NORRBOTTEN

AV
SKILDA FÖRFATTARE

UTGIVEN AV
NORRBOTTENS LÄNS JUBILEUMSUTSTÄLLNINGS
BESTYRELSE

FÖRSTA DELEN

WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
GÖTEBORG 1921

Under arbetet på planerande av Norrbottens läns jubileumsutställning sommaren 1921, vilken är avsedd att åskådliggöra länets nuvarande ståndpunkt samt, i den mån det är möjligt, även gångna tiders utveckling på skilda områden, väcktes också tanken att fullständiga bilden genom en i bokform utgiven samling uppsatser, belysande i koncentrerad form länets ursprungliga karaktär och förutsättningar samt dess utvecklingshistoria.

Tillkomsten av en sådan bok var desto önskvärdare som litteraturen om Norrbotten är fattig, kunskapen om länet med dess oerhört skiftande förhållanden ringa, ej blott ibland svenskar i allmänhet utan även hos många av länets egna inbyggare.

Sedan det program för boken, efter vilket den nu utgives, uppsatts av konsistorienotarien A. Carlgren, Luleå, och undertecknad, beslöt utställningsbestyrelsen bokens utgivande samt tillsatte en redaktionskommitté, bestående av de två ovannämnde samt postmästaren H. Lagergren, Luleå, med den sistnämnde som huvudredaktör. Och är det främst hans energiska arbete samt osparda möda, som möjliggjort bokens tillblivelse efter oförändrad plan.

I det redaktionella arbetet har även deltagit lektor Hulda Rutberg, varjämte civilingenjören H. Wennerström bistått olika författare med kulturhistoriska upplysningar och meddelanden, grundade på egna källforskningar.

Bokens värde har i hög grad höjts därigenom, att framstående vetenskapsmän och specialister både utanför och inom länet beredvilligt ställt sina pennor till disposition för behandling av ämnesområden, å vilka de drivit specialstudier. I särskilda hembygdskildringar ha kännare av de olika älvdalarna och orterna accentuerat de lokala särdragen.

För de sakliga uppgifterna svara givetvis vederbörande författare.

Då det var nödvändigt, med hänsyn till önskvärdheten att ge boken så stor spridning som möjligt, att sätta priset lågt, har redaktionskommittén tyvärr sett sig ur stånd att lämna några författarearvoden. Det kännes därför som en bjudande plikt för redaktionskommittén att ge det varmaste erkännande åt det uppoffrande tillmötesgående, som samtliga författare visat, och känner sig redaktionskommittén därvid kunna å hela länets vägnar särskilt rikta sig till de utanför länet boende vetenskapsmännen.

Ett varmt tack framföres också till statsmakterna, som genom ett direkt understöd tryggat företagets ekonomiska genomförande och möjliggjort bokens tillhandahållande till sådant pris, att den bör kunna spridas till alla folklager och till de flesta av länets bildningsanstalter.

Det må till slut tillåtas mig uttala den förhoppningen, att boken skall kraftigt bidraga till att hos länsinbyggarne fördjupa kärleken till hembygden och stärka tron på dess utvecklingsmöjligheter samt hos de svenske i gemen utveckla kunskapen om deras stora koloni och dess betydelse för fosterlandet.

Luleå i mars 1921

G. Malm

Brottstycken ur Jubileumskantat år 1921

På Gustaf Vasas tid, närmare bestämt 1539, utgav den landsflyktige katolske ärkebiskopen Olaus Magnus en karta över Norden, benämnd carta marina. I jämförelse med äldre försök till sådana kartor anses denna innebära ett stort framsteg i kännedomen om vårt fäderneslands nordligaste delar, beroende på att den gode prelaten åtskilliga år före sin landsflykt verkligen gjort omfattande resor här uppe, ända till ett gott stycke uppåt Tornedalen. Bild 1 – en liten bit av hans karta i förminskad skala – visar vilka föreställningar man på den tiden i de lärdaste kretsar hade om våra norrbottniska trakters geografi m. m. På Kvarkens is t. ex. galoppera muntra slädpartier med hästar (och renar) i stiliga rankbågar och bjällerkransar. I själva Bottenviken finna vi dels en stor mängd öar på nuvarande svenska sidan, dels en synnerligen livlig tavla visande att redan på den tiden »skälskyttet» var en lika viktig som djärv och farlig näring. Jägarna använda spjut, och båtarna äro ofta angjorda vid de stora isflaken. Utom skälarna – simmande eller uppkrupna på isen – se vi längst i norr en mängd väldiga fiskar, som torde antyda laxfiskets stora betydelse. Vid kusten uppräknas från norr: Tornia, Chalis, Lula, Pita inom n. v. Norrbottens län. Varje ort har en mer eller mindre ståtlig kyrka, som dock vid de tre sistnämnda råkat förläggas på älvarnas södra sida. Vid »Chalis» (= Kalix) ses en mängd tjärtunnor jämte den intressanta anteckningen att de representera »exportum maximum». Således var tjärbränningen redan för 400 år sedan en huvudnäring i denna trakt. – – – Om man sålunda i varjehanda avseenden kan känna igen själva kustlandets geografi, är detta dock alldeles omöjligt då man betraktar det inre eller ungefär de nuvarande lappmarkerna. Samtliga älvarna fr. o. m. Lule älv i norr komma från en enda väldig sjö, som för övrigt har mycket både roligt och allvarligt att bjuda på i ord och bild. I dess södra del idkas två ännu begagnade metoder för vinterfiske, och strax öster om sjöns nordända antyda orden »minera avri» en för oss nutidsnorrlänningar tyvärr alldeles okänd guldgruva, möjligen en gammal fantasi om Ananasse. Invid sjöns sydända visas den mycket både drastiska och praktiska laxationsmetod, som den glupske järven använder efter en alltför riklig måltid! Men hela kartan vimlar av märkvärdiga bilder. Väldiga strider utkämpas överallt mellan trupper av olika slag, infanteri och kavalleri – både till häst och till rens – samt skidlöparetrupper. Birkarlarna, dåtidens mäktiga och hårdhänta handelskrå, spränga fram med sina av ystra renar dragna ekipage tydligen oändligt mycket självsvåldigare än t. o. m. de mest lagtrotsande nutida chaufförer! o. s. v., o. s. v.

Bild 1. Utdrag ur Olaus Magnus’ karta 1539

Under de bägge följande århundradena gjorde Norrlandskartan stora framsteg. På 1600-talet skedde detta isynnerhet genom norrlänningen Anders Buræus, århundradets främste nordiske kartograf, som av Gustaf Adolf gjordes till chef för det nyinrättade svenska lantmäteriet. Hans karta utkom 1611 och visar särskilt av landets inre delar och flodsystemen en ojämförligt bättre bild än den förra. Vi finna här t. o. m. Tärendöbifurkationen – detta ytterst märkvärdiga hydrografiska konststycke att Tärendöälven överger Torneälven för att övergå till Kalix älv. Från 1700-talet ha vi att erinra om den från världsgeografisk synpunkt viktiga första stora gradmätningen, som utfördes (1736) inom våra landamären, nära Torne älv. Mot århundradets slut börjades det i sitt slag enastående storartade kartverk, som föranstaltades och bekostades av vår store patriot Sam. Gust. Hermelin.

Den fullständiga, i mycket lärorika titeln på kartan över våra trakter lyder: »Charta över Wästerbottn och Svenske Lappmarcken. På Bergs Rådet, Friherre S. G. Hermelins anstalt och omkostnad efter äldre och nyare Chartor samt observationer vid en Resa år 1795. Författad af Anton Swab, Bergmästare vid Stora Kopparberget och Ledamot af K. S. Vet. Acad., och Clas Wallman, Markscheider vid K. Bergs-Colleg. Af den sistnämde vidare tilökad år 1796.»

Men trots dessa och många andra berömvärda framsteg, som småningom gjordes, är det dock först från året 1859, som kunna datera början till en fullt modern och pålitlig karta över vårt län. Då genomdrev nämligen den lika energiska som entusiastiska »gamla» landshövding Widmark (Per Henr.) inrättandet av Norrbottens Läns Ekonomiska Kartverk, vilket sedermera uppgick i rikets allmänna kartverk. Kartan har svällt ut vida över de först avsedda gränserna och omfattar själva länet med ej mindre än 41 kartblad i skalan 1:200000[1]. På grundvalen av dessa utmärkta blad har den av generalstaben sammanfattade Generalkartan över Sverige i skalan 1:1000000, Norra delen, utgivits 1902. En del av denna senare karta, kompletterad i vissa avseenden, och särskilt i avseende på språkgränserna av prof. K. B. Wiklund samt i avseende på vägsystemet av major C. Tisell, åtföljer vår skrift.

[1] Bladindelningen, som omfattar landet N om den 65:e breddgraden, innehåller 45 kartblad, men av dessa ligga 4 helt och hållet utom länet.

* * *

Då det gamla, alltför stora Västerbottens hövdingadöme år 1810 tudelades, lades norra och större delarna av landskapen Västerbotten och Lappland till det nya länet, Norrbottens län. Detta sträcker sig i nordsydlig led från 65° 4´ N. Br. (Kinnbäcksudden 2½ mil S från Piteå) upp till 69° 3½´ N. Br. (Riksröset n:o 294 vid Koltajaur) samt i W–O från Nasafjällsröset n:o 227 på 2° 41´ V. L. fr. Sthlm till 6° 7½´ Ö. L. fr. Sthlm. Sistnämda punkt, vårt läns och hela vårt lands östligaste, ligger noga räknat ej invid Haparanda, utan rätt långt ut i skärgården, vid den lilla holmen, Inakari, omkring 15 km. S om Haparanda.

Det är väldiga avstånd och vidder som dessa astronomiska ortsbestämningar representera. Länets största längdaxel går upp till 45 mil och bredden till 40. Av hela länet ligger drygt hälften norr om polcirkeln, något mera (0,7) av lappmarken, något mindre (0,4) av kustlandsdelen. Hela arealen är 105,520 km.², d. v. s. något mer än Nederländerna, Belgien och Schweiz tillsammantagna. På kustlandet, eller landskapet Västerbotten, kommer 27,699 km.² och på lappmarksdelen 77,821 km.². Våra lappmarker äro således i det närmaste dubbelt så stora som hela konungariket Danmark. I dessa arealer äro medräknade insjöarnas ytor, som uppgå till 1,271 km.² för kustlandet och 5,589 km.² för lappmarkerna, eller resp. 4,6 % och 7,2 % av vartdera området. Däremot är naturligtvis icke medräknad den stora areal, som till större eller mindre djup – dock ytterst sällan mer än 100 m. – täckes av Bottenvikens svenska del. Detta »dränkta» parti, som alltsedan istidens slut för åtskilliga tusen år sedan minskats i följd av svenska vallen bekanta höjning, torde ännu överstiga 5 à 6 tusen km.², men djupförhållandena äro sådana, att redan 20 meters ytterligare höjning av havsbotten bör vara tillräcklig att alldeles torrlägga omkring tredjedelen av denna areal. Med nuvarande fart i arbetet skulle härför åtgå ett par årtusenden, men det ser ut som om även på detta område arbetsfarten numera vore stadd i starkt avtagande.

Betrakta vi landets medelhöjd över havsytan, finna vi, att knappt fjärdedelen av länet ligger mellan 0 och 200 m., omkring hälften mellan 200 och 600 m. samt drygt en fjärdedel (c:a 26 %) över 600 m. Av sistnämnda ansenliga högland når 350 à 400 km.² över 1,200 m. eller – i stort sett – in i den »eviga» snöns region, som räcker upp till vårt lands allra högsta punkt, Kebnekaises snöhätta (2,123 m. ö. h.) Det kan påpekas såsom ett kuriöst sammanträffande, att arealen av den odlade jorden inom länet (380 km.²) är nästan alldeles lika med nyss angivna areal inom »isens värld», ävensom att hela den skogbärande arealen (28,4 %) blott är ett par procent större än landmassan ovanom 600 m. Då havet vid istidens slut nådde upp till de höjder, som nu ligga på ungefär 200 m. höjd – högsta »marina gränsen» varierar mellan 240 m. i S och 160 m. i W, varvid havsgränsen på det bekanta Klusåberget i Edefors s:n representerar medeltalet – så är det tydligen ej mindre än c:a ¼ av länets fastland som genom landhöjningen vunnits på denna tid.

Över den nuvarande havsytan höjer sig av denna landmassa först skärgårdens låga övärld, som är synnerligen rikt utvecklad och inåt begränsad av en i otaliga uddar och vikar söndernaggad kustkontur. Härutinnan råder en ganska påfallande olikhet mot det sydligare länets i allmänhet mera jämnskurna kuststräcka, som sannolikt uppstått genom ansenliga förkastningar eller sättningar i själva berggrunden[1]. Från kusten upp till norska gränsen har man av gammalt indelat fastlandet i fyra stora geografiska områden: kustlandet, skogslandet, sjö- och myrlandet samt fjäll-landet. Landytans olika stigning inom dessa märkes bäst, om man följer en av de typiska huvuddalgångarna, t. ex. stora Lule älvs. Till kustlandet räknas c:a 12 mil med stigning från 0 till 45 meter. Därpå följer under c:a 9 mils sträcka brant stigning med nästan idel forsar och vattenfall genom skogslandet upp till c:a 370 m. Så vidtar ett brett område med många mil långa sjöytor och i dessas närhet än isolerade lågfjäll och »fjällberg», än väldiga myrmarker, som, betecknande nog, ofta på lapska kallas ape eller hav. Inom detta område är dalgångens stigning blott c:a 50-60 m. på 12 mils sträcka. Härovanför vidtar det egentliga högfjällsområdet, inom vilket även de större dalgångarna, ehuru vanligen djupt nedskurna i fjällmassan, åter stiga mycket raskt, ofta till passpunkterna invid riksgränsen, på mellan 500 och 700 m. höjd. Fjäll-landets nedre del skjuter ofta såsom breda flikar långt in i sjöområdet och utfyller flerstädes med de s. k. lågfjällen nästan hela mellanlandet mellan de stora, av kraftiga sjökedjor intagna huvuddalarna. Inom länets norra del övergå de olika områdena i varandra mera omärkligt, än inom dess södra och mellersta delar.

[1] I följd av dylika sättningar märkas fortfarande jämförelsevis rätt ofta små jordskalv på just denna sträcka av norrlandskusten.

För ögat och den direkta iakttagelsen är det ej medelhöjderna, utan de geografiska särdragen, bergen, dalarna, floderna och sjöarna, som hava betydelse. I avseende på rikedomen och den oändliga skiftningen i dessa särdrag står Norrbotten främst i vårt land. Utrymmet tillåter oss blott att helt flyktigt beröra dem, men mycket kan på ett ganska ingående sätt studeras å de lätt tillgängliga, rikt detaljerade kartbladen.

Bland fjällvärldens förnämligare representanter må först nämnas vårt gamla, ärevördiga Sulitälma (1,877 m. ö. h.) som ända till slutet av 1870-talet räknades som vårt lands högsta fjäll, men då detroniserades av våra käcka norrbottniska kartografer – G. V. Bucht och A. Lind – först till förmån för Sarektjåkko (2,091 m.) och ett par år senare för Kebnekaise, vars snötopp enligt senaste mätningar[1] når 2,123,1 m. och icke lärer riskera att bliva detroniserad. Var och en av dessa bjässar är den högsta inom vissa större alp- eller fjällmassiv, som äro rika på väldiga jökelfält. I avseende på harmonisk skönhet torde dock Sulitälma fortfarande böra sättas allra främst, liksom dess jöklar – 31 km.² på svenska sidan om riksgränsen – med sina storartade isfall, periodiska issörjesjöar m. m. i vidd överträffa de andra fjällmassivens. Över 2,000 m. nå dessutom Kaskasatjåkko (2,076 m.), Akkavare (2,013 m.), Pelloreppe (2,025 m.), Skuorkas (2,019 m.) samt möjligen ytterligare någon topp inom de synnerligen vilda Kvikkjokksfjällen. Rätt många toppar överstiga 1,900 m. inom dessa och närmast angränsande fjällmassiv, men icke längst i norr eller söder. – De bekanta järnmalmbergen Kiruna och Luossavaara, liksom Gällivare Malmberg och Dundret räknas till de s. k. fjällbergen eller sådana berg, som visserligen nå mer eller mindre högt över skogsgränserna, men ej upp till de »eviga», större eller mindre snöfälten. – Ehuru i topografiskt hänseende ej jämförliga med varken fjäll, »fjällberg» eller andra, mera anspråkslösa berg, äro dock många kvartära höjdbildningar av stort intresse och trycka en intressant prägel på vissa områden. Så är förhållandet med åtskilliga mycket kraftiga rullstensåsar, såsom den långa och höga, ur Hornavan småningom uppdykande Arjepluogsåsen m. fl. Så ock med en mängd moränhöjder av olika slag. Redan de ändmoräner som med regelbundna mellanrum – motsvarande årsintervallerna för inlandsisens avsmältning – i vackra bågar korsa Gällivarebanan något N om Boden, äro väl värda vår uppmärksamhet, liksom otaliga andra. Av icke ringa intresse äro även de ganska höga och vackra recenta dynbildningar, som utmärka topografien på ett par stora Sandöar i Lule och Pite skärgårdar.

[1] De först beräknade höjderna, resp. 2,130 och 2,136 m., rättades sedermera genom precisionsmätningar av prof. P. G. Rosén till ovan angivna tal.

Från jöklarna och fjällens snöfält såsom aldrig sinande källor stamma våra stora fjällälvar, Torne-, Kalix-, Lule-, Pite- och Skellefteälven, medan skogsälvarna – Råne-, Åby- och Byskeälven – hava sina källor inom sjö- och myrområdet. De tämligen små nederbördsområdena mellan dessa älvar avvattnas genom kuståarna, Sangisälven, Hvitån, Alterån, Lillpiteälven m. fl. Några av de förnämsta lappmarkssjöarnas höjd över havet, storlek och djup må anföras:

De långt utanför fjällområdena belägna Stora Lulejaur och Storavan hava, såsom synes, ringa djup. Å andra sidan kan man på grund av topografien med mycket hög grad av säkerhet våga antaga ett kolossalt djup t. ex. uti den inre delen av Kajtomälvens vackra sjökedja, som likt en norsk fjord sticker in mellan branta skyhöga fjäll. (Bild 2). – Här må ock nämnas, att den nya dammsjön ovanför Lilla Sjöfallet kommer att bildas genom sammanslagning av 8-9 mindre fjällsjöar och få en medelhöjd av mellan 437 och 425 m. och c:a 180 km.² areal, då den är fylld, samt sannolikt ett största djup av c:a 100 m.

Liksom den bekanta Blackälven på Kvikkjokksleden äro många av de från jökelområdena kommande älvarna långa sträckor mjölkvita av slam, som först småningom avsätter sig och utfyller sjöarna eller alstrar mer eller mindre storartade, alltjämt tillväxande deltabildningar. De praktfullaste och längsta eller vidsträcktaste deltan träffas vid övre ändan av följande lappmarkssjöar: Pajttasjärvi – för Kebnetraktens jökelälvar –, Lajtaure – för en del av Sarekområdets –, Saggat vid Kvikkjokk och Tarraure samt Peuraure – för Lilla Lule älvs källfloder – och slutligen Pjeskejaur nedanför Sulitälmas storjökel.

Bild 2. »Lapskt fjordparti». Paijep Kajtomjaure (582,5 m. ö. h.) med Sangartjåkko (1,576 m.) i fonden, Lejpipirtjåkko (1,348 m.) t. h. och ett utsprång av Livamtjåkko (1,497 m.) t. v. Fot. 23/7 99 av S–s.

Som bekant är det egentligen endast i våra bägge nordligaste flodsystem som det djärva och spännande »forsrännandet» blomstrar. Det är ock i dessa älvar som vi hava de på samma gång längsta och mest fallfria forssträckorna. Visserligen finner man mycket ofta, då man med geologisk blick granskar klippstränderna, att även dessa älvar fordom varit rika på klippbarriärer och vattenfall, men floderosionen har genomsågat spärren och omvandlat vattenfallen till forsar. Sådana floddalar anses vara i viss mån mera »mogna» än de på praktfulla vattenfall rika älvarna. Dock äro vissa vattenfall inom Kalix-Kajtomälvens flodsystem, särskilt Jokkfallet, Linalinka och Killingelinka både branta och höga samt träda ej alltför mycket i skuggan för de mera bekanta jättarna inom St. Luleälvens dalgång, Stora Sjöfallet, Porjusfallen och Harsprånget m. fl. Men att även dessa fall hårt om än långsamt angripas av erosionens krafter, har av förf. påpekats redan för nära 50 år sedan och bevisas av deras hästskoform. Förr eller senare skola de besegras och även de förvandlas till forsar – såvida de ej av någon anledning övergå till döda fall. På de senare årtiondena ha nämligen flera praktfulla sådana f. d. fall uppdagats. Sålunda fann förf. 1899, att fjällsjön Nakerjärvi fordom kastat sig med några vilda språng om tillsammans 190 m. nästan direkt ned till Torneträsk, i stället för att såsom nu taga en lång omväg öster om fjället. Något år tidigare påpekades tillvaron av flera döda fall med vacker hästskoform o. s. v. alldeles invid Stora Sjöfallet, och en mil nedanför, vid Saltoluokta, befanns ett forntida sjösystem hava haft sitt utlopp genom ett väldigt dött fall i Ahoskårso. Vidare funnos sådana av imponerande höjd i kanten av berglandet mot den forna havsfjorden några mil nedanför Harsprånget, där särskilt Nietsa och Turakårso äro synnerligen märkvärdiga med sina vilda och svåråtkomliga »Olidehålor». Slutligen har man under det sista årtiondet funnit, att de forna, ofta väldiga, alpina »issjöarna» – som mot istidens slut bildades genom isdämning i öster och nu förrådas genom kraftiga strandlinier ända till ett par hundra meter över de nutida sjöytorna – vanligen avtappades mot Atlanten genom präktiga döda fall och djupa canjons i eller strax väster om riksgränsen. Sådana se vi t. ex. i Pålnopasset nära Torneträsks västra ända eller i Tappakårso ett par mil SW om Sitasjaure med avlopp från »Lule-issjön» inom St. Luleälvs flodsystem ...

* * *

Det ligger i sakens natur, att inom en stor landsdel med sådana naturmotsatser som Norrbottens län en mängd geografiska frågor ännu måste vara dunkla eller omstridda, så mycket mera som ämnets egna gränser onekligen äro något osäkra och de svårigheter, med vilka vetenskapens pioniärer ännu för några få årtionden sedan hade att kämpa inom de avlägsnare arbetsfälten voro, enligt nu rådande begrepp, oerhörda. Men då det allmänna intresset för dessa vittomfattande forskningar tydligen är statt i livlig utveckling och de yttre svårigheterna numera kunna anses vara undanröjda genom lättade kommunikationer samt genom bostäder och väl utrustade naturforskarehem m. m., synes man vara berättigad att med tillförsikt och de bästa förhoppningar se den vetenskapliga forskningens framtid i vår kära Nordanbygd.

Norrbottens fornhistoria har ännu icke blivit skriven. Det är ett oplöjt område för vetenskapen, men ändå ett underbart område, där man ser sig om med de rikaste förhoppningar. När man först söker gripa sig an med uppgiften, förefaller den lätt därför att till synes är det man vet så ringa, att det knappt lönar att skriva om. Börjar man emellertid att syna sin kunskap litet närmare, finner man dock snart, att den ändå ej är så ringa och torftig och man finner till sin förvåning, huru materialet man behandlar formligt sväller under behandlingen.

Den största svårigheten vid utformandet av Norrbottens förhistoria är dock icke materialets litenhet och torftighet, utan de väldiga luckorna i detsamma. Luckor i tid, som spänna över mer än tusen år, luckor i rummet, med många bygder alldeles eller nästan alldeles fyndlösa, d. v. s. som det ser ut vid ett genomgående av det som gömmes i våra museer. Men detta får icke anses vara något avgjort fastslaget, utan forskaren måste räkna med, att alla dessa luckor i större eller mindre grad skola fyllas. Hans vetskap om förhållandena i angränsande trakter, i norr, söder, i öster, väster måste då hjälpa honom att bortse från dylika brister i materialet, utan att han därför får helt glömma dem.

Vad är det som bildar detta material? Hur kan man konstruera fram en historia, där inga skrivna dokument finnas, som ge klara upplysningar om saker och ting? För att nå kunskap om dessa tider före dokumenten måste man söka på marken, söka de spår, som där ännu kunna finnas kvar, om också igengrodda och förstörda av århundradens åverkan, av de första människorna. Även i sagor och sägner kan man finna en del av värde för samma forskning, liksom i språket, dialekterna och ortnamnen, men alla dessa fall egentligen bara för den allra sista delen av den förhistoriska tiden. Jorden själv är den mest givande källan, dels de där ännu synliga fasta fornlämningarna av skilda slag, dels de däri eller löst i jorden anträffade fornfynden av sten, metall eller annat.

Vid bearbetningen av detta material har forskningen en oskattbar hjälp av en hel del vetenskaper, t. ex. geologien, vilka återigen ha stort behov av de resultat, vartill fornforskningen kommer. På så sätt uppstår en växelverkan, som har den allra största betydelse för forskningen och som bidrager till att en sund och nödvändig kritik och kontroll utövas och hindrar allt för fantastiska utsvävningar, vilka tyvärr icke äro så sällsynta i de skrifter, vari Norrlands förhistoria behandlats.

Typiska stenåldersfynd från Norrbotten

De fasta fornlämningarna i Norrbottens län äro icke många. Utan allt tvivel är länet det fattigaste i detta avseende i riket, vilket ännu mer markeras, då man betänker dess ofantliga ytvidd. Av de viktigaste av landets fornlämningar, forngravarna, finnas i länet endast ett trettiotal och det bara längst nere i det sydligaste hörnet, i den gamla Pite landsförsamling. Av den mångfald gravtyper landet f. ö. har att uppvisa, finns inom nämnda lilla område endast en, röset. I det följande kommer dock att vidröras även ett par andra gravar, men ej synliga ovan jord. Dessa ha ej förr blivit uppmärksammade och nå något längre norrut i kustlandet.

Nästa grupp fornlämningar i länet, som ådragit sig befolkningens uppmärksamhet, om också ännu ej forskarnas, äro de s. k. labyrinterna, eller som befolkningen kallar dem »jungfrudansar», »rundgårdar», »jättedanser», »jatunin tarhat» etc. Dessa träffas endast vid kusten eller de nedersta älvloppen och utgöras av stenkretsar, lagda innanför varandra i form av en irrgång. De kunna vara av betydande storlek. De kunna finnas på skär längst ute i havet, t. ex. på Rödkallen utanför Luleå eller Malörn fyra mil utanför Kalix älvs mynning, men även till synes i det inre kustlandet, t. ex. vid Hietaniemi vid Torne älv.

En fornlämningstyp, som tidigare än andra ådragit sig såväl de lärdas som menige mans intresse här uppe, är offerplatserna. Dessa förekomma endast i lappmarkerna eller i den därtill närmast gränsande delen av kustlandet. Deras utbredningsområde är tämligen jämt, till synes dock tätare i översta fjällområdet. Dessa äro de enda fasta fornlämningar, som varit föremål för vetenskapliga undersökningar inom länet och det synnerligen givande resultatet av dessa undersökningar bådar gott även för blivande undersökningar av andra fornminnen häruppe. Det gäller tydligen att endast gripa sig an. Offerplatserna äro de talrikaste av de hittills kända fasta fornlämningarna i länet. Jag har ett 50-tal noterade, men antalet kan lätt mångdubblas. Deras utbredningsområde är emellertid att hålla i minnet.

Till sist komma de s. k. boplatserna eller de platser, där man ännu idag kan finna spår av den forntida människans bostäder, eldstäder, tillverkning av redskap och – icke minst – måltider. Dylika ha först på allra sista tiden upptäckts, men redan så pass många att grundad förhoppning föreligger, att vetenskapliga undersökningar av endast dessa skola föra vår kunskap om Norrbottens historia ett stort steg framåt och vidare, att än fler snart skola komma i dagen. De flesta av dessa finnas i kustlandets mellersta delar, Överkalix, Övertorneå, men en så långt upp som vid Torneträskluspen, vilket är ett gott fingerpek. Hit räknar jag nu icke alls alla de lapska boplatslämningarna, vilka så vitt man ännu vet tillhöra senare, rent historiska tider, vilket icke hindrar, att undersökning av ett antal av dem skulle vara till den största nytta för den lapska etnografiska forskningen. Tecken finnas emellertid som med stor bestämdhet peka på, att vi snart även skola träffa förhistoriska lapska boplatser.

Utöver nu uppräknade fornlämningar finnas några andra, som antingen äro av så osäker art, att de ej kunna upptagas i en så kort översikt, eller tillhöra en tid, som är helt inne i vad vi i Sverige f. ö. kalla historisk. Jag menar då lämningar av hus på gamla kyrkplatser, t. ex. vid Kyrkbyn i Pite landsförsamling (kanske också där lämningar av en gammal handelsplats kunna komma i dagen), liksom kanske vid Hietaniemi kyrka. Alla dylika lämningar måste jag här nedan av utrymmesskäl lämna åsido.

Vår viktigaste källa för kunskapen om de äldre tiderna utgöres av fornfynden. Av ovanstående framgår, att endast några offerplatser blivit vetenskapligt undersökta av där beskrivna fornlämningar. Forskningen har alltså att framför allt lita till de s. k. lösa fornfynden, som genom tillfälliga grävningar eller andra arbeten i jorden komma i dagen. Dylika fynd äro hittills mest av sten. Den vanligaste bergart, som använts för dessa redskap i Norrbotten, är skiffer, men även grönstensarter träffas samt någon gång kvarts och kvartsit, i ett par fall även flinta. På statens samlingar i Stockholm förvaras omkring 150 norrbottniska stenredskap och, om man medräknar de föremål, som finnas i Norrbottens museiförenings ägo eller hos enskilda ägare, torde hela antalet kända stenredskap från Norrbotten bli omkring 200. Det finns emellertid även fornfynd i annat material än sten från området. Så några föremål av ben och horn. Vidare vapen av järn samt smycken av brons. Från de undersökta offerplatserna finnas även smycken och mynt av silver och tenn.

Innan jag nu går vidare, finner jag mig av flera skäl föranlåten att framhålla, att alla fasta fornlämningar stå under skydd av svensk lag och få icke av enskild man, ej ens av jordägaren själv, undersökas, rubbas eller på något sätt förstöras, utan är sådant belagt med böter. De i bygderna intresserade, och sådana finnas i mängd bland såväl allmogemän och andra, göra däremot forskningen den största tjänst genom att anmäla till t. ex. länsstyrelsen, då något anmärkningsvärt anträffas. Var och en förstår av huru stor vikt det är, att i ett för fornforskningen så föga känt område allt får komma forskningen till godo.

* * *

Behandlar man nu detta ovan angivna material, klassifierar det efter beprövade system och överblickar resultatet, så finner man, att vi kunna i någon mån överblicka början och slutet av den förhistoriska tiden. Däremellan ligger en väldig klyfta, som vi ännu ej kunna fylla, ej ens genom att draga fram, vad vi veta från granntrakterna. Vidare finna vi, att vi ha det absolut bästa och mångsidigaste materialet från forntidens början, alltså den äldsta tiden, vilket ju onekligen verkar något förbluffande. Skulle inte offerplatsfynden vara kända, så skulle vårt vetande om forntidens slut vara till den grad torftig, att det skulle vara mer än allt annat gåtfullt. Vidare finna vi vid ett dylikt hastigt överblickande, att vissa trakter äro så absolut överlägsna vad fynd och föremål beträffar, att det för en med förhållandena obekant skulle kunna leda till de svåraste felslut. Dessa ojämnheter i fyndens fördelning bero i främsta rummet på att under de sista åren vissa trakter varit föremål för systematiskt genomforskande. Jag syftar härvid på författaren Sigurd Dahlbäcks utmärkta femåriga arbete i länet öster om Lule älv. Tydligt är särskilt, hur hans centrum, Överkalix, även framträder i fyndkartan. Naturligtvis komma även efter de noggranna och systematiska vetenskapliga undersökningar, vilka vi få hoppas snart skola företagas över hela länet, vissa trakter att framstå som överlägsna framför andra. Jag tvivlar ej heller på att även då Överkalixtrakten, liksom även Övertorneå, komma att stå bland de främsta och rikaste trakterna i länet. Men det gäller att nu hålla klart för sig, att vissa trakter äro så gott som okända för den förhistoriska forskningen och att många överraskningar alltså kunna vara att vänta.

Troligen kom människan mycket tidigt till Norrbotten, kanske ej så mycket senare hit än till andra delar av landet som man tidigare föreställt sig. Mycket av det nuvarande egentliga kustlandet fanns då ej ovan vattnet, utan skar Bottenhavet långt in med en rik skärgård och med stora fjärdar och vikar. Kanske t. o. m. det nuvarande Lappland då hade en liten havskust på ett eller annat ställe. De största och bredaste vikarna funnos under denna tidsperiod, vilken vi kalla stenåldern, där nu de nedre loppen av älvarna rinna fram, främst då upp genom nuvarande Övertorneå och Överkalix socknar. Här är det också som vi genom fynden spåra en förmodligen talrik befolkning, som levat av jakt och fiske. Den tidigaste bosättningen ha vi alltså i dessa eller därmed jämförliga socknar och icke i de bygder, som vi nu räkna för de förnämsta eller lika förnämliga. Liksom överallt i norra och mellersta delarna av Sverige strövade människan från dessa sina bästa marker omkring åt skilda håll, utåt skärgården, uppåt fjälltrakterna. Överallt träffa vi fynd av stenåldersmänniskans redskap.

De äldsta typerna av dessa redskap träffas på en höjd över havet av i stort sett hundra meter eller över, ungefär där man synes kunna utpeka de inre vikarna av de stora nyss nämnda havsfjärdarna eller kanske från dem av den pågående landhöjningen redan avsöndrade sjöar, helt säkert utomordentliga marker för jakt och fiske. De yngsta typerna träffas ej sällan i socknar, som senare höjt sig ur havet, t. ex. Råneå, Nederkalix. Även i dessa yttre kusttrakter finnas ju punkter, som även under ganska tidig del av stenåldern reste sig över vattnet, men på nuvarande berg (lika med dessa forntidens öar) hittas sällan eller aldrig fornfynden, utan på de ännu idag befolkade lägre liggande delarna av socknarna, eller efter vattendragen.

Plantasjaurie. Vy över sjön vid offerplatsen (t. h. å bilden)

Den största massan av stenåldersfynden utgöras av ett slags stora hackor av skiffer, grovt tillhuggna och med ena ändan tillslipad till en spets eller egg. Denna typ synes ha sitt centrum i dessa trakter av landet samt i angränsande delar av det nuvarande Finland. Forntiden kände inte till landgränser i den mening vi nu ha. Gränser voro av naturlig art, hav t. ex., men ej alltid var heller naturen ett hinder. En stark gräns var i dessa tider endast den som grundade sig på en gradskillnad i kultur, den på ett lägre kulturstadium stående var vilden, vilken nog betraktades som ett slags djurform. Så som skett och sker än i dag i vissa delar av världen. – För att återgå till stenhackorna, så synes visserligen deras centrum ligga från Kemi fram mot Pite älv, men de anträffas även långt utanför detta område i Sverige, över hela Norrland ända ned i Dalarna. Det finnes ingen anledning att anse typen som ett bevis på en utpräglad främmande kultur, kanske främmande ras här längst i norr vid bottniska viken, utan torde den än så länge vara att betrakta som en specialform som uppstått inom området på grund av säregna omständigheter, varom vi ännu icke ha klarhet.

Som det är att vänta, ha vi inom Norrbottens stenålder spår av inflytande, både från det nuvarande övriga Sverige och från Finland. Ungefär i samma grad, kanske något mer från Sverige. Det senare avspeglar sig i t. ex. fyndet av en flintkniv av skånsk flinta funnen i trakten av Kiruna eller i några stridsyxor av eleganta former (s. k. båtformiga yxor) från Pite, Nederluleå och Överkalix socknar och en dylik (»rombisk») från Pajala. Även kunna i en hel rad stenyxors former märkas ett avgjort sydsvenskt inflytande. Likaså synes ett alldeles säkert nordsvenskt sådant, framför allt i ett ganska stort antal skifferspetsar, spjut- och pilspetsar samt knivar och dolkar. Därav finnas rena importstycken från dylika föremåls klassiska landskap, Ångermanland, så t. ex. en av de allra största tveeggade dolkar av skiffer vi känna, dels former, som påtagligen utförts inom Norrbotten. Bland dessa föremål är också ett, som till sin form sammanhänger med norska typer, men som genom sitt material pekar på Ångermanland som förmedlare av formen. Även det svenska fjällområdet har skapat sina egna former, i sitt eget material, kvartsen, ofta alldeles vit och genomskinlig. Av dylika former ha vi också några inom länet, från Arjepluog, Tärendö och Nederkalix.

Av inflytande från den för det nuvarande Finland typiska stenåldern synes något i en del redskapsformer, dock ej så mycket som det sydsvenska inflytandet. Vidare i några importstycken, t. ex. ett platt i båda ändarna spetsat redskap med skafthål på mitten, funnet i Övertorneå, samt ett snarlikt, dock ej platt och f. ö. betydligt större redskap med stora utsprång på var sida om skafthålet. Detta redskap är funnet i Arjepluog och båda torde vara att betrakta som stridsvapen. I Pite landsförsamling är vidare funnet ett fiskesänke av horn av en typ som man endast känner från Finland. Jämte detta föremål anträffades även en vacker pilspets av horn, av en typ, som vi eljest träffa endast i skiffer i Norrland eller mellersta Sverige.

I allmänhet torde kunna sägas, att Norrbottens stenålder bildar en direkt fortsättning på den västerbottniska, om också där inflytandet från det övriga Sverige är än mer handgripligt, särskilt beträffande förekomsten av flintredskap och skifferspetsar. Även detta landskap är i avsaknad av en förhistorisk behandling, men då den en gång sker, kommer den med säkerhet att bidraga till klarläggandet även av en del norrbottniska frågor, som ännu ej kunna besvaras.

Självständigheten i den norrbottniska stenåldern har redan vidrörts (med ett område som går fram mot Kemi älv.) Jag kan icke underlåta att här också peka på ett negativt bevis för denna självständighet gentemot den sydöstra kulturen. Där har man så långt upp som till Ule älv anträffat många boplatser, varå det kanske mest utmärkande fyndet är lerkruksskärvan, i vanliga fall rikt utsmyckad med diverse ornament. Se vi på norrländska förhållanden, så finna vi att hittills endast en enda dylik boplats är anträffad, nämligen i Helsingland, och den ansluter sig obetingat till snarlika dylika i mellersta Sverige. Övriga boplatser i Norrland ge endast fynd av redskap eller avfall från redskapstillverkningen eller ben och andra rester från måltiderna. Vad de norrbottniska boplatserna beträffar, äro de ännu ej undersökta, men av vad man känner om dem synes framgå, att de ansluta sig till den sist beskrivna typen.

Av läget att döma tyckas de norrbottniska boplatserna, som så gott som alla dylika boplatser från stenåldern, ha legat vid stränderna av något vattendrag, vare sig havsvik eller insjö.

På sista tiden ha några fynd kommit i dagen, som ge anledning till att betrakta dem som gravfynd från stenåldern, av en typ som kommer i dagen allt mer och mer i det övriga Sverige, nämligen den s. k. enmansgraven. Denna är alltid nedsänkt under flata marken, i grusåsar mest, och ingenting ovan jord anger platsen som fornlämning. Det är alltså den rena tillfälligheten som bringar graven i dagen, t. ex. just grustäkt. Vid ett vägbygge i Råneå kom sålunda i dagen på ett ganska stort djup en bred skifferspets och likaså ett par stenhackor på en halv meters djup vid banbygget i Morjärv. Det är typiskt för den sortens gravar, att ingenting anträffas av själva skelettet. Det är under årtusendenas lopp alldeles förtärt. Vid de få tillfällen, då en vetenskapsman fått tillfälle att bese en dylik plats, ha emellertid observationer gjorts, som på det bestämdaste stöda teorien om fyndens karaktär av gravfynd.

* * *

Om man på grundval av det material från stenåldern, som nu i korthet berörts, skulle söka att uttala sig rörande den ras, dessa första norrbottningar tillhörde, så torde man inte komma synnerligen långt. Det finnes en avgjort egenartad karaktär över den större delen av de häruppe gjorda fynden; den är dock icke så märkvärdigt avvikande från vad man ser i närmast liggande trakter i Sverige, att man därför skulle vilja beteckna dem såsom tillhörande en annan ras än den där boende. Olikheterna äro knappast större än vad man kan vänta i den yttersta ändan av ett större och så långsträckt kulturområde som det svenska under stenåldern. Man får heller inte glömma att detta svenska kulturområde sträckte sig över Åland, en rent svensk stenåldersprovins, över till sydvästra Finland och följde kusten norrut till långt upp i Österbotten. Kanske den rent av nådde den ovan antydda norrbottniska stenåldersprovinsen även från sydost och att alltså det sydsvenska inflytandet nådde dit från två håll. Det finns mycket som talar för den hypotesen och den skulle då nog också kunna bidraga till att förklara en del av egendomligheterna i den norrbottniska stenåldern. Ty en dylik kultur vandrar icke så långa vägar, därtill i olika riktningar, utan att få sin egen lilla självständiga färgning, särskilt om under vägen främmande kulturer beröras.

Nästa kulturperiod av forntiden är den begynnande metalltiden. Långt ute i världen lär man sig att utvinna metaller för redskapstillverkning och konsten når snart även Norden. Först kommer koppar, så en legering av koppar och tenn, som vi kalla brons, varav också hela tiden fått sitt namn, bronsåldern. Man förlägger dess början i Sverige till omkring 1800 år före Kristi födelse och den anses räcka omkring 1300 år. Denna korta tid, kort i förhållande till de långa vägarna och de andra stora svårigheterna kulturen haft att kämpa med för att nå till Norrbotten, synes inte varit tillräcklig för att denna tidsperiod skulle kunnat avsätta några djupare spår inom länet. Metallen var dyrbar, under hela bronsåldern synes man ej heller i södra Sverige lärt sig att skaffa råmaterialet på annat sätt än genom import, alltså varje bit skulle införas eller också metalltackor för den inhemska industrien, som snart växte sig kraftig. Genom dylika transporter blevo naturligtvis de längst bort liggande landsdelarna satta i ett särskilt ogynnsamt läge utöver vad de voro förut och man har all anledning att antaga, att det huvudsakliga redskapsmaterialet i Norrbotten även under bronsåldern fortfarande var stenen. Men vi se på vissa av dessa stenformer att de i alla fall rönt inflytande från den nya tiden. Vissa av de enklare skafthålsyxorna tillhöra helt säkert bronsåldern. Sådana ha vi, om också i obetydligt antal, träffat här och var, i Älvsbyn, i Råneå, i övre Gällivare etc.

Genom vad vi veta från angränsande trakter kunna vi dock med rätt stor sannolikhet förutsäga, att man inom kort torde kunna påräkna ett och annat fynd av mer ren bronsålderskaraktär. På finska stranden av Torne älv, vid Alkkula, har gjorts ett dylikt fynd, nämligen en gjutform av täljsten för bronsåldersyxa. Som vi se ligger fyndorten alldeles inpå det nuvarande Norrbottens knutar, men inom det större Norrbotten, som antyddes här ovan som en sammanhängande stenåldersprovins. Vidare ha vi längre ned i Österbotten en hel rad fynd av rena bronsålderssaker, t. o. m. gravfynd och även den finska lappmarken ståtar med ett mycket vackert fynd av fyra stycken bronssvärd från Sodankylä. Likaså har norra Norge ett par vackra fynd, betydligt längre mot norr än vad Sverige når, så att icke är det bara den nordligaste breddgraden, som gör, att vi ej ännu känna fynd från denna tid inom vårt län.

Se vi på Norrland f. ö., så är det märkbart, hur fyndfattigt det är från den tidsperiod vi nu äro inne på. Det är egentligen bara Medelpad, som har något större fyndantal. Det nordligaste fyndet i Sverige är gjort vid Lycksele och består av en bronsyxa från bronsålderns slut.

Lill-Sajvets offerplatsfynd

Skålspännen av brons, vågskålar med vikter, fingerringar av silver och brons, fragmentarisk halsring av silver m. m.

Av fasta fornlämningar känna vi ännu ej några från bronsåldern i hela Norrland, om man undantar några hällristningar vid Ångermanälven. Man har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de många och stora gravrösena utefter norrlandskusten, emedan dessa till sin byggnad och sitt läge alldeles överensstämma med bronsåldersrösen i det södra Sverige, men än så länge har intet av dessa rösen gett så säkra fynd, att man av dem kunnat yttra sig med bestämdhet om dessa vackra och karaktäristiska fornlämningar. Några av dem ha lämnat fynd från nästa tidsperiod, järnåldern, varför man med den största försiktighet än så länge bör behandla denna grupp, varav även ett trettiotal finnas i sydligaste delen av länets kustland.

Vi ha sett, hur människan lämnat så gott som inga direkt påvisbara spår efter sig under bronsåldern. Det är endast genom att studera angränsande trakter och ta i betraktande vissa omständigheter, som vi ändå våga oss på att anta, att en befolkning funnits här även under nämnda tid. Värre blir förhållandet, när vi nu vända oss till den begynnande järnåldern. Från dess början, som man i södra delarna av landet sätter till omkr. 500 år före Kristi födelse, till mitten av årtusendet efter har man i Norrbotten ännu inga som helst spår. Och vad värre är, för förra hälften av den tid, alltså till fram mot Kr. föd. och något längre har man inga spår i hela Norrland efter någon befolkning. Här hjälper ej heller att ta de angränsande trakterna till hjälp, ty vi se samma förhållande råda såväl i hela Finland som i hela norra Norge. Först efter Kristi födelse se vi, hur fynden börja att komma igen, först efter kusterna, sedan uppför älvarna, till dess mot slutet av hednatiden såväl Norrland, norra Norge som Finland synas blivit befolkade liksom för andra gången.

Denna underliga företeelse kan icke tills vidare få någon bättre förklaring, än att landet av någon orsak blivit avfolkat. Genom naturvetenskapliga undersökningar av våra torvmossar har getts en naturlig förklaring till detta. Det har nämligen visat sig att temperaturen på en tidpunkt, som just motsvarar de fem århundradena före Kristus, sjönk med ett par grader och detta har medfört så svåra förhållanden, kyla och för stor fuktighet, att det torde ha så gott som omöjliggjort allt fastboende, kanske allt vistande här uppe i norra Skandinavien för människor. Först när temperaturen åter börjar att stiga, återkommer möjligheten till bosättning igen och människan återtar de förlorade markerna.

Emellertid äro även för senare delen av järnåldern fynden från såväl Västerbotten som Norrbotten så fåtaliga och så torftiga, att de på intet sätt kunna jämföras med fynden från den årtusenden tidigare stenåldern. Jämför man dessa två enda tidsperioder av forntiden, som gett några fynd från länet, så synes den förra en rik och blomstrande tid med en talrik över hela området spridd befolkning, då däremot den senare, den närmast den historiska tiden liggande, ge några få, glesa fynd, liksom efter en befolkning, som ännu ej tagit upp tanken på bosättning på allvar. Dock tror jag icke att man får döma bara av de nu kända fåtaliga fynden, det är nämligen påtagligt, att vår tids befolkning icke haft den ringaste förståelse för fynd av t. ex. järn, utan dessa ha fått förfaras. När intresset en gång vaknar, komma kanske fynden att strömma in i hastigare tempo.

Den äldsta pjäsen från Norrbottens järnålder, som vi känna till, är en kraftig yxa, avsedd att skaftas medelst ett vinkelböjt skaft, som stacks in i en hålk i ena ändan. Den är funnen i jorden vid Moskusselet i Arvidsjaur. Samtidigt ungefär torde en s. k. eldslagningssten av kvartsit vara, funnen i Gällivaretrakten. Båda torde härröra från s. k. folkvandringstid eller tiden 400-600 e. Kr. Från närmast efterföljande århundraden torde ett par på vanligt sätt skaftade yxor vara, som anträffats i Överkalix och Gällivare. De äro långsträckta och smala med rak överdel, men med eggpartiet långt neddraget. Från den därpå följande tiden eller den s. k. vikingatiden äro även några lösa fynd att anteckna, såsom en vacker spjutspets, tyvärr utan fynduppgift (Luleå mus.), en spjutspets och en pilspets från ett fjäll uppe vid Silbojocks kyrka, ett par pilspetsar från andra ställen i Arjepluog, ett större ringspänne av brons från samma socken och ett annat från Överkalix.

Från vikingatiden härrör även ett fynd, som av de uppgifter, som framkommit, måste tydas som ett gravfynd, nämligen från Laisälven från vägbygget fram mot Båtsjaur i Arjepluog. Här hittades, utan att efter vad som uppgivits något var synligt ovan mark, ett mycket vackert spänne, kupigt, ovalt. Typen är mycket vanlig i svenska samtida fynd och kallas oval spännbuckla. Den är av brons, försedd med ett yttre, i rikt mönster genombrutet skal. Fyndet låg i en grop, fylld med »jord och sandgrus», och bland förmultnade benbitar. Förmodligen av samma art har det fynd varit, som tidigare anträffats ett stycke längre söderut, också vid Laisälven. Där hittades ej mindre än två ovala spännbucklor, ett stort ringspänne av brons, ett mindre dylikt och en liten kniv av järn.

Av så fåtaliga fynd, som de nu uppräknade, torde man knappast vara berättigad att döma något. Av en viss betydelse torde dock kanske vara att notera sig till minnes, att utom Överkalix det endast varit lappmarkssocknar, som gett några fynd. Emellertid måste även ihågkommas, att den lilla grupp gravrösen vid kusten i söder, varom talats härovan, med rätt stor sannolikhet tillhöra järnåldern, om också deras innehåll genom en systematisk utplundring från befolkningens sida gått alldeles förlorad för forskningen, utan att därför några större rikedomar tillförts gravplundrarna. I Västerbotten ha några sådana, som ej alldeles tömts på sitt innehåll av skattsökare, blivit vetenskapligt undersökta samt ha gett fynd från folkvandringstid, alltså senare järnåldern, just den tid, från vilken alla de kända järnåldersfynden i Norrbotten härröra. Kanske kan något enda orört gravröse anträffas även här i länet och en noggrann undersökning därav öka våra möjligheter att förstå dessa gåtfulla tider.

I dessa rösen och i dessa lösa fynd ha vi ingenting, som vi icke kan finna igen i samtidig svensk kultur, en kultur, om vilken vi veta att den fortsätter rakt ned i vår egen nu levande svenska. Det var våra svenska förfäder, som lämnat dessa spår efter sig och inga främlingar. Kanske dock att en och annan av de där omnämnda pilarna kunna ha tillhört lapparna, det är inte bara möjligt, utan troligt. Vi veta av skriftliga källor redan, att lapparna sedan århundraden strövat omkring i våra fjälltrakter och att såväl vi som norrmännen stodo i en livlig förbindelse med dem. Att lapparna spelat en betydande roll under slutet av vikingatiden, skola vi nu se. De fornfynd inom länet, som måste hänföras till dem, äro nämligen oändligt mycket rikare och mångsidigare än de, som tillhöra den svenska kulturen.

De lapska offerplatserna ha sedan länge varit uppmärksammade och till en viss grad ha de också varit förtecknade redan under missionstiden, slutet av 1600-talet och förra hälften av 1700-talet. Sedan har varenda resenär i lappområdena gjort sina notiser om dem och helt säkert har det varit många också, som gjort en och annan nyfikenhetsgrävning för att ej tala om dem, som grävt, lockade av de sägner om här nedlagda silveroffer, som ännu i dag äro gängse. Men underligt nog ha ytterst få fynd blivit gjorda, i alla händelser inga omtalade av det värde att de kunna tjäna till att vidga vår kunskap om lappmarkernas forntid, förrän i de allra sista decennierna. Då har dels på förut kända, dels på »nyupptäckta» platser gjorts det ena stora rika fyndet efter det andra, så att nu kunna ett par tusen föremål av olika art ge oss en föreställning om den kultur, som nådde fjälltrakterna vid övergången från forntid till historisk tid – enligt sydsvenska begrepp. För lappmarken liksom för länet i sin helhet räckte forntiden betydligt längre.

Dessa platser ligga såväl i fjällen, t. ex. Rautasjaure i Jukkasjärvi, som nere i skogslandet mellan kust och fjäll, t. ex. Gråträsk i Pite landsförsamling och Lill-Sajvets i Gällivare, alltså från Torne älvs ända ned till Byske älvs vattensystem.

Alla ligga de inom lapparnas nuvarande rörelseområde och om alla synas lapparna ha traditioner, ja de flesta ha t. o. m. använts av lapparna som offerplatser ända in i mannaminne. Fyndens hela karaktär ge även för handen, att det ej kunnat vara annat folk än lapparna, som från början också begynt offra på dessa platser, och vi kunna alltså i dem se de tidigaste spåren, som vi hittills känna i Norrbotten, arkeologiskt sett, av detta lilla folk.

På eller vid den plats, som utsetts till offerplats, en underligt formad sten t. ex., har nu släktled efter släktled offer hemburits till den ena eller andra gudomen. Mest kanske har man kommit med kött, kanske blod, men även massor av horn eller delar av horn (dock ej alltid). Däremellan mynt, smycken av olika slag och av olika metall, från silver till tenn, men även oansenliga små plåtbitar av koppar eller järn m. m. Och på de flesta platser även vapen, järnpilar, samt redskap eller redskapsskaft av horn och ben.

Liksom man av de ännu kvarliggande benen kan se, vad slags mat man bjöd sina gudar på, fisk och fågel av olika slag, kött av ren, nötkreatur, får, get etc., så kan man också av de anträffade fynden av redskap, mynt, smycken o. s. v. draga sina slutsatser rörande ett och annat. Främst om kulturvägarna, de vägar på vilka lapparna uppehöllo sina förbindelser. Det var några huvudvägar. En kom söderifrån, under senare tid otvivelaktigt från Norge och förde med sig stora mängder av vikingatidens små silvermynt, vilka lapparna borrade hål i och prydde sin dräkt med. Där finns mynt från England, från södra Nordsjöns kust, från nordvästra Tyskland, från Danmark, från Norge. En annan väg ledde från det nuvarande Rysslands västra huvuddistrikt (trakterna innanför Petersburg) genom Finland eller utefter Finlands och Sveriges kuster och på den fördes framför allt smycken av alla de slag, som lapparna lärt sig att tycka om. Alltså prydnader i form av små djurbilder, fyrfotadjur, fåglar, prydnader i form av kors i alla möjliga variationer, runda medaljliknande hängprydnader av många storlekar och utsirningar, små bjällror, små fyrkantiga, runda eller hjärtformade bronsprydnader att fästa på läderremmar, söljor m. m. Under beröring med finsk kultur ha också kommit med runda och ovala spännen, ringspännen m. m., likaså har svensk kultur gett sitt i en del andra ringspännen, i fingerringar och armringar.

Förvånansvärd är till en början otvivelaktigt den intima förbindelsen med Ryssland av detta lilla folk, som så att säga ännu ej framträtt i historien. Men redan tidigt måste det ha stått i kontakt med nuvarande ryska områden, ty dels finna vi lappar tidigt (800-talet) uppe vid Vita havets kuster, dels synas dessa ännu i historisk tid ha uppträtt ända nere vid Onegasjöns stränder och även långt ner i Finland.

Det är nu detta folk, som vid dessa tider, kanske också tidigare, varom vi intet veta, börjar att exploateras av sina grannar. Vi finna norrmän, svenskar, karelare, och det mystiska folket kvänerna på allt livligare farvägar däruppe och troligt är, att förbittrade strider utkämpats mellan konkurrenterna, innan runt Bottenhavets stränder och dess uppland, lappmarkerna, de svenska »birkarlarna» fingo all lapphandel i sin hand inom åtminstone historiskt svenskt område. Men onekligen har det sitt intresse att se, hur ända in i nyare tiden ryska köpmän synas haft för vana att komma upp till marknaderna vid bottniska viken. Jag tror nu för min del, att dessa ryska köpmän fått denna vana i arv efter sina förfäder, vilka voro svenska köpmän i Novgorod och trakten däromkring, och vilka kanske voro de, som just inledde dessa »ryska» förbindelser. Redan när det svenska inflytandet börjar att göra sig gällande i slavernas land, hade svenskarna haft sina vägar mot norr och de »birkarlar», som flyttade över havet till Novgorod förde nog med sig dit kunskapen om vad möjligheter, som fanns i den höga norden.

Ännu i början på 1300-talet synas birkarlarna ha varit bosatta i Mälardalen, där ju tidigare Birkas handel dominerade. Vi ha också i de trakterna under slutet av vikingatiden och början av medeltiden ett starkt inflytande från det stora landet i öster. Det är helt naturligt, att detta inflytande framför allt underlättades genom den stora mängd svenskar, som från mälartrakterna flyttat dit över och som där grundat den ryska enhetsstaten. Det kan då också tänkas, att en stor del av de på offerplatserna funna föremålen från öster kommit dit via Mälarlandskapen.

Av förut omnämnda fornlämningar är det nu endast de s. k. labyrinterna, »rundgårdarna» eller allt vad de kallas, som inte blivit behandlade. Deras tidsställning är emellertid så oviss, att det än så länge icke går att hänföra dem till bestämda tidsperioder. Till någon bestämd sådan går inte alls, ty så mycket vet man, att de tillhöra dels forntiden och dels nutiden. Ännu i denna generation läggas på lek dylika kretsar såväl efter svenska som norska kusterna, kanske även andra. Men å andra sidan har man tydliga bevis för, att samma sed förekommit även under medeltiden, under järnåldern och i södra Europa t. o. m. än tidigare.

Befolkningen i Norrbotten är mer varierande i yttre och inre avseenden än i något annat län i Sverige. Orsaken härtill är den, att tre olika raser: den nordiska (eller germanska), den finska och den lapska sedan långliga tider tillbaka haft sin hemvist i dessa delar av vårt land. Talrika rasblandningar ha under tidernas lopp ingåtts, vilket åstadkommit så stor olikhet, att vi nu på vissa områden utan svårighet kunna påvisa folk- och rastyper i alla möjliga nyanser. Mångenstädes gives det ej någon skarp gräns dem emellan.

Nyare tiders ärftlighetsforskning lär oss, att anlagstypen (genotypen) hos olika folk och raser, utformad under århundraden och årtusenden, är det väsentliga, och att den hos olika individer aldrig helt upprepar sig själv, om man undantager sådana tvillingar, som uppkommit ur en och samma äggcell från början. De flesta tvillingar äro emellertid utvecklade ur två olika äggceller och ha på den grund mer eller mindre olika arvsubstans. I viss mån olika arvskombinationer ligga sålunda i regel till grund för varje ny individ, som avlas. Inom vissa gränser gör sig sedan miljön gällande, åstadkommande ytterligare olikheter, men dessa under livet förvärvade förskjutningar i den ena eller andra riktningen (modifikationer) förändra ej arvslagen.

Människan är, liksom alla högre organiserade varelser, att likna vid ett stycke mosaik. De många smådelarna, som motsvaras av de olika arvsenheterna (eller generna), bilda tillsammans en helhetsbild. Dessa kunna kombineras i varierande mönster. På sådant sätt uppstå olika anlagstyper, olika individer och under tidernas lopp olika raser och folk.

Vad menas då med en ras och vad menas med ett folk?

Med en människoras förstå vi en mer eller mindre talrik grupp människor, med likartade kroppsliga och andliga egenskaper av ärftlig natur. Man talar sålunda om vissa utmärkande rasdrag, om en viss raskaraktär, ett specifikt raspsyke o. s. v., egenskaper som fortleva tiderna igenom, så länge rasen i fråga ej uppblandas.

Med ett folk (eller nation) åter menar man en större grupp människor, vilka bilda en enhet genom likartad kultur. Denna senare i sin tur bestämmes av miljö- och samfundsförhållanden, t. ex. ett enhetligt språk, överensstämmande religion, gemensamma lagar m. m. Folkkaraktären förändras undan för undan, beroende å ena sidan på de olika raselement, av vilka ett folk är sammansatt – de kunna ju växla betydligt på grund av in- och utflyttningar – å andra sidan på de skiftande kulturinflytanden, som påverka folkets massa under olika tider.

Personer, tillhörande samma ras, ha många likartade arvsenheter. Deras summa utgör det karaktäristiska för rasen i fråga. De komma åter och åter, led efter led under århundraden och ännu längre, om rasen håller sig ren. Sker rasblandning, tillkomma nya arvsenheter. Det uppstår nya färger och mönster i mosaikbilden.

Säkert är, att arvsmassan eller anlagstypen hos olika individer, folk och raser är ganska olikartad. Vi ha många talesätt, som ådagalägga, att människorna halvt omedvetet erkänna detta, t. ex. »Det är god ras i honom eller henne», »Det är ett rasdugligt folk», »Rasen förnekar sig ej» o. s. v.

Ett folk av god rasbeskaffenhet skapar åt sig goda samfundsförhållanden, om det fritt får utveckla sig, ett folk av dålig ras åter förmår ej detta. –

Om vi efter denna lilla avvikelse återgå till förhållandena i Norrbotten, så veta vi genom professor Montelius och andra fornforskare, att för c:a fyra tusen år sedan hade den nordiska rasen ännu ej nått så långt mot norden som till Norrbotten. Omstående kartskiss, hämtad ur ett av Montelius’ arbeten, visar, att nordbornas (eller germanernas) egentliga hem den tiden utgjordes av större delen av Skandinavien (med undantag av dess nordligaste delar) samt av en liten del av Nordtyskland. Från detta område utbredde de sig efter hand mer och mer åt olika håll: mot söder, öster och norr, varest de påträffade andra folkslag. I Norrbotten mötte de finnar och lappar, vilka närmast kommit dit från nuvarande Finland. Lapparna utbredde sig i Lappland alltmer mot söder. Finnarna och våra svenska förfäder föredrogo de för odling och bofast liv mera lämpade kusttrakterna.

Under den långa period, som förflutit sedan dess, har befolkningen långsamt tillväxt. Talrika omlagringar ha ägt rum tid efter annan. Det är alldeles omöjligt att nu steg för steg följa denna rasprocess, utan vi måste nöja oss med att draga upp några grova konturer och låta framtida forskning – i den mån det är görligt – utfylla tomrummen.

Fig. 15. Lärare och skolbarn (olika blandtyper) i en by nära Krokviks station

Fig. 16. Lapska seminarister från olika svenska lappmarker

KARTOGRAM I
Kartskiss av Skandinavien och närliggande länder (efter Montelius). Den avser att visa den nordiska rasens (»germanernas») utbredning omkring 2000 år f. Kr. (= de prickade partierna). De områden i Finland, Östersjöländerna, nuvarande Estland och Lettland och landet kring Weichsel m. m., dit nordbor utvandrat redan under stenåldern äro ej angivna på kartan.

I Norrbotten skiljer man på svenskbygden i kusttrakterna uppemot Haparanda och på finnmarkerna i norr och lappmarkerna i väster. Nekas kan ej, att befolkningsstrukturen i det stora hela är betydligt olika inom dessa områden med olika språk och olika kultur i övrigt. Skarpa gränser dem emellan gives det visserligen ej. I nästa kapitel redogöres närmare för dessa olika språkområden.

* * *

Man behöver ej vistas länge i Norrbotten i våra dagar för att märka att en helt ny tid där håller på att bryta in. Det gäller numera att söka i största möjliga mån tillvarataga och omsätta landets stora naturrikedomar i form av malmer, vattenkraft, skogar, odlingsbar jord o. s. v. Utvidgade och förbättrade kommunikationer äro härför en nödvändig betingelse. Åtskilligt har redan gjorts och mera kommer att göras i den vägen under de närmaste årtiondena. Inlandsbanan är bl. a. ett led i dessa strävanden. Längs landsvägar och järnvägslinjer uppstå rätt snart nya livskraftiga samhällen, mestadels genom inflyttning av folk från andra trakter av landet. Nedanstående tabell ger oss en fingervisning om befolkningsrörelsen i Norrbotten från 1870 till 1910 enligt Sveriges officiella statistik.

Det framgår av tabellen, att folkmängden mer än fördubblats på 40 år (från 1870 till 1910); att svenskarna ökats relativt mest med 74,265, finnarna därnäst med 10,740, lapparna åter förete statistiskt en högst obetydlig ökning. Den är dock i själva verket något större än tabellen ger vid handen, ty en del lappavkomlingar, särskilt de rasblandade, räknas efter en eller annan generation som finnar eller svenskar.

Tabell 2 ger oss en mera detaljerad översikt över svenskars, finnars och lappars fördelning i de olika församlingarna, resp. städerna i Norrbotten, under åren 1900 till 1910.

Tabellen är hämtad ur ett litet arbete av Arosenius om finnar och lappar (i Statistisk Tidskrift för 1913). Jag följer hans redogörelse i stora drag.

Fästa vi oss först vid lappbefolkningens antal i olika trakter inom länet, så faller måhända mest i ögonen den stora minskningen inom Karesuando, den har nedgått från 820 år 1900 till 717 tio år senare. Karesuando är den enda socken i Sverige, där lapparna äro i majoritet.

Finnarnas antal har under ifrågavarande årtionde (1900-1910) ökats med 12,83 %. En absolut tillbakagång i finnarnas numerär förekommer endast i de tre städerna, företrädesvis Haparanda, vidare i Korpilombolo och ett par kustlandssocknar med så gott som uteslutande svensk befolkning (Edefors, Råneå). Eljest hava finnarna ökats överallt i länet, men tillväxten har ej hållit jämna steg med folkökningen i dess helhet. Särskilt gör sig detta märkbart i de båda gruvsocknarna, Gällivare och Jukkasjärvi. I Gällivare, där finnarna år 1890 voro i absolut majoritet hade dess andel av hela befolkningen år 1900 gått ned till mindre än fjärdedelen och år 1910 till 18,8 % eller mindre än femtedelen. Inom Jukkasjärvi socken var den svenska stammen år 1890 företrädd endast av ett femtiotal individer. År 1910 utgjorde svenskarna drygt två tredjedelar, eller 67,2 % av hela socknens folkmängd, finnarna 26,3 % och lapparna 6,5 %. I Karesuando socken utgjorde år 1910 svenskarna omkring 3 %, finnarna 37 % och lapparna 60 %. Uti återstoden av länets lappmarker (d. v. s. Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare socknar undantagna) var vid samma tidpunkt det finska elementet föga representerat.

Torneå fögderis kustland är den trakt, där det finska elementet är starkast företrätt (se tabellen). Till härkomsten är otvivelaktigt en god del av denna befolkning svensk, men ättlingarna av de tidigare generationerna, som under århundradenas lopp blivit förfinskade, kunna numera statistiskt ej skiljas från dem, som äro av mera ren finsk härstamning.

Den söder om Torneå fögderi belägna delen av Norrbottens läns kustland, eller nedre delarna av Kalix’, Luleå och Piteå fögderier jämte städerna Luleå och Piteå är sedan urminnes tider en svensktalande bygd, dit emellertid under de sista årtiondena åtskilliga personer av finsk stam inflyttat, företrädesvis till de där belägna sågverken. Finnarnas andel av hela befolkningen stiger dock ej högre än till 0,7 %.

En sammanfattning av svenskars, finnars och lappars antal år 1910 lämnas i tabell 3.

Under decenniet 1901-1910 har svenskarnas procentiska andel av folkmängden visat sig vara i tillväxt i alla huvuddelar av länet förutom i södra kustlandet, varest inflyttning av finnar åstadkommit en obetydlig förskjutning.

Finnarnas relativa andel har ökats i Karesuando – på lapparnas bekostnad – och vidare i ringa mån i de landsdelar, där det finska elementet representeras endast av inflyttade individer, nämligen i södra delen av länets lappmarker och södra delen av kustlandet. Lapparna ha relativt minskats inom samtliga huvuddelar av länet.

KARTOGRAM II
Antropologisk karta över Sverige

Antalet lappar i hela Sverige utgjorde 1870 (enligt den officiella statistiken) 6,711, år 1910 uppgick antalet till 7,138, sålunda en förökning under en 40-årsperiod på några hundra personer. Under denna tidsperiod ha de nomadiserande lapparnas antal gått tillbaka från 4,884 till 3,641. Det utgör en förminskning på inemot 25 %. Lapparna ha sålunda allt fortfarande ett s. k. nativitetsöverskott (det födes flera än det dör årligen), ehuru antalet nomader minskas. På grund härav måste ett allt större antal lappar undan för undan söka sig utkomst på annat sätt än genom renskötsel. De lappar som övergå till bofast liv, gå på jämförelsevis kort tid upp i det svenska folket. Man kan utan svårighet konstatera, att det bland lapparna i Norrbotten sedan lång tid skett en befolkningsrörelse sådan, att en hel del lappar i vissa delar av länet (t. ex. i Kalix älvdal) successivt övergått till bofast liv. De ha bosatt sig vid kusterna eller i skogslandet väster- eller österut (i Norge och Sverige) där de lägga grunden till byar, som snart överlagrats av finnar och svenskar. Lapparna denationaliseras då. Tomrummen, som på sådant vis uppstå i fjällen, fyllas genom inflyttning av lappar norrifrån, och så går det förr eller senare på samma sätt med dem. Denna process kan pågå, så länge det finnes tillräckliga reserver av renskötande lappar i nordligaste Skandinavien. Vi ha emellertid sett, att lappstammen i Karesuando håller på att gå tillbaka.

* * *

Det har i det föregående flera gånger framhållits, att Norrbottens befolkning är mycket uppblandad. Kartogrammet här bredvid åskådliggör detta. Den visar oss den rena nordiska typens förekomst i olika svenska landskap. De mörkast markerade delarna, Lappland och Västerbotten, ha endast mellan 5 och 6 % dylika.[1]

[1] Den rena nordiska typens förekomst i olika svenska landskap efter Anthropologia suecia. De ljusa delarna på kartan omfatta de landskap, i vilka mer än 10 % av befolkningen företer ren nordisk typ (= 1 äkta långskallighet; 2 reslig kroppsbyggnad, 170 cm. eller mer; 3 blont hår och 4 ljusa ögon). Undersökningarna som ligga till grund för kartan, äro gjorda på inemot 45,000 man beväring i slutet på 1800-talet. Det svenska medeltalet utgör 10,7 %. Maximum kan Dalsland uppvisa med 18,3 %. Lappland och Västerbotten förete de lägsta siffrorna, nämligen endast 5,5 och 5,1 %.

Fig. 1

Fig. 2

Fig. 3

SVENSKA NORRBOTTENSTYPER

Svensken av ren nordisk ras är högväxt, med långsmalt huvud och ansikte, hyn är ljus, rödlett, håret blont, ögonen ljusa, näsan jämförelsevis kort med rak profil. Fullt rena typer av detta slag äro sällsynta i Norrbotten. Figg. 1-3 visa oss tre personer av jämförelsevis ren svensk ras.

Fig. 4.
Ren finne (tavastlänning efter Retzius)

Den renrasige finnen är tämligen kortväxt, satt och grovt byggd. Huvudet är ganska kort och brett, liksom ansiktet, det senare får ett nästan fyrkantigt utseende på grund av den stora bredden över underkäksvinklarna (se fig. 4, som återger en tavastlänning i Finland enligt G. Retzius). Finnens hår är blont, strävt, ögonen ljusa, näsan klumpig med något konkav näsrygg (uppnäsa). Det gives emellertid i nutiden åtskilliga finska stammar, t. ex. karelare, ester o. a., vilka avvika ganska mycket från den nyss skildrade typen. En stor mängd varianter förekomma i Norrbotten. Figg. 5-7 återge tre personer i Norrbotten av rätt olika typer.

Lappen av ren ras är lågväxt med kort och brett huvud. Ansiktet kort med utstående okbågspartier och liten avsmalnande underkäke, håret mörkt, stripigt, skäggväxten klen, hyn med gulaktig anstrykning. Näsan ofta något konkav. Figg. 8-10 återge de karaktäristiska dragen av mera renrasiga lappar.

Fig. 5

Fig. 6

Fig. 7

FINSKA NORRBOTTENSTYPER

Figg. 11-14 visa oss blandtyper mellan lapskt och svenskt, lapskt och finskt och finskt och svenskt.

Nedanstående diagram I och II åskådliggöra olikheterna i fråga om ögonfärger och huvudets form (dess längd–breddindex), två viktiga rasmärken, för svenskar, »finnar» och lappar inom landet. Svenskar och finnar äro, som vi finna (diagram I) övervägande ljusögda, lapparna åter i stort antal brunögda.

Huvudets längd–breddindex beräknas på följande sätt:

Fig. 8

Fig. 9

Fig. 10

LAPSKA TYPER FRÅN NORRBOTTEN

Fig. 11

Fig. 12

Fig. 13

BLANDTYPER

Fig. 14
Lapsk-finsk blandtyp

De tal, som man får vid en dylik uppmätning och uträkning, variera oftast mellan 70-75-80-85-90 och siffror däremellan. Det var den svenske forskaren Anders Retzius, som först började med dylik indexberäkning.

Man brukar indela de olika huvudena efter indextalen sålunda:

1. Äkta långskallar (dolichocephaler) med indextal lägre än 75.

2. Mellanskallar (mesocephaler) med indextal mellan 75-80.

3. Kortskallar (brachycephaler) med indextal över 80.

Gränstalet mellan kortskallar och de övriga utgör sålunda 80.

Av diagrammet härovan se vi, att lapparna äro i stort antal höggradigt kortskalliga, med index över 85 (markerat med svart); »finnarna» äro i mer än 75 % kortskalliga men mestadels ej i så hög grad (de streckade partierna); svenskarna åter ha oftast lägre indextal, sålunda mera långlagda huvuden, som redan nämnts.

Det återstår för antropologer och rasbiologer mycket tidsödande forskningar innan vi kunna säga oss i detalj känna den norrbottniska befolkningens rasbeskaffenhet. Fortsatta undersökningar äro sålunda här av nöden.

DIAGRAM I
Ögonfärgen bland svenskar, finnar och lappar enligt förf:s undersökningar. De omfatta alla personer av båda könen och i samtliga åldrar boende på ett visst område

1. Svenskar (558 individer) i mellersta Sverige	2. Nomadiserande lappar (463 individer) i Norrbotten	3. »Finnar» (660 individer) i Norrbotten

DIAGRAM II
Huvudets längd-bredd index enligt förf:s undersökningar. De svarta och streckade partierna angiva kortskallighet i mer eller mindre hög grad

1. Svenskar (553 individer) i mellersta Sverige	2. Nomadiserande lappar (437 individer) i Norrbotten	3. »Finnar» (617 individer) i Norrbotten

De norrbottniska dialekternas egentliga utbredningsområde är låglandet vid Bottenhavet, dock med förskjutningar, som nå ända upp i Lappmarken, längs älvarna. Sålunda vet man, att lulemålet har utlöpare i Jokkmokks socken. När kolonisationen har skridit framåt från kustbygden mot inlandet, tydligen därvid närmast följande de stora vattendragen, ha resp. folkmål givetvis samtidigt gjort landvinningar. I varje större älvdal har särskild dialekt utpräglats hos befolkningen i de stora socknarna där. Under tidernas lopp ha dock variationer uppstått i de olika socknarnas mål. Ibland kunna dessa variationer vara mycket stora, såsom fallet är i fråga om överkalixmålet och nederkalixmålet, vilka båda folkmål för övrigt äro mer avvikande från vanlig svenska än kanske några andra bygdemål, med undantag blott för älvdalsmålet i Dalarna och det gottländska fårömålet. Gränserna för de olika norrbottniska dialektområdena, resp. överkalix-, nederkalix-, råne-, lule- och pitemålets område, äro ännu ej fullt kända. Åtminstone gäller detta om de tre sydligaste dialekttyperna och deras varianter. Emellertid förefaller det, som om sockengränsen vanligen också blivit den ungefärliga språkgränsen. Undantag måste givetvis göras för fall, där relativt sen delning av en socken kommit att »utvidga» dialektens område, så att detta omfattar två socknar, såsom fallet är med nederkalixmålet, vilket ju talas i Nederkalix’ och Töre socknar.

Trots de norrbottniska folkmålens stora märklighet i språkvetenskapligt avseende, trots deras utomordentliga intresse ur kulturhistorisk synpunkt och deras oskattbara betydelse, när det gäller strävan att få ljus över dessa nordsvenska bygders kolonisationshistoria, ha de dock hittills endast i mycket ringa omfattning blivit genom av trycket utgivna arbeten bekantgjorda och bevarade. Det finnes intet svenskt dialektområde som i det avseendet är så illa tillgodosett som just Norrbotten. Anledningarna härtill äro lätta att skönja. Det var vårt lands mest avlägsna svenskspråkiga trakter, som det för utforskande av dialekterna gällde att besöka, och undersökningarna ställde sig i allmänhet dyrare och besvärligare än på andra håll, vartill kom, att dialekterna i och för sig måste förefalla svåra att komma till rätta med.

De äldsta källor, ur vilka men kan vinna någon upplysning om norrbottensdialekterna äro Stockholms stads tänkeböcker (från slutet av medeltiden), saköreslängder och fogderäkenskaper samt jordeböcker (från 1500-talet). Det är emellertid endast personnamnens och ortnamnens skick, man ur de nämnda källorna får kunskap om.

Bland de ännu otryckta samlingar, som uppkommo på initiativ av professorn, sedermera ärkebiskopen, Erik Benzelius d. y., är att nämna kyrkoherden Jon. Nordwalls »Anmärckningar wid Öfwer Calix Dialect» (1754). Några obetydliga notiser finnas om målet i Luleåbygden och i Kalix uti N. Hackzells dissertation »De urbe Lula» (tryckt 1731). Vidare må nämnas, att bland Johan Ihres manuskript i Uppsala universitetsbibliotek finnes en mindre samling dialektord från Norrbotten, det mesta härrörande från Överkalix.

I Hülphers »Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland»[1] ingå en del angivanden rörande även de norrbottniska dialekterna. De av Hülphers lämnade upplysningarna äro emellertid ytterst knapphändiga, men ändock givetvis av intresse. Nära ett sekel senare eller år 1863 tryckes en akademisk avhandling med titeln »Bidrag till kännedomen om Vesterbottens landskapsmål», vars författare, Fredrik Widmark, lyckats att i sitt kortfattade arbete – avhandlingen omfattar endast 16 sidor i tryck – lämna ett förvånande klart och exakt besked om en hel del viktiga företeelser inom särskilt resp. dialekters ljudlära. Bland norrbottniska mål avhandlar den företrädesvis överkalixmålet. Denna Widmarks avhandling är, jämte de förut nämnda notiserna hos Hackzell och Hülphers, det enda, som finnes tryckt till kännedom om och klargörande av de norrbottniska folkmålens ljudlära och ordböjning. Det är i sanning ringa, i all synnerhet om vi betänka, att vi, såsom många tecken visa, kommit till den tiden, då dessa dialekter raskt gå sin förvanskning till mötes, ja redan förlorat mycket av sin gamla egenart. En blick på exempelvis Widmarks tryckta och otryckta ordsamlingar från Kalix för c:a femtio år sedan visar, att en mängd ord, som då funnos i bruk, nu äro utdöda. Ordförrådet tyckes vara det, som starkast angripes, i det att genuina dialektord ersättas av ur riksspråket inlånade uttryck (»kulturord»), medan däremot språkljuden något bättre bibehållit sin art – hittills. Men kanske har inom en mansålder redan den allt starkare samfärdseln, den större in- och utflyttningen i socknarna och – icke minst – den långvarigare skolundervisningen åstadkommit en nivellering, som långt mer, än vad ännu blivit fallet, borttagit det säregna och ålderdomliga skaplynnet hos våra skilda bygdemål här uppe i Norrbotten.

[1] Del V, som avhandlar Västerbotten, är tryckt 1789.

Några språkprov finnas återgivna i tidskriften »Svenska landsmål» 1881, nämligen från Piteå av A. Klim, från Luleå av P. A. Pettersson, från Nederkalix av O. G. Wiklund, från Överkalix av A. H. Sandström och L. E. Carlsson. Härjämte må nämnas, att i tidningar, utgivna i Luleå, någon gång förekommit smärre bitar på bygdemål. Men beteckningen av dialekternas ljud är i alla dessa språkprov minst sagt grov. Det är nämligen först tack vare uppteckning medelst landsmålsalfabetet med dess många olika typer, som det blir möjligt att närmare återge dessa ifrågavarande – liksom övriga – dialekters ljudbestånd.

I de samlingar, som tillkommit under senare år på grund av det arbete för dialekternas utforskande, som skett på initiativ av Norrländska studenters folkbildningsförbund, sedermera Norrländska studenters hembygdsförening, är landsmålsalfabetet nyttjat. Dessa samlingar utgöra värdefulla om ock ej på långt när uttömmande källor för kännedomen om de norrbottniska bygdemålens ordförråd och grammatik. Endast en mindre del av det insamlade materialet är vetenskapligt bearbetat, och, som nämnt, är ännu intet av detta publicerat.

Det har tett sig, som om undersökningen av de norrbottniska dialekterna, åtminstone en fullständig och systematisk sådan, skulle vara svår att i tid få realiserad utan kraftigare allmänt eller enskilt ekonomiskt understöd.

De anslag, som hittills kommit landsmålsforskningen till del, ha varit för små för att möjliggöra det arbete, det här gäller. Varje dialekt fordrar sin specialundersökning och är väl värd en sådan. Professor Hesselman yttrar i en redogörelse för Norrl. studenters folkbildningsförenings verksamhet av år 1910: »De norrländska dialekterna äro så egenartade och sinsemellan så skiljaktiga, att nästan varje sockenmål kräver en mycket detaljerad och utförlig undersökning, för att språkforskningen skall kunna draga den avsedda nyttan av arbetet. Framförallt gäller detta de mycket egenartade målen i Norrbottens län, som ju var för sig måste betraktas som särskilda språk snarare än som dialekter och som givetvis äro bland de allra intressantaste bygdespråk i hela det nordiska språkområdet.»

I vilka avseenden, kan man fråga, är det då, som dessa bygdespråk äro speciellt intressanta? Jag måste vid svaret härpå nöja mig med några få angivanden. De här i fråga varande dialekterna förete bland annat en utomordentlig rikedom på diftonger, i det att dels – såsom i överkalixmålet – en del av de gamla fornnordiska diftongerna bevarats, dels en mängd nya diftonger bildats, vadan t. ex. riksspråkets långa e, i, y, u, o i de flesta fall i dialekterna motsvaras av diftonger. Det heter sålunda i Överkalix bain ’ben’, stain ’sten’; vidare dä̑ik ’dike’ (Nederkalix), dy̑ik (Råneå), dö͡ik (Luleå), dêik (Piteå); böi ’by’ (N. Kalix, Luleå), boi (Piteå); häos ’hus’ (Ö. Kalix, Luleå), höus (N. Kalix, Piteå); båo ’bo’ (Ö. Kalix, N. Kalix, Piteå), bao (Råneå, Luleå). Ursprungligt (urnordiskt) långt a har i Nederkalix övergått till ett öppet, långt å, i Piteå till slutet, långt å, i de andra dialekterna motsvaras det av långt a, medan ett senare förlängt a i Nederkalix bibehållits som a, men i flera andra trakter (Ö. Kalix, Luleå) har sådant, senare förlängt, a blivit långt ä eller e. Det heter alltså resp. bot (öppet å), båt, bat, ’båt’; da, dä, de ’dag’. Som exempel på andra avvikelser dialekterna emellan kan anföras Nederkalixmålets rö̑k ’röka’, men rä̑ik i Råneå och roik i Överkalix; vidare völp (»tjock l») ’valp’ i N. Kalix, välp i Luleå och volp (slutet o) i Piteå; gö ’gått’ i N. Kalix, gai i Ö. Kalix och goi (slutet o) i Luleå; tjära heter tjora i N. Kalix, tiro i Ö. Kalix.

Karakteristisk för de norrbottniska dialekterna är den vanliga förekomsten av s. k. »tilljämning», d. v. s. att ett a eller o i en slutstavelse (med biton) förändrar kvaliteten hos en föregående vokal. Sålunda uppstå former som doa ’dagar’, löro eller lödo ’lada’.

Övergång av d till r i inljud och slutljud äger rum åtminstone i de båda kalixmålen (alltså: spora ’spade’). I samma mål förekommer det även nasalljud.

Ett annat anmärkningsvärt sakförhållande är, att de norrbottniska folkmålen till god del bevarat fornsvenskans kvantitetsfördelning; man kan sålunda finna kombinationen kort vokal + kort konsonant och det även i enstaviga ord som skåt ’skott’, hål ’hål’, bek ’beck’, stjip ’skepp’, vilken sistnämnda företeelse de ifrågavarande dialekterna äro ensamma om bland alla svenska mål – riksspråket givetvis inräknat – på denna sidan om Bottenhavet. I en del av de östsvenska dialektområdena i Finland – med de östsvenska målen äro de norrbottniska mer besläktade än med några andra folkmål – samt på enstaka ställen i Norge förekommer samma ålderdomlighet med hänsyn till kvantiteten i orden. Överkalixmålet är egendomligt på grund av att det har uteslutande akut accent – möjligen med undantag för vissa sammansatta ord, i vilka en dragning till grav accent torde förefinnas. Antagligen är det på grund av inflytande från finskan, eventuellt även lapskan, som den akuta accentformen blivit förhärskande. I varje fall är det högst påfallande, att å andra sidan nederkalixmålet, som ju också gränsar till finskt språkområde, har en övervägande grav accentuering och till och med s. k. »bruten» accent (circumflex) i ett flertal ord, där slutstavelsen bortfallit (exempelvis i bä͡it ’bita’, lö͡ut ’luta’, lö͡uk ’lucka’).

Det ovan angivna rörande dialekterna kan givetvis endast i ringa mån belysa dem, men torde dock vara vittnesbörd nog om deras egenart och deras olikhet inbördes. I själva verket äro differenserna större, än vad som framgår av de anförda exemplen, då den grova beteckning, jag i denna översikt nödgats använda, icke låter några finare fonetiska distinktioner framträda. Det är blott genom beteckning med landsmålsalfabetet, som det blir möjligt att nära återgiva ljuden i folkmålen. Som redan tidigare antytts äro de norrbottniska dialekterna med hänsyn till såväl ljudlära som formlära befryndade med de svenska målen i östra Finland. Ordförrådet har däremot rönt inflytande ej blott från de nyssnämnda dialekterna – de östsvenska – utan ock från norskan. Därjämte hava naturligtvis en hel del »kulturord» lånats från det svenska riksspråket. Men på det hela ha de norrbottniska dialekterna ett konservativt skaplynne, som hittills skyddat dem mot förlusten av deras speciella egenart. Denna konservatism har ock gjort, att gränserna mellan de olika dialektområdena, liksom framförallt gent emot finskt språkområde, blivit så pass utpräglade och stabila – åtminstone gäller detta om de trakter av Norrbotten, som jag haft tillfälle att besöka, och rörande de övriga kan jag stödja mig på hörsägen. Det är alldeles uppenbart, att de båda kalixmålen exempelvis, som ha finskan till närmaste granne, på det bestämdaste värjt svenskt språkområde mot finskan, som ju tyckes äga en seg benägenhet att söka ny terräng. Hülphers säger i sitt förut nämnda arbete från år 1789, att »i Sangis slutar Fader vår och i Säivis börjar Isä meiden». Redan Hackzell har i sitt förut omnämnda arbete, »De urbe Lula» (1731) en liknande uppgift. Zetterstedt, som 1822 publicerat en skildring över en »Resa genom Sveriges och Norriges Lappmarker, förrättad år 1813», utropar först: »Men hwad Allmogen i Calix socken talar illa, kan ej beskrivas! I Töre, Månsby och Grötnäs kan man wäl förstå dem, och råkar man en person, som icke bor wid allmänna wägen, så är hans tal platt obegripligt.» – – – Men därefter upplyser förf., att också då, 1813, var språkgränsen densamma gent emot finskan, som den varit tidigare enligt Hülphers uppgift, d. v. s. den gick mellan Sangis och Säivis. »Wi reste förbi Landtjerf, hwarest fordom warit wärdshus och skjutsombyte, till Sangits, den sista nordiska Gästgivaregård, der swenskan talas. Wi hunno Sejwits. Här hade Swenskarnes språk upphört.» – Ännu i dag går språkgränsen i nordost därsammastädes, mellan Sangis och Säivis. Detta sakförhållande bär i sin mån vittne om, vad måhända dessa ifrågavarande dialekter gjort den svenska kulturen och det svenska språket för tjänster genom sin vakthållning vid gränsen för det svenska språkområdet. De gömma, dessa liksom övriga norrbottniska dialekter, alltjämt på en fond av seg livskraft, när det gäller avgränsning mot folkmålen och mot finskan, resp. lapskan, men de ge vika för riksspråkets inflytande. Så förvanskas våra norrbottniska folkmål och upplösas ändå, trots all sin egendomliga utprägling – eller kanske just därför – i det att dessa dialekters stora avvikelse från vanligt riksspråk gör det nödvändigt för allmogen att lära sig »svenska», som de säga, såsom ett andra språk vid sidan av deras egentliga modersmål, dialekten i hemsocknen. Och så blir småningom »svenskan» det förhärskande språket i stället för »bondskan». Kanske att efter någon mansålder blott de norrbottniska dialekterna med allt vad de rymt av skatter utav språkligt och kulturhistoriskt värde, fått lämna rum för det mera »allmänneliga» men också mera kosmopolitiska riksspråket.

* * *

Det är givet, att icke endast språket ändras under tidernas lopp utan ock seder och bruk. Mycket litet av verkligen gamla plägseder tyckes mig kvarstå bland allmogen uppe i Norrbotten. Visserligen finnes en och annan gård, där man hyser stor pietet för från fädren nedärvda bruk och sedvänjor, men på det hela taget tillägnar man sig snabbt det nya, som tiden och den fortgående utvecklingen för med sig.

Det är, som bekant, omkring högtidligheter som stå i samband med bröllop, begravning, stora kyrkliga helger och sådant, de gamla bruken gruppera sig. Men det återstår för närvarande knappast mer än ett vagt minne av de gamla bruken fordomdags. Väl finnes kvar vid allmogens fester svagheten för övermått av mat och även dryck, men vill man veta något om ceremonier, som förekommo i samband med vissa fester, då måste man fråga dem, som nu äro gamla. Särskilt i fråga om bröllopsfester gäller, att åtskilliga arrangemang, som för en mansålder sedan eller något mer hörde till, nu ej finnas. Alltjämt förekommer, att man ger brudparet gåvor vid »gratuleringen» (lysningen) eller vid bröllopet, man har åtskilligt kvar av den gamla matordningen, och man är möjligen också noga med att det skall dansas en regelrätt »bröllopskatrilj» högtidligheten och brudparet till ära. Och »brudframman» har ännu på en hel del håll kvar sitt gamla ämbete: att pynta bruden. Kyrkvigsel är, när det gäller allmogen, sällsynt, ja förekommer knappt. Sker vigseln ej hemma i gården, så går den av stapeln i prästens ämbetsrum i närvaro av några få vittnen. De gamla ceremonierna ha skäligen tunnats av.

Fordom kommo gästerna i långa rader till bröllopsgården, var och en med sin »förning», vilken vanligen utgjordes av en stor limpa och dito »smördisk» (fint krusad större smörbit) samt ost. Efter ankomsten till bröllopsgården erhöllo gästerna omedelbart kaffe, till vilket serverades en rikedom av bröd, såsom vetekringlor och stora tre- eller fyrkantiga vetebrödskivor, avlånga pepparkakor med en mandel i, smörbakelser och rån. Gästerna sutto radade runt väggarna. De flesta uppträdde i svart dräkt och kvinnorna hade präktiga sidenschaletter på huvudet, några av de äldsta mororna hade kanske stycke och mössa på huvudet. Även bruden brukade vara svartklädd, hade krona och slöja samt på händerna vita vantar. Det är naturligt, att även männen gjort sig så fina som möjligt, isynnerhet brudgummen.

Efter kaffet följde vigselakten. Brud och brudgum gingo så till sina respektive svärföräldrar för att hälsas av dem. Därefter framträdde brudens far och även brudgummens och överlämnade en bröllopsgåva. Sedan framlämnades skänker av andra släktingar och av vänner. Så började dansen, varunder gummorna under stoj och skratt sökte »röva» bruden, medan gubbarna skulle röva brudgummen, vilka bragder dock slutade med att de unga tu fingo varann, varefter brud och brudgum under glada rop hissades. Till sist dansades kronan av bruden, dock först efter kvällsmåltiden, som utgjordes av »all sorts mat» (citat efter min meddelare): stek, olika anrättningar av fisk, helst lax, stekta ostar, kräm med smörtårtor som efterrätt.

Även vid begravningar vankades mycken traktering, först kaffe med dopp, så vin, s. k. »picadon», därefter mat – åtminstone där man hade »matgravöl» – och så ovanpå detta kaffe igen med stora smörbakelser till. Före avresan till kyrkan iordningställdes »fälmat» åt gästerna, då ju färden i och för jordfästningen och begravningen kunde taga nog så lång tid, om man bodde avlägset från kyrkan. Innan liket fördes bort ur sorgehuset och locket spikades till på kistan, samlades de närvarande omkring denna och sjöngo under djup andakt en psalm.

Vid helgerna har allmogen i Norrbotten i stora skaror brukat bege sig till kyrkplatserna, där man logerade i kyrkstugorna. Det blev då en livlig och gemytlig samfärdsel mellan de olika stugorna, där elden flammade i den öppna spisen och kaffepannan puttrade. Dessa kyrkbesök utgjorde säkerligen en upplivande omväxling i vardagarnas mera enformiga sysslor. Detsamma kan sägas om marknadsbesöken; på vintern, under högsommaren och på hösten ägde dessa rum. Kanske var det företrädes de unga, som frekventerade marknaden och njöto av karusellen och andra roligheter. Fästegåvor köptes, eller åtminstone begåvade kavaljeren sin dam med stora, granna, fransprydda »papperskonfekt». Våffeldagen; pingst och mikaeli voro speciella ungdomshelger. Påsken var de äldres helg framför andra. Naturligtvis förband man med jul och midsommar åtskilligt av fest och lustbarhet. Julgranen är emellertid ett senare tiders påfund, som ännu knappast annat än sporadiskt slagit igenom. Den vanliga traditionella julmaten, fläsk, ibland lutfisk samt gröt, förekommer. Numera förefalla julkalasen att ha inskränkts i jämförelse med vad förhållandet var förut. Eljest kvarstå nog rätt oförändrade de sedvänjor, med avseende på helger o. d., som ovan nämnts.

I vardagslag präglas den norrbottniske jordbrukarens och arbetarens liv av trägen och tålmodig verksamhet, och det är påfallande, hur anspråkslös och förnöjsam han i regel är. Vid festliga tillfällen vankas det väl ett övermått av mat och dryck, men annan tid lever åtminstone bondebefolkningen på den enklaste kost även under den tid, då arbetet är som mest krävande. Man har helt enkelt inte tid, exempelvis medan skörden pågår, att syssla något vidare med matlagning. Man dricker kaffe bittida, kl. fyra eller än tidigare, då man stigit upp, samt äter kall välling eller mjölk och bröd, varefter man går ut att slå, medan daggen ännu ligger över gräset. Vid åtta-tiden är frukost. Då har något hemmavarande kvinnfolk skött om ladugården och korna; möjligen har hon också haft tid att sätta på en panna potatis, som jämte filmjölk, tunnbröd och salt fisk – vanligen strömming – i regel är frukostmaten. På förmiddagen drickes en »slät kaffekopp», d. v. s. kaffe utan dopp. Dopp är nämligen något som sällan förekommer i vardagslag. Till middagen, klockan ett eller halv ett, har man vanligen kall mat, såsom kall välling eller andra lämningar från »kokning» föregående afton. Man ger sig just inte tid att ha »kokning» till middagen, men om man kokar något, är det vanligast med potatis, välling eller palt, ibland soppa på torkat kött eller färsk fisk. Efter middagen tar hela huset sig en timmes lur. Och sedan, efter inmundigande av kaffe, går man åter till arbetet, till dess klockan blir fem. Då intages aftonvard, bestående av filmjölk och bröd, varefter det åter arbetas, till dess kväll på allvar inbrutit. Då äter man gröt eller välling och är så färdig att gå till sängs.

Men så kan det hända, att man sent på aftonen – kanske helst en lördagsafton – får se ett s. k. slåttlag eller slåttgänge, bestående mest av ungdomar. Det är frivilliga, som gå att hjälpa någon, som till följe sjukdom eller annat hinder kommit alltför betänkligt på efterkälken med sitt skördearbete. Slåttlaget får läska sig med kaffe och med kärnmjölk och gör i gengäld ett präktigt arbete. Kanske slutas arbetet till sist med en svängom.

Vid skörd på de mera avlägsna »utängarna» har man med sig »nest», bestående av söt mjölk, filmjölk, salt fisk, smör och bröd.

När så skörden lyckligen är undanstökad, ställer man till med slåttgille, en glad fest med riklig traktering och ofta med dans.

Under hösten styr man om, att säden blir mald och tunnbröd bakat. Och naturligtvis är det mycket annat arbete man styr om också. Tegarna skola vändas, innan det fryser, fåren hämtas från skogen och klippas, höstslaktet skötas om. I en norrbottnisk bondgård av vanlig god typ är man angelägen att i möjligaste mån förse sig själv med redskap och även med garn och vävnader. Förfärdigandet av sådant upptar tiden rätt mycket under vintern. Och så skall ved och hö köras hem. I gårdar, där det finnes flera söner, ger man sig ut på förtjänst, ofta timmerkörslor i skogarna, tills vintern och föret ta slut och vårbruket, »våranna», i stället står för dörren.

Det råder i regel en nog så patriarkalisk styrelse i de norrbottniska bondehemmen. Husbonden är den som bestämmer i stort och även i smått. Ej sällan är det så, att en eller ibland flere av sönerna, som gift sig, bo hemma i gården, och alla bruka gården gemensamt med fadern, husbonden. Men förr eller senare arrangeras det hela om på sådant sätt, att de gamla få »undantag» och hemmanet delas eller överlåtes på en eller par, mera sällan flera, av sönerna, vilka lösa ut de övriga syskonen.

Bondgårdarna, åtminstone i kustbygden och de bördiga älvdalarna, te sig i regel präktiga, rymliga, reela. Det är en och samma typiska stil, som går igen: långa, rätt låga gårdar, vanligen bestående av ett stort kök på ena gaveln, ett mindre rum (i bredd med förstugan) på mitten av huset och en sal på den andra gaveln. Därjämte finnes ett sommarkök, ej sällan med bredvidliggande kammare, i en särskild byggnad. Köket är det rum, som mest tages i anspråk. Där äro alla församlade, medan de vistas inom hus, såväl dag som natt. Mera sällan håller man till i salen. Den är paradrum. Även kammaren spar man på i det längsta och bor hellre trångt i köket. Där ännu de öppna spisarna äro i bruk, ventileras rummet bra, men de få hastigt vika för den vid kokning bekvämare järnspisen. Åtminstone i äldre hus saknades hakfönster, varför den öppna spisen hade en viktig uppgift med hänsyn till ventilationen. Utstyrseln av köket, liksom av de övriga rummen i huset är även den nog så ensartad i de olika gårdarna. Under vintern täckes golvet av hemvävda mattor, och för fönstren hänga gardiner på tvären; nedtill finnas jalousier att draga för fönstren, när så behöves. Vid väggen mellan fönstren på gaveln är ett större avlångt bord, matbordet, försett med en låda, »brödlådan». I hörnen på bägge sidor stå sängar, oftast »högsängar» (lucksängar), och vid dörren är ett stort skåp på ena sidan (mjölkskåpet) och en stor vattenså på den andra. Diskbänk saknas ofta. Man diskar på spiselhällen eller vedlåren, eller man har någon annan primitiv anordning för diskningen. Vid ena fönstret på långsidan står vävstolen och på motsatta sidan om rummet vid det andra fönstret, som är närmare åt spisen, ett mindre bord eller en låg bänk. Enkla furu- eller björkstolar stå vid fönstren och borden. Bland stolarna lägger man märke till »höstolen», som är försedd med en låda (under sitsen), där skohö förvaras.

Sängarna äro försedda med halmmadrasser, stundom därtill med stort dunbolster, som lägges ovanpå halmmadrassen. Under vintern användas fällar, på sommaren täcken. Sällan förekommer ovanlakan. Sådant är förbehållet åt finare främmande, som härbärgeras i kammaren eller salen. Dessa rum äro försedda med de bästa möblerna, ofta flere byråar och sängar, de senare fyllda med sängkläder och högt uppbäddade. De vuxna barnen bruka få en egen byrå och ofta därtill säng med utrustning.

Gårdarna uppe i de finska socknarna innehålla vanligen ett rum, pörtet, och en kammare. Naturligt är, att både i de närmare och i all synnerhet i de mera avlägsna trakterna många små och klent underhållna stugor vittna om att Norrbottens bygder bebos ej endast av välbärgat folk. Men det måste sägas, att befolkningen i Norrbotten på det hela taget reder sig bra i sin strävan att avvinna naturen här uppe dess gåvor. Intelligens och krafter prövas men stärkas ock av ansträngningen att försvara och utvidga odlingen i bygder sådana som Norrbottens. Man måste beundra detta folk för dess kraftutveckling och ihärdighet, för dess förnöjsamhet och tysta, modiga kamp för tillvaron.

Då Norrbottens läns, liksom över huvud taget större delen av övre Norrlands, första bebyggelse och uppodling skett genom söderifrån kommande invandring, skulle en orienterande historisk redogörelse för Norrbottens kolonisering – och därutöver tillåter mig ett knappt tillmätt utrymme ej att gå – bliva liktydig med en blick tillbaka till de tider, då denna invandring kan tänkas hava tagit sin början. Ett arbete av denna art förutsätter vetenskaplig skolning för att kunna kritiskt granska de dokument, vilka bragts i dagen genom undersökningar på skilda områden, och tillkommer därför vetenskapsmannen och forskaren. Den följande framställningen åter skall inskränka sig till en redogörelse för de genom statliga påbud reglerade åtgärder, som åsyftat ett ordnat kolonisationsarbete.

Det första bevis på ett från det allmännas sida visat intresse för Norrlands och därmed även för Norrbottens kolonisering äga vi uti drotsen Knut Jonssons den 5 september 1328 utfärdade kungörelse om en överenskommelse, som i Telge träffats mellan hälsingar och birkarlar. Enligt denna skulle vid Hälsinglands norra gräns, som sträckte sig till Ule älv och Ule träsk, vem som helst få bosätta sig. De, som av fogden över Hälsingland därtill erhållit tillstånd, skulle vara fria från skatt intill dess att konungen, Magnus Eriksson, blivit myndig.

Nästa kända dokument, som avsåg en uppmaning till anläggande av nya hemman, är Gustaf I:s öppna brev den 4 mars 1535, varigenom förkunnades, att »vilken fattig man som lust ok villia haffuer at uptaga bruka ok byggia anten på gambla Cronones ödestompter eller ok på Cronones ok Konungens allmenningar, ther någre bolstäder finnes» vore berättigad därtill. Genom sitt öppna brev den 20 april 1542 och plakatet den 19 april 1555 sökte konungen sedermera uppmuntra allmogen till bosättning och att breda ut sig på »Cronones skogar och allmenningar» för att kunna utgöra »Cronones skatt». Sedermera förklarades att nybyggen skulle vara förskonade för Kungl. Maj:ts och kronans skatt och även njuta andra förmåner.

Farhågor för skogsbrist gjorde emellertid, att uti 1647 och 1664 års skogsordningar förbud mot nybyggens anläggande intogs. Då detta förbud ej gällde de allmänningar, som voro stora och vidlyftiga och öde befunnos, är det väl knappast troligt, att det hade något som helst inflytande på fortgången av det nuvarande Norrbottens läns koloniserande. Att förbudet ej avsåg lappmarkerna synes för övrigt framgå av plakatet den 27 september 1673, genom vilket uppmuntrades till anläggande av nybyggen i denna landsända och de, som efterkommo denna uppmaning, beviljades 15 frihetsår samt att därefter ej beskattas högre än själva lapparna, »med hvilka the öfwer alt giöres lijke, ok tilfolje theraf blifwe frije för Knechteskrifning i alle Tijder.» Landshövdingar och befallningsmän befalldes att »berörde åboer här medh behörighen handhaffue, icke låtandes them något mehn, hinder eller intrång här emot tilfogas, nu eller i kommande Tijder.» Genom plakatet den 3 september 1695 förnyades denna konungens uppmaning till lappmarkens uppodlande. Än ytterligare anbefalldes landshövdingarna i den över 1734 års skogsordning den 5 april 1739 utfärdade förklaringen att tillse, att stora skogar och ödemarker, där jordmånen sådant medgåve, bleve till åker och äng uppodlade samt skattlagda. Ytterligare föreskrifter om nybygges upptagande och deras skattläggande meddelades genom reglementet den 24 november 1749 och skogsordningen den 10 december 1793.

Det var emellertid helt naturligt ej nog med att statsmakterna uppmanade till nybyggesanläggningar och därigenom verkade för landets bebyggande. En sådan verksamhet betingade nödvändigtvis även ett ordnande av äganderättsförhållandet. Gustaf I:s förklaring, att »sådane ägor, som obygde liggie, höre Gud, Oss ok Sverigis Crone til» inneslöt i sig ett framtida tvång att urskilja, vilka ägor som kunde till sådana hänföras. Återstående mark skulle sedan i visst förhållande tilläggas upptagna hemman. Detta avskiljande av kronans mark från enskild är ändamålet med avvittringen, den statliga åtgärd, som jämte nybyggesupplåtelserna utgör den bärande grunden för Norrlands och alltså även för Norrbottens kolonisering.

Redan den 19 december 1683 hade landshövdingarna ålagts att pröva vars och ens rågång eller, där sådan saknades, tillägga var och en så mycken mark som funnes skäligt och till fullsatt hemman nödigt. Detta påbud, som väl visade, att de ledande hade blicken öppen för de krav, som nybyggesväsendets utveckling ställde på staten, ledde emellertid ej till nämnvärda resultat. Av större betydelse för avvittringens fortgång var det löfte, som lämnades allmogen i resolutionen på dess besvär den 17 augusti 1762, och som ställde i utsikt, att tvenne lantmätare skulle tillsättas för lappmarkshemmanens skattläggande. För Västerbotten, som i sig innefattade det nuvarande Norrbottens län, utfärdades föreskrifter om avvittrings utförande år 1774, och den 23 maj 1780 förordnades avvittringsrätt, varefter arbetet år 1782 påbörjades, men snart nog åter avbröts. Den 10 februari 1824 utfärdades sedermera en för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län gemensam avvittringsstadga. För Lule lappmarks vidkommande ersattes denna stadga den 13 december 1850 med nya föreskrifter, som dock ånyo upphävdes den 28 december 1861, varefter den 30 maj 1873 en för lappmarkerna gemensam stadga utfärdades. Enligt dennas föreskrifter har avvittringsarbetet inom dessa trakter i huvudsak bedrivits. Vissa ändringar i avvittringsstadgans bestämmelser hava vidtagits genom sedermera utfärdade kungörelser, bland vilka här endast må nämnas de, som utfärdats den 20 april 1906, den 5 juni 1909 och den 31 december 1915.

Avvittringsarbetets ordnande genom nu nämnda författningar återverkade även på kolonisationsarbetets framåtskridande. De kronomarker, å vilka nybyggens anläggande var medgivet, blevo till sina gränser bestämda och föremål för en, måhända i vissa fall ofullständig, men dock i sina huvudsakliga drag tillförlitlig undersökning. I den mån dessa kronomarker ej disponerades för något kronans ändamål, det vill säga, vad dessa trakter angår, omfördes till kronoparker, tilläts å dem tillsvidare anläggande av nybyggen.

En första inskränkning i detta medgivande gjordes genom kungl. brevet till kammarkollegium den 25 maj 1860, delvis föranlett av en utav landshövdingen i Norrbottens län Per Henrik Widmark ingiven underdånig framställning. På grund av det stegrade virkesvärdet föreskrives i detta kungl. brev, att de vid avvittringen uppkomna överloppsmarker, vilka borde i kronans ägo bibehållas, skulle avskiljas från sådana, vilka borde åt enskilda upplåtas. Intill dess de härför erforderliga undersökningarna hunnit verkställas, skulle nybyggen ej få anläggas å avvittrade överloppsmarker.

En annan inskränkning i området för nybyggesupplåtelser vidtogs genom kungl. brevet till länsstyrelsen den 13 december 1867, enligt vilket nybyggen ej vidare skulle få anläggas ovan en gränslinje, som i sammanhang med avvittringen skulle för varje socken i lappmarken uppgås. Förutom att genom en sådan gräns lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter förmenades skola skyddas och tvistigheter dem emellan förebyggas, skulle genom densamma även förekommas, att nybyggen anlades i trakter, »helt och hållet otjenlige för kultur».

Då det syntes uppenbart, att avsikten med många nybyggesansökningar var mindre att uppodla jord och skapa egna hem än fastmer att komma i besittning av den skog, som tilldelades nybygget, förklarades genom kungörelse den 19 april 1872, att förbudet mot anläggande av nybyggen i lappmarken utsträcktes att gälla även trakter nedom den nyssnämnda gränslinjen. Länge uppehölls emellertid ej detta förbud. Redan avvittringsstadgan av den 30 maj 1873 innehåller nämligen i § 6 föreskrift om, huru i sammanhang med avvittringen inkommande ansökningar skulle behandlas och tillägger, att nybyggen efter den allmänna avvittringens fullbordande finge åt hugade sökande upplåtas inom de till odling tjänliga delarna av landet och skulle genom särskilda avvittringsåtgärder utbrytas. Genom den s. k. efteravvittringen hava sådana åtgärder vidtagits i Arjepluogs, Arvidsjaurs, Jokkmokks och Gällivare socknar. Sedan alla kronomarker numera äro disponerade, hava i och med detta alla vidare nybyggesupplåtelser upphört.

Innan jag avslutar behandlingen av Norrbottens kolonisering genom nybyggens anläggande, torde det kunna vara på sin plats att i korthet redogöra för nybyggarens förhållande till staten, d. v. s. för de honom tillkommande rättigheter och skyldigheter. De senare, som bestått uti åläggande att inom viss angiven tid odla och bebygga stället, hava till sin omfattning bestämts av konungens befallningshavande i samband med att ansökningen om nybyggets anläggande prövats, en prövning, som ålegat denna myndighet. Under den för arbetenas utförande föresatta tiden, de s. k. frihetsåren, har nybyggaren åtnjutit ett visst mått av skattefrihet, varjämte han av staten erhöll ett understöd i spannmål, som genom kungl. brev den 10 februari 1824 bestämdes till åtta tunnor korn att under tre år uppbäras med tre tunnor under vart och ett av de första två åren och två tunnor under det tredje. Detta understöd utgick emellertid ej till nybyggare i lappmarken.

Njunjes torp i Jokkmokks socken. Foto L. Wästfelt

Nybygget har innehafts med en sorts stadgad åborätt, som ej kunde fråntagas nybyggaren så länge han fullgjorde de honom förelagda skyldigheterna, varom staten förvissade sig genom vart tredje år återkommande besiktningar. Åborätten var ärftlig, men den nye innehavarens kvalifikationer för värdskapet prövades av länsstyrelsen, som, om anledning till anmärkning mot sökandens person ej förelåg, antog honom som åbo med öppen rätt för den, vilken möjligen vore därtill mer berättigad, att inom natt och år därom framställa påstående. Fullgör åbo ej sina skyldigheter, kan han från besittningen skiljas; tvist härom går till allmän domstol. Om åbo däremot ordentligt utför de odlings- och byggnadsarbeten, som föreskrivits, kan besittningsrätten övergå till äganderätt, vilket beträffande nybyggen, för vilka skyldigheterna fullgjorts efter den 6 maj 1817 enligt ett då till länsstyrelsen i Norrbottens län utfärdat kungl. brev, skedde utan skattelösens erläggande, i motsats till vad fallet var beträffande äldre nybyggen. Då nybygget till anläggning beviljades, blev det provisionellt skattlagt, varefter vid avvittringen nybyggenas och de ur dem uppkomna hemmanens skattetal slutgiltigt bestämdes med ledning av den avkastning, som åker och äng beräknades lämna. I förhållande till skattetalet tilldelades dem skogsmark; enligt 1824 års avvittringsstadga lägst 700 och högst 2,500 tunnland (345 à 1,235 hektar), enligt 1873 års stadga från 5,000 till 20,000 kv. rev (440 à 1,763 hektar), allt för helt mantal.

Av dessa skogsanslag avsattes i länets lappmarkssocknar och i Pajala socken efter av avvittringslaget därom fattat beslut viss del till allmänning. Genom ovannämnda kungörelse den 20 april 1906 bestämdes att av skogsanslaget endast så stor del, som erfordrades för husbehov, skulle omedelbart tilldelas hemman och nybyggen, under det att den övriga delen skulle avsättas till allmänning. Samtidigt fastställdes skogsanslaget till högst 1,200 hektar för helt mantal. Genom kungörelsen den 5 juni 1909 utformades dessa bestämmelser än ytterligare.

Den förändring i 1873 år avvittringsstadga, som vidtogs genom 1909 års kungörelse, gav upphov åt ett nytt slag av lägenheter, vilka böra i detta sammanhang omnämnas, nämligen de så kallade inhysingslägenheterna. Med detta namn betecknas ovan odlingsgränsen belägna ställen, som anlagts utan vederbörligt tillstånd, eller för vilka de vid upplåtelsen meddelade odlings- och byggnadsskyldigheterna ej blivit behörigen fullgjorda. Befanns innehavare av sådan lägenhet hava å densamma nedlagt sådana kostnader, att han vore förtjänt att vid den bibehållas och detta kunde ske utan åsidosättande av annans rätt eller lapparnas intressen, så skulle åt lägenheten i mån av tillgång utläggas särskilt område av såväl inägor som husbehovsskog. Område fick ej tilldelas lägenhet, som innehades av bolag eller av den, som icke vore inom socknen mantalsskriven. Inhysingslägenhet finge ej skatteläggas, ej tilldelas mer husbehovsskog än hemman av motsvarande storlek i samma trakt och ej erhålla andel i så kallade samfälld husbehovsskog.

Frågar man nu, i vilken omfattning nybyggesväsendet bidragit till Norrbottens kolonisering, så kan utan överdrift sägas, att det jämte den av detsamma betingade avvittringen lagt grunden till hela Norrbottens uppodling. I stort sett är denna ett arbete av länets bondebefolkning, men även industriens utövare hava gjort sin icke obetydliga insats i brytande av ny bygd. Särskilt böra i detta sammanhang framhållas tvenne män, vilka framför andra gjort sig förtjänta av ett namn i Norrbottens odlings historia. Främst i tiden – och kanske även i arbetets omfattning – står Jonas Meldercreutz, som efter att år 1744 av sin medintressent A. Steinholtz hava tillhandlat sig de av dem anlagda Meldersteins bruk och Strömsunds masugn genom kungl. brev den 20 augusti 1753 erhöll åt sig som odlingsdistrikt upplåtna de ödesland, som funnos mellan Kalix och Lule älvar samt tre mil bortom Gällivare malmfält uppåt lappmarken. Han anlade här ej mindre än 67 nya hemman. I äganderätten till dessa områden efterträddes han av en annan storman i Norrbottens historia, Samuel Gustaf Hermelin, som redan fått stora vidder inom dåvarande Luleå och Jokkmokks socknar åt sig upplåtna. Vad dessa båda – Meldercreutz och Hermelin – uppbyggt har väl sedan genomgått växlande öden, kanske delvis beroende av att företagens ekonomiska bärkraft ej stod i rätt förhållande till ledarens förhoppningar, omständigheter, som dock ligga utom ämnet för denna uppsats. Faller emellertid talet på Norrbottens kolonisering, skola deras namn alltid nämnas med den djupaste vördnad och tacksamhet.

Mot sättet för nybyggens upplåtande och avvittringens utförande har klander uttalats. Det må väl också vara sant, att metoderna för bådadera icke stå i god samklang med den ändrade uppfattning i jordpolitiska frågor, som sedan gjort sig gällande. Utgångspunkten för lagstiftarne var dåtidens åsikt om storleken av de värden, som jord och skog representerade, och om bästa sättet för dessa värdens nyttiggörande i landets hushållning. Att de ej kunde förutse det inflytande, som dessa värden rönte av revolutionerande uppfinningar och därmed följande vidgad marknad för landets produkter, förringar i ingen mån deras arbete för länets uppodlande – för dess kolonisering.

Sedan avvittringen emellertid numera slutförts och de kronoöverloppsmarker, som i sammanhang med densamma uppstått, blivit åtminstone till allra huvudsakligaste del förklarade till kronoparker, är frågan om upplåtande av nybyggen avförd från dagordningen. De åtföljder i skog, som tilldelats nybyggena, inneburo, såsom antytts, även en uppoffring från statens sida, vilken med de allt mera stegrade virkesvärdena ej längre motsvarar de fördelar, som genom nybyggesupplåtelser äro att vinna.

Då emellertid en fortsatt bosättning å kronoparkerna var önskvärd för att staten som skogsägare skulle hava tillgång på arbetare för sitt skogsbruk, blev det nödvändigt att för detta önskemåls tillfredsställande söka andra utvägar. Frågan härom upptogs vid 1888 års riksdag genom enskild motion och föranledde riksdagsskrivelse med begäran om utredning, huru ökat tillfälle att på för odling och bebyggande lämpliga platser skapa egna hem samt där finna arbete och utkomst kunde beredas Norrlands befolkning. Särskilt framhölls nyttan och nödvändigheten därav att den del av befolkningen, som hämtade sitt uppehälle från skogsarbete och timmerflottning, bleve bofast och erhölle en fastare ställning än den, som dess av konjunkturens växlingar beroende arbete i övrigt kunde giva. För kronoparkernas vård vore det även fördelaktigt, om inom dem funnes en bofast stam av skogsarbetare, som skulle hava till åliggande att på kallelse deltaga i skogsvårdsarbetena mot skälig ersättning.

Den utredning, som på grund av denna riksdagsskrivelse kom till stånd, föranledde Kungl. Maj:t att i en den 13 mars 1891 dagtecknad proposition föreslå riksdagen att medgiva att å kronoparker i Norrbottens län, till vilka förslaget ansågs böra inskränkas, till skogstorp tjänliga lägenheter finge, där det vore för kronoparkernas vård och bevakning gagneligt, av domänstyrelsen på viss bestämd tid, ej överstigande 20 år, upplåtas till odling och bebyggande åt personer, som ägde god frejd, vore fullt arbetsföra samt i övrigt befunnes lämpliga.

Vid upplåtelsen skulle vissa villkor vara fästade, av vilka de, som voro mest bestämmande för den blivande skogstorparens ställning, här må i kort sammanhang anföras. Torparen skulle erhålla nödigt husbehovsvirke. Under första upplåtelsetiden åtnjöte han frihet från utlagor mot skyldighet att dels enligt de föreskrifter, som domänstyrelsen lämnade, odla och bebygga torpet, dels inom visst område öva tillsyn och bevakning dels ock att på tillsägelse mot skälig ersättning utföra å kronoparken erforderliga arbeten. Då torpet blivit enligt givna föreskrifter bebyggt, skulle torparen erhålla 500 kronor mot skyldighet för honom att, om han skildes från lägenheten, avstå densamma till kronan utan ersättning. Sedan frihetsåren gått till ända, skulle torpet i förhållande till sin beskaffenhet åsättas viss avgäld, som skulle utgöras i dagsverken. Torpare eller, om han avlede, hans arvingar ägde företrädesrätt till ny upplåtelse efter frihetsårens utgång. Dömdes torpare för svårare brott eller gjorde han sig skyldig till åverkan, ohörsamhet mot ett eller annat, som väsentligen strede mot lag eller allmän ordning, kunde han skiljas från torpet.

Av denna kortfattade redogörelse för upplåtelsevillkoren framgår, att man gav de personer, vilkas hjälp man nu ville påkalla för odlings- och skogsvårdsarbeten å kronoparkerna, en ganska ofri ställning, ej olik de s. k. stattorparnas i sydligare delar av landet. Redan då dessa villkor fastställdes, hade röster börjat höjas mot den dagsverksskyldighet »på tillsägelse», som man här pålade torparna, visserligen mot »skälig ersättning» för arbetet, men utan annan gottgörelse för arbetsplikten än den tämligen betydelselösa friheten från utlagor för en obruten mark. Den ganska minimala byggnadshjälpen, som därtill ej utbetalades förrän byggnaderna blivit godkända, förutsatte att den, som vill skaffa sig ett eget hem som skogstorpare, måste besitta ett visst kapital. Den lämnade byggnadshjälpen svarade givetvis ej på långt när mot värdet av det arbete, som skogstorparen måste nedlägga på byggnadernas uppförande. Skildes han »av en eller annan anledning» från torpet, tillföll värdet av detta arbete staten, och då anledning till torparens uppsägande kunde vara bland annat underlåtenhet att fullgöra dagsverksskyldighet, så inses än tydligare, huru bindande kontraktsvillkoren voro för torparen. Dagsverke var även obligatoriskt betalningsmedel för den efter frihetsårens slut torpet påförda avgälden, som alltså icke fick betalas kontant, om än, vilket ju kunde tänkas, torparen genom annat arbete kunde förskaffa sig större ekonomisk fördel än genom ett med »skälig ersättning» betalt dagsverke å kronoparken. Angående torpares rätt till kreatursbete stadgades intet.

Utväljandet av plats för de nya torp, som anlades på grund av det statsmakternas beslut, för vilket nu redogjorts, skedde ofta nog ej med tillbörlig urskiljning. Tillfälliga omständigheter, såsom lätthet till erhållande av inkomstbringande, ehuru måhända mindre varaktigt arbete, torde ej sällan hava varit bestämmande för sökandens val av plats för det nya hemmet. Däremot blev detta val kanske ej alltid underkastat den kritiska granskning ur synpunkten av torpets utvecklingsmöjligheter som jordbrukslägenhet, vilken varit önskvärd. På så sätt uppstodo, synnerligast under de första åren av den nya upplåtelseformens tillämpande, skogstorp, vilka i avseende å tillgång på odlingsmark ej motsvara vad man kan hava rätt att fordra av jordbrukslägenheter, vilka skola kunna fylla uppgiften att vara ett verkligt stöd för en familj, vars inkomst i övrigt är grundad på arbetstillfällen av ofta intermittent natur.

Redan innan statsmakterna fattat sina beslut om upplåtande av skogstorp, hade en del bosättningar ägt rum å kronans marker, utan att vederbörligt tillstånd därtill förvärvats. Många av dessa hava tillkommit under en länge sedan förfluten tid. Genom kungl. brev till domänstyrelsen den 10 februari 1893 förklarades, att sådana lägenheter nu finge upplåtas under tillämpande av de för skogstorp gällande föreskrifterna, om de befunnes vara som skogstorp tjänliga.

I proposition den 26 mars 1904 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att besluta – förutom utsträckande av bestämmelserna rörande skogstorps upplåtande att gälla även för Västerbottens län – även vissa förändringar uti de villkor för upplåtelserna, som innehöllos i 1891 års beslut. Sedan riksdagen den 14 maj samma år anmält, att den bifallit det framlagda förslaget, utfärdades den 27 maj 1904 kungörelse angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län. I vissa delar, som i detta sammanhang hava intresse, skiljde sig de nu utfärdade bestämmelserna från de år 1891 meddelade. Sålunda borttogs torparens skyldighet att utöva tillsyn och bevakning å kronoparken samt att efter tillsägelse utgöra dagsverken. Friheten från avgäld och utlagor kompenserades med skyldighet att odla och bebygga lägenheten enligt domänstyrelsens föreskrifter. När torpet efter frihetsårens slut åsattes avgäld, skulle denna utgöras i penningar, dock med rätt för torparen att i avräkning utgöra dagsverken på kronoparken.

Statsmakternas ställning till torparefrågan närmade sig sålunda allt mer en modernare uppfattning om jordägarens och brukarens inbördes förhållande till varandra. Reformernas väg var emellertid nu beträdd, och de nya strömningar, som börjat göra sig gällande i norrländsk jordlagstiftning, avsatte även sina spår i bestämmelserna rörande nu behandlade upplåtelser. År 1904 hade norrlandskommittén avgivit sitt stora betänkande, som även omfattade förslag angående skogstorpen och därmed jämställda lägenheter. Vad kommittén i dessa liksom i en del andra angelägenheter föreslagit blev föremål för ytterligare bearbetning. Beträffande skogstorpen föranledde denna till att i en den 12 februari 1909 dagtecknad proposition vissa ganska genomgripande förändringar i upplåtelsevillkoren föreslogos riksdagen till antagande. Sedan riksdagen i huvudsak anslutit sig till de densamma förelagda förslagen, utfärdades den 18 juni 1909 kungörelse angående upplåtande av odlingslägenheter å kronomarker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen.

Genom denna förklarades först att upplåtelser enligt 1904 års kungörelse icke vidare finge äga rum. Beträffande fordringar på den sökande stadgades nu, utöver vad bestämmelserna av år 1891 därom innehöllo, att han skulle vara mindre bemedlad eller obemedlad samt äga förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk. Vidkommande lägenheten åter, vilken numera ej längre benämndes skogstorp utan odlingslägenhet, stadgades, antingen att dess upplåtande skulle vara gagneligt för skogens vård och bevakning, eller att jorden skulle vara belägen i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej möta. Genom undersökning av lantbrukskunnig person skulle visshet inhämtas, att tillräcklig för odling lämplig mark förefunnes. Lägenheten finge emellertid ej tillmätas större än att den kunde brukas utan nämnvärt anlitande av legd arbetskraft. Den, som redan ägde fastighet, finge ej antagas till innehavare av odlingslägenhet, ej heller finge mer än en lägenhet upplåtas åt samma brukare. Upplåtelsetiden utsträcktes till 50 år med innehavaren förbehållen optionsrätt till nytt arrende. Utan domänstyrelsens medgivande finge lägenheten ej på annan överlåtas. I kontraktet skulle intagas bestämmelse om fullgörande inom viss tid av närmare angiven odlings- och byggnadsskyldighet. Frihetsåren bestämdes nu till 15 år; från och med det 16:de besittningsåret ålåge det innehavaren att erlägga avgäld, som skulle utgå med 3,6 % av dels det kapitalvärde, som lägenheten ägde ouppodlad och obebyggd med rätt till byggnadsvirke, dels den odlingshjälp å 750 kronor, som innehavaren ägde uppbära. Utöver virke till i kontraktet bestämda byggnader skulle han även äga rätt till virke för byggnader, som sedermera befunnes erforderliga. Byggnaderna skulle brandförsäkras för kronans räkning utan avdrag å arrendet, och i händelse av brandskada skulle lägenhetsinnehavaren bota skadan utan rätt till fritt virke men mot ersättning ur brandstoden, som av kronan skulle uppbäras. Andra skador, till vilka innehavaren vore vållande, skulle av honom avhjälpas utan rätt till ersättning eller till fritt virke. Å anvisat område, som kunde mot annat utbytas, ägde lägenhetsinnehavaren rätt till bete för de häst- och nötkreatur, som å lägenheten vinterföddes. Från betesrätt undantogs mark, varå vidtagits skogsvårdsarbeten, som genom betesrättens utövande kunde skadas. För den ovannämnda odlingshjälpen bestämdes nu vissa betalningsterminer, nämligen så, att ⅓ betalades, då uthusbyggnaden vore färdig, lika mycket då manbyggnaden fullbordats, och den sista tredjedelen då en hektar åker vore bruten och försvarligt hävdad som sådan. Vid lägenhetens avträdande skulle innehavaren vara skyldig att i fullgott skick avlämna byggnader och odlingar eller ersätta den vid syn konstaterade bristen. Slutligen stadgades att innehavare av skogstorp, som upplåtits enligt 1891 och 1904 års bestämmelser, skulle äga att efter frihetsårens utgång erhålla förnyat arrende i enlighet med de nu fastställda villkoren. Utformandet av de närmare bestämmelser, som erfordrades för genomförande av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut, skulle åligga domänstyrelsen.

På grund av sistnämnda bestämmelse utfärdade styrelsen den 21 september 1909 vissa föreskrifter, av vilka den i detta sammanhang mest intresseväckande är den, som angiver riktlinjer för tillmätandet av lägenheternas storlek. Därom göres det uttalande, att odlingsmarken ej borde omfatta mer än 6 hektar och kunde, där det visade sig nödvändigt, förläggas i 2 skiften.

Sedan 1909 års kungörelse utfärdades, hava vissa smärre förändringar och tillägg till densamma gjorts. Dessa nya bestämmelser, som alla avse att förbättra lägenhetsinnehavarens ekonomiska villkor, innehållas uti tvenne den 17 oktober 1913 och likaledes tvenne den 9 oktober 1914 utfärdade kungörelser, till vilka den, som önskar studera detaljerna av skogstorpsfrågans utveckling, hänvisas. Den prisstegring, som kristiden medförde, inverkade givetvis även på lägenhetsinnehavarnas möjligheter att med stöd av den dem tillförsäkrade odlingshjälpen fullgöra åtagna skyldigheter. Med framhållande härav beslöt 1917 års riksdag skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i vad mån ökning av bidrag kunde böra beviljas. Följande års riksdag förelades förslag härom, och sedan detta godkänts, utfärdades den 20 juni 1918 kungörelse i ämnet, varigenom bestämdes, att ett tilläggsbidrag av intill 1,250 kronor kunde, tilldelas vissa lägenhetsinnehavare.

Skogstorp och odlingslägenheter anlades såväl ovan som nedan den s. k. odlingsgränsen. Genom den bebyggelse, som på detta sätt skapades ovan sagda gränslinje, blevo lapparnas intressen ofta trädda för nära. Detta föranledde dåvarande landshövdingen i Norrbottens län Oscar von Sydow att i skrivelse den 9 februari 1914 fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet. Framställningen hade till följd avlåtande till 1915 års riksdag av proposition med förslag om inskränkning i upplåtelserna ovan odlingsgränsen. Sedan förslaget av riksdagen godkänts, utfärdades den 3 juni 1915 kungörelse, varigenom 1909 års kungörelse icke skulle äga tillämpning å trakterna ovan odlingsgränsen, varest upplåtelser endast finge äga rum, då synnerliga skäl därtill förelåge. Avgörandet härav skulle ankomma på Kungl. Maj:t.

Under den tid upplåtelse i Norrbottens län av skogstorp och odlingslägenheter ägt rum hava kontrakt om följande antal dylika lägenheter avslutats:

Härjämte finnas inom lappmarken 7 för närvarande åbolediga skogstorp.

Det vaknande intresse för Norrlands koloniserande, som fått ett uttryck i förslaget och beslutet om skogstorps upplåtande, hade emellertid sökt efter även andra utvägar för att befrämja landets uppodlande och bebyggande. Sålunda hade riksdagen på grund av väckt motion i skrivelse den 29 maj 1901 anhållit, att Kungl Maj:t ville låta verkställa undersökningar, om och till vilken omfattning lämpliga områden i närheten av viktigare kommunikationsleder, industricentra eller platser, där större samhällen uppstått, kunde å kronans ej särskilt disponerade marker upplåtas till enskilda för odling och bebyggande. I samma skrivelse framhöll riksdagen vikten av att åtgärder vidtoges för övre Norrlands kolonisation.

De undersökningar, som i anledning av denna riksdagsskrivelse verkställdes, ledde till förslag, att ett område, innefattande västra delen av Alträsks kronopark och Selets f. d. stockfångstskog och beläget invid Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre mil från Boden, ansågs böra i första rummet tagas i bruk för de av riksdagen ifrågasatta upplåtelserna. Det avsedda området hade en areal av 1,868 hektar, som till mycket stor del utgjordes av myrar eller försumpad mark. Avdikningsförslag för viss del av denna areal uppgjordes och 1905 års riksdag beviljade ett anslag av 77,000 kronor för torrläggningsarbeten, som utfördes under åren 1905-1908.

I en den 12 februari 1909 dagtecknad proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen, att nybyggeslägenheter måtte å de ovannämnda trakterna få upplåtas. Denna proposition byggde – förutom på de förberedande undersökningar, vilka utförts på grund av 1901 års riksdagsskrivelse – även på ingående undersökningar av myrmarkernas odlingsvärde, verkställda av lantbruksingenjören J. E. Berggren, dåvarande föreståndaren för kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå doktor Paul Hellström och kulturingenjören Bertil Sahlin. Därjämte hade domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit gemensamt yttrande i ärendet. Vid dettas föredragande hade dåvarande departementschefen ett uttalande till statsrådsprotokollet, vilket kan vara värt att i detta sammanhang anföra. Efter att hava givit uttryck åt den meningen, att de myndigheter som finge företagets ledning om hand, borde lämnas tämligen fria händer, fortsätter statsrådet: »Företaget bör tillsvidare huvudsakligen uppfattas som ett experiment. Det gäller att genom försök avgöra, huruvida lämpliga nybyggesområden överhuvud kunna vinnas genom utdikningar å de stora norrländska mossarne. För detta ändamål synes nybyggesväsendet på ifrågavarande område böra ställas under en mera intim, fortgående och patriarkaliskt handlande ledning än vad hittills ifråga om nybyggen varit fallet och denna ledning i så stor omfattning som möjligt tillerkännas rätt att handla efter omständigheterna.» Här påbörjades sålunda, kan man säga, det kolonisationsarbete å kronan tillhöriga myrmarker, som sedermera haft till följd först en inventering av kronan tillhöriga odlingsbara sådana marker i Norrland och Dalarna samt sedermera förslag om ett på denna inventering grundat systematiskt kolonisationsarbete.

Riksdagen biföll i huvudsak vad Kungl. Maj:t föreslagit. Bland de villkor, som gälla för upplåtelser å Alträsk må följande nämnas.

Varje lägenhet tilldelas som regel 10 hektar odlingsmark och dess sammanlagda areal, impedimenter oberäknade, bör ej överstiga 20 hektar. Lägenhetsinnehavarnas virkesbehov tillgodoses från en för ändamålet avsatt allmänning, även upplåten till betesmark.

Till nybyggare antages endast mindre bemedlad eller obemedlad person med god frejd, känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt med förutsättning för drivande av ett mindre jordbruk. Den, som förut äger fast egendom, varå kan födas en familj, må ej antagas till nybyggare. Ej heller må mer än en lägenhet upplåtas åt samma person. Lägenheten upplåtes med äganderätt, men upplåtelsen kan hävas, om nybyggaren under de första femton åren, som betraktas som en försökstid, ej enligt givna föreskrifter uppodlar och bebygger lägenheten, eller om han vägrar, att efter försökstidens utgång utfärda köpeskillingsförbindelse med inteckningsmedgivande för betalning enligt vissa angivna grunder.

Virke till byggnader och hägnader erhåller nybyggaren under försökstiden från omgivande kronopark. Han är skyldig att hålla byggnaderna brandförsäkrade för kronans räkning till betryggande belopp. Vid brandskada skall han bota skadan utan rätt att erhålla fritt virke från kronan; brandskadeersättningen, som uppburits av kronan, tillhandahålles nybyggaren i den mån det erfordras för byggnadsarbetet. Under försökstiden är han fritagen från utskylder och onera för lägenheten. Av allmänna medel erhöll nybyggaren en odlingshjälp av 750 kronor, sedan 1920 höjd till 1,250 kronor, som utbetalas i vissa terminer.

Återfaller nybygget till kronan, skall nybyggaren återbära värdet av mottaget virke och odlingshjälp i den mån, som detta icke motsvaras av värdet å utförda byggnads- och odlingsarbeten. Tvist om dessa värdens storlek avgöres av skiljemän. För nybygget erlägges en köpeskilling, som bestämmes efter ett pris av högst 50 kronor för hektar av arealen, impedimenter oberäknade, med tillägg av uppburen odlingshjälp. Densamma uppdelas i tvenne lika delar, av vilka å den ena, amorteringsdelen, från och med det sextonde besittningsåret, erlägges en annuitet av 6 %, varav 3,6 % utgör ränta å oguldet kapital. Den andra delen, den stående, förräntas likaledes efter 3,6 %. Nybyggaren kan när som helst inbetala hela köpeskillingen och kan göra avbetalningar å den stående delen. Den stående delen är från statens sida ej uppsägningsbar, förrän amorteringsdelen guldits, såvida ej lägenheten vanhävdas, då hela köpeskillingen kan uppsägas, vilket även kan äga rum, om lägenheten övergår till annan än efterlevande make eller bröstarvinge eller till dessa, som behålla lägenheten oskiftad. Inom fem år efter det amorteringsdelen guldits skall den stående delen i alla händelser inbetalas. I avseende på priset för lägenhet kan jämkning göras i den mån, som lägenheten vid upplåtelsen må vara i större eller mindre omfattning odlad eller bebyggd. Den närmaste tillsynen över Alträsks nybyggesområde handhaves av en särskild nämnd, bestående av tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, vilka för sitt arbete ej åtnjuta annan ersättning än den reseersättning, som kan bestämmas.

Kungl. Maj:t fastställer de närmare grunderna för förvaltningen av den för nybyggena gemensamma allmänningen. Dessa grunder äro intagna i det för nämnden den 21 juni 1912 utfärdade reglementet. Enligt där meddelade bestämmelser verkställes genom revirförvaltaren vart tredje år utsyning av för nybyggaren behövligt byggnads- och stängselvirke samt bränsle. Nybyggaren har rätt att av det förra slaget virke årligen erhålla 5 kubikmeter och av brännved 30 kubikmeter. Lämnar skogen med hänsyn till sitt framtida bestånd ej tillgång härtill, minskas kvantiteten proportionerligt; kan skogen åter lämna större avkastning, skall överskottet försäljas. Den i sådant fall inflytande köpeskillingen skall tillföras en nybyggeskassa, som förvaltas av nämnden, och som skall användas till bestridande dels av förvaltningskostnader dels av vissa underhållsarbeten å diken, som åligga staten. Därutöver äger nämnden rätt att, om kassans tillgångar det medgiva, med dess medel bestrida kostnader för företag, som äro till gemensamt gagn för nybyggarna, och i fall av trängande behov även till anskaffande åt dem av konstgödsel, utsäde o. d. Till kassan inflyta även medel för utarrendering av jakt å gemensamma områden samt av arrende för slåtter och betesmarker.

Enligt den kungl. propositionen och riksdagens beslut skulle å Alträsks nybyggesområde inrättas ett mönsterjordbruk, som kunde tjäna till nybyggarnas undervisning och ledning. Detta beslut har i praktiken omsatts på det sätt, att växtbiologiska anstalten i Luleå med understöd, av anslag från grosshandlaren Fraenckel i Göteborg på ett kolonat anlagt försöksfält för belysande av skilda brukningsmetoder m. m. Även betydelsen av betesvallars anläggande avser man att där påvisa.

Till dato äro å Alträsks område tretton nybyggen upplåtna. Med anslag, som ställts till nämndens förfogande, kommer ett tiotal nya lägenheter att i år utläggas och åt hugade sökande upplåtas.

När det i slutet av 80-talet och början av 90-talet verkligen blev tydligt för en del av det övriga Sveriges folk, att vi i övre Norrland hade en landsdel med rika utvecklingsmöjligheter, gav denna upptäckt, såsom i liknande fall så ofta är händelsen, anledning till en hel del överdrivna förhoppningar. Man trodde sig nu hava funnit en möjlighet att leda den ström av utvandrare, som under 80- och 90-åren förde över en halv million svenskar till det stora landet i väster, till trakter inom landet. Dessa förväntningar rönte samma öde som så många andra, vilka icke kunna taga hänsyn till alla de omständigheter, som påverka människornas handlingar. Att här närmare ingå på denna fråga är ej min avsikt. Här skall endast antecknas, att det för den, som sökt närmare intränga i spörsmålet, blivit allt tydligare, att övre Norrlands kolonisering är i huvudsak en inre kolonisationsfråga. I viss mån gör Norrbottens län härifrån ett undantag, nämligen så till vida som gruvfälten onekligen dragit till sig en viss kontingent arbetare från södra delarna av landet. Men i huvudsak och särskilt när det gäller frågan om landets ytterligare uppodlande, gäller även för Norrbotten den satsen, att det är genom landsdelens egna söner, som detta arbete måste utföras. Det är under sådana förhållanden glädjande att kunna anteckna, hurusom utvecklingen inom en av länets huvudsakligaste näringsgrenar, skogsbruket, skapat rikligare arbetstillfällen och därigenom underlättat möjligheterna för den, som med begränsade ekonomiska tillgångar vill bygga upp ett eget hem, att förverkliga denna sin avsikt. Önskemålet om landets kolonisering och nödvändigheten för staten att för sitt skogsbruk skaffa en stam av fasta arbetare hava alltså kommit att på ett lyckligt sätt samverka, något som tagit sig uttryck i statens senaste åtgärder för kolonisationen i Norrbotten, liksom för övrigt inom Norrland i dess helhet.

Uppslaget till dessa åtgärder gavs genom en efter enskild motionärs framställning tillkommen riksdagens skrivelse den 18 september 1914. I denna hemställdes dels om en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen, dels om utredning och förslag till ändrade och förbättrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronomarker i samma län dels om omprövning, huruvida förändring i de å kronomarkerna belägna större odlingsmarkernas förvaltande vore önskvärd dels ock slutligen huruvida möjlighet kunde beredas för upplåtelse till odlingslägenheter av s. k. disponerade ströängar, d. v. s. sådana ängeslägenheter, vilka vid nybyggens anläggande i lappmarken varit till dessa insynade och vid avvittringen under hemmanen bibehållits, ehuru de blivit liggande inom kronomarkernas område.

Denna riksdagens skrivelse har efter förberedande behandling av frågan givit anledning till en allmän inventering av kronans odlingsbara marker, ett arbete, som verkställts under överinseende av den år 1916 tillsatta kolonisationskommittén, och vilket nu är avslutat å marken. Vidkommande Norrbottens län har inventeringen givit till resultat, att odlingsbara mindre torvmarker eller sådana myrar, vilkas areal ej överstiger 100 hektar, med tillägg av erforderlig odlingsbar fastmark hava en areal av c:a 83,000 hektar. Större odlingsbara torvmarker, alltså sådana vilkas areal överstiger 100 hektar, omfatta c:a 58,000 hektar och odlingsbar fastmark, förutom den i förstnämnda uppgift ingående, 2,171 hektar. Av de norrbottniska kronoparkernas areal utgöra de skilda slagen av odlingsmarker resp. 4 %, 2,8 % och 0,1 %.

Ett annat för kolonisationen betydelsefullt förslag föreligger i samma kommittés den 10 december 1919 avgivna betänkande med förslag i ströängsfrågan, i korthet gående ut på att dessa ängar skola av kronan återlösas genom utförande av odlingsarbeten åt de hemman, vilka ströängarna tillhöra.

Då kolonisationskommittén tillsattes, hade departementschefen framhållit lämpligheten av att kolonisationsförsök komme till utförande, under det att utredningsarbetet fortginge, och innan kommitténs slutliga betänkande avgåves. Detta var anledningen till att kommittén i ett den 15 december 1917 avgivet betänkande föreslog utförande av sådana försök, sedan under sommaren närmare förundersökningar verkställts bland annat å kronoparken Djupsjö i Bodens revir.

Då de föreslagna försöken vunno regerings och riksdags gillande och sedermera nya sådana för varje år föreslagits och godkänts, torde det vara på sin plats att här lämna en kort redogörelse för desamma.

De lägenheter, som under namn av kolonat upplåtits, hava med hänsyn till de olika syften, som de var för sig avsett att tjäna, varit av tvenne olika typer och storlekar. De mindre äro ämnade att bliva hem för arbetare, som hava sin huvudsakligaste utkomst av skogsarbete, och för vilka jordbruket utgör en binäring om än av stor betydelse. De större kolonaten åter hava tilldelats jord till den omfattning, att de kunna lämpa sig som bondejordbruk. Båda hava det gemensamt, att den dem tilldelade odlingsbara marken i huvudsak utgöres av torvmark. Till de mindre har lagts en areal av omkring fem hektar och till de större av omkring femton hektar odlingsmark. Av skogsmark hava de senare tilldelats ävenledes omkring femton hektar, under det att åt de mindre ej givits mer skogsmark, än som nödvändigtvis erfordrats för områdenas arrondering. För fyllande av kolonatens virkesbehov har i övrigt sörjts på det sättet, att erforderligt virke för byggnader, hägnader o. d., avgiftsfritt lämnats från omkringliggande kronopark. Virke till byggnaders underhåll samt vedbrand erhåller kolonisten under visst antal år och till viss mängd likaledes utan ersättning. Kolonaten utläggas i grupper, så att minst tre komma i varandras närhet. För att kunna antagas till kolonist skall sökande hava gjort sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt äga förutsättning för drivande av ett mindre jordbruk; kolonat upplåtes ej till den, som har fastighet av den storlek att därå kan födas en familj; till varje sökande upplåtes ej mer än ett kolonat. Upplåtelsen sker på femton år med rätt för kolonisten att, när tio år förflutit, förvärva äganderätt till kolonatet. Genom statens försorg upptagas å kolonaten erforderliga avloppsdiken. Å en del av de mindre kolonaten har staten låtit utföra det huvudsakliga byggnadsarbetet. När så varit fallet, åligger det kolonist att inom tio år hava fullbordat byggnaderna i enlighet med ritning och beskrivning, som vid upplåtelsen fastställts. Då staten ej förser kolonatet med åbyggnader, åligger det kolonist att inom tre år utföra byggnadsarbeten till samma omfattning, som staten å övriga kolonat, samt att inom tio år hava fullbordat desamma. Då åbyggnaderna ej uppföras genom statens försorg, lämnas åt kolonisten ett byggnadslån på högst 4,500 kronor, som utbetalas i vissa terminer. Å mindre kolonat skall inom fem år uppodlas en hektar och inom upplåtelsetidens utgång ytterligare två hektar. Beträffande odlingsskyldigheten å större kolonat är föreskrivet, att inom tre år skall uppodlas en hektar, inom åtta år ytterligare två hektar och före upplåtelsetidens utgång än vidare två hektar. I odlingshjälp betalas till kolonist å större kolonat 500 kronor; i odlingspremie erhåller han dessutom, därest han utfört odling utöver den ovan angivna, 200 kronor för varje hektar odlad fast mark och 100 kronor för varje hektar odlad torvmark, dock högst 500 kronor, som avdragas å blivande köpeskilling för kolonatet. Vill kolonist avträda kolonat, erhåller han ersättning för de förbättringar han å kolonatet vidtagit, dock med avdrag av virkesvärde, och erhållen odlings- eller byggnadshjälp. Under upplåtelsetiden har kolonisten rätt till bete för hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas å kolonatet. Efter utgången av de tre första åren skall kolonist erlägga lega för kolonatet. Den utgår med 3,6 % å markvärdet, beräknat efter här nedan angivna grunder, och, då byggnaderna uppförts genom statens försorg, för dessa en avgift av 180 kronor. Har kolonisten själv bebyggt lägenheten, utgår legan, förutom med ränta å markvärdet, med 3,6 % ränta å undfånget byggnadslån. Köpeskilling för kolonat utgår med dels 5,000 kronor för byggnader, som av staten uppförts, dels 50 kronor för hektar för odlingsmarken med upptagna diken, ett värde, som dock kan nedsättas, om så prövas skäligt, dels 20 kronor för hektar för skogsmarken, dels slutligen med 10 kronor för hektar för övrig mark med undantag av sjöar och berg, varjämte för ståndskogen utgives ersättning efter en synnerligen låg värdeskala. Har kolonisten själv bebyggt kolonatet, ingår i köpeskillingen i stället för ovanskrivna byggnadsvärde byggnadslånet med uppburet belopp. Den efter dessa grunder bestämda köpeskillingen betalas på samma sätt, som är föreskrivet för betalning av köpeskilling för lägenhet inom Alträsks nybyggesområde. För att uppmuntra innehavare av mindre kolonat att utföra arbete å kronoparken lämnas dem en arbetspremie, vilken utgår med 30 kronor för varje fullt antal av 100 dagar, som han eller något av hans barn över 18 år varit å parken sysselsatt, och med 10 kronor för varje fullt antal av 50 dagar, som barn under 18 år haft sådant arbete. Intjänt arbetspremie avdrages från köpeskillingen. Vill kolonist, som är berättigad att förvärva äganderätt till kolonatet, efter upplåtelsetidens utgång erhålla ny upplåtelse av lägenheten, skall sådant medgivas honom för ytterligare femton år. Vid sådant fall bortfaller emellertid den under första upplåtelsetiden medgivna betesrätten å kronoparken.

De svårigheter, som säkerligen möta många kolonister, då de skola etablera sig som jordbrukare, har man sökt minska genom att bereda dem möjlighet att ur en kolonisternas kreaturslånefond erhålla billiga amorteringslån för inköp av en första ko.

För att för kolonisterna underlätta samfärdseln med den yttre världen och därmed möjligheterna för dem att få sin utkomst på den nya boplatsen har staten nedlagt ej obetydliga kostnader på väganläggningar.

Ledningen av dessa kolonisationsförsök uppdrogs åt en nämnd av tre personer, bland vilka domänstyrelsens chef skall vara en.

Genom beslut av 1919, 1920 och 1921 års riksdagar hava förslag, som avsett utvidgande av de första försöken och deras förläggande till även andra kronoparker, blivit gillade, av vilket förhållande man torde vara berättigad draga den slutsatsen, att de principer, på vilka försöken byggts, tillvunnit sig riksdagens godkännande.

I Norrbotten hava dessa försök varit förlagda, förutom till kronoparkerna Djupsjö och Ljusåtrakten i Edefors socken, till kronoparkerna Ängeså i Överkalix socken, Vaksliden och Siksjö i Arvidsjaurs socken, Pite i Piteå socken, Vargisåvattnet i Jokkmokks socken, Pajala Östra i Pajala socken samt Ohtanajärvi och Västra Limingojärvi i Korpilombolo socken. Beträffande de tre sistnämnda kronoparkerna har riksdagen först i år fattat beslut, vadan några avtal om upplåtelser av de här utlagda kolonaten ännu ej kunnat träffas.

En tablå över på marken utstakade kolonat och till kolonister upplåtna visar följande siffror, beträffande vilka är att märka att i antalet utstakade ingå de, som utlagts å sistnämnda trenne kronoparker.

Den kolonisation, för vars huvuddrag en redogörelse här ovan lämnats har haft till föremål kronomarkernas uppodlande och bebyggande. Kolonisationen har emellertid även varit inriktad på de i enskilt ägo varande områdena och av staten njutit understöd. Härvid frånser jag emellertid den hjälp till enskilda markers uppodling, som genom skifteslagstiftningen och bidrag till laga skiftens verkställande av staten lämnats, ehuru denna del av dess arbete på ifrågavarande område varit det mest betydelsefulla. Att här ingå på detta ämne vore emellertid liktydigt med att söka giva en framställning av de olika skedena i vår jorddelnings historia, ett ämne av den vidlyftiga beskaffenhet, att det ej kan upptagas ens till en mycket ytlig behandling i en uppsats med den nu föreliggandes syfte. För min del måste jag inskränka mig till att lämna några uppgifter om de resultat, som vunnits för de enskilda markernas koloniserande genom statens egnahemslånerörelse.

Statens understödjande av välfräjdade personers strävan att genom köp av jord i enskild ägo skaffa sig ett eget hem daterar sig från år 1904, då riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t ställde till förfogande ett belopp av 10 miljoner kronor att disponeras under åren 1905-1909 för att tilldelas hushållningssällskap eller för ändamålet bildade sammanslutningar, vilka ville förmedla lån åt egnahemsbyggare.

Sådana lån kunde lämnas dels för inköp av jordbrukslägenhet med högst fem sjättedelar av beräknade värdet, som dock ej fick överstiga 5,000 kronor, dels för inköp av bostadslägenhet med högst tre fjärdedelar av värdet, som ej fick vara större än 3,000 kronor. Närmare bestämmelser rörande dessa lån och de vid dem fästade villkoren meddelades i kungörelse den 17 juni 1904.

Riksdagen ställde år 1908 ytterligare medel till förfogande för det angivna ändamålet och nya bestämmelser om lånerörelsen utfärdades den 13 juni s. å. Genom dessa höjdes högsta värdet för jordbrukslägenhet till 6,000 kronor och för bostadslägenhet till 4,000 kronor. Genom kungörelse den 10 juni 1912 bestämdes samma värde för obebyggd jordbrukslägenhet till 8,000 kronor, för bebyggd till 7,000 kronor och för bostadslägenhet till 4,000 kronor och genom kungörelse den 11 juli 1918 höjdes dessa belopp till respektive 12,000, 9,000 och 7,000 kronor.

I Norrbottens län har egnahemslånerörelsen handhafts av hushållningssällskapet genom dess egnahemsnämnd.

Följande tablå angiver omfattningen utav denna verksamhet

Utlämnade lån:

Lånen fördela sig på följande antal lägenheter:

I den mån dessa lån använts till inköp av obebyggda lägenheter har genom deras beviljande ett verkligt kolonisationsarbete utförts. Genom den möjlighet, som beretts lånetagarna att inköpa bebyggda lägenheter, har en omflyttning av äganderätten till en redan förhandenvarande bebyggelse ägt rum, en omflyttning, som, då köpet avsett jordbrukslägenheter, ej varit av ringa betydelse, enär den i sådana fall oftast avsett bolagsjords övergång i bondehänder.

Ett kolonisationsarbete, som kan sägas vara en blandning av statlig och enskild verksamhet, är det, som bedrives av G. E. Broms egnahemsstiftelse, och som här bör i korthet omnämnas.

Aktiebolaget G. E. Broms egna hem hembjöd den 15 maj 1908 bolagets fastigheter och inventarier till staten för bildande av en stiftelse, som under Kungl. Maj:ts överinseende skulle fullfölja bolagets syften. Efter inhämtande av åtskilliga myndigheters och tjänstemäns yttranden antogs hembudet den 13 juli 1908. Gåvobrevet är dagtecknat den 1 september samma år. Gåvan omfattar 34 hemman och hemmansdelar med en sammanlagd areal av ungefär 5,500 hektar. Stiftelsens ändamål är att, sedan egendomarna fördelats i mindre lägenheter, tillhandahålla dessa med eller utan åbyggnader på billiga villkor åt mindre bemedlade, för arbetssamhet, ordentlighet och nyktert levnadssätt kända personer, på det att därigenom och genom billiga odlingslån och premier redbara arbetares strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må befrämjas. Stiftelsens angelägenheter handhavas under Kungl. Maj:ts överinseende av en styrelse på tre personer, av vilka Kungl. Maj:t, landstinget och hushållningssällskapet vardera utse en. Stadgar för stiftelsen fastställdes den 22 juni 1911. Till dato äro 28 lägenheter upplåtna. I medeltal hava de tilldelats 1,99 hektar åker, 5,08 hektar äng, 3,79 hektar odlingsmark och 33,26 hektar skogsmark. Medelpriset för de försålda lägenheterna utgör 1,538 kronor.

Innan jag avslutar detta försök till en sammanfattning av vad som hittills åtgjorts för Norrbottens kolonisering, må det vara mig tillåtet att med hänsyn till den stora betydelse, som en planmässigt bedriven kolonisation har för länets framtida utveckling och möjligheterna att tillvarataga dess naturtillgångar, uttala några önskemål.

Att väg bryter bygd är en så känd sak, att det kan synas onödigt att i detta sammanhang upprepa satsen. Det gives emellertid ett slag av vägar, för vilka allt för litet blivit åtgjort; jag avser s. k. odlingsvägar, som underlätta förbindelsen mellan ett hemmans eller en bys olika ägor. Byggande av sådana vägar är ett villkor för uppodlande av marker med ett från huvudgården mer avlägset läge, ett arbete, som utgör första steget till blivande utflyttning och skapande av nya brukningsdelar. Det vore önskligt, att byggande av sådana vägar än kraftigare understöddes genom bidrag från staten. Särskilt vore det av betydelse, om uti kostnadsförslaget för torrläggningar, som utföras med anslag från norrländska avdikningsanslaget, även finge intagas kostnaden för vägs byggande till det avdikade området. Detta skulle i hög grad underlätta och påskynda dessa områdens läggande under plog och säkerligen ofta möjliggöra, att nya hem komme till stånd.

Att här ytterligare ingå på förbättrade landskommunikationers betydelse för kolonisationen är ej behövligt. Däremot torde det ej vara ur vägen att påpeka den av den stora allmänheten kanske alltför mycket förbisedda betydelse, som förbättringar av våra förnämsta transportleder för virke, flottleder, hava på kolonisationen. I den mån, som sådana förbättringar vidtagas, ökas flottledernas transportförmåga och förbilligas transportkostnaderna. Detta betyder i sin ordning ökat virkesvärde, ökade arbetstillfällen med därmed sammanhängande önskan hos arbetaren att i närheten av en plats, som ger fast arbetsförtjänst, skapa sig ett eget hem.

Detta är för övrigt endast ett exempel på den växelverkan, som äger rum mellan arbete för industrien och uppodling av landet. Alltför länge har av representanter för de båda näringarna förts en politik, som kunde giva anledning till det antagande, att här stode två fientliga makter mot varandra, under det att förhållandet i själva verket var, är och skall bliva, att de båda behöva varandra och äro av varandras trevnad och utveckling intimt beroende. Industriens utveckling underlättar kolonisationen; ett framgångsrikt kolonisationsarbete förskaffar industriarbetaren rikligare tillförsel och bidrager därigenom att öka industriens konkurrenskraft. När talet sålunda rör sig om önskemål i sammanhang med länets kolonisering, så är ett av de allra mest framträdande av dessa, att industriens – den må nu syssla med tillvaratagande av våra gruvors eller skogars tillgångar – och jordbrukets representanter klart inse den tvingande nödvändigheten av ett samarbete.

I det föregående har jag visserligen förklarat, att en redogörelse för skifteslagstiftningens inverkan på kolonisationen vore en fråga av den omfattning, att den ej kunde till behandling här upptagas. Då det emellertid gäller att framställa de önskemål, som för koloniseringen böra uppställas, kan jag ej underlåta att något vidröra jorddelningen. Det är av vikt, att denna smidigt kan anpassa sig efter de olika syften, som de genom delningen uppkomna nya brukningsdelarna äro avsedda att tjäna, på samma gång som den ej medgiver en för långt driven parcellering av jorden. För koloniseringen är det dessutom av betydelse, att de vid jorddelningen uppkomna skiftena erhålla en sådan form, att jordens brukande underlättas. De långa och smala tegar, som ofta blivit resultatet av hittills gjorda delningar, motsvara i ingen mån de anspråk, som man i detta avseende kan ställa på en god jorddelning. Botemedlet mot en sådan skiftesläggning, som ofta torde hava förestavats av förrättningsmannens önskan att ej tungt belasta skifteslagets delägare med dryga utflyttningskostnader, ligger i ökade statsbidrag för täckande av dessa och för byggande av vägar till de utflyttade hemmanens gårdsplatser. För koloniseringen av länet vore det naturligen i hög grad önskvärt, om en del äldre laga skiften kunde utan alltför stor kostnad för delägarna underkastas revision.

För att det skall vara möjligt att föra en målmedveten kolonisationspolitik är det en nödvändig förutsättning, att storleken av odlingsområdena och deras belägenhet äro kända. Medlet att vinna denna kunskap är en planmässig undersökning av odlingsmarkernas förekomst. Beträffande kronoparkerna nedom odlingsgränsen, är en sådan genom den här ovan omnämnda inventeringen redan verkställd. Årets riksdag har bifallit det av kolonisationskommittén väckta förslaget om en liknande undersökning även på enskilda områden i trenne Norrlandssocknar bland dem Råneå socken i Norrbotten. Det vore ett önskemål, att detta arbete utsträcktes över hela länet, även till trakterna ovan odlingsgränsen.

Vid egnahemslånerörelsen vilar risken till övervägande grad på låneförmedlaren, d. v. s. under de förhållanden, som den i Norrbottens län bedrivits, på hushållningssällskapet. Därav kan tänkas bliva följden, att alltför starka restriktioner tillämpas vid prövningen av den för lånet erbjudna säkerheten, varigenom en lånesökande ofta kan beredas verkliga svårigheter att genomföra sin önskan att förvärva ett eget hem. Då staten är representerad i den egnahemsnämnd, vars åliggande det är att pröva låneansökningarna, synes en förskjutning av risken till förmån för låneförmedlaren icke behöva innebära någon olägenhet för staten, men däremot kunna vara till gagn för själva syftet med rörelsen.

Ett önskemål slutligen, vars uppfyllande jag anser vara av den största betydelse för ett framgångsrikt kolonisationsarbete, är skapande av en enhetlig ledning för detta arbetes bedrivande. För närvarande är den på ett föga lyckligt sätt fördelad på flera händer. Sålunda upplåtas odlingslägenheter å kronoparkerna genom domänförvaltningen, kolonaten å samma skogar genom kolonisationsnämnden (som dock får antagas vara en organisation av mera tillfällig natur), nybyggen å Alträsks område av Alträsks nybyggesnämnd, lägenheter från Bromska stiftelsen av dess styrelse, varjämte egnahemslånerörelsen skötes av hushållningssällskapets egnahemsnämnd. Större enhetlighet vore tvivelsutan önskvärd. Vid uppbyggande av en ny organisation bör i den beredas rum för representanter från de olika grenar av statsförvaltningen, som äro företrädda i de nu arbetande nämnderna, ävensom för de korporationer, vilka kunna sägas vara uttryck för länsintresset. Redan nu har landshövdingen säte och stämma i tvenne nämnder. Det synes även vara uppenbart, att det intresse, som han måste förutsättas äga för en i länets utveckling så djupt ingripande fråga, som kolonisationen är, bör för framtiden tagas i fullt anspråk. Domänförvaltningen bör likaledes där vara företrädd ävensom landsting och hushållningssällskap. Genom representanter i de olika socknarna, flera i de större där så erfordras, vilka representanter genom återkommande sammanträden med centralstyrelsen för länet hållas i kontakt med de kolonisatoriska spörsmålen, bör allmänheten göras underkunnig om de möjligheter till förvärvande av jord och egna hem, som erbjudes.

För Norrbottens utveckling är en lycklig lösning av dess kolonisationsfråga av den allra största betydelse. Det ligger därför makt uppå, att de män, som få det ansvarsfulla uppdraget att lösa denna fråga, hava en levande känsla av uppgiftens storhet och förmå hos befolkningen ingiva det förtroende och väcka det intresse, varförutom förutsättningar för ett gott arbetsresultat saknas.

Den högsta nivå inom Piteåorten, intill vilken man anträffar marina avlagringar eller spår av havsvågornas verksamhet, den s. k. högsta marina gränsen, anses vara 243 meter över havet. Den observation, varpå berörda siffra grundar sig, har gjorts på det söder om Roknäs belägna berget Kalahatten, vars högsta punkt är 247 meter över havet. Vid istidens slut för omkring 8- à 9,000 år tillbaka i tiden utgjorde alltså den ojämförligt största delen av Piteå socken liksom de övriga norrbottniska kustsocknarna havsbotten. Piteåälvens mynning låg vid samma tid ett gott stycke ovanför Lappmarksgränsen. Landhöjningen nådde sannolikt strax efter inlandsisens bortsmältande sin största hastighet för att sedermera efter hand avtaga. I de sydligare delarna av landet äro nivåförändringarna avstannade, medan vid den norrländska kusten höjningen pågår och har vidkommande Piteåtrakten under de senaste århundradena uppgått till cirka 1 cm. om året. Ett påtagligt vittnesbörd härom har man i vattenståndsmärkena på ön Storrebben i Piteå yttre skärgård. Det äldsta av dessa inhöggs av regementspastor Z. Unæus i Piteå år 1750. Detta märke befinner sig nu omkring 1,70 meter över medelvattenståndet.

Frågan om, vid vilken tidpunkt människan första gången satte sin fot inom dessa trakter, kan ej besvaras, förr än Piteå älvdals arkeologi blivit undersökt. Att emellertid människor av samma stam som södra Sveriges urbefolkning redan under yngre stenåldern haft sitt tillhåll i närheten av Pite älvdal, framgår emellertid av flera fornfynd.

Redan under den tidigare medeltiden var Piteå älvdal liksom sannolikt övriga orter i länet eftersökt av handelsmän från södra delarna av landet, Östersjöprovinserna och Norge. Till bevis härpå må omnämnas de betydande fynd, som blivit gjorda i byn Gråträsk i Piteå sockens västligaste hörn nära Lappmarksgränsen. Inom ett av grova pålar begränsat område av några fots vidd anträffades år 1898 vid stranden av den lilla Tjentersjön en stor mängd redskap och prydnader av silver, tenn, koppar, glas etc., delvis av ryskt och bysantinskt ursprung, ävensom mynt präglade i England, Holland, Norge o. s. v. i slutet av 1000-talet.

Man kan undra, vad det var, som redan så tidigt gjorde dessa avlägsna och otillgängliga trakter så eftersökta. Rätta svaret härpå lämnar helt visst en f. d. fogde i Norrbotten, vilken i en skrift om Lappland från slutet av 1500-talet meddelar ett och annat som han erfarit om denna sak. Rikt på dyra skinnvaror och fisk, frambragte landet, yttrar författaren, av båda delarna vida mera, än som behövdes för folket där. Lapparna foro då därmed till orter, där annat folk levde, och sålde sina varor. Så blev det kunnigt, vad där fanns, och då började folk fara dit icke allenast från alla orter på fasta landet utan ock med seglationer från västra och norra havet.

Den 9 april 1335 nämnes Piteå för första gången i ett historiskt dokument. Konung Magnus Eriksson och rådet bekräftar häri ärkebiskop Olov Björnssons under konungens minderårighet vidtagna åtgärd (sannolikt 1327 eller 1328) att i och för kolonisation tilldela herr Nils Abjörnsson (Sparre) den älv, som kallas Pitu med öar, vatten och omgivande stränder, till bebyggande. Konung Magnus förklarar sig vilja avstå och till evärdlig ägo överlåta till samme herr Nils förenämnda älv jämte alla dess omgivningar, som han redan satt sig i besittning av eller framdeles aktade intaga. Det förmäles också i brevet, att Nils Abjörnsson »genom bostäders uppbyggande, familjers ditförande och genom allehanda däremot svarande åtgärder inom det honom tilldelade ovannämnda området nedlagt mäkta stora omkostnader, mycken möda och arbete».

Sedan genom Nils Abjörnssons kolonisationsföretag befolkningen inom bygden blivit så stor, att den utan alltför tunga uppoffringar kunde bygga kyrka och avlöna präst, uppfördes troligen i mitten av 1330-talet den första kyrkobyggnaden, säkerligen ett mycket anspråkslöst litet träkapell, på södra sidan av Piteälvens dåtida mynning. Platsen kallas ännu i dag Kyrkbyn, ehuru den numera endast utgör fäbodvall. På grund av nivåförändringarna låg denna för 600 år sedan ett gott stycke längre upp än i våra dagar.

Som pastorat nämnes Piteå första gången 1339 och Luleå såsom kapellförsamling. 35 år senare eller 1374 voro rollerna ombytta. Luleå uppgives då vara pastorat och Piteå kapellförsamling. Anledningen till denna förändring är ej bekant. Gissningsvis kan man dock utgå från den möjligheten, att den pestfarsot, som under namn av digerdöden år 1350 på vissa orter i Sverige ryckte bort hela befolkningar, härjade kraftigare i Piteå än i Luleå och att i anledning därav kyrkoherden bosatte sig inom den socken, som var folkrikare och bärkraftigare. Att Luleå också verkligen var den folkrikare orten, framgår av några utdrag ur en skatte- och jordebok från 1413. Piteå finns här upptaget till 30 rökar (hushåll), medan Luleå hade 120 rökar.

Sedan 1408 har Piteå i alla händelser åter utgjort ett självständigt pastorat. Omkring sistnämnda år torde ny kyrka ha blivit uppförd i Öjebyn såsom varande en mera central och lättillgänglig plats än Kyrkbyn. I slutet av 1400-talet ersattes träkyrkan i Öjebyn med en stenkyrka, utgörande stommen till den nuvarande kyrkan.

Piteå landsförsamlings kyrka. Foto G. Broman

Kyrkan i Piteå utgjorde under två och ett halvt århundrade enda gudstjänstlokalen inom detta pastorat, som sträckte sig från kusten ända upp till norska gränsen. I den mån missionen bland lapparne gjorde framsteg, byggdes emellertid gudstjänstlokaler även i Lappmarken. Redan under Karl IX:s tid funnos inom Piteå lappmark två kapell uppförda för lappallmogens gudstjänster. Det ena var Storavaviks kapell, varav under 1700-talets senare del endast några få lämningar funnos kvar. Det andra var Gråträsk kapell, byggt 1602, men redan på 1700-talet förfallet och nu i ruin. I den närliggande kyrkogården ha dock Gråträsk och angränsande byars befolkning ända intill början av 1890-talet plägat begrava sina döda.

Ända till år 1640 hörde förenämnda två kapellförsamlingar under Piteå pastorat ävensom för övrigt hela Piteå lappmark. Genom förmyndareregeringens s. k. patent den 24 sept. 1640 blev dock hela Lappmarken skild från Piteå pastorat och på en gång delad i icke mindre än fyra särskilda församlingar, nämligen Arvidsjaur, Arjepluog, Silbojokk och Nasafjäll, vilka samtliga enligt nämnda patent skulle med kyrkor och egna präster förses.

Denna kraftåtgärd på församlingsdelningens område föranleddes icke av intresse för den lapska missionen, utan av de åtgärder regeringen ansåg sig böra vidtaga i anledning av Nasafjälls silvergruvas upptäckt, av vilken man i sitt bryderi för anskaffande av penningemedel väntade rikt utbyte. Det var med andra ord för att få till stånd kyrkor åt gruvarbetarna, som dessa församlingar i all hast bildades. Tilläggas bör, att malmen fördes till det 5 mil nedanför Nasafjäll belägna Silbojokk, där den smältes.

Brytningen av malmen och dess förädling lämnade emellertid icke den avkastning man väntat. Efter några års verksamhet drog kronan sin hand ur spelet och överlämnade åt Piteå borgerskap att bearbeta gruvan, som 1657 dess värre förstördes av danskarna under befäl av Preben von Ahnen. Sedermera har visserligen gruvdriften vid Nasafjäll varit tidvis upptagen, ehuru med skäligen klent resultat.

Arvidsjaurs (61 kv.-mil) och Arjepluogs (147 kv.-mil) församlingar blevo genom Kungl. resolutionen den 15 jan. 1696 förenade till ett pastorat, men ånyo förklarade såsom särskilda församlingar genom Kungl. resolutionen den 26 juni 1734.

Den första kyrkan i Arvidsjaur påbörjades 1640 och torde ha varit färdigbyggd 1641. Den ombyggdes 1704. Den nya kyrka, som uppfördes 1826, ersattes av det nuvarande präktiga templet, som, färdigbyggt 1902, drog en kostnad av omkring 100,000 kr. I Glommersträsk finnes ett kapell uppfört 1891. Folkmängden utgjorde 1920 7,037 personer.

Arjepluogs kyrka är en av vårt lands vackraste landsbygdskyrkor. Den ursprungliga kyrkan byggdes 1641. I den gamlas ställe uppfördes den nuvarande i början av 1760-talet och invigdes 1765 samt restaurerades 1890. Socknens folkmängd utgjorde 1920 3,225 personer.

Silbojokks församlings s. k. hyttekyrka uppfördes på kronans bekostnad 1640. Silbojokk var enskilt pastorat, ända tills detsamma genom Kungl. resolutionen den 26 juni 1734 lades under Arjepluogs pastorat.

Nasafjälls kapell var beläget vid gruvan med samma namn och uppfördes 1640 för gruvpersonalen. Ehuru gruvan blev förstörd och arbetena vid densamma tidvis avstannade, funnos dock gruvpredikanter kvar ännu 1777, vid vilken tid gudstjänsterna vid kapellet upphörde. (Enligt en uppgift i Sv. Turistföreningens årsskrift 1911, sid. 236, användes det gamla kapellet vid Nasafjäll numera som ladugård.) För närvarande finnas inom Arjepluog tre kapell: Norra Bergnäs, Jäckvik och Södra Bergnäs.

Under den korta tid, kronan skötte gruvdriften vid Nasafjäll, övades mycken upprörande grymhet mot lapparna. Dessa tvingades att med sina renar transportera malmen ända ned till kusten, och det skräckvälde, som svenskarna på den tiden utövade mot de värnlösa lapparna, synes icke hava varit bättre, än det som i våra dagar utövats mot kongonegrerna. De lappar, som kunde, flydde så långt som möjligt från gruvorna. Därav uppstod brist på arbetsfolk och dragare. Regeringen sökte då skaffa nödigt arbetsfolk genom att på allt sätt befordra nybyggesanläggningar inom Lappmarken. Även sedan kronans direkta intresse för gruvbrytningen upphört, vidtogos en hel mängd åtgärder för kolonisationen i Lappmarken. Under tidernas lopp ha också dessa ödebygder blivit i rätt stor utsträckning uppodlade, men på grund av bristande kommunikationer har kolonisationen i stort sett gått sakta fram. Vad som nu i första rummet erfordras, för att Piteå lappmark skall kunna gå en raskare utveckling till mötes, är Inlandsbanans färdigbyggande samt påbörjande och fullbordande av bibanan Jörn–Avaviken ävensom en hel mängd nya landsvägar.

Vända vi oss efter denna utflykt åter till Piteå socken (23 kv.-mil), spåra vi här under 1500- och 1600-talen en sakta men säker utveckling. Därtill torde i icke ringa mån de s. k. birkarlarna hava bidragit. Birkarlarna upptogo som bekant skatt av och drevo köpenskap med lapparna, men de voro även driftiga jordbrukare och sjöfarare. (För den av lapparna uppburna skatten lämnade birkarlarna i sin ordning avgift till kronan.) Det klander, som riktats mot dem för grymhet mot lapparna, torde i många hänseenden vara överdrivet. År 1621 anlades Piteå stad invid Piteå sockens kyrka och ungefär samtidigt erhöll länet sin första trivialskola, som förlades till den nya staden.

En stor olycka drabbade älvdalen den 14 juni 1721, då ryssarna brände hela Pitholmen, överste- och prästboställena i Öjebyn, 13 gårdar därstädes samt hela Piteå nya stad. Vidare plundrades landsförsamlingens kyrka, som dessförinnan vid stadens brand 1666 blivit åtskilligt skadad. Under hela det stora nordiska kriget led för övrigt socknen mycket av utskrivningar och inkvarteringar.

Norrfjärdens kyrka. Foto G. Broman

Här må nämnas en händelse, som föranledde resandet av ett minnesmärke å planen utanför kyrkan. Konung Adolf Fredrik besökte orten den 28 juli 1752 och till erinran därom restes en obeliskliknande sten av Kolmårdsmarmor med följande storståtliga inskription: »När . Våra . Munnar . Tystna . Skall . Stenen . Denna . Tala . Om . Westerbottningars . Glädje . Då . Swea . Konung . ADOLPH . Den . Förste . Stadd . Å . Eriks-gatu . Sina . Hit . Anlände . Den . 28 . Julii . 1752 . Efterverlden . Nyttie . Länge . Dess . Arbete . Och . Berömme . Everdeligen . Dess . Bedrifter . – Westerbottens . Prästerskap . Och . Civil-Betiente . Reste . Stenen».

Piteå landsförsamling hade 1920 en folkmängd av 12,751 personer.

Älvsby (18 kv.-mil) lösryckande från Piteå pastorat påbörjades i slutet av 1700-talet. Den 31 mars 1781 träffades överenskommelse om bildande av ett kapellag som annex under Piteå, ett beslut som bekräftades genom Kungl. Brevet den 29 okt. 1781. En ganska häftig strid utkämpades om platsen för den nya kyrkan. En del ville ha den i Korsträsk, andra höllo på Byn. Då emellertid representanten för Plomgrenska kontoret i Stockholm, som drev trävarurörelse inom orten, vägrade att bidraga till täckande av byggnadskostnaden, om kyrkan ej anlades i Byn, nödgades man välja den senare platsen. Älvsby kapellag erhöll egen komminister 1809 och kyrkan blev färdigbyggd vid ungefär samma tid. Genom Kungl. Brevet den 20 april 1894 avskildes församlingen från Piteå socken till eget pastorat.

Älvsbyn har under det sista århundradet utvecklats på ett kraftigt sätt. Församlingen, som vid 1817 års slut ägde 590 invånare, hade den 31 dec. 1920 en folkmängd på 7,074 personer.

Älvsby kyrkoby är vida beryktad för sin naturskönhet. Där finnas präktiga hotell, gästgivaregård, poststation, apotek och provinsialläkare samt – det bästa av allt – en härlig skogsluft.

Piteå landsförsamlings delning var en fråga, som ofta förekom i ämbetsutlåtanden från kyrkligt håll under 1890-talet, och till sist togo församlingsborna själva saken i egen hand. Å kyrkostämma den 21 dec. 1901 beslöts att uppdela församlingen i fyra delar: Piteå landsförsamling, Norrfjärdens, Hortlax’ och Roknäs församlingar. Genom Kungl. Maj:ts resolution den 31 mars 1905 förordnades, att Norrfjärden och Hortlax skulle utbrytas. Däremot har anstånd lämnats med Roknäsförsamlingens utbrytning.

Norrfjärden (5 kv.-mil) blev egen kyrkoförsamling den 1 maj 1915, egen borgerlig kommun den 1 jan. 1916 och den nya kyrkan, uppförd i gammal svensk stil efter ritningar av arkitekten Torben Grut i Stockholm, invigdes sommaren 1913. Församlingen hade 1920 en folkmängd av 4,772 personer. Hortlax (31 kv.-mil) blev egen kyrkoförsamling den 1 maj 1918 och egen borgerlig kommun den 1 jan. 1918. Kyrkan, uppförd i götisk stil efter ritningar av arkitekten E. Dahlbäck i Falun, invigdes sommaren 1917. Folkmängden utgjorde 1920 3,550 personer.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att i Långträsk av Piteå landsförsamling finnes uppfört ett kapell med en där stationerad komminister.

Hortlax kyrka. Foto G. Broman

Den 12 maj 1911 – Piteå stads grundläggningsdag! – var en stor och betydelsefull dag för hela Piteåorten. Första kammaren beslöt då liksom andra kammaren två dagar förut, att bifalla det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget om anläggning av en statsbana mellan Älvsbyn och Piteå stad för en kostnad av 3,635,000 kr. Den nya banan öppnades för allmän trafik i slutet av 1915 och skall helt säkert bli en mäktig hävstång för ortens utveckling.

Inom älvdalens alla kommuner ha stora kostnader blivit nedlagda på utvecklandet av skolväsendet samt sjuk- och fattigvården. Piteå socken har därvid möjligen varit frikostigast. På initiativ av provinsialläkaren D:r L. Sahlin uppfördes under 1915 och 1916 ett präktigt sjukhem i Öjebyn, vari lungsiktiga och andra sjuka kunna erhålla lämplig vård. Till detta sjukhems driftkostnader lämnas bidrag av länets landsting. I Öjebyn har vidare ett stort folkskolehus nyligen blivit uppfört efter ritningar av arkitekt V. Åström i Piteå.

Sedan början av 1890-talet är till Öjebyn förlagt landstingets småskollärarinneseminarium, som nyligen erhållit ombyggda undervisningslokaler, varjämte ett större elevhem är under uppförande.

År 1913 flyttades till egendomen Gran i Öjebyn länets hushållningssällskaps lantmannaskola.

Inom orten finnas åtskilliga kraftstationer. Den äldsta och största av dessa anlades för omkring 10 år sedan vid Sikforsen i Pite älv. Kraften därifrån levereras till Luleå. Vidare äro anlagda mindre stationer i Lillpite, Roknäs, Blåsmark, Alter, Rosvik, Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjepluog.

Sågverksindustrien har gamla anor inom Pite älvdal. Hülphers omtalar, att en finbladig såg anlades 1755 i Borgforsån samt att Björkfors såg anlades 1765 i Lillpite älv. Under 1800-talets senare hälvt byggdes ångsågar vid Bergsviken, Storfors, Munksund och Skuthamn. För tre år sedan anlades statens slipersfaktori å Lövholmen. Virket för dessa sågverk tages till huvudsaklig del från skogstrakterna efter Pite älvdal, men även från andra orter.

Befolkningens huvudsakliga näringsfång är dock jordbruket, som under de senaste årtiondena nått en hög ståndpunkt, tack vare, dels sammanslutningarna mellan lantmännen, dels den väl organiserade undervisningsverksamheten på jordbrukets område.

Hülphers yttrar om Piteå landsförsamlings allmoge: »För välmåga, redlighet, flit, idoghet samt tjänstaktighet mot resande är även i allmänhet denna allmoge känd, ej mindre än för seder och snygghet så inom som utom hus.» Detta omdöme gäller ännu i denna dag.

En skildrare av Luleå älvdal har vida marker att röra sig på, om han fattar sin uppgift så, att han skall ge något av de socknars karaktär och öden, genom vilka Luleå älv flyter. Dessa socknar ha nämligen tillhopa en vidd av icke mindre än 235 kvadratmil och utgöra alltså ett landområde betydligt större än landskapen Gästrikland och Hälsingland tillsamman. De bilda ett landbälte från Bottenhavet till Norges gräns av från 3 à 4 upp emot 11 mils bredd och av omkring 35 mils längd.

Nu finnas i älvdalen fyra kyrksocknar och två städer, nämligen räknat från fjällen Jokkmokk, Edefors, Överluleå och Nederluleå socknar samt städerna Luleå och det unga Boden. Men ännu på 1600-talet var hela älvdalen en enda församling, benämnd Luleå församling, med sin medelpunkt vid nuvarande Nederluleå församlings kyrka, där också Luleå stad först anlades. Ja, Luleå socken omslöt då ännu en församling, nämligen Råneå med en ytvidd av nära 22 kvadratmil, vilken sockendel år 1657 blev eget pastorat.

Så småningom har från den gamla Lulesocknen avskilts den ena församlingen efter den andra: Jokkmokk år 1673, Överluleå med Edefors år 1830 och sist Luleå stad år 1887.

Älvdalens bebyggande har givetvis begynt vid älvens utlopp och mycket långt tillbaka i tiden. Spår av bebyggelse finnas ända från stenåldern. Att följa utvecklingen steg för steg i äldre tider häruppe är omöjligt, i synnerhet som åt våra bygder ännu ägnats så föga intresse av fornforskningen, men något känner man dock.

År 1339 nämnes Piteå såsom eget pastorat med kapell i Luleå. Snart anges dock Luleå såsom en mera självständig församling. År 1374 hölls visitation i Luleå av ärkebiskop Birger Gregorius och ansågs socknen då såsom en betydande församling. Eget pastorat utgjorde densamma år 1409 och räknade enligt 1413 års jordebok 120 rökar eller 8 à 900 personer.

År 1540 hade hela landskapet Västerbotten 13,408 invånare och av dessa kommo på Luleå odelade socken 2,656 personer (lappmarksdelen då naturligen ej medräknad).

Till början av 1800-talet hade antalet inbyggare i dåvarande Luleå pastorat (nu Nederluleå, Luleå stad, Överluleå, Boden och Edefors) vuxit till cirka 8,000. För närvarande utgör samma områdes befolkning över 40,000 personer.

Uppför älvdalen har bebyggelsen i huvudsak gått. Skildringen av densamma synes lämpligen kunna följa samma väg och alltså begynna vid moderkyrkan eller med

Luleå älv, som ännu medan den passerar Edefors och Överluleå är jämförelsevis smal och bildar forsar och fall, breder vid sitt inträde i Nederluleå socken ut sig alltmer, tills den mellan Gamla staden och Bälinge by når nära en halv mils bredd i den s. k. Gammelstads- eller Bälingefjärden. Vid Gäddviks by sammantränges den åter till en kraftigare ström, innan den för alltid domnar i Bottenhavets vida vatten utanför Luleå stad.

Att älven inom Nederluleå utvidgar sig så betydligt, pekar på att den här flyter genom lågland. Nederluleå är ej blott vid älven utan till sin större del ett lågland. Stora, nu odlade delar av socknen ha för något århundrade sedan utgjort havsbotten, vilket en hel del byanamn antyda, t. ex. Persön, Långnäs, Alvik, Antnäs och Ersnäs. Bergsträckningar saknas dock icke; särskilt är församlingens sydvästliga del starkt kuperad och kallas för sin goda tillgång på skogsmark »Skogen».

Vad man i allmänhet förstår med naturskönhet äger socknen icke så, att man kan säga att den utmärker sig genom denna egenskap, men många vackra naturpartier finnas bland skärgårdens holmar, här och där vid älven och i »Skogen» med dess äkta norrlandsmotiv av omväxlande berg och dal, skog och sjö.

Nederluleå sockens huvudnäringar hava av gammalt varit boskapsskötsel och jordbruk, fiske och jakt.

Församlingens folkmängd utgjorde på Gustav Vasas tid 1,500 personer och är nu 12,600; den har alltså sju-dubblats.

Åkerbruket har utvecklats ännu hastigare, i det att nu produceras mer än dubbelt så mycket säd som då per invånare.

Boskapsskötseln har däremot gått tillbaka, om man tänker på antalet kreatur per invånare, vilket nu är blott tredjedelen mot i Gustavs dagar. Men avkastningen per kreatur är betydligt större nu än då, varigenom disproportionen delvis utjämnas.

Korn var då och är än i dag det utsäde, som användes.

Jordbrukets huvudändamål är dock icke sädes- utan foderproduktion.

Fisket spelar icke någon stor betydelse för församlingens flertal, då socknens kuststräcka är kort och fisket i älven, om man undantar laxfisket, föga givande. Men utom det att åtskilliga sockenbor såsom yrkesfiskare hava sin näring av skärgårdsfiske efter lax, sik, strömming och löja, finnas de för vissa byar betydelsefulla, stundom mycket indräktiga fasta laxfiskena i älven. De äro sex för närvarande och ägas huvudsakligen av bönderna i Hertsön, Bensbyn, Björsbyn, Gäddvik, Bälinge och Avan.

Fiskena utgöra s. k. karsinapator, vilka byggas med i botten nedslagna pålar och med nät, färjor och annat redskap representerar ett icke obetydligt värde. Även underhållet och arbetet vid fisket går till dryga belopp. Men laxen är icke heller trögsåld och håller sig numera bättre i rykte och pris än förr, då en dräng ville ha in i sitt avtal, att han ej skulle behöva äta lax mer än en gång om dagen.

År 1914 fiskades vid socknens dåvarande fem fisken tillhopa 17,680 kg. lax. Samma år fick man i skärgården 9,400 kg.

Jakten, som i flydda tider tillförde kronan väldiga partier skinn av hermelin, varg, räv, järv, utter, mård m. fl., är nu obetydlig och inskränker sig till hare, skogs- och sjöfågel.

På gränsen mellan fiske och jakt får man väl tänka sig sälfisket, som bedrives av några lag från socknens sjöbyar.

Vid mitten av april månad kör man med häst ut den stora, enkom byggda sälbåten på isen, tills man når öppet vatten, och så lämnas laget, som består av fyra man, att tillbringa inemot ett par månader bland drivisen med båten till hem och utgångspunkt för ofta icke ofarliga jaktfärder efter på isen uppkrupna sälar.

Man närmar sig dessa i liggande ställning och ytterst försiktigt på en för ändamålet konstruerad lång glidbräda, under skodd med mässingsskenor och försedd med en vit tygskärm framtill, vilken döljer skytten. Förr brukades såsom vapen ovanligt långa lodbössor, nu brukas allmänt mausergevär.

Detta »fiske» har vissa år varit rätt vinstgivande.

Föga industri bedrives inom socknen.

Selets järnbruk, som anlades av baron Samuel Gustav Hermelin år 1800 och där sedan under åtskilliga årtionden stångjärnshammarens slag blandade sig med forsens brus och en rätt stor arbetarstam vann sin bärgning, är nedlagt, och alla anläggningar utom jordbrukets raserade och bortförda.

Altappens sågverk, även det en lång tid förenat med järnbruk, blev med så mycket, som kunde brinna, den 3 juli 1908 lågornas rov och uppbyggdes icke vidare. I stället kompletteras eldens verk av människorna, som under de sista åren till bränsle och för tillverkning av träkol sökt tillgodogöra sig det avfall från sågningen, som finnes nedlagt i vattnet såsom grund för banor och kajer m. m.

Gatuparti från Gammelstaden. Foto Tegström & C:o

Den enda egentliga industri, som nu bedrives inom socknen, är tegeltillverkning vid tvenne bruk, båda belägna i byn Sunderbyn.

Tvenne samhällen, som finnas inom församlingen, Svartöstaden och Skurholmsstaden, leda sitt ursprung från den väldiga skeppning av malm, som äger rum å Svartön, en del av byn Björsbyn.

Hurudant är nu det folk, som bygger och bor i denna gamla bygd, till sin karaktär? Jag har hos sockenborna funnit en hel del goda egenskaper, såsom rättframhet parad med försynthet, ärlighet, fridsamhet, nykterhet och sparsamhet. Jag har funnit stort intresse för religion, vördnad för kristen tro och ofta ärlig gudsfruktan.

Många röja ett vaket intresse för det nya i tiden, och dock framträder därjämte en viss självständighet, som man ej synes villig att i brådkastet offra.

Stundom drives dock självständigheten eller självtillräckligheten väl långt. Den isolerade norrbottningen skulle ha gott av att genom resor vinna vidgade vyer, men det är ju så dyrt att resa.

Nederluleå kyrka. Foto Tegström & C:o

Levnadssättet är enkelt i vardagslag, såsom det måste vara i Norrbottens bondehem överhuvudtaget, om debet och kredit skola gå ihop. Bröllop och begravningar firas dock med synnerligen riklig förplägnad de förra ofta i dagarne två. När släktingar, av vilka somliga bo flera mil från varandra, någon gång ha tillfälle att mötas, vilja de naturligen ej inskränka samvaron till några få timmar. Ofta äger det förhållandet rum, att en stor släkt: syskon, fastrar och farbröder, mostrar och morbröder är till största delen bosatt inom socknen eller i dess närhet, och när så en släkthögtid kommer och alla skola bjudas, blir det gärna trångt även i långbyggningarnas stora salar.

Likväl får man ej tro, att det är alla förunnat att stanna på fars torva eller i grannskapet därav. Många föras av nödvändigheten att tidigt lämna hemmet långt bort därifrån. Före världskriget utvandrade mycken socknens ungdom till Amerika. Så emigrerade under 10-årsperioden 1901-10 988 personer, de flesta ungdom. Åtskilliga hava ju återvänt, de allra flesta komma aldrig åter.

Nederluleå kyrka. (Interiör). Foto Tegström & C:o

Nederluleå sockens historiska minnen äro fäderneslandets. Några särskilda att i denna summariska teckning återgiva, vet jag icke av. Där något skett, har minnet förknippats med socknens nu snart fyra och ett halvt sekel gamla, synnerligen stämningsfulla kyrka. Av gammalt har den varit befolkningens samlingspunkt och dyrbaraste egendom. Vid de stora helgerna, i synnerhet då kölden byggde väg över eljest väglösa vidder och djup, samlades folket där. Där fick man ej blott mottaga ljus och tröst av Herrens ord, där fick man även möta anhöriga och vänner och där fick man tillfälle till rådplägning och handelsuppgörelser, ty helgerna omfattade flera dagar i sträck.

När fienden var i landet, samlades också allmogens omtanke och farhågor omkring kyrkan. Det gällde att skydda dess skrudar och kärl samt andra dyrbarheter. År 1714 förde Luleå sockenmän kyrkans skrud till byn Harads (kyrkoby i nuvarande Edefors), och året efter nedtogos klockorna ur klockstapeln och gömdes i en backe i Sunderbyn, som kallas Klockbacken. Ryska kosackhorder kommo härjande norrifrån och sträckte sina strövtåg ända ned till gränsen mot Skellefteå. Nederkalix kyrka plundrades. Staden Luleå behandlades under julen 1716 mycket illa. Vår kyrka skyddades av sin trogna livvakt, en skara väpnade bönder.

Alb. Nordberg

Luleå socken omfattade även efter Jokkmokks avskiljande ett område av betydande storlek. Det upptog ett ytinnehåll av 40 kvadratmil. Här funnos för omkring 100 år sedan 164 skattelagda hemman och omkring 9,000 invånare. Behovet av ytterligare delning gjorde sig därför så småningom gällande. Denna kom också till stånd under Karl XIV Johans regering. Kungabrev härom utfärdades den 8 juni 1826. Enligt detta skulle »hela f. d. Hedens capellag samt byarna Skatamark, Gemträsk, Hundsjön, Brobyn, Vibbyn, Sävastbyn och Unbyn» utbrytas till egen församling. Några år senare är denna skilsmässa ett fullbordat faktum. Från år 1831 är Luleå socken delad i Neder- och Överluleå. Kyrkan i sistnämnda församling, som byggdes i Boden, var färdig 1831. Om det nya pastoratet fälles i kungabrevet det omdömet, att det bestod av över 68 mantal »till det mesta svaga och föga bebodda hemman».

Även Överluleå församling har sedermera varit föremål för delning. År 1890 utbröts nämligen dess nordvästligaste del, ett område av omkring 9 kvadratmil, som nu under namn av Edefors bildar eget pastorat med egen kyrka och kommunalförvaltning. Den nya vackra kyrkan vid Harads, som var uppförd av trä, nedbrann våren 1918 och någon ny har ännu icke hunnit uppföras.

Efter Edefors utbrytning upptager Överluleå en areal i land av omkring 19 kvadratmil.

Redan under medeltiden, ja kanske tidigare, ha även dessa trakter av Luleå älvdal varit befolkade. I ett ännu bevarat domsutslag[1] av år 1409, angående en ö vid namn Brendö, som skulle tillhöra Luleå prästbord, nämnas tolvmännen från Svartbjörnsbyn och Skatamark. Dessa byar funnos alltså redan då till. I ett annat likaledes bevarat domsutslag[1] av år 1502 angående ett fiskevatten tillhörigt Luleå prästbord uppräknas bland andra tolvmännen från Vibbyn och Bredåker. Gustav Vasa, den store rikshushållaren, införde även i de nordliga delarna av sitt rike en ordnad förvaltning med noggrann bokföring. Detta gäller även Luleå älvdal. Dessa bokföringshandlingar, som ännu till största delen finnas kvar, äro av det största värde för den, som vill vinna kännedom om vår hembygds förhållanden i en gången tid. I fråga om bebyggelsen har byråchefen doktor Gunnar Huss i Stockholm i en uppsats, som stöder sig just på dessa källor, om »Luleå socken på Gustav Vasas tid» uppvisat, att alla de större byarna i älvdalen upp till Harads funnos redan under gamle kung Göstas regering.

[1] I Nederluleå kyrkoarkiv.

Folkmängden var givetvis vid denna tid icke stor. Den ökades också rätt obetydligt till en början. Enligt doktor Huss uppgift hade Överluleå med Edefors år 1559 en folkmängd, som ej uppgick till mer än 848 personer. I kungabrevet om Luleå församlings delning år 1826 uppgives det nya pastoratets invånareantal till 2,903 personer. Enligt samma källa hade Nederluleå 5,359 inbyggare och Luleå stad 1,059. Under de senaste 100 åren har dock folkmängden i hög grad ökats. Vid slutet av år 1920 uppgick den i Överluleå till omkring 16,000 personer, staden Bodens invånareantal inberäknat. Edefors, som år 1890 ägde en folkmängd av omkring 2,100 personer, hade 1920 omkring 3,200 inbyggare.

Huvudort för denna del av älvdalen synes i äldre tider byn Heden hava varit. Dess läge vid Luleå älv i närheten av Hedensforsarna, som jämte en del andra forsar avbryta samfärdseln på älven, gjorde den särskild lämplig härför. Enligt doktor Huss förut omnämnda uppsats var Heden år 1559 största byn i Överluleå. Där bodde då 105 personer, och av dessa voro 13 hemmansägare. Den senare så lyckligt lottade rivalen Boden hade vid samma tid endast 45 personer, därav 7 hemmansägare. Ännu så sent som i början av 1800-talet hade Hedens by större folkmängd än Boden. Den förra ägde då ett invånareantal av 223 personer och den senare 174 personer. I Heden ha även åtminstone vissa tider årligen hållits marknader, som sedan överflyttades till Boden, där de dock numera ha upphört. Det är även en annan sak som vittnar om Hedens forna betydelse för älvdalen. I början av 1820-talet fanns eller höll åtminstone på att komma till en församlingsbildning, som bar Hedens namn. I en kunglig skrivelse till landshövdingen i Norrbottens län år 1823 i Luleå sockens delningsfråga omnämnas dels »Hedens capellag» och dels det »tillämnade Hedens capellag». Tre år senare, då delningen blivit beslutad, står i kungabrevet härom såsom redan nämnts, »hela f. d. Hedens capellag» främst vid angivandet av den nya församlingens område. Till kapellaget synes Boden och byarna däromkring samt befolkningen längre upp efter älven ha räknats. Det torde också ha varit meningen att bygga den nya kyrkan i Heden, något som dock icke kom att ske. Den närmaste anledningen härtill var, att landshövdingeämbetet år 1825 i underdånig skrivelse föreslagit, att kyrkan skulle uppföras i Bodens by »såsom belägen uti medelpunkten av de bördigaste och mest befolkade byarne i det nya pastoratet». Detta blev också Kungl. Maj:ts beslut. Underdånig skrivelse emot förslaget, som ingivits av nämndemännen från Heden m. fl. byar, lämnades utan avseende.

Boden blev snart nog även hela den nya församlingens medelpunkt. På »kyrkläppen» invid kyrkan uppföras kyrkstugor liksom i moderförsamlingen. I dessa hade även den mest långväga sockenbo ett eget litet hem vid sina besök på kyrkplatsen vid kyrkhelgerna och marknaderna, som hållas i samband med helgerna. Apotek inrättas och läkare stationeras här. Kommunalförvaltningen får även här sitt säte liksom den kyrkliga. Landsvägar anläggas så småningom åt alla håll. Och när järnvägar börjat byggas i vår nordliga landsända, blir Boden länets förnämsta järnvägsknut. Särskilt från den tiden har byn på Bodträskets och Bodåns stränder kommit att gå en sådan framgångsrik utveckling till mötes, att väl knappast någon för 100 år sedan kunnat drömma därom. Största uppmärksamheten både bland länets och landets befolkning i övrigt har dock Boden tillvunnit sig, sedan den blivit fästnings- och garnisonsort. År 1901 påbörjades arbetet för anläggandet av Bodens fästning och några år senare förflyttas hit en del regementen, som nu utgöra Bodens garnison. Efter att först hava varit municipalsamhälle i åtskilliga år blev Boden stad den 1 januari 1919. Dess folkmängd uppgick vid 1920 års slut till 6,304 personer. I kyrkligt hänseende är den nya staden ännu förenad med Överluleå församling.

De största byarna inom Överluleå och Edefors ha vi att söka i älvdalen eller vid sjöar i älvens närhet. Detta beror ej blott därpå, att fisket gav nybyggaren ett välbehövligt tillskott till det dagliga brödet, utan även därpå, att älven såväl sommar som vinter erbjöd honom den bästa möjligheten att träda i förbindelse med den övriga världen. Innan landsvägar och järnvägar blivit byggda i dessa trakter, var ju älven den enda vägen för samfärdseln. För områdets bebyggande liksom även för befolkningens existens i gångna tider har den därför haft den största betydelse. Om vintrarna ha affärsmän alltifrån birkarlarnas dagar dragit fram på älvens is med sina foror och lapparna med sina renar för att föra lappmarksprodukterna ned till kusten och livsmedel därifrån till lappmarken och mellanliggande orter. Ännu så sent som för omkring 30 år sedan kunde man i älvdalen få se lappar draga förbi. Sedan älven om våren lösts från isens bojor är den segelbar den omkring 6 mil långa sträckan mellan Hedensforsarna och Edefors. Här ha våra fäder kunnat taga sig fram med sina roddbåtar, antingen det gällt att på ett mera lättvindigt sätt följa med strömmen nedför eller att med kraftiga årtag arbeta sig upp mot densamma. Var vinden lämplig, kunde då seglet bliva en värdefull hjälp. Men utvecklingen på kommunikationernas område går framåt. Dess frukter komma så småningom även denna älvdal till godo. Ångbåtar börja trafikera älven mellan Heden och Edefors under senare hälften av förra århundradet. Därigenom öppnades nya möjligheter för en isolerad trakts befolkning. Ångbåtstrafiken, som ännu uppehälles, var förr av stor betydelse men har dock numera gått mycket tillbaka.

På Luleå älv har även malm från Gällivare malmfälts rika förråd forslats ned mot kusten. Den kördes vintertid med pulka och ren samt med hästar. Att detta var ett både kostbart och tidsödande transportsätt säger sig självt. Försök gjordes även för att förbättra detsamma. På 1860-talet sökte man realisera ett förslag, som gick ut på, att man genom en järnväg skulle förena Gällivare med Luleå älv ovanför Storbacken. Älven skulle sedan genom kanaler förbi Edefors och Hedens forsar göras segelbar den 12 mil långa sträckan till kusten. Arbetet med byggandet av dessa kanaler påbörjades även, och en avsevärd kostnad nedlades härpå. Sedan omkring en million kronor, en efter den tidens förhållanden stor summa, förbrukats måste arbetet avstanna av brist på kapital. Det har sedermera icke heller fullföljts. Den på företagets utförande nedlagda kostnaden synes därför tyvärr även för framtiden ha all utsikt att förbli ett dött kapital. Spår efter arbetet kan man ännu se i de ofullbordade kanalerna både i Edefors och vid Heden.

De möjligheter, som älven erbjöd både för malmtransport och tillgodoseende av älvdalsbefolkningens behov, voro i längden otillräckliga. Vägar behövdes, och sådana börja även byggas. Nu följer en landsväg älven på norra sidan från Nederluleå-gränsen förbi Boden upp till lappmarksgränsen. En annan går på södra sidan förbi Hedens by och Hednorets järnvägsstation till Södra Bredåker. Den sistnämnda sträckan har blivit färdig först de senaste åren. Från Bodträskfors mitt emot Harads går även en landsväg mot söder till Jokkmokks-gränsen. Den söderifrån kommande s. k. militärvägen genomlöper Överluleå socken i dess östra del. Samfärdseln mellan norra och södra sidan av älven underlättas nu i hög grad genom ståtliga landsvägsbroar vid Boden och Edefors. Förr var man uteslutande hänvisad till mer eller mindre riskabla färjställen.

Den 2 augusti 1894 är en betydelsefull dag i det norrbottniska kommunikationsväsendets historia men på samma gång även för Luleå älvdal. Då invigdes nämligen under stora högtidligheter särskilt i Boden Norra Stambanan av konung Oskar II. Något år tidigare hade järnvägen mellan Luleå och Gällivare, som går genom Överluleå och Edefors förbi Boden, öppnats för trafik. Denna bana, som i första hand var avsedd att underlätta malmtransporten från Gällivare, hade påbörjats av »engelsmännen». Men då det engelska bolaget, »som råkat på obestånd», icke kunde fullborda byggandet, inlöstes Gällivarebanan år 1891 av svenska staten för omkring sju millioner kronor. Under de två senaste årtiondena har en ny viktig järnvägsled tillkommit, nämligen mellan Boden och Haparanda.

Genom dessa järnvägslinjer och vägarna, som leda till dem, ha kommunikationsförhållandena i dessa trakter givetvis i hög grad förbättrats och befolkningens existensmöjligheter ökats. De landsvägar, som förut omnämnts, föra alla så när som på Bodträskforsvägen fram till järnväg. För Harads kyrkoby finnes dessutom utfarsväg till Gullträsks järnvägsstation och för Svartlå by till Gransjö station på Gällivarebanan. Till dessa viktiga förbindelseleder mellan bygd och järnväg måste även älven räknas. Befolkningen i de stora byarna på dess stränder ovanför Heden stå sommartid genom ångbåtstrafiken i nära nog daglig förbindelse med Hednorets järnvägsstation.

I de stora byarna i Överluleå sockens östra del ha funnits goda odlingsmöjligheter, som väl tillvaratagits av en idog befolkning. Det kan därför även nu sägas om Boden, den unga fästningsstaden, att den ligger i en bördig och tätt befolkad bygd. Detta omdöme kan dock icke fällas om älvdalen i dess helhet. Den som gör en resa om sommaren från Hednoret uppför älven måste få det intrycket, att både odlingens möjligheter och framsteg äro ganska växlande. Till en början är det gott om odlade tegar särskilt på södra sidan, där bergen stå på längre avstånd från älven än på den norra. Skogen har här på många ställen, särskilt under de senaste 15 à 20 åren, märkbart fått draga sig tillbaka för odlarens plog. Men de mörka skogsbanden, som sträcka sig ned ända till älvstranden, bli allt bredare och bredare. Bergen bli allt högre och mera blånande. Mellan dem ser man dock här och där stora byar med röd- och vitmålade gårdar och grå stugor, med grönskande ängar och breda åkrar, som från älven följa dalsänkorna upp under bergen. Stränderna bliva allt högre och brantare, men på dess krön växer tallen reslig och oförskräckt som förpost till den mörka, susande skogen, som täcker dalar och berg så långt ögat kan nå. Allt vackrare strandpartier och vyer har älvdalen att uppvisa, ju högre upp man kommer. Särskilt är trakten omkring Edefors med rätta berömd för sin naturskönhet.

Vad här har sagts om älvdalens utseende ger även en antydan om denna trakts näringskällor. Det är i första hand jordbruk i förening med boskapsskötsel och skogsbruk, som här komma i fråga. De sädesslag, som mest odlas, äro korn, havre och råg, det sistnämnda knappast i den utsträckning, som det förtjänar. I de stora, välmående byarna i Överluleå sockens östra del torde jordbruket kunna föda sin man. Detta är dock mera undantagsvis fallet längre upp i älvdalen. Där är jordmånen sämre och intresset för modernäringen mindre, vilket väl oftast torde bero därpå, att avstånden till lämpliga avsättningsorter äro så stora. Det är dock att hoppas, att jordbruket även här genom myrodlingars upptagande och en ny tids modernare jordbruksredskap och ökade kraftresurser samt förbättrade kommunikationer skall gå en ljusare framtid till mötes. För jordbrukets upphjälpande i dessa trakter har Åminne lantbruksskola i Edefors verkat en följd av år. Den anlades till minne av konung Karl XV:s besök 1858 och skänktes till Norrbottens läns Hushållningssällskap. Åminne egendom är dock nu styckad och såld, och skolan har uppgått i lantmannaskolan på Gran invid Öjebyn i Piteå landsförsamling. En annan känd egendom vid Luleå älv är Bodträskfors. Denna har varit berömd särskilt för sin storartade park, som anlades av överste C. O. Bergman, samt sin trädgård, där t. o. m. vindruvor odlats. Egendomen, som tillhört flera trävarubolag, har nu försålts till enskilda.

I skogsbruket har en stor del av älvdalens befolkning en viktig inkomstkälla. Om vintrarna erbjudes lönande arbetsförtjänster vid timrets avverkning och nedforsling till flottningslederna. Om våren och sommaren giver arbetet med flottningen och älvrensningen – ett arbete som icke så sällan och särskilt vid forsarna är förenat med verklig fara för hälsa och liv – mången en god inkomst. Förr i tiden torde virket till största delen hava förädlats i älvdalen. En del har »täljts» till sparrar som sedan i stora »poster» eller genom forsarna i mindre flottar fraktats ned till kusten. En del har försågats vid numera nedlagda vattensågar, vilka, ofta i förening med kvarn, funnits på flera platser, såsom i Bodträskfors, Svartlå, Heden och Vittjärv. Ett par av dessa sågar ha varit ganska betydande. Nu äro sågverken förlagda till kusten och timret får följa med strömmen, så gott det kan, (s. k. lös flottning) ned till Sävast gallringsbom. Här fördelas på respektive ägare varje sommar milliontals timmer från de milsvida skogarna längre upp i älvdalen. Med denna sortering får ett ganska stort antal arbetare sysselsättning. Timret bogseras sedan till de olika bolagens sågverk. Tjärbränning har förr bedrivits i rätt stor skala och varit ganska lönande. Sågar, som drivas med ånga eller elektrisk kraft, finnas nu i Bredåker, Heden, Vittjärv och Boden.

Fisket har i forna tider varit en viktig binäring. Nu har det dock i älven försämrats i så hög grad, att dess betydelse för folkhushållningen torde vara ganska ringa. Lax och sik äro de förnämsta fisksorterna. Givande laxfisken ha funnits på flera ställen. Det som ligger längst opp i älvdalen är Edefors laxfiske, som ännu vidmakthålles. Vissa somrar ger det även god avkastning. I Bredåker har man tills för några tiotal år sedan fångat lax genom s. k. kolkning och i Heden har till de senaste åren laxfiske bedrivits dels i laxpata eller »karsinga» nedanför ångbåtsstationen dels i laxgårdar i forsen. I Vittjärv fortsätter man dock ännu med detta fiske.

För älvdalens befolkning är det ganska väl sörjt med avseende på post och telefon. Till de flesta byarna kommer post en eller flera gånger i veckan. Telefonlinjer äro framdragna efter de viktigaste landsvägarna.

Befolkningens behov av elektrisk kraft särskilt för belysningsändamål äro rätt väl tillgodosedda. Sedan flera år tillbaka har Boden erhållit sådan kraft från Ljuså kraftverk. Under krigsåren ha nya kraftstationer blivit byggda. Samhällena omkring Boden få ljus ifrån Vändträsk och byarna längre opp efter älven från Svartlå och Bodträskfors kraftcentraler.

Hembygden erbjuder således ett senare tiders släkte förmåner, som våra fäder icke kände till. För dem var kampen för tillvaron mången gång hård och det dagliga brödet knappt. I svagårstider var det icke så sällan barkblandat. Älvdalens bebyggande och utveckling i andligt och materiellt hänseende har helt visst icke kunnat ske utan mödosamt arbete och stora försakelser från gångna släktens sida. Så må detta mana oss att väl taga vara på arvet från fäderna, att med allvar och kraft arbeta vidare på dess utveckling, så att det må bli goda och lyckliga släkten som i kommande tider få bygga och bo »i hembygdens skogar och dalar».

Manfred Norde

Jokkmokks och Kvikkjokks församlingar bilda en enhet i kyrkligt och borgerligt hänseende under benämningen Jokkmokks socken. Denna utgöres av ett landområde om 19,437 kvkm., utbredande sig på ömse sidor om jättepulsådern Lilla och Stora Luleälv från Kölen i väster till Älvsby och Edefors sockengränser i öster, flankerad av Gällivare socken i norr och av Arjepluogs och Arvidsjaurs socknar i söder.

Jokkmokks gamla kyrka. (Uppförd 1753). Foto L. Wästfelt

Fjällområdet sträcker sig, från norska gränsen räknat, inemot 100 km. mot öster och innesluter de ståtligaste partierna av vår lappländska fjällvärld, inom vilken de kända massiven Sulitelma, Tarra, Pårte, Sarjek och Akka äro de mest uppmärksammade. Härinom ligga Lapplands evigt arbetande iskvarnar, som alltjämt mala urberget till stoft; härinom har Luleälven sina aldrig sinande springkällor. Vattenmassan från denna vidsträckta fjällvärld går sedan sin väg mot havet än i breda böljor utför bergstupen vid Stora Sjöfallet, än sammanträngd mellan klipporna vid Harsprånget i Stora älven, vid Akkats och Kajtum i Lilla älven, än hejdad i långsträckta s. k. sel: Nelkerim, Padjerim, Porsiavan, Finnselet m. fl., än vilande i jättestora reservoarer vid Suorvajaur, St. Luleträsk, Saggat, Skalka, Randijaur m. fl. sjöar. Alltjämt upptager jättepulsådern nya vattenmassor genom ett system av floder, älvar och bäckar, som gå fram än parallellt med, än vinkelrätt mot huvudfloden, än åt motsatt väderstreck mot denna. Längst upp flyter Blackälven med sitt lerblandade vatten och Pärlälven, bemärkt för sin rikedom på pärlmusslor; längre ned går Appoälven, känd för sitt mot nordväst riktade lopp, ännu längre ned Görjeån och Bodträskån, samtliga bifloder till Lilla Luleälv. De sist nämnda jämte den i Piteälven inflytande Vargisån med dess biflöden Vitbäcken, Sikån och Telebäcken uppsamla vattenmassorna från sydöstra sockendelen. Mot Gällivaregränsen i nordost samlar Aimojokk nederbörden från denna sockendel. I likhet med huvudfloden bilda även bifloderna än brusande forsar, än lugnvatten i s. k. sel, än långsträckta sjöar såsom Vargisträsk i Vargisån, Holmträsk i Bodträskån och Tårrajaur i Appoälven.

Gammalt hus som tidigare varit tingshus i Jokkmokk. Foto L. Wästfelt

Nedom fjällområdet utbreder sig skogslandet, höjande sig terrassformigt på ömse sidor om floddalarna än som skogklädda moränkullar, vilka inrama otaliga större och mindre insjöar och myrmarker, än som högresta berg, dessa även skogklädda.

Höjdförhållandena växla betydligt i olika trakter. Källsjön Virijaur vid norska gränsen ligger 580 meter ö. h., St. Luleträsk 370, Saggat 303 och Peuraurereservoaren 443 m. ö. h. I socknens södra del ligga källsjöarna Jukkiljaur 477, Stenträsk 409 och Peskijaur 397 m. ö. h. Till jämförelse härmed må nämnas att Luleälven vid gränsen mot Edefors socken ligger 45 m. ö. h.

* * *

Den kulturutveckling, som socknen undergått, kan uppdelas i tre perioder, vilka här liksom annorstädes kännetecknas av människans aldrig tröttnande strävan att utnyttja naturtillgångarna. Den äldsta perioden sträcker sig till senare hälften av 1600-talet, den andra till omkr. 1850 och den tredje till våra dagar.

Jokkmokks kyrka. (Uppförd 1888). Foto L. Wästfelt

Under den äldsta perioden exploaterades lappen och hans renhjordar, skogens villebråd och fisken i vattendragen. Härunder var det som birkarlarna, kustlandets äldsta inbyggare, gjorde sig ryktbara genom sin snikenhet och sin grymhet. De svenska konungarna vakade dock med berömvärd uppmärksamhet över obygdens värnlösa invånare och fråntogo birkarlarna deras handelsprivilegier. Härigenom skapades relativt människovärdiga former för handelsutbytet. Under denna tid var det ock som konungarna, var på sitt sätt och med de resurser, som stodo dem till buds, sökte utbreda kristen kultur bland de hedniska lapparna. I det syftet uppfördes den första kyrkan år 1607 och den andra år 1640.

* * *

Den andra perioden får sin karaktär dels av de under senare hälften av 1600-talet upptäckta blyglansfyndigheterna i Kvikkjokksfjällen och den därav föranledda bergshanteringen, dels av det energiska arbete, som myndigheterna nedlade på att kolonisera socknen och kultivera dess befolkning.

Kvikkjokks kyrkby på 1880-talet. T. v. kyrkan, t. h. prästgården. Foto L. Wästfelt

Blyglansfyndigheterna bearbetades under åren 1661-1702 utan att giva någon ekonomisk vinst. Under denna period synes även ordnade förhållanden hava vunnits i fråga om lapparnas renbetesförhållanden. Av jordeboken för år 1695, enligt vilken kronoräntan uppbars från lappallmogen, funnos i Luleå Lappmark fem lappbyar: Tuorpenjaur by, Jokkmokks by, Kaitum by, Sirkasluokte by och Sjokksjokks by. Med lappby menas en stam av flere lappfamiljer, som nomadisera tillsammans och betala skatt gemensamt för den jord, de begagna. Av den lappby, som hade sitt betesområde närmast sockenkyrkan, fick hela socknen namnet Jokkmokk. Lapparne själva benämna dock aldrig kyrkoplatsen med detta namn utan med namnet Talvatis, d. v. s. vintervistet, den plats, där de vintertiden i februari månad sammankomma dels för kyrkobesök, dels i affärsangelägenheter. Kajtum lappby, efter vilken vattenfallet i kyrkoplatsens närhet fick sitt namn, utbröts och lades jämte delar av Sjokksjokks lappby till det år 1742 nybildade Gällivare pastorat. Vid denna tidpunkt beräknades lapparnes antal i det odelade pastoratet vara 1,450.

Den kolonisation, som tidigare ägt rum, var av mycket ringa omfattning. Först genom K. F. av år 1695 och än mer genom det s. k. lapplandsreglementet av år 1749 befodrades kolonisationen kraftigt. De första kolonisterna, som uppgivas hava varit dels prästsöner och deras ättlingar, dels lappar som misslyckats med renskötseln, dels även en och annan från kustlandet inflyttad, slogo sig ned i älvdalarna och vid insjöar, där rika fiskevatten erbjödo sig. Valet av boningsplats bestämdes, förutom av tillgången på villebråd i skogen och fisk i vattendragen, även av möjligheten att erhålla goda slåtterängar och kreatursbeten samt mogen brödsäd. Kolonisten slog sig därför gärna ned vid sjöar, som skyddade mot frosten, exempelvis å Björkholmen vid Skalka, där kornet aldrig fryser, eller ock på mot söder vettande, ofta oerhört stenbundna bergsluttningar, exempelvis Kuovka (kuovkat = vitna, om säd). Betesmarkerna förbättrades ofta genom svedjande, varigenom stora skogseldar merendels uppkommo.

Kolonisationen gick sakta men säkert framåt. Socknen ägde sålunda år 1741 fem nybyggarhushåll och 1767 sexton. Hela invånareantalet var sistnämnda år 1,321; år 1860 hade folkmängden ökats till 2,028 personer, varav 677 tillhörde Kvikkjokks församling. Till denna betydande folkökning hade den s. k. Hermelinska brukstiden i början av 1800-talet, då mineralfyndigheterna i Kvikkjokksfjällen ånyo bearbetades, väsentligen bidragit.

För folkupplysningen arbetades oförtrutet under perioden. Tidigare försök att sprida kristen kultur hade icke rönt sådan framgång, som motsvarade ansträngningarna. Vid det räfst- och rättarting, som myndigheterna anställde år 1688 i anledning av klagomål över lapparnes avgudaväsen, fastslogs nämligen, att ingen annan än klockaren kunde läsa i bok. En statsskola öppnade sina portar år 1732 vid kyrkan och blev en ljushärd för hela socknen. De barn, som gått i denna skola, tillhöllos att meddela undervisning åt de hemmavarande. Prästerna skulle därjämte genom trägna husbesök och förhör understödja och kontrollera undervisningen i hemmen. Ny kyrka uppfördes även 1753, vilken ännu står kvar under namn av »gamla kyrkan». Först genom kungl. reglem. för ecklesiastikverket i Lappmarken av år 1846 blev emellertid undervisningen bättre ordnad. Statsskolan skulle visserligen som förut i första rummet meddela undervisning åt lapparnes barn, men skolmästaren hade även till uppgift att med nit verka för ungdomens undervisning i övrigt. Denne ägde antaga tjänliga biträden och erhöll härför ett visst anslag av statsmedel. Därjämte skulle han förmå föräldrarna att själva undervisa sina barn. Även socknen började nu anslå medel för undervisningsändamål. För åren 1852-1854 belöpte sig utgifterna härför till 146 Rd. 5 sk. banco. Utgifterna för kyrkliga ändamål, som redan 1746 uppgått till 94 Rd. 12 sk., utgjorde år 1862 152 Rd. 20 sk. banco.

Den tredje perioden kan sägas taga sin början i och med trävaruindustriens uppkomst. Inom socknen började skogsbruket på 1850-talet. I ett alltjämt stigande tempo fortsatte avverkningarna, så att man på 1880-talet nedflottade i Luleälven omkring 300,000 stockar. År 1900 var antalet stockar över 1 miljon. Samtidigt med skogsbrukets påbörjande idkades en ansenlig tjärbränning i skogarna. Tjäran försåldes å Edefors marknad för 6 à 7 kr. tunnan. Att den ofta transporterats till marknadsplatsen 6 à 8 mil efter häst, förhöjde icke priset. Dagspenningen i timmerskogen var vid den tiden 2 à 3 kr. för häst och karl och i flottningen betalades 1,25 à 1,50 för ett dagsverke på 12 à 14 timmar. Transporten av ett lass mjöl efter häst från Luleå till Jokkmokk, vilken transport tog 8 dygn i anspråk, betalades på 60-talet med 16 kr.

Kvikkjokks kyrkby. (Nu). Foto L. Wästfelt

En omfattande handel med lappmarksprodukter (renkött, skinnvaror och fisk) pågick vid denna tid. Priserna voro låga: 1,25 pr lispund för kött, 2 kr. för renhud och 1 kr. pr lispund fisk. Vid vintermarknadstid forslades 30 à 40 tunga hästlass av lappmarksprodukter från Jokkmokk till Luleå. Vintermarknaden i februari har av ålder givit en koncentrerad bild av socknens både andliga och materiella liv. Då var det som tvister avdömdes vid tinget, skatter uppburos, affärer avslutades, rådplägningar ägde rum mellan myndigheternas utskickade och svensk eller lapsk allmoge; då var det som gudslivet väcktes eller stärktes under templets valv, barn fördes till dopet, kärleksband för livet förbereddes eller konfirmerades och döda jordades. Men även avigsidorna i kulturlivet framträdde tämligen brutalt, särskilt genom det överflödande brännvinsdrickandet. Vakande myndigheter sökte väl mildra dess skadeverkningar bland annat genom förbud mot införsel av brännvin. Sådana förbud utfärdades dels 1743, dels 1839, men upphävdes åter på 90-talet. En god självbevarelsedrift hos den bättre delen av bondestammen sökte jämväl motarbeta spritens ödesdigra inflytande, varom bland annat en så gott som enhällig opinion gav vittnesbörd, då i början av innevarande århundrade en s. k. laglig spritförsäljning blev utvoterad ur socknen.

Det var under den på 60- och 70-talen i ekonomiskt avseende tunga tid, vilken blev ännu mer tryckande på grund av svår missväxt, som mången självägande bonde råkade i ekonomiskt obestånd. Han lät sig därför lockas av trävarubolagens förespeglingar om fördelen av att till dem avyttra sitt hemman. Detta sorgliga faktum utgör ett av de mörka bladen i socknens kulturhistoria. Sedan idogheten under svett och umbäranden brutit bygd i dessa för odling så ytterst ogästvänliga trakter, gick mer än 50 % av bondejorden i saknad av samhällets skydd över i främmande händer, och ett hundratal självägande och självständiga bönder förvandlades till egendomslösa och osjälvständiga arrendatorer. Vad detta betytt till nackdel för kulturutvecklingen, kan ej uppskattas i penningar. Nackdelarna bliva icke mindre därigenom, att arrendatorernas i hemmets jord rotlösa söner nödgas söka sin utkomst i industrien i stället för att fortsätta fädernas odlingsarbete.

Jordbruket och boskapsskötseln, som hittills drivits enligt från fäderna nedärvda primitiva metoder, togo ett storartat uppsving, sedan avvittringen genomförts år 1890. Samtidigt blev det fart i kulturarbetet på skilda områden. Uppsvinget kan i någon mån mätas i folkökningen och i ökningen av allmänna utgifter, exempelvis för kyrka och skola. Under det att utgifterna år 1880 utgjorde för kyrkan 936 kr. och för skolan 3,137 kr., hade dessa år 1900 stigit till resp. 21,531 och 102,475 kr. för att år 1920 utgöra resp. 49,907 och 246,240 kr. Folkmängden hade samtidigt stigit från 4,372 år 1900 till 8,042, därav 459 i Kvikkjokk, vid 1920 års slut.

Vägbyggnadsarbetet, som påbörjades på 1860-talet, har sedan dess alltjämt pågått. Jokkmokks kyrkoplats fick år 1865 landsvägsförbindelse med Storbacken vid Luleälv. Innevarande stund har socknen mer än 200 km. goda landsvägar.

Inloppet till Kvikkjokk. Foto L. Wästfelt

En för socknens ekonomiska liv ytterst viktig åtgärd vidtogs i samband med avvittringen. Av det skogsanslag, som tilldelades varje skifteslag, avsattes ¼ till s. k. allmänning, vilken förvaltas såsom en böndernas gemensamma egendom. Skogsarealen, som utgör 67,900 har, ger en årlig avkastning av 25,583 träd. Inflytande skogsmedel fonderas. Fondens behållning, varav endast räntan får användas för allmännyttiga ändamål, uppgår till 2,200,000 kr.

Vad den nya tid bär i sitt sköte, som inträtt genom den påbörjade utbyggnaden av Luleälvens vattenfall i Porjus och Harsprånget samt inlandsbanans dragande genom socknen, är för tidigt att yttra sig om. Så mycket är dock klart, att, vad som förut varit socknens nota characteristica, en bonde- och lappkultur, som verkat i intim samhörighet och relativt samförstånd och som delvis varit av mycken gedigen beskaffenhet genom sin idoghet och godhjärtenhet, snart skall vara överflyglad av den moderna industrikulturen på gott och ont med en ny människotyp, utbildad och fostrad efter dess säregna kynne.

H. T. Berlin

De norrländska älvarna kunna klassifieras i tre storleksordningar nämligen fjällområdets älvar med de stora fjällsjöarna till källor, skogslandets älvar, som leda sitt ursprung från de i skogsregionen förekommande sjöarna och myrkomplexen samt slutligen kustlandsälvarna, vilka som namnet anger upprinna från de närmare kusten belägna vattensamlingarna. Till den mellersta gruppen hör Råne älv, vars förnämsta källsjö är Radnejaure, belägen i sydöstra delen av Gällivare socken.

Efter sin upprinnelse flyter älven genom de vidsträckta skogs- och myrområdena inom nyssnämnda sockens södra del, därefter genom Råneå socken, vilken sålunda i hela sin sträckning från nordväst till sydost genomflytes av älven, som slutligen utfaller i den s. k. Rånefjärden.

Ehuru Råneå älv ej i storlek kan mäta sig med en del andra norrländska floder och på grund härav vanligen knapphändigt avfärdas i geografiska läroböcker, är den dock, jämförd med en hel del i södra och mellersta Sverige förekommande vattendrag, ganska betydande. Dess längd är sålunda från Radnejaure till utloppet c:a 16 mil och flodområdet utgör ej mindre än 4,180 kvkm., varav 3,4 % utgör sjöar. Fallhöjden från Radnejaure till utloppet är 363 m.

Liksom de flesta övriga norrländska älvarna är den i sitt övre lopp sammanträngd och strid men utvidgar sig i sin nedre del till ansenliga sjöar eller s. k. »sel». De största sjöarna och selen äro Valvträsk, Rörträsket, Degerselet och Niemisel, alla belägna inom Råneå socken.

Genom de många starka forsarna reduceras i hög grad älvens betydelse som trafikled, men den har i dess ställe tack vare dessa en viss betydelse i annat avseende, nämligen som källa till elektrisk kraft. Naturen har här själv uppbyggt fördämningar och åstadkommit reservoarer, som det skulle krävt ofantliga mängder mänsklig arbetskraft att anordna. Tills dato har dock endast få av de många forsarna blivit utbyggda, nämligen de som ligga i älvens nedre del vid Rånbyn; från dessa erhålles nu elektrisk kraft ej blott till hela nedre delen av Råneå älvdal, utan jämväl till Luleå stad ävensom till stora delar av Nedre Luleå socken. Det torde emellertid ej dröja allt för länge förrän även andra forsar bliva föremål för utbyggnad, varigenom sålunda dessas kraft ävenledes kan komma till nyttig användning i människans tjänst.

Råne älvdal kan utan gensägelse vara en av de allra vackraste älvdalarna i hela länet. Särskilt gäller detta om den del, som är belägen inom Råneå socken. Råneå älvdal kännetecknas av en genomgående leende och täck natur, i många hänseenden påminnande om den man ser i mellersta Sverige. Särskilt vackra partier träffas i närheten av de av älven genomflutna sjöarna Valvträsk och Degerselet ävensom omkring de många utvidgningarna eller selen, t. ex. Niemisel.

Råneå by. Foto A. Norberg

Det som förutom vattnet i hög grad bidrager till höjande av naturskönheter utefter älvdalen, äro de vanligen branta bergen, som kanta densamma, och vilka liksom utgöra skyddsvakt för de lägre delarna. I vissa fall påminna dessa berg om fjäll i miniatyr, så t. ex. det strax ovanför Niemisel belägna »Snipen», som med sin sydvästra sida höjer sig nästan lodrätt över den omkringliggande terrängen och varifrån man har den härligaste utsikt ner över de stora, välbyggda byarna utefter Råneälvens nedre del.

Förutom av Råne älv genomflytes Råneå socken även av ett annat jämförelsevis stort vattendrag, nämligen Vitån, som, upprinnande i trakterna sydost om Gällivare, har sitt lopp genom socknens östra del och utfaller även den i Rånefjärden. I sitt nedre lopp bildar den en större utbuktning, den s. k. Vitåfjärden, fordom utgörande en del av Rånefjärden.

Även denna älv bildar en del forsar och fall av vilka den s. k. Vitåforsen blivit föremål för utbyggnad och numera förser nedre delen av Vitåns älvdal, förutom vissa byar i grannsocknen Töre, med elektrisk kraft.

Råneå socken har fordom i kyrkligt hänseende tillhört Luleå socken, som då tillika omfattade de nuvarande socknarna Neder Luleå, Över Luleå, Edefors, Jokkmokk och Kvikkjokk. Härifrån utbröts Råneå år 1657 till egen församling med kyrka i Rånbyn, belägen på båda sidor av Råne älv, strax ovanför dess utlopp i Rånefjärden.

Liksom i de övriga norrbottniska socknarna har bebyggelsen även i denna älvdal börjat i dess nedre del och befolkningen härifrån så småningom trängt allt längre och längre upp efter älven, samtidigt som den ävenledes utbrett sig till andra delar än den egentliga älvdalen. Vanligen ha därvid trakterna i närheten av sjöar och smärre vattendrag i första hand blivit föremål för bosättning och uppodling.

När bebyggelsen först började, är svårt att avgöra men sannolikt torde detta ha skett redan så tidigt som under stenåldern. Att i detalj följa socknens utveckling under tidernas lopp är omöjligt, då några speciella forskningar häröver ej företagits. Ett kraftigt uppsving i utvecklingen torde ha skett i samband med järnhanteringens införande i länet på 1700-talet, då ett antal masugnar och stångjärnssmedjor anlades även inom denna socken.

Den som därvid måhända mer än någon annan bidrog till socknens utveckling var den för Norrlands kolonisering så varmt intresserade Jonas Meldercreutz. Denne, som jämte sin kompanjon A. Steinholtz anlagt stångjärnsverket Melderstein (se nedan) utefter Råne älv c:a 1,5 mil från dess utlopp, erhöll genom kungl. resolution den 20 augusti 1753 rätt att upptaga och bebygga de ödesland, som funnos »mellan Kalix och Lule älvar samt Meldersteins bruk och tre mil ovanför Gällivare gruva uppåt Lappmarken». Det upplåtna odlingsdistriktet, kallat Meldersteins odlingsdistrikt var 20 mil långt och 10-12 mil brett samt omfattade en areal av omkring 4-5 millioner tunnland mark. Här anlades av Meldercreutz 67 nya gårdar eller nybyggen, varjämte han genom köp förvärvade ytterligare 65 gårdar.

Efter Meldercreutz död (1785 21 maj) fortsattes hans verk av den store norrlandsentusiasten bergsrådet frih. Samuel Gustaf Hermelin, som i början av 1800-talet igångsatte ett omfattande kolonisationsföretag icke blott i denna utan jämväl i andra socknar av länet, huvudsakligen i avsikt att på så sätt stödja järnhanteringen, då på grund av kolonisationen arbetare lättare kunde erhållas till gruvdistrikten och för malmtransporterna från dessa ned till de vanligen i kustbygderna belägna masugnarna.

Sedan Hermelin avlidit, (1820 4 mars) avstannade emellertid denna kolonisationsverksamhet och en hel del nybyggen fingo förfalla. Kolonisterna, som ej fingo äganderätt till sina nybyggen, kunde ej fullgöra sina skyldigheter, utan, fruktande efterräkningar, rymde de flesta av dem till Norge, medtagande sina tillhörigheter.

För närvarande utgör folkmängden 8,808 personer.

Såsom i allmänhet inom övre Norrland träffas den äldsta och tätast befolkade bygden utefter älvdalarna, där odlingen fortskridit längst. Inom Råneå socken märkas sålunda utefter Råneälvens dalgång de ansenliga byarna Överstbyn, Gunnarsbyn, Sörbyn, Niemisel, Orrbyn, Prästholm, Böle, och Rånbyn samt utefter Vitåälvens nedre dalgång Vitån, Högsön och Jämtön.

Rånbyn är, såsom förut framhållits, socknens kyrkoby samt i övrigt dess huvudplats med läkare och apotek, poststation, bankinrättningar samt en del affärs- och industriföretag m. m.

Bland de senare märkes i främsta rummet skofabrik och garveri, som år 1883 grundades av fabrikören Tove Lundin och som genom hans insiktsfulla och driftiga ledning så småningom utvidgats, så att de för närvarande äro de största i sitt slag inom Norrland. Företaget ombildades 1916 till bolag och sysselsätter numera omkring 100 arbetare. Tillverkningen inom skofabriken är mest baserad på fabrikation av s. k. norrbottenspjexor samt militärskor men därjämte tillverkas även skodon av andra modeller.

Genom fabrikör Lundins initiativ byggdes under åren 1916-17 en större kraftstation i Rånbyn, vilken efter utvidgning år 1920 har förmåga att leverera elektrisk kraft, motsvarande 500 hästkrafter. Kraftstationen äges av Råneå kraftaktiebolag med fabrikör Lundin som verkställande direktör.

Dessutom har ävenledes genom hans initiativ uppförts en fullt tidsenlig elektrisk kvarn med 3 par stenar och grynverk.

Till Rånbyn är också förlagt den av Norrbottens läns landsting inrättade och underhållna sinnesslöanstalten med uppgift att omhändertaga och om möjligt utveckla själsligt undermåliga individer till samhällsnyttiga medborgare. Anstalten är efter genomgripande till- och ombyggnad av lokalerna under 1920 i stånd att hysa omkring 50 patienter åt gången.

Liksom alla de övriga kustsocknarna har Råneå socken stora naturliga förutsättningar för ett lönande jordbruk. Jordmånen är ju visserligen av växlande beskaffenhet, men i allmänhet är den mycket bördig och givande. Isynnerhet utefter Råne- och Vitå älvdalar påträffas mycket fruktbar jordmån, som möjliggör odling av alla de växter, vilka på grund av de klimatiska betingelserna kunna gå.

Valvträsk by, Råneå socken. Foto D. af Wåhlberg

Jordbruket utgör också socknens huvudnäring. Odlingen har under det sistförflutna århundradet fortskridit med stora steg och teg efter teg har lagts under kultur. År 1805 fanns inom socknen endast 247 hektar odlad mark, under år 1914 2,768 hektar, sålunda mer än 10 gånger så mycket. För belysande av den betydelse jordbruket har inom socknen må framhållas, att av socknens folkmängd utgör något mer än 80 % jordbruksbefolkning.

I de nedre delarna av socknen har även jordbruket under det senaste årtiondet börjat bedrivas efter mera rationella metoder än fordomdags. Jordens fullständiga avdikning förmedelst täckdikning, en bättre gödselvård med användning av torvströ samt bättre brukning av den odlade jorden med tillhjälp av moderna redskap har allt mer och mer börjat utföras, varjämte en bättre och mera rationell växtodling över huvudtaget börjat tillämpas. Allt detta har medfört att avkastningen från den odlade marken i hög grad ökats.

I socknens övre del är jordbruket förhållandevis mera efterblivet och den odlade jorden mindre. Här intar skogshanteringen ett framstående rum, varigenom arbetskraften dras från jordbruket. I synnerhet flottningsarbetet på våren inkräktar mycket på jordbrukets skötsel under denna årstid och hämmar dess utveckling i ganska hög grad.

Boskapsskötseln har ej hållit jämna steg med jordbruket i utvecklingen. Trots ordnad avsättning för ladugårdsprodukterna genom tvenne andelsmejerier har intresset för denna viktiga näringsgren ej varit så stort, som den förtjänar. Visserligen ha ansatser till ett planmässigt avelsarbete gjorts på många ställen men den ihärdighet, som utgör betingelsen för dess fortsatta utveckling, har ej alltid varit för handen utan det hela har snart nog avstannat igen utan något egentligt resultat.

Vid sidan av jordbruket intar som nämnts skogshanteringen ett mycket framstående rum. Isynnerhet i de övre delarna av socknen, där den övervägande delen av skogsmarken äges av kronan och trävarubolagen, förekomma årligen stora avverkningar. En viktig förutsättning för en lönande skogshantering utgöra de goda flottleder, som såväl Råne älv som Vitåälven med tillhörande vattendrag erbjuda. Årligen flottas ansenliga mängder timmer nedför dessa vattendrag för vidare befordran till sågverken. Många personer ha sitt huvudsakliga levebröd genom skogshanteringen och den därmed förenade flottningen.

Trots de stora årliga avverkningarna är sågverksrörelsen ganska obetydlig inom socknen, utan måste en stor del av timret förädlas vid sågverk, belägna å andra platser. Med undantag av de förut omnämnda industrianläggningarna i Rånbyn förekommer annan industri i mycket ringa omfattning för närvarande.

Fordom var däremot industrien mera representerad inom Råneå socken än för närvarande. År 1741 anlade de båda föregångsmännen Meldercreutz och Steinholtz tillsammans det förut omnämnda Meldersteins bruk med stångjärnshammare, knipphammare samt verk för svartsmide. Sedan intresseskapet mellan de båda kompanjonerna år 1744 upphört fortsatte Meldercreutz ensam utvidgningen av de påbörjade anläggningarna. År 1774 erhöll han sålunda tillstånd att å Melderstein anlägga gevärsfaktori för att i främsta rummet tillgodose arméns behov. Dessutom byggdes här en finbladig såg med fyra ramar.

För nedsmältande av järnmalmen anlades vid kusten c:a 1,5 mil från Melderstein en masugn, som erhöll namnet Strömsund.

Meldercreutz banbrytande arbeten inskränkte sig emellertid ej endast till anläggning av ovannämnda verk. Inseende att industrien skapade välstånd bland allmogen, åstadkom han även en del andra industriella verk och inrättningar inom socknen.

Sålunda byggde han vid Prestholm 1758 en tullkvarn för fyra par stenar samt dessutom flera husbehovskvarnar. År 1760 erhöll han Kungl. Maj:ts tillstånd att anlägga skeppsbyggeri i Råneå samt fick dessutom rätt »till att kalk bryta och kalkbränneri inrätta».

År 1772 erhöll Meldercreutz tillstånd att inom Råneå anlägga ett verk för tillverkning av knippjärn, bult och spik. Detta verk, som kallades Fredrikafors anlades c:a 3/8 mil ovanför Melderstein.

År 1782 ingick Meldercreutz till en tredjedel i en blästerverksanläggning vid Hasaforsen, där smidbart järn framställdes direkt av myrmalm. Meddelägare voro bönder i Råneå socken. Detta företag lyckades rätt bra och fortgick många år.

Utom nu nämnda anläggningar funnos vid denna tid inom Råneå socken dessutom Vitåfors stångjärnssmedja samt Avafors masugn, där järnframställning ägde rum.

Malmen, som utgjorde råmaterial för järntillverkningen vid alla dessa anläggningar, benämnda Råneåverken, fraktades med renar och hästar från Gällivare gruvfält, en transport efter dragare på ej mindre än inemot 20 mil.

Genom de dyrbara transporterna av malmen, ofördelaktiga konjunkturer samt andra ogynnsamma omständigheter blev emellertid järntillverkningen mindre lönande vid alla dessa verk, varför driften måste nedläggas. Meldercreutz tillskyndades härigenom ofantliga förluster. Från det han förut hade varit en förmögen man blev hans ekonomi nu helt och hållet undergrävd.

På bankoauktion den 8 november 1786 såldes hans norrländska possessioner med alla dess privilegier för 15,000 rdr specie till bruksägaren Jean Bedoire. Bruken voro då mycket förfallna samt högt intecknade.

År 1799 såldes bruken ånyo till friherre S. G. Hermelin för 84,000 rdr specie, motsvarande 336,000 kronor. Hermelin fortsatte Meldercreutz verk men råkade även han i ekonomiska trångmål och gjorde konkurs.

Nu återstå endast ruinerna av masugnarna och smedjorna, vittnande om förgångna tiders företagsamhet och idoghet.

Fiske som egentlig näringsgren förekommer knappast inom socknen. Laxfisket, som i de andra norrbottniska älvarna vanligen är rikt givande, förekommer i mycket liten skala i Råne älv, beroende på att laxen ej går upp i älven i någon nämnvärd mängd. Ej heller förekommer, laxfiske utefter kuststräckan i någon större omfattning utan endast någon ringa fångst av annan, mindre fisk.

Jakten bedrives ävenledes numera i ringa omfattning.

Meldersteins herrgård, Råneå socken. Foto S. Lindahl

Järn- och andra malmfyndigheter saknas helt och hållet i Råneå men däremot förekomma i Råne älvdals nedre del ganska rikliga kalkstensfyndigheter i det s. k. Prestholmsberget, beläget på älvens östra sida. Den kalksten, som här finnes, har delvis ganska hög kalkhalt, men har ej hittills blivit föremål för exploatering i någon större skala. Däremot var det förr mycket vanligt, att bönderna i byarna Prestholm och Böle bedrevo kalkbränning som biförtjänst, varvid kalken såldes till andra trakter. Bränningen försiggick i enkla, av gråsten uppmurade ringformiga ugnar, som ännu finnas kvar vid de flesta bondgårdarna inom dessa byar. Då denna »hembränning» emellertid slukade ansenliga mängder ved och därigenom med stigande vedpriser blev allt för oekonomisk, har den numera helt upphört.

Råneå socken är jämförelsevis lyckligt lottad i kommunikationshänseende. Tvärs genom socknen i huvudsaklig riktning väster och öster går järnvägen Boden–Karungi med stationerna Degerselet, Niemisel och Avafors inom socknen. Den nedre delen av socknen är ganska välförsedd med goda och vid underhållna landsvägar, men i den övre delen däremot är vägnätet glesare, varför stora trakter ännu äro mycket isolerade. Ett fortsatt byggande av vägar i raskare tempo än hittills utgör därför ett synnerligen viktigt önskemål för dessa bygder samt är en nödvändig förutsättning för ett bättre tillvaratagande av de rika naturliga möjligheterna, särskilt i jordbrukshänseende, som här finnas.

Den befolkning, som bygger och bor inom Råneå socken, kan karaktäriseras såsom i hög grad arbetsam och sparsam. Dessutom torde den – måhända mera än på andra håll inom länet – få anses besitta en viss inneboende försiktighet, vilken dock i vissa fall övergår i brist på företagsamhet. Isynnerhet gör detta sig gällande beträffande genomförandet av förbättringar på jordbrukets område.

Nykterhetsrörelsen har god jordmån och intresset för det religiösa livet är synnerligen stort. Som bevis på det senare må anföras, att inom en by finnes ej mindre än fyra missionshus och samlingslokaler.

Liksom i andra delar av länet ha många, särskilt yngre personer, utvandrat till Amerika för att där söka sin utkomst. Många av dessa återvända dock efter några års förlopp ånyo till sin hembygd, som, särskilt med hänsyn till dess rika möjligheter i fråga om jordbruket, har goda möjligheter att kunna livnära både dem och än flera nya inbyggare.

En fullständig skildring av Kalix älvdal skulle komma att utgöra en skildring av de kanske vackraste trakterna i Norrbotten och Lappland, från trakterna av Torne-träsk till Bottenhavet.

Kalix älvs källor ligga i Kebnekaisemassivet – dess viktigaste källarm heter Vistajokk, som flyter in i fjällsjön Paittasjärvi, som tillsammans med Kaalasjärvi (fisksjön) och några andra fjällsjöar bilda en sammanhängande sjökedja av c:a 4 mils längd. Dessa sjöar ligga på gränsen mellan Jukkasjärvi och Gällivare socknar. Några kilometer öster om utflödet ur Kaalasjärvi korsas älven av Luleå–Ofotenbanan vid Kalixfors. Sitt namn får älven ej förrän efter Kaalasjärvi, där den också lämnar högfjällsregionen. Dess riktning är nu några mil ungefär ost-sydostlig och fortfarande på gränsen mellan Jukkasjärvi och Gällivare. Under detta sitt lopp är älven synnerligen rik på forsar. Det enda större tillflödet är under denna delen av loppet Kaitumälven, som avvattnar en stor mängd fjällsjöar mellan Kalix- och Luleälvdalar. Älven flyter därefter in i övre hörnet av Tärendö socken, samtidigt som den ändrar riktning mera åt söder. Här vid Tärendö kyrka ökas dess vattenmassa högst betydligt genom tillflödet av Tärendöälv, denna berömda bifurkation, varigenom Torneälvens vattenområde till stor del avvattnas genom Kalix älven. Det är ej mindre än c:a 10,000 kv.-km. dräneringsområde, som Kalix- och Torneälven hava gemensamt. Vid Narken mottages tillflödet Narkån. Älven flyter nu under hela sitt lopp genom ett relativt lågland. Vid Tärendö kyrka ligger dess vattenyta ej mer än 164 m. över havet. Då älven flyter in i Över-Kalix socken, är höjden 79 m. Under sitt lopp genom Överkalix sänker den sig c:a 50 m. Kamlungeträsket, som den genomflyter i nordliga delen av Nederkalix socken, ungefär 4 mil från sitt utlopp, ligger 27 m. över havet.

I Överkalix, varest älven mottager det mäktiga tillflödet Ängesån från väster, genomflyter älven ett utpräglat slättland med låga stränder. Det är här ofta, som om älven ej riktigt visste, åt vilket håll den skall flyta, den gör ibland stora krökar, ibland utvidgar den sig till stora sjöar, t. ex. vid kyrkbyn, Bränna. Älven är i hela sitt nedre lopp, utom då den tillfälligtvis tränges tillsammans av höga stränder, lugn och majestätisk, och till slut vidgar den sig ut till en havsvik vid sitt utlopp i Bottenhavet vid Nederkalix.

De viktigaste forsarne och fallen i Kalixälven äro: Saarikoski (10, 10), Pilikurkio (8, 60), Rappukoski och Tiankikoski (61, 110), Mestoskoski (12, 160), Mestoslinka m. fl. (35, 170) Jokkfallet (9, 210), Krokforsen och Långforsen (8, 280) samt Kamlungeforsen (7,3, 300).

Siffrorna inom parentes ange, den första fallhöjden i m., den andra avståndet i km. från utflödet ur Kaalasjärvi. Hela älvens längd från Kaalasjärvi är 320 km.

De ur effektsynpunkt största av dessa fall äro Mestoslinka, 30,625, Rappukoski 26,600, Mestoskoski 10,400, Jokkfallet 9,450, Krokforsen o. s. v. 12,600 samt Kamlungeforsen 11,700 hkr.

Om älven under sitt övre lopp genomflyter Sveriges kanske vildaste fjälltrakter, så är bygden kring det nedre loppet av desto mildare och mera leende natur. Kalixbygden har av gammalt varit bekant för sitt väna behag. Man kan knappast tro, att det är Norrbotten, snarare då mellersta Sverige. Den lugnt framflytande mäktiga älven, som verkar en långsträckt insjö, de med frodiga, grönskande tegar beströdda stränderna, de låga skogbevuxna höjdsträckningarna med sitt starka inslag av lövträd, de väl byggda människoboningarna, allt ger ett intryck, som man ej förbinder med namnet Norrbotten.

Många gissningar hava uttalats angående uppkomsten av ordet Kalix eller Calis (Kalis). Några härleda det från finskan, Kaalasäno (fiskälven), andra från latinet, då det skulle betyda kalk, åter andra anse, att namnet är av lapskt ursprung.

En skildring av Kalix älvdal skulle egentligen omfatta Jukkasjärvi, Gällivare, Tärendö, Korpilombolo, Överkalix och Nederkalix socknar.

Jag vill dock i min bygdebeskrivning inskränka mig till Kalixsocknarne och framförallt Nederkalix.

Trakterna omkring älvmynningen hava nog varit bebyggda redan under stenåldern, fast då ej av den folkstam, som nu där bygger och bor.

Den svenska kolonisationen här uppe i »Helsinglands» nordligaste delar började senast på 1300-talet, under vilket århundrade även kyrkan lärer hava blivit uppförd. Ännu tidigare hade nog birkarlarne utsträckt sina resor till Kalixälvens mynning.

Såsom pastorat omnämnes Kalix i en handling från år 1482 angående ärkebiskop Ulvsons förläning. Ärkebiskopsstiftet sträckte sig då till Torne älv, och Kalix pastorat omfattade säkerligen landsträckan ända upp mot fjällen, vilket även bestyrkes av en visitationsakt från år 1642.

Kalix, som sålunda redan under katolska tiden utgjorde eget gäll, delades emellertid enligt ett kungl. brev den 18 april 1644 i två pastorat, Nederkalix och Överkalix.

Socknen led rätt mycket under Karl XII:s krig. I december 1716 härjades orten av kosacker. Allmogen hade visserligen samlats för att möta dem i Säivis och Nikkala, men kosackerna hade redan hunnit förbi och fingo tillfälle att plundra kyrkan och närmast liggande byar.

Kalix kyrkoby. Amatörfoto

En vecka senare uppstod en strid mellan den vid kyrkan posterade allmogen och kosackerna, varvid kosackernas befälhavare dödades. Dessa senare fortsatte då vidare uppåt älven och plundrade i Överkalix.

På nyåret 1717 gjordes ett nytt anfall, som dock avslogs. 36 män och 9 kvinnor blevo offer för dessa härjningståg.

Bygden fick sedan ej se fiendehärar förrän 1809, då Gripenberg den 25 mars kapitulerade för ryssarna, som hade sitt högkvarter i Säivis. Gripenberg hade sin här förlagd i Kalix och trakten däromkring.

En mängd soldater, både svenskar och ryssar, dogo då i fältsjuka. De äro begravna i en gemensam grav, den s. k. ryssgraven vid Haparandavägen, c:a 1 km. från kyrkan.

Flera kungar hava besökt Kalix, Karl IX år 1602, Karl XI år 1694 och Adolf Fredrik år 1752.

Linné besökte även Kalix på sin Norrlandsresa. Han bodde då 8 dagar på Björknäs, en egendom vid älven c:a 5 km. nordväst om kyrkan, hos bergmästare Svanberg, hos vilken Linné lärde proberkonsten.

Några historiska minnesmärken utom kyrkan äger Kalixbygden icke.

I gamla tider voro näringarna i Kalixbygden huvudsakligen åkerbruk med skogsdrift, boskapsskötsel och fiske.

Till en början var nog åkerbruket här liksom i andra trakter, där det finska inflytandet gjorde sig gällande, svedjebruk. Så småningom skedde dock utvecklingen till s. k. intensivt åkerbruk. Det viktigaste sädesslaget var då liksom nu korn.

Kalix kyrka, interiör

Skogen användes förutom till husvirke och ved även till tjärbränning och brädsågning. Skogen avverkades i ganska stor utsträckning, varom också de nuvarande skogsbestånden i Kalixbygden bära vittne.

Redan tidigt började Kalix bliva en viktig plats inom trävaruindustrien. År 1766 byggdes vid Björkfors en finbladig såg om 2 ramar och 20 blad samt med en årsavverkning av ända upp till 2,000 tolfter bräder. Ägarnas skatt utgjorde 103 tolfter bräder. De första ägarna till Björkfors såg voro Plomgrenska contoiret och en kamrer Fougt.

Även de särskilda byarne byggde sågar. Gammelgårdens såg byggdes 1768. Denna var dock mindre än Björkforssågen och huvudsakligen avsedd för byns behov.

Skeppsbyggen idkades även i ganska stor utsträckning dock huvudsakligen i slutet på 1700-talet. Under åren 1773-1783 skola i Nederkalix ha byggts 13 fartyg om tillsammans 2,808 lästers dräktighet. Huvudorterna för skeppsbyggeriet voro Bergön, Bredviken och Siknäs.

Även i Överkalix byggdes fartyg. Så flottades 1846 ett färdigbyggt sjögående fartyg ner till havet från Överkalix.

Man skulle tro, att bergsbruk ej förekommit i nedre delen av Kalix älvdal. Så är dock förhållandet. Redan i slutet av 1600-talet upptogs en koppargruva i Bodträsk i nordöstra delen av Nederkalix socken. Driften nedlades dock snart för att åter upptagas 1769, men då blott för ett par år.

Planer förefinnas att nu på nytt återupptaga driften efter närmare undersökning av fyndigheterna.

Vid Töre grundade Hermelin, »Norrbottens fosterfader», Törefors järnbruk och i Överkalix Gyljens järnbruk, båda för förädling av lapplandsmalm. Dessa bruk hade sin blomstring under förra hälften av 1800-talet men äro nu nedlagda.

Den berömde professor Meldercreutz hade intressen även i Kalix. År 1781 erhöll han brytningsrätt till de på skärgårdsöarna Vitgrundet och Lutskäret år 1778 upptäckta kalkfyndigheterna.

Industrien har således gamla anor i Kalixbygden.

Vad de nuvarande förhållandena beträffar, så intager industrien genom trävarurörelsen en sådan ställning inom Kalixsocknarna, att särskilt Nederkalix socken måste betraktas som en industrisocken, och torde den som sådan intaga ett av de allra främsta rummen i Norrbotten.

Fyra stora sågverk ligga vid älvmynningen eller strax utanför. Dessa äro Karlsborg, Båtskärsnäs, Axelsvik och Fortuna. Samtliga dessa ligga på norra kusten. På södra kusten låg förr i närheten av Ytterbyn Nyborgs ångsåg. Innerst i Törefjärden ligger Törefors sågverk. Ett par mindre sågverk ligga uppe vid älven, det ena i Kalix och det andra i Rolfs, en by mittemot kyrkstaden.

Åkerbruket borde ju i en industrisocken drivas mera intensivt, då avsättningsmöjligheterna i en sådan ju alltid äro goda, men Kalix älvdals jordbrukare falla nog i likhet med yrkesbröderna på andra motsvarande orter alltför lätt för frestelsen att passa på de tillfällen till direkt kontant inkomst, som industrien erbjuder, och följden blir, särskilt vad de mindre jordbruken beträffar, att åkerbruken, dock utan att försummas, icke utvecklas i jämn takt med framåtskridandet i övrigt inom socknen. De medelstora och större jordbruken hava däremot under de senare årtiondena visat en synnerligen glädjande utveckling. Att mycket stora massor med foder årligen måste inköpas såväl till Överkalix som i ännu högre grad till Nederkalix beror dels på vad förut anförts angående de mindre jordbruken, dels på att många arbetare hålla sig med kreatur, till vilka foder måste inköpas, och dels på, att jordbrukarna ofta för att erhålla så stor gödselmängd som möjligt hålla sig med större kreatursbesättning än hemmanet kan föda. Denna olägenhet med foderimport torde inom de närmaste årtiondena komma att försvinna i samma mån som odlingsarealerna växa genom utdikning eller på annat sätt.

Kommunala mellanskolan i Kalix

Av ovan anförda framgår, att boskapsskötseln drives i förhållande till den odlade arealen i mycket stor utsträckning och därför står relativt högt.

Att under sommaren behovet av ladugårdsprodukter ej på långt när kan fyllas, beror till stor del på ogynnsamma betesförhållanden.

De byar, i vilka jordbruket nog står högst, äro byarne vid älven närmast kyrkstaden, såsom Rolfs, Innanbäcken, Rian, Månsbyn och Bondersbyn.

Det näst största av Norrbottens mejerier är beläget i Nederkalix.

Jakten är såsom näring av ringa betydelse. Däremot drives fisket med både iver och framgång. Både skärgårdsfisket och laxfisket avkastar mera, än som kan förbrukas inom orten, och därför utföres en stor mängd fisk till andra platser inom riket.

I skärgården fiskas framförallt strömming och löja samt sik och lax. Strömming- och löjfisket sker med skötar, laxfisket i skärgården med storryssjor.

I älven fiskas huvudsakligen lax, börsting och sik. Laxfiskena, av vilka de största äro vid Månsbyn, Kamlunge och Rödupp äro byggda på samma sätt som i Luleälv.

Sälfiske drives här på vårvintern på samma sätt som i Luletrakten.

Parti från Kalix älv

Den ekonomiska utvecklingen har isynnerhet under de senaste 10 åren varit storartad inom Nederkalix socken. År 1910 utgjorde antalet bevillningskronor 13,962,7 och år 1920 87,827,4, således mer än sexdubblat. Nederkalix socken (18 kv.-mil) består av två församlingar, fullständigt skilda i ecklesiastiskt hänseende från den 1 maj 1909, nämligen Nederkalix och Töre. Sammanlagda folkmängden är c:a 16,500, varav c:a 12,000 komma på Nederkalix.

Till jämförelse må nämnas, att folkmängden år 1749 var 1,682 personer. I mitten på 1600-talet beräknades folkmängden till c:a 900 personer.

Överkalix (29 kv.-mil) har en folkmängd av 6,396 personer.

Genom kungl. brevet 8 april 1910 bestämdes, att det kyrkostaden omfattande område, som på grund av kungl. brevet 6 juni 1902 överlåtits till Nederkalix kommun från kyrkoherdebostället och som i jordeboken upptagits som ett särskilt hemman, Kalix N:o I, skulle utgöra ett municipalsamhälle, Kalix. I Kalix och den närmaste trakten däromkring äro samlade ortens viktigaste publika byggnader.

De egenskaper, som närmast framträda hos Kalixbygdens folk, äro enkel rättframhet, hjärtlighet och gästfrihet. Kalixbon är av en lugn och sansad natur, ej fallen för ytterligheter, nykter och sparsam. Hans sinne är nog ofta litet trögt, väl beroende på det långa vintermörkret och på isoleringen, som förr var mycket större än nu. Det religiösa intresset är synnerligen stort, vilket nog sammanhänger med allvaret i Kalixbons lynnesdrag.

Vy från Överkalix

Levnadssättet är isynnerhet hos bönderna synnerligen enkelt, och de gamla sedvänjorna hålla sig kvar.

Samtidigt visar sig Kalixbon äga förståelse för den nya tiden, ja hela den kommunala utvecklingen visar, att denna förståelse är synnerligen stor.

Det svåraste att bryta här uppe är isoleringen. Resorna bilda och giva nya synpunkter, men avstånden äro så stora till kulturcentra. För att kunna resa, måste man här uppe offra mycket, både tid och pengar.

Nederkalix kyrka är ett av de vackraste templen i Norrbotten. Den består av ett enskeppigt långhus, byggt av sten och försett med vackert välvt innertak. Klockstapeln är av trä och belägen c:a 30 m. från kyrkans södra sida.

Skolväsendet i Nederkalix står, måste man säga, förhållandevis högt, och är statt i synnerligen kraftig utveckling. Folkskola av högsta typen finnes i Kalix, Karlsborg, Båtskärsnäs och Sangis samt skall inom de närmaste åren inrättas i Näsbyn. Intresset för skolväsendet är mycket stort, och de behövliga anslagen beviljas med stor beredvillighet.

Som ett exempel på det stora intresset för folkbildningen må nämnas, att kommunen redan år 1911 beslöt inrätta en kommunal mellanskola, den första norr om Stockholm. Endast 3 av rikets 62 kommunala mellanskolor äro av äldre datum.

Överkalix kyrkoby. (Bränna)

Den första folkskolan inrättades år 1850, och den första fasta folkskolans byggnad, belägen i kyrkstaden, togs i bruk den 1 februari 1856. Denna byggnad finnes fortfarande kvar och användes till lärarebostad.

Emigrationen från socknen har varit jämförelsevis ringa åtminstone i Nederkalix socken och hava emigranterna i stor utsträckning återvänt hem, sedan de samlat sig en sparpenning. Bönderna äro i Nederkalix socken till allra största delen självägande, och endast ett ringa fåtal äro arrendatorer å bolagshemman. Häri är nog att finna den viktigaste orsaken till, att emigrationen från socknen fått så liten omfattning.

Socknens stora frågor under de senaste åren hava varit ordnandet av skolväsendet, vägväsendet, sjukhusväsendet och sist men icke minst järnvägsfrågan.

Av dessa frågor äro de tre första redan nu huvudsakligen lösta, ehuru förverkligandet av alla i dessa frågor fattade beslut ännu ej hunnit verkställas.

Det vore synnerligen betydelsefullt för Nederkalix, om landstinget snarast möjligt ville besluta om uppförande av ett bygdesanatorium i Kalix, emedan tuberkulosens härjningar inom kommunen äro synnerligen svåra.

Vad järnvägsfrågan beträffar, så har den sedan länge på det intensivaste bundit befolkningens intresse. Mycket arbete har nedlagts på att driva frågan framåt. Kalixborna erinra i sina petitioner om järnväg, att deras älvdal är den enda av de större norrbottniska älvdalarna, som statsmakterna ej tillgodosett med järnväg. Grundade förhoppningar finnas dock, att järnvägsfrågan kommer att lösas inom en ej alltför avlägsen framtid.

Som avslutning på min skildring av Kalix-bygden vill jag anföra följande poetiska hyllning av en hänförd resenär, som framlevat sin barndom där och vars hjärta alltid känt sig bundet vid fosterbygden:

I forna tider ha sjöar och vattendrag mera sammanlänkat folk och människor, än de skilt dem åt. Än i dag spela de farbara älvarne i de milrika men jämförelsevis vägfattiga nordsvenska bygderna en större roll än annorstädes i landet. Det är därför icke någon tillfällighet, att älvarne här givit namn åt boplatser, byar och landområden, genom vilka de flyta. Det är älvarne, som i det stora hela reglerat den fastboende befolkningens ursprungliga bosättning. Utan att något känna till dessa de stora pulsådrorna och deras förgreningar skall färdemannen här norrut känna sig lika bortkommen, som om han reste i ett folkrikt, modärnt kulturland utan järnvägskarta.

Finnby. Radering av O. Elgström

Som bekant utgör Torneälven gräns mot Finland ända från Bottenhavet upp till Kengis i Pajala, där den upptar sin väldiga biflod Muonioälven. Norr om Kengis skiljer Muonio älv mellan svenskt och finskt land, fastän den norr om Karesuando kyrkby får namnet Könkämä-älv. Denna älv utrinner från sjön Kilpisjärvi, vid vars norra hörn befinner sig treriksröset där man kan sitta med ena benet i Sverige, det andra i Norge och sticka armen in i Finland.

Storartad utsikt från Kattuvuoma (vid Torneträsk) mot Ripaisenvaara. Foto H. Lundborg

Torneälven hämtar sitt mesta vatten ur Torneträsk, en av Lapplands största sjöar, 7 mil lång. Dess norra ända når nästan upp till riksgränsen, vilken här följer vattendelaren mellan de båda rikena. Denna 346 meter över havet belägna sjö, som på vissa ställen når ett oerhört djup, ligger nedsänkt mellan klippväggar och fjäll, »dunkel och allvarlig som framtidens gåta». Den har för sin underbara skönhet blivit kallad Sveriges Lago Maggiore.

En sommarkväll vid Palnoviken. Foto H. Lundborg

Obekymrad om mötande öden kastar sig Torneälven skummande och yr över sjöns tröskel, den beryktade Tarraforsen, flyter sedan genom några sjöliknande utvidgningar och mottager nedanför den brusande Vakkakoski den ystre, från fjällen nedilande Rautasjoki. Än i galopp över forsar och fall, än med sugande fart genom stråkor och strömdrag, än med sävligt lugn genom sel och sjöar, av vilka sjön Jukkasjärvi är den största, går Torneälvens färd mot havet. Vid Vittangi förstärkes den med Vittangi älv, som avvattnar ett ansenligt nederbördsområde i de nordliga fjälltrakterna av Jukkasjärvi socken. Sitt avsked åt lappmarken bjuder älven vid den skummande forsen Meraslinka. Med alltjämt förstärkta krafter från större och smärre tillflöden nalkas den Junosuando, där den av Tärendö-älv bestjäles på en ansenlig del av sin vattenmassa. I många krökningar genom sumpiga slättmarker, mellan skogsåsar och berg kryper sedan Tärendö älv fram, till dess den vid Tärendö kyrkby överlämnar sitt vatten åt ett annat, större vattendrag, Kalixälven. Hela området mellan dessa tre älvar ända ned till havet är alltså en väldig flodomfluten ö. Någon säker kännedom om uppkomsten av denna bifurkation, har man icke. Somliga gissa, att någon isfördämning eller dylikt i Torneälven föranlett vattnet att söka sig en annan riktning, än den naturen ursprungligen utstakat. Här finner man emellertid en naturmärkvärdighet, vars make torde saknas i Europa. Den som vill se någon motsvarighet till detta fenomen, måste kosta på sig en resa till Syd-Amerika för att se staten Venezuelas Tärendöälv, som heter Cassiguiares.

Kengisfors och en del av dess laxfiske. Foto Hj. Westesson

Torneälven tar dock skadan igen, då den blott någon mil nedanför Tärendö kyrkby genom Lainioälven mottager vatten ända från Rostojaure på norska gränsen. Denna sjö, som på ett ställe är sammanträngd till ett smalt sund, över vilket gränsen går, är källsjö även för ett vattendrag, Maalselven, som flyter ned till Atlantiska havet. Stärkt även av tillflödet genom Lainioälven fortsätter Torneälven sin färd ned till Pajala. Vid Kengis störtar den sig bullrande utför ett stup på 19 meter liksom av glädje över att få sammanträffa med sin lika ystra och våldsamma tvillingbroder Muonioälven.

Det oerhörda landområde, som famnas av Torne- och Muonio flodarmar, erbjuder många olika slags natur. Resande i dessa trakter, varifrån de än komma, påträffa alltid något, som erinrar dem om deras egen hembygd, alltifrån slättlandet med dess till himlaranden utbredda yta till alpvärldens snötäckta, solbadande tinnar. Ty här oppe finnas milsvida myrar, vilkas oerhörda areal en resande, som färdas utefter landsvägen, icke kan överskåda, emedan martallar och myrholmar skymma utsikten. Men bestiger han ett högre berg, framträder viddens oändliga enformighet överväldigande, där den ligger utbredd som en mörkgrön matta med himlaspeglande småsjöar likt utstänkta vattendroppar här och där. Från den höga utsiktsposten skönjer han här och där, men icke tröttande ofta, en tunn blå rökpelare, som stiger upp från små, låga stugor vid en sjöstrand eller en älvkant. Ljusgröna plättar lysa därintill. Det är odlade ängar och åkerlappar i försommargrönskan. Han kan ge akt på vidsträckta torra hav, där flygsandsvågorna stannat i sitt lopp. Bundna av rotstark furuskog bilda de nu parallellt gående åsar i bestämt markerad riktning.

När det blommar i Lappland. Svappavaara. Foto H. Lundborg

Jag föreslår en bestigning av Jakkumus, ett berg ej långt från Masugnsbyn, några få km. norr om lappmarksgränsen. Detta är det första »tunturi» (berg, som höjer sig över trädgränsen) intill torneälvsvägen, då man kommer söderifrån. Här öppnar sig en vidsträckt utsikt över en intressant del av här beskrivna nejder. Mellan Torne- och Muonio älvar sträcker sig en bågformig sjökedja. En geolog, som slutit sig till oss, förklarar, att detta är spår efter den stora landisen för årtusenden sedan. Vid istidens slut låg isens nedre ände länge tveksamt kvar, än framryckande, än tillbakagående, så att en mängd moränkullar uppstodo, och mellan dessa bildades detta pärlband av sjöar.[1] Samma geolog riktar den medhavda kikaren mot en plats, som genom förstoringen förefaller ligga alldeles vid våra fötter. Där befinner sig en av Lapplands, kanske hela världens, underbaraste och mest imponerande »kursu’t» (pl. av ett finskt ord, som betyder kanjon). Det är möjligen ett jätte-döda-fall, men inte alldeles dött. Ty en liten bäck, Rautajoki, som på sin tid dragit blästen i Lapplands första masugn, sipprar fram där än i dag. Det är icke omöjligt, att en stor del av Nordlapplands väldiga vattensystem en gång urholkat denna jätteklyfta och genom densamma vräkt sig ned i havet.

[1] Svenonius. Lappland, sid. 13.

Gårdsidyll från Svappavaara. Foto H. Lundborg

Geologen omtalar, att i det berg, där vattnet gröpt sig ned, finnas mäktiga förekomster av kalksten, utbredda på flera hektars utsträckning. Man skulle av densamma kunna bygga marmorpalats här och där i Nordlappland. Förnuftigare vore det, dock att använda den som gödningsämne på denna landsändes kalkkrävande myrmarker, vartill den ock enligt verkställda prov är som enkom skapad. (Nu täckes detta behov genom import från Syd-sverige, eller rättare, behovet kan icke täckas, enär frakterna ställa sig för höga.) Jämte kalkstenen finnas här stora och värderika malmförekomster, som ligga runt omkring på alla håll, värdelösa, tills innehållet framdragits i ljuset och tippats i järnvägsvagnar. Nära inpå oss i norr ha vi Isovaara med flera km:s järnmalmsträckning. Där i nordväst ligga vidare Svappavaara och Mertainens orörda malmfält, som tillhöra staten och representera stora värden. Invid Torneälven ligger ett helt system av järnmalmsfyndigheter, bl. a. Soitola. Av dessa ha de flesta upptäckts och undersökts av ingeniören Wilhelm G:son Thisell. Så ha vi de mångtaliga grafitlagren inom Vittangi församling.

* * *

De församlingar, som helt eller delvis beröras av ovannämnda vattendrag äro nerifrån räknade: Pajala, Tärendö, Junosuando, Jukkasjärvi med Vittangi, Muonionalusta och Karesuando. En även i korta drag tecknad framställning av denna bygds historia kan icke ske utan att den till största delen blir en kyrkohistoria. Så intimt har svenskarnes omsorg om denna landsändes andliga lyftning varit förbunden med arbetet för dess materiella framåtskridande.

Den stammoder, från vilken de nämnda församlingarne i rätt nedstigande led härstamma, är Torneå, som fanns till redan under den katolska tiden, och varunder Särkilax, motsvarande nuvarande Över-Torneå, torde ha utgjort kapell, tills det år 1606 utbröts till eget gäll. Från Över-Torneå ha sedermera till särskilda pastorat utbrutits Jukkasjärvi (1667) och Pajala (1845). Från Pajala ännu alltför stora pastorat ha i sin ordning avskilt sig ej mindre än tre församlingar, Tärendö, Muonionalusta samt Junosuando – och litet av den fjärde, nämligen Korpilombolo, som sammansatts av delar från Pajala, Över-Torneå och Över-Kalix.

Ehuru mångt och mycket kan anses likartat i fråga om befolkningens bosättning, levnadsförhållanden o. d. i dessa nämnda församlingar, skola vi dock undersöka, om det finnes något säreget att tala om från de skilda orterna.

Pajala, där Lars Levi Laestadius levat såsom kyrkoherde, och där han även ligger begraven, var förr tillsammans med det närliggande Kengis det nordligaste Sveriges metropol. Det var en livligt besökt handelsplats med två årligen återkommande marknader, där lappar och nybyggare, svenskar och norrmän, ja köpmän ända från Arkangelsk möttes och gjorde affärer eller varuutbyten. Där firades också stora kyrkliga högtider. I Pajala rådde då ett myllrande liv och en förbistring av många språk.

I Kengis fanns ett järnbruk, som anlades år 1646 av handlanden Arndt Grape i Stockholm. I början hade det sex härder och tre hamrar samt en kopparsmedja för bearbetning av kopparmalm från Svappavaara. Ja, här fanns också en tid myntverk, då sex-dalers plåtar myntades med 2 daler silvermynts valör (nödmynt). Denna plåtmyntning upphörde år 1715, och endast ett fåtal »Kengis-plåtar» finnas kvar såsom dyrgripar i myntsamlingarne; de flesta ha hamrats ut till kittlar och kaffepannor. Transport av malm och tackjärn skedde denna tid med renar. Man kan förstå svårigheterna att driva en sådan rörelse som denna i någon större omfattning, när man betänker de väldiga väglösa avstånden samt att ett lokomotiv i våra dagar kan på en gång draga lika mycket som ungefär 5,000 renar tillsammans orka framdraga.

Bruket fick under Carl XII:s tid en ovälkommen påhälsning av ryska mordbrännarehorder, som lade det öde. Sedan det ånyo uppbyggts, gjordes stora ansträngningar, icke minst av den varmhjärtade Norrbottenshjälparen Samuel Gustaf Hermelin, att hålla rörelsen i gång. Men förgäves, motigheterna voro för stora, vägarne för långa och renarne alltför otillfredsställande dragare. Driften tynade så småningom av och nedlades på 1800-talet. Men ännu finns där en stor herrgård med ett omfattande, tidsenligt skött jordbruk, dessutom sågverk och kvarn. Här är också Sveriges nordligaste laxfiske. Många ättlingar till de svenska bergsmän, som arbetat vid detta och andra järnbruk vid Torneälven finnas ännu kvar i denna ådal, stolta över att bära namn såsom Stålnacke, Spett, Hammare, Flygare.

Det är gott gry i pajalabonden. Ingen omöjlighet finns, varför han icke än en gång genom arbete och företagsamhet skall kunna skapa sig en storhetstid.

Socknens folkmängd utgör (1920) 3,307 personer, fördelad på en areal av 22 kv.-mil.

Företaga vi en resa efter landsvägen norrut från Pajala, påträffa vi på stranden av Torneälven mitt emot Lainioälvens inflöde samt en mil längre upp ruiner och lämningar av Palokorva och Tornefors masugnar. I dessa nedsmältes malm från gruvorna invid Masugnsbyn, som vi sågo från Jakkumus, till tackjärn, vilket sedan befordrades till Kengis. Vidare ha vi från denna »järnålder» i Lapplands historia det till samma bergslag hörande Svappavaara, där svenska bergsmän med seniga armar trots dåtidens klumpiga borrar och enkla maskinella anordningar trängt djupt in i berget efter den värdefulla metall, som detta gömde. Ja, långt inne i de allra svårtillgängligaste obygder, vid Leppäkoski på Vittangiälv, miltals från närmaste människoboningar, finna vi ännu spår av dåtidens storvulna svenskar, kämpastarka lika mycket mot ödemarkens vidrigheter som mot fiendehärar.

Vackert inramad mellan Tärendö och Kalix älvar ligger Tärendö kyrkby, i areal och folkmängd en av de största byarna i länet. Från att ursprungligen ha varit ett litet ensamt fiskeläger för en Suomi son – de första invandrarna kommo nämligen från Finland och slogo sig ned vid de då fiskrika älvarne – har detta sedan växt ut till odlad bygd, till åker och äng, av vilka det släkte, som nu bygger och bor i dessa älvdalar, hämtar sin huvudsakliga näring. Några säkra uppgifter angående tiden för den första bebyggelsen finns icke. Men en gammal sägen i folkets mun förtäljer, att en ensam vandrare, »Jatkon-Kreku», efter år av bortovaro en mörk vinterkväll steg in i sitt pörte utan att bliva igenkänd av sina egna. Han satte sig i dunklet vid dörren och bad om något att dricka. En av ålder böjd kvinna gav honom mjölk i en träskopa. Främlingen betraktade denna och sade omsider: »Den här känner jag nästan igen. Jag har nog gjort den här, jag». Kvinnan funderade på dessa ord, och så småningom gick det opp för henne, att den främmande vandraren var hennes egen man. Han hade varit ute i trettioåriga kriget. En son, som låg i vaggan, då han drog ut, hade sedan blivit utskriven till krigstjänst men aldrig återvänt.

Vy från det välmående Tärendö. Foto Fransson

De äldsta gårdarne sägas vara på sin tid anlagda av inflyttade finnar, och vissa gårds- och släktnamn, såsom Heinonen, Krekula och Pekkari m. fl. gå tillbaka till ännu förekommande namn i Norra Finland. Vissa utmärkande karaktärsdrag hos här ifrågavarande älvdals bebyggare kunna också giva syn för sägen, att härstamningen ursprungligen är mera oblandad än vad som i gemen kan sägas om den svenska finnbygdens starkt rasblandade befolkning.

Tärendö var så sent som 1880 blott en vanlig skogsby i avsaknad av varje annan kommunikationsled – frånsett vattenvägarne – än den färdmannastig, som ringlade sig genom de milsvida skogarne till närmaste landsväg. Några år förut, eller närmare bestämt, den 23 mars 1877, hade dock platsen genom kunglig förordning upphöjts till heder av kyrkby. Det område, som skulle läggas till det nyblivna kapellaget, vilket förut utgjort annex till Pajala, omfattade dock 17 kv.-mil, men folktätheten var dess mindre, endast 800 själar. Nu är folksiffran 1,762.[1]

[1] Dessa stycken om Tärendö ha skrivits av dess kyrkoherde R. Wester.

En vårvinterdag i Käyrivuopio, (Jukkasjärvi förs.). Foto H. Lundborg

De flesta sockenborna bo i eller nära intill kyrkbyn. Från tornet på den högt och naturskönt belägna kyrkan kan man således skåda ut över en vidsträckt jordbruksbygd, där det allmänna välståndet blickar ut ur nästan varje stugfönster. Härför har man mest att tacka den bördiga jordmånen och den sega flit, befolkningen lagt i dagen för att tillgodogöra sig dess äring.

Junosuando, en av stiftets yngsta församlingar, fick år 1903 sin kyrka. Den vid Lainioälven härligt belägna Kangos by och Junosuando hade genom att teckna fria dagsverken till kyrkbygget fått tävla om äran att bliva kyrkby. Ehuru folkfattigare än sin medtävlare bjöd Junosuando dubbelt så många dagsverken som denna – 2,000 – och fick kyrkan. Samtidigt ungefär stationerades där en prästman. Mellan de rivaliserande byarne har emellertid icke fördenskull förekommit någon missämja. Tvärtom har å ömse håll rått en brinnande åstundan att komma i bekväm förbindelse med varandra. Men ehuru avståndet mellan byarne är endast en mil och en landsväg däremellan påbörjats för trettio år sedan, är denna ännu knappt farbar med häst och vagn. Befolkningen i Junosuando är icke välbärgad såsom i Tärendö och måste därför på sidan av jordbruket se sig om efter tillfälliga arbetsförtjänster i timmerskogar, virkesflottning, gruvarbete m. m. Detta inverkar i sin ordning menligt på jordbruket, som kräver, att bonden skall vara på rätt plats i rätt tid. Socknen har en areal av 12,6 kv.-mil samt 1,134 invånare.

Ulkolahligården i Kurravaara by, Jukkasjärvi förs. (Obs. renkött för torkning på taket). Foto H. Lundborg

Muonionalusta är en av länets och därmed även rikets minsta kyrkbyar. Utom prästgården finnas där endast ett fåtal människoboningar, och byn räknar blott två hemmansägare. Ortens avskilda läge hänvisar befolkningen till ett liv för sig själv och i skymundan. Andra byar finnas här, som äro något större, men i sin helhet bär kapellaget i hög grad prägel av ödebygd. Kyrkbyn saknar ännu utfartsväg; avståndet till Haparanda är över 30 mil!

Folkmängden i kapellaget uppgår nu till omkring 800 och arealen till 14 kv.-mil. Utkomsten vinnes av boskapsskötsel, fiske och skogsarbete. Även de fastboende äga här renar, som äro till god hjälp såväl i hushållet som till körslor.

Långt innan kyrkan kunde uppföras, medgavs Muonionalusta rätt att bilda eget kapellag under Pajala (år 1858). Såväl kyrka som prästgård ha byggts av statsmedel och besparingar av prästlönen. Någon prästman befanns nämligen icke villig att bosätta sig i Muonionalusta.

Vi fortsätta härefter vår resa till Torne lappmark. I denna lappmark har Jukkasjärvi genom århundraden varit huvudorten. I räkenskaper från Carl IX:s tid finner man, att utbetalningar år 1606 skett för en kyrkbyggnad i denna lappmark. Härmed torde avses Jukkasjärvi kyrka. Själavården ombesörjdes dock av prästerskapet i Torneå pastorat till år 1675, då kyrkoherde anställdes i Jukkasjärvi och komminister i Enontekis, (numera Karesuando), som efter att hava varit annex under Jukkasjärvi år 1748 bildade eget gäll.

Från Vittangi by. Foto G. Bergfors

Jukkasjärvi gamla kyrkby är en ort, som under de flydda seklerna torde ha hedrats med förnämligare besök än någon annan plats i Lappland. I sakristian till den ålderdomliga, stämningsmättade kyrkan, vilken nyligen restaurerats med stor omsorg och hänsyn till lapparnes smak och omgivningens krav, hänga ännu åtskilliga minnestavlor kvar, somliga av papp, andra av trä, varå de långväga främlingarne tolkat sina intryck och tecknat sina förnäma namn. Där uppräknas på välklingande latinsk vers, huru många länder och riken en av resenärerna genomfarit, innan han till sist hamnade här, »där jordkretsen tar slut». Och denna nordliga plats prisas i sin fridfulla avskildhet som den lyckligaste på jorden. Icke underligt heller. Den lilla byn med den lövskogsomkransade kyrkan erbjuder också, särskilt i försommarens ljusa grönska, en vacker tavla, värdigt inramad av stora vatten och mäktiga berg.

Det som gömmes i snö kommer upp i tö. Bild från Läinio by i Vittangi förs. Foto G. Bergfors

På 1840-talet förflyttades emellertid kyrkoherden 8 mil söderut till Vittangi, där en ny kyrka uppfördes. I senare tid – närmare bestämt år 1913 – har Kiruna blivit huvudort för den stora Jukkasjärvi socken (142 kv.-mil och 11,398 inv.), och Vittangidelen får nu nöja sig med en kapellförsamlings mera blygsamma ställning.

Vittangi by har haft och har fortfarande en strävsam befolkning, som förstått att arbeta sig fram. Särskilt under de sista årtiondena har den med understöd av allmänna medel utfört storverk på jordbrukets område. Hela kvadratkilometer av sumpiga, frostförande myrar ha blivit torrlagda och bära nu höskördar, som väcka sörlänningens förvåning. Såsom knutpunkt för fyra – snart fem – landsvägar, som här stöta ihop, företer också det växande Vittangi bilden av större livlighet och rörelse än de andra kyrkbyarne på sidan om järnvägen i det nordligaste Sverige. En fläkt av nutid blåser genom bygden, och utvecklingen påskyndas av impulser från de stora malmfälten.

Byns förste till namnet kände innevånare, »Kapuri-äjä» skall ha inflyttat från Finland. Av de väldiga »Kjökkenmöddingarne» vid hans boplats att döma har han varit en framstående fiskare. Han lär enligt traditionen ha hört det dova ljudet av kyrkklockor blanda sig med tonerna från »hundratungan»[1], som sjöng sina sköna melodier i grantopparne på de stränder, där han var ensamhärskare.

[1] Fi. Satakielinen. Så kallas av här boende befolkning Lapplands näktergal (Sylvia Suecica) på grund av dess utomordentligt vackra, på modulationer och toner rika sång.

Hos andra! Gammal nästan blind lapska, inhyseshjon, sågande ved. Foto H. Lundborg

Den första människan på denna plats har dock icke denna »Kapuri-gubbe» varit. Därom vittna de stenåldersfynd, bl. a. en vacker hålkälsyxa och en väl bearbetad pilspets, som påträffats ej långt från den plats, där han enligt sägnen skall ha bott.

Folkmängden i kapellförsamlingen uppgick år 1920 till 2,412 personer.

Gamlingarne vid pörtspiseln. Foto G. Bergfors

Vilja vi till sist få ett verkligt storslaget intryck från vår nordligaste socken, som sedan år 1907 officiellt heter Karesuando, böra vi helst nalkas den norrifrån. Vi starta alltså från Norge, från karesuandobornas sjöstad Skibotten. Därifrån vandra vi till fots genom Helligskoven till sjön Kilpisjärvi, varest vi göra det bekvämt för oss på den med mjukt ris och renhudar bäddade botten i en finnmarksbåt – en av världens mest formsköna farkoster. En färd under högsommaren på detta 2½ mil långa vatten är som en saga; den övergår all beskrivning. Den obrutna ödemarkstystnaden stämmer till ordlös andakt, de mäktiga fjällmassiven som välva sig över varandra, de omväxlande strandpartierna, som återspegla sig i de lugna vattnen, och dagrarnas växlande spel i landskapet fängsla oavlåtligt resenären. Om dagen, då solen står som högst, lysa fjälltopparne bländande vita, med ett sken, som om de upplystes inifrån. Då solen börjar sin glidande bana nedåt, övergår den vita färgen i skiftningar, som ingen mänsklig konst kan återgiva. Vid midnatt glöder den eviga snön i guld och purpur. Skuggorna bliva skarpt blå eller violetta.

På Könkämäälv. Foto Hj. Westesson

Den första forsen möter oss redan vid Kilpisjärvi »lusp» – så kallas de lappska sjöarnes fallande utlopp –. Denna är delvis ofarbar, varför båtarne dragas på en kavelbro ned till lugnare vatten. Själva kunna vi stanna en stund vid älvkanten och betrakta vattnets lekande rörelser och lyssna till forsens dån. Först sedan vi satt oss i båten och denna begynt sin svindlande färd, mildras bruset så småningom och blir slutligen till en ton i tystnaden, till dess det ersättes av ett avlägset brus från en ny fors längre ned.

Så går färden nedför älven; för varje ny krökning bjuder den på nya scenerier. Vi komma till Sveriges nordligaste människoboning, Kummavuopio fjällstuga, som byggts och underhålles av staten, mot att dess åbo med mat och husrum betjänar dem som färdas härförbi. Dessa nybyggare föra visserligen en enslig tillvaro i sin avskildhet från andra människor, men deras arbete dödar tiden. På myrängar och bäckstränder skaffa de foder åt sina kor. Från älvens aldrig sinande visthusbod upphämta de massor av fisk. Till fisk räkna de endast sik och arter av laxsläktet. Aborren exempelvis är enligt deras mening så tarvlig, att den ej förtjänar namnet fisk. Från fjällsluttningarna i närheten hämta de rika fångster av ripor, som avyttras på handelsplatserna. Så har man hemkörning av ved och foder. Vinterdagarne äro ju korta och mörka, och då sover man mest. Så går tiden. År lägges till år. Snart är husbonden farfar i sin egen stuga. En yngre kraft tar vid, då han nedbäddad i sin svarta kista gör sin sista slädfart eller båtfärd till kyrkbyn, kanske samtidigt med att den yngste telningen i stugan föres till prästen för att kristnas.

Karesuando kyrka. Foto Hj. Westesson

De följande fjällstugorna, som sannerligen icke behöva kivas om utrymme – Keinovuopio, Saarikoski, Naimakka och Siikavuopio – vilja vi även uppmuntra med ett besök. Ty man är alltid hjärtans välkommen i ödemarkshemmen och undfägnas frikostigt med allt vad huset förmår. Sedan vi passerat en liten by, Mauno, på svenska stranden, lägga vi efter någon timmes ytterligare rodd i land vid »Markkina», det är Enontekis gamla kyrko- och marknadsplats, som övergavs, då vi förlorade Finland och Karesuando blev huvudort i stället. Av de forna byggnaderna i »Markkina» kvarstår endast den nu förfallna prästgården. Av kyrkan kan man endast se grunden. Därintill synas djupa gropar i marken. Dessa utmärka de platser, där de döda fordom sänkts ned i mullen.

Efter ännu någon timmes båtfärd styra vi mot Karesuando kyrkby. Vacker ter sig den av staten uppförda kyrkan med sitt dominerande läge på en hög älvbrink. Invid den oansenliga prästgården – en gammal pörtbyggnad – ser man det s. k. Laestadii pörte, där lappmarkens store väckelsepredikant en gång höll sina möten med lappar och nybyggare. Länsmansbostället är vitmålat och ståtligt. Skolan och arbetsstugan äro, som sig bör, närmaste grannar till varandra. På gårdsplanen mellan dessa börjar landsvägen »till södern» med kilometerstolpen 0, kulturens senkomne symbol. När detta skrives, lägges i byn grunden till ett sjukhärbärge och ålderdomshem för lappar, vilket skall bära drottning Viktorias namn.

Tvårummig kåta i Matalajärvi. Foto H. Lundborg

Kyrkbyn har ej mer än omkring 100 invånare, vilkas levnadsförhållanden icke mycket skilja sig från fjällstuguåbornas. Befolkningssiffran för hela socknen har på de sista 50 åren gått ned och utgör numera 1,182 personer. Denna minskning beror mestadels på lappstammens tillbakagång och på av betesförhållanden föranledda utflyttningar till sydligare lappmarker. För ej länge sedan utgjorde lapparne ⅔ af hela folkmängden, nu endast något över hälften.

I allmänhet synas de första bebyggarne i Torne och Muonio älvdalar ha valt sig boplats med tanke på goda jaktmarker och givande fiskevatten. Man ser egentligen icke många byar, där ej denna tanke kan spåras hos deras grundläggare. Vissa ha dock kommit till på grund av i deras närhet befintliga malmer, så exempelvis Svappavaara och Masugnsbyn. Någon by har krupit upp rätt högt på solsidan av ett berg, där man funnit för kornodling frostfritt läge och lämplig jordmån. I vissa fall synas sådana anledningar ha fått betyda mera än något så pass viktigt som tillgång på brunnsvatten. Nu är det ingen, som vågar bygga sin utkomst på jaktens och fiskets osäkra byte. Det är mer än hundra år se’n man såg vildrenar i Vittangi. Visserligen har älgen sedan dess invandrat till dessa trakter. Men jägarne äro för många och jaktmarkerna för oroade och kringskurna, för att jakten skall lämna tryggat uppehälle åt dess utövare. Också fisket har fördärvats för långa tider framåt, kanske för all framtid, därigenom att notens maskor bundits smärre och smärre, allt eftersom de större fiskarne halats i land. Till ersättning har lämnats arbete i skogarna, vid flottlederna och malmfälten.

Men nu är framför allt bondens tid i Tornedalen kommen. Med hacka och spade, med plog och harv går han fram över vidsträckta, frostlänta myrar, vilkas »syra» han avleder genom långa, djupa »kronodiken». Denna erövring kan väl anses mindre lysande än bergsmannens gamla och industriens nya, kanske också mera slitsam än den forne jägarens och fiskarens, men den är säkrare. Ty den teg, som bonden rövar ur vildmarkens famn, går icke så lätt förlorad för mänsklig utkomst och svensk kultur.

Salmi, en lapp-finsk by i Jukkasjärvi förs. Före ovädret. Foto H. Lundborg

I det nyvaknande jordbruksintressets tecken går nu livet inom stora delar av dessa ådalar. Byarne och byggnaderna bära härav sin prägel. Den oförfalskade finnbyn träffar man här i skogslandet. Men i fråga om dessa göra sig rätt skarpa motsatser gällande. Den ena byn står där proper och snygg, som ett mönster, med väl underhållna gärdesgårdar, rödmålade huslängor, pyntade gårdsplaner och invändigt vitmenade pörtväggar. Redskapen för jordbruk stå blanka och välskötta under tak, kördonen äro alltid i gott skick, ladugårdarne äro ljusa och »hemtrevliga». Den andra byn ligger ödmjukt tryckt mot marken. De smårutade fönstren släppa inte in mer än ledljus i pörtet. Allt är grått i grått. Stängslen äro kullfallna, båtarne läcka, noten hänger ute i ur och skur, tidsenliga plogar och harvar har man en stark misstro till. Finns någon sådan, står den mest ute året om, rostar och fördärvas. Allt pekar på jordkojan. Det enda som visar mot skyn är skorstensröken och de höga brunnstängerna tätt intill fähusväggen. Ja, mitt i en välordnad by av förstnämnda slaget kan man påträffa sådana efterblivna gårdar.

Lapp-finsk nybyggare i Salmi. Foto H. Lundborg

Ett särskilt utseende erhålla de byar, som i våra dagar uppstå allt längre och längre norr ut, tätt under de kala fjällen. Någon lapp, som av en eller annan anledning blivit av med sina renar och därför ej kan slå sig fram som nomad, bygger sig vid någon fjällsjö en jordkoja, som bildar länken mellan kåta och hus. Någon finne slår sig ned därinvid. Äktenskap ingås mellan stammarne. Byn växer fort till i folknumerär, men i allmänhet mycket sakta i välstånd. På detta sätt har ett stort antal byar inom den nordligaste delen av omhandlade område uppkommit, men det lappska elementet inom dem viker snart tillbaka för det segare finska. Detta förklarar också, varför finskan inträngt på områden och i hem, där detta språk förut varit främmande.

Om skolväsendet i dessa bygder kan i allmänhet sägas, att det utvecklat sig raskt, i synnerhet sedan svensk undervisning på 90-talet blivit allmänt införd i skolorna. Det måste numera anses vara på nivå med skolväsendet i jämförliga bygder i övriga delar av landet. De unga och många bland de äldre behärska tämligen väl det svenska språket, tack vare en rad försvenskningsåtgärder från statens sida, vilka av befolkningen städse omfattats med en känsla av tacksamhet.

Att Tornedalen bebotts av människor sedan uråldriga tider vet man genom på olika platser hittade stenverktyg. Dessa fynd vittna tydligt om att en stenålder funnits häruppe. Uppenbart är ju att utvecklingen under forntiden försiggått mycket långsamt, särskilt i denna bygd, då glesboddheten och isoleringen gjorde sig ofantligt mycket kännbarare än i våra dagar och att därför också uråldriga redskap, ex. av sten, kom att bibehållas långt in i tidevarv, då människorna i sydligare nejder gjort nya landvinningar i upptäckten och bruket av metallerna, brons och järn. Detta oaktat måste dock själva invandringen ha ägt rum under tidsskeden, då man ännu på de platser varifrån flyttningen skedde, begagnade stenredskap i det dagliga livet.

Det förhållandet, att Torneälvens dalgång – en gång av människan upptäckt – blivit föremål för kolonisation och bebyggelse redan så tidigt, som här antytts, har sin förklaring däruti, att landet ifråga erbjudit ovanligt rika möjligheter för mänskligt näringsliv. I detta avseende, d. v. s. beträffande de naturliga förutsättningarna för materiell utveckling, står Tornedalen fortfarande främst av alla norrländska dalgångar. Det, varigenom Tornedalen skiljer sig från övriga älvdalar i Norrland och som också har skapat de gynnsamma betingelserna för odling, är dess säregna topografiska fysionomi. Torneälven är, näst Göta älv med Vänerns tillflöden, Sveriges största älv. Den avvattnar ej mindre än omkring 40,000 kvkm., varav dock c:a 15,000 kvkm. ligga inom finskt område. Ångermanälven kommer därnäst med 31,600 kvkm. Givetvis är det icke älvens storlek i och för sig, som gör dalgången fruktbar, utan detta beror fastmera på de genomflutna områdenas lutningsförhållanden och berggrundens beskaffenhet i älvens upprinnelseområden. En blick på kartan säger oss, att åtminstone en tredjedel av älvens längd, den nedre delen, flyter genom ett slättland. Den, som har tillfälle att göra en resa från kusten uppåt dalen, blir fullt övertygad om den saken. Älvens höjning från dess mynning – ett par km. söder om Haparanda – upp till Svanstein i Övertorneå sockens norra del, en sträcka på 11 mil, utgör nämligen ej mera än 60 m., vilket gör en medelstigning om endast 0,56:1000.

Nivåförändringen inom nämnda parti sker icke jämnt utan i avsatser. Man kan därför tala om forsområden med mellanliggande sel och slättland. I stort sett äro forsarnas antal mellan Haparanda och Svanstein tre med en sammanlagd längd och fallhöjd om resp. c:a 20 km. och 50 m., nämligen nedifrån räknat: Vojakala–Kukkola 7 km. med 20 m. fall; Korpikylä–Risudden (Matkakoski–Vuendokoski) 6 km. med 21 m. fall och Vanhaniemi–Niskanpää 5 km. med 9 m. fall.

Norr om Svanstein stiger älven mera jämnt och i raskare tempo, dalen blir mera sammanträngd och selen smalare och kortare.

På 10-milssträckan Svanstein–Lovikka är medelstigningen 1,2:1000; på nästa 10 mil Lovikka–Juckasjärvi är höjningen 1,46:1000 för att slutligen, mellan Juckasjärvi och Torne träsk, Torneälvens moderkälla, på 5 mil nedgå till endast 0,2:1000. Älvens sänkning från Torne träsk till havet utgör 345 m. Då längden är c:a 38-40 mil blir medelfallet i avrundat tal 0,9:1000, alltså ej fullt en meter på varje kilometer.

Helt naturligt återfinnas de tätast bebodda platserna och de största byarna invid selen i Tornedalens nedre del. Sannolikt ha också de först invandrande nybyggarna slagit ned sina bopålar och rett sina enkla hyddor i närheten av dessa sel, som på den tiden utgjorde fiskrika sjöar, vari människorna hade en hart när outtömlig källa till lättåtkomlig föda. Givetvis fingo de en njutbar omväxling i dieten genom fångst av villebråd, som vimlade i de fram till älvstranden nående urskogarna och buskagen.

Så småningom fylldes dessa sjöar med slam, som älven förde med sig, huvudsakligast från fjälltrakternas lösa silurlager, men delvis ock under sin vandring mot havet upptagit från 100-tals biflöden. Samtidigt härmed sänkte sig flodbottnen genom vattnets aldrig tröttnande nötningsarbete genom rullstensåsarna samt på morän- och klippgrunden i forsarna. Det medförda slammet har haft en från växtnäringssynpunkt utomordentligt gynnsam kemisk sammansättning, varav följt att de jordlager, som därav bildats, blivit den yppersta jordmån för den inkomna vilda vegetationen. Därom vittnar den ännu i dag inom dessa områden mångenstädes förekommande rent av fenomenala gräsväxten, som årligen lämnar tusentals »kofoder».

Som redan antytts spelade fordomdags fisket och jakten huvudrollen i Tornedalingens näringsliv. Längre fram i tiden blevo i och med befolkningens ökning dessa näringskällor otillräckliga, och man tvingades att tillvarataga andra möjligheter för sin utkomst. De nya näringsgrenarna blevo, som helt naturligt var, åkerbruk och boskapsskötsel, vilka, så långt tillbaka i tiden tillgängliga urkunder visa, varit de primära för bygden. Detta oaktat har fisket vid sidan om lantbruket haft stor betydelse för Tornedalens ekonomi ända till en så nära förfluten tid, som ett sekel tillbaka.

Från början ägde bönderna själva dispositionsrätt till allt fiske. Det värdefullaste fiskeslaget var lax, men även siken har haft en ej ringa betydelse. Under tidernas lopp hade rättsinnehavarna organiserat sig och bundit laxfisket i huvudsak vid för ändamålet särskilt lämpliga platser i älven. I senare tid voro dessa platser till antalet sju.

Matarengi kyrka och lantmannaskola

Sedermera har kronan övertagit dessa fisken, därvid de fingo benämningen »kronofisken». För närvarande är det svenska och finska kronorna, som tillsammans äga fiskerätten; och det är förbjudet att idka laxfångst på andra ställen än de bestämda. Varje år säljes rättigheten (för ett år) till kronofiskena å offentlig auktion i lotter, vanligen i 20:e delar av varje fiske. De, som å sådan auktion inropat rätten, bilda ett bolag som ordnar fisket. Detta bedrives med s. k. »pator», för vilkas utsättande och skötsel fordras både vana och skicklighet. Utrymmet för denna uppsats tillåter ej att närmare ingå på detaljbeskrivning över det tekniska utförandet av fiskesättet.

Laxfiskenas benämning och belägenhet äro söderifrån räknat följande:

Av dessa användes numera ej Karungi. Sumisaari har rykte om sig att vara den bästa patan.

Gamla personer berätta, att man förut vid en del fisken kunde få ända till 1,000 laxar i dygnet under säsongens bästa del. En livlig verksamhet rådde vid »patorna» och fisket pågick dag och natt. Varje morgon kokades på stranden en stor gryta full med härliga laxar och fingo närboende, fattiga och rika, komma dit och äta så länge grytans innehåll räckte. Ville man få laxen riktigt delikat, så stektes den färsk på spett över öppen låga under riklig påhällning med saltlake, men även därför krävdes konst och vana. Dock kunde man bli le’ på detta slags läckerhet, då den allt för ofta återkom. Det berättas nämligen, att tjänstefolk uttryckligen uppsatte såsom villkor vid städsling till tjänst, att ej bli serverade lax mer än ett visst antal gånger i veckan.

Den fångade laxen såldes till uppköpare, mest från Torneå sedermera från Haparanda, vilka nedsaltade densamma i stora träkärl i vilka den förvarades i rymliga källare tills lämplig tidpunkt för export till andra orter inträffade. Mycket penningar kom till Tornedalen på detta sätt.

Vid sidan av laxfisket pågick sikfångst. De förnämsta platserna härför har varit Kukkola och Korpikylä forsar. Rätten till detta fiske har innehafts av vissa jordägare. Det egendomliga med själva fångsten av sik är, att den sker med håvar på långa skaft. Man faktiskt »håvar» upp fisken ur det fria vattnet. Även detta fiske pågår dygnet om under säsongen. Härvid tura rättsinnehavarna om med varandra. Varje kväll kallar vällingklockan på bestämt klockslag till vaktombyte och delning av dygnets fångst. Vid delningen tillgår så, att fisken sorteras i högar, om vilka man sedan kastar lott. Mindre delägare få fortsätta med skiftandet av en sig genom första lottningen tillkommen fiskhög.

Även sikfisket har förut varit rikt givande och inkomstbringande, men har detsamma i oerhörd grad avtagit sedan man oförsiktigt nog börjat med fångst under lektiden. Dock pågår det ännu, fast i mindre skala, liksom laxfisket.

Det är icke ovanligt att folk ännu i dessa dagar vallfärdar till de nämnda forsarna för att köpa av den läckra varan. Vid dessa tillfällen försakar man inte att steka några av de vackraste exemplaren av de feta fiskarna på spett (ungefär som lax) över ett flammande bål. Detta tillsammans med den förbiflytande majestätiska forsens öronbedövande buller och midnattssolens blekskimrande strålglans, saknar icke sin poesi. Det är för övrigt svårt att säga vilken av de många storartade scenerierna, naturen i denna landsända i själva verket bjuder på, som gör det största intrycket på den jäktade nutidsmänniskan.

Älvgren vid Övertorneå

Som redan blivit sagt erbjuder Tornedalen ovanligt rika utvecklingsmöjligheter. Detta gäller framför allt om jordbruket. Visserligen äro föreställningarna om dessa möjligheter på en del håll väl överdrivna, men även om en korrigering härav göres till det rätta värdet kvarstår dock såsom faktum, att denna bygd, den dag, då alla för odling lämpliga områden äro lagda under rationell kultur, skall kunna lämna utkomst åt en mångdubbelt större befolkning än den nuvarande.

Pörtinteriör från Övertorneå. Foto Hj. Vestesson

Klimatet är med hänsyn till breddgraden synnerligen gynnsamt. Visserligen äro »vintrarna för långa och somrarna för korta» (Gunnar Andersson), men detta hindrar ej att en klokt lagd lanthushållning kan löna sig och föda sin man. Om man ser på isotermlinjerna utvisande medeltemperaturen under vegetationsmånaderna maj–september för åren 1859-1900, så finner man, att temperaturen i mellersta Tornedalen – i trakten av polcirkeln – i stort sett är lika med den som råder vid Storsjöområdet i Jämtland och norra Dalarna. Maj och september äro visserligen kallare här uppe, men juni–augusti däremot varmare. Den växtfaktor, som alltid är gynnsammare än söderut, är ljuset. Den hastiga växt, som av detta framkallas, slår ofta den besökande främlingen med häpnad och förvåning. Eller vad sägs om sådana fakta som att korn, sått den 31/5 skördades fullt moget den 24/8 (växttid 85 dagar) och lämnande en skörd om 3,200 kg. utmärkt kärna och 4,000 kg. god halm pr har; att havre sådd (till grönfoderhö) den 28/6 stod 1,4 m. hög den 10/9, då skörden togs, och gav ett utbyte om 6 à 7 tusen kg. torkad massa pr har (växttid 74 dagar); att potatis satt den 2/6 kunde giva ett skörderesultat vid upptagningen den 17/9 om 24,000 kg. pr har av en på platsen länge använd sort och 33,600 kg. av en annan sort, benämnd Vaikijaur (växttid 107 dagar) och att man genom mätning iakttagit att en humleranka, planterad som prydnadsväxt vid vägg, kunnat växa ända till 16 cm. i dygnet vid midsommartid? Detta hände sommaren 1920 å Tornedalens lantmannaskolas i Matarengi jordbruk, beläget 2 mil söder om polcirkeln.

Med sådana resultat måste man säga, att jordbruk i Tornedalen ej blott är möjligt utan tacksamt för dess utövare.

Kengis fors i Torne älv

Men jordbruket är med hänsyn till dess planläggning och tekniska utförande långt efter sin tid. Ofantligt mycket återstår här att göra. Ända tills för några decennier tillbaka baserade man hela lanthushållningen på de »självväxande» ängarnas avkastning och nöjde sig i övrigt med så pass mycket odlad fastmark, att densamma räckte för odling av korn och potatis i den omfattning, att skördarna därav under normala år räckte i det egna hushållet. Anlagda fodervallar, utsträckt grönfoderodling och nyodling av marker, särskilt myrjord, har tillkommit först under senare år. Därtill kommer att de tekniska metoderna och hjälpmedlen, som stå den nutida jordbrukaren till buds, icke ens tillnärmelsevis tagits i användning till den utsträckning, de förtjäna. Visserligen hör man numera, här som annorstädes, slåttermaskinens monotona rassel under höbärgningstiden och ser man också moderna harvar och plogar jämte tröskverk och separatorer m. m. i användning. Men det finnes också talrika exempel på hur man ännu skördar sitt korn med handskära, torkar detsamma i eldad »ria» och förrättar tröskningen med slaga på gammaldags vis, samt att hela skötseln av potatisen (inklusive sättning och upptagning) göres med spade och gräfta. Åkrarna äro små, de många öppna dikena grunda eller fyllda med sten upp till ytan och täckdiken sällsynta. Den enda brukning jorden ofta bestås är en grundplöjning på våren, därefter en nödtorftig harvning och slutligen sådd för hand och ånyo harvning med efterföljande vältning. Plöjning på hösten är inskränkt till det allra nödvändigaste såsom vallar.

Trots detta skall dock villigt erkännas att jordbruket gått framåt. Detta framgår tydligast av folkökningen. År 1850 fanns i Torneå fögderi, omfattande efter nyare sockenindelning 8 pastorat, 10,688 personer. År 1919 var invånareantalet inom samma område 24,697. Alltså har på en mansålder uppstått en ökning av ej mindre än 14,009 personer. Detta tack vare jordbrukets utveckling. Man påträffar också numera utmärkt väl skötta hemman här och var i byarna.

Tillhör S. Dahlbäck. Lofthus i Raitajärvi, Övertorneå socken. Pennt. av H. Lagergren

Emellertid återstår ännu ofantligt mycket att göra för lantbrukets lyftning. Staten och länets hushållningssällskap ha i detta avseende gjort mycket. Så må bland annat sägas, att den i Tornedalen bedrivna konsulentverksamheten burit mycket påtagliga frukter. I sin mån har Tornedalens lantmanna- och folkhögskola samt lanthushållsskola dragit sitt strå till stacken. Upplysning och åter upplysning är vad Tornedalingen behöver. Särskilt är det ungdomen, som i detta stycke tarvar bearbetning för att göras skickad för utvecklingens framåtförande. Men upplysning ensamt hjälper härvidlag icke. Den grad av tröghet och bristande initiativkraft, som förefinnes hos människorna häruppe och som måhända har sin djupaste orsak i den tusenåriga isoleringen från den svenska bygden, bekämpas kraftigast genom ett förbättrat kommunikationsväsen.

Midnattssol. Foto. Borg Mesch

Svenska Tornedalen erbjuder den, som närmare vill studera dess folk och kultur, mycket av intresse. Vardagsspråket är finska. Flertalet äldre personer förstå ej sitt riksspråk. De unga däremot reda sig i allmänhet bra med svenskan, ehuru finskan, som varande deras modersmål, hellre talas. Så fort två »infödingar» råka varandra, kommer deras meningsutbyte nästan undantagslöst att ske på finska, även om de fullständigt behärska svenska i såväl tal som skrift. Förklaringen härtill torde bl. a. vara att söka däri, att en viss konservatism gör sig gällande och att man s. a. s. insupit finskans egenheter från barndomen och därför har lättare att med detta språk kläda sina tankar i ord. Språket är dock långtifrån högfinskt. En hel del svenska ord ha upptagits och som förfinskade utgöra ett komplement i ordförrådet. Då numera all undervisning i skolorna sker på svenska, kan man motse att alla inom en mansålder behärska fosterlandets eget språk. Givetvis kommer dock finskan att bibehållas långt fram i tiden, om det ens någonsin inträffar, att svenskan helt uttränger sin medtävlare.

Tillhör S. Dahlbäck. Puottijärvi i Övertorneå socken. Pennt. av H. Lagergren

Ett ytligt iakttagande av seder och bruk ger lätt den uppfattningen att befolkningen i Tornedalen i mångt och mycket mera än i språkligt avseende är finsk. Ja, även den, som under en följd av år vistats i svenska Tornedalen och därvid hunnit göra sig väl förtrogen med ortens förhållanden, skulle, därest han en morgon vaknade i en bondgård på andra sidan gränsen efter att på kvällen ha lagt sig till vila i en gård på svenska sidan, ha svårt att avgöra, om han befunne sig i Sverige eller Finland, n. b. att människorna voro honom obekanta. Byggnadsstilen är lika på båda älvstränderna. Även ifråga om boningarnas inredning, möbler och husgeråd samt arbetsredskap råder ingen skillnad. Samma gäller klädedräkten, levnadssättet och arbetsmetoderna m. m. Men allt detta bevisar ingenting i fråga om dessa seders nationella ursprung, om de äro svenska eller finska. Givetvis ha de först inflyttade människorna levt under synnerligen primitiva förhållanden och man har all anledning betvivla att något av vad som för dessa kolonister var typiskt numera finnes kvar. Uppenbarligen har allt det säregna, som i våra dagar återfinnes i Tornedalens etnografi, så småningom utvecklats under århundradenas lopp, naturligtvis delvis under påverkan genom inflyttning från andra orter, svenska och finska. Av hela det långa tidsskede, som härför åtgått, betyder i själva verket bra litet det århundrade, som Torne och Muonio älvar bildat geografisk gräns mellan Sverige och Finland. Älvdalen har varit skild från andra bebyggda trakter genom milsvida ödemarker. De enda förbindelselederna man tills för några årtionden tillbaka hade att tillgå voro de synnerligen besvärliga och ofta farofyllda vattenvägarna. Det är denna isolering, som s. a. s. satt sin prägel på kulturen i älvdalen. Något liknande kan ju påvisas även för andra norrländska älvdalar. I själva verket torde det sålunda vara svårt att bevisa att något annat än språket har finskt ursprung.

Folkstämningen i svenska Tornedalen är äktsvensk.

Alla Tornedalens socknar hava före fredsslutet med Ryssland år 1809 omfattat område å båda sidor av Torne älv. Äldst bland dem är Torne församling, som är stammodern till alla andra församlingar, vilka uppstått längs gränsälven. En del av denna församling, nämligen Nedertorneå och Övertorneå – den sistnämnda kallades under den katolska tiden Särkalix (Särkilahti) – torde till en början hava utgjort ett kapellag under moderkyrkan i Torne stad, tills de år 1606 utbrötos för att var för sig bilda eget pastorat.

Från Nedertorneå har sedermera år 1745 utbrutits Karungi (Karl Gustavs) kapellag. Den på östra sidan om älven liggande delen av denna församling samt där befintlig kyrka tillföllo genom nämnda fredsslut år 1809 Ryssland. Den på svenska sidan belägna delen av Karungi bildade år 1819 under namn av Karl Gustav eget gäll, och kyrka uppfördes i den svenska byn Karungi.

Övertorneå församlings kyrka låg ursprungligen i Kuivakangas by. Genom en översvämning av Torneälven förstördes denna emellertid år 1615, varför ny kyrka måste uppföras och förlades nu till Matarengi, där den fortfarande kvarstår. En kapellkyrka uppfördes därefter vid Hietaniemi, som utgjorde kapellförsamling till Övertorneå till år 1878, då Hietaniemi bildade eget gäll.

Dessa den nedre Tornedalens nuvarande fyra församlingars ytvidd och folkmängd år 1920 utgöra: Nedertorneå 4,34 kvmil med 3,743 inv., Karl Gustav 4,72 kvmil med 2,968 inv., Hietaniemi 7,7 kvmil med 2,427 inv., Övertorneå 17,41 kvmil med 4,098 inv.

Korpilombolo socken tillhör Kalix älvdal. Den kan icke räknas till de större eller märkligare av Norrbottens kommuner, men förtjänar i varje fall ett litet särskilt kapitel.

År 1856 utbruten till kapellförsamling under Över Torneå pastorat och helt nyligen – den 1 maj 1920 – bildande eget gäll, inrymmer Korpilombolo inom sina 15 kvmil något över 2,000 inbyggare, fördelad på 34 byar.

Ej mindre än 89 % av landarealen utgöres av skog (den högsta siffran i länet) och endast 0.28 % av åkerjord, 4,1 % av naturlig äng. Hur obetydligt jordbruket än måste vara, framstår det likväl som huvudnäringen. Här som annorstädes i Norrbotten får man emellertid mera tala om boskapsskötsel än om jordbruk i vanlig mening. Per invånare utgör riksmedeltalet för spannmålsproduktionen över 550 kg. men stannar för Korpilombolo vid 90 kg., medan framalstringen av mjölk stiger till nära 400 kg., vilket rätt nära svarar mot behovet.[1] Detta såsom exempel på, huru man har att betrakta jordbruket häruppe i polcirkelrayonen.

[1] Dessa uppgifter avse år 1910.

Korpilomboloborna äga själva icke fullt en fjärdedel av socknens jordvärde, resten äga staten, som här liksom överallt i denna landsända besitter väldiga skogsarealer, och till en liten del trävarubolagen. Självägande bönder finnas allenast till ett antal av omkring 175. Backstugusittare på ofri grund och inhyseshjon utgjorde år 1912, då en undersökning senast gjordes, icke mindre än 40 % av befolkningsnumerären. Antalet understödstagare är också abnormt högt.

Namnet Korpilombolo är förbundet med en föreställning om efterblivenhet och fattigdom. Utan grund är detta icke. Socknen har alltid levat ett undangömt liv vid sidan av den stråkväg, som fört till härdar för svensk företagsamhet och arbetsflit mitt i hjärtat av »finnbygden». Socknens historia är även jämförelsevis ung och bjuder icke på några anmärkningsvärda ting. Den täljer endast om ödebygdsmänniskornas sega och tålmodiga kamp för tillvaron mot en sträng och kärv natur. En kyrkspira har rests mot skyn, vägar dragits fram och skolor inrättats här och var i de små, vitt spridda byarna – en utveckling liknande så många andra norrbottens bygders, försenad allenast på grund av det avskilda läget. Det är i huvudsak allt som behöver sägas.

Men med järnvägens framförande till Matarengi har numera även Korpilombolo ryckt närmare kulturen, och även i övrigt ha friskare vindar börjat blåsa i de vildmarkstysta orterna. Hoppet om en järnväg efter Kalix älvdal har också begynt hägra, och utsikterna till nya statsåtgärder för skolundervisningens höjande lova att förhjälpa utvecklingen ett gott stycke framåt, på samma gång kronoparkernas deltagande i de överhövan stora utskylderna kommer att förstärka kommunens ytterligt svaga ekonomiska bärkraft. Myndigheterna ha även tagit sig an frågan om förbättrande av de många backstugusittarnas ställning, vilket näppeligen lärer kunna ske annat än genom deras förseende med egen jord.

Två arbetsstugor äro här redan nu verksamma för det uppväxande släktets uppfostran till duglighet och medborgerliga dygder. Tack vare dessa anstalter och skolorna i förening gör riksspråket goda landvinningar i den för övrigt helt finsktalande bygden.

En gång skall säkerligen Korpilombolo veta att intaga den plats i strävandena för norrbottnisk utveckling och förkovran, vartill den hittills vanlottade socknen ingalunda saknar naturliga förutsättningar.

Förekomsten av järnmalm å Gällivare Malmberg är känd sedan början av 1700-talet. Någon möjlighet att med dåtidens samfärdsmedel på allvar tillgodogöra sig naturrikedomen, belägen långt borta i ödemarken, fanns dock icke. År 1742 började visserligen malmbrytning men i mycket ringa skala, då malmen i ackja efter ren fraktades den långa vägen till vid kusten belägna masugnar. De män, som ställt sig i spetsen för gruvbrytningen, skördade föga vinst av sin verksamhet, utan blevo de flesta ruinerade på företaget. Mera bemärkta bland sådana banbrytare inom Lappland äro t. ex. kapten Carl Tingvall, professor Jonas Meldercreutz och bergsrådet friherre Samuel Gustaf Hermelin. Särskilt den sistnämnde må med allt skäl ihågkommas såsom den främste bland dessa män. Hans verksamhet i dessa trakter infaller under åren 1795-1820 och resulterade i anläggning av flera järnverk, 130 nybyggen och en mängd vägar i Norrbotten, men hämmades mot slutet av hans levnad på grund av ekonomiska svårigheter. Han dog den 4 mars 1820. Under de följande årtiondena innehades gruvorna av olika ägare, bland andra konungarna Karl XIV Johan och Oskar I. År 1855 bildades ett bolag för malmens tillgodogörande. Detta ombildades sedermera och erhöll namnet Gällivare aktiebolag men överlät år 1864 egendomen till »The Gällivare Comp. Lim.» Detta bolag, som till största delen bestod av utländska intressenter, sökte åstadkomma en rationell gruvdrift och skaffa utfartsväg för malmen genom kanalisering av Lule älv. Sedan avsevärt kapital förbrukats på kanalgrävningsarbeten förbi Hedensforsarna invid Boden, slutade dock företaget med konkurs år 1869.

Emellertid skulle dock den dag randas, då malmrikedomarna med framgång kunde tillgodogöras. Den 8 dec. 1882 meddelade statsmakterna koncession för anläggandet av en järnväg mellan Luleå och Gällivare, vilken koncession sedermera överläts på ett engelskt bolag, »The Northern of Europe Railway Comp. Lim.» År 1884 började järnvägen byggas ifrån Luleå, och bedrevs arbetet med fart efter icke i vårt land förut använd metod. I början av december 1887 hade banbyggandet framskridit så långt, att det första lokomotivet då infördes å Gällivare bangård. I början av år 1888 hade järnvägen nått det malmförande berget, och i mars samma år inkom det första malmtåget till Luleå. Sålunda var nu malmens väg från ödemarken banad. Men detta bolag skördade, i likhet med sina föregångare, föga vinst av sitt företag. Gruvägaren hade med Kungl. Maj:ts tillstånd upplåtit sina malmer på arrende till järnvägsbolaget under 50 års tid och mot viss royalty. Emellertid hade dåvarande överstelöjtnanten C. O. Bergman öppnat process angående rätten till gruvorna, vilken slutade till hans fördel. Efter detta inlöste svenska staten järnvägen, och bolaget var helt och hållet skilt från sitt företag. Detta skedde år 1891. Samma år bildades för gruvdriften Aktiebolaget Gällivare malmfält, och gruvdriften började på allvar. Ett stort antal arbetare, av vilka många deltagit i järnvägsbyggnaden, vunno anställning vid gruvorna och bosatte sig på det malmförande bergets södra sluttning. Så uppstod den ort, som bär namnet Malmberget.

Jordkoja i Malmberget år 1893

De bostäder, som nu i hast uppfördes, frånsett det fåtal baracker gruvbolaget byggde, voro i regel av enklaste slag. Något område för enskilt bebyggande var icke av staten, markägaren, upplåtet, vadan möjlighet att förvärva byggnadstomt icke fanns. På denna grund var det uteslutet, att den enskilde skulle lägga sig vinn om att uppföra åt sig en mera varaktig bostad. För övrigt medgav icke heller för de flesta varken råd eller tid att offra så mycket på bostadsfrågans lösning. Här gällde det att i hast skaffa sig tak över huvud. En jordkoja, ett blockhus eller en av bräder (ofta hämtade från sönderslagna dynamit- och fläsklådor) med sågspåns- eller jordfyllnad uppförd »kåk» blev gruvarbetarens första hem i ödemarken. Första tiden av sin tillvaro kom Malmberget sålunda att utgöra ett »kåkstadssamhälle».

Det var kärnfolk, vant vid umbäranden, som här bröt bygd. Dock, parasiter saknades icke heller. En del dåliga element funno även väg till det nya samhället och åstadkommo genom sin laglöshet, särskilt olaga brännvinsförsäljning, »langning», att Malmberget råkade i vanrykte. Emellertid, kåkstadens och »langarnas» historia blev icke lång. Största delen av befolkningen älskade ordning och trevnad i samhället, och snart började ett ihärdigt arbete att skapa bättre förhållanden. År 1899, sedan byggnadsplan och tomtindelning av ett för allmänt bebyggande upplåtet område blivit verkställd, började tomter att försäljas, och därmed var kåkstaden dömd att försvinna. I kåkarnas ställe uppfördes det ena välbyggda huset efter det andra, gator brötos, och under tvenne årtionden har samhället efter hand erhållit sitt nuvarande utseende.

Här må nämnas en episod ur Malmbergets utvecklingshistoria, nämligen ett antal »langarkåkars» hastiga hädanfärd. Då åtal i vanlig ordning ej förmått utrota lönnkrögeriet, resolverade Konungens Befallningshavande i länet, att »langarkåkarna», enär de voro utan tillstånd uppförda å kronans mark, skulle rivas. »Langarna» tycktes dock ej taga beslutet på allvar, ty någon rivning från deras sida blev ej av. En dag skulle dock domen gå i verkställighet. Länsmannen å platsen utgav meddelande, att en viss utsatt dag skulle rivningen genom hans försorg äga rum, och att biträde med rivningarbetet gärna mottogs. Den utsatta dagen kom, och gruvarbetare, utrustade med yxor, spett och bräckjärn, samlades i hundratal och tågade med länsmannen i spetsen från »langarkåk» till »langarkåk» jämnande den ena efter den andra med marken. Den dagen betraktades av malmbergarne som en riktig festdag.

Gruvsamhället Malmberget är beläget 7 mil norr om polcirkeln och cirka 4 km. norr om Gällivare kyrkoby samt tillhör i kommunalt och kyrkligt hänseende Gällivare socken. – Här må anföras några uppgifter angående denna socken och dess kyrkoby. Socknen har en ytvidd av 169,4342 kvmil och hyser en folkmängd av 19,000 personer. Urinnevånarne äro lappar. Redan tidigt hava dock nybyggare slagit sig ned därstädes, och numera utgöra lapparna endast en ringa del av befolkningen. Efter att förut hava tillhört Jokkmokk, blev Gällivare år 1747 eget pastorat, och dess första kyrka, gamla kyrkan vid Vassaraälven, invigdes år 1753. Kyrkbyn, som förut hade mycket ringa folkmängd, har efter järnvägens tillkomst hastigt utvecklats. Den är nu en betydelsefull järnvägsknut, där järnvägar från Luleå, Malmberget, Koskullskulle, Riksgränsen och Porjus mötas.

Bild från Malmberget år 1897

Gruva i Malmberget

Vi återgå till Malmberget. Som förut är nämnt, är samhället beläget å bergets södra sluttning. Längst ned ligger det planlagda området, stadsplanen, och omfattar en areal av 145,2 hektar; sedan följer järnvägen med ett mindre stationsområde och överst det för gruvdriften avsatta området, vanligen kallat bolagsområdet. Den planlagda delen är sedan år 1908 municipalsamhälle. Gatorna äro där breda, och gå huvudgatorna i sluttningens längdriktning. Stora områden äro avsatta till torg och parker. Av dessa allmänna platser är dock endast störa torget, beläget intill järnvägsstationen, planerat och taget i bruk. I närheten av detta torg ligga de tätast bebyggda delarna. För övrigt ligga husen ganska spridda å den stora stadsplanen, skilda från varandra icke blott av de breda gatorna, utan även av talrika obebyggda tomter.

Å bolagsområdet äro uppförda förvaltningsbyggnader för gruvdriften, ingeniörs-, förmans- och arbetarebostäder. Den nuvarande ägaren av gruvorna, Luossavaara-Kiirunavaara A.-B., har bedrivit en livlig byggnadsverksamhet för att förse sina arbetare med bostäder. De gamla arbetarebostäderna utgjordes i allmänhet av endast ett rum, men hava dessa numera omändrats så att de i likhet med senare uppförda innehålla lägenheter om rum och kök, praktiskt inredda och försedda med nutida bekvämligheter. Till arbetarebostäder äro nu upplåtna 165 byggnader innehållande 1,350 rum. Plats för alla dessa byggnader har ej kunnat erhållas på södra sidan, utan har ett stort antal uppförts å bergets nordöstra sluttning, 2 km. från Malmbergets järnvägsstation, och bilda för sig ett villastadsliknande samhälle, benämnt Dennewitz.

Malmberget, så väl bolagsområdet som municipalsamhället, har vatten- och avloppsledning. Vatten erhålles från gruvorna. Därifrån uppfordras det genom kraftiga pumpverk till stora bassänger för att undergå rening, innan det utsläppes i ledningsnätet.

Malmberget hyser en folkmängd av 9,000 personer. Av dessa bo inemot 5,000 å municipalsamhället. Inflyttning har skett från de flesta av Sveriges landskap, talrikast torde dock Västerbotten, Västmanland och Småland vara representerade. De allra flesta hava sin utkomst direkt eller indirekt av gruvdriften. Hos gruvbolaget anställda erhålla sin avlöning den 9 i varje månad samt s. k. förskott den 20. Dessa dagar råder en livlig affärsverksamhet. Förr kommo vid dessa tillfällen många köpmän från andra orter, men händer detta nu mera sällan. Avlöningsdagarna hållas i regel en eller flera auktioner å torget, då de som flytta från samhället avyttra sitt bohag.

För den andliga omvårdnaden finnes ett mindre kapell, uppfört av gruvbolaget, och en komminister bestrider den kyrkliga verksamheten. Dessutom finnas 3 frikyrkliga gudstjänstlokaler och tvenne missionshus. Skolväsendet står högt. Folkskolorna förfoga över 5 skolhus, av vilka bolaget kostnadsfritt tillhandahåller 3 med 12 lärosalar jämte gymnastiksal. Ett skolhus med gymnastiksal ligger i Dennewitz. Det största skolhuset har sin plats vid torget och har uppförts av Gällivare församling samt blev färdigt år 1914. Det utgöres av ett stort stenhus i trenne våningar och innehåller 18 lärosalar samt dessutom specialrum för undervisning i naturkunnighet, teckning, slöjd och huslig ekonomi ävensom badinrättning. Gymnastiksal i särskild byggnad är uppförd å samma tomt. Barnantalet vid skolorna uppgår till något över 1,200, och undervisningen bestrides av 53 lärare och lärarinnor. För den fortsatta undervisningen finnes kommunal mellanskola och husmoderskola. Teknisk aftonskola finnes inrättad, varjämte föreningen Arbetarnes bildningsförbund nyligen påbörjat undervisningskurser i olika ämnen. Lärlings- och yrkesskolor äro planerade och komma att träda i verksamhet under de närmaste åren. Föreläsningsföreningar, en i Malmberget och en i Dennewitz, anordna populärvetenskapliga föreläsningar.

Föreningslivet är rikt utvecklat. Förutom olika fackliga arbetarsammanslutningar verka här flera nykterhetsföreningar. En idrottsförening arbetar på ungdomens fysiska fostran, och ett musiksällskap söker höja musiklivet. Nöjeslivet tillgodoses av 3 biografer, varjämte resande teatersällskap då och då giva föreställningar. Offentliga samlingslokaler äro Folkets hus och Goodtemplarhuset, det senare även inrett som teatersalong.

Sjukvården bestrides av en e. provinsialläkare och en järnvägsläkare. Den förre är bosatt å bolagsområdet och den senare å municipalsamhället. För vård av lungsiktiga har gruvbolaget ett sanatorium, beläget vid Kaptensgård på östra sidan av Malmberget.

Utsikt över del av bolagsområdet i Malmberget 1920

Utsikt över del av municipalsamhället med gruvkontoret och centralskolan i förgrunden samt Dundret i bakgrunden 1920

Som redan förut är framhållet har samhället Malmberget tillkommit på grund av i berget förekommande rika malmtillgångar. Det malmförande berget utgöres av en höjdsträckning i ost-västlig riktning. Man lägger här märke till tre mera framträdande höjder, Kaptenshöjden längst i öster samt Kungsryggen och Välkomman i nordost och nordväst. Av dessa är Välkomman en mera fristående bergstopp och når en höjd av 616 m. över havet. Mot öster och norr stupa Kungsryggen och Välkomman tämligen brant nedåt en djup dalgång, i vars botten Lina älv flyter fram. Malmen innehåller 60-70 % järn och uppträder som linsformiga partier eller körtlar och är spridd över ett stort område. Malmbrytning försiggår i en mängd olika gruvor. Till en början skedde all malmbrytning i dagen, och liknade då arbetsplatserna mera stenbrott än gruvor. Numera har man dock i de flesta gruvorna trängt längre in i bergets innandöme och där utsprängt väldiga gruvsalar. Därjämte har man infört modernare brytningsmetoder och i största utsträckning tagit i bruk maskinella hjälpmedel. Elektrisk kraft för gruvdriften samt för belysning erhålles från Porjus kraftverk.

Från Malmberget har man öppen utsikt mot söder. Där reser sig på ett avstånd av cirka 10 km. Gällivare Dundrets imponerande bergmassa till en höjd av 823 m. över havet, och vid dess fot ligger Gällivare kyrkoby och stationssamhälle. Från Välkomman har man en vidsträckt utsikt över Lapplands fjäll och myrar. Vid klart väder kan man se högfjällen vid norska gränsen och bland dem vårt lands högsta berg, Kebnekaise. Malmbergets närmaste grannsamhälle är Koskullskulle. Det ligger 3 km. norr om Malmberget på nedersta bergssluttningen mot Lina-älvsdalen. Det är ett gruvsamhälle liksom Malmberget och hyser 1,100 personer samt står i järnvägsförbindelse med Gällivare. Gruvorna där ägas och bearbetas av Bergverksaktiebolaget Freja.

Som mätare av Malmbergets utveckling må här till slut anföras antalet bevillningskronor under en del år:

Malmanrikningsverk med utsikt över Lina-älvsdalen

Ungefär 30 mil i nordnordväst från Luleå och 17 mil i ostsydost från det vid norska kusten belägna Narvik ligger Kirunavaara, ett av världens största och rikaste malmfält och Sveriges kassakista. Ända sedan 1736, då lappen Mangi angav berget för myndigheterna, har fyndigheten varit känd och föremål för spekulation, tvister, undersökningar och planer av såväl staten som enskilda. Först 1899 började man på allvar bearbeta berget. Det ägdes då av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, vars egentlige ägare var konsul G. E. Broms. Den 15 november 1902 öppnades järnvägen från Gällivare till Narvik, och utskeppningen av malm tog sin början. Fortfarande rådde dock ett ekonomiskt osäkerhetstillstånd, intilldess trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund, som gjort sig till ägare av malmfältet, år 1907 lyckades träffa en slutgiltig överenskommelse med staten. Bolaget äger nu tillsvidare berget, men staten är meddelägare med rätt till en viss vinstandel, vilken beräknas efter mängden av den malm, som brytes och utskeppas. Staten är berättigad att inlösa bolagets aktier efter fastställda villkor år 1932 eller senast 1942.

Den som minnes berget och dess omgivningar i slutet av 1890-talet, då blott någon flyttlapp möjligen hade sin tillfälliga kåtabostad vid dess fot, och nu ser ett ordnat samhälle med gator, vattenledning, elektriskt ljus, spårvagnar, ett skolväsen, som tjänat som mönster för äldre samhällen, en kyrkobyggnad, som med rätta prisas som ett konstnärligt mästerverk, de tekniska anordningarna vid brytningen och utskeppningen av malmen, allt det som utgör Kiruna, sådant det nu är, har svårt att förstå, huru ett par årtionden kunnat inom vårt betänksamma land rymma en så explosiv utveckling. Förklaringen ligger delvis hos berget självt, i värdet av malmen och den utländska marknadens behov av densamma. Men att samhället planlagts och utvecklats på ett så lyckligt sätt som skett, därför har det att tacka D:r Hjalmar Lundbohm, som i egenskap av disponent ledde bolagets verksamhet från dess början i Kiruna intill utgången av år 1920. Mångsidig och framsynt, förstod han att tillgodose skilda intressen och lägga en grund, som kunde bestå för framtiden. Framstående tekniker och organisatör, konstnär och människokännare, ägde han förmågan att ordna det vidlyftiga arbetsmaskineriet, bevara traktens säregna skönhet från vandalisering, anpassa människans intrång i ödemarken efter naturens anvisningar och att förstå de människor, som sökt sin bärgning vid det hårda arbetet i detta hårda klimat.

Vy av Kiruna med Luossavaara i bakgrunden. Foto. Borg-Mesch

Man kommer till Kiruna längs järnvägen Boden–Riksgränsen. Sommartid är banan flitigt trafikerad av turister, som ämna sig till Abisko för att vandra i fjällen, botanisera och besöka lappar. Tåget har passerat Kalixälven och Kalixfors station. Om några minuter äro vi framme i Kiruna. Till vänster se vi redan »Jägmästaren», den första toppen i Kirunavaaras 3½ km. långa bergsrygg. Så komma »Professorn», »Landshövdingen», »Kapten», »Statsrådet» och längst i norr »Gruvingenjören». En del av dessa äro numera toppar endast till namnet. »Statsrådet», som på sin hjässa bar bergets högsta punkt, 749 m. ö. h. och 249 m. över den norr om berget belägna sjön Luossajärvis yta, blev sålunda till största delen bortsprängd redan år 1910.

Kirunavaara. Foto. Borg-Mesch

Innan vi nå fram till den nära Luossajärvis östra strand belägna stationen, måste vi se oss om på järnvägens högra sida. Ett par små sjöar med vackra finska namn, Ala Lombolo och Yli Lombolo, ligga helt nära. Mellan dem går en linbana, som ideligen för små byttor med malm från det 5 km. från Kirunavaara belägna malmfältet Tuolluvaara fram till järnvägen. Längre norrut på högra eller östra sidan se vi större delen av Kiruna samhälle i snett perspektiv, där det ligger utbrett över Haukivaaras sydvästra sluttning. Som en fonddekoration rakt i norr skymta vi Luossavaaras kägla med några nybyggda gruvstugor och »spelhus» uppemot toppen. Luossavaara skall nämligen nu också börja lossa på sina skatter. Redan (mars 1921) har det första malmtåget gått uppför Luossavaaraspåret och hämtat malm. Spårvagnen går fram till berget. Snart går det med Luossavaara, som det förut gått med Kirunavaara. Konturerna kommer att mista sin naturliga renhet. Människan tränger in som rötan i en tand. Jordbetäckningen frätes bort. Trappstegsvis tränger rötan in i själva berget. Avfallet lägger sig som vallar, »skrottippan», utefter bergets sidor och på bestämda tider knalla sprängskotten. Under tiden rinner malmen ut och pengarna in. Arbetare från Sveriges alla landskap samlas till berget, borrare, skjutare, lastare, rälsläggare, smeder, jordschaktare och alla de slag av arbetare, som behövas. De föras med spårvagn till berget och arbeta sina skift, medan hustrun försöker få förtjänsten att räcka till allt, som skall vara. Stundom på kvällen längtar man till förströelse och andlig vederkvickelse. Då går man på »bio» och beundrar sina filmfavoriter eller till »Folkets hus» och reformerar samhället.

Men vi återvända till vår järnvägskupé och betrakta Kiruna samhälle något närmare. Den sydligaste delen är »bolagsområdet». På »Ön», som ligger mellan berget och järnvägen, har bolaget sina verkstäder samt såg- och kraftstation. Den sistnämnda står nu blott som reserv och mottagningsstation för kraften från Porjus. I kraftledningen kommer strömmen med en spänning av inemot 80,000 volt. Den transformeras om, dels i kraftstationen, dels i transformatorer uppe i berget och i samhället, så att den blir lämplig för sina olika ändamål. I kraftstationen finnas maskiner för komprimering av luft, vilken sedan tjänar som drivkraft särskilt för borrmaskinerna i berget. På »Ön» ligger också en pumpstation, som pumpar upp filtrerat vatten från Luossajärvi till samhällets vattenledningscistern högt uppe på Haukivaara.

Bolagets område på järnvägens östra sida är bebyggt med kontor, laboratorium, ett bolagets privata hotell, bolagets skolor, bostäder för tjänstemän och arbetare, sjukstuga, brandstation och badhus. Byggnaderna äro i regeln omgivna av rätt stora tomtområden, där björkvegetationen pietetsfullt bevarats, varigenom området ger intrycket av en trädgårdsstad.

På gränsen mellan »bolagsområdet» och »stadsplanen» ligga kyrka, prästgård, telegrafstation, postkontor och bank, längre österut komministergård. Bortom den sistnämnda, inne på »stadsplanen» ligger »Thuleskolan», den ena av samhällets stora folkskolor. Den andra, »Centralskolan», ligger längre in på stadsområdet, intill apoteket, goodtemplarhuset och Folkets hus. I övrigt utbreder sig stadsområdet längs Haukivaaras sluttning framemot Luossavaara.

Medan vi gjort dessa iakttagelser har tåget nått fram till stationen. Stationshuset är ett nytt, ståtligt stenhus. Det gamla stationshuset av trä brann 1915. Järnvägshotellet är beläget strax intill stationen. Några kilometer längre i norr ligger »Malmbangården». Sedan vi skaffat oss rum och vederkvickt oss i hotellet, gå vi ut och se på staden.

Vi måste först mödosamt vandra upp för en rätt så ansträngande backe genom en naturlig park av björkar, förbi tingshus och polisstation, innan vi komma upp till staden. Men vår möda får omedelbart sin lön. Vi komma genast upp på stadens förnämsta boulevard, »Hjalmar Lundbohmsvägen». Samhället har redan börjat sätta värde på tradition. Det hedrar sina främsta medborgare, yrkesgrupper och föregångsmän genom att föreviga deras minne i gatunamn. Där finnes en Mangigata, en Johan Franks gata, en Lars Janssons gata, en Borraregata, en Föraregata, en Hermelinsgata, en Reenstjärnas gata, Finn- och Lappgatorna icke att förtiga. Men den förnämsta gatan bär Hjalmar Lundbohms namn. Karaktäristiskt för stadsplanen i Kiruna är, att gatorna sällan äro raka. De anpassa sig efter höjdsträckningen och följa dess huvudkontur.

Vi se oss omkring från Hjalmar Lundbohmsvägen. Nedanför sluttningen ligger Luossajärvi, en rätt lång, men endast en km. bred sjö, från vilken Kirunaborna få sitt vatten och där de kunna bada sommartid. Men blicken går gärna högre mot horisonten i väster. Där utbreder sig ett vackert panorama av fjäll från Kebnekajse och Kaskasatjåkko, 10 mil borta i väster, mot norr över fjällen vid Rautasjärvi och uppemot Abiskohållet. Låta vi blicken glida från väster mot söder, fångas den av Kirunavaaras bergsrygg. Däruppe i det svarta berget sticker malmen upp i dagen, denna enorma malmskiva, som med en horisontal bredd av 40 till 196 m. och en stupning mot öster av 54° säkerligen sträcker sig långt ned under själva samhället. Huru mycket malm som finnes där, vet man ej så noga. Man vet, att de äldre uppskattningarna till 500 mill. ton äro alldeles för lågt tilltagna, och man gissar, att man åtminstone måste fördubbla talet.

Den vy, vi se, ger oss en ganska god föreställning om, hur arbetet går till. Man arbetar i dagen och spränger sig in i trappsteg, s. k. pallar om 15 till 20 meters höjd. Förr forslades malmen genom rutschbanor ned till bergets fot, där den tömdes i järnvägsvagnar. På den tiden lastade man nästan uteslutande för hand. Nu har man kommit ett gott steg framåt. Man har sprängt en tunnel in i berget i dess längdriktning. Ett järnvägsspår, »Sjöspåret», som ligger på en bank över Luossajärvi, för de tomma vagnarna in i själva berget. I pallarna lastas malmen i småvagnar medels väldiga skopor, som gräva i malmhögarna som jättenävar. Malmen föres vidare till en krossinrättning, i vilken den tippas ned och krossas. Genom schakt i berget föres den ned till järnvägstunneln, där den fylles på järnvägsvagnar, varefter den över Riksgränsen och Narvik går ut till främmande länder.

Vi måste se med egna ögon, hur det går till i berget. På bolagskontoret få vi vederbörligt tillstånd och en ciceron. Vi fara med spårvagnen fram till bergets fot och med »Bergbanan» upp i själva centrum för arbetet. Där se vi skoporna gräva i malmhögarna och tömma i vagnarna; vi höra malmen rulla ned i krossarna och tuggas av deras hårda käkar; vi se borrarna med sina surrande maskiner arbeta sig in i den hårda stenen, där skjutarna sedan göra resten med dynamitens hjälp. Och vi få ett starkt intryck av det hårda motstånd naturen gör mot människans strävan att tillgodogöra sig hennes rikedomar.

Från berget få vi fri utsikt mot öster och söder. Borta i öster blänker Torneälven fram och utbreder sig vid Jukkasjärvi i ett större vatten. Kiruna ses här mera i fågelsperspektiv, och där bortom ligger Tuolluvaara med sina gruvbyggnader och bostäder. I sydost är myrland mot Mertainen och Svappavaara, och ännu mera myrar utbreda sig i söder åt Gällivarehållet.

Ett besök på Luossavaaras topp är också något, som man ej bör underlåta, särskilt om man får göra det en sommarnatt, då solen under flera veckor aldrig försvinner under horisonten. Kiruna ligger nämligen ett tiotal mil norr om polcirkeln. Från denna höjd har man en fri utsikt mot norr, där Torneälven och dess biflod Rautasälven ringla sig som blänkande ormar i landskapet. Längst i norr skönjer man till och med Torneträsks utlopp vid Tarrakoski.

Befolkningen i Kiruna är till allra största delen svensktalande och ditflyttad från Norrbottens kustsocknar eller från sydligare delar av Sverige. Så gott som varje län har representanter inom detta samhälle. Traktens egen finsktalande befolkning är en ringa minoritet. Tidvis arbeta finsktalande i berget, särskilt med jordschaktning, och finnbönder från Jukkasjärvi, Vittangi och Karesuando komma ofta in för att sälja sina produkter, renkött och skinn, samt för att proviantera. Ett par lappbyalag draga höst och vår förbi helt nära Kiruna under sina årliga flyttningar. De besöka då i regeln samhället i samma ärenden som finnbönderna, för att sälja kött samt köpa mjöl, kaffe och tobak.

Samhällets skolväsen står på en hög nivå. Men det snabbt växande barnantalet, som nu överskrider 1,500 på en befolkning av ej fullt 9,000 människor, har gjort det svårt för skoldistriktet att bygga skolhus, eftersom behovet växer. För närvarande planeras en nybyggnad om ett 30-tal lokaler. Lärarekrafterna uppgå till omkring 90. Den fortsatta utbildningen tillgodoses genom »Kiruna högre folkskola», som bekostas av bolaget. Planläggningen av denna skola är ett av de vackraste exemplen på framsyntheten hos samhällets grundläggare. Skolan är delad i en teoretisk och en praktisk avdelning. Den teoretiska grenen, som snart skall övergå till kommunal mellanskola, är till för de barn, som äga utpräglad studiefallenhet, och leder till realskoleexamen som mål. Den praktiska grenen består av tvenne yrkesskolor för snickeri- och metallarbetareyrkena samt en husmodersskola för flickorna. I yrkesskolorna få pojkarna såväl praktisk som teoretisk utbildning i resp. yrken. De arbeten, som utföras där, äro i kvalitet fullt jämförliga med arbeten från mekaniska verkstäder och möbelfabriker. Pojkar, som genomgått yrkesavdelningarna, få i regeln goda anställningar på verkstäder.

Innan vi helt lämna Kiruna, böra vi göra ett besök i dess kyrka. Den är byggd av trä i en stil, som något påminner om en lappkåta. Enkel och värdig i sitt rödfärgade yttre och med sina tjärstrukna innerväggar, fångar den kyrkobesökaren i en stämning av andakt. Dess gediget konstnärliga utsmyckning förhöjer ytterligare denna stämning. Våra främsta konstnärer hava här medverkat. Christian Eriksson har prytt taket med symboliska figurer, prins Eugen har målat och skänkt altartavlan. Denna, som föreställer en lund, över vilken en givmild sol sänder mängder av ljus genom ulliga sommarmoln, har en starkt livande verkan genom kontrasten mot väggarnas allvarliga tjärfärg. Strax intill kyrkan står en klockstapel. Även å den finna vi spår av våra främsta konstnärer. En av klockorna bär en inskrift, en kyrkklockedikt, av Albert Engström. Den lyder så:

1. LULEÅ AV H. FERNLUND

Den isälv, som urholkade Luleälvens dalgång, kvarlämnade vid inlandsisens avsmältning trenne av älvfåran genombrutna barriärer mot havet, bakom vilka djupa och vida bassänger uppstodo. På den innersta av dessa barriärer förlades i förstone Luleå stad kring socknens kyrka. Läget, som valts med hänsyn till ställets betydelse såsom gammal marknadsplats och till de enkla, dit ledande färdevägarna, var olämpligt redan då stadens privilegiebrev den 12 juli 1621 undertecknades av konung Gustav II Adolf i Älvsnabbens hamn. Vägen till havet hade genom landhöjningen småningom spärrats för lastade fartyg. Genom en k. resolution den 30 maj 1649 bestämdes ock på framställning av ett antal borgare att staden skulle förflyttas till den mellersta av de förenämnda barriärerna, den i älven utskjutande halvö, på vilken ännu dess huvuddel är belägen.

Mot flyttningen restes skarpt motstånd av en del bland borgerskapet, och detta stegrades genom de eldsolyckor, som övergingo nystaden. Redan 1653 blevo flera av de nyuppförda små husen lågornas rov och 1657 lades största delen av samhället i aska. Därvid nedbrann även rådhuset med stadens lilla arkiv. Regeringens maktspråk nedslog till sist genstörtigheten, men först i början av 1670-talet kan förflyttningen anses fullbordad.

Staden undgick ej förnyade yttre olyckor. År 1716 plundrades densamma av ryssarna och 5 år därefter undgicks med nätt nöd en förnyad plundring. År 1762 nedbrann åter stadens centrala del, varvid dock de offentliga byggnaderna undgingo förödelsen. Den senaste stora förödelsen genom brand inträffade den 11 juli 1887, då även kyrkan förhärjades. Denna brand blev i viss mån inledningen till ett nytt skede i stadens utveckling.

Den nyanlagda stadens invånares näringsfång voro handel och sjöfart, hantverk, fiske och även jordbruk med boskapsskötsel. Välståndet växlade med skiftande konjunkturer – särskilt under de första decennierna klagas ymnigt över fattigdom och nöd, och stora ofredens svårigheter märkas granneligen – men staden gick stadigt, om ock sakta, framåt i invånareantal. Först år 1820 uppnåddes dock det första och 1872 det andra tusentalet invånare.

I ett nytt utvecklingsskede inträdde Luleå, då länsresidenset år 1855 ditflyttades från Piteå. Såsom en frukt av stadens upphöjelse till residensstad får väl anses den år 1857 skedda utvidgningen av dess lärdomsskola till ett på reallinjen fullständigt läroverk och tillika anläggningen av telegrafförbindelse med huvudstaden. Eljest avsatte stadens nya rang icke något nämnvärt märke i utvecklingskurvan.

Detta blev förbehållet åt 1890-talet, då de länge närda drömmarna om Luleå som exporthamn för de lappländska malmbergens rikedomar förverkligades och då på ett decennium stadens folkmängd fördubblades. 1890-talets utveckling var dock alltför amerikanskt snabb, den gav luft under vingarna åt en osund spekulation och med det nya seklet inträdde ett bakslag, som kännbart förlamade företagarelusten, särskilt som en ny affärskris – gemensam för hela landet – utbröt i slutet av år 1907. Efterverkningarna av denna ha dock längesedan övervunnits, och Luleå stad har rätt att tro på sin framtid.

Förverkligandet av denna tro beror i främsta rummet på möjligheterna att på platsen och med hjälp av den elektriska kraft, som kan utvinnas ur Luleälvens forsar och fall, åstadkomma en förädlingsindustri, baserad på tillvaratagande av Norrbottens naturrikedomar i bergen och i skogarna. För närvarande synas utsikterna härtill ringa nog under den över hela världen rådande ekonomiska depressionen, men ett omslag måste ju komma. För att ej då stå oberedd har staden beslutat söka ernå inkorporering av vissa invid dess hamnområde liggande, men Nederluleå socken nu tillhöriga områden, som bättre än stadens egen mark ge möjligheter till industriella anläggningar.

Luleå stads nuvarande område utgör 2,825 har, varav det planlagda området omfattar c:a 47 hektar. Antalet byggnadskvarter var vid senaste årsskifte 122 med 800 byggnadstomter, varav 573 bebyggda och 227 obebyggda.

Luleå stad, nordvästra stadsdelen. Foto Tegström & C:o

Efter 1887 års brand erhöll staden ny stadsplan, utarbetad av en fackman i huvudstaden enligt det dåtida linearsystemet med suveränt förakt för såväl kvarstående bebyggelse som för den backiga terrängens på en gång möjligheter och svårigheter. Följden har blivit dyrbara schaktningar och fyllningar på såväl gator som tomter, invecklade tomtförhållanden samt därjämte att staden för lång tid framåt kommer att kvarstå i en ovårdad dräkt, där de nya klutarna omväxla med det gamla klädet. En modernare stadsplan har dock något så när i tid hunnit givas åt de nya stadsdelarna norr om det gamla stadsområdet.

Sammanlagda taxeringsvärdet å fast egendom år 1920 var 22,671,400 kr., varav 389,000 kr. å jordbruksfastighet och 4,025,300 kr. å bevillningsfria fastigheter.

Invånareantalet uppgick den 31 december 1920 till 10,545 personer.

Vid 1919 års slut uppgingo stadens bokförda tillgångar till 5,894,497:96 kr. och skulder till 4,354,280:89 kr., häri ej inberäknade kyrkoförsamlingens tillgångar 390,469:39 kr. och skulder 143,000:– kr. År 1921 har utdebiteringen satts till kr. 10:40 pr bevillningskrona. Den beskattningsbara inkomsten uppgick enligt senaste (1920 års) taxering till 16,024,620:– kr., bevillningen till 16,958:42 kr. och inkomstskatten till 396,912:01 kr., vartill kom krigskonjunkturskatt 64,470:76 kr.

Sedan 1904 är staden säte för biskop och domkapitel i det då nyinrättade Luleå stift, omfattande Norrbottens och Västerbottens län, varjämte distriktsförvaltningen vid det år 1901 tillkomna femte distriktet av Statens järnvägar är hit förlagd.

I kyrkligt hänseende bildar Luleå sedan 1887 eget pastorat och dess kyrkoherde är numera tillika stiftets domprost.

Bland till staden förlagda institutioner må särskilt nämnas kemisk-växtbiologiska anstalten, inrättad år 1895.

Förutom högre allmänt läroverk med såväl latin- som realgymnasium har staden folkskoleseminarium, numera utökat till dubbelseminarium, varjämte finnes elementarläroverk för flickor. Folkskolan har under år 1920 påbyggts med högre folkskola samt lärlings- och yrkesskola.

Stadsfullmäktigeinstitutionen infördes 1863 men redan 1853 hade drätselkammare inrättats. Särskild hamnstyrelse tillkom år 1874. Magistraten är sammansatt av borgmästare och en lagfaren rådman samt tvenne borgerliga rådmän.

Betydligast bland stadens industriella anläggningar är Luleå järnverk, anlagt år 1906 å Karlsviksområdet på nordvästra sidan av Notviksfjärden samt med egen järnväg förenat med Riksgränsbanan vid Gammelstads station. Baserat på de Gröndalska anriknings- och briketteringsmetoderna avser detsamma att av Gellivaregruvornas avfallsmalm tillverka kvalitetstackjärn och briketter. Verket, som utom anrikningsverk och briketteringsugnar äger två masugnar, har en produktionsmöjlighet av 25-30,000 tons tackjärn och briketter samt sysselsätter c:a 150 arbetare. Ett liknande verk, Norrbottens järnverk, har varit planerat på Svartön invid staden men anläggningsarbetena för detsamma hava tillsvidare avbrutits.

Luleå, Domkyrkan och torget. Foto Tegström & C:o

Norr om järnverket anlades år 1912 Karlshälls träsliperi med c:a 85 arbetare och en årlig produktionsmöjlighet av 18-20,000 tons slipmassa.

Invid Notviken har staten därjämte anlagt en större reparationsverkstad för statens järnvägar, vilken ävenledes blev färdig år 1912. Densamma är avsedd att utvidgas, särskilt för malmbanans skull, samt sysselsätter f. n. 125-150 arbetare. För att bereda dessa möjligheter att skapa sig egna hem har staden upplåtit ett område invid verkstaden, för vilket stadsplan upprättats.

Den för några decennier sedan betydande sågverksrörelsen inom stadens område eller i dess närhet är väsentligt reducerad. Den utövas numera endast vid Stensborgs såg (4-ramig), Robertsviks ångsåg (3-ramig med hyvel) samt Luleå ångsåg (2-ramig med hyvel).

Ett större bryggeri finnes samt en ej obetydlig mekanisk verkstad förenad med slip och särskilt avsedd för fartygsreparationer. Övrig industri är mindre betydande samt liksom hantverkerierna uteslutande avsedd för tillgodoseende av ortens behov. I senaste statistik redovisades såsom fabriker, frånsett nu nämnda större anläggningar, 19 smärre sådana. Vid industriföretagen sysselsättas 900 arbetare och deras sammanlagda tillverkningsvärde uppgick till 13,554,075 kr. År 1915, det senaste år, som redovisas i den officiella statistiken, funnos 125 hantverkare med 298 arbetare och en för bevillning uppskattad inkomst av hantverksdrift av 187,590 kr. Av bankinrättningar finnas avdelningskontor av Riksbanken, A.-B. Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Kreditaktiebolaget, varjämte finnes en folkbank och tvenne sparbanker ävensom en för de bägge nordligaste länen avsedd stadshypoteksförening.

I staden utkomma trenne dagliga tidningar. Norrbottens-Kuriren (moderat), Norrbottens-Tidningen (liberal) och Norrskensflamman (kommunistisk).

Staden har elektricitetsverk, färdigt 1895, till vilket kraft levereras från Sikfors kraftstation i Pite älv samt från Råneå elektriska kvarnaktiebolags anläggning i Rånbyn, ävensom vattenledning med utmärkt dricksvatten, hämtat från Gammelstadsfjärden i Lule älv, samt kloakledning, de båda senare anlagda åren 1904-1907.

Av stadens offentliga eller mera betydande byggnader äro de allra flesta uppförda efter 1887 års brand. Så är förhållandet med kyrkan, Oskar Fredriks kyrka, byggd åren 1888-1893 i gotisk stil efter ritningar av A. E. Melander och belägen på samma plats som det vid nämnda brand härjade templet. För en kostnad av något över en miljon kronor uppfördes åren 1900-1903 i stadens centrum ett monumentalt stadshus, inrymmande stadens flesta tjänstelokaler samt dessutom stadshotell med en utmärkt vacker festvåning, butikslägenheter, lokaler för utskänkningsbolaget och en banklokal. Bredvid stadshuset uppförde Bankaktiebolaget Stockholm–Övre Norrland samtidigt en större byggnad, som ehuru till sin stilart vida skild från grannen dock ger kvarteret en sluten prägel. Riksbankens av förnäm enkelhet präglade byggnad snett emot stadshuset inrymmer även lokaler för post och telegraf.

Ny läroverksbyggnad uppfördes år 1908. Jämnsides med denna, som är avsedd att framdeles kunna utvidgas, användes fortfarande det på samma tomt belägna gamla läroverkshuset, som daterar sig från år 1863. Mitt emot läroverket ligger Västra folkskolan, en stor träbyggnad, fullbordad år 1880. Ett modernare skolpalats, Östra folkskolan, blev färdigt år 1901.

I västra delen av staden ligger länsresidenset med landstatshuset på ena och länslasarettet på andra sidan. För folkskoleseminariet har upplåtits ett par stora kvarter vid Skurholmsfjärden, å vilka staten uppfört ett helt komplex av stora och för sitt ändamål välinredda byggnader.

Stadens egen, senast tillkomna monumentalbyggnad är hamnförvaltningsbyggnaden, färdig år 1918.

Såsom stadens största sevärdhet räknar åtminstone turisten statens järnvägars storartade malmlastningsanordningar på Svartön. En sevärdhet av annat slag skall så småningom växa fram på stadshalvöns såsom naturpark bibehållna nordvästra udde, där Norrbottens museiförening planerar ett norrbottniskt friluftsmuseum med för länet karaktäristiska byggnader. Början är gjord med uppförandet av en kopia av stadens gamla, år 1860 rivna rådhus, dit föreningen ärnar förflytta sina hittills i en av länsresidensets flyglar förvarade samlingar.

De norrbottniska städerna tillkommo i anslutning till det handelssystem, kallat merkantilsystemet, som vid 1600-talets början och långt fram i tiden härskade i Europa. Det avsåg bl. a. att samla all handel och industri till städerna, dit landsbygdens köpmän och hantverkare skulle inflytta för att där vinna burskap. Då nu invånarna i det bottniska landet icke hade någon närmare stad än Härnösand och birkarlarna, den tidens storköpmän i Västerbotten och Lappland, alltmer förlorade sina privilegier att handla med lappmarkernas och kusttrakternas varor, önskade norrbottningarna att antingen få en stad på närmare håll eller ock att få de nya handelsförordningarna upphävda. Gustav II Adolf gick deras önskemål på så sätt till mötes, att han grundlade flera städer. Bland dessa var Piteå.

I privilegiebrevet för Piteå, som är utfärdat från Stockholm den 12 maj 1621, heter det, att utskickade från Piteå och Skellefteå socknar och andra »uthi Norlanden låtit förnimma, huruledes de efter wår nådige villie och gifne förslag sig wele nedsätta uthi Pitha och der en stadh begynne att byggie». Det synes såväl av detta som ock av en relation 1696 av Piteå magistrat, att beslutet om stadsanläggning var beroende av på orten rådande åsikter. Bland birkarlarna, som skulle bilda den första egentliga uppsättningen av stadens borgerskap, torde dock ej ha rått någon allmän belåtenhet med den kungliga förordningen. De voro stora jordbrukare och hade sina hemman inom skilda delar av socknen. För dessa storbönder var det i hög grad olägligt att slå sig ned på en och samma plats och delvis lägga om sin verksamhet. För att kunna behålla rättigheten att driva sin indräktiga handel måste de dock foga sig efter privilegiebrevets bestämmelser, varigenom den handelsfrihet, som birkarlarna förut åtnjutit, indrogs. De första borgarna i Piteå utgjordes sålunda av förmögna och bereste män, som i egenskap av birkarlar drivit handel även med Stockholms och andra städers borgare.

Att konungen ej endast hade i sikte att genom städers anläggning reglera handeln och hantverket utan även hade andra ändamål i tankarna, framgår av riksrådets protokoll den 19 nov. 1635, däri det heter:

»Upkom Her Johan Skytte och berättade, att saligh Konungen ville haffwa prackarestäder i förstone uthi Norlanden. Sadhe Konungens intention haffwer varit denne, att H. Maij:tt haffwer welat soldaterne skulle haffwa der deras bårgläger, att bekomma aff borgerne wedh, werma och andre servitz.»

Genom privilegiebrevet tillförsäkrades Piteå stad flera fördelar, bl. a. donerades till staden för utrymme och mulbete tre mantal i Öjebyn närmast kyrkan med kringliggande skär och öar, nämligen Vargön, Mellerstön och Jävreholmen. Dessa tre mantal voro i enskild ägo och skulle således inköpas av kronan för att överlämnas till staden. Men kronan var tyngd av ekonomiska bekymmer och underlät att infria löftet. Efter många fåfänga ansökningar hos regeringen måste borgerskapet självt inlösa bördsrätten till hemmanen med 960 daler. Sedermera donerades till staden Skötgrundet, Romelsöarna och kronolaxfisket i Fällforsen.

Staden anlades i omedelbar närhet av Piteå sockens kyrka. Läget var centralt och tillgodosåg rätt väl bygdens krav på bekväma förbindelser sjöledes. Trots svåra nödår under 1630- och 1640-talet, skeppsbrott och andra olyckor under 1640 och 1641 tillväxte staden i folkmängd. År 1642 räknade den 159 själar, oberäknat barn och åldringar, och år 1660 hade folkmängden stigit till 255.

Vid stadens anläggning förutsåg man icke, att det redan då smala inloppet till »Pitowijken» eller Granavan, där stadens egentliga hamn låg, skulle igengrundas. Redan vid mitten av 1600-talet förspordes klagomål över den tilltagande uppgrundningen och allvarliga planer på stadens flyttning kommo på tal. I ett kungligt memorial av den 29 nov. 1648 och en instruktion av den 31 juli 1649 erhöll ingeniören Erich Erichsson Njure i uppdrag att reglera de norrländska städerna och därjämte utse en lämpligare plats för Piteå, »alldenstund borgerskapet icke kunnat neka, att deras stad är något avlägsen från en bekväm sjöhamn och dessutom haver några olägenheter uti sin situation.» Såsom plats för den nya staden angavs i den senare förordningen Storkåge i Skellefteå socken. Detta väckte mycket bekymmer i Piteå. Alla bävade för en långväga flyttning. Borgerskapet, som ägnat all sin tid åt handel och sjöfart, jordbruk och fiske, ställdes inför utsikten att uppge det arbete de nedlagt här och flytta sex mil till främmande plats för att där börja på nytt. Tack vare borgerskapets skrivelser till Kungl. Maj:t bordlades flyttningsfrågan tillsvidare. Allt tydligare blev det emellertid, att den pågående landhöjningen och uppgrundningen av de båda Avorna (= vikarna) vid staden omöjliggjorde sjöfarten. Staden hade råkat in i en återvändsgränd. Den måste flyttas.

Hastigare, än man kunnat vänta, kom avgörandet. Natten mellan den 13 och 14 juli 1666 uppstod en brand, som skoningslöst bortsopade de sammanpackade trähusen i staden, lämnande invånarne på bar backe. Ett passande tillfälle var kommet, och den 12 nov. samma år utfärdades en kungl. förordning om stadens flyttning till Storkåge. På borgerskapets underdåniga anhållan upphävdes emellertid detta beslut och bestämdes genom kungl. resolutionen den 26 juni 1667 och 2 okt. 1668, att staden skulle flyttas till Häggholmen, som inköptes av dess ägare Anders Andersson Bryggman för 25 daler kopparmynt.

Det gick dock långsamt med boflyttningen. Trots överhetens ideliga påminnelser bodde många borgare kvar i Öjebyn. Magistraten hade ett föga tacksamt arbete med att bringa de motsträviga till lydnad och efterrättelse för givna påbud. Gammal-staden fortfor ännu många år att vara platsen för den livligaste handeln, där låg kyrkan, omkring vilken staden en gång byggts upp, där låg trivialskolan, den enda högre bildningsanstalten i övre Norrland, där hölls rådstuga ännu nio år efter branden.

Småningom började dock ett litet samhälle växa upp på Häggholmen och år 1675 har man hunnit så långt med flyttningen, att man förlade justitieväsendet till Nya staden. Den 27 febr. 1675 hölls för första gången rådstuga i Nya staden. Något rådhus var ej uppfört, utan man hyrde Måns Johanssons stuga. Ännu var trivialskolan kvar i Gammalstaden, men två år senare beslöt borgerskapet att uppföra ett skolhus vid torget invid rådstugan och följande år i febr. torde byggnaden ha varit färdig, ty då anhöllo borgarna hos kyrkoherden, att »gudstjänsten i skolan måtte förunnas dem».

Snart började man tänka på att bygga en kyrka i Nystaden för att slippa fara till Öjebyn. Ehuru Kungl. Maj:t och konsistorium givit tillåtelse till gudstjänstens hållande i Nystaden, försummades detta av församlingens kyrkoherde prosten Olof Gran, som ville ha särskild lön av borgerskapet för dessa gudstjänster. Efter många svårigheter blev kyrkan färdig och beskrives i ett senare visitationsprotokoll sålunda: »Piteå stadskyrka, korsbyggnad av trä, byggd år 1684, är 74 fot i norr och söder, 26 fot i öster och väster, – – är försedd med torn i mitten, varuti klockorna fordomdags varit uppsatta.»

Sedan staden erhållit egen kyrka, begärde och erhöll borgerskapet kollegan vid trivialskolan i Piteå Samuel Petri Hortelius till ordinarie stadspräst mot en lön av 180 daler kopparmynt (= 207 kr.). Till jämförelse må nämnas, att prosten Gran begärde ända till 12 daler k. m. för att jordfästa ett lik.

Nystaden drabbades inom kort av svåra motgångar. Det bottniska handelstvånget och de outsägligt svåra nödåren 1695-97, då barkbröd och dylikt måste användas såsom människoföda, hämmade utvecklingen. Dessutom ådagalade Piteåborgarna vid denna tid en anmärkningsvärd grälsjuka och processlystnad.

Piteå stads kyrka. Foto G. Broman

Stora ofredens dagar kommo. Till en början hade man ringa känning av dem. Man klagade över de dryga skatterna, men fröjdades över kung Karls segrar. Motgångarna i Ryssland medförde krigets förläggande till svensk jord. I dec. 1716 kom landvägen norrifrån en strövkår dåligt beväpnade kosacker, 40 à 50 man, på plundringståg längs kustlandet. De togo sitt huvudkvarter i rådhuskällaren (krogen) vid torget, plundrade staden samt mördade bl. a. apologisten Petrus Petri Hofberg. De flyende borgarna förföljdes av de snabbt ridande kosackerna, som i Kinnbäck tillfångatogo och plundrade prosten Daniel D. Solander och borgmästaren Er. Dahlgren m. fl.

En ännu svårare olycka kom över staden 1721, då den ryska flottiljen efter ett misslyckat landstigningsförsök vid Pitesundet landsatte 300 kosacker samt fotfolk, vilka besegrade de vid Gammelstaden stående 60 man av västerbottniska regementet under befäl av major C. F. Frisell. Därefter vände ryssarna, sedan de bränt och plundrat i Öjebyn, tillbaka till staden, vars innevånare i besinningslös förskräckelse flytt utan att göra något försök till motstånd. Kyrkan, som säges ha varit kosackernas högkvarter, skonades, men staden i övrigt, bestående av tio välbyggda kvarter, lades i aska den 14 juni 1721. Förlusten beräknades till minst 100,000 daler k. m.

Utplundrade och fattiga genom ryssarnes härjningar återvände borgarna till den ödelagda staden. Somliga flyttade därifrån, men de flesta stannade kvar för att åter bygga hus och hem. 1721 års brand lamslog staden för många år framåt och gjorde det svårt för den att bestå i tävlan med grannstäderna.

Under 1700-talet blev ett allmänt uppsving i industri och handel, men Piteå hade ej mycken nytta därav, enär handelstvånget lade hinder i vägen. Städerna vid Bottniska viken voro från år 1696 tvungna att sälja sina varor till Stockholm. De fingo ej segla söder om huvudstaden eller på utlandet. Så hade ej alltid varit. Under vissa perioder hade Piteåborna seglat på Östersjöprovinsernas hamnar och där avyttrat sina produkter förmånligt och inköpt för billigt pris spannmål, salt och humle. Nu lade stockholmsborgarna så småningom under sig så gott som hela den bottniska handeln. Med häftighet stredo de bottniska städerna för ernåendet av stapelfrihet, och år 1765 erhöllo de på vissa villkor rättighet att segla fritt i hela världen.

Snart gör sig ett livligt uppsving gällande i Piteå. Båtvarv anlades, och fartyg byggdes. Ända till Medelhavet gingo Piteå-skeppen med last av bräder och tjära. År 1793 utskeppades från Piteå bl. a. 16,541 tolfter bräder, 9,025 tunnor tjära, 3,955 lisp. smör och 3,996 st. renhudar.

De napoleonska krigen i början av 1800-talet hämmade den merkantila utvecklingen. Piteå drabbades dessutom år 1806 av den röda hanens härjningar, varvid rådhuset gick upp i lågor. Så kom kriget med Ryssland. På våren 1809 förlades en rysk här under Kamenskij till Piteå. Ehuru god ordning uppehölls, var dock den ryska härens våldgästning mycket betungande för borgerskapet, som under ett halvt års tid nödgades förse den med proviantförråd.

Efter freden följde en tid av uppåtgående. Under 1840-50-talen rådde högkonjunkturer på det kommersiella området. Piteå var på den tiden icke blott den största av Norrbottens städer, det var även residens- och militärstad. Sedan Norrbottens län år 1810 utbröts ur Västerbottens, blev Piteå år 1816 säte för länsstyrelsen. Dess förste landshövding hette Per Adolf Ekorn, som år 1816 transporterades till Älvsborgs län. Och när år 1842 Västerbottens fältjägareregemente uppdelades i tvenne skilda kårer, Västerbottens och Norrbottens fältjägarekårer, utsågs Pitholms hed, 11 km. från Piteå, till övningsplats för den senare. Den glans, som landshövding och regemente spredo över den lilla staden, blev kortvarig, bådadera drogo snart sina färde till Luleå: länsstyrelsen den 25 juni 1856 och regementet år 1882.

I kulturellt hänseende hade staden alltifrån sin begynnelse varit ett centrum i övre Norrland. Ända från år 1627 har staden ägt en trivialskola, som trots det lägervall, vari den råkade under 1600-talets sista år på grund av lärarnas processer, slagsmål och dryckenskap, varit omhuldad av stadens borgerskap med uppoffrande kärlek. Härifrån ha också en hel skara män utgått, vilka med heder skrivit in sina namn i fäderneslandets hävder. Vi nämna däribland prof. Christoffer Jacob Boström, den framstående filosofen, Karl Daniel Solander, den världsberömde botanisten, och landshövding Nils Edén, historikern och statsmannen.

Sedan den 1 okt. 1915 är Piteå medelst järnväg sammanknutet med stambanan och har härigenom fått ett gammalt önskemål uppfyllt. Samma år järnvägen till Piteå öppnades för allmän trafik, inleddes underhandlingar om anläggande å Lövholmen vid Piteå av ett statens slipersfaktori, vilka resulterade i uppförandet av en dylik anläggning, vars årsproduktion uppgår till c:a 400,000 sliprar m. m. för statsbanornas behov.

Omgivet av vatten på tre sidor och med utsikt över vida fjärdar, har Piteå stad ett idylliskt läge, dels på fastlandet, där kyrka, samskola, folkskola och stadshotell äro belägna, dels å Häggholmen, som numera är nästan landfast. Staden har till största delen bevarat sin ålderdomliga prägel med smala gator och trähus, inbäddade i grönska, som göra ett pittoreskt och tilltalande intryck.

När på sin tid Torneå stad skildes från Sverige, anlades Haparanda – den erhöll köpingsrättigheter den 5 dec. 1827 och stapelsrättigheter den 10 dec. 1842 – för att såsom huvudort för den svenska Tornedalen upptaga dess handel och såsom gränsort förmedla förbindelser mellan Sverige och Finland med en viss militärisk prägel. En särskilt stor lappmarkshandel bedrevs såväl från svenska sidan som från den finska lappmarken.

Mellanriksbanan Haparanda–Torneå. Foto Mia Green

Sedan staden i judiciellt hänseende hört till Nedertorneå domsaga blev den i nämnda avseende självständig den 20 nov. 1903.

Staden utvecklades så småningom och den militära förläggningen upphörde med tiden. Under fria former hade befolkningen å ömse sidor om gränsen sina förbindelser med varandra, icke allenast i köpenskap utan även i personligt umgänge.

I staden inrättades ett seminarium och ett femklassigt läroverk, vilket senare förvandlades till en statssamskola för flickor och gossar. Utvecklingen av järnvägsnätet i Norrland började, allteftersom blickarna riktade sig på Norrbottens viktiga landsända, att snabbare och snabbare dragas fram mot norr, tills stambanan efter många stridigheter om riktningen av densamma nådde Haparanda. De svenska och ryska statsmakterna beslöto till sist att sammanbinda de svenska och finska banorna med varandra genom en gemensam bro över Torneälv – invigningen av denna bana ägde rum 1919.

Sedan det gamla lasarettet nedbrunnit, beslöt landstinget uppföra ett nytt och modernt lasarett för Tornedalen, vilket i sommar (1921) kunnat tagas i bruk.

Haparanda kyrka och invalidgraven. Foto Mia Green

Under krigsåren, då världstrafiken tog sig vägen norr över Bottniska vikens landledes med väldig person- och godsomfattning, anlade Haparanda stad ett hamnspår från den provisoriska järnvägsstationen ned till hamnen, vilken anordning mycket underlättade trafiken.

Med Haparanda stad har på senaste tid införlivats nästan hela Haparanda by, så att invånareantalet numera uppgår till omkring 3,000 personer.

Staden, som tidigare icke kunnat medels brunnar förse dess befolkning med dricksvatten, vilket måst forslas upp från älven, har numera anlagt vatten- och avloppsledning, varvid grundvatten tagits från Vuomo by, ungefär 4 km. från staden. Denna anläggning har för staden till följd av den svåra kristiden blivit mycket dyr och slutar på över miljonen, då första kostnadsförslaget löd på omkring 340,000 kr. – Staden har på senare tid anlagt även ett eget elektricitetsverk.

Kommunalutskylderna, som tidigare varit jämförelsevis mycket små, omkring 4,50 kr. pr bev.-kr., ha nu stigit ända till 10,50 kr. År 1920 utgjorde taxeringsvärdet å bevillningspliktig fast egendom c:a 3 milj. kr. och den till bevillning beskattningsbara inkomsten 3,5 milj. kr.

Haparanda stad. Foto Mia Green

Staden är särskilt sommartid rätt idyllisk med sina breda gator och lummiga trädgårdar. Från det ståtliga vattentornet erbjudes en vidsträckt utsikt, t. o. m. flera mil in i Finland. Ett tidsenligt stadshotell finnes. Järnvägsstationen, som torde vara en av landets modernaste och vackraste, inrymmer restauration och resanderum. Kyrkan, som uppfördes 1828, äger en praktfull altartavla, målad av professor Winge.

Staden hör judiciellt till Torneå domsaga. Stadsfullmäktiges ordförande är sedan flera år postmästare A. E. Lundin, vice ordförande landsfiskal Frans Bergström samt stadsstyrelsens ordf. järnhandl. Ivar Lundin.

Då konung Gustaf II Adolf i början av 1600-talet anbefallde traktens Birkarlar och Gärningsmän att nedslå sina bopålar vid Luleå sockenkyrka och där anlägga en stad – vilkens privilegiebrev daterades den 12 juli 1621 – utgjordes denna Luleå socken, förutom av Nederluleå, även av nuvarande Råneå, Överluleå, Edefors, Jockmocks och Kvickjocks samt Gällivare socknar.

Boden, som vid denna tid var en bland de mindre byarna i socknen, kan sålunda sägas vara »ben av samma ben och kött av samma kött» som det nu trehundraåriga Luleå.

Den 12 juni 1816 beslöt Kungl. Maj:t medgiva inrättandet av kapell i Hedens by, som vid denna tiden var huvudorten i trakten och en stor marknadsplats, men beslutet blev aldrig verkställt. Ett kungl. brev av den 17 september 1823 meddelade bestämmelse om Luleå pastorats delning och enligt ett senare kungl. brev den 8 juni 1826 skulle det nya pastoratet benämnas Överluleå och kyrkan uppföras i Bodens by. I och med kyrkobygget 1831 blev Boden centralpunkten i det nya pastoratet som jämväl omfattade nuvarande Edefors socken. Inom hela det nya pastoratet, som bestod av i det närmaste 69 mantal, fanns då en folkmängd av allenast 2,903 personer.

Till jämförelse meddelas, att den vid skilsmässan kvarvarande delen av moderförsamlingen räknade en folkmängd av 5,359 personer och Luleå stad 1,059.

Bodens byamän hade vid denna tidpunkt icke sina boplatser i den nuvarande staden utan dels i Gammelbyn vid norra stranden av Bodträsket och dels i Fagernäs samt vid Djupviken m. fl. ställen. Den mark som nu upptages av stadsplanen utgjordes dels av Svartbjörnsbyns urfjällar dels av Bodens bys fäbodvall, lertag, sandtag, båtläning-, linsänke- och blekplatser.

Den mark, där telegrafhuset m. fl. byggnader äro uppförda, utgjorde då en holme, Tallholmen, och båtled gick så sent som 1864 mitt över det nuvarande Pumptorget emellan Bodträsket och Nedre Afvan.

Ännu på 1850-talet saknades landsvägar. Man färdades sommartiden i båtar till Kyrkbyn eller efter »hundstranden» och vadade över vikar och sund.

Då nu Boden genom kyrkobyggnaden blivit huvudorten i Överluleå, var del naturligt, att Boden skulle bliva bygdens centrum på alla områden. Tingstaden lades vid kyrkan, den första skolan förlades även dit på 1840-talet, och en säger en köpman slog sig ner för att göra affärer.

Med tingstaden följde spöpålen. Denna upprestes på Tallholmen, och stod ungefär på den plats, där den nuvarande annonspelaren tronar. Den siste som slet spö därstädes var Strand-Lars från Unbyn.

Vid kyrkan höllos marknader i mars och september varje år. Då fördes ett gladare liv, synnerligast åren 1863-1865 då kanalbygget pågick.

Överluleå och Bodens kyrka med kyrkstugor

Med kanalbygget följde medikamentsförråds förläggande till Boden och station för läkare.

Med Luleå stad och byarna utefter älven stod Boden sommartiden i förbindelse genom ångbåtar från och med 1865 till 1891, efter vilket sistnämnda år järnvägen konkurrerade ihjäl ångbåtstrafiken.

I och med järnvägsbygget och en järnvägsstations förläggande till Boden har Boden börjat gestalta sig som en handelsplats.

Men icke enbart järnvägen kan sägas vara orsaken därtill utan även och måhända till huvudsaklig del det förhållandet, att Boden blev en av vårt lands största garnisonsorter och dess starkaste fästning.

Redan 1888 inköptes av en kvinnoförening viss mark för militärt bruk, och med fästningsbyggandet i början av 1900-talet och den inflyttning av civila, som därmed även följde, fick samhället en viss prägel av nybyggarestad. Boden blev »stationssamhälle». Genom kungl. brev den 28 februari 1896 föreskrevs, att Städernas byggnadsstadga skulle där tillämpas, och enligt kungl. brev den 26 november 1897 och 11 mars 1898 skulle Ordningsstadgan, Brandstadgan och Hälsovårdsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar gälla för Boden, som nu blivit municipalsamhälle.

Boden år 1887

Bodens stad, Kungsgatan

De kostnader, som municipalsamhällets invånare nödgades ikläda sig för den nya värdigheten, ansågos emellertid vara för stora i förhållande till de fördelar, som vunnits, och alltmer gjorde sig gällande tanken på en fullständig utbrytning från Överluleå kommun. Det nya samhället med sina 3,000 innevånare ville bliva stad.

Så börjades utredningar och skriverier i saken. En sannskyldig smärtornas väg vandrades i över 15 år, innan frågan löstes, så att Bodens municipalsamhälle från och med den 1 jan. 1919 förklarades vara stad med de rättigheter till självstyrelse, som därmed följde. Vid starten hade staden en folkmängd av 6,369 personer.

Staden är nu 2½ år gammal. Dess väl och ve beslutes av »30 tyranner». Den har fått en ny stadsplan, som kommer att i sinom tid omskapa nybyggarestaden till en vacker stad. Den har ett präktigt folkskoleväsen och en kommunal mellanskola, vatten- och kloakledningsnät samt ett välordnat polis- och brandväsende.

Norrbottens regementes kasern, Boden

Det är klart, att en sådan ungdom som Bodens stad skall drömma ljusa framtidsdrömmar om sin blivande storhet på grund av sitt utmärkta läge i korsningen av Norrbottens kommunikationsleder, men den vet även, att »strategiska hänsyn» kunna resa sig mot utvecklingen. Ty om fienden nalkas vår bygd, skola alla för krigiskt bruk onyttiga varelser lämna staden, och all stadens härlighet kan komma att brännas och skövlas. Och det är icke lämpligt, menar man, att på en sådan ort hava stora värden samlade.

Bodens stad har likvisst under en jämförelsevis kort tidsperiod utvecklat sig fördelaktigt, och dess invånare hoppas, att detta skall fortgå allt framgent utan störande inflytelser.

Så blev fäbodvallen en stad – elaka tungor säga, att det ännu är något kvar av vad som varit.

Norr i Bottnen, upp mot den stora havsvikens norra ända och »botten», seglade i avlägsen forntid våra förfäder. Där i norr i de stora skogarnas land, på de höga fjällen och vid Ishavets stränder var det dyra och kostbara villebrådets rike. Där vankades blåräv och korsräv, järv och hermelin, mård och isbjörn, elfenben av valrosstand, skeppståg av valrosshud och fisk av det läckraste slag. Vad under då, att pälsjägarnas och äventyrssökarnas tåg gick mot norden!

Norr i Bottnen föllo stora älvar ut i havet, och upp efter dem gick färden, mot norr, mot nordväst, mot nordost. Rökar syntes på stranden och uppe i skogen, små lätta båtar av näver eller skinn skymtade bakom uddarna, och följde man dem efter, kunde man någon gång få tag i båtarnas ägare, små skinnklädda, mörkhyade, svarthåriga gestalter, som grinade vänligt och sökte vinna de farliga, storväxta, blonda främlingarnas bevågenhet. Man kunde t. o. m. någon gång få se deras bostäder, små tält av näver eller skinn, utbredda över en ställning av trästörar. I toppen av tältet gapade ett stort rökhål. Därunder brann elden.

De små människorna hade sköna pälsverk att sälja. I betalning togo de vadmal, linne, yxor, nålar och alla andra nyttiga ting, som nordborna hade att ge dem. Belåtenheten var ömsesidig. De främmande köpmännen blevo trakterade med lax och rentunga, togo i sin ordning fram bröd, smör och ost och läto kraftigt öl rinna i koppar och skålar. Det var en vara, som föll på läppen och gick åt, men nordborna förundrade sig över att dessa urinnevånare i Bottnen tycktes känna till ölet mycket väl sedan gammalt. Till slut lyckades man medels teckenspråk leta ut, att det icke blott var nordbor, som brukade komma till dessa avlägsna trakter på handelsfärder, utan att det också kom andra främlingar hit och att dessa bland mycket annat även hade öl med sig. De kommo från öster och sydost, tycktes det, och de små infödingarna voro synbarligen rädda för dem.

En dag träffade de båda slagen Bottenfarare samman. Mötet blev, i goda vapens skydd, fredligt, och nordborna erforo nu, att deras östliga konkurrenter i själva verket voro gamla bekanta. Infödingarna hade kallat dem »kareler» och »tjuder», men nordborna själva hade haft ett annat namn på dem – de kallade dem finnar och kände dem väl från sina färder till länderna öster om Bottenviken och Ålands hav.

Vi veta ännu icke med säkerhet, om nordborna eller finnarna voro de första på platsen, när det gällde att öppna dessa förbindelser med urinnevånarna norr i Bottnen. Av det lilla, som hittills blivit känt om Norrbottens arkeologi, kunna vi icke draga några slutsatser om de första nykomlingarnas nationalitet, och endast på språkvetenskaplig väg kan man ur ortnamn och lånord göra en del preliminära gissningar om dessa förhållanden. Ett är emellertid att betrakta som ganska säkert, nämligen att nordborna redan vid järnålderns början, omkring mitten av det första årtusendet före Kristus kommo i beröring med de nuvarande lapparnas förfäder. Av nordborna fingo lapparna sedan så småningom lära känna en mängd nyttiga och märkliga ting av både lekamlig och andlig art, vilka ännu i dag i urgammal nordisk gestalt återspegla sig i deras språk. Det första mötet emellan nordbor och lappar ägde emellertid troligtvis rum uppe vid Ishavet och icke i Norrbotten. Till Norrbotten kommo de första svenskarna förmodligen först i en något senare tid, men när, det är oss ännu omöjligt att avgöra. En tidsbestämning kunna vi erhålla av det finska Pirkkiö, namnet på den ö, på vilken finska Nedertorneå kyrka nu ligger och vilken säkerligen uppkallats efter det berömda Birka på Björkön i Mälaren. Här vid Torneälvens mynning fanns nämligen redan i mycket gamla tider en viktig handelsplats, som förmodligen grundats från Birka eller åtminstone fått sin största betydelse genom handelsmän därifrån. Men Birka förlorade sin betydelse och överflyglades av Sigtuna vid 1000-talets början. Redan före denna tid böra alltså svenskarna ha mer eller mindre stadigt satt sig fast vid Torneälvens mynning.

När nu än detta månde hava skett, om före eller efter finnarnas ankomst till dessa samma trakter, ha svenskarna i alla händelser fått sitt namn på Norrbottens urinnevånare från finnarna. Det svenska ordet lappar hör med all säkerhet samman med det finska ordet Lappi, som nu betyder »Lappland», men fordom också var namnet på Lapplands folk, lapparna (nu på finska lappalaiset, en lapp lappalainen). Från början synes detta Lappi ha betytt »ödemarken i norr» ävensom avsett det folk, som vistas i denna ödemark. Nordbornas gamla och egentliga namn på lapparna var »finnar», men man har ingen underrättelse om att detta ord begagnats i samma betydelse i Sverige; i Norge däremot är det ännu i dag det vanliga namnet på lapparna. Själva kalla sig lapparna i Norrbotten sapme eller sabme, i flertal sameh, samet, samek, olika i olika trakter, och de ha i samband med sin nyväckta nationella och sociala fråga sökt att införa detta namn även i svenskan – så vitt jag förstår, utan tillräckligt skäl och utan framgång; en böjning same, samer, som de föreslå, är för svenskarna oantaglig och en böjning same, samar vanställande. Varför ej bibehålla det urgamla namnet lappar?! Ingen människa förbinder något nedsättande med detta ord.

Fiskarlapp från Aiddejärvi

Det är vidare möjligt, att svenskarna först genom finnarnas förmedling fått sina namn Torne, Lule och Pite från lapparna, på vilkas språk de vid denna avlägsna tid böra ha lytt ungefär Tornos, Lulajjo och Pithim (nu Tuornos, Luleju, Pitam); i nutidens finska heta de Tornio, Luulaja, Piitin. Men det är också möjligt, att svenskarna fått dessa namn direkt från de lappska infödingarna. Så har väl i alla händelser varit förhållandet med namnet på Kalix, den nutida lappskans Kalas, vilket utvecklats ur ett äldre Kalis; på finska heter det helt annorlunda: Kainuu »låglandet».

Utefter Torne och Kemi älvars dalgångar finner man ända ned till kusten en mängd ortnamn, som nu för tiden äro finska, men tydligen från början varit lappska. Dessa ortnamn vittna således om att befolkningen i trakten från början varit lappsk och först i senare tid utträngts av nyare ankomlingar. Även i de bägge Kalixsocknarna finner man en del ortnamn, som tydligen äro av icke-nordiskt ursprung. Särskilt falla de många sjö- och bynamnen på -järv, Morjärv, Räktjärv m. m., i ögonen. Den andra sammansättningsleden -järv överensstämmer ju fullkomligt med det finska järvi »sjö», och man vore därför närmast benägen att antaga, att det varit finnar, som först givit dessa sjöar namn. Med all säkerhet har det också en gång nere vid Kalixkusten funnits en och annan finnby, vars innevånare kunnat på sina fiske- och jaktfärder i det inre landet ge sjöarna namn; sådana byar ha, att döma av namnen, Sangis, Vånafjärden (finska vuono »stor havsvik, fjord»; detta finska ord är emellertid självt lånat från lapskan, varför det sålunda är möjligt, att namnet Vånafjärden direkt härstammar från lapparna) och Ryssbält (1559 skrivet Rijskepelth; finska pelto »åker») varit. Men det är också tänkbart och i vissa fall kanske t. o. m. troligt, att Kalixsocknarnas sjönamn på -järv från början varit lapska namn och slutat på -jaur; liknande omvandlingar av lapska sjönamn känner man även från andra håll. I alla händelser ha finnarna i Kalixsocknarna redan för länge sedan försvunnit; de som nu finnas längst uppe i Överkalix sockens nordvästra ända, äro tämligen sena immigranter.

I Råne-, Lule- och Pitesocknarnas kustland är det svårare att finna några lapska ortnamn, som då skulle vara minnen av den forna lapska befolkningen i trakten. I stället hittar man ett och annat säkert finskt bynamn, såsom t. ex. Kallax i Nederluleå och Hortlax i Piteå eller numera Hortlax socken; detta -lax är tydligen det finska laksi (eller lahti) »vik». En sporadisk finsk bosättning har således en gång ägt rum mitt ibland den svenska befolkningen i dessa trakter, men denna finska bosättning har veterligen icke lämnat andra spår efter sig än ortnamnen. Först i de övre delarna av de nämnda socknarna finner man otvivelaktiga lapska ortnamn; det mest bekanta bland dessa torde vara namnet på hållplatsen Koler (»Fisksjön») vid stambanan mellan Storsund och Långträsk.

Vid vilken tid lapparna blevo undanträngda från kustlandet av svenskar och finnar är omöjligt att säga. Den nuvarande lappmarksgränsen är emellertid icke gammal. Den uppgicks och bestämdes nämligen först på 1750-talet, varvid man efter noggranna undersökningar och vittnesförhör förlade den i utkanten av de områden, till vilka lappar vid denna tid hade obestridlig nyttjanderätt. En punkt på denna gräns, den egendomligaste och mest påfallande av dem alla, nämligen »Songamuotka rå» på gränsen mellan nuv. Karesuando och Muonionalusta socknar uppe vid Muonioälven, är likväl mycket gammal, enär det redan i ett kungligt brev av år 1584 omnämnes och fastslås, att lapparna ha urminnes hävd på trakterna där ovanför och att Tornebönderna icke få göra något intrång ovanom Songamuotka. Ända hit upp färdades sålunda redan vid denna tid Tornebönderna på sina fiskefärder, och den stora bukt lappmarksgränsen här gör är därför icke så omotiverad, som den vid första ögonkastet kan se ut att vara.

Såsom förut blivit nämnt, träffade lapparna samman med nordborna uppe vid Ishavet redan vid mitten av första årtusendet före Kristus. Detta skedde förmodligen vid nordbornas första framträngande till dessa trakter. Man vet icke med bestämdhet, om ens lapparna själva kommit så särskilt mycket tidigare till dessa samma trakter, d. v. s. ungefär till nuv. Norska Finnmarken, från sitt äldsta kända urhem i de inre delarna av Finland och Ryska Karelen. Huru hastigt de sedermera från Norska Finnmarken spridde sig ned över nuv. Norrbottens lappmarker och kustland, är omöjligt att säga. Man vet blott, att de lärde känna Vindelälven och således kommo ned i nuv. Sorsele socken i Västerbottens län först efter det nordborna givit denna älv dess namn och troligen efter Kristi födelse, men före vikingatiden.

Lapp från Jukkasjärvi. Foto H. Lundborg

Ifrån vilket håll åter lapparna kommit till det nyssnämnda urhemmet, är alldeles obekant och kommer kanske alltid att så förbliva, enär man tillsvidare icke synes kunna sätta dem i närmare släktskapsförbindelse med någon annan känd människoras och därigenom närmare bestämma riktningen av deras allra äldsta vandringar. Den kända satsen, att lapparna tillhöra »den mongoliska rasen», är mycket litet värd, ty hela denna »mongoliska ras» torde vara en blott fiktion. Lapparnas språk är visserligen släkt med finnarnas, men redan en flyktig blick på de båda folken visar, att de icke kunna vara kroppsligen släkt med varandra. Lapparna torde då i stället för ett par tre tusen år sedan ha upptagit sitt nuvarande språk från finnarna, som väl då trängde in i deras gamla land. En antropologisk undersökning av lapparna synes ge vid handen, att de tillhöra en mycket primitiv och ålderdomlig människoras. Detta tyckes framgå av vissa egendomligheter i deras kranier, särskilt i fråga om tänder och ögonhålor, vilka egendomligheter nyligen blivit framdragna av finska anatomer. Forskningen härom är likväl ännu blott i sin första begynnelse. I alla händelser ha lapparna under senare tider blivit mycket uppblandade med finnar och nordbor och utgöra numera långt ifrån någon ren ras.

Uppgifterna om lapparnas antal äro mycket opålitliga, vilket närmast beror därpå, att det är så svårt att avgöra, huru länge en person, som övergivit sina lappska förfäders språk och levnadssätt och dessutom kanske är av blandad ras, skall räknas som lapp och icke i stället som svensk eller finne. Av samma skäl är det svårt att säkert avgöra, om lapparnas antal tilltager, står stilla eller avtager. År 1910 uppgåvos för Norrbottens län 4,330 lappar, varav 2,484 nomader (Karesuando 717, Jukkasjärvi 747, Muonionalusta 69, Pajala 41, Tärendö 27, Korpilombolo 29, Hietaniemi 24, Övertorneå 21, Nedertorneå 9, Haparanda 1, Gällivare 537, Överkalix 31, Nederkalix 12, Råneå 53, Kvikkjokk 311, Jokkmokk 209, Edefors 30, Överluleå 4, Nederluleå 1, Arjeplog 603, Arvidsjaur 842, Älvsby 2, Piteå landsförs. 10) och för hela landet 7,138 lappar, varav 3,671 nomader.

Ännu osäkrare äro uppgifterna om renarnas antal, och det är mycket svårt att få dem på ett tillförlitligt sätt räknade. För år 1911 uppgåvos för Norrbottens län 190,970 renar, för Västerbottens 65,077 och för Jämtlands 20,037, alltså sammanlagt för hela landet 276,084 renar. Under innevarande år 1921 företages ny renräkning; dess resultat föreligga emellertid ännu icke, då detta skrives. Dylika tid efter annan återkommande, systematiska renräkningar äro av avgörande betydelse för renskötseln, enär man endast på detta sätt kan få verklig kännedom om och reglera ren-belägget för varje särskild trakt och förebygga betesmarkernas förstörande. En pålitlig självdeklarering är av flera skäl omöjlig att åstadkomma. Under krigsåren har renarnas värde stigit till det mångdubbla mot förut och kan numera i Norrbottens län beräknas till i genomsnitt minst 75 kr. för stycket.

Om renskötselns uppkomst och ålder ha olika teorier framställts. Själv tror jag, att lapparnas renskötsel uppkommit i Finland och Skandinavien och ej sammanhänger med samojedernas och överhuvudtaget de östligare rennomadernas renskötsel. Vissa detaljer i densamma gå med säkerhet tillbaka till de fastboendes kreatursskötsel, andra synas tyda på ett tidigare bruk av hundar som dragdjur.

Lappkvinna från Jukkasjärvi. Foto H. Lundborg

Av nomaderna äro i Norrbottens län den största delen fjällappar och en mindre del skogslappar. Skogslappar med skogsrenar, vilka ej gå upp till fjällen på sommaren, finnas framför allt i Arvidsjaur, Jokkmokk och Gällivare, men till en del också i Arjeplog, Vittangi–Jukkasjärvi och Karesuando; några finnas även i Edefors och Råneå och åtskilliga i Tornedalssocknarna, dels skötande egna, dels andras renar. Men dessutom finnas också en mängd lappska bönder eller nybyggare, särskilt i Pite och Lule lappmarker, liksom också många nybyggare i Lappmarken, som nu räknas som svenskar eller finnar, i större eller mindre utsträckning ha lappskt blod i sina ådror. Deras förfäder ha vanligen varit skogslappar, som tagit upp nybyggen på sina skatteland. Slutligen finnas också en hel del obesuttna lappar, utan renar och utan jord, lösa arbetare, fattighjon o. a., vilkas lott ofta nog är mycket hård och eländig.

Det märkvärdiga lappska tältet, kåtan, förekommer numera nästan blott hos fjällapparna, och även de ha på sina håll, särskilt i Jukkasjärvi, börjat skaffa sig stora, fasta torvkåtor i st. f. tält. Det är en märklig kuriositet, att den tvärs över rökhålet gående »grytåsen», vars anbringande fått vittgående följder för kåtans övriga konstruktion, säkerligen är av urgammalt nordiskt, skandinaviskt ursprung. Skogslapparna ha endast fasta kåtor, vilka i Pite lappmark ännu äro av den gamla, fyrkantiga, timrade, pyramidformiga typen. Dessutom ha de esomoftast regelrätta stugor och gårdar. Bodar och gäll av olika slag höra också till den lappska »byn» på fjället och i skogen; dessutom större och mindre gårdar eller inhägnader för samlande och skiljande (»rarkning») av boskapen.

En sommardag vid Laimolahti, vik av Torneträsk. Foto H. Lundborg

Av lapparnas mångfaldiga husgeråd och redskap må blott ett par omnämnas. Kasttömmen eller lasson, det oundgängliga hjälpmedlet vid infångandet av renarna, har ursprungligen med all säkerhet varit ett jaktredskap. Skidorna ha i forna tider varit på undersidan skinnklädda och saknat ränna. Denna östra skidtyp (med lika långa skidor), som förekommit och förekommer hos alla arktiska folk i Gamla värden, har i Finland och Skandinavien blandats med en av de skandinaviska nordborna uppfunnen typ med skidor av olika längd, den vänstra längre, försedd med ränna och icke skinnklädd, den högra kortare, utan ränna och skinnklädd; spår av denna typ finnas ännu kvar på sina håll. Av denna blandning mellan de båda typerna har så den nutida skidtypen med sina lika långa, rännförsedda, icke skinnklädda skidor uppkommit. Lappsläden är karakteristisk för lapparna och saknas alldeles i andra trakter; den har från början varit en av jägaren själv dragen handkälke och troligen urholkad ur en trästam; dess lappska namn är bl. a. kieris; ackja (borde egentligen uttalas med tje-ljud) är icke lappska, utan lånat från det finska ahkio, vilket självt möjligen lånats från ett urgammalt nordiskt ord, som ännu finnes kvar i svenska dialekter: äskja »liten ask» (egentligen »föremål av askträ»). Lapparnas båtar voro i forna tider ytterst små och lätta och hade, liksom nordbornas forntida båtar, sammansydda, ej sammanspikade bord; ursprungligen torde de ha paddlats fram med korta, breda åror; den nutida årställningen med långa åror och »håband» är ett urgammalt lån från nordborna.

Lapparnas klädedräkt är i sina grunddrag överallt densamma, om också utsmyckningen är något olika i olika trakter; den blir allt bjärtare, ju längre mot norr man kommer. Mössan är det klädesplagg, som växlar mest i utseende, och på mössan kan man i regeln se, från vilken trakt en man eller en kvinna är, ja, även barnen ha särskilda mössor, olika för pojkar och flickor. Med de inflyttande Kautokeinolapparna har den stora fyrkantiga mansmössan och den till huvudet tätt slutande kvinnomössan kommit till Torne lappmark och i våra dagar ännu längre mot söder. Denna mansmössa saknar tofs, vilken annars är vanlig i många trakter, t. ex. hos de ursprungliga Tornelapparna och lapparna i norra delen av Gällivare. Jukkasjärvimännens läderskärm är säkerligen en ganska sen och för övrigt betydligt ful tillsats. Den egendomliga »frygiska» blåa och röda kvinnomössan i Gällivare tyckes vara en äldre form av Tornelappkvinnornas ursprungliga, bandomvirade mössa. I Jokkmokk äro mössorna enklast, helt blå med en smal tenntrådsrand hos männen och en tenntrådsrand med ett par smala röda bårder hos kvinnorna. Arvidsjaurs kvinnomössa är nättast och kokettast, svart med röda ränder och hopvikt.

Lapphustru med sitt yngsta barn utanför kåtan. Foto H. Lundborg

Det skönhetssinne, som onekligen tar sig uttryck i många detaljer av klädedräkten, särskilt skobanden och bältena och på sina håll kragarna, barmklädena och mössbanden, visar sig i ännu mera framträdande form i den lapska horn- och träslöjden. Icke dock så mycket i de slöjdalster, som förfärdigas till avsalu och som ofta äro fruktansvärda i sin klumpighet, utan fastmer, åtminstone i vissa trakter, i de skedar, knivskaft, knivslidor, skopor, spännen, stavar, pipfodral, nålhus, tändsticksfodral, örslevar, bandvävstolar m. m., som göras för eget bruk. Både till form och utsirning äro dessa slöjdalster ofta synnerligen vackra och visa en högt driven ornamentik, vilken för övrigt till en del återgår på gamla nordiska motiv. För att befordra och uppliva den lappska hemslöjden har nyligen en präktig mönsterbok för lappslöjd i Västerbottens län utgivits, och det vore särdeles önskvärt, om en sådan kunde komma till stånd även för Norrbottens lappmarker.

När och där lapparna ännu leva efter den gamla matordningen, utgöra kött, fisk och blodmat huvudbeståndsdelen av deras föda. Potatis och grönsaker har man inte, blott en eller annan gång angelika eller mjölk, kokad på syra (Rumex). Gamla tiders ojästa »glödkakor» av kornmjöl börja utträngas av verkligt, jäst (och köpt) bröd. Smör köpes allt mer och mer; rensmör ser man sällan eller aldrig till, och renosten börjar bli sällsynt i många trakter, därför att »kalvarna bli bättre, om de få all mjölken», d. v. s. därför att det är besvärligt att fånga och mjölka korna. Men kaffe finnes desto mera, till största skada för hälsa och ekonomi. En och annan drack dock på min tid té i st. f. kaffe, och väl vore det, om detta bruk kunde bli allmännare. Brännvinet var svårt i forna tider; nu ha de religiösa väckelserna och restriktionerna tagit bukt på det.

En sommardag på fjället. Foto H. Lundborg

I socialt avseende inta lapparna samma ställning som alla övriga svenska medborgare och ha samma rättigheter och skyldigheter som de. Nomaderna åtnjuta dock befrielse från krigstjänst under fredstid, och deras skatteförhållanden äro därjämte ordnade på ett något annat sätt än den bofasta befolkningens. De svenska lapparna äro, vid sidan av sin tillhörighet till vissa kommuner, indelade i ett stort antal »lappbyar», delvis av urgammalt datum, vilka var för sig omfatta de lappar, som nomadisera inom en viss, närmare bestämd trakt. Från dessa administrativa lappbyar böra noga skiljas de »byar» man särskilt inom Torne lappmark ofta talar om och som bestå av de familjer, som pläga flytta gemensamt och ha sina hjordar sammanslagna till en enda, som de sköta samfält; det kan då också hända, att en sådan »by» innefattar blott en familj eller att en och samma förmögna familj har sin hjord och dess vaktare uppdelad på flera byar.

Vid Laimolahti, vik av Torneträsk, då renarne skola skiljas åt. Foto H. Lundborg

Renskötseln är i och för sig i behov av lagstiftning, och då den dessutom i vissa trakter kan komma och kommer i konflikt med jordbruket, boskapsskötseln och skogsskötseln, har också sedan långa tider tillbaka ett intensivt och nästan aldrig vilande arbete på dessa invecklade frågors vederbörliga reglering pågått. För närvarande gälla lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige av den 1 juli 1898 (ändrad genom lagar av den 8 juli 1904, den 19 juni 1917 och den 12 mars 1920) och lagen om renmärken av samma datum.

Särskilt tilltrasslad har »lappfrågan» blivit genom internationella politiska faktorers ingripande. Lapparnas urgamla land är numera delat på fyra olika stater, Sverige, Norge, Finland och Ryssland, och allt efter som dessa stater kommit till och växt ut mot norr, ha lapparna fått sitta emellan, från medeltiden och ned till våra dagar. Den forna Torne lappmark t. ex., som i öster sträckte sig ända bort till Tanaälven och som ursprungligen helt hörde till Sverige, delades år 1751 mellan Danmark–Norge i norr och Sverige–Finland i söder, dock så att nomaderna allt framgent skulle få vandra med sina renar fram och tillbaka mellan havet i väster och norr och det inre landet öster eller söder om vattendelaren. År 1809 delades sedan den svenska delen av Torne lappmark itu, till på köpet mitt igenom en gammal socken, så att norra delen av det gamla Enontekis föll till Ryssland–Finland och södra delen, nuvarande Karesuando, till Sverige. År 1852 stängdes gränsen mellan Ryssland–Finland och Norge för lapparnas, urbefolkningens, hjordar och år 1889 den finska gränsen för de svenska lapparnas renar. Även mellan Sverige och Norge har det som bekant varit strid om lapparnas flyttningar. Efter många decenniers förhandlingar har man emellertid genom en den 5 febr. 1919 avslutad konvention kommit till en modus vivendi ifråga om de till dessa länder hörande flyttlapparna, men lapparna ha dock även här på vissa punkter blivit de förlorande. Till öarna i Tromsö amt (eller fylke) få de svenska lapparna efter den 1 jan. 1923 icke vidare gå, och även vissa delar av Tromsö amts fastland, som sedan urminnes tider varit deras, ha blivit stängda för dem. Och dessutom få i det hela taget blott 39,000 svenska renar (förutom kalvar, som födas under inflyttningsåret) föras till Norge av våra Tornelappar. Följden av dessa mycket stora förändringar har blivit, att en hop Tornelappar måst flytta till sydligare delar av Norrbottens lappmarker, där de icke mera behöva gå över till Norge för att finna sommarbete för renarna.

Alla dessa förhandlingar och de därmed förbundna undersökningarna av renbetesförhållandena ha kostat synnerligen mycket penningar, men även om lapparna förlorat, ha dessa penningar dock icke gått till spillo. Redan en blick på det ovannämnda genomsnittsvärdet på renarna visar, att det är stora summor det rör sig om – de 39,000 renar, som få gå över till Tromsö amt, äro numera värda c:a 3 millioner kronor och Norrbottens läns 190,000 renar mer än 14 millioner kronor. Dessa siffror ge oss något att tänka på. De visa, att det i detta fall icke är fråga om några betydelselösa kuriositeter eller leksaker eller om några »vildar», som man gott skulle kunna avvara, utan om ekonomiska faktorer, som äro av vikt för både Norrbotten och hela vårt land. Ännu äro för övrigt en rad av betydelsefulla och maktpåliggande undersökningar nödiga, innan man kan anse sig ha fått tillräcklig kännedom om betingelserna för renskötseln inom de olika delarna av våra lappmarker. Hittills har allt detta fått gå på en slump, och det är hög tid, att det sker en radikal ändring härvidlag.

Renarne svalka sig. Foto H. Lundborg

Den viktigaste faktorn i det nya system, som nu med myndigheternas och vetenskapens hjälp håller på att skapas, är emellertid lapparna själva. Utan renskötare blir det ingen renskötsel, och det gäller sålunda att både få behålla den gamla staben av renskötare och göra den än bättre skickad för sitt värv, än den hittills varit. Det måste vara härdat och kraftigt folk härtill och därjämte ett folk, som är målmedvetet, kunnigt och upplyst. Ute på sjön duga inga morsgrisar och på fjället och i skogen inga stugusittare, varken okunniga eller kunniga sådana. Det är hemmets och skolans sak att dana dessa dugliga renskötare, dessa dugliga nomader. Hittills ha hemmet, traditionen och den fäderneärvda renhjorden varit de enda verksamma faktorerna vid bibehållandet och utvidgandet av renskötarestammen; skolan har intet gjort, annat än då och då motverkat hemmets och traditionens inflytelser. Och en hop missriktad filantropi och »humanitet» har med sitt skrik om lapparnas usla lott, deras brist på »kultur» och deras förtrampade rättigheter givit både svenskarna och åtskilliga bland lapparna själva en skev blick på deras faktiska ställning. Har en renägande nomad en usel lott?! Jämför honom mod det verkliga proletariatet i stad och på land! Ha lapparna ingen »kultur»?! Jämför dem med deras gelikar bland nybyggarna! Äro lapparnas rättigheter förtrampade?! Har det väl sedan långliga tider tillbaka funnits en så privilegierad folkklass i vårt land?

Man har nu också så småningom fått upp ögonen för de farliga bristerna i lappbarnens uppfostran och söker arbeta sig fram till en rimligare organisation av det lappska skolväsendet, ej utan motstånd från både svenskar och lappar, som icke förstå, vad saken gäller. Men att nyorganisera detta skolväsen går icke på ett år eller två – det fattas både skolor, lärare och läroböcker, och dessa kunna icke skaffas fram i en handvändning. God vilja och penningar finnas likväl, och då skall det nog så småningom gå.

En stor svårighet är språket. Lappskan är ett svårt tungomål, svårt att skriva och till en del omöjligt att dana för »högre» ändamål. Dessutom är dialektskillnaden högst betydlig och hinderlig. Pite- och Lulelapparna förstå överhuvudtaget icke Tornelapparna och vice versa, och de skulle knappast kunna läsa varandras böcker, om de hade några. Den lilla litteratur på lappska språket, som under senare tider utkommit i vårt land, nästan uteslutande av religiös art, är avfattad på Lulelappska och begriplig blott för Pitelapparna, Lulelapparna och möjligen de sydligaste Tornelapparna. Ingen finnes, som orkar författa eller översätta flera Lulelappska böcker eller skriva Tornelappska, och då är det ingen annan råd än att lära lapparna svenska, för att de må få tillbörlig bildning. Deras skolväsen är nu också överallt svenskt, och det äro även lapparna själva gärna med om, om de också självfallet därjämte älska sitt modersmål och högst av allt önska flera böcker på lappska. I Pite lappmark, först och främst bland skogslapparna, är för övrigt kunskap i svenska sedan gammalt vanlig bland dem. I Torne lappmark äro de till Norge flyttande lapparna ofta ganska hemmastadda i norska, vilket betydligt underlättar införandet av svenskan. I Torne lappmark och Gällivare kunna därjämte alla lappar finska, vilket allt framgent kommer att vara nödigt för dem vid umgänget med nybyggarbefolkningen. Med det intima umgänget med nybyggarna och den övriga ortsbefolkningen, med skolorna och med språkkunskapen följer, att lapparna i allmänhet stå på ungefär samma kulturståndpunkt som ortens nybyggarbefolkning, äro lika mycket eller litet upplysta, lika mycket eller litet vidskepliga, lika snygga eller osnygga o. s. v. som denna, men efter som lapparna på sina flyttningar vanligen komma i beröring med mycket folk och få se mycket av världen, är det också icke ovanligt, att de t. o. m. stå litet högre än den fastsittande befolkningen i trakten. Och intelligensen och livligheten fattas i regeln icke, även om det en och annan gång kanske kan vara litet klenare beställt med fastheten. Att tala om »vildar» och »naturfolk» är här sedan århundraden tillbaka en orimlighet.

En liten förteckning över den viktigaste litteraturen om lapparna är fogad till mina artiklar »Lappar» och »Lappska språket och litteraturen» i Nordisk Familjebok, 2 uppl. O. Bergqvists och Fr. Svenonius’ »Lappland» 1906-08 är ett nyttigt och innehållsrikt sammelverk (pris 35 kr.), G. von Dübens bekanta »Om Lappland och lapparna» 1873 en numera väsentligen föråldrad kompilation (utsåld; endast att erhålla på antikvarisk väg), Johan Turis »Muittalus samid birra» i svensk översättning 1917 en präktig skildring av Tornelapparnas liv (pris 5,25). Av de senare årens reselitteratur om lapparna må särskilt rekommenderas Emilie Demant-Hatts »Med Lapperne i højfjeldet» 1913 (pris 6 kr.), Karl-Erik Forsslunds »Som gäst hos fjällfolket» 1914 (pris 3,50) och Ester Blenda Nordströms »Kåtornas folk» 1916 (pris 4,25). Lulelappsk språklära, läsestycken och ordlistor meddelas i K. B. Wiklunds »Lärobok i lappska språket», 2 uppl. 1915 (pris 5,75).

Många tränade fjällvandrare ha länge kastat sina blickar längtansfullt över Lapplands karta, över dess stora högfjällsområden, över dess dalgångar och ändlösa vidder, men när längtan vuxit sig så stark, att den drivit pennan i handen på vandringsmannen att försöka teckna de första konturerna till en färdplan, då först har man märkt de verkliga svårigheterna: det är så litet skrivet om Lappland av det, som man behöver veta för en färd. Väl har Turistföreningens årsskrifter år efter år gett skildringar av turer, men vad man behöver vid planeringen av färden, har man länge saknat: exakta uppgifter om avstånd, om möjligheter till logi, om lägen på kåtor och hyddor i ödemarken, var lapplägren finnas och om den tilltänkta färdens relativa besvärligheter och tusen andra saker.

Så har det varit tills helt nyligen.

Men denna brist är nu avhjälpt sedan i bokhandeln utkommit en förträfflig resehandbok, innehållande goda, för turiständamål uppgjorda kartor. Med dessa färdledare i handen kan nu vilken fotgängare som helst kasta sig in i Lapplands väldiga vidder, dessa ödemarker, som man föreställer sig i ordets vackraste bemärkelse vara öde marker.

Det är ej längre många områden, som äro vita fläckar för turisterna. Väl finnas de, framför allt räknas Sarekområdet dit, men det ligger ingen överdrift i att säga, att så gott som hela Lappland utom Sarek ligger öppet för turisterna. Gång efter annan blir man glatt överraskad att ställas inför kontraster av så angenämt slag som denna: förr var det en hel expedition, ja, varför ej säga ett litet äventyr, att bara nå foten av vårt lands högsta fjäll, Kebnekaise; nu kan vem som helst, i bästa fall torrskodd, nå bergets fot, i ett stenhus samla krafter för bestigningen och med en i stugan stationerad förare nå toppen, utan andra äventyr än dem man själv vill framkalla eller dem, som stormmolnens virvlande lek utmed de väldiga klippsidorna framtvinga.

Från »Lapplands Paradis» Kvikkjokk. Foto L. Wästfelt

Historiker äro i allmänhet inte roliga, och vi skola inte trötta med några, utan låt oss utan vidare framhålla, vad som för den resande svensken är av större intresse: nu kan en även bekväm och fordrande turist genom att följa snälltåget med restaurang- och sovvagn av olika klasser och genom att följa två stora fina motorbåtar nå fram till hjärtat av Lapplands fjäll för att där i bekväma rum och en vacker matsal bli omhändertagen av välvilliga tjänsteandar och få känna det välbefinnande, som framkallas av god mathållning och högfjällens djärva linjer omkring sig. Vi syfta på Saltoluokta turiststation, som ligger fågelvägen 9 mil från Gällivare, 11 mil från Torne träsk och 6 mil från den namnkända fjällbyn Kvikkjokk.

Någon ställer nu till mig följande tre frågor: vilken är den mest lönande långvandringen genom Lapplands fjällvidder, vilken är den vackraste mindre vandringen och vilken punkt i Lappland är den vackraste?

Så långt min kännedom når, skulle jag vilja svara följande.

För det första: vandringen genom högfjällsområdet i riktningen norr–söder från Abisko till Kvikkjokk (eller omvänt), för det andra färden från Kalixfors järnvägsstation till Kebnekaisestugan (ej omvänt) och för det tredje: Abisko eller den lilla orten Aktse. Jag skulle kanske först bedja mina läsare att ta fram Lapplands karta och söka reda på följande namn, från norr till söder räknat: Abisko, Kebnekaise, Saltoluokta och Kvikkjokk. Vet man, var dessa namn återfinnas på kartan, är det ej svårt att identifiera läget på övriga här förekommande namn.

En vandring från Abisko till Kvikkjokk tager ej mindre än omkring 10 vandringsdagar och är omkring 23 mil lång. Färden går så gott som hela tiden genom obebott land och vandraren ställes därunder inför alla de typiska situationerna i fjället, och all dess skönhet träder honom till mötes. Utmed hela denna långa sträcka (nära nog lika med vägen Stockholm–Linköping) har man tak över huvudet varje natt, i det att mellan de stora turiststationerna på ungefär en lämplig dagsleds avstånd finnas uppförda små stugor eller kåtor av samma typ som lapparnas. Över icke mindre än 10 sjöar kommer man med roddbåtar, som Turistföreningen insatt. Tre älvar, som äro omöjliga, svåra eller besvärliga att vada, kunna numera undvikas, enär man ror i föreningens båtar förbi älvmynningarna.

»Kungsvägen genom Lappland» är sålunda att anse ganska väl organiserad.

Utsikt över Tarrasjön. Foto L. Wästfelt

Organiserandet av turistleder i Lappland har emellertid ofta något av primitivitet över sig, det händer så ofta någonting oväntat, ofta något intressant och roligt och som skänker känslan av äventyr, »detta är icke såsom hemma, detta måste vara i Lappland»! Roddbåtar skola vara placerade på angivna ställen, men det är ofta, de icke ligga på sina platser – vad skall man göra? Nu har man ställts inför detta lockande moment under en lapplandsfärd, en situation, som måste lösas, för att man skall komma fram. Inför lösningen av den frågan ställes man inför en fängslande uppgift, som kan ha sina obehagliga poänger i upplevelsens ögonblick men som sedan blir till strålande minnen. Ett annat exempel: bäcken är, enligt resehandboken, lätt att vada. Gårdagens regn har kommit den att svälla upp, den blir svårvadad – när man då kommit över, känner man en strömmande glädje över att ha »klarat» en oväntat påkommen situation. Eller: på hösten faller skymningen fort, man måste vara i kvarter före mörkningen, inför utsikten att kampera en kall natt i det fria kommer en sällsamt gnagande oro över att kanske icke kunna finna den lilla kåtan. Höstens strålande färgskimmer över fjällhedens blommor börjar mattas, skymningen faller hastigt på – se, där står torvkåtan! En sådan glädje som inför detta ödemarkens vindslitna hem, det enklaste av alla människoboningar, känner man inte inför ett stadshotell i en stad! Och man välsignar Turistföreningen, som fört upp den där lilla kåtan.

Turen till Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, är så lätt utförd, att t. o. m. tämligen bekväma turister icke borde låta sig avskräckas. Den kan lämpligen fördelas på två dagar. Första dagen vandring 2 tim. från Kalixfors järnvägsstation till finnbyn Kaalasluspa. Där möter Turistföreningens motorbåtsförare, lappen Petter Haugli, om han inte mött redan vid stationen, och från Kaalasluspa kör man 5 mil i två motorbåtar uppför Kalixälvens sjösystem (byte vid forsen vid Puoltsa). I finnen »grosshandlaren» Stålnackes hem i Paitasluspa får man i ett för turister avsett rum ett så gott kvarter man rimligen kan begära i denna kant av ödemarken, och påföljande dag för motorbåten den resande till Nikkulahti lilla by. Det är en mycket målerisk och intressant punkt, en riktig liten lappby med 6 lappfamiljer, med fasta kåtor m. m. Även här kan man övernatta, om man så vill.

Härifrån börjar en av de vackraste vandringar i Lappland, genom den storartade Ladtjodalen. Genom den låga, nästan parkartade björken, som här liksom överallt ger ett så karaktäristiskt utseende åt dalen, börja linjer av Kebnekaises toppar att framträda, och de stiga allt högre timme efter timme. Icke från något ställe i Lappland har jag sett svenska högfjälls djärva resning och stolta linjer mot solglittrande himmel framträda så fängslande som Kebnekaises här. Nästan skrämmande mäktig är Tuolpagornis nära kilometerlånga, svindlande branta vägg och fängslande är dess kraterliknande topp. Rodden över den lilla Ladtjojaure hör till denna leds glansfullaste stycken.

Tarrasjön med turisthyddan. Foto L. Wästfelt

Stugan, som Turistföreningen uppfört sydost om fjället, ligger i ett egendomligt landskap, i själva björkgränsen. Den innehåller herr- och damrum samt ett stort kök, där man får själv laga maten. En tillsyningsman, den allmänt omtyckte, präktige lappmannen Sarri eller hans ställföreträdare, uppehåller sig i stugan, försäljer konserver m. m. och följer för ett mycket ringa pris med som förare den vanliga leden upp till toppen.

Kebnekaise är vårt lands stoltaste högfjäll, möjligen med undantag av områden inom Sarek. Den, som företager glaciärvandringen på Storjökeln eller utmed firnfälten öster om kammen mellan Kebnekaise och Kaskasatjåkko ned till Tarfalasjön, ställes inför rent alpina tavlor av oförgätlig skönhet, och om Tarfalasjön kan sägas, att den är bra mycket vackrare än den berömda Märjelensjön i Alperna, båda issjöar, med delar av stränderna bestående av glaciärer. Kebnekaiseområdet är värt vida större uppmärksamhet än som uppenbarligen kommit detsamma hittills till del.

Och vilken är den vackraste platsen i Lappland? Här tvekar jag mellan två namn, ett mycket bekant och ett föga känt: Abisko eller Aktse. Abisko är så känt, att det icke fordrar många rader. Kring den stora komfortabla turiststationen på södra stranden av Torne träsk finnes inom ett rätt begränsat område allt, vad man vackrast förbinder med själva begreppet fjäll. Att se dess omgivningar en strålande solig sommardag med den blå spegeln av Torne träsk, de ljusblå eller dimblå väldiga linjerna av Abiskohögfjällen med stora snö- och ismassor, i ljuvligaste kontrast till den framför liggande högslättens ljusa björkgrönska, dessa ädla linjer mot den solglittrande himlen forma en av de vackraste bilder jag känner av högfjäll.

Aktse är ett litet nybyggarhem, beläget omkring 35 km. nordost om den kända fjällbyn Kvikkjokk, på norra stranden av sjön Lajtaure. Det har sagts, att denna högfjällsjö är Lapplands vackraste och en av de skönaste i hela Europa. Dess vatten har en betagande glans av opal, lervatten från Lapplands största isområde, dess övre del begränsas av skyhöga fjäll, i fonden mot väster högfjällens silverglans och böljande kammar av alpint utseende – men kring gårdarna de friskaste ängar och den härligaste vegetation, riktiga blomsteridyller. I den västra gården hos Amul Länta finnes en hemtrevlig »turistkammare»; den flammande elden i den stora öppna spisen skänker genast den hemtrevnad, som nästan är ett behov för att man rätt skall kunna njuta av naturen. Och vilken utflykt kan man icke göra därifrån till Skerfe!

På tre timmar går man upp på den djärvt formade toppen och ser ned över ett av Lapplands största deltaland, som ligger så som på en god reliefkarta, 700 meter omedelbart nedanför en med dess förunderliga spel av färger över ett stycke natur, som än ej är färdigbildad, utan håller på att uppstå, att danas, att ta fast form – man ser här uppe en i sitt slag högst märklig bild av högfjällens under.

Abisko Turiststation. Foto Borg Mesch

En led genom Lappland, som hittills icke annat än i förbigående är nämnd, men som är den mest utförda av färderna in i högfjällen, är den s. k. Luleälvsleden eller turen till Saltoluokta turiststation och Stora Sjöfallet. Vi ha i annat sammanhang nämnt några ord om denna ypperliga, bekväma, verkligt trevliga turiststation mitt inne i Lappland. Den är av vikt ej blott för den bekväme och fordrande turisten, utan även för alla dem, som vilja se en av Lapplands förnämsta och i varje fall mest berömda sevärdhet, Stora Sjöfallet. En stor motorbåt går regelbundet minst två gånger i veckan från stationen uppför sjön Langas till Sjöfallsstugan invid fallet. Det är inte bara Sjöfallet eller rättare det komplex av fall, forsar och strömmar, som är det underbara, utan dessutom och kanske i lika hög grad de oförlikneligt vackra högfjällsomgivningarna kring den stora dalgången med dess långa, kalla, klara, skimrande fjällvatten.

Aktse. Foto Borg Mesch

Saltoluokta är den inom fjällområdet bekvämast nådda utgångspunkten för verkliga fjällfärder. På 2-3 dagar når man i sydlig riktning över Aktse byn Kvikkjokk, mot nordväst och norr går leden till Kebnekaise, och mot nordväst fortsätter sjösystemet ända upp till riksgränsen, bildande en bekväm med roddbåt framkomlig sjöled. Denna sjökedja är en av de stoltaste turistleder för turister, som icke sky besvärligheter. Man ror då uppför sjöarna Kårtjejaure, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure och Luoktanjarkajaure – vilken klang bara i de namnen! Man kommer med en dagslång rodd till de närmaste omgivningarna kring högfjället Akka, vilket med fullt skäl blivit kallat ett av Lapplands vackraste. Isolerad för sig själv på fjällslätten reser sig denna stolta fjällborg till över 2,000 m. höjd, erbjudande med sina många, stora glaciärer en rent fascinerande anblick. Ett svenskt Monte Rosa skulle jag vilja kalla Akka. En nyutgiven karta över detta fjäll i skalan 1:50,000 underlättar orienteringen under bestigningar i det stora fjället. Man är här uppe hänvisad till sig själv; det är ju bekvämt att ta ett tält från Saltoluokta med sig i båten, om färden gäller Akka och ej längre.

Abiskoalperna. Foto Borg Mesch

Fortsätter man till de härliga sjöarna Vasten- och Virijaure, övernattar man hos de ganska talrikt kring sjöarna sig uppehållande lapparna – en så god bild av lapparna och deras liv högsommartid får man nog icke på många ställen så som här. Lapplägret vid Staloluokta är synnerligen idylliskt beläget.

Ett av landets mest namnkända högfjäll men tillika ett av dess minst besökta är Sulitälma. Intet svenskt fjäll har en sådan rikedom på glaciärer. Leden fram till detta fjäll har Turistföreningen iordningställt genom uppförande av en stuga vid sjön Pieskejaure och insättande av båtar på sjöarna utmed leden, så att den sedan gammalt för sin skönhet berömda turen från Kvikkjokk över Njunjes förbi Sulitälma till Furulund i Norge numer är ganska lätt att utföra, i varje fall med mindre besvärligheter än förr.

Mycket vore att tillägga, men utrymmet hindrar.

Ämnet har varit stort och bristerna i denna korta framställning äro för fjällkännare uppenbara. Skildringen må tagas som ett försök att visa, att färder i Lappland numera äro ganska lätta att utföra. Kunde någon lockas av dessa rader att styra vandringsstegen in i Lapplands stora fjällvärld, vore det lovvärda syftet vunnet.

KARTA ÖVER NORRBOTTENS LÄN.

Länk till större kartbild