The Project Gutenberg EBook of Richard Lejonhjerta i historien och poesin, by 
Carl Gustaf Estlander

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Richard Lejonhjerta i historien och poesin
       Akademisk afhandling

Author: Carl Gustaf Estlander

Release Date: December 26, 2018 [EBook #58544]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK RICHARD LEJONHJERTA I ***




Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen








RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN

Akademisk afhandling af

CARL GUSTAF ESTLANDER





Helsingfors,
J. C. Frenckell Son,
1858.




Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke
af den vidtbermda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands
Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNUS, Filosofie Magister,
Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t
Stanislai Ordens andra klass, till granskning framstlle af CARL GUSTAF
ESTLANDER, Magister, uti Hist.--filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858
p.v.t.f m.



INNEHLL:

     Fretal.
  I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
 II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
     Anmrkningar.




Fretal


Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin frtrffliga roman
Ivanhoe frsttt att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter,
hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga mrkeliga
rum. Den ena r Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen
har ingen personlig berring dem emellan funnits; och dock kan en
sannare frndring af den historiska verkligheten icke tnkas, n
den romanfrfattaren tilltit sig i denna sin sammanstllning af
riddarekonungen p tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty
huru omtligt n afstndet kan tyckas ifrn konungen fver vesterns
mktigaste folk, hvars vilja var lag fr blomstrande riken och hvars
fana fljdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rttslse
fribytaren, som med sitt vilda flje jagades likt rdjur i Sherwoods
skogssnr, sammantrffa dock deras karakterer och lif i tvenne
vsendtliga punkter. Hvardera ro de kta romantiska personligheter,
p grund af sin lsbundenhet frn det alldagliga lagbundna lifvets
triviala frhllanden; hvardera ro de der jemte samtida representanter
af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter
slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro p Englands
gemensamma jord. Medan Normanderne med hnryckning flja sin hjelte
p hans verldsbermda riddarefrd till det Heliga Landet, skdar det
anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista
frsvinnande kmparne fr dess nationela sjelfstndighet och tillvaro.
Motsatsen mellan de bgge personerna vidgar sig slunda till en motsats
mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhllsstllning,
det ena herrskande, obndigt, aristokratiskt, det andra frtrampadt,
godmodigt, folkmssigt.

Skulle nu frf., sedan denna sammanstllning ftt makt med honom,
stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans
uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bgge
nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bgge folkelementerna, i
den tidpunkt d striden dem emellan hller p att bortd och de bereda
sig att fredligt sammansmlta till en engelsk nation. Men Richard
Lejonhjerta och Robin Hood hafva nnu en tredje punkt, hvari deras
den likna hvarandra. Den ena som den andra tillhra dessa lyckliga
ddlige, hvilkas oddlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad,
utan fven i diktens bildersalar, hvarfre, nr man forskande skdar
tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den
historiska verkligheten eller det fantasispunna omhljet skymtar fram
fr blicken. Denna deras dubbla tillvaro r s mycket intressantare,
som hvardera har sitt folk att tacka fr den ena som den andra
gestalten, slunda att, under det menestreler och truverer gripit de
spridda dragen af Richards person och ikldt honom den normandiska
poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods fventyrliga lif
utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader.
Jemfr man d den historiska personen med den diktade, r man slunda,
genom att tillse i hvad mon dikten frndrat verkligheten och huru hon
vid skapandet tillvgagtt, i tillflle att uppskatta hvardera folkets
skaldelynne, det r, att framstlla medeltidens jemfrelsevis lrda
diktning i bredd med folkdikten.

Men d en sdan dubbel, p en gng historisk och litteraturhistorisk
jemfrelse skulle gtt vida utom grnsorna fr en akademisk afhandling,
och d frf. af enskild bjelse drogs till den sednare uppgiften,
mste sammanstllningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt
behandlades. Uppgiften i efterfljande blad blir slunda, att i den
omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergtt
framstlla denna diktnings lynne och art, hvartill ter de betingande
vilkoren mste finnas i nationens samhllslif, tanke och handlingsstt.
Huruvida, med en dylik plan, det historiska strngt i form af
grundlgning bordt skiljas frn det litteraturhistoriska, m utvisas af
sttet hvarp frf. frsttt att lsa sin uppgift. Befunnes han hri
hafva begtt ett misstag, terstr honom blott den djupsinniga trsten:
"hvad som engng skett kan ej mera hjelpas."

Gres ter anmrkning derom, att den historiska grundlgningen r till
fverlopps vidlftig, tar sig frf. friheten hnvisa till en sednare
afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska
samhlls- och stats-skicket vore gifna, fr att frst det anglosaxiska
folkets sorgliga stllning.

Till att undvika upprepade citater kan det engng fr alla anges,
att fljande arbeten anlitats, vid framstllningen af Normandernas
samhllsskick och den sociala sidan af Richards lif: _Thierry_,
Conqute de l'Angleterre (Paris 1830), _Turner_, History of England
during the Middle Ages (London 1853, vol. I), _Lingard_, History of
England (London 1825, vol. II) -- vid behandling af korstget,
utom frenmnde arbeten, _Michaud_, Histoire des Croisades (Paris
1838 vol. II), -- vid underskning af romandiktningens uppkomst samt
menestrelernes lif och verksamhet: _de la Rue_, Essais sur les Bardes
etc. (Caen 1834), _Warton_, History of English Poetry (London 1846) och
_de la Villemarqu_, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842),
-- samt slutligen ssom kllor fr romanerna om Richard Coeur de Lion:
_Weber_, Metrical Romances (Edinburg 1810) och _Ellis_, Specimens of
early English metrical Romances (London 1848).




I.

Richard Lejonhjerta i normandiska historien.


Den normandiska erfringen af England var icke ett blott underkufvande;
hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka ansprk p Edvard
Confessorns tron Wilhelm Bastarden n kunde frebra, huru vlsignad
hans fana och huru helgadt n hans fribytartg, antog den dynastiska
erfringen dock innan kort karakteren af inkrktande. Det anglosaxiska
folket, fastn vl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig
frmmande erfrare, fann sig med frskrckelse denna gng hafva fallit
byte fr vida mer fordrande inkrktare n norska sjrfvare och danska
sjkonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk
till ett jemfrelsevis hgt civiliseradt samhlle, tnjt sig med
ngra strckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom f
generationer fredligt sammansmultit med de beslgtade invnarne. Nu
glde det icke blott att aftrda mer eller mindre gods och grund samt
fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna;
det glde att utrymma hela samhllsbygnaden, sjelfva stlla sig
som rttslsa medlemmar utom densamma och skda huru frmlingarne
plundrade, frstrde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medfrde
sjelfva ett samhllsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och
humant n Anglosaxarnes, men fr tiden starkare genom det krigiska
lynne feodalismen var egnad att vcka och underhlla. Huru mycket n
af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket n sednare, genom
sin hgre sedlighet, gjorde sig gllande, d de frdrifne ter fingo
besittningsrtt i samhllet, var det dock vid denna inympningsprocess
den bittraste smrtan kndes, genom honom normandiska erfringen
erhller sin fasansfulla karakter. Ju lngre hunna i kultur och
utveckling p engng frtryckarne och de frtryckte ro, dess strre
orttvisa, dess bittrare krnkning.

Det lg slunda i sakens natur, att erfringen fr rhundraden skulle
framkalla ett samhllsskick, deri vldet skipade lag och svrdet
upprtthll densamma. Men detta lg fven i erfrarnes egendomliga,
krigiskt vilda lynne. Styrkan och svrdet egde hos dem urgamla anor,
hrstammande frn en tid, d detta tappra folk som skandinaviska
vikingar gjorde strandhugg p Europas sknaste kuster och skuro sina
runor i hjertat af dess rikaste lnder, plundrande och mrdande med
samma kallblodighet, hvarmed de vgade sig sjelfva bland atlantiska
oceanens vgor. Styrkans rtt och svrdets vlde erhllo blott andra
former, d Gngerolf bland sina fljeslagare utskiftat Neustriens
delagda flt jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess
hade visserligen de bofasta vikingarne med frvnansvrd ltthet
utbytt sitt norrna-ml emot infdingarnes gallicerade latin och
sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i
religis hngifvenhet och kyrklig fromhet s fvertrffat lngt ldre
kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och
bner med skl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar n
stridsmn.[1] fven i vetande och bokliga konster hade de fordna
Norrmnnen tminstone upphunnit det friga Europa; ty vid erfringen
bermmas de af Lanfrancus inrttade klosterskolorna ssom
tillflyktsorter fr klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska
presterskapet, om ock mera krigiskt n det fr andans och fredens mn
egnat sig, stod i lrdom vida fver Anglosaxarnes. Tillochmed i de
skna konsterna hafva Normanderna frn denna tid lemnat ofrgngliga
spr; deras arkitektoniska minnesmrken frn medlet af XI:te rh.
vittna n i dag, genom den strnga och enkla konseqvens hvarmed
romaniska stilen i dem utbildats och genom ltt fantastisk
ornamentering, om tvenne genomgende drag i normandiska lynnet: kraft
och prydlighet.[3] Det frra genomtrngde lifgifvande och fryngrande
hela det frslappade franco-galliska vsendet; det sednare gt sin
frfining fver feodallifvets ra seder. Prakt i husgerd, drgter och
vapen, ceremonis stt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i
umgnge, mttlighet i mat och dryck utmrkte numera Skandinaviens
sjrfvare framfr alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess
betydelsefulla egenskaper: en orolig fventyraranda, lystnad efter
byte frvrfdt i blodig idrott, trst efter rykte och ra samt ett
knslolst ddsfrakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgr
tapperhetens grund och vilkor. Huru mnga band och intressen n m
hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast
egendom, var dock i och med, feodalfrhllandena det vsendtligaste
vilkoret fr ett erfrande krigarfolk i fullt mtt frhanden:
obehfligheten af arbete och dermed frnvaron af medborgerlig
verksamhet. Likalitet som fr vikingen p hans drakskepp, der han
seglade med sin skara af tillgifne kmpar, var fr feodalherren med
vallomslutna borgar, dit han frsamlade sina numera till vasaller
frbytte mn, ett fredligt arbete ngon ndvndighet eller ngon
ra. Liksom d, beskattade han andras idoghet, frbehllande sig
sjelf den gagnlsaste och dock rofullaste lotten, vapenbrukets.
I hans frhllande till fordne sjkonungen, numera hertigen af
Normandie, frndrades genom bosttningen vl formen och namnet,
men fga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets
frhllande, beroende af den aktning anfraren genom styrka och
tapperhet frvrfvat, var och frblef det hufvudsakliga sambandet
fven mellan baronen och hans lnsherre; ltt brutet, ssnart den
likas urgamla germaniska sjelfstndighetsknslan reste sig deremot
starkare, endast i den mon det nu helgades af en mktigare religion.
D emedlertid mera invecklade frhllanden, framfrallt den spnda
stllningen till frankiske fverherren och armoricanske vasallen,
fordrade en strre sammanhllighet, samt redan sjelfva bofastheten inom
gemensamma landamren icke mera kunde tillta samma oberoende, hvarmed
den missnjde vikingen styrde sitt skepp ifrn sjkonungens flotta,
mste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft n blotta
styrkans. Ty i detta frhllande torde riktigast grunden bra skas
till den list och frslagenhet, hvarfr Normanderna gjorde sig knda
och fruktade, och hvilken vid erfringen af England utgjorde styrkan i
Wilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, frflyttad i frodig jordmn och gynsamt klimat,
utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af
samhllsfrhllanden, som genom erfringen uppstod. Kufvadt genom
anfrarens list och deras egen tapperhet och fverlgsna krigskonst,
lg ett blomstrande konungarike, utmrkt fr handel, konstflit och
sedlig lagstiftning, ppet fr alla erfrarenes passioner. Icke blott
Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid
Hastings anfrt egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka
ifrn nr och fjrran strmmat till erfrarens af pfven helgade banr,
tillochmed vapendragare och simpla soldater sgo sig pltsligen i
besittning af ofantliga domner. Personer med ra och tygellsa seder
erhllo genom en sdan vexling i lefnadsvilkor ett obegrnsadt spelrum
fr alla onda bjelser. fven desse voro numera af adlig rang och hgt
anseende, medvetne om att under sig, ssom trlar p deras fordna
jord, ssom beroende landbnder, eller tminstone ssom skattskyldige
vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om fven
jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten,
sgo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, fraktad,
barbarisk massa, rttsls infr de numera af normandisk grefve eller
biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan ste
och stmma i prernas frsamling, talande ett obegripligt sprk och
beledd fr sitt grofva oartiga umgngesstt, sina lnga skgg och vida
mantlar.

Hvilken sedlighet och rttsknsla ur sdana frhllanden ndvndigtvis
mste framalstras, derp r historien om de anglonormandiske baronerne
under frsta rhundradet efter erfringen ett vltaligt vittne. D
Wilhelm Erfraren, sedan fven de delagda nordliga provinserna
underkastat sig hans vlde, hgtidligen tillfrskrade Anglosaxarne om
samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade
han dervid mer n han kunde eller ville hlla. Der ett helt folk i
sjelfva verket berfvats sina rttigheter, mste det rtta sjelft
blifva vacklande, begreppen derom frvridna, och ett nfrttstillstnd
intrda, der styrkan ensamt fller domslut. Till lycka fr Englands
framtid lade anglosaxiska statsfrfattningen, ssom grundad p
kommunalvsende icke subinfeudation, den ojemfrligt strre makten i
konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" bde
ville och kunde Wilhelm Erfraren vidmakthlla.

Men vid hans dd, s frtljer Ordericus Vitalis,[4] frdrefvo
normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig
i besittning af slottena som han bygt p deras omrden, samt begynte
anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tillto. Inom kort
uppvxte sdana borgar fverallt i England, der vid erfringen knapt
ett fste frefanns ens till landets frsvar. Om fven ndvndigheten
af skydd emot en rofgirig granne och mot band af frtviflade
Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och
otillgngliga moras, gaf upphof t en del af dessa borgar, kunde de
dock samt och synnerligen lika ltt tjena till otkomliga nsten,
inom hvars keep[5] den baronliga rfvaren drog sitt byte och sig
sjelf undan all hmd, och hvars fngelsehlor jemte galgen utgjorde
inseglet p hans territoriala domsrtt. Den orolige Roger Mowbray,
grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med
vilddjurssinnet, och den mktige baron, som tillbragte sitt lif med att
frn ett vlbefstadt slott fretaga hrjningstg till kringliggande
nejder och uppfostrade sina sju sner till samma lefnadsstt, liksom
till ett yrke, ro blott ngra bland de tallsa representanterna af
en seigneurial sjelfstndighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle
Wilhelm Rufi och den skoningslse Henrik Beauclercs fvermakt, dessmer
hvilade gisselskarp fver det vrnlsa folket.

Under den godsinte Stephans regering antogo vldsamheterna fullstndigt
tycke af anarki. Med vanlig trolshet hade baronerne vid hans, likasom
vid hans tvenne fretrdares tronbestigning brutit en tillfrene
hgtidligen aflagd hyllningsed. Fljden deraf blef ett inbrdes krig,
der bgge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels
fr att anskaffa medel dels af blott roflystnad, frde ett fullstndigt
rfvarlif emot hvarandra och emot samhllets fredliga medlemmar.
Strftg gjordes p fiendens gods, hvarvid menniskor bortfrdes som
boskap; de baronliga fngelserna fyldes med Anglosaxare, mn och
qvinnor, hvilka p det sinnrikaste marterades, fr att aftvingas hvad
mjligen af egodelar kunde terst dem. Nr intet mera stod att tagas,
brndes byar och kyrkor, s att man kunde frdas en hel dag utan att
ptrffa annat n kolade boningar och frdda flt. Geoffroy Grenville
frvandlade i en hast klostret Ramsey till fstning; Robert Marmion
gjorde samma bruk af Coventrys bermda kloster och grefve Wilhelm
Albemarle af Bridlingtons kyrka; s att p sdant stt borgarnes
antal, ensamt under denna regering, vxte med 126 nya. "Ja biskoparne,
biskoparne sjelfva, sger en samtida frfattare, kldda i jern och
fullstndigt utrustade med vapen, plgade p stridshstar draga ut p
byte tillsammans med frdarne af deras land," och helt hgt sade det
qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.

Erinrar man sig hrvid det berm fr religis hngifvenhet Normanderna
upprepadt tilldelas, frefaller ett slikt gudlst handlingsstt
ofrklarligt. fvens mste man frvnas fver den vederstyggliga
hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne pltsligen, p pfvens
befallning, i Thomas Becket sgo och vrdade ett helgon, sedan de
under hans lifstid af politiska skl frfljt honom intill dden.
Men sdana motsgelser vinna sin lsning, blott man icke vill skda
religiositetens styrka i ett orubbligt vidhngande vid vissa kyrkliga
dogmer, vissa sinliga symboler och frestllningar, hvilka mernvl
tillta att samma sinne p engng beherrskas af ett svrmande trosnit,
en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslsaste
rhet, ja af indifferens fr alla kristendomens bud. Frst i tider
d kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af
samhllets sed och fylt densamma, skulle sdana drag i tidslynnet
blifva verkliga motsgelser. Redan vid erfringen visade Normanderna
huru litet af kristlig anda, ja af aktning fr kyrkan sjelf fanns
parad med deras asketiska vakande och bedjande. Frn klostren
frdrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte,
det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drgter
pklddes stundom tillochmed soldater och lga tjenstehjon; hvarfre
ock prelaterne ofta nog fvertrffade de verldslige magnaterne i ra
seder, liksom de icke sllan upphunno dem i vldsamhet och roflystnad.

Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhnger en
annan, kad liksom hon genom erfringen, men af vida mrkare art,
och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk vl icke r
ofrenlig med kraft och styrka, men afgjordt hntyder p ett upplst
samhllsskick, en frslappad moral. Enligt ovedersgliga vittnesbrd
skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem
kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm
Longchamp teknat en bild, i detta hnseende vl vrd en plats bland
antikens afskyvrdaste.[7] Till konung Henriks berm frmles, att
han vid sitt tilltrde till regeringen strngeligen rensat hofvet frn
dessa veklingar med lnga lockar, vidrmade kjortlar och mantlar med
slp;[8] men icke destomindre r det mot hans ende son det ofvantydda
vittnesbrdet srskildt andrages.

Sjelffallet mste qvinnans stllning under sdana frhllanden vara
fga betryggad. Ur det vld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor
vid erfringen tvungos till ktenskap, uppkom inom normandiska
feodalvsendet den afskyvrda giftomansrtten, hvarigenom lnsherren
kunde s godt som frslja en qvinlig vasall t den mestbjudande; -- en
af de betydligaste frndringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka
ej ens fadren synes egt obetingad rtt att disponera fver sin dotters
hand. Der slunda passionerna kunde stlla sig under sjelfva lagarnes
skydd, behfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast
chevaleriet, s lngt dess frmildrande kraft inom samhllet strckte
sig, kom hrvid de betryckta till hjelp.

Det kunde med skl synas underbart, att ett samhlle ur ett sdant
gsningstillstnd, icke blott skulle rdda sin tillvaro, utan fven
framg segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft
blifva vrt tidehvarfs fredme och tongifvare. Normandernas energiska
herrskarenatur har hrtill blott delvis bidragit. fven Neapel blef
stlsatt med normandisk kraft, och r dock nu blott ett slagg bland
nationer. Lngt strre r det anglosaxiska folkets andel i Englands
storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhllsfrfattning gafs
t menniskovrde, jemlikhet infr lag, folklig lagskipning, folklig
representation, arbete och vlstnd. Men nnu en tredje makt har
innestende tacksamhetsansprk hos verldsbeherrskarinnan. Det r
konungamakten.

Nr annorstdes i Europa feodaladeln i en partikulariserande
sjelfstndighet gjort hgsta samhllsmakten till ett blott namn p den
frste bland prerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med
en afgjord fvermakt fver sina obndiga vasaller. Derfre hnde det
ock, att nr till exempel i Frankrike vigtsklen stlt sig tvertom och
adeln sjunkit till en blott hofprydnad t envldsmakten, Englands adel
egde sammanhllighet nog att tvinga vigtsklarne till jemvigt, genom
ett klokt anvndande af den egentliga samhllstyngden, folket; hvaraf
det sedan kunde hnda att folket, ifrn att vara vigt, blef, som sig
vederbr, sjelfva de lefvande armar, som p engng uppbra vgsklarne
och stlla dem i jemvigt.

Hrmed skulle vi sagt tillrckligt om normandiska samhllslifvet,
sframt ej hjelten i vr afhandling vore en konung, svl som han r
bde baron och riddare. Till att uppfatta en sdan samhllstyp blir det
oss ndvndigt att frst, om ock flyktigt, bestmma konungens stllning
hos Anglonormanderne.

Genom att bibehlla och, svidt de glde konungens myndighet, fven
upprtthlla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm
Erfraren i England en stark och vidstrckt konungamakt. Ehuru
visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var rftlig,
blef den dock aldrig suvern,[9] hvarfrutom flere provinser
frvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid frekomme
earldmen som blotta titlar, liksom fven baroner utan jord. S
vldsam och trotsig n den normandiska adeln var, visade sig dock
vid alla tillfllen, att konungen var den mktigaste lnsherren i
sitt rike. Genom bibehllandet af de kommunala shiredomstolarne var
territorialdomsrtten p det knnbaraste inskrnkt, och, s fal n
rttvisan hlls vid konungens domstol, upphrde dock aldrig den
anglosaxiska plgseden att vdja dit, ssom till den hgsta instansen.
fven beskattningsrtten hade Wilhelm Erfraren i utvidgadt mtt
tagit som arf af sina anglosaxiska fretrdare. Om fven tillflliga
beskattningar merndels besltos i baronernas frsamling, och derigenom
grunden lades till engelska parlamentets rtt att bevilja utskylderna,
frekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig
konungens fordringar.

Fr att uppehlla en sdan myndighet, behfdes dock att konungen,
vid skiftandet af erfringsbytet, skulle hafva frsett sig med
domanialbesittningar, fvervgande hvarje enskildts; hvilket ej heller
af Wilhelm Erfraren blef frsummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard
Beknnarens och Godvinska familjens vidstrckta lnderier, hade han
tillskansat sig alla skogar och alla de stder, hvilka icke blifvit
frskrifna t ngon annan. Frkad genom talrika konfiskationer,
frsatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna,
konungen i tillflle att gra sig oberoende af vasallernes krigstjenst
samt erstta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande
riddare och fventyrare.

I sjelfva verket erbjuder den normandiska hren, sedan Englands jord
blifvit vederbrligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarm.
Sedan anfraren erhllit ett visst antal riddargods,[10] utdelade
han dem bland sina soldater, som slunda trdde till honom i
frhllande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra ter emottogo
enskildta riddareln direkte af konungen. Hit hrde frnmligast
de talrika skaror af fventyrare, som strmmat till Wilhelms arm,
och slunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11]
I detta frhllande fann Wilhelm Erfraren en utvg att plgga
anglonormandiska lnsvsendet den strsta inskrnkningen. Anseende
sig alltfortfarande ssom hgsta anfrare fr de numera landegande
normandiska krigarne, kunde han affordra fven den lgsta medlemmen i
feodalkedjan, liksom han i lgret vid Dive affordrat hela hren, tro
och hyllningsed. Detta skedde tjugu r efter slaget vid Hastings vid
en allmn sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde
lnsherren icke mera _laglig_ rtt att i sina strider med konungen
fordra understd af sina vasaller; konungamakten hade trngt, som en
hgre samhllsmakt, upplsande in i det anglonormandiska lnsvsendet.

Werkan deraf drjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den
obndiga adeln blifvit spkt till lydnad, ja till tjenstfrdighet
under hans godtycke, ssom den till sin skam visade det i striden emot
Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalvsendets
krigiska institution till den grad frslappats, att plikten fr
frsummad krigstjenst ifrn att vara ett straff, till det mesta
blifvit en stende skatt (escuage), som af konungen uppbars, under
det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnrerne i hans arm.
Frmedelst sina kringresande assisdomare utfvade han myndigt hgsta
jurisdiktionen fver landet, och af inbrdes fejder knner man under
hans regering fga andra n de, som uppvcktes af hans egen familj.

Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins
envldsperiod, har de tvenne frsta monarkernes af huset Plantagenet
regeringstid fven betydelsen att vara detta underbara erfrarfolks
glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu p nya
erfringar och landvinningar. Irland fngslades fr evigt, Skottland,
der redan tidigare fredlig erfring gjorts, gaf det sin hyllningsed,
Bretagne var vunnet genom gifterml, och tillochmed de rika och oroliga
folken sder om Loire mste finna sig vid att emottaga normandiska
stthllare i sina provinser, stder och slott. Utom romerska kejsaren
och Ejubidernes sultan fanns ingen mktigare monark i verlden. Men
bygdt som detta vlde var blott p svrdet, frgicks det ssnart
svrdet, frsladt emot Saracenernes kroksablar och frrostadt i
kejsarens fngelse, sjunkit ur den jttestarka arm, som till samtidens
och efterverldens beundran frde detsamma. I denna sin stllning liknar
Richard Lejonhjerta Carl XII, s mycket tvenne hjeltar frn olika
tidsldrar kunna det. Liksom denne, frspilde han med nationens bifall
dess kraft emot Orientens horder, liksom denne terkom han efter en
fventyrlig frd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och
anfallet af yttre fiende, och slutligen fll han liksom denne med
svrdet i hand framfr fiendtliga vallar, fverltande sitt rike till
styckning och till sekellng politisk vanmakt. Men fr hvardera ledde
deras verksamhet till detta resultat derfre, att de voro s ensidigt
fullstndiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod
och styrka. D detta hos dem var det egentligaste felet, lskas fven
begges deras minnen troget genom tiderna.

Knappast har ngot folk att uppvisa en s dediger slgt, som den
plantagenetska r fr England; ej ens Wasatten undantagen. Sedan den
slunda frt sitt folk till undergng och, frsjunken i slapphet,
splittrat det normandiska vldet, men fven just derigenom ltit en
ny tingens ordning uppst i England, stiger den ter upp, hjande
sig sjelf och sitt nya folk i en blndande ridderlig glans samt
tererfrande mer n den ngonsin egt, frverkar s n engng sitt
vlde p kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbrdes
krig snderslita sitt land och utrota nda till sista telningen af sin
stam.

Redan den frsta familjen bar _inom sig_ detta de i fullt mtt,
hvilket, ur ett vlberknadt steg till kadt vlde, lt upprinna en
klla till inbrdes hat, frfljelser och krig. Genom sitt gifterml
med Eleonore kade Henrik II sina rfda kronor med Aquitaniens
hertigliga och Poitous grefvekrona, men kade fven sina fienders
antal med den frbittrade franska konungen, med de sjelfstndiga, mot
normandiska frtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen
och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider vckte
det onaturliga krig, som hrur framgick, hos allmnna meningen fasa
och afsky, och folktron, redobogen att i det fvernaturliga ska
frklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett
fiendtligt de, som fr ngot hemligt missdds skuld hvilade fver
slgten. S visste man att bertta det Eleonore af Aquitanien, fre
sitt gifterml med Henrik II, sttt i krleksfrbindelser med hans
fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att frtlja n
hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemrkt,
att hon sllan beskte kyrkan och alltid smg sig bort derifrn innan
mssan begynte. Oroad hrfver, hade han omsider beslutit att frvissa
sig om frhllandet, genom att med vld lta qvarhlla den misstnkta
gemlen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom
fenstret och aldrig mer terkommit. Tillochmed inom slgten sjelf
framkallade sdana sgner tron p dess olyckliga de. Nr fadrens
sndebud kom, fr att erbjuda fred och frsoning t den tredje af
snerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han
icke ville lta sig berfvas sin arfslott, hvartill sndebudet skyndat
att invnda, det hans fader icke fordrade ngon uppoffring p snernas
sida. "Du frstr icke hvad jag menar," sges d grefve Gottfrid
genmlt: "det r ett arf frn vra frfder, att bland oss den ena kan
ej lska den andra. Se der vr arfvedel, hvilken ingen af oss skall
frntrda".[12]

Det r dock icke svrt att finna en naturligare frklaring. De gamla
krnikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin frening med Eleonore
blott af begr till hennes lnderier, hvarfre han fven innan kort,
frsmende sin gemls krlek, sknkt sina flyktiga bjelser t en
talrik skara af lskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydlndska sinne
var icke skapt att med tlmodighet frdraga en sdan krnkning. Nr
derfre hennes trenne ldre sner, Henrik, Richard och Gottfrid nnu
voro vxande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i
deras spdare r omfattat dem med fverdrifven mhet, men sednare med
misstnksamhet sett dem utveckla sina hftiga och hersklystna lynnen
under modrens ledning. I detta omnskliga bemdande understddes hon
ihrdigt af sin fordna geml, konung Ludvig VII, som frmlde en af
sina dttrar med den ldsta bland prinsarne, och fverlemnade en annan
den sedan s mngfald olyckliga Alix, t konung Henrik som Richards
blifvande geml. Ledde af samma bevekelsegrunder, att frsvaga den
engelska konungen, deras lnsherre, och derjemte hmnas den krnkning
han tillfogat sin geml, deras egen furstinna,[14] underblste
aquitaniske baronerne, med den bermde Bertrand de Born i spetsen, den
slunda tnda lgan under hela det femtonriga familjekriget.

Uppfostrad i sdana frhllanden och redan vid sexton rs lder, ssom
grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar,
utbildades Richard, redan d bermd fr sitt lejonmod, naturenligt
nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begfvad med en
stor och starkt bygd kropp, utmrkt fr armarnes lngd och bjlighet,
var han i fullt mtt utrustad med det rrliga ostadiga lynne, den
ofrskrckta skoningslsa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet
och deri bjelse fr prakt och stt, som var hans nation och slgt
egen. Egendomlig fr honom sjelf deremot var en nyckfull spnstighet
mot alla band och frbindelser samt den ppna godmodighet, hvars
behag tillvann honom vnner och nnu tillvinner honom vr medknsla.
Wi blifva lngre fram i tillflle att anfra mer n ett drag deraf.
Hr m dock frsvara sin plats ett yttrande han, med anspelning p
ofvananfrda sgen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plgat
flla till sina vnner: "r det underligt", skall han skmtande
frgat, "att vi, som hrstamma frn en sdan rot, lefva i fiendskap
med hvarandra? Den som frn Hin Onde utgtt, mste till honom
tervnda".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam br
bra skulden.

Denna sin egensinniga naturs orolighet och vldsamhet uppenbarade han
inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trdt till sin fader;
bde genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom
objligheten hvarmed han utfrde dem. Sedan han hastat att frena sig
med sina upproriske brder, r han den siste i att ing frlikning med
fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, lggande
sina hnder i fadrens och bjande kn, svrja honom ny lnsed efter
det sedvanliga formulret, hvilket af tiden ansgs fr ett starkare
band n det nrmaste blodsfrhllande,[16] utfr han med nit sin
frsonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsfrvandter, de
svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slr dem i en rad af
drabbningar ifrn Loire till Pyreneerna, intar deras stder, fsten
och slott, samt hrjar deras lnderier med eld och svrd. Hans
utpressningar voro mttlsa, hvarje den minsta ohrsamhet straffade
han grymt, ingen qvinna var tryggad fr hans frolmpningar, om ej
skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har ldsta brodren Henrik,
kallad le Jeune,[18] terkommit frn sina irrfrder vid utlndska hof,
och blir nu af fadren erknd som medregent. I denna egenskap fordrar
han hyllningsed af sina brder, grefvarne af Poitou och Bretagne.
Den sednare lyder, men Richard vgrar hftigt och stolt, och innan
kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i hrnad emot den objlige
brodren, sluter frbund med hans frtryckte baroner och tyckes hota
honom med en afgjord undergng. Inseende faran, att lta den krnte
sonen vinna fvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde frst
d bringa frlikning till stnd, nr Henrik lemnat densamma, fr att,
under ngestqval fver sitt frhllande emot fadren, nedstiga i sin
frtidiga graf.

Icke lngt derefter fann fven Gottfrid en brdstrt dd under hofvarne
af sin egen hst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet
tervnde det oaktadt icke bland de f medlemmarne af familjen.
P Frankrikes tron hade ngra r frut uppstigit den statskloke
Philip II, hvars frsta handling af ett personligt, ej mindre n
politiskt hat emot Richard var att fverhopa honom med de varmaste
vnskapsbetygelser. Denne, lika rlig som passionerad i sina knslor,
bedrades till en vnskap, hvilken, i frening med andra orsaker till
missnje, stadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af lder
och sorger nedbjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och
en besvuren frbindelse utgjorde likas svaga band inom normandiska
feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststlt och helgat. Ett bland
de freburna klagomlen glde den fvannmnda prinsessan Alix, hvilken
nu af de begge vnnerna affordrades konung Henrik, fr att frmlas
med Richard. fven sedan hon mognat till jungfru, hade detta gifterml
blifvit uppskjutet af konung Henrik, ssom samtiden trodde, af skl,
hvilka redan genom hans karakter och tidens seder gras sannolika.
Upptnd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat gra henne
till sin geml, men d kyrkan icke beviljade honom skillnad frn
Eleonore af Aquitanien, ltit henne intaga den olyckligt frevigade
Rosamund Cliffords plats. D denna fordran fljaktligen vgrades af
fadren, vnde sig Richard till Philip och, lggande sina hnder i hans
ssom han tillfrene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed,
icke blott fr Poitou, utan fven fr de friga anglonormandiska
besittningarne i Gallien. Det krig, som hrp fljde, afbrts genom
tta underhandlingar, i hvilka kyrkan skte mkla fred, fr att frm
de tvenne konungarne till sitt tagna korstg. Stndigt gckad i sina
frsk, skred den pfliga legaten till sista medlet, det gemenligen
s fruktade och ofelbara, att belgga Frankrike med interdikt. Philip
svarade kardinalen blott skmtande, att han tycktes hafva luktat p
engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig fver prelatens
djerfhet, sitt svrd och kunde endast med vld afhllas frn att
frfra sig p Kristi stthllares sndebud.

Den ldrige Henrik, dukande under fr sitt rgade mtt, nedsjnk
omsider p sotsngen. P allvar lngtande till fred, eftergaf han fr
sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens ddsbdd, fr
att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga
bekrftelsen p frsoning, fruktande, sges det, att nr fadren skulle
tillfriskna, han kunde ngra sig och bjuda strngare vilkor.[19]
Kyssen gafs, men vid utgngen hrde han sin dende fader med dmpad
stmma sga: "Mtte blott Gud icke lta mig d, innan jag tillfyllest
tagit hmd p dig!" S lng tid frunnades honom icke. Han hann blott,
innan han dog, frbanna den dag han fddes och de sner han framfdt.

Richard, terkommen till franska lgret, uppvckte genom berttelsen om
sitt upptrde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans
hoffolk. Vi anfra dock detta blott som ett drag af lttsinnighet; ty
vid likbegngelsen gret han bittert, och hans frsta tgrd blef att
afskeda sina fordna rdgifvare och draga till sig sin faders. Dermed
gick han att fvertaga Normandernas rika krona.

De egenskaper Richard slunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns
fr honom intet ndtvng att ndra ssom konung. Tvertom tillt det
fvertag, vi sett konungamakten ega, dem n friare framtrda. Lngt
ifrn att behfva offra ngot af sitt godtycke och sin tygellsa
sjelfstndighetsknsla fr uppfyllande af sina konungsliga pligter emot
samhlle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en strre, i en mer
historisk grad.

Ocks har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett
sina lnders och nationers vlfrd, icke egen nyck eller egen ra. Han
stiftade knapt en lag till deras fromma, han frde intet krig till
_deras_ frsvar och ra. Skulle i det sednare afseendet hans och deras
intresse sammanfallit, ssom i frsvarskriget emot Philip och Johan,
blir det dock i utfrandet ett blott personligt hmdkrig.

Redan fre sin tronbestigning hade han, vid underrttelsen om
Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med
begrlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med std af tidens
religisa frestllningar, stlde till dess fventyrarlust. Hans frsta
omsorg ssom konung blef derfre, att ur sitt rike sammanbringa de
mjligaste strsta penningesummor till riddarfrdens fretagande. Till
den ndan lt han ppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmstarne
i fngelse och icke lsslppa dem frr, n de utbetalt till sista
fyrken bde af kronans och sina egna tillgngar. Derp utsattes kronans
lnderier, privilegier och embeten till offentlig frsljning t den
mestbjudande; flere bland stderna, hvilka ssom kunglig egendom varit
underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, kpte
sig en fix beskattning och inslogo hrmed den vg, hvarp icke blott
samtliga stderne, utan fven hela engelska folket med tiden skulle
erhlla sina fri- och rttigheter. Skmtande fver att kunna gra en
gammal biskop till ung grefve, slde Richard Northumberland p lifstid
t grefbiskopen af Durham. t skottska konungen fverlemnade han icke
blott lnsherrerttigheten, utan fven tvenne grnsgrefskaper emot
tiotusen pund i silfver.[20] Blott fr att Richard skulle aflgga all
ovnskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag
skulle slja fven London, om jag blott kunde finna lmplig kpare",
hade han sagt till sina hofmn.[21]

Sedan han slunda, lik tidens frige _chevaliers errants_, s att sga
fryttrat sitt fdernegods, begaf han sig ut p sin fventyrarfrd, i
spetsen fr en lysande arm och med rikt fylda penningkistor, lemnande
sitt rike att sktas, s godt sig gra lt, t de tvenne biskoparne af
Durham och Ely. Hvad om denna korsfrd, hvilken bildar den egentliga
riddareperioden i Richards lif, r att sgas, kan lmpligast anfras,
d vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga;
tillsvidare fortstta vi att framstlla hans betydelse ssom konung.

Richards fyrariga frnvaro har den, fr honom sjelf nog negativa,
frtjensten att utgra en vndpunkt i Englands historie. Hittills
hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. S
tallsa n baronernas oroligheter varit, hade de dock stdse varit
blott personliga, aldrig antagit formen af en samhllig opposition
emot konungens makt.[22] Detta skedde nu fr frsta gngen, under
den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med strre
fvermod n klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs
sedvanor, afsatte misshagliga personer frn deras tjenster, fvade
plundring och vldsamheter samt omgaf sig med ett lysande flje af
mer n tusen hstar, s att hvarhelst han drog fram i landet
trenne rs inkomster icke frslogo att betcka de kostnader han
frorsakade.[23] Detta frfarande vckte allmn frbittring. Men d i
England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle
frmtt afhlla missbruket, mste adeln sluta sig tillsammans, ssom
makt emot makt, och derjemte i sin tur ska std hos folket.

Om det fverhufvud lg i feodalvsendets natur, att massan betraktades
som ett rttslst redskap, till, blott fr att bygga de feodala
borgnstena samt frse herrarnes lif med hvad till dess ndtrft och
njutande hrde, mste detta frhllande i England knnas dubbelt
tryckande, der icke blott stndsskillnaden, utan fven nationalhatet
vidgade svalget. Vl frskrar en frfattare under Henrik II, att inom
de fria klasserna dfrtiden, nationerna blifvit s blandade, att en
Anglosaxare knappast kunde skiljas frn en Normand.[24] Den dagliga
berringen och msesidiga ktenskap mste hrtill bidragit. Icke
destomindre visade sig, fven efter denna tid, en afgjord fiendtlig
spnning emellan erfrarnes och de erfrades afkomlingar. De sednare
egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i
svett och mda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar
utan vrn emot adliga fribytare, genom sitt sprk, sina seder och
sitt hat uteslutne frn hvarje rofull och aktad plats i samhllet,
misstrodde och misstroende, alltfr tta pminnelser om de orttvisor
deras frfder hundra r tidigare lidit, fr att deras frnedrade
samhllsstllning skulle frefalla dem naturlig. Villigt af hat och
hmdlust, eller fven af ndtvng hade de, under de ttt inbrdes
striderna fljt konungen eller baronen, ja fven varit behjelplige
i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma de, som
fvergtt dem sjelfve. Men frst d, nr konungamaktens sammanpressande
tryck frmtt den franska talande baronen att sammantrda med den
anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den
vdjoban funnen, hvarifrn det engelska folket p samma gng som det
engelska statsskicket, efter en hundrarig strid, framtrdde enigt och
starkt.

Hvad som frmst utmrker brjan deraf, oppositionen emot Guillaume
Longchamp, r den moderation och den aktning fr konungens rtt, som
af baronerne dagalades. D biskopen-regenten, instmd infr deras
frsamling, icke hrsammade kallelsen, utan inneslt sig i Towern,
lto baronerne stormklockan rras och sammankallade Londons borgerskap
till S:t Pauls katedral. Genom allmn omrstning frklarade detta
"parlement" biskopen af Ely, med all understlig trohet emot Richard
okrnkt, afsatt frn regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk
takt, vittnar detta deras stt att g tillvga om en icke ringa krlek
och tillgifvenhet fr deras frnvarande ridderlige konung.

Denna tillgifvenhet framtrder i n ppnare dag vid de stmplingar
Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, fven han trogen
det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot
konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt
belnad med flere provinser och villigt understdd af den berknande
franska konungen, skte han bde i England och Normandie att stta
sig i besittning af styrelsen. Men p engng regirig och feg, grym
och trols, knslols och vllustig, var han lika mycket fraktad som
Richard fr sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populr och
lskad. Sjelfmant drogo derfre de mktigaste bland baronerne i hrnad
emot upprorstiftaren.

Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, frkunnande att deras
irrande konung, under sin terfrd genom Tyskland, rkat i fngenskap
hos kejsaren, och nu glde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa
den dryga lsepenning, hvarfr hans frihet skulle kpas. Oaktadt det
inbrdes kriget, stadkoms med exempells uppoffring den erfordrade
summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomstrfvade
lnderna och uppburo de frdelade summorna; genom frsnillning slogo
de felt p en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna berfvats sina
heliga krl och prydnader, och nnu en annan och en tredje insamling
mste fverg de utblottade understerna.

Icke destomindre var gldjen allmn, d Richard sent omsider landade
i England. Frskrckta som af ett skslag kapitulerade det ena efter
det andra af Johans fsten; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt
trumpeter, cymbaler och larmande gldjerop tillknnagifvit den rorike
konungens ankomst till de belgrandes lger. Men sedan han ltit
uppresa en skyhg galge och deri upphnga fem fngar, blef besttningen
fullt fvertygad om hans nrvaro och fverlemnade sig p nd och
ond.[25]

Vid denna tid strckte sig frn Nottingham genom Lincolnshire en
af de omtliga skogar, hvilka d nnu betckte betydliga delar af
Englands yta. Alltfrn erfringen hade denna obygd, genomstrmmad af
Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort fr talrika skaror af
fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka fredragit att, skyddade af
ogenomtrngliga skogssnr, fra ett rfvarlif utom samhllet, hellre n
att inom detsamma bja nacken under det frmmande oket. Det var hr,
i Sherwoods glada grnskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen
Robin Hood herrskade vid samma tid, d den normandiska riddarekonungen
terkommit frn det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belgring.
Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den
fruktade nejden, r det hr Walter Scott lter honom som oknd deltaga
i fribytarnes krigsbragder, och fven igenknd dela deras vildmanna
festligheter. Derom knner dock historien intet. Tyvrr kan hon ej
heller bestyrka en sdan human folkvnlighet hos Richard, s nra
det n m ligga fr en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna
egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarst.

Tvertom kndes trycket af hans vldsamma styrelse aldrig hrdare n vid
denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott
en enda tanke, tanken p korstget och medlen fr dess verkstllande,
drefs han nu af blott en knsla, hmdknslan emot sin trolse broder
och n trolsare vn, franska konungen. Till dess tillfredsstllande
skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhrdt dryg
beskattning. tskillige baroner berfvades sina embeten, hvilka sldes
t andra; hvarefter alla kp af slott, egendomar, lnderier, dem han
vid frden till Palestina afslutit, frklarades fr blotta pantln,
p hvilka kparena genom inkomsterna redan terbekommit den lnade
summan. "Och nr nu s r, upplyste han de bestrte kparena, bren I
inse hvilken synd det r att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege
en skrifvelse frn den pfliga stolen, som frbjuder eder detta under
bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningsstt fann han i
att lta snderbryta rikets signet, hvarefter hvarje frlning under
det gamla signetet frklarades ogiltig infr domstol och egaren tvangs
att kpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste
tidsfrdrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel,
mste erlgga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet
innehade. t assisdomarne gaf han nya och mrkeliga instruktioner,
bland andra fven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till
alla de Judars fordringar, hvilka mrdats i det grseliga folkupploppet
vid brjan af hans regering. Likas insatte han sig som fordringsegare
i sin brors stad och stlle, hvarjemte alla kp och frlningar denne
gjort frklarades ogjorda. Genom sdana medel skall han p tvenne
mnader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark
sterling, s att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste
sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," frskrar
en af tidens annalister, Roger de Hoveden.

Mer n engng har, vid en sdan feodallifvets rttslshet, vid
dess godtycklighet och vid den fvermakt t fysiska styrkan i alla
frhllanden tillerkndes, den frgan velat trnga sig fram till
besvarande: hvar d tidens beprisade dygder, hvar denna ideala
lyftning, detta svrmande trosnit, denna s bermda loyalitet i
tnke- och handlingsstt, hvar delmodet, sjelfuppoffringen fr den
svagare, fr hedern och ran, st att skas? Mhnda ro desse dle
hjeltar, som villigt drogo sina svrd fr enkor och faderlse, som
skattade lugn och lif mindre n intet i striden fr religionen, fr
ran och fr hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolse
poeter, och romantikens mngbesjungna lif intet annat n en fantastisk
dimverld, som lnar sin rika frgprakt frn fantasins solljus, men
sjelf r uppstigen ur sumpiga osunda nejder?

Vi hafva sett att feodalvsendet, ssom statsskick, var lngt ifrn
egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes frhllande
till det allmnna fattades endast som ett personligt beroende af en
individ, vasallens af sin lnsherre, icke som en helhet af pligter
emot det allmnna, frefanns icke det hgsta begreppet af sedlighet,
statens, och i dess stlle intrdde det svaga, af passioner, nycker och
stridiga intressen ltt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen
och lnsherre-konungen. Icke destomindre lg uti detta samma personliga
frhllande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle
utvecklas. Ty under det lnsherren mste respektera vasallernas
_gemensamma_ vilja ssom den lag, emot hvilken icke var att bryta,
d hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det fr desse
sednare frn yttre ndtvng en moralisk pligtknsla, att i honom vrda
sin frikostige herre, sin tappre anfrare och rttvise domare. Ssnart
derfre det allmnna intagit lnsherrens plats, var ur medeltidens
loyalitetsknsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.

P samma stt uppskto, midt bland passionernas tummel
och tidens rttslshet, ur samma rot som de, ur den
germaniska sjelfstndighetsknslan, individualismen, alla dessa
chevalereska begrepp med makt att fryngra verlden; eller hellre, de
ro ett annat yttringsstt fr samma anda. Man har lskat att likna
medeltiden vid en mrk och molndiger himmel och chevaleriet vid en
dagbebdande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrlar
de dunkla molnen; men glmmas br d icke, att dessa sednare ro intet
annat n en vackrare, en rosenrd frgbrytning i molnen sjelfva.

Till en brjan var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska
privatdygderna fvades och utvecklades. Galanteriet var nnu blott
en aktning fr qvinnan, tapperheten ett ddsfrakt utan reglor och
loyaliteten glde, som vi sett, endast lnsherren. Frsta steget i den
process, genom hvilken dessa germaniska urdygder frallmnligades till
sedliga makter, sdana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde
i och med deras utvecklande till lagbud fr en egen, ur feodaladeln
utvuxen klass, riddarne.

Hos Normanderne var detta steg vid erfringen nnu icke uttaget. Vl
hade de fordne vikingarne frbytt sina vingade drakskepp emot starka
fastbygda springare, lrt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den
frn fdren rfda seden att medelst svrdets omgjordande och hndernas
plggande frklara den unga dlingen fr "varaktig," d.. upptagen
bland de vapenfres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrdrafrbund af
slunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benmnande sig
efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons
dubbande till normandisk riddare r fven ett bevis derp, att redan
fre erfringen ett riddarevsende begynt lsa sig frn jorden, en
krigsadel uppst bland feodaladeln.

Dock var nnu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lrt sig
lydnad genom att frrtta sysslor vid ett baronligt hof och finare
seder genom umgnget med damerna derstdes, af baronen erhll
riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans
upptagande slunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarfre den
fven skedde utan helgande af religionen och utan aflggande af
ngra egentliga riddarelften.[29] I sjelfva verket r Taillefer, i
slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utfvande af
fornnordiska svrdskonster[30] och sjungande en eldig stridssng,
endast till hlften en kristen riddare; till den andra r han en
berserk.

I erfringen erhll fventyrarlusten i Normandernes lynne en icke
mindre riklig nring n vldsamheten. Den pltsliga lycka mngen fattig
krigare, hvilken landat blott med sin hst, sitt pantsar och svrd,
gjort p Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af
krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne,
Anjou, Maine, ja fven Aquitanien, fr att draga ut p fventyr till
erfringens gyllene land. Den lnge pgende egendomsvexlingen i
Northumberland, de jemna inbrdes striderna, och sednare erfringen af
sdra Wales och Irland underhllo strmmen intill Richard Lejonhjertas
tid, genom att ppna fr den hemlse riddaren de mest lysande utsigter,
att frn hstryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att
frvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflnga
banr, samt utsira vapnet p sin skld till ett familjevapen.[31]

Dermed hade erfringen af England verkat till att lsa riddarskapet
frn lnsvsendet och jorden. Likartadt inflytande utfvade korstgen.
fven andra orsaker tillkommo. I mngen baronlig familj frslog icke
den rfda jorden att lifnra medlemmarne, jemte det en allmnt gllande
frstfdslortt lemnade de yngre snerna ofrsrjda; eller der uppstod
oenighet. Utan annat arf n sitt namn och sin rustning, obunden af
familje- och samhllsband -- i England fven befriad frn all
skatt,[32] -- obekymrad om de intressen hrur och ur knslan fr
nationalitet och fosterland uppst, drog medeltidens unge dling ut att
vinna gods och guld eller rykte och ra, allteftersom hans hg bjd
honom.[33]

I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fullndning; ty
det r frst genom ett fullstndigt lsande frn alla samhlliga
band, som germanismens, feodalitetens och riddarevsendets gemensamma
tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet frverkligas. De
enda lagar som erkndes af chevaleriet, sedan det slunda begynt
afsluta sig till en sjelfstndig korporation, ett sjlsadelskap fver
brds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna,
hvilka, genom att icke hr bero af de passioner som sndersleto
samhllet, utvecklades till strre renhet och innerlighet. Ickefrthy
bidrog det anglonormandiska samhllet till de chevalereska sedebudens
utvecklande, derigenom, att dess oupphrliga split och frvirring, dess
grnslsa frtryck af den starkare fver den svagare, ppnade rika
tillfllen fr den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom
och i vrnandet af den frtryckte lsa sin ed, att genom fventyr och
genom uppnende af det oupphinneliga vinna lysande ra, medan en ltt
frvrfvad rikedom manade till slsande frikostighet. fven kyrkan
och poesin trdde till, den frra helgande, den sednare idealiserande
de chevalereska lrorna. Riddareeden innebr numera ngot annat n
en blott feodal frpliktelse. Att vrna religionen blef det frmsta,
att bist de svaga och frtryckta det andra lftet. Den brutala
tapperheten hjdes till mod och adlades till delmod, vinningslystnaden
blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett skert
knnetecken p adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan
framgick ur den enkla aktningen fr qvinnan galanteriets konstiga
lrosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande
idol och krleken gjordes till pligt.

Genom att slunda vara stldt utfver verkligheten, med dess mdosamma
nringsomsorger, dess samhlliga intressen, kraf och pligter, frlorar
sig riddarevsendet i en idealistisk fverspndhet, der allvaret
gres till lek och af lekar gres blodigt allvar. Praktfulla fester
och tornerspel af mngfaldiga slag blefvo tidens hgskolor, der
dlingen lrde sig den enda kunskap af honom krfdes: en lefvande
knnedom af chevaleriets komplicerade lror. Man kan derfre med
rtta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid
icke frbises, att de i grunden ro ett, frn ett och samma tnkestt
utgngna.

Ty om man nrmare skrskdar detta glada hgstmda lif, med dess
mtliga knslor fr heder och ra, med dess hat emot den lga,
fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring fr den svaga
och frtryckta, visar sig dock fven hr det tygellsa godtycket,
obemantladt nog, ssom herrskande och den fysiska styrkan ssom
rttskipande; visserligen mindre hrdt och vildt n ute i det politiska
lifvet, men derfre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet
uttrycker enkelt fljande chevalereska grundlra: "Den chevalier, som
vill st i hgt vrde, har att taga sig hrda vedermdor; det fordras
att han fvar sin dygd hr och der, _att han tager eller gifver_, som
det faller sig efter tid och ort." Dermed bjds riddaren att utfva
en jemnande rttskipares kall, till afhjelpande af nd och betryck.
Men efter en sdan grundsats m man heller icke frtycka markisen
af Malaspina hans sjelffrsvar, d han af trubaduren Raymbaud de
Vaqueiras beskyldes fr rfveri och all mjlig vldsverkan. "Ja, vid
 Gud, Raymbaud, jag erknner att jag mnga gnger tagit af andra deras
hfvor, men blott af lust att gifva, icke fr att samla mig
rikedomar och skatter".[36]

Lika falsk som trivial r d den sigten, hvilken i chevaleriet vill
skda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga frtjenst i den nytta
det gjorde i medeltidens rttslsa samhllsskick.[37] Rttvisans
skipande har aldrig varit anfrtrodt i nyckfullare hnder. fven
handlingar framsprungna ur de noblaste motiver mste misstros, ssnart
genom dem en enskildt tar det rtta i sitt vld. Det rtta och det goda
uppbres aldrig till fromma fr det rtta och goda sjelft p
lansspetsarn. Det r icke i sdant fall allmn sed, som bestmmer
hvad rtt och godt r; det r den ra styrkan. Slnge dessa begrepp,
likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfllet bestmdes af
den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte delheten och
hgsintheten i de chevalereska lrorna till fga. Frst d, nr de
ifrn att vara en kasttillhrighet, konventionela,[38] fvergtt
till god sed inom samhllet i sin helhet, nr de genomtrngt dess
lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprtthllas, d hade
chevaleriet uppvisat sin hga betydelse, som amma och fostrarinna.

Vi hafva hrmed vidrrt den andra bristen uti chevaleriet. Slnge det
stod i sin hgsta kraft och fullndning visar det sig, i medvetandet
om sin dygd, ssom ensidigast och intolerantast. Liksom frn dess
rttigheter, s fven frn dess pligter voro de lgre samhllsklasserna
uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strngt straff
frbjudet, och tillstndigt endast fr konungen.[39] Till att lindra
de lgre klassernas frtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren
icke frbundit sig. Han framtrdde i sitt frhllande till dem icke
annorlunda, n den hrde, snikne, knslolse feodalbaronen. Medan han,
brinnande af krlek, kunde draga till verldens nda fr en nyck af sin
herrskarinna, behfde han icke taga ett steg till afvrjande af det
vld, som fvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen
att draga sitt svrd fr den frtryckte baronens sak, drog han det
andra dagen, fr att aftvinga en idog krmare hans vinst; hvarfre
fven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han frn
Paris reste till Amiens.[40] Hedersknsla, frikostighet, ofrvgen
tapperhet, relystnad, orubblighet i tagna frbindelser, dyrkan af
de skna, artiga manr och fina seder, allt hvad som inbegripes under
begreppen _loyalit, courtoisie och valeur_, var icke en bestmning
p hgt menniskovrde, utan p riddarevrde; ty i sin sanning r idn
om menniskovrde nnu icke ett rhundrade gammal.

Ej under d, att s f spr af chevalereska motiver bli synliga i
tidens politiska historia. I dess ensidighet och lsryckta stllning
utfver samhllet, kunde riddarevsendets direkta inflytande p de
feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och p
historiens flt mste den ndamlslsa handlingen, huru lekande
intressant hon genom frnvaro af allvar n m te sig, frkastas ssom
oberttigad, tminstone frbises ssom vrdels.

Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, snr som
p den ena handlingen: korstget, och den ena egenskapen: att vara
en tidstyp. Derfrutom vore han i sitt rikes tidbcker blott ett
konunganamn, vid hvilket man fste ratalen 1189 och 1199, fr att,
efter gammal vrdnadsfull plgsed, slunda afrkna ett decennium
i de frenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han
har den oddliga lyckan att afspegla en tid, der det fr individen
icke behfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina
handlingar uts frn till oddliga frukter, verka sedligt i ett
allmnt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst;
der allt ankom p att natursidan hos individen var stort anlagd, att
hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade,
samt hans passioner starka, hvarefter han hade att gra dessa sednare
gllande enligt tidens moraliska, ofta konventionela freskrifter;
deras innehll m d icke hafva varit allvarsammare, n en obeflckad
skld, en skn dams ra, en nyck; fljden icke mer, n en bruten lans
eller ett frspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda.
Tvifvelsutan ro korstgen af en stor verldshistorisk betydelse; men
de ro det icke genom ngon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty
de innebra fverhufvud ingen frnuftig tanke, de lgga ingen ny sten
till den europeiska samhllsbygnaden, ingen ny lnk i den menskliga
bildningens utvecklingskedja; utan de ro det i sina sekundra,
oprknade fljder, och genom att vara storartade knsloutbrott af
en reflexionsls tid. Det r derfre mer n en tillfllighet, att
Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korstg.
Hvar eljest skulle en ande, p engng s lejonlikt majesttisk och
lejonlikt vild, ska sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med
lejonsprng, liksom af naturdrift, kastade sig fver den asiatiske
tigern?

Egenteligen kan endast det frsta korstget sgas hafva framgtt ur ett
svrmande trosnit; hvarfre ocks det ensamt ledde till mlet. Huru
stor ifver n m hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms
af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, r dock det tredje
tget mera en riddarfrd i stort. Hr utfrdes striden emot de otrogne
icke af fanatiska skaror frn alla ldrar och stnd, fr deras sjlars
frlsnings skuld, utan af dle riddare fr deras ras skuld. Isynnerhet
fr Richard, var visserligen den Heliga Grafvens erfrande mlet, men
ran af att vara kristenhetens frste riddare hufvudsaken.

Ocks iakttog han noggrant hvarje tillflle under sin frd, att,
likmtigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svrigheter och
uppska fventyr. Qvarlemnande sin hr i Marseille, fr att invnta
flottan, hvilken frdrjt sig med att hjelpa Portugiserna till rtta
emot Morerne, besteg han med f fljeslagare ngra skutor, skande sig
fram lngs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han
svrt upptuktade en kardinal, som gjort sig knd fr simoni, beskte
reliqvier och undergrande bilder samt tillvann sig allmn beundran
fr sitt nobla handlingsstt. Hit hr fven fljande tilldragelse.
D Richard, tfljd af blott en fljeslagare, genomvandrade en by i
granskapet af Regio, hrde han ifrn en bondes stuga skriket af en
sparfhk. Full af ovilja skyndade han in fr att borttaga jagtfgeln,
hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrlse stnden vid
strngt straff frmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten
i den frmmande riddarens beteende, drog sin knif och understddes
kraftigt af tillstrmmande bnder med strar och stenar. Fr den
ridderlige konungen hotade fventyret att taga den menligaste utgng,
ty d de chevalereska buden frbjdo honom att besudla sin klinga med
ignobelt blod, kunde han endast anvnda flata sidan af svrdet, som
brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen
genom flykten mste rdda sig till ett nrgrnsande kloster.

I Messina, dit han inseglade med en erfrares pomp, frfor han vldsamt
ssom i ett erfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster frdrefvos,
fr att lemna rum t hans krigsfrndenheter, och d Messinas borgare,
till hmd fr fvervld som hans riddare begtt, gjort ett infall i
lgret, intog han deras stad, sjelf stormande frn den brantaste sidan,
samt fverlemnade honom till skflings; Sicilianarnes skepp brndes,
deras qvinnor bortfrdes till lgret och p murarne planterades
Englands fana. Derp erfrade han ett fste p calabresiska kusten,
tillhrigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att
t sin fretrdares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter
hennes geml. Konung Tancred, frskrckt fver ett sdant stt att
uppgra arfsangelgenheter, skyndade att i frlikning erbjuda sin gst
fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vnskap
samt vexlade rika sknker. Bland annat skall Richard begfvat Tancred
med Arthurs bermda svrd Calibourn, men emottog af dennes gfvor
icke mer n en enkel ring. t Philip afstod han, som en grd t deras
vapenbrdraskap, hlften af frlikningsbytet jemte mnga skepp, och
inbjd vid julen hvarje dling i de frenade hrarne till sitt bord,
hvarvid enhvar efter mltiden begfvades med en sknk, afpassad efter
hans rang och vrdighet; s att Richard vann stort rykte och pris,
alldenstund han p en mnad bortgaf mer n ngon af hans fretrdare p
ett helt r.

Det oaktadt bestod vnskapen emellan korsfararekonungarne icke lnge.
D Richards moder tillfrde honom den unga prinsessan Berengaria af
Navarra ssom blifvande geml, erinrade sig Philip sin olyckliga syster
Alix, och frebrdde Richard p det hftigaste, att hafva svikit
sitt lfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han
icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mtress, hvilken
beskyllning, p engng emot sin faders heder och sin trolofvades
oskuld, han infr Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska
konungen fann tiden nnu icke vara inne att bryta med Richard, hvarfre
fverenskoms, att denne i fem rs tid skulle betala tiotusen mark emot
tillstndet att f gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af
Philip ansgs som ett skligt skadestnd fr systerns vanra. Den
slunda terstlda vnskapen bekrftades med ed bde p reliqvier och
evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af pltslig nger fver
sin tvist med en korsfarare, instlt sig infr en samling af prelater,
blottad inp kroppen och med trenne knippor bjliga spn i sina hnder,
hvarefter han p kn beknt sina synder, emottagit deras frebrelser
samt slutligen med tlamod "underkastat sig samma gisslande som infr
Pilatus fvergtt verldens Frlsare".[41]

Hrmed hade vintern och en betydlig del af vren 1191 frgtt under
split och overksamhet p Sicilien. Fre affrden utgfvos mrkeliga
pbud emot den herrskande passionen fr spel; en passion, hvarfr
Normanderne gjort sig knde redan vid erfringen, och som noga
fverensstmde med den tjusning fr dem fanns i hvarje risk, der
ngonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne
egde rttighet att spela efter godtfinnande. Dernst egde erkebiskopar,
biskopar, grefvar och baroner den strsta friheten. Gemene man var spel
tilltet endast i de frres sllskap. Det r med anledning af sdana
lagar en samtida hfdateknare utbrister: "M Gud vlsigna dessa vise
och fromme konungars pilgrimsfrd.".

Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att f best
ett fventyr, som tillflligtvis fven blef af vigt fr korstget.
Under en storm, som frskingrade flottan, strandade tvenne skepp
emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nd undgingo
de kungliga fruntimmerna samma de. Richard beslt att hmmas, och
efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig fr
segrarens ftter, hvilken lt binda honom i kedjor af silfver och guld.
I detta nyvunna kejsaredme firade han sin frmlning med Berengaria,
som straxt derp krntes till drottning af England. Glansen af dessa
hgtidligheter frhjdes genom nrvaron af Jerusalems exkonung, Guy af
Lusignan, som med ett praktfullt flje tagit sin tillflykt till Richard
p Cypern.

S arm och bekymmersam n Jerusalems krona kunde synas, hade icke
destomindre en medtflare uppsttt, som skte gra henne huset Lusignan
stridig. Tyvrr hade Philip i lgret vid Acre blifvit vunnen fr
markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rrdes till deltagande
fr den flyktige exkonungen. Slunda var orsak till sndring gifven,
redan innan Richard anlndt.

Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanfr Acres hamn hade
Richard genom sin ofrskrckthet seglat ett ofantligt turkiskt
transportfartyg i sank,[42] och derigenom vsendtligen bidragit
till fstningens utmattande, liksom han genom Cyperns erfrande
betydligt lttat tillfrseln fr de belgrande. Fr hvardera af dessa
bedrifter lofsjngs han, men nnu mer fr sin frikostighet. Ty d
Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken t hvarje
riddare, utdelte Richard, som kt sina skatter med hlften af all
Cyprioternes lsegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstgs
historiograf, anmrker, att han genast blef den mest populra i
lgret. Detta anseende, i frening med Richards fverlgsna tapperhet
och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare fr
korsfararhrens mnga oberoende trupper; hvilken plats fven hans
relystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre relysten, ehuru
mycket mer frslagen, kunde ssom Richards lnsherre icke godvilligt
afst fretrdet t sin ridderlige rival, hvilken derfrutom, genom en
grnsls stolthet knslig fr den minsta fven inbillade frolmpning,
samt med ett frtryckande fvermod i att stdse vdja till sin
fverlgsna styrka, var ofrmgen att gra sitt inflytande gllande
fver korsfararnes mngfaldiga intressen. Slnge belgringen varade
tillbakahlls dock den hotande missmjan, dels af gemensam fara frn
Saladins oupphrliga anfall, men hufvudsakligast af Richards irkade
sjukdom, som gjorde honom ofrmgen att annorlunda n i en hngbr
vara med om krigsoperationerna. Men ssnart Acre fallit och en bitter
oenighet uppsttt, d Richard ltit nedkasta sterrikiske hertigens
banr frn de erfrade murarne, var endrgten ohjelpligen frstrd, och
Philip bekantgjorde, under frevndning att endast slunda kunna gagna
den heliga saken, sitt beslut att tervnda hem.

Dermed var vinnandet af korstgets ndaml vordet en omjlighet. I
sjelfva verket utvisade redan belgringen af Acre, hvilken fortsats
under tvenne rs tid, deri mer n en half million[43] menniskor frn
alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende
skola funnit sin graf, att hela Europas frenade styrka, innefattande
dess tappraste krigare och anfrd af dess bermdaste konungar,
blott med mda varit mgtig att frnrycka Saladin en obetydlig
fstning, dessmindre skulle frm tererfra den Heliga Staden, vid
hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fstat sitt sinne n
kristenheten. Men belgringen af Acre utvisar derjente, att, mer n
Saladins anfrareskicklighet och outtrttliga vaksamhet, mer n hans
tallsa vindsnabba ryttarskaror, mer fven n klimatets brnnande sol,
febersjukdomar och hungersnd, frslappningen i det religisa nitet
och de verldsliga intressenas fvermagt gaf t fretaget denna utgng.
Ty frutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade r som
frflutit, sedan Vesterlnningarne i Palestina upprttat sin lnsstat,
jemte de tvenne mgtiga riddareordnarne, en lnsadel derstdes
blifvit bofast, hos hvilken lnsvsendets sedvanliga split och
sndring, samt ett nrmare umgnge med de otrogne qvft all religis
knsla; s att tillochmed den sigten synes trolig, att fr deras
sjelfstndighetsknsla de Westerlndska monarkernas herravlde varit
lika frhatligt som Saladins eget.[44] Det ena mlet, som hundrade r
tidigare var s stort, s alltfvervgande och alla enskildta passioner
betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den stndaktighet och
frsakelse, hvarmed kristna hrskarorna stormade fram emot Acres murar
eller afslogo Saracenernes frtviflade avfall, ro grundade i en annan
orsak n denna, i chevaleriets anda. Fr honom var ran nog, och ran
kunde vinnas vid Acres murar likasvl, som vid Jerusalems. Hela detta
korstg bevisar sig slunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort,
der vesterns nationer utsnder blomman af sin adel, fr att vid Turons
hjder och Belus strnder mta sina krafter med Orientens riddarskap.
Det r en frnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och
samma stora kraftutveckling, samma sndring och samma hjeltemod, och
slutligen med likartade hjeltar.

P god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benmnd det kristna
Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod frenar han samma
obndighet och egensinnighet, samma trofasthet i vnskap och genersa
frikostighet. I striden r det fven kring honom allt vnder sig, p
hans vrede eller frsonlighet allt beror. Fr honom r ock fretaget
helt och hllet en personlig sak, och sakens framgng af vigt, blott
svidt hans rykte och ra dermed var frenad. Det r icke heller som
anfrare han vinner sin ryktbarhet, det r genom de tallsa bragder han
med sitt djerfva mod och sin klinga utfr, genom de frsakelser han i
knarne utstr, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottstller
sig fr sina fljeslagare. Under tget ifrn Ptolemais till Joppe r
det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till
hjelp, der de nedtryckas af svrmande Beduinskaror, han som trenne
resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, frstrr de
otrogne och mejar dem, "liksom skrdemannen den vaggande halmen"[46]
Nr Tempelriddarne p ett strftg fverraskas af fienden och,
oaktadt under af tapperhet, ndgas ropa efter hjelp, hastar Richard
till, endast med f fljeslagare och besvarande desses varningar med
orden: "att han icke vore vrdig anfra och benmnas konung, derest de,
hvilka stlt sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider
anlnd till nrheten af den Heliga Staden, finner man omjligheten af
dess erfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard
besluter d att uppbygga det frstrda Ascalon. n uppmuntrande, n
sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. D bland
andra frnma riddare och baroner hertig Leopold af sterrike vgrar
att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman
eller murare, sparkar honom Richard och frbjuder hans fana att resas i
lgret; tillflje hvaraf denne aflgsnade sig och med honom Tyskarne.
Kort derp fvergaf fven hertigen af Burgund fretaget jemte
terstoden af den franska hren.

Nu begynte fven Richard sjelf misstrsta, och de afbrutna
underhandlingarne med Saladin tertogos. Bland andra frlikningsfrslag
var, att Richard skulle frmla sin syster Joan med Saladins broder
Malek-Adel, ooh t dem det Heliga Landet fverlemnas. Detta frslag
vckte hgljudd frargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet,
och knotet kades vid synen af de rika sknker monarkerne tillsnde
hvarandra. Fr att d rttfrdiga sitt trosnit, lt Richard halshugga
alla fngar, som befunno sig i hans vld och utstlla hufvudena i
lgret. Med en dylik handling af skoningsls rhet hade han beflckat
sig redan tidigare. D sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres
kapitulation, lt han utfra den fngna besttningen i synen af
saraceniska lgret, och gaf sina riddare tillstnd att nedhugga dem,
hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i
hedningarnes inelfvor finna delstenar och dyrbara lkemedel, p det
grsligaste misshandlade likena. Talrika sdana drag frvandla det
storartade i Richards karakter till groteskt. Han terkom sllan till
lgret, berttar Vinisauf, utan att vara tfljd af ett stort antal
fngar och medfra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit fr
hans slag.

Sedan vintern gtt till nda, anryckte Richard fr andra gngen
emot Jerusalem, under hrens jubel och bifall. Men underrttelsen
om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stmplingarne, som tagit
ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, s ofrenligt n med
hans ppna karakter, lades Richard till last, hejdade n engng hans
framsteg. Hans sinne frdystrades, och under bittra trar beskdade
han frn hjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ra
syntes honom fstad. Sjelf bidrog han genom en ofrklarlig nyckfullhet,
att nedsl krigarnes entusiasm, hvilken upplgat nyo vid Jerusalems
granskap, och inom kort upplste sig hela hren, hvarefter Richard
beslt att tervnda hem. fven sges ffngliga planer emot Cairo och
vidtutsvfvande emot Babylonien bidragit till denna utgng.[47]

Vid den kristna hrens upplsning frambrt Saladin ter frn Juden och
vnde sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke frmdde skydda staden
och blott med mda frsvara sig i citadellet. Richard, underrttad
hrom, skyndade frn Ptolemais p ngra galejor de betrngda till
hjelp, sprang af otlighet till midjan i sjn, och frskingrade som
en pltslig stormvind Saracenerna ur staden. Men fraktande att
befsta sig derinom, slog han lger med sina femtiofem riddare,
af hvilka blott tio beridna, samt tvtusen man infanteri utanfr
murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett s pltsligt fverfall, att
han endast till hlften hann bevpna sig. Icke destomindre drefvos
fienden tillbaka, och af fverddig djerfhet begynte Richard frflja.
Ofverallt der trngseln var som strst, syntes hans hgvxta gestalt,
osrbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta
syn darrade de tapraste bland Masulmnnerna och hren reste sig
p deras hufvuden. Der han frambrt, kunde hvarken enskildte eller
skaror af otrogne motst huggen af hans ofantliga slagssvrd, fr
hvilka hufvuden, armar, hnder frstrddes omkring i luften. Midt
under striden berttas honom att Mameluckerna intrngt frn en annan
sida i staden. Med tvenne riddare och ngra soldater skyndar han
till, nedgr de intrngande och tervnder till striden, der han med
sdan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hllet frsvann
frn de sinas syn. Sluteligen strtar hans bst, och hjeltekonungen
svfvar i strsta fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet snder
honom tvenne arabiska springare. Ryggande fr en sdan fvermensklig
tapperhet, afstod Saladin omsider frn sitt frsk emot Joppe, hvars
rddande fven fr de kristne syntes ofrklarligt, och mttad p
bragder afslt Richard ett trers stillestnd, utfstande sig att efter
denna tid tervnda, fr att frnya kampen. Nr han steg ombord vid
Ptolemais, kunde de kristne icke terhlla sina trar; de sgo i honom
sitt vrn, sin styrka och sin rddning aflgsna sig; fven sjelf brast
han i grt.

Hittills har Richard Lejonhjerta, p skdeplatsen fr sina mest lysande
bragder, der han blndat tvenne riddareverldar med deras glans och
vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, upptrdt i
spetsen fr en lysande hr af baroner och riddare, omgifven af ett
hof, slsande och rofgirig, delmodig och grym, i allt fljande sina
passioner, frmst relystnadens; -- ett verkligt riddareideal.
Hemfrden deremot visar honom berfvad all glans och prakt, ensam
irrande genom fiendeland, frfljd, frsmktande i fngelse, i snger
klagande fver sin frlorade frihet och sina vnners otacksamhet; --
fven hri ett riddareideal. Det r kndt huru en storm frskingrade
hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrgt, under en kpmans namn,
fretaga en vandring genom den djupt frolmpade hertigens af sterrike
lnder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och fda, anlnde han
till Wien, och tog in i ett litet vrdshus i en af frstderna.
Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens frd begynt sprida sig och
fven hunnit till hertigen af sterrike. Af hmdlystnad och snikenhet
anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans
page, som afsndts till torget fr att uppkpa lifsmedel, lades p
strckbnken och beknde. Vrdshuset omringades, och Richard, som till
en brjan drog sitt svrd, besluten att slja lifvet s dyrt som
mjligt, underkastade sig omsider att fverlemna det t hertigen sjelf,
som lt insprra sitt konungsliga villebrd p slottet Tyernsteign;
hvarefter kpenskap ppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt
mellan denne och franska konungen.

Trtt vid att gyckla med sina fngvaktare och p dem prfva sin styrka,
skte Richard stundom trst i dikt och strngaspel, hvari han innehade
ett icke ringa grad af konstnrskap. Genom sin moder, den vid de
provenaliska "cours d'amour" bermda Eleonore af Aquitanien, redan
frn barndomen frtrogen med provenalisk skaldekonst, utvecklades hans
hog och smak n mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte,
n i frbund n i vldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om n
det normandiska blodet aldrig frnekade sig i hans hrda och vilda
naturel, intrycktes deri dock af den vekare provenaliska bildningen
en knslofullhet, som gjorde honom frmgen af poetisk konst, och som
vsendtligen bidrager att, jemte delmodet, adla hans berserkalynne
till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbrd skall han
kunnat "adroitement" skrifva kupletter fver skna damers gon.[49]
Men framfrallt var han bermd genom "sirventes", ssom tidens
politiska snger, stridssnger och satirer kallades. Med Bertram de
Born skiftade han icke sllan poetiska hugg jemte vapnens, och d
hertigen af Burgund, vid det andra tertget frn Jerusalem, frfattat
en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var
denne icke sen i att svara.

nnu frefinnes en af de snger Richard diktat i sitt ensliga fngelse.
Den r frvarad i en gammal roman: _Chronique et fabliaux de la
composition de Richard Roy d'Angleterre_, hvarifrn den fvergtt i en
sednare roman "_La tour Tenebreuse_." "Jag har aldrig egt, utbrister
han, en fljeslagare s ringa, att jag ej skulle kpt hans frihet. Jag
frebrr eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hn,
och jag r nnu en fnge! Min lnsherre hrjar mina lnder, fastn vi
svuro hvarandra trohet. Men min trst r, att jag icke skall vara sen
till att hmnas. Men eder, o skalder, I vnner som jag lskat, lskar
jag n. Sjungen att mina fienders ra m frsvinna, d de anfalla mig;
sjungen att jag aldrig varit dem trols eller falsk; sjungen huru lgt
det r, att anfalla en fnge. O aftonstjerna, du strlande dam, m
himlen vrda din sknhet och hennes, som r min, och hvars slaf jag
r".[50]

De frebrelser Richard gr sina baroner ro dock s tillvida
ofrtjenta, att en lng tid frgick, innan ryktet hann frtlja om det
de, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel
sgen att han satt fngslad p ngot bergsslott i Tyskland, och det
r d som hans vn, den dle trubaduren Blondel, skall hafva svurit,
"qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit
trov," samt begifvit sig ut att uppska honom, utan annan ledning n
sin vnskap och sin sng. Vandrande frn slott till slott, skall han
sluteligen anlndt till ett "tour tenebreuse," och derifrn hrt en
sng, hvilken de frfattat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvrr
synes denna romantiska handling icke vara historisk, tminstone svidt
den tillskrifves den bermde Blondel de Nesle. fven om man antager
en annan, Guillaume Blondel, ssom Richards skaldevn, torde dock
hndelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva
verket ppnade frbindelsen mellan landet och dess fngslade konung,
var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume
Longchamp.[52]

Dermed begynte underhandlingarne. Ikldd sin kungliga skrud, instlde
sig Richard fr den tyska riksfrsamlingen, der han hufvudsakligast
anklagades fr markisens af Montferrat mord, samt att hafva fvergifvit
kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men s fri och majesttisk
var hans hllning, s kraftigt och fast hans frsvar, att biskoparne
och baronerne brusto i trar och tillochmed kejsaren sjelf rrdes
till medlidande. Ifrn denna stund utbyttes hans fngelsehla emot
en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen fr hans
befrielse var nnu lngt aflgsen. Den slog frst d, nr man blifvit
ense om en ofantlig lsepenning, och Richard bjt sin stolthet till
den visserligen betydelselsa ceremonin, att hgtidligen pstta
kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i frlning,
jemte frpligtelse att betala en rlig tribut. I ersttning belnades
han af kejsaren med tskilliga lnder i Frankrike, hvilket s mycket
lttare kunde ske, som denne fver dem egde endast en tvifvelaktig
dispositionsrtt.

ndtligen i frihet, ilade Richard utfr Rhen genom Kln till Antwerpen,
och d ngon strre farkost icke fanns frbanden, kastade han sig i en
kpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.

Ju orttvisare fngslandet, ju hrdare fngelset, och ju nedrigare
furstarnes handlingsstt, dess djupare gldde harmen i Richards brst.
Vecka fr vecka hade den kats under halftannat rs pinsam enslighet,
och Philip af Frankrike, den trolse menedige vnnen, hvars lmska
kpslageri han med rtta kunde tillskrifva lngvarigheten af sin
fngenskap, var dess hufvudsakliga freml. Vi hafva sett hvad denna
vrede kostade England. I denna hejdlsa hmdpassion m fven orsaken
skas, hvarfre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga
utpressningarne oaktadt, och fastn han var sin rival fverlgsen i mod
och krigskonst, blef s utan alla frukter. Ofrmgen att bja sig till
en tanke p det allmnna, till ett nationalintresse, frde han kriget
som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt
Philip glde mer, n att kunna berfva honom en provins och ka eget
rikes grnsor. Med gldjen af ett tillfredsstldt hat frtljer han
i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han
tfljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska
chevalierer p flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han
triumferande, vi trngde honom vid Gisors portar s att bryggan brast
under honom, och vi hafva hrt att han fick dricka af vattnet i Epte,
och att tjugu riddare drunknade. Med en lans sttte vi ur sadeln,
Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem
till fnga. Hundrade af hans riddare tillfngatogos" etc.[53] Ocks
freslog Philip, att striden skulle afgras genom envige mellan fem
riddare mse sidor, hvilket Richard frkastade, d Philip ej sjelf
ville utgra en af de fem.

Icke mindre tillfredsstllelse sknkte biskopens af Beauvais
tillfngatagande. Denne prelat, som frvrfvat sig det rofulla ryktet
att vara en kck och manhaftig stridsman, hade ssom Philips sndebud
hos kejsar Henrik manat till mnga af de frdmjukelser, som tillfogats
Richard. Till hmd blef han kastad i ett djupt fngelse och omenskligt
belastad med bojor. Uppbragte fver embetsbrodrens ovrdiga behandling,
vnde sig de frige prelaterne till kyrkans fverhufvud, som i ett
bref frmanade Richard att hafva frbarmande med "hans kre son, den
belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsnda pfven
prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfstad lapp, hvarp stodo
blott de orden: "Se till, om detta r din sons kjortel".[54]

Deremot afstod han redoboget, vid ett af de mnga stillestnden,
suverniteten fver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet,
men Philip genast frstod att med list och vld verkliggra. Nr
sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade
Richard dem i hemlighet vapen och understd, men slt, vid Philips
inbrott i Auvergne, utan rimligt skl ett nytt stillestnd med sin
rival, fverlemnande Auvergnaterna t hans hmd, och deras frihet till
ohjelplig undergng.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid
krigets brjan fvat det ridderliga delmod, som icke sllan bestmde
hans handlingsstt. Denne svage furste, hos hvilken tidens smsta
olater s att sga ikldt sig ridderlig drgt, hastade darrande vid
sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att p bjda knn
tigga sig tillgift fr stmplingarne mot hans krona och frihet. Richard
tvekade vl frst, men frlt honom p deras ldriga moders frbner,
dock utan att terstlla hans lnderier och med de orden: "M jag s
ltt frgta ditt fel, som du skall frgta att du felat".[56]

Betydelselst som hela detta krig r den hndelse, hvilken medfrde
hans dd. En skatt hade blifvit funnen p grefve Vidomars af Limoges
egor. En del hembjds konungen, men denne fordrade allt. D grefven
vgrade att efterkomma en s orttvis fordran, begynte Richard genast
belgra hans slott Chaluz, afslende alla kapitulations vilkor. En dag
trffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall
och intog slottet, hvars samtliga bestning hngdes, frutom den snlle
bgskytten. Nu frst utdrogs pilhufvudet ur sret, som redan fvergtt
till brand, och lkarekonsten frklarade honom icke st att hjelpas.
Han lt d infra sin baneman och frgade, hvarfr han tagit just honom
till ml fr sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen ofrskrckt,
med din egen hand har du ddat min fader och tvenne mina brder. Jag
r redo fr de strsta qval, blott jag r viss om att du dr, som
frorsakat s mycket ondt." Richard befalte att fngen skulle frsttas
i frihet och begfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.

Slunda slt Richard Lejonhjerta, ssom han lefvat, med svrdet i hand,
vid fullfljandet af ett fventyr, hvari hans orttvisa och godtycke
invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe,"
intygar Roger de Hoveden, en samtidig historiefrfattare, hvilken
utfrligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; lngt utfrligare,
n den moderna historieskrifvaren anser honom frtjent att omtalas.
Dess mera begrtes hans dd af tidens skalder. "Ack, min herre, min
mktige konung, hvar ro nu vra vapenlekar och vra tornerspel, hvar
det lysande hofvet, den prktiga sknken, d du r borta, du som i allt
var vrt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din
mildhet, hvad skall blifva af dem du hjde till lycka och ra? Blott
grafven r dem frig." S klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin
fver sin gynnares dd.

Han sger ock: "I att drabba Richard, har dden berfvat verlden all
dess ra, dess gldje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende r skola
frflyta innan en sdan riddare ter uppstr. Hans like skall aldrig
komma i tapperhet, i frikostighet, i delmod. Icke Alexander, Darii
besegrare, utfvade en sdan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna
med honom icke mta sig. En hlft af verlden darrade fr honom, den
andra beundrade honom".[57]

I dessa omdmen af tidens poesi och tidens historia utsges, att
Richard egde alla erforderliga egenskaper, fr att de efterkommande
i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal fr alla riddare, jemte
det trubaduren, genom att stlla honom i jembredd med romantikens
bermdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars
fortgng och resultater det nu ingr i vr uppgift att framstlla.




II.

Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.


Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingsstt och
poetiska skapelsestt, kan p frhand antagas redan ur den filosofiska
satsen, att anden r en i alla utvecklingsformerna. Och denna
samstmmighet br icke fattas blott s, att lifvet utgr stoff fr
dikten, -- ty stoff kan fven en lngesen frfluten tid blifva fr
en lngt sednare tids fantasi, -- utan s, att sjelfva det poetiska
uppfattningssttet r i harmoni med andan och toners i tidens lif.

Ur det fregende torde hafva framgtt, att i medeltiden fretrdesvis
natursidan hos menniskan erhll utveckling och berttigande. Ute
i samhllslifvet herrskade styrka och vld, i stllet fr sedlig
ordning; i chevaleriet, der likvl naturdrifterna adlats till dygder
eller der rent andliga impulser af heder, delmod, frikostighet, voro
bestmmande, buro dock fven dessa karakteren af naturmakter, de der
icke tyglats under samhllets sed; i individens inre utgjorde passionen
driffjdern och den subjektiva lusten rttesnret. Motsvarande denna
starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, str
_inbillningskraften_ ssom poetisk skapelsekraft.

Ehuruvl en bestndsdel deri, r inbillningskraften nnu icke fantasi;
han r blott ett i sinligheten frsiggende fantasispel. Utan att
afse kausalsammanhanget, och utan att vrda sig om hvad af det
skdade r sant, hvad osant, terspeglar han lifvet daguerrotypiskt,
r slunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom
att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende terspegling, r
inbillningskraften fven lst ifrn verkligheten, oberoende af tid och
rum, sammanstllande sina portrttartade drag till de onaturligaste
bilder, dem han drifver i ett ndamlslst virrvarr, allteftersom
sensationer, begr, korteligen, den inre sinligheten bjuder.

Ett sdant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva
riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets fverspnda handlingar
af krlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som s
lifligt frestlde sig grefvinnans af Tripoli sknhet, att han, ddligt
kr, fretog den lnga frden till Palestina, blott fr att skda
originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade
hem och hrd, fr att p mf draga till Babylon och andra Orientens
underlnder, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften mlat.[58]

I tidens religisa frestllningar och i dess naturskdning
framtrder inbillningskraften n mera verksam. Hr samverkade med
honom en annan makt: _okunnigheten_, till att frammana den hr af
dels okroppsliga, dels frvridna menniskoartade gestalter samt det
virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en s underbar ton t
medeltidens hela skdningsstt. "Den kristna Olympens" (Vischer)
helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet  ena
sidan, jttar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar  den andra, ro
barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort
fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den frra form och bild.

I sjelfva verket r okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften
egentligast kringsvfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare
bildning medfr, dess mer frstr anden att gripa och framstlla
objektiviteten i dess sanning, svl i afseende  sammanhang som
gestalt; dess mer hjes inbillningskraften till fantasi. "The
illiterate are ever children," sger Bulwer, och det gller, likasvl
om deras stt att handla, som att skda och tnka. I bristen p
kunskap, svl om frgngna tiders erfarenheter och rn, som om
naturens lagar, finna vi ter en gemensam grund fr tidens
handlingsstt och poetiska skapelsestt. Hemfallet t sin egen
sinlighet, r det obildade sinnet ofrmget att gestalta frhllandena
efter en frnuftig insigt, ofrmget att gifva passionerna ett
frnuftigt ml, vare sig det handlar eller skdar. Naturkrafterna
saknar det i samma inom mjligheten att anvnda i lifvet, som det
bfvar tillbaka fr fantomerna, som dess inbillningskraft af dem
skapat.

Att tvista om kllan till vidskepelsen r derfre ffngligt. Hon
rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina;
dock s, att hennes frg och halt r olika efter olika folklynnen.
Intet folk lade s som Skandinaviens i sin barndom knning af den
kraft och den makt, som bodde i svrdets klinga. I stllet fr att
d finna kraften i armen som frde svrdet, och den demoniska makten
i menniskosinnet som frde armen, frlade man den i svrdet sjelft.
Men svrdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det
demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga
vsenden! S skapades Dvergarnes slgten. Skoningslst slukade
vgorna vikingarnes brckliga farkoster; blott en omrklig spricka
i dess botten, och skeppet drogs oemotstndligen emot djupet. Det
var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmn
naturlag, utan ett frkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; s
mycket afgjordare, som man mer n engng sett dess gestalt i skummet
p bljornas toppar. I den dunkla hstqvllen uppstiga ltta dimmor ur
leende kllor, insjar, vikar. Mystiskt smyga de fram fver flten,
svepa sig kring trdens stammar, dansa om fr en vindflkt. Hur kunde
detta fr Celternes[59] lttrrliga inbillning te sig som annat n
feer och elfvor, hvilka trda dans p den grna ngen? Skymtar dertill
nnu ett irrbloss genom dimmorna, r fr inbillningskraften drren
till de frunderligaste regioner ppnad. n r det frskrckelsen,
n vemodet, n gldjen, som vid dessa irrfrder bevingar honom. I
medeltiden var, ssom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och
utslag; dess dygder och knslor stodo fr det mesta p styrkans
grund. Ej under d, att ocks den kroppsliga styrkan erhll sin
personifikation i obndiga jttar: ifrn den jttestarka riddaren
med svrd och lans var steget icke lngt till flere famns jttar med
klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna,
dels traditionsvis ur antiken tmda lejon, drakar och hela skaran af de
gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga vsenden.

Alla dessa skapelser samlade sig ifrn skilda lnder och folk i
den romantiska verldsskdningen. D nu poesin utgr den i gestalt
uttrdande skdningen, frarbetades de hr till ett stende romantiskt
diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att
vidhlla detta, r af hgsta vigt, till att srskilja romantikens
poetiska uppfattningsstt frn den modernare skaldekonstens, der
visserligen dessa skapelser fven kunna frekomma. De utgra dock
numera ingen bestndsdel i tidens skdning af lifvet, man tror icke p
dem, de ro fr oss blott ett diktadt poetiskt machineri.

Men utom den andel okunnigheten slunda eger i tidens vidskepelse,
d.. i det fantastiska skdningssttet hos poesin, r hennes andel i
uppkomsten af poesins innehll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna,
jttarne et hoc genus omne, har man skt hrleda den romantiska
poesins hjeltar och fventyr ifrn ngot enskildt folks diktarverk
samhet. En teori (_Wharburtons, Wartons_) har funnit roten, hvarur
de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (_Percys_)
hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat
sig i tvenne lger: ett provenaliskt och ett nordfransyskt. Vid
sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (_Sir Walter Scott,
Ellis_), och ett armorikanskt (_de la Villemarqu_). Som resultatet
af de litterra fejderna qvarstr att den romantiska, riddare-poesin
hemtat sina sagomnen frn de germaniska svl som de romaniska, de
skandinaviska svl som de celtiska folkens ldriga nationalsnger.
En hjelte uppstod, anfrde sitt folk i striderna fr dess ra och
sjelfbestnd, gaf det lagar, faststlde dess sed. I folkets tacksamma
hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation
efter generation i snger och sgner. Vid ungdomens lekar, vid
krigarnes och dlingarnes frsamlingar, vid folkfesterne ljdo
sngerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets
tillgifvenhet fr sina vlgrare var osvikligare n deras minne af
detaljfrhllanden. Smningom frvirrades de historiska dragen,
traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska frhllanden
kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbrt i det
historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip
den historiska sanningen hr vanstldes, icke af ngon afsigtlighet;
det var af ren okunnighet. Men denna vxte ju mera tiden framskred och
ju vidstrcktare mnet spred sig. I samma grad tilltog frvridningen
i de ursprungliga dragen, sednare hndelser inmngdes, och andan och
tonen i de traditionela skapelserna frndrades med andan och tonen
i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen
romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller
uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrnikor och p latin affattade
historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan,
hvarefter de iklddes riddarrustningar och slunda gjordes till
freml fr den romantiska poesin.

Genom en sdan utveckling r det som folkliga traditioner om Carl
den Store under tidernas lopp vuxit till en ndls roman-cykel om
Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar frn tskilliga tider och
lnder sammanfrts och utgra hans vidtbermda Douze-pairs.[61] I
sjelfva verket terstr af den historiske kejsaren, sdan hans lefnad
i _Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi_[62]
enligt folktraditionerna framstlles, fga mer n sjelfva namnet. I
denna urkund och grufva fr jonglrer, truverer och trubadurer, som
bearbetade mnet, r han knapt mer n en krna, en bark, kringom
hvilken folkfantasin spunnit den ena trden efter den andra. P samma
vg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar,
hvilka i VI:te rh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af
Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de frtrngde
Briternes hogkomst, med tiden frvandladts till en riddarekonung och
en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken sg idealet icke
blott af ett riddarelif, utan fven af ett riddaresamfund; hvarjemte
de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den ldrige, hvilka
med harpan i ena och svrdet i den andra handen deltogo i dessa strider
och besjngo dem, sjelfva fvergingo i traditionen och, och siare som
de voro, blefvo stommen till romantikens mktigaste besvrjare. Tack
vare de la Villemarqus forskningar, kan man nstan steg fr steg
flja utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, frn bardernas
mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom
folksnger och folksgner, nda till den bretagnesiska kronika, _Brut y
Brenhined_, hvilken af Walter Calenus fverfrdes till Wales, samt af
Galfridus de Monumetha fversattes till latin, och hvarifrn truveren
Wace utdrog p normandiskt ml den frsta Arthur-romanen.

Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna fvergtt ifrn
skilda folksgner och snger till riddardiktningens romaner. P
vgen hade de omhljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit
inbillningskraften och okundigheten i frening hafva skapat. Men fven
andra frndringar underkastades de, svl till anda och innehll
som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesttets
egendomlighet framtrder.

Sagoidealernas frvandling ifrn folkhjeltar till riddare intrffar
icke lngt efter det chevaleriet uttrdt frn de feodala borgarne.
Liksom detta i och med detsamma lsbinder sig frn alla nationela och
samhlliga intressen, frsvinner fven det nationela ur dikten. Hvilka
fiktioner folksngen n m tillgga sina hjeltar, r det dock stdse
nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste
efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkfrare, framtrdande
frn den fixa bakgrunden af nationela tnkestt och seder, hvilken
bakgrund fven utgr diktarens oreflekterade stndpunkt. Men sedan
riddareandan fullstndigt ryckt in i de gamla sagomnena, frblekna
de folkliga dragen fr romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar
den nationela bakgrundens stlle och de folkliga intressena, kringom
hvilka hjeltarne samlats, lemna rum fr chevaleriets individuela
bevekelsegrunder af heder och ra, generositet, tacksamhet, krlek,
svrmod, svartsjuka o.s.v. Om derfre chevaleriet var en frkonstlad
verld utfver och frmmande fr de skilda folken, deras lif, lynnen,
seder och bruk, svfvar den chevalereska diktningen p samma stt
utfver de skilda folkpoesierna, frtunnande deras krnfullare
skapelser till fverspnda fantastiska gestalter, likt i luften
simmande moln, hvilka kas och erhlla sin nring ur jordens vatten,
men endast genom att ombilda dessa till ltta ngor af nyckfulla
gycklande figurationer.

Hrmed r ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften
daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre knslolif, r
diktens absoluta innehll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna
blott svagt framskymta. Lifvet r en lek, ofta nog blodig som ett
tornerspel  outrance, men stdse utan sedlig betydelse. Egoismen
gr hand i band med frsakelsen; hvad som adlar dem bda, knslan
af ett allmnt syfteml, saknas. Ur lefnadssttet r det groteska.
men ock det enkla och godmodiga frsvunnet; s ock sedernas oskuld.
Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, fda en lastbarhet,
som visserligen, af det allmnna tnkesttet frdmmes, men dock
framtrder till hrarnes inre beltenhet. Man tnke blott p drottning
Guenever och riddar Lancelot, p Tristan och den mma Iseault. Ett
sdant galanteri trampar icke mer p halmbestrdda golf; det sker
sig uttryck i ett gladare lefverne, der man fres frn blodiga lekar
till praktfulla fester, der man blndas af rustningarnas glans, af
drgternas kostbarhet, af svajande fanor, der man dfvas af trumpeter
och cymbaler. Det fversinliga fantasteriet, som i folkdikterna
lider af en viss tyngd, blir lttare, n mer fantastiskt, talrikare.
Skogarne hvimla af feer, jttar, drakar; p frtrollade slott, prinsar
och prinsessor r lgt pris, ssom naturligt r, d trollkunnige
producenter finnas i talls mngd.

Ndvndigtvis intrder med denna frndring i de gamla sagomnena
fven en frndring i kompositionssttet. Inbillningskraften, lst
ifrn nationela knslor och intressen, strfvar hr n mer ohejdadt
omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade
lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berttelsens gng planls;
liksom i handlingssttet, s fven i kompositionssttet saknas
ndamlet. Oaktadt hela dikten -- eller hellre, just derfr att han
nu r s uteslutande p karakteren och dess inre knslolif anlagd,
vinner denna i riddarediktningen icke ngon sann utveckling, s att
dess bjelser, sigter, vilja, skulle trda i full vexelverkan med det
yttre bestende. Han r dertill alltfr innerligt gestaltls, s att
sga gldande i blicken men icke utprglad till gestalten,[63] dels
i denna knslofullhet fr nyckfullt godtycklig af brist p objektiv
halt, fr att kunna afgifva den sedliga hllning konsten fordrar.
Romanen, mera biografi n epos, gr slunda en ansats till den moderna
psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes stndpunkt
tillflje af sin nyckfulla motivering, ja motivlshet. Hjelten fres
frn fventyr till fventyr, frn en underbarhet till en annan, och,
kastad mellan dessa motivlsa handlingar och omotiverade hndelser,
tills han strfvat sig mtt, eller hellre tills den diktande personen
ansg tiden inne att gra slut, beger han sig omsider i kloster, eller
dr, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin skna.[65] Med denna
obundenhet i uppfattning och komposition r den folkliga naivetn till
viss grad frlorad. Diktaren lgger an p att fverraska sin publik
med det otroliga, att blnda honom genom det praktfulla, ja att smeka
hans lidelser genom det retande. Han prlar med kunskap om frgngna
tider, och fastn tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse
frefaller den moderna lsaren naivt, stller han sig dock dermed fver
_sin_ publik, som, n mera barn n han, kan frvnas fver undren i
hans camera-obscura. Medan folksngaren enkelt berttar i den anda
och ton hans folks skaldelynne drifver, trnger sig hr berkning och
godtycke mellan skalden och mnet.

Och dock r riddaredikten lngt ifrn att vara fri konst. Romancieren
r p dubbelt stt bunden. Vi afse frst den hans egenskap, att i
allmnhet vara ett barn af sin tid, som mste tergifva dess anda
och lynne. Vl r han hri icke olik den modernaste konstpoet. Men
hvad som skiljer honom omtligt frn denna r, att han, oaktadt sin
ofvanantydda fverlgsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna
fr full sanning. M han ock betvifla sanningen af de godtyckliga
friheter han sjelf tagit sig med mnet; verkligheten af hvad han ifrn
den samfldta fonden emottagit betviflar han icke. Fr den ena som de
andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva fljen icke diktade
idealer blott, utan verkliga personer, p hvilkas lif och bragder man
trodde lika fullt och fast, som p verkligheten af de hjernfostrade
andevsenden. S intimt ro dikt och sanning frvexlade, att endast den
allvarligaste kritik frmr skilja dem t.[66] Samma fabler terkomma
derfre n som historia, n som poesi. Af Britternas traditioner
gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af
denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert frn Gloucester ter
ombildades till en rimmad historia, nu strckande sig frn Brutus
till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i
klostren anvndes till lrobok, talrika fabler.[68] S utsvfvande
fri romancieren i uppfattning och komposition n r, tyckes det dock
honom sjelf och andra att han, likt krnikerimmaren och annalisten,
blott berttar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berttande
framstllningssttet, som romanen bibehller, fastn han upphrt att
vara ett epos, sedan innehllet blifvit allt annat n episkt, blifvit
individens inre knslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv
folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger t riddareromanen
hennes stllning af fvergngsform frn epos till modern roman.

Men fven der, hvarest mnet r rent af diktadt, i de s.k.
krleksromanerna, r framstllningen af tidsfantasin s frutbestmd,
att endast ringa variation blir diktaren frig. Man kunde vnta, att
den obundna kompositionen skulle leda till rik mngfald af karakterer,
situationer, vexlande knslor och hndelser. Detta r dock lngt ifrn
fallet. D den inre motiveringen saknas, ikldas karaktererna vid
utfrandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man vl
kan igenknna en starkare eller svagare arm att sl, ett strre eller
mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppfrande, men ur hvars
slutna hjelmgaller endast f egendomligheter kunna tala. Impulserna
ro f och snart uttmda, stende fiktioner terkomma jemt, och
skildringarne, ehuru de med lefnadssttets prakt blifvit mera lysande,
blifva stereotypa, d de icke hemtas ur verklig naturskdning. Hrur
fven armhet p bilder, som ter betingar ett styft och rtt poetiskt
sprk, fortlpande i enformiga rim-par.

Hrur uppstr det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen,
betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Ofrmgen att
derur finna nya haltfulla freteelser ssom mnen fr sina dikter, och
tillfredsstld med den ringa nring inbillningskraften ur verkligheten
behfver, tnjde sig medeltidsdiktaren fr det mesta med de poetiska
fiktioner och uttrycksstt, som fre honom funnos kuranta, plgger
dem det mne han behandlar, och blir slunda fullstndigt bunden af
sin tids poetiska styl. I honom vxer han fast, yfves fver knnedomen
deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en _lrd_ man,
en _man af yrke_, hvilken r mngden fverlgsen i poetiskt vetande.
Men denna skrmssiga beltenhet med den gifna formen stnger fr
honom vgen till en verklig konstnrsstndpunkt. Han frblir blott
reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa r det nya, som fr hvarochen
af de stora romanerna lgges till den gifna fonden, hvarfre fven hr
de enskildte diktarne mestadels frsvinna blifva namnlsa bland mngden
af tidens skalder.

Jemlik den individuela fantasins stllning till tidsfantasin, r
sledes den stllning skalden intog till skalderna. Desse afslto
sig till en korporation, hvilken, s att sga i bolag fvertog
sagomnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i
hvilken de enskildte diktarne, p ngra undantag nr, namnlst uppg.
Tidigare, vid Carl den Stores tid, benmnas sngarne ex professo
_citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli_, eller fven,
med afseende  deras dramatiska frestllningar, mimi, histriones;
med hvilka benmningar antydas deras handtverkarmssighet,[69] och
att de som kta torgsngare beledsagade sngen icke blott med
instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig d att de
ro vanslgtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue
och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande
komedianter, hvilket r Wartons sigt.[70] Ifrn denna frnedrade
stndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, hja de sig s, att
af krnikeskribenternes fraktliga benmningar: joculatores och
ministrelli uppkommit de aktade namnen _jongleurs_ (anglo-norm.
_jugleours_, engl. _juglers_) och _menestriers, menestrels, minstrels_.
I skaror, vandrande frn trakt till trakt, sjngo de i borgar och
slott, p torg eller vid marknader, uppfngande ur folksngen de
nationela mnena, sjelfva kringspridande dem, och slunda icke ringa
bidragande till mnenas sammanblandning.

Med den friga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmnnen vid sin
bosttning i Neustrien fven dess skaldekonst, ehuru visserligen
"joculatores" hr i mnga afseenden pminna om de gamla nordiska
hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och sm furstar innehade en
s betydande stllning, icke blott som lof- och stridssngare,
utan fven som tignarmn och gesandter.[71] Denna deras egenskap af
hofskalder intyga de tidiga snger, hvari Robert le Diable (antagligen
Rollo), Guillaume Longue-Epe, Richard Sans-Peur, ehuruvl icke
mera p historiskt-panegyriskt stt besjungas, och i sjelfva verket
mste man i de _joculatores regis_, hvilka enligt krnikornas intyg
Ludvig Ultramarinus frdref vid sitt infall i Normandie,[72] skda
en frening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sdan
joculator r fven den Berdic, t hvilken Doomesdaybook frtljer
Wilhelm Erfraren hafva sknkt tskilliga gods i Gloucestershire.[73]
Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna
frening fvergtt i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgras,
d poetiska minnesmrken frn denna period icke finnas. Men det vissa
r, att utvecklingen af den chevalereska diktningen hller ett streck
med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke
lng tid efter, sedan den oroliga erfringsandan och lusten efter
byte fvergtt till ridderlig afventyrarlust, sedan den obndiga
sjelfstndighetsknslan ntt sin afslutning i chevalierens oberoende
af samhllets lag och kraf, sedan aktningen fr qvinnan uppjagats
till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit
ut i blomma, fritog sig fven dess skaldekonst frn det nordiska
hofskaldskapet  ena sidan, frn det franco-romaniska torgsngarskapet
 den andra, ombildade fritt de rfda sagomnena i riddarevsendets
anda, samt fixerade romantikens styl med dess lpande fiktioner,
uttrycksstt och versmtt.

De slunda frndrade hjelteqvdena bra msom namn af _chansons des
gestes_[74] och _romans, romaunts_. Detta sednare namn hrleder
sig frn motsatsen mellan det celtiska sprket och den ur latinets
frskmning uppkomna _lingua romana rustica_, hvilken sednare, efter
att hafva frdlats till _la langue franaise_, fverlemnar sitt namn
till odelad besittning t medeltidens strre episka dikter. Synnerligen
rotfster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes
och Anglosaxarnes munnarter. Ifrn denna diktart har namnet fvergtt
p dess moderna fortsttning, romanen.[75] Dels sjungna, dels
reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, fven beledsagade
af gester, fredrogos dessa metriska berttelser af en eller flere
sngare, slunda att, sedan sagomnena vuxit i vidd, en vidtog der
den andra slutade. Hrigenom snderfalla de i skilda brancher, af
hvilka det gifves nda till tjugu tillhrande en och samma chanson.[76]
Huru frfattandet tillgick r lttare att frestlla sig n bevisa.
Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lrde sig
sngaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller fven under sjelfva
framsgandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse
fr tillfllet syntes honom krfva. Han var slunda till en betydlig
del improvisatr, och det i samma mon ofrsyntare n folksngarn, som
pieteten fr ett frn fdren rfdt mne icke hos honom behfde finnas.
Hvad andel den ene eller andre eger i den slunda vxande dikten, kan
naturligtvis icke afgras. Lyckades det dem att intaga sin publik,
voro belningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afkldde sig furstarne
sina mantlar och smycken, fr att dermed belna dem, eller sknkte dem
de dyraste springarne ur sina stall. Ocks underlto de icke att i
sina chansons framstlla frebilder af en sdan frikostig "gentilesse."
Om Robert af Normandie, korsfararen, frtljes det, att han t
jonglrer, snyltgster och jongleresser -- ty fven qvinnor medfljde
redan tidigt de kringvandrande banden -- bortsknkte allt hvad han
ur sitt hertigdme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig
och frdrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste frhllande till
konungar och mktiga furstar, ssom Guillaume Blondels frhllande
utvisar, de voro icke sllan af adlig samhllsstllning, och nr
konungar och baroner sjelfva begynte utfva deras konst, har man svrt
att srskilja konstnrerne frn konstvnnerne.

Denna menestrelernes popularitet bekrfta krnikeskribenterne, ehuru
gemenligen med stor grmelse och frbittring. De underlta sllan
att tillgga dem benmningarne "scurrae", "leccatores", "famelici",
"nebulones." Isynnerhet r den strnge Jobannes Sarisburiensis under
Henrik II outtmlig i smdeord, och om man fven afrknar en del
af tadlet p jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare
skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, terst dock
tillrckligt talande bevis, att stmpla de muntra skarorna som
uppbrare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst
talande r sedeslsheten i deras snger.

fver denna exeqverande och improviserande klass stod _truderernes_,
ehuru grnsen dem emellan icke ltteligen kan uppdragas, om ens ngon
sdan frefanns. Rja de frra tydligt nog sitt torgsngare-ursprung,
st deremot desse konstpoeten nrmare. Att fven truveren drog
omkring frn hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde
icke kunna nekas, men skillnaden r, att diktandet, icke sjungandet,
var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagomne ur den gemensamma
fonden, utarbetade det fullstndigt till en dikt, satte derp sitt
namn och fven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss
egendomlig prgel, ehuruvl s matt, att endast den fvade knnaren
kan srskilja den ena truverens dikter frn den andras. Han var icke
improvisatr, hans dikt r mera ett sammanhngande helt och stilen
mera vrdad. Gemenligen uppskrifven p samma gng som frfattad, rjer
den ett mindre direkt afseende p publiken, och saknar de vanliga
uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget ro
flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan
de lnga riddare-romanerna vid slutet af XII:te rh. begynte _lsas_
vid de bildades samqvm samt menestrelernes frmedlande verksamhet
slunda blifva fverfldig, fvergick denna art af
medeltidsdiktningen alltmer till de jemfrelsevis lrde diktarene,
truvererna.

Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer n en roman
knner man, att den leder sitt ursprung frn ngon from klosterbroders
lediga stunder, och talrika fabelkrnikor ro terfunna i klostrens
manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens frteckningar.[79] Att
dessa andans mn, fr hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt
vara frmmande och ddt, icke destomindre upptrda med s rika bidrag
till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmnt kringspridda
fabelmnena voro, huru den romantiska uppfattningen lg s att sga
i luften, och huru enkelt poetens tillgrande vid framstllningen i
sjelfva verket var. Med detta de andliges och lrdes deltagande hade
romantiska fantasin tagit lngsta steget ifrn folkpoesins stndpunkt.
Ty, om fven genom deras lrdom tron p det underbara och fabelaktiga
icke rubbades, om det diktade icke srskiljdes frn det historiska, r
dock lrdomen det skedvatten, som upplser den frtroliga freningen
mellan diktaren och mnet, fr att stpa det i en form, som han engng
fr alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. Nr sednare
genom framhemtade klassiska mnster de lrde och bildade erhllit andra
former, fvergifva de fr det mesta de gamla mnena, som nu frlora sig
i ndlsa prosaromaner, eller ock (tminstone i England) tervnda med
minstrelerne till folket.

Brjan af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller
vid tredje korstget. Richard Lejonhjertas regering bildar sledes
fven fr menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom fljande
rhundradet, efter normandiska vldets snderfallande. Hans egen
poetiska verksamhet och hans krlek fr skaldekonst bidrog hrtill
p det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten fr sngare
och skalder, hvilka, frdrifna frn Philip Augusts, hit togo sin
tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf frskra, att hans kraste vnner
voro skalderna. Fretrdesvis var han bevandrad i den provenaliska
skaldekonsten, i hvars sprk och anda hans egna dikter fr det mesta
ro affattade. De bermdaste skalderna i hans poetiska omgifning
voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och
Foulque de Marseilles. I denna hans stllning utgr hans upptrdande
inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en
intimare berring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska
och provenaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat
emellan sig den romantiska fantasin och dess sagomnen. Ifrn
denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framtrda i
Nordfransonernas diktning; krlekssngen ("canso", "chanson") fr i
Chrestien de Troyes sin frsta betydelsefullare idkare.[80]

Detta beskyddande af den poetiska konsten och frtroliga umgnge
med dess idkare r fven en af de omstndigheter, som gjorde att
tidsfantasin s begrligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under
hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam
aetatem excellens", som medfljt Richard till det Heliga Landet, gjort
hans bragder till freml fr ett latinskt poem: _Odoeporicon Ricardi
regis_.[81] Ocks hafva vi af Faydits _planh_ funnit, huru fantasin
begynner panegyriskt med att fullnda hans ridderliga dygder till
jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen
slutar med att kalla:

    "Kyng Rychard the werryor best,
    That men fynde in ony jeste."

Till att vinna en sdan utmrkelse, har han i sjelfva verket
att vandra samma vg, som den vi funno desse ursprungligen
historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen
poeternes tillgranden hr blifva i samma mon mindre, som Richard redan
till sin historiska karakter nrmar sig ett riddareideal, och som den
romantiska poesiskruden redan fanns frdig att plggas. Till detta
ndaml behfde Richard Lejonhjerta icke afkldas ngra nationela drag,
icke betagas ngra folkliga intressen och motiver; ty sdana funnos hos
honom fverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten,
generositeten, obndigheten egde hans personlighet p frhand, och p
fventyr var hans lefnad icke fattig. Att fverdrifva egenskaperna,
frvirra det historiska och geografiska, samt tillgga allehanda af
de lpande fiktionerna, var hr fantasins (inbillningskraftens) hela
uppgift.

Tyvrr tillter icke bristflligheten hos tidens litterra
minnesmrken, att historiskt flja arbetet. Frst femtio r efter
Richards dd finna vi frsta spret deraf. De kungliga rkenskaperne
under Henrik III, frvarade i de skallade "piperolls," innehlla fr
r 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en mlning,
frestllande _historia Antiochiae cum duello regis Ricardi_.[82] I
denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att stlla
Richard i gemenskap med Antiochias belgring, samt att tillskrifva
honom en duell, hvilket sednare vi verkligen terfinna i romanen
begagnadt och vidlftigt utfrdt. Redan i den nrmaste generationens
minne hade sledes de historiska hndelserna begynt frvirras och
utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berttelse
fver hans lefnad fanns gngse bland menestrelerna,[83] till en brjan
mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro
blir dock bestyrkt frst genom munkarne Robert af Gloucesters och
Robert de Brunnes rimkrnikor, den frres skrifven omkring 1300, den
sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnmna honom
ssom uppskrifven och af dem sjelfva lst, utan den sednare begagnar
fven drag derur vid sin framstllning af Richards lefnad, anfrande
sin klla och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens
historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare
frvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler,
r slunda utom allt tvifvel, ehuru originalet p "la langue franaise"
gtt frloradt.

Men frutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pgtt, trognare
anslutande sig till historien och utgrande blott en rimmad version af
krnikorna. fven till denna r det normandiska originalet frkommet.
Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de
s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.

Slunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet
frigt, eller tminstone ro deras manuskripter nnu icke framdragna
ur bibliotekernas damm, hvarfre dikten mste skas i engelska
fversttningar.

Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets
deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess skdningsstt, seder
och bruk, s ock dess skaldekonst, var en frmmande kulturform, hvilken
af Normanderne infrdes och utbildades i anglosaxiska samhllets skte.
En gren af normandiska kulturen strckte sig, s att sga, fver
kanalen till en annan jordmn, men fortfor dock att erhlla samma
nring och ega samma lif som moderstammen. Frgskiftningen, som mhnda
fanns och frorsakades af olika jordmn och olika klimat, r, till den
del hon kunde rja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en brjan
fr ringa att kunna fixeras. Frst d, nr sambandet under konung
Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska
moderstammen, och den frra rotades ensamt uti Englands jord, kunde
denna icke annat n med tiden frndras till en egen moderstam, s
mycket mera varierande frn den normandiska, som de anglosaxiska
nrande elementerna stdse frefunnits och med fvervldigande styrka
gjorde sig gllande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrn Johans
och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga
strider snderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig
kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfstndig nog, att
trda i fiendtligt frhllande till den franco-normandiska, numera
fransyska nationaliteten. Man mste erinra sig den jemfrelsevis
hga grad af utveckling anglosaxiska samhllsskicket vid erfringen
innehade, samt den starkt utprglade nationalitet, det egendomliga
lynne, som rjde sig i dess samhllslif, dess plgseder, drgter,
litteratur och fven poesi, fr att kunna fatta mjligheten af
dess terupprttelse, efter att i nra tvenne sekler hafva varit
nedtrngdt till samhllets lgsta regioner samt derstdes fraktadt och
frtrampadt.

Ndvndigtvis flja sprket och litteraturen de friga lifsformerna
t vid detta uppstigande; ifrn ett armt och frtryckt anglosaxiskt
folksprk, bjer sig det frra, riktadt med ett oberkneligt antal
romaniska ord och former, till att vara bildningens sprk, erhller
anvndning icke blott i enkla och frgngliga folksnger, utan fven
i lrd litteratur och konstpoesi. Frst d, nr detta intrffar,
erhllas minnesmrken, hvarur engelska sprkets utveckling ur det
anglosaxiska och insteg hos normandiska samhllsklasserna kunna
fljas. _Chronicon anglosaxonicum_ och Layamons engelska (anglosaxiska)
version af Waces _Brut d'Angleterre_, frn sednare hlften af XII:te
rh., ro de tidigaste spren af dess anvndande i skrift. Efter
denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehlla
fretrdesvis legendsamlingar och religisa poemer; men fven
satiriska dikter frekomma frn XII:te rhundradet.[85] Af egentlig
riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en
Thomas of Erceldoune, vara den frsta engelska,[86] vare sig han d r
original eller fversttning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro
p s "quaint Inglis", att han med svrighet kunde frst den.[87]
fven romanen _Geste of king Horn_, grundad p anglosaxiskt sagomne,
r af gammalt datum.[88] Frn brjan af fljande sekel blir romantisk
diktning p engelskt tungoml talrik och otvifvelaktig.

Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik frefanns, hvilken
talade engelskt sprk, och fr hvilken engelska minstreler diktade och
sjngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande
aftaga fven bland hgre klasserna. Edvard III utfrdade 1362 pbud om
engelska sprkets begagnande i rttegngsvsendet, och till devis p
sin skld bar han ett engelskt mtto.[89] Under Richard II uppstodo
engelska skolor fr de hgre klasserna, hvarmed det slutliga intyget
gafs, att fransyska kulturen var vorden rotls och fverfldig i
England.

Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berttelserna om Richard
Coeur-de-Lion ikldts engelsk drgt, lter icke bestmma sig. Som orsak
till fversttandet anges i introduktionen:

    "In Frensshe bookys this rym is wrought,
    Lewede menne (laymen) knowe it nought;
    _Lewede menne cunne French non;
    Among an hondryd unnethis on_";

af hvilket frhllande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard
II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke r ldre n
Edvarderne, upplyses af det stlle, der det frtljes, att icke blott
"erl, byschop and barouns", utan fven "knyghtes, squyers, burgeyses,
and every freeholdande" instlde sig till det "parlement" Richard hll
fre sin affrd till Palestina, hvilken parlaments-sammansttning kan
anses stadgad frst med Edvard II:s regering.

n mindre kan, i brist p originalerna, afgras i hvad mon dikten
genom fversttandet frndrats. Men d chevaleriet utan vsendtliga
modifikationer kunde upptrda hos olika nationer, behfde dess diktning
endast f frndringar underg, fr att fverflyttas frn ena sprket
till det andra. Hvarfrutom de engelska fversttarne stdse visa sig
synnerligen samvetsgranna i att tergifva originalerna.[90] Mhnda
kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmnnen hr skildras,
finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III.
Men bitterheten kan lika ltt tillskrifvas spnningen mellan franska
och anglonormandiska diplomatin, hvilken spnning r lngt ldre n
tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.

Det enda fullstndigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som nnu
finnes frigt, r Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i brjan
af XVI:de rh. tryckta editionerna i det nrmaste fljt, och fven
fljts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta
manuskript fverensstmmer rad fr rad med sednare delen af det
auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en fversttning
utaf den historiskt trognare bearbetningen af mnet. Deremot skilja
sig dessa manuskripter i framstllningen af Richards brd och ungdom,
i det det sednare fven hr fljer historien, det frra i dess stlle
upptagit gamla fiktioner. Man kan hraf med skerhet draga slutsatsen,
att romanen, i den form vi nu ega henne, r en sammansttning af de
tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska
och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta
skick innefattar dikten fver 7000 versrader, frdelade p tvenne
brancher eller "parts."

Redan af ett s mekaniskt sammansttande kan man sluta till hvad plan
ifrgavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill nnu,
huru menestrelerna plgade tillvgag med nya episoders insttande
och gamlas omarbetande, mste erknnas, att sttet hvarp romanen
uppsttt, fullgodt emotsvarar planlsheten i medeltidsfantasins
skapelsestt. Det r egenteligen trenne hndelser ur Richards lif,
hvilka hr utgra innehllet: Hans brd och ungdom, striden i det
Heliga Landet, samt fngenskapen. Genom att slunda utelemna slutet af
hans lefnad, r dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara
alltfr fverensstmmande med den romantiska diktningens natur. Genom
att omkasta de tv sednare episoderna ter, gres det inre
frhllandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning.
I historien motiveras korstget ur Richards lust fr fventyr samt ur
tidsomstndigheterna; fngenskapen ur dessa och ur det fvermod,
hvarmed han frskaffade sig fiender. I motsats till den moderna
fantasins stt att grundlgga, genom att klargra och koncentrera de
historiskt gifna motiverna, borttappas de hr helt och hllet.

Sedan Richards brd och den underbara tilldragelsen med hans mor
blifvit skildrade, frtljes huru han i hemlighet fattade beslut att
rekognoscera stllningen i Palestina, anstller ett tornerspel i
ndaml att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig
i pilgrimsdrgt ut p frden. P goda skl antar Ellis (Introd. pg.
284), att denna rekognosceringsfrd har sin uppkomst i Edvard I:s
tg till Palestina 1270, det han fretog tfljd endast af en ringa
skara. Likas kan det bermda tornerspel, hvari denne prins deltog i
Chalons, hafva varit romancieren en frebild. tminstone vet man icke,
att Richard skulle upptrdt inom skranket. Huru dermed n m frhlla
sig, begynner i alla hndelser Richards egen historia tydligare
framtrda frst med fngenskapen, hvari han rkar p terfrden genom
den tyska konungens land. Men om ock hr det historiska i situationen
blir igenknneligt, r dock den historiska motiveringen borta. S
terfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der
Richards fngslande beskrifves. Det sker p ett vrdshus, medan han
jemte fljeslagarne hller p att tillreda sin mltid.[93] En engelsk
menestrel inkommer, erbjuder sig att underhlla dem med sin konst, men
afvisas af Richard. Uppbragt fver ett sdant bemtande, sker han
hmd p pilgrimerne, genom att frrda dem t konungen af Almayn. Men
nr nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej
heller ngon annan bevekelsegrund anges, mste man tnja sig, liksom
romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin
"dedly foo", och frevitar honom, att hafva kommit "with velanye"
hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i
fngelse. Med denna episod sammanhnger den tredje ej det ringaste.
terkommen frn fngenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens friga
furstar, genom pfven Urbans sndebud, att hasta till det Heliga
Landet, der tillflje af _Eerl Joys' och Markes Ferrants_ [94]
frrderi hela landet _Surry_ (Syrien) gtt frloradt och den tappre
_Duke Milon_, son till Jerusalems konung _Bawdewynys_, ndgats fverge
allt frsvar. Lter man nu detta glla som historiska och tillrckliga
motiver fr Richards andra frd till Palestina, kunde denna del dock
lika godt vara en skild roman fr sig. Att Richard i frbifarten tgar
genom Tyskland, fr att hmnas p konung Modard, r blott en episod i
berttelsen om korstget, icke ett motiv till det samma. Hans frra
frd omnmnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom p intet stt
till godo. Dock r motivet till Richards hemfrd frn Palestina det
rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.

Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar r, att de
rra sig kring en och samma person, utgra berttelser i samma
lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit ssom romanens allmnna
karakter, att vara mera biografi n epos, men derjemte funnit att,
likalitet som de allmnna kulturformerna episkt uttala sig i den
handlande personen, likalitet ngra allmnna intressen (ideer) gifva
halt t hans passioner och handlingar, hvarfr ej heller ngon egentlig
karaktersteckning kan uppst. Oaktadt, sledes de sjutusen versraderna
ro uteslutande egnade t Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter,
vinner hans karakter med dem icke s mycken belysning, som Walter
Scott, i sin roman "The Talisman", kastar derfver genom den enda
rdsfrsamlingsscenen, efter det Englands banr blifvit bortrfvadt.
Undantager man en viss moderation i tal och fven handling, som han
under fngenskapen visar, ro frfrigt de genomgende grunddragen en
egendomlig jttelikhet bde till kropp och sjl, en obndig tapperhet,
stundom ock ett drag af rhet. Alldeles frsvunnet r ej det godmodiga
och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt.
n mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af
den chevalereska krlekens impulser finner man fga spr i Richards
historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke
frbttrat historien. fverhufvudtaget ro de finare, mera andliga
dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot fverdrifna
till en grotthet, som tillochmed fr tycke af kannibalism. Genom denna
grofkornighet rjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlgsenhet,
jemfrd med de finknsligare riddarne af tableronden, en stark
frndskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.

Efter att i diktens anlgning och karaktersteckning igenknt det
romantiska skapelsesttets lynne, terstr att genomg de situationer,
hvari dikten frlgger Richard, och i dessa frvirrade historiska
tilldragelser finna en specielare tillmpning af detsamma.

Richards fader r Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller
omsider frms att taga sig en geml, men blott p det vilkor, att
de hemta honom den sknaste qvinna i verlden. Kunskapare utsndas.
Underbarligen ptrffa desse midt p hafvet ett praktfullt skepp,
hvarp frdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter
Cassodorien. D denne genom en syn erhllit befallning att resa till
England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien r
den skna de ska. De tervnda till konung Henry, som nnu samma afton
firar sin frmlning med den fagra oknda. Men tyvrr r Cassodorien
icke lika god kristen, som hon r skn och intagande. Redan fljande
morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni
fr framtiden. I femton r, under hvilka hon fder t Henry snerna
Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostrd
lycka, tills omsider en erl "of gret poust" fr infallet, att gra
konungen uppmrksam p detta drottningens oskickliga frhllande, och
fven ltteligen fvertalar honom, att med vld qvarhlla henne vid
ceremonin. Fljden blef frskrcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter
med ena handen och prins John med den andra, samt flg i den bestrta
menighetens syn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that
stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren frsvann
hon och blef aldrig mera tersedd. Konung Henry undrade fver hennes
ndalykt s, att han snart knde sitt slut nalkas och lemnade riket t
sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde r,
"was a man of grete powere", som

    "Dedes of armes gaff hym to.
    As falleth for kynges and knyghtes to do."

                                     (v.v. 35-250).

I denna fiktion igenknner man ltteligen de folkliga sgner, som
enligt krnikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan
p Richards tid voro gngse om hans farmor, grefvinnan af Anjou,
och derifrn af menestrel-traditionen fverflyttats p hans mor.
Den plantagenetska slgten r dock icke ensam om en s underbar
familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. r 1200,
frtljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att
hon vid sin flygt medtog en del af slottets vgg.[95] Tvifvelsutan
ligger till grund fr dess fverfrande p Richards mor, det htska
demoniska lynne denna furstinna gjort sig knd fr, liksom fven,
att hon hr frvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses
franledt af hennes skandalsa uppfrande i Antiochia under andre
korstget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia,
hvars mest lysande del frlper inom Orienten, s mycket hellre skulle
frses med en sdan tilldiktning, som orientaliska prinsessor ro
stende artiklar i medeltidens fiktionsfrrd. fverhufvud voro de
sknaste damerna frn sterlandet. Der r det svl Guy of Warwick,
som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gller dock i
gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, lskande
halfskymningen, finner henne ingenstdes mera mystiskt lockande n i
Orienten, om hvars frmmande lif och natur tiden visste jemt och ntt
s mycket, som erfordrades att lta inbillningen der kringstrfva.
Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillg nnu
orimligare, n ibland kristne, d hos dem icke fanns samma kristna
samvete, d deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och
d de voro, om icke sner af tminstone nra beslgtade med Hin Onde
sjelf. En sdan dunkel menskoverld lefde ndvndigtvis i en mystisk
naturverld, s att sambandet dem emellan der icke var ledt ens
af de naturlagar, som dock erkndes af romantiska fantasin i dess
vesterlndska hemland.

Ur detta frhllande, att Cassodorien r frn ett land, der det ej stod
s alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del
af romanen. Men hennes brist r ingen sjlsegenskap, hvarfre ock den
handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgr, r en
blott fysisk tilldragelse. Med rtta har derfre hennes demoniska natur
alls intet inflytande p Richards karakter. Romancieren glmmer det
helt och hllet under diktens fortgng.

Likalitet behfver han finna ngon grundlgning deruti, att Richard
med sin faders dd bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi
hafva sett, att det fr Richard sjelf i verkligheten intet betydde.
Det enda drag, hvarmed han hr visas som konung, r, att han befalte
enhvar af sina baroner instlla sig vid det tornerspel, han utlyste
till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf upptrder
han dervid oknd som en _knight aventurous_, i trenne olika skepnader.
Frst rider hat inom skranket p en kolsvart hst, i kolsvart rustning,
p hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka
och i handen ett spjut om fjorton fots lngd och tjuguen tums tjocklek.
Betydelsen af korpen frklarar dikten vara tlamod under mdor och
arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att
hafva kastat tskilliga riddare ur sadeln, tervnder han till skogen,
hvarifrn han kommit, och framtrder nyo i en rd rustning p en
blodrd hst, och p hjelmkammen en rd hund, hvars svans nedhngde
till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men d ingen
ville utstta sig fr hans jttespjut, tog han on klubba och red in p
den bermde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett
slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmrkt kmpes hufvud. Sir
Thomas aktade derp intet och d Richard ger den flegmatiske riddaren
ett n hrdare slag, slr denne tillbaka med sdan kraft, att konungen
frlorade stigbyglarne och skyndsamt mste draga sig till skogen.
nnu en tredje gng infann han sig rustad i hvitt, med ett rdt kors
p skuldran och en hvit dufva p sklden, utfr samma manver emot
Sir Foulke Douyly, men med samma framgng. Efter tornerspelets slut
kallar han till sig de tvenne beprfvade hjeltarne och frgar dem om
tillgngen, hvilken af dem nyo skildras, n mera utfrligt och med
fga granlagenhet emot den oknde riddaren, i det den ene ber djefvulen
hnga honom hvar han m finnas, den andre tror att han var ett
spke.[97]

    "Kyng Rychard sat fl stylle and lough
    And sayde: Frendys sykerly,
    Takes nought to greeff; for it was I";

hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, p hvilken de
gladeligen ing, kyssa hvarandra och besvra ett trohetsfrbund.
(Vv. 251-612.)

Man kan vid denna skildring icke underlta att fsta uppmrksamheten
vid en vigtig bestndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen
spelar fverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis sprk och
uttrycksstt. De stende liknelserna ro endast f och enkla, sdane
som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta ptrffar man
en s utfrlig som den, d Cassodorien sges vara "bryght as the
sunne thorugh the glas", eller den, d en galeja sges g s snabbt
"as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhnger med
medeltidens skdning af naturen, hvilken fr honom var en sluten,
mestadels ondskefull verld fr sig. Ej underligt om han, med en sdan
sigt, ingen likhet kunde finna mellan frhllandena i naturlifvet
och menskolifvet. Endast med ngest och suckan dvaldes det sednare i
det frra. Menniskans rtta hemvist var i himmelens fvernaturliga
regioner. Men fr att dock kunna frestlla sig dessa, mste han ter
gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes p tvenne
stt: idealiskt, slunda att han i sin fantasi hjde tingen til
fullkomlighet, och s kastade dem fver svalget till Guds rike,[98]
eller symboliskt s, att han lt dem glla som tecken af sina religisa
frestllningar. S blef korset vgvisaren p den trniga stigen till
himmeln, lik en frn hjden skallande klocka ljd kyrkans manande
toner till den trttade och stndaktige vandraren, frn afgrunderna
vid vgen hrdes, som hundars tjut, de onde makternas skrn, lik en
ren och hvit dufva svfvade den Helige Ande hugsvalande fver honom
o.s.v. P denna vg var det fverspnda sinnet outtmligt i att utfinna
likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och
symboliserandet utbreder sig till att betekna fven moraliska begrepp
och sigter, ssom dess anvndande i det chevalereska lifvet bevisar.

Svrare att frklara n detta egendomliga slag af liknelser, ro
de talrika drag af onaturlighet, som mta oss i den romantiska
diktningen. Vi afse icke hr den verld af fantastiska skapelser, som
af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett
fvernaturligt vetande ansgs frammana. Det gifves dertill nnu tvenne
slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta anvnda i denna
diktning, hvilka i vsendtlig grad bidraga, att fr moderna lsare
gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende  hvilka bde
den diktandes och hrarnes mening r svrfattlig. S kan man icke
ltteligen besvara den frgan: hvad mente romancieren och hvad tnkte
sig tidens bildade publik, vid anfrandet af de kolossala dimensionerna
p Richards spjut? Lngre fram frtljes, att han vid stormandet af
Messina med sitt svrd afhgg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa r af
tjugu pund stl, och i sitt envige med Saladin fster han med kedjor
vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots lngd, fr att dermed
kullsl Saracenernas leder. fven Robert de Brunne i sin rimkrnika har
upptagit sdana drag,[99] i fvertygelse om deras sanning. Att hr
srskilja mellan tidens historia och dess dikt, r icke mjligt. Men
vare sig publiken fattade dem i den frra eller sednare betydelsen, r
deras tillggande karakteristiskt fr medeltidens stt att idealisera.
Ty i sjelfva verket ro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds
klubba blott alltfr passande vapen fr Richard, sdan han i romanen
framstlles, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det r
genom sdana poetiska fverdrifter hans bild utprglas till jtte mer
n riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre n
en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga
plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera
hade knning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan
af hans karakter lemnat vida sparsammare spr i de samtidas minne; men
deri ligger fven det vittnesbrdet, att tidens diktarlynne var rtt,
groft, ofrmget att frandliga och frfina sitt mne.

Det andra slaget af onaturlighet, som ger t riddaredikten dess
bizarra habit, r villervallan i anfrda geografiska och historiska
frhllanden; ehuru visserligen intrycket hraf tillkommit frst med en
lngre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot fr medeltidspubliken
icke frefanns. Nr hjeltarne i en handvndning genomstrfva hela
den europeiska kontinenten, nr skepp ifrn Asien segla obehindradt
fram till Cln,[101] nr soudaner (sultaner) i spetsen fr miljoner
Saracener frn norden inbryta i Britannien,[102] nr soudanen af
Persien instmmer sin vasall, en kristen riddare, infr en domstol
af 12 prer,[103] frefaller det oss som allt fixt och bestende
vore lemnadt till rof t inbillningskraften och dikten blivit drm.
Hnder sig d, att detta hullerombuller r ikldt den torraste
krnikeberttelses form, vxer det bizarra intrycket. Den summariska
beskrifningen af rekognosceringsfrden lemnar ett profstycke, s
mycket mer frvnande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer n ett
rhundrade utgjort tornerplatsen fr kristna till hundratusendetal.
Frn Flandern vandrade Richard och hans tvenne fljeslagare till
Braundys, seglade till Cypern och Acres,

    "And so forth to Massedoyne,
    And to the cit of Babyloyne;
    And fro thennes to Cesare;
    Off Nynyve they wer ware.
    And the cit of Bedlem,
    And to the cit of Sudan Turry
    And eke also to Abedy
    And to the castle Orglious" etc.

Vi hafva anmrkt, att den fljande episoden, fngenskapen, endast lst
sammanhnger med den fregende samt i sin helhet saknar motivering.
Deremot mste erknnas, att han genom hndelsernas vexling r den
intressantaste delen, och utmrker sig i skildringens liflighet och
frihet frn longrer.

Det frsta fventyret Richard har att best r mrkeligt, ssom mera
fverensstmmande med ett burleskt folklif, n med chevaleriets finare
seder. Konungen af Almayn hade en son benmnd Ardour, hvilken ansgs
som den starkaste man i landet. Han besker Richard i fngelset och
frgar honom:

    Arte thou Richard, that strong man
    As men sayn in every lond?
    Wilt thou stand a befet of my hond?
    And anon I gyfe the leve
    Another buffet thou me geve.

Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar
p sin kind ett s kraftigt slag, att eld sprang ut af hans gon. P
utsatt tid fljande morgon instller sig denne punktligt och framhller
kinden fr Richard, som derp lgger sin hand med sdan framgng, att:

    In twoo he brak his cheke bon;
    He fel doun ded as ony ston.

Konungen, underrttad om denna sin sons olyckliga tflingskamp,
svimmar, ssom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera
knslofullhet, n gemenligen rjer sig i dessa dikttypers samtal. fven
drottningen uttrycker icke illa en djup sorg fver sin enda son:

    "Whenne the qwene it undyrstood,
    For sorwe, sertys, sche was nygh wood.
    Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,
    As a wymman that wolde be rage;
    The face fomyd al on blod;
    Sche rent the robe that sche in stood,
    Wrong her handes that sche was born."

Fr Richard medfrde det n hrdare fngelse.

Emedlertid fr han tillflle, att fven p ett annat stt knnbart
hmnas sitt orttvisa fngslande. Det hnder sig nemligen s, att
konungens dotter, den skna Margery, lskar Richard "with all her
myght". Hvar hon egenteligen lrt knna hans ofvertrfflighet,
sges icke, sframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne
fvertygelse derom. Hon inleder krlekshandeln med att midnattstiden,
jemte trenne kammartrnor, instlla sig i Richards fngelse, och nr
hon d

    "sawe him, with eyen twoo.
    Her love sche cast upon him tho (then).
    And sayd: Richard, save God above.
    Of alle thyng moste I the love!"

Denne synes icke s frapperad af hennes pltsliga sympati, som lsaren
torde vara, utan frklarar blott, att hon vl fga btnad kunde hafva
af en stackars fnges krlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat
eller dryck.[104] Prinsessan, rrd af medlidande, befaller fngvaktarn
icke blott hemta mat och dryck, utan efter supn fra fngen i en
vapendragares drgt till hennes kammare.[105] En s skickligt anlagd
intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fngvaktare voro
medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty p sjunde dagen mrker en riddare
Richards vandringar och fr underrttelsen derom till konungen. Denne
sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," fr att
till dem hemstlla dessa "wooful werkes" och sin nskan, att Richard
mtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det
folkrttsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Ocks
kunna de frsamlade, efter mer n tvenne dagars rdplgning, icke
frena sig om ngot gemensamt beslut, i hvilken frlgenhet konungen
fr anvisning p en vis man, Sir Eldryd, som vl vore i stnd att
hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner fven medlet. Han
rder konungen att anvnda sitt starka lejon, genom att svlta det i
tvenne dagar och sedan inslppa det i Richards fngelse, p hvilket
stt han kunde vinna sitt ndaml, utan att handla emot lagen.

Men den skna Margery r p sin vakt, meddelar Richard deras anslag,
och freslr honom att fly jemte sig. Detta afbjer Richard,
alldenstund det vore emot landets lagar att aflgsna sig utan
tillstnd, och emedan det s hgt skulle bedrfva konungen,[106]
anhller blott om fyratio silkessljor, hvita som mjlk, och frklarar
sitt suverna frakt fr lejonet. Aftonen fre den afgrande dagen
tillstlla de en "sopere" (sup) i Richards fngelse, deri, utom de
bgge lskande, Richards kamrater samt fngvaktaren och en "noble
knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim t ordet
"i-dyght"; efter hvilken sup Richard icke finner det stridande emot
landets lagar och konungens sinnesro, att han

    "and that swete wyght[107]
    Dwellyd togedder al that nyght."

Om morgonen vill hon icke aflgsna sig, utan frskrar i trenne skilda
rim-par, att hon skall d fr sin kraste, hvilket dock afbjes af
Richard, som derp ombinder sina armar med de fyratio sljorna och
afvaktar lejonets ankomst. Detta instller sig och gr en "gret venu"
(leap) emot Richard, som behndigt vnder sig t sidan och dervid ger
lejonet en spark emot brstet, s att det finner strre utrkning i
att rytande utstrcka sina tassar emot vggen. Af denna ofrsigtighet
frstr dess motstndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets
inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som hr
fverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knfaller och
tackar himlen fr sin rddning, beger sig derp med hjertat i handen
till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och
grefvar. Hr utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret p bordet,
samt uppter det i den bestrta samlingens syn. Ehuru han kanske gr
ett steg fr lngt, har konungen dock till en viss del rtt, nr han
utbrister:

    "This is a devyl and no man,
    That has my stronge lyoun slawe,
    The herte out of hys body drawe.
    And has it eeten with good wylle."

Deremot tillmter han sig ngot, som egentligen icke r hans verk, d
han i anledning hraf sger:

    "He may be callyd, be ryght skylle,
    Kyng i-crystenyd off most renoun.
    Stronge Richard Coer-de-Lyoun."

Romanen r naiv nog att glmma, att han ur Richards historiska
tillnamn skapat berttelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] Nr
tillnamnet _Coeur de Lion_ uppkommit, kunna vi icke afgra, men det
vissa r, att romanen icke behfver strre fingervisning af historien
fr att skapa en fiktion.

Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortljes om
Richards imponerande upptrdande infr tyska riksfrsamlingen, hvilket
s vsendtligen bidrog att gra ett slut p hans nesliga fngenskap.
Ur frskrckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fnges
fvermenskliga styrka och vilda lynne, sker dikten samma motiv. Man
kan slunda, med att hr jemfra dem med hvarandra, inse huru omtligt
underlgsen den sednare r den frra i motivering af hndelsen ur
karakteren.

Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berttelsen om fngenskapen
(v.v. 649-1249) r utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund
upptckas; sframt ej det gyckel han med sina vktare tillt sig, kunde
satt berttelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med
Ardur utbildats.[109] Frfrigt rjer denna, svl som krlekshandeln
med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en
sensualism i knslan, som vittnar starkt nog om publikens ra tycken.
Jemfr man detta krleksfventyr med riddar Lancelots galantare
uppoffringar och mannamod krfvande frhllande till drottning
Guenever, eller Tristrams gldande, af en trolldryck frammanade
passion fr den trogna Iseault, ehuru fven de ro uttryck af tidens
sedeslshet, visar sig dikten hr vida underlgsnare i framstllning;
i synnerhet som krleksfrhllandet hr, genom att sednare helt och
hllet lemnas  sida, tyckes utg blott p stundens ra njutning.

Endast uttryckssttets naivet kan hrmed frsona. Ty, om ock det
sedeslsa r hr, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens
berkning att intressera, sges dock det fula s enkelt och utan
omsvep, att det, tminstone fr en modern lsare, frlorar af sin
vidriga natur. Otympligheten i framtrdandet ger det en komisk
anstrykning, hvaraf vi i vrt referat skt tergifva intrycket, ehuru
visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget
smyger sig ett sdant intryck med genom hela riddarediktningen. De
ofta nog hgsinnade knslor och afsigter, och de icke sllan dla
handlingar, stundom tragiska hndelser det gller att framstlla, vcka
frst motsvarande intryck i den moderna lsarens sinne. Men d han
derp finner dem ikldda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han
af den putslustiga kontrasten, ungefr som vid anblicken af de celebra
neu-ruppinska framstllningarna ur Frlsarens lefverneshistoria,
eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skda
bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och
uttrycket -- en brist hvaraf folksngen egenteligen icke lider -- kas,
 ena sidan genom den zirlighet och frfining i knslor, sigter och
handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, 
den andra genom armheten p bilder och liknelser i diktens stereotypa
stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna
stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan
ngon annan sammanhrighet mellan satserna, n den simplaste, den af
grund och fljd, och merndels s, att satsen slutar med versraden.
Strukturen blir slunda lik den af en vedtraf, -- _sit venia verbo_,
-- ur hvilken man kan utdraga ett eller annat trd; hgen faller
samman, r sig lik som frut, endast med minskade dimensioner. Skulle
versraden icke vl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras frn sex
till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ndras qvantitet
och accent efter behag och det stumma _e_ gres ljudande eller icke.
Strsta vigt deremot lgges p rimmet, fr hvars skuld, ssom vi sett,
en hel riddare saklst indrages. Vanligare hjelpmedel ro en mngd
stende betydelselsa uttryck, hvilka derfrutom tjena recitatorn till
hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sdana ro
t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud
and still," o.s.v.

Hvad som terstr af berttelsen om fngenskapen, r mer eller
mindre rimmad krnika. Konungen af Alemayn finner vdligheten af en
sdan obndig fnge som Richard, hvilken slagit hans son, och krnkt
hans dotter, och snderslitit hans starka lejon, och besluter att
emottaga som lsen hlften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas
Richard hgtidligen i tyska riksfrsamlingens nrvaro. Denne antager
propositionen, afsnder bref och bud till sina tv erkebiskopar och sin
kansler, hvilka i hast sammanbringa det skade och utlsa sin konung
jemte hans fljeslagare. Desse sednare hafva fverhufvudtaget fga roll
spelat under fngenskapen, i fverensstmmelse med romanens
allmnnaofrmga, att icke kunna flja mer n en person i sender,
tminstone ej anvnda flere individualiteter till hndelsens
betingande. Vid terkomsten till England gldja sig hans grefvar och
baroner, tackande Gud att de tersgo sin herre lefvande.

Erinringarna ur krnikornas berttelser fortstta sig genom strre
delen af romanens tredje episod, korstget. Endast hmdtget emot
konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska
gngen. Sedan Richard utnmnt biskopen af York till kansler, gifvit
sina domare strng befallning "ledes the pore men be ryght" -- en
omsorg, hvilken merndels icke bekymrade den historiska Richard, och
som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat fr minnet
af hans hjeltedater, -- samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel
och bevpning, hvaribland tretton skepp med bisvrmar, och gifvit Aleyn
Trenchemer, galeyskepparen, hr upphjd till rang af fveramiral,
befallning att fra den till Marchayle [Marseille]; frklarar han fr
sina riddare, att han och hans

    "knightes off mayn
    Wole hastely wende thorwgh Alemayn.
    To speke with Modard the kyng.
    To wete why, and for what thyng,
    That he me in prisoun heelde,
    But he my tresore agayn yelde,
    That he off me took with falshede,
    I schal quyten hym hys mede."

Oaktadt denna strnga hotelse, visar Richard en ovntad humanitet. Han
frbjuder allt fvervld i det frmmande landet, och befaller att alla
matvaror bra kpas. Konung Modard  sin sida frbjuder understarne
att slja sdane fr hvad pris som helst, och hotar slunda sin
motstndare och hans stora arm med en grslig hungersnd. D lter
Richard samla fikon, russin, ntter och annan frukt samt deraf bereda
en nrande spis, genom att tillgga vax och en mngd af talg och flott,
medelst hvilka ovntade insigter i matberedning han tillintetgr det
frderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefrjd
genom den mma Margerys ankomst med mer n hundrade riddare i sitt
flje, hvarefter det ofrtckt intima frhllandet dem emellan ter
vidtar. Slunda framtagande fver stderna Coloyne och Marburette,
till Carpentras[110] trnger han konung Modard p lifvet, tills fr
den betrngde som enda utvg terstr, att genom sin dotters bemedling
ska blidka honom, hvilket ock sker med den pfljd, att Richard tog
den knfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe."
Modard icke blott terstller lsesumman, utan tillgger tvenne
underbara ringar, hvilkas egenskap han slunda beskrifver:

    "Hennes to the lond of Ynde,
    Better thenne [than they] schalt thou none fynde:
    For who soo has that on stone,
    Watyr ne schal hym drenche none;
    That othyr stone, who soo that bere.
    Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"

en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles,
men fr oss r af intresse, ssom profstycke p den tidens vidskepelse,
hvilken hvilar p det falska vetandet om naturkrafterna, p trolldom.

Ty fven medeltiden egde en aning om vetandets makt fver naturen,
men icke ssom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan
vinner sig kraft att anvnda dem fr sina ndaml, utan ssom en
fvernaturlig frmga, att frvnda lagarne sjelfva, helst till fromma
fr njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet
lser sig frn fvertron och begynner bygga p sinlig erfarenhet,
blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri.
Men slnge han stder sig p den naiva tron, r han fven sjelf
oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och vlbefinnande,
eller tillintetgrande af fysiska hinder fr uppnende af ngot godt,
eller ock blott ett afsigtslst fantastiskt spel, omhuldas derfre
af det allmnna tnkesttet, frfljes icke med rep och bl. Med
denna karakter ingr han fr det mesta i riddarediktningen, som i
Merlin skapat sig en fullstndig typ af trollkarl och besvrjare,
hvilken, ehuru en ttling af den lede fienden sjelf, genom dop och
kristendom frbttrats till en national- och general-wohlthter t
konung Arthur, den der anvnder sina fvernaturliga insigter och
krafter, till att hemta honom armer genom luften, och lta tlten
nedfalla fver hans fienders hufvuden, att frutsga honom deras
fretag, o.s.v. I denna vlvilliga gestalt sammanhnger trolldomen,
 ena sidan med fee-vsendet, hvarifrn talrika nyttiga presenter
strmma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, -- det r p denna
vg Arthurs svrd, Escaliborn, erhllit sin underbara kraft, frn
detta hll Lancelot bekommer sin frtrollade ring med den mrkeliga
egenskap, att upptcka fr braren nr frtrollning egde rum samt
dymedelst tillintetgra henne; --  andra sidan med tidens relikdyrkan
och amuletvsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond
menniskofiendtlig riktning, men som sdan tillhr han det hedniska
lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas
gudar, _Mahound_ och _Termagant_,[111] _Jubyter, Apollyon_ ro, nst
Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager p jorden. Hr
r trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme
riddaren m akta sig fr och med Guds hjelp ska fvervinna, ssom af
Richards exempel kan ses, vid det tillflle, d Saladin utmanar honom
till envige, att med hjelm och svrd afgra: "whether is of more power,
Jesu or Jubyter!" Fr att rtt tillfrskra sig om segern, tillkallar
denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne
mktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off
helle," tillskapar ett eldigt sto med dess fl, s beskaffade, att, nr
den frra gnggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras
att skynda till fr att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den
frras ryttare en omtlig fvervigt. Flet frsndes till Richard,
som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle fven det listiga
anslaget lyckats, sframt ej en engel nedstigit och fr Richard
uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgra det, hvilka ro,
att betsla djuret starkt, lgga p dess nacke den ofvannmnda fyratio
fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterfljer han
med en from besvrjelseformel,[112] tillggande p eget bevg den
tvifvelsutan klokaste tgrden, att stoppa flets ron med vax, och
vinner s en lysande seger fver Saladin.

fverhufvud antrffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af
trolldom, liksom fven mindre af erotisk romantik, n i den rent
fiktitiva riddarediktningen. Detta sker naturligast sin frklaring i
diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin fr
kort tid bearbetat mnet, innan det fixerades i sin nuvarande form.
Fretrdesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) fljande berttelserna
om Richards vistelse p Sicilien och Cypern fga mer frn krnikorna,
n man kan antaga att glmska och okunnighet, utan ngonslags
fantasiverksamhet, kunnat stadkomma. Nr der talas om ett folk
benmndt _Griffouns_, om en konung _Tanker_ af det landet _Poyle_ samt
om hans son _Roger af Ceyle_; nr der frtljes huru Philip af Fraunce,
genom ett bref till Tanker, skte frtala Richard, men genom Rogers
mellankomst de begge kungarne frsonades; nr vidare frtljes, att
Richard med strsta foglighet -- en egenskap som vi tillfrene anmrkt
-- skte undvika strid, men ytterligare retad,

    "was wroth and eager of mood,
    And began to stare as he were wode.
    The table with his foot he smote
    That it went on the earth fote-hote,"

men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en lngvarig
belgring af staden "Messene," under hvilken tiden fr det mesta tgr
till msesidig munhugning,[113] d Philyp frn hstryggen kastade sig
p kn och bad om frltelse, genast beviljade den under omfamning och
milda ord samt tillochmed, d Philyp

    "gan to preach
    And bade Richard be his _soules leach,
    And the tresour yield again than_
    That he had take of every man,"

hgsinnadt terstller det byte han vid Messenes erfring tagit;
s mtes man visserligen af en mngd dels nya, dels oigenknneligt
forvridna namn och frhllanden, samt af en detaljering i lokal och
samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner
finna vi hr intet, ngon modern idealisering af historien n mindre;
blott riddarediktningens vanliga teknik r hvad till historien
tillkommit.

Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse p Cypern en
ny episod blifvit agglutinerad. Det hnder nemligen, att d Richard
afsnder trenne baroner, fr att af kejsaren terfordra hvad han
plundrat frn hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte
[grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem.
Emot detta visserligen banditlika beteende vgar hans "steward" inlgga
en manlig protest, med den pfljd att:

    "The eyen twinkled of the emperour.
    And smiled as an evil traytour."

Dljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom fr att
rdgra med honom, men begagnar tillfllet, d denne fallit p kn,
att afskra hans nsa. Den misshandlade tar till flykten, fverlemnar
nycklarne till alla kejsarens slott i Richards hnder, och tillfr
honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna
synnerligen lifligt skildrade hndelse, baserar sig fullt p historien,
tminstone p krnikorna; ty Roger de Hoveden frtljer i grunden samma
sak.[114]

fven skildringen af sjsegern fver det turkiska transportfartyget
"drowmound"[115] r blott versifikation af historien, om man afser
frn den omstndigheten, att romanen lter Richard entra och med ryggen
stdd emot masten -- en skildring som i lifligt och precisa detaljer
pminner, fastn aflgset, om de Homeriska stridsbilderna[116] --
kmpande erfra fartyget, krnikorna deremot frtlja, att han efter
ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet sger
romanen:

    "They rowede hard, and sungge ther too:
    With heuelow and rumbeloo,"

och konstaterar slunda den aktningsvrda ldern hos detta lustiga
omqvde, som klingar alltn i sjmansvisorna fven p vra skeppsdeck.

Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillflle att prfva
sin fverlgsna styrka, hvilket historien frsummat. Genom en kedja
har hamnen i sju r varit sprrad, och den kristna belgringshren
tillflje deraf bragt i yttersta nd. Richard lter styra sin galeja
rakt emot kedjan, stller sig sjelf i fren och afhugger den med ett
slag af sin yxa. Landstigen, frtljes honom af erkebiskopen af Pisa en
ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belgringen,
och om de dle kmpar som dervid fallit, bland hvilka frmst m nmnas
"the emperour of Alemayne", som dock mtte varit ngon annan n
Richards gode vn Modard the Kyng. Han teknar hungersnden s kraftigt,
genom att upprkna de enorma priserna p alla ndvndighetsvaror, att
Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till
hst. S brjas belgringen af Acre (med v. 2871).

Dermed begynna fven de ndlsa krigsfretag, belgringar eller
drabbningar, som upptaga terstende delen af romanen; betydelselsa,
utom i att, med hela den skildringens percision som r romanen egen,
afbilda det romantiska stridssttet, samt i att visa djupet i det
suverna frakt och gldande hat, hvaraf den kristna verlden var
intagen emot Saracenerna. nnu vid Acre kan man flja den historiska
trden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke
uppehlla oss vid detaljerna. Frklaringsvis m endast tillggas,
att bland belgringsanstalterna de tretton skeppslasterna med
bisvrmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fstningen
och plga Saracenerna nda till ursinne, samt att styrkan i Richards
anfrarekonst lg i det kraftiga stt, hvarp han uppmuntrade t.ex. sin
"minour", min-grfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen
vore instrtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces]
small".

Fretrdesvis uppehller sig romanen vid Richards sjukdom under
belgringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet p
sjn, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga
Landet ngon mat eller dryck s nrande fr kroppen, som den han var
van vid i "Yngelonde". Frgfves samla sig vise mn och lkare, bde
"Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur
att finnas, tills hela den kristna hren p sina knn natt och dag
bdo:

    "Fadyr, and Sone, and Holy Gost, -- -- --
    Geve Kyng Richard amendement".

Men i samma mon han tillfrisknade, tervnde hans matlust. Han
gripes af en oemotstndlig lngtan efter svinktt. Sdan fda stod
naturligtvis icke att fs i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans
folk vgade sga honom det. Omsider hittar en gammal riddare p utvg.
Han ger dem det rdet, att taga en ung och fet Saracen, sl ihjl den
tjufven, ppna och fl honom samt skyndsammeligen steka kttet. Han
frutser att Richard efter s smaklig mltid skall, genom Guds hjelp
och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. S sker; hednahunden
slaktas, rostas och framsttes:

    "Beffore Kyng Rychard karff a knyght;
    He eete faster than he karwe myght.
    The Kyng eet the flesh and gnew the bones,
    And drank wel afftyr, for the nones:
    And whenne he hadde eeten inowgh,
    Hys folk hem tarnyd away and lowgh.
    He lay stylle, and drowgh in hys arme;
    Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."

Obegripligt styrkt af denna makalsa spis, till att tukta Saracenerna
fr deras krlek till Mahound, stiger han upp och utfr under af
tapperhet, men knner vid terkomsten till lgret en synnerlig appetit
efter hufvudet till det kreatur, han p morgonen med sdan framgng
tit. Man kan ltteligen frestlla sig hans omgifnings frskrckelse.
Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:

    "So god me save,
    But I see the hed off that swyn
    Forsothe, thou schalt lesen thyn".

Darrande fr sdana alternativer, framrckte kocken hufvudet. Mhnda
skulle den finaste menniskoknnare till kammartjenare icke redt sig
bttre i en s brydsam stllning. Oaktadt hndelsen med lejonhjertat
bordt gifva ngon ledning, kunde denne hr nppeligen ana till sin
chevalereske herres sinnesstmning vid synen af anrttningen. Men hans
fruktan var ondig, ty:

    "The swarte vys when the Kyng seeth,
    Hys blacke berd, and whyte teeth,
    Hou hys lyppys grenned wyde:
    'What devyl is this?' the Kyng cryde:
    And gan to laugh as he wer wood.
    'What is Sarezynys flesch thus good?
    J and my folk schole eet moo (more)!'"

fven den moderna lsaren torde, efter en sdan kannibalisk scen, icke
mer vara rdvill vid bedmandet af Richards poetiska personlighet, samt
af den frmga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har
dock n ytterligare arrangerat en scen, som fullstndigt frjagar
alla trifvel om tidens rhet. Ur historien erinrar man sig den vilda
massakern af de saraceniska fngarne efter Acres kapitulation.
Genom detta och dylika drag stmplade sig Richard med karakteren af
blodtrstig grymhet. Men d dikten nu icke blott upptagit detta stoff
ur verkligheten, utan dertill nnu utsirat det med tilldiktningar i
en n rare anda, stmplar han ovedersgligen hela tiden med samma
karakter, men i stegrad grad. Fr att utverka lsgifvandet af de
frnma saraceniska fngar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles
and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen ftt i sitt vld,
skickar Saladin till honom sndebud med rika gfvor och anbud om dryga
lsesummor. Richard emottar sndebuden med milda ord och inbjuder dem
att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afsl ett
visst antal af de frnmsta fngarnes hufvuden, vanstlla ansigtena,
koka och framstta dem fr sndebuden samt srskildt ett fr honom
sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke
(chicken)". Nr sndebuden fingo sigte p de rykande anletena, och ur
vidfstade pergamentsrimsor i dem igenknde sina nrmaste vnner och
anhriga, grepos de af ngest fr det de dem sjelfva frestode; en
knsla, som p det hgsta mste stegrats vid anblicken af Richards
glupska appetit och genom de hnande ord, hvarmed han manade dem att
ta.

    "Every man sat stylle, and pokyd othir,
    They sayde: 'This is the develys brothir,
    That sles our men and thus them eetes'.
    In the erthe they wolde have crope."

Richard trstar dem dock att han, ssom "Kyng, Crystene and trewe",
skulle respektera deras egenskap af sndebud, men ber dem tervnda
till sin Sawdon och stilla hans _melankoli_ med den underrttelsen,
att han och hans kristne mn funnit ingen spis s nrande, som
Saracenhufvuden, samt att han icke ernade tervnda till England frrn
han upptit hvarenda hedning, mn, qvinnor och barn. Till yttermera
visso repeteras denna scen i sndebudens berttelse infr Saladyn.
Denne begynner till en brjan att rasa, men besluter vid nrmare
besinnande, att erbjuda Richard omtliga lnder[117] och den nrmsta
Sawdonsplatsen nst honom sjelf, om han ville frsaka "Jesu and Mary"
och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslr med den
fromma nskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum,
att alla sextiotusen fngarne skola afdagatagas. I verkligheten
tfljdes massakern af likenas grsliga stympande. Dikten finner
det mera fverensstmmande med en kristlig konst, att lta denna
akt frhjas genom nrvaro af englar, hvilka ropa till de kristne:
"Seynyors, tuez, tuez"!

I knslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen mtte hafva
gjort p hrarne, slutar romancieren hr sin frsta "part" (med v.
3730), liksom han begynt den, med en invokation fver den fromme
Richard, "Goddys own palmre".

Nr den sednare menestrelen trder till, begynner fven han med en
ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehll. "Glad r,
sger han, vrens tid, d fglar sjunga sina snger och blommor pryda
ppel- och prontrn, d gldjen r stor i vik och sj, d djuren
leka och spela, d damerna smycka sina jungfruburar med rda rosor
och liljor samt ppna danserna, d riddarne leka med skld och lans i
'joustes and turnementes' och mnga fventyr trffa dem." Denna ton
af naturknsla fverraskar lsaren, ssom sngen af en enslig fgel i
en nejd, der naturen fr resten r stel och dslig. Ty af naturknsla
och naturskildring finnes i romanen fr frigt intet spr. Anvndes en
naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal fr hndelsen, ro i
detta fall skildringarne stereotypa, ndtorftiga, aldrig fr egen skuld
och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda
vsenden, skydde inbillningen att drja hos henne, knslan drog sig
undan derfr, eller fverflyttade sin hemska stmning p de ditfrlagda
vsenden. I denna brist srskiljer sig riddaredikten vsendtligen frn
medeltidens folkpoesi, der poeten r s frtrogen med naturlifvet, att
det omedvetet doftar fram, fven genom hans enklaste berttelser. Man
har derfre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af
naturlust -- synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin -- ro
antingen qvarlefvor frn den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock
tillkomna genom umgnget med folkpoeterne.

Vi hafva tidigare anmrkt som en fljd af denna brist p naturknsla,
ett torftigt poetiskt sprk; en annan r saknaden af relief. De
skildrade hndelserna st icke inne i ngon skdlig lokal, som skulle
omgifva dem och gifva upphjning. Belgrar Richard en fstning, ser
man hvarken berg, sltter eller skogar, som skulle bilda hennes lge.
S minutist detaljeradt diktarn n tillvgagr, blir den verkliga
naturegendomligheten borta. Hans frmga r hr icke strre, n vid
karaktersteckningen. Streck drages p streck, men ingen skuggning,
ingen fond. Ej klarare, n man i Richards person ser tidens krafter
aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans
hrnadstg.

I hvardera af dessa afseenden kar sig perspektivlsheten ju mer den
historiska botten frsvinner, hvilket med den andra afdelningens
brjan ter intrffar. Endast missmjan mellan Richard och Philip
qvarstr som en historisk ledtrd; men fven denna groft spunnen
och borttrasslad i massan af de krigsfretag, som nu utgra diktens
innehll. Kung Richard uppgr en slags operationsplan, der anfrarne
strngeligen bjudas, att icke taga ngon lsen af hednahundarne,
utan lta dem samteligen springa fver klingan, sframt de ej antaga
kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af frbittring fver
Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga
kapitulationsanbud af stderne Taburette och Achrane. Emedlertid
utfra Richard och hans tvenne vapenbrder, Thomas de Multong samt
Fylk Doyly, hvar i spetsen fr sin arm, med strre omutlighet sina
uppdrag. Richard belgrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar
derstdes ej en sjl vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall
emot fstet Orgylons, intaget genom list och i grund frdt. Samma
de fvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio
torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Frst fllo tornerna fr
Fulk Doylys belgringsmaskiner, sedan amiralerna fr hans svrd. Efter
slunda vlbestlda render sammantrffa de fyra anfrarne vid en
festlig middag, och frtlja sina bragder. Philip kan d icke neka
till att hafva mottagit lsepenningar. Han fverhopas af Richard med
de hftigaste frebrelser, hvarefter de besluta att gemensamt tga
till Taburette och Achrane, fr att tillse, huruvida dessa stder,
enligt fverenskommelse, erknna Philips fvervlde; hvilket de under
oqvdingsord frneka. Sedan stderna nyo intagits och Richards
radikala operationsstt fven p dem anvndts, fretar sig denne,
att hlla en straffpredikan fr sin olydige bundsfrvandt: "Certes,
Phelyp, sger han, thon art nought wys"; dock "The be _forgeven the
fyrste gylt_". Men skulle han betrdas n engng med samma frseelse:

    "sykerly, we schole be wrothe
    Swylke foyles yiff thou haunte,
    Sarezynes liff yiff thou graunte;"

Till sist ber han honom aflgga sin girighet. Vid dessa bannor begynte
kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och
lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."

Vi hafva nu anfrt nog, fr att visa huru karrikerad historien r i
medeltidens barnsligt okunniga frestllning. Vi flja sledes icke
de tvenne frsonade vnnerna p deras krigstg emot Caiphas, icke
vid deras erfring af Niniven, verkstld frmedelst envige mellan
trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras
fretag emot Babyloyne, under hvars belgring Philip pltsligen
"turnyd false for a porcioun off golde", fverger korsets fana och
tgar hem, men hvilket vidlftiga fretag dock af Richard lyckligen
bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och
Saladyn. Vi underlta att upgifva huru mnga armer, gemenligen af
sextiotusen hvar, och huru mnga Sowdaner och Amyrayler fr Saladyn
nedgras, ty sdana reproducerar romanen i ondlighet. Ej heller
erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, fr det de
urkrnikorna upptagit Richards tvist med hertigen af sterrike, vid
teruppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde
framhllas ssom ett lyckligt utmlande af historiens konturer, och
ehuru anmrkas kunde, att romancieren der antyder, huru den frolmpade
hertigen sednare hmnas p Richard, glmmande att fngenskapen redan
frsiggtt. Vr afsigt har icke varit att se till _hvad allt_ af
historisk verklighet i dikten qvarstr, utan _p hvad stt_ hon det
gr. Dock m ytterligare ett stlle anfras, d der framtrder en af
tidens lror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif,
men som i dikten sparsamt kommer till anvndning. Vi hafva sett huru
totalt det ridderliga frhllandet mellan korsfararne och Saladin,
deras chevalereske motstndare, r ur romanen frkommet. Helt ovntad
frefaller derfre Richards loyalitet, nr en saracenisk fverlpare
frtljer honom, att en rik karavan var p vg till Saladin samt att
dess stora betckning, fr tillfllet sofvande, ltteligen kunde
nedhuggas, och Richard d svarar:

    "Fy! a debles! -- -- I am no traytour
    To sloo men, whyle they slepe -- --
    Be cler day upon the feeldes,
    They schal see cloven helmes and scheeldes."

Dock br, till heder fr diktens konseqvens, tillggas, att ngon
ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de mnga
brutala.

terstr endast, att tydligare framhlla en egenskap hos
romandiktningen, som i det fregende hr och der antydts. Vi hafva
funnit, huru dess framstllning bde af karakter och situation lider
brist p perspektiv, huru armt dess sprk r p bilder och liknelser,
huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sllan,
att djupt intrycka sina skildringar i lsarens sinne. Man tnker
ltt, att en diktande verksamhet, som r bygd p inbillningskraftens
rrliga fantastiska gestaltande, eger fr litet lugn och ro, att
utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sdan flygtighet rjer hon
verkeligen i afseende  bildernas sammanhang, men icke i afseende 
deras utbildande. Tvertom gr den hr till en motsatt ytterlighet, i
att hopa drag p drag och gra skildringarne ndlsa. Nu r visserligen
fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och vsendtliga
dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega
den sinliga bestmdhet och precision, som gr bilden klar och liflig.
S bestmmer han Richards kolossala spjut p fot och tum; d vreden
hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "_grunte his teeth
and fast blewe_"; efter den afskyvrda mltiden sges om Richard,
att han "lay stylle and _drowgh in hys arme_". Belgras en fstning,
sges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen.
Richards rustning fr man knna frn hjessan till fotabjellet. P denna
romandiktningens frmga kan den sista skildringen, Joppes befrielse,
tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar
sig p vallarne under gldjerop vid Richards ankomst, huru denne frn
sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgr ett dussin Saracener,
och huru de friga, tillflje af trngseln i portarna, ndgas fver
vallarne fly ur staden. I sitt lger utanfr staden sitter Richard
till bords med sina f baroner, frplgande dem med l och vin samt
muntrande dem med sitt skmt. Framfr honom instlla sig Saladins
sndebud, kldda i guld och silke, med lnga skgg, hllande hvarandra
i handen. I striden nedslr han den ene s att halfva kroppen faller
till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan s att hst och
karl af ett hugg nedfalla dda, en tredje klyfves till sadelbommen, en
fjerde trffas i hufvudet, o.s.v.

D emedlertid armheten p bilder och diktionens styfhet icke
destomindre gr skildringarna torftiga, sker diktaren ersttning i det
praktfulla och kostbara. P den romantiska diktens frmga i den vgen
erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen p
det fartyg, med hvilket Corbaring frdas jemte sin dotter till England.
Skeppet r af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld fven
stfven; masten r af elfenben, seglena af sammet, tgena af silke. Der
sitter Konungen p en stol af karbunkel, maten framsttes p silkestyg
och nr Cassodorien stiger i land, utbredes fr hennes ftter mattor
af gyllenduk. Hri liknar dikten p det nrmaste de miniaturmlningar,
som frn denna tid ro bevarade. P typiskt uppfattade, uttryckslsa,
men med yttersta noggranhet teknade gestalter r lagd en lysande
frgprakt. Men konstnren har ej frsttt, att blanda sina frger. Han
mste upprepadt begagna samma, och kan slunda ej frebygga, att genom
frglgningens prakt den inre torftigheten framlyser.

Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmrkt, att ett sdant
egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och
upprknat fredsvilkoren med Saladin, sger han blott i korthet, att
Richard tervnde till England, regerade der i tio r, samt sedan blef
skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig slunda hafva uttmt sitt
mne, tillgger han en from bn fr Richards och alla nrvarandes
fridfulla ndalyckt, samt det sedvanliga _Amen, Explicit_.




Anmrkningar.


[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon
Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."
Denne sistnmnde karakteriserar Normanden vl med att kalla honom
"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the
Templars yet dreamed of."

[2] Jfr. Abb de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff.
[3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.

[4] Sharon Turner, pg. 409.

[5] S benmnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde
slottets krna och hvars murar vanligen skola hllit sina tio fot i
tjocklek. Se beskrifningen  de anglonormandiske borgarne hos Lingard,
pg. 245 not.

[6] Thierry, vol. II, pg. 399.

[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.

[8] _Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia
restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus_. Man har mycket
tvistat om meningen med detta terstllande af facklornas bruk. I
det sammanhang annalisten anfr det synes dock klart, att det afsg
plgseden att efter qvlsvarden slcka facklorna till dljande af de
vederstyggligaste utsvfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James,
Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.

[9] Undantag gr grefskapet Chester, hvilket egdes som
domanialbesittning af Hugo de Avranches.

[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalfrfattning icke kan sgas
hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarln, i det
soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte --
ty fven dessa egde sina house-carles -- mindre jordagods, gemenligen 5
stora plogland, i frlning emot skyldighet att gra krigstjenst. Dessa
krigarln blefvo grunden fr jordens frdelning vid erfringen.

[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.

[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krnika
hos "Script. rer. Angl."

[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.

[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry,
anf. del., pag. 9.


[15] Thierry, anf. st. pg. 331.

[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue
ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt -- Thierry, a.
vol. pg. 324.

[17] Lingard pg. 426.

[18] _Jeune_ betydde p tidens skaldesprk del, nobel.

[19] Se framstllningen om Henriks dd hos Thierry.

[20] Sledes icke just af den rttsknsla Walter Scott, i sin roman
"the Talisman", visserligen med fantasins rtt, lter Richard
tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren
af Leoparden.

[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.

[22] Hallam, vol. II., pg. 98.

[23] Jfr. hvad som frtljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg.
194. -- Om biskopen sjunges i en gammal ballad:

    He was left a vice-roy here,
    Who, like a potent emperor,
    Did proudly domineer.

    Our Chronicles of him report,
    That commonly he rode
    With a thousand horse from court to court;
    Where he would make abode.

Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.

[24] Dialogue de Scaccario, -- "sic permixt sunt nationes, ut vix
discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus
sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.

[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi ro icke i tillflle att
bedmma huru grundad denna framstllning m vara.

[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio
fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."

[27] Konsten att couchera lansen, s vigtig vid riddarestridesttet, r
mhnda en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.

[28] -- ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur.
Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.

[29] Hvartill kan slutas af det stt, p hvilket Harald Godvinson af
hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg.
93.

[30] Sdan konst rknar Snorre Sturleson (ed. Peringskld, vol. I, pg.
311) bland andra kon. Olof Tryggwasons bermmelser, frtljande att han
kunde "lek at tremur handsxum."

[31] Insignierna  skldarna fvergingo i XII:te rh. frn personliga
till familjevapen. Som sdant kan man anse fven Tempelriddarnes:
tvenne personer ridande p samma hst. Ivanhoe, pg. 85.

[32] Turner, 1, pg. 420.

[33] -- -- -- An errant knight,
     He nor of castles, nor of land was lord.
     Houseless, he reap'd the harrest of the sword
     And now, not more on fame than profit bent,
     Rode with blythe heart unto the tournement;
     For cowardice he held a deadly sin,
     -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
     It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,
     Had shap'd a goodly fortune by his blade.

Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose
Works, Edinburgh 1847, pg. 515).

[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provenale. Paris 1846, vol. I,
passim.

[35] "Den hller jag fr del, sjunger Bertrand de Born, hvars hus
kostar mycket, och som gifver utan mtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg.
494.

[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.

[37] Den frtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry"
en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en
klass, n hvilken ingen "could be more valued or even useful", d den
tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment
of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. -- Mrkeligt nog ser Scott
(a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nra nog detsamma. -- Fauriels
sigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, r en
besynnerlig konstruktion. -- A. a. Pg. 479.

[38] Vi knna hur vgadt detta uttryck r, men finna intet lmpligare.

[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I sdra Gallien synes i detta
afseende strre frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I.
pg. 515.

[40] Villemain, Tableau de la Littrature de moyen Age; Paris 1846,
vol. I. pg. 250.

[41] Detta efter Bromton. En annan annalist frlgger hndelsen till
Richards dd; hvilket dock af tid och omstndigheter gres fga
sannolikt: Se Michaud, pg. 427.

[42] "Englands frsta sjseger." (Michaud). -- Bland andra
krigsfrndenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk
eld, hvilken spelade en stor roll i den sterlndska frsvarskonsten,
samt "serpents", som dels anses fr giftiga ormar, dels fr ett slags
brnnbara piecer, att kastas in bland de belgrandes slung- och
kastmachiner (_petrari, mangonelli, balist_), samt fver stormtaken
och murstegorna (_kattor_ kallade).

[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Frlusten uppges af Finisani,
hvilken sjelf bivistade belgringen. P ett r skola 120 tusen lik
blifvit begrafna. -- Se Lingard, vol. II. pg. 457.

[44] Hrp r det som Scott i "The Talisman" grundar Stormstarns
fr Tempelorden och markisens af Montserrat handlingsstt; en
framstllning, som br prgel af att vara vl stdd p forskning.

[45] Denna jemfrelse r gjord redan af korstgets krnikeskrifvare,
Gauthier Vinisauf. Se Michaud.

[46] En gammal krnikeskrifvares liknelse.

[47] Turner, Pg. 351.

[48] Vinisauf, som sammanstller honom med Anteus, Achilles, Alexander,
Judas Maccabeus och Roland, sger: "caro tamquam nea nullorum
cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.

[49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1.

[50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117.

[51] Sngen finnes bevarad och r p provenaliska; vi anfra den hr i
en vlgjord engl. imit. som ett prof p tidens lyrik:

    Your beauty, lady fair,
    None views without delight;
    But still so cold an air
    No passion can excite:
    Yet this I patient see,
    While all are shun'd like me.

    No nymph my heart can wound
    If favour she divide,
    And smiles on all around
    Unwilling to decide:
    I'd rather hatred bear
    Than love with others share.

Ur Percys "Reliques of ancient Poetry."

[52] Lingard, pg. 484.

[53] Anfrdt af Turner, pg. 360.

[54] Lingard, Pg. 492. ff.

[55] Thierry, vol. IV, pg. 115. ff.

[56] Camden, Remains; anf. af Turner, pg. 361.

[57] Turner, pg. 360, 361.

[58] Villemain, a. a. vol. I. pg. 251.

[59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka fr
sin uppkomst, om ej till namn, tminstone till gestalt, antager af
Scott (_Demonology and Witchcraft_, Letter IV), ehuru han finner dem
sednare bemngda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. -- Jfr. om
uppkomsten af dessa andevsenden Prices _Preface_ till 1824-rs ed. af
Wartons _History_, hvari han, emot W., frfktar sigten om desammas
genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfrg,
hos Europas folk, antika som moderna.

[60] Synnerligen belysande fr detta faktum r, hvad Fauriel anfr om
uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff.
-- Scott utvecklar samma sigt i _Essay of Romance_, pg. 557 ("Prose
Works").

[61] Den i litterrt hnseende mrkeligaste bland dessa r
_Ogier-le-Danois_, hvilket sagostoff frmodeligen genom Frankernas
andra invasion inkommit till Gallien frn Tyskland, der det bearbetats
i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgr i den
nordiska heroologin, der Ogier terfinnes i folkhjelten _Holger
Danske_. -- Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266.
uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814.

[62] Denna krnika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop
Turpin, r frfattad mellan 1:sta korstget och 1122, d den af pfven
"sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen fr att
sagorna om _Douze-pairs_ ro af lngt ldre datum, kan nmnas att bisk.
Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krnika. Warton, Dissert.
Pg. XVI. -- Ellis, Pg. 344.

[63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der
Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus."

[64] Dens., vol. III., Die Dichtkunst,  877.

[65] Som undantag hrifrn m nmnas _la Charrette_ af Chrestien de
Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgr det begrnsade
mnet, och der en motivering r synbar, i det hjeltens ofrsiktighet
att ka p en bondkrra och det vanrykte han dermed drager sig till en
del r orsaken till hans missden. fven romanen om _Libius Disconius_
(Le beaux disconus) har en slags motiverad anlgning.

[66] "The fabulous knights of romance were so completely identified
with those of real history, that graver historians qvote the actions of
the former in illustration of, and as a corollary to, the events they
narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568.

[67] Hvari bland annat frtljes, huru Brutus hrjade Aquitanien och
sluteligen anlnde till trakten af nuvarande Tours, "ssom Homerus
intygar." Warton, vol. I., Pg. 128.

[68] Warton, vol. I. pg. 84.

[69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient
minstrels", Not. A. & C. -- Ducange ger en annan hrledning ifrn
minister, hoftjensteman, d under Pipin d. Lille en minister skulle
funnits som anfrare fr musiken.

[70] Vol. II., Pg. 516, Prices not.

[71] En blick i Heimskringla fvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den
Heliges stallare, r ett exempel.

[72] De la Rue, vol. II., pg. 8.

[73] Warton, vol. I., pg. 11.

[74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours fr sngarne sjelfva,
hvardera fven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska
jest, gyckel i ord och tbrder, hvarmed p engng antydes det mimiska
i medeltidssngarens konst och det frfall hvari hon rkade.

[75] Enl. engelskt sprkbruk benmnes det berttande medeltidsepos
svl som den moderna romanen _romance_ (ifall Scotts definition fr
antas gllande, a. a. pg. 554; Johnsons r en annan). Samma begrepp
betekna Tyskar och Fransmn med ordet _roman_, besparande namnet
_romance_ fr de mindre, mera lyriska, ofta sngbara styckena, som
fven i svenskan benmnas _romanser_. D ett namn fr medeltidens
riddareberttelser, oss veterligen, icke r stadgadt, och roman som
romans kan vara lika frvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt
beslutit oss fr det frra; der vi icke kunnat undvika det.

[76] De la Rue, vol. I. pg. 145. ff.

[77] Thierry, vol. II, pg. 237.

[78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. -- Jfr
de la Rue, vol. I. Chapitre cinquime. Denne gr dock uppenbarligen fr
lngt i srskiljandet mellan medeltidssngarne ach diktarne.

[79] Warton, vol. I. pg. 80.

[80] Ej ens de la Rue, den ifrige frfktaren af Normandernas
prioritet, vgar fullt frneka Provenalerne frsteget i denna art
af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesngen
(chanson de geste) samt de mnga slag af lyrik, hvilka, med olika namn,
dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna
sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, ro, om ock icke en
tidigare, tminstone en sjelfstndig produkt hos Nordfransonerne. Se
hans a. a. vol. I. Article troisime.

[81] Warton, vol. II, pg. 15, not i.

[82] Warton, vol. I. pg. 119. Mrkeligt nog instmmer W. sjelf i dessa
misstag, d han i noten (k) sger: "Richard the First performed great
feats at the siege of Antioch in the Crusade. The _Duellum_ was another
of his exploits among the Saracens."

[83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton
(anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle
innehllits redan i den stora _liber romancis regis_, om hvars
beprydande piperolls fr 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer
frkasta dock hypotesen.

[84] Rob. af Gloucester intygar:

     In romance of him ymade we it may find ywrite;

Rob. de Brunne sger:

     He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen was
     How God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas.
     Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stede
     The romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v.

[85] Warton, vol. I, pg. 8-26.

[86] Detta r Scotts sigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II.
28. 426, och understdes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. -- Enligt denne
skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte frn
brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade p
"The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne,
hvarefter hon sedan fvergtt till truvererne. Denna sigt vederlgger
Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), tminstone hvad frf. i homas
vidkommer. Deremot torde tiden fr dess uppkomst icke kunna betviflas.

[87] Warton, vol. I. pg. 69.

[88] Dersammast. pgg. 36-42. Jfr. Ellis, anf. st.

[89] _Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man_. Warton,
vol. II. pg. 32 n.a.

[90] "There is perhaps no one instance in which our early translators
have ventured to alter any material circumstances in the story, which
they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283.

[91] The Frensche men be covaytous;
     Fyghte they cunne with wurdes lowde,
     And telle, no man is her [their] pere;
     But, when they come to the myster [mtier],
     And see men begynne strokes dele,
     Anon they ginne to turne her hele.

Richard Coer-de-Lion, v. v. 3823, 30-34.

[92] Jfr. Ellis, Introd. to Richard Coeur-de-Lion.

[93] Att Richard verkligen var s sysselsatt, d hert. Leopolds mn
fverraskade honom, sker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem,
hvilket 1196 fverlemnats t Henrik VI och r frfattadt af Petrus de
Ebulo.

[94] I den frre af dessa igenknner man mhnda den unge furst
_Josselin_ af Edessa, hvars sorgliga de under ruinerna af hans stad
icke kunnat uti sngen frsona hans tidigare hoglshet. Den sednare r
utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hmd fr de
beskylningar Richard fr hans skald fick uppbra, i anglonorm. dikten
br anklagelse fr frrderi.

[95] Ellis, pg. 285.

[96] Derom se Michaud, Pg. 210.

[97] _Pouke_, dfrtiden en af de manliga feerna; numera ett skogsr.

[98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket n i
dag vet bertta, att den r uppbygd af englar, nedstigna frn himmeln,
hvilka som grundlgning medfrde en _bjelke frn taket af Guds boning_.
Denna r af guld och s lng, att den strcker sig under jorden flere
mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in
Spain."

[99] Notes upon "Richard Coer-de-Lion" hos Weber.

[100] Leopard.

[101] Denna frd gjordes ofta, t.ex. af Sir Bevis of Hamptoun.

[102] I romanerna om Merlin.

[103] I romanen om Guy of Warwick.

[104] "Allas, -- he sayde in that stounde --
      With wrong am I brought to grounde;
      What myght my love doo to thee?
      A pore prisoner, as thou may see.
      This is that other day i-gon
      That meete ne drynk ne hadde I non!"

[105] "And aftyr soper, in the evenyng,
      To my chaumbyr thou hym bryng,
      In tho atyr of a squyer:
      Myselff thenne schal kepe hym ther."

[106] "Rychard sayde: I undyrstande
      That wer agayn the lawe of lande,
      Away to wende withouten leve:
      The kyng ne woll I nought so greve.
      Off the lyoun ne geve I nought;
      Hym to sle now have I thought."

[107] Person; begagnas i denna tidens sprk hvarken i fraktlig eller
ironisk betydelse.

[108] Jfr. Percy. vol. III. pgg. 15. ff.

[109] Se Turner, kap, om Richard I.

[110] Att "Coloyne" r Cln och "Marburette" r Marburg, kan vl
antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vgen,
r svrt att inse.

[111] _Termagant l. Tervagaunte_, troligast af det anglosax. _ter_,
mycket ... och _magan_, mktig, urspr. ett germaniskt gudanamn,
sedermera fverflyttadt p Saracenernas Gud. nnu qvarstr ordet i
engl. sprket. Percy, I. pg. 56.

[112] "Be the apostles twelve,
      Though thou be the devyl himselve,
      Thou schalt me serve at this nede!
      He that on the rood gan blede,
      And suffryd grymly woundes fyve,
      And sethen rose from deth to lyve,
      And boughte hankynd out off helle
      And, sithen, the fendes poust gan felle
      And aftyr fleygh up into hevene,
      Now God, for hys names sevene,
      That is on [one] God in Trinit,
      In hys name I comaunde th
      That thou serve me at wylle!"

[113] Ett stndigt terkommande knamn fr Richard r "taylard",
"tayled", hvars frklaring, om n det antages betyda "besvansad", dock
r omjlig att finna, d den normandiska riddaredrgten i sdan mtte
icke skiljde sig frn andra nationers.

[114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum
cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud
dederat. Post prandium, abiit ad regem Angli et adhesit illi." Weber,
Notes, III. 354.

[115] Dromones, redan i Cod. Just. ett slags fartyg, af det grekiska
_drmon_.

[116] "A strong batayle ther began,
      Betwene the hethene men and tham,
      With swerdes, speres, dartes kene;
      Arwes and quarelles fleyght betewene,
      Also thykke, withouten stynt (stop),
      As hayl, afftyr thundyr dynt:
      And in the bykyr [battle] that was so hard,
      Into the drowmound come kyng Richard.
      Whenne he was comen in in haste,
      He dressyd his bak into the maste,
      With hys ax that he ovir-raughte,
      Hastely hys deth he caughte.
      Some he hytte on the bacyn,
      That he cleff hym to the chyn;
      And some to the gyrdyl stede,
      And some unto the schyppys brede;
      Some in the hals so hytte he,
      That hed and helm fleygh into the see:
      For non armour withstood his ax,
      No more than a knyff does in the wax."

[117] Dessa ro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas",
"Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes
lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" nda
till "Preter Ihons" distrikt.








End of the Project Gutenberg EBook of Richard Lejonhjerta i historien och
poesin, by Carl Gustaf Estlander

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK RICHARD LEJONHJERTA I ***

***** This file should be named 58544-8.txt or 58544-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/8/5/4/58544/

Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
