The Project Gutenberg EBook of Mjlnarflickan vid Ltzen, by J. O. berg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Mjlnarflickan vid Ltzen
       Ett tvhundrafemtiorigt minne

Author: J. O. berg

Release Date: August 23, 2016 [EBook #52884]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MJLNARFLICKAN VID LTZEN ***




Produced by Tapio Riikonen






MJLNARFLICKAN VID LTZEN

Ett tvhundrafemtiorigt minne


Upptecknadt af

J. O. BERG.




Stockholm,
F. & G. Beijers frlag,
1892.




I.


Tidigt en morgon i slutet af oktober mnad r 1632 tittade mjlnaren
Heinrich Mayer ut genom en af gluggarne p sin p en af kullarne vid
Ltzen belgna qvarn, gnuggade sig tskilliga gnger i gonen och
mumlade derefter, sedan han gspat ett par gnger, som om han ville att
munnen skulle g ur led:

"Ingen frtjenst! Hur ska' jag bra mig t? Det r de frbannade
papisternas skull. Skolmstaren sa' i gr, att det gr ett rykte att de
komma hit igen. Hur var det inte i fjol, nr Tilly kom till den hr
trakten! Ingen frtjenst, ingen frtjenst! Hller det hr p lnge, s
f bde Annchen och jag svlta ihjl. l-Gran, puh... puh", utbrast
han hgre och spottade ut genom gluggen, "hur kom jag att tnka p
honom? Oh, nu har jag det. Joseph, pojken min, var ju olyckligtvis med
i slaget vid Breitenfeld, men det mste jag till hans heder sga, att
inte var han med nr l-Gran, den Gud frdme, s fegt fvergaf sin
hr och rymde fltet. Pojken stupade som en tapper karl. H, h ja mej;
Fastn jag frlorat honom, s r det ndock en trst att..."

"Halloh, gamle bjrn", ljd i detsamma en stark och skroflig karlrst
nedifrn, "hvad str du och pratar fr slag fr dig sjelf? Har du
blifvit... ja ja, det gr detsamma! Hvad r det du pratar?"

Den gamle mjlnaren, som p ett lngt ifrn behagligt stt vcktes ur
sina tankar af dessa ord, strk luggen ur pannan och sg nedt med en
halft frvnad halft frtretad blick. Sedan han lnge med blickarne
skt efter interlokutren och ndtligen funnit honom, ropade han, under
det hans lppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:

"Jag hrde nog, att det var du, Mathias."

En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram frn en
invid qvarnen belgen brdhg. Pustande under sin ofantliga fetma
vaggade han fram nda till dess han kom rakt under gluggen, satte
derefter en knlig pk bakom sig och lutade sig, stdd p denne, s
mycket bakut som han kunde utan att frlora jemnvigten, hvarefter han
sade med sin skrufliga rst:

"Det str inte rtt till, vn Heinrich."

"Hvad r det som inte str rtt till", sporde mjlnaren och tog sig
eftertnksamt om hakan.

"h, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"

"Nej, frdme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayer
buttert. "Det r mycket, som inte str rtt till nu fr tiden. S till
exempel ha papisterne..."


"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbrt Mathias Grndler hftigt.
"Den svenske kungen m gerna ta's med dem bst det honom gitter. Nej,
det r ngonting annat, som inte str rtt till."

Med dessa ord tertog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigte
blef mrkare allt eftersom han sjelf rtade upp sig, sin naturliga
stllning och sttte knlpken s vldsamt i marken, att stenar och
grus yrde omkring honom. Sedan han p detta stt ett par gnger gifvit
luft t sin vrede, sade han:

"Jag ger fan papisterne. Nu r det frga om Annchen, flickan din."

Heinrich Mayer ordentligt hajade till, d han frnam dessa ord. Sedan
han vl hemtat sig frn bde sin frvning och frskrckelse sporde
han:

"r flickan sjuk d? Nog var hon frisk fr en stund sedan, nr jag gick
hemifrn."

"P den frgan kan jag svara bde _ja_ och _nej_";  infll Mathias
Grndler och sttte nyo med knlpken i marken.

Han hade knappt hunnit f sista ordet fver lpparne, d Heinrich Mayer
frsvann frn gluggen. Ngra gonblick derefter hrdes likvl hans
klumpiga steg i qvarntrappan och inom ngra minuter stod den reslige
mjlnaren, till kroppen en fullkomlig motsats till Mathias Grndler,
nere p marken.

"Hva' fan pratar du fr smrja!" skrek Heinrich och borrade sina hvassa
gon in i Mathias'. "r du galen, eller..."

"Nej, det r Annchen som r galen", infll Mathias lugnt, under det han
nyo satte pken bakom ryggen och stdde sig p den.

"Annchen galen", skrek Heinrich Mayer, "vet du hvad du sger, karl?"

"Ja visst, flickan r ju krleksgalen, vet jag."

"A--h", frampustade Heinrich Mayer lngdraget och betydligt lttare om
hjertat. "A--h!"

"Men", fortfor Mathias Grndler, och hans blickar mrknade nnu mera,
"inte i pojken min. Vrt aftal angende gifterml mellan vra barn gr
nog i putten."

Nu var det Heinrich Mayers tur att stmma ned den hga tonen.

"Du r bestmdt galen", sade han.

"Ja", svarade Mathias Grndler med en s djupt sorgsen ton, att
Heinrich tyckte att det var synd om honom, "jag nskar att jag vore
det, s att jag sluppe se all den nesa, som den frbannade papisten
drar fver oss, hederlige karlar, och fver detta samhlle."

Heinrich Mayer sprrade upp sina gon s mycket han frmdde.

"Hvad menar du fr en papist?" sporde han frvnad.

"Jas, har du glmt det!"

Mayer skte bde lnge och vl i sitt minne, men hur mycket han n
anstrngde detsamma kunde han dock ej leta ut hvad kamraten funderade
p. Slutligen sade den gamle mjlnaren:

"Om du rtt s hotade att sl ihjl mig, skulle jag inte kunna gissa
mig till hvad du menar fr en papist."

"Ah, nu r du kortsynt, Heinrich", svarade Mathias Grndler otligt.
"Har du glmt Joseph von Bierich?"

Heinrich Mayer hoppade till; under det han skrek s hgt han frmdde:
"Ah, nu frstr jag! Du menar den der sterrikaren, som vi hittade s
svrt srad tv dagar efter slaget vid Breitenfeld, der den satans
Tilly mste rymma fltet, och der pojken min fick sin bane?"

Mathias Grndler nickade till en brjan utan att svara. Slutligen sade
han, under det hans stmma blef mera hotande och mrk:  "S r det, vn
Heinrich. Vi ha fdt upp en orm i vr egen barm. Hvarfr lto vi honom
inte ligga der han lg?"

"Du vet vl att det var Annchens skull", infll den gamle mjlnaren
dystert. "Hon bad ju s bevekande och nr gamle Wolfs hustru Margit
ocks frenade sina bner med hennes, kunde vi inte motst lngre. Det
var ju alldeles omjligt att frutse, att von Bierichs blessyrer skulle
vara s svrlkta, att han inte frr n nu kunde resa sig upp. Mer n
ett helt r har gubben Wolf varit tvungen att herbergera honom och det
har han nog gerna underkastat sig, eftersom officeren r rik, efter
hvad jag hrt sgas. Jag tror inte, att hvarken Wolf eller hans hustru
vilja bli af med papisten nnu p en lng tid. Men", fortfor den gamle
mjlnaren, under det han begrundande lt hufvudet sjunka ned mot
brstet, "jag kan inte begripa hur Annchen kunnat sammantrffa med
papisten s ofta. Hon r sllan ute och gamle Wolf bor ju i Ltzens
ytterkant, s att..."

Ett frsmdligt leende krusade Mathias Grndlers lppar nr han
svarade:

"Du r d bra kortsynt. Tror du inte att Annchen kunnat trffa honom
annat n om dagarne?"

Heinrich Mayer hoppade nyo till, och hans grofva vderbitna anlete
fverdrogs af en gldande rodnad, d han med kraftig stmma utslungade
dessa ord:

"Skms du inte, gamle inpiskade rf, att komma fram med dylika
frnrmande pstenden! Jag vet nog hvad du syftar p. Du menar, att
min dotter haft nattliga mten med vr religionsfiende. Nej, denna
skymf r fr stark", skrek den gamle mjlnaren hotfullt och gick
Mathias Grndler rakt p lifvet, "aldrig trodde jag att du skulle kunna
vara s lgsinnad."

"Se s", medlade gubben Grndler, som inom sig sjelf ngrade att han
vckt s starka och obehagliga sinnesrrelser hos den gamle hederlige
och af alla allmnt omtyckte Heinrich Mayer, "det r kanske icke s
farligt som folk pratar."

"Jas, folk pratar ocks", mumlade Heinrich Mayer och vacklade ngra
steg baklnges. "Och det skulle inte vara farligt, det", fortfor han
med hjd stmma. "Oh, du knner inte till, hvilken olycka det
djefvulska pratet kan stadkomma!"

"Sansa dig", bad Mathias Grndler och fattade gamle Mayers hnder. "Om
du vill, s ska' vi frst underska saken innan vi dma."

Dessa ord uttalade Mathias Grndler med s mycken vrme, att den gamle
mjlnaren genast fann sig lugnare.

"Ja, det ska' vi", svarade han ocks genast. "Man br inte dma frr,
n man har bevis. Jag var nyss fr hftig."




II.


I sdra utkanten af staden Ltzen voro pistolsmeden Wolfs hydda och
verkstad belgne. Vid det tillflle vi intrda i verkstaden, var gubben
Wolf ifrigt sysselsatt med att reparera en dyrbar pistol, som han kort
frut erhllit till lagning. Gubben betraktade noga det vackra och
dyrbara vapnet, i hvars kolf voro inbrnda dessa bokstfver: J. v. B.

"Jaha", muttrade den gamle pistolsmeden fr sig sjelf, "det hr vapnet
r mycket vackert och antagligen frfrdigadt af en wiensk pistolsmed,
men nog tror jag att jag skulle kunna gra ett bttre sdant. Kolfven
r ngot fr klumpig och..."

"Men, det skjuter bra, ska' ni tro, fader Wolf", afbrt i detsamma en
manlig stmma och en hgrest mansfigur, som bar venstra armen i band,
frmrkade drrppningen. "Jag tror nog att ni skulle kunna gra en
lika bra pistol", fortfor den nykomne leende, "men se _bttre_, det tror
jag visst inte. Eller kanske att ni anser er kunna fvertrffa gamle
Moritz i Prag?"

"Har han gjort vapnet?" sporde Wolf en smula frlgen. "Jag trodde att
den var frn Wien."

"Nej, Prags frnmste pistolsmed har frfrdigat vapnet p min begran.
Se hr str hans mrke."

"Besynnerligt att jag frut inte sett det", utbrast Wolf. "Jag har ju
arbetat hos Moritz i tta r och vet nog hvad han duger till. Han r
den skickligaste pistolsmed i sterrike."

"Ja, i Sachsen ocks", tnkte nykomlingen infalla, men hejdade sig vid
en blick p Wolfs snopna ansigte. I stllet gick han fram till den
gamle pistolsmeden, klappade honom vnligt p axeln och sade med en
ton, som han gjorde s mjuk och instllsam som mjligt: "Har ni trffat
jungfru Annchen nyligen, fader Wolf?"

Vid denna frga upplyfte pistolsmeden hufvudet, sg ngra gonblick
forskande p nykomlingen och sporde derefter:

"Jag frstr inte det frhllande, som rder mellan henne och er,
ljtnant von Bierich."

Den unge bleke mannen rodnade starkt och kunde ej svara p en ganska
lng stund. Hrunder lade Wolf pistolen ifrn sig, satte bda hnderna
i sidorna och fortfor under det han skarpt fixerade ljtnanten:

"Jag ska' rent ut sga er, att den der frbindelsen inte passar sig."

Under det Joseph von Bierich befann sig i detta brydsamma tillstnd,
hade han mekaniskt fattat en ls pistolpipa, den han hftigt vnde
mellan fingrarne. D Wolfs senaste ord trffade hans ron, slppte han
pipan. Den fll hrdt mot stenlggningen vid drren och sprang snder.

"Jo, nu har ni gjort, vackert t mig", utbrast gamle Wolf, under det en
mrk sky af harm drog fver hans anlete. "Den der pistolen ska' vara
frdig om ett par dagar, och..."

"Hjelpes vl med detta", afbrt von Bierich raskt och drog upp ett par
guldmynt, dem han lade p verkstadsbordet. "Fr en s skicklig
pistolsmed som ni r, mster Wolf, ni har ju berttigadt anseende fr
att vara den skickligaste i Sachsen, blir det vl ingen svrighet att
frfrdiga en annan pipa, s att ni m kunna ha vapnet i ordning p
bestmd tid."

Detta vdjande till hans skicklighet jemte synen af guldet gjorde att
mster Wolf med ens blef mildare till sinnes.

"h, jag tnkte inte s illa som orden fllo sig", utbrast han derfr
och stoppade frsigtigt ned guldmynten i sin djupa frskinnsficka. "Ser
ni, ljtnant von Bierich, jag r en fattig man, ssom ni vl torde ha
sett under det r ni varit i mitt hus och derfr mste jag noga se p
frtjensten. Vl r Margit en duktig qvinna och jag vrderar henne
ocks mycket derfr... men... men..." stammade han och strk med ena
handen fver lpparne, liksom fr att hindra den framtrdande
frlgenheten... "ja, ja, ni frstr nog, ljtnant, att det r
qvinnornas sed att liksom vara om sig och..."


"Ja, jag begriper nog hvad ni menar, fader Wolf", afbrt ljtnanten
skrattande. "Men, sg mig, hvad ni menade med att frbindelsen mellan
mig och jungfru Annchen, den vackra mjlnardottren, inte passar sig?"

Mster Wolfs frlgenhet kades fr hvarje minut, och Joseph von
Bierich mste derfr nnu en gng upprepa sin frga.

"Vill ni ndvndigt veta det?" sporde mster Wolf och sg forskande och
p samma gng sorgset p ljtnanten.

"Ja!"

"Men om jag srar och frtrnar eder?"

"Har ingen fara, jag knner mig stark nog att nu kunna mta hvilken
motgng som helst, utom en enda."

"Och hvad skulle det vara fr en motgng, som ni ej kan bra?" sporde
mster Wolf nyfiken.

"Lt mig behlla den hemligheten fr mig sjelf s lnge", bad von
Bierich. "Fram nu med edra motskl."

Sedan gamle Wolf en stund hostat och harklat frampustade han slutligen
dessa ord:

"Derfr att eder stllning r s olika hr i lifvet, ska' jag fr det
frsta sga er."

Joseph von Bierich tog frbluffad ett par steg tillbaka, under det
handen fverfor det manligt vackra ansigtet.

"Hvad pratar ni nu fr galimatias, fader Wolf", utbrast han derp. "Vl
r jag adelsman och rik, men har alltid trott och tror nnu, att deri
ej ligger ngot ondt. Dessutom frmodar jag, att krleken skall veta
att hfva dessa dumma ojemnheter. Tror inte ni ocks detsamma, mster
Wolf?"

"Er emellan kanhnda", svarade den gamle pistolsmeden och aftorkade med
afviga handen den svettiga pannan, "men det finnes andra, som ocks
vilja ha sitt ord med i det laget, ska' jag sga."

"Jag knner bara en, och det r Annchens fader, gamle Heinrich Mayer."

"Men jag knner tv till, jag", infll mster Wolf och betraktade
Joseph von Bierich icke utan en djup farhga.

"Hvilka skulle det vara?" sporde ljtnanten och ryckte obehagligt till.

"Mathias Grndler och hans son Franz."

"Hvad ha de fr ansprk?" utbrast ljtnant von Bierich hftigt och sg
p mster Wolf med genomborrande blickar. "Ar det gubben eller sonen,
som ska' kta Annchen?"

"Sonen frsts", svarade mster Wolf och kunde ej underlta att le t
Joseph von Bierichs ifver.

"Men, Annchen lskar mig!"

"Det lr inte Heinrich Mayer bry sig det ringaste om", infll gamle
Wolf allvarligt. "Han och Mathias Grndler ha fr lnge sedan, ja s
fort Annchen var fdd, kommit fverens om, att Franz och Annchen ska'
bli ett kta par, och det lr nu inte kunna ndras", slutade mster
Wolf med en ton, som lt mer n vanligt sorgsen. "Hvad de bda gubbarne
en gng sagt, det st de vid, s mycket vet jag."

Ljtnant von Bierich hade under mster Wolfs tal gtt ifrigt fram och
tillbaka i verkstaden. En ganska lng stund var det tyst der inne.
Endast ljudet af ljtnantens steg och mster Wolfs taktmessiga
hammarslag kunde frnimmas.

Under den ifriga gngen blef Joseph von Bierich allt mera lugn.
Slutligen stannade han framfr mster Wolf och sporde:

"r detta allt ni har emot mig?"

"Nej", svarade den gamle pistolsmeden med s lgmld stmma, att det
fordrades ljtnantens fina hrsel fr att kunna hra den.

Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med
svfvande rst gjorde denna frga:

"Hvad annat kan det d vara? Jag r riktigt nyfiken att f hra det."

Mster Wolf stod som p nlar. Han lade genast arbetet ifrn sig, ref
sig en stund betnksamt i hret och yttrade derefter:

"Derfr att ni r... r... papist."

Ljtnanten gaf till ett gapskratt, och detta frbryllade till den grad
mster Wolf, att han burdus slppte icke allenast hammaren utan fven
den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.

"Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte r
ngonting att skratta t."

"Jo visst r det s, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich,
sedan han vl skrattat ut, "allra helst som jag inte lngre r --
papist."

Nu var det mster Wolfs tur att gra stora gon.

"Inte... pa... pa... pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom
ville han reda de tankar, som i dessa gonblick stormade in p honom.

"Nej, fader Wolf", svarade ljtnanten, "under det Annchen sktte mig
har hon bragt mig till den fvertygelsen, att Luthers religion r mera
frnuftig n den jag frut stridt fr. Krleken till Annchen har ocks
gjort att jag..."

"N, det r en annan sak", utropade mster Wolf glad, redan innan
ljtnanten han tala till punkt. "D tror jag inte att Heinrich Mayer
ska' neka er sin dotter... om... om... han bara trs fr Mathias
Grndler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertnksamt.

"Trs! Hvarfr trs han inte?"

"De ' s hmndgirige, bda tv."

"Lt det bli _min_ ensak, fader Wolf", infll Joseph von Bierich. "Jag
har frut tmjt dylika hmndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om,
och det r att ni inte talar om det fr ngon, eho det vara m att jag
r lutherskt sinnad. Jag vet nog nd hur jag ska' handla, s att allt
fr ett godt slut."

"Topp", svarade mster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs
kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."




III.


Joseph von Bierich hade nyligen intrdt i tjnstgring vid Tillys hr,
nr denne ryktbare fltherre besegrade danske konungen Kristian den
fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska
hertigdmet. Detta fltslag utkmpades r 1626 och dermed var den
fvermodige Kristians deltagande i trettioriga kriget fr alltid
slutadt.

Hrefter fljde von Bierich "den gamle korporalen", som Gustaf II
Adolph i sin rttmtiga harm fver den grsliga delggelse, som Tilly
lt fverg Magdeburg, kallade denne papistiske general. Hn ogillade
ocks p det hgsta alla de skndligheter, som de kejserlige soldaterne
fvade hvart de tgade fram, och skte fr den skull att efter bsta
frmga lindra nden och afstyra sina underlydandes grymma ofog.

Men som detta mste ske i hemlighet, han skulle annars ha blifvit
hllen fr en frrdare, kunde Joseph von Bierich naturligtvis icke
upptrda med all den kraft han nskade. Hans af naturen goda hjerta led
derfr dag ifrn dag fver att han ndgades bevittna de mest upprrande
scener.

Fdd p det stora adliga godset Bierich, ungefr en mil sder om Prag,
hvilket gods egdes af hans fader, en gammal fre detta rdsherre och
strng katolik, var han sina frldrars enda barn och i fljd deraf
stndigt freml fr deras mmaste omsorger. De husitiska lrorna, som
vid tiden fr den unge Josephs barndom nyo brjade taga fart i Bhmen,
motsades s mycket som mjligt af den strnge och katolskt renlrige
Arnold von Bierich, som genast vid sonens fdelse lt inskrifva honom
ssom officer vid ett i Wien frlagdt infanteriregemente.

Gossens milda, nstan qvinliga sinnelag, ett arf efter den kort fre
hans afresa till hufvudstaden aflidna modern, gjorde dock, att han
smningom brjade eftersinna huruvida icke husiternas lror ndock,
hade ngon sanning i sig. Detta eftersinnande mste dock ske i strsta
hemlighet, s att hvarken fadren eller kamraterne finge vetskap derom,
ty i hvilketdera fallet som helst vore han olycklig. Icke nog med att
fngelset och pinbnken vntade honom; nr de religisa lidelserna p
mse sidor hade ntt sin hjdpunkt, vore fven hans framtida bana
frstrd. Den strnge fadren skulle ocks utan tvifvel gra honom
arfls.

Under det dessa slitningar marterade Joseph von Bierichs sjl kom
underrttelsen om Gustaf II Adolphs landstigning p tysk jord till de
frtryckte protestanternes hjelp. Denna tidning vckte i Wien ett
oerhrdt hnlje, och "snmajesttet", som snart skulle smlta i
Sderns brnnande solstrlar, var bittida och sent utsatt fr de mest
ilskna och p samma gng spefulla yttranden.

Joseph von Bierich deltog dock aldrig i dessa skamliga och hnfulla
utltelser, dertill egde han allt fr mycken takt, men han vgade ej
heller flla ett enda ord till de frhnades frsvar.

Under tiden brjade Gustaf Adolph den lysande segerbana, som efter
endast tv r skulle sluta med hans hjeltedd vid Ltzen, men som
oaktadt sin korthet ndock gifvit "snmajesttet" ett namn ssom en af
mensklighetens strste vlgrare, i det att han genom sitt energiska
upptrdande tillfrskrade sina af katolskt vld lidande protestantiske
brder den frihet i sin religionsutfning, som de s lnge under
Mansfeld med flere kmpat fr.

Underrttelserna om de fraktade svenskarnes oupphrliga segrar vckte
till en brjan knappast ngon uppmrksamhet i Wien, der det htte, att
nr blott Tilly hunne samla sin kringspridda hr, skulle de objudne
gsterne snart ter kastas tillbaka fver stersjn.

Magdeburgs omenskliga uppbrnnande och plundrande vckte naturligtvis
oerhrdt jubel hos massan af folket i sterrike och dess hufvudstad. De
mera sansade, bland hvilka Joseph von Bierich ocks befann sig, skakade
dock p hufvudet och menade p, att detta grymma handlingsstt alls
icke kunde vara Gudi behagligt, och vntade fr den skull en olycka.
Tilly sjelf blef efter Magdeburgs fall mera dyster och sluten. Den lit
han alltid tillfrne haft till sig sjelf frsvann som genom ett
trollslag. Han blef vankelmodig i sina beslut och tycktes gng p gng
undandraga sig ett mte med den konungslige motstndare, om hvilken han
frut endast talat med fvermod. Frgfves skte han att bekmpa de
inre frebrelser, som isynnerhet i ensamma stunder anklagade honom fr
Magdeburgs frstring. Hrar och folk kunde han besegra, men sitt eget
hjertas gnagande tillvitelser frmdde han icke bringa till tystnad.

Fljden af denna hans obeslutsamhet visade sig snart, d han anfll
svenska lgret vid Werben, en liten stad, belgen i Mark-Brandenburg.
"Den gamle korporalen" frskte hr att taga lgret genom frrderi,
men blef sjelf, sedan Gustaf Adolph lyckats f vetskap om frrderiet,
s kraftigt tillbakakastad, att han kort derefter sg sig tvungen att
lemna landet, allrahelst som lifsmedel brjade fattas honom och hans
folk.

Genom den kort derp utkmpade drabbningen vid Breitenfeld blef Tilly i
grund slagen. Nra var det ocks, att han blifvit tillfngatagen. Han
rddades dock och skyndade som en flykting till Halle, der han af en
barberare frbands. Men sorgen fver det lidna nederlaget gjorde att
han grt, naturligtvis p samma gng ocks af harm och frdmjukelse
fver den motgng, som s ofrmodadt drabbat honom.

Af det fregende veta vi, att det var i slaget vid Leipzig eller
Breitenfeld, ssom det ocks kallas efter den plats, der det egentligen
stod, som Joseph von Bierich blef svrt srad. Han hade varit med i de
ofantliga fyrkanter, som Tilly skickade ned mot Gustaf Horns flygel och
hr hade han rkat in i det vrsta handgemnget. Flere gnger srad var
han lika mnga gnger fngad af svenskarne, men lyckades ndock att
komma fri. Nra nog dignande af trtthet och blodfrlust tillsade honom
Tilly sjelf att ska hvilan, och von Bierich mnade just flja den
gamle fltherrens rd, nr vgen pltsligt stngdes af en mngd finnar,
som under den tappre Stlhandskes befl anfllo med rasande hftighet.

Den trupp, i hvilken Joseph von Bierich befann sig, sprngdes snart.
Sjelf blef han liggande medvetsls p det blodiga slagfltet.

Hur lnge han legat der i denna stllning visste han icke, men d han
vaknade sg han tre mn och en ung flicka st lutade fver sig. D han
gjorde ett svagt frsk att resa sig upp, hjde den ene af mnnen
(Mathias Grndler) en lng pik fr att genomborra honom med. Den unga
flickan sprang dock genast emellan och Joseph von Bierichs lif var
rddadt tminstone fr gonblicket.

Hemfrd till pistolsmeden Wolfs bostad svfvade han under flere mnader
mellan lif eller dd, ty de sr han erhllit voro af lifsfarlig
beskaffenhet nstan allesammans.

Annchens milda och rent qvinliga sinnelag kunde icke lida att en
medmenniska, lt vara en katolik, vndades s i hennes omedelbara
nrhet utan att frska att lindra hans plgor. Till en brjan gick hon
till gamle Wolf blott och bart af ren nyfikenhet, men slutligen tilltog
intresset fr den srade mer och mer fr hvarje dag. Hon uppmuntrades
ocks genom lkarens utsago, att hennes omvrdnad skulle i hg grad
hjelpa till att frbttra den sjukes tillstnd.

Fadrens ogillande af dessa tta besk gjorde visserligen Annchen till
en brjan orolig och nedstmd, men slutligen blef hennes sinne lugnare
fven i detta fall och tanken p att hon endast och allenast gjorde sin
pligt verkade nnu mera uppfriskande p henne. Olyckan plgar draga
sjlarne till hvarandra, sger man. S ock hr. D Joseph von Bierich
ndteligen blef s pass terstld, att han kunde fvertnka, hvad som
hndt, hngaf han sig, utan att tnka p, att han befann sig hos sin
motstndare, t en i brjan hftig frtviflan. Tilly var ju slagen och
hela den ligistiska hren stadd i upplsning. Hvad skulle slutet derp
blifva? Frgfves grubblade Joseph von Bierich derp; ju mera han
grubblade, desto mera frvrrades hans tillstnd. Han fll nyo i en
tung dvala, som rckte ett par dagar.

Nr han ndteligen vaknade upp igen, frbjd honom lkaren strngeligen
att vidare tnka p det frflutna. Nu skulle han endast se framtiden
ljusare an, om han ville bli terstld till helsan igen.

Under dessa lnga och trkiga timmar vid sjukbdden hade Joseph von
Bierich och Annchen tillrcklig tid att tala om hvarjehanda. De talade
dock mest i religion. Den frstnmnde var dock i brjan icke s litet
skygg och gaf nstan alltid undvikande svar p Annchens frgor. Dessa
gjorde dock s mycket att han, i brjan mot sin vilja, kom att mer och
mer tnka p hvad den unga flickan s ifrigt framhll. De ider han
ocks besjlats af under sin vistelse i sterrikes hufvudstad funno
ocks nu mera nring hos honom och lnge drjde det icke, frrn han
ppet beknde fr Annchen, att han p allvar brjade hylla de lutherska
lrosatserne.

Men han afgaf samtidigt ocks en annan beknnelse, och det var att han
lskade den unga mjlnarflickan. Annchen blef hraf s frskrckt, att
hon som en jagad hund sprang till sitt hem, der hon nu hade sin frsta
smnlsa natt.

Han, den rike officeren, lskade henne, den fattiga och obemrkta
mjlnardottren! Var detta vl en sanning eller endast ett bittert hn?
Vid tanken p detta sistnmnda begynte den stackars flickan att grta
konvulsiviskt, ty fven hon hade fattat krlek till den srade. Detta
visste hon icke frut, men i detta gonblick stod denna knsla klar fr
henne.

Hvad skulle fadren, Mathias Grndler och dennes son, med hvilken
Annchen ju var trolofvad redan i vaggan, sga hrom? Det svindlade fr
hennes gon och ingen blund kom den natten i dem. Tankarne tumlade om i
hennes lilla tcka hufvud alldeles som hafvets frsande vgor under
stormen.

Mot morgonen blef hon dock lugnare, och d hon med bevingade steg vid
soluppgngen nyo ilade fram p en af de smala gngstigar, som fver
kullarne frde fram till den lilla staden Ltzen, var hon nstan lika
glad som frut.

Ett ttt moln skymde dock hennes blndhvita panna, d hon redan p
afstnd sg mster Wolfs lilla inbjudande stuga titta fram p sidan om
ena stadsporten, och det var med en nstan klangls stmma hon hviskade
fr sig sjelf, under det hon pressade hnderna mot det vldsamt
klappande hjertat:

"Hvad skall han sga i dag? Gud, hvad jag r orolig! r ngon olycka i
antgande?"

D hon intrdde i det rum, der Joseph von Bierich hvilade, sof denne
nnu. Annchen gick s tyst hon frmdde, men som hon alltjemt hade
gonen fstade p den srades vackra, fastn starkt aftrda anlete,
mrkte hon icke, att en stol stod rakt i hennes vg. Stolen kastades
omkull och vid det buller, som deraf frorsakades, vaknade von Bierich.

Han reste sig hftigt och frskrckt upp, men d han varseblef Annchen,
fver hvilkens tcka anlete en gldande rodnad dragit sig, strckte han
ut bda armarne och hans lppar framhviskade endast men med ett mt
uttryck detta namn:

"Annchen!"

Den fattiga mjlnarflickan kunde icke lngre beherska sig. Nstan utan
att hon visste om huru det gick till, lg hon vid Joseph von Bierichs
brst, trofast omsluten af hans armar.




IV.


Efter ett lngre samtal, hvarunder srdeles vigtiga fverlggningar
egde rum, tervnde Mathias Grndler till sin ungefr en fjerdedels mil
frn Mayers vderqvarn belgna stuga.

Under hemgendet retade den hetsige Grndler upp sig nnu mera, och
slutligen liknade han mera en ilsken tjur n en menniska. En skllande
byracka (hund) mtte honom p vgen. Under normalt tillstnd bekymrade
sig Mathias Grndler aldrig om dessa fyrfotade individer, utan lt dem
alltid sklla sig trtta under det han obekymrad gick sin vg framt,
endast d och d sttande med knlpken i marken, liksom fr att gra
hunden uppmrksam p, att det icke vore lnt att han frskte bitas. Nu
deremot, i sitt ilskna tillstnd, lyfte Mathias Grndler pken och gaf
hunden ett s vldsamt slag fver ryggen, att det stackars djuret
tjutande och krypande drog sig undan.

"Ja ja, har jag knckt ryggen p dig, s r det ocks din egen skuld",
brummade Grndler och fortsatte, obekymrad om det slagna djurets
lidande, sin vg. Han hade dock icke gtt mnga steg frrn hundens
egare, lockad af djurets tjut, skyndade fram och stlde sig i vgen fr
Mathias Grndler.

Lnge drjde det icke frrn trtan var i full gng. Hundens egare var
ovettig fr det stryk hans skyddsling ftt; Mathias Grndler deremot
frsvarade sig dermed, att han icke nskade bli biten, allraminst af en
hund och det just nu, d hundgalenskapen (rabies canina) gick i orten.

"Men, han bits inte", envisades hundens egare och stampade i marken.

"_Han kan bitas_", svarade Mathias Grndler och sttte sin knlpk
hftigt i marken s nra hundegarens ftter, att denne fann sig
franlten att skyndsamt retirera ett par steg bakt.

Det ena ordet gaf naturligtvis det andra och retade nnu mera de bda
motstndarne, som tycktes vara i besittning af ungefr samma
kroppskrafter. Slutet p den lifliga trtan skulle utan tvifvel blifvit
ett slagsml, om icke Mathias Grndlers frhoppningsfulle son och
vackra Annchens ptvingade brudgum i detsamma anlndt till platsen. Nr
hundegaren d mrkte, att den lnge och frknige rkeln, hvilkens yttre
mera pminde om en humlestr n om en menniska med ktt och blod, tog
sin motstndares parti, skyndade han undan allt hvad han kunde, fljd
af sin linkande och tjutande hund samt af Mathias Grndlers och hans
sons spetsiga speglosor.

Sedan Mathias Grndlers vrede fver de frolmpningar han rnt af den
oknde hundegaren ngorlunda hunnit lgga sig, sade han till sonen utan
alla vidare omsvep:

"Jag fruktar fr att Annchen Mayer rakar din nsa frbi, pojke."

Franz betraktade fadren p ett stt, som kom denne att skrattande
utropa:

"Ja, se du inte s rasande dum ut nu. Tror du inte att jag frstr hvad
jag sger?"

Nej, det tycktes Franz icke begripa, ty hans blickar blefvo dummare fr
hvarje minut som gick. Slutligen kunde han dock frampusta dessa ord,
under det han ifrigt gned sig i pannan:

"Annchen rakar min nsa frbi... Det der... begriper jag inte. Hvad
pratar ni nu fr slag, far?"

"Sanning, pojke. En annan har troligtvis lagt beslag p henne."

"Hvem r det?" svarade Franz och drog till hlften ut den lnga
slidknifven ur bltet.

"Joseph von Bierich, papisten."

Franz Grndler gaf till ett rytande, som hrdes vida omkring p
sltten.

"Jas, den der stackarn, som ni rddade fr ett r sedan vid
Breitenfeld", sade han derp fraktligt.

"Ja, just han", menade gubben Grndler. "Annchen har ju sktt honom
under hans sjukdom, alldeles som om han varit hennes fstman, och det
frundrar mig alls inte, om hon blifvit kr i honom, fr det r nog en
vacker karl, och deraf kan du alls inte skryta, ha, ha, ha!"

Vid dessa ord skrattade Mathias Grndler s ilsket som han icke gjort
p lnge, samt brjade att derefter mta vgen till hemmet med stora
steg.

Den stackars Franz stannade emellertid qvar ngra minuter i en mklig
stllning. Hufvudet var lutadt mot brstet, de lnga armarne hngde
slappa nedt sidorna och de stora knsklarne, af hvilka delar
sorglustigt tittade ut genom de trnga, snderspruckna byxorna, slogo
emot hvarandra. Der han nu stod, fretedde han en verkligt mklig bild
af  frtviflan och dumhet. Den underrttelse, som fadren gifvit honom,
hade utfvat ett mgtigt inflytande p hans af naturen sla sinne.
Redan frn den tidigaste ungdomen van att betrakta Annchen som sin
blifvande hustru, kom underrttelsen om att bon lskade en annan fver
honom som en iskall dusch.

Men pltsligt ryckte han upp sig ur den frsoffning, i hvilken den
nedslende tidningen frsatt honom, och satte efter fadren i fullt
sprng. Tack vare sina lnga ben kunde han snart hinna upp Mathias
Grndler.

"Men fader Mayer bar ju sagt, att Anncben ska' bli min", stnkade han
s snart han befann sig vid fadrens sida, och vid dessa ord sg han p
honom s ngestfullt, att den gamle icke kunde lta bli att trstande
utropa:

"Sant nog, Franz, men ser du, qvinfolken nu fr tiden ' alldeles galna
i knektarne. Vore det bara fred, s tror jag nog du skulle f ha
Annchen fr dig sjelf, men nu..."

"Ni sa' ju, att han r papist", infll Franz hftigt, liksom vore detta
den rddningsplanka, han s girigt grep efter.

"Ja visst sa' jag det, men flickorna ' s konstiga nu fr tiden. De
bry sig inte alls om religionen, bara de f sin vilja fram. Men vill du
lyda mig, s ska' jag ge dig ett godt rd."

"Ja, far, hit med det!"

"Du ska' sjelf g till Annchen och frga henne, om det r sant hvad
folket pratar."

"Hvad pratar folket d om?" sporde Mathias Grndlers frhoppningsfulle
son och sg dervid s genomdum ut, att fadren utbrast i hgsta grad
frargad:

"Hade jag vetat, att jag skulle f en s dum rkel till son, skulle du
aldrig blifvit fdd. Begriper du inte, din sna, att folket talar om
Annchens krlek till papisten och skrattar t dig p baken derfr, att
du r nog dum att tro att hon vill ha dig till man?"

En brnnande rodnad sprang vid dessa fadrens ord upp p sonens magra,
utstende kindknotor. Hnderna trefvade nyo i bltet och fr andra
gngen blottades knifven, men nu helt och hllet.

"Jas, folket skrattar t mig", sade Franz halfhgt under det han
mekaniskt lekte med knifven. "Jag har lust att veta hvem det r som
skrattar."

Mathias Grndler betraktade ngra gonblick sonen med prfvande
blickar, och d han kring dennes lppar mrkte ett s fast drag af
beslutsamhet, som han icke kunde pminna sig frut ha sett der, sade
han, under det han nrmade sig Franz:

"I stllet fr att hlla dig till skrattarne, br du uppska
papisten... du frstr... qvllarne ' mrka nu, och..."

Han fullbordade icke sin mening utan gjorde i stllet en betecknande
rrelse med ena banden. Derp sade han:

"Men det, som ska' gras, mste gras snart, ifall det ska' lnda till
ngon nytta. Begriper du nu?"

Franz svarade ingenting. I stllet instack han knifven terigen i
bltet, nickade betecknande t fadren och skyndade in p den gngstig,
som ledde framtill Heinrich Mayers icke lngt ifrn vderqvarnarne
belgna lilla vackra stuga.

Nr Mathias Grndler sg hvilken vg sonen tog, gnuggade han frnjd
hnderna, under det han utropade:

"Pojken r inte s dum som jag trodde, men rysligt sl r han. F nu se
om hans tycke fr Annchen kan pigga upp honom. I sdant fall tror jag
inte, att papistens lif r mycket vrdt. Skulle nska att Franz ville
visa, att mitt blod rinner i hans dror."

Med dessa ord skyndade Mathias Grndler, i sitt innersta belten med
det verk och den uppryckning han gifvit sonen, in i sin stuga, hvars
drr han frsigtigt tillslt efter sig.

Lnge Franz fortsatte emellertid sin gng fram mot Heinrich Mayers
stuga. Redan p lngt afstnd upptckte hans skarpa blickar Anncben
stende i drren. Hon sg bort mot Ltzen, det kunde Franz tydligt se,
och redan denna omstndighet gjorde att hans blod kom i en hftig
svallning.

"Det synes nog, att hon tycker om papisten", mumlade han fr sig sjelf,
"annars skulle hon inte st s der och koxa dit bort. Om jag skulle
frst som sist g till staden och fordra rkenskap af frfraren! Ja...
nej... far sa' ju, att jag frst skulle tala med henne. Kanske att allt
endast r ett nedrigt frtal. Men, jag ska' g s, att jag fverraskar
henne ofrhappandes."

Med dessa ord tog han en lng omvg frbi de andre qvarnbyggnaderne och
lyckades att, osedd af Annchen, som med ifrig lngtan skdade bortt
Ltzen, dit fadren frbjudit henne att begifva sig, komma p baksidan
af Heinrich Mayers hus. Hans hjerta klappade s vldsamt, som om det
ville sprngas, och han mste sansa sig ngra minuter innan han
frmdde trda fram.

Det lilla mjlnarhuset omgafs af en ntt trdgrdstppa, ordnad och
planterad af Annchens egna hnder. Ett vackert gulmladt spjelstaket
skyddade vidare tppan fr obehriga personers och djurs intrngande.

Lnga ben ro alltid bra vid s kallad "plankning". Detta fick Mathias
Grndlers lskogskranke son ocks nu erfara.

Utan den ringaste svrighet klef han fver staketet och smg sig
derefter nedhukad genom den lilla, sandade gngen fram till det hrn af
huset, mot hvilket Annchen under sitt spejande vnde ryggen.

Den unga flickan var s frsjunken i sina tankar, att hon alls icke
mrkte Franz. Denne strckte sig s lngt fram han kunde och spnde
rhinnorna, fr att tillfventyrs kunna uppfnga ngon af de mnga
meningar Annchen mumlade fr sig sjelf med knappt hrbar rst. Men han
bedrog sig hruti; endast djupa suckar ur den unga mjlnardottrens
beklmda brst hunno fram till hans ron.

Men dessa djupa suckar pinade honom mera n han anade. Han skrufvade
fram och tillbaka och kom vid ett dylikt tillflle att ofrsigtigt nog
skrubba ena armen hrdare mot husknuten, n som mnadt var.

Annchen hrde det frasande ljudet och vnde sig hastigt om. Vid synen
af Franz blef hennes vackra anlete pionrdt och hon utropade, under det
hon utmanande betraktade sin lnge friare:

"Jas, du hller dig inte fr god att lyssna. Fy, Franz! Hur har du
kommit in?"

"Derfver", svarade Franz Grndler och pekade menlst p staketet.

"H h, du gr sledes alldeles som en tjuf om natten", infll den unga
mjlnardottren frsmdligt.

"Jag r ingen tjuf", svarade lnge Franz frnrmad.

"Det har jag heller aldrig sagt", infll Annchen och intogs af medmkan
fver sin friares dumhet, "men du knner vl ordsprket, som sger om
en person, som liksom du smyger sig p en annan, att han kommer som en
tjuf om natten."

"Knner nog det", svarade Franz och tycktes fr ngra minuter vakna
nnu mera upp ur sin sla likgiltighet, "men jag knner ocks ett annat
ordsprk, och det ett bibliskt till p kpet", fortfor han och
betraktade den vackra mjlnardottren med skadeglada och triumferande
blickar.

"Ett bibliskt ordsprk", utbrast Annchen och sg frvnad p Franz,
"hvad r det fr ett ordsprk?"

"Det sger, att 'den frbjudna frukten smakar alltid bst'. Har du inte
hrt det?"

Till en brjan kunde icke den unga flickan utfundera hvad Franz menade,
men till slut fann hon det. En brnnande rodnad betckte hennes kinder
och hals, d hon svarade:

"Du kommer fr att frebr mig. Gr det, men jag kan inte ndra mitt en
gng fattade beslut."

Franz hade under tiden nrmat sig frstugubron.

Hans gng liknade en drucken menniskas, s oskert trampade han p den
sandade gngen, och hans blickar voro s bedjande, d han hviskade:

"Annchen, sg att det r osanning hvad folket pratar om dig och..."

Den stackars ynglingen hejdade sig sjelf hr. Tungan nekade att gra
tjenst, d han ville uttala det frhatliga namnet.

"Hvad r det som folket pratar?" infll Annchen raskt. "Bara skrp, kan
jag tro."

"Ja, Gud gifve att det vore s", svarade den stackars Franz och torkade
de stora svettperlorna ur ansigtet. "Ingen skulle bli gladare derfver
n jag."

"Men sg d hvad det r frgan om", ropade den vackra flickan otligt.
"Har du alldeles frlorat mlfret?"

"Inte alldeles, men nra nog", svarade Franz med halft jemrande ton.
"Jo, hr p, Annchen, hvad folket pratar om. Men, hvarfr vnder du dig
bort? Kan du inte se mig rakt i ansigtet?"

Nr den unga flickan nu hrde, att det skulle bli allvar af med
beknnelsen, och hon knde med sig sjelf hur hon ytterligare rodnade
men icke nu af samma orsak som frra gngen, hade hon fr ngra
gonblick vndt sig bort fr att ska bemstra sin rrelse och
tervinna det lugn, som hll p att lemna henne. D Franz gjorde sin
sista frga "kan du inte se mig rakt i ansigtet?" hade det lyckats
henne att terf sitt lugn.

"Jo, nog kan jag se dig rakt i ansigtet", sade hon derfr temligen
obesvradt. "Hvad r det folket pratar om?"

Franz var i fga mindre afundsvrd stllning n Annchen. Hvarje gng
det olyckliga namnet skulle fver hans lppar fastnade det der.
Slutligen gjorde han en frtvinad anstrngning och framsttte med ett
ljud, som mera liknade en oxes blande lte n en mensklig rst:

"Jo folket sger, att du tycker om pap... pap... papisten", skrek han
till med tonvigt p de tv sista stafvelserna.

Den stackars pojkens ljliga och p samma gng frskrckta upptrdande
hade inverkat s mycket p Annchen, att hon nra nog gifvit till ett
gapskratt. Hon hade likvl nog takt i sig att i tid qvfva detsamma. I
stllet sade hon:

"Jag frstr inte hvad du menar, bste Franz. Hvilken papist?"

"Joseph von Bierich, vet jag", svarade Franz Grndler raskt, ty sedan
brjan en gng blifvit gjord, var det ej s svrt att komma fram med
sjelfva namnet.

"Bste Franz", svarade den unga mjlnardottren, som nu var fullkomligt
lugn, "inte r Joseph von Bierich ngon papist, inte."

Franz gjorde stora gon. Han hll p att terfalla i sin dumma slhet
igen.

"Jo, nog r han det", svarade han till slut. "Blef han inte funnen vid
Breitenfeld i fjol och erknde han inte att han..."

"Hr p, Franz", afbrt Annchen, fattade lnge Grndler i armen och
drog honom med sig ned i trdgrdstppan, "du r nog en bra pojke, det
vet jag, fastn gubben far din retar upp dig. Joseph von Bierich har
varit kejserlig officer, men r det inte lngre, Han har varit katolik,
men har nu fvergtt till den lutherska lran. Frstr du nu?"

"Jaha", utbrast Franz Grndler lngsamt, "men r det sant, att du
tycker om honom?"

"Ja, det r sant", svarade Annchen raskt.

Utan att yttra ett ord slet sig Franz ls frn det tag, som Annchen
fattat om hans arm, rusade samma vg som han kommit, hoppade i ett enda
skutt fver staketet och ilade derefter s snart hans lnga ben det
tillto bort mot Ltzen.

"Store Gud, hvad kommer t honom", jemrade sig Annchen och vred
frtvinad hnderna, under det hon hftigt gick fram och tillbaka i den
lilla tppan och sg efter den alltjemt springande Franz Grndler.
"Hans utseende blef s frfrligt, d jag sade, att jag lskar Joseph!
Himmelens Gud, tnk om han i sin dumhet springer stad och gr honom
ngot illa. Han slgtas p fadren, sger alltid far, och Mathias
Grndler r knd fr sitt hftiga lynne. O, nej, jag kan inte drja
lngre, jag mste bryta mot fars befallningar; fader Wolf skall ndock
alltid beskydda mig. Gud, jag mste till Ltzen fr att se om ngon
olycka hnder Joseph. Gode Gud, tillrkna mig ej att jag r olydig mot
min far."

En stund derefter syntes ocks Annchen p en liten omvg af alla
krafter skynda bort mot den lilla staden. Nr Heinrich Mayer senare p
dagen kom hem fr att taga sin dotter i en grundlig upptuktelse, var
huset tomt. Han skte fverallt i de tv rummen, han ropade dottrens
namn bde inne och ute, men ngot svar fick han ej.

Pustande sjnk han ned p den lilla pinnsoffan, under det han i
jemrande ton utbrast:

"Annchen, Annchen, nu har du styrt det vackert t mig!"




V.


En af katolikernes mest frejdade hrfrare, ngre sga den frnmste,
var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, hgmodig och
hnsynsls man, s snart det glde att bringa fattade planer till
mognad. Han brjade som partigngare och anfrare fr det vrsta
slddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphrliga
religionskrig, som sterrike vid den tiden frde, genom den kraft han
utvecklade, upp till rikedom och anseende.

Emot grefven af Mansfeld vann han ssom den kejserliga hrens
beflhafvare flere segrar, frhrjade derefter Holstein och vnde sig
slutligen mot Stralsund fr att rycka denna protestantiska stad ifrn
den svenska besttning, som frsvarade densamma, "om den ock vore
bunden med kedjor vid himmelen", ssom hans fvermodiga skryt lrer
fallit. Men hr kunde han ingenting utrtta, hvadan han med harmen i
hjertat mste lemna Stralsunds fasta murar.

Ungefr samtidigt hrmed hll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg.
Vid detta tillflle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein
icke allenast fr hgmod och en omttlig relystnad, utan framhllo
fven de frskrckliga grymheter, som denne fltherre begtt och nnu
begick i det af hans trupper redan s godt som utsugna Tyskland.
Maximiliam af Bayern var den vrste anklagaren och slutet hrp blef
att Wallenstein afsattes frn sitt befl. D han fick vetskap hrom lr
han p sitt bord ha nedskrifvit fljande vers:

    "Presternas _reformation_
    Bringar kejsaren frn hans _thron_
    Och mig frn min _reputation_.
    De Kurfurstar skola bekomma sin ln."

Det gick ocks, ssom vi veta, galet fr Wallensteins eftertrdare,
Tilly. Ddligt srad vid Lech, afled han strax derp i Ingolstadt.

Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsttning sagt sig
kunna lsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, d kejsaren
skulle tvingas till att gifva honom fullstndig upprttelse. Efter
Tillys dd och svenskarnes intrngande i Bayern kom ocks denna stund.

Bud p bud skickades af den i ett grufligt trngml stadde kejsaren
till Wallenstein, der denne p sina gods i Mhren hll ett hof fullt ut
lika prktigt som kejsarhusets i Wien. P ett af kejsarens mest
bnfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "Nr hga herrar
icke mera behfva sina redskap, kasta de bort dem till glmska och
frakt."

Efter lnga underhandlingar gaf ndtligen Wallenstein med sig. Hans
blotta namn var nog att inom en jemfrelsevis kort tid under hans banr
samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och lnge drjde
det icke, frrn han sg omkring sig en fullt rustad hr om ngot fver
fyratio tusen man.

Med denna hr gick han Gustaf Adolph till mtes. Efter ngra motgngar
p mse sidor, och sedan pesten brjat hrja i de bda lgren drog sig
Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa
dess kurfurste Johan Georg fr hans frbund med Gustaf II Adolph och
fr de infall han gjort i Bhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han
nrmade sig Sachsen i strckmarscher, och branden frn protestantiska
stder och byar betecknade den vg han tog.

D Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i sdra
Tyskland. Sedan den sistnmnde frgfves skt att medelst ett anfall
mot Bayern draga den papistiske hrfraren dit ned, skyndade han efter
den kejserliga hren mot Sachsen.

Nr Wallenstein mrkte, att Gustaf Adolph mnade stanna qvar i sdra
Tyskland skickade han bort sin underbeflhafvare Pappenheim, men
terkallade honom genast, d han fick veta att den svenske konungen
uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.




VI.


Mster Wolf stod just och hll p med den nya pipan till den pistol,
som Joseph von Bierich rkat gra otjenstbar, och var som bst i farten
med att i hufvudet rkna ut hur mycket han skulle f i behll af de
tv guldmynt, som ljtnanten gifvit honom i ersttning, d Franz
Grndler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:

"Hvar r den frbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och
det genast nd!"

Nu hll det rakt p att g mster Wolf p samma stt som det gtt
Joseph von Bierich. Det var nemligen s nra som p ett hr, att han
tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, d han varsebfef
den beskedlige Franz Grndler i denna sinnesstmning. Hret stod nstan
p nda, mssan hade kt ned p nacken; gonen voro glmiga, fr att ej
sga fniga, och mellan de lnga magra fingrarne hll Franz den
blnkande knifven.

Snurrande omkring som en galning ropade han stndigt p papisten, allt
under det han hgg och stack omkring sig vrre, n om han besttt en
kamp med i luften svfvande osynliga andar.

Mster Wolf tnkte ocks, att Franz pltsligt mistat frstndet och
sade fr den skull, sedan han frsigtigtvis frsett sig med en af sina
strsta slggor:

"Beskedlige Franz Grndler, hur r det med dig? r du sjuk, min
stackars gosse?"

Dessa vlmenande ord verkade som en iskall dusch p Franz Grndlers
upphetsade sinne. Det sg alldeles ut som om han tillfrne alls icke
varseblifvit mster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till
och slppte i frskrckelsen knifven. Mster Wolf bjde sig skyndsamt
ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han p nytt
sade: "Hvad i Herrans namn gr t dig, beskedlige Franz Grndler? Har
den lede ftt magt med dig, s att du blifvit rent af frgjord,
eller..."

Mster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbrt
sina ord var synen af den stackars Franz Grndlers mkliga stllning,
i det nrmaste liknande den han innehade, nr fadren lemnade honom p
gngstigen till hemmet.

Nu skmdes dock Franz icke s litet. Han vgade till en brjan ej
upplyfta hufvudet fr att se mster Wolf i ansigtet. Men sedan denne
nnu en gng vnligt tilltalat honom, tog ndtligen Franz mod till sig,
rtade p sig en smula och stammade under lga snyftningar:

"Jag r s olycklig s!"

"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han
visste nog hvad som fattades Mathias Grndlers pojke, "hur ska' jag
frst det?"

Franz Grndler gmde fr ngra gonblick hufvudet i handen och, vi
mste ppet tillst det, grt bitterliga. Allt hans frra mod var
totalt bortblst; han hade icke s mycket som ett uns qvar deraf.

Nr mster Wolf sg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog
frsigtigt Franz Grndlers knif och gmde den p en hylla. Han trodde
icke pojken mer n ntt och jemt efter de galenskaper han redan sett af
honom. Derp trdde han ter fram till den lskogskranke gossen, lade
sin hand p hans axel och sporde:

"Hur mr din far, Franz?"

Mster Wolf trodde att han skulle kunna frstr pojken genom att afleda
hans uppmrksamhet frn det mtliga mne han grubblade p. Tv gnger
mste han upprepa sin frga, innan Franz kunde svara dessa ord:

"Far, han mr nog bra, men med mig br det rakt t fanders hvad det
lider."

"Hur s, Franz? Har du ondt i magen?"

Franz Grndler, som tog detta skmt fr rena allvaret, svarade i
sorgsen ton under det han lade handen p hjertat:

"Nej, men hr."

"Hvad vill det sga?" sporde mster Wolf i menls ton. "Jag frstr dig
inte, Franz."

"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodrd i
ansigtet, "ni frstr nog, fastn ni nu ska' ltsas som om ni inte
gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen
ska' bli ett kta par med tiden och..."

"Nej, det vet jag sannerligen inte", infll mster Wolf och tog p sig
en s oskyldig min som mjligt. "Vet du, Franz, jag r nyfiken. Hvad
kommer nu t dig? r du missnjd med Annchen, den vackraste flickan i
trakten kring Ltzen?"

"Ja", svarade Franz Grndler med s lgmld stmma, att mster Wolf
knappt hrde det.

Efter ngot betnkande lydde Frans Grndler mster Wolfs rd. Han
utstrckte sig s lng han var p soffan, och upptog dervid hela dess
lngd. Sedan han suckat och pustat ngra gnger tog smnen ut sin rtt
och inom kort snarkade Joseph von Bierichs frfrlige rival med
vidppen mun och nsan i vdret s vldsamt, som om han velat lyfta af
taket p verkstaden.

"Ja, hll du bara p", sade mster Wolf smskrattande, "du blir ingen
farlig motstndare till ljtnanten."

Den gamle pistolsmeden hann knappt f sista ordet fver lpparne, d
Joseph von Bierich inkom i verkstaden.

"Hvad r det fr en figur?" sporde han och betraktade frvnad den nu
snarkande Franz Grndler.

"Er rival, herre", svarade mster Wolf och sg godmodigt p ljtnanten.

"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.
"Hvad vill det sga?"

Mster Wolf berttade derp sakens hela sammanhang, och nr detta var
gjordt, omtalade han Franz Grndlers frsta stormande upptrdande fr
en stund sedan. Han slutade med dessa ord:

"Och eftersom knifven ligger der uppe p hyllan, s ser ni, att ni kan
vara fullkomligt lugn, herre."

Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han n hade lust
dertill, ty han insg ganska vl, att saken ocks hade sin djupt
allvarsamma sida. Utan att besvara mster Wolfs ord gick han fram till
den sofvande, lutade sig fver honom och betraktade s lnge och
uppmrksamt hans drag, som ville han fr alltid inpregla dem i sitt
minne. Nr detta var gjordt, vnde han sig till mster Wolf och sade:

"Jag fick i dag ute i staden en ovlkommen underrttelse."

"Hvad d?" sporde den gamle pistolsmeden och sg frbluffad upp frn
sitt tertagna arbete.

"Jo, Wallenstein lr vara i anryckande mot Sachsen pstods det."

Det verktyg, som mster Wolf hll i handen, slppte han af lutter
frskrckelse. Hela hans kropp sklfde och rsten darrade betydligt, d
han sade:

"Jag minnes nog nr Tilly var hr frra ret och jag tror att det i
Ltzen inte ska' finnas en enda person, som har glmt det, jaja, frlt
mig min frisprkighet, men jag sger ndock, att ' Wallensteins
knektar bara hlften s grymma och rofgiriga som Tillys voro, d ' de
djeflar i alla fall och bst r d att knalla sig undan s fort som
mjligt."

"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph
von Bierich. "Jag ville bara frbereda er p hvad jag hrt, om ni...
ni..."

Ljtnanten teg och snkte hufvudet ned mot brstet.

"Jag vet hvad ni menar", infll mster Wolf godmodigt. "Ni nskar, att
jag skickar ett bud till Annchen."

"Behfs inte", hrdes i detsamma en ljuf qvinlig stmma frn drren,
mot hvilken bde mster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne
vnda, i fljd hvaraf de ej kunnat se nr Heinrich Mayers vackra dotter
andtruten och blossande rd som en pion rusade fram.

"Hvar i Herrans namn r Franz Grndler?" stnade hon omedelbart efter
det hon uttalat ofvan nmnde ord.

Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich
bortt vrn, der Franz Grndler lg och snarkade.

Annchens grufliga hjertngslan frbyttes inom ngra sekunder i raka
motsatsen och frn hennes lppar klingade ett skratt, s godt och
hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mster Wolf hade i en bur i
fnstret ofvanfr soffan, och som frskrckt och stum flytt upp p
fversta pinnen i sitt fngelse, nr Franz Grndlers fga melodiska
nsmusik trffade honom, nu i stllet brjade drilla af hjertans lust
och gamman.

Det var en duett s frtjusande, att till och med den omusikaliske
Franz Grndler vaknade dervid. Med aldrig s liten fantasi skulle man
hr kunnat taga Annchen fr en qvinlig Orpheus och Franz fr en stock
eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.

Stackars Franz dansade bokstafligen, fastn i "nattmssan", upp frn
soffan. Efter ett par vldiga gnuggningar lyckades det honom ndtligen
att f upp gonlocken en smula. Men allt efter som han sg, sprrades
de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora gon ett par
ostindiska tekoppar.

Annchen hade mt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en
vacker grupp som detta unga par framstlde.

terigen mste Franz Grndler gnugga sig i gonen fr att se, om han
icke sg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans
brud, vackrare n fordom, och med bda armarne slingrade kring en ung
och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Grndlers brst
och tfljdes genast af en annan om mjligt nnu tyngre, d han hrde
den nrstende mster Wolf halfhgt mumla fr sig sjelf:

"Stackars Franz! Det der r en svr pina fr den stackars gossen."
Franz mnade just nu ppna munnen fr att sga ngot, d en af mster
Wolfs lrpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:

"Papisterna ' hr!"

"Vet du hvad du sger, pojke?" rt mstaren och fattade pojken i rat.

"Ja, mstare. Lngt i sder brinner det fverallt, och massor af bnder
komma flyende frn landet."

Vid lrpojkens ankomst vaknade Frans Grndler pltsligt ur sin
frsoffring, som hllit honom fngslad. Utan att nmna ett enda ord
eller ens taga afsked smg han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von
Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid
utgendet, skulle de nog inte s frtrstansfullt p samma gng uttalat
dessa ord:

"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."

Liksom alla sla naturer hade Franz Grndler ndock, ssom vi af det
fregende sett, vissa gonblick, d slheten mste gifva vika fr en
friskare knsla. Denna nya och s att sga ovana knsla herskar d med
oemotstndlig makt fver individen och fr den blindt framt utan att
lta den stanna frr, n den begtt ngon dumhet mot andra, eller
strtat sig sjelf i olycka.

S med Franz Grndler. Vi ha frut sett huru han var ett fullkomligt
viljelst verktyg fr sin uppbrusande knsla, men nr denna vl stormat
ut intrdde slappheten. synen af Joseph von Bierich och Annchen, samt
de omedelbart derp fljande underrttelserna om de kejserliges
anryckande ingfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade
att stta i verkstllighet, ssom vi af det fljande f se.

Till utseendet lugn, men till sitt inre gldande af svartsjuka, irrade
han p mf gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera fver
alla de upptrden han blef vittne till. Ett enda ord stod med
outplnliga elddrag inristadt i hans sjl och han uttalade tidt och
ofta detta ord fr sig sjelf: "Hmnd!"




VII.


Heinrich Mayer frblef icke lnge i den stllning vi sednast lemnat
honom. Sedan han genom lnga meningar till fyllest uttmt hela sitt
bedrfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen
och skyndade s fort han kunde till Mathias Grndlers stuga.

Nr denne fick se sin gamle vn s bedrfvad gick han emot honom och
sporde:

"Hur kommer det sig, att jag fr besk af dig s hr dags p qvllen?"

"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer bde sorgset
och harmfullt.

"Hur s?"

"Hon finnes inte hemma."

"Frmodligen har hon gtt till gamle Wolf", infll Mathias Grndler med
en frsmdlighet i tonfallet, som betydligt stack Heinrich Meyer.

"Ja du, det kan hnda", svarade denne efter en stunds begrundande, "men
jag anar en olycka."

"Gr du?"

"Ja. Hvar r Franz?"

"Han gick fr en stund sedan fr att helsa p Annchen."

"Det r omjligt. Jag skulle d ha sett honom".

Nu var det Mathias Grndlers tur att bli orolig.

"Har du inte sett till pojken min!" skrek han.

"Nej, sger jag."

"D har kanske ngon olycka intrffat ssom du sa'", infll Mathias
Grndler.

"Ja, vi f lof att ta' reda p barnen", infll Heinrich Mayer. "Om vi
skulle g in till staden?"

"Topp, det r jag med om."

Ngra minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Grndler p vg
till Ltzen fr att ska efter sina barn, dem de ansgo ssom nra nog
frlorade.

Under det Frans Grndler, ssom ofvan blifvit nmndt, p vinst och
frlust strfvade omkring uppndde han omsider en af de sdra
stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt
klppen i en klocka, sg han knappt hvart han gick, nda till dess han
gjorde en halsbrytande kullerbytta fver en p marken liggande kanon.

En full skrattsalva frn ngra i nrheten stende sachsiske soldater
ljd hnande i den stackars Franz Grndlers ron.

"Lnga skacklor har den der gken", skrek en klotrund korporal och hll
bda hnderna fr magen liksom fr att hindra den frn att spricka.

"Och han har ocks visat dem p ett stt, som en akrobat knappast kan
gra efter", sade en annan.

Det olyckliga offret fr dessa och andra skmtsamma infall reste sig
emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som
ymnigt rann ur den mot sanden snderskrapade kinden. Hans utseende vann
hrigenom fga; tvertom sg han nu nnu mera ljlig och mklig ut, d
han med skygga blickar betraktade de p hans bekostnad storskrattande
soldaterne.

"Du mtte inte ha nog styrsel p dina lnga ben, min gosse", sade i
detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det r
allt frargligt att ha sd'na der bihang ibland."

Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mkta lng i
synen blef han d Franz raskt infll:

"hnej, det r inte fnigt alls. Nog r det bttre n att inga ben ha",
slutade han och sneglade frstulet p korporalen.

"Hvarifrn r du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde
han ej s ltt smlta.

Franz Grndler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta
besked:

"Du har visat vanvrdnad mot mig och derfr arresterar jag dig. Flj
godvilligt med, annars tar jag dig med vld."

Den frfrlige krigaren sg hrvid med sina grymma frstenande
basiliskgon p Frans Grndler. Denne vgade ej heller fram med ngon
bn om frskning, utan fljde efter korporalen som en hund, stndigt
utsatt fr knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Grndler
hade nu rkat ur askan i elden. Hur mycket han n brydde sin hjerna med
att utfundera hvad han skulle gra, kom han nd icke till ngot
afgrande resultat.

Och s kom aftonen lugn och stilla. Innanfr porten hllo soldaterna p
att spela kort och trning, under det lstnkorna flitigt gingo laget
rundt.

"Jag har hrt", sade en gammal soldat, en af dem, som i brjan af
slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg
(l-Gran) nda fram till Eulenburg, "att friedlndaren ter nrmar sig
de hr trakterna. Det r en karl, som inte r god att ta's med, ska'
jag sga."

"Har du varit i fejd med honom?" sporde den nrmast sittande kamraten.

"Ja vars, i Bhmen."

"Det lr vara en strng herre."

"Mycket strng, omenskligt strng till och med. Jag knde en gng en
gammal krigsbuss, som lnge tjenat under honom, men ftt afsked fr
lderdoms skull. Han talade mycket om friedlndaren, ni vet vl att
Wallenstein kallas s, efter det han blifvit utnmnd till hertig af
Friedland, och berttade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han
r. Om det ngon gng hnde att ngon af hans soldater frbrutit sig
och man d frgade hvad man skulle gra med honom, svarade han nstan
alltid kort och godt: 'Hng den besten!' r och frblir hans oryggliga
dom, slut."

"D tycker jag att han inte skulle f mnga soldater", infll knekten
nummer tv.

"Mnga soldater", utbrast l-Grans fljeslagare p flykten till
Eulenburg, "jo du kan lita p, att han fr flere n han vill ha. Och
orsaken den r ltt frklarad. Plundra, mrda, rfva, brnna och sknda
det f hans knektar allt efter behag. Detta gr att han endast behfver
ppna sin mun, s strmma massor af krigare till hans fanor."

"Sant nog", infll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst
skdare af spelet, "men det r ju klart, att han d ska' ha det smsta
slddret i sin hr."

"Gr ingenting", svarade den frste talaren, "sdant folk, som
ingenting har att frlora, men mycket att vinna, slss alltid bst.
Detta vet ocks friedlndaren och derfr tycker han bst om sdana
soldater."

"Jag har hrt", sade en tredje, "att han lr vara i anmarsch hit."

Den klotrunde korporalens af vlmga skinande anlete blef i en hast
allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att ngon
af hans underlydande sett frgskiftningen i hans anlete:

"M han komma, vi frukta honom ej. Vr sak r rttvis och en sdan sak
hjelper Gud."

"Men inte kan vi st emot friedlndarens hela hrsmakt?" infll den
tredje i ordningen.

"Vakarne ' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och
brstade sig, "och..."

I detsamma hrdes steg af en vildt galopperande hst utanfr porten. En
bister stmma rt till posten att ppna, och nr ryttaren sprngde
frbi de spelande knektarne, ropade han:

"Wallenstein r fver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bra
ett dylikt!"

Den scen, som nu fljde var fvermttan liflig och... ljlig.
Soldaterne bortkastade icke blott korten och trningarne, utan fven
gevren och sprungo fr brinnande lifvet. Korporalen var den frste,
som tog till harvrjan, men fr sina korta bens skull blef han efter.
Nr sterrikarne i detsamma brto in genom porten krp den manhaftige
korporalen in i ett prng. Till en brjan gick det bra, men snart
fastnade hnder och kunde p inga vilkor hvarken komma fram eller
tillbaka.

I denna stllning upptcktes han af kroaterne, som roade sig med att
skjuta till mls p den stackars korporalens t dem vnda betydliga
akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den
storskrytande sachsaren, till pseende ej olik ett grynsll, andan
under sina grymma fienders omenskliga lek.

Nr Franz Grndler sg att knektarne flydde t hvar sitt hll, mnade
ocks han gra bruk af sina lnga ben, men tog miste och rnde i fullt
lopp rakt p en kejserlig infanteriafdelning. sterrikarne, som tyckte
att det var ett egendomligt stt att gifva sig fngen, mottogo
skrattande den stackars Franz Grndler, som darrande i alla lemmar
berttade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden fr
att slja grnsaker. Under tumultet hade hans varor gtt frlorade och
han stod der nu fattigare n frut.

Sedan en lgre officer sniket genomskt hans fickor och endast funnit
ngra slantar af mindre valr, befalde han med kort och iskall rst,
att Franz Grndler skulle skjutas.

Det var frfrliga gonblick fr den stackars Franz. Han ville falla p
kn, men de lnga benen nekade att bja sig; han ville tala, men fven
tungan, denna lem, som annars r s svr att hlla i styr, nekade att
gra tjenst.

Frst nr tre soldater af vildt utseende stego fram fr att verkstlla
domen, fick den lifdmde ml i munnen.

"Skjut mig fr Guds skull inte", skrek han, "jag har ngot vigtigt att
bertta."

"Hvad r det d?" sporde officeren och gaf soldaterne ett tecken att
lugna sig.

"Hr finnes i staden en kejserlig officer, som blef fngen vid
Breitenfeld, men nu fvergtt till lutherska lran."

"Talar du sanning", rt officeren och betraktade Franz Grndler med
genomborrande blickar.

"Ja, herre, vid min salighet."

"Knner du honom?"

"Ja, herre."

"Hvad heter han?"

"Joseph von Bierich."

"Ah, och jag som trodde, att du var dd", mumlade officeren mera fr
sig sjelf. "Nu ska' jag betala dig fr gammalt groll. Vet du hvar han
bor?" fortfor han derefter, vnd till Franz.

"Ja, herre", svarade denne sklfvande i alla lemmar.

"Godt, d ska' du ledsaga oss dit. Fr jag Joseph von Bierich,
affllingen, i mitt vld, ska' du f behlla lifvet, annars r du
ddens man."

"Flj mig bara, och jag ska' skert ledsaga er dit, der han finnes. Det
r ej lng stund sedan jag sg honom der."

I spetsen fr omkring femtio man begaf sig derefter den kejserlige
officeren med Franz Grndler ssom vgvisare i riktning mot mster
Wolfs verkstad.




VIII.


Lrpojkens frskrckta utrop: "papisterna ' hr", hade p Joseph von
Bierich ungefr samma verkan som en s iskallt vatten p en upphettad
jernstng. Frn att vara varm af krlek och lycka blef han med ens kall
och lugn s mycket omstndigheterna det kunde medgifva. Hade han varit
ensam, skulle saken ej det ringaste bekymrat honom, men nu hade han ju
Annchen att ocks frsvara.

"Hvad r att gra, mster Wolf?" sporde han derfr. "Gif mig ett godt
rd!"

"Antingen mste vi fly eller gmma oss", svarade den gamle
pistolsmeden. "F papisterne tag i mig, s blir jag tvungen att gra
vapen t dem, och det vill jag ej fr allt i verlden. Heldre dden n
frfrdiga vapen mot mina trosfrvandter."

"Men kanske att allt bara r skrmskott", infll Annchen.

"Tycker du att folket i dylikt fall skulle fly s der skocktals",
afbrt mster Wolf och pekade p de genom gatan flyende och skrikande
menniskohoparne.

"Eller kanske att detta bus, som ligger s undangmdt, ska' bli
skonadt", fortfor Anncben.

"Har du ngonsin hrt att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett
enda bus ogenomskt i den stad de komma till?" sporde vidare mster
Wolf bittert. "Ja, ja, frlt, ljtnant, jag kanske srar er, men..."

"Jag vet nog att du talar allt fr sant och kan ej bli ond derfr",
infll Joseph von Biericb, i det en tung suck bjde hans brst. "Men
sg nu hvad vi ska' ta oss till".

"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ngsligt.

"Det r allt fr sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden
eftertnksamt.

Josepb von Bierich infll d:

"Du anser d, mster Wolf, att vi mste gmma oss, eller hur?"

"Ja, det anser jag."

"Nvl", infll ljtnanten och tryckte Annchen hrdt till sitt brst,
"kan du gmma oss s, att ingen af de kejserlige fr tag i oss, d
skall ocks din lycka vara gjord. Jag r rik och..."

"Hll inne dermed, herre, om ni ej vill sra mig", afbrt mster Wolf.
"Tror ni att jag gr detta fr slem vinnings skull? Nej, det r endast
af vnskap fr Annchen och hennes fader, ty jag nskar dem all mjlig
lycka bde i detta och det tillkommande lifvet."

Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens
hnder.

"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med _ett_ vilkor kan
jag rdda er."

"Och det r?" sporde de bda lskande p en och samma gng.

"Att I troget fljen mina befallningar."

"Det vilja vi gra."

"Till en brjan", fortfor mster Wolf, "mste ni lta tonsurera er. Fr
er, ljtnant, blir det ej pkostande, men ni, jungfru Annchen, skall
kanske finna det svrt att lta klippa af edert vackra hr. Ni mste
dock betnka tv saker, frst att detta r enda medlet till er rddning
och sedan att hret med tiden nog vxer ut igen."

"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.

"Sedan anlgger ni, ljtnant, en munkdrgt, Annchen en nunnedrgt,
frsts. Fr sdana ha de vilde krigarne nnu en smula vrdnad. Jag bar
lyckligtvis tv dylika hrinne."

Annchen gaf genast sitt bifall. Icke s Joseph von Bierich. Han hade
lnge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hr och var
tvehgsen huruvida han skulle tillta att det afklipptes eller ej.

"Kan det ej g att lgga upp det", sade han derfr. "Se bara p detta
hr", fortfor han och upplste detsamma, s att det flt i vgor nda
ned till golfvet, "r det ej bde synd och skam att frstra en dylik
prydnad?"

"Detta medgifver jag gerna", svarade mster Wolf, "men tnk bara p
hvad som kan hnda om..."

"Det r derfr inte sagdt, att msters onda spdom ska' sl in", afbrt
ljtnanten.

Mster Wolf svarade kckt:

"Men, jag tycker att det r bst att taga det skra fr det oskra."

"S tycker fven jag", svarade Annchen.

"Du vill d lta afklippa din utomordentligt vackra hrprydnad?" sade
Joseph von Bierich.

"Ja, heldre n att falla i de pfviskes hnder", svarade den unga
flickan raskt.

"Rtt s, min flicka", infll mster Wolf, "det hres att du rtt
fattat storleken af den fara, som hotar er."

Slutet p denna tvist blef den, att ett frsk gjordes, huruvida
Annchens hr ndvndigt behfde klippas af, och fljden blef den, att
detta alls icke var af nden. Kapuschongen skylde ndock tillrckligt
den unga flickans hufvud.

"Nu gller hon fr eder korgosse, ljtnant", sade mster Wolf. "Glm
inte det."

"Nej."

Den gamle pistolsmeden frde derefter sina skyddslingar till en liten
bakport, der allt nnu var lugnt.

"Men ska' inte ni, mster Wolf, ocks flja med?" sporde Joseph von
Bierich.

"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall
komma till vr rddning nu liksom fr ett r sedan."

"Men, han r ju i sdra delen af landet", infll ljtnanten.

"Sant, herre, men ett bud, som i frgr kom frn Nrnberg, berttade
annorlunda. Mster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en
son, som arbetat i den nmnde staden, och det r han, som berttat, att
den svenske konungen skyndar hit uppt. D blir det bra. Har Tilly ftt
stryk vid Breitenfeld, ja, ja, frlt mig, ljtnant, s kan ocks
Wallenstein f detsamma vid Ltzen. Se s, skynda er nu, jag hr att
det kommer folk borta p gatan."

Den gata, vid hvilken mster Wolf bodde, var bde krokig och smal. Den
gamle pistolsmedens bostad och verkstad lgo just i sjelfva krkningen.

I samma gonblick som mster Wolf stngde bakporten efter de bda
flyktingarne, bultade det p frmre porten. Nr pistolsmeden frstulet
tittade ut genom en glugg fver porten sg han till sin stora hpnad,
att det var kejserlige soldater, som stod nedanfr. Men nnu mera hpen
blef han, d han igenknde Franz Grndler bland dem.

"Det r han, som frrdt Annchen och ljtnanten", tnkte pistolsmeden.
"Jo, du r mig just en skn fogel du. nskar att du vore hngd i
nrmaste trd."

"ppna genast!" skrek den sterrikiske beflhafvaren.

"Vnta till dess jag fr tag i nyckeln", hrdes mster Wolfs rst
innanfr porten. "Hvad r ni fr folk, som inte kan lta en rlig
menniska sofva i fred om ntterna? Jag har nog styft arbete om dagarne,
och behfver derfr hvila, nr jag s kan f."

"Ja, nog ska' du f hvila och det fr alltid", skrek sterrikaren.
"ppna bara genast!"

Den grofva bommen fr porten blef i detsamma aflyftad. sterrikarne
stormade in under det deras anfrare skrek:

"Undersken noga hvarje vr i det hr rucklet; ja, hvarenda springa, ty
affllingen kan ltt gmma sig der! Satan tycker om sitt folk."

Under hnfullt jubel spridde sig knektarne fverallt. De vnde upp och
ned p allt och strdde under hnskratt mster Wolfs arbeten vida
omkring, bemgtigade sig hans redan frdiga vapen och brto snder allt
hvad de kunde komma fver.

Officeren sjelf hll sig icke fr god att hlla till godo med ett par
rikt inlagda dubbelpistoler, dem mster Wolf hade till lagning frn
Ltzens borgmstare. Hans knektar, som vid plundringen fregingos med
goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma fver. Mster
Wolfs hela bo var sledes inom mindre n en half timme helt och hllet
utplundradt.

Under det detta pgick hllo tvenne soldater vakt om Franz Grndler
utanfr verkstadsdrren. Den stackars pojkens belgenhet var i sanning
icke den bsta, ty fr hvarje underrttelse som kom, att de efterskte
ej kunde antrffas, svor officeren de frfrligaste eder fver den, som
narrat honom att gra denna lnga omvg, allra helst som bytet ej blef
s rikligt som han hade vntat.

"Men, jag frskrar, att de ska' finnas hr inne", jemrade sig Franz
Grndler. "Det var inte s lnge sedan jag trffade dem hr i
verkstaden."

"N, s ska' vi vl rka ut dem d", sade officeren hnskrattande.
"Tutta p rucklena!"

Frgfves bad mster Wolf om frskoning; de sterrikiske pikarne sttte
honom tillbaka. Frgfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke
befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stllet:

"Har han gmt sig, den kanaljen, s ska' jag nog rka ut honom."

Mster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa gonblick stodo i
ljusan lga. S lngt blickarne kunde n fver staden syntes brinnande
boningar och rundt omkring Ltzen var en lysande krans af ptnda byar
och enskilda hus, en sorgligt skn tafla i den mrka novemberqvllen.

Just som Wallenstein hll in sin springare p Ltzens torg och med
skadegldje i sina blickar sg p sitt hemska verk, framsprngde en af
hans adjutanter i vildaste karrier. D hsten stannade framfr hertigen
af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.

Adjutanten berttade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var
lngt borta.

"Hur lngt r han hrifrn?" sporde friedlndaren, icke utan synbar
oro.

"Ungefr tre mil."

"Och ni har ej frr gifvit mig underrttelse derom", sade Wallenstein
med en grym blick p den af trtthet nstan uppgifne officeren.

"Herre", svarade denne ofrskrckt och sg Wallenstein modigt i gonen,
"om ni ssom jag skulle jagas i fver tta dagar utan att komma ur
sadeln, tre dagar vara utan mat, instngd i en elndig hla, utanfr
hvilken Stlhandskes finske ryttare hlla vakt, och ndock lyckas smyga
er ut, s tror jag, att ingen menniska, vore det n kejsaren, skulle ha
ngot att frebr er fr. Gr med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att
jag gjort min pligt."

Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och
mest plitlige officerare, fverrckte till honom en brs och gaf honom
tilltelse att begifva sig till hvila, fr att med friska krafter kunna
upptrda i den stundande striden.

Friedlndarens tg gick derefter ut ur staden och lgret uppdrogs strax
i norr om densamma vid de vderqvarnar, som der gjorde ett vlkommet
afbrott i den fverallt rdande enformigheten. Fr att frsvra den
svenske konungens anfall lt Wallenstein grfva en bred och djup graf
tvrs fver landsvgen och planterade der ngra batterier grofva
kanoner.

S rustad invntade han "snmajesttet."




IX.


Nr Joseph von Bierich och Annchen Mayer vl hrt den lilla bakporten
stngas efter sig, slto de sig intill hvarandra och tackade innerligt
Gud tur, att de befunno sig utanfr pistolsmedens hus. Mster Wolf hade
nemligen sagt sig hysa starka misstankar p Franz Grndler, ssom den
der skulle vara nog lgsinnad att kunna frrda dem fr sterrikarne.

"Ja det tror jag honom nog om", sade nu Annchen, "det r inte frsta
gngen han visar sin svartsjuka."

"S mycket strre skl fr oss att ska komma ut ur staden", infll
Joseph von Bierich. "Om ngon af mina bekanta finnes i Wallensteins
hr, och jag r sker p att mnga dylika finnas, ska' inte munkkpan
frm skydda mig, s mycket r skert."

"Men hvart skola vi fly?" hviskade Annchen bestrt och nda till det
yttersta rdd.

"Bara vi komma ut ur staden, sa styr nog Gud vra steg", svarade Joseph
von Bierich frtrstansfullt.

fferallt p gatorna svrmade lutheraner och katoliker om hvarandra. I
hvartenda hrn var det mer eller mindre blodigt slagsml.

Vra bda frkldde lskande hllo en gng p att bli indragne i ett
dylikt slagsml. Joseph von Bierichs knnedom om munkarne kom honom
dock vl till pass. Mot sin vilja mste han likvl nu predika korstg
mot lutheranerne, och detta gjorde han stende p en hrnsten, s
kraftigt, att alla lutheranerne i en enda blink jagades frn platsen.

"Det r frfrligt", yttrade han derefter till Annchen, under det de
skyndade framtill stora torget, fr att derifrn leta sig en vg ut
till landsbygden, "men jag kunde icke handla p annat stt."

"Inte frebrr jag dig", svarade Annchen och tryckte mt hans hand, "du
har ej kunnat handla p annat stt fr att rdda oss."

P stora torget var en frfrlig villervalla. Menniskor, hstar,
kanoner, allt blandades i en grslig frvirring, genom hvilken dock
hrdes detta rop, i brjan dmpadt, sedan starkare:

"Svensken kommer!"

Joseph von Bierich och Annchen trodde knappt sina ron nr de hrde
detta, men de skulle snart f bekrftelse p denna glada tidning.

Skyddad af sin munkdrgt gick Joseph von Bierich fram till en grupp
officerare, som han sg vid ena hrnet af torget, hjde sin hand och
uttalade den betydelsefulla formeln:

"Pax vobiscum."

Officerarne korsade sig andktigt. Den fregifne patern fortfor:

"r det sant, att den gudlse kttarkonungen r i antgande?"

"Ja", svarade den ene officeren spotskt, "den heliga jungfrun vare
lofvad! Sedan han frut brutit hornen af sig mot Alte Veste, ska' han
vl nu helt och hllet g under."

Joseph hade hrt nog. Fattande Annchen vid ena handen skyndade han
efter de ut ur staden ilande trupperne, men hade icke hunnit mer n
till halfva torget, d en hand pltsligt ryckte honom i kpan. Den
falske munken vnde sig hftigt om och drog till hlften dolken, frdig
till frsvar.

"Stilla, stilla". hviskade mster Wolf, ty det var han, som af en
hndelse trffat p sina vnner. "Stanna hr, s f vi nog se ett
skdespel, som vi aldrig ha sett frut, tminstone ej du, Annchen."

"Fr Guds skull tala ej s hgt", infll Joseph von Bierich. "Lyssnande
ron finnas fverallt."

Den gamle pistolsmeden snkte tonen en smula d han sade:

"Det r Franz Grndlers slut, som vi f se."

Annchen knde hur hon bleknade. Benen ville knappt bra henne och hon
skulle ha fallit till marken, om ej Joseph von Bierich och mster Wolf
gemensamt uppehllit henne.

"Men hvarfr ska' han d d?" sporde hon, under det kallsvetten rann
utefter hennes panna.

"Ja, hvarfr ska' han d?" frgade fven Joseph von Bierich frvnad.

"Derfr att han velat frrda eder."

"Mig."

"Ja."

"Frlt mig, mster Wolf, men jag begriper sannerligen ingenting."

"D ska' ni f hra. Medan den sterrikiske officeren var som bst i
farten med att tutta p mina hus, ni kan se branden der borta, strax
till hger om kyrkan, lyckades jag smyga mig undan och fick d hra
hvad sterrikaren sade till Franz. Just s hr sa' han: 'Du har
bedragit oss.' 'Nej', sa' Franz, 'han finnes bestmdt hr inne.' 'Men,
du ser ju sjelf, att hr inte en gng finnes en katt', svarade
officeren. 'Dumt att jag inte kunde f tag i honom och betala honom fr
gammalt i Wien.' Slutet p visan blef att officeren befalde sina mn
att fra den stackars Franz Grndler till stora torget och skjuta
honom. Ja, se der kommer tget. Ser ni inte der vid lyktskenet hur
hvitt den olycksalige pojkens ansigte r? Det r svartsjukan, som
drifvit honom till detta steg."

Under det mster Wolf talade, hade Annchen pltsligt ftt en id. Utan
att nrmare redogra fr densamma, hviskade hon:

"Det r synd om Franz, jag vill rdda honom."

Joseph von Bierich och mster Wolf betraktade henne med frfrade
blickar.

"r du galen?" sporde den frst nmnde och kramade den unga flickans
hand s vldsamt, att hon nra nog uppgifvit ett rop af smrta.

"Ja, det samma frgar jag ocks", sporde mster Wolf.

"Nej", svarade Annchen. "Lt mig bara hllas och allt ska' g bra."

Mster Wolf visste frut, att det skulle vara omjligt att frska
hindra den unga mjlnardottern frn att stta sitt beslut i
verkstllighet. Tillsammans med Joseph von Bierich trngde han sig fr
den skull fram mellan de ttt sammanpackade menniskohopar, som dels af
nyfikenhet, dels af medmkan strmmat till fr att se exekutionen.

Franz Grndler var hvit i synen som ett lakan, d han frdes fram p
torget. Det fladdrande skenet frn oljelamporna och frn soldaternas
facklor gjorde hans utseende nd hemskare.

Soldaterne voro uppstlde och officeren skulle just gifva tecknet, d
Annchen modigt trngde sig fram mellan knektarnes led.

"Hvad vill ni, vrdade syster?" sporde officeren d han varseblef
Annchens nunnedrgt.

"Hertigen vill ej, att fngen skall skjutas", svarade den unga flickan
utan att blinka. Officeren tog ett par steg tillbaka. "Vill inte", sade
han frvnad, "hur vet du det?"

"Jag har hans befallning att fra fngen med mig till ett kloster."

Med dessa ord visade hon fr den frbluffade officeren ett papper med
Wallensteins namnteckning och sigill. Officeren, som ej kunde lsa,
trodde att det var p hertigens af Friedlands befallning, som den unga
nunnan handlade och fverlemnade derfr utan prut den stackars lifdmde
Franz Grndler i hennes vrd. Allt detta hade frsiggtt p mindre tid
n fem minuter. Officeren mnade just aftga med sitt folk, d en
svartmuskig karl, en af dem, som frgfves skt att vinna Annchens hand
och hjerta, framtrdde och berttade, att alltsammans var en list af
den unga mjlnardottren. Anklagaren yttrade till slut:

"Hon r lika mycket nunna som jag r munk."

"Men skriften", utbrast officeren brydd, "hvad sger du om den?"

"Antagligen falsk", svarade garfvaren Friedrich Krone och skrattade
hnfullt.

Att han blifvit s grundligt lurad, detta retade den kejserlige
officeren till det yttersta.

"Tusen gulden t den, som leder mig p frrderskans spr", skrek han
s hgt, att det hrdes fver halfva torget.

Friedrich Krone var genast beredd att frtjena de tusen guldena.

"Jag vet hvar hon bor", sade han. "Dessutom har hon nog inte nnu
hunnit utom staden."

Sedan den tjocke sergeanten blifvit upphjelpt p en hst, skyndade
officeren med sin trupp ut mot de norr om Ltzen liggande
vderqvarnarne.




X.


Under det Joseph von Bierich lg sjuk hade Annchen en dag bland hans
papper, fver hvilka hon sjelfmant tagit tillsyn, trffat p ett stort
plakat, som retade hennes nyfikenhet. Det var en fullmakt, utfrdad af
Wallenstein. Utan att vidare tnka derp hade hon gmt detta papper och
kom ihg, att hon bar det p sig; just d mster Wolf omnmnde att
Franz Grndler skulle skjutas. Som en blixt frn en klar himmel slog
henne genast den tanken:

"Det der papperet ska' jag anvnda. Lyckan str den djerfve bi har man
sagt, och jag har lust att prfva om detta r sant."

Utgngen veta vi.

Sedan Annchen p detta djerfva stt rddat Franz Grndler, frde hon
honom genom de larmande soldathoparne bort frn torget. Joseph von
Bierich och mster Wolf hade noga haft utkik p henne och voro fven
tillstdes i det afgrande gonblicket.

Frden stldes mot norra porten och tack vare hvimlet derstdes kommo
flyktingarne lyckligt igenom densamma.

Men detta hade knappt skett, d ett rop ljd bakom dem. Ropet var
detta:

"Tag fast kttaren! Tusen dukater t den, som lemnar mig affllingen
dd eller lefvande!"

Joseph von Bierich knde genast igen denna rst. Han bleknade och det
vldiga slagsvrdet flg blixtsnabbt ur skidan.

"Den der skurken ska' jag straffa", ropade han. "Jag knner nog igen
honom."

"Nej, fr Guds skull, nej", bad Annchen och klngde sig fast vid den
lskade, "r inte jag, r inte lifvet dig krare?"

Dessa ord afvpnade Joseph von Bierich.

"Jag skall lyda dig", sade han. "Framt! Kom Franz, och visa dig vrdig
den, som s ofrmodadt rddat dig frn att bli skjuten som en hund."

Franz Grndler lydde mekaniskt.

"Vore det inte bst om vi kunde f tag i en hst", menade den gamle
pistolsmeden.

Tillfllet yppade sig frr n han kunde ana, i det tre lsa uppskrmde
hstar i detsamma skymtade fram.

Joseph von Bierich besatt en synnerlig skicklighet i att fnga dessa
djur. Inom ngra minuter voro de i hans och hans fljeslagares vld.
Att Franz Grndler blef utan bekymrade dem fga. Han fick taga sig fram
bst han kunde, d han nu var utanfr stadsporten.

I fyrsprng bar det sedan af mot de p afstnd hgrande vderqvarnarne.

Den sterrikiske officeren hade emellertid ej heller varit overksam.
Gldande af harm och raseri fver att han p detta stt blifvit lurad,
skyndade han, ssom vi frut omtalat, efter flyktingarne.

Ungefr en ttondedels mil norr om Ltzen grenar sig vgen. Just vid
sjelfva vgsklet fans d fr tiden en hg sands, genom hvilken vgen
frn Naumburg lopp fram.

Flyktingarne hade redan ntt dit, nr Annchen pltsligt utropade:

"Vi ' nnu frfljda!"

"Omjligt", svarade Joseph von Bierich, "hvem skulle frflja oss?"

"Jag hr dnet af en annalkande ryttartruppp", fortfor den unga
flickan. "Jag misstager mig ej!"

"Nu hr jag ocks detsamma", infll den gamle pistolsmeden.

"Jag ocks", menade ljtnanten sedan han lyssnat uppmrksamt ngra
minuter. "Hvad r nu att gra?" fortfor han och sg sig ngsligt
omkring.

Han hade knappt hunnit f sista ordet fver lpparne, d hsttrampet
bakom flyktingarne hrdes nnu tydligare. Till slut kunde fven deras
ron uppfnga dessa ord:

"Skynda p! Tusen gulden t den, som lefvande fngar affllingen Joseph
von Bierich!"

"Jo, nu vet jag hvad jag har att vnta", mumlade denne fr sig sjelf,
"men lefvande ska' de inte f mig, det lofvar och svr jag."

"D vill jag d med dig", infll Annchen, som hrt ljtnantens ord,
"jag vill ej fverlefva dig."

De lskandes hnder mttes i en handtryckning, som sade mer n tusen
ord, tusen eder.

Frfljarne kommo emellertid nrmare. Joseph von Bierich och mster
Wolf gjorde sig i ordning till frsvar.

"Se der", sade den gamle pistolsmeden och rckte ljtnanten en
konstfrdigt arbetad pistol, "jag tror att den skall gra nytta fr
sig."

Sedan Annchen blifvit tillsagd att rida ett stycke framt, fattade de
bda modige mnnen posto vid sandsen. Qvllens skymning gjorde att
frfljarne icke riktigt kunde se huru mnga deras motstndare vore.
Nr derfr bde Joseph von Bierich och mster Wolf samtidigt affyrade
sina pistoler med den verkan att tv af frfljarne beto i grset,
studsade de andre fr ngra minuter. Officeren uppmuntrade dem likvl
genom att frnya sin frra uppmaning:

"Tusen gulden t den, som bringar mig Joseph von Bierich lefvande!"

"Den der karlen mste vara ofantligt rik eftersom han s der onyttigt
kan bortkasta tusen gulden", sade mster Wolf skmtsamt.

Ljtnanten svarade ingenting. Han frskte att med sina blickar
genomtrnga qvllens skymning och upptcka sin hatfulle frfljare, men
han sg framfr sig ingenting annat n mrka skuggor, som svfvade hit
och dit.

Pltsligt blef det nytt lif i dessa skuggor. De ordnade sig och
strtade framt.

"Nu gller det", sade Joseph von Bierich. "Lefvande ska' de aldrig ha
mig."

"Ni unnar sledes ingen att frtjena de tusen guldena", infll mster
Wolf, nnu skmtande.

"Nej, vid den evige Guden jag det gr", utbrast ljtnanten, som knde
sig smittad af den gamle pistolsmedens goda lynne.

Svrmen kom med en frfrande hastighet. Det var som om en lavin
hastigt rullat ned fr ett skyhgt berg.

Men just i detta gonblick kom ocks hjelpen.

Frn vgen till Naumburg sprngde i detsamma en ryttartrupp fram, och i
spetsen fr denna red Gustaf II Adolph sjelf. Han hade redan p afstnd
hrt de kejserliges annalkande och ville nu ha en dust med dem.

Om de pfviske var en lavin, s var Gustaf Adolph med sin ryttarflock
en blixt, som oemotstndligt slog ned. Inom ngra f minuter var
handgemnget allmnt.

Den svenske konungen rkade genast p den sterrikiske officeren. Denne
var ingen oskicklig fktare och konungen hade fr den skull svrt att
f bugt med honom.

Kring de i envige kmpande bildade svenskar och sterrikare en ring och
alla fljde med andls spnning, s godt den starka skymningen det
tillt, striden.

Slutligen vacklade sterrikaren vid det hugg, som Gustaf Adolph riktade
mot hans hufvud. Han frskte vl att resa sig nyo i sadeln, men ett
nytt hugg kastade honom med klufvet hufvud ned till marken.

Denna utgng af enviget blef signal till allmn strid. Osterrikarne
erhllo frstrkning, s ocks svenskarne, men till slut mste de
frstnmnde vika.

Vlbehllna medfljde Joseph von Bierich, Annchen och mster Wolf till
svenska lgret. Dagen derefter hittades Franz Grndlers lik vid en af
vderqvarnarne. Denna ln fick han fr sin lmskhet. Heinrich Mayer,
Annchens far, och Mathias Grndler blefvo aldrig mera synlige i den
trakten. Antagligen hade de omkommit d Wallenstein dagen derefter, den
sjette november, lt stta hela staden Ltzen i eld och lgor.

       *       *       *       *       *

Den sjette november brjade med dimma. Hrunder ordnade sig likvl de
bda hrarne till slag. Utgngen veta vi. Segern var visserligen vr,
men dyrkpt med Gustaf II Adolphs dd, en frlust som i dessa tider var
oersttlig.

Joseph von Bierich hade manligen kmpat i Gustaf Adolphs flje, och kom
betckt med sr frn striden till den vntande Annchen. Det lilla
mjlnarhemmet var genomborradt af hundratals kulor, ty omkring detta
hade den hetaste striden sttt.

Det reparerades dock ter, och ngra mnader derefter firade Joseph von
Bierich och Annchen Meyer sitt lyckliga brllop.

Jakob Eriksson hette en af konungens ridknektar. Med tillhjelp af
tretton bnder och "under suck och trar" vltrade han en stor sten
till den plats, der Gustaf II Adolph dragit sitt sista andetag. Stenen
kallas nnu i dag fr "Schwedenstein".

Fr ngra r sedan firades tv hundra och femtionde rsdagen af
hjeltekonungens dd i det ofvan nmnda slaget med stora hgtidligheter
bde p tysk och svensk jord. M vi ocks aldrig frgta, att det var
genom Gustaf II Adolphs uppoffrande hjelp, som vi erhllo den
samvetsfrid, som vi nnu ega. Hvem vet huru det kunnat gestalta sig, om
Wallenstein gtt segrande ur striderna!

Joseph von Bierich och hans fagra hustru vlsignade ocks i alla sina
dagar Gustaf Adolphs minne. Utan hans mellankomst vid sandsen skulle de
troligtvis aldrig kunnat bli frenade.

Efter slutad fred flyttade fverste von Bierich, ty denna post hade
Joseph uppntt under det han kmpade med Banr och Torstensson,
tillbaka till fdernehemmet, det han nu tog i arf efter fadren, och
blef sedermera hufvudman fr en i sterrike hgt uppburen tt, som nnu
den dag, som i dag r, stter sin hgsta ra uti att vara protestanter.

Men vid Ltzen talades lnge endast om den hga lycka som den fattiga
mjlnarflickan Annchen Mayer gjorde.








End of Project Gutenberg's Mjlnarflickan vid Ltzen, by J. O. berg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MJLNARFLICKAN VID LTZEN ***

***** This file should be named 52884-8.txt or 52884-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/2/8/8/52884/

Produced by Tapio Riikonen

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
