Project Gutenberg's Drottning Moi-Mme, by Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll
have to check the laws of the country where you are located before using
this ebook.



Title: Drottning Moi-Mme
       Historisk silhuett

Author: Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

Release Date: July 15, 2019 [EBook #59921]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DROTTNING MOI-MME ***




Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Hkan Svensson, Jens
Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net






                      IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII




                           DROTTNING MOI-MME


                           HISTORISK SILHUETT
                                   AF
                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

                    BELNAD MED HEDERSOMNMNANDE VID
                      IDUNS ROMANPRISTFLING 1908


                               STOCKHOLM
                          Iduns Redaktion 1909


                             STOCKHOLM 1909
                     WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.




                                   I.
                        Barnet med segerhufvan.


Olof drngs rda hr fladdrade i den snla decemberblsten, och
sngloppet hotade idligen att slcka den fladdrande beckfacklan, som han
hll i vnstra handen, medan han hade den hgra parat att genast gripa
om lsvredet p karossdrren, nr de hga fruarna kommo ut ur porten.

Sin lufva hade han lmnat kvar uppe p kuskbocken, ty Gud nde honom, om
han behllit den p, nr den strnga fru Ebba nrmade sig, och en sdan
omnniska, att han hade tre hnder, var han icke.

Lnge behfde emellertid icke Olof vnta, innan trinde Jerker upplt den
tunga, lga ekdrren i porten fr de bda frnma damerna.

Grefvinnan Ebbas storvxta, kraftiga gestalt skymde nstan bort den
lilla blyga och tafatta fru Anna Bt, hvilken sistnmnda, s
rikskanslerns hustru hon n var, beskedligt makade t sig och lmnade
Ebba Leijonhufvud till Hrningsholm fretrdet.

Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mrk kappa, s
att endast den tunna, smala nsspetsen syntes. Hon bar sin hrskarinnas,
fru Ebbas fotpse, och stod denna ut under kappan p ett stt, hvilket
s nr lockat Olof drng till vanvrdigt grin.

Skyndsamt stego damerna in i karossen, hftande samman sina veckrika
kjolar s godt det lt sig gra, och kusken, som visste, att det skulle
bra af till Fyrkanten, manade strax p hstarna.

Fr fru Ebba var det ngot nytt och rtt agreabelt att befinna sig i
Stockholm, hvarifrn hon fr sex r sedan frvisat bde sig sjlf och
sin andre man, den snlle, medgrlige Klas Karlsson Horn. Han mste
ngot hufvudstupa lmna den silfverglnsande hofmarskalksstafven, d fru
Ebba icke ville finna sig i att g efter de hgfrdiga grefvinnorna
Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens
hustru, hade hon ansetts som Sveriges frsta grefvinna, och hon tnkte
s frblifva till sin dd.

Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid sttt p
vnskaplig fot, och nr nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne
vara henne ett kraftigt std under hennes kre herres frnvaro, kunde
hon detta intet neka utan hade till och med lmnat sina grdar och
flyttat till Stockholm fver vintern, dr Sturarne hade hus vid
Kinstugatan.

Dessutom frestod en viktig tilldragelse uppe i Fyrkanten. Drottningen
skulle f en tronarfvinge, och denna gng hade alla tecken tydt p, att
det skulle bli en son, och vid slik mrklig hndelse mste hgadelns
fruar samlas omkring drottningen och hlla allt ondt och farligt borta
med sina bner.

Nu -- klockan var vl sex om kvllen -- hade ett ilbud kommit frn
slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestts stund var fr
visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och
drngar eldade upp hennes egna gemak.

Medan karossen skakade fram p de mrka, gropiga gatorna, samsprkade de
bda damerna med hjda rster, ty trots snn bullrade de tunga hjulen
erbarmligt mot kullerstenarna. En tmligen lng och oangenm omvg mste
ock tagas d nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all krsel.

Det var anno 1626, och naturligtvis talade man drfr om erfringen af
Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne s mnga gods, grdar och
dyrbarheter i handom.

Fru Ebba hade denna samma dag anlndt frn Tullgarn, och liflig som hon
var, ville hon strax ha reda p hndelsernas gng.

Hans majestt kungen har varit min kre herre mycket ndig, berttade
fru Anna blygsamt, liksom rdd att p ngot stt frhfva sig eller fara
med uppblst skryt. Han har sknkt honom bde Volmars och Vendens gods
i Liffland.

Ja, fuller torde herr Axel vara frtjnt af slika vedermlen, infll
fru Ebba rappt, han r kungahuset en tro man.

Det r han fr visso, medgaf fru Anna lyckligt, men, tillade hon
suckande, hrdt r det, att han s tidt skall vara ur landet fr de
mnga krigens skull. Nu r han i Preussen, och Gud den hgste vet, nr
jag ser honom igen.

Tocket fr man vnja sig vid, genmlde fru Ebba. I har ju edra barn
att frjdas t. Jungfru Kristina r allaredan giftasvuxen. Hade jag min
Annika-lill s lngt! Men Herren vete, om jag ngonsin fr se henne vxa
upp till jungfru, och hon r min enda.

r hon immer lika svag till hlsan? sporde fru Anna deltagande.

Ja, intet hjlper. Jag har ltit henne dricka mjd med r saffran och
bomolja. Kryddadt vin och brnstensolja har jag ock prfvat, och
dagligen har jag gifvit henne att tugga p tormentillarot.

I sin moderliga ngslan glmde fru Ebba fr en stund alla andra
angelgenheter. Lilla Anna var vrmen i hennes sinne, blomman frn
ungdomsdrmmarnas Eden.

Ja, hr r fast bedrflig ynkedom, hvart man sig vnder, infll fru
Anna, som alltid hade ltt fr det grtmilda. Vr ndige konung har ju
sklfvosot, och hennes majestt lrer det vara s illa med, att hon icke
annat bestller n grter och jmrar sig.

Hon baxnar trhnda fr att ocks detta barnet skall d; hennes
lifsfrukt tyckes icke rft Vasakraft, sade fru Ebba, och som hon i
detsamma vid en krngning af karossen sttte hufvudet emot vggen,
tillade hon retad: Tag mig fanen, har I icke lika frbldt elndiga
vgar hr som ute i bygden.

Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den
myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och tertog: N, hur
lper nu Vasaelden och det Brandenburgska treslasket samman? Hans
majestt fr vl hlla sin husfru med det syndiga spektakel, som r
hennes lust, dvrgar och hofnarrar. Tvi fr tockna barnsligheter, men
det tyska sinnelaget trifves bst med lappri och joller.

Fru Anna sg s frskrckt upp, som hade hon vntat, att vagnen skulle
remna vid detta gudlsa tal, men nr intet trolltyg frspordes och
hennes gst satt dr lika sker och karsk som nyss, vgade hon bidraga
till krnikan och hviskande erknna, att hon en gng hrt Gustaf Adolf
sga till hennes kre herre: Jag har visserligen mitt huskors, som
trycker, men det frhindrar mig frn att blifva fvermodig.

De hade nu hunnit till sitt ml, och sedan de lmnat karossen bland de
andra adliga ekipagen p yttre borggrden, hvilken vimlade af stallare
och knektar, gingo de uppfr fritrappan och genom trumpetaregngen, dr
lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klnningarna,
innan de fortsatte uppfr nya trappor, dr drabanter stodo hgresta och
stela i alla vinklar, och dr pager, pigor och drngar s snabbt lupo
fram och ter, att ljusen i pltarna flktade fr luftdraget.

I maket med de planeter utanfr drottningens kamrar var hoffruntimret
samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos
drottningen, men hr funnos frnmliga fruar nog nd och blomstrande
unga jungfrur af landets dlaste slkter.

Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes
farsyster, gamla drottning Karin ndat sina dagar, kommit till det unga
hofvet, dr hon trifdes i allo mtto, nsknt hon sedigt hll sig p
stort afstnd frn drottningens tyska konstmakareflje. Nu gjorde hon
all sin flit fr att hindra en dvrg, kldd i grn taft och
karmosinsammet samt med gyllene bjllerringar kring midja och ben, att
reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att sklla och nafsa.

Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som sttt frdjupad i allvarligt samtal
med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att
bestryka sitt ansikte med mjlk, tagen frn en kvinna, hvilken fdt
piltebarn, vnde sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli
dvrgen kvitt med ett myndigt: Gack eder vg, I spratteldocka!

Men dvrgen hade icke vl kilat undan, frrn ett par narrar med fasliga
skrpukar stego in och skrmde hoffruntimret. Fru Anna Bt skrek hgt
och skylde sin lilla person i en fnstersmyg bakom de guldfransade
gardinerna, men fru Ebba visste bttre rd. Med sin stora, kraftiga hand
makade hon frst den ene, sedan den andre mot drren och sade krft:

Hr r intet gyckel fre i denna stund, och eder tyska rotvlska
frlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges
blifvande kung.

I ett hrn af gemaket sutto vid ett bord, p hvilket en stjrnkarta var
utbredd, den lrde magister Forsius, Tycho Brahes lrjunge Schomerus och
den bermde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.

Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhgt sina
iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjrnorna syntes det dem
omjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle
d.

Forsius strk fver sitt slta, tunna hr och jmkade den oglttade
kragen bttre tillrtta, innan han med siareton yttrade:

Men fr detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder draf ngot
stort.

Franck sg ned p papperet, dr han antecknat sig till minnes
stjrnornas stllning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och
Mars voro samlade i nrheten af Regulus i Lejonets hjrta. Detta tydde
p stordd, p ra och upphjelse.

I detsamma hrdes genom den lyckta drren till drottningens kammare ett
starkt skrik. Det blef andlst tyst i salen. Man vntade i strsta
spnning att f hra den grofva barnrsten n en gng, och den enda, som
brast i understlig andakt, var Murre, hvilken glfste till, d den sett
en skymt af sin trtobroder, dvrgen, och greps af lust att prfva sina
hvassa tnder.

Barnet -- kungabarnet -- skrek nyo, och nu brast jublet ut. Man ropade
hgt om hvarandra: Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!

Jungfru Margareta Bielke rodnade af gldje och blygsel, nr den liflige
gref' Nils strtade fram och famnade henne i allas syn, innan han begaf
sig vidare med sitt frjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men
jungfru Margareta hade icke behft hysa ngra bekymmer fr att hofvet i
detta gonblick skulle fsta uppmrksamhet vid henne. Frn drottningens
kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet
annat sg man n budbrarna, som ppnade den snidade ekedrren, innanfr
hvilken den nyfdde furstesonen fanns.

Han r luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan, skrek
en hofnarr, hvilken trngt sig in till sin lskade hrskarinna, trots
barnamoderskornas kvfda hotelser om ryggbast p det sprckliga stet.

Men honom ville ingen tro. Fager och fin mste den lille vara med
guldgult hr och bl gon. Annorlunda ville man inte tnka sig honom,
Gustaf Adolfs son, den store kung Gstas sonsonson.

Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips nka, nnu kldd i svart dok
och hvit snibbkrage efter sin make, som dtt fr fyra r sedan en vinter
i Riga.

Barnet har segerhufva nda frn halsen ned till knna, sade hon
upprrd, det r ngot frunderligt med det. Aldrig har jag skdat en
slik liten person frr. Mnne vaggan rymmer hans nde.

Alltjmt steg gldjen som skummande mjd. Man grt och skrattade, och
midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland
dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fktat
fr att bli fri frn sklfvan.

Kajsa-lill glmde en sekund hela den stora tilldragelsen fr att
frstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en dling efter
hennes sinne, tnkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svrliga
att stryka fver de ljusa lockarna, hvilka fllo ned frn hans breda,
redbara panna. Men hon visste vl, att detta var lttfrdighet. Menade
Gud s ndeligt med henne, att han sknkte henne honom till make, var
det en annan sak. D finge hon ock flyga honom om halsen med alla de
krliga ord, hon nu gmde i sitt varma hjrta. Som prlor i den slutna
musslan bevarades de dr.

Med ens tystnade jublet; det tassade frskrmdt i rdda hviskningar bort
till gemakets mrkaste vrr, efter det ett nytt bud lndt frn kammaren.
Till och med p den stolta fru Ebbas ansikte kunde man aflsa
bestrtning och hpnad, och p sitt krnsprk sade hon halfhgt till
Anna Bt:

Fanens koner, dessa barnmoderskor, som lpa stad i ogjordt vder med
falsk snack. De gifva sig ut fr att mycket kunna, och nr de s
prfvas, taga de en piga fr att vara en pilt.

Fru Anna hade icke riktigt frsttt allt tisslet och tasslet, som fljt
p frjdelten. Nu sjnk hon ihop med hnderna knppta mellan
brokadkjolens styfva veck.

O, r det ndiga barnet en -- en flicka, flmtade hon.

Ja, det ser inte bttre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mla
det fr kungen. Mnne en af hennes majestts tyska pyske skall gra det.
Nej, men -- sir man p! Dr kommer pfalzgrefvinnan med barnet.

Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfdda p
sina armar och gtt ut ur drottningens yttre kammare, dr alla beskrmat
sig -- in till drottningen vgade hon sig ej -- Maria Eleonora var
mycket svag och finge nnu intet annat veta, n att hon gifvit lifvet t
en son -- utan direkt till sin hgt lskade broder, som ocks genast sg
upp mot sin kra Ktchen.

Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, bl gon
fylldes pltsligt af trar, ty hon tnkte, att den lilla kanske ej
skulle bli lskad af sin hge fader, och fr allt som krlekslst
stttes bort mmade Katarina.

Gustaf Adolf bjde sig fver det lilla ludna, bruna krket; det
blixtrade till i hans lifliga gon, och trhnda tfvade han en sekund,
innan han tog dottern i sin famn, men eljes frmrktes ingen frundran,
ingen missrkning hos honom. Han sade genast, och hans rst klang fver
salen:

Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara s god
som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit
mig henne. Leende tillade han: Hon blir slug med tiden, ty hon har
bedragit oss alla.

Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestcket och tog
henne nyo till sig med all den moderliga vrme, som lg i hennes
karaktr. Hon hade dessutom sjlf fem sm dr hemma p Stegeborg i den
goda fru Heldins vrdnad, och fr deras skull blefvo alla andra barn
ocks i hennes gon dyrbara klenoder. Hon tnkte p sin lille hurtige
junker Karl och utbrast pltsligt vid minnet af den lycka hon knt, nr
sonen fddes:

Min ndige herr broder r ung och fven dess krlskliga maka. I fn
skerligen gldjen att ocks hlla en son i edra armar.

fver konungens ansikte flg ett drag af trtthet och otlighet. De r
han varit gift med Maria Eleonora hade lrt honom, att ingen fred r
svrare att f till stnd, n den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han
frmenade, att ingen bck kunde lpa stridare n kvinnotrar. Han
svarade hastigt:

Min syster, jag r njd. Gud bevare barnet.

Katarina hade intet att tillgga. Hon hade s lngt hon kunde minnas
tillbaka haft sin tio r yngre broders frtroende, och hon sg klart in
i det hjrta, som kunde sl s lidelsefullt under vapenrocken. Hon
frstod, att vunne han n s mnga land och riken, sin egen lycka skulle
han aldrig n. Som ett irrsken hade den nda frn de tidigaste
barndomsren lyst och bedragit.

Hon tervnde till kammaren med sin brda, men genom den stngda drren
hrde hon, hur de sjngo O Gud, vi lofva dig drute i gemaket. D fll
hon p kn bredvid den frgyllda vaggan och instmde i bnen, sker att
allt var styrdt till det bsta.

                   *       *       *       *       *

Drottningen fann sig dock icke lika ltt som konungen i den stora
missrkningen. Hon ansg, att ingen moder vore s olycklig som hon, och
icke ens den kloka, lugna svgerskan kunde denna gng stlla henne till
freds.

Nr Katarina lade den lilla dottern intill henne och med fvertygelse
sade: Se, ett s prktigt barn! vnde Maria Eleonora sig bort och
skylde sig med silkeslakanen fr att slippa skda denna alltfr
besynnerliga varelse, som hon fdt. Hon strk frstulet fver sina egna
lena kinder och det glnsande mrka hret. Vacker hade hon varit, vacker
var hon n. Ingen af de hofvet nrstende damerna kunde tfla med henne.
Hvarfr skulle just hon f en s anskrmlig lifsfrukt?

Men faster Ktchen gaf sig ej s brdt.

Hon har sin fars gon: de strla redan af skmtan och allvar, sade hon
och kysste brordotterns kind.

Hvems skinn har hon d, och hvems nsa? -- ett kruthorn r den, ljd
det frbittradt ur himmelssngen: Jag vnne, hon aldrig blifvit till
lifvet bevarad.

Tvi fr s hdiska ord, sade Katarina strngt och blickade ngsligt
mot den lyckta drren, bakom hvilken hon anade lyssnare, fgring r en
gfva af Gudi, och han tr icke frmena Vasattlingen den, men bttre r
ett delt och stort sinne, och det frkvfves i sin linda, om icke
krlek stdjer det. Frgt icke, eders nde, att I r moder. Slik
frglmmelse kunde vlla eder den sorgen, att edert barn en dag ej
lngre hugsar sig vara dotter.

Nu frasade det s hftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade
tckena, att Katarina fann rdligast sluta. Hon gick ur kammaren med den
lilla prinsessan, icke aktande p svgerskans vredesutbrott. Hon visste
fuller, att denna nu bet sina hvita tnder in i kudden och snyftade
himmelshgt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen r som
flygsanden, den trnger sig fram och fyller de genstrfviga tankarna med
samvetsmmande oro.

Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:

Se till, att I finner mster Zynthius. Drottningen tarfvar hans
nrvaro.

Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin
fromhet mer n en gng stillat drottningens hftiga lynne. Den
Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket
att kmpa emot i sitt nya fdernesland, och religionen var hennes enda
trst. Hur gladeligt hade hon icke fr sex r sedan seglat frn
Braunschweig till Kalmar redd, dr de frnmsta svenska herrarna och
kungen, hennes allra kraste hjrta, togo emot henne. Men knappt hade
hon hunnit knna vrmen i hans famn, frrn han nyo lmnade henne, allt
fr frmlningshgtidligheternas skull. Ack, hon sporde fga efter pomp
och lustbarheter, allenast hon hade sin allra kraste herre vid sin
sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjrta sklft af lngtan efter
honom, och nr han nu nyo drog sina frde, tycktes det henne, att han
slet detta lilla mkliga blad ur hennes brst.

Vl visste hon, att hennes hge make lskat andra kvinnor fre henne men
han hade huldrikt fgnat henne med mma frskringar om att dessa
svrmerier hrt ungdomen till, och hon rddes hvarken fru Ebba Brahes
nnu bestndande fgring -- nsknt hon var glad, att den blgda
grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller
den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tilltit sig just
detta ndens r att kpa hus vid Stortorget, som fr att trnga sig upp
till slottet. Men nu var drottningen hrskarinna dr, och hon tillstadde
ingen att nrma sig hennes geml med krliga tankar.

Hennes hvita armar strcktes uppt med en famnande rrelse, och hon log
varmt p ett stt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt
intagande.

I detta gonblick klappade det sakta p drren. Maria Eleonoras rda
lppar sktos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga
hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till knna.

Drren skts d varligt upp. Hennes majestt hade vntat att f se
mster Zynthii kalott och slta ansikte, och hon hade fresatt sig att
ltsas sofva, men nr hon nu hrde klirrandet af sporrar, reste hon sig
till hlften och blef klart rd p de smala kinderna vid den frnjliga
synen af kungen sjlf.

Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans
lysande blick, och blodet sjng i jublande rytm inom henne. Det var dem
icke tidt frunnadt att rkas allena, men nu skulle hon f hlsa honom
med sin mhets lnligaste namn, ohrd af lyssnande ron.

Han kom raskt fram till sngen och tog hennes bda sm utstrckta hnder
i sina som fr att vrma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden
starkt flammade i den ppna spisen.

Hans tunga, hvita gonlock snktes infr drottningens trnande, heta
blick, och han kysste ceremonist hennes hga panna.

Jag aktade att finna bde moder och barn hr inne, sade han med en
rst, hvilken tycktes vrja sig fr smekningar.

Maria Eleonora skiftade frg, och hon svarade misslynt:

Jag har lmnat barnet i Katarinas vrdnad. Jag r trtt p den
skrikande ungen med skrpuksanletet. Hftigt tillade hon: Skall hon nu
fven skilja mig ett fjt frn eder ynnest, vnnar jag -- -- --

Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill fver hennes lppar, och hans
gon blefvo strnga.

Hon vek skamsen undan och mumlade med ett sklfvande, tradt tonfall:

Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nmna eder
stenkonung och pliktkonung, ty om hjrtats hetta har I fga vetskap;
skulle jag ock frbrnnas af min sinneslga, I sporde ej drefter. I har
barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och mnga andra. Mig
frgter I utan misskund.

Den rda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba
tal, och brstet hfdes oroligt p ett stt, som lt konungen frnimma,
att en knslornas stormgng nalkades. Han hade medel att stilla den, men
stod dock stel med vnstra handen hvilande mot svrdsfstet, den hgra
instucken i bltet. Emot sin drottning hade han n aldrig brusat ut i
hetsiga ord och thfvor. drorna svllde bla i den starkt baktlutade
pannan, som blef mrk af inneboende vrede, men intet genmle kom fver
hans slutna lppar.

Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig
med en desperat rrelse tillbaka mot kuddarna, fktande i luften med
hnderna, hvilka liknade tv liljor i blst.

I sprjer hvarken efter min harm eller min sorg, kved hon, dr str I
som ett af lejonen p slottsbron. r jag d alls intet fr eder.

Kungen hjde hufvudet, och hans stmma klang fast och djup:

I r mitt barns moder! I r drottning fr mitt folk. Gud gifve I ock
hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I r den kvinna, jag
fst att i tro och huldhet akta och ra till min dd. Lt grillerna
fara! De anst eder fga. Jag har kommit fr att tala med eder om vrt
barns namn. Eder medikus har mlt, att I nu ter, Herren vare tackad,
befinner eder vid sunda vtskor och kan p sngen mottaga faddrarnas
lycknskningar och gfvor, som I vet r landets sed. Det r drfr vr
nskan, att den lilla dottern mtte snarliga undf dopet. Vi vilja kalla
henne Kristina till minnelse af min moder.

Kalla henne, hvad eder tckes. Hon r en bom emellan edert hjrta och
mitt. Jag kan icke lska henne.

Tig med slikt fvitskt tal, dundrade konungen med en rst, som kom
Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skrck. Hon lg orrlig med slutna
gon en lng stund. Htskheten blef till bitter smak i hennes mun, och
lpparna torkade, frmenade de kyssar, hvilka skulle lskat dem som
dlaste vin.

Gustaf Adolf hade gtt mot drren. Dr stannade han dock tvekande. Han
ngrade sin fverilning och vnde ter. Mildt som en kvinna strk han
sin geml fver kinden och lutade sig ned till henne.

I skall icke vara mig gramse, bad han, jag vill eder allt vl, och I
r min hjrtans allra kraste nu som tillfrene, det ber jag, att I
frliter eder upp.

Drottningen satte sig nyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek
med konungens spetskrage, och leendet gled fram p hennes ansikte i sm
darrande solglimtar.

I detsamma frnams ett hftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,
att ngon med vapenmakt slog in drren. Glla rop hveno skrmda om
hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att ngon ond ande
dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.

Maria Eleonora lyssnade i andls spnning, och blicken lmnade ej den
drr, genom hvilken hennes afgudade herre frsvunnit. Sekunden drp
kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem stllde
sig den strfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna lppar
trycktes samman till en blodls strimma.

Hvad r det, som str p? sporde drottningen genast.

Fru Elisabeth Ribbings sammetsgr, sorgsna gon svarade fre hennes
stillsamma rst. De lugnade och trstade, dessa varmt blickande gon,
och hennes stmma lydde dem.

Eders majestt m vara storligen tillfreds. Den allra ndigaste lilla
furstinnan har p ett sllsamt stt undsluppit ett ondt olyckstillbud.
En stor bjlke fll nyligen ned ttt invid vaggan och hotade att krossa
det dla konungabarnet, men himmelen bevarade henne fr slik ofrd. Hon
r fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.

En rysning genomilade drottningen, men ngon strlande gldje frmrktes
ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit
frlsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framfr sig.

Har icke detta jrtecken p ngot stt mrkt henne? sporde hon skyggt.

Nej, eders nde.

Maria Eleonora vinkade t hoffruntimret, att hon ville ha fred, och
jungfru Karin Stenbock skyndade till fr att draga samman de tjocka,
guldsydda sparlakanen.

Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmstarinna och frtrogna.
Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjnst under hennes
durchlauchts hela uppvxttid och visste, nr det var klokast att tiga
eller tala.

En sekund lyddes hon int himmelssngen, och nr hon frnam ljudet af en
knuten hand, som i blind vrede slog mot de psande bolstrarna, mumlade
hon halfhgt som fr sig sjlf: Det var nppeligen annat n trolltyg,
som fllde den bjlken fver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand
med i spelet, nr det gller detta barnet. Varulfven tog hennes hjrta
fre fdseln. S aldrig vinner hon ngons krlek, liksom hon inte heller
mktar gifva slik gfva.

Det rasslade mellan brokadhngena och drottningen stack fram hufvudet.
Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med
syner och drmmar, och nr jungfrusinnet knoppades, blefvo sgnerna och
legenderna framtidens vise spmn.

Varulfven! Har I sett varulfven hr p slottet? sporde hon med ett
halft lystet, halft ngestfullt tonfall.

Den gamla hofmstarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lt
lderpusten blsa upp de dende flammorna till skenlif.

Hvar sg I honom?

I kungens kammare. Jag knde honom icke strax, ty hans gonbryn voro ej
s ttt samvxta som de plga, och hrtotten mellan skuldrorna kunde jag
icke sknja, d den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,
men s sent en kvll vid Mickelstid sg jag honom krupen ur sin
mnniskohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa p tre
ben genom Grna gngen fver slottskyrkan och tillbaka igen. Nr han
vnde ter, hade han frbytt djurskinnet mot mnniskohud.

r detta sant?

Drottningen sprrade upp gonen i skrmsel och frssande ifver att f
hra mera. Hon knde en pltslig tillfredsstllelse fver att ej behfva
lska denna dotter, som i intet motsvarade hennes frvntningar, och hon
frstod, hvem hofmstrinnan syftade med varulfven; detta gjorde sagan
s mycket intressantare. Hon ville grna tro, att denne man, denne
Oxenstierna, som stod konungen s nra, var ett troll med ledt sinne,
nsknt han dolde bde klor och svans. Och det fanns stunder, d hon
hatade rikskansleren, drfr njt hon nu som ett oreflekterande barn af
den klumpiga fabeln.

Dagsens sanning, eders nde, frskrade tyskan och vnde sitt skrumpna
ansikte emot sin hrskarinna, och drfr skall I trsta eder fver eder
hjrtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om skterskorna fubbla
och slppa barnet. Hon r ej ltt att hlla, den alltfr besynnerliga
lilla mnniskofgeln.

Kungen har henne redan mycket kr, och detta tler jag minst af allt,
brast drottningen ut.

I skall icke taga detta s hrdt. Snarliga kan I ter flja honom som
tillfrene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vrdnad. Eder kre
herre ser huldt till eder fgring som till edert rda hjrta, och den
son I stundar, skall fdas eder. Jag sg en stjrna falla Sankta Lucie
natt; den fll, just som jag stod och nskade fr eders nde, och tocken
spdom sviker icke.

Kom hit!

Hofmstarinnan lydde och knde tv mjuka, varma unga armar med doft af
rosenvatten och krusmynta lidelsefullt sls om sin hals, medan en mun,
rd som blodfrgad vallmo, brnde hennes kinder och panna med kyssar.

I r mig huld, hviskade Maria Eleonora, aldrig skall jag frgta
eder. Lt nu fra in mina dvrgar till spel och dans. Jag trngtar till
ngon frstrelse. Hr r ddt och tyst som i grafven, nr min hjrtans
allra kraste herre icke frnjer mig med sin syn. Jag vill hra muntra
pipor och se frger skifta fr mina gon, som blommor prunka i solskenet
och fjrilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!




                                  II.
                         Guldkonungens dotter.


Tyst, soldater, drottningen skrifver, ljd en klar och liflig gossrst
befallande till sin tropp, bestende af tv sm flickor och en jmnrig
kamrat, fltherren Jakob De la Gardies tiorige son.

En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille
pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest
kallades, upptuktande i den hga hofkragen, hvilken den lilla sjuriga
frken mste bra hr p slottet. Jungfru Ebba Sparre, den spda
drottningens kraste vn, gled vigt undan frfljaren och smg sig ur
ledet fram till ekbordet, dr Kristina satt, lutad fver ett gulgrtt
stort pappersark. Hon doppade alltfr flitigt den sprttande gsfjdern
och stnkte blck hgt upp p fingrarna.

D och d gled ena handen frstulet och lnligt ned i kjortelscken fr
att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en frsvarlig munsbit, innan
hon gmde det igen. De strlande mrkbl gonen frsknade p ett
underbart stt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltfr stora
nsan och den hrda munnen. Det ljusa hret skakade hon med en tvr
rrelse gng p gng ur pannan, s att lockarna dansade p ryggen.

Jag formerar ett bref till min hge fader, s I skall icke stra mig,
Ebba, uppmanade Kristina frnumstigt den lilla leksystern och tuggade
energiskt p vaxet.

Jag vill endast se till, hur fjdern lper, sade Ebba bedjande, och
hennes vackra ansikte blef rdt af ifver. Det tycks mig s frnjeligt.
I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I r
allenast sex r.

En drottning skall kunna och veta mera n alla sina understar,
svarade Kristina med eftertryck. Nr jag blir stor, vill jag bli
riksrd som din herr fader och fltherre som Magnus Gabriels, och jag
vill rida framfr hren som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen
den dag, d han frde mig fram fr trupperna, som svuro mig huldhetsed.
Och det dnade frn lderbssorna, s att jag hoppade hgt af gldje.

Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den
grtande Marigen frn hennes bda angripare, hvilka just skulle kasta
henne i slottstornet, sedan gick hon fram till bordet, dr Kristina
nyo brjat skrifva, under det lilla Ebba hfviskt vek undan i ett hrn.

I sitter s krum, Kristina, bannades farsystern vnligt. Lt icke den
ena axeln skjuta till vders som en tinne. Katarina hoppades, att
brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna
bortarbetas genom stndiga pminnelser. Amman hade en gng tappat det
kungliga barnet i golfvet, och drvid torde olyckan uppsttt. Den lilla
Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt fr allehanda
ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfllen svfvat i fara, och
sllsamt nog frefll hennes hga moder taga dessa tillbud som ett verk
af en ond ande, hvilken frr eller senare helt skulle f makt med sitt
offer.

Hvad r det I nu frtr igen, sporde faster Karin vidare. Fuller
tarfvade I ordentlig spis. I har intet frtrt denna dag, endast hngt
fver edra bcker. Lt mig se, hvad I smusslar med.

Det r min fdelsedag i dag, och den m jag vl f fira p mitt stt,
svarade Kristina trotsigt.

Icke med olydnad, mitt barn, sade Katarina mildt. Vet, att den, som
fver mnga skall befalla, mste ha lrt sjlftuktan. r det vax igen,
som lyster eder gom?

Ja, medgaf Kristina kort.

Gif mig det och far fort med edert bref, s att regeringen, hvilken
denna dag lter afse post, m f eder lilla skrifvelse i tid.

Hon vnde sig nu till de bda gossarna och befallde dem att g ut ur
kammaren, till dess drottningen afslutat sitt vrf. Marigen drog Ebba
med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro kldda
till blda krigare. De skyndade att frvandla dem till dla fruar och
vna jungfrur och hade sin hjrtans lust af att spela hof med de stela
trfigurerna.

Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon
och hela den pfalzgrefliga familjen hade, nr Gustaf Adolf reste till
Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle skta
rknekammaren, och sin syster ville kungen ha p slottet hos den enda
lilla dottern. Hon tillts att taga barnen med, och isynnerhet sedan
Maria Eleonora p vren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna
frflutit lugnt och stilla. Men sedan ngon tid tillbaka knde Katarina
en dof oro. Hon fruktade, att svenska hrens vapenlycka svikit eller att
ngot ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft ngra tidender
frn hans krlighet p ett par mnader. Ocks i regeringen rdde stor
oro fr timad olycka. Ingen kurir hade afhrts p lnge, och icke ens
den knappaste underrttelse frn kriget hade man ftt efter det lysande
intget i Naumburg.

Om sitt sammantrffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf
sjlf tillskrifvit henne, och hon hade med gldje frnummit, att hennes
herr broders mhet fr sin kra geml d blossat upp i klar lga. Han
fann sin drottning fvermttan dejlig i den ametistfrgade fljelsroben,
men de mrka aningar, hvilka fljt honom alltsedan hans afresa frn
Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han sg henne fr sista
gngen. Mtte Gud frbjuda, att slikt varsel blefve sanning!

Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade
yppat den i frtroligt samsprk med systern, nr de sutto p Stegeborg,
dit han ofrhappandes anlndt. Det var ett par r efter hans lilla
dotters fdelse, och han kom frn en resa i Preussen. Hur vl hon mindes
denna dag, som sknkt henne hennes hjrtans allra kraste broder. Det
var vid Larsmssotid och alla apelgrdens trd bgnade under tyngden af
rodnande pplen och citrongula pron. Frn blomstersngarna doftade
lfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt p
trsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hngde fver
ljbnken frn salig kung Gstas dagar.

Konungens blick hade lnge hvilat p bilden, dr Margareta stod med en
krona p hufvudet och tv p ett hyende framfr sig, och han hade lett
sitt segerfriska leende, nr han sagt: Bl kunde framtrolla en konung
under sin kappa, trhnda skall det, om frsynen str mig bi, varda mig
frunnadt att sknka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.

Katarina hade lyssnat med klappande hjrta. Sjlf trdde hon ingalunda
till att f bra krona, men hon var dock en princeps Sueci, och den
stolta tanken, att en dag se norden frenadt till ett rike i en kvinnas
hand, fyllde henne med ljusa drmmar om ett delt vlde.

Hans majestt hade frmrkt hennes djupa rrelse och farit fort:

Hjrtans syster. I eder fostran och t eder vrdnad vill jag anfrtro
min lilla dotter! Jag r villig att allt edert ptagna omak med
broderlig krlek och trohet frskylla. Lr henne frmst att i
riksvapnets tre kronor se symbolen af den strsta, grning historien har
att mla. Glad skulle jag g hdan, om jag lmnade i en _vuxen_ kvinnas
hnder icke allenast Sverige -- han hade snkt rsten och tillagt: --
utan _kejsardmet_ Skandinavien, behrskande stersjlandskapen och
hgnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud ran.

Katarina sg upp p broderdottern, hvilkens orediga locksvall fll fram
fver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting krfdes af detta
barn. Nr hennes fader, innan han lmnade landet, lyft henne hgt upp p
sin arm fr att visa henne fr stnder och folk, hade han mhnda hugsat
sin storhetstanke och knt en minuts fversvinnlig sllhet, sdan blott
en hrskarnatur erfar. Och fr visso hade lilla Kristina kungliga
egenskaper, om de blott fingo den rtta daningen. Som andra sm flickor
tedde hon sig aldrig. Bde hennes skmtan och allvar hrrrde frn andra
kllor n deras barnsliga lust.

Nu r brefvet ndadt, sade Kristina. Jag stundade att f det riktigt
godt och har mst skrifva det om flera gnger.

Allenast dess lydelse r sdan, att den frmr fgna hans majestt, r
allt vl bestlldt, sade faster Karin med sin blida, mjuka stmma.

I m lsa det.

Kristinas rrelse var snarare en hrskarinnas n ett litet barns, nr
hon rckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sllsamt
leende och lste:

   Ndigste hjrtans kre Herr Fader.

   Eders Kongl. Majest. r min hrsamma barnsliga tjnst, med nskan
   till Gud den allsmktige om mycken hlsa, mig som dess kra
   dotter till trst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma
   tillbaka, ocks skicka mig ngot vackert. Jag r Gudi lof frisk
   och beder flitigt. Vill alltid lra vackert och frblifver

                                             Eders Kongl. Majestts
                                                      lydiga dotter
                                                 _Christina_ P. S.

Sedan brefvet skyndsamlingen aflmnats till den utanfr drren bidande
smsvennen, sporde farsystern: Och hvad skulle I d stunda fr
vackert? Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tnkt, att hennes
sextonriga Stinicke Madlen, som ftt tflja drottningen till Tyskland,
ingalunda frstod att s artigt fra fjdern, nr hon skref hem.

Kristina hade lmnat den hga stolen och stod nu p golfvet. Som en
docka sg hon ut, liten, och spd i den lnga, styfva brokadklnningen.
gonens spelande lif frrdde tankarnas gnistregn innanfr den hga
pannan, och hon svarade raskt:

En hst frn Andalusien och en egen rffelbssa.

Katarina kunde ej afhlla sig frn ett hjrtligt skratt. Hon var till
ytterlighet svag fr den lilla broderdottern och fann hennes infall s
lustiga och sllsamma, att hon understundom antecknade dem.

Barnen kommo i detta gonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, kldd
i en pappershatt med brokiga fjdrar och sirad med band i lysande
frger. I skospnnena hade han stuckit in sm glimmande minnespengar.
Vid den lilla daggerten af tr hade han bundit ett slags lansduk af en
bit blodrdt silkestyg.

Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat terhmta sig
efter de svra smittkoppor hon som trerig haft, blickade beundrande p
den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och
kastade strax hatten af hans hufvud.

Tvi, ropade hon, rd i kinderna af frtret, du borde blygas fr slik
utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga
dig fr en mklig narr.

Karl Gustaf stirrade frbluffad p den lilla frnkan, sedan plockade han
beskedligt af sig sina grannlter och rckte henne dem.

Magnus och jag ha fktat, och jag segrade. Vi slogos vldeliga, m I
veta, drfr att han pstod, det I lofvat honom att f sitta eder nrmst
i dag vid bordet. Detta r eljes min rtt, och vill jag ej bli den
frmenad. Det hr r mina segertecken, tag dem.

Den lilla drottningen sg p riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig
gosse, smrt och spenslig med en knslig mun och sjukligt blek panna.
Han stod dr smtt frlgen och aktade icke p att Marigen skte smyga
sin hand mellan hans fingrar som fr att komma honom till hjlp, om s
skulle tarfvas.

Kristina slngde fjdrar och band ifrn sig och sade, i det hon kastade
hufvudet tillbaka: Jag likar icke att ha ngon af eder nrmst mig i
dag. I veten ju, att det r min fdelsedag, och d komma skerligen
rdsherrarna fr att ta middag med mig. Det har fru Beata sagt.

Hennes tonfall var s hgmodigt och sjlfbeltet, att Katarina missnjd
for ut:

Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke p, att I allenast
r ett barn, som har godt af att hllas i kammaren bland sina jmnriga.
Finn nu p dans och lekar, och frgten alldeles hvad som till fventyrs
skiljer eder t. I ren alla sm arma barn infr Gud. I, Kristina,
varder trhnda en dag den armaste, tillade hon tungt, ty ngesten
ville icke slppa henne. Jag skall snda in ett par af de unga
hofjungfrurna att frnja eder.

Kristina klappade strax i hnderna, och hon ropade fverljudt:

Ja, jag vill dansa -- dansa ...

Ett slag p drren afbrt henne. Johan Kasimir intrdde. Hans ansikte
var hvitt som lrft mot det grsprngda pipskgget, och den yfviga
hrkransen under sammetskalotten. Hans stmma pep och flmtade, som hade
han helt hastigt mistat talfrmgan, och det tfvade, innan han kunde f
ett ord fver de sklfvande lpparna.

Kungen ...

Katarina skyndade fram. Hon frstod genast, hvad som hndt, och brast i
vldsam grt, lutad mot mannens skuldra. Han r dd, snyftade hon.

Ja, han har fallit p slagfltet.

Som en hjlte!

Pfalzgrefven drog sin kra geml med sig ut ur kammaren. Hans lugn
terkom vid synen af hennes hejdlsa sorg, och han ville vara henne det
krliga och fasta std han sig stdse bevist.

Han satte henne p sitt kn och strk mildt fver hennes kind, medan han
talade, nu med tervunnen fattning, om ocks rsten skalf, tyngd af
ngslande tankars brda.

Ja, han dog som en hjlte, upprepade han Katarinas ord. Adler Salvius
har sjlf drom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har
balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestt bekommit
nio sr, fem skott, tre hugg och ett sting.

Hvad skall det varda af oss, hviskade Katarina skyggt. Vrt de
ligger i ett omyndigt barns hnder och hvem vet icke det, att ett
barnahjrta r ett sll, genom hvilket knslorna rinna aldrig stannandes
fr lng tid. Och de hga adelsfruarna, trhnda frmst Ebba Brahe,
drottningens besynnerligen goda vn, skola nu flas om att komma till
styret. Man str oss emot hr i landet, min kre herre, och likvl hafva
de oss behof i svra stunder.

Johan Kasimir nickade stillsamt. Vl var han en myndig och fast envis
herre p sina gods och grdar, men i statens tjnst blef han
frunderligen foglig.

Hur tog rdsfrsamlingen det sorgeliga ddsbudet? sporde Katarina,
medan hon oafbrutet torkade bort trarna.

Dr blef strax grt och mycken veklagan, svarade pfalzgrefven. Unge
gref Per till Visingsborg var hart nr den ende, som hll modet uppe.
Han str ju ock Oxenstiernorna emot och r vl nu snar att samla ett
parti om sig. Drom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de
nrvarande rdsherrarna ett fullhugsadt beslut att frmja rikets bsta
och framhrda i hgtsalig kungens uppst.

De hrde barnens rster dr inifrn ropa om hvarandra i jubel och lek,
och pfalzgrefvinnan frstod, att Kristina intet uppfattat af den
fvermttan stora frlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla
barnet grtit sina gon frdrfvade, nr hennes fader rest ut till det
krig, hvarifrn han aldrig skulle komma ter. I tre dagar hade hennes
trar strmmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?

Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba
steg, som ljdo i det yttre gemaket. Det vnliga, gladlynta riksdrotset
Gabriel Oxenstierna stod strax drp infr dem. Hans gonlock voro rda
af mdosamt hmmade trar, och det eljes s fridsamt njda anletet var
nu genompljdt af smrtans fror. Han sade genast:

Jag kommer hr fr att hmta en drottning t Sveriges folk. Dannemnnen
vilja se frken Kristina, frrn de hylla henne. Och ge vi dem tid att
axla sina kappor, rida de trhnda fver grnsen att kalla en af de
polska Vasattlingarna.

Men Kristina r ett barn och intet beredd p denna stund, infll
Katarina tfvande.

S bered henne I. Vl r hon ett barn, men det r starka viljor, som
lyfta Gustaf Adolfs dotter upp p tronen, och medan hennes hnder ro
spda, finnas kraftiga fingrar, som villigt lta bruka sig som hyende
fr hennes pple och spira.

I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgra
det. Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen fver
trskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjrtat att
rycka den lilla drottningen bort frn lekens drmlycka till
verklighetens hrda ansvar och svarta sorg.

Hgst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin
lnga kldning, hvilkens guldbroderier dock slpade lsrifna efter henne
och hindrade hennes snabba, ltta steg i figuren. Hret slngde omkring
henne i vild oreda, gonen skto tindrande bla gldjeblixtar, och den
intelligent rrliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra
kamraterna.

Folket begr att f se sin drottning, sade Katarina helt sakta. Hon
visste ej sjlf, hvarfr hon framfrde detta budskap frst. Lngsamt
tillade hon: Nu mste dansen upphra fr lngliga tider, Kristina.

Redan nr hon sagt de frsta orden, hade frken Kerstin, som Kristina
alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af
klokhet vida fver hennes r. Hon gick bort ur barnflocken och nrmade
sig med sm hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.

Jag r redo, sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes
drottningvrdighet.

Faster Karin tog henne mt i sina armar och tryckte henne till sitt
oroligt klappande hjrta, medan hennes brutna stmma skte finna
skonsamma, trstande ordalag, nr hon mlde om hennes och hela landets i
detta gonblick oersttliga frlust.

Men Kristina tog det ej s fvergifvet som pfalzgrefvinnan vntat.
Flickan hade hunnit frgta det lefvande intrycket af sin hge fader,
och nsknt hennes lilla anlete blef grhvitt och allvarligt, fllde hon
inga trar. Hon lt farsystern fra sig ut till herr Gabriel, som
dmjukt bjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.

Lika underdnigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade drtill ngra
ord om sina frhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville
mottaga hans tjnster.

Drottningen betnkte sig litet p svaret. Hgkomster af de historiska
anekdoter riksrdet Skytte frtalt henne kommo s fr henne, och hon
sade ndigt:

Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig understlig
vrdnad.

Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes
skra af hans korta ansikte i tv hlfter, men Katarinas blick skymdes
af trar, som hade hon helt pltsligt sett broderdottern ikldd en
narrkpa.

Vgar I flja mig ut till bnderna, frken Kerstin, sporde herr
Gabriel. Jag har lofvat att bringa eder med, frlitande mig p att I
ville hlsa edert folk.

Det vill jag. Stt mig p tronen och lt mig f alla tre kronorna p,
Sveriges frst.

Katarina studsade och blef rd upp mot hrfstet, ty hon visste med sig,
att hon nyligen frtalt Kristina, att norden i sjlfva verket vore ett
rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor p samma stngel, och
att de en gng samlats som retecken i en enda kvinnas starka hand.

Herr Gabriel sg p den lilla kungadottern med ett fr honom frmmande
allvar.

P en tron vill jag och med mig alla hgtsalig kungens vnner stta
eder, men fuller mgen I vara tillfreds med en krona, den, som salig
kung Gsta lmnat i arf. Fga likar den sig som diadem fr kvinnolockar,
men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola f in utlndska
ogrsfrn i svensk sd. Kom, eders nde! Folket har bidat lnge och r
otligt.

Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lmnade gemaket.
Pfalzgrefven fljde dem, och hans gng pminde om en stor pudels
stillsamma lufsande till kttfatet, hvilket ingalunda r utsatt fr
honom ensam, och som drfr tillfventyrs kan hinna bli tmdt af nrmare
kamrater, innan han nr fram.




                                  III.
                            Ett land i sorg.


Tre r hade frflutit sedan kungens saliga dd, och man skref nu Sankt
Laurentii dag anno 1635. Ngon gldje hade icke blommat i riket p
lngliga tider och stundade trhnda ej heller snart. Herrarna voro
alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det fr att bispringa i
rdsfrsamlingen. P sina gods och grdar hunno de nppeligen tnka. Fr
dem fingo fruarna rda, och mnga gjorde det fvermttan grna, andra
togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plgades svrliga att
platt intet bli hulpen af sin kre herres klokhet.

Nu hade hon dock lmnat Tid t fogdens hgn och mottagit en inbjudning
till Visingsborg fr att fira gref Pers hemkomst frn Polen.

Hon stod utom den osmja, som eljes tidt brusade upp mellan tterna
Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern
Kristinas gifterml och brda dd blifvit n mer kufvadt och saktmodigt.
Den strsta frjd hon frunnades under mannens bortovaro bestod i
omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den
unga fru Kristina lmnade efter sig. Men som hon ej vgade stta sig med
sin strnga vninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sndes Agneta
tidtals till Hrningsholm fr att f allskns tukt. Fru Ebba, nu vorden
nka, hade mnga jrn i elden, men hon brnde intet. Fr nyligen hade
hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman p Sturarnas vrdtrd,
med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax drp dragit ut till
Tyskland och vntades ej hem frrn till nsta rs Sankt Johannis, d
brllopet skulle st. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och
drtill hade hon ltit frm sig att bli hofmstarinna. Sin Annika hade
hon lmnat p Visingsborg, dr frken Kristina Brahe, gref Pers dugliga
och i allt skickliga syster skulle vara henne det bsta sllskap. Frken
Kristina hade dessutom en tid hrt till hoffruntimret, s hon torde ha
fast agreabla mnen att snacka om.

Egentligen var det fr en maktfrgas skull som grefvinnan Leijonhufvud
lmnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att
fltherrens maka, salig kungens ungdomskresta, skulle komma alltfr
hgt till vders.

Ebba Brahe hade fattat en s blind tillgifvenhet fr hennes majestt
nkedrottningen, att man fuller frstod hennes stundan att med hela
sitt hus st tronen nrmast, och detta kunde den myndiga frun, som
kallade sig Sveriges frsta grefvinna, icke tla.

Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara
bilagdt, ty de bda grefvinnorna och fru Anna Bt sutto fredligt
tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock,
jmte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture p altanen utanfr det
stora gemaket i Vtterntornet p Visingsborg.

Gref Pers slup hade just lagt ut frn hamnen fr att af tta roddare
fras midt fver till Brahe-Grenna, dr grefven skulle stiga ombord. Han
hade ridit frn Stockholm, och hstar och folk skulle fraktas fver till
n senare. Grefvinnan Karin hade lnge sett efter slupen och med ngslan
iakttagit att en flik af det bla, vapenprydda kldet, som tckte
tofterna, slpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drngarna an, och detta
vllade henne oro, ty kunde hennes kre make vl tnka, att hon frfor
vrdslst med hans gods och goda.

Ocks hon hade nyss tervnd till fderneslandet; hela vintern och vren
hade hon varit borta frn de sm barnen, af hvilka tv voro dda och
lagda i graf, nr hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen
ruelse knna fver att hon fljt sin hjrtans kre herre. Han var henne
s mkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud fr lyckan att
ga honom.

Upp och ned fr den branta backen, som frn sjn ledde till slottet,
sprungo tv sm flickor, grefherrskapets enda barn den sexriga Elsa och
den jmngamla Agneta Horn. De frlustade sig med att leka sig vara
instngda af rfvare. Dessa utgjordes i sjlfva verket af mycket
fredliga mn. Det grefliga gardet stod nmligen uppstlldt p mse sidor
om den med stor mda anlagda vgen. Deras bl och hvita uniform tog sig
s vnlig ut mot den omgifvande grnskan, och deras skggiga, vderbitna
ansikten logo blidt mot de sm jungfrurna, hvilka med ltsad skrmsel
rusade frbi dem.

Lngre ned t stranden bidade ns bda kaplaner, fogdarna,
slottsskrifvarna och skolmstaren med sina scolares. En myckenhet af ns
andra bebyggare hade ocks samlats fr att hlsa gref Per vlkommen, och
ett mera lysande dlingshof fick man leta efter.

Fru Karin sg njd dit ned, och fven Ebba Brahe, som i sin barndom
varit med sin fader p n, tnkte, att allt var synnerligen pbttradt
och frkofradt. Slottet var en af de prktigaste byggningar hon skdat,
och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmlad
i en af riddarsalens fnsternischer.

Bde hon och frken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade
orden till minne af salig kungen. Fr ngon orsaks skull hade Ebba
Leijonhufvud ej ftt den, och hon stirrade afvogt p det lysande smycket
med dess koketta prlbgar, guldslingor och diamantblommor omkring ett
guldhjrta med inskriften Wie lnger wie lieber.

Hela frloppet vid anskaffandet af detta krims-krams retade fru Ebbas
nyktra sinne. Prl och prakt lg icke fr henne, och henne syntes, att i
sorgens tid vore slikt gehng ohfviskt mot den salige dde.
nkedrottningen hade i alla stycken burit sig fvitskt t. Hon uttalade
sin tanke hgt till jungfru Brahe.

Att I gitter bra den klenodien, det turberar mig fr sann. Jag trodde
er vara klokare n att stta pris p sdant.

Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring
bordet, dr en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenter var
framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmla, men denna hann
ej komma till orda, frrn Ebba Brahe hftigt infll:

Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle
mottagit slik gfva till erinring om Sveriges dlaste kung. Men hvem
minner sig ej p fabeln om rfven och rnnbren.

Husets fru infll medlande, ryckt ur sina egna tankar:

Hennes majestt mtte ha lskat den store Gustaf bra hgt. Medan hon
talade, blickade hon ut fver Vtterns bla yta, och hon sklfde af
frvntansfull lngtan att snarligen f ila ned till stranden och
strcka armarna vidt ut som en famn full af goda nskningar fr den
hemvndande.

Fr visso, svarade Kristina varmt. Hon lrer vl aldrig trsta sig
fver hans ddliga bortgng.

H! Ebba Leijonhufvud ryckte p de starka skuldrorna. Den kruka, som
bres flitigast till brunnen, gr frst i stycken. Efter hvad det
frsprjes segla hennes majestts tankar fridslla nog till Polen och
Wladislav, men ryktet har lnga ron och fga vett. Ett r dock visst.
Den kvinna, som vill taga hjrtat ur brstet p sin aflidne make, har
strre begrelse till kttets lustar n till sjlens. Och godt var, att
rikets herrar visste bttre n att lta henne behlla salig kungens
stoft, som hon var begrandes.

I hafver fuller icke lskat, utbrast Ebba Brahe harmset, d dmden I
icke hennes hga nde s slemt. Hon r af ett hgst sensibelt sinnelag;
det frmrkes ju ock p hennes stora mhet fr lilla drottningen. Det
ville aldrig taga ngon nda p trar och kyssar, nr hon tersg
flickan.

Men att stnga ett lifligt barn inne i en svart kammare och frdystra
hennes dagar med klagolt och jmmer r vl ingen rtt moderskrlek,
sade fru Anna Bt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom
ofullbordade ansikte stack skrmdt upp ur den yfviga, pipade och hrdt
strkta halskragen. Trhnda hade hon nu yppat tankar, som hon helst
borde tegat med.

Nej, dri sgen I sant, medgaf fltherrens maka. Frken Kerstin har
lika mycket men af hennes majestts krlek som hon tidigare hade af
hennes kld. Och rdet pnsar vl ock p att lta ngon annan taga hand
om kungabarnets uppfostran.

Godt, om det skedde i tid, mumlade fru Ebba till Hrningsholm. Det
barnet har en vilja, som tnder bde henne sjlf och andra i brand, men
lsgifven vilja r som herrels hund; den biter ifrn sig och tror alla
illa, drfr att den icke vet sin egen vg. Mtte eder make snarliga
komma ter, kra Anna, vnde hon sig till Anna Bt. Han r rikets och
allas vrt std, och ju lngre han tfvar, desto smre blir det
bestlldt hr hemma.

Ack ja, suckade fru Anna, jag hoppas dagligen, att han skall skrifva
mig den hugnande underrttelsen till, att jag kan vara honom
frvntandes, men nnu sprjes intet. Han fr drottningens och rikets
sak dr ute i Tyskland och sger sig veta, att det vid statsrodret hr
hemma sitter de dlaste mn. Han nmnde frst eder kre herre, fru
Ebba.

Ebba Brahe jmkade prlhufvan till rtta och log beltet och tnkte, att
riksmarsken vl vore vrd, att goda och stora ord slsades p honom. Men
lnge kunde han dock ej blifva vid mbetet, ty efter den slemma
fngelsetiden hade hans syn s frsvagats, att bde hans medicus och de
kloka kringar, man rdsport, frespdde blindhet. Ebba hade fven
prfvat allehanda lkemedel, men d intet halp, frstod hon, att Gud
ville lta detta onda komma fver dem.

Det gr mig s ondt om den stackars lilla drottningen, sade gref Pers
hustru. Man har frtalt mig allt hon mste utst under dessa r. Ej nog
med att hon frmenats ljus och luft och hllits inne i sorgegemaket, dr
trarna immerfort fldat. Hon har ju aldrig heller ftt leka och
frlusta sig med jmnrigas sllskap, sedan pfalzgrefvinnan drog ddan
med sina barn.

Ja, det tckes icke lngre de hga herrskapen ro i samma bt, infll
fru Ebba till Hrningsholm. Det var ett svrt slag p den ndiga
pfalziska baken, nr rdet spelade herr grefven det putset att strax
efter salig kungens dd lycka rknekammarens drr. Nu sitta de p
Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, d ock smfn f slicka
solgodt, men det tfvar kanske.

Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i
kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon
nogsamt visste, att de ej voro breda nog att fverskyla den barska
grefvinnans storvulna tal.

Jungfru Kristina har frtalt mig, sade hon med sin sjukligt spda och
tunna rst, att frken Kerstin plgas erbarmligen af trst, d hon ej
frdrager vin och hennes hga moder frmenar henne vatten, sgandes, att
slik dryck icke anstr en drottning.

Ja, det r sant, medgaf fltherrinnan, och I anar ej, hur envist det
kungliga barnet r. Den gode mster Matthi gr all sin flit med henne,
men nsknt hon visar all expectans om sig, hvad lrdom betrffar, blir
hennes lynne hrdare fr hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig
tillgifver sin hga fru moder den rfil, som denna lt flickan bekomma
fr att hon druckit ur allt rosenvattnet i nkedrottningens tvttkanna.
Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mktade nppeligen
styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru
Malin: 'Jag r i alla fall drottningen'.

Nu syns slupen, utropade i detta gonblick fru Karin, glmsk af allt
annat, och hon sprang upp frn bnken, rd i kinderna af gldje. De
blgr gonen med den krleksvarma blicken tndes upp som fnsterrutor i
sol och de kvinnligt skurna lpparna darrade af ifver. Mtte blott allt
vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom strckan af hga gemak fr
att se till att hyenden, drttar och himlar af flamskt och turkiskt, af
taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig
i riddarsalens vapen, men slik husgng tillstadde icke tiden. Kanonerna
dnade redan frn de sm tornen vid hamnen, och hon hann allenast i
frbigende kasta en blick upp p slottets rika flaggskrud, nr hon
kommit ned fr den breda stentrappan, ty nu mullrade ocks lderbssorna
uppifrn vallen, och gardets blsare lto trumpeterna smattra fram en
skrllande gldjefanfar, medan pukorna fljde med vrdigt allvar och
liksom eftersinnande.

I spetsen fr fruar, jungfrur och smtrnor ilade grefvinnan Karin ned
till hamnen. Lngst ute p en af de stora, grhvita stenarna stod hon,
och det ljusa hret fladdrade fram under sammetshufvan.

Gref Per hade lmnat sin plats under himlen i bltt och gult, som var
spnd fver slupens akter, och stigit fram i fren fr att fritt f
blicka emot sin hrliga .

Ingen af hans mnga frlningar var honom s kr som denna plats, mrkt
af historiens hfder s lngt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var
han s vl tillfreds, som nr honom frunnades att lefva hr i lugn och
ro med sina bnder och tjnare, med hela det hof han lskade att se
omkring sig.

Liksom sin danske frnde, den store astronomen, ville ocks han adla sin
 med bildningens skldemrke, och nr kriget vl vore ndadt, skulle
han ingen mda spara fr att af Visings skapa ett paradis bde fr
mnniskor och fnad.

Slupen sttte mot land. Minuten drp hade gref Per i allas syn lyft
sin krlskliga geml hgt upp p sina starka armar. Sedan vederfors
lilla Elsa, hans kra docka, samma gunstiga hlsning, och med barnet
kvar p armen besvarade han vnligt de underdniga bugningar och
nigningar, som mtte honom hvart han sg.

Han mste hra en oration p latin, som skolmstaren pluggat i
djknarna, innan han kunde f lmna hamnen, och vl hunnen till
slottsporten, hejdades han ocks dr af herr hofpredikanten, hvilken i
sirliga latinska verser s att sga nedlade hela n fr den ndige herr
grefvens ndiga ftter, mlande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara
redo utan och innan, hrligt besmyckad i loftet med skna tnkesprk.
Sedan han dmjukligen designerat sig sjlf och alla sina trogna tjnster
till sin hge herres ynnest, steg han vrdsamt t sidan fr den bukige,
rdmosige fogden, som med krumbuktande ord fverantvardade
slottsnycklarna i sin herres hand.

Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan frfdrens tid,
behagade grefve Per, och hans ppna, manligt vackra ansikte strlade af
vlvilja och beltenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han
sannerligen icke haft den minen p. Det degouterade honom p det hgsta,
att Oxenstiernorna ftt s fast fot i rdet under hans frnvaro. De hade
ock makat sig upp p hans stol, som han vntat finna tom.

fven uppe p slottet hade han funnit allt vndt med den galna ndan
uppt. Den unga drottningen var vorden en liten nsvis och hgfrdig
person, som icke aktade p rd, och som var ovetandes om skickliga
thfvor.

Men Gud visste, att han lika fullt lskade detta barn som vore hon hans
allerbsta vns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem
fr henne.

Fordigt besvarade han fruarnas begran att f veta hofnyheter. Han hade
fga att mla, sade han, utom det att hennes majestt nkedrottningen
och hennes furstliga nde Gudi lofvadt befunno sig vid god hlsa.

Vid mltiden, som genast anrttades med mnga krsliga rtter och mycket
vin, berttade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen
svenskarnas tapperhet, men kunde icke frdlja, att hren gjort svra
frluster. Han sade, att nkors och faderlsas trar nog i dessa tider
runne landet fver, nda frn kungaborgen till lgsta koja, och det
skulle vl tfva, innan trefldet stillades, ty ran r blodtrstig och
vapenlyckan r ett hvasst svrd, begifvet p nya hugg.

Han nmnde bland de stupade tappra krigare, som de alla knde, och nnu
flera af deras frnder och nrskylda fingo de veta frsmktade i
fngelsehlor. Gustaf Horn, rikskanslerens svrson och den lilla Agneta
Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nrdlingen kastats i
fngelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans
befriande.

Den glada stmning, som kastat glans fver mottagandet, vek s
smningom, ty vl kunde grefve Per ock frtlja om sina lyckligt
afslutade frhandlingar med Polen, men han kunde ej sga, att riket vann
ngot drp. Och nr han begrde vetskap om Sveriges den, voro svaren
dystra.

Fattigdom, missvxt och dyr tid rdde fverallt. Allmogen frmdde ej
utgra utskylderna, och s svultna voro de, att de fllo vid plog och
harf.

Tystnaden lade sig som ett frjdens brtcke fver den vldiga salen,
hvarifrn den tidiga hstskymningen jagades p flykten af sm stillsamma
vaxljuslgor i hga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram
med sin ofrvgna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru
Karins blonda hufvud sjnk mot hennes hjrtans allerkraste herres
skuldra.

D sporde han med mt tonfall:

Trr I till hvila, min kraste?

Hon svarade helt sakta, men orden fllo som ett doftande blomsterregn
fver hans krfva sinne:

Ja, i min lskades famn!

Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, dr himmelssngens
psande silkesvar glnste emot honom vid skenet af den frgyllda
armstakens ljus, och han hll henne pltsligt ut ifrn sig som fr att
riktigt f beskda sitt hjrtas vif.

Men sekunden drp hll han henne hrdt tryckt i sin famn, och hans
manliga stmma terfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes ra
med krlekens locktoner.

                   *       *       *       *       *

Tyst och slckt och mrkt var allt p Visingsborg, och som lydiga
vasaller hade ocks de mnga sm grdarna och husen, hvilka frn ns
norra och sdra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under
takmssan af halm eller torf. Men p vallen gick vktaren och tutade ut
tidens flykt med luren riktad upp mot mnens blanka stlskifva.

Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvllen och
gungade i stilla tonbljor hn mellan rtagrdens sllsynta trd. I
parkens fiskedammar speglade stjrnhimlen sin lysande karta, och en
smrt poppel strckte sin skugga som en vldig pekpinne snedt fver
vattnet.

De mnga lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgrd, hade
dragit sig undan till sina hlor och reden, endast ett par tornugglor,
som till fventyrs flugit nda frn den gamla folkungaborgens ruiner p
ns sdra strand, stirrade frn en gulnad lind med runda vidppna gon
ut i stillheten, d och d svagt klagande med frunderligt mnskliga
lten.

Slottet badade i mnljusets svala flde, och nere vid stranden glittrade
de frgrika vtterstenarna, fverspunna af ett silfvernt, hvilket
tycktes ha dragit upp dem ur vgorna i ett enda vldigt notvarp.

De sm rutorna i Visingsborgs tornfnster glimrade som hundratals
lngtande gon ut mot nattens sknhet och stumma frid. Allenast ett stod
ppet. Det hrde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken
hon delade med de sm flickorna, men dessa sofvo redan stt i den breda,
snidade sngen. Kerstin dremot frnam en sllsam oro tra sitt sinne,
och hon, den eljes s kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan
fr att kvda den visa hennes kre broder Per lrt henne sdan salig
kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stmma fick klang af den
trnad, som brddade hennes hg och rann fver i veka, mrka toner. S
plgade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjrta, fr att nr
dagens ljus fll fver hennes tillvaro ter bli hela slktens trofast
hjlpande Stina.

Orden gledo fver hennes lppar som bnerna vid ett radband, och lutans
strngar blefvo till rosenskransens prlor, nr hon sjng:

   Hoppet hafver jag stadigt haft
   din hrdhet till att fvervinna
   med trofasthet, som Gud har skapt
   uti mitt hjrta och mitt sinne.
   Hvi vill du d
   min trogna tjnst sledes frsm
   och mig sluta utur ditt minne. -- --

Drren upplts sakta; det var jungfru Kristinas frnka, fru Ebba Brahe,
som intrdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det ltta lje,
hvilket vanligen trdde fjrilsdans kring hennes mun, hade domnat bort.
Den praktfulla drkten var ock utbytt mot en simpel grn sidenrock utan
broderier eller annat prl. Det sades eljes om fltherrens grefvinna,
att hon brukade ett af mannens gods till klder, ett annat till smycken,
och ingen var flitigare i sina besk hos den aktade kpmannen Erik
Larsson n hon.

Nu skred hon s tyst in i kammaren som hade hon gtt i smnen, men
hennes rst ljd fullt vaken, nr hon bad:

Far fort med sngen, Kerstin. I m veta, att jag hrt den en
sommarafton fr lngesedan. Det var den tiden, d sinnet var bjligt och
fylldt af vrens saf.

Kristina villfor hennes nskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte
pltsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och rckt
hennes frnka och henne hvar sin hand, dock hljande anletet, medan den
stmde in i sngen:

   Fgelen uppe p grnan kviste.
   djuren uti marken villa,
   skulle, hvar de min sorg visste,
   mig hjlpa trar att frspilla.
   Eko mitt rop
   formerar med sitt ljud en stor hop
   emellan dessa berg och dalar.

Ebba Brahe hade snkt hufvudet och lagt hnderna till hvila i knt.
Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige lskare
tillskrifvit henne och lockat toner till frn lutan, tnkte hon p sitt
lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och del,
och af barnen hade hon all sin gldje. Ungdomskrlekens rda ros hade
mist sina blad fr r tillbaka, men frn roten af rosentrdet hade en
liten telning skjutit upp: mheten fr Gustaf Adolfs maka och barn.

I begynnelsen hade den unga grefvinnan svrmiskt lskat Maria Eleonora
allenast drfr att hennes ungdomsvns blick lyst emot prinsessan. Ebba
Brahes ltta, ppna sinne rckte villigt famnen t allt, som med sympati
omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som gnades honom, till
en fager minnesblomma i sina egna knslors rtagrd, men lifvets frjder
glmde hon drfr ingalunda.

Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snrjas af
styggt ogrs, och detta vllade henne stort ve. Krlekskvdet till
ungmn, till den strnga drottning Kristinas vna hofjungfru hade mistat
sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likvl starkt om
kungen och hans hjrtelag. Dagens tankar mngde sig med de frslitna
hgkomsterna och samlades omkring den spda mnniskoblomman druppe p
slottet. Hon hade under hans majestts sista r sttt hans hjrta
nrmst, och vl mnde man mka sig fver den vrdnad barnet fick.

Jungfru Kristina vnde sig mot sin kusin, icke fr att sga ngot,
drtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande
kammarn henne fr mycket vrd, men fr att f veta, om drmmens sprda
spbubbla brustit fr frnkan.

Lngsamt hjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:

Jag tnker p den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvrd. Det
synes mig, att svenskarna vanskta den. I frsta utbrottet af sin sorg
tckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan
nu, tre r efter den store Gustafs dd, frgta de hans dotter. Det vore
herrarnes plikt att tillstdja en svensk fru att taga henne i sin
tuktan, ssom det tillfrene brukats med furstedttrar. Fr visso r det
godt, att hon kan lsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran
undfr hon icke, och detta blir henne en dag till evrdelig skada.

Hennes hga fru moder bekymrar sig visst fga om dotterns fostran,
infll Kristina. Motvilligt tog hon fatt p mnet, och hon tnkte, att
detta samma samtalsfr grodde i hvar vr, ty fverallt snackades det om
frken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det mrkligaste var, att
de flesta fruarna af adelns prima classis tflade om ran att f
kungabarnet i sin vrdnad. Som om hon kunnat se in i sin frnkas lifliga
sinne och aflsa dess sjlsrrelser, tillade hon:

Att icke rdet hugsar edert mma modershjrta och klara frstnd och
vnder sig till eder fr att lmna den lilla fursteplantan i eder
vrjo.

Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flmtande andedrkten
svepte som hmmad vingflykt fver kammaren. Hon tfvade med svaret.
Slutligen genmlde hon:

Trhnda vore min famn fr mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt
frsprjes ju ock frn pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har
hennes kel varit frken Kerstin till frfng, men ville herrarne frlita
sig upp mig, s skulle fr visso p min sida ingen flit sparas, och
onda tungors klaffande skulle jag stadigt frakta. Eder kre broder
lrer vl ha sport, hvilken vg skall tagas, ty p denna, dr furstinnan
nu frdas, br det hin i vld, och det snarliga.

Jungfru Kristina drog med en suck lutans bla band fver hufvudet och
hngde upp instrumentet p vggen.

Jag skall sprja min broder Per t, lofvade hon saktmodigt. Men sjlf
hinner han vl nppeligen styra fr ngot, innan han nyo kallas bort.

Ebba Brahe gladdes t sin frnkas snabba frstende och kysste hjrtligt
bda hennes kinder. Men hon yppade intet mera frn sina knslors
vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris
blste upp inom henne vid frestllningen om att f dana en drottning t
sin ungdomslskades folk.

Still som hon kommit, smg hon ur kammaren, sedan hon nskat jungfru
Kristina tusende goda ntter, och den unga adelstrnan blef allena med
sina sm skyddslingar. Men nu hade hon intet drmlin att spinna mera,
verkligheten hade slitit af garnet, och fga anstod det grefve Pers
syster att ens i fantasien bereda en vfnad med knutig trd.




                                  IV.
                                lskog.


Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan lnge hvilat i sin graf,
och hennes mnga vlmenta rd och frmaningar hade flugit fr vinden.
Den unga drottningen tycktes icke alls ha ngot djupare minne af sin
uppfostrarinna. Hon rjde helst egna vgar och tog sprng fver hvarje
hinder. Hoffruntimret befann sig i stndig ngslan fr hvarje ny nyck.
Och under kavaljerernas honungssta smicker lg den manliga
ringaktningen p lur. Och i gngen utanfr drottningens gemak upplstes
den inkapslade misstron mot en adertonrig flicka som regent fr rike
och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestmmar att tygla
sina gunstlingar med.

Men nnu kunde ingen gldja sig t srskild furstegunst, och man
lofordade vidt och bredt i rdet den hga myndlingens rttvisa. De eljes
s stolta rdsherrarnes hufvuden bjdes i underdnighet infr
drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig sknja sitt
eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid
synts dem s klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade
beundrande om henne:

Hon hafver ett extra-ordinarie sttligt ingenium, och s vidt sexus
femineus det tillter lrer hon komma att likna sin fader.

Kristina sjlf, som under de nrmast fregende ren nstan uteslutande
gnat sig t forskning och vetenskaper, och som frn sitt femtonde r
med aldrig svikande intresse fljt alla frhandlingar i rdskammaren,
alla regeringens tgrder, satt ej lngre s stilla och villigt
lyssnande i den frgyllda karmstolen. Hennes unga, heta rst ljd
kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otligt, som om
hon lngtade bort frn politikens labyrint.

Rikskansleren, som med outtrttligt nit gnat mnga timmar af dagen t
henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgfvor, fann henne nu
efter myndighetsfrklaringen pltsligt vorden hgls och slapp. Hon
kunde lnga stunder stirra ut genom fnstret, fga aktande p, om han
talade eller teg.

Det var lngesedan Axel Oxenstierna varit ung, tminstone frefll det
honom s. Hans lif hade mer n de flestas varit fylldt af allvar och
ansvar, och han hade nstan frglmt ungdomens ifver att ila ut i
vrlden och tumla om bland ondt och godt.

Med sin lngsamma rst frmanade och lrde han. Och hans hvita, ngot
giktbrutna hnder samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som
drottningen borde taga del af och stta sitt namn under.

S skedde fvenvl i dag, men hennes nde skt med en tvr handrrelse
hela den digra luntan t sidan, kastade sig med korslagda ben baklnges
i stolen och skrattade hgt:

I faren alltid s varliga fram, kre herr Axel, att papperen trhnda
nnu ett solhvarf bra bida sin tid. S frbldt angelget r det vl
icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la
Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lr vara terkommen frn sin
lngfrd, och jag vill se p denne min underste, sedan han ftt
utlndsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skne, i
hvilket han hux flux skulle prfva sin vrja, skrapat af honom den
franska glansen.

Rikskansleren betraktade henne frundrad, och hans forskande djupa blick
lodade oroligt de eldiga bl Vasagonen, hvilka med ens syntes honom
flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen,
allenast hon velat vrda sitt yttre. Den gr kjorteln och den lsa, vida
koftan var ingen anstndig drkt fr en s ung person; men hvem skulle
gifva henne en vink drom? Alla krusade och bugade fr henne. Till ingen
sg hon upp med vrdnad och krlek. Hennes majestts enda kvinnliga vn
var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina
sjlf sagt: Hon r det dejligaste man kan ha fr sin syn, drfr
tillstdjer jag henne att nrmre n andra lyss till mina ord; sjlf
gitter jag sllan hra hennes.

Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridsp, som lg slngdt fver
en stol.

S bjuder jag eder lef vl, sade hon hurtigt.

Eders majestt tcktes besinna sig p, att plikten stdse gr fre
njet. Detta har jag aldrig tillfrene behft hlla fram fr eders nde,
och jag frhoppas, att I icke heller nu gifver mig en s bedrflig
occasion.

Jag regerar och jag prntar mitt namn nr jag fr godt finner, afbrt
Kristina skarpt, och ridspet hven pltsligt med ett mejande slag genom
luften. Men likvl satte hon sig nyo ned i en oskn och vrdsls
stllning. Den vnstra handen grfde hon in i de ljusa lockarna, som
hngde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar fver de
ttskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begrde intet
rd af rikskansleren.

Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det
andra. gonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade p
hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fror.

Kristinas tankar gingo rastlst under arbetet. Hon knde sig djupt srad
fver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket frskt skolka ur
skolan. Slikt ville hon icke veta af hdanefter. Vore rikskansleren n
s perfekt i sina stycken, mste han dock nu lmna makten och vldet i
hennes hnder. Hon delade icke med ngon. Sedan sin tidigaste barndom
hade hon rustat sig fr sitt kall, lrt mycket, lyssnat flitigt, icke
ens unnat sig smn och hvila, ty dagen rckte understundom icke till fr
fullgrandet af alla plikter. Sorgls och munter hade hon sllan knt
sig. Man hade nda frn det hon lg i vaggan behandlat henne som ett
litet lejon, hvilket man vl visste ej kunde bitas, men som man fruktade
skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rttade
sig efter henne. Hastigt sg hon upp p sin fars trogne rdgifvare.

Har I lst dessa papper?

Ja, ers majestt.

Har I granskat dem, menar jag?

Ja, ers majestt, och jag har funnit allt i sin ordning.

Kristina blef rd nda upp mot hrfstet, och pennan sklfde pltsligt i
hennes hand.

Hdanefter skall I icke vlla eder slikt omak, sade hon, och hennes
eljes ljusa och varma rst blef strf och hrd. Jag vill sjlf
handlgga alla renden, och skall jag, nr det s ackomoderar mig,
tacksamt erknna eder klokhet och frfarenhet.

Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot kldningen. Med det
strsta lugn hade Axel Oxenstierna hrt hennes ord, och hans svar
frrdde hvarken bitterhet eller vrede.

Och jag skall alltid st vid eder sida kallad eller okallad, sade han
och gjorde en djup bugning.

Kristina tycktes ej mrka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som
skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom fver hennes lppar.
Slutligen frgade hon, ledd af framstormande tankar:

Hvarfr hller I och hela rdet mina frnder pfalzgrefvens s lngt
ifrn mig?

Eders majestt har ju bda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.

Visserligen, men jag ville ocks frmja min farbroder furstens sak; det
gr mig bitterligt ondt, att han bestndigt trakteras med tomma lften,
som ingen rlig fljd ha.

De, som lofva, gra frvisso mycket ohgn, ty Johan Casimir r till
platt ingen nytta fr Sverige.

Rikskanslerens rttframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda
drottningen. Hon infll tvrt:

Tnker I detsamma om hans son, efter I sndt honom s ung ut i kriget?

Om den unge fursten r nnu intet att sga. I Torstensons skola lr
fuller prfvas, om han tler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin
frsta lrospn. Trhnda varder han en tapper krigare.

Kristina nickade och log gladt.

Han r eders majestt mycket kr, sporde rikskansleren, som var
angelgen att den unga regentinnan snarligen skulle frmla sig. Det
gllde att f arffljden betryggad i tide.

Ja, han r mig mycket kr, upprepade hon eftersinnande. Frnjliga
barndomsminnen fra oss samman, och ingen str mig nrmare. Men nnu
lnge vill jag ga min frihet. Dock r jag bestndigt redobogen att
frskra honom om min ynnest.

Hon hade sprungit upp och begynt g fram och ter med hnderna p
ryggen. Nere vid drren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig
fram att ppna fr henne. Ndigt bjde frken Kerstin p hufvudet och
ilade uppfr den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla
matsalen, dr Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den
lilla tolfriga Kerstin De la Gardie stodo pplsade, frdiga fr den
beramade utflykten.

Lilla Kerstin hll troget drottningens mjuka filthatt med den stora,
vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes ndes ryttarkappa.

Kristina spillde icke mnga ord, medan hon kldde sig. Det
solskenslynne, hvari hon p morgonen vaknat, hade redan frsvunnit,
tycktes det, och de unga trnorna fljde helt missmodigt sin
hrskarinna, nr hon rusade framt trumpetaregngen.

Vi vilja icke ha mer n en drng med, ropade hon utt borggrden, dr
en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens hst.
En rad med sldar stod redo att mottaga hoffruntimret och ngra
kavaljerer kommo ut p trappan fr att hjlpa till med inpackningen af
la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smktande Euphrosyne och den
lilla muntra jungfru De la Gardie.

Drottningen gaf sin hst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad
om, huruvida det var mjligt fr de andra att flja henne. Sldkuskarna,
som fingo st p ena meden, kunde ej jaga framt med alltfr svindlande
fart. Nattens starka yrvder hade drifvat ihop snn p gatorna och
torgen, hvarhelst en kraftig vindil frmtt trnga sig fram. Detta
frsvrade passagen, isynnerhet sedan man lmnat Slottsholmen och kommit
ut p Norrmalm, dr det nnu var oplogadt. Januarisolen glittrade fver
de snhljda taken och frammanade med tillhjlp af den rakt uppstigande
rken ur skorstenarna de sllsammaste ljuseffekter. Invid husvggarna t
norr strckte sig likbla, kalla skuggor varslande om ny frost.

De tvenne smsvenner, som med mssorna i hand flsande sprungo efter
hoffruntimrets sldar, lngtade storliga att f komma utom stadens hank
och str, ty d skulle de tilltas klifva upp p den andra sldmeden.
Detta lopp i snn var fga behagligt, nsknt det vrmde. I
drabantkammarn p slottet, stengolfvet s kallad, hade rdt en bister
kyla under natten, och deras lemmar voro nnu stela.

Nr slden svngde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick p det
nya De la Gardieska palatset Makals. Hon erinrade sig det lysande
brllop, hon dr i fjol bivnat, d Maria Sofia gifte sig med Gsta
Oxenstierna. D hade det gtt mkta muntert och storsttligt till, och
den sextonriga bruden var fager att se. Nu till julen hade fltherrens
dragit stad till Jakobsdal fr att stanna dr i all enslighet. Gamle
gref Jakob var svrt angripen af gonsjukan, och fru Ebba ville fast
intet annat bestlla n vrda honom. Frunderliga hade de dets vgar
varit, p hvilka hon frdats fram den stolta Ebba Brahe, tnkte den unga
hofjungfrun. Mycket hade hon ftt erfara i lifvet, och sllan hade
gldjen bjudit sig som hennes gst. Hon knde en sekunds ngslan fver
att vara namne till den prfvade grefvinnan. Men allvaret flktade
endast helt ltt fver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta.
Framfr henne p den hvita hsten red som ett lyckans frebud hennes
hga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig fvergifva henne.

Just nu vnde Kristina sig om och nickade t la belle comtesse med
leende gon och mun.

Hon hade saktat ridten och var nu s nra, att hon kunde ropa t sitt
sllskap:

S hr skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.
De bl gonen strlade, och Marie Euphrosyne sg pltsligt, att hennes
kusin var vacker, nr hennes ansikte som nu ftt frg och vrme.
Uttrycket skiftade s snabbt som tankarna fddes, men det trumpna
allvar, som kunde frfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej
skymten af. Hon sg s lycklig och tillfreds ut, som om en extra
frnjelig dag vntade henne.

Sjlf satt Marie Euphrosyne med den smala, af klden rdbl nstippen
tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gng efter annan skte hon
gnida kinderna rda, d hon vl visste, att den grlilakulr de antagit
var fga kldsam.

Hennes hjrta bultade hrdt under korsetten, och hon plgades af ett
slags dvalfrusen lngtan, som endast en frmdde ta upp. S lngt hon
kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes kre broder Karl Gustafs
studerkamrat, varit henne fvermttan kr, och hela den tid han nu
vistats i frmmande lnder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia
frskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvnnen. Fru Ebba hade
stdse visat henne stor huldhet och grna sett, att hon s flitigt
plgade umgnge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade frtalt henne
mycket om den fver allt lskade sonens vandringar.

I den lilla brefkammaren p Makals hade fru Ebba frt in henne och ur
det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka fr
Marie Euphrosyne voro underbart fngslande sagor. Hon brukade sitta p
den lga pallen vid grefvinnans ftter och sluta gonen, medan denna
lste om gref Magnus' besk hos den store Mazarin, om hans seger vid
ringrnningen, d nkedrottning Anna sjlf fste prlkransen p hans
brst, och ndtligen om hans lngtan till hemmet. Detta fljde som en
liten urblekt och hnglmd rad, alltfr fattig att tla jmfrelse i
uttryckens styrka med beskrifningarna p lustbarheter och rebetygelser.

En enda gng hade Marie Euphrosyne vgat snda en hlsning i Maria
Sofias bref, och i vakna drmmar hviskade hon sig sedan det s otligt
vntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de f orden st p papperet,
och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett krt
budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade ftt bida
frgfves. Hlsningen kom icke.

Nu skulle hon snarligen terse honom. Hugsade han mnne sin lilla
leksyster? Sldarna hade nu hunnit utom tullen, och bjllrorna klingade
friskare och starkare hr ute i skogslugnet n de gjort inne i stadens
larm. Smsvennerna hoppade beltet upp p meden, blossande efter
kroppsrrelsen. De glada gossgonen pminte om starens muntra blick, och
deras humr liknade ocks den ordda vrbudbrarens.

Kristina var alltjmt frst. Hon hade tertagit sin halsbrytande,
framsprngande ridt, och hennes uppvaktande frmdde nppeligen flja.
Sjlf satt hon helt obesvradt i sadeln och tycktes icke knna ngon
trtthet. Hon sg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet
med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne
fga. Dr en krans af gamla, sniga granar stodo omkring en liten ung
och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett gonblick och skrattade
hgt.

Fr sann, var det icke rdskammarens spegelbild! Dr stodo alla de kloka
gubbarna i de revrdiga perukerna och midt i kretsen drottningen --
enen! De skrofliga furornas vlde skulle dock brdt ndas, och snart
finge man skda dem knckta, med rsringarna vnda till vders.

Enen var ej god att komma fr nr. Stickas kunde den, och hrdig var
den, som kunnat strfva sig fram i slik af de mktiga trden utsugen
jordmn.

Hon lt ridspt hvina, och hsten flg nyo frustande och med rimfrostig
fradga omkring munnen framt vgen. Men denna syntes snart drottningen
fr befaren och slt. Hon satte fver en grdesgrd, tumlade in p ett
flt och lmnade hoffruntimret t sitt de.

Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och nr hennes lddrige
trafvare sprngde upp p Jakobsdals grd, voro fljets hstar och sldar
satta i skjul. Men fltherrens hela hofstat var p benen fr att mottaga
den allrandigaste ryttarinnan och nedanfr trappan, hvilken ledde upp
till den af flyglar begrnsade borggrden, stodo med blottadt hufvud
husets bda hemmavarande sner.

Kristina nickade vnligt och kamratligt t den femtonrige gref Jakob,
hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i mnga muntra jakter
och fventyr.

Vl mtt, lille Jakob, log hon, vi se med gldje, att fjunet p hakan
vxer till vrdig borst. Rtt s. I har vr nd, lille man, och skall
icke frgtas den stund vi f i sinnet, att lna regeringen frskt
virke.

Med en djrf sats dref hon hsten uppfr trappan och skulle antagligen
ha gjort en svrartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af
stl fattat i betslet och ryckt det skrmda, sklfvande djuret upp p
borggrdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hlls sedan
redo att stdja drottningens fot, nr hon hoppade af och ndtligen
riktades Kristinas uppmrksamhet p den dmjuka och tjnstvilliga
handens gare.

Ett skimmer af tillfredsstllelse smekte bort frn hennes ansikte den
karlavulna strfhet, som vanstllt det under de sista minuterna, d
hsten retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara gon,
hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvlfda sklar, kastade en
snabb, lysande blick p den unge dlingen, som djupt bugande, ridderligt
frnm och sttlig stod framfr henne.

Dr r sledes vandringsmannen, sade hon gldtigt. I har icke
frgtit svenskmannamod i Louvrens salar, mrker jag. Vlkommen ter,
gref Magnus, ocks hr skall I finna en drottning vl affektionerad i
edra intressen.

Jag har brunnit af lngtan att f lgga mitt lif fr eders majestts
ftter, genmlte Magnus Gabriel De la Gardie knbjande.

Lif vill jag ej taga, min vn. I m hugsa, att fr en kvinna -- vare
sig p tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste
tonen. Dock gifver jag eder till knna, att I frn denna stund i krig
eller fred kan vara frvissad om min besynnerliga ynnest.

Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gnger kysst drottningens
hand och beledsagade henne under stora vrdnadsbetygelser till porten,
dr gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen.
Han stddes af sin hgvxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel
skara ungdom, bland dessa fven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne.
Hennes blekrda lppar, skapade utan att guden Amors bge ftt st
modell, ppnades och sltos som om orden velat pressa sig fram med
lavinstyrka, men hastigt hllits tillbaka. Hennes vnstra hand fasthll
en schal fver brstet, den hgra np sedesamt i den vida kjolen, som
snarliga skulle lyftas fr att underltta den sirliga hofnigningen.

Hon sg oafvndt p de tv, som nrmade sig drute p den breda mattan
af strmmande solflde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om
gref Magnus frmrkte drottningens beklagliga snedhet i den ena
skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hlarna, skulle detta
lyte fuller kunnat frdljas, men hennes hga nde ville ej tro, att
ngot var vank och brist hos en s alltfr fullkomlig person.

Nej, grefven mrkte skerligen intet. Han talade s lifligt, att den
ljusa, yfviga lockperuken slog honom om ronen, och hans hnder
beskrefvo cirklar i luften.

De gingo helt lngsamt, passerande ruta efter ruta med drjande steg.
Plymen i Kristinas hatt hngde tung, som besllad af tusen diamanter,
egentligen var det sm isnlar, som fastnat i fjdrarna. Hufvudbonaden
besvrade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till
lilla Kerstin De la Gardie.

Nr de voro midt fr ingngen, tog hon grefvens arm och vnde honom p
det sttet om.

Vi vilja hra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet
I, att min hgsta traktan r att frvandla det gamla Sverige till ett
lika mktigt kunskapsrike, och vi ha ltit inbjuda lrde mn frn flera
lnder. En dag skall Sveriges namn bras p ryktets oblodiga vingar,
allenast nmndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.

Nr dess hga drottning sjlf r dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens
ymnighetshorn fldar den essentia scientiarum, hvars doft r
frnjligare n rosens och salvians, torde detta ml ej vara fjrran.

Edert smicker r fr blstort, min bste grefve. Har Gallien ej sknkt
eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet, sporde
Kristina skrattande, men hennes blick var med ett fvermttan blidt
uttryck riktad p den unge dlingen, hvilken hfviskt hll sig tv steg
ifrn henne.

Eders majestt tcktes dma mig mildt och ej frundras fver, att min
tunga stammar och brukar fga manerliga yttranden i denna stund,
svarade han smidigt. Jag har aldrig tillfrene s knt, att kvinna och
gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjrta bjer kn infr den frra,
svfvar min sjl upp till den senares altare med en ringa understes
tackoffer.

Gif mig eder vrja, bad Kristina hastigt.

Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra
ledde hon gref Magnus fram till porten, dr man huttrande och otligt
vntade, att hennes hga nde skulle behaga begifva sig in i salen till
den framdukade mltiden.

P kn, befallde drottningen.

ter bjde den vackre grefven kn fr sin hrskarinna.

Hon slog honom med vrjan tre slag fver skuldran och sade muntert:

S sant som det r, att jag i morgon den dag skall frvandla denna
vrja i en ny af purt guld, s sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i
allt detta goda folks syn till min egen dle riddare, hvilken jag
lofvar att vara vlbevgen och huld i alla stycken, och r det min
kungliga vilja, att I hdanefter uppenbarar alla edra nskningar fr
mig, till fromma fr desammas uppfyllande.

Marie Euphrosyne lyddes till den sllsamt varma klangen i sin hga
frnkas rst, och trarna stodo henne pltsligt i gonen. Hon borde vl
hafva knt stor gldje fver all denna nd, som likt himmelens manna
fll fver den hon i enslighet djrfdes kalla sitt allra kraste hjrta,
men hon mktade nppeligen taga den rtta minen p, nr det nu gllde
att med frjd och gamman hylla drottningens gunstling.

Ock grmde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid
bordets fre nda utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba
vnligen talade henne till, sknkte fga trst. Magnus Gabriel tycktes
icke frmrka den lilla leksysterns nrvaro mera n om hon varit en tom
och kastad bgare.

Drottningen och han formerade liksom ett bord fr sig, och deras ord
gingo stdse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, frstod hon
icke. De nmnde namn hon aldrig hrt, och hade fuller s hga och
mrkliga intressen, att de tycktes lpa frn jorden nda upp till
himmeln.

Efter mltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillfrene sett henne
s lik andra unga trnor med rosiga kinder och vakna drmmar i gonen.
Fru Ebba kunde ej nog frundra sig fver det behag och den gratie
drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rtt
obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana,
hvilkens hvita blomster dofta bde med trnad och gld, nr de sluppit
ut ur den slemma knoppen.

Blsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade ofrtrutet, mest
med Magnus Gabriel, som skulle lra henne de danser, hvilka brukades i
Frankrike.

Vi vilja inskrpa hos vr dansmstare Beaulieu, utbrast hon, att han
m lra vra svenska bjrnar lttare pas n de hittills stadkommit. Vi
vnta er till slottet i morgon, gref Magnus, fr att gifva oss rd
drutinnan.

Och nyo rckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till
sena kvllen. Men drottningen aktade fga p smn och hvila. Hon gnade
hgst tre eller fyra timmar t sin nattro, redan klockan fyra om
morgonen fann man henne i studerkammaren.

Nr uppbrott ndtligen skedde, fljde flera fruntimmer med drottningen
och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna
stego hga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mrka
trden, och gnistregnet flg sprakande ut fver snn fr att slockna
bland de kalla flingorna. I spetsen fr kavalkaden redo Kristina och
hennes nye riddare. Nu voro de lnga stunder tysta, och nr de talade,
ljdo deras rster snarare som en strof ur en gammal ballad n som
kungsvg fr all vrldens ord.

Har I under de senare ren trffat samman med min frnde Karl Gustaf,
sporde Kristina ofrmodadt, med denna mening tervndande frn
aftonstjrnan, som tindrade fver deras hufvuden, och hvilken de gstat
i en astronomisk diskurs.

Ja, eders majestt, rtt ofta.

Och hvad tnker I om honom?

Att han r den lyckligaste bland ddliga, om ryktet talar sant, som
mler honom st eders majestts hjrta nrmast, svarade De la Gardie
djrft.

r det all traktat edra tankar ha med honom?

Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han r furste, och att han
drfr alltid skall trda framom mig med sina tjnster till det freml,
som synes mig allena vrdt att tjna.

I ren vid samma lder, sade Kristina eftersinnande. Mnne edert
hjrta r lika galant som hans?

En mans hjrta, eders majestt, r som ett sll, genom hvilket pilarna
lpa in och ut, till dess en dag en kula frn krlekens hgkvarter
skjuter det platt frdrfvadt.

S, och hvad vet I, lrde unge herre, om kvinnans hjrta?

Det synes mig vara som mnstenen, hvilken speglar alla trar och alla
ljen, och som brister itu den stund dess kyskhet frgr.

Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan
sina frde frn hans ord, och i det hon red s nra honom, att deras
hstar sttte hufvudena ihop, frgade hon:

Hvad sga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt
strre n min?

Magnus studsade. Detta sprsml trffade honom helt ofrberedt, ty han
hade trott, att den strsta enighet hrskade mellan Kristina och Axel
Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde p en sjlens hetta,
hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera rft moderns
afvoghet n faderns vnskapsfulla sinne fr den allrdande
storkansleren, knde sitt hjrta sl hastigt. Mycket kunde varda af ett
klokt gifvet svar, men detta finge ej tfva. Han genmlde, och tonfallet
bugade sig vrdnadsfullt fram till hennes ron:

Strre r ingens makt n snillets, och Nordens Pallas kan allenast en
kallas, men man sger, att konsten att vlja rdgifvare r fr mera n
att sjlf rda. Eders majestts namn omgifves af den hgsta ra, fven
drfr att I vrdigas lyssna till ringa understars tal.

De hade nu hunnit in p de dsliga och mrka gatorna, hvilka helt
pltsligt rycktes upp ur sin dvala, nr det glada och rtt bullersamma
sllskapet drog frbi. Vid ett och annat fnster skymtade ett blekt och
frskrmdt ljus, och nattvktarens hornlykta hjdes, s att skenet
skulle falla p damernas ansikten.

Vid sankt Petri nycklar, det var ju sjlfvaste frken Kerstin, som red i
spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde vl s hg person vara ute i
lskogsrende, men Gud bttre sg det icke s ut. Hennes gon lyste s
klara som tv stjrnor. --

Kristina ville ej genast g till hvila, men ej heller stundade hon
snacka med sina fruntimmer. Vid de tnda vaxljusen satt hon lnge i sin
studerkammare, framtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i
en utbrunnen brasa. P mattan under det tunga ekebordet lg hennes
favorithund och sof med utstrckta ben.

Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen sm obeskrifbara
ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. Fr Kristinas
ron sjng blodet sin starka sng, och hon lyssnade med bultande hjrta.
Bakom henne lg hennes barndom och ungdom som en dslig sltt, dr intet
frodades s rikt som lngtans tistlar. Hon hade lngtat efter frihet,
efter gldje och frst och sist efter krlek. Som en stor, varm lycka
mindes hon den gngen lille junker Karl Gustaf lmnat i hennes vrd
ngra hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i nda och aldrig
trttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.

Det var p den tiden hon satt i svarta kammaren och frhrdade sitt
barnasinne mot trar och jmmer, s att hon aldrig sedan kunnat grta
utan att le t sig sjlf med mkan. Men icke frty hade hon knt sig
mkta bedrfvad, nr hennes kre unge frnde fr tv r tillbaka
skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina smmande trnor --
sjlf sysslols -- hade hon begrligt lyssnat till deras tal om
krleken. Huru unga de n voro, hade de frnummit denna alltfr
besynnerliga fgels locktoner, och de sjngo gamla visor med klagande
ord allt om vnnen sin eller frtalde med lpparna rubinrda och
kinderna i flammor om mtet med den allra kraste. Aldrig nmndes hans
namn hgt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och
smnaden fll i knt som ett rosenfng fr sm jungfrufingrar att plocka
p.

Kristina hade erfarit harm fver, att hon var den enda, som icke
vaggades bort frn dagarnas enahanda af krliga drmmar, och hon hade
frtrott sig till den svrmiska Marigen, som virkade i silke alnslnga
strumpeband t den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af
sina hufvudhr fr att behlla hans knslor ofrnderliga.

Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora bengenhet och
bestndiga goda vilja fr sin hga frnka, och s smningom gaf Kristina
sig i denna nya knslas vld, som kallades krlek. Hon skref de mmaste
skrifvelser, men nr hon lste dem igenom, knde hon sig skamsen och
fattig, ty orden voro sllan hennes egna; hon hade lnat dem af sina
hofjungfrur. Kvidande af ngest fver den kyla, hon icke mktade
frjaga, kunde hon d kasta sig p sitt ensliga lger, och medan hjrtat
frs, sklfde hennes kropp af brnnande hetta.

Hon lade armarne bakom nacken, och hennes brst hjdes af ett djupt
andetag. Hvad frnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ngslan,
intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes
henne pltsligt lifvet, och hjrtats hrda slag frammanades icke af
tankarnas marridt utan af en sllsam blid lyckoknsla.

Ytterligare frhjdes hennes goda stmning af vissheten om storkanslerns
snara afresa till Skne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att
slitas. Hon ville sjlf lgga kopplet p, och vl skulle hon finna
hrsamma kreatur.

Hon spratt till. Hon frnam ett buller som af en drr, hvilken sakta
ppnats fr smygvgar, och sekunden drp hrde hon tvenne rster hviska
mma ord ute i gamla matsalen.

En trna och en sven! Drottningen stllde sig i lyssnande stllning, och
p hennes lifliga ansikte afspeglades sjlsrrelserna ofrstlldt. Men
intet straffande allvar gled fver hennes drag; stilla stod hon, och
leendet vrmde hennes lppar och gon. Frgen vxlade snabbt p
kinderna, och en gng bredde hon ut armarna som till ett famntag.




                                   V.
                            Ebba Brahes son.


Agneta Horn skulle i afton fr frsta gngen upp till slottet p bal.
Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, kldde henne, och
styfmodern, fru Sigrid Bielke, sg beundrande till.

Det var hrda och strfva fingrar, som redde skn jungfruns strida,
svarta hr, hvilket mste glttas med kvitt och hvitt vax fr att kunna
f det rtta fallet. Agneta knde stor lust att grta hgt, s ondt
gjorde det; helst hade hon ocks blifvit borta frn hela festen, men
slika nycker tuktades strngeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att
broderdottern nu fyllt sexton r, ej lagts ad acta.

Lilla Agnetas stenkolsgon gmdes under de lnga gonfransarna, s att
ingen skulle blifva varse trarna i dem. Men fuller hade hon orsak till
bedrfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med
den faslige herr Erik Sparre, en herre, som frde lam tunga och lspade
samt till kroppen tedde sig likt en frvuxen sparris utan all styrsel i
lederna. Att hennes farkr, som bde var rdsherre och en tapper
krigare, ej vgade stlla sig upp till sin endaste dotters frsvar, utan
krp i sck fr kjorteltygets vilja, frtretade henne fvermttan, men
skulle hon s g till drottningen sjlf och bna fr sin frihet, nog
finge det ske, hellre n att hon trdde i brudstol med Sparren.

Hon lyddes pltsligt till fru Ebbas trgna tal med hennes styfmoder.
Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet,
flitigt vid hofvet och visste allskns nyheter drifrn. Fru Sigrid var
mycket fgnad af detta drpliga tillflle att f veta hvad som timade.
Sjlf hade hon inte n kunnat dit komma, ty hon blef alltfort vlsignad
med ny lifsfrukt, vl den sist framfdda spda plantan lagt i kista.

Du m icke tredskas, Agneta, och sitta i krum, befallde fru Ebba, d
kan jag intet draga remmen till om lockarna. Fr drottningen finge du
grna hafva hret hngande s lsaktigt som taglet p hstrompan, men
det finnes dock damer och kavaljerer nog p slottet, som lska anstndig
pkldning. Ngra ro vl rent fr ffnglige, ssom den dr slyngeln De
la Gardie, hvilken pyntar sig p kvinnomaner, men man vet nogsamt,
hvarifrn han rft slik lusta, pockers lngt har han ej behft draga. --
Underligt med det regemente han fr p slottet. Innan fanen ftt
morgonskor p, tager drottningen emot sin fverste och vill d af intet
blifva strd. Det sprjes allmnt, att hon rnar taga honom upp i rdet,
och intet rende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att fra
till en lyckosam utgng. Men Gudi lofvadt r det fuller s, att hennes
majestt regerar med krona, spira och pple och maktens tecken i alla
ndar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar
Gsta Adolfs dotter att ro i hans bt, inser hon vl, att hon intet hopp
har att n hamnen, om han slungade sig fver relingen.

I rdet bermmer man henne storligen, infll fru Sigrid, men man vet
vl, hvad karlar se till, och hon r ju ett tckeligt blomster. Mkta
klok lrer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja fr
storkansleren. Tvrtemot skall hon gifva honom mycken ra fr hans nit
vid fredsunderhandlingarna med Danmark.

Hm! Nr ryggen r lngt borta, fr riset st till. Men sanna mina ord,
det stundar n vrre tider n dem vi srjt oss igenom.

Kra svgerska, infll fru Sigrid, I ser fr slemt p saken. Aldrig
har vl Sverige lyst med s blstor ra, som i dessa dagar.
Tysklandskriget tr fllan snarliga lida mot sitt slut, och har det
mycket tagit, har det dock n mera gifvit.

Hvem vet, nr tocket krig slutar. Dr bordet str dukadt, vill svulten
man in. Se s, Agneta, nu r du redo och s pyntelig som en docka. Fort
nu, kappan p! Intet sl vid spegeln. Tror du, ditt belte r ngot att
gapa p.

Agneta genmlte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller
visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den
goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod s hgt i
drottningens gunst! Honom skulle Agneta vlja till fresprkare. Hon
hade talat vid honom flera gnger, nr han beskt farkr, och han sg
henne s vnligt an med sina skna gon, att hon hart nr fick
hjrtevrk.

Han plgade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det fll sig
icke svrt att tyda hans mening, som var den, att ingen i vrlden var
fr mera n hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --

Agneta steg ganska ltt till sinnes uppfr trappan till rikssalen.
Sedesamt hll hon sig bakom den raka, sttliga fru Ebba, som skred
framt med allskns vrdighet, besvarande de underdniga hlsningar, som
alla villigt frskyllde Sturens rika nka.

Erik Sparre hastade gldjestrlande mot sin trolofvade, men bakom honom
hrdes ett starkt fnissande, och detta vllade, att jungfru Agneta tog
emot honom n knappare n sedvanligt. Hennes lifliga gon hade allaredan
uppfngat drottningen under den bl sammetshimlen med guldkronorna och
bredvid henne gref Magnus i sin nya fversteuniform. De tycktes
omedvetna om, att det fanns en vrld med mnniskor i nedanfr det
trappsteg, som hjde tronstolen frn salen.

Drottningen syntes mycket blek, men dock strlade hennes gon som af
osglig lycka. Hennes rika, lockiga hr glnste redt och ordnadt, prydt
med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt fven p de
strsta hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sllsamt
hvit och slt som ett sknt silkestyg mot kldningens purpurrda sammet.
Agneta fann henne s vacker, att hon frglmde alla sina egna
frtretligheter allenast fr att njuta af denna konungsliga
uppenbarelse.

Drottningen vrdigades ocks rcka henne handen, nr fru Ebba frde sin
rodnande skyddsling fram till hennes majestt. Och hon sade med en rst,
hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle frgta:

Vi ro glada att se er hr, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har
varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom r som ett skrt
blomster i vra gemak.

Men lnge fick Agneta icke tfva hos henne. Drottningen riktade nyo all
sin uppmrksamhet p De la Gardie, och den unga flickan mste draga sig
tillbaka till en krets af ungdom, dr hennes trolofvade onekligen
spelade en slt figur. Sjlf blef hon genast hugnad med mnga smickrande
ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla
lifliga, mrkhylta ansikte.

Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han
minde henne skmtande p en barndomstilldragelse, d furst Carl Gustaf
och han drabbat samman af afvogt sinne, just fr att den unge
pfalzgrefven menat sig ha rtten att vara henne nrmast. Nu hade hon
strckt sin ndes vedermlen till en n ringare underste.

Slika bevis p att hon stod fver alla behagade storligen Kristina. Och
detta De la Gardies smidiga stt att stlla sig in i hennes ynnest kade
hans inflytande, man kunde nstan sga stundligen.

Hon sg p honom med en blick tnd till flamma:

I dmer eder sjlf ringa, min vn. Fr mig r I mera n ngon man
tillfrene. Nr solen uppgr fver min dag -- stndigt fylld af en
drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, ssom andra trnor
drmma i slutna rtagrdar. Och nr dagen ndas, r I festblosset, som
tndes i rd frjd fver korta timmar.

Hon hjde sin bgare emot hans.

Magnus' vackra hufvud, mejsladt i del form, bjdes djupt, och han
svarade eldigt:

Ssom Eders majestts bgare r fylld med klart, rent vatten och min
med det gldande vinet Alicante, s frhller det sig ock med Eders
majestts knslor jmfrda med mina. Men m det vara mig frltet, att
jag tillber den gudom, fr hvilken hela jorden villigt skulle bygga
altaren att f nedlgga offergfvor p. Kalla det icke frmtet, att jag
d djrfdes bjuda ett hgt brinnande hjrta.

Drottningen log vemodigt:

Tror I icke, att vattnet i min bgare skulle vara tillrckligt flde
att slcka den branden.

Icke hafvet ens frmr slcka den.

Kristina lade sin hand p hans arm och sade hgt:

Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi
kvdit alltfr tidt, och kriget vilja vi fr resten icke hafva bullrande
hr i vra samkvm.

Hon anstrngde rsten fr att hras vida omkring, och detta gjorde den
ful och osympatisk, men sekunden efter snkte hon den och hviskade i sin
gunstlings ra:

Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och
hugnade s fr som lamm med ett ord. Har I frsttt?

Full vl.

Och gref Magnus stod upp frn bordet, lysande i sin guldbroderade drkt.
Han hll bgaren p strckt arm och kastade hufvudet tillbaka, nr han
med sjlfsvldig munterhet sjng:

   "Nu skils jag vid apoteken
   och vill hlla mig till steken,
   ett godt kk mig tjnar bst,
   bort med salf- och oljefst!

   Marmelad af unga dufvor
   och Julep af spanska drufvor,
   fettet af ett vlstekt fr,
   Saften af ett hjortelr. -- -- --

Det var mnga och fria verser, och Marie Euphrosyne, som ftt sin plats
midt emot grefven, lyssnade med grmelse till detta syndiga sprk,
hvilket s srdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan
var gr i huden af mnga genomvakade ntters vnda, och gonen hade ftt
denna trbleka frg, som r att frlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla
kldning var hmtad ur hennes salig fru moders kista, men prlebandet,
som tyngde hennes smala hals, var ofrlikneligt sknt. Det var en gfva
af salig kungen, och hon aktade det mycket hgt.

Skulle han d aldrig sluta? Skulle banketten aldrig hfvas och dansen
begynna? Vl hade hon fga hopp att f trda den med sitt allra kraste
hjrta, men det syntes henne dock lttare n att sitta hr inpressad
mellan den myndiga fru Ebba till Hrningsholm och den glada, alltid
frnjda Ebba Sparre.

Fru Ebbas gonbryn lto frmrka, att fven hon fast ogillade dessa
nymodens hofseder, och hon sade alltfr hgt, fr att icke skvallret
skulle fra det vidare:

r denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes kre
herre. Fr en tro underste passar icke slikt puts. Men efter det r
hennes majestts ron tckeligt, att hra p den krksngen, fgnar det
trhnda hennes hjrta att leka med hans ssom med en dets trning.

Nr festen fortskridit nnu ett par timmar och Kristina redan dansat sig
varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, ndde henne tisslet och
tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sdd.

Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja fll
snder i lnkar, sedan den lnge yrt omkring i vilda ringar, och nu
stannade hon fr att hmta andan.

I en fnstersmyg hade Agneta Horn och hennes vninna Elsa Brahe
frstuckit sig och frmrkte icke, att drottningen stod ttt intill,
endast skilld frn dem af damastfrhnget.

Jag har hrt sgas hr i afton, mlde Agneta, att drottningen lrer
rna taga gref Magnus till sin geml, och om hennes krlek till honom
kan man d intet tvifla.

Du har dock inte sett s mycket draf som jag, svarade jungfru Elsa
stolt af att hon redan lnge vistats vid hofvet. Men jag har alltid
hllit det fr stor vnskap och tnker icke, att hennes majestt r
menandes annat.

Jag sger blott andra efter, frskrade Agneta, och det vet jag, att
den unge herren har mnga afundsmn. Dock vill jag bruka honom fr att
lsa bandet mellan Sparren och mig, frlitande mig p hans makt fver
hennes hga nde, och r det s som ryktet frkunnar, blir jag fr visso
hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medmkan med de olyckliga.

Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett hftigt rassel i frhngets
tunga guldfransar. Det frefll som om en famlande hand skt std och
ter frlorat det.

De unga flickorna reste sig skrmda och skyndade fram frn sitt
gmstlle. Midt i salen stod drottningen, nu frvandlad frn en leende,
ljuf kvinna till en otkomlig, hg hrskarinna, som utan ett ord till
frklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle lta afblsa
festen. Och blsare som pukslagare slutade gonblickligen. Under djup,
frvirrad tystnad skingrades de nyss s frnjeligt sorlande gsterna.
Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett ndigt afsked. Kristina
rckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som
vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vnligt ord, och hennes
blick frstummade honom. Den var som kallt stl.

S snart drottningen kommit upp p sin kammare, slet hon sjlf af sig
kldningen och satte sig sedan orrlig i sin karmstol, tills morgonen
grydde, d befallde hon fram sin ridhst och tillsade om hvilka af
hofvet hon ville ha till flje. Hon rnade sig utan uppskof till sin
moder nkedrottningen i Nykping.

Hennes medicus vgade invnda, att hennes majestts hlsa ej syntes
honom kunna uthrda en slik strapats, men drottningen ryckte endast
otligt p axlarna och satt upp i sadeln s arla, att ryttmstaren
knappt hunnit f peruken p. En sdan ridt hade icke heller hvarken han
eller ngon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken
rast eller ro. Det frefll, som om hon velat rida den onde ur kroppen
eller -- trhnda ur sjlen.

Hela tiden satt hon stel p hstryggen med bistert rynkad panna och
sluten mun. Nr en fora med bondkrror ej nog fort krde af vgen, rt
hon dock till dem:

Vik undan, edra hundar, jag r eder drottning!

Och bnderna lyfte i vrdnad lufvan frn det rufsiga hret, under det de
underdnigt pulsade ned i dikets djupa sn. Kristina mrkte det icke.
Hon dref hsten framt, s att hofvarna slogo ttt som klubbslag mot
marken. Hon ville undkomma den knsla, som mil efter mil red i kapp med
henne och trotsade sig fram fver muren af hgmod, sjlftillrcklighet
och hjrtekld. Denna knsla bldde af de sr hon tillfogade den, men
nnu i dden var den s stark, att hon mste brottas med den nda till
utmattning, innan den slppte taget. Ingen hade sett hennes majestt se
s elndigt krank ut, som hon gjorde, nr hon hunnit fram till Nykpings
slott. Och utanfr porten fll hon afsvimmad tillbaka p hstryggen. Hon
mste bras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.

Hela tta dagar stannade hon hos sin hga moder utan att yppa ngot om
anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon ocks fr sig sjlf i
tornkammarn, dr hon lste och skref eller n oftare lt hnderna falla
i sktet som tvenne vingskjutna fglar.

Nr hon drog ddan fann man inristadt i muren ngra tnkeord, hvilka den
svrmiska nkedrottningen lnge grubblade fver. Hon lste dem gng p
gng och mumlade fr sig sjlf: Mnne Kristina skulle hafva ett hjrta,
nsknt hon ltit grset gro drfver!

Orden lydde: Man kan lska utan att ga, men man kan icke vara fullt
lycklig i sin krlek utan att ga fremlet fr krleken. --

I rdet hade man storligen frundrats fver drottningens bortovaro, och
allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande
kittel, ty mnga och heta voro de sinnen, hvilka sjdo inom regeringen,
och det tarfvades storkanslrens hvithriga lugn fr att styra dem. Men
nu var han, som nmndt, borta och hans bste stllfretrdare, den
kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg fvensom den
ansprkslse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.

Dremot hade de yngre dlingarna allt flitigare begynt att i allehanda
renden glnta p rdskammarens drr, och utlndska residenter svrmade
som flugor omkring de styrande herrarna.

Slottet blir snart lika fullt af utlndska lyckskare som Roquettes
handelsbod af utlndskt kram, menade Gustaf Horn vresigt. Den dr
grefven frn Jakobsdal r som en komet med en lng lysande svans af
lttingar efter sig, och alla vilja de hnga majesttet i kjorteln. --

Drottningen terkom lika ofrutsedt och vid en lika sllsam tid, som nr
hon red bort. Hon hade icke suttit af hsten p hela dagen, och hennes
flje dignade af trtthet.

Sjlf tycktes hon icke tnka p hvila. Hon lt kalla sin sekreterare och
arbetade med dokuments uppsttande till lngt efter midnatt.

Den frste, som p morgonen beviljades audiens hos henne, var gref
Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. Nr han kom in, skt hon
pennan bakom rat och rckte honom handen.

Han skyndade fram och bjde kn fr sin hrskarinna.

ndtligen vrdigas solen gifva jorden ljus, sade han med sklfvande
rst.

Kristina betraktade honom skarpt.

Har I icke funnit ngon ledstjrna i mrkret? sporde hon.

Den, som krt med Phoebi flar, kan icke ledas af s blekt sken som en
stjrna, svarade De la Gardie.

I borde dock baxnat fr den resan, min vn, och i tide vndt ter till
gamla Tellus, eljest tr det hnda, att I far vill.

Hon ville tvinga rsten till strf hghet, men hur hon n reste ordens
otympliga peristyl fr sitt hjrtas port, frmrktes det dock, att denna
hvarken gde ls eller bom, och de bl gonen strlade i fuktig, varm
glans. Hon bidade en sekund hans svar, men nr detta allenast stod att
lsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:

Det har gjorts mig veterligt, att I med krliga tankar varit fstad vid
min frnka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruvl hennes brd str
fver eder, lyser dock hennes skldemrke icke ouppneligt p
firmamentet. _Jag_ kan taga ned det t eder.

Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som
spred sin mrka gld nda upp i hans hga panna, bevisade, att hon
mttat sin viljas vrjstt rtt. Men hans djupa bugning och de
framstammade orden tydde p inte annat n dmjuk tacksamhet.

Eders majestt tckes lna mig godhet vidt fver min frskyllan och fr
detta nya ndevedermle tacka bde mina lppar och mitt till all pliktig
lydnad bengna hjrta.

Kristina reste sig upp. S trtt som hon var i denna stund hade hon icke
knt sig tillfrene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig
spnstighet, och det var _drottningen_, som stod infr understen. Men
s nra hans starka famn, hans rda lppar, hvilka lyste som doppade i
blod, greps hon af svindel och mste fatta i bordets kant fr att hlla
sig uppe. Som fngna fglar i bur fladdrade knslorna sjukt inom henne,
och det lg ngest i hennes blick. Hon hade velat sga honom, att hon
tnkt p honom, med en ny frlning, ett hgre mbete. Hon hade tnkt
sig honom bugande nyo, redo att kyssa hennes kjortelfll, men
flmtande, stum lade hon nu sin hand p hans arm och makade honom sakta
ifrn sig.

Frst nr han hunnit till drren, sade hon med en rst, hvilken klang
som en klpp mot hrd metall:

Vi skola fra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att
bjuda henne Wenngarns slott till morgongfva. Redan denna dag kan I
afhmta gfvobrefvet. Gr all eder flit att vinna hennes gunst. S
dyrbart smycke fster allenast den, som str tronen nra, och min
Marigens make skall varda min vn. -- G nu!

Gref Magnus lyckte drren, men stod dock lnge utanfr densamma med
handen p lset. Slutligen fll denna hvita, fina hand med de smala
fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled
fver hans ansikte.

Lngsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest s hgt burna
hufvudet hll han snkt, som hade ett trlok lagts mot hans nacke. Som
en drmmare trdde han fram till det fnster, p hvars ruta hans moder
en gng i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:

   Jag r frnjd med lotten min
   och tackar gud fr nden sin.

Fuller hade hon sedan af rligt sinne prisat frsynen fr s del make,
som blifvit henne beskrd, men den, som det tillstdjes att bygga hgt,
stter ock p sitt hus torn och tinnar. S hade hans fru moder gjort, s
han sjlf -- fr _hga_ torn -- fr _djrfva_ tinnar.

Steg ljdo bakom honom och en vlknd liten rst som ett fgelkvitter:
Str I hr allena!

Han vnde sig om och bugade med handen p hjrtat fr den unga
furstinnan Marie Euphrosyne.

Ja, ers hghet; jag har stannat, besinnande mig p flydda tiders
tankar.

Han pekade p glasrutans sllsamma signeter.

Vr tid fr trhnda ock slika eftermlen, sade Marie Euphrosyne
hastigt. Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utlndska
makterna ha velat frhjlpa grefve Erik Oxenstierna att vinna
drottningens hand, men sjlf lrer hon pnsa p ett annat val.

Ett fint, listigt leende strk fver grefvens lppar, och hans ord
blefvo det limsp, som den pfalziska dufvan skulle fastna p.

Ja, vr allerndigste frken Kerstins tankar akta sig t andra vgar,
och jag har frnummit, att de draga till en, hvilken icke r eder
frmmande.

Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast
hrt ett namn p allas tungor, nr talet fll p hvem som skulle blifva
drottningens geml, och hennes sinnen frvillades pltsligt, nr hon
mtte barndomsvnnens segerstolta blick. Skulle d det slemma ryktet
varda sanning? Kunde Kristina s frgta sitt hgmod, att hon sknkte
sin kungliga hand t en svensk grefve?

Med fingrarna kammade hon silkesfransarna p sin kldning och svarade:

Ja, fven jag har frsport, att drottningen rnar trda i brudstol med
-- med en hgst agreabel person, som fr visso ej r mig obekant.

Ryktet har en mun utan tnder; det spyr ut eller svljer allt otuggadt;
frlita eder ej p det!

P hvad skall jag d frlita mig? Fr eder vill jag beknna -- hon sg
sig omkring fr att vara sker, att ingen lyssnare kldde drrarna --
att jag en gng fr ej lnge sedan frmedlade en m handel mellan min
hga frnka och min hjrtans kre broder, men hela denna vinter har jag
intet slikt frtroende haft.

Och draf dmer I --?

Att hennes hjrta vndt sig.

Till hvem?

Marie Euphrosynes anlete drp af het rodnad, och ronsnibbarna gldde.
D log De la Gardie och sade helt lgt och ondligen fridsamt:

Jag skall icke ndga eder till svar, men beder eder taga vgen till
drottningens kammare, ty hennes majestt torde hafva ngot att mla, som
ej tl uppskof. Och -- fr eder herr broders lycka kan I vara ganska
lugn. Hennes majestt r hans nde mycket huld.

Stolta, fria, burna af sjlfmedvetande fllo De la Gardies ord, och
aldrig hade hans ftter s fast trampat slottets golf som i detta
gonblick d han hfviskt ledsagade furstinnan till drottningens drr.




                                  VI.
                             Tv om makten.


Hstregnet smattrade mot rdskammarens sm grnskimrande rutor, och
dropparna krlade ned mot fnsterblecket i lnga, dystra rader. P
golfvet syntes mrken af mnga ftter, hvilka oroliga skrapat omkring,
och vid drren strilade en mrk vattenstrimma fram frn den plats, dr
kappor och hattar plgade hnga.

Luften var r och kylig hr inne, trots att september nnu ej ntt sitt
slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plgats af en
smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det
frefll icke, som om de klara flammorna skulle vrmt henne. Huttrande
satt hon i karmstolen och stirrade rakt framfr sig med trtta, matta
gon. Hela denna sista tiden hade hon lst och lrt mycket och aldrig
frunnat sig hvila.

P sin sedvanliga plats midt emot hennes majestt satt rikskanslren. P
ett fr Sverige synnerligen hedrande stt hade han frlidet r afslutat
fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin terkomst till
hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmrkelser. Dock
sknjdes nu granneligen, att intet hjrtligt frhllande rdde emellan
dessa bda storheter.

Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var
frmrkadt af bister sorg, och i Kristinas rrliga drag lstes, trots
den tungsinta stmningen ett otligt ogillande af den gamle statsmannens
andragande.

Som svar p hvad han senast yttrat svarade hon utan att vnda blicken
emot honom:

I r dock icke fr mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla
eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra
tjnster, hvilka icke ro ringa. Och hgst skattar jag, att I hitintills
vetat stta mtt fr eder relystnad. Fr edert eget bsta anbefaller
jag eder ock att aldrig varda frgtandes den vrdnad, hvilken I r
skyldig mig, eder lagliga fverhet.

Axel Oxenstierna frde handen fver den rynkade pannan, innan han
behrskadt genmlde:

Eders hga nde torde vara intalad af illviljare mot mig och slkt,
efter I lter slika ord drabba rikets gamla trotjnare. Fr sann har jag
att tacka fr mnga frlningar och gfvor, men mera har I tagit ifrn
mig, d I behagat snda mina bda sner och min broder ur landet.

Eder son Johan r riksrd och herr Erik guvernr fver Lifland, hvar
nskade I dem bttre placerade? Slik bestllning plgar hllas hgt, men
trhnda syfta de n hgre. Herr Johan har ympat in p sitt stamtrd en
sista telning af den dla Stureslkten, och torde vl hans hgmodslusta
drmed vara frnjd, men om herr Erik gr ett annat tal, hvilket mina
ron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och
jag frmenar, att I fvenledes knner det.

Jag har hrt allskns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts
draf.

Kristinas knutna hand fll pltsligt tungt ned p bordet, och det
blixtrade till i hennes bl gon, nr hon utbrast:

Denna gng r det dock vr kungliga vilja, att I kvser det otidiga och
frmtna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfll, eller r I
trhnda ej obengen fr att se mellan fingrarna med herr Eriks djrfhet
att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?

Sdana tankar har min son aldrig hyst, svarade rikskanslren stolt.
Han vet fuller bttre sin plats som eders majestts lydige underste n
de, som med kunglig utrustning och kungliga later p ett fattigt lands
hopskrapade dalrar draga till frmmande land att hedras som furstar.

I syftar p gref Magnus' sndning till Frankrike -- sg det rent ut!
Kristinas rst var torr och befallande. Han str mig nrmare n ngon
annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins
trolofvade, ser jag i honom en kr anfrvant. Jag har icke frglmt och
icke frltit, att I och edert parti stod mig s hrdt emot, nr jag
ville hafva honom in i rdet, och en dag skall I vl varda mrkandes,
hvem som har makten i handom.

Trots att hennes stmma blifvit hes och skroflig af sinnesrrelse, for
hon fort: Jag har lidit mycket frtret af edra sner. Och vore ej Adler
Salvius oss en s tro herre, r jag fruktandes, att herr Johan ltit
fredsplanerna i Osnabrck blifva agnar i stllet fr sd. Och det talet,
att herr Erik storliga stundar att varda min geml, har ljudit alltfr
tidt, fr att det icke skulle gra mig het af ovilja mot slik frckhet.
Hon hll upp en sekund, innan hon tertog: Nyss, nr flera af
rdsfrsamlingen voro hrinne, knde jag mig mkta frestad att sga dem
min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet stta bom
fr adelns nidska vlde. M den samlas nedanfr tronen, dr r den en
del prydnad, men trder den upp p tronens trappsteg, sparkar jag den
utan misskund ddan.

Om den hgste domaren hade sitt ste p jorden, skulle han frvisso i
denna stund anklaga eders majestts orttvisa, sade Oxenstierna
vrdigt. Mitt extremum fr nu allenast vara tlamod, och detta plgar
ock accomodera till tiden. Min son r oskyldig till allt hvad som
hrutinnan lgges honom till last, och eders hga nde vet bst sjlf,
hvem som dristade sig att stiga hgre n understlig vrdnad
tillstdjer.

Kristina skakade bort lockarna frn ansiktet med en hftig, snabb
rrelse och svarade:

Jag tler intet frklenande ord om mina vnner, och jag gr eder
veterligt, att jag sjlf visar dem deras plats. Hvad den person
betrffar, som det lyster eder att utmla s svart, vntar jag af honom
stort gagn fr riket. Han r ung.

Och oprfvad. Detta hafver han bevist, nr han ej bttre frsttt
fosterlandets sak n att han fr en onyttig och kostsam beskickning
mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle
tjnat till underhll fr krigsfolket i Tyskland.

Han lydde min befallning.

Godt. D r intet att sga utom det enda, att den, hvilken
tjnstvilligen och med allt nit velat frmja Eders majestts och rikets
framgng, nu torde vara fverfldig, sedan grefve Magnus kommit till
heders. Och bjuder jag Eders majestt ett underdnigt farvl!

Han gick mot drren, och Kristina terkallade honom ej. Harmen brann
inom henne som en eld af torra stickor. Skulle d aldrig denna gamla
krycka fr ett lemlstadt folk -- som svenskarna vl kunde kallas vid
hennes faders dd -- lra sig, att det var henne, drottningen, han hade
att dmjuka sig infr. Hans makt var i hennes vld och missbrukade han
den, skulle hon nog veta att behrigen visa honom till rtta.

Hade hon icke mst utst, att de utlndska sndebuden vdjade till honom
som till en sannskyldig fverhet, medan de fr hennes ftter lade gfvor
och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det m
frhlla sig artigt och hrsamt, medan de stora tala frnuft.

P sistone hade hon dock lrt dem, att hennes spira ej allenast var en
njets scepter; nu hll likvl hon stadigt i regeringstmmarna, och allt
dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle vl ock lille borgmstaren
gra det. S nmnde Kristina p spe hertig Carl Gustaf, sedan han
understsig, vderbiten och rdblossande tervndt frn flttgen. Han
klagade bitterliga fver, att hon icke lngre hyste ngon mhet fr
barndomsren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser
lnde honom till fga gagn, ty Kristina hrde dem nppeligen.

Lnge satt drottningen kvar p samma plats, frsjunken i stelnade
tankar. Frst nr en kammarpage klappade p drren, spratt hon till och
ropade ett yrvaket: Kom!

Han bjde kn fr drottningen och framrckte postfrsndelserna,
hvarefter han nyo lt de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom
drren, ngslig fr att hans hrskarinna skulle sprja honom om
anledningen till refvan p den ljusbl sidenrocken. Aldrig skulle han
ftt mod att beknna, det Banr och han dragit plitarna mot hvarandra
fr jungfru Kerstin De la Gardies skull.

Han behfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt
andra intressen och skyndade att lsa lderremmen kring brefpacken och
lsa p de lnga utanskrifterna, men hon lt ett efter ett falla, allt
otligare ju lngre hon skte frgfves.

Dr -- dr!

Det var likvl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rtt
och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk
ambassadr borde han fuller ock haft ngot att nmna till drottningen.
Hon vgde det tunga konvolutet p sin magra, feberheta hand, som om hon
velat med vikter bedma halten af gref Magnus krleksord till sin
blifvande brud.

Hon hade sjlf knutit detta frbund, och hon skulle visa vrlden, att
hon drmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns
upphjande. De storvulna slkterna skulle bja sina styfva nackar, och
djrfdes de se henne alltfr nra an, finge hon vl gra dem
underkunnigt, att det n i dag kunde finnas ls fr gapande ldersck.

Som fiendehrar mttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga,
utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur
varmt hon stundade fred bde inom och utom sig, men nnu hade hon
trhnda lngt igen.

Lngsamt lt hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra.
Hennes skrifvare blef strax drp tillsagd att intrda, och hon tvang
sig nu till timslngt, rastlst arbete.

Gng efter annan sg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon
hade nskat ett rd af hans erfarenhet, hon hade velat gra ett
meddelande.

Svettprlor begynte glida fram p hennes ansikte, och hon knde, att
hennes hnder domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke
hafva ngon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjrna
var en mans, hennes snille vrldens ttonde underverk. Hvarfr skulle
hon d ndgas anlita annat n drngredskap fr det stora
pljningsarbetet? -- Makten mste vara hennes. Ensam skulle hon rda fr
sitt folk.

Hon dikterade skrifvelser, lste sjlf igenom dem och fann dem frst
vrdiga en drottnings ingenium, men minuten drefter tviflade hon p att
innebrden ftt den lmpligaste formen och ref d bryskt snder dem i
sm remsor.

Sekreterarna funno denna dags timmar ndlsa, och hennes majestts
nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svrigheten i den andra.
Aldrig blef hon tillfreds utan hcklade och ratade, fven nr de
allenast fullgjort hennes befallningar.

P flera dagar visade sig storkanslren icke i regeringen, och rendena
drefvo lamt som skepp i vindls sj. Ingen af herrarna frsporde lust
att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med
hans motparti visade sig tvehgset. Det halp fga, att Kristina skte
fverrsta all tvekan med hastiga och tvra domslut.

Den rlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ra stode p spel, om
ej rikskanslren terkallades.

Kristina mtte trotsigt och hrdt alla uttalanden, och midt under det
sammantrdet pgick, brt hon upp och kte hals fver hufvud ut till
Jakobsdal, dr hon ofta tillbrakte bde dagar och ntter.

Nr den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk
fr att f skda en skymt af hela rikets frken Kerstin, och mdrarna
lyfte hgt p sina armar de sm barnen fr att lta deras tindrande gon
sola sig i den kungliga prakten.

Vid Kristinas sida satt den lrde, haltungade Saumaise och lt smickrets
doftande virak stiga upp till hennes majestts ron. Hon var fr visso
strre n unionens Margareta, ty om henne lrde historien, att hon lt
sin biktfader taga ste bde i hjrna och hjrta, och Elisabeth af
England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --

Hon var aldrig majestt, afbrt Kristina tvrt, och hennes bl gon
lyste som tv starka lgor, hon var allenast kvinna. Fraktet i hennes
stmma brts af ett vemod, som hon ej sjlf varsnade. Vet I en enda
handling i hennes lif, som icke frgats af krlekens rda stnk. Och nr
var hon stort annat n som martyr fr sin litenhet?

Hr afbrts pltsligt samtalet, drigenom att gatan var sprrad, och
kusken mste hlla in hstarna.

Kristina reste sig i kareten och sg ut genom den tjocka glasrutan p
den skara dannemn, hvilka trngde p under doft, knotande mummel. Bakom
dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i
s pass tta led, att det tarfvades mannakraft fr att skingra dem.

Kristina blickade undrande p dessa mrka mnniskovgor, hvilka lngsamt
-- likt dyningar efter en storm vltrade sig fram i den trnga passagen.

Frridaren satte sporrarna i hstens sidor och ropade hgt:

Vik undan, godt folk! Gif plats fr hennes kunglig majestt
drottningen!

Drottningen! -- Drottningen, ekade det ur den packade hopen, och ngra
krpo hrsamligen upp mot husvggarna, dr de hotades att bli
plattryckta af framtrngande kammarpager, som njto af att kasta sig i
detta tumult.

En fet tunnbindarmstare upphof nu rsten och sade morskt:

Hennes majestt m grna frdas hr frbi, om gatan r bred nog fr s
hg person. Vi vilja icke henne ngot. Mns tal lmpar sig dligt fr
kvinnoron; de skola besmetas med honung, och vrt anfrande liknar mera
den beska gallan.

Tig! skrek en ung fnrik, eller du skall bandas hrdare n dina
tunnor af mina armar.

Hocken tror du baxnar fr dig, hin hles yngel, rt tunnbindaren. r
din fader trhnda en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och
penningar kronan ryckt ur vra hnder, skall din ndalykt bankas bl och
gul. Det varder en nyttig spegel fr de lismare, som krla i
slottsgemaken.

Med ett sprng stod Kristina nere p gatan midt emot den uppretade
mannen.

I knnen mig, ropade hon myndigt ut mot folket. Den af er, som kan
tala utan anfrtt och bitter tunga, trde fram! Hvad vill denna
skockning sga?

Allas hufvuden blottades som p ett gifvet tecken, och en danneman steg
hfviskt fram. Trohjrtadt rckte han drottningen handen:

En gng frr har jag sett vr drottning; det var nr vr store kung
Gsta Adolf lyktat sina dagar. D satte vi, jag, Erik Larsson, p rdets
uppmaning den aller ndigste lilla frken Kerstin p tronen och hyllade
henne, ty hon vardt oss mycket kr fr de klara Vasagonens skull. Sedan
ha vi bedt fr vr frken morgon och kvll, och vi gra s n,
frvissade om att alla de skattebrdor, hvilka kommit fver oss, icke r
drottningens verk. Frken Kerstin vill oss vl, det tro vi, men adeln
str oss emot, och vi skola draga upp till storkanslren. Han har fuller
rikets nycklar och torde ha lst upp Eskils gemak alltfr flitigt, nr
ngon af hans egna pockat p kronans silfver.

Kristinas bleka ansikte frmrkades af skamsna tankar. Hon kmpade med
sig sjlf, innan hon frmdde uttala de ord, hvilka rttvisan krfde af
henne. Toge hon icke nu den man i frsvar, som frtjnade hela rikets
tack fr sina villiga uppoffringar, lte hon ej nu sitt pockande folk
veta, att en af hans nrskylda frklarat sig vilja lmna bort kannan
frn bordet och kappan frn axlarna hellre n att suga ut bnderna,
mste hon nmna sig sjlf ovrdig sin faders krona.

Och hennes rst klang stark och fyllig mellan de hga husens eko. Hon
lyssnade sjlf som en frmling, trgt och ovilligt, till de ord hon
frkunnade. Kort och kraftigt talade hon:

Rikskanslren har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med
rd och dd, ordd om sin egen rygg, och illa gren I, om I drogen till
honom med hot och hrda ord, ty vnligare man har icke sedan Engelbrekts
dagar frt folkets talan. Skingra eder nu och slppen mig fram. Vgen
till slottet knnen I alla; dr blin i hrda.

Ett jubel uppsteg frn hundratals lppar vid dessa sista ord. Och
springande fljde de hnfrda understarna sedan efter sin drottnings
vagn. Alltflera kommo till, och ropet: Lefve Kristina ljd i vild yra.
De flesta visste knappast, hvarfr det just i dag blef ropadt, men nr
de skuffades fram af glada, skrikande mnniskor, fyllde ocks de sina
lungor med luft och blefvo vldiga basuner i kungsmusiken.

Saumaise vnde sig mot drottningen:

Eders majestt plgade frvisso hundarna med en lcker doft fr deras
nsor. Slikt r klokare n att kasta sjlfva kttstycket. Upptet r det
snarliga frgtet.

Kristina tycktes ej hra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela
vgen till tullporten, och dr befallde hon helt ofrmodadt kusken att
vnda. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tlde tidsspillan, och
hennes rst sklfde af otlighet, nr hon ropade, att hon ville komma
fortare fram, om hon ej skulle frmena sig ha lastsnor i skaklarna.

Vid rikskanslrens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och
frken Ebba Sparre mtte flja henne. Hon rnade g det stenkast vg,
som skilde henne frn slottet, till fots.

Man var van att taga emot hga gster i rikskanslrens hus, och allt
folket var vl fvadt i hofseder, s att drottningen nppeligen hunnit
mnga steg innanfr porten, frrn fru Anna och dottern Katarina,
Cruusens nka, kommo ilande fr att med underdniga nigningar hlsa
hennes majestt vlkommen.

Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro fr sin makes
hlsotillstnd. Han hade nyo haft ett anfall af sitt gamla onda och
kunde inte lmna sin kammare, d bda benen voro slemt uppsvllda af
brnnesoten.

Jag frhoppas dock, att min gamle rdgifvare kan lta mig in, sade
Kristina med ett ngot hgdraget tonfall.

Fr visso, Eders majestt! Jag hastar att tillsga farkr om den nd,
som bevisas vrt hus, sade Katarina.

Fru Anna bjd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som
stod fverst i salen, sjlf stannade hon p hfviskt afstnd, leende och
mild. Hon frefll alltid sin omgifning som en klar solnedgng.

Kristina frde ett rtt gunstigt samsprk med den goda frun, men hennes
tankar tycktes ej drja vid orden. Pltsligt utbrast hon med en viss
skrpa:

Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i
huset?

Fru Anna fick heta, rda flckar p de vissna kinderna och hennes blick
undvek skyggt Kristinas, nr hon stammande svarade:

Jungfru Britta var af ett fast dligt sinnelag. Hvarken lmpor eller
hot halp, och vi mste snda henne bort fr hennes lttfrdighets
skull.

Hm! Det r eder fr visso bekant, att hon alltjmt dvljes hr i
staden, och att hon hofverar sig storligen fver att i edert hus lrt
knna den hge herre, hvilkens frilla hon r?

Anna Bts frlgenhet kades, och hon skulle helst velat sjunka i
jorden, men nu mste hon svara, och darrande, pipande som sm skrmda
mss krpo orden ut p lpparna:

Vi plga intet vidare umgnge med denna syndiga piga, genmlde hon,
dock ha vi sport, att det gr alltfr lustigt till i hennes faders grd
och att bde furstar och andra stormn lgrat henne.

Nu en tid r hon oskadlig, anmrkte Kristina kort. Min kusin hrtig
Karl Gustaf har tagit henne ut till sig p Gripsholm, dr hon som det
sges skall fda honom ett barn. Detta allt lter jag eder frnimma, fru
Anna, fr att I bttre skall passa p edert folk och ej tillstdja
lsaktighet. Jungfru Britta har djfvulen i blodet, men I mrkte intet.
Hon har ock djrfts sprida ut bland vidskepliga och dumma mnniskor, att
fltherrens grefvinna isknkt t mig en hxdryck, hvilken vndt mitt
hjrta frn min frnde. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?

Nej, vid min eviga salighet, drom vet jag intet, Eders majestt,
utbrast fru Anna, och nu var det skrmda tonfallet borta. Drottningen
mttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle frnedrat sig
till maskopi med en lttfrdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock
icke tla, och hon rtade upp sin lilla gumgestalt, nr hon tillade:
Min kre herres hus har intet lnrum fr skamliga tankar och lga
handlingar, och hur man n vill svrta oss, skall ingen finna bevis fr
den spott, man lter oss umglla.

Katarina kom i detta gonblick in och sade, att farkr med underdnig
gldje bidade den stora ra, som skulle vederfaras honom.

Kristina reste sig genast. Hon ngrade redan sitt bittra och orttvisa
utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit fr att bjuda sin hand
till vnskap -- hvarfr kunde hon d inte tukta sitt heta sinne? Inom
henne var ingalunda frbittringens eld slckt, och dr fanns i hennes
hjrta icke en tumsbredd upplten fr rikskanslren eller ngon af hans
hus, men hon pinades af att ndgas erknna sin egen smsinthet och
hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre n de lgsta och raste af sitt
folk, hvilka ej kunde knna tacksamhet.

De vnliga ord hon nu mste rikta till fru Anna vllade henne likvl
hrd strid, och de gmde intet af den hjrtlighet, som bryter udden af
tvedrktssvrdet.

Ocks inne i gref Axels kammare frblef hennes ansikte strngt och
strft trots de frsonande orden, och hennes rckta hand lade sig kall
och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en
rrelse, hvilken han hade svrt att behrska, lofvade rikskanslren att
nyo st henne bi, nr s tarfvades.

S fort drren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i grt,
och han mumlade under snyftningar: Stackars barn! Stackars frvillade
barn!




                                  VII.
                        Ett hgfrnmt brllop.


S nrmade sig allts den dag, d Ebba Brahe skulle f nmna Marie
Euphrosyne, det dla hjrtebarnet, dotter. Sttligare brud torde kanske
hennes krlskelige son kunnat bekomma af Guds nde, men ingen
frnmligare, och hans hjrta mtte rtt mycket frjda sig fver allt
det brask drottningen gjorde af denna brllopsfest.

Fru Ebba hade haft all sin fgnad af att bese det unga parets blifvande
bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Grna gngen, hvilken
utgjorde sjlfva Fyrkanten.

Sngkammaren var s pyntelig, att hon icke kunde utsga det. I m veta
det, min kre herre, talade hon vid hemkomsten till sin make, att
hennes majestt gjort sig stort omak och mycken kostnad.

Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen p sngkammarens
bekldning af rdt schagg. Sngen var ett praktstycke af sidendamast med
guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade bl glasram
med silfversirater. Gyllenldersskrmen var en sknk af hertig Karl
Gustaf till hans dygddla syster. Fltherrens grefvinna hade hrt, nr
drottningen nmnde detta fr sin kra Ebba Sparre med de orden: Lille
borgmstaren visste fuller, att skrmbrden ro frnjeliga skjul, nr
hjrtat vill vandra t bakvgar, drfr har han brakt denna hem frn
Tyskland.

Hennes majestt tycktes emellertid ha upphrt att grma sig fver
furstens allbekanta snedsprng med den slinkan Britta Allerts. Hon hade
till och med yttrat till grefve Per p Visingsborg, att hon hade i
sinnet en frmlning med sin frnde. Men rdsherrarna hade nppeligen
hunnit gldja sig fver detta huldrika beslut, frrn hon bytte hg och
sade, att vl kunde det hnda, att hon en dag trdde i brudstol, men
icke blefve det detta r. Hon hade alltfr mycket annat att bestlla.

Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka fver att vara vid mlet
fr sina ppleblomsdrmmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar,
hvilka ej s tidt gt diamanter och prlor i sitt vld, de rika gfvor,
som nu flyddes henne frn flera hll. Af drottningen skulle hon --
frutom allt guld och silfver -- f Hjentorps kungsgrd, och
nkedrottningen var s alltfr ndig att frra henne bde staden Wollin
i Pommern och det fvermttan tcka Drottningholm.

Af sin hjrtans kra svrmoder hade hon ftt en stor rosenstensring och
af sin dle herr svrfader de prktigaste smycken. Det var henne en
mkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande
gfvorna, hvilka syntes henne hmtade ur ngon sterlndsk saga. Hgst
skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och prlor, Magnus
sknkt henne. Det skulle hon med drottningens tilltelse bra p sjlfva
brllopsdagen.

Nr listan med namnen p de mnga brllopsgsterna lades fram fr henne,
hpnade hon, hennes grbl gon sklfde som sm bleka, irrande stjrnor.

r du tillfreds, sporde Kristina, eller har min ceremonimstare
frgtit ngon?

Nej, jag tackar Eders majestt af dmjukt hjrta; en sttligare namnrad
har jag tillfrene aldrig skdat.

Kristina lt tankfull blicken glida utefter papperet. Hon skt ut
underlppen i sjlfsvldigt spe, och gonen logo frostkallt.

Du tror dem vl alla vara dina vnner, sporde hon. Fr visso drmmer
du om rda hjrtan under guldbroderierna, och gamla sgner om krlek
rinna dig i hgen. Draktiga barn! Ingen kan annat n i tomt skryt
frmena sig ga en annans hjrta. Som en tankebok synes mig dessa
lysande namn. Jag har hrt om deras den och lst af dem.

Hon lade listan framfr sig p bordet och frde sitt spetsiga pekfinger
lngsamt fver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle
ge det dda ordet lif och gestalt.

Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till frnkans irrfrder i
den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat frstod, n att
den var fast obegriplig, men hon ndgades hra p drottningens alltfr
besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i ond.

Med gckande stmma tertog Kristina:

Dr ser du min kra moders namn. Intet kvinnohjrta har vl mera liknat
smlt vax, hvilket droppar bort i mhet, hettande upp fremlet fr sin
krlek, s att brnneblsor uppst. Tror du, hon gde min hgtsalig herr
faders trofasta hg? Nej, man har sedan frtalt mig, att fru Ebba Brahe
varit hans allra kraste, men ensam om den store hjltens hjrta var
icke heller hon. -- Och den ldre kungen! Vl blef han mycket lskad,
men intet hjrta var dock odeladt hans. Min hga moder frunnade
allskns ffnga och smlig lust plats vid sidan af sin herres bild, s
ock fru Ebba.

Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trtt. Hon
ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens ondligen
likgiltig, men nr hon sg trar i den unga brudens gon, skrattade hon
gllt: Stilla grten, min docka; treflden ha frr en gng skljt bort
fagra blomster. Och du har inte att klaga fver. Den make, jag beskr
dig, ger dig fr sann god kost alla dagar ur sitt hjrtas fatabur. Begr
icke mera! fvermttnad r drskap.

Krleken fr aldrig nog, stammade Marie Euphrosyne.

D slog pltsligt Kristinas stmning om, och hon lade sina armar om
pfalzgrefvinnans spda hals, dr drorna syntes som kvistigt grenverk
under den tunna huden.

Nej, du har rtt, sade hon lidelsefullt, intet stller krleken
tillfreds. Vl m den kallas floden i mnniskosinn, och mnga stolta
skepp frgs p dess bljor. Men Gud den hgste bevarar ock till tider
de brckliga flarnen: mnniskorna. Hon begynte hftigt g fram och
ter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig sjlf -- med lg,
mrk rst: Gudi ger jag ran, som bevarat mig, Sveriges drottning, frn
att flja en bjelse s farlig fr Hans ra och min lycksalighet; huru
nra jag varit brdden af en olycka, har Hans mktiga hand hllit mig
tillbaka.

Hon tystnade tvrt och sg skarpt p Marie Euphrosyne som fr att
utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vnde slugt bort
ansiktet, fver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade
erfarit en frnimmelse af att ndtligen en gng vara den rikare och
mktigare; den, som ej allenast behfde plocka ndesmulor frn hennes
majestts bord utan som fick sitta i hgstet och taga frst fr sig.

Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon
sade halft spotskt, halft vlvilligt:

Fuller krmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rtt s,
men gif mig den heder mig rligen tillkommer att ha sttt dig s i
moders stlle, som jag vid din saliga fru moders ddliga bortgng
utlofvade!

Marie Euphrosynes fromma rttrdighet vcktes genast. Hon hugsade
granneligen de goda ord den d tolfriga drottningen yttrat till hennes
ldsta syster: Kra frken Kerstin, hade hon sagt, gifven eder till
freds, fastn eder fru moder r dd, s vill jag vara eder en moder.
Marigen sjlf hade fyllt tretton r, men hon visste, att hon intet haft
af sin kusins mod och styrka, utan fr grt blifvit s illa dran, att
hon mste ligga till sngs.

Vi hafva allt vrt goda att med stor tacksamhet frskylla eders
majestt, genmlte hon rrd, och intet vill jag lta, som kan vara min
hga beskyddarinna till fgnad.

Kristina gaf henne ett nstan manligt handslag och lmnade p sitt
vanliga brda stt kammaren fr att en stund senare med bssan fver
axeln och fljd af ngra kavaljerer styra kosan t Valdemarsholmen.

                   *       *       *       *       *

Brllopsdagen var inne. Det var vid vrjmningstid och vdret s klart
och godt, att man frvntade en gyllene ring. Ringrnning och tornering
p slottets borggrd samt lysande fester med dans och allskns lekar
hade redan pgtt i tvenne dagar och inledt hgtidligheterna. Nppeligen
gafs det ngon af Stockholms invnare, som var ovetandes om, att ngot
mrkligt stod p. Men borta p Munkliderna i de sm lga husen med
halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen sjlf, som skulle
giftas bort, och fr de gamla, hvilka hrt mycket om kung Gsta Adolfs
mma krlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en
fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle frunnas lyckan
att kta frken Kerstin. De som bodde p Grmunkeholmen och sn trodde
sig veta bttre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl
Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till
Tyskland fr att lta de kejserliga kaxarna drabbas af drpslaget. Vl
sg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men frbldt granna och
utstofferade kldningar bar han, och slikt r i fruntimmerstycke.

Mellan murarna, som stadens krna vanligast nmndes, log man t dessa
rykten och hjde mkande p axlarna t de stackare, hvilka visste s
fga om hvad som passerade p slottet, och redan vid stadsportarna fick
det instrmmande folket hra, hvad som var dagens sanning, att frken
Kerstin allenast hll brllop fr sin frnka, och att man ej i
mannaminne sett s mycken prakt och hrt s muntert glam af de store.
Och i Casten Hoffs nnu nppeligen frdiga sknkeri vid Norrmalmstorg
var det frn tidigt den ena morgonen intill den nsta en gruflig
myggdans af unga dlingar, hvilka ville lska strupen med Hoffens
claret. Herr Casten hade tidigare varit munsknk hos drottning Kristina,
och han frtalde grna om hoflifvet.

P gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik frdsel
hade det ej p lnge varit genom tullportarna eller p de trnga
gatorna. Brllopsgsterna hade, trots att befallningen utgtt i tide, ej
hunnit samlas s mangrant, att ej ngra efternlare mst taga sjlfva
brllopsdagens morgon med fr frden, men nu vimlade ocks svl slottet
som alla de omgifvande palatsen af riksens mktigaste adel.

P borggrden paraderade hela gardet, och den ena gevrssalvan efter den
andra krutsprngde luften, s att kammartrnorna hvinande af skrck och
med svrta p sina rosenkinder flydde in i trumpetaregngen, dr de
fladdrade som dagslndor mellan de orrliga stnddrabanterna. Dessa
glimmade som en sann gonfgnad frn topp till t; guldet drsade af
deras kldning, och frgyllda bardisaner hllo de i handen.

Fru Anna Bt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den
karghet drottningen visat dem vid sitt ndtvungna besk hos
storkansleren soulagerats med utmrkelsen att f bitrda drottningen vid
brudens pkldning, hastade frbi alla de resliga knektarna, fljda af
riksdrotset grefve Per.

Fru Katarina Oxenstierna hade fr dagen aflagt all sorg efter salig
Cruusen, och hennes lifliga gon spelade t alla hll.

Det r stor synd, sade hon, att fru Ebba till Hrningsholm skall ha
ftt den svra bedrfvelsen att mista sin kra Annika, s att hon icke
mktar taga del i all denna frjden. Hon saknas eljes ingalunda p
fester och slika hgtidligheter.

Fru Anna infll deltagande: Ja, vi mnde vl alla srja fver, att det
kra barnet lmnat detta jordiska. Fuller fr vr lskade son Johan
vanskligt att finna s del maka.

Fru Katarina fste strax moderns uppmrksamhet p annat. mnet var
mtligt, d hennes kre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit
jordas friade med stor bravad till den fyrtioriga fru Margareta Brahe,
Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.

Fru Anna blef ngslig. Hade hon nyo sagt ett ord fr mycket? Ack, hon
vnne hon aldrig gt talets gfva, efter hon s fga frstod att bruka
den.

Grefve Per hade emellertid intet hrt. Han skyndade p uppfr trappan,
och hunnen upp till dess fversta steg sade han:

Nu bjuder jag eder lef vl fr att i stllet skynda till brudgummens
hus att hmta honom hit. Lgmlt tillade han: Fager mkten I fuller
icke skapa bruden, men gren henne dock s tckelig, att den hga
brudgifverskans majestt ej helt frdunklar hennes behag.

Han bugade vrdsamt och tervnde genom soldaternas dubbla led till
vagnen, hvilken skulle fra honom till Makals, det De la Gardieska
palatset, dr redan en stor mngd af gref Magni slkt och vnner voro
samlade fr att dricka en frsta vlgngsbgare.

Unge Jakob stod rd och ifrig i porten. Hans nya kldning af
karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade
gatumynningen t Norrmalmstorg.

I drren till audienssalen stod brudgummen i magnifik prlfrgad
silkesdrkt och med guldvrja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som
hans broders rdt, och han tycktes fga medveten om den bullrande
gldje, som rdde i de stora salarna.

S snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjd sirligt
pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken
samma ra.

skdarna jublade hgt, nr detta flje satte sig i gng. Vl hade man
ftt bida fver all hfvan, innan de frnma herrarna kunde skilja sig
frn de fyllda tumlarna, men nu lnades tlamodet, och man frgade litet
efter, om marssmutsen p gatan stnkte hgt upp p kinder och panna,
allenast man kom nra nog att beskda all denna prakt.

Frst ridande kavaljerer med fladdrande, frgrika band p hatt och staf,
s trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och
sist karosserna; den grannaste afslutade tget, ty i den satt
brudgummen. Nr ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lsen frn
tornet Tre kronor.

Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af
drottningens egna hnder ifrd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut
genom det smrutiga fnstret vgade hon ej blicka, ty det varslade ondt,
om man skdade sin brudgum fre vigseln.

Men hvad Marie Euphrosyne vgrade sina knslor, tillstadde Kristina
sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med
klara, vidppna gon ut mot borggrden, dr grefve Magnus nu steg ur
karossen. Hans smrta gestalt hade en furstligt del hllning, och
hufvudet hll han hgt, som aflgsnade han stolt hela vrlden.
Frgtande det samlade hoffruntimret, hvilket fljde hvarje hennes
rrelse, stod Kristina kvar, alltjmt blickande ned p sin gunstling.
Hennes lppar sltos s hrdt, som ville hon inom det rda inseglet
kvfva ett skrik af smrta, och nr hon ndtligen vnde sig om, var
hennes ansikte grhvitt, som om hon skdat en spksyn.

r du redo, sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin hgra hand.
Mster Matthi vntar oss vl med ifver. Min gamle bisp r van vid
punktlighet hos sin lrjunge.

Pfalzgrefvinnans sm varma och mjuka fingrar smgo sig likt silkestrdar
in i Kristinas seniga, kallvta hand, och s begaf sig brudtget till
rikssalen, dr nkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.

Alla reste sig dock vid drottningens intrde, och grefve Magnus gick
raskt fram till henne fr att kyssa hennes hand.

Kristina hviskade ondigt och snft, i det hon drog handen till sig:

Far fort! Denna ndlsa handkyssningsceremoni r otlelig.

Men ceremonimstaren tillt intet hafs i fliga bruk, och frst sedan
svl drottningen som bruden ltit alla de nrvarande kyssa deras hand,
gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjnare och
tjnarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestt
skred fram till audiensstolen, dr hon tog plats med bruden vid sina
ftter.

Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bt, nyo
befann sig p slottet, hade denna gng en fast frnjelig min p, och
hon knde sig lik en ung junker, hvilken i hrd dust vunnit sina frsta
sporrar. P egen hand och mot bde sin styfmoders och sin farsysters
goda vilja hade han slagit den vedervrdige Sparren ur sadeln och
befriat bde sin kropp och sjl frn s tungt ett ok. Nu kunde hon
fuller vara glad. Hennes gon glittrade besynnerligen varmt mot fverste
Lars Cruus fast det fllan icke var slktens mening, att hon skulle kta
honom, men Agneta ville se, om ngon kunde kufva och betvinga hennes
sinne.

Trhnda var hon den enda, som i afton mkade drottningen och tyckte sig
frmrka, att hennes majestt likasom frs till is midt i all denna
mnniskovrme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt
knnande hjrta. Hon skulle grna velat hugna den goda drottningen med
alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vrens hoppfulla fgelkvden bodde
inom henne, men purpurmattan nedanfr tronen var icke lagd att betrdas
af hennes ftter. -- S -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta
fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: Tror du ej, att den
hgborne herrn borgat det myckna guldet p kldningen?

Jo, fr sann, nickade jungfru Elsa, han lrer icke ha stort i
skattkammaren p Stegeborg. Svra arm och gr synes han ock i all denna
stt.

Sverige r ett underligt land, genmlde Agneta betnksamt. Det
skryter af de sina fver all hfvan, men frgter frmlingars
tjnstvillighet, drest dessa icke komma med pomp och rika hfvor. Om
pfalzgrefven gr det mig bitterligen ondt. Han r som de villa djuren,
hvilka ska ly i hvar grannes hla. Men tyst nu. Det solenna talet skall
begynna.

Johan Casimir hade rtat p sig och nrmat sig brudparet, som rckte
hvarandra handen. Vnd till drottningen talade s den ldrige fursten
med saktmodig, nstan dmjuk stmma. Frst lindade han en girland af
smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestt, drp ordade han
om sin dotters anor och dygder och sedan n vidlyftigare om den rofulla
De la Gardieska familjen. Till sist frmanade han de unga att rtt
skicka sig i sitt nya stnd, Gud och mnniskor till godt behag.

Drottningen gjorde nu en otlig rrelse med handen, och strax skyndade
ceremonimstaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, dr han
gaf sig ngot att syssla fr att p detta stt frm Johan Casimir att
frkorta sitt vidlyftiga tal.

Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu p en
vink af sin hga frnka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i
De la Gardieska frgerna. Han bar den fram till sin fader, som frvirrad
tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stllet hja
stafven fver de kra barnens hufvuden, under det han s hgt han
frmdde frkunnade, hvilken morgongfva brudgummen frrat sin unga
brud.

Ej frr hade detta blifvit hgtidligen stadfstadt af de tolf vittnena,
n den liflige Jakob De la Gardie -- pilten med bockfjunet, som
Kristina plgade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en vldig gest
kastade ut stafven genom fnstret ned p borggrden till den frsamlade
mngden.

Rungande hurrarop hlsade den, och smsvennerna begynte ofrdrjligen
ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fste p
hattarna bruden till ra.

Drottningens hofskrddare, den vrde herr Johan Holm, sg frn
drabantrummet hela den brkiga scenen drute p grden bland hstar,
karosser och knektar. Han hvlfde himlande med gonen och log
fverlgset t smfolkets lumpna frlustelser. Sjlf hade han annan
fgnad i kikaren. Han vnde sig till sin svger och stadige medtflare
om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus
Crombygel och sade fraktligt:

Slika bandndar bereda ingen kldning. Jag gitter ej huka mig efter de
grefliga trasorna, som fllan hellre skulle snott sig om hennes
majestts tron n om den pfalzgrefliga frkens brudstaf.

Hysch, varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften.
Du skall icke tala ditt hufvud lst, min gubbe.

h, har ingen fara! Hennes majestt har bruk fr mig bittida och sent.
En hofskrddare r likasom ett talrr. Man ropar honom i den ena ndan
och fr svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.

Du flyger fr hgt fr att vara krka, hjrtans broder, sade
Polycarpus snsigt, och du frgter, att hgmod gr fr fall. Fr
resten -- skulle du varda s hedrad, synes det mig, att ock jag borde
hafva min andel af utmrkelsen. Vi ha samma plats i frken Kerstins
tjnst.

Puh, blste Johan Holm frsmdligt. Din vmm trnger ej genom
nyckelhl, drfr torde du f behlla fadersnamnet.

Allts frmenar du, att hennes hga nde skulle vara fal fr lyssnare?

Nej, min broder, men ock de frnmligaste ron trnga till att hra
sanningens sprk, och fven den dlaste drottning vet, att musgmmorna i
slottsvggarna beskas af gnagare, som kunna tla att npsas. Godt d,
att ha ngon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat
fllan.

Du r mkta klok, medgaf Polycarpus beundrande, men nu skola vi draga
oss nrmare och se p fackeldansen. Strngnsbispen torde vid detta
laget lst vlsignelsen fver brudfolket.

Sprttig och rakryggad, med den azurbl frackens skrt klappande hlarne
och den gula halsdukens ndar vippande under hakan som tv
kanariefgelsvingar begaf sig Johan Holm mot drren.

Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla lstnkan, som
stod p bordet, i ena handen, och nr han nu var ttt bakom svgern,
hllde han det fradgande, mrka innehllet fver dennes vl redda
lockperuk och splitternya kldning.

Min vmm, som afsttt detta fr din rkning, sger dig vl bekomme,
utbrast han skrattande och frsvann, s snabbt hans korpus tillt
emellan de stora vagnarna. Drypande, frargad, en driftkuku fr den
gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af
handen bort den strida lflod, som rann ned fver nsa och gon. Detta
skulle Polycarpus f umglla! --

Fackeldansen uppe i rikssalen var nra sitt slut, och rken efter de
hundratals flammorna svepte sig tt och gr kring gsterna, hvilka mste
famla sig fram till sina platser.

Drottningen hade som alltid varit den outtrttligaste. Frst hade hon en
lng stund dansat med brudgummen, sedan med den ldrige pfalzgrefven och
slutligen med sin kusin, som ocks fick den ran att fra henne till
bordet, d Johan Casimir skulle leda nkedrottningen.

Hertigen visade sin hga frnka allskns heder, och hans gon simmade af
dmjuklig mhet, medan han galant talade om sin lngtan efter henne
under krigsren ute i Tyskland. Sin kcka krigarhllning behll han
dock, och man frmrkte tydligt, att han njt af sin prliga kldning
och trhnda allra mest af stflarna med de bjrtrda saffiansuppslagen.

Kristina lyssnade frstrdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag
skulle flda, s att alla mnde f sig ett godt rus, men nr hon nu frn
sin plats under purpursammetshimmeln sg, huru flitigt vlkommor och
bgare trycktes mot hvarandra som nr lppar mtas i dyra krlekseder,
ryckte hon fraktligt p skuldrorna och yttrade hnfullt:

Har I skdat den man, som icke mktar drnka bde lngtan och
besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk r han fr visso icke. De sitta
hgt till stes med skrppande ord, nr mltiden begynner. Nr den
ndar, tumla de om som sprckta krukor, icke aktandes ord och lofven fr
mera n en osund vtska, som de lta g ifrn sig.

Ers majestt dmer strngt, genmlde Karl Gustaf fogligt och satte med
en suck sin halffyllda bgare tillbaka. Jorden har nppeligen att
uppvisa ett sedligare och i allo mtto bttre folk n det svenska.

Skryt, ers krlighet! Granna ord i en tom pse! Tror I, att vi skulle
vara s begifna p utlndska vandringar, om vi ej fuller visste, att
hyfs och ans ro fast oknda i Norden. Och bttre? Hvad menar I med det?
Fintligheten har naturen frmenat svenskarna; de hafva alltfort
vikingasjlen i bondekroppen, drfr tfvar det, innan de kunna rusta
sig fr annan mandat n knytnfvebragd.

Karl Gustaf hade velat genmla ngot, men nu talade den gamle
riksmarsken, och de mest hfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal
krigsmn och lrde skreko fverljudt och dunkade de knutna hnderna i
bordet.

Efter den prktiga mltiden vidtog dansen nyo, och s mycken skmtan
och frjd hade icke p lnge frsports i de hga gemaken. Drottningen
var den frmsta i ringlekar och frdanser, och som strlande stjrnor
fljde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin
frnde Karl Gustaf underhll sig Kristina pfallande trget, men att
detta icke skedde i ngon m mening frstods granneligen, ty just som
hon skulle trda en ny dans med honom, hviskade hon lnligt till jungfru
Ebba:

Synes det eder icke, att lille borgmstaren har en artig hanekamm p
stfvelskaftet. Fuller blndar den honom sjlf, s att han djrfves
drmma om hgsta hnset i korgen.

Men under det hon i lngsamma ringar frdes salen rundt, blef hennes
ansikte allvarligt och ldradt af frornas nt. Hon slt sekundvis
gonen, som trtt p festljusens glans, och ett drag af bitterhet
vanstllde hennes mun. Hon greps af en ltt svindel och tillsade om, att
hon ville terfras till sin plats. En stund satt hon helt tyst,
frsjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som skte
det hgn eller std, och armarna hade hon slappt strckt ifrn sig, som
om de domnat efter en aldrig sknkt omfamning.

Pltsligt fste hon sin lysande, starka blick p Karl Gustaf:

Vet I, hvad jag just nu trr?

Nej, eders majestt, jag anar det sltt icke, ehuru det fr sann skulle
vara min hgsta stundan att aflsa alla ers krlighets lnligaste
tankar.

Spara edert klingklang! Hon kastade med en tvr rrelse benen i kors
och slog afvrjande med handen. I skall f besked om mina tankar utan
att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min
kungakrona fr de gode herrars och svenske mns ftter och ropa ut: Den,
som lper snabbast efter klenodien, sknker jag Sveriges rike.

Nstan lurande hvilade hennes blick p den rdkindade, gladlynte
hertigen, men han genmlde skyndsamt:

Fuller compterar jag mig att vara en rlig svensk, men fga skulle jag
sprja efter kronan, om ej med den fljde den mngdubbelt dyrbarare
gfvan af eders majestts hjrta.

Med ett misstroget leende, frbittradt af hn, lyddes Kristina till hans
storvulna frskringar, och hon sade skarpt:

I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som vl likar
eders krlighets galanta sinne, men som fga lyster mig. I r man, och
fr eder torde kronan vara en nog s vacker flicka. -- Lgre tillade
hon: Fr mig r den allaredan en brda, och fr sann blir jag ej
tillfreds, frrn jag kan gifva mig sjlf fri frn regeringstvnget. Har
I frsttt mig?

Eders majestts ord ro Gudi klagadt tydliga nog, men jag frhoppas,
att de ingen rot ha i min dla frnkas sinne. Hela edert folk lskar att
se er p Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar
skrifvit, r allt vl bestlldt.

Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!

Han sg ovdersmolnet p hennes panna, men han sg ock, att han denna
korta stund kunde f henne ostrdt i tal, d brllopsgsterna vl
vaktade sig fr att stra de tv hga personerna, och han for fort med
dmpad och fast ljufvelig stmma:

Lagen bjuder, att eders majestt ndigst frmler sig.

Hon skrattade kort och vredgadt.

Min bste hertig, drtill kan ingen i vrlden tvinga mig, om jag ej
sjlf fattar slikt beslut. Hon tystnade, och blicken gled ut fver de
brokiga skaror, hvilka fyllde salen. P bnken midt emot henne satt
brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin kre
herre. Kristina lade med en tung tbrd hufvudet tillbaka mot stolens
hga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden fver hennes lppar:
Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att lska ra och heder mera
n alla njen, har ocks bevarat mig ifrn de olyckor, uti hvilka mitt
stnds frihet och mitt heta blod kunnat strta mig. En drottning tager
icke en man fr annat n att gra honom till en slaf af sin vilja och
sina nycker. Fastare och klarare tillade hon: Att gifta sig fr
fderneslandets bsta r visserligen ett godt skl, men d jag funnit
ett lika godt stt fr att frskra dess framtid, hvad kan man mera
begra af mig?

Trhnda icke riket, men den dmjuke tjnare, som eders krlighet
gunstligen rat med sin ynnest.

Ack, krleken brinner ej bara fr en, afbrt Kristina kort, men lt
oss nu icke frdrfva denna frnjliga afton med idisslande om knslor.
Gif mig er hand och fr mig ut i dansen!

Karl Gustaf lydde genast, men hans min frblef lnge betnksam, och det
var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det hgljudda glammet,
som varade nda till dager ljus. D buro kammartjnare och drabanter ned
de hga herrarna fr slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen
ftt sig ett godt rus och en rundlig frplgnad.




                                 VIII.
                         Hvad kvinnan vill ...


Midsommarens frnjliga fest var afslutad, och lfmarknadens friska
grnska frvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om
alltings frgngelse. Emellertid sporde man detta r, anno 1650, mindre
n eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till
aska och att dansen kring majstngen stannat, ty man vntade snarligen
en ny frjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade s mycket att orda
om och rusta sig fr, att de nppeligen hade hedrat midsommaren s
sttligt som tillfrene.

De unga flickorna hade vl ej frgtit att vira blklintskransar omkring
de ljusa fltorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur
trumman ute vid den tcka skogslunden p Klara grde, men ngot riktigt
lif hade det ej varit i spelet.

Drottningen hade fretagit en resa int landet, hon, som eljes sllan
lmnade sin kra stad, dr hon frsttt att samla en hel hr af
stjrnor, glnsande meteorer p vetenskapens och konstens himmel, och
fver alla dessa in- och utlndska upplysningshrolder skakade hon ut
ynnestbevis och gfvor af landets gods och goda.

Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskrddares husfru, i
kammaren med sin lille son. Hon hade ppnat det enda fnstret, hvilket
vette t Stortorget -- Johan Holm hade nmligen ftt sin bostad i
kpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig frnimma sommarens friska
flktar, nr ett luftdrag, svagt och strax sjlfddt, strk fver den
breda fnsterkarmen.

Lille Olof hade krupit upp i den lfvade spiseln, hvilken genom hans
fantasi frvandlades till en studerkammare. P knt hll han sin tjocka
Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och n mer till
frldrarnas fgnad bekommit af sjlfvaste drottningen. Han kunde aldrig
stirra sig mtt p de skna trsnitten, och han stafvade flitigt p
Cornix cornicatur utan att stort frga efter svenskan. Denna frefll
honom fr simpel. Hofskrddarens pilt hade hga tankar om sin vrdighet,
och han trodde icke, att ngon annan n gamle rikskansleren och grefve
Magnus frn Jakobsdal voro fr mera n farkr.

Hvar r far? sporde han pltsligt modern.

Uppe p slottet, svarade denna med en viss stolthet. Du vet vl, att
hennes majestt alltid vill hafva din fader hos sig, nr hon har ngot
viktigt fre. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart fr du se
det granna tget, som skall blsa ut fr staden, att den ppnas.

Olof tog sin bok med sig och kom fram till fnstret.

Han stdde armbgarna mot moderns knn och sporde lillgammalt, med de
sjukligt allvarliga gonen fsta p hennes ansikte:

Skall drottningen i dag bruka alla de vackra kldningar, farkr frt
hem frn Paris?

Nej, dem skall hon frst bra under krningshgtidligheterna.

Barbaras rda, friska mun blef stor och leende vid tanken p all den
stt och prakt, hvilken fr visso vid den tiden bokstafligen skulle
regna ned fver staden. Det missnje med den ndiga frken Kerstins
slseri, som frspordes frn hga och lga, brydde icke henne. Hennes
make steg bestndigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta,
lifsglada skrddarhustrun tyckte, att folket klagade ondigtvis.
Missvxten frra sommaren hade vl vllat bde hunger och dyr tid, men
tnk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvgde skert
mngtusen tunnor spannml! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i
Prag fr mnga miljoners vrde, pstods det. Den simplaste soldat hade
fickorna fulla med guld. Slik sd vxte ej eljes p flten. Men det var
frunderligt, hvad alla yttrade sitt missnje med den glada, lifliga
drottningen. Adeln harmades fver att hon sg de andra stnden till godo
och upphjde borgare till frlse rttigheter. Borgarna trampade
hvarandra p liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet p hennes
majestt. Prsterna trtte ock inbrdes, och bnderna knotade. Det stod
illa till i landet, och fga halp det, att hertig Karl Gustaf skte
medla mellan parterna. Den herren hade fr visso strre hjrta n
hufvud. P hans galanta fventyr var det ingen nda.

Morkr! Lille Olof hade tyst blddrat i sin bok och funnit ett
trsnitt, som storligen intresserade honom. Hvad skall detta
frestlla?

Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och lste innantill
redigt nog, tog strax itu med texten. Den kvinsperson du ser dr till
vnster r 'Mttligheten', frklarade hon, och det str, att hon
freskrifver mtta i mat och dryck och hller i sikte begrelsen lika s
som med ett betsel, och allts styrer hon allting, att icke ngot fr
mycket sker.

Hon r visst lik den goda drottningen, sade Olof, som oskuldsfullt
lyssnat till moderns hackiga upplsning af de fr honom fast obegripliga
orden.

Ja, i mat och dryck kan d ingen vara sparsammare n vr ndiga frken
Kerstin, genmlde Barbara frnumstigt. Farkr sger, att hon unnar
alla utom sig sjlf det lckert r. Hon ...

Meningen blef aldrig afslutad, ty det hrdes ett hgljudt larm och sorl
nedt Helvetesgrnden till. Mnniskor skreko och ropade i munnen p
hvarandra, och i skrnet blandade sig ljudet af allehanda instrument.

Olofs lilla magra kropp hade redan hngt sig fast vid fnstermuren, och
han krp nu upp p karmen, s lngt han kunde komma fr att riktigt f
se. Ty det mste ju vara riksdagsutblsarna, som nrmade sig.

Barbara antog detsamma, men hon skrmdes smtt af det myckna ovsendet,
hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hrde
fidlornas gnisslande brytas mot lrpojkars glla hvin och grofva
karlrster mullrade i kapp med pukorna.

Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gllde
rikskansleren, p hvilken man skt skulden fr landets olyckor och inre
misshlligheter. Han hade i s mnga r varit den styrande, och
offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer n en gng
omildt nog fst honom t sidan fr att f plats fr sina gunstlingar.

Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrmde upp ngra
mtta sparfvar, hvilka efter mltiden p Korntorget flugit bortt
Nikolai kyrka, dr de hvilade p en strfpelare.

Barbara tyckte, det lt riktigt hemskt, och ryste till. Mnne
trolltyget, som hll till uppe p Brunkeberg vgat sig ut vid ljus dag!
Hon knde, hur det ilade genom hrrtterna vid den tanken, och hon
begynte se svarta flckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i
pesttid.

Men Olof hyste ingen rdsla. Hans blanka, alltfr stora gon stirrade
oafvndt ned p det soliga torget, dr mnniskor brjade strmma till i
stora flockar. De belgrade portar och trappor till alla de frnma
palatsen, och i grefve Per Brahes pelargng myllrade det af
helgdagskldda handtverkare och smborgare.

Kammarsvennerna, som stodo och hngde vid fnstren i bottenvningen,
vgade ej kra bort inkrktarna, utan gjorde i stllet gemensam sak med
dessa och skroderade hnfullt p de stores rygg.

En karl, kldd i en rggrn rock, behngd med slngande rfsvansar, och
med ansiktet doldt af en skrpuk med snabelnsa skumpade fram till
skamplen och brjade skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att
stta fast honom dr, s att han ej sprunge land och rike omkring med
allt det grufliga han hade att frtlja.

Men en bartskrare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och
detsamma upprepades af minst ett tjugotal hnfrda rster.

Barbara sg, att karlen med skrpuksansiktet tog upp ett smutsigt, ttt
beskrifvet papper ur bakfickan p sin lnga rock, och hon hrde, hur han
brjade rabbla upp den ena smdelsen efter den andra mot regeringen och
hofvet. Folket hurrade och tjt, n kastande ruttna gg och gatsmuts, n
blommor i ansiktet p upprorsmakaren, hvilken lt skrpuken taga emot s
godt som ondt, under det han ofrtrutet fortsatte.

Helt pltsligt slog han dock om och lste nu med predikareton -- just
som Stockholms mktige och vrdade stthllare Schering Rosenhane och
rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande fver torget --
ofarliga och vlmenta rd om hflighet och hrsamhet mot fverheten.

Rosenhanes skarpa blick flg rofskande ut bland mngden, och hans hrda
mun uttalade kort, som om sjlfva ordet varit ett kpprapp: Pbel! Men
han gjorde intet frsk att ingripa i tumultet, vl vetande, att det om
ett par minuter skulle upphra af sig sjlf, nr riksdagshrolden med
sitt flje drog fram.

Om ngon ytterligare vgade kasta glpord och tillmlen upp mot
rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att npsa den skyldige, men
alltfr strngt finge man dock icke i dessa jsningstider fara fram med
de ofrlse stnden.

Han nmnde ngot drom till grefve Erik, hvilken emellertid endast
otligt ryckte p axlarna och hgmodigt genmlde:

Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, nr prsterna
affallit frn adeln, och ngot torde det vl ock ha bidragit till deras
hofverande, att hennes majestt trugat igenom sin vilja betrffande
pfalzaren. Smllen af den rfil hon drmed tillfogat sitt eget rikes
betrodde mn har hrts vida omkring och fuller vckt skadegldje.

Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, s
Gustaf Adolfs dotter hon ock r. Rundt om henne st utlndska lismare,
och dem lnar hon stdse ra. Var hon icke redo s bittida som klockan
fem p morgonen, nr det gllde lrda diskurser med den dr Cartesius,
som nu ftt en salig hdanfrd. Och det r sannerligen icke till rikets
fromma, som hon s flitigt umgs med den lttfrdige Saumaise, hvilken
korrumperar hennes hga nde p allt vis.

Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samfrstnd, icke
anande, att ngra famnar ifrn dem kom drottningen ridande -- som
vanligt i en vid, gr kofta, hga stflar och bredbrttad hatt.

Strax efter henne och hennes kavaljerer fljde smlandsknektar,
rikspukslagaren och s ndtligen den grant utstyrde hrolden, som ropade
och frkunnade, att riksmtet nsta dag skulle taga sin brjan, och
anbefallde hvar och en, som drvid ngonting hade att bestlla, att vid
en half riksdalers bter klockan tta fljande morgon infinna sig i
rdssalen.

Han skred som en jtteflamma genom de tta lederna af skdare. Hans
kpa fladdrade skarlakansrd, hroldsstafven var lindad med bjrtrda
band och schabraket p hsten lyste brandklart i solskenet.

De andra hrolderna kunde icke p lngt nr mta sig med denna
praktfulla uppenbarelse, men de krmade sig dock rtt ansenligt fver
guldgalonerna p den bl rocken och de vajande hvita plymerna i
hattarna. Trumpeterna skrllde, och fotfolket, som afslutade tget, lt
hra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtrttligt ackompanjemang.

Hndelsevis kom Kristina att se upp mot det fnster, dr Barbara och
lille Olof stodo. Och hon nickade vnligt. Helt lngsamt red hon framt,
och de underbara, strlande gonen glnste varma och milda. Till sitt
sllskap talade hon icke, men hon hade ltit frkunna, att hon villigt
skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville stta sin lit till
henne. Tydligt nog lt hon frst, att den gamla hgadeln med dess
stndigt vxande ansprk trkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och
dess hyllning beredde henne den strsta tillfredsstllelse. synen af
Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne frn
morgonens audiens. Hon log nnu vid hgkomsten af den gode
hofskrddarens dmjukliga anhllan att bli belnad med ett adelsbref fr
att dymedels vara vrdigare att frefinnas i hennes hga ndes nrhet.
Hon hade lofvat att tnka p saken, och den frefll henne lngt ifrn
outfrbar. Ett slikt diplom skapade trotjnare och gjorde en regents
minne lskadt. Dessutom njt hon af att se rdets frlngda nsor hvarje
gng hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i
den gamla barnleken. Bulleri, bulleri bock, hur mnga horn str det
upp, spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rtta mening med.

En bonde kastade sig i detta gonblick p kn framfr drottningens hst.

Vrdigas lindra vr stora nd, ndiga drottning.

Kristina hll genast in tyglarna.

Hvad vill du, min gode man?

Den hvitskggige dannemannen i den slitna vadmalstrjan rckte upp ett
underligt brunsvart brd och sade med bruten stmma:

Detta r bakadt af bark, eders nde, och annat ha vi ej haft att
frtra p lngliga tider.

Gif mig det! Kristina hade ftt trar i gonen. Gubbens hela hllning
var s rrande trstls, och det knotiga ansiktet frefll utgrfdt af
bekymmer och umbranden. Var vid godt mod, sade hon deltagande, jag
skall nu sjlf taga eder sak om hand, och mina rdsherrar skola med lock
eller pock tvingas att ta allmogens fattiga kaka.

Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig t
sidan fr att lmna rum t andra, hvilka kommo med bner och
beklaganden, med trar eller vrede. Drottningens hst gick steg fr
steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillfrene kommit
till synes, dr hon frdats fram.

Och harmen emot orttvisa och frtryck sjd inom henne, nr hon lyddes
till allt detta armod, som tystades ned, fr att de stora skulle f
lefva krseliga.

Hon skulle ha velat bestr sin vg med klingande mynt, men som hon icke
gde sdana, gaf hon i stllet klingande lften. Hennes stmma ljd
malmrik och klar, nr hon till hger och vnster utkastade frhoppningar
s ymnigt, att de ohrda frtrampades af de framrusande glupska
folkhoparna.

Det ena hugskottet efter det andra afbrndes som ett lysande fyrverkeri
i hennes hjrna; hon skulle terfordra af sina gunstlingar ngot af alla
de rika gfvor, hon slsat p dem. Och hon skulle sjlf lyfta af folkets
tunga skattebrdor fr att lgga dem p skuldror, hvilka kunde tarfva
ett ok fr att icke skjuta fr hgt i vxten. Ett r eller par ville hon
uppbjuda alla sina krafter att styra s fr sitt folk, att all klagan
vndes till vlsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle
hon lmna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i
en ppen sarkofag.

Hunnen till Sderport, vnde hon och red nu i raskt traf genom
Kungsgatan in p Helgeandsholmen och drifrn till Slottstrdgrden, som
hon eljes sllan beskte.

Nu ville hon dock njuta af den frvildade ensligheten dr inne.
Sommardagen var varm, och hennes sinnesstmning hade kat hettan i
blodet. Hon befallde sin svit att tervnda till slottet och taga med
hennes hst. Ingen finge tflja henne; det var henne nog, att en
kammarsven bidade henne vid porten fr att, nr hon det nskade, ledsaga
henne tillbaka.

Lngsamt, med snkt hufvud, vandrade hon fram och ter p de
grsbevuxna, illa vrdade gngarna, och det brydde henne fga, att hon
trampade p ngra liljestnd, som i stllet fr att stolta resa sig
sjunkit till marken med bleka, saftlsa blad. Hennes kldning snrjdes i
trnsnr, och hon slet sig s hftigt ls, att ett helt fng sm hvita
rosor mste slppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas
kraftiga alstringsfrmga motsttt vansktseln, slngde hon sig ned p
en bnk och stdde armarna mot stenbordet.

P grsplanen utanfr sorlade ett litet beskedligt springvatten i en
grnslammig bassng och ngra sm trstiga trdgrdssngare snappade t
sig de uppfriskande vattenprlorna, innan de flgo in mellan den tta
buxbomshckens gmslen.

Kristina gaf icke akt p dem. Hon spnde sina tankars bgstrng allt
hrdare vid frestllningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de
gamla, betnksamma statsmnnen ogillande skakat p hufvudet t hvarje
hastig frontfrndring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes
verk. Tvrtemot den grnade klokhet, som p alla hll omgaf henne, hade
hon ryckt i regeringstmmarna och befallt fredsfrhandlingarna att lpa
i traf.

Och hade icke hennes vilja skaffat landet en vrdig arffurste? Sjlf
hade han icke haft kraft att hlla sig i frsta ledet. Hon ledde honom
fram till mlet frbi de gapande Oxenstiernorna, som vl trodde sig ga
makten i handom; frbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets
frste dling.

En liten grn dla kilade frskrmd fver hennes framstrckta fot. Hon
erfor en stor frestelse att trampa p det hala krypet, som djrfdes
trda henne s nra, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke.
Mster Johannes hade lrt henne akta alla skapade ting fr den
ndige skaparens skull, och hon ville n i dag vara den gamle
Strngnsbiskopens hrsamma lrjunge. Vl visste hon, att han och den
lrde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allskns
klagoml, som de frnummit och ville framlgga infr henne, men Matthi
var hennes vn; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade stds en
mild tunga och ett nnu mildare hjrta.

Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax drefter under sirliga
hofmannasteg, hvilka tycktes skande skrida framt.

Kristina rtade upp sig. Hon satt orrlig, och blicken blef pltsligt
fientlig och kall. S tidt hade hon hrt dessa steg, att hon lrt sig
knna dem -- fven trttna p dem. Fraktligt tnkte hon, att den lilla
frvetna dlan varslat fredstrarens ankomst.

Sk du, min kre grefve Magnus, mumlade hon trotsigt mellan tnderna,
jag vnnar, att jag aldrig ltit dig finna!

P sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltfr pockande i
sina ansprk, alltfr entrgen i sin hyllning. Han trdde att lgga sig
emellan drottningen och alla andra som en fast ofverkomlig skans. Att
hon icke fr lnge sedan skickat honom bort kom sig draf, att hon icke
frdrog, att det smygande rykte skulle f rtt, som mlde, att hon
hllit honom fvermttan kr. Dagligen ville hon ha honom nra sig fr
att visa, att han fr henne allenast var understen. Hon ville icke
erknna ens fr sig sjlf i denna stund, att det klappat ett ungt,
brnnhett hjrta under drottningmanteln.

Magnus De la Gardie hade ndtligen ledt sina steg i rtt riktning och
stod sekunden drp djupt bugande under hylletrdets sprda grenar.

Vrdigas tillgifva, eders majestt, sade han, men man gaf mig
tillknna, att eders nde var hr, och d jag hade angelgna rdsrenden
att frambra, vgade jag ...

Akta eder fr alltfr djrfva sprng. Man kncker d ltteligen
halsen, afbrt Kristina med gckande munterhet. Hvad I har att
frambra torde hra riksmtet till och m lggas ad acta tills i
morgon.

Eders majestt har s tidt hedrat mig med sitt oinskrnkta frtroende,
att jag ...

nyo afbrt Kristina, och tonfallet var nu krft:

Det frtroende, jag aktat eder understliga trohet vrdig att mottaga,
har jag af hjrtat grna sknkt och skall drmed fortfara, men I m icke
komma med rd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I
frlidet rs riksmte? Jag satte d min vilja igenom betrffande hertig
Karl Gustafs rttigheter till kronan efter mitt frnflle. Nu rnar jag
fordra, att stnderna ge hans arfvingar all den rtt en svensk konungs
barn bra ga. -- Och p samma gng skall jag fr alltid tppa dem
munnen till betrffande mitt gifterml. Aldrig trder jag i en mans
ledband.

Fr visso skulle den mktigaste bland furstar skatta sig lycklig att
bli ledd af eders majestt.

D skulle jag n mera frakta honom! -- Ngon annan herre n Gud vill
jag icke erknna.

Grefve Magnus stod alltjmt kvar vid ingngen till det lilla svala,
grna huset. Han hade icke erhllit ngon uppmaning att trda nrmare,
och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande
blygsel, behll han sin dmjuka hllning och afvaktade sin hrskarinnas
nsta yttrande.

Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig vrjstt.

I mste borga mig ngra tusen riksdaler, min vn! Jag gr eder ingen
ortt med denna gld. I har ftt mer n skliga vedermlen af min nd.
Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de frtryckta. Man m icke
frgta att klappa det svarta barnet fr det hvitas skull. I skall st
mig bi, s vidt min tillgifvenhet r eder kr.

Jag r villig att offra allt fr eders majestt, svarade Magnus
hrsamt, men strax drp tillade han: Dock undras det mig, hvilken som
rdt eders nde i denna sak.

Kristinas gon blixtrade af vrede.

Har I icke hrt, att jag r min egen rdgifvare, sporde hon hftigt.
Jag gr eder hrmed veterligt, att s lnge det lyster mig att sitta p
mina fders tron, skall jag ock hlla spiran upprtt i mina bda hnder.
Till ingen lmnar jag den, och ingen, eho det vara m, har nycklarna
till den skattkammare af tankar Gud behagat frlna mig. Nu r jag
trtt. Jag har skt ensligheten hr och vill icke bli strd ...

Magnus De la Gardie knde den afskedande sparken och begaf sig efter en
underdnig bugning bort frn drottningen, men hela den lnga
trdgrdsgngen utefter ekade fr honom hennes ord: S lnge jag sitter
p mina fders tron ... Var det d sant, hvad residenten Chanut i
frtroende nmnt, att hon till honom yttrat, det hon mnade afsga sig
kronan? Fanns det d ingen grns fr hennes nycker, hennes egensinne?
Detta steg finge hon ej taga! Krfdes det ock tiodubbelt smicker, det
skulle bjudas fr att hlla henne kvar i riket. Ty endast nr kronan
satt p en kvinnas hufvud, kunde den sprida s gyllne glans omkring
samhllets tinnar som den gjort det dessa sistfrflutna r.

Nr Kristina nyo insveptes af tystnaden i den hlft igenvxta
trdgrden, slt hon gonen i lyckliga drmmar. Hylleblomstren fllo som
sm dalande stjrnor ned i hennes hr och p den fula kldningen; de
smekte hennes hnder och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett
sjlsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med broddens
och fnklens. Vinden brddade det undergrande elixiret med den
staktigt lena honungslukten frn rosenbuskarna, hvilka strckte sina
smala jungfruarmar och sm hvassnaglade fingrar lngt ut fver gngarna,
som ville de rifva bort den dr lustvandrande myntan och kamomillen.

Solen stekte det bruna, hga trplanket, hvilket omgrdade denna kung
Gstas blekeplan och klgrd. Vrmen tycktes samla sig hr inne och
stiga uppt som de ltta, grvioletta dunsterna frn ett rkelsekar.
Fglarna krpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vnliga grenar,
dsande i stilla middagsro.

Och drottningen drmde.

Hon spnde sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och p
denna gick hennes fantasi under den blaste, solfyllda rymd. Frst
tnkte hon p sin stundande krning. Den skulle bli som en underbar
saga, berttad fr hg och lg. Intet finge sparas fr att gra denna
fest s glimmande, att den i allt kunde tfla med galne kungens -- Erik
den blodiges. Hennes hjrta slog hrdt vid frestllningen om det jubel,
den beundran, som skulle gnas henne. Folket skulle frgta hvad de
kallade hennes slseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen
med de knotande understarna. Ack, all klagan framfrdes ju af mn, och
det tarfvades allenast en kvinnas smidiga lftesrikedom fr att tmja
deras ondsinne s som ock deras bekymmer.

Men nr hennes folk hyllat henne -- nr de erknt, att hon var dem en
huldrik drottning, strre, dlare n sjlfva den mktiga Margareta, d
-- --

Hon frde hnderna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.

D, sade hon hgt, vill jag taga min frihet. Jag vill ga mitt lif
helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvr och mdor och ngra f
stulna gldjestunder, frbittrade af afunden.

Hennes ord klungo i stillheten med hgtidlig kraft, och de ekade lnge
inom henne som ett ljufligt fridsbud.

Ett fruntimmer passar ej att regera, tnkte hon vidare halft ironiskt,
och fven om jag gift mig, skulle jag frmenat mina kvinnliga
efterkommande arfsrtt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras
svl kropps- som sjlssvaghet gr dem oskickliga att styra ett rike; p
ett eller annat stt vcka de lje.

Hon reste sig tvrt som efter ett fvervgdt och fattadt beslut. Med sin
vanliga raska gng gick hon fver den med vildblommor vackert smyckade
grsmattan, och hennes klacklsa, klumpiga stflar trampade obarmhrtigt
ned, hvad liarna glmt att meja af.




                                  IX.
                          Medaljens frnsida.


Den gamle rikskansleren lg i den breda, snidade sngen, matt och plgad
af sin envisa komma, ros. Det hvita, tunna hret fll oordnadt fver
dynans fina lrft, och hnderna plockade oroligt p sidentckets
broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter,
fru Kristina. Hon bar djup sorgdrkt efter den ret frut aflidna
modern. Nyckelknippan vid hennes skrp visade, att hon nu styrde och
stllde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man
ltteligen frst, nr man betraktade hennes skarpt skurna profil och
hakans hrda linje samt de stickande bruna gonen.

Stund efter annan bltte hon linneklutar i isopsvatten och lade p
faderns svullna lemmar. Fr hans vrkande hufvud hade hon lrt ett
frtrffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men
hon tfvade med att prfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater
Du Riez, frst ftt lta der, sedan skulle hon fr sann taga en
lefvande hna, flka den i tu delar och lgga p herr faders hufvud det
nnu varma kttet med fjdrarna p.

Hvilken dag ha vi i dag, sporde rikskansleren. Mitt hufvud r s
tungt. Jag frgter allt -- allt utom sorgen.

Det r den sjuttonde oktober, och det stora festtget med drottningen
och krningsgsterna ankommer fllan just i denna stund frn Jakobsdal.

Ja visst -- frn De la Gardies Jakobsdal! Drifrn har mnget festtg
utgtt. Trhnda skulle de icke blifvit s tta och lysande, om icke min
gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.

Kristina kunde ej hejda det sprsml, som flt p hennes lppars rand.

Tror I, det r sant som sges, att drottningen undftt en trolldryck af
fru Ebba och att detta frvndt hennes sinne?

Axel Oxenstierna skakade p hufvudet.

Nej, barn, slikt aktar jag allenast fr frklenligt tal. Drottningen
har alltfort en mans klara frstnd, om hon ville bruka det, men hon har
begynt med frstliga finter fr att ltta regeringsbrdan. Fuller var
det ock en olycka, att Sverige skulle se sig s vl till godo i
tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar fverdd, och vl f
erfarna mn knna som sin skuld att ha uppammat drottningens
praktlystnad och njutningsbegr. Han suckade tungt och tillade efter en
lng paus: Att taga land r krigarbragd, att roffa t sig guld och
silfver tjufvars och skalkars handtverk.

Tockna ha vi ock godt om nu till dags, mumlade fru Kristina. Galgen
p sn lrer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar
brutit sig in i grefve Pers hus, hvarfr de blifvit satta i kken. Gud
bttre, det synes som vrldens sista tid snarliga stundade. Bde ntter
och dagar rnna frcka kanaljer vrjorna igenom hvarandra, och om
kvinnofrid skola vi icke lngre tala. Borgerskapets kringar ro s
otuktiga, att det r synd och skam --

Faderns tunga stnande afbrt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade
till fr att jmka p kudden och vnda den om, d den blifvit het under
herr faders hufvud.

Se de hnderna ut, som de skulle kunna bra rikspplet, sporde
kansleren pltsligt och hjde mdosamt sina uppsvllda, blrda hnder.

I blir skert frisk igen till krningen, trstade Kristina.

Eljes finns dr fuller mn, villiga att taga min plats, mumlade den
sjuke. De trakta efter ran, de unga, och frgta ansvaret.

Till eder skdar dock hela landet upp, utbrast Kristina med stolthet,
och intet sndebud -- i hur stora flockar de n komma -- begr sig
hrifrn utan att betyga eder allskns vrdnad. Drottningen -- --

Hon afbrts af faderns milda:

Barn, spara din dom om drottningen. Vi frst henne icke, lika litet
som vi frst vtskorna i vr egen kropp och temperamentens vxlingar.
Lt det bli en lngre hunnen eftervrlds verk att genomskda hennes
handlingar. Fr mig r hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa
glorian af lockar kring en panna, en skl brddad af dla tankar. Hon
hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjrtad
af godt frstnd.

Han hade talat flmtande, och nu fllo gonen igen af mattighet. Det
blef alldeles tyst i det hga gemaket, och den tidiga hstskymningen,
frkt af det mulna vdret, bddade sin skuggbdd af gr disbolstrar p
golfvets bonade yta. Men Kristina tnde nnu intet ljus. Faderns gon
tlde ej s godt skenet, och dessutom tyckte hon sig grna kunna spara
p de dyra vaxljusen, nr hon ej kunde fretaga ngot arbete, ty minst
hvar tionde minut mste hon badda de hettande lemmarna.

Hon steg upp och begynte g omkring med nstan ljudlsa steg, ordnande
med sina snabba husmodersfingrar, hvad som mjligen blifvit rubbadt p
skrifbordet eller i det stora ekskpet. Hon tnkte p, att hr i faderns
hus nppeligen fanns ngot, som blifvit taget i Tyskland, ocks var det
ej heller p lngt nr s prktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken
p Skokloster fyllt gemaken med tyska hrligheter. Rikstygmstaren,
grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likas hade fvermttan
vl frsett sig, men de fingo fllan nu vara beredda p, att bnder och
lst folk lupo bort med en del af rofvet, ty frbittringen emot de hga
herrarna knde inga grnser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga
fver sitt folk och ville bestndigt, att herr fader skulle bist henne
med rd och dd.

Nu hade hon vl dock frgtit alla sina bryderier fr att deltaga i
krningshgtidligheterna. Fester frsummade aldrig fru Ebba till
Hrningsholm; hvarken dotterns dd eller lderdomskrmporna frhindrade
henne drutinnan.

Hon hade med mycken fgnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar fldat frn
fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrn hon anlndt till staden
redan p morgonen, d det syntes henne, att drottningen icke i tget
gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behrigen anamma
en af sina pigor, som gtt ut p malmen till en madam, gifvit henne en
smndryck, dr lmnat ett litet foster och smugit sig ddan, innan
gumman hunnit vakna. Slikt lrde landtpigorna sig nu till dags af
borgarfolket.

Fru Kristina satte ut underlppen i dygdig harm, och hennes gon, hvilka
liknade sniglar, nr de som nu gmde sig under de hvlfda gonlocken,
stirrade tankspridt rakt fram.

I detsamma skallrade fnsterrutorna af det ena hrda skottet efter det
andra, och rikskansleren vcktes ur sin dvala utan att dock riktigt
kunna reda tankarna.

S har det d icke hulpit, klagade han. Drottningen har nyo handlat
mot mitt rd, och nu ro danskarna fver oss.

Febern brnde i den gamle statsmannens hjrna, och han frskte stta
sig upp.

De ha rttighet att frebr oss vr frvaltning af Halland, tillade
han ngestfullt. Vi lofvade annorlunda vid Brmsebro. , detta mtte
vara en vldig brasa de vrma oss vid -- skott p skott! -- Hvar ro
mina sner -- min Erik? r han mig gramse, drfr att jag stckte den
unga rnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den mkligaste
lydkonung vid din drottnings sida! -- Hr -- hr musiken. Det r
jublande segertoner! Fienden har kommit fver stadsmuren! -- Hvar r min
kung? Jag ser honom icke fr krutrken. -- Har han fallit? -- Ve landet
d!

Kristina ville afbryta detta lnga febertal, men orden strmmade s
orediga och snabba fver hans lppar, att hon ej frmdde hejda dem. Nu
svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans lppar med
afkyldt vin. Sedan hon ftt honom stilla, sade hon med sin ngot torra,
snusfrnuftiga stmma:

Min herr fader drmmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att
det r drottningen, som hller sitt intg i staden. Det r frn de
fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hr,
trakteras af hennes majestts mnga trumpetare och pukslagare.

Hon mste tala mycket hgt, ty skotten dnade alltfort, och trampet af
regementena fre och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett
hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.

Ser drottningen lycklig ut?

Jag ser henne icke. Tget drager icke hr frbi. Det tager vgen genom
Lejonporten.

Visst -- icke hr frbi, upprepade kansleren bittert, hellre en annan
kosa, s r det stndigt numera.

I skall icke mda eder med s tunga tankar, frmanade Kristina.
Prfva i stllet p att f ro, desto frr tervinner eder krlighet den
dyrbara hlsan.

Ja, jag vill befalla mig i Guds hnder. Han r dock alla tider den
starkaste, sade rikskansleren fromt. Ls en bn, min dotter, fr
drottningen, riket och din gamle fader.

Kristina tnde den hga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet
med postillan framfr sig, men hennes tankar fljde icke rtt troget de
hugsvalande orden.

Hon hrde larmet p gatorna som ett oupphrligt stigande och fallande
vgbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon sjlf var ute i stormen p
ett gungande skepp. Aldrig lrde hon finna sig till rtta i hufvudstaden
eller p hofvet. Hon lngtade till det vackra Tid, hvilket hon hll
krast af faderns mnga gods. Men dessa bestndiga riksmten hllo
hennes kre fader fngslad i Stockholm. Intet annat n sjukdom frmdde
honom att fverge sin post, ehuruvl han sllan syntes i drottningens
nrhet. De regerade hvar fr sig, kunde man vl sga.

Ett ndrop skar gllt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rrelse.
Kristina ryste. Nu rndes vl ngon stackare till dds med plit eller
vrja. Vapnen sutto lst i slidan p alla, sedan duellerna tldes eller
blundades fr. Den man icke ansg vrdig som motstndare stack man ned.
Hade icke hennes egen frnde i hettan stuckit ihjl byggmstaren de La
Valle p sjlfva Stortorget?

Vinet sprang vl vid detta laget ur slottsbrunnen och stllde till n
mera villervalla. Hon lste brdskande och med rsten stockad af ngest.

Nr nu mrkret kom till och gjorde det nattsvart p gator och i grnder,
gick ingen sker fr sitt lif. Hvem knde ej de fvermodiga adliga
junkrarnas plgsed att likasom skra bort mrkret framfr sig med sina
vrjor. De frgade fga efter, att folket hatade dem, ty de tnkte sig
borgare och bnder som sin egendom och frmenade, att de aldrig skulle
vga resa sig.

nnu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gng tycktes det
hrleda sig frn en fverfallen kvinna. Naturligtvis var hon vrnls,
och hennes skymf gifven. Att drottningen, som sjlf lskade dygden,
tppte ronen till fr alla de klagoml, som trngde upp till henne!
Frmrkte hon d icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon
trampade p en fotsbredd af sitt rike?

Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla p hans
kammartjnare och sedan sjlf ska hvilan. Skyggt sg hon mot fnstret
och upptckte d ett starkt, blodrdt sken p himmelen. Hrdt tryckte
hon hnderna mot hjrtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett
jrtecken, som visade sig, varslande rlig och blodsutgjutelse. Hon
tyckte sig sknja svrd, som blixtrade, och en gyllene krona, som
splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke
ha ltit krna sig i Stockholm; det mste ske i Uppsala, eljes blefve
hennes lycka och heder icke lngvariga. Man skulle icke frakta gamla
lrdomar, och minst dem, som af hgre vsenden lagts i folkmun.

Hon stirrade i vild skrmsel upp mot det gldande firmamentet och frnam
nu fven en stark svafvellukt. Frn och tjock trngde den nda in genom
fogarna vid fnstret.

Med hnderna fr ansiktet strtade Kristina p kn och lg s nnu, nr
kanslerens tjnare en god stund senare klappade p drren. Som han ej
erhll ngot svar, dristade han sig att stiga p, tacksam mot den ndiga
frsynen, hvilken beredt hans herre en god smn, medan han, Jns Peter,
smg sig ut fr att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skdat
slikt tillfrene, nsknt han lnge varit med de hga och sett mycken
stt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande
hrarinnor i afton redan! Men det var fr sent. De snarkade dygdesamt i
fllbnken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nde dem, om de ens
tnkte p en karl, sedan de hngt kjortlarna p kroken och krupit under
skinnfllen.

 kors, fru Kristina!

Jns Peter bugade sig, eldrd nda upp till den ljusa luggen fver att
han vgat stra den ndigas aftonandakt och fven rdd fr att han nu
skulle undf bde ett nyp och ett rapp fr sin frsumlighet. Den milda
fru Anna hade han ltt kunnat draga vid nsan med en fager lgn, men
denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.

Han tycktes dock icke denna gng f sin fruktan besannad, ty Kristina
skyndade emot honom med n strre skrmsel i sin blick n hvad hans
illpariga gon uttryckte och sporde hftigt:

Hvad r p frde?

Hela staden frlustar sig, eders nde.

Och det mrkliga skenet p himmelen, hvadan kommer det?

Ack, eders nde, genmlde Jns Peter lttad, men i samma hviskande
ton, som den fru Kristina anvnde, det r allenast ett blekt tersken
af det blstora fyrverkeriet nedanfr slottet. Raketerna hagla ackurat
som kulor om ronen p en, och den, som ej jmkar sig undan i tide, fr
allt vnda hem frn kalaset med svedt skinn.

Kristina makade honom mot drren ut i den stora, hstkalla audienssalen,
dr han kunde tala mera fritt. Pltsligt hade hon terftt sitt karska
mod och fann nu, att Jns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarfr hade
han frsummat att skjuta fnsterluckorna fr, och hvarfr hade han rnt
ute i staden i stllet fr att passa sin herre?

En rfil brnde p Jns Peters frut nog varma kind, och denna
kraftyttring derlt p ett s verksamt stt fru Kristinas vrede, att
hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rtt. Visserligen var rsten
grlsjuk och vresig, men den lt i alla fall intresserad, nr hon
sporde:

Du stod vl och bligade p tget, ditt f?

Jns Peter, som trots den svidande kinden erfor en fvermttan stor lust
att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i
hans hjrna, var icke sen med svaret:

Ja, eders nde, jag stllde mig ttt intill den stora reporten p
Norrmalmstorg, och dr hll jag tappert ut, fast de klmde mig frn alla
hll. Fasligt mycket styggt tal fr en ock hra, nr man s blandar sig
med folket. Jns Peter satte upp en bred nsa och log med munnen upp
mot ronen. Dr var godt om unga glopar, som talade med ohfvisk
skmtan om att sl ned hela grannlten. Men nr drottningens vagn kom,
hurrade dock alla och kunde ej se sig mtta p allt guldet. Den
prktigast utstyrde i hela fljet var allt nd hertig Karl Gustaf. Han
sken frn hufvudet till fotabjllet, s att det gjorde ondt i gonen. I
tv timmar stod jag dr, men det tog aldrig slut p vagnar, s jag mste
-- med frlof -- g in och lska mig litet p en vinkllare -- --

Nu afbrt fru Kristina, tagande sin vrdighet i akt:

Och slikt ofog blygs du inte att tillst! Gjorde jag rtt, skulle du
bankas gul och bl fr dina lttings- och hgfrdsfasoner. Och hur
understr du dig att st hr och orda om hvad du sett och hrt? Tror du,
ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!

Jns Peter lomade slokrad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han
tnkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette
Stina, Lisa eller ngot frnmt. Inte annat n han kunnat begripa, hade
den ndiga frun sjlf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej
ville st fr det.

                   *       *       *       *       *

Drottningen hade icke sofvit p flera ntter, och nr hon denna morgon,
den tjugonde oktober, iklddes den lysande krningsskruden, svimmade hon
ett par gnger till stor frskrckelse fr sin omgifning.

Ebba Sparres milda bl gon riktades ngestfullt p den hga vninnan,
som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det
var s tyst i det stora gemaket, som om det sttt de i stllet fr att
som nu vara fylldt af hofvets och hgadelns damer.

Om jag vore en man, utbrast drottningen tvrt, d skulle denna dag
vara mig dubbelt kr. Och mitt folk skulle akta mig fr mina egna
handlingars skull, icke som nu fr mina kloka rdgifvares.

De sista orden mumlade hon s lgt, att endast jungfru Ebba kunde
uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet.
Frtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon ocks mrkt, att
Magnus De la Gardie tillts att undantrnga alla. En kort tid hade det
sett ut, som om drottningen trttnat p honom, men nu tycktes svl han
som det nyligen hemkomna riksrdet Johan Adler Salvius ha stigit s i
hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem frutan. Och Ebba
Sparre trodde sig ej ha bttre att gra n att vnda hennes majestts
tankar till dessa bda mn, hvilka hon s mycket hedrade.

Saktmodigt genmlde hon drfr:

Eders hga nde har stllt trognare vakter vid sin tron n ngon man
mktat och kan fr visso med stolthet och som en konung i dag hlsa sitt
tacksamma folk.

Drottningen rynkade pannan.

I r ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I
fga. Jag lider af att inte kunna gra hvar man rtt -- fver att icke
se alla Sveriges inbyggare lyckliga och frnjda. Jag ville rcka famnen
mot dem alla, men de se allenast mina utstrckta armar, nr de digna
under de rika gfvor jag har att sknka dem.

Jungfru Ebbas hvita fingrar sklfde, och heta trar fllo p de smycken,
hvarmed hon prydde drottningens kldning. Jungfru Katarina Ribbing och
hofmstarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade hpna och
ogillande p henne.

Hur djrfdes hon beslla en krningsmantel med trar? --

Kristina sjnk trtt ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den
stora skarpa nsan fick ngot hxlikt i den skumma dagern, och lpparnas
hrda, hgmodiga linje gjorde dragen frnsttande. Hon var missnjd med
sig sjlf, missnjd med allt omkring sig, och drtill knde hon sig
sjuk, plgad af onda vtskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna rda
bot fr. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur
Bourdelot, som borde tsprjas. Trhnda gjorde hon det en dag, ty dessa
kroppsliga och sjlsliga smrtor, som aldrig slppte, frmrkade hennes
frstnd och gjorde hennes omdme ogildt.

Passivt lt hon sig kldas p och erfor ingen gldje fver det sorl af
beundran, som hrdes frn de uppvaktande damerna, nr hon ndtligen steg
upp och skred framt golfvet. Nr en af hennes hofjungfrur bjd henne en
spegel, slog hon s hftigt undan dennas hand, att den unga trnan
slppte spegeln, hvilken gick i tusen skrfvor.

Ngra blefvo bleka, andra rda vid detta olycksbdande omen, men fver
Kristinas ansikte flg pltsligt ett leende.

Nu skyddade jag mig fr en synd, sade hon, glaset torde mlt mig
smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermlen gra sinnet
falt och hjrtat hrdt. Hon fortsatte sin vg, men stannade vid drren
och vnde sig om: Sg mig, bad hon, en god och stor handling, som jag
skulle kunna utfra att drmed vlsigna denna dag! Ingen fr frambra en
nskan till eget gagn, d vet jag fuller, att nskningar aldrig trto. I
skolen denna gng mma fr eder nsta. Ordet r fritt!

Men ingen brukade det. Sla efter de fregende dagarnas omtanke om
toalett och anordningar fr de lysande fester, hvilka beramades s
talrikt, att man redan nu motsg dem lngt in p nya ret, stodo de med
snkta blickar och hfviskt halfppen mun. Icke var det nu tid att tnka
p andra! Och fr frigt gagnade det fga att frska tillfredsstlla
folket. Det hade fr plgsed att knota.

Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt smborgarna behandlat den
krningsoxe, hvilken bars ut p torget redan i morgonvkten. De sparkade
och spydde p den, fregifvandes att den vore skmd och hade en
vederstygglig lukt. De hade fven hotat med att stycka aset och kasta de
ruttna slamsorna p krningstget. En ny oxe mste skyndsamligen
anskaffas och stekas af drottningens egen msterkock, som i folkets syn
lade stora smrklumpar p elden fr att det skulle frsa och stnka fett
omkring spettet.

En kammarpage med det lnga hret sltkammadt fver skuldrorna lmnade
knbjande fr drottningen fram en prntad och fvermttan sirlig
skrifvelse. Det var ett ode frn Georg Stiernhielm, och Kristinas
allvarliga blick tndes i gldje, nr hon lste dessa rader, hvilka
hgstmdt framburo hennes lof som den strsta och frtrffligaste
drottning jorden gt. Hon hade med ens frgtit det sprsml, som nyss
varit  bane. Smickrets trollsng, till hvilken hon, visserligen
tvekande men dock villigt, lyssnade, dfvade fr en stund den aggande
knslan af att vara s otillrcklig som regent.

Hon krfde vl fr mycket af sig. Hon begrde af sin sjl, att den
alltid skulle n fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lra sig att
mta med strukna mtt.

Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes
trtta hjrna, erfor hon vxande kraft att nyo verkligen vara hvad
hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra mn: en furstinna,
hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans,
rhundradet sin ra, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som
af all naturen gjorts till ett msterverk.

Ceremonimstaren intrdde bugande och anhll, att hennes majestt
ndigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den vntande vagnen,
d det redan begynt ringa i alla kyrkor, bdande, att den hgtidliga
krningsakten skulle taga sin brjan.

Kristina nickade vnligt och lt de sm sidenkldda pagerna fatta det
lnga slpet, hvarefter hon, tfljd af hela sin hofstat, begaf sig ned
till borggrden, dr den med karmosinrd sammet kldda karossen vaggade
p sin ofantliga hjulkorg.

Presidenten Chanuts efterlmnade sekreterare S:t Amant piruetterade
bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt
lekte med en guldkedja, hvilken drottningen frrat honom i anledning af
krningsverser, som han underdnigast frfattat. En pung med ett tusen
dukater, ocks en gfva af drottningen, tyngde angenmt i hans ficka och
frlnade sin brare en morsk frnjsamhet, hvilken, tillika med den
kanariegula, guldbroderade taftkldningen och det breda, ljusbl
sidenbantlret vckte svenskarnas misshag.

Srskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, knd nda
frn barnren som en vldig slagskmpe. Hans hand knts brdare om
vrjfstet n om bgarn, och dock var han en god kund bde i dryckjom
och dobbel. Han skulle allenast under sjlfva krningshgtidligheterna
vistas i Stockholm, och sedan nnu ngon tid draga ut p vandring fr
att lra utlndskt skick.

Obekymrad om platsen, dr han befann sig, htte han nu med vrjan t
Amant och sade:

Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt
stl kunde rda bot p den spatten.

I frmenar mig vl icke att knna gldje fver att ga den stora
Kristinas ynnest, genmlde Amant hgmodigt och sttt. Och hur I
sticker med eder plit, tr I dock icke kunna sticka Parnassen omkull,
och dr har jag genom mitt blygsamma kvde frunnats en plats.

Tag icke skppan s full, storskrytare, befallde Tott. Drottningens
gunst lrer vara skiftande som himmelens vder, och icke torde solen
strla alltfr lnge fver en fransysk apa.

Detta blef Amant fr mycket. nsknt han var betydligt ldre n Totten,
var han ej stort mindre hetlefrad, och hans vrja flg blixtsnabbt ur
slidan och skulle skerligen ha sttt till hans vedersakare, om ej den
tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjlsck
mellan de bda motstndarna, d trngseln just i detta gonblick blef
olidlig, ty processionen var ordnad och skulle stta sig i gng.

Amant och Tott blefvo skilda af en hel mnniskoblja, som vltrades
tillbaka mot slottsvggen likt svallvgen efter ett jtteskepp. Man
trampade hvarandra och skrek, men missljuden fverrstades dock af
jublet och igenknningsropen.

Dr var riksskattmstaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken vl ej
nu vaktade om s stora skatter i Eskils gemak, dr stapplade
rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast brande
rikspplet. Hans min var ej glad. Mnne han varslade maskgngar i den
dla frukten. Snll och hyggligen, utan alla braskande later, kom
fltmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie
bar hfviskt svrdet i sin blinde fars stlle. Den som likvl nst
rikskansleren tilldrog sig strsta uppmrksamheten, var grefve Per till
Visingsborg. Han hjde den guldglimmande kronan hgt p det purpurrda
hyendet och blickade med stolt tillfredsstllelse omkring sig, som hade
han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns
hnder.

Framfr drottningens vagn, hvilken frvandlats till en segerchar,
omgifven som den var af de frnmsta generalerna till hst, bar Magnus
De la Gardie riksbanret. Gng efter annan sviktade det i hans hnder,
och han var helt blek af anstrngning. Nr den lysande processionen
ndtligen, efter att ha frdats genom de frnmsta gatorna, stannade vid
kyrkan, drog han en djup suck af lttnad och skyndade att torka de
klibbiga svettprlorna ur ansiktet.

Nr drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdrren af den
vrdnadsvrde, blide rkebiskopen Lennus och af sin gamle, rrde
lrare, mster Matthi.

Till denne sin alltid lika kre frtrogne hviskade hon hastigt:

Stode det i min makt, vnde jag nu om och flydde till ngon fredlig
vr.

Alltfr vl knde Strngnsbispen hennes vacklande, oroliga lynne;
hennes tankars ostadighet att frlikna vid prlors rullande i en ask och
hennes rddhga fr att icke bde vara och synas den frsta.

Mildt lade han sin hand fver hennes, och hans ord andades trst och
lugn in i hennes ron:

Eders majestts vnner tacka frsynen fr denna dag; och hela folkets
bner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders
minne!

Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrlades af detta varma, goda
leende, hvars vrme dock ej kom inifrn, ty omkring hennes hjrta var
kallt, och hennes vilja rckte ej till att bannlysa den knsla af
dslighet, som behrskade henne.

Portarna fllo igen efter de sista krningsgsterna, och folkmassorna
utanfr stirrade med gon nnu alltjmt blndade af den oerhrda prakten
mot sin gamla bykyrka, som de ldsta stockholmarne nnu kallade den,
fastn den p senare tider ftt ett vida frnmligare namn.

Det var dock fga hugnad att betrakta de drakar och troll, som frn
foten upp mot tornspiran tycktes belgra kyrkan, och de trttnade
snarliga p detta enformiga tidsfrdrif.

Otligt knot fver den lnga gudstjnsten hrdes frn flera hll, och de
djrfvaste frskte klttra upp p muren och titta in genom fnstren.
Nr de motades ned af vakten, uppstod grl och handgemng. De vrsta
orostiftarna frdes bort att sttas i hkte, men t dem, som brto sig
in i en vinkllare vid Skomakaregatan och ppnade sprunden p alla
tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skl, och ett godt
rus hrde en rlig fest till.

Skrlande rster tjto drnere bland de fldande ankarna de ord, som de
lst p rdets report: S mycket sknt genom en enda, och de frde
munnarna intill tapphlet, sparkande undan den, hvilken drjde sig kvar
fr lnge.

Med sliga klder och raglande gng blandade de sig sedan i vimlet.
Oredan vxte, smbarn grto af trtthet och olust fver den lnga
vntan, och uppviglare med httan dragen lngt ned fver hufvudet och
den gra kappan slngande om axlarna skymtade som fldermss, hvsande
ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prsterna,
hvarefter de frsvunno som uppslukade af jorden; och vl voro groparna
mellan de kullriga stenarna s djupa, att man nppeligen behft frundra
sig fver slik tfrd, men dock syntes de gr knektarna mngen som
hemska gengngare frn de frskrckliga Brunkebergsrfvarna.

ndtligen ppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det
glimmade och lyste frn de mnga ljusen drinne under hvalfven som en
bakgrund mot processionens brokiga frggldje.

Aldrig hade man i Sverige skdat slikt, och det var godt om gapande
munnar och gon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.

Drottningen hlsade nu vnligt och gladt t alla hll, innan hon steg
upp i sin frgyllda vagn, frspnd med fyra hvita, eldiga hstar, som
skrapade sina silfverskor mot gatlggningen, s att det gnistrade.

Men de mste gifva sig till tls och g fot fr fot, ty framfr
drottningens vagn red en mktig herre i bltt och gult, med kragstflar
och hg gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en vldig pung kastade han
nftals ut krningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande
hvarandra i hret, rullande i smutsen, kmpande som svultna vilddjur fr
att komma frst till frrdet.

ndtligen hll skattmstaren upp pungen och skrek fverljudt:

Den r tom! Den r tom, godt folk! Och han kramade ihop den i handen.

Ett frtviflans skrik ljd samstmmigt frn en flock kvinnor, hvilka
kastat sig p kn, slpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De
trngde sig s nra, att hsthofvarna hotade deras snkta hufvuden, men
de mrkte det ej.

Flmtande af ngest, med frvridna anleten lgo de dr och tiggde med
rster, som rosslade af svlt:

Gif oss! Gif oss! Vi och vra barn ha lefvat p skogens br och rtter
hela sommaren, men nu stundar det till vintern!

Man knde igen de fattiga frn Sdra Malmens utkanter och ville kra
bort dem, ty de kunde fra bde skrbjugg och annat ondt med sig, men de
jmrade s fverljudt, att drottningen blef uppmrksam och sporde, hvad
detta skrn betydde.

General Wittenberg afgaf svaret:

Det r hyenor frn skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola
strax jagas bort, eders majestt.

Hvad vilja de?

De bettla och trilskas, nsknt de hra, att skattmstarens pung r
tmd.

Den mste fyllas.

Kristinas befallande stmma fordrade som alltid att genast bli tlydd,
men det blef ej lngre krningspengar, som utkastades, utan mynt ur de
hge herrarnas fickor.

r folket nu njdt, sporde drottningen efter en stund.

Ja, eders majestt, nu r _folket_ njdt.

Kristinas bla gon blefvo hotfullt svarta.

I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej ro det. Hvad mera?

Hon knde i detta gonblick varmt fr de ringaste af sitt lands
inbyggare. Hon mindes de lften om lindrade skattebrdor och bttre
lagskydd, hon under riksmtet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle
infria dem; p hvad stt det komme att ske ville hon ej nu bestmma,
allenast ett var henne klart: hon skulle gra sig lskad ock i den
torftigaste koja. --

Vid den lysande taffeln, hvilken gafs p slottet, och som samlade all
landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen
huldare n ngonsin, och innan gstabudet gick till nda, hade hon
gifvit bort ett halft dussin nya frlningar, lofvat hga mbeten och
strre vedergllning t ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin
dansmstare Beaulieu gjort upp idn till en allegorisk balett, hvilken
skulle kallas Parnassus triumphans och utfras af ett hundratal
personer.

Som ett barn gladde hon sig redan p frhand t denna lysande,
spirituella lek och brjade dela ut rollerna med en ifver, som det gllt
utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon
leende:

I har mitt kungliga ord p att f begra hvad eder lyster fr en
passande text och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater fr
arrangemanget.

Det dansades och dracks p slottet, stnderna trakterades p riks- och
matsalen ur kk och kllare konungsligen och hrligen.

Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade,
och af den drpliga krningsoxen fanns allenast ngra benknotor kvar,
som skabbiga, herrelsa hundar drogo undan till sina hlor.

I grnderna kring Smedjegatan och nedt Norreport gick det vildt till.
Det frtaldes, att bartskraren hela nsta dag ftt bruka all sin flit
fr att frbinda srade, och det vattenflde, som frn fversta huset i
Sanct Laurentii grnd ned till det sista p morgonen skljde af gatan
medels ett utslaget mbare ur hvar port, var s rdt af samladt blod,
som om ett nytt blodbad anstllts under natten. Man rknade ock ett
tiotal dda, funna i Slottsgrafven och annorstdes.




                                   X.
                             Junker Arnold.


Mster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Mrta, stod midt i
solskenet p frstugubron. Hon hade nyss schasat fjderfna frn
blekeplanen, dr morkrs hela tvtt var utlagd till torkning, och lutade
sig nu med de mjlla, runda armarna bakom nacken och ett hglst
vlbehag i hela sin vidjeslanka kropp.

Prstgrden lg icke lngt frn landsvgen, och Mrta hade frsport, att
en hg herre i dag skulle draga frbi med sitt flje. Hon hade ocks
redt sitt hr med srlig omsorg, och de tjocka fltorna glittrade som
sammanspunnet guld och silfver. Kransen af rda rnnbr, som hon lagt om
hjssan, nr hon tervndt frn flten med farkr, hade modern strax
tagit af och frklarat, att slik ffnglig pynt hrde den onde till.

Herr Christopher dremot hade lett helt godmodigt och frmenat, att
vrre synder fllan funnes i vrlden. Men morkr kastade de stackars
bren i brunnen, dr de summo som heta trollgon p den blanka, mrka
ytan.

Unga Mrta fann den rbara schaletten, hvilken tckte hennes hals och
barm, alltfr varm och knt upp den, s att den hvita huden fick
erforderlig svalka. Sedan gick hon lngsamt fver den grsbevuxna,
kringbyggda grdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrn man hade
friare utsikt.

Det nrmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sllspordt
vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig
melodi. fver bjrkskogen lg en grviolett varmdis, som kom de hvita
stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulrda lockar, och
lngre bort, dr furuskogen drog sitt breda blte som en mrk
sammetsgrdel kring en metallbl, alltfr stilla insj, flto dimmorna
ihop med luften och formade sig till vgiga bergtoppar.

Mrta sg ej stort till den omgifvande fgringen. Hon hade skdat dessa
milda, bla sjar, dessa tysta, grna skogar, dalarnas djupa frid och
bergens majestt, nda sedan hon var barn. Hennes lngtan hade under den
flydda sommaren ftt vingkraft, och hon trdde efter att snarliga f se
mera af vrlden n denna ensliga bygd.

Hon frdjupade sig pltsligt i minnen, allt medan hon blickade utt
vgens slingrande linje. Dr i krken hade den tunga karossen vlt med
de hga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jmrat
fverljudt, nsknt han undsluppit allenast med en skrma i handen, som
morkr strax lkte samman med fnske.

Vrre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa
klmd och mste bras till prstgrden, dr man en tid lng prfvade
allehanda fr att behlla honom vid lifvet.

Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett
par dagars rast bort med sitt flje, sgande, att denne kammarsvennen
hans nppeligen skulle sakna ngot i s vlvrdadt hus. Dock varnade han
herr Christopher fr att slppa denna fjril ut i sin rosendelund, ty
han skulle sannolikt d i krlig yra kyssa den dejligaste rosens kind
blek.

Mrta gned ofrivilligt sina skra kinder och log fvermodigt. Hertig
Adolf Johan torde fuller frgtit, att rosen ock har trnen! Och hur
fagert junker Arnold n lade sina ord till sin unga vrdarinna, ej hade
hon flytt honom sitt hjrta, men vl sitt ra. Han frtalde i rika
bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref
damernas prunkande kldningar och kavaljerernas sirliga skick, s att
orden slutligen ringde som lockande silfverbjllror fr henne, och hon
kunde ej sofva om ntterna utan smg sig ut ur kammaren, dr hennes
moder och pigorna njto ostrd hvila efter dagens enformiga id. Ut p
svalen hade hon gtt och stllt sig, dr hon kunde se lngst och vidast,
dr inga berg och inga trd skymde utsikten, och s fylldt var hennes
sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig sknja den stora
staden i fjrran. Och rundt om den lgo adelns grdar, bredda som rika
smycken p ett mantelbrm. Dr gick nu dansen lusteliga i de ljusa
ntterna, dr frdades drottningen med hela sitt lysande flje, och
hvarje dag lektes en ny lek, tndes ett sagolikt fyrverk, skmtades och
lskades i bousqueernas dunkel.

P morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drmmar, och hon
satt stum vid frukostbordet, dr gsten, efter att under sex hela veckor
ej ha kunnat lmna sin kammare, ndtligen ocks tagit plats.

Farkr och han talades ej stort vid. Men dock frmrktes det grant, att
deras meningar slto sig till hvarandra i godt frstnd, och skarpa
fllo junkerns ord om landets stora nd och drottningens slseri. Herr
Christopher nickade mest med slutna lppar, men han satt likvl med
vakna gon och tankar som vaktade han en brasa, hvars vrme han ej ville
undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djrft och hastigt in en
brand.

Stum satt hon ock i vfkammaren, dr hon frr plgat muntra dem alla med
sina glada visor, och Maja vfverska menade, att jungfru Mrta gtt
fver lfvegrns en mnskensnatt, och d ftt sitt lustiga mod
borttrolladt.

Men alltfort grodde lngtan inom henne; den vxte sig hgre och starkare
n rgen och kornet p hennes faders flt, och hon lyddes allt villigare
till junker Arnold, fga aktande p att hans gon skte hennes lppar,
som biet drages till den sta, honungen.

Aftonen innan han drog bort hade han skt henne i bjrkdungen nedanfr
berget, och han hade tiggt henne om krlek och trohetslften under
knfall och trar. Han hade synts henne fast mklig, och helst skulle
hon afspisat honom med hrda ord, men hon hoppades, att han genom sin
fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna frm
drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med
strlande gon och sina lppar frestande nra hans, att komme han ter
med det hugnesamma budskapet, att drottningen stundade hennes
underdniga tjnster, skulle han en dag f fra henne i brudstol.

Han genmlde bittert, att de storas gunst ej var mycket vrd och att
hofvet vore en stinkande pl af sinnenas orenhet, fastn det p afstnd
kunde te sig lysande och prktigt. Hvad han frtalt henne om de
glnsande festerna hade icke varit mnadt som loford t kungahuset och
adeln, tvrtom hade han velat afskrcka henne frn detta Gomorrha. Hans
fader och hennes fader knde det bda nogsamt, och intet godt hade de
att mla om rikets stora. Drottningen sjlf trdde p blomster s
giftiga, att hon blifvit sjuk bde till sjl och kropp af deras frna
doft.

Men Mrta hade endast skakat p hufvudet och vidhllit sin nskan. S
drog han stad, blek som han kommit och med ett nytt sr -- trhnda
mera svrlkt n det frra.

Allt detta hann Mrta tnka utan att lta sig stras af morkrs rst
frn brygghuset, hvilken kallade henne till hjlp med dragning af de
torra klderna. Hon makade sig allenast lngre in mellan tv utskjutande
bjlkar och hukade sig ned, nr en af de utskickade pigorna nrmade sig
hennes gmstlle.

I dag p morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plgade g med bud
mellan grdarna, erhllit en liten breflapp, hvars korta innehll fyllde
henne med djrfva frhoppningar. Dr stod:

Hertig Adolf Johan drager denna dag frbi p jakt och tillstdjer en
sin ringa tjnare att tfva en dag hos herr Christopher, icke anande
annat n att tacksamheten gifver anledning till detta besk, men I
allena m veta, att jag kommer i renden, som frebda stora ting.

Mrtas tankar gingo ej utom den krets, dr hennes eget jag utgjorde
hufvudpersonen, och drfr klappade hennes hjrta hrdt af otlighet och
gldje att snart f del af den ynnest Messenius skerligen fr henne
utverkat. Han hade mhnda fvervunnit sin htskhet mot rikets frmste,
nr han nu i hufvudstaden ftt trda dem nrmare, och dessutom lngtade
han fuller osgligt efter att f henne till Stockholm, dr det vl kunde
gifvas tillflle fr dem att byta ord och blickar.

Mera rnade hon icke unna honom; sin kyska fgring skulle hon frvisso
sknka sttligare kavaljer n junker Arnold, kungasmdarens soneson.

Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru
Mrta att spritta till. Hon tog ett sprng framt och skuggade med
handen fr gonen. Dessa vidgades och mrknade, nr blodet svallade upp
mot de jmna tinningarnas fina bla dernt.

Nu urskilde hon en hg karet, och i tankarna sg hon fven det pfalziska
vapnets sm sneda brokiga rutor p vagnens bukiga vggar.

Hstarnas hofvar dnade genom tystnaden. Dr var ryttare och tross och
sist ett vldigt koppel af skllande hundar. Jungfru Mrta strckte sig
p t, men hon visste ej af, att hon jublade hgt och hjde de hvita
armarna.

Flicka r du frn vettet! Str du hr och bkar dig fr
landsvgsriddare! Mrta ryggade skrmd tillbaka.

Det var morkrs barska rst. Hon hade till slut gifvit sig ut att ska
sin lata dotter, och nr hon nu fann henne midt i porten, dr en sedesam
trna platt intet hade att bestlla, blef hennes skarpa ansikte gult af
frtret, och hon hjde handen till slag.

Men den snktes nyo, ty det granna fljet var nu nyo helt nra, och en
ung junker med grn sammetsjacka och med hvit fjder i hatten hoppade
ned frn en af vagnarna, trots att denna var i full fart.

Af hela den lysande synen: hstar, vagnar, kavaljerer, syntes snart fga
mera n ett dammoln, men framfr mor Beata och hennes dotter bugade en
ung man med handen p hjrtat och de stora, svartbruna gonen oafvndt
riktade p den fagra Mrta.

Men det r ju junker Arnold, hvadan kommer I, sporde mor Beata hpen
och fga vlkomnande.

Jag var med jaktfljet men erhll orlof fr att beska prstgrden,
svarade Arnold med snabb, skiftande stmma, hvilken frrdde hans
knslors heta lopp.

Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad
ett prstatjll i dessa fast bedrfliga tider frmr bjuda, sade fru
Beata vnligare, under det hon dock sneglade p dottern som fr att f
veta, om de unga hemligen lofvat sig t hvarandra.

Men Mrta frefll oberrd. Vl bjd hon med glad vrme junkern sin
hand, men hon drog den brdt till sig igen och gaf alldeles icke akt p
hans mma blickar.

Herr Christopher kom nu fven till och sporde ifrigt:

Lnder I frn Stockholm, unge herre?

Ja, genmlde Arnold kort, och det frefll, som slte han lpparna s
fast fr att hindra en hemlighet att glida fver dem.

D medfr I vl mrkliga tidender frn det s hastigt sammankallade
riksmtet?

Ja, fr sann, herr Christopher. Har I ej hrt drom, torde I finna dem
mkta besynnerliga.

Jag har intet hrt. Ryktet flyger ej s snabbt genom sjumila skogar.
Trd in i min kammare, junker! Mrta stller nog fr oss ett stop af det
tyska let, som mor bryggt efter salig Banrens uppskrift. Han var en
fltherre af rtta sorten, frstod bde att dricka och slss och
likafullt vara hederlig karl. Hur r det det str under hans bild p
Lck? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det r kraftord, herre!

Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej fljt med herr
Christophers tal. Och nr Mrta lmnade kammaren, stirrade han efter
henne som fruktade han, att hon fr alltid skulle bli borta ur hans
syn.

Hon tervnde dock efter ngra minuter med det skummande let i ett
renskuradt, enrisdoftande trstop, s hvitt och blankt, att det var en
lust fr gat.

Sedan herr Christopher nickat ett vnligt tack till dottern, som med
hnderna under frkldet stod kvar vid drren, tog han andaktsfullt fram
ur det stora reseschatullet i spiselvrn ett litet bleckskrin. Under
tystnad, som beginge han en helig handling, ppnade han skrinet och
plockade upp frn dess botten ngra fula, brungula blad, torra och
skrynklade. I en kort pipa stoppades den sllsynta rariteten, och
ndtligen vnde han sig till gsten:

Af denna rten nicotiana ha vi ej nnu odlat stort hr i landet. Rtt
vl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vr kyla, men en utskt
lckerhet r den frsann, och fuller var det ett prktigt fynd, jag som
fltpredikant kom fver, nr detta skrin fll i mina hnder.

Nr pipan med Mrtas tillhjlp blifvit stoppad och tnd, slog herr
Christopher sig ned i sin lderkldda karmstol, kredensade let och
makade drp stopet fram till junkern.

Drick, unge vn! Det synes mig, att edra lppar torkat samman.

Arnold tog sig en frsvarlig klunk, men nr han skulle stta stopet
tillbaka p bordet, darrade hans hand s, att let skvalpade fver och
stnkte mrka droppar rundt omkring.

Mrta skrattade hgt och frsmdligt, men sade intet. Blodet skt upp
som en hotande molnvgg p Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:

Skn jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskrlet, men
hon m veta, att jag denna sista tid s flitigt brukat pennan, att mina
fingrar stelnat.

S, genmlde herr Christopher i dotterns stlle. Trder I i eder
herr faders fotspr och skrifver oss en ny, mrklig Scondia illustrata
trhnda?

Hvem vet? Mrkligt nog torde mitt verk f kallas, och mina fders andar
ha icke fvergifvit mig. Jag har knt dem lefva upp inom mig nda frn
gamle mjlnaren Johan Tordsson.

Den unge junkern hgg utan att sjlf mrka det sin daggert gng p gng
s hrdt mot bordskifvan, att lnga skror uppstodo. gonen hll han
snkta som fr att bevaka deras blick, men draget kring den skgglsa
munnen frrdde en sjlsupphetsning, hvilken endast med yttersta mda
lt sig kufvas.

Nstan lurande betraktade Mrta honom, men utan att bli klok p hans
sinnesstmning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mla.
Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedt brygghuset, dr hon
snart gjorde all sin flit fr att dymedels blidka morkr.

N, sade herr Christopher, nr de bda mnnen blifvit allena.

I menar ...?

Jag menar: frtlj nytt! Drfr sitta vi hr.

Arnold betnkte sig ett gonblick; det frefll, som om han i tankarna
afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:

I vet vl, att drottningen rnar nedlgga regeringen!

Hvad sger I! Herr Christopher spratt till.

Dagsens sanning! Det talet r i hvar mans mun.

Och I kan borga fr att det icke r lst krut, afskjutet att skrmma
krkor med?

Denna gng tog Arnold oombedd stopet och hll det s lnge fr munnen,
att herr Christopher fann rdligast draga det till sig, innan det kom
med bottnen upp.

Krt se, att I gr mig besked, herre, men dock stundar jag frst svar
p mitt sprsml: r det sant, att drottningen denna gng str fast vid
sitt ord? Eljes plgar hon lofva i ster och bryta i vster.

S r hennes sed, men nu ger hon snart intet annat att frpanta eller
slja n skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar
folket som utsvultna vargar, och det tfvar icke lnge, frrn hon ej
heller kan stlla adeln tillfreds, d det nu r hon, som mste be dem om
stora ln. Att hon sedan frbrukar dessa p lysande fester och till
slsande gfvor t utlndska gunstlingar r allom bekant.

Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.

Ja, Gud bttre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson n en
pliktkr drottning. Men rdet har skerligen icke tillstadt henne att
lmna tronen. Fr dessa goda herrar r hon Gustaf Adolfs dotter, och de
frmrka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren,
han r fr sann alltjmt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna
tro, att han frst ville prfva halten af kronans vrde, innan han satte
den p sitt hufvud.

Hur psande den pfalziska fverlppen ter sig, icke svller den af
fventyrslust eller ifver, dri har I rtt, genmlde junkern, och det
sprjes, att han vgrat taga Sveriges tron i besittning, s lnge
Kristina r vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden
ofvan kruthornsnsan vackla, skyndar han dock troligen till fr att
hindra skatten frn att falla i smutsen.

Mjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn
nyo frspnnes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen,
dr de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle trhnda nda
sin bana rtt s afdankad, om icke hennes vilja lngre blefve det vapen,
mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen btnad fktade, och
grefve Magnus mste fllan snka hufvudet, om han ej ville ha det hugget
af, s hatad som han mngenstdes gjort sig.

Herr Christopher teg tvrt, ngslig fver att ha talat bredvid munnen.
Utan att vilja det hade han frkunnat alla den strnge herr Terseri
domar, och slikt tal kunde lnda till mycket men, om hans gst -- som
han frmodade -- fann orden stade ackurat efter hans gom. Fr att
genast f ett afbrott i samtalet freslog han junkern, att de skulle se
sig om i apelgrden, dr nnu ngon frukt hngde kvar p trden att
solvrmas under dessa frunderligt blida Brittmssedagar.

Arnold fljde utan motsgelse, och ej heller tycktes han vara angelgen
att upptaga det nyss lagda mnet. Som en drmmare vandrade han fram p
de gulnade grsplanerna och lyddes frstrdd till herr Christophers
lofprisande af sina pron- och ppletrd, hvilka han sjlf satt och
vrdat.

Med det kraftigt formade ansiktets hrda drag blidkade af vnliga tankar
stod han dr och jmkade kalotten tillrtta. En gren hade nyss djrfts
lyfta den; men som om grenen varit ett litet krt, odygdigt barnafinger,
log herr Christopher t tilltaget.

I r mig en tystlten kamrat, vnde han sig nu till Arnold, har I
ngot p hjrtat, s sjung ut det. Ungdomssorger och fglar trifvas
sltt i bur.

Arnold mrkte, att den strfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt
vnlig, och han besinnade sig p, om han borde yppa fr honom sina
knslor, bedjande om hans frord till Mrta. Men orden ville icke fver
hans lppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius,
hade fga att hoppas i det land, dr den store Gustaf Adolf ltit hans
farfader d i fngelset och hllit hans far fngen som uppviglare i
fjorton lnga r. Sjlf var han aflad i en fngkammares unkna luft, och
hans barndom hade fyllts af dystra syner.

Per Brahe hjlpte Messenius ur hans nd och snde honom med hustru och
barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne
slktled frfvat emot dem, hade slagit rot och vxt till en bitter rt
i deras sinnen. Ocks hos honom, slktens yngsta telning, grodde den
kraftig och lnade hans tankar ett frtande gift.

Lngsamt och trefvande svarade han:

Haf tack fr eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig
lrer allenast framtiden kunna aflyfta.

Och hur tnker I eder den?

Arnold undvek sin vrds forskande blick och mumlade:

Det har jag nppeligen fullt klart fr mig.

Nu frstod kyrkoherden, att junkern var hr p lnlig giljarefrd till
hans dotter, men draf skulle bli intet. S vnt blomster finge ej
sttas i slik jordmn. Dock ville han ej alltfr tvrt visa den unge
vintervgen, ty han kom till den ensliga prstgrden med tidender,
hvilka eljes s sent frnummos, att de redan tillhrde det frgngna.
Och hans Mrta var klok; hon skulle skerligen lta varna sig.

Nr han efter middagsmltiden ett gonblick blef allena med dottern,
lade han hnderna p hennes skuldror, sg allvarligt p henne och
sporde:

Min dotter, hvad r junker Arnold fr dig?

Mrta studsade.

Har han bedt farkr att sprja mig drom? frgade hon, och de rda
lpparna logo spotskt.

Nej, jag vill veta det.

Frimodigt blickade Mrta upp, och ingen varm rodnad varslade om
krlekens feberhetta. Lugnt genmlde hon:

Jag r rdd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen m dock sgas:
han r -- en trappa, som mina nskningar vandra p och som jag skall
frglmma, s snart jag hunnit upp.

Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med
ord tillst, att han gillade henne. --

Nr mnens hvita, kalla ljusflod rann ut fver prstgrdens svarta tak
och grstensmurar, smg sig en smrt gestalt fram mellan rtagrdens
blomsterbddar, dr de flesta rterna redan gtt till ro fr den lnga
vintersmnen. Frn buskar och trd utbredde sig vldiga skuggor, och dr
lindarna bjde sig samman till ett hvalf, hade mnen nnu ej letat sig
fram, utan lmnade den breda alln, som skilde rtagrden och klgrden
t, i becksvart mrker.

Men den sena vandrerskan skrmdes hvarken af mrkret eller ufvarnas
skrn i trdtopparna. Raskt gick hon framt, och sandens ltta
knastrande under hennes ftter ljd som svagt knpp p kastanjetter.
Sjlfva svajet af hennes korta, rda kjortel tycktes frkunna lifsmod.

Hunnen ut ur alln, stannade hon midt p en dallrande mnspng. Nu
sknjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda fltorna,
som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.

Frn bnken under den stora hngbjrken reste sig junker Arnold snabbt.

Mrta, hviskade han lidelsefullt, och tog s hftigt ett sprng in p
mnspngen, att denna brast itu under hans slagskugga.

Jag har bidat eder s lnge, for han fort. Mitt hjrta r sjukt af
lngtan. -- Vill I stilla den?

Hon trdde helt nra honom och sade med sin klara stmma, hvilkens rena
klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjnst i krlekens
tempel:

I vet, hvilket villkor jag stllt. Kan I uppfylla det? Var det detta I
ville sga mig, nr I kallade mig till hemligt mte?

Ja, svarade han frvirrad, ja vl. Jag vill blotta mitt inre, mina
planer och min strfvan fr eder, men gif mig frst ett enda fattigt ord
af mhet! Slck min brnnande trst med en enda droppe ur hoppets
bgare, lt mig --

Han ville lgga sin arm omkring henne, och hon sg kysslustan glda p
hans stora, alltfr rda mun, hvilken liknade ett bldande sr i det
hvita ansiktet. Hastigt sttte hon honom ifrn sig och utbrast hrdt:

Tag eder i akt fr slik vandel. Jag r icke eder trolofvade och icke
heller en af dem, som nattetid tillstdjas att till hge herrars
frlustelse leka frillolek. En rbar jungfru r jag, kommen hit allenast
fr att hra, om I frt min talan och ltit mina nskningar n
drottningens ron.

Drottningen, eftersade Arnold harmset, med henne och hennes hof torde
det hrefter ej vara mycket bevndt. Hon r armare n en odalbonde, ja
n den simplaste knekt, och d hon ej ger s mycket penningar, att hon
kan betala sulorna p sina skor eller brdet p sitt bord, utstller hon
till hofbagare och skomakare adelsbref fr att med detta diplom stoppa
dem munnen till, nr de krfva betalning fr sitt arbete. En slinka r
hon, som bedrifver ett lttsinnigt och slsande lefverne, och godt hade
det varit fr allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin
tronafsgelse tillbaka.

Det nmnde I ej fr min fader, sade Mrta, som genom herr Christopher
ftt del af samtalet mellan honom och junkern.

Nej, ty d skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste
plan.

Och den nyckeln vill I allenast frtro mig, infll Mrta, smidigt
lutande sig emot honom.

Icke heller eder -- skn jungfru. Men s mycket m I veta, att jag
snarliga skall bli en rik och mktig man. Jag skall stlla mig s vl
med hertig Karl Gustaf, att han aldrig frgter mig. Hans tacksamhet
skall lysa mig hela min framtidsled som en strlande stjrna --

Detta angr ju alls icke mig, afbrt Mrta, jag vill veta --

Det angr eder fr visso, hulda jungfru. Som del fru skall I en gng
trda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, d vorden s
stark, att I icke mktar slita eder ls -- trhnda icke heller stundar
det.

r det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?

Jag ger min krlek i pant fr sanningen af mina ord, och s mycket m I
veta af min hemlighet, att jag grubblat p den med eder ljufliga bild
bestndigt fr gonen. Den har sknkt mig mod och frvissning om att
lyckas. Sg mig nu blott -- s att jag ej m svikta, nr det stora
steget skall tagas -- fr jag kalla eder min den dag jag nyo str infr
eder, hedrad af furstlig utmrkelse?

Ja, sade hon kort, och till dess -- lef vl!

Hon bjde hufvudet bakt s ttt intill honom, att det nstan kom att
hvila mot hans skuldra, och hennes gon lyste skimrande grna som
lurande, tjusande kattgon.

Hon hrde ett vildt utrop af otmdt jubel och knde hans lppar mot sina
i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden
drp hade hennes fasta hnder skjutit bort honom.

Nu har I vigt mig till verket, flmtade han, nu rdes jag intet. Lef
vl, du jordens fagraste m! Jag bidar icke morgondagen, utan tager
redan i denna timme en hst ur din faders stall. I morgon kan I hmta
honom ter vid nrmaste skjutshll.

Hon nickade stum och reste sig. Han ville n en gng taga henne i sina
armar, men hon afvrjde det och skyndade upp mot huset.

P svalen stod hon sedan och hrde en hst trafva bort i den tysta
natten. Hofvarna dnade som jmna, brda hammarslag genom skogen, och
Mrta blef pltsligt hemsk till mods. Mnne junkern varit besatt af den
onde? Fast underligt var hans tal och hans andedrkt het som eldslgor.

                   *       *       *       *       *

Det var aftonen fre Lucia, och i Stockholms borgarekk doftade det af
frskt hvetebrd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga
dttrar hade ock stor brdska att binda Luciabrudens krona af lingonris
och att fsta i den lnga, smala ljus. Den hvita sljan bredde de
frsiktigt fver kammarens stora bord, dr den svepte sig som tt
spindelvf omkring hrnen och hngde ned mot golfvet. Den vida kjorteln
och skjortan pste bakom sngens sparlakan, och glada flickgon blickade
tidt ditin p denna stt. I morgonvkten skulle den tagas p och med den
en lng dags festgldje. Luciabruden var ju frebudet till julen. nda
frn kristendomens ldsta tider hade denna natt hgtidlighllits, och
det gick mnga sgner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla
talade de om ljusets seger fver mrkret.

I adelshusen frgade man emellertid fga efter Luciadagen. Dr bjdos s
mnga fester nd, och man hann knappast tervnda frn ett nje, frrn
man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta
fredme, nsknt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillflle till
frstrelse frn de mer n ngonsin tyngande regeringsbrdorna.
Messenius hade sagt sant, nr han omtalade, att Kristina velat frntrda
kronan men tvungits att tertaga sin infr rdet gjorda afsgelse.

Men det fanns ingen handling, hon s bittert ngrade som att hon gifvit
vika fr fvertalningar, och det frefll, som hade denna eftergift
brutit henne bde till kropp och sjl. Vl hll hon sitt till stnderna
gifna lfte att sjlf granska alla handlingar och att i rdskammaren
mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det frmrktes
granneligen, att de bl gonens blick var sjuk och trtt, och hyn hade
ftt en gul, torr blekhet.

Hennes hlsotillstnd frefll s oroande, att hennes moder, hvilken
denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne
att ska bot. Den franske lkaren Bourdelot hade ocks blifvit
efterskrifven, och p nyret vntade man honom.

Till sin kra Ebba Sparre sade drottningen en gng:

Stundom synes jag mig sjlf vara ett stycke virke, som snidas och
svarfvas af rdsherrarnas och folkets hnder fr att ndtligen formas
till en afgudabild, den de frgylla med sina egna dygder och stta upp
p tronen att dr tillbedja. Man vill ha mig sdan, att jag svarar ja
och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller nskan. Detta
hade de visserligen vntat sig af den vrdnad och tuktan de gifvit mig,
men s ltt bearbetad r jag dock icke. Jag knner min klokhet; den r
en gfva af Gud, och jag skall hlla den hgt.

Aftonen fre Lucia hade drottningen, som hon plgade hvarje torsdag,
samlat sin frtroligaste krets af lrda till angenmt samkvm. Hon
lskade hgligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet
ankvickade mera hennes nedstmda humr n dessa samtal, s rika p
snillrika infall och djrfva tankehugskott.

Det var icke ovanligt, att sammankomsterna hllos i drottningens
sngkammare, dr alla dessa utlndska lrde hade sin egen vr likasom
hennes favorithundar.

Salmasius halflg p en soffa, lttjefullt blickande omkring sig under
den svarta, rakklippta luggen.

Stiernhielm stod tyst vid spiseln, d och d makande om brnderna eller
kastande p ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne
sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius hll sig bakom
drottningens stol och inlade d och d i det sprittande ordfldet ett
tungfotadt tyskt ord.

Kristina hade frefallit ovanligt munter denna afton. Hennes hga,
obehrskade skratt ljd oupphrligt, och hennes gon glnste stora och
mrka. Hela hennes varelse njt stundens tillfredsstllelse s starkt,
att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med t den ngot
sflige Stiernhielm.

De fransyska glosorna kastades som fjderbollar upp i luften, och
latinets plastiska form ndde sin fullndning hos dessa sprkens
fvermn.

Kristina gaf dock ej de lrda herrarna efter. Klart och flytande talade
hon dem till p bda de tungoml, hon lskade hgre n sitt eget. Med
ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som hr
uppriktigt gnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af
frsynen rikast begfvade kvinna.

Hela fregende dag hade hon tillbragt p jakt, och nr hon nu frtalde
om sina fventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som
en djupgd Minerva.

Hyser eders majestt aldrig fruktan fr de stora, sniga skogarna, dr
bjrnarna lra g som herrar i eget hus, sporde Du Fresne, ltt rysande
efter drottningens lifliga framstllning.

Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:

Nej aldrig, monsieur! Bjrnar i egen pls och p fyra ftter skrmma
hvarken mig eller min bssa, och dessutom kan I vara sker p att mina
skogar ha flera harar n bjrnar. Dessa sm krk lgger jag dock alltid
ned i sprnget, ty det tycks mig vara en fast mklig syn att se dem
sitta inringade, darrande fr sina arma lif.

Salmasius infll:

Slika harstackare mta vi dagligen nda uppe i slottstrapporna. Det r
sledes deras mkliga min, som vllar, att eders nde lmnar dem i
fred.

Ack, min vn, lt mig slippa tnka p detta nu! Fr er alla, som jag
rknar som mina frtrogna, vill jag tillst, att den dag snart skall
stunda, d jag fga sprjer efter, om rfvar eller harar tassa i mina
fjt. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.

Hon bjde hufvudet med en triumferande rrelse, lydande en djrf impuls
att blotta sina innersta tankar. Kammartjnare och smsvenner voro
bannlysta frn dessa samkvm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde klda
drrarna med tckeligare mlerier, och Kristina frstod vinken. Hon lt
uppstta dyrbara gobelnger, som tckte gamle kung Gstas snidade
ekedrrar.

Nu gled emellertid gobelngen t sidan, och grefve Magnus De la Gardie
intrdde oanmld.

nnu syntes spr af vgsmuts p hans hga ryttarstflar, och den korta
andedrkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den
stora, rikt fjderprydda hatten slpande mot golfvet trdde han fram och
gjorde en djup bugning fr drottningen. De friga tycktes han icke
mrka. Endast en hgmodig, missnjd blick hade han ltit glida fver den
illustra samlingen, och hans ord till drottningen angfvo, att hans
sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nra, fven nu ftt makt med
honom.

Eders majestt r trhnda alltfr nra Olympen, fr att vrdigas
lyssna till en ringa ddlig, hvilken af sin dmjuka vnskap frmtts att
trda infr eder med de obehagligheter, hvilka tyvrr hra jorden till.

Han kysste hennes vnligt framstrckta hand och frblef hfviskt stende
framfr henne, s att han vnde ryggen t de andra.

I r alltid vlkommen, sade Kristina varmt. I har tfvat lnge p
Hjentorp denna gng. Familjelifvet brjar bli eder krt.

Aldrig krare n min drottnings nrhet.

Och dock har I denna vinter frsakat den fverhfvan ofta, men p eder
skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet r som elden, fr nra den
frbrnnes man, fr lngt ifrn den fryser man ihjl. Det vill med andra
ord sga, att alltfr stor frtrolighet tar snabbt slut och alltfr
lngt afstnd alstrar glmska ...

Men stt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux frn
bnken; de -- mina fyrfota favoriter -- f den plats, jag aldrig rnar
gifva ngon man: den vid mina ftter.

Hennes hvita tnder lyste innanfr de lifliga lpparna, och de kraftiga
hnderna flgo fram och ter som strkdrag genom luften.

De la Gardie hrsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru
ngot upprrd stmma:

Eders nde, jag sade eder genast, att jag tyvrr kommer som en
fridstrare ...

D fr I strax aftrda, afbrt Kristina ondigt. Jag vill i afton
vara glad med mina vnner, och det skulle varit mig krt att inbjuda
eder till vr lilla tankebankett, men rnar I sjunga klagovisor, m I
skyndsamligen draga hdan.

De la Gardie mulnade. Detta var honom fr starkt att hra i alla dessa
herrars nrvaro, och hans rst blef den pockande statsmannens, nr han
tertog:

Mitt andragande tler ej uppskof. Eders majestts ra r angripen, och
hade den ej varit mig s fvermttan dyrbar, kunde det sttt mig fritt
att snda en kammarsven med detta bref frn arffursten.

Min ra -- hertigen -- hvad menar I?

Jag ndgas anhlla, att eders majestt tcktes aflgsna lyssnare.

Vg edra ord, grefve! Mina jovialer ro inga lyssnare; till trkiga
statssaker lna de minst af allt sitt ra, men som nu i alla fall min
gldje r frstrd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar,
herr riksmarskalk.

S snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lmnade han fram en
kort, siratlig skrifvelse frn Karl Gustaf, och nnu ett annat konvolut,
adresseradt till hertigen.

Nr Kristina tog emot det sistnmnda, sade hon ironiskt: Detta skulle
sledes innehlla attacken mot min ra.

Ja, eders majestt. Eder hge frnde har gifvit mig sin ndiga
tilltelse att genomgna smdeskriftens gemena innehll, och jag brinner
af ifver, att f oskadliggra den skndlige bakdantaren.

Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled
lngsamt, snarare sorgset n vredgadt fver de frsta raderna. Med ett
frsk till skmtan sade hon:

Trhnda upptcka vi hr en ny Esopus, ehuru hans fabler nnu synas oss
ha en vl arm kldnad. Rimmen halta som afdankade dansrer.

De la Gardie genmlde intet. Han endast iakttog henne, medan hon
fortsatte lsningen, och han mrkte, att hennes gon begynte blixtra af
vrede, och att harmen tnde rda flammor p hennes kinder. S smningom
brjade hennes hnder sklfva, och nr hon ndtligen slutat lsningen,
steg hon upp, kastade papperet p golfvet och stllde sig p det,
stampande i ursinnig upphetsning.

Han ljuger -- ljuger, skrek hon, och rsten blef hes och grof. Fan
skall anamma hans syndiga sjl och steglet hans elndiga kropp! -- Han
vgar sga, att jag frslsar all kronans egendom, att jag r en toka,
som allenast vill roa mig, att -- hon afbrt tvrt, tog ett sprng fram
till De la Gardie och sporde flmtande:

Hvad frmenar I om detta djfvulskap?

Att det ej nog hrdt kan straffas.

Och hvad sger arffursten om det rd, som gifves honom: att eftergra
Linkpings blodbad? -- Vnta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp
det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att
komma till Stockholm. Fru Ebba p Jakobsdal skulle p min befallning ha
gift i beredskap att drmed frgifva honom. Och detta vgar man lta mig
veta! Jag ville se den skurken piskad blodig infr mina gon --
rdbrkad, till dess hans lemmar flle snder och blefve till tel fr
fnaden i luften och p marken --

Utmattad kastade hon sig ned p en stol och vaggade sakta fram och ter
med fverkroppen, rof fr en sjlsskakning, som blef henne fullkomligt
fvermktig.

Vi skola gra all vr flit, att snarligen finna brottslingen, lugnade
De la Gardie, som fven blifvit namngifven i smdeskriften och beskylld
fr stmplingar mot riket och arffursten.

Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag, utbrast
drottningen. Intet vare eder angelgnare n detta!

Eders majestt, jag har redan en aning om, hvem som r den skyldige.

S sg fort!

Arnold Messenius.

Min salig faders gamle fiende?

Nej -- sonen.

Den unge. Han har ju nppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju
vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen r skriften en tankarnas och
formens vidriga surkart, men r det han, mste dock denna frukt ej ha
fallit lngt frn trdet. Lt kalla dem bda.

Skall ske, eders majestt.

De la Gardie bugade djupt.

Kristina vinkade t honom, att han skulle g, men nr han hunnit till
drren, hejdade hon honom:

Sg mig, s sant I r min vn, har jag ngot af de fel, man beskyller
mig fr i denna skrift?

Grefve Magnus tvekade icke ett gonblick om hvilket svar han borde afge.
Hade han vgat vara fullt rlig, skulle han ohjlpligt ha strtat sig
sjlf. Han sade med vrme:

Nej, eders majestt, som eder sanne vn sger jag eder, att _allt_ i
smdeskriften r uppdiktad lgn.

Mitt slseri -- har I frmrkt det?

Jag har allenast sett eders majestts konungsliga frikostighet, hvilken
gjort Sverige hedradt lngt fver dess grnser.

Min njeslystnad?

Eders nde r en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lng arbetsdag
stundom tillter sig en ringa frstrelse, mycket till sitt folks
btnad, ty det fr d skda sin i hela Europa bermda drottning.

Kristina log vemodigt.

Trhnda r I fr mycket min vn, sade hon ironiskt, men haf tack fr
edra mabla ord och nu -- lef vl.

Nr drren fallit igen efter honom, begynte Kristina hftigt g af och
an. Den frhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon
tyckte, att den brnt in ett mrke p golfvet, dr den legat, och hennes
ftter trampade denna flck s tidt, som funnes dr ngot att krossa
till stoftkorn.

Och dock hade vreden nu lmnat henne, allenast ngesten marterade henne.
Hon hade blifvit dmd! -- Hon hade fel, som en liten junker vgade syna
i smmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyrarigt barn vckte alla
stndernas hpnad fr sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon
redan p tronen, och i dmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord.
Hennes lof hade sjungits dag frn dag, s lngt hon kunde minnas
tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som mnniskor vgade peka
fingret t! Infr Gud allenast ville hon st till svars, han ensam
skulle vara hennes domare. Ve den af hennes understar, som djrfdes
hja sig till henne, Herrens smorda! -- Och nd -- nr hon nu tnkte p
det straff, hon nyss s ifrigt velat nedkalla fver den olycklige,
fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ngerfull stundan att
blifva kvitt ansvaret.

Nr hon var barn, hade hon tidt grtit fver Smedjegrdens fngar, och
helst hade hon velat fva barmhrtighet emot dessa arma frbrytare, men
d betydde hennes rst intet. Nr hon sjlf kom till makten, frfor hon
i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal vxte och var nu s
stort, att hon nstan dagligen den sista mnaden ndgats underskrifva
ddsdomar. Nr skulle detta f ett slut? Nr skulle hon f mod att rycka
af den sista lnk, som band henne vid detta land, fr trngt fr hennes
tankar, fr kallt fr hennes knslor och dock -- lskadt som arf efter
hennes hge fader.

Dessa seder och bruk plgade henne -- stora i mat och dryck, begifna p
krsliga gstabud, men lata, nr det gllde snillelekar, trga till
tankar -- snara till knytnfskamp! -- Och religionen! Hon stannade
pltsligt framfr ett portrtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt
fr den och nmnt den en helig sak. Fr honom hade den nyktra, torra
lutherdomen fyllt hjrtats behof att nrma sig Gud. Han hade varit man
och krigare, och hvarje hans dag var rik p planer till nya bragder.
Bibeln r en god bok fr den trtte att lgga sitt hufvud mot, nr
kvllen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock
manande till ro. Men fr henne -- kvinnan -- p en mans plats -- var den
ej nog. Hennes frysande sjl krfde annan vrme, hennes ensamma hjrta
begrde hetare bner, och drfr --

Hon fll p kn framfr portrttet, och hennes hnder famlade under den
vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon frde till sina
lppar.

Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet p en annan
tro n din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett
vrnlst barn, nr du drog bort. I min moders famn har jag aldrig knt
hugnad -- och ingen nrskyld har sttt vid min sida som frtrogen och
vn. Bland frmlingar har jag fostrats, bland frmlingar lefver jag, och
till ingen utom Gud anfrtror jag mina hemliga tankar. Men trhnda gr
min vg mot himmelen fjrran frn din, store fader. Se icke illa p
detta! Fuller lpa de samman i evig klarhet en gng, om de ock hr p
jorden te sig olika. Jag lngtar efter frid, och jag skall ska den
efter mitt sinne. Infr din dla skugga, o fader, tillstr jag ondligen
villigt, att det sprda redskap du lmnade i stndernas hnder, icke
pljer fdernas jord som sig br. Svaga ro mina krafter, fr hgt spnd
min bge. Ditt folk frstr mig icke och blir icke lyckligt under min
spira, den r dem fr mycket af scepter fr litet af pekpinne i deras
handlingars abc-bok.

Med pannan snkt mot krucifixet lg hon kvar p golfvet, till dess kylan
genomisade hennes lemmar.

                   *       *       *       *       *

Man hade nu hunnit nda fram till den tjugonde december, och julstket
var i det nrmaste fverstndet. Man begynte tnka p julklappar, och en
och annan af de mest kplystna sneglade ifrigt uppt Stortorget fr att
se, om ej stnden fr julmarknaden snart skulle stllas upp.

De flesta hade dock mindre sinne n eljes fr julens firande, ty
rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stmplat
mot drottningen och regeringen, vckte s allmnt intresse, att till och
med borgarhustrurna lto ljusstpning och svinslakt afstanna fr att med
korsade armar stta sig hos mnnen och lyssna till hvad de hade att
frkunna om denna mrkliga hndelse.

Den unge Messenius hade strax frklarat sig skyldig till frfattandet af
en smdeskrift; han hade fven namngifvit de herrar af adeln och
prsterskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.

Och i dag -- samma dag som marknadsstnden verkligen begynte rada upp
sig p Stortorget -- stod bde faderns och sonens dom afkunnad fr alla
att lsa p ett plakat invid skamplen.

Det hnde icke ofta, att sljarna s i lugn och ro som nu fingo stta
upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gng s fort varorna
plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna
ofredades icke denna dag. Allt folk strmmade fram till kken fr att af
ngon lskunnig f sig meddeladt hvad dr stod om missddarna.

Bland de frmsta var jungfru Mrta. Nr herr Christopher kallades infr
domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman betrffande
riksstyrelsens tgrder, hade Mrta bnfallit att f tflja honom, och
nu stod hon hr vid farkrs sida. Man hade intet kunnat fretaga mot
herr Christopher. Under trar och dmjukliga bedyranden hade han nekat
till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken vl gstat hans hus
men aldrig synts honom vrd ens ett godt ord. Och p sin ed blef han
befriad frn tuktan.

Den fagra jungfru Mrta hade fallit mycket af p denna korta tid. Hennes
spotska kckhet var frsvunnen, och under gonen lpte stygga, grbruna
skuggor, tydande p hemliga kval. De rda lpparna hade bleknat, och ned
mot hakan var det frsta lderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.

Med hnderna hrdt tryckta mot brstet lste hon junker Arnolds dom, och
hon brast ut i konvulsivisk grt, nr hon kom till orden: -- d han
blifvit betrdd med en upprorisk, grof och ohrlig smdeskrift, hvilken
han sjlf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestt,
hans kongl. hghet samt Sveriges rikes understar tumult och uppror
kunnat uppst; allts kan han icke bendas, androm vanartigom till sky
och varnagel, straffas ssom en riksens frrdare och frst mista hgra
hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet p fem stegel lggas
och handen sedan naglas vid kken. --

Hvad grter du fr, flicka, sporde herr Christopher och skyndade att
draga dottern med sig int Kinhstegatan.

Mrta svarade s tonlst, som hade hennes rst vissnat bort:

Han lider detta fr min skull.

Snack! Han lider det fr sin onda grnings skull. Du har intet med
honom att skaffa.

Jag frestade honom.

Mrta talade alltjmt med samma dda stmma, och hon gick framt med
slpande steg.

Fadern infll barskt:

Tag dig i akt fr knslopjoller, dotter! Man kunde eljes ltt tro, att
du ftt denne usling kr. Och du har sjlf sagt mig, att han var ditt
hjrta frmmande.

Den tiden hade jag fuller intet hjrta.

S hll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kken.

Mrta stirrade rakt framfr sig.

Dr vore min plats.

r du galen, ts. Har du blifvit frhxad! Godt, att vi kunna frdas
hemt snarliga, dr blir du dig vl lik igen.

Mrta hrde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lrft, och huden
tycktes stelnad fver kindknotorna.

Farkr, bad hon pltsligt, fr mig till slottet.

Hvad vill du dr?

Jag vill tala med drottningen.

Hur skulle det g till?

Sprj icke -- uppfyll blott min bn, s som du alltid frr plgat.

Herr Christopher knde hennes iskalla hand famla efter hans, och han
hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mktat leda hans steg
efter sina barnsliga nskningar. Utan ett ord vnde han, och snart stodo
de vid slottsporten. Vakten steg fram och begrde f veta deras rende.

Jag sker drottningen, svarade Mrta genast. Fr mig till henne, det
gller ett mnniskolif.

Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags,
men vl skulle jag slppt eder in fr edra svarta gons glans, om det
tjnat till ngot, dock m I veta, att drottningen dragit sina frde fr
att jula p rebro slott. Och vntas hon ej ter frrn efter Sancte
Knut.

Mrta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skdat ett sdant uttryck i ett
ansikte. Han ryste och tnkte mkande: Fr henne br det vl af till
Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur frstndet
slocknade i de stora, vidppna gonen.




                                  XI.
                      Skrddaren i adelsfodralet.


Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom
Stockholm. Stora, skymfande folkhopar fljde honom, hvar han frdades
fram, och p hans hufvud tyngde en gldgad jrnkrona. Framfr honom bar
den rdkldde bdeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen,
som plgade kallas morgonstjrna. Den arme konungen med de vilda,
blodsprngda gonen hade ock en storkansler efter sig, en rdskggig,
groft byggd nrkesbonde; de voro hufvudmnnen fr de vidt omkring
beryktade morgonstjrnorna.

Massan skrnade omkring upprorsmnnen, hvilka nu skulle rdbrkas,
halshuggas och steglas, fr att de djrfts visa sig uppstudsiga mot
regeringen och med klubbor och spjut trngt sig in p adelsgrdarna.

Hvem har uppviglat det gemena packet? undrade den frnme kpmannen
Doulmet. Han stod utanfr sin port och samsprkade nedltande med en
mindre betydande yrkesbroder, hvilken ocks skaffat sig bod vid
Vsterlnggatan.

, det sprjes, att det lr vara en frryckt piga frn Dalarna, en
prstdotter, genmlde den andre. Hon lr ha blifvit galen, nr unge
Messenius miste lifhanken -- krlek frsts!

Skulle det trhnda vara herr Christophers karska Mrta, som ledt
upproret? Henne knner jag genom min fruga, som r barnfdd dr p
trakten. Hon hade hett blod, den tsen, lt Maja-Karin frst.

Jo, jo, och nr sinnet r sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter
och ser detta gycklet som ett litet divertissement frn de lysande
vrdskapen! Aj, aj, den kronan sveder frvisso kungens skinn -- hr, hur
han vrlar!

Doulmet vnde sig bort och mumlade:

Det r en fast mklig syn! Folket sliter ju deras klder i trasor. Vl
mste de npsas, men det r en vidrig plgsed att gra dem till freml
fr allskns hn och spe. Nppeligen lrer det vara hennes majestts
vilja, att hennes understar skola fara s fram. Hon har alltid visat
mhet fr de olycklige.

Nmner I dem olyckliga, som bedrifver ond grning mot sitt land och
dess lagar?

De ro allenast redskap i den pockande lgadelns hnder, pstod
Doulmet torrt. Han rknade bland sina kunder endast de frnmligare och
fraktade uppkomlingarne -- medan han vntade p adelsbrefvet.

Det lnga, skrckinjagande tget med frbrytarne i spetsen fortsatte
uppt Sanct Laurentii grnd i riktning mot Stortorget. Flera af de
mktiga adelspalatsen stodo redan de och tomma, ty man befann sig i
juni mnad, och de, som ej af regeringsrenden tvungos att stanna, hade
dragit till sina grdar.

Solskenet tycktes flda fver i grnden och ska sig upp mot de branta
taken nda till de smala skorstenarna. Ngra hundar dsade midt i
gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, nr folket sparkade
till dem.

En katt sprang ngsligt jamande in i en mrk portglugg till ett
igenbommadt hus, olustig fr rttfngst som fr hvarje annan gagnelig
sysselsttning p denna gldheta dag.

Hennes majestt hade varit ute p ridtur till Valdemarsn eller, som det
nu allt oftare nmndes, Djurgrden. Vid slottsporten hejdades hon af en
rasande kvinna ur hopen, som ville sp henne och skrikande trngde sig
framom kavaljerernas hstar.

Eders hga nde, hr mig! Jag knner alla mnniskoden, kraxade hon
med hes och nd gll rst. Gif mig den allra ndigaste hvita handen,
och I skall f att veta allt I stundar.

Afspisa henne med ett piskrapp, uppmanade Bourdelot, drottningens
nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle
intet hgre nskat, men Corfitz Ulfeldt, den frn sitt fdernesland
utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig
mildhet, infll ifrigt:

Nej, nej, ltom oss lyss till hennes ord. Af barn och drar lres
sanningen, och hennes majestt skall trhnda finna frnjelse i hennes
tal.

Nppeligen, svarade Kristina hgdraget, men lt g fr en gngs
skull. Offra en riksdaler p upptget, monsieur Ulfeldt. Min pung
tillstdjer icke slikt slseri.

Kristina rckte leende fram sin hand, som den sinnesfrvirrade kvinnan
snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvrs
i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen
skrek hon hgt: Lifsens krona fr I; den r af gldgadt jrn som
morgonstjrnekungens! Aj, aj, hga drottning, den brnner fuller bort
den krona I nu br.

Kristina ryckte till.

Tvi fr dumt snack, sade hon hftigt, men hennes kinder blefvo varmt
rda, och blicken fick ngot p en gng skyggt och lyckligt.

Claes Tott var nog djrf att infalla:

Vr Herre och Luther mnde vara storligen lngmodiga, om de brdt hamra
den kronan frdig, ty fr sann gnar eders majestt dem fga flit. I gr
i slottskapellet njt eders nde af Horatius --

Och sistlidne sndag i Storkyrkan af en mkta god smn, afslutade
Bourdelot skrattande.

Hela sllskapet instmde i munterheten, men kvinnans svada blef allt
ymnigare, och ur hennes frvridna mun strmmade frutsgelser och
orakelord i brokigt virrvarr.

Hon hade i sin sjuka hjrna samlat mycket af folkets dom fver
drottningen, och hon blottade ofrtckt alla de smygande rykten, som
tassade omkring kungaborgen.

I skall akta eder fr den svartgde fransosens gift, ndiga drottning,
hvste hon, hans trolldrycker vlla eder stort men, och det m I veta,
att den riddersman I hljt med guld, r fullare af falskhet n jorden af
mull, och den dr unge narren, I stdse sprkar an, r eder tro, s
lnge I kr med lyckans spann.

Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fnigt fver att ha
funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som frstod att de sista orden
gllde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, rt utom sig:

Vet hut, kring!

Ocks Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid
brukade, och som hennes majestt ej syntes taga illa upp, att kvinnan
skulle fras bort af vakten och sttas i frvar, d hon spred ut hvad
ondt och farligt var.

Kristina nickade medgifvande och liksom trtt. Omedvetet satte hon i
detsamma hnderna fr ronen, nr ett fasansfullt skri skar genom
luften. Det kom frn Stortorget, dr morgonstjrnekungen nu rdbrkades.

Bourdelot tog hastigt drottningens hst vid tygeln och ledde den in p
borggrden. Hela hans smidiga vsen antog i detta gonblick en vekt
beskyddande mhet, mannens emot kvinnan, och Kristina sg upp mot honom
med ett hngifvet uttryck i de stora, bl gonen.

Sedan ngot mer n ett r hade hon begagnat sig af denne mans
lkarekonst, och hon knde sig redan frunderligt frisk och stark. Hon
tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna frgta den stund, d han fr
frsta gngen steg fram till hennes sjuklger och lade en sval, mjuk
hand fver hennes brnnheta panna. S fort frmdde han tvinga den svra
febern att fly, att det nstan tycktes henne, som om hans blotta nrvaro
strk bort plgorna. Och nr hon blef friskare, kvickade han henne an
med gnistrande skmt. Hennes dag hade knappast lngre ngra
arbetstimmar. Skmtan och lysande fester plnade ut grubblet och de
ensamma tankarna. Bourdelot tillt aldrig sin hga patient att gripas af
allvarets fasta hand, hvilken drog henne till anstrngande plikter. Hon
skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.

Kristina stdde sig ltt mot sin medicus' arm, nr hon nu gick uppfr
trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmstare
von Steinberg. Ocks han hrde till drottningens unga gunstlingar, sedan
han vid ett tillflle lyckats rdda hennes majestt ur sjnd.

Det var ett stojande och hgljudt sllskap, som begaf sig upp i
slottsrummen, och deras skrattsalfvor hrdes nda ned i rdskammaren,
dr Axel Oxenstierna satt lutad fver rkenskaper, gfvobref och
kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trtta hufvud, men
handen slppte icke pennan. nnu var icke hans vrf afslutadt; n
betydde hans ord ngot. Drottningen hade till och med begynt nrma sig
honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbrdan och axlade den af sig
som en fr tung kappa. Ett fast sllsamt kynne hade hon, denna unga
kvinna, som alltid tycktes bengen att lska, men som dock endast
stnkte heta droppar omkring sig af den mhet, hon bort samla p en
enda.

Hvarje r hade gunstlingarnas antal kats och ynnestbevisen utdelats
allt rikligare, och dock frefll det, som om drottningens hjrta blefve
allt kallare. Hon drog sig inom ett hrdt, glnsande skal och tycktes ej
vilja lta ngon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa bda
lyckskare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga
komme ur riket. Ett helt r hade de frestat regeringens och folkets
tlamod genom att draga drottningen ifrn hvad henne krt borde vara:
omsorgen om sitt land; och de rykten, som fr deras skull spredos om
drottningen, voro s nesliga, att de ohjlpligt flckade landets frsta
kvinna.

Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville n en gng
prfva, om hon tcktes lyssna till en faderlig varning, men han mste
bida sin tid. Trhnda tfvade hon denna gngen dagen fver i Stockholm.
Eljes hade hon nu hela vren vistats p Jakobsdal, hvilket grefve Magnus
sknkt henne. Dr mottog hon alla de utlndska sndebuden, och dr hade
hon frlidet r afhllit sina lnga diskurser med de mystiska
italienarne Malines och Cassati, hvilka frsvunnit lika pltsligt och
spklikt som de visat sig.

Ett par surrande och nsvisa flugor strde den gamle kanslerens
bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts p det oskrifna
pappersarket, och han mste schasa bort dem.

Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned p kansliet hade han
hyst, men frmodligen hade hon anlndt till staden allenast fr att
efterhra Pimentellis hlsotillstnd. Det troddes, att han ftt ett
lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.

Kansleren vnde sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna
genast afbrt sitt brda lopp:

Har hennes majestt ltit tillsga, att hon rnar sig ned hr i dag?

Nej, eders nde, drom ha vi intet frsport.

Godt. Faren fort med det arbete, jag frelagt eder!

Han nickade vnligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdrkt
och sltat spetskragen, begaf han sig upp fr den smala vindeltrappan
till gamla matsalen, p hvars trskel han stannade med ofrivilligt
rynkade gonbryn, ty fr hans allvarliga blick tedde sig det upptg, som
hr frehades midt p blanka frmiddagen, ingalunda amusant.

De lrde herrarne Naud och Meibom utfrde till drottningens och hela
hofvets frlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom
de fr ngon tid sedan skrifvit en lrd afhandling. De togo sig
fvermttan ljliga ut, men tycktes sjlfva okunniga om, att de gjorde
sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga
krumbuktande.

P ena sidan om drottningen stod Bourdelot, p den andra hennes f. d.
hofskrddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade fverljudt,
och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillt sig slutligen ngra
glpord hgt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djrft hopp, och han
uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina
skrifter, hade de i sjlfva verket spelat den snpliga rollen af
arlekiner.

Utan ett ord rusade den storvxte tysken fram till Bourdelot, som
franstaltat uppvisningen, och smllde honom en eftertrycklig rfil p
hgra kinden.

Vet I icke hut, som drifver gck med rlig mans lrdom, rt han,
glmsk af drottningens nrvaro.

Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: Slika upptrden, min
kre Meibom, undanbedja vi oss fr all framtid. De hafva platt intet med
hofseder att bestlla, och helst se vi, att I ofrdrjligen drager
ddan, om I ej skall st oss rd och blek till svars fr eder
klumpighet.

Som alltid tnde vreden heta flammor p hennes kinder, och gonen
mrknade i hot. Hon stampade hrdt i golfvet med den klacklsa stfveln
och tillade vnd till Leijoncrona: Drag frsorg om att vi blifva den
karlen kvitt snarast grligt.

Bourdelot log sjlfbeltet. Detta var vl hans sista vrf p svensk
botten, ty redan instundande natt skulle han lmna det land, dr under
ett decennium Frankrikes sner haft ett skrare stamhll och fetare bord
n fosterjorden bjd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga
ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga understar
skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allskns
trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevgenhet. Vl
visste hon, hvem som innstlat detta talet i deras hus och sinnen, och
hon aktade att npsa honom, hur nra tronen han n stod.

Bourdelot hade en gng sagt: Grefve Magnus r min vedersakare i allt,
icke drfr att han r eders majestts vn utan drfr att han ser, att
jag sitter ordd i stet och han dremot glider nedfr p de pund
frsynen placerat i en onmnbar kroppsdel.

Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke
lngre var den spirituelle vrldsmannen utan en trtlysten och pockande
hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gckande frakt, som kade
hans hat mot lyckligare medtflare.

Leijoncrona makade med en fga smidig rrelse Meibom bort till
kammarpagerna och sade snsigt:

Det r bst, han ger sig i vg. Hr vilja vi ej ha honom! Med hgra
tummen och pekfingret knppte den viktige rntmstaren, en titel, som
Holm-Leijoncrona ftt snarare fr sina frsyndelsers n fr sina
frtjnsters skull, bort ngra dammkorn frn den med guldbroderier
fversllade rocken och vnde sig nu mot rikskansleren med en bugning,
som var halft drngaktig, halft ofrskmd.

Nej se, grefve Axel, sade han gemytligt, trd innanfr! Drottningen
har vl icke sett eder. Vi ha haft s stor gamman af de lrda herrarnas
piruetter, att eders ndes nrvaro undgtt oss.

Axel Oxenstierna betraktade den uppblste gontjnaren utan att genmla
ngot, ej heller fljde han uppmaningen att trda in i salen. Nr hennes
majestt haft ett vredesutbrott som detta, hnde det henne tidt, att hon
blef ondig och frolmpande, hvem som mnde komma i hennes vg.

Leijoncrona, som ej frstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad,
trugade honom nyo:

Stig mans p, herr grefve! Nu hafva vi aflgsnat de lrda paddorna.
Bourdelot har rensat slottet fr de tallriksslickarna. Men nu lrer han
sjlf f respass efter hvad det frljudes. Drottningen har nog af hans
kurer och afsger sig Frankrike till Spaniens frmn, he, he, he.

Du snackar hufvudet af dig, Holm, och trhnda hvad dig n krare r,
adelsrocken, sade nu ndtligen Oxenstierna med djup, tung stmma. Han
stundade ifrigare n ngonsin att f denne plumpe slle aflgsnad frn
hofvet, dr hans lsmynthet redan gjort mycket ohgn. Hade han icke
ltit gra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, anvndt honom,
en simpel lakej, till sin frtrogne, nr hon p smygvgar lt fra
pfvens utskickade till sin sngkammare.

En sklfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken p hvad som
blifvit honom sagdt om drottningens intresse fr den papistiska lran.
Det syntes honom, att ingen frdmjukelse kunnat drabba landet hrdare
n den om hon afveke frn sin fdernerfda tro. Alla felsteg, hon
begtt, allt slseri med kronans medel, lttfrdighet och skrymteri voro
intet, jmfrdt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.

Kristina hade ftt sikte p honom, nickade kort och sporde:

Hvad r I begrandes, herr kansler?

Nu stod Axel Oxenstierna nyo infr henne, och hans blick hade det
uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, nr han var missnjd med
lilla drottningen. En scen frn denna lnge sedan flydda tid framtrdde
pltsligt med lefvande frger fr henne, och hon log halft svrmodigt,
halft trotsigt, nr hon rckte honom handen.

Vill eders majestt ndigast sknka mig ngra gonblick?

Ja -- ehuru jag frmrker, att edert tal r af ondo. Minns I den gngen
I sammankallade riksrden omkring min tioriga person och hll en
moralpredikan fr mig, utgende frn berttelsen om Noaks sner? S ser
I ut ocks i dag, men mhnda vljer I en annan biblisk bild. Jag
frhoppas det. Jag hrer ej grna om de samma sagorna.

Ingen saga skall jag mla, ndigsta drottning. Jag har kommit att --
varna eder.

Kristina rynkade pannan.

Slikt bedrifver I med alltfr stor flit! -- Leijoncrona, om en timme
skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Hll eder beredd!

Johan Holm-Leijoncrona bugade och hll drren ppen fr hennes majestt,
som fljd af rikskansleren begaf sig in i sngkammaren. Nr de hga
personerna frsvunnit, rtade den sprttige herrn upp sig och tog ngra
lnga steg fver det glatta golfvet, hvilket alltid vllade honom
frtret. Han gled och halkade bestndigt till hofmnnens frlustelse. I
synnerhet kammarpagerna drefvo ppet spe af honom.

Nu mnade han sig direkt ned till kldkammarn, dr han visste, att hans
stinne svger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerdsmstare
i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestt
utmrkt honom och kallat honom en hjlp i ndens timma. Hon hade
nmligen lnat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva
trettiotusen vid sin afresa, och resten mste brukas till en balett,
hvilken drottningen mnade gifva under sommaren.

I trapporna mtte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne
ofrdrjligen med karesser af det slag, han sett hofmnnen bruka, men
hans hnder hade alltfr tafatta och dygdesamma grepp, hvarfr den unga
trnan skrek dubbelt s hgt, som nr dulle-Totten kramade henne.

Grefve Claes Tott hade mnga krleksbravader, och det frnjde
drottningen storligen att hra om dessa mandater. F. d. hofskrddaren
drmde om att ocks kunna uppbygga hennes majestt med berttelsen om
att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jmte en viss
skn dams lsklingsblomma eller band, men nnu hade intet slikt galant
fventyr vederfarits honom. Man skrattade t eller afvrjde hans
amourer. --

Tag plats, gref Axel, uppmanade Kristina och slngde sig sjlf
vrdslst p sngen, gspande som ett sjlfsvldigt barn.

Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgracisa och oskna stllning
plgade honom, men han hade fresatt sig att taga henne med mildhet, och
afvaktade hennes nsta ord.

Det kom helt pltsligt:

Jag r icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min kre kansler; min
medicus lmnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behlla allt i
eget fat.

Jag lycknskar eders majestt och hela landet, som befrias frn denna
osmakliga person, och min hgsta stundan r, att afskedet stode fr
drren ock fr andra lyckskare.

Hvilka menar I?

Frmst Ulfeldt och Pimentelli, eders hga nde.

I frgter sannolikt, att don Pimentelli kommer frn ett land, p hvars
vnskapstraktat vi stta hgt vrde, och hvad Ulfeldt betrffar, har han
bevist sig vara oss underdnigst tillgifven. Hade han icke ppnat sin
brs, skulle vi ej mktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning
frlidet r. I vet vl, jag hade frgfves bud om frstrckning p tio
hll; fven till eder och gref Magnus vnde jag mig, begrandes ln, men
edra guldtunnor hade intet sprund.

Eders nde dmer fverhfvan strngt. Vi ha aldrig tvekat att gifva,
nr eders majestt trngt p, men d frmdde vi det icke. Reda
penningar r en fly vara i Sverige nu till dags.

Och I ger mitt 'slseri' skulden. Fuller r mig detta veterligt. Men en
fri fgel stter man icke ostraffadt i bur. Frmenas han att flyga mot
all vrldens hrligheter, begrer han dem till sig. S har det gtt mig.
Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farvl. I vet, att mitt
beslut denna gng r oryggligt. Hon satte sig pltsligt upp och utbrast
passioneradt:

Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag frfryser hr i denna
polarvr, dr man bjuder ljumma hjrtan och ljumma eder. Man har
frebrtt mig, att jag icke kan lska. Sg -- hvem vill man bjuda mig,
som mktade fatta det sinne, hvilket frbrnner sig sjlf i lngtan
efter hel lycka?

Axel Oxenstierna stirrade hpen p henne. Hon syntes honom frvandlad,
som omgifven af eldslgor. Det var en ung kvinna, trstande efter det
ouppneliga, fr stolt att duka under fr sin svaghet, fr sann att
frneka den.

Hastigt slog hon dock om frn det feberheta tonfallet till ett lugnare,
och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:

Jag vntar edert andragande!

Kanslerens hvita hufvud bjdes djupt.

Skall eders majestt vrdigas hra mig? Jag har obehagliga saker att
mla. Mitt tal blir ej s ljufligt som de unga courtisanernas. Fr jag
ndig tilltelse att sga fritt, hvad som ligger mig p hjrtat?

Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin lsklingshund Pan och
begrafde ftterna i hans yfviga pls.

Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade s mycket att frambra -- allt
var af strsta vikt, men det syntes honom, som skulle det ej bta mera
n att kasta en sten i djupt vatten. Nr ringarna efter den utplnats,
r den glmd.

Han begynte dock, och talade lnge och lgmldt. Till en brjan lyssnade
Kristina uppmrksamt, men snart frefll hon trtt p dessa
frestllningar om tryckande skatter, otjnlig hofhllning och mycket
annat. Frst nr kansleren upprrd yttrade, att han fven frnummit, det
hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon
till och sparkade undan hunden med en frtrytsam rrelse:

Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,
genmlde hon hgmodigt, och att jag gitter svara eder, kan I betacka
eder gr hr. Hr mig, min vn, _Sveriges_ drottning sviker icke sin
faders tro, om hon ock ser dess hligheter. -- Nu till annat: Hvad sger
I om att bli hertig?

Jag frvgrar att mottaga slik rebevisning.

Det gr I allenast drfr att I vet, det jag stundar unge Totts
upphjelse i hertigligt stnd.

Enligt min syn p tingen r en svensk dlings brd honom nog. Man mste
endast beklaga, att s mnga nu till dags lisma sig fram till ernendet
af adelsdiplomet. Eders majestt har nra sin person en narr, som ej
borde tillstdjas vapenskld.

Hans namn?

Hofskrddaren Johan Holm.

Min Leijoncrona! Hvad har han frbrutit? Icke annat jag vet, r han en
lika braf man som ngon annan.

Hans bravur m vara hvilken som helst, han frblir dock en skrddaresax
i adelsfodral, och jag ber underdnigast eders majestt betnka ...

Kristina reste sig och tvang honom med en handrrelse att afbryta.

Lt det nu vara nog, sade hon retligt. Jag r behrigen tuktad och
trnger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli,
skall jag rida ut ett slag igen. Min hst br mig bort frn alla
ledsamheter.

Oxenstierna rnade invnda, att hon alltfr flitigt begagnade denna
frstrelse, ty aldrig tillfrene hade man vl hrt om en drottning, som
nattetid red allena gata upp och gata ned, s som hon fr plgsed hade,
men han vgade icke ytterligare prfva hennes lngmodighet.

Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflgsnade han sig.

Han hade icke vl hunnit ut, frrn Johan Holm, hgtidlig och med ett
viktigt smil kring de skgglsa lpparna, stod infr hennes majestt.

Hvad vill han, min kre mstare af saxen och lejonet, sporde Kristina
skrattande.

Eders majestt, jag fr en del jungfrus talan.

Hon r krlekskrank, den vna mn, inte sant? Men hvad skall jag gra
t det?

Hon bnfaller genom mig, han brstade sig, om eders majestts
beskydd.

S -- r I en sdan storman i lskogsdater? Hvad sger mor Barbara
drom? Hon tr vl icke skda med blida gon slika snedsprng.

Leijoncronas sm plirande gon, hvilka liknade tennknappar i dligt
sydda knapphl, glimmade till, och han beknde en smula generad, att han
allenast var tredje man. Den unga trnan lskade af varmt hjrta grefve
Tott, men hennes fader ville gifva henne t en annan. Endast drottningen
kunde rdda henne.

Tott m komma hit, befallde Kristina; och nr hennes befallning ntt
sitt ml och grefven stod infr henne, sporde hon:

rnar I gifta eder?

Nej, eders majestt. Jag har nnu icke skdat kvinnan, allenast
kvinnorna.

Klokt taladt. Far fort med sdan syn p genus femineum. -- Men hr
lrer finnas en ung trna vid mitt hof, som drmmer om eder krlek.

D r min famn ppen att vagga hennes drmmar, eders majestt. I
fredstid har en krigare icke annat att bestlla n att lustvandra bland
lefvande blomstersngar. Hvilar en diamant invid blommornas hjrta,
kyssa vi bort -- det r vrt lefvebrd.

Drottningen skrattade bevget t gunstlingens skmtan, och hon sade:

S ger jag eder orlof till krlekshandeln, grefve Tott! lskog r den
friborna lyckans sktebarn, ktenskapet samhllets bte avire. Jag ser
grna ungdomsdrmmarnas hvita fjrilar vid mitt hof. De parera mot rda
rosor, men rtagrdens fnkol och anis ro mig fga kra. Och nu, herr
grefve, stll den unga trnan till freds efter hennes sinne! Jag
behfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon p Jakobsdal!

Hon tnkte, nr han lmnat henne, att hon hellre skulle velat gifva
riket i arf t denne ridderlige ungersven med furstelater n t sin
frnde Karl Gustaf, som alltjmt syntes henne vara en borgerlig sprtt
med smtt skurna begrepp. All utvrtes estime ville hon likvl framgent
som hittills bevisa honom, ty han var dock en ttling af det stolta
Vasahuset, han som Tott, men ett fjt nrmare kronan.




                                  XII.
                                I ond.


Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjnare upp i den kalla karossen,
hvilkens unkna luft vllade henne en besvrlig hostattack. Hon satte sig
med en djup suck ned p de hrdt stoppade dynorna och drog sorgedoket
fver pannan ned mot de insjunkna, grbleka kinderna. Salig kungens
ungdomslskade hade intet af sin ljufva fgring kvar. Hon var en sjuklig
och trtt gammal kvinna, som efter sin makes dd dragit sig tillbaka
frn vrlden.

Dock hade hon planterat tvenne unga, starka trd p kunglig mark, sina
bda sner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda
frtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade knt sig s lycklig vid all
den ra, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag
drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och
stoltaste trdet hade blst omkull -- hennes mest lskade son, Magnus
Gabriel, hade fallit i ond hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt
henne ur fattningen n detta budskap.

Frst knde hon sig frlamad. Det fll en tyngd fver alla hennes leder,
och hnderna sjnko som bly ned i hennes skte. Men hennes trots r och
sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i ngon sl underkastelse.
Hon skulle underska saken, sjlf tala med sonen. Han mste vl sga
henne, att budbraren fverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och
ltt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs frn hofvet, frn
drottningens nrhet, skulle det fr sann bli hans dd.

Och hvad hade den alltfr ledsamma affren rrt sig om? Hon vnde sig
mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:

Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat n ett bakdantande af en
simpel adelsman?

Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick ocks henne djupt till
sinnes; hon sg melankoliskt ut p det snblandade regnet, nr hon helt
sakta genmlde:

Det torde tyvrr ej vara frsta gngen han skt hja sig i drottningens
ynnest genom att frklena andra, och godt hade det varit, om vr
krlskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.

Ebba Brahe svepte mantelkappan ttare omkring sig och sade med en rst,
i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, s hes och skroflig var den:

Jag r sker p min son. Han har intet ondt begtt. Denne Steinberg,
som han namngifvit som drottningens frtalare, mste ock ha skulden.

Steinberg lrer med ed bekrftat, att han intet ltit mla om hennes
majestt, och detsamma sger fven fverste Schlippenbach, som vr kre
broder blandat in i hndelsen.

Tig barn, hellre n att du med ditt tal skall vnda dig mot din
broder, infll fru Ebba barskt. Gud gifve, vi hade denna vgen bakom
oss och voro i Uppsala, dr jag skall f bevisning om min sons oskuld.
Fuller anar jag, att den rnksmidaren Pimentelli str bakom allt detta
ominsa snack. En De la Gardie flckar icke sin heder med ngon lg
handling, och min Magnus r hjd fver allt illavulet.

Vagnen skakade fram p den dyiga vgen, och de vldsamma krngningarna
brt den gamla moderns ordstrm, s att dottern hade svrt att uppfnga
meningen.

Trots den tidiga morgonstunden, rdde kulen decemberskymning, och de tv
kvinnorna inne i den alltfr stora, mrka vagnen liknade gr
spkskepnader af sorgen och grmelsen.

Smniga och dufna fljde tjnarna efter i en karet. De hade hoppats f
stanna i fred p Axholmen fver vintern, och att s hr pltsligt bryta
upp likade icke de ldriga lakejerna och de grnade kammarpigorna.

De hviskade skyggt om anledningen till resan, sdan ryktet mlt dem den.
Gref Magnus hade vgat tillvita drottningen hennes synd att hafva en
utlndsk lskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvarfver
drottningen blifvit s uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen.
Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjnare p sin rotvlska frtalt,
och han hade dristat sig gra det tillgget, att hennes majestt fllan
icke skulle tagit s illa upp, om hon haft ngon natt till fvers fr
herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade s fliteligen vaggvisor
fr henne, att hon frgtit Sverige.

Man visste, att detta tal syftade p Pimentelli och Ulfeldt, och
harmades p drottningen, men mnga ord byttes ej nu i mnet.
Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af
honungsbrdet och brnnvinet, som i en fltflaska gick frn mun till
mun.

Backe upp och backe ned gick frden. Snn fll allt ymnigare och gjorde
de knaggliga vgarna n olndigare. Blsten tjt och hven, dr den frn
skogen sopade fram fver de ofantliga grdena och hvirflade snflingorna
omkring som tta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.

Nu sknjs stadsporten, fru moder, utbrast slutligen Maria Sophia. I
ser svra medtagen ut.

Resan har vllat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga
r fverstnden. I min sons armar skall jag frgta alla krmpor.

Hennes stora, mrka gon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare
p den smala bnken, alltfr obekvm fr hennes r.

Det rda Vasaslottet lyste nu emot dem som en vldig fyrbk uppe p
vallen, och nedanfr lgo sm fula, halmtckta hus utkastade som en
handfull jtteleksaker. Domkyrkans torn frblefvo borta i sndiset, men
sjlfva byggnadens massa strckte sig som ett sofvande mammutdjur p den
lilla upphjningens hvita bdd.

Det var lrdag, och klockorna ringde till heligml och slut p veckans
id, just nr de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot
slottet.

Grefvinnan Ebbas drng, Lasse, hade ridit i frvg fr att hos
slottsvakten efterhra, hvar grefven stode att antrffa. Slokrad och
med hngande mungipor tervnde han till den vntande karossen, hvilken
tycktes stelnad och infrusen i snn.

Ebba Brahe slog med knuten hand upp drren:

Hvilka tidender medfr du?

Eders nde! Drottningen har dragit ut p jakt med den engelske och
spanske gesanten, och gref Magnus --

Han r med -- han r alltid med drottningen -- jag vet det! Hennes
stmma ljd nstan hotande, och gonen brnde mot Lasses ansikte, s att
han knappt vgade sga mera.

Maria Sophia infll:

Hvad fick du att veta betrffande min herr broder?

Den ndige grefven begaf sig i gr morse till Ekholmen.

Nr vntas han ter? sporde fru Ebba, och nu sjnk rsten, som nr ett
ljus pltsligt slocknande glider ned i pipan.

Lasse skulle stundat, att hans ljusa hrman i detta gonblick skylt
hans ansikte, men blsten reste den i stllet stridslystet.

Vakten hade frnummit, att alla herr grefvens tillhrigheter redan
blifvit eftersnda; han lrer icke brdt frvntas ter.

Ebba Brahe ryckte till, och ohrbara ord smulades snder mellan hennes
sklfvande lppar. Det blef fru Maria Sophias vrf att tillsga kusken
att kra till hrbrget, men nr hon dr ville fra sin fru moder till
sngs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej
kunna resa sig mera.

Sngen r en vn fr den, som mktar sofva, sade hon matt, men vaka
hamnar den sig tidt p, frvandlande sig till sjuklger.

I en hg karmstol fll den gamla grefvinnan samman; hennes gon stirrade
ut mot kammarens enkla freml utan att se dem. Ett vaxljus brann ned
och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smg
den sig till sist in och hlsade fru Ebba med en kall smekning fver
hennes skrumpna hand, som vissen och bldrad hvilade bland den svarta
kjortelns veck.

Klockorna ringde nyo, denna gng till mssa, och fru Ebba uppmanade
dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Sjlf ville hon
bida i ensamhet den stund, d gudstjnsten slt, fr att ha kraft att
ofrtfvadt ka upp till slottet. Drottningen skulle skerligen icke
vgra henne audiens nsknt det var sndag. Hon hade ju afskaffat allt
helighllande af denna dag och plgade sjlf d stlla till allehanda
lustbarheter.

Sttlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, nr
den krde upp mot slottsbacken; fre den red Lasse, och p sidorna
sprungo sex drngar i det De la Gardieska livret. De hllo alla
hfviskt sina hufvudbonader i handen.

Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade terftt sin
tillfrsikt, och gonen strlade ut sin kvarglmda ungdom fver det
frade, trepljda ansiktet. Den tjnare, hon sndt fr att efterhra om
drottningen ville gifva henne fretrde, hade tervndt med ett mycket
huldrikt svar, och detta kom henne att tro p en lycklig utgng af sitt
rende.

Genom den etthundra man starka hgvakten skred den lilla svarta skuggan
i nkedoket fram. Hon var s van vid hofceremoniel, att hon som en
smngngerska passerade frrummet, dr den guldbroderade stnddrabanten
stod som uthuggen ur tr. Nr hon kom in i salen, dr hela hofvet syntes
samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad fver kinderna,
men hon hjde hufvudet och fljde kammarherren Clas Banr in i
drottningens kabinett.

Vl mtt, fru Ebba!

Det var drottningens klara, ngot kalla stmma, som ljd emot henne frn
rummets frgrund. Hon stod dr under en himmel af karmosinsammet,
omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gra kldesdrkten, den svarta
halsduken och den lilla sobelbrmade sammetsmssan, som hennes majestt
bar, frefll henne vlbekant. Det enda, som tycktes henne frmmande i
drottningens pkldning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt rda
band. Visserligen hade hon frsport mycket om dess tillkomst och fven
harmats fver slikt pjoller, men nu ville hon icke tnka drp. Hon
skulle villigt frgta alla drottningens nycker, allenast hugsande
hennes stora nd och godhet mot sonen.

Infr dessa leende, ofrstende mnniskor -- de flesta af utlndsk brd
-- kostade det fuller p att dmjuka sig, men intet var henne mer vrdt
n sonens bsta, och pltsligt knde hon klart, hvad han aldrig i ord
tillsttt men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela
sitt varma, veka hjrta lskat denna kvinna, som nmndes Sveriges
drottning.

Hon hjde icke hufvudet, men i tonfallet lg en stolt frebrelse, nr
hon nu yttrade: Jag har kommit fr att trffa min son. Jag kunde icke
frestlla mig honom annorstdes n dr hans hga beskyddarinna fanns.

Kristinas bl gon hade en glans af fejadt stl, nr hon riktade dem p
grefvinnan, och hennes svar var fga gunstigt:

I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovrdig en plats vid
mitt hof. Jag har sjlf tillsagt honom att draga ddan.

Ebba Brahe stod nnu upprtt, men den blekhet, som bredde sig fver
ansiktet, vittnade om, hur smrtan frvittrade hennes kraft. En gng fr
lnge, lnge sedan hade en drottning med lika jrnhrd hand kramat om
hennes hjrta, men det lidande hon d knt hade varit lust jmfrdt med
detta.

En vink af Kristina affrdade den lyssnande uppvaktningen. En stum,
bugande rad af herrar och damer gled ut genom den lga, djupa drramen,
och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna frefll henne med
ens s dsligt, som om allt lif lmnat det, ty ingen af de bda
kvinnorna yttrade p lnge ett ord. Slutligen brt drottningen
tystnaden:

Vill I icke se eder unga svrdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse
befinner sig stadigt hr p slottet.

Ebba Brahe frstod, att dessa ord menades endels som trst och endels
som punkt p andragandet om sonen, men hon skakade hftigt p hufvudet.
Ingen ville hon se -- ingen annan n den frorttade sonen rrde henne i
detta gonblick. Hon erfor en het impuls att skrika hgt som ett
vckarerop till drottningens sofvande hjrta: Hugsar du intet af din
mhet fr honom, hvars namn du i ungdomsren stndigt bar p lpparna?
Har du frgtit alla de ntter vi vakat tillsammans, frnjande oss med
tal om den, hvilken var oss bda krast i lifvet? -- Hon hejdade dock
tankarnas vallfart och nmnde intet om flydda tider, men med en
frtviflad snyftning sjnk hon p kn infr dottern till den man,
hvilken offrat henne sjlf s mnga mma knfall.

Eders nde, hviskade hon; vra frfder -- min makes som mina -- vi
sjlfva, vra barn ha alltid left och andats nra tronen, och den
kungliga ndens sol har stdse lyst fver dem, befruktande deras
handlingar. fvergif oss icke heller nu! Det r fr nkans son jag
beder. Han r mig frunderligen kr, och jag hyser ingen hgre nskan n
att f behlla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla gon
i evig frid.

Talet hade blifvit lngt; som klagande toner frn en brusten strng
ndde det Kristina, och hon lyssnade till denna beknnelse om en moders
krlek som till ngot sllsamt rrande. Med en blick full af deltagande
rckte hon den gamla handen:

Stig upp, fru grefvinna, och var frvissad, att jag intet agg br till
er son; m han lefva, s lycklig han det frmr, eder till fromma.

Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra,
smala lppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:

Edra ord, ndigste drottning, mla mig vl, att I tersknker honom
eder ynnest, annorlunda menade ha de fga vrde.

Min ynnest torde han sjlf veta medlen att terfrvrfva. Till mitt hof
kommer han dock ej vidare, men fverste Schlippenbach bidar sin
upprttelse, och grefvens heder krfver, att han gifver den.

Ngot s oerhrdt som att den frnmste af landets unga hgadel skulle
duellera med en uppkomling, en rotfrukt frn ngon tysk ker, kunde gref
Magnus' moder icke frestlla sig, och hon utbrast med en rest af sin
forna hftighet:

Slik vrjfktning kan eders majestt bjuda sina kammarpager. Min son,
riksrdet och riksskattmstaren anstr det ej frga svrdsudden med dy.

S m han hlla svrdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och
lumpenhet lter jag mina drngar kasta utom slottsporten. Detta r mitt
sista ord i denna sak.

Ebba Brahes frbittring smalt bort fr den bottenlsa grmelse hon knde
fver att intet kunna utrtta till sonens bsta. Som en agad hund krp
landets frsta grefvinna fram till drottningens ftter och brast ut i
hejdls grt. Hon fick icke fram ngra ord. gonen frblindades af
trar, och hela hennes kropp skakade af ngest.

Lugna eder, bad Kristina vnligt. I har nnu en son, min hurtige
jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall frvisso hlla eder
vgen till min gunst ppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet
bevisa.

Med en stmma, som ljd ddstrtt, svarade hon:

Jag frmr icke tacka eders majestt, ty mitt hjrta r snderbrkadt
af sorg. Hade I knt en moders lust och ve, skulle I frvisso icke farit
fram s hrdt.

Hon reste sig och stapplade mot drren med hnderna strckta som efter
std.

P trskeln tfvade hon och sade ondligen bedrfvadt:

S ha bde son och moder ftt sota fr sitt lifs strsta krlek.

Kristina hade nyss frut gjort en rrelse, som ville hon taga den gamla
i sina armar och hjlpa henne med dotterligt m omsorg, men vid dessa
ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja fver hennes breda
panna.

Ingen m flyga hgre n vingarna bra, sade hon hrdt, och en sparf
skall ej ska sig in i rnnstet. -- Lef vl, fru grefvinna och lgg det
granneligen p minnet, att I alltid r oss en kr och aktad gst.

Mycket lngsammare n hon gtt upp fr slottstrapporna gick Ebba Brahe
ned fr dem. Hon visste, att hon aldrig ter skulle betrda dem. Bakom
henne lgo alla lifvets ljusa och mrka r. En kort, snabbt flyktande
afton terstod henne. Den hade ingen gldje. Hon tnkte p, hur hgt hon
lskat gldjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon
ned fr de breda trappafsatserna, hvilka frefllo henne ondliga, och
nr hon ndtligen hunnit porten, sjnk hon utmattad i sina framskyndande
tjnares armar. --

Kristina hade lnge gtt af och an, rof fr en hftig sinnesrrelse. Det
skulle varit henne fvermttan krt, om hon kunnat visa mera mildhet,
men hon frmdde det icke. Hela hennes vsen hade srats af Magnus De la
Gardies omanliga, fega upptrdande. Han hade bedragit henne, bedragit
sig sjlf och de mn, som med redligt uppst fyllt sina plikter. Hon
hatade smsinne och lghet, och hr vid lag gjorde det henne mera ondt
n ngonsin; det var hennes nrmaste vn, mannen, som hon frn
ungdomstider stllt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad
af hans frvirring under det frhr, hon genast anstllt, hade hon
afbrutit det tvrt och skickat honom lngt ifrn sig. Men redan i dag
hade han trugat sig p henne med ett bref, som prins Adolf Johan i
bevekliga ordalag frambar. mkligt tilltrasslade och besnrjande fyllde
orden det stora papperet, men all denna kvidan rrde icke drottningen.
Han hade med ens sjunkit s djupt i hennes aktning, att hon icke gitte
hra hans stmmas sklfvande afbn.

Hon hade icke heller rnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besk
-- insg hon, att hon mste, de skulle eljes icke gifva henne ngon
fred.

Men den skrifvelse hon aflt skulle blifva sdan, att de mktige baxnade
fr att ka hennes vrede. I mnga exemplar skulle hon lta skrifva den
och gra om intet hvarje frsk till frlikning.

Hon fortsatte alltjmt att mta golfvet med hftiga, ojmna steg och
hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade
fritt p hennes axlar. Mssan hade hon tagit af, d den tyngde henne. Nu
slet hon ocks af den svarta halsduken och andades djupt.

Om jag icke vore drottning, mumlade hon, d skulle jag trhnda
frlta dig, Magnus -- men icke heller d skulle jag vidare vilja se
dig.

Hon stannade vid det med grnt klde fverdragna skrifbordet, ryckte
fram stolen och satte sig. Hennes hnder ordnade med feberaktig ifver
skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gsfjdern, och den gled
besinningslst fver papperet, raspande ned orden som tta dolkstygn.
Hon fraktade att inleda brefvet med ngon sirlig fras utan begynte
hgst uppe p arket de mrdande rader, hvilka fr bestndigt skulle
aflgsna hennes frsta och strsta gunstling frn hennes nrhet:

   Emedan I stunden, att nnu en gng f gra eder uppvaktning hos
   mig, fven efter den ond som trffat eder, s r jag ndsakad
   sga eder, huru stridig en sdan lngtan r med eder egen
   frnjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet fr att
   pminna eder om de skl, som hindra mig att lna mina ron t
   eder begran, och som tillika bra fvertyga eder om att en sdan
   phlsning fr edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det
   tillhr icke mig att fresl ngra botemedel fr eder olycka,
   utan det blir eder egen sak att vara omtnkt p medel, huru eder
   heder skall kunna ter upprttas; ty hvad kunnen I mer vnta af
   mig, eller hvad kan jag mer gra n beklaga och illa berykta
   eder? Den vnskap jag haft fr eder frbinder mig till bde det
   ena och det andra af dessa; och ehuru mycken bengenhet jag haft
   fr eder, s kan jag dock icke utan att frrda min egen heder
   frlta eder det brott, som I hafven begtt mot eder sjlf. Tron
   intet, att jag p ngot stt r frolmpad. Jag bedyrar eder
   heligt, att jag icke r det; men jag kan hdanefter aldrig hafva
   andra knslor fr eder n medmkan, hvilken dock i intet fall
   vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den vlvilja onyttig,
   som jag tillfrene haft fr eder. I ren ock, enligt eder egen
   beknnelse, drtill ovrdig, och I hafven sjlf, i flera
   hederliga mns nrvaro, frkunnat eder dom att blifva frvist
   frn hofvet. Jag har bekrftat den, efter jag funnit den billig,
   och jag r icke s frdig att ndra den, som man inbillar eder.
   Huru kunnen I dessutom vga att visa eder fr mig, i afseende
   till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, nr jag
   eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru
   mnga gnger I hafven mst frdmjuka eder fven fr dem, mot
   hvilka I utfvat s mnga elaka knep och stmplingar. Uti denna
   olyckliga stllningen har ingen sinnesstorhet, ingen delmodighet
   visat sig i edert uppfrande. Om ngon nger kunde falla p mig,
   s skulle jag visst frtryta att hafva ingtt vnskap med en s
   svag sjl som eder; men en sdan svaghet r mig ovrdig, och jag
   br drfr icke med svarta frger afmla det srskilda utseende,
   som jag sjlf velat stta p tidernes omskiften. Jag skulle i
   hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder ofrsiktighet
   ndgat mig att frklara mig emot eder. Min heder frbinder mig,
   och rttvisan befaller mig att gra detta uppenbarligen. Jag har
   redan hela nio ren drutinnan gjort allt fr mycket fr eder
   skuld, att jag bestndigt tagit eder blindvis i frsvar emot alla
   mnniskor; men nr I nu sjlf frsummen edra dyraste frdelar, s
   r jag befriad ifrn det besvret att vidare drom hafva ngon
   omsorg. Genom det, att I visat eder ovrdig den lycka, fr
   hvilken I haden att tacka mig, hafven I sjlf gjort en hemlighet
   allmn, som jag eljes hade beslutit att frtiga, s lnge jag
   skulle lefva. Om I ren ngd med att hra frebrelser, s kunnen
   I komma hit; jag gifver d med detta villkor mitt samtycke
   drtill; men gren eder aldrig hopp om, att trar eller andra
   undergifvenhetens betygelser ngonsin kunna frm mig till den
   minsta ytterligare nd. Den enda jag hdanefter kan hafva fr
   eder frig r, att sllan ihgkomma och mindre omtala den jag
   tillfrene fr eder hyst, helst som jag fattat det beslut att
   aldrig fr annan orsak omnmna den n fr att utskmma eder. Det
   r drfre som jag br visa eder, att I efter ett sdant fel, som
   edert, ren ovrdig min aktning. Druti bestr allt det, som jag
   nnu funnit mig frbunden att gra fr eder; men pminnen eder
   endast, att det r eder sjlf, som I hafven att tacka fr den
   ond, i hvilken I kommit, och att jag emot eder r rttvis och
   billig, fvensom jag alltid skall vara emot alla mnniskor.

   Upsala den 5 dec. 1653.

Sedan hon med hga, rediga bokstfver undertecknat brefvet med sitt
namn, genomlste hon det s omsorgsfullt, som vore det ett hgviktigt
dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plgsamma obehag, som om hon
bevittnat en afrttning, och d hon slutat, rullade stora trar ned p
det grna kldet. Nr hon ville utplna dem med handen, knde hon, hur
heta de voro, och ett kvaldt leende gled fver hennes lppar.

Hon lade armarna mot bordskifvan och lt hufvudet falla ned mot de
knppta hnderna. Hvad hon i denna stund hgst stundade var, att hon
frmtt jaga bort alla hgkomster, men de fyllde hennes sjl, och
tankarna brnde henne som droppande, smlt vax. Hon mmade fr svedan af
uppgrelsen med det frflutna.




                                 XIII.
                         Ett lysande vrdskap.


Husgerdsmstaren Polycarpus Crombygel steg med frtretad och snopen min
ut ur hennes majestts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska
ndigt mottagen, och drottningen hade med uppmrksamhet hrt hans
utfrliga berttelse om nedpackandet och afsndandet af de till ett
hundratal uppgende stora packlrarna, som fraktats till Gteborg fr
hennes majestts rkning, men det vedermle, han hllit sig s beredd
p, att han till och med hemma i kammaren fvat in hofbugningar,
uteblef.

Fick I allt med? hade drottningen sport, s snart han sjlf hunnit
till punkt, och nr han frklarat, att slottsrummen allenast hade
murarna kvar, hade hon nickat helt frnjd, sgande: I har gjort eder
sak vl, mster Crombygel.

Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vnde sig nyo till
sin hofmstarinna, hvilken frevisade drkter till aftonens maskerad.

Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde
stegen till den midt emot domkyrkan belgna Adolphs kllare, dr han vid
en remmare eller n hellre ett stop l hoppades f bort den hrskna
smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle
bst skljt bort den, men hennes majestt hade blifvit njuggare med
slikt, sedan hon offentliggjort sin bestmda fresats att redan detta r
frnsga sig regeringen.

En trst var det dock i nederlaget, att svger Leijoncrona blifvit
afdankad. Det hettes, att han ftt tjnstledighet, men Crombygel visste
bttre besked.

P Adolphskllaren voro svl bnkar som bord vl besatta. I Uppsala
fanns vid denna tid mnga utlndska herrar med stora och lysande fljen
och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade
fven ngra af sitt folk hr. Sjlf hll han sig fr det mesta blygsamt
undan p sina frlningar land och Gottland, och ingen kunde sga om
honom, att han drog regeringstmmarna brdt till sig.

S mnga flaskor, krus och stop, som redan nr Polycarpus Crombygel kom
i drren uppenbarade sig fr hans uppsprrade gon, kunde ej annat n
gra honom gladare och lttare till sinnes. Han smackade och lt tungan
vandra fver lpparna som en frberedande lskning.

Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann, skrek en tysk hofjgare
vlvilligt och hjde inbjudande en tennbgare med mumma.

Men Polycarpus ltsade sig ej hra. Han tyckte mera om ett samkvm med
sina landsmn, och nr han framme vid det djupa fnstret upptckte
kldskrifvaren Samuel Nilsson och nnu ett par andra af kamraterna frn
Stockholm, lotsade han sig fram dit, d och d uppehllen af en bekant,
ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgnglig, hade svrt att sga
nej och ltt att lta sig locka.

Guds fred, Crombygel, hlsade lnga Samuel honom. Kommer du med din
gamla borgarra eller har krkan ftt de nymodens pfgelsfjdrarna, som
st antecknade i vapenbokens tertia classis?

Nej, genmlde Polycarpus krft, jag fikar platt intet efter slikt
prl. I sen mig, sdan jag var tillfrene, men r jag mkta torr i
strupen efter allt omaket med de fanens skitna mlerierna och tapeterna
jag packat samman p Stockholms slott. Fly mig kannan eller sknk i ett
stop, men lt det ej mankera p rgan!

Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga
skinande beltenhet, och han snackade lst om tidender frn
hufvudstaden.

Lnge Samuel vek sig som en fllknif fver bordet och sporde in i rat
p Crombygel:

N, hvad sga de goda byborna om att Pimentelli ndtligen p rama
allvaret skall draga sina frde?

, man tror icke, det r sant. Den hxmstaren hittar vl endast p det
fr att nyo kunna roffa t sig en strre summa af de svenska dalrarna.
S gjorde han ju i somras. Han berttade visserligen, att skeppet
frliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade
honom fuller afsiktligt i Vadstena fr att med pomp och stt fra honom
ter till dufslaget.

Hysch! varnade Niklas Smette, msterkockens son, som blifvit studiosus
p Strngnsbispens frord. I skall icke fra s hg talan, herr
Polycarpus, sade han hfviskt. Mig har man lrt att bita in allt, jag
fr veta, i munnen och frst spy det ut fver Upplands grden.

Rtt s, hviskade Samuel. Gutr fr den visdomen! Men eljes torde det
vara allom bekant, att hennes majestt dessa sistlidna fjorton dagar
gjort sig krank och icke velat se ngon, blott fr att s mycket oftare
kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna
under hennes hga nde. Den svarte djfvulen har dock nu haft sin
afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina
frde.

Crombygel tmde nyo sitt stop och satt sedan ngra minuter frsjunken i
vlbehaglig njutning. Slutligen sade han:

Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stmd mot den mktige
riksskattmstaren?

Samuel skakade p hufvudet. Han var vl bevandrad i hofkrnikan och lt
grna kamraterna f del af sina kunskaper.

Nej, min broder! Gref Magnus lrer f tfva p sina gods, till dess
drottningen r ur landet. Han finner en slt ersttning fr hoflifvets
behag i entrget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fllan, hur
det knnes, nr man i intet fr det, som man vill hafva det. Bnen blir
drefter.

Jo, jo, hvar och en har sina sorger, medgaf Polycarpus och suckade vid
tanken p sin frmenta upphjelse, men nr stopet fr tredje gngen
fyllts och tmts, svfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt
intill aftonen, d han med oskra steg begaf sig upp till slottet fr
att f se en skymt af det skerligen fvermttan prktiga vrdskapet.

Som frr en gng mste han fven nu trnga sig fram mellan prunkande
karosser, gnggande hstar och lysande, uppblst betjning, hvilken
skrattade t det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke
haft s mycket att bestlla, efter tiden tillstadde honom s fgna sig.

Han rnade just genmla ngot, d en rst kraxade ngot p engelska i
hans ra, och han knde en knuff fr brstet af en hstnos.

Ngon ropade till honom:

Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, s fr du se sjlfva Whitelocke,
engelske ambassadren. Han r en mycket rad man hr till hofs, och
drottningen tar ndigt emot hans artiga presenter: hstar, hundar och
annat mera.

Crombygel stirrade vrdnadsfullt p den rakryggade engelsmannen, hvilken
stelt och hgtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af
prins Adolf Johan, som betygade honom stor hflighet.

Nu blef vimlet af maskeradgster s stort, att Polycarpus knappt hann
rikta gonen p en skn dam, frrn hon bortskymdes af en annan, och han
blef s smnig af anstrngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten,
att han fverljudt gspande begaf sig till logementet. --

Af alla glada, lysande fester, hvari den frnma vrlden p de senare
ren deltagit, tycktes aftonens vrdskap bli gladast och praktfullast.
Drottningen hade varit frikostigare n ngonsin betrffande
arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen mda skulle sparas fr
att gra det hela till en festernas glanspunkt.

Den stora danssalen var kldd frn golf till tak med rd sammet, och
stora, frgyllda speglar terkastade skenet frn vaxljus och facklor. De
tidiga vrblommor, som man lyckats samla, hade bundits till sm
buketter, och la belle comtesse, frvandlad till italiensk
blomsterflicka, strdde med sklmskt behag omkring sig blsippor och
vrlk.

Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen trddes
flitigt. Frkldnad gaf skydd t dristigt galanteri, och mnga pilar
afsktos denna kvll vrdslst nog frn gud Amors bge.

En zigenerska med lifliga rrelser och p vnstra handen en blixtrande
diamantring, vrd mnga tusen, vckte allmn uppmrksamhet. Hennes
smidiga behag hade ngot s eggande, att kavaljererna tflade om hennes
gunst. nnu mera omringad blef den eldiga sydlndskan, nr det blef
bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna frkldnad.
Den svarta masken dolde helt och hllet hennes ansikte, till och med
gonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade svl damer som herrar
p flytande fransyska, och s sprudlande var hennes munterhet, att hon
till och med lockade de gamla rdsherrarna till uppsluppet skmt.

Don Pimentelli hll sig troget som en skugga i hennes nrhet, och hans
blick fljde henne med tillbedjande mhet.

Kristina dremot tycktes till en brjan knappt gifva akt p honom. Hon
dansade ifrigare n ngonsin och lt till och med de unga kammarpagerna
vederfaras nden att fra henne.

Frst nr festen pgtt ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske
ambassadren och sporde leende:

r I, hge herre, villig att sknka zigenerskan utan land och hem en
dans?

Pimentelli svarade icke genast. Hans flmtande andedrkt frrdde, att
han var hftigt upprrd, och nr han slutligen ftt makt fver stmman,
genmlde han helt sakta, nstan smekande:

Lilla zigenerska, mktade jag det, sknkte jag er hela vrlden! -- Att
gifva en dans r bde fr mycket och fr litet.

Hon rckte honom bda sina hnder och sade skmtande:

Och dock r det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drmmer I mera om,
Amaranterriddare?

Han visste, att denna orden stiftats i vnskapens namn, och att den
bannlyste krleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en
hmsko p den passion, hvilken hotat att frblinda hennes frnuft, men
denna enda sista kvll och natt det unnade dem att dela ville han kasta
den gra klokheten fverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom ngot
nrmande; som en vn hade hon tilltit honom sitta vid sin sng och
hlla hennes hand, och hon hade tidt nmnt honom den broder, hon
frgfves trtt, men detta var honom icke nog -- och han visste, att
icke heller hon utan strid iskylt sina knslor. Hans svar klang nu halft
trotsigt, hlft vemodigt: Jag drmmer om ngot verkligt att minnas, nr
jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjrna och lser dess devis:
'Dolce nella memoria'.

Hon drog honom hftigt ut p golfvet bland de dansande, och med hufvudet
en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:

Jag har stdse beklagat den, som blifvit fdd till underste; tvinga
mig icke att frakta den, som har tronen till fotapall!

Jag talar i afton hellre till zigenerskan n till drottningen. Vl
dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag
drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nt af
nskningarnas rdaste rosor, rda drfr att de druckit in blod frn ett
sradt hjrta, och jag sjunger fr henne om doftande skogar och ljusa
ntter, ljusare n ljet kring hennes lppar.

Stanna!

Kristinas brst hjdes och snktes snabbt, och den blick, som under
spetssljan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken
n af kunglig nd.

r I redan trtt?

Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var fr honom i denna stund
vildmarkens krleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som
kryddstark honung.

Ja, jag r trtt. Fr mig till Pans grotta drborta i galleriet!

Han lydde stillatigande, och hans hllning var nyo den sirlige
hofmannens.

Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbnken stod
s kysk och oberrd i granarnas dunkel. Fiolernas mnskligt vibrerande
toner trngde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de mnga
mnniskorna frvandlades till brusande, monotont vgsvall.

Kristina lade sig p mossbnken med hufvudet stdt mot hgra handen.
Pimentelli fll p kn bredvid henne och tog hennes vnstra hand, som
han betckte med kyssar. Hon lt det ske. Stilla lg hon, och de bl
gonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:

Hr upp! Nu vet jag, att mitt hjrta icke r ddt fr krlek. Men I
skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan
afskedstimmen slr. Min knsla drager mig till eder, min plikt, min
vilja lgga sig dremot. Kalla ord frn snlandets drottning, tnker I!
Ja vl, men I m hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till
kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med
kvinnan i mitt hjrta. Drottningen skulle aldrig tillsttt fr eder, att
hennes lngtan frt henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gr
det ... Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den
mellan lpparna och bjde sig ned mot honom. En sekund knde hon hans
heta andedrkt in mot sin mun, d lt hon ringen falla i hans hand och
yttrade lgmldt:

Gm denna, tills jag begr den ter.

Risken r stor, eders majestt, ringen r mycket dyrbar.

Och I kunde frlora den?

Nej, men dess glans torde komma att frtrolla mig genom att stndigt
pminna mig om dess hga garinna.

Icke s; glm drottningen, nr I ser p ringen, och tag den som ett
minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall terse.

Hon reste sig hastigt och ilade bort. Lnge letade man efter den
tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar frspordes,
allra helst som man fven saknade don Pimentelli. Ceremonimstaren hade
emellertid ftt befallning, att dansen icke fick afbrytas frrn klockan
tv p natten, och drfr figurerade man och snurrade rundt enligt
etikettens regler.

En ny gst intrdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk
matrona af borgarstndet med rbart korsad snibbhalsduk och fotsid,
blommerad kjortel. Hon tog sjlf en stol, hvilken hon frankt flyttade
fram till den plats, dr engelske ambassadren satt, och med honom
inledde hon ett artigt samsprk, som han fvermttan vrdnadsfullt
upptog.

skdarna uppe p lktaren jublade hgt. Sdan ville de se sin
drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var
deras allerndigste frken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med
nsdukar och gladdes som barn fver att hon upptrdde i svensk drkt.

De gamla mindes henne s vl frn den gngen hgt salig kungen lyft
henne p sin arm och s att sga sknkt henne som ett dyrbart arf t
sitt folk. Det kra, kungliga barnet hade frn den stunden blifvit ett
lefvande intresse, som bner och tankar villigt samlade sig om.

Nu hade man frsport, att hon rnade draga ddan, men kunde vl detta
vara annat n lgt frtal, beviste hon ej just i afton med denna sin
frkldnad, s olik allt hofvets utlndska prl, att hon hyste svenska
tnkestt och krlek till sitt folk? Hennes thfvor voro s stillsamma
och kyska, alldeles som det hfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon
hade uppfattat sitt folk frn dess vackraste sida.

ter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trngseln och
smjan bjd.

Men adeln sg icke med blida gon drottningens tilltag. De stolta
grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska nsor och skto
sarkastiskt ut svllande underlppar.

De hge herrarna blefvo ocks betnksamma. Mnne hon med en kvinnolist
rnade draga dem vid nsan och locka borgare och bnder till sig fr att
med deras hjlp strta adelsvldet. Hon hade s ppet uttalat sitt
missnje med rdets frfarande betrffande hennes underhll efter
tronafsgelsen, att man kunde vnta sig hvad som helst. Litet hvar af
det regerande partiet nskade henne ur landet. Hon hade s smningom
blifvit till en rykande brand, som till fventyrs, om den ej vaktades,
kunde komma vdeld stad.

Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflgsnaste tanke p
ngra stmplingar. Hon fresatte sig tvrtom att bringa sitt inre till
ro genom att uppg i stundens oskyldiga frjd.

Men hon misstog sig storligen, nr hon hoppades kunna frleda protectors
nitiske ambassadr till skmtan och muntra infall. Hans allvarliga mun
formade genast allskns allvarliga ord. Han sade sig ha hrt, att hon
besinnade sig p att afsga sig regeringen, och nr hon bejakade detta,
yttrade han:

Jag frestller mig, att eders majestt behagar skmta med sin
tjnare.

Kristina skakade p hufvudet:

Herre! Saken r denna: Jag har fresatt mig att lmna kronan och
tillbringa min friga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket
angenmare n de regeringen tfljande besvr och bekymmer. Huru synes
eder om detta beslut?

Ambassadrens tjocka, engelska rst antog ett smickradt tonfall, nr han
genmlte:

Det oroar mig att hra, att eders majestt behagar kalla det ett
beslut; och r ngot i vrlden, som kan surprenera en man, blir det
visst att hra sdant frn en s stor, mktig och vis drottning. Men jag
frestller mig, att eders majestt behagar skmta med sin tjnare.

Kristina lyfte p masken, d vrmen begynte knnas besvrlig, och hon
dessutom ville tala friare:

Jag frskrar eder, att det r min uppriktiga fresats; och hade jag
redan trhnda stllt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.

Whitelocke var ofrtfvadt frdig med svaret:

Jag beder, att eders majestt m nnu lnge uppskjuta detta beslut
eller snarare sl det ur hgen, ty det stmmer ej fverens med eders
majestts hga sinnelag, och med eders majestts tillstnd mtte jag
frga, sedan jag ftt befallning att hrfver flla mitt omdme, om
mjligt r, att tillrckliga skl kunnat finnas, som franlta en s
hgt upplyst och vis drottning att taga ett sdant beslut.

Drottningen hjde hufvudet:

Jag r fvermttan njd med eder uppriktighet och nskar, att I
otvunget m yttra edra tankar i denna sak. De skl, som hrtill kunnat
franlta mig, ro frst att jag ssom fruntimmer r oskicklig att
regera och flera olgenheter underkastad n andra, och sedan att
regementsbrdan och besvret draf vida fvervga det nje man kan hafva
af makten att befalla, och hvilket nje p intet stt kan jmfras med
det man under en indragen lefnad fr smaka.

Ssom frmling kan jag s mycket frimodigare yttra mina tankar,
besynnerligen uti detta rende; ssom den dr sjlf varit van vid ett
stilla och indraget lefnadsstt, kan jag fven dma drom, men hvad
regeringsbrdan angr, mste jag lmna allt utltande drom till dem,
som burit henne. Det fr jag dock sga, att ju hgre man blifvit
uppsatt, desto mer tillflle har man ftt att tjna Gud och nstan.

Jag nskar, att Guds ra och mnniskors bsta mer m befordras n jag
som fruntimmer kan gra; och s snart jag fr mitt folks bsta och
frmn ftt utrtta en hop saker, tycker jag mig utan ngons frargelse
kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.

Men d eders majestt genom arfsrtt ger sin krona och af sina
understar har all upptnklig krlek och undergifvenhet, ser jag
ingenting, som kan franlta eders majestt att skilja sig vid
regeringen och lmna dem, som s mycket lska svl eders majestt som
dess styrelse.

Det r krleken fr mitt folk, som franlter mig att skaffa dem bttre
regent n ett svagt fruntimmer kan vara, och krleken till mig sjlf,
som fvertalar mig att lefva i stillhet.

Gud har kallat eders majestt till denna betydande vrdighet och makt;
arbeta drfr icke emot det ndaml han psyftat genom det I stten eder
ur stnd att p s utmrkt stt som nu befordra hans ra; ty ssom
regerande drottning har eders majestt drtill mer tillflle n ssom
privat person.

Om den person, som blifver min eftertrdare, har mer skicklighet svl
i anseende till dess kn som egenskaper att tjna Gud och fderneslandet
n jag, s besvarar mitt fverlmnande af regementet till honom
fullkomligen detta inkastet.

Jag beknner det jag ej vet bttre hnder att lmna regeringen uti n
eders majestts.

Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och r ej
mindre vis n hjltemodig, och hafver jag redan s lagat, att han
blifvit utnmnd till min eftertrdare; jag ensam gjorde det. I har
frmodligen hrt hvad honom och mig emellan varit p vgen, men jag har
beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver fr mitt folk mycket
frdelaktigare, att han br kronan n jag, d ingen drtill r
skickligare n han.

Jag r frskrad, att hans kungliga hghet ger alla de egenskaper, som
utgra en stor regent; men det sker honom ingen ofrrtt, om han fr
vnta, fast eders majestt utnmnt honom till sin eftertrdare. Dremot
torde eders majestt en gng ngra, om detta beslutet stlles i verket,
att den rtt r bortlmnad, som tillhrer eders majestt, s lnge Gud
frlnar lifstiden.

Det sker allt af fri vilja; och som han r bttre och skickligare att
regera n jag, tyckes mig, att ju frr jag fverlmnar honom kronan
desto bttre r det.

I sanning fr prinsen. Men jag vill med eders majestts tillstnd
bertta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung
son, hvilken fvertalade sin fader att lmna egendomen i hans hnder,
efter han med mer frmn kunde drifva densamma. Fadern samtyckte
drtill, skriftlig fverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en
dag fr att hra faderns beslut, hvilken endast frbehll sig ngon
pension. Under det gsterna voro samlade, tog fadern efter vanan sin
tobakspipa och gick i salen att rka, dr han spottade mycket p
golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anstndigt, bad drfr
fadern g i kket och spotta, hvilket han fven gjorde.

D allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att
underskrifva fverenskommelsen, men fadern svarade att han ndrat sitt
beslut. Sonen, som hrfver blef bestrt, frgade orsaken drtill, d
den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, s lnge han
lefde; och s hoppas jag fven, att ett visst ungt fruntimmer gr.

Kristina skrattade hgt och bullrande.

Berttelsen r ganska tjnlig, och tillmpningen snart gjord, att jag
br behlla kronan, s lnge jag lefver; men i mitt tycke svarar det
snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt n att behlla
henne.

Som fruktade hon att yppa nnu mera af sina innersta tankar, tillade hon
med ett s djrft sprng i tankegngen, att till och med den gamle
diplomatens ansikte uttryckte en viss bestrtning:

Hvad sger I om vra danser? Skulle I ej vilja prfva en fransysk dans
med mig? Det vore frvisso ett ofarligt frbund mellan England och
Sverige.

Whitelocke bugade djupt.

Eders majestt vldigas visa mig alltfr stor ra. Jag r tyvrr numera
ofrmgen till dans. I min ungdom ansgs jag fr en god dansr, men
hvarje tid har sina frmner.

Jag r sker, att I nnu kan tfla med vra yppersta kavaljerer,
allenast I tckes rcka en ringa borgarhustru eder hand.

Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en
lngsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, frde han sig och
drottningen i dansen.

Ingen sg hennes leende under masken, men nr ambassadren strax
drefter drog sig tillbaka och fven Kristina med en trngre krets af
hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmstaren Beaulieu att
komma med.

Sg I p min dans med excellensen Whitelocke? sporde hon Beaulieu i
uppsluppen ton.

Ja, eders majestt.

Godt, gr oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banr m vara min
representant.

Kristina hade nu aftagit masken och ltit lockarna fritt svalla ut fver
axlarna. Hon tycktes frgta tiden, ty fastn klockan var tv p natten,
vinkade hon t sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga
scenen. Med hnderna knppta om knt satt hon, och leendet spelade
gycklande kring hennes mun. De stora gonen glittrade som vatten i
solsken, och nr Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes
klumpiga steg och sm ljliga, tafatta hopp, skrattade hon gllt och
hgt.

Bravo, ropade hon, jag ser honom fr mig, den gamle bjrnen. I r
frnjligare n andra narrar, Beaulieu. Men nu m det vara nog. Sof vl,
kre sprattelmakare!

nnu en stund sprkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande
kavaljererna an, men hennes ord afbrtos allt oftare af lnga
gspningar, och gonlocken fllo trtta ned.

Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men nr drottningen
tog godnatt af sina frtrogna, lt hon snda bud efter honom.

Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nra sin hrskarinna och hrde
befallningen, rodnade s starkt, att Kristina mrkte det.

Tvrt vnde hon sig mot sin afhllna hofdam och sporde hvasst:

Hvadan s granna rosor, petite comtesse? Vore I ej s nyss slagen i
hymens bojor, skulle jag frmoda, det I bidade ngon ny amour.

Eders majestt, stammade Ebba Sparre frvirrad, under det hennes gon
pltsligt fylldes af trar, jag ...

Kristinas vrede frsvann, och hon lade sina hnder om den unga
grefvinnans lena kinder:

Mitt barn, jag vet, hvarfr I rodnar, och jag skattar eder
tillgifvenhet hgt, men n strre gldje skulle det vllat mig, om I
trott p min heder, utan att jag mst frskra eder, att den ingen vank
har.

_Jag_ tror, infll Ebba Sparre lifligt.

Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de ro fr mig en
handfull stoft. Godnatt, min vninna! Var frvissad om, att fven eder
drottning skall somna med lika rent samvete som ni sjlf.

Pimentelli tfvade ej mnga minuter, innan han stod infr drottningen.
Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mrka gonen gldde.

Kristina mindes honom sdan frn deras frsta sammantrffande p
Stockholms slottsborggrd. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vgen
frn sin moder i Kungsr, utan att hlla upp, och nr hennes lddriga
hst sprngde in p borggrden, steg en frmling nedfr fritrappan.

Det r den nye spanske gesanten, sade Clas Banr till henne. Han har
skerligen velat uppvakta eders majestt.

S vill jag gifva honom fretrde hr, hade Kristina muntert
frklarat. Fr mans fram honom!

Och Pimentelli hade kommit, stannat stum infr henne och drp dragit
sig tillbaka. Sedan hade han frklarat, att hans beundran fvervldigade
honom.

Hon log vid denna hgkomst och rckte honom sin hand.

Stt eder, min vn, och lt oss tala frtroligt den timme, som nnu
beskrs oss! Trhnda ses vi dock snarliga ter.

Drom vill jag dagligen anropa madonnan, utbrast Pimentelli
lidelsefullt. Till dess skall jag ska min trst i betraktandet af det
konterfej eders majestt s ndigt sknkt min konung.

Bourdons mlning af mig till hst? Kristina lutade sig emot honom.
Hvarfr nskade eder herre mig just konterfejad till hst?

Pimentelli syntes frvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot
drottningens kjortelfll och stammade:

Vrdigas tillgifva mig, eders nde, men jag vgade fresl honom denna
situation, hvilken frn frsta stunden jag sg eder blifvit mig ett
ofrgtligt minne.

Hon makade undan de bljande lockarna frn pannan och satte sig upp i
stolen.

Ack, min vn, p ngot ofrgtligt under i solen tror jag icke. Frn
tidiga ungdomsdagar hade jag en vn -- I m grna veta, att jag menar
Magnus De la Gardie. Han svor mig understlig trohet och lydnad. Icke
frty har han under de sista ren stdse skt komma obehag stad. Han
har trngt sig framom alla sgandes, att s vore min vilja, och nr jag
fr hans ofrskmdhet att utan skl vilja strta mina trotjnare
Steinberg och Schlippenbach genom pstende, att de frtalat mig,
ndgades skilja honom frn hofvet, upptrder han som en frck och
svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle sprjas om den,
jag en gng nmnde landets frmste dling.

Tyvrr mktar jag intet sga till hans frsvar. Han har alltid synts
mig vara en narr.

Kristina rynkade de tjocka gonbrynen och sg skarpt p honom.

I dmer dd man, Pimentelli, minns det! Fr mig och under mitt vlde r
han dd. -- S ndas tidt det, som hr i lifvet kallas ofrgngligt. Men
nu vilja vi allenast orda om rikets angelgenheter. Jag har nnu ett par
sprsml att gra eder.

Hennes tonfall hade pltsligt ftt en kylig behrskning, och hennes ord
fllo klara och fasta, som rnade att upptecknas. Allenast blicken var
densamma som hos zigenerskan, lysande, full af mhet.




                                  XIV.
                         Afskedet frn tronen.


Den sjtte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens
tronafsgelse, hade ingtt strlande klar. Solen guldmlade slottets
stra mur och ste ut skimrande ljusfloder fver blekeplanen och
rtagrden, dr salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut fver
gngarnas vindlingar.

I sitt ppna sngkammarfnster stod Kristina med de nakna armarna stdda
mot den breda fnsterposten. Ttt utanfr, s nra henne, att hon frnam
vingsuset som flmtande andedrkt mot sina kinder, flgo ifriga och
bestllsamma fglar, sjungande under arbetet. De strckte icke flykten
lngt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gllde att srja fr de
sina.

Hvad det dock r ondt om vildfglar, sade Kristina halfhgt fr sig
sjlf. Du store Fader drofvan, s underligt tama och sm varelser du
ltit fortplanta sig i din vrld! De vga icke betrda ensliga
vildmarksstigar.

Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut fver
staden och vgarna omkring den.

Det fordom s mktiga Aros hade krympt samman till en liten by med lga
hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor
ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken p
ltta luftbljor svfvade ut fver Upplands brdiga krar och flacka
grden.

Uppsala hade aldrig blifvit fr Kristina hvad Stockholm en gng var, och
hon skildes utan saknad frn denna sin tillflliga uppehllsort, hvilken
hon valt allenast fr att vara friare i sina handlingar. Fr akademien,
Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse,
men hon skulle skerligen ej behfva sakna fste fr sina vetenskapliga
strfvanden i utlandet heller.

Drottningens blick vandrade ter hglst ut mot de i grna tppor
inbddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- fverallt syntes
en myckenhet folk, de flesta i mrka och tunga klder trots
sommarvrmen.

De skulle ju flja en drottning till grafven, och nsknt de redan samma
dag skulle se en konung uppstiga p den lediga tronen, var den frsta
akten fr dem af strre betydelse.

De sade sig nu i afskedets stund, att frken Kerstin fuller varit dem
till stor hugnad, nr de vndt sig till henne med sin nd. Hvad det
mnde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskrd,
kunde nnu ingen veta.

Kristina sg ut fver det folk, hon frivilligt sttte ifrn sig, och
hjrtat slog tungt, som om en klocka klmtat i hennes brst. Det vore
trhnda till olycka, att hon drog sina frde, men vore det ej till n
strre men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lra sig af
hjrtat lska detta land, detta folk, s krft och torftigt och likvl
s sllsamt sjlffrnjdt.

Med en otlig rrelse lade hon armarna bakom nacken, och de bl gonen
hjde sig mot den klara rymden som mot en ondlig sltt.

F -- hart nr inga vnner lmnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring
henne hade glesnat, och tfvade hon lngre att bjuda farvl, skulle hon
trhnda f upplefva den stund, d alla vnde sig med htskt och afvogt
sinne ifrn henne. Domen fver grefve Magnus kunde de mktiga icke
tillgifva henne, och folket knotade i tysthet fver Messeniernas grymma
afrttning. Hon visste det; man lt fverallt besticka sig af uppviglare
och hetsmakare. Ingenstdes unnades henne ro.

Den hvita silkeskjorteln fll i styfva veck omkring hennes lilla magra
gestalt. Ansiktet frefll blekt och smalt efter nattens mnga
genomvakade timmar, och fver pannan lg ett drag af tankedigert allvar.
Hvad hon knde sig trtt, och dock hade hon en hel dags mdosamma
ceremoniel att uppfylla, innan hon ndtligen fr alltid finge blifva
kvitt de plikter, som likt jrnkrampor ldde vid tronen.

En snyftning bakom henne kom henne att vnda sig om. Ett varmt, tacksamt
leende gled fver hennes lppar:

Min trogna Ebba! Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la
Gardies unga maka. r det fr min skull I grter?

La belle comtesse torkade frvirrad gonen.

Tillgif, eders majestt, men jag r s bedrfvad, att jag platt intet
mktar visa ett gladt ansikte. I tager all min frjd med eder.

Sg icke s, vackra Ebba, ett tckeligt fruntimmers gldje har mnga
namn, min allenast ett: Frihet!

Hon sg p det ur, hvilket hon lagt p ett bord bredvid sig. Den utskta
emaljmlning, som prydde det, framstllde henne sjlf som jaktens,
segerns och hafvets gudinna. Nu gnade hon dock ingen uppmrksamhet t
denna lysande allegori. Visarens gng frefll henne icke snabb nog.

Intet sliter p sjlen s som vntan, utbrast hon hftigt, sedan
klockan fem har jag bidat prinsen och riksrden. Hvarfr lter man mig
ej g, som man slpper en frigifven fnge. Ingen lrer frmena, att jag
frskyller tack fr min grning.

Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklsa skor
klapprade ltt mot det inlagda golfvet, och hennes klnning prasslade,
annars var allt tyst.

Slutligen sporde drottningen:

Hvad r klockan, ma belle?

Strax tta, eders majestt.

En lng morgon r slunda snart liden. Drottningen stampade med foten.
Mina rdsherrar synas mig vara rtt makliga nu, sedan de ftt alla
dokumenter i handom; min tid rkna de fr intet. -- Vet I hvad lngtan
r, grefvinna?

Fr mig har den utgjorts af stundan att tillbringa hvarje stund i
eders ndes nrhet.

Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord, Kristina log blidt, men
jag vill lta eder veta, hurudan min lngtan r: den r hafvets brus i
storm, intet har hitintills mktat tysta den. S hgt ryter den
understundom, att jag sjlf darrar fr dess kraft.

Och hvart lngtar I, ndigaste drottning?

Ett bittert, vemodigt drag frvred Kristinas anlete, nr hon genmlte:

Jag lngtar efter ngot, jag kunde nmna lycka fr min kropp och sjl.
Jag hungrar, grefvinna, men i mina fders land finns ingen spis, som
frmr mtta mig.

Nu anmldes prinsen och riksrden.

Kristina stod en sekund orrlig, och gonen mrknade af djupa, inre
kval, men hon tervann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i
frmaket, dr hon vnligt och fverraskande gladt hlsade de frsamlade.

Nr hon blef varse prinsens kolsvarta taftskldning, ryckte det ironiskt
kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, rckte honom
allenast med mycken vrdighet handen.

Vl mtt, sade hon hjrtligt, nu gr en ny dags sol upp fr eder,
kre frnde.

Karl Gustaf svarade sirligt och betnksamt, uppmanande sin hga frnka
att tertaga afsgelsen, d han och alla rikets andra understar mycket
traktade efter att f behlla henne.

Kristina skrattade hgt.

Spara p krutet, eders hghet, I offrar fr mnga resalfvor p den
lpande haren! Tacka I frsynen och mig fr att I nu str frdig att
stta en krona p. Krigarehatten har I burit lnge nog. Hon vnde sig
till rikskansleren, som grnad och bjd stod frmst bland herrarna.
Gref Axel, r I beredd att p riddarsalen upplsa renunciationsbrefvet,
som eder plikt r?

Nej, eders nde, icke till ngot pris gr jag detta, svarade den gamle
statsmannen. Eder salig herr fader har lagt mig att intill min
ddsstund frmja eder regering, och det svrjer jag, att vore min graf
ppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den n jag sveke ett
gifvet ord.

Vra meningar ha tidt trnat med udden mot hvarandra. Denna gng har I
brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser frvisso ej slika
betnkligheter. Kristina nickade t denne nye rdsherre, men hennes
blick stannade icke p honom. Ofrtfvadt nrmade hon sig riksdrotsen.

Af eder, gref Per, vntar jag att bli hulpen, nr min krona fr alltid
skall tagas af, sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka
att bist henne i denna handling.

Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och
de veka, svrmodiga tankarna, steg hfviskt bugande fram till
drottningen.

Allerndigste drottning, sade han allvarligt. Med frunderligen stor
gldje satte jag en gng kronan p edert unga hufvud, vlsignande den
dag, som sknkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan frm mig att lyfta
detta retecken af eder hjssa, dr det rtteligen borde varda den
sknsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- drom m I sjlf lta --
jag har lskat eder med en faders krlek och en understes vrdnad,
aldrig frgtandes, att I var min kunglige vns och hela Sveriges hopp.

Kristinas gon fylldes af heta trar, men hon tvang dem tillbaka och
sade sakta med sklfvande djup rst:

M vi nu ej spilla flera ord frgfves. Edert redliga svar aktar jag
hgt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vnskap fr Kristina af
Sverige. Vi skola nu inte lta stnderna bida lngre.

Axel Oxenstierna ryckte till, som om en hftig smrta genomilat hans
leder, och hans gng var vacklande, nr han trdde fram till drottningen
fr att gifva henne rikspplet i den vnstra handen.

Riksamiralen Gabriel Oxenstierna fverlmnade spiran, under det att
trarna oafbrutet rullade ned fr hans vderbitna ansikte och samlade
sig i det korta skgget, hvarifrn de droppade ned p den dyrbara,
lysande kldningen.

Ifrd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, fljd af rdet,
hofvet och adeln. De tre ofrlse stnden mtte i riddarsalen.

Frn skdarlktarna stirrade tusentals gon ned p den unga
drottningen, som med rak och sker hllning intog tronstolen.

Fruntimren hviskade med grtmilda rster, att det var densamma, som
grefve Magnus De la Gardie ltit frfrdiga af rent silfver och sknkt
t hennes majestt vid krningen. Och nu fick den stackars grefven icke
ens visa sig.

Trngseln hrinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke
minst. Ngot s mrkligt hade man tillfrene aldrig bevistat, och hvar
och en ville komma i tnjutande af frmsta platsen. Den, som trhnda
frefll mest oberrd, var drottningen sjlf. Hennes bl gon med den
frunderligt kallt klara blicken strlade ut fver frsamlingen
forskande och djupa. Kring de rda lpparna lg ett flyktigt, sorgset
och halft ovnligt leende, som tycktes sprja, hvilken som hr i salen
vore hennes vn eller fiende.

Hon lyssnade tydligen frstrdd till den skrift, hvilken hon sjlf
affattat, och som skilde henne frn land och krona.

Fr henne allena stod det klart, att hon afbrdade sig ett folk, hvilket
aldrig mktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af
riksfrmyndarna till hrsamhet, dygd och stilla grningar uppfostrade
Kristina. Nr hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke
lngre.

Trtt, ondligen trtt var hon p detta barkbrdsrike med sina dsliga
skogar, hga berg och fattiga kojor. Hon hade ej frmtt frverkliga sin
barndomsdrm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar mkade
hon. I heta bner hade hon trtt krlek till sitt rfda land, aldrig
bnhrdes hon. I afskedsstunden greps hon likvl af ngest fver
tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter
frtro, att hon led sjland. Hgt skulle hon bra sitt hufvud fven
utan krona.

Hon satt s stilla under hela afsgelseakten, att en och annan uppe p
lktaren frmenade, det drottningen mistat sansen, men s snart prins
Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt
bugande terlmnat densamma till sin frnka, reste hon sig snabbt och
vinkade t riksmbetsmnnen att mottaga regalierna.

Alla lydde utom grefve Per. Orrlig och stum stod han kvar p sin plats,
och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet p den unga
hrskarinnan.

Kristinas strnga ansikte blef pltsligt mildt och varmt. Hon lyfte
sjlf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.

Tack, hviskade hon, nr hon fverlmnade den gyllene klenoden i hans
hnder, I har sknkt mig ett ljust minne!

Sedan axlade hon brdskande af sig den skarlakansrda krningsmanteln
och stod s ett gonblick, som lttad frn alla tyngande brdor.
Lngsamt, vrdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred
hon drp ned fr trontrappan. P sista steget stannade hon. Utan lng
frberedelse och utan tvekan talade hon drifrn med klar, fast stmma
ut fver salen, dr andls tystnad rdde.

Men under det hon framfrde de vl fvertnkta orden, begynte man redan
halft frvna sig fver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita
kldningen verkligen helt nyss hllit spiran i sin hand och regerat hga
och lga. Hon stod dr nu s ensam, s ringa, syntes det, i hela denna
lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den
nye konungens namn och prisa hans dygder.

                                 SLUT.




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehllits. Ett
antal uppenbarliga fel har rttats utan notis. Ytterligare fel har
rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 25]:
   ... I sitter s rum, Kristina, bannades farsystern ...
   ... I sitter s krum, Kristina, bannades farsystern ...

   [s. 73]:
   ... Strre r ingens makt r snillets, och Nordens ...
   ... Strre r ingens makt n snillets, och Nordens ...

   [s. 93]:
   ... s fast trampat slottets golf som i detta gon- ...
   ... s fast trampat slottets golf som i detta gonblick ...

   [s. 94]:
   ... Gr edert eget bsta anbefaller jag eder ...
   ... Fr edert eget bsta anbefaller jag eder ...

   [s. 194]:
   ... upp det usla pepperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...
   ... upp det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...

   [s. 249]:
   ... Kristina lyfte p maskinen, d vrmen begynte ...
   ... Kristina lyfte p masken, d vrmen begynte ...






End of the Project Gutenberg EBook of Drottning Moi-Mme, by 
Elisabeth Kuylenstierna-Wenster

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DROTTNING MOI-MME ***

***** This file should be named 59921-8.txt or 59921-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/9/9/2/59921/

Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Hkan Svensson, Jens
Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

