The Project Gutenberg EBook of Skrddarne i Greiffenhagen, by J. O. berg

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.



Title: Skrddarne i Greiffenhagen
       Julberttelse frn trettioriga kriget

Author: J. O. berg

Release Date: August 10, 2016 [EBook #52772]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKRDDARNE I GREIFFENHAGEN ***




Produced by Tapio Riikonen






SKRDDARNE I GREIFFENHAGEH

Julberttelse frn trettioriga kriget


Af

J. O. BERG





Stockholm,
F. & G. Beijers frlag.
1891.




1.


Martin Luther, en af sin tids mktigaste snillen, hade skakat
pfvedmet djupt i dess grundvalar. Hans efterfljare blefvo efter hand
flere, och inom kort voro de s manstarke, att de vgade bjuda
sterrikiske kejsaren, den katolska lrans frkmpe i Tyskland,
spetsen. Det var i Bhmen, i dess hufvudstad Prag, der nnu
minnesmrken efter svenskarne och Knigsmark finnas, som lgan frst
brt ut. Det var der, som de bmiske herrarne, nnu tiilgifne den lra,
som Johan Huss, Luthers fregngare, predikat, och bland desse Mathias
von Thurn, en sedermera under Gustaf Adolfs krigstg srdeles
ryktbar svensk krigare, med vld drefvo kejsarens utskickade ur
samlingssalarne. Drifrn spridde sig ocks blixtsnabbt den lga, som
sedan under mera n ett fjerdedels sekel frhrjade Germaniena jord och
frminskade dess befolkning i betydlig grad. Krigets lycka skiftade
bestndigt. An hade katolikerna, n protestanterna fvervigten, men
mest likvl de frst nmnde genom sine ypperliga fltherrar Tilly och
Wallenstein. S beslt ndtligen Danmarks krigiske monark att ila de
frtryckta protestanterna till hjelp. Viljan var god, men frmgan
strckte sig icke just lngt, ty genom slaget vid Lutter am Barenberge
slutade hans korta flttg. Hans lnder versvmmades af Wallensteins
roflystna skaror, och det var endast med stor nd som han erhll fred.
Till hvem skulle nu Tysklands frtryckte protestanter vnda sig? Fans
det vl ngon, som skulle vga trda upp mot den mktige man, som
svurit en dyr ed p att intaga det hrdnackadt frsvarade Stralsund,
"fven om det vore bundet med kedjor vid himmelen?"

Ja, en sdan fans, och det var Sveriges unge konung, Gustaf II Adolf,
han, som af Polens konung med vld mste tilltvinga sig konunganamnet.
Han gick sommaren 1630 med en liten hr, knappt 15,000 man stark, blott
en obetydlighet i jemfrelse med de kejserliga armerne, modigt fver
till Tyskland, landsteg sjelfva midsommardagen p Usedom, och brjade
ofrdrjligen sitt dla befrielseverk. Hans frtrstan stod till Gud
och de tyske protestantiske furstarne, och af bda erhll han hjelp.
Hans segerbana var kort, men den var glnsande som ingen annans, och
fljderne deraf blefvo, att vi, den dag som i dag r kunna sitta lugna
fr det pfviska fvervldet med dess despotism och dess styggelser.
Det var i brjan af denna hans lysande segerbana, som de hr nedan
skildrade hndelserna tilldrogo sig.

En af den lilla staden Greiffenhagens frnmsta gator var Helgonagatan,
som tog sin brjan vid Oderfloden och derefter lopp rakt igenom staden
p lngden. Ssom varande en af pulsdrorna i Greiffenhagen, pryddes
denna gata icke blott af de frnmsta och vackraste husen, utan fven
af de strsta butikerna, der de olika alstren af den tidens odling och
flit voro att finna. Der utbjdo kldmklarne sina granna tyger, der
prisade vapensmederna frtrffligheten hos sina vapen, en starkt
efterfrgad vara i dessa oroliga tider, der ljdo ocks frn stadens
frnmsta nringsstlle, "Kung Gambrinus", kroaternas och wallonernas
snger, under det stadens borgare och handtverkare mera lgmldt
utbytte sina tankar om stllningar och frhllanden.

I nrheten af nmnde nringsstlle lg ett vackert tvvningshus
tillhrigt msterskrddaren Hans Wippenbach, lderman fr sitt skr.
Den vrdnadsvrde mstaren tnjt allas aktning och var fven frtjent
af den. Hvad som ocks bidrog till att hja hans anseende och fven i
viss mn sprida glans fver hans fdelsestad, var att Hans Wippenbach
var en fullndad mstersngare, som tre gnger vunnit frsta priset i
Nrnberg, dit han begifvit sig p besk till der boende slgtingar. Och
fven nu, p gamla dagar, kunde "mster Hans", ssom han vanligtvis
benmdes, sjunga vackra saker om ett uppgifvet mne. Dermed brukade han
ocks vid gillen och andra hgtidliga tillfllen uppbygga sina hrare.

Men den dag, p hvars afton vi beska den gamle, eller dagen fre
julaftonen 1630, sjng icke "mster Hans". Hans ga var sorgset och
hans fjt tunga, der han med hnderna p ryggen vandrade fram och ter
i sitt arbetsrum, belget en trappa upp i det ofvan nmda huset. Han
var icke heller ensam, ty i den stora och med bibliska bilder utsirade
lndstolen hade hans yrkesbroder, den ett par r yngre msterskrddaren
Franz Schwanenfelz, tagit plats. Denne var isynnerhet vida beryktad fr
sin stora kroppsstyrka och sin frmga att handtera slagsvrdet. Ocks
var det han, som vid alla inom staden frefallande misshlligheter,
ngonting vanligt, alldenstund innevnarne bestodo af protestanter och
papister, anfrde de frre, och nstan alltid med framgng. Nu hade han
dock varit ndsakad att fr egen skerhets skull sticka svrdet i
skidan sedan katolikerna blifvit honom betydligt fverlgsne genom den
hjelp de erhllit, nr den kejserlige fltmarskalken von Schaumburg
frlade italienaren Fernando da Capua med 2,500 man i staden. Men
grmelsen hrfver hll hans starka sjl i stndig spnning, och dag
efter dag forskade han ifrigt efter ett gynsamt tillflle att f
utkrfva en blodig hmnd p de fvermodiga fienderna, som icke aktat
fr rof att tv gnger utplundra hans hus, den andra gngen s
grundligt, att den gamle mste njuta sin hvila snart sagdt p bara
golfvet.

Den ofvan nmnda dagen var Schwanenfelz mkta vred, och han hade kommit
till sin vn endast i afsigt att riktigt f utgjuta denna sin vrede.
Sedan han fr den skull fverlagt en stund och mer n en gng hftigt
dragit slagsvrdet ur skidan, som ville han med ens hugga till, sade
han:

"Stanna, Hans, och hr hvad jag har att sga."

Mstersngaren gjorde halt och nrmade sig den stora lndstolen,
nyfiken att f hra hvad yrkesbrodern nu hade fr en jobspost att
frambra, ty af tonfallet i Schwanenfelz' rst slt han sig till, att
underrttelsen icke skulle vara af det lyckliga slaget.

Schwanenfelz fortfor:

"Den der Fernando da Capua har frtjent alla mjliga evighetens straff,
och om hans brder, och hundratals lata munkar ville lsa tusende
messor fr hans svarta sjl, s borde dessa bner nd icke kunna
befria honom frn skrselden."

"Hur s", infll Wippenbach ifrigt och en smula frargad. "Du talar som
om du fvergtt till de pfviske igen. Hvad ha vi att skaffa med deras
messor och skrseld."

"Sakta, broder", bjd Schwanenfelz. "Du vet nog att jag r stndaktig i
vr rena lra, men ser du harmen frifrade mig och d yttrade jag ord,
som ej voro fverenstmmande med vra sigter. Men nog r han grym, den
der lmske och hgmodige italienaren! Jag vill nu inte tala om hans vid
dryckesbordet i frrgr afgifna lfte att inom tta dagar tga till
Stettin och der sl hufvudet af alla de svenska generalerne; det der r
bara ett tomt skryt, som ingenting har att betyda. Det r i stllet
verkligheten, som jag vill framhlla fr dig. Du gr ju sllan ut, och
kan sledes inte f reda p s mycket som jag."

"Tala, tala", bad "mster Hans", hvilkens harm genast lagt sig, i det
han drog fram en stol och tog plats midt emot yrkesbrodern.

Schwanenfelz fortsatte:

"Du vet, att en af vra skickligaste vapensmeder, Wanfried Holtz, r
varmt tillgifven vr sak. Hans pansarskjortor och harnesk ro ocks
ifrigt efterfrgade. Nvl, i gr fick Fernando da Capua hra att
Wanfried hade ett stort lager deraf undangmdt i ett magasin lngre ned
vid floden. Vips var den italienske rfvaren der i spetsen fr ett par
hundra kroater, skte igenom magasinet frn golfvet och till taket, men
fann inte s mycket som en stormhatt en gng. Med ett ord: han blef s
i grund lurad, som ngonsin en menniska kan bli det!"

"Bra, bra!" ropade Wippenbach, "men hur hade det gtt till?"

"P ett mycket enkelt stt. Wanfried hade p omvgar ftt knnedom om
de kejserliges frestende besk, och som det inte ingick i hans plan
att klda upp vra motstndare med dessa frtrffliga skyddsvapen,
snde han sin ldste pojke, den qvicke och skicklige Gerhard, om natten
med ett par btar till Stettin. Nu i draget r vl hela lasten i
svenskarnes hnder, och deras officerare behfva sannerligen inte
skmmas fr att draga p sig mster Wanfrieds skjortor! De st emot
kroathuggen och wallonkulorna, om ngon pansarskjorta gr det."

"Bra, bra!" utbrast "mster Hans" fr andra gngen, "det ska' den gamle
hederlige Wanfried ha sig ett tack och ett rligt handslag fr, och
mjligtvis en sng vid det frsta gille, som blir efter vr befrielse."

"h", infll Franz Schwanenfelz och hans gon voro fuktiga, "han
behfver inte mera p denna jorden ngon tack eller en vns rliga
handslag, och hvad sngen betrffar, s hr han nog en vackrare sdan
af himmelens englar."

"Hvad", skrek "mster Hans" till och ryggade frskrckt tillbaka, "r
han dd?"

"Joo, s str det till, Han, den hederlige mannen, som aldrig ltit en
lgn, fven om nden skulle gjort en sdan behflig, komma fver sina
lppar, han sade frimodigt till den rasande kroaten, att han sndt
vapnen till svenskarne, och att han gladde sig fver, att p detta stt
kunna lgga i dagen sin krlek till den rena lutherska lran. Och hvad
fljden blef, det kan du nog frst. Han hade knappt hunnit tala till
punkt, frrn kroaterna p sin anfrares befallning kastade sig fver
honom, och inom ett par minuter var hans kropp s sndersargad, att
hans bsta vnner icke skulle kunnat knna igen honom. Derefter
upphngdes den dda kroppen i en galge utanfr magasinet, och fver
hans hufvud lt da Capua stta upp en tafla med denna inskrift: 'Gnge
det s hvarje kttare, som ej hrsammar kejsarens bud!' Nr den vilde
kroaten sedan red tillbaka flde han hotande ord om oss och vr stad,
och hvem vet om inte denna jul blir den sista, som vi f skda i denna
verld. Himmelen beskydde oss, och snde snart vra befriare oss till
understd!"

"Er bn r hrd, 'mster Franz", hrdes i detsamma en vlljudande
ungdomlig stmma frn drren, och innan de bda gamla hunno hemta sig
frn den bestrtning, som intog dem vid denne tredje persons
upptrdande, hade en smrt ljuslockig yngling hastat fram till Hans
Wippenbach och slagit sina armar om hans hals.

"Du hr, Arnold, min son", utbrast "mster Hans", och hans hnder
darrade vldsamt, d han lade dem p ynglingens hufvud. "Hvar har du
varit under desse fyra dagar? Har du varit en fnge hos vra grymme
fiender? Och hvad var det fr ord du utkastade, nr du s ofrmodadt
trdde in? Bertta, bertta!"

Arnold frtljde, stende framfr fadren, som nnu hll en af hans
hnder i sina:

"Fader, blif ej ond p mig. Jag kunde ej motst det begr som mktigt
arbetade inom mig, nemligen att med egna gon se vr befriare, och, om
mjligt, gifva honom del af vr belgenhet. En natt fr fyra dagar
sedan smg jag mig ut ur huset, kom oantastad ned till floden och
fljde springande dess strand. Jag ville mnga gnger sjunka ned af
trtthet, men faran och det mktiga begret hllo mig uppe. I dagningen
sg jag Stettins tornspiror hja sig ur dimman. Hur glad knde jag mig
ej, och hur lugn blef jag inte d jag sttte p en afdelning svenska
soldater. Jag trodde till en brjan ej mina gon. Var det verkligen
svenska soldater, desse tarflige mn, af hvilka en grskggig krigsbuss
delade med mig sitt brdstycke, d han hrde, att jag var hungrig? O,
huru olika ro ej dessa krigare mot de kejserlige! Vnligt helsade de
mig, och nr jag nmnde fr dem min tr att f se deras konung, sade
den gamle grskggige, i det han leende pekade p en man, som red
frbi, och fr hvilken alla blottade sina hjessor: Se der, min gosse,
det r vr kung. Jag glmmer aldrig med hvilken stolthet och p samma
gng krlek han yttrade dessa ord, och inte heller glmmer jag, om jag
nnu lefde i tusen r, de knslor, som bemktigade sig mig. Jag har ej
frmga att redogra fr dem, men det vet jag, att en oemotstndlig
makt dref mig ned p mina kn, under det mina lppar stammade ngra
ord, dem jag ej nu kommer ihg."

"Du har sett vr befriare", utbrast fadern med glad stmma.

"Och du har kanske fven talat med honom?" frgade Franz.

"Ja, det har jag", svarade Arnold och hans rst darrade af
sinnesrrelse. "Kungen sg mig och han vinkade t mig att stiga upp.
Jag gick fram till honom, och nr jag kom inom hrhll, frgade han mig
hvem jag var och hvad jag ville. Jag berttade allt fr honom, sade i
hvilken belgenhet vr stad var och bad honom, och hr fll jag ter p
kn, att han skulle komma till vr rddning."

"Och hvad svar fick du?" infllo de bda gamla ifrigt.

"Stig upp, min gosse", sade kungen. "Endast fr Gud bjer man sitt kn.
Jag r blott en svag ddlig ssom du, men om det r den Hgstes vilja,
skall jag inom kort komma eder och eder stad till hjelp. Res i frid
tillbaka och bed vra trosfrvandter, att de ro stndaktige och ej
rdas fr de pviskes anklang. G, sade han, och sg p mig s mildt,
att jag fick trar af tacksamhet i gonen. Men nu skola vi vara glade",
utbrast den liflige ynglingen och omfamnade de bda gamle, "ty vr
rddare r redan p vg!"

"Gud vare lof!", sade Hans Wippenbach och knppte fromt hnderme
tillhopa. "nnu en gng skall det kanske frunnas mig att f hra Guds
rena ord predikas i vra tempel."

"Amen", infll Franz Schwanenfelz, i det han reste sig. "Mitt svrd r
slipadt tillreds, och nr svensken kommer, ska' han finna mig i spetsen
fr de vra."

"Mig ocks", utbrast Arnold och hans gon tindrade af gldje. "Men du,
gamle fader, inte kan -- --"

Tre hrda slag p den jernbeslagna ekporten kommo hela huset att darra.
Arnold ilade fram till ett fnster, men hade knappt hunnit kasta en
blick ut p gatan, frrn han frskrckt ryggade tillbaka, under det
hans lppar uttalade dessa ord:

"Kroaterne!"

Nedifrn hrdes ocks, i detsamma som slagen p porten frdubblades, en
stark stmma uttala denna hotelse:

"ppna i kejsarens namn, annars bryta vi oss in med vld!"

Den gamle Hans Wippenbach sjnk tillintetgjord ned i den lndstol Franz
suttit uti. Denne deremot ryckte slagsvrdet ur skidan och hotade att
sticka ned hvarenda kroat, som vgade titta in i rummet. Slutligen
upplyfte "mster Hans" det mot brstet nedsjunkna hufvudet och sade med
matt stmma:

"Arnold, g ned och ppna. Som frstndige mn tillhr det oss att bja
oss fr fvermakten. Min broder", sade han till Franz Schwanenfelz, nr
sonen frsvunnit, "det skulle vara en ren galenskap att frska ett
motstnd. Ltom oss underkasta oss detta de. Snart r befriaren hr,
och d -- -- --."

"Du har rtt", afbrt honom Schwanenfelz, i det han stack svrdet
tillbaka i skidan. "De pviskes tid r snart all."

Stende midt p golfvet och med armarne korsade fver brstet invntade
han derp kroaterne, hvilka under grofva frbannelser hrdes storma
uppfr trappan.




2.


Julafton har i alla kristna lnder en stor betydelse och firas ssom en
gldjens, en frsoningens dag. Invnarne i Greiffenhagen hade ocks
haft fr sed att helighlla denna dag, och de skulle ocks hafva gjort
det offentligt detta r (1630), men kriget med dess frbannelser lg
tungt p hvarje sinne, och gjorde att hvar och en hellre stngde sig
inne med de sina, oroligt afbidande hvad som komma skulle. De fliga
katolska ceremonierna i templen hade visserligen frsiggtt under
tillopp af en stor menniskomassa, men efter deras slut genomstrfvades
gatorna lika fullt af larmande soldathopar, som tillstlde vilda
upptrden och frorttade fredlige borgare, vare sig att de tillhrde
vnner eller fiender. Med ett ord: de kejserlige uppfrde sig alldeles
s, som de blifvit vane vid under Wallensteins anfrande. De spelade
herrar med ett fversitteri, som mngen gng kom flere katoliker att
uppriktigt nska deras aflgsnande. Under Tillys och Wallensteins
segertg genom de rika protestantiska lnderna hade soldaterna vant sig
vid ett yppigt lefnadsstt. Guld aktade de ringa, ty sdant hade de mer
n de behfde. S kom fr de kejserlige en helt annan tid. De fordom
rika lnderna, som de tillrckligt brandskattat, kunde icke mera
tillfredsstlla deras nstan omtliga behof. Der de frut varit vane
att finna fverfldet, sttte de nu p nd och torftighet. Och ndock
mste de lefva, ty kejsaren gaf dem ej ngon sold. De voro hnvisade
till sig sjelfve och sin egen frmga att hjelpa sig fram. Lgger man
hrtill att disciplinen var till ytterlighet frslappad; ja, nstan
blott ett tomt ord, isynnerhet i den trupp, som Fernando da Capua hade
under sitt befl, och som till strsta delen bestod af utskummet af de
fordom s stolta katolska hrarne, s r det icke svrt att gra sig
ett begrepp om hvad det folk, som rkade ut fr dessa krer, hade att
utst. Ocks var den fordom smtt frmgna staden Greiffenhagen nstan
bragt till fattigdom.

De katolska messorna hade frklingat, menigheten strmmade ut ur
templen, en del fr att irra omkring p gatorna, en annan del, och det,
den strsta, fr att begifva sig till sina skflade hem. Och fr dem,
som tnkte p det frflutna, stod det nrvarande ssom en dyster,
hotande verklighet, den der i nsta gonblick kunde falla fver deras
hjessor, och i ett nu krossa dem. Icke blott protestanter, utan fven
katoliker hade klart fr sig, att de stodo p randen af en afgrund. Ett
enda ord af Fernando da Capua, och de skulle strtas dit fr att
jemmerligen omkomma. Dagarne fre julaftonen hade bud kommit om
Passewalks frstring, denna illbragd, som knappt har sitt motstycke i
krigshistorien. Kanske var samma de mnadt Greiffenhagen.

Intet under sledes att stadens invnare bfvande betraktade Fernando
da Capua, der han efter messorna red genom gatorna. Intet under heller,
att mnga i djupet af sina hjertau nskade, att jorden mtte remna och
uppsluka denne rofgirige man med hans flje och allt!

I det stora af tjock tobaksrk nedsvrtade rummet p lkrogen "Kung
Gambrinus", stadens frnmsta lstlle, var p sjelfva julaftonen en
stor samling folk. Der, i ena hrnet, halfsof en rusig kroat, d och d
sprittande upp ur sin dvala fr att draga svrdet och dermed hota de
nrvarande. I ett annat hrn satt den gamle wallonen, en qvarlefva frn
de lysande dagar, d "friedlndaren" och den gamle Tilly tflade om
hvem, som betydde mest, och d Tysklands frdmjukade furstar knappt
bevrdigades med en blick frn desse "diktatorer", hvilka till och med,
om det glde, voro nog tvermodiga att trotsa kejsarens befallningar.
Medan han tog djupa klunkar ur bgaren och bolmade digra rkhvirflar ur
pipan, spejade han med skarpa gon omkring och lyssnade med spnda
rhinnor om tillfventyrs ngot ord, ngon ofrsigtig mening, som kunde
tydas ssom frklenande fr "hans katolska majestt", eller den
pfviska lran, skulle uttalas.

Och ve den, som icke hr gaf noga akt p sig sjelf. Ingenting skulle
kunna rdda honom. Mellan dessa bda svrmade soldater om hvarandra,
rkande, drickande och icke s sllan afgrande sina tvister med
knytnfvarne.

Utanfr "Kung Gambrinus" trffades, just d larmet ntt sin hjdpunkt,
tre yngre borgare, goda lutheraner och i frigt vl ansedda
handtverkare.

"Svra tider", sade den frste, en groflemmad gevrssmed, under det han
frstulet blickade in i krogrummet, hvars ytterdrr stod halfppen.
"Hafven I hrt den ledsamma hndelsen?"

"Hvilken hndelse?" sporde de tv andra med en mun.

"Jas, I ren okunniga derom. N, s hren d! Gamle 'mster Hans' och
Franz Schwanenfelz samt Arnold Wippenbach hafva i gr afton blifvit
fngslade, misshandlade och frde till fngelset. Jag hrde fr en
stund sedan en wallon och en kroat samtala derom, och de menade p, att
deras beflhafvare nog skulle gra processen kort och lta skjuta dem."

"Nr?" sporde ter de bda andra gemensamt.

"I morgon p sjelfva juldagen efter messornas slut", svarade
gevrssmeden. "Den frdmde italienaren tror att det var de, som
fvertalade Wanfried Holtz att snda sina brynjor, harnesk och
pansarskjortor till Stettin och derfr mnar han lta dem f samma slut
som den olycklige vapensmeden."

"Det vill sga, att han frst lter sina vilddjur till kroater nstan
stympa dem och sedan hnga upp dem, liksom ett par grofva missddare",
infll Robert handskmakare, under det han bet ihop tnderna af ilska.

"Troligtvis", infll gevrssmeden; "men hr r inte rdligt att st
lngre. Vilddjuren der inne brja redan att trsta efter blod. Jag gr
hem till min stackars sjuka Annchen och mitt barn. M hnda f vi ej
vara tillsammans ens fver julhelgen, ty det sges att Fernando da
Capua nnu rasar hftigt vid tanken p de der btlasterna, som Gerhard
lyckades komma undan med, och hvem vet om han ej i sin frbittring
befaller sine hejdukar att stta eld p staden och utan frskning
drpa oss. Den, som kan vanhedra Guds hus och drifva gck med heliga
ting, han kan ocks lna sin hand till hvilket bofstreck som helst,
isynnerhet om han, ssom denne italienare, r en kta jesuit. Farvl
s lnge, mine vnner! Kanske terse vi hvarandra under gladare
omstndig -- -- --"

Den hederlige gevrssmeden hann icke fullborda sin mening, ty en hand,
som ltt lades p hans skuldra, kom honom att hejda sin tunga och
hftigt vnda sig om, medan han blixtsnabbt frde hgra handen till
lderbltet, i hvilket han dolt tvenne ypperliga dubbelpistoler af egen
tillverkning. Han trodde fullt och fast, att det var en af Fernando da
Capuas spioner, som hrt hans ord, och som nu ville arrestera honom.
Men hans vrede upplste sig i ett enda ord af lutter frvning.

"Gerhard!" utbrast han, och hans bda fljeslagare uttalade ocks
nstan samtidigt detta namn. "Hur kan du vga dig hit efter hvad som
skett? Vet du d ej hvilket de, som drabbat din far?"

"Jo, jag vet det", svarade ynglingen sorgsen, "och jag vet fven, att
bda hans bste vnner, 'mster Hans' och Franz Schwanenfelz samt
Arnold ro i fngelset, misstnkte fr delaktighet i min faders brott,
som katolikerne kalla det."

Och vid dessa ord spelade ett bittert lje kring hans hrdt slutna
lppar. Han fortfor:

"I skymningen smg jag omkring i nrheten af det hus, der fngarne
frvaras. Det ligger alldeles invid floden. Kunde vi blott f veta i
hvilket rum de ro, s -- -- --"

"Tala lgre, pojke", afbrt handskmakaren och lade hastigt ena handen
fver Gerhards mun. "Hr ha vggarne ron."

De fyra mnnen drogo sig frsigtigt ngra steg tillbaka, s att mrkret
kom att ligga ttare omkring dem. Sedan de noga sett sig omkring och
med tillhjelp af hrseln skt utforska om ngon lyssnare dolde sig i
nrheten, fortfor Gerhard:

"Jag mste till hvad pris som helst, frska att rdda min fars trogna
vnner, annars ska' jag aldrig kunna lefva en enda dag lngre med lugnt
samvete."

"Det r vackert af dig", sade gevrssmeden, "men det gr troligen inte
fr sig, s lnge vi ej f hjelp af svenskarne."

"Men, det r just det som vi f, och det redan i morgon", hviskade
Gerhard s lgt, att en spion icke skulle kunnat hra det med mindre
han sttt invid talarens sida. "Jag sg i Stettin att svensken beredde
sig till uppbrottet", fortfor han med samma lgmlda stmma, "och nr
jag frgade efter resans ml, lt man mig frst, att den svenske
kungen hade fr afsigt att helsa p Fernando da Oapua och tillbringa
juldagarne hos oss. Ungefr p samma gng som jag lemnade Stettin, gick
den svenska frtruppen frn Damm, och det r, som I veten, blott tv
mils vg hit."

Gevrssmeden tryckte varmt Gerhards hnder, och handskmakaren stod just
i beredskap att med ngra ord uttrycka sin gldje fver underrttelsen,
d Gerhard med ens vacklade och strtade till marken. Men gevrssmedens
skarpa blickar hade redan, innan det blef fr sent, upptckt orsaken
till ynglingens fall.

"Visste jag inte, att den frdmde italienarens spioner skulle stryka
hr omkring", utbrast han med halfhg stmma och strtade sig med all
makt fver den mrka kropp, som lg ofvanp Gerhard, grep tag i den med
hela sin kraft och slungade den ett godt stycke t sidan. Nstan
samtidigt ryckte handskmakaren upp ynglingen, mot hvars hgra skuldra
spionens dolkstt hade snuddat utan att gra den ringaste skada.

Spionen var nstan gonblickligen p benen, och hans glla rop: "Hitt,
soldarer!" skallade s olycksbdande genom den mrka qvllen. Men det
var ocks sista gngen han uppgaf detta rop, ty med blixtens hastighet
ryckte gevrssmeden en af sina pistoler ur bltet och skt utan att
betnka sig en enda sekund en kula rakt i spionens brst. Han fll utan
att gifva ett enda ljud ifrn sig.

"Nu fort undan!" skrek gevrssmeden. "Den der har utan tvifvel ftt
nog. Nu gller det att se till p hvad stt vi m komma undan!"

Ett frfrligt larm uppstod p "Kung Gambrinus" nr skottet brann af.
Den halfsofvande kroaten sprang upp, som om en orm stungit honom.
Wallonen satte lmuggen s hftigt i stenbordet, att den gick i kras
och slngde pipan rakt i ansigtet p vrden, som svrjande ref sig i
pannan, der det vldsamma slaget trffade. Alla nyktrade i ett enda
gonblick till och nr ropet: "Svensken kommer! svensken r fver oss!"
ljd fver det dfvande larmet, tumlade hela den druckna massan hals
fver hufvud ut genom drren. Larmet p gatan blef nnu vrre, i det
att ute strfvande soldathopar samlade sig. Trngseln p gatan blef
snart frfrlig. Alla frgade hvarandra hvad som stod p, men ingen
kunde svara derp. Ingen observerade heller i mrkret den skjutne
spionen, frrn en beriden patrull kom tillstdes med sina facklor. De
underskte platsen och trffade p den fallne. En vid kappa, som dolt
hans gestalt, hade fallit tillbaka. Ngra officerare gingo fram fr att
taga liket i betraktande, men studsade gonblickligen tillbaka.

"Hvem r det?" frgade en af dem som sg sina kamraters bestrtning,
och som ej knde den fallne.

"Fernando da Capuas biktfar, franciscanermunken Ambrosius", ljd
svaret. En annan tillade genast:

"Ambrosii dd ska' komma att st denna staden dyrt. Da Capua ska' veta
att blodigt hmnas sin frtrogne." Till de omkringstende kroaterna
sade han: "Genomsk noga hela staden. Jag misstnker att det r
vapensmeden Wanfrieds son, hvilken lr hlla sig frdold hr, som
frfvat mordet. Femtio blanka dukater t den som fr honom dd eller
lefvande till mig."

Soldaterna skingrade sig. Somliga gingo tillbaka till "Kung Gambrinus",
der vrden nnu under tysta eder fortfor att gnida sin blodiga panna.
Andra deremot skyndade att verkstlla befallningen och lnge drjde det
icke, frrn starka kroatafdelningar genomkorsade staden i alla
riktningar, antastande och trakasserande hvem de mtte.

Men af flyktingarne funno de icke det ringaste spr. De hade tagit in
p en sidogata, som i en annan riktning ledde ned till floden. Gynnade
af mrkret kommo de oskadde ned till Oderns strand, hvarifrn en liten
farkost fverfrde dem till motsatta sidan, der de tminstone fr
gonblicket voro i skerhet.




3.


Det hus, i hvilket "mster Hans", Franz Sehwanenfelz och Arnold blifvit
inhyste, badade sina murar i Oderflodens vatten. Det var ett gammalt,
till hlften frfallet magasin, fordom frvaringsrum fr spanml, nu
tomt och fvergifvet, utom af rttorna, hvilka ocks med sitt "tislande
och tassande" och sitt pipande lte gjorde de fngne alla mjliga
frtretligheter. Men en lycka i deras bedrfvelse var att de ej blifvit
tskilde. De kunde tminstone nu f utbyta sina tankar.

"Just en hrlig julafton, den hr", brummade Franz Schwanenfelz, "och
till p kpet har den frdmde italienaren tagit ifrn mig vrjan, s
att jag inte ens har ett frsvarsmedel mot de djerfva fyrfotingarne,
som rnna fver mina ben, som om de vore akrobater. Vet du, Hans, hvem
jag tror att vi ha att tacka fr den hr mindre trefliga julafton?"

"Jag menar, att det r da Capuas biktfar."

"Ja, det r alldeles skert. Du vet att jag aldrig kunnat se den
skenhelige jesuiten utan att mitt blod svallat fver. N vl, i gr
frmiddag gick jag som hastigast in i Johanniskyrkan fr att hra p
deras messa, ty jag var ordentligt frargad. Jag blef der inte heller
mnga minuter. Vid utgendet mtte jag pater Ambrosius, den jag skulle
vilja kalla djefvulen i egen person. Han stannade nr han fick syn p
mig och sade: 'Hvi har du blifvit en afflling Franz Schwanenfelz? du
var dock i din mannalder den rtta heliga kyrkan varmt tillgifven'."

"Och hvad svarade ni d, mster Franz?" infll Arnold, d Schwanenfelz
gjorde en paus.

"Jag svarade s: s lnge jag var ett nt, trodde jag p eder, men
sedan jag genom att lsa bibeln och Martin Luthers skrifter ftt gonen
ppna fr edra fel och edra vedervrdigheter lemnade jag eder, och
aldrig mera ska' jag erknna pfvens och de late munkarnes fvervlde."

"Bra sagdt", infll Hans Wippenbach, "men ofrsigtigt i alla fall. Det
r utan tvifvel detta ditt frimodiga svar, som vi ha att tacka fr att
vi sitta hr nu."

"Tror jag ocks", sade 'mster' Franz, "ty munken gaf mig en s hatfull
blick, att jag ordentligt hajade till. Troligtvis gick han genast till
Fernando da Capua och berttade alltsammans. Jag vill ej nska min
medmenniska ngot ondt, men sannerligen vid Gud, att jag skulle ha
ngot emot om den skurkaktige franciscanern finge pinas mer n andra i
den skrseld, som bde du och jag en gng trodde p, ty det r han
vrd."

"Far, far", utbrast Arnold, som en stund hllit p med att underska
fngelserummet, "nu tror jag, att jag vet i hvilket rum vi befinna
oss."

"S, jaha, du brukar ha god blick, pojke. Sjung ut med hvad du har p
hjertat. Har du p samma gng kunnat finna ngot medel till flykt, s
vore det krkommet, ty det anar mig, att vi i annat fall ej skola se
morgondagens sol nedg."

"Om jag ej misstagit mig, s ligger vgen till flykt temligen ppen fr
oss", svarade Arnold, "ty ngra rs gammalt murbruk plgar ej vara
fastare, n att det utan stor svrighet kan genombrytas, och det till
och med p ganska kort tid. Jag har s mnga gnger hrt berttelsen om
hur aflatskrmaren Tezels efterfljare, Arcimbaldus, som satt fngslad
i detta hus, en natt vid juletid flydde undan, att jag aldrig kan
glmma den. Emellan detta fnster", fortfor han och pekade p en glugg
hgt uppe p vggen, "och golfvet genombrt Arcimbaldus vggen och
begaf sig ut. Hlet murades sedan igen och -- -- -- men det der knner
ni nog lika bra som jag ty -- -- --"

"Du har rtt, Arnold", afbrt Franz Schwanenfelz, i det han gjorde
stora gon. "Den der historien har jag alldeles glmt, nda till dess
du nu pminde mig derom. Den kommer oss nu vl till pass, emedan den
gifver oss en fingervisning till att -- -- --"

Msterskrddaren tystnade d drren i detsamma ppnades och tvenne
personer intrdde. Den som gick frst, bar en lampa, hvars sken ganska
tydligt upplyste det lilla rummet. Arnold hade hastigt lemnat sin plats
vid vggen, den han hll p att noga underska.

Bakom den, som bar lampan, syntes en person, ttt insvept i en fotsid
kappa af purpursammet. Hela hans hllning frrdde en frnm person.
Han stannade ngra gonblick framfr de tre fngarne, och "mster Hans"
tyckte sig, ssom han lngre fram plgade bertta, se den okndes gon
lysa som tvenne brinnande eldkol. Pltsligt sjnk purpurkappan till
golfvet och framfr de fngne stod en man i medelldern och ikldd en
rik italiensk riddardrgt. Hans frsta ord lydde:

"Knnen I mig?"

"Fernando da Capua", ljd det enstmmigt frn de tre fngarnes lppar.

"Rtt gissadt", sade italienaren, i det hans lppar drogo sig till ett
hnleende. "Jag har sjelf kommit hit fr att bebda eder, att eder
sista dag randas i morgon, s framt I ej viljen terg till den lra,
som I fvergifvit, nemligen den katolska. Hvad svaren I?"

"P den frgan hafva vi ej ngot svar att afgifva", sade "mster Hans"
med fast stmma. "Jag och min kamrat", och hrvid pekade han p Franz
Schwanenfelz, "ro redan till-ren komne, och hvad min son Arnold
betrffar -- -- --"

"Ah, honom mnar jag spara till andra tider", afbrt da Capua under ett
vidrigt skratt. "Det r ondt om ungt folk nu fr tiden, och kejsaren
kan nog behfva friska armar i sinom tid. Dessutom behfver man i mitt
hemland goda arbetare, och det psts ju hr i staden, att din son
Arnold redan vid sina unga r r s god msterskrddare som trots ngon
efter tjugo rs praktik. Fr resten skolen I bota fr pater Ambrosii
dd, ty det r utan tvifvel p edert franstaltande som han fr en
timme sedan blef skjuten utanfr 'Kung Gambrinus'."

"Ambrosius skjuten! Den skenhelige skurken har sledes redan i qvll,
p sjelfva julafton, farit till helvetet, som s lnge vntat honom",
utbrast Franz Schwanenfelz, i det han slog ihop hnderna. "Himlen har
d bnhrt mig. Gud vare lofvad!"

Fernando da Oapua sg bokstaftigen ut som ett lefvande frgetecken, der
han med uppsprrade gon, vidppen mun och framtlutad kropp afhrde
msterskrddarens utgjutelser, gngne rakt frn hjertat. Rytande af
raseri drog han sin vrja, och hade icke "mster" Franz s vigt kastat
sig t sidan, skulle han troligtvis icke ens ftt se juldagens sol
uppg. "Mster Hans" och Arnold hade slutit sig intill hvarandra,
beredde p att d i hvarandras armar.

Fernando da Oapua var sydlnding, och het som en sdan. Hans vrede var
dock snart fvergende, icke s till vida, att den frsvann; lade blott
hmsko p den fr gonblicket, fr att vid ett annat tillflle lta den
utbryta s mycket hftigare. Med ett iskallt hnleende kring de tunna
lpparne sade han:

"Dig vill jag spara till lngre fram, men d ska' du d den
qvalfullaste dd, som kan upptnkas. Med detta 'lngre fram' menar jag
tills i morgon, och jag svr vid mitt skgg, att hvarken du eller dina
medfngar skola se nsta sol g ned, svida I ej tervnden i den
katolska kyrkans skte."

Fngarne svarade med en mun: "Aldrig skola vi bja vra nackar en gng
till under de pfviskes ok. Heldre frdraga vi den smrtsammaste dd."

Fernando da Capua log, men det var med en ond andes leende, d han
redan i frvg frssar vid tanken p sina offers qval. Sedan
Italienaren ganska uppmrksamt underskt rummet, aflgsnade han sig med
en hotelse p lpparne. Lnge lyssnade fngarne till ljudet af hans
bortdende steg, men nr dessa frsvunnit utbrast Arnold lifligt, i det
han tryckte fadrens och Schwanenfelz' hnder:

"Nu eller aldrig. Ltom oss frska att genombryta muren. Med frenade
anstrngningar ska' det lyckas innan dagningen. ro vi ej frie d, r
det ej lnt att vidare tnka p ngon rddning."

Efter en kort bn, framsagd af "mster Hans" med rrd och allvarlig
stmma, grepo fngarne verket an.

Det var ett hrdt arbete, s mycket mera som verktyg saknades, och
mrkret lg tungt fver det af en nstan qvfvande atmosfer uppfylda
rummet. Men vra tre vnner arbetade ofrtrutet. Det ena murbrukstycket
efter det andra lossnade under deras hnder, frn hvilka blodet flt
och naglarne voro nstan bortslitne. Men de knde icke smrtorna, ty de
arbetade fr lifvet, fr friheten.

"Bara sten, tt hopfogad", klagade Franz Schwanenfelz. "Hvar r det
hl, hvarigenom Arcimbaldus flydde och som du sger ska' finnas hr? Du
har kanske misstagit dig. Detta rummet r ej det, som du menar."

Arnold svarade icke. Han hade fallit p kn i ett af de hrn, som vette
utt floden, och om de gamle kunnat upptcka honom, skulle de ftt se
honom i sitt anletes svett arbeta invid sjelfva golfvet. Efter en
stunds msesidig tystnad hrdes ndteligen Arnolds stmma:

"Jag har alls inte misstagit mig om rummet, endast om det stlle, der
hlet ska' finnas. Historien pstr, att det ska' ligga mellan gluggen
der uppe och golfvet, men just hr i hgra vrn, hr har jag funnit
det. Och vet ni hvem jag har att tacka fr den upptckten?"

"Nej", sade bda de gamle med en mun.

"Jo, rttorna."

"Rttorna! Hur s?"

"Helt naturligt, tycker jag. Ni vet att hr finnes godt om dylika, och
om dessa icke hade ngon utgng, s mste de stanna qvar hr inne.
Derfr brjade jag fr en stund sedan en ordentlig jagt i mrkret efter
dessa sm djur, dem vi sannolikt ha' att tacka fr vr rddning. Jag
trffade ingen, men hrde i stllet just i detta hrn ett ihllande
rasslande, liksom nr en dla krlar fver vissnadt lf. Derp blef det
tyst. Jag underskte noga hrnet, och jag frskrar, att jag inte
lemnat en enda tum af muren oberrd. ndtligen i sista gonblicket
sjnk min hand ett godt stycke in i muren, jag krafsade ifrigt och
murbruket ordentligt sndersmulade sig under mina fingrar. Jag har
funnit utgngen. Den leder mhnda rakt ned i Odern, men hvad gr det;
bttre att i vederlag mot friheten f ett kallt bad, n att marteras af
de djefvulske kroaterna. Kom hit, far och 'mster' Franz; jag har redan
lyckats gra hlet s stort, att jag kan sticka in armen nda till
armbgen, och nnu har jag inte trffat p en enda sten."

De tre fngarne, fr hvilka hoppet om frihet nu brjade randas, lade
sig p kn i hrnet och arbetade som flitige mullvadar. Det lsa
murbruket fll snder som mjl fr deras hnder och efter nra en
timmes oafbrutet arbete kunde de hra det ltta bruset af Oderns
bljor. Det var ett spnnande gonblick fr vra vnner. Gldjedruckne
omfamnade de hvarandra, och en varmare bn n den, som gick frn deras
tacksamma hjertan, har kanske aldrig uppstigit till skaparen. Efter
nnu en halftimmes anstrngningar knde Arnold ngonting vtt p sin
hand.

"Vatten, vatten", pustade han och slog sig fr pannan, "men tnk om det
ligger hgre n rummet, hur ska' vi d komma ut? Ska' vi ej i stllet
utan hjelp drunkna hr inne?"

"Ligger d flodens vattenyta hgre n grunden till detta hus?" infll
'mster' Franz.

"Det tror jag inte", svarade Hans Wippenbach.

"Det r mhnda endast ngot stnkvatten, som -- -- --"

"Det m vara hur som helst", afbrt Arnold lifligt. "Jag r en god
simmare, likas far och ni, 'mster' Franz. Inte br det afskrcka oss,
om vi till och med hlle p att grfva nda nere i flodens botten. F
vi bara hlet s stort, att vi kunna komma ut genom det, s ska' vi nog
flyta upp till ytan. Lita p det."

"Sant", bedyrade Franz Schwanenfelz, "du r nd en prktig pojke,
Arnold; ja den bste i hela Greiffenhagen, och s sant jag i detta
gonblick lefver och andas och r utan slgtingar, ska' inte du s
framt vi komma helbregda hrifrn, efter min dd f rfva allt hvad jag
eger och det r nd ej s litet."

"Men rttorna, 'mster' Franz, hvad vill ni d gra fr dem, ty det r
vl nd i sjelfva verket de, som frlsat oss genom att visa oss
vgen?" infll Arnold sklmaktigt.

"Rttorna! Aldrig mera kommer min fot att trampa ihjel en dylik liten
stackare, och de kattor, som jag har der hemma, ska' jag lta drnka s
fort sig gra lter."

Far och son skrattade hjrtligt t Schwanenfelz' besynnerliga
tacksamhet, men de kunde nd ej underlta att erknna, att de vid
detta tillflle haft dessa sm djur att tacka fr att hoppet om frihet
blef strre med hvarje minut som gick.

"Lt oss nu", sade Arnold, nr skmtet fver rttorna ndteligen
afstannat, "gra hlet s bredt som det behfs. En smsak r det nu att
f luft, men jag anser, att vi bra vnta dermed tills det blir dager,
s att vi kunna se hur vi arbeta."

Frslaget antogs, och den vg, som aflatskrmaren Arcimbaldus en gng
rjt, var snart upptagen till sin forna bredd. Hade de, som i
hastigheten en gng murade igen denna vgg, kunnat ana, att den i en
icke s aflgsen framtid skulle komma att gra protestantiske fngar
samma nytta som den gjort den katolske munken, mnne den icke d skulle
blifvit ordentligt tillmurad! Emellertid, s tnkte vra vnner, hade
det icke varit en smsak fr pater Arcimbaldus, att genombryta den
tjocka stenvggen. Men nr lifvet str p spel, blir fven den dummaste
en snillrik man i att uppfinna medel till sin rddning.

S frgick natten. Icke ett ljud utifrn tillknnagaf att ngot
mrkvrdigt hnde. Ingen soldat eller fngvktare strde heller de tre
skrddarne i deras tankar.

"Sof en stund, far", hviskade Arnold; "nnu drjer det innan dagen
intrder, och frr kunna vi ej fretaga ngot. Jag ska' vaka."

De gamles gonlock slto sig nstan oemotstndligt och snart slumrade
de p den fuktiga marken lika godt som i sina egna sngar. Hrunder
fretog sig Arnold att nrmare underska det utvidgade hlet, och fann
d till sin stora gldje, att det vta, som han knt p handen, endast
var den fuktighet, som ndvndigt mste uppst genom flodens nrhet,
och hur lnge han n lyssnade fann han slutligen, att flodens vattenyta
mste ligga tminstone en half aln lgre n ppningen. Det mste allts
bli deras lott att simmande uppn flodens motsatta strand.

Slutligen brjade vggen midtemot gluggen att ljusna ngot litet. Dagen
hll allts p att gra sitt intrde. De gamle vcktes och gjordes
uppmrksamma p, att nu vore det hg tid att lgga sista hand vid
arbetet. Detta gick ofantligt ltt fr sig. ppningen vidgades mer och
mer, och snart kunde de i det tilltagande dagsljuset mer och mer
tydligt urskilja de lga kullarne p Oderns andra strand. En knapp half
aln nedanfr ppningen rann floden, visserligen ganska strid p sina
stllen, men ndock icke hftigare, n att fngarne trodde sig kunna
simma fver.

Pltsligt ryckte Arnold till och lade hastigt sin ena hand fver
fadrens lppar, just som denne stod i begrepp att tala.

"Tyst fr Guds skull", hviskade han med knappt hrbar stmma, "Jag hr
rslag. Kanske att det r fiender som ro ute p rekognoscering, och i
s fall ro vi frlorade, om denna ppning blir upptckt."

rslagen hrdes nu fven af de gamle. De nrmade sig, och snart skt
bogen af en farkost ttt fram fr ppningen, hvilken den stngde.
Fngarne darrade i alla lemmar. Skulle deras hopp om frihet gckas just
i det gonblick, d det var som skrast?

"Man talar der ute i bten", hviskade Schwanenfelz, "men jag vill vara
frdmd om jag kan hra hvad som sges."

En rst utifrn yttrade nu tydligt dessa ord:

"Hr skulle det vl vara, eller hvad sger ni, 'mster' smed?"

"Inte s hgt", infll en grfre stmma. "Det kan finnas spioner fven
hr, svl som vid 'Kung Gambrinus', och det r inte skert, om vi hr
skulle kunna affrda en sdan lika snabbt och lyckligt som der borta."

"h, dermed har det ingen fara", infll den, som frst talat. "Nog r
Fernando da Capuas spioner sluge och skicklige, men inte tror jag, att
de ega frmgan att klttra uppfr slta stenvggar."

Arnold hade under tiden slppt det tag, som han fattat om fadrens arm
och sakta krupit s lngt fram i ppningen, att hans hufvud nstan
vidrrde den ttt intill vggen liggande bten. Hans hjerta bultade
ytterst vldsamt och fr sig sjelf mumlade han:

"Skulle jag ha misstagit mig, eller r det inte vnner, som ilat till
vr hjelp?"

Han var just ocks i begrepp att uttala ett namn, d han frekoms af
den stmman, som frst yttrat sig. Den ljd nemligen s:

"Tag hit stngen, 'mster' handskmakare. Der uppe sitter en glugg, och
om der inom finnas lefvande varelser, s ska' de vl nu svara p
tecknet."

Nu kunde ej Arnold hlla sig lngre, ty han hade igenknt en bekant
rst.

"Gerhard", yttrade hn derfr s hgt som frsigtigheten det medgaf.
"r det du, Gerhard Holtz?"

"Hvem ropar mig?" stammade rsten i bten. "Store Gud, det r ju
Arnold. Jag knner igen hans rst!"

Och innan mnnen i farkosten hunno hemta sig frn den frvning, som
naturligtvis skulle fatta dem vid denna ovntade upptckt, hade Arnold,
vig som han var, fattat ett kraftigt tag i btrelingen och stod inom
ngra gonblick framfr den af bestrtning stirrande Gerhard.

"Du tror vl, att jag r ett spke, som kommer direkt frn hafvet eller
underjorden", sade ndteligen Arnold, "men se der den ppning frn
hvilken jag kommit. En lycklig tillfllighet har gjort att vi ftt
samma fngelserum som munken Arcimbaldus, om hvilken du vet att det
berttas, att han brutit sig ut genom muren. Vi ha trffat p denna
utgng, visserligen igenmurad, men dock snart upptagen. Den andra
lyckliga tillflligheten var, att du kom att stanna just utanfr denna
ppning. Innanfr befinna sig min far och Franz Schwanenfelz,
och -- -- --"

"Det r d verkligen du, Arnold", afbrt Gerhard, som nu frst hann
fatta sig. "Gud vare lofvad, som ledde oss denna vg. Sg fort till de
gamle, att de skynda sig. De kejserlige ha redan brjat rra p sig,
och fr att komma i skerhet, mste vi passera frbi deras poster p
vg norrut."

Det drjde icke lnge frrn de bda msterskrddarne ocks sutto i
bten, der de hjertligt helsades af sina vnner, ssom terkomne till
lifvet. Med friska och kraftiga rtag drefs den ltta farkosten mot
norr, och det sg ut som om den obehindradt skulle f passera, d den
vid en smal utskjutande udde pltsligen hejdades af anropet: "Wer da?"

I det samma utvecklade sig en trupp walloner p stranden, knappt tjugo
alnar frn flyktingarne.

"Se der r da Capua sjelf", skrek Gerhard och pekade p en ryttare, som
i sporrstreck nrmade sig floden. "Han har kanske knt igen oss. Ned i
bten ty p gonblicket smller det!"

En salfva skrlde och en kula trffade handskmakaren i armen.

"Skrp", sade han och lindade en nsduk om den srade lemmen. "De
skjuta som stympare."

"Tag den hr", sade gevrssmeden och rckte ran till Arnold. "Jag vill
se hur lngt min kula gr."

Med dessa ord ryckte han fram den laddade pistolen och tog, under det
farkosten alltjemt ilade framt, sigte p Fernando da Capua, som i
spetsen fr de sina skyndade lngs stranden i afsigt att lngre upp,
der floden blef smalare, frnya frsket att bemktiga sig
flyktingarne. Skottet brann af och hst och ryttare tumlade omkull p
stranden. Den senare reste sig efter ngra minuter, den frre deremot
icke. Kulan hade intrngt i ena gat.

"S var inte min mening", brummade gevrssmeden en smula frargad. "Det
var den frdmde italienaren jag ville t. Men jag trffar honom vl
_ngon_ gng, och d ska' han sannerligen f bota fr min vn Wanfried
Holtz' dd."

Fernando da Capuas fall hade emellertid gjort s mycket, att wallonerna
hejdat sitt lopp och derigenom gifvit bten ett betydligt frsprng.
Nr de mrkte detta tervnde de.

Och juldagens sol gick upp och kastade sitt sken fver Oderns
glittrande vgor och landets der och hvar af blndhvit sn betckta
kullar. D tedde sig fr vra flyktingars blickar en syn, den de aldrig
sedermera kunde glmma. Norr ifrn syntes tta led af soldater
marschera upp p kullarne, medan en ansenlig btflotta majesttiskt
nrmade sig p floden. Den frankrades. Den ena kanonen efter den andra
frdes i land och inom kort ppnades frn sextio artilleripjeser en
fruktansvrd eld mot Greiffenhagen och dess kejserliga besttning. En
sdan juldag hade sannolikt icke Fernando da Capua kunnat drmma om.

Det var Arnold, som allra frst upptckte de annalkande svenskarne.

"Nu kommer vr befriare!" ropade han. "Han hll hvad han lofvade mig!
Lefve svenskarne och deras konung, och mtte segern alltid flja deras
vapen!"

Glade fver befrielsen stego flyktingarne i land, drogo upp farkosten
ett godt stycke och begfvo sig till fots mot den nrmaste kullen, der
Torstensson just hll p att plantera ett batteri.




4.


Under hela juldagsfrmiddagen och ett godt stycke in p eftermiddagen
dundrade de svenska kanonerna mot Greiffenhagen, i hvars murar brche
p brche sktos. Detta gjorde den verkan p Fernando da Capua, att
han, s fort sig gra lt, skickade all sin tross fver till det
nrbelgna Gars, der den, tminstone fr tillfllet, var i strre
skerhet. Sedan detta var gjordt, befstade han sig p det bsta, ty
han hade fr afsigt att s hrdnackadt som mjligt frsvara sig. Gustaf
Adolph terigen hade beslutat att till hvad pris som helst taga staden,
emedan de kejserlige der voro till hinder vid hans operationer. Fram p
eftermiddagen hade en s vid brche blifvit skjuten, att konungen
trodde det en stormning skulle kunna vgas med hopp om framgng. Fr
att gra sig underrttad derom ikldde sig fversteljtnant Wildenstein
vid gula regementet fullstndigt harnesk och framgick ofrfrad mot den
flendtliga elden. Han kom brchen mycket nra, tog den under ngra
minuter i skrskdande och tervnde derefter lika lugnt som han
kommit.

"N", sade Gustaf Adolph, som icke utan oro med blickarne fljt sin
tappre kmpe, "hvad tror ni om saken?"

"Jo, ers majestt, lt mig f brja genast och jag ansvarar med mitt
hufvud fr en lycklig utgng. Visserligen ha de kejserlige innanfr
brchen uppkastat en betydlig jordvall, men den br ej kunna hindra oss
srdeles mycket. Dessutom r det min sigt, att hvad som br gras,
ska' gras snart."

"Rtt s, min kcke Wildenstein", sade Gustaf Adolph leende. "Tag ni
edra musketerare. Teufel skall komma efter med pikenerarne, och s
skola vi vl med Guds hjelp kunna jaga de kejserlige ut derifrn.
Fltropet m blifva: 'med Guds hjelp!'"

Med dessa ord kastade konungen om sin hst och mnade rida bort, d
hans blickar fllo p Arnold, som tillika med sina fljeslagare stod
ett litet stycke derifrn.

"Har jag inte sett dig frut?" sporde konungen, sedan han en stund med
vlbehag betraktat ynglingens vackra och friska ansigte.

"Jo, i Stettin fr tv dagar sedan", svarade ynglingen frimodigt

"Sant", infll konungen. "Jag lofvade att komma eder till hjelp, och nu
r jag hr. r det ngot som I viljen, eftersom I lemnat eder stad och
gtt mig till mtes?"

"Eders majestt", sade nu 'mster' Hans, i det han dmjukt, med hatten
i hand, trdde fram till konungens hst, "jag r en simpel borgare i
Greiffenhagen. Hr st mina kamrater och min son, och vi bedja
samtligen, att det mtte frunnas oss att deltaga i den stormning, som
snart ska fretagas. Vi ha lidit mycket af Fernando da Capuas
roflystnad, och inte njd med att taga ifrn oss vrt gods och guld,
ville han fven berfva oss lifvet derfr att vi stndaktigt hllo fast
vid den lutherska lran. Vi ha lidit mycket under dessa dagar. Med s
mycket strre mod skola vi g i striden, nr det gller vra barn, vra
hem och vr lra. Gammal r jag visserligen, och lnge var det sedan
jag prfvade min styrka mot en ovns harnesk, men nnu tilltror jag mig
kunna handtera ett vapen."

"Det vare dig och dina kamrater beviljadt", sade konungen mildt efter
en stunds besinnande. "Viljen I flja med musketerarne, eller kanske I
bttre tycken om rytteriet?"

"Nej, jag r fr gammal att sitta till hst", sade Hans Wippenbach.

"Jag ocks", bedyrade Franz Schwanenfelz.

"Skulle ingenting ha emot att krypa upp p en hst", infll
handskmakaren, "men inte gr jag det utan sllskap!"

"Inte jag heller", pustade gevrssmeden.

Gustaf Adolph log t de hedervrde borgarnes fverlggning. Nr han
tyckte att den var slutad, kallade han p en officer och befalde honom
att gifva greiffenhagenborna de vapen, som de sjelfve behagade.

"Jag beklagar verkligen Fernando da Capua, om han rkar ut fr den
hr", sade gevrssmeden, i det han svngde fver sitt hufvud ett tungt
slagsvrd.

Hvar och en hade ngot att sga om sitt vapen, och troligtvis skulle de
oaktadt sin ifver gtt miste om deltagandet i stormningen, s framt
icke Wildenstein sjelf pmint dem derom.

"Nu gller det!" ropade han, d han i spetsen fr sina musketerare
ilade fram mot brchen. "Lt se att ni str er som tappre karlar!"

Handgemnget blef frfrligt, ty de krigsvane wallonerne slogos med
frtviflans mod. Men det hjelpte dem fga. Fot fr fot trngdes de
tillbaka bde frn yttre muren och den inre jordvallen. Den frste, som
satte sin fot p Greiffenhagens gata, var Franz Schwanenfelz. Hans vg
gick fver en hg vall af stupade walloner. Ttt i hans spr fljde
'mster' Hans, gevrssmeden, handskmakaren, Arnold och Gerhard. Deras
klingor drpo af wallon- och kroatblod. nnu voro de osrade.

"Se der", utropade pltsligt Arnold, "der str Fernando da Capua!"

Franz Schwanenfelz rusade fram; likas Hans Wippenbach, gevrssmeden
och handskmakaren, men framfr dem var nd Gerhard, den mrdade
vapensmedens son.

"Mig tillhr han!" ropade ynglingen med stark stmma och en sdan
vrdighet i sina drag, att de andre mot sin vilja gfvo honom rum. "Kom
i hg, att han grymt lt dda min far. Nu vill jag hmnas!"

Med dessa ord nedhgg den kcke ynglingen, sida vid sida fljd af
Arnold, tvenne i vgen stende walloner och strtade ls p Fernando da
Capua, som i frsta gonblicket ryggade tillbaka. Men snart hemtade han
sig och upptog med strsta kallblodighet Gerhards mest rasande anfall.
Striden blef het. Da Capua fick frstrkning, likas vra vnner.

"Ha", rt pltsligt Fernando da Capua till, "ska' -- jag d fr din
hand elndige kttare, s -- --"

Lngre kom han icke. Vrjan fll ur hans hand, och en tjock blodstrm
forsade hftigt ur ett sr i brstet. Han fll tungt till marken och
lg som dd.

Walloner och kroater flydde i oordning. Skymningen hade inbrutit.
Striden blef vildare. Pltsligt uppgaf Hans Wippenbach ett skri af
smrta och fll medvetsls i sonens armar. Och mnga minuter drjde det
icke, frrn ett liknande skri hrdes frn Franz Schwanenfelz' lppar.
De bda yrkesbrderna frdes hem till Wippenbachs hus. Deras sr voro
svra, men lkaren trodde dock att de ej skulle medfra lifvets
frlust.

Mrkret afbrt striden. Svenskarne voro herrar fver staden, Redan
andra dagen utrymde de kejserlige frivilligt Gars, dock frst sedan de
stuckit det i brand, de flydde i oordning sderut, flydde fr
"snmajesttet" och hans soldater.

De bda msterskrddarne tillfrisknade smningom och lefde lnge,
aktade och rade af alla.

Den 12 november tv r derefter kom till Greiffenhagen underrttelsen
om Gustaf Adolphs dd vid Ltzen. Der, svl som i hela det
protestantiska Tyskland, vckte denna sorgepost allmn bestrtning. En
sorgegudstjenst hlls i Greiffenhagens tempel och efter dess slut
uppsteg "mster" Hans Wippenbach, sjng som fordom i Nrnberg ett drapa
till minne fver befriaren af deras stad och prisade i konstiga
versmtt hans dygder. Sedan den tiden blef den gamle mstersngarens
tunga frstummad fr sng. Ingen hrde honom mera sjunga.

Men lngt efter det de bda msterskrddarnes stoft multnat, lngt
efter det vrdarne p deras grafvar frvittrat, lefde deras minne i
Greiffenhagen, och nnu finnes der troligtvis mngen gammal person, som
kan pminna sig i sin ungdom hafva hrt deras tapperhet och deras
trohet omtalas.

Fernando da Capuas lfte att komma till Stettin besannades. Men han kom
ej dit fr att "toppa hufvudet af de svenske generalerna", utan fr att
d af sina sr.

Arnolds och Gerhards vnskap blef fortfarande varaktig. De fvertogo
sina fders yrken och blefvo aktade mn i den stad, i hvars befrielse
de tagit en s verksam del.








End of Project Gutenberg's Skrddarne i Greiffenhagen, by J. O. berg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKRDDARNE I GREIFFENHAGEN ***

***** This file should be named 52772-8.txt or 52772-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/2/7/7/52772/

Produced by Tapio Riikonen

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

