The Project Gutenberg eBook, Sigrid Liljeholm, by Fredrika Charlotta
Tengstrm Runeberg


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Sigrid Liljeholm


Author: Fredrika Charlotta Tengstrm Runeberg



Release Date: June 7, 2016  [eBook #52266]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM***


E-text prepared by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen



SIGRID LILJEHOLM

Roman

af

--a --g [Fredrika Runeberg]






Helsingfors,
Theodor Sederholms frlag,
1862.





      Imprimatur: _L. Heimbrger_.




Min gamla Vn!


_Hur modig, hur fvermodig oftast, r man icke vid sjutton r! Gazer
och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara
idel vingar. Vi flaxa s lngt det br, ack, men de vingarna bra s
lgt, det mrka vi snart._

_Har du sett en sjuttonring vid pennan? Var sker att det skrifves
en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller ngot annat hgt och
stort._

_Det var en dag i bo, fr mnga r sedan. Jag stod framfr brasan
och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript._

_"Ma chre, hvarfre brnner du sdant galant papillottepapper", sade
tante Aurore, som i detsamma intrde, "sdant r ju alltid brist p."_

_"h, tante, det r bara skrp, brjan till en misslyckad tragedi."_

_"Mais, chre petite, ne brlez donc pas cla! Det var alldeles
icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett
plaisanterie fr att uppfras vid ngon fte i famillen. Sdant hade
alltid succs. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nsta
vecka."_

_ter kastade jag ett blad i brasan och sade hlft sttt: "Icke var
detta ngot skmt. Clas Fleming, sorgspel p vers i fem akter."_

_"Ah, frtrffligt, ma chre. Clas Fleming, riksmarsken, med draget
svrd i handen. Habit habill, broderad rock, frisure ailes de
pigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, hret friseradt  la
merveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrs och manchetter. Hans
lskarinna, (en sdan har du naturligtvis gett honom) en bergre, med
en chapeau mignon hgt opp p en hg frisure. Alldeles som i salig
kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag frstr mig p sdant
der. Det blir en surprise tout  fait af god ton. Mais, ma chre,
skona d din pice! Om det vore skl att offra den t lgorna, skulle
jag i sanning vara den frsta att det ska! Betnk hvilken effekt
detta skall gra! Du lter, till exempel, fru Ebba deklamera:_

    "Barbar, m fritt din glaf bland usla offer rasa,
    Skall dock mitt stolta mod ej fr din grymhet fasa!
    Ha! Dygd och hjeltemod, frenta i min sjl
    De bott sen spda r, barbar, det vet du vl."

_D fderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka
sida, s undrade jag nstan fver, att hon kunde gissa sig till
personerna i min frolyckade tragedi, om n hon just ej syntes
srdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frgade henne derfre huru
allt detta herrskap vore fr henne s vl bekant._

_Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina frldrars
hus bodde en man, som var -- huru br jag uttrycka det -- un
peu hors du monde. Ser du, jag var ung d och gjorde i honom en
lysande erfring. N'est-ce-pas? Nvl, han intresserade sig fr
alla gamla enfaldiga sgner, kringsagor enfin. Nr han dog, hade
han testamenterat mig hela sin frmgenhet, och s kom jag fven i
besittning af hans luntor. Papillotter fr hela min lifstid, tnkte
jag d. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna
papperen, och begagnar derfre stundom bladen ur en tryckt lunta,
en gammal historia fver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper
r mera fragilt, n rtt lmpligt skulle vara. Fr att dda tiden,
medan Lisette fster opp mitt hr i papillotter, kastar jag stundom
gonen p de framfr mig liggande bladen. Jag har slunda kommit
att lsa om den obstinata riksmarsken, stthllaren. I sanning, han
blir charmant. Du vet ej, chre petite, huru ndig en tyrann r fr
effekten. Det hrde jag sjelfva Leopold sga. Lt, till exempel,
tyrannen utbryta:_

    "Min nedrighet den vill jag klart i dagen stlla.
    Med usla nidingsdd vill jag hvar dygdig flla."

_"Ah, kom till mig i morgon, ma chre, jag blir helt lifvad vid
minnena frn den tid, jag drjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet
att jag vxte opp der; och ehuru jag mngen gng der fick bra opp
ett badinage ssom 'Tavastfrken', s beredde mig dock min lilla mine
ett icke s ovnligt emottagande, fven i de hga kretsarna."_

_P begren fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes
papillottepapper. Vid genomblddrandet fann jag, att de innehllo
anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka sttt i ngon
berring med famillen Fleming. Nr och af hvem dessa anteckningar
blifvit gjorda, var omjligt att utreda. Likas var icke mjligt att
veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga._

_Hvad som srdeles kom mig att misstro dessa pappers trovrdighet,
var det ovanliga sttet att se den mrkeliga man, som var famillen
Flemings hufvud. Jag genomskte sednare hvarjehanda bcker, som
fllo i mina hnder, der jag kunde vnta att finna ngon upplysning
om den s mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hrdhjertade
upprorsstiftaren och mrdaren, men en sdan fann jag icke. En mngd
ohyggligheter, berttade af motpartiet, har jag visserligen hittat;
men dessa voro s tydliga och s tjockt pbredda osanningar, att
jag ej kunde anse dem bevisa ngot emot manuskriptets trovrdighet.
Lste jag ter i vad jag af tante Aurore hade erhllit af Wervings
historia, s tycktes mig, som om jag jemnt sge frfattaren titta sig
fver axeln, fr att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode
bakom stolen. Stundom frefll det mig som om jag sge gubben Werving
smle i sin sjl, nr han med mycken salfvelse utfar mot Flemings
grymhet, blodtrst och framfr allt hans uppstudsighet emot hertig
Carl, men tillika icke frsummar att anfra bref och bevis p huru
Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar
och icke utan frrderi eller svek kunnat frfara annorlunda. De
der beskrmelsema se ut temmeligen som sand, strdd i den kungliga
censurens gon._

_Allts vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan stta tro
till. Sgnerna i en familjekrnika, mundtlig eller skriftlig, taga
sig stundom tskilliga friheter med historien. Antecknaren synes
ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat n
blott som den grund, hvarp personerna upptrda. De stora hndelserna
omordas vanligen endast i korthet, likasom blott fr att terkalla
tiden i minnet, och slunda komma de sm tilldragelserna, hvilka
utgra berttelsens egentliga mne, att klarare framst. Klas
Flemings karaktr r endast antydd. Det ser nstan ut, som om den,
som gjort anteckningarna, icke rtt skulle vgat frsket, att
befatta sig med en s stor karaktr._

_Manuskriptet lg hos mig ngra tiotal af r, innan jag, i en stund
af saknad och bekymmer, skte frstrelse i, dess omordnande. Jag
snder det nu till dig._

_Ngon sammandragning hr, en omflyttning der, ett modernare tycke
lagdt fver det hela; sdana sm frndringar har jag tagit mig
friheten att gra, ja tillochmed ngon gng att tillgga en liten
reflexion. Hvad som dock undergtt strsta ndring, r sjelfva
sprket. Man synes i vr tid icke lska en tidigare lders stt att
uttrycka sig, du lser kanske hellre ett nyare, och detta mne har
dock allt fr lnge sysselsatt mina tankar, fr att icke jag skulle
nska att meddela det fven t ngon annan._

_Din_...






SIGRID LILJEHOLM.




I.


Solen sjunker blodrd ned bakom bergen, en susande vind far fver
sjn; nr den hinner stranden, bja sig bjrkarne och alarne fr
dess framfart och str omkring sig rika massor af gulnade lf. Men i
den fordna klostertrdgrden finnas numera inga lf att rycka frn
trden. De planterade sydlndska trd, som der stodo frr, de hafva
frgtts i vanvrd; den fordom rt- och blomsterrika trdgrden, r
nu ett snr af trne och tistel, och endast ngra f, sm sngar i
ett hrn, synas nnu vara vrdade. P dem vexa rosmarin, timjan,
kyrfvel och andra, till kryddor och lkedom, goda rter.

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till
hlften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den r sned och
till hlften nedfallen i grus.

Ndendal, du stolta, du den heliga Brigittas mktiga och rika dotter,
r detta din hrlighet!

Allt dunklare faller dagern inom klostrets vggar genom de smala och
hga fnstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta
derinne tvenne gestalter, r det vlnader af nunnor, som beska sin
frstrda boning?

Den ena synes kldd i nunnedrgt, hennes hufvud darrar, hennes kind
r frad och frgls, som p en dd. Hon sitter i en hg, med sirater
prydd, lnstol, skert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra
r ung, kanske femton r, och i hennes blick bor lif. Hon sitter
p en lg pall vid nunnans ftter. Det r Elin Knutsdotter, sedan
mnga r den enda terstende nunnan i Ndendals kloster, och hennes
systerdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm.

"Siri, mitt barn, jag vill nnu en gng tnda lampan fr Guds moders,
sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar
det knappt mera; men s lnge en af den vlsignades renlifves dttrar
lefver i hennes helgedom, skall, om n det skall betalas med den
sista skrf, hvarmed jag eger att uppehlla mitt brckliga lif,
de heliga icke sakna sitt ljus vid tiden fr aftonmessan. Och nu,
min Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovrdiga, ringa
tjnarinna, m upplsa bnerna, d ingen pater mera finnes, eller ens
skulle f hlla den heliga messan. Knbj min dotter."

Siri tvekade ett gonblick, men bjde derp kn infr pallen, p
hvilken hon sutit, och Elin upplste, med djup andakt, de latinska
bnerna, af hvilka hennes unga hrarinna ingenting frstod. Sigrid
bad i sin sjl, att henne ej mtte tillrknas som synd, det hon ej
ville neka sin nstan dende anfrvandt att deltaga i hennes andakt.

Sedan messan slunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder
har lofvat att du skulle f drja hos mig, fr att tillsluta mina
gon. Mig synes att jag snart gr bort. Nr jag fr sex dagar sedan
knbjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville
frkorta denna min lnga prfvotid, se d log hon vnligt, och med
detsamma nedfll denna blomma af metall, som frut haft sin plats i
hennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat
min bn. Jag har suttit hr ensam i mnga r. Ack, nstan ifrn den
tid jag blef invigd, brjade det nya ktteriets framgng! O Siri, o
mitt kra barn, att jag skall se fven dig, min halfsysters dotter,
vara... Dock, det mste ju s ske. Jag har ju lofvat din moder att
icke ska att rubba din tro, och det skall jag hlla. Jag skulle
ju ock, om jag lyckades fra dig till den heliga katholska tron,
endast offra ditt unga lif t nnu flera vedermdor, n dem lifvet
alltid eger. Och dock borde vl icke verldsliga berkningar f ega
ngot inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag fven i
tron, d hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O
sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."

Den ldrigas hnder knppte sig tillsammans omkring radbandet, och
hon brjade att bedja fver det, men hennes hnder nedfllo maktlsa,
och hennes hufvud sjnk mot hennes brst.

Sigrid knbjde fr att stdja henne, och den gamla lutade sitt
hvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; nr hon s hvilat ett
gonblick, sade hon med svag rst: "tack mitt barn, det blir lttare
nu ter."

"Jag r ju dock en s dlig hjelperska", sade den unga flickan, sedan
nunnan ter lutat sig tillbaka i lnstolen, "vill d icke min mors
syster lta fra sig till vrt hem? Vi skulle dock der kunna lemna
bttre vrd."

"Tack, min Sigrid, men icke kan det s ske. Hr har jag lefvat,
sedan jag vid din lder egnade mig t den vlsignade Guds moders och
den heliga Brigittas tjenst, hr vill jag d som den sista trogna
tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen
blifvit de, huru dess renlifves jungfrur gtt ut i synd och verld;
huru dess murar vittrats och den heliga tron frsmdats. Jag har sett
huru hvar man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar,
och sjelfva allmogen nekade att betala skatten till klostret, och
huru fver hundrade hemman, som tillhrde sancta Anna och sancta
Brigitta, borttogos, s att vr fromma moder, Abedissan, mste slja
klostrets dyrbarheter, n en prktig kredentz, n sjelfva kalkarne,
fr att betala de dryga, klostret plagda skatterna."

"S gingo systrarna bort, mnga tog vr heliga moder opp till sig,
men andra gingo ut och brto sina heliga lften. Endast en till
mig fanns qvar, d konung Johan, hgtsalig i herranom, ter ville
upprtta klostret. Han vredgades fver sdant oskick, ty han var icke
lik sin broder, hertig Magnus, som fver sig kallade Guds straff,
d han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarfre
ock den heliga slog honom med vansinne. Snart var dock denna skymt
af en dagning fr den heliga tron ter borta. Mig arma, ensamma,
har man dock tilltit att f sitta qvar hr och vrda, s vidt jag
kunnat, de heliga qvarlefvorna; fastn man med vld utdrifvit de
helige fderne Franciskanerne frn Raumo, redan fr fver fyrtio r
sedan. Och dock hade som ett jrtecken, tv r frut, staden brunnit
opp, och ret derp den ktterske prestens boning. S utdrefvos ock
ur sanct Olofs kloster i bo de vrdige fderne Dominicanerne. Men
jrtecken och straff trotsas af detta syndiga slgte! Liksom fr att
hna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, fr att -- o styggelse!
-- fr att dermed upphjelpa fstningsverken! Se, mitt barn, hr i
detta hus har jag lefvat fver sextio r, hr hoppas jag vr fru och
helgonen lta mina gamla gon slutas, och mina gamla ron domna. De
hafva s mnga r ndgats se och hra omtalas all den styggelse,
som bedrifvits. Sedan har jag visserligen frjdats t att ter en
rttrogen konung, vr Konung och herre Sigismundus, intagit sina
fders thron. Mtte helgonen bevara honom fr allt det svek och argan
list, som stller sig emot honom, och gifva honom makt att skydda den
sanna tron och terfra de vilsefarande."

"Dock, det r tid att g till hvila, min skrpliga lekamen behfver
ro, fven den unga behfver smn. Imorgon, om helgonen nnu bevarat
mig vid lif och krafter, vill jag efter morgonbnen meddela dig
tskilligt, som du br veta. Dock torde vara bst, att frst lta g
frbi den stund, d de omkringboende ro vana att komma hit, fr att
begra bot fr sina kommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara
ngot mera strkta, s att jag hoppas kunna d frm meddela dig hvad
jag nskar sga."

Efter nnu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och
Siri skyndade att krypa ned i sin bdd, som hon redt i samma cell,
emedan de mnga tomma cellerna frefllo henne s dsliga och hemska.
Hon lste nu i stillhet sin aftonbn och bad nnu en gng, att henne
icke mtte tillrknas, att hon deltagit i syster Elins pfviska
gudstjenst. Lnge hade hon svrt fr att kunna somna. Den cell, der
syster Elin tagit sin boning, var belgen nra den stora, dsliga
klosterkyrkan. Siri kunde ej lta bli att lyssna, hon tyckte sig
hra stndig rrelse derute. Nr vinden hven genom hvalfven, tyckte
hon att derute messades eller sjngs psalmer, och bfvande drog hon
sig tillsammans vid tanken p den tid hon skulle tillbringa i denna
de boning, ett hem endast fr obekanta makter. Men hastigt satte
hon sig opp, kastade en klar blick omkring sig i mnskenet, sg hur
den ldriga slumrade p sin bdd, och sade vid sig sjelf: "fy Siri,
skall du vara barnslig och pjkig! Skulle jag vl vilja lemna den
gamla att d hr, ensam och fvergifven. Nej visst icke! Ah, det r
detta myckna underliga prat om helgon och allahanda dda menniskor,
som gr mig yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag skulle
f s mycket att gra med detta pfviska kram. Mnne det r synd att
hra derp? Till Gud mtte vl nd fven hennes vg fra, s from
och troende hon r! Och hvad angr mig att bedmma henne? Vrda och
skta den gamla, br jag, om hon n vore en hedning. God natt nu,
underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lgger jag mig ned, och lser n
en gng mitt Fader vr, och s somnar jag visst. Och s gjorde ock
den femtonriga."

Fljande morgon infunno sig sjuka, frn den kringliggande trakten,
fr att begra bot, och den gamla nunnan utdelade rd och lkemedel
t alla. Stundom en signelse, stundom en dryck, en bn, som skulle
lsas fver den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla,
att, efter hennes anvisning, tillreda tskilliga blandningar.

Sedan hvar och en ftt sin del och gtt sin vg, stannade man dock
utanfr klostret och pratade en stund och fverlade, hvem den unga
flickan kunde vara. Mngen menade att hon vl vore en ny nunna, och
att nu, under den katholske kungens vlde, klostret ter skulle
komma i flor; men slutligen sade en gubbe, t hvilken hon rckt en
helsodryck: "Nej se om det annat r, n att de gamla heliga nnu ha
tnkt p Elin Knutsdotter, och det r minsan ej fr mycket, fr all
den tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, hon fr dem brnt; och
s ha de skickat ned en engel att hjelpa henne nu p lderdomen. Sg
ni inte huru vacker och from hon sg ut, med sina milda gon, och s
ljus och fin och stilla. Jo tro man p att s r det."

"h, ditt tok, kommer du igen med ditt pfviska prat, skall det
aldrig g ur dig. Nr ser du englar g p jorden synliga?"

"Ja icke sen detta ktterska reformationsvsendet, som de kalla det,
kom i landet; men se hr i Ndendals kyrka r de heliga helgonen
nd, och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt
att skicka englar dem till tjenst, som tillbedja och offra t henne."

"h prat du, jag brjar nstan ngra mig, att jag lt narra mig hit,
att ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst r den sklfvan
stygg, nr den rtt stter an, men jag hade hellre bordt bruka den
kuren jag lrde emot den frr, och den r god; ty det var sjelfvaste
befallningsmannen p bohus, herr Lars Hordeel, som fr flere r sen
lrt den kuren, och det r nd bara papistiskt otyg med det hr
klostret, bara signeri och styggelse."

"N huru var den boten som herr Lars lrde."

"Jo, man tar tre oblater och lter ngon skrifkunnig person skrifva
p den frsta: J namn faders (kors) sons och den helige andes, och
p den andra oblaten skrifver man: och sonen (kors) sjelfver gud och
p den tredje oblaten: och den helige ande (kors) som fr dig lidit
hafver, och s ter man dem tre dagar  rad. Och si det r intet
papisteri och signeri under, s att om det hjelper, s r allt godt."

"Ja ja", utbrast nu en gumma, som sg litet frnmlig ut med sin
veckade duk p hufvudet, "nog kan det vl vara bra, men nog vet jag
mot sklfvasot ett medel som r bttre, ty det skref sjelfvaste
drottning Margretha, konung Gstas husfru, och lrde det t sin
syster, fru Martha. Och det har jag hrt af min mor, som tjente
sampiga p bohus, med en som hade hrt det af en tjenstepiga p
Hrningsholm. Och det r godt mot alla kommor, och det r att skafva
hjerpfjdrar af pennorna och torka och gnida fint, och dricka det med
varmt l, fvensom att brnna fjdrarne och sedan lukta p dem."

"Ja ja, mor, det der kan vara godt fr frnmt folk, men hvem vet
nd om det passar fr de ringa. Nej, nog gr jag till nunnan i
morgon efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig frr,
och kan vl gra s nu med. Ser J mor", sade gumman och sg klok ut,
"hr br jag p mig en jernbit under trjan, och s kan icke ngot
trolltyg bita p mig."

Snart skingrades alla de hjelpskande, och nu sade den gamla nunnan:
"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld,
och som sjelf nu vrdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af
mig. Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett
litet stycke jord, ett par mil hrifrn uppt kusten. Min tid gr ut,
jag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta r plundrad p alla sina
egodelar, en gfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli
ett nytt rof, om det ens finge gifvas. Jag har nskat gifva dig ett
minne af mig, och tillkallade fr ett par dagar sedan tvenne rliga
bondemn, t hvilka jag frklarade min yttersta vilja vara, att du m
rfva detta lilla gods, om det r sanning att min gamle frnde dtt
och att det fvergr p mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen,
och bnderna hafva derunder satt sitt bomrke. Detta jordstycke r
helt litet och af ringa vrde, du kunde derfre kpa dig ett gyllene
halssmycke med rubiner eller saphirer, men gr dock icke det. Behll
det. En ldrigs vlsignelse hvilar derfver. Kanske skall det en gng
gra dig strre tjenst, n ett gyllene smycke skulle gra."

"nnu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stdd mot Sigrids
arm, gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vgg.
"Jag vill nu meddela dig ngot, som vl fga kan komma dig till
ngon nytta; men ho kan dock frutsga, hvad som enhvar frestr?
Hufvudsakligaste sklet till att jag meddelar dig denna hemlighet, r
den, att jag icke vill att den skall d med mig. M fven du, innan
du lemnar verlden, meddela den t ngon annan. Se hr, mitt barn, s
skall du vrida p denna sirat, d ppnar sig, som du ser, en drr.
Detta var fordom en gng, som strckte sig lngt, man har sagt nda
till bo. Hvart den n gick, den var tminstone en utvg ur klostret,
som endast ngra f knde. Nu r den igenrasad lngre fram, men som
du ser, r hr dock ett stycke nnu ppet. Detta stlle knner numera
ingen annan n jag. Upptckas kan det svrligen, fre den dag, d
kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan det tjena att rdda ngon
undan frfljelse, Omtala det derfre icke fr ngon. Det har frut
rddat menniskolif och lycka, och kan nnu gra det."

Siri log i sitt sinne t den vigt, den gamla fste vid detta
meddelande, men tyckte nd att det var allt helt roligt att knna
ngot, som ingen annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock
hade reda p s mycket.

Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det
stolta klostret Ndendal har smningom fallit i grus. Endast
kyrkan reparerades och begagnades sedermera. Men gr du en morgon
p den lilla staden Ndendals tysta gator, och ser huru flinkt
strumpstickorna rras i hnderna p hvarje mtande liten flick- eller
pojkbyting, d ser du ett nnu lefvande minne af den heliga Brigittas
systrar.




II.


I stugan p Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Nrmast drren
suto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo
lnga trdar ur sina lin- eller blrtottar. Vid ett af de sm
fenstren vfde en af pigorna vadmal. I rummets fra nda surrades
spinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru
Sigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita
fingrar, till ett garn, s jemnt och glnsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sllan ro att sitta lnga stunder
vid spinnrocken. n vandrade hon ut till visthuset, fr att se t om
rottorna skonat de p vggen i rader hngande skinkorna och hararna,
n stannade hon vid en spinnrock, fr att skynda p en spinnerska,
n hjelpte hon den vfvande att fastknyta en nda p vfven. "Ah ja,
vfven hller bra nog, mrker jag. Jo Elsa har spunnit rnningen och
nr hon s vill, kan hon f dugligt garn p rullan. Det vet jag, som
sjelf lrde henne spinna, nr hon ej var hgre, n som s. Mor hennes
hade dtt t ret, och hennes far var drng p godset, men icke kunde
han lra henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushll har man frsttt
att skta hr i verlden, och af godt och rent adelsblod har man
kommit, och icke behfver man tla att en sdan, som fru Brita, herr
Regert Oxes, trnger en ur kyrkbnken. Oxe heter hon och borde heta
ko, s fr hon sig, fast hon klr sig med pjukmyssa."

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och sg p sin tott
s noga, som om det gllt att spinna sin lyckotrd, men svarade
ingenting.

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "Nr herr Matts, pastorn,
reste fr att betyga sin vrdnad fr hans hgvrdighet Biskopen,
mester Erik, som hller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med
samma anmla, hurusom fru Brita ville trnga mig ur kyrkbnken, och
begra straff fver henne, fr sdant vanartigt uppfrande. Gamle
herr Matts mente vl bst vara, att lta saken ligga ogild; men mig
skall ingen frolmpa, om n min herre och man icke r hemma fr att
frsvara mig; ssom han ock sllan r hemma, utan mest i Flemingens
flje."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel frn sin spik i
nyckelskpet, och gick till fiskboden, fr att efterse sitt frrd
af torra gddor. Nr hon vnde och synade sina gddor, sade hon vid
sig sjelf: "ja man m vl vrda en sdan vlsignelse, vr not i r
blifvit hugnad med. Det blir godt nog att knnas vid, och s kan
man ha ngot att ge en fattig menniska, hvilket nog vl behfves i
dessa tider, d ingen annan har mat att sticka i munnen, n herr
Clases knektar. Ja, det sger jag fr sann, om n herr Erik hller
honom i ra. Men se det gjorde saken, att jag lt drngarne lgga
en julkaka i notkilen i frsta notvarpet, det syns att det halp,
och vi fick fisk. Gamle herrn p Storby mente att det vore signeri.
Bara gammelprat! r inte brd guds gfva, och hvad r det fr ondt
i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller
fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den
bondeplgarn hin svarte, och hlla mig till hans fursteliga nde,
hertig Carl. Men herr Erik, han r s from, och r som frhexad i
Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den
afskriften af hans furstliga ndes bref, som de hade skickat hit med
Mnsas Lisa. Der fr man nog si hur Flemingen far fram och frtrycker
landet, och stller till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.
Hertigen hotar s hrdt att straffa hvar och en, som hller med den
landsfrderfvarn, som det str i brefvet, som vill vara som tuppen
p sophgen, och tycker sig vara vr kung; och det sa Mnsas Lisa,
att skulle bara alla ge sig under hertigen, s skulle nog bli god tid
i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina
upproriska stmplingars bedrifvande, som Flemingen ville hlla qvar
krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mngen annan, var ej precist ltt att frm med
skl, att fverg till annan mening, n den hon sjelf hyste, men
deremot, liksom ock mngen ann, ganska hastig att sluta sig till och
vara fvertygad om, hvad ngon granngumma berttade och sade; om n
hon fr resten hade ganska ringa frtroende fr samma gummas frstnd.

"Nej, men str der icke en bytta, s att rottorna kunna hoppa upp p
sen, och derifrn p fisken. Jo, jag sger! Hade man ej gonen med
sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit s fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon
ej frrn nu varsnade, att vid visthusdrren stod en ung bonde och
tummade p sin pitnilka, den han hll i handen. Nu ref han sig bakom
rat, och framrckte dmjukt t fru Metta ett papper, hvilket befanns
vara en kallelse frn hans hgvrdighet Biskopen, till fru Metta
Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stnga visthusdrren och brjade ordna hvad
som under hennes frnvaro borde utrttas.

"Ja, ungdom och visdom! sger man, och s sfliger hon r, icke har
man mycken nytta af henne. Hur kan man vnta att hon skall kunna
hlla ordning p folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra
spinner hon, det mste jag medge." Emellertid fick nu nd Sigrid en
mngd frhllningsorder, om hvad som under fru Mettas frnvaro skulle
utrttas, och s skulle det bra af. Ett brde lades tvrs fver en
arbetskrra, derfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta
med tmmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere p krrans
botten fick en liten gosse sin, ej just beqvma, plats, fr att
medflja till sin matmors och hstens uppassning.

"Vappo, se till att ej fren g in i hafverlandet derborta. Var
aktsam om elden, Brita. Sigrid, lt se du har akt p att arbetet gr;
jag tnker du fr ge blr till ny tott t Elsa, innan jag kommer hem.
Se s, gu signe er allesamman nu."

Derp gaf hon en klatsch t hsten och begaf sig p vg med
temmeligen god fart, under dugliga knuffar och sttar p den ojemna
och gropiga vgen.

Nr fru Metta hunnit mlet fr sin frd, lemnade hon hsten i gossens
vrd, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lt sig ej s ltt
gra. Vid kyrkdrren stodo alla nejdens qvinnor och barn, ttt
sammanpackade, och gapade int kyrkan, dit de ej fingo intrnga.
"Hvem kan nu neka barnen att f se hans hgvrdighet", menade
gummorna, och s tog en hvar sin minsta unge p armen och en hel
skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammantrngda, hufvud vid hufvud, alla med
linhvitt hr och alla stirrande t samma hll. Det var som en hel
skog af tistelknoppar, som vl slagit ut ullen, eller en ng, ttt
bevuxen med ngsull.

"Jag r nu hr, bara fr att barnen ska f si", sade, med litet
vigtig min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom.
Jag fick rtt se honom ta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Hken, fick J det mor? Hvad t han monntro? Bertta kra mor?"

"Han t rtt som annat folk, vet J mor."

"Hken, gjord han s, d kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rrelse och bljande bland tistelknopparna.
Det var fru Metta, som frorsakade den, genom sitt bemdande att
framtrnga. Nr gummorna nu sgo sig om, och blefvo varse den af alla
knda Tannilafrun, som man nog visste skulle frst att gra sig vg,
s jemkade en hvar rum s godt hon kunde, och, snart stod fru Metta
frmst fr skaran vid kyrkdrren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Lngst bort satt, just invid drren
till koret, mster Erik Erikson, biskopen frn bo. Framfr honom
stod presterskapet och ngra af de frnmsta herrarne frn socknen.
Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. P ngot afstnd
stodo tskilliga af socknens allmoge, och hr och der vntade i
kyrkbnkarne sdana, som afvaktade att i sin tur f framtrda och
anmla sina pstenden.

"Lars Isakson, dmd, fr trolleri, att st tre sndagar  rad vid
kyrkdrren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok,
"fljer nu sledes i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att
hafva ltit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesngen med en
kosklla."

Biskopen kastade en missnjd, frgande blick p herr Simon, som
framtrdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjd till att antaga
det hgtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var mjligt, men
ikring munnen spelade ett drag af sklmaktighet, som omjligt lt sig
fverskylas.

Biskopen sg hgst alfvarsamt p presten. "Skall det d alltid vara
klagoml fver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest,
och dock stndigt streck, som skulle anst den okynnigaste djekne."

"Hgvrdigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gngen tminstone
synes mig, att jag handlat vlbetnkt. Skulle jag vl tillta
guds frsamling att bortsofva julottan? Eders vrdighet torde
icke hafva frgtit, att nr ryssarne plundrade hr under sista
ofreden, bortfrde de ock vr klocka. Huru skulle nu frsamlingen
sammankallas? Icke kunde den st p kyrkbacken i klden i timtal och
vnta. Men si, nr koskllan ringdes, visst krp der folk ur alla
stugor, bd byggare och deras kyrkqvartersgster. Icke tycktes mig
eller skllan smre, fr det min ko ringt med den; nog ha mnga andra
nt ringt klockorna, fven till samgng, utan att derfver blifvit
klagat hos biskopen."

Mster Erik runkade nstan omrkligt p hufvudet och sade: "en
rttskaffens prest srjer fr att klocka anskaffas; men du har
frsummat denna skyldighet, svl som mngen ann."

"Hgvrdigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann
rg fver att best till klockhjelp, nu har han ej ens ett sdant att
blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar."

ter runkade Biskopen smtt p hufvudet, men sade blott: "fr denna
gng m dig frltas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske
skett af enfald; men lt icke en annan gng sdant komma dig till
last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, smskrattande bakom
sin hatt, i det han halfhgt sade: "Kan vl hrnst stlla mig sjelf
p kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derp
kommer an, och det s det hrs."

"Lisa Eliasdotter hr offrat ett ljus p altaret, fr att f god
kalflycka", upplste ter notarien. "Saken r erknd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och
djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! M hon st en
sndag vid kyrkodrren, att fr sina signerier utskmmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornt, herr Erik Liljeholms husfru, klagar
fver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbnken uttrngt."

Nu framtrdde fru Metta infr biskopen och tnkte just brja sitt
andragande, men med det samma steg fven fru Brita Regertsdotter fram
och sade bjert: "Nej si det r d ramaste lgnen det, att jag drifvit
henne ut; men icke lter jag heller trnga mig ur bnken fr alla
snrtors skull, och fr det hon satt der s bred, och hade jungfru
Sigrid med sig, s skulle jag inte f sitta i adelsfruarnas bnk; men
si s god r jag som hon, och behfver inte vika fr henne."

Redan sade fru Metta ngra ord till svar, och en hftig trta brjade
just utbryta mellan de bda fruarna, d biskopen viftade med handen
och bjd dem tskiljas, hvilket, efter ngon svrighet, ndtligen lt
sig gra.

De bda hftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bnk, p mse
sidor om gngen, och sgo med vreda gon p hvarandra.

Sedan biskopen, med lgre rst, rdfrt sig med de bda andre
kapitelherrarne, bjd han hgt de bda fruarna att framtrda, och
sade: "Kyrkofrargelse m af ingen tlas. Jordens vldige ro dock
alla ssom stoft infr herran, och J magen icke infr honom frhfva
eder, eller drifva edra tvister. Rtteligen skulle vi stlla eder
bda till spott och hn vid kyrkodrren, men som detta fr eder
adeliga vrdighet icke ske kan, s magen J bda eder kyrkostring
slunda godtgra, att J till kyrkan erlggen 10 mark och pfljande
sndag detta edert godtgrande frn predikstolen tillknnagifves."

Fru Britas sinne jste. Hon tyckte sig vl, p stt och vis, hafva
vunnit en seger, d hennes klagerska ndgats plikta, men hon hade
sjelf fven blifvit lagd detsamma. Med en knyck p nacken sade hon
halfhgt: "En hederlig menniska ska f plikta, fr att en snder inte
fr sitta s bred hon vill. Hon borde minsan inte als f slippa i
hvarken kyrka eller bnk; och n mindre hennes dotter, som hon fder
opp till papisteri och styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp frn sin plats, sg frgande
p henne, hon steg nrmare och fortsatte: "Ja vl, det r ju allom
kunnigt, huru hon skickat flickan att lra papisteri i det gamla
nunnehlet Ndendal, och hur flickan der signat och messat med
afgudiska fukter. Och en sn tcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbrts nu af klockarn, som brjade sjunga en psalm,
emedan, enligt frteckningen fver gromlen fr denna dag, numera
intet annat skulle i kyrkan utrttas, n aftongudstjenstens hllande,
och resten af aftonen skulle anvndas till reviderande af tskilliga
kyrkans rkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna
undanstllt papperen och ordnat allt fr gudstjensten. Klockarn hade
nu upptagit psalmen, och nr han sett biskopen lemna sin plats, fr
att stta sig i en kyrkbnk, ansg han att allt var i ordning, och
brjade psalmen. Biskopen intrdde i en bnk och satte sig ned.
Slunda mste bda fruarna tiga, men svrt fll det sig. Fru Metta
hade vl ej rtt kunnat hra, hvad hennes motstnderska sade, emedan
nr denna talade, hade hon sttt nra biskopen och vndt ryggen t
fru Metta; men hon hrde nd nog, fr att finna att det gllde ngon
beskyllning emot henne. Nu var det ogrligt att f sga ett ord. Fru
Metta satt en stund qvar, men det brjade skymma, gudstjensten var
lng och hon ndgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det
skulle varit omjligt, att, utan fara fr lif och lem, i mrkret resa
hem, p den obanade och ojemna vgen. Icke eller anade hon att fru
Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var.
Hon begaf sig derfre hem, utan att vidare f orda ngot. Men icke
var hon god till sinnes.




III.


Det var en vacker morgon om senhsten. Luften var klar och kall, och
rimfrost glnste som silfver p granarnas lummiga grenar. P vallen
vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast
ordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanfr porten
till kyrkogrden. Tre bnder, Bengt Poutu, Mrten Philipson och Jacob
Illka, stodo omgifna af en krets andra bnder. Allt flere och flere
samlades till de frre, och alla stadnade, uppmrksamt lyssnande.
Stundom utsttte ngre ett ha 1 eller annat kort ord, hnderna foro
till pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bltet, stundom ryckte
en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hlften ur slidan, men
smningom sjnk den ter lngsamt tillbaka, d egarens uppmrksamhet
syntes s fngslad, af hvad den talande anfrde, att han ej tycktes
veta af ngot annat.

De ldre karlarnes alfvarliga, frade anleten, de yngres mindre
markerade, men fven de om alfvar, tungt och trget arbete och dlig
fda vittnande, alla syntes lifvade af samma knsla. Bitter och djup
harm mlade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och
resignation. Allt som de tre mnnen inuti gruppen omvexlande talade,
liftades dragen hos hrarne, uttrycket i deras anleten blef allt
vildare. Det var som nr molnen draga sig samman vid horizonten,
svarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt
p afstnd, och man frutser att thordnet med kraft skall utbryta,
att haglet skall frstrande nedbrusa, att orkanen skall hrja; men
nnu bryter ovdret icke lst, ehuru man ser frebuden.

"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "S har Flemingen ltit
utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brdet. Hvem vet
icke huru de tagit maten ur vra bodar och silfret ur vra kistor,
och der sdant ej funnits, ha de tagit vra hustrurs och dttrars
klder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras ron,
hsten ur stallet och kon och fret frn betet. Och hvem af oss vet
icke, att sterbottningarna, redan af kung Johan, fingo lfte om
lindring frn borgelgers tunga, sedan moskoviten hade brndt och
skflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och
ha vi ej sedan med vra sner och drngar, med egen kost och egna
vapen, frsvarat oss. Och nu, nr vi ha fred med sjelfva moskoviten,
nu skola vi rappas och skinnas af knektarne. Hr ligga skottska
ryttare, hr ligga upplnningarne och finnar dertill. J veten ock
huru herr Klas satt vakt bde p sj och land, att ingen skall f
klaga hos hans fursteliga nde, hertig Carl, eller snda ombud till
riksmten, som han sammankallat; och huru strngt herr Klas straffar
alla frsk att hos fursten ska hjelp. Men vi, som hr st, vi ha
dock lyckats komma bde fram och ter. Ville jag fr eder omtala
huru svr vr frd varit, blefve det fr lngt; vi hafva svultit,
vi hafva farit som hundar fr vr och allas eder rtt. Och der har
han sutit och smort sig och lefvat krseliga, medan folket lider;
den landsfrderfvarn och frrdaren! I mnga, mnga rs tid har jag
arbetat p att f denna saken i gng, men nu ha vi hertigens ord p
att vi mga resa oss, och ortt med vld vrka."

"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nde?" frgade en rst ur
hopen.

"Jo, nr vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle
vnda oss, d skte vi frst opp Hans Hansson, och bdo honom hjelpa
oss med rd och dd, och han rdde oss, och var en frstndig
rdgifvare. 'Gn omkring p gator och grnder', sade han, 'och der
J sen folk rras mera, s stllen eder i gatumtena och ropen och
klagen. Talen om huru Flemingen frtrycker eder med borgelger, emot
konungens och hans furstliga ndes vilja. Skriken ut om hans grymhet
och tyranni, och om J ngon historie hrt om honom, som till ondo r,
s utskriken och utspriden den. Vore det n icke sanning, s r dock
intet s ondt, att han icke vrre bedrifvit mot folk och f, ja, mot
qvinnor och barn.'"

"Vi lydde Hans Hanssons rd, och sedan vi hade upprrt hela staden
med vr klagan och vrt ropande kring gatorna, s fingo vi slutligen
komma infr hans furstliga ndes egna gon; men vi begrte bara ngra
fenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni.
Hans furstliga nde frgade d huru ttt krigsfolket vore frlagdt
hos oss, och d jag svarade att fjorton bnder egde att srja fr
en knekt, och tjugu bnder fr en ryttare, s ropade hans furstliga
nde: 'Om tjugu bnder icke kunna fvermanna en ryttare, och fjorton
en knekt, s frtjena de intet bttre n att blifva plgade och
frtryckta af bde ryttare och knektar', och s reste sig hans
furstliga nde och sg s vred ut i gonen, att vra hjertan bfvade
i oss, och han hjde sin knutna hand hgt opp i vdret och skakade
den, och s sade han: 'Jag vet ingen annan rd, n skaffer eder rtt
med eder egen hand. J ren vl s mnga, att ni m kunna sl dem
ifrn eder, om ej med annat, s med klubbor och grdsgrdsstrar.'"

Rrelsen bland bnderna blef nu lifligare, alla hnder omfattade
knifvarne, hftiga utrop foro frn mngas lppar; men ter stannade
alla stilla fr att hra mera.

"Jag vgade nu dmjukt frklara", fortsatte Bengt, nr sorlet
tystnat, "hurusom jag redan i mnga r hade sjungit den visan, att
vi skulle taga vra egna nfvar till hjelp, men att landets mn icke
rtt p alfvare vgat sig derp, utan bara hr och der i sm hopar,
eftersom herr Klas vore insatt i sina hga embeten af konungen, och
handlade i hans namn."

"Men d blef hertigen nnu argare och slog nfven i bordet och sade:
'Denne landsfrderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behfven
J ej lyda mer n min gamla sko. r det icke denne blodsugaren som
frstr vr konungs och herres land, och frleder folket till uppror
emot sin rtta fverhet, och hller sina knektar i landet fr att
befrmja sina frrdiska afsigter. Frsvaren eder sjelfve, emot
denne strtrfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung
och mig, eder anborne furste. Blott J stn p eder till lands, skall
jag vl srja fr att hlla sjn ren. Sgen edra brder, att de st
manneligen p sig och icke lta kufva sig af Flemingen och hans
kreatur.' Derp tordes vi intet annat n g vr vg, ty han sg mkta
grym ut. Och s skte vi oss hem, under mnga faror och vedermdor."

"Brder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, s att det skllade kring
kyrkogrden, "viljen J nnu tla Svedjeklases tyranni? Viljen J nnu
svlta och se edra hustrur och barn frgs i elnde, viljen J lta
Flemingens knektar frossa vid lstnkan, under det edra barn tugga
stamp och bark? Viljen J tla fvervld i edra hus af knektarne, d
intet annat fordras, n taga eder sjelfva rtt. J hren det sjelfve,
hertigen uppmanar eder dertill. J hren det: Flemingen har ingen rtt
att befalla, utan r en upprorsstiftare emot konungen och hertigen.
ren J fege uslingar, att J lten honom frtrycka eder? Jagen bort
honom, sln ned honom. Ltom oss draga till hans frdmda nste.
Kamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, strar, knifvar,
klubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!"

"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som
ro kldda i klde, ro folkets frtryckare."

Lnge hade Poutu strfvat fr ett ml: att komma bnderna att resa
sig mot herrarne. Hans gldande hat mot de sednare, hade vndt sig
helt och hllet mot Fleming, sedan denne som stthllare herrskade
fver Finland, och till full lga hade hatet flammat opp, d Poutu
sommaren frut, fr sina stmplingar blifvit fngslad och frd till
bo slott; derifrn han dock lyckades undkomma. P andra trakter
af landet arbetade, fr samma sak, Hans Fordeel och flera andra,
fvensom mnga hertigens utskickade. Men vrdnaden fr konungen och
hans befallningshafvande, hll nnu bnderna tillbaka, ehuru redan p
flere hll blod gjutits.

Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord p, att
de egde rttighet till sjelffrsvar emot knektarne. Fleming egde
ingen rtt att beherrska, n mindre att frtrycka folket. Bonden
behfde icke fda knektarne, d de icke hllos till rikets tjenst,
utan endast till Flemings upproriska afsigters befrmjande. Nu var
bndernas ifver och harm drifven till sin spets.

En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvgen, mot dem
stormade bnderna. En strid uppstod. Den blef ett frespel till
klubbekrigets grsliga drama, som nu blossade opp och hljde Finlands
jord med fyratiotusende dess raskaste sners blod, gjutet af brder
emot brder; som hrjade, som skonade, som brnde, och hvars spr
frst sent utplnades frn det frstrda landet; hvilket lnge blef
ett rof fr hungersnd, pest och elnde.

Att redogra fr huru klubbhren kades, huru den hrjande framgick,
hr icke till vrt mne. Framt vltrade sig massan mot Tavastland,
allt mer tillvxte den och plundring, mord och brand, fljde i dess
spr. Hvarest knektar kunde uppspras, nedhggos de, stoppades de
under isen, eller ock skts till mls p dem. Kunde ngon uppge att
egaren af en grd, hade ngon anfrvandt ibland knektarnes anfrare,
d skonades, utan vidare tvekan hans gods, och frstrdes genom brand
och hrjande.




IV.


I sitt arbetsrum p bo slott, satt riksmarsken, stthllaren Klas
Fleming. Han stdde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stende
bord, p hvilket lgo tskilliga papper. Ett litet stycke ifrn
honom satt, vid ett strre bord, hans skrifvare. "Hr r ett bref
frn hans majestt, konungen", sade denne, i det han steg upp och
vrdsamt rckte brefvet t riksmarsken, som genast brt det. Sodan
han genomlst brefvet, vnde han sig till skrifvaren och sade: "Hr
ro tskilliga befallningar frn kunglig majestt, hvarom bref och
order skola utfrdas, s snart dessa friga bref ro genomgngna. Nu
vidare, hvad finnes hr yttermera?"

Skrifvaren brjade nu redogra fr de p bordet liggande papperen.
"Hr r ett bref frn hans furstliga nde, hertig Carl, till menige
mn, som i sterbotten boende ro. Han uppmanar allmogen, att
icke gifva ngon akt p hvad eders herrlighet mnde utfrda fr
befallningar, alldenstund, som orden lyda: han sdana pbud, utan
befallning och tillstnd, gjort hafver, srdeles frn oss och riksens
rd. Hertigen sger ock vidare: der han ock ngon befallning frn
kunglig majestt bekommit, som han beropar sig p, hvilket vi dock
icke kunne tro, s r det genom ortt och falsk berttelse skedt."

"Kasta brefvet i den der ldan", sade Fleming, "jag knner sorten."

"Hr r ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat frn sterbotten.
Han lt tillika anmla, att han, enligt eders herrlighets befallning,
skall innan kort tga hit med sina knektar. Brefvet r frn hans
furstliga nde, stldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana.
Torde icke vara af nden att upplsa alla de vanliga beskyllningarne,
som st frmst, emot eders herrlighet, om lgner och bedrgeri och
frtryckande af allmogen. Sedan fljer: Derfre r vr ndige vilje
och befallning att J ingen vert begifve eder efter herr Klas Flemings
bud och tillsgelse, utan hlle eder qvar i den landsndan, till dess
vi med riksens rd, eder ngot, till kunglig majestt och kronans
gagn och bsta, befalla lte. Och der ngot olagligt kan blifva eder
lagdt, antingen af herr Klas eller ngon annan, d gifve vi eder
fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, m frsvara hvad
vld och ortt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare
och krigsmn, m veta eder efter rtta."

"Frdmmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande
tnderna. "Undra sen fver bnderna! Slng det i ldan."

"Hr r yttermera ett bref, som jag fann ibland ngra papper hr p
slottet. Det r skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till
Hans Erikson, d de hade bohus omhanda, att de icke mtte inlta
eders herrlighet p fstet."

Hftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, lste ngra rader
deri och utbrast, "sdant torde dock vara ohrdt i ngot land", i
det han hftigt steg opp och gick ngra hvarf fram och ter fver
golfvet. "r jag vl en frrdare mot min konung och riket, har
jag frrdiske praktiker i sinnet emot mitt fdernesland? Har jag
ej ltit bruka mig som en rlig svensk man, frn min ungdom, bde
i storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i
konungens namn, ehuru p egen bekostnad, och de hafva ftt inkomma p
konungens fsten och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och
mig vill han stnga ute, som eger att i konungens namn befalla fver
all krigsmakt." ter satte han sig ned, s hftigt, att stolen, ehuru
tung den n var, dock for ett stycke frn sin plats, slog sin knutna
hand i bordet och utropade: "Men vill jag fstningarna, med guds
magt, omhnder hafva, till dess jag dem i konungens egna hnder kan
andtvarda, d han, Gud gifve snart, terkommer till sitt rike; och
hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om
jag n derfr skall lifvet mista!"

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med ngra af de p bordet
liggande brefven, och brjade nu ter sin redogrelse:

"Frn herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begran att eders
herrlighet mtte komma till Sverige, fr att deltaga i styrelsen och
frena sig med regeringen der, och icke stta eder emot hertigen."

"Kasta brefvet i andra ldan", sade Fleming. "Du fr g nu. Kom igen
om en timme. Dem r jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han fr sig
sjelf. "Icke r jag deras skjutsbonde, att jag behfver draga efter
dem. De ha lika lngt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett
p bordet liggande frdigskrifvet bref, till hvilket han nnu fogade
ngra rader, och undertecknade det sedan:

                 "_Clas Fleming_,
    friherre till Wik, riksmarsk, fversteamiral
    och krigsfverste, som nu hafver mnga regenter,
    hvilka alla frordna, ndock jag mig intet
    rttar efter mera n en, som heter konung
    Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda ngot
    till, s slr jag dem p hufvudet."

"Sl dem p hufvudet, ja, sl hufvudet af dem; alla hr i Finland,
som frrdiske ro. Jag undrar hvem som stode mig i vgen, om jag
ville begra dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att slla
ssom agnar, alla dessa lumpna lyckskare, som ro antingen stumma
hundar eller tillochmed vifta svansen fr hertigen."

Han satt en stund frsnkt i tankar, drren ppnades och fram till
honom trdde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon
vnligt lade sin hand p hans axel. D ryckte han hftigt till, och
ur gonen for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nstan
till vnlighet, d han sg hvem det var, som strt honom, och han
sade endast: "Ebba."

Fru Ebba forskade ett gonblick i hans ansigte och sade: "ter
obehagliga nyheter, min vn."

"Hertigen srjer fr att sdana ej saknas. Dertill vxer mig
bndernas uppror fver ronen. Lyda andras rd, der eget vore bttre,
r drars verk. Bnderna hade bort qvsas genast, men jag lyddes p
Olof Sverkersons rd att bida. Han stllde sig, som om han knnt
konungens nskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan
att det kostar mycket blod."

"Ack min herre, bnderna ro enfaldige och vilseledde. Lt dock ej
din hand falla alltfr tungt fver dem. De hafva i sanning haft
mycket att lida."

"Ebba, mildhet vore hr grymhet. Konungens trogne och rlige
underster mste skyddas. Upproret mste qvsas, om ej hela landet
skall bli ett frdelsens hemvist."

Fru Ebba suckade djupt och sade, efter ngra gonblick, liksom till
en fortsttning af hvad hon emellertid tnkt vid sig sjelf: "och
sedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning,
ja ofta utan all anledning, gra om dig berttelser, hvilkas
lgnaktighet hvarje barn borde kunna inse!"

"Se, min stolta Ebba r ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming
leende, "grter fver hvad klaffarena sga."

"Skulle jag icke det? Huru knner icke jag dig, den dle! Men
menniskorna knna dig icke s, och ditt namn skall g till
efterverlden med de flckar, som lgnen vidhftat det, och som
illviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hrt."

"Hvad mera, blott Han, som fver oss lefver, ser sanningen, och
det som inom mig lefver, nemligen samvetet, sger att jag handlat
redligt. Domen fver dd man, r mktig, Gud r mktigare."

"Mnga finnas, som sga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med
sig, utan att gra ortt. Att det vore fderneslandet nyttigare att
gifva med sig, n att st p Konungens rtt i det yttersta."

"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han hjde sin
hand och lt den ter falla p bordet. "Sanning och rtt ro alltid
desamma, om n tusende skrika om att det r bttre nytta af att ljuga
och bedraga. Nytta r bra, men rlighet varar lngst."

"Jag erhll i dag ett bref frn min syster, drottning Cathrina. Hon
ber mig, ter en gng, fra talan fr enighet och eftergifvenhet."

"N, hvad har vl din hga frnka att pst?"

"Om du s tillter, vill jag lsa opp brefvet:

"Till oss lskelig, rlig och vlbrdig qvinna, fru Ebba, herr Klas
Flemings till Qvidja och Svidja, vr kra syster, gunsteligen.

"Catharina, med Guds nde, Sveriges, Gthes och Wendes Enke-Drottning.

"Vr synnerliga gunst och krliga helsning; alltid med den evige Gud,
som tillfrene. Vill jag, hjertans kra syster, gifva eder tillknna,
att Vi, Gudi dess lof, re temmeligen vl till hlsan, och unne Oss
den ndige Guden alltid, att detsamma om eder sprja.

"Nu, d mig lgenhet gifves, att med herr Nils f hjertans kra syster
denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kra syster, icke
frhlla, hurusom dessa svra oenigheter emellan H.F.N. Hertig Carl
och H.H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet mnde g. Och
beder jag eder krligen, hjertans kra syster, att J ville anvnda
allt ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han mtte denna striden
till en nda komma lta; seende huru under all denna fiendtligheten
hela riket lider, och huru man vl af all denna oenigheten inom
salig konung Gustafs bus, alltfr mycken sorg och suckan haft att
best, och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derfre, hjertans
kra syster, ville J icke afsl min tjensteliga begran, det J ville
frena eder med mig, att ska ngon fredlighet stadkomma, och bedja
Hans Herrlighet, att han dock icke ville i det sista s hrdt st
p konungens rtt, d deraf numera endast blodsspillan och landets
frhrjelse komma kan. r ock vl H.F.N. den, som makten hafver, att
drifva sin vilja igenom, gifve Gud till fosterlandets vlgng. Synes
mig ock detta landet af partier s snderbrkadt, att en starker
hand vid styret behfves; det ock Hans Furstelige Nde bttre torde
kunna styra, n Hans Majestt Konung Sigismundus, den sig s i de
Polskes hnder befinner, att han vl aldrig detta oroliga landet
med rtt styrka styra kunde. Allts, och d herr Klas r ssom ett
hufvud fver finnarne, s skulle fred och rolighet snarligen i landet
blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och vilja
vi tro, att om H.F.N. n regeringen eftertraktar, han dock icke
till kronan strfvar, ssom han med s mnga heliga frbindelser
frskrat. Detta r icke frsta gngen som J, hjertans kra
syster, hafven, jemte mig, frskt att i denna saken tala fred och
frsonlighet. Framstll nu min nskan. Gud gifve framgngen till det
bsta."

"Resten af brefvet torde jag knappt upplsa, det r blott angende
det let, jag snde i somras, och ngra rd fr Heblas hosta, som
syster Cathrina lr mig bota med vax af ottesngsljus. Men nu vill
jag blott orda ngot om brefvets hufvudinnehll. Sg mig dock, min
herre och make, vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga
eder efter hertigen."

"Visserligen."

"Bnderna skulle vl ock upphra med sina dd i sdant fall?"

"Troligen skulle hertigen lgga dem att hlla sig stilla, om jag
skulle underkasta mig honom."

"Tror J att de frige Finske herrarne, i sdant fall, skulle vidare
stta sig opp emot honom?"

"Fga nog, om jag skulle stlla flottan och krigshren till hertigens
behag."

"Skulle vl icke d all split och blodsutgjutelse emellan partierna
upphra?"

"Troligen, ty utan att hafva ngot std inom landet, kan konungen
fga ens frska, att med frmmande troppar befsta sin thron."

"Tror J icke att hertigen med rttvisa och kraftig hand skulle styra
landet?"

"Jo, detta blefve troligen fallet."

"Vlan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begran, jag har
framstllt hennes nskningar till det bsta. Hvad sgen J hrom, herr
Klas?"

"Att konung Sigismundus r min herre och konung, den jag, och hela
Sverige och Finland hafver svurit tro."

Fru Ebba bjde djupt sitt hufvud och sade med vrma: "jag vntade det
s."

Efter en stunds tystnad brjade fru Ebba ter: "Min vn, jag kom nu
in till dig fven fr att tala om ngra sm husliga angelgenheter.
Du har ju lofvat ditt beskydd t herr Erik Liljeholm och hans unga
dotter. Hvad synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid,
vistas i vrt hus? Sedan du berttade mig om den anklagelse, som
mstar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i hstmarknaden, har
jag tnkt hrp."

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla vlvilja fr
all hans trohet och vnskap emot mig."

"Fr samma vnskaps skull har ock hertigen hotat honom, att han
skulle f sin kl kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men",
tillade hon med ett litet fint leende, "nu sge jag gerna, om han
skulle hitsnda, vare sig kall eller varm, kl; ty, som du vet, ha vi
hr en 40  50 personer att dagligen bespisa, och frrderna brja
tryta. Jag ville just frga hrom. Frn Qvidja r strre delen af
afkastningen inhmtad. Det torde vl vara ndigt, att frn de andra
godsen lta leverera ngot, s framt du ej vill taga af kronans
frrder, t det myckna folket."

"Nej, kraste Ebba, kronans frrder ro hrdt anlitade i dessa
tider. Frn Yln m hemtas hvad der finnes, nr fret stadgar sig."

"Jag frmodade sdant svar. D allmogen drar s svr borgelgers
tunga, s, m vl ock vi gerna fda, s mnga vi kunna, af konungens
folk."

Fru Ebbas blick rkade nu falla p hennes mans ena stfvel, den han
hll utstrckt p mattan och p hvilken en mngd lera fasttorkat,
sedan en utfrd p morgonstunden.

Fleming fljde riktningen af hennes blick, log smtt och sade:
"frbarma sig, nu fr jag vl bannor. Aj, aj, Ebba kra. Aldrig fr
du din man ens borstad, n mindre kldd i sammet och siden, som
herrarne der i Stockholm. Men du r mig ju dock alltid huld, om n
jag r en skogsbjrn, som hvarken lr sig dansa eller att fsta
papillotter i raggen; ja, icke ens lr sig aftorka ramarna, s att
han ej skulle stta tassfrdor p dina hvita golf."

"Och dock, min herre och make, glffsa hundarne och rycka bjrnen i
hans lurfviga pels!"

"Lt dem rycka, och lt dem sklla. Hundglffs fller ej bjrnen."




V.


"Hvems r grden deroppe, som ser s sttlig ut", frgade Jacob
Illka, som numera blifvit vald till anfrare. Bondehren tgade
uppfr en backe.

"Den tillhr herr Ifvar Tre Flammor."

"nej, herr Ifvar dog ren i somras. Grden rfdes af hans systerson,
unge herr Enevald Fincke."

"D str han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna
i tiden, genom gifte, kom i ngon slags slgtskap till Flemingarna."

Mera behfdes icke, genom dessa ord var grdens unge egare dmd, och
till den vackra grden strtade hela skaran.

Solen sken blekt fver den nedanfr kullen belgna insjn. Tallar och
granar stodo mrka p afstnd, nrmast grden skakade bjrkarne sina
fina lflsa grenar.

Grdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod p trappan, d de
ifrigaste af bnderna brjade sknjas. Hans blick mrknade allt mer,
d han sg huru skaran ttnade, och slutligen rnde uppfr vgen till
grden. Drngarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad
skulle de frmtt mot denna mngd! Hans blod jste vid tanken p att
icke ega medel, att skydda sig emot en hop bnder. Han ropade namnet
p en af husets tjenstepigor. D denna kom ut p trappan och fick se
bondehren, gaf hon till ett rop af frskrckelse, men Enevald sade,
nstan fraktfullt: "Fr eder r det vl bst att skynda undan, medan
ni nnu kan hinna. St inte och skrik nu, skynda p de andra pigorna.
Spring bakvgen ut till skogen, gm er der vid kolmilan."

"Herre gud, nd ni sjelf, herr Enevald?"

"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."

Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater s lngt
borta, att de vl kunnat minska farten; men flsande och andtrutna
fortforo de att springa s fort de mjligen kunde, nda till dess de
hunnit det anvista stllet, der de brjade fverlgga om huruvida de
icke borde springa nnu djupare in i skogen, eller om det inte nd
vore bst att frst springa hem och brja undan fr elden, ifall
klubbmnnerna skulle brnna grden. Dessa och mnga andra dylika
frslag begrundades med all ifver.

Enevald gick emot de p grden instrmmande bnderna, och frgade
hvad de ville.

"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och
hjelpa oss att kra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni r en
frrdare, som han, och d skall ni f sura fiskar. Hej, fort hit och
flj med oss."

"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med
edert upproriska och blodslade flje."

"Sl ned honom, qvf hans arga mun." Med orden fljde gerningen,
Enevald slogs till marken och bands.

Det vanliga frstrelseverket bedrefs med ifver. Somliga slpade
samman hvad tbart fanns och brjade ta; andra tyckte sig vara
klokare och skyndade att frst frse sig med hvad som af vrde kunde
finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta
att p ett eller annat stt srja fr sig, flammade redan lgan hgt
opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemnnen hade roat sig
med, att i frtid kasta eld i ett rum der blr var uppstapladt, utan
att bry sig om huruvida detta kom olgligt fr kamraterna. Innan kort
stod huset i lga, och hr var numera intet att gra. Bondhopen begaf
sig bort ter, slpande med sig det hrjade godsets egare.

"Hvad skola vi gra med herr Enevald?" frgade Bengt Poutu.

"Skjuta till mls p honom."

"Kasta in honom i huset, i bsta brasan."

"Stoppa ner honom under isen." Dessa och dylika frslag hrdes frn
flere hll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna fra honom med oss, han
mste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han frstr sig bttre
p herrars funder, n vi bnder."

"Tror du den ena korpen hackar gat ur den andra", sade Illka, "bst
gra af med honom. Dd hund biter ingen."

"Grannar", sade Poutu till de nrmast omgifvande, "jag brjar frukta
att vi dock gjuta fr mycket blod. Jag rds detta ej r rtta vgen
att utrtta vrt lofliga verk. Nog kunde det g af med mindre."

"Det skall allt Svedjeklas svara fre. Hej, inga mesar och
harhjertan."

Bengt gick nu nrmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej
r med oss, r mot oss. r ni icke skyldig att hjelpa allmogen och
befria dem frn frtryck, om de skona eder?"

"Vore edra vgar de rtta, s skulle jag icke undandraga mig att
hjelpa eder, men ni hrjen och skflen som rfvare, med eder gr
ingen man af delt blod, frr m ni mrda mig, som ni gjort med s
mngen annan."

"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer n en gng
p bndernas bsta. Fr hans skull ville jag att ni skulle blifva
skonad. Jag har ock frmtt mnnen att aftaga edra band, och behandla
eder skonsamt. Skulle ni rtt veta huru bonden frtryckes, ni skulle
icke frebr oss vrt frehafvande! Flemingen vill vara landets kung,
derfr stter han sig opp och r upprorisk mot kungen och hertigen.
Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen
hinner ej komma och jaga honom bort. Men f vi honom bara undan, s
slippa vi den frderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet
frn borgelgret, som s utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko
eller so. Ja, unge herre, s r det. Kom blott med oss, och vi vilja
snart jaga bort tyrannen. Se hr, kan ni lsa? Hr r bref som Hans
Hansson sndt med Hans Fordeel. Det r Hertigens bud och befallning
att man ur huset skall uppresa sig, draga till bo och i vgen skfla
adelns och krigsfolkets grdar, och sl ihjl allt varaktigt folk.
Endast Hans Hanssons grd Kanchas, Clas kessons minne och Ljuxala,
der fru Carin sitter, bra skonas. Dessutom str hr skrifvit att vi
skola tga till bo, ta in slottet och ta Flemingen till fnga. N,
J har vl icke lust att motstrfva hans furstliga ndes befallning,
unge herre."

Nu anlnde en liten tropp bnder, som varit utsnda fr att skaffa
underrttelser, och de inberttade, att tv mil hrifrn funnes
en herregrd, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste
anhngare, herr Erik Liljeholm, nu vore p bohus, att hans fru vore
hemma p godset, och att man der kunde vara sker p att finna rika
matfrrder.

"Godt", sade Illka, "just hvad vi behfva. Vi rasta till morgonen i
denna by."

Natten var kall. Enevald som blifvit bortfrd i sin tunna drgt, led
af klden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna
honom, erhll han till begagnande en bondrock samt en luden mssa.

Fljande morgon ropade Illka: "M hvar och en packa ihop hvad han
samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar."

"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tget satte sig i
rrelse. Enevalds blod jste vid tanken p att en adelig qvinna
skulle fverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ra
fordrade, beskydda den vrnlsa. Han hade varit lnge i fremmande
land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta terseende
blefve bedrfligt. Hade han helst icke varit fngslad! Nedlta sig
till att bedja, att hyckla fr en bonde, det kunde han ej frm sig
till, ehuru han vl kunnat bli fri, blott han ltsat g in p Poutus
frslag. Men detta ville han dock ej.




VI.


"Brita, har jag inte sagt dig tusen gnger, att du inte fr stlla
bort en kittel innan du skurat den blank, och den der r ju s
knottriger, som ditt eget kopprriga ansigte; men det r skilnan, att
kopprren ha vr herre mrkt dig med, och de lnda dig till ingen
skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte r s fager
i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten
blanka, s vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. nd qvasten,
str den icke i vrn! vet du icke att den skall hnga der p spiken i
kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, s skall du
vara ordentlig; och du sen, som ftt hedern komma i ett adelshus. Sl
inte den fverblifna rtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett
rent kril. Ren mat ska tiggarn ha, som fr den fverblifna betan, s
vl som herrskapet sjelf, som ter frst ur fatet."

"Henne fr jag mycket besvr med, innan hon blir folk", fortsatte
fru Metta fr sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita
sysslade, men mttes i drren af Elsa, som strtade emot henne
likblek, med stirrande gon och vidppen mun.

"Elsa, hvad i herrans namn gr t dig, har du sett otyg midt p
dagen, eller har nn stpt bly fver dig? Hvad fattas dig, menniska?"

"Klubbmnnerne, klubbmnnerne, bnderne", stammade Elsa.

"Gud hjelpe en hvar fr det plgoriset! Hvad om dem nu ter?"

"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha brnt opp herr
Enevald Finckes grd!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon
brt ut i skrik och snyftningar.

"De skall vl s raggen heller, icke vga sig till hederligt folks
hem", sade fru Metta, men blef nd en mohn blekare.

Nu kom Sigrid och sade med hastig bfvande rst. "Klubbmnnen komma.
Mor, hvad r att gra, hvart fly vi. De komma der nere p ngen som
en molnsky, de ro s mnga."

"n sen" sade fru Metta "de m vara huru mnga de vilja, s ska de
vl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem ngot fr nr, och de
ska vl veta ha respekt fr folk." Emellertid syntes hon ej vara
s alldeles sker p sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids
tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med
Elsas bistnd tmde uti kllargropen under stuggolfvet, der en mngd
vatten samlats.

"Skms ni inte, era pjextossare, som s der stfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma t ngra intrdande bnder. "Vet
du inte Jns, att ha bttre vrdnad fr din nabo fru? h skms din
lnga slyngel, har du gett dig ihop med det der fljet, och str med
skinnkarpusen p hufvut infr mig. Mssan af p flcken, Jns." Jns
hade stormande och stormodigt intrdt, men blef s hpen nr fru
Metta, alldeles med sin vanliga fverlgsna ton, tilltalade honom,
att han hlft frlgen strk mssan af hufvudet och ej rtt visste
hvad han skulle fretaga sig.

Enevald hade trngt sig in jemte bnderna och stod, fven han, ett
gonblick helt frvnad fver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bfvande smg sig s nra hon kunde till
sin mor. Till henne hviskade han sagte: "Flj mig, jungfru, jag vill
frska att fra er hrifrn." D hon nnu qvarstod invid fru Metta
sade han: "Jag r Enevald Fincke. Drj icke jungfru, flj mig."

"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor."

"Har fr gonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, s snart ni
r i skerhet." Han tog henne i handen och frde henne genom en liten
drr ut i ett rum invid, dit nnu ingen intrdt. Der kastade han
fver henne bondrocken och den ludna mssan, hvars ronlappar han bad
henne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hr i pannan.
"Tag det der tcket i famnen, hll det hgre fr nsigtet, s gmmer
det bttre. Sis. Vi mste g genom farstun, der r mrkare. Denna
drr gr vl dit?"

Genom farstun trngde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid fljde.

"Si p den, som ftt ett snt prgtigt tcke. Hvar fick du tag i
det?" frgade en bonde.

"Dit t, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade t
det hll, hvarifrn han kom. "Dit har nnu ingen hittat."

t denna sida vnde sig nu karlarne, och medan alla ur farstun
strmmade t andra sidan af huset, frgade Enevald: "hvar finns
vindsstegen?"

"Hr."

"Opp fort. Gm er der. Tnda de eld, skall jag hemta er."

Som en fogel var Sigrid uppfr stegen. gonblicket derefter lg den
snderkrossad af Enevalds hnder mot golfvet. Spillrorna slngde han
i en knut. Spillror och sndrade don, hrde till ordningen fr dagen,
s att de vckte ingen uppmrksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
terkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och stllde
nu ett par karlar fr att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen
och hunnit ngra steg in p den mrka vinden, och slunda knde
sig jemfrelsevis i skerhet, brjade hon vakna ssom ur en drm.
Frskrckelsen hade berfvat henne all redig tanke, hon hade endast
haft en instinktlik knsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig
med ngest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara svfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rdda hennes mor?

"Nej, nej, jag mste ska upp henne, huru kunde jag s lemna henne."

Sigrid hastade till luckan, lyftade litet p den, men nere under
henne i farstun stormade den vilda skaran; om n stegen sttt qvar,
icke hade i hon haft mod att trnga sig ned ibland dem. ter i slt
hon sakta luckan, knfll derinvid och bad en brinnande bn om hjelp
och nd fr sin mor, fr sig sjelf, fr sina frldrars hus och alla
menniskor deri, och fr honom, som hon fruktade skulle f lida,
fr det han velat rdda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit
lugnare. Hon smg sig, mellan en mngd gammalt husgerd, fram till
en liten glugg, derifrn hon varsamt sg ned p grdsplanen. Der
mttes hennes gon af en grslig syn. En af husets tjenare lg der
fallen och syntes kmpa med dden; kreatur slagtades; blod, rykande
kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och tbrder; eder
och frbannelser, blandade stundom med rtt skratt. Sigrid nedfll
afsvimnad.

Nr Enevald terkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sngstolpen.
Ngra klubbmn hade satt sig ned i rummet fr att dricka, och
lstnkan pfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne
jste, sg man p hennes kind, som vexlade n dunkelt rd, n
alldeles blek. Nr hon blef varse Enevald, kastade hon p honom en
frgande blick, som han besvarade med ett halfhgt: "i skerhet."
De bda vktarne tyckte sig dock mrka tecken till frstnd emellan
fngarne, och bortfrde genast Enevald.

Emellertid utslpades p grden de motstrfvande och ramande
oxarne och korna. Mnnens klubbor och knifvar gjorde hastigt
slagtare-arbete. Fren lgo snart bland de andra slagtade djuren.
Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades vldiga
frrder och refvos derifrn och frtrdes halfra. Emellertid roade
sig flere af karlarne att sl snder fnstren och frstra sdant,
som ej kunde medfras. Man skte efter flere af grdens folk, n de
man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade fven lyckats gmma sig
s vl, ehuru helt nra grden, att ingen hittades. "De hade dock
bort slagtas med grdens friga nt", skrek en rst.

"Bry er inte", svarade en ung drng som hade dragit skinnkarpusen
nda ned mot gonen, "vi ska skaffa fllor t dem, just sdana, som
harbrnnor ska vara." Hastigt ryckte han till sig en sg frn vggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp p stugans bnkar, och innan
kort voro taksarne afsgade p flere stllen, nstan nda igenom.

"Sis, om frun der nere i stugan slipper ls och alldrig s litet r
arg och smller i drrarna nr hon gr in hr, s tnker jag bd hon
och andra i hennes flje ska f tak p hufvudet."

"Visst borde man tutta p" freslog ngon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehren, brjade mena p, att Fru
Metta nd varit mngen till rd och hjelp och mttat mngen fattig,
och man borde nu nd ej s rent frderfva henne.

"N, s skall man vl d laga sllskap hit", ropade skrattande en ung
drng, hvars glada bl gon tydde p ett ltt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmnna yrseln och lika vild som de andra. Derp tog
han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med
stickor och stllde sdana i alla fnster, liksom om de skdat utt.
"Sis, nu ser hr folkrikt ut", ropade han gycklande, och ett stort
skratt och buller uppstod under det skaran brjade tga frn grden.

En hg rodnad uppsteg p fru Mettas kind, d hon hrde rsten af sina
kra kreatur, nr de utslpades och flldes. Dessa freml fr hennes
dagliga omvrdnad, hon knde dem hvar och en srskildt p rsten, och
trarna trillade en och en utfr hennes kinder. Ofrivilligt utsade
hon fr sig sjelf ngra af de mest lskade kornas namn, nr hon hrde
deras ndrop.

Mnga och lnga voro de timmar, som slunda tillbringades af henne,
och lttare r att tnka sig n beskrifva hvad hon led, d hon mste
sitta hr fngslad, och visste att nu frstrdes hennes sttliga bo,
detta hennes tankars ml, hennes hjertas stolthet och hennes gons
frjd.

"Sis, farvl nu, kra fru", sade Jns, "frun behfver nog hvila sig
nu, nr frun haft s mycket fremmande. Sitt stilla, var s god, icke
behfver frun ha besvr att flja oss, sdana ringa gster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm p bohus?"

Hade fru Metta varit fri, s hade Jns ftt en sjungande rfil, s
tung som af den dugtigaste karlahand, om n svaret derp blifvit ett
klubbslag, som sprckt hennes hufvud; men fru Metta lskade ej att
bruka munnen, der hon ej kunde gra sitt ord gllande, och s teg hon
fortfarande.

Enevald omringades af en tropp bnder och medfrdes, utan att ens f
yttermera g in i stugan, der fru Metta var fngen. Nr hon eller
Sigrid kunde f hjelp, visste han icke. Tre af grdens drngar
hade med ondo och godo blifvit tvungna att tflja klubbehren, en
som satt sig till motvrn lg slagen vid grdsporten, en hade rymt
till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid frsta skymt af de
annalkande bnderna. Troligen blefve fru Mettas de, att icke slippa
fri innan ngon af det gmda grdsfolket vgade sig hem, ty Sigrid
kunde icke eller komma ned frn vinden utan stege, men ngon slags
motstnd vgade Enevald ej gra, af fruktan att reta bnderna och
franleda dem att i frargelsen stifta brand, eller beg ngot annat
nidingsdd.




VII.


Nr Sigrid ndtligen, efter en lngvarig svimning, slog opp gonen,
drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud.
Slutligen brjade hon sansa sig och ihgkomma hvar hon var och hvad
som hndt. Nr hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp,
och steg ter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska
syntes. Endast frdelsens styggelse lg fverallt. Den slagne
tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande
djurhufvudena i de snderslagna fnstren, allt pminnte henne om, att
hon ej blott drmt en grslig drm.

"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid
ngestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. fven hr
var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej hga
rum. Sigrid var ltt och van att springa utfr de hga sarne i
nejden, och nu i sin ngest bfvade hon ej fr att vga ett djerft
frsk. Med ett hopp stod hon p farstugu-golfvet, och lyckades komma
oskadd ned.

Frn rum till rum sprang hon nu, skande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon frst t den sida, der hon lemnat fru Metta,
och undgick slunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der
bjelkarne voro genomsgade. Nu tyckte hon sig hra svar p sina rop,
och fann slutligen fru Metta, utmattad af anstrngning att frska
gra sig ls.

Med ett gldjerop sprang Sigrid fram, och grep en p bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lgo i hvarandras
armar.

"Detta har jag till straff, fr att jag mngen gng mkat allmogen
och klandrat herr Klas fr hans strnghet! mka sdana rfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, nr paddan kommer till vlde s pser hon!
Mina kor, mina prktiga kor! Ser du, der ha de odjuren stllt Rosans
hufvud, min alrabsta ko, som mjlkade sex kannor om dagen, och som
alldrig smakade p sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne
p det der samma fattiga hufvudet frut. Och mina snlla kalfvar
och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och
Murikki, alla dda", och fru Metta grt s att hon snyftade, ngot
som Sigrid aldrig frut sett henne gra. Hon ppnade nu en liderdrr,
"se", utropade hon glad, "Stoltafin lefver n. Hon var i gr litet
modstulen och mdde ej vl, s att jag lt skilja henne ifrn de
andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla sterbottens
Annika, fr att be henne komma och stpa bly fver henne. Det var s
godt det, s ha vi Storsvarten i behll. Jag vnner de nu vore hr
ren, s man hade ngon till hjelp, att f brja rdja undan hr. Hvar
hlla de nu tro alla hus? Hu! Herre vlsigne och bevare oss, hvad
r detta? En dd karl! Rysligt, frfrligt! Det r ju Erki. Kanske
finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han
mste bras in, klden gr af med honom annars, om han nn ngot
lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin nr det
gller en menniskas lif kanske, och drngar och pigor ha vi ej nu att
befalla. Men ro de d alla ihjlslagna, efter ingen syns till nnu.
Tyst, vnta ett gonblick, mig faller ngot in. Spring du och ring p
klockan. Komma de ej nr de hra vllingsklockan, d ro de i sanning
dda."

Sigrid tlydde befallningen, och nr hon terkom efter vl frrttat
vrf, hade fru Metta nogare underskt den slagne karlen och blifvit
strkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore vrdt att frska bra bort honom, d hon hade s svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betckte honom derfre med hvad som fanns af
sdana klder och tcken, som klubbmnnen ej aktat vrda att medtagas.

Nu var Fru Metta ter redan alldeles densamma som vanligt, s att nr
tjenarene smningom brjade ter infinna sig vid den knda signalen,
tittande frsigtigt fr sig om allt var skert; d var hon genast i
full verksamhet och satte alla till arbete att undanrdja frdelsens
vrsta spr.

Nu visste fven en af tjensteflickorna bertta, att en ko blifvit
rddad. Hon hade sett den i vildt sprng stta af t skogen, och
ingen hade frfljt den, tminstone d hon sg den.

"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var
galant. Ja, mor, ni m visst signa och hfva gonen. Vill ni lsa
olycka fver de frdmda klubbkarlarne, s lgger jag visst inte
fingrarna emellan. Det r skert det."

Lilla mor Annika lutade sig mot sin kpp och vaggade fram och ter
och lyfte sin hand flere gnger. Om af frvning och fasa, som fru
Metta trodde, r dock icke s skert. Fru Metta berttade nu att hon
ej egde flera kor n den sjuka, som mor Annika skulle stpa fver,
och en bortlupen. "Ls nu en signelse s hon kommer hem, pigorna ro
s uppskrmda, s att ingen trs g att ska henne."

Annika redde sig att gra fru Metta till viljes. Hon klef opp p
backen bakom fhuset och brjade lsa. Frst mumlade hon lnge,
nstan ohrbart, slutligen hjde hon rsten, allt tydligare hrdes
nu hennes ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko r spildt och
illa vildt. Den gamle han gick p ett brinnande berg och sg de
vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du fr mig mitt igen.
Fullt som ett gg, rdt som en blomma, innan solstt tecknadt eller
korsadt." De sednaste orden uttalade hon med hg, besvrjande rst,
under det hon strckte sin kpp i vdret och ritade figurer dermed i
luften. Derp ropade hon tre gnger, med ljudelig rst, den saknade
kons namn och frklarade sedan att den innan solnedgngen skulle
komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa
husdjurs vana, eller i anledning af besvrjelsen kan lemnas derhn.
Sigrid gick fram till fru Metta och sade dmjukt: "Mor, monne icke
detta r sdant signeri, som r frbjudit? r det rtt att lta henne
utfva det hr?"

"Ack ja, hr man p bara. gget skall lra hnan. Har du ocks ml i
mun, lammet! r du s uppskrmd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria namnes. Det skall jag vl sga t mster Erik midt i
syna, om han nnu brjar med sitt grumlande, om att vi ltit dig lra
pfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, d vore jag
lugn bde fr klubbmnner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt
med all vrdnad fr biskopen."

Vrdnaden var dock en mohn rubbad p sednare tider, ty fru Metta
kunde ej rtt frlta, att Biskop Erikson dmt henne att pligta, s
vl som Brita Oxe.

Genom de groml som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrn tt g in i boningsrummen, hvilka ock fr henne egde
vida mindre intresse, n hvad som rrde hushll och ladugrd; men
sedan Annika nu slutat alla lsningar och blsningar och korsningar
fr kreaturens rkning, sade fru Metta: "Kra mor, sannerligen jag
vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag mste se efter om de
vilddjuren lemnat oss ngot i behll. G nu in i stugan slnge."

"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor
Annika och neg sig till nnu mindre n vanligt. "Aldrig har nn frr
gtt frn fru Metta Liljeholm, utan att ha ftt magen mtt, inga
skall det ske hdanefter heller s snart, hi, hi, hi."

Det var icke utan, att ej fru Metta knde sig en smula smickrad af
mor Annikas ord, och det s mycket mer som hon vl visste med sig,
att hon gjort skl fr att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege
sig fr att i "herrskapsstugan" afhmta nyckeln till ett visthus,
som syntes vara ouppbrutet, och slunda nnu behfde nyckel fr att
efterses.

I det samma hrdes ngon komma skyndsamt ridande oppfr vgen.
Pigorna skreko till af frskrckelse, men fru Metta gick rakt emot
den kommande.

"Gud ske lof, jag kommer icke fr sent", utropade Enevald Fincke
och kastade sig af hsten. "Bnderna hade misstankar till mig, de
bevakade mig noga. Jag fick ingen utvg till att kunna hjelpa hvarken
fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor
oro, men nnu mera plgades jag af tanken p, att jag icke funnit
tillflle att varna eder fr takbjelkarne. Jag har dock lyckats att
fly frn mitt obeqvma ressllskap, och glder mig att se, det J mig
frutan undgtt faran."

"Herr Enevald Fincke, vlkommen i detta frstrda hem. Jag hoppas att
hr dock nnu finnes ngot rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit s upptagen, att jag nnu ej hunnit se om boningsrummen. Stig
in, herr Enevald, att s vl jag, som min dotter, m f tacka eder
fr det bistnd ni gaf henne i dag, och att vi m f hra huru ni
lyckades undkomma de vilddjuren."

"Stanna, fru Metta, ni vet sledes icke sjelf nnu huru frrdisk er
inbjudning r. Taksparrarne derinne ro genomsgade, det r hgst
oskert att vistas der."

Fru Mettas vrede jste ter opp. Hon gick dock in i huset, ppnade
varsamt drren, sg in, runkade p hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de bda drngarne hemta in stttor, afsga dem och stda
under taket. Detta var hastigt gjort, ty stora frrder af verke lg
vid grden. S snart det med skerhet lt sig gra, ledsagade fru
Metta sin gst genom herrskapsstugan till kammaren innanfre, der
fnstren icke voro snderslagna.

Fru Metta knde sig nu smningom hgst otreflig till mods, af
att icke kunna bjuda ens en bgare l t Enevald; men hon hade
redan underskt tunnorna och de voro alldeles tomma, de flesta
snderslagna. Sigrid hade, blyg och frlgen, satt sig i ett hrn af
rummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald.
"Tillt mig", sade hon djupt rodnande, "att tacka er fr er godhet
emot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag frstod d ej ens
fr huru stor fara ni utsatte er fr min skull."

"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillt mig att f
gra er denna tjenst, det skulle mster Sigfrid Forsius sga eder, om
han vore hr", svarade Enevald skmtande. Fru Metta frundrade sig
fver att Sigrid hade vgat tilltala den fremmande herrn, men sedan
hon sjelf frenat sina tacksgelser med hennes, tillade hon: "Dlig
vrdinna r jag, som ej ens kan undfgna eder, och dock fordrar jag
att ni skall fylla gstens pligt, ehuru jag ej fyller en vrdinnas.
Jag ber er nemligen att bertta oss nyheter. Lt oss veta bde huru
ni kom i upprorsmnnens hnder, och sen huru ni kunde lyckas att
undfly."

Enevald redogjorde nu fr huru hans grd blifvit plundrad och brnd
och han sjelf bortfrd; omtalade sedan sitt bekymmer fver att ndgas
medflja bondehren frn Tannila, utan att kunna lemna ngon hjelp.

"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bnderne hunnit till Nokia.
Der beredde de sig att rasta fver natten. Mitt sinne reste sig
ofvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa ra gastar, och mina tankar flgo stndigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrttelse om att Fleming vore i antag med
krigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma
folkhopen, som frut endast ordat om sin nskan att f tag i herr
Klas fr att sl honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt
spak, nr den fruktade mannen med sina knektar stod den inp lifvet.
I den allmnna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemrkt,
smyga mig ut till en inhgnad, der, ibland andra hstar, fven de
frvarades, som togos frn Tannila. Jag kastade mig opp p en af dem
och red i sporrstrck derifrn. Jag tror att man mrkte min flygt,
ty jag hrde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde
ingen hafva kommit sig att frflja mig, tminstone upphann mig
ingen."

"Mycken tack ro vi eder skyldiga fven fr eder vlvilliga omsorg
om oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det r sannt, der
har ni icke ens tak fver hufvudet. Men ni r trtt och behfver
hvila, och det behfva vi alla, ty det r nu ganska sent, och vi ha
alla haft en besvrlig dag. Hurudan vlfgnad jag kan best eder,
vet jag ej sjelf n, knappt nog hurudan bdd. Genom er rdighet att
krossa stegen, kom ingen att tnka p att i vinden kunde finnas ngot
frvaradt; jag tnker vl att jag derifrn skall f oss bddar. Men
mina sngar med goda nya sngklder, som stodo bddade hr i rummen,
varma och skna, dem ha de allt frt med sig. De voro utmrkt vl
tillstllda, spunna hemma, och vl vfda och med nya dun."

Fru Mettas mod hll p att svika henne, vid minnet af de mnga
uppbddade sngar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu
att srja. Hastigt var hon ter i verksamhet, de sndrade fnstren
tillstoppades s godt sig gra lt, fnsterluckorna stngdes och
brasor upptndes. Ngot mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit
ouppbrutet, emedan bnderna ej kunde tro annat, n att ej mera n
hvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derfre ej ansgo
lna mdan att vidare ska flera frrder. S blef snart allt det
ndvndigaste ordnadt fr natten.

Fljande dagen skulle Enevald fara fr att se efter sitt eget frdda
hem, men mste lofva fru Metta att till natten terkomma till
Tannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bttre rum, n han kanske
kunnat finna det hos ngon af sina torpare.

Fru Metta och allt folket i grden voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att stlla rummen i beboeligt skick, att frn vinden nedbra
de der frvarade linne- och sngklder, samt att p alla hll ordna
och putsa efter grdagens frstring; och tack vare hennes kloka
anordningar, brjade allt att antaga ett temligen ordnadt skick, d
hon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora
vgen opp till Tannila. Hon trodde frst det vara Enevald Fincke, men
stod dock oviss och sg utt, till dess hon helt hastigt utropade:
"Sannerligen r det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot
honom. Men Sigrid hann nd fortare fram. I detsamma han kastade sig
af hsten, tog den hgreste krigaren den unga flickan om lifvet,
kysste henne och lyfte henne hgt, som om hon varit ett litet barn.
"Se min snlla, kra flicka, Gud vlsigne dig. Har jag dig hr oskadd
och glad, och mor Metta", han kysste fven henne och tog henne i
handen. "Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kra, ter utan mehn.
Detta r nstan mera, n jag vgade hoppas. D r ju allt bra."

"Ack, det r dock, tyvrr, icke s alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och st ej utanfr
ditt eget hus, huru illa tilltygadt det n m vara."

"Kraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha trd eller sten knt
smrta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fnsterglasen ha
knt deraf, och sdan rask matmor, som du, srjer nog fre, att allt
snart ter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur r det med
vra tjenare, kommo de utan skada frn leken?"

"Erki ligger nnu illa sjuk af rfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehren. P dem
var ej stor skada, de voro dliga karlar, och gingo med endast fr
att f plundra, ty sannerligen de hade ngot frtryck af krigsfolket
att klaga fver."

"Stackars Erki! N, icke behfver jag be dig vrda honom vl, det vet
jag att du i alla fall gr. Annat kan man vl ej nu fr gonblicket
gra fr honom."

"Se bda mina linkldsskp! Fulla med linklder voro de frn golf
till tak, nu r allt frstrdt, utom hvad jag hade i kistorna p
vinden, och som ej rymdes i skpen, och det r allt som nu finnes
qvar."

"Kra mor Metta, bry dig icke derom. Jag r viss att du har s mycket
qvar, att vi ha bde fr sngarne, bordet och vra personer, och
ingen dag behfva vara utan. Hvad mer om resten r borta."

"Herre Gud, har jag vl strfvat och fktat, fr att mista allt s
hr. Hvad skulle min saliga mor sga, om hon visste detta; af henne
fick jag hela det ena skpet fullt med linne."

"Ha vi d icke qvar till ndigt ombyte?"

"Jo visserligen, icke r det nd s elndigt."

"N, icke tnkte du vl slja linklder?"

"S J kan frga."

"Ls d fast dina skp och inbilla dig att klderna ligga derinne, s
r ju allt lika bra."

"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle frst. Nr har nn frr
kunnat sga mig p, att jag bykat och slamsat oftare, n mitt stora
rsbyke? Och de skna, goda sngklderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med trningar p, r borta."

"Jas, jag hade just beredt mig p att f hvila godt p de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva p en planka, det r jag
ock mera van vid."

"Nej, min kre herr Erik, visst skall J f en god bdd, nr J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem
har."

"N, sledes r ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."

"Det r visst att jag vore frdig att srja det n mera, nr J, herr
Erik, icke alls vrdar eder om att hjelpa mig bra sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock hra nogare om hvad du skref
om frn bo. Hvad r det mstar Erik grumlar om att Sigrid skulle
fvergtt till katholska lran?"

"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen
lutar t kalvinisteri, och p hans bedrifvande var det visserligen,
som vrdig biskopen, mster Erik Erikson, hade, i enlighet med
Sderkpings beslut, ltit nedtaga alla taflor och prydnader ur
den sttliga domkyrkan i bo. Nr vr ndige konung och herre
frnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sdant
bilderfrstrande ej skulle f ega rum, och han lade biskopen att
taflorna skulle hllas i godt frvar. Nu under marknaden lt herr
Klas rida ikring staden och sammankalla folket, fr att fr dem
upplsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bng. Abraham
Melcherson, du knner ju honom, han gick med sina vingliga gon
omkring bland bnderna, och retade opp folket, s de begynte skrika
och begra sina frra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphjelse och dylikt, som blifvit aflagt ssom pfviska villfarelser."

"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och s med den saken,
ty visst r, att smre har rsvxten varit allt sen de vlsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."

"N, lika mycket hur dermed var, men det vissa r, att biskopen han
stod p sig och frsvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet
ej har lngt efter vrede, blef s ond, att han blef helt svart i
syna. N han r nu just ej s ljusltt eljest heller. Och han redde
af biskopen s jag fruktade han skulle sl till honom. Men der voro
mnga af adelsherrarne som ville komma t herr Klas, och deribland
ngre hans frnder, som ro honom htske, och de pstodo att frakt
fr god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas
icke borde vara den, som skulle hlla med folket i att illa bemta
presterna. S kom der en som pstod att herr Klases ryttare hade
kommit i delo med en prest, och s hade de kastat honom ut fver
kyrkogrdsmuren. Herr Klas for opp med knuten nfve, men satte sig
ter ned och kastade nacken bakut och sg tankfull och ledsen ut.
'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning r gjord.'
nnu funderade han litet p saken, men sade sedan skrattande: 'Ja
inte vet jag bttre rd, n att de kasta honom in igen samma vg, ty
sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'"

"Sdan gudsfrsmdare", sade fru Metta och lyfte gon och hnder.

"N inte var det s farligt heller! Men s brjade alla att pst det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhll vid sdant
barbari, blefve snart hela landet en rfvarehla och dylikt, och nu
blef herr Klas s ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen
han r dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och
vrdighet och utan all rddhga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade
han, 'J ren en stor och mktig man och frmr mycket, men derfre
ligger ock p eder ett ansvar, strre n p andra, som mindre makt
hafva. Eder tillkommer att vaka fver att i landet religion och god
sed skyddas. Fienden gr omkring och vill uts sitt onda utsde;
presterna tillkommer att genom from lra motarbeta honom, men icke
att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och
terfra pfviska bruk och villfarelser, dem vi lngesedan afsvurit.
Men nr religionens vktare icke vrdas, d segrar fienden och falska
lror utspridas. S har nu ock hos mig anmldt blifvit, hurusom en
adelig jungfru, med sin fars tilltelse, vistats i det nra utrotade
klostret Ndendal, och der fvergtt till katholska beknnelsen.
Riksens stnders beslut af den 21 Oktober 1595 vid Sderkpings
riksdag, r eder kunnigt, det utfster straff af landsflykt och
egendoms frlust, icke allenast fr affall frn den rena lutherska
lran, utan ock samma straff fr den, som med vett och vilja, son
eller dotter, derifrn afsndrar.' Mig fll genast i hgen att vl
ngon p mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit
frn vr tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka
fr hennes egen skull kunde vilja gra en sdan anklagelse. Jag
behfde ej lnge vnta, ty mster Erik fortfor: 'Det r en af herr
riksmarskens och stthllarens egna krigsfverstar, nemligen herr
Erik Liljeholm, som anklagas fr sdan frbrytelse emot beslutet vid
Sderkpings riksting.'

"ter mrkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han
utropade: 'Sderkpings riksting och kringsamlings sqvallerting, det
r allt just ett och samma. Och J, mster Erik, beropen eder hvad
der beslutits, och veten dock att denna skallade riksdag, har intet
att betyda, d den var tillstlld af hertigen, tvertemot hans kunglig
majestts frbud. Och dock vill jag hra om det r ngon sanning i
alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig
och frgade: 'Herr Erik Gustafson, r det vl sanning hvad vrdige
mster Erik beskyllar eder och eder dotter fre?'

"'Nej, p riddareord icke', sade jag och lade handen p brstet.
'Godt', sade herr Klas, 'ni ser sledes, vrdige biskop, att man
frt eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter
st under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen
upplstes."

"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att f komma i deras
hus och tnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon n r, kunde hon
dock rka ut fr ledsamheter, men i herr Klases hus vgar ingen peka
finger t henne ens. Mig synes slunda bst, att vi med tacksamhet
antaga tillbudet. Dock sge jag helst om jag hade fven dig i bo, ty
sedan bnderna nu en gng kommit i vana med uppror, mord och blod,
kan man ej vara sker fr nya excesser, och det vore bst om du kunde
vara undan faran."

"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke pyrka.
Hr r alltfr mycket arbete, innan allt ter kommer i skick och i
sin gilla gng. Frn hemmet lter jag ej skrmma mig, d jag s vl
behfs hr."

Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "N, hr sitter jag och hr
p eder, och stller ej ens fr att en s kr gst, som J ren i
edert eget hus, m f sig ngot till lifs."

Innan kort hade fven Enevald Fincke terkommit, och snart var en
aftonkost framstlld, som var bde ymnig och god. "Det m jag tro att
du kan trolla", yttrade herr Erik frnjd. "Aldrig brister vlfgnad,
der du r vrdinna. Och l tillochmed! Visst skulle det varit litet
svrt att sakna sdant, men huru du nu hunnit f bryggt, frstr jag
icke."

"h, fru Elin p Kalfns hade lnat af mig en tunna l, till dess
hennes malt skulle hinna bli mltadt, och som hon nu just ftt det
frdigt och hunnit brygga, s tersnde hon lnet, nr hon hrde huru
hr gtt vld fver oss."




VIII.


De storas, de mktigas strider, hvad rra de vl en ringa
landtflickas de? M hon sitta vid sin spinnrock, m hon skta
sitt kk, sina blommor, sin grannlt och se till blott att hemmet
r dammfritt, och lemna t mnnen, de som makt och kraft hafva,
att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sndersls hennes
spinnrock, hrjas hennes blomsterland, frstres eller flckas hennes
sirliga drgt och frdes hennes hem af dessa samma stormar, som
skaka throner och frstra lnder. Vi vilja derfre lyssna till ett
samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, fr att
derigenom kunna kasta en blick p den tid, hvari den unga lefver, och
af hvars stormar fven hennes de skakas.

Vid den skummande lbgaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han
s sllan hade tillflle att vistas. Midt emot honom satt Enevald
Fincke, lyssnande till den ldre riddarens berttelser om stllningar
och frhllanden, dem Enevald, som under loppet af flere r vistats
utrikes, icke s noga hade reda p. Fru Metta deltog ock stundom i
samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmrksamt lyssnande.

"Man sger att herr Klas afrdde salig konung Johan ifrn att lta
vlja sin son till konung i Polen", sade Enevald.

"Ja, han arbetade visst deremot, och nu r det just han som har mesta
besvret af att hans rd ej den gngen hrdes, och som nu bst bjuder
till att vidmakthlla Sverige t sin lagliga konung. Men hertig Carl
har nu fria hnder till allt odd hemma i Sverige, det rfda riket,
der han mer och mer undergrfver konungens vlde."

"Men", invnde Enevald, "konungens ord mste ju dock alltid g fver
hertigens?"

"Jo, nr kungen hitsnder en befallning, s krusar och krumbugtar
hertigen, och frklarar sin underdniga dmjukhet och tlydnad af
kunglig majestts i Polen befallningar; men just denna ende gngen
mste han gra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och
hertigens fiender hafva denna gng frledt hans majestt, som ej kan
knna frhllandena, att ge ut en fr landet skadlig befallning.
Ja, stundom lds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet r
understucket och af onda menniskor frfalskadt! ter skrifver kungen
och pstr sin rtt att bli tlydd, och hertigen skrifver s dmjukt
tillbaka, och r grufveligen bedrfvad fver att hans majestt,
konungen i Polen, lter illviljare frleda sig att misstro honom och
hans goda vilja."

"Inser d icke folket detta?"

"Hertigen stller sig vl med bnderna, ifrar fr deras bsta och
tillhller domstolarna att gra det lgre folket rtt; och s pratar
han med bnderna, lika kraftigt och rakt p saken som de sjelfva
och lika groft ocks. Folket har lrt sig att misstro vr konung,
emedan han hyllar den hatade katholska lran. Och s talar hertigen
fr bnderna och sger, att nog veta de alla hur konungen lofvat
att landet ofrryckt skulle f behlla sin rena evangeliska lra,
men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfrda
skadeliga pbud. Och ingen vore vl mera, n hertigen, fvertygad om,
sger han, det konungen aldrig annat tnkt, n att hlla sitt ord
heligt, och att konungen visst ej ville frflja sina underster, fr
det de st vid sin sanna tro, fast mnga tala om huru han vill infra
det pfviska otyget och gra Sverige till ett lydland under Polen.
Men kre vnner, tillgger fursten, och ser s from ut, jag, fr min
del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestt af Polen har
sdant ofrsvarligt uppfrande i sinnet."

"Hvarfre, herr Erik, namnen J vr ndige herre och konung endast
ssom kunglig majestt i Polen?" frgade fru Metta frvnad.

"Det r s hertig Carl oftast benmner honom", svarade herr Erik,
"dock bevare oss Gud att upplefva den dag, d endast denna tittel
skulle tillkomma vr konung.

"Att hertigen syftar dertill, r vl utan all frga, och vr herre
och konungs sinne r ock, tyvrr, s lugnt, att han icke med rtt
tillrcklig kraft stller sig till sitt folks och sin kronas vrn.
Men s lnge herr Klas hller hufvut oppe, skall vl ingen s ltt
rycka spiran af vr lagkrnte arfherre. En trogen konungens man,
str han som en klippa i brnningen, och rres lika litet af krngel
och hotelser, som af lften och smicker. Hertigen frsker af all
makt att f herr Klas i sina hnder till Stockholm, och har skrifvit
gng p gng, och har velat smickra honom med hur oumbrlig han r i
rdet, och att han ej m undandraga sig, nr fderneslandet behfver
honom, men Klas r honom fr slug!"

Enevald sg betnksamt p det fradgande let och invnde: "I
riksrdet lr han ej ha ltit hra sin rst nyligen, men d man
innehar s mnga stora embeten, hinner man vl ej med alla. Kunglig
majestt har ju nyligen insatt honom som general-fltfverste och
stthllare i Finland, med makt som en kung, riksrd, riksmarsk,
fversteamiral, det kunde allt vara tjenster fr fem stora herrar."

"Ju fastare stdet stlls, dess bttre stder det, nr det r godt,
och herr Klas r orubblig som vra grberg."

"Ja, ja", sade fru Metta och rankade smtt p hufvudet, "nog r herr
Klas orubblig alltid och skronig med som ett grberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla fver hans grofva ord och maner."

"Illa anstr det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr
Erik. "Der herr Klas sger tig! skriker hertigen 'hll kften, eller
skall du f dig ett truthugg', och der herr Klas sger: 'du r ingen
hederlig man', der sger hertigen: 'du r en tjufstryker och dertill
en lebult.'"

"Men var det d s vl gjordt, att han ej lt finnarne fara till
riksmtena?" frgade ter fru Metta. "Det fanns nog mngen, som
menade att hertigen ville folket vl, men att Flemingen bara inte
ville slppa dem dit fr att de ej skulle f klaga p honom."

"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare sga. Nog r det
allt godt och bra att f ihop riksmte, men gr det ej till efter
lag och rtt, s r dermed ringa godt. Och nr hertigen lyser ut
riksmte, och kungen frbjuder sitt folk att bevista det, d gr den
rtt, som icke slpper folket dit; om n allmogen, i sitt ofrstnd,
lter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om n
svenskarne mste lyda Sderkpings och Arboga beslut, d de ha fga
vn att annat gra, nr de ha hertigen i nacken p sig, s skola
tminstone finnarne hlla lag och rtt helig, s lnge hertigen ej
ftt band p dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske s lnge
herr Klas har nstan hela rikets flotta omhanda och str stark i
Finland. Redlig och rttfram och utan krngel och krokar, viker han
ej t hger eller vnster. Trupper har han hr att frsvara vr
konungs sak, den stund det behagar hans majestt att terkomma till
sitt arfrike. Hertigen menar nog p att afdanka tropparna, som nnu
st i tjenst sen kriget mot moscowiten, och nr herr Klas allt icke
afskedar dem, s har hertigen vndt sig direkte till krigsfolket
sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han sger vara en
frrdare mot kung och land. Men nnu har det ej lyckats honom att
uts myteri och uppror bland knektarne, hur n han bjudit till."

"Hvad herr Klas gr, tyckes vl eder rtt, och icke vill jag dmma
annorlunda n J; men allmogen klagar bittert, och nd lida de; och
r det icke just det frtryck som af knektarne utfvats, hvilket nu
kostar s ohyggligt mycket mord och brand."

"Svrigheten att frsrja trupperna, r stor och, Gud bttre, folket
lider i sanning mycket. D de ro undan gonen p herr Klas, s
tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och vld af
bonden mycket mer n de skulle ha rtt till. Borgelgers tunga r
nog svr redan tillochmed nr knekten njer sig med det ndvndiga.
Men hvad vill herr Klas gra? Han mste hlla trupperna vl, han
mste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru vl
hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och fverg
till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest
lyckskare, dessa polacker, som i grund frakta de arma finnarne och
behandla dem som vore de djur, hvad vill han fretaga sig med sdana?
Skicka bort dem och vara ur stnd att stdja sin konungs sak, eller
qvarhlla dem och ha frdrag med deras oseder. Men frr skulle herr
Klas lta hela verlden g under, n svika sin tro och sin konung."

"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rtt annat, n ha medlidande
med dessa arma bnder, s vilda de n ro. Skulle n stundom herrarne
fara fram fogligt med dem, s roffa och skinna fogdarne dem, som om
de ej vore menniskor fast de ro bnder, och knektarne, det vet en
hvar huru de husera. Hvad skall folket vl till slut ta sig fre.
Folk ro de ju nd, om n af smre blod. De slss ju och resa sig,
fr att freda hus och hem fr vld. Ena odjur ro de dock, brnna och
hrja som rfvare och vilddjur, och slagta folk och f, s att det
ryser i en."

"Finska bonden r en tlig man. Finge han blott fundera fr egen
rkning, s skulle han tla sitt lidande denna gng, som alltid,
och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nd, s skulle
han lida n tligare. Jag hade nyss ett bref frn min gamle vn
herr Gdich Fincke till Porkala, befallningsmannen p Nyslott. Huru
innerligen han fr de fattiga bnderna deltar och fr deras nd
mmar, det kan rtt g en till hjertat, och fven hans gods hafva de
dock brnnt! Men hertigens utskickade kringfra bref bland allmogen,
om de alla verkligen utgtt frn hans furstliga nde sjelf, vill jag
dock lemna derhn, ty icke br man skylla honom fr allt heller. Der
utmlas Flemingen som en gud och refrgten tyrann, en blodsugare,
en frrdare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott
tillskansat sig ett olaga vlde. Ja man utsprider att konungen r
dd, att Hertig Karl r konung. De ptagligaste och vildaste lgner
utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berttar dem fr
sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne g till
efterverlden. Och nu uppmanas bnderne att resa sig, att utrota eller
bortjaga tyrannen och hans anhngare. Och i sanning, lnge nog har
herr Klas skt med godo stilla upproret, men det gr ej lngre an,
det mste brytas innan det fr en strre makt. Herren vare de arma
bnderne ndig, men jag rdes mycket blod kommer att flyta! M det
komma fver deras hufvuden som stllt till allt detta; icke fver dem
som mste frsvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor
fr plundring och mord af dessa upprors mn. n hr, n der, samlas
en skara; rfvar, brnner, mrdar och plundrar herregrdarne och
alla som de tro hlla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han
har belnat de socknar som frhllit sig stilla, med att ge dem
eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och
frmanat dem att icke p detta blodiga stt ska skaffa sig rtt. Men
uppviglarne tros mera af de uppretade bnderne, och allt strre har
det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, strnghet mste dock nu slutligen
anvndas, om ej hela landet skall ges till spillo."

"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad r det annat n
ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur bde brd och annan mat
blifvit frvnd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de
berttat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun,
med spetsiga mssor p nacken, och sdana, att ingen trdsnidare
kunnat skra dem bttre. Och nr de sen brtos opp, voro de fulla
med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det vl annat n blodiga och
ohyggeliga hndelser, nr christna menniskor fara fram som turkar och
hedningar. Ja, ja, sdant sps fre, och vrre n sker."




IX.


Pfljande morgon red en ryttare in p grden och frgade efter
herr Erik Liljeholm. Han framlmnade ett bref frn stthllaren,
deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast f mil
ifrn Tannila, att nsta nattqvarter skulle tagas i en by blott en
fjerndels mil derifrn, och att han inbjd sig sjelf, jemte ngra
fljeslagare, till gst hos herr Erik, vl vetande att fru Mettas
spisekamrar icke fruktade att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick fr att t fru Metta
meddela nyheten om den kre och aktade gstens ankomst som blifvit
frebdad, och att frjda sig fver den heder som skulle ske hans
hus. I hans hg fll ingen tanke p att i det nyss plundrade huset
ngon svrighet kunde uppst vid att emottaga den hge gsten. Han
blef derfre fveraskad att till svar p sitt meddelande se fru Metta
sl ihop hnderna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och
det sgen J s lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke fll i sinnet att ngon annan tanke, n
hpnad fver den stora ran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade
helt lugnt: "Kra mor, en hg herre r visserligen herr Klas, och
mycket stor r ran, som oss vederfares, men icke behfva vi dock
lta frskrmma oss deraf. En strre herre hoppas jag dock vi ju
dagligen mottage i vrt hus och vra hjertan, och det r herren Gud,
och infr honom ro vi dock alla lika."

"Ack herr Erik, J r eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu
helt frirrad mot sin lugne man. "Frstr J d icke, begriper J icke,
att i ett utplundradt hus icke finnes utvg att med heder ta emot
sdant fremmande."

"N s tag emot honom med mindre heder d. Herr Klas kunde nnu icke
hafva hrt af den frtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, fr han nog hra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck hr,
alltsen jag kom hem. Icke r herr Klas ngon matpetare. Du har ju
godt smr och brd och skinka dertill och l, och det r ju allt som
behfs."

"Det r d visst och sannt, att hra eder skulle man tro, att allt
hvad man utrttat och strfvat hr i verlden vore idel onyttigt
groml, och intet erknnande har man fr alltihop. Det vore visst,
att s ta emot herr Klas! Ja smr och brd och skinka, jag undras
hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de
vilddjurens uppmrksamhet, voro sdana outtmliga frrder, att de
rcka till allt? Jag har nog hrt omtalas huru mycket herr Klas ensam
skall frtra, att icke tala om med hvad hans flje skall mttas. Det
sgs ju allmnt att herr Klas ter en hel skinka ensam till ett ml."

"Och du tror sdant dumt prat, mor!"

"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nde, hertig Carl skall
ju sjelf hafva sagt, nr han hrde detta omtalas, att det ena
svinet ter det andra; och om n orden just inte ro s fina fr en
furstemun, s kan jag vl icke annat, n tro p hvad hans furstliga
nde sjelf sagt."

"Kra mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfllen, dock hastigt frlorade jemnvigten, s snart ngon angrep
Klas Fleming, "kra mor, om n sjelfvaste lgnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle sga sdana der dumheter, s borde du vl begripa
att ingen lefvande menniska finnes, som kan ta en hel skinka i ett
ml. Dock", tillade han i detsamma ter med sin vanliga glada min,
"kanske ngongng nr fru Ebba ltit anrtta en pastej af de feta
och trinda spdgrisarne frn Qvidja, att nstan en hel sdan skinka
strukit med."

"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos
Lisa p Kullans tingade jag ju grisar, fr fisken som hon fick. De
borde vl vara stora ren, men hr skall jag f st med skammen om de
ro magra. Jag undras hvem som frr kunnat hitta en bit magert bland
spcket p Tannila?"

"Kra mor, var ej bekymrad, du skall f se att det gr."

"Ja, det gr ja, det r ltt sagt, men sannerligen ngot gr om jag
str hr. Och den Sigrid sen, der str hon och ser s mrkvrdigt
from ut, men fr gu om det gr med att bara se beskedlig ut, nr
ngot skall utrttas. Hade jag nd en drifvande menniska att hjelpa
mig. Nog kan flickan vara snll och from och ett krt barn, men se en
som kommer sig till att utrtta ngot, det blir hon vl aldrig hr i
verlden."

Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten st
frespnd, fru Metta satte sig sjelf i sldan och begaf sig till
grannarne, for att uppspana hvad som kunde fs till mats, genom kp,
byte eller tillochmed ln. I dessa tider d den mest obegrnsade
gstfrihet fvades fver hela landet, hnde stundom, att, ehuru
visthusen hos de frmgnare voro fverfyllda med mat, man dock
icke ville fr mera rade gster framstlla endast spickeflsk,
ofta fverrigt, torra gddor eller dylikt, och d hnde vl att
en grannfru rkade vara frsedd med ngot frskt, och s hjelpte
man hvarandra. Att hos en god vn lna en hare eller en fogel, var
derfre icke alldeles ovanligt. Innan kort terkom fru Metta, och
var snart s i sitt element med alla de brdskande bestyren, att
hon icke mera syntes tnka p ngon fruktan att anrttningen blefve
fr simpel t herr Klas. En drng utskickades fr att skaffa fisk
ur trsket, en gosse frn nrmsta torp skulle till skogen fr att
vittja harbrnnorna och hjerpsnarorna, en piga kndade deg, en annan
sttte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle anvndas.
Det bakades, det bultades, det stttes, det slamrades i alla knutar.
Lakan framtogos frn vinden och glttades, sngklder framslpades
derifrn, hvilka frr aldrig oftare strts i sin hvila, n fr att
dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och
stillsam som vanligt. Man mrkte knappt att hon sysslade med ngot,
men under hennes hnder antogo rummen smningom ett trefligare
utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och vfvit
tapeter till ett par rum. Dessa hade af de vldgstande bnderne
blifvit nedrifna och hngde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid
opp dem, hopsydde de lsrifna styckena och borttvttade flckarne.
fver borden utbredde hon hvita dukar, enris strddes fver de redan
frut hvitskurade golfven, och innan kort sg det helt trefligt ut p
Tannila.

Det var redan mrkt om aftonen nr Klas Fleming red in p grden
p Tannila, jemte ngra andra herrar och tfljd af herr Erik, som
ridit ut fr att mta honom. Fru Metta vlkomnade den hge gsten p
trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hsten
och steg raskt upp fr trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han
rckande henne handen. "Eder herre r s villig att vara mig till
tjenst, s att han frleder mig att besvra fven eder. Nr man ger
mig ett finger, s tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att
klubbmnnen frut vldgstat hr, s skulle jag vl nu icke kommit;
dock hoppas jag att icke gra eder omak. En gammal krigsman r van
att ligga p marken i samma klder som han br om dagen, och aktar
ej s noga om litet dam fastnar p ldret. Och icke frsmr han
rgbrdet fr att det ej r fikon, utan r han njd med hvad som
rkar frefinnas. Gr er allts intet omak, jag nskade blott att
fverlgga i stillhet med herr Erik och fven hvila mig sjelf litet,
ty huru det r, s tynga nd ren stundom att bra, fast de smyga s
tyst p en. Man skulle vl lttare bra en hel hvlm, s stor den n
synes."

Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon knde sig helt hpen
infr den mktige herrn, ehuruvl hans stt var enkelt och icke
syntes hofmannalikt. Icke heller hans drgt utvisade p ngot vis
hans rang. Ansigtsdragen utmrkte en hg grad af bestmdhet, och den
mrka hyn, nnu yttermera brynt under flttg och sjmannalif, kade
det strnga uttryck, som hvilade fver dem. D herr Erik ppnade
drren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt
slagen qvar. "N fr gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "r icke
detta fr mycket! r han herre i landet, s r jag fru i mitt hus.
Icke r han kung heller!" och modigt steg fru Metta in i rummet,
derifrn hon bjd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra
herrarne hade ock nu intrdt och under tusen krus inbjdos fven de
nu af fru Metta i det inre rummet. l och must framsattes nu i de
ter upptagna silfverbgarne, och snart var samtalet i gng mellan
herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och
matens framstllande.

Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad,
och endast stundom bytt ngot ord med en af de yngre herrarne.

Nu vnde sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla p edert gods och sen p huru de upproriske bnderne
brnna och hrja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstr, egna
eder t vapenyrket, fr att tjena konung och fdernesland?"

"Nyligen hemkommen efter flere rs vistelse utrikes, har jag nnu
knappt hunnit gra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset,
som nu blifvit s illa frhrjadt, och har slunda nnu icke egnat
mig t ngot bestmdt."

"Hvilket yrke skulle vl en ung dling vlja, om icke vapnens? Och d
konung och fdernesland hotas med farlighet, s synes mig att en och
hvar borde draga svrdet och icke sitta vid spiseln."

"Mig tyckes icke vara mycken ra att slss mot bnder!"

"Att de ro bnder, r det enda som lnder dem till urskt, ty man
kan af dem icke vnta det frstnd att rtt inse sakerne. Svrt r
visserligen att draga svrdet emot desse frledde och bedragne, de
ro dock egne landsmn och konungens underster. Derfre har jag ock
velat vnta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tnken J
vl herr Erik", (fortfor stthllaren nu vnd till denne) "det r
dock en skrckelig sak, att i nere socknar just presterna ro de, som
uppreta bnderna, r detta att lra dem vara fverheten underdnig?
Finge man blott i bndernas skallar begreppet om rtt och ortt; men
presterna prata fr dem om ktteri, och neka dem ljus p altaret och
sallt och andra ceremonier, som de nska sig och tro p, och prata
fr dem om Upsala mtets beslut, det der kalfskinnet! och annat
prestegnll, och rra ihop stan och vestan och himmel och grt, och
s bli de arma drarne till slut som vilda hundar, att rusa p hvar
och en, blott ngon sger buss."

"Hans Fordeel har haft mycket p samvetet af detta upploppet!"

"Ja visserligen, och andra till honom. S svart mla de mig fr
bnderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om ngon berttade
dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smr och ta opp
dem; ty fga har ngot s vildt blifvit opptnkt, som icke de
pbrda mig. Men (hr skrattade han) hr hoppa de i galen tunna! Ty
ju frskrckligare bnderna tro mig vara, dess rddare ro de fr
mig, och dess lttare r att sl dem med bfvan och frskrckelse,
s att de en annan gng hllas stilla. Med blotta skrcken lr det
vl dock icke numera kunna aflpa. Fr att skydda fridsamma och
oskyldiga menniskor, mste dessa vldsverkare hllas i styr. Fga gr
morgondagen utan att en mngd af dem hugges ihjl af knektarne, som
ock p dem ro mycket uppretade, s de med lust och frjd fullgra
sdan befallning."

Sigrid som just gick fver golfvet, brande en hg ggtorta som hon
skulle stlla p bordet, ryste till vid Flemings ord, s att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrmmens fr slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och
vld af desse ogerningsmn."

"Herr Erik, detta r ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett
hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa
blodiga och bullersamma nejder. Nvl herr Erik, skicka henne till
bo. Der kan hon ju leka med mina dttrar!"

Herr Erik tackade fr anbudet, och sade att han redan hrom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
frm, bjuda till att vara de rade damerna till tjenst. "Kra barn",
sade han derp t Sigrid, "var d icke s frsagd, att du icke vgar
aflgga din tacksgelse, fr hans herradmes ndiga anbud."

Sigrids hjerta var helt beklmdt, och hon knde sig skrmd och illa
till mods att ndgas framtrda infr s mnga fremmande herrar;
men isynnerhet af bfvan fr den mrke herr Klas, hvilken hon hrt
omtalas som en s frfrligt strng man. Ett gonblicks besinning
sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjkig, hon
gjorde derfre vld p sig, steg fram till den mktige herrn och neg
djupt i det hon sade ngra dmjuka ord.

I detsamma intrdde fru Metta, rd och varm s vl af kksbrasan, som
af ifver.

"Eders herradme, och frige herrar, herr Axel, herr Anders,
herrarne behagade hlla till godo med den ringa vlfgnad, som i
vrt utplundrade hus nu i hast kunnat stadkommas. Det r visst
allt ovrdigt s hga gster, men herrarne tcktes urskta och lta
vlmeningen erstta bristerna hos hvad vi vgat framstlla, s ringa
det n r."

"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke
i sanning vara en vrre varg att ta, n som sjelfve hertig Carl
omtalar mig vara."

Hri hade han ej s ortt. Fulla upprgade fat med flsk, fisk och
fgel stodo p bordet. Hga korgar med herrebrd stod derinvid,
tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt p bordet, l och
must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad mnga gnger
om urskt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank
att bjuda, men sdant stod nu icke att fs.

Fru Metta neg, bjd och trugade och brkade och tvang sina gster
att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrttningar;
ssom det p den tiden anstod en rttskaffens vrdinna. Herr Klas
syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade fr sig af hvad
som stod honom nrmast, och det just icke i sm portioner. Helt
hastigt hade han slutat sin mltid och stigit opp frn bordet,
till stort bekymmer fr fru Metta, som frgfves anvnde all sin
vltalighet, till att frm honom smaka p flere rtter och kakor,
dem han alls icke tagit ngon notis om.

Om aftonen sedan gsterna begett sig till ro, sade fru Metta, just
som hon skulle undanstlla en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall
man laga mat, nr det icke duger t folk."

"N mor, vra gster voro ju s f, huru mycket kunde de vl brja af
allt ditt fverfld; icke tyckte jag det sparades p gudsgfvorna."

"Si fr gu om jag kan glmma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken p ggkakan, eller fiskpasteijen, eller krsamoset; och fast
jag sjelf sger s var allt ganska godt och smakligt."




X.


Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost,
bege sig  vg. Enevald Fincke steg fram till stthllaren och anhll
att fr denna gng, som frivillig, f medflja. Sedan nskade han
ing i konungens tjenst.

"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "vlkommen d. En ny
kamrat, gode herrar."

Enevald hade fattat sitt beslut att tflja krigarne, mera fr att
hastigt komma in i deras seder och vanor, n fr att fr denna gng
egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid ngon
af de trupper, som voro frlaggda i bo. Huruvida ngot annat, n
stthllarens nrvaro, bestmde honom fr att vilja vistas just i
bo, lemna vi tills vidare derhn.

Frn den nraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de
troppar, som der rastat fver natten. Under dagens lopp skulle de
troligen stta p bnderna som, anfrde af Jacob Illka, nu lgrat
sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo p trappan och
sgo p de frbitgande trupperna. Fru Metta betraktade skdespelet
temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri frn bekymmer. Sigrids
kinder voro ngot bleka och hennes vanligen s lugna utseende
frrdde oro. Stthllarn och de friga herrarne hade redan slutit
sig till knektarne. Fullstndiga rustningar buros af f; af de
fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke fljde med
fotfolket. Nr han tgade frbi Tannila bugade han sig djupt och
snkte sitt svrd fr damerna. Nu skulle fven herr Erik bege sig
bort, fr att upphinna de friga, och han slt nu, med ett varmt
famntag, hustru och dotter i sina armar.

Fru Metta hade svrt att rtt vara lugn och sade: "Gud bevare eder
herr Erik d J gn emot sdana rfvare och vilda djur, som icke hafva
frsyn hvarken fr hg eller lg. Kre herr Erik utsatt eder dock
icke fr de vrsta ulfvarne. Afsl icke heller hvad jag af eder ber:
br dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, lt mig sticka
in den hr. Den r vigd och signad och hvarken pil eller svrd biter
derp, men om den skyddar mot bndernes klubbor det vet jag icke, s
att J br vl se eder fre emot dem. Gud signe eder, kre herre, att
J m komma oskadd ur denna svrighet."

Sigrid slt sig snyftande till sin faders brst. "N n, barn, icke
frtjenar det s der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle
far varit med, der det gtt hetare till n det nu kommer att gra.
Grt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig p sin hst och
vinkande med handen nnu ett farvl, hastade han att upphinna truppen.

I bndernas lger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming
nalkades med knektarne, men hvad som borde gras, ens fr att mta
frsta angreppet, frstod ingen.

Till hren hade slutit sig en stor mngd sdane, som endast skt
tillflle till plundring, och fr hvilka resningens egentliga ndaml
var alldeles likgiltigt. Desse tnkte med frskrckelse p att ndgas
mta sig med Flemings knektar. De ter af bnderne, hvilka uppriktigt
ansgo sig strida fr att afskudda ett olidligt frtryck, sgo med
bekymmer att deras anfrare icke tycktes veta hvad de borde fretaga
sig.

Mod och beslutsamhet mlade sig i mnga anleten, men fvergick fven
hos dem smningom till harm och missnje. De klokare insgo att det
fordrades att ordna den osammanhngande massan, tminstone ngot,
om den skulle kunna emotst truppernas anfall; men deras hufvudmn
visade icke den frmga, man af dem hade vntat. Ngra falkonettskott
lossade emot bndernes lgerplats, och hvaraf en kula gick in genom
ena vggen och ut genom den andra, injagade frskrckelse hos de
vid artilleri ovana bnderna. Illka, inseende sin ofrmga att leda
ett frsvar, frlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela
bondehren stadd p tertg och, frfljd af Flemings ryttare,
hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhggs utan
motstnd. D ngra hundrade stupat och bondhren syntes ohjelpligen
sprngd, upphrdes med frfljandet, och de fverlefvande skyndade
att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, fr att om mjligt
undg rffst och straff. Allt det rfvade godset hade de under
flykten och frfljelsen ndgats kasta ifrn sig, och tillochmed
efterlemna hstar och sldor, emedan de ej kunde fortskaffas p de
smala skogsvgarne. Kopparkril, gngklder, jernsaker, lgo om
hvarandra p stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och
mer n en gng trodde de frfljande knektarne sig p afstnd se
ett brjande yrvder, d bnderne, ur stnd att medfra de rfvade
sngklderna, fr att tminstone kunna brja fvertget, skuru hl
derp och skakade fjdrarna ut s att de flgo omkring i luften likt
sn.

Jemte herr Erik, syntes stthllaren fljande morgon rida omkring
i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hn, "s godt hade
kunnat vara att skrmma de bestarne frr, s hade de ej hunnit fara
s illa fram. N, jag tnker de ftt minnesbeta nu s den skall sitta
i dem lnge och vl. De sprungo omkring som kalfvar, nr man tuttar
af litet krut fr nsan p dem."

"Mtte blott de syndarne ej nyo retas opp af hertigens handtlangare,
s tror jag vl detta borde betaga dem lusten; fast finnen r lika
svr att stilla nr han engng kommit i rrelse, som han r tung att
frst f att brja rras."

"Jag stannar nu, som sagt, hr tills vidare. J ter begen eder, som
aftaldt r, till bo, fr att der ordna hvad jag tillsagt eder.
nsken J dock att i frbifarten beska eder fru och dotter, s gr
ett par timmar intet till saken."

"Vill eders herradme tillta mig att, enligt eder rade inbjudning,
medfra min dotter fr att stlla henne under fru Ebbas beskydd, s
vore detta mig srdeles krt."

"Godt. r hon frdig till i morgon bittida, s magen J vnta till
dess. Hon kan d fara med eder, och slunda ha sker eskort af de
ryttare som flja eder, och hvilka jag nu stllt under herr Enevald
Finckes befl."

De tre fanor ryttare, som frfljt bnderne fver en del af
Tavastskogen, hvilken strckte sig framt i tolfmila dslighet, hade
terkommit och det var ngra af dem, som nu under Enevalds befl
tersndes till bo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde
lemna Tavastland, och mnga bref sedan denna tid, bevittna hans
verksamhet der. Af dem r det blott en enda liten skallad sedel till
ett bref, som angr vr berttelse, den lyder s:

    "Jag kan eder icke frhlla, Erik Olofsson, att min vilja r att
    J sgen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Bjrneborg.
    Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, fr hennes
    praktiker som hon brukar p den frrdarens Hans Fordeels vgnar
    och beder henne straxt draga ddan, om hon icke vill, s skall
    hon ddan. Jacob Illka beknde i fjol i godtfolks nrvaro att hon
    hafver frmanat dem till uppror s vl som mannen.

                                          _Klas Fleming_,
                                     Friherre till Wik o.s.v."

Herr Erik jemte sitt flje anlnde till Tannila, och med ett gladt
utrop sprang Sigrid emot honom p grden; men nr hon varsnade
Enevald Fincke, som just kastade sig af hsten, rodnade hon och
stannade ett gonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till
sin far. fven fru Metta var snart ute for att vlkomna sina gster.

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medfra den
sednare till bo, och ehuru tiden var kort att hinna f henne som sig
borde i ordning, lt det dock sig gra. Det mesta af hennes klder
hade ock blifvit frstrdt af plundrarne, men skulle vl icke heller
varit nog galant fr att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik
lofvade srja fr att sdant i bo blefve afhjelpt.

"S lemnar jag dig nu ter, kra min Metta, och med allt detta
oskicket till. Huru monne du nu hr kan reda dig ens med fda t
folket?"

"Jag tnker vinterfisket ger ndtorftigt s lnge, och till brdfdan
frslr vl stackarne p skogskern."

"Allt godt sledes, och d jag mrker, att ju hr ingen nd blir, far
jag nu med lttare hjerta frn hemmet n jag kom."

"Ja, ja, nog kan det vl g, och J sen alltid den glada sidan af
allt, och knappt jag sett eder ens p alfvare vredgas fver ngot i
verlden, ej ens fver klubbmnnen, dem vr herre nu m frlta, d de
hafva ftt sdan svr vedermda."

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp fr mig ock ibland. Minnes
du ej huru jag brukade klappa opp den sklmen Elias, som sen rymde
ifrn oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast
det var godt gry i slyngeln med alla hans opptg."

"Ja s var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smll, och
skmde bort pojken p allt stt."

"k mor, vi ha s litet lefvat tillsamman, att du knappt knner mitt
lynne. Borta, i krig och p sj, har min mesta tid frgtt, och du
har ensam styrt och stllt p godset, och bra har du stllt, hvad
skulle jag d vredgas fver?"

"Ringa har det bekymrat dig, om jag stllt vl eller illa! Om det
vuxit ett korn p kern, eller om tegen varit svart, allt har du
varit lika njd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller
en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behft svlta, om jag varit hemma
eller borta."

"Herre gu, icke har du nd tagit dig en hustru, som lter folket
svlta. Det r visst, man kan bli helt frtretad p dig. Men se, nu
sitter jag hr och pratar med dig, och borde vara derute att stlla
mat t eder alla."

"Lt vara, mor, nog str verlden nd, om du n ej rustar och bestyr
s mycket."

"Ja, ja, kraste herr Erik, s sgen J riddare, som ro herrar och
mn; men hvart skulle det bra, om vi qvinnor skulle vilja ha samma
rtt. Arbeta mste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

Siris lilla hufvud var upptaget af s mnga tankar p en gng, att
hon knappt visste reda p sig; men icke minst ofta framtrdde fr
hennes sinne en obestmd fruktan for stthllaren, i hvars hus hon
skulle vistas. Den mrke mannen, med de ingalunda polerade thfvorna
och den af rustningen p flere stllen nedrstade drgten, skrmde
henne, och det var s mycket naturligare, som fru Metta haft fr
vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri
hrde honom sllan nmnas, annat n ssom en hrd och grym man.
Fru Metta var hela nejdens tillflykt och rdgifverska, och hvarje
gng bondgummorna tyckte sig hafva ngot att klaga fver knektarne
eller ryttarne, som hos dem lgo i borgelger, s kommo de med sina
bekymmer till fru Metta, och bdo henne, genom herr Erik, framskaffa
deras klagoml till herr Klas. Vid sdana tillfllen utmlades
Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste frger. Fru Metta skref
vl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svra att lsa och
isynnerhet att frst. Skrifkunnighet hrde icke mycket till seden p
denna tid, minst fr fruntimmer. Sedan hon hunnit fver den vanliga
brjan: "kan jag eder icke frhlla", s frhll hon dock mestadels
sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde frst hvad hon ville. Men
fven nr han begrep hennes mening, eller nr han p ngon dag var
hemrest, s att hon rtt fick komma fram med sina klagoml, s vann
hon dermed intet annat, n ungefr sdana svar: "kra min Metta,
gif t bonden ngra spann rg", eller tillochmed: "gif t stackars
Brita en annan ko, d hon s der illa mist sin", eller dylikt. Af
klagomlen till stthllarn blef intet, ty "hvad skall man besvra
herr Klas fr lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som
sllan kunde frm sig att bli ond p sin man, vnde i stllet sin
vrede p stthllarn, och brummade ofta storligen fver honom. "Vore
han icke s tyrannisk och envis, s skulle hertigen lngesen tagit
Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och
allt ondt, vore d borta." S hade Sigrid smningom fattat en slags
instinktlik frskrckelse fr Fleming, hvilken vl icke helt hastigt
kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit
om betydligt till hans frdel, sedan hon sjelf lidit af bndernes
framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der drja en
natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri vlvilja.

Nr Siri hrde af att Enevald skulle stanna i bo, rodnade hon, det
undrade hon sjelf i sin sjl fver; men nog vore det bra roligt,
att der f se honom ibland, tnkte hon. Det blefve nd en bekant
bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle trffa
tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset
skulle se henne fver axeln. Till namnet knde hon dem alla, fven
ngot till lynnet, genom sin fars berttelser. Johan, den ldste,
den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nstan jemnrig med henne
sjelf, Hebla, ngra r yngre, och slutligen den unge Peder Baner. D
tiderna brjade mrkna fr dennes fader, riksrdet Johan Baner, hade
han sndt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge
Peders mor, fru Christina Sture, anfrtrodde gerna sin son i sin goda
vns, fru Ebbas vrd. Finland var, tminstone tills vidare, en sker
vistelseort fr dem, som hade ngot att frukta af hertig Carl, och
vgen derifrn till Polen var ppen. Det syntes derfre frldrarne
godt att gossen trifdes p bo slott, och fru Ebba hade skrifvit till
fru Christina och bedt att i det lngsta f qvarhlla honom, hvilket
ock biflls. Fru Christina hade nd mnga barn omkring sig hemma,
och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer fver hennes herres
d redan oskra stllning till hertigen.




XI a.


S vl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nje fattat
tillfllet att gra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vnliga
anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet fr
sin blygsamme vn, som fljt honom i mnga faror och alltid varit
att lita p. Herr Erik ter,  sin sida, beundrade och rade Fleming
af hela sin sjl, kanske s mycket mer, just emedan dennes stolta,
rastlsa sinne var s olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lgre
adel, kunde han aldrig gra ansprk p ngon slags jemnlikhet med
sin gynnare, i denna tid, d en hgre adel ansg sig st nstan lika
hgt fver den lgre, som denne fver en ofrlse. Ej heller skte
herr Erik ngot tillflle att svinga sig opp; och hans lugna mod
under striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt fr sig
p ett s tyst och ansprkslst stt, att just ingen kom ihg att
han utrttade ngot. Men detta bekymrade fga herr Erik. Ngon yttre
utmrkelse fll honom aldrig in att nska sig.

Tillbudet att f hemta Sigrid till bo, var deremot hgst vlkommet.
Han kunde slunda sjelf ofta bli i tillflle att f se henne, och
framfr allt skulle Sigrid slunda f se verlden och lefva i den
frnmsta krets, som, i ngot hus i Finland, samlades. Framfr allt
var det skert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, d
hon stode under stthllarens omedelbara beskydd, antasta henne fr
den fregifna religionsfrndringen.

Sigrid hade nu en tid vistats p bo slott, och hade hunnit vnja
sig vid mycket, som frut frefll henne underligt. Det fremmande
krigsfolket, som rrdes p slottet, och fr hvilket hon i brjan
hgeligen fruktade, skrmde henne ej numera. Tillochmed polackernas
underliga sprk och lnga mustascher, hade hon blifvit van vid.

Fru Ebbas godhet och hennes dttrars vnlighet, hade ock kommit
Sigrid att glmma, att hon dock i verkligheten endast var en liten
hoftrna i detta finska hof, och hon knde sig aldeles icke besvrad
med de frnma damerna. Fr Fleming sjelf bar hon dock fortfarande
rddhga, och hade svrt att vnja sig vid tanken, att p hans
befallning s mnga menniskors blod flutit.

I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gst.
Den elegante, lskvrde, unge mannen, var en verklig vinning
fr sllskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, fven i den
inskrnktare husliga kretsen, der han ock egde tilltrde.

I Sigrids inre vxte och blomstrade en hel verld af nya knslor och
nya frjder. nnu anade hon ej att ngot annat vckt dem till tif, n
det nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon frstod ej,
att i hennes hjerta vaknat en knsla, mktig att vcka hjertats lif,
lika raskt som vrsolen i norden smlter drifvan och vcker naturens
lif.

En afton, det hade redan brjat skymma, suto vid en sybge Karin och
Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banr stod
bakom Heblas stol och manade p henne att sluta arbeta och komma
fr att kasta klot. Hebla tog en mycket frstndig min p sig och
svarade: "arbeta frst och leka sen, min kre Peder."

"Se s, tack nu Siri", sade Karin vnligt, "du mste sluta nu, och
vi med. Det blir redan fr mrkt att se mera. Jag tnker vl vi f
mattan frdig i tid, utan att vi arbeta gonen frderfvade i mrkret."

"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp frn arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville lta mig sy
med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall
bli glad nr han fr den! Staste min Karin, hvad de der rosorna, som
vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de gr bandknutarne, som vi frut
hade frdigtsydda." Hon svngde sig nu, nstan dansande, om p t,
och klappade ihop sina hnder. "Peder, kom d och se hur vackert det
blir. Frsk du man p att gra ngot s der hyggligt. Nej se, det
kan du d alls inte."

I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade
och sltade hans mrka kinder, hjde sig p t och tittade honom i
gonen, i det hon sade: "Kom, kom, farkr, och sg nu att det r bara
skrp med vrt arbete. Se huru vackert det blir. Det r visst och
skert, att Johan blir glad, nr han fr se huru vi tnkt p honom
och hur flitigt vi arbetat, fr att gra honom en gldje. Och nr
Siri syr med, s f vi det nog frdigt till sagdan dag."

Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn
p sin arm och spatserade s ett hvarf omkring rummet med henne.
Derp stllde han ned henne vid sybgen och sade: "ser du inte,
yrhtta, att jag hemtade fremmande med mig."

Hebla vnde sig hastigt om och varsnade nere vid drren en person,
som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade int rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som lg honom
i gonen. Klderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och
kpan utmrkte en magister eller annan lrd man.

"Se hr, min Ebba, hemtar jag dig en lrd gst", sade nu herr Klas.
"Det r mster Sigfrid Aronson Forsius. S vl du, som flickorna,
hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig p besk. Nu,
d jag trffade honom nra slottet i djupsinniga funderingar, bad jag
sjelf honom gra mig sllskap opp."

Fru Ebba helsade nu vnligt, och inbjd mster Sigfrid att stiga
fram och stta sig; men hpen fver att s ofrmodadt hafva kommit i
fremmande, frnmt sllskap, utan att alls vara beredd derp, stod
han qvar vid drren, bockade gng efter annan, och sg frvirrad ut.

"Nu mste jag lemna eder p en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete f ej svikas. Snart kommer jag ter. Underhllen nu emellertid
vr lrde gst."

Herr Klas gick bort, och den ovanlige gsten fortfor att st tyst vid
drren.

Tidens sed fordrade vl just icke mycken uppmrksamhet fr en
ofrlse, men mster Sigfrid var dock infrd som gst, och fru Ebba
var dessutom alltid vnlig mot hvar och en. Dertill var han af henne
knd som en lrd och stjernkunnig man, och lrdomen jemkade dock, i
ngon mon, den strnga rangskilnad, som iakttogs mellan frlse och
ofrlse.

Ngra vnliga ord och en frnyad uppmaning att stiga fram, erhllo
intet annat svar, n ter en bugning. Nu steg fven Sigrid opp ifrn
sybgen, der hon hittills sutit qvar.

"N gudskelof att du ej tnker sy i mrkret, sta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattgon."
Siri hade visserligen icke sett sy p en stund, men af pur respekt
fr Riksmarsken, hade hon ej vgat stiga opp.

"De unga hlla p att brodera en matta t sin broder Johan", sade
nu fru Ebba, fr att brja ngot samtal med den stumme gsten. "Han
r nu p Qvidja, och emellertid vilja de ha den frdig. De gladde
sig nyss t att arbetet utfaller vackert. Fr en man som r van att
studera stjernorna och vr herres fagra, vexande blommor, kan deras
lilla arbete vl ej ha ngot intresse; men kanske behagar mster
Sigfrid nd fgna dem med att kasta en blick derp."

Fru Ebba berknade att hon p detta stt skulle f sin gst att lemna
sin plats vid drrposten; men tnkte dervid i sjelfva verket s litet
p beskdandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det
vore alltfr mrkt i rummet dertill. Hebla brjade nu upprulla den
praktfulla mattan, i det hon sade: "Men hr r ju s mrkt, hvem kan
nu se."

Mster Sigfrid bockade sig n en gng, och steg sedan framt.
Han sg lnge tyst p det prktiga arbetet, slutligen utbrast
han: "Besynnerligt! Syntes mig icke detta frst vara idel rosor
och blader, men ju lngre mina gon bjuda till att genomtrnga
skymningen, dess klarare framstr, hvad hr r afsedt och menadt."

"Huru s, hvad menen J, mster Sigfrid", frgade Kathrina.

"Ja i sanning, detta r dock sannerligen s. Se alla dessa bilor och
blodflckar deremellan. Och blott ett par r, s r det frdigt."

"Hu, hvad r det han sger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fllde af frskrckelse trdet, hvarvid mattan var fstad, s att
det fll med buller i golfvet och ljudet terskallade genom rummen.
I detsamma ppnades drren, och in trdde en smsven, som bar ett
par hga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han stllde p
bordet och aflgsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af
frskrckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn rst, ehuru fven
hon blifvit obehagligt strd: "Mster Sigfrid, edra gon mtte tagit
skada af alltfr mycket nattvak och skdande opp till stjernorna, s
att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad r det J sgen?"

"fverraskad af det hastiga ombytet frn skymning till strlande ljus,
hade mster Sigfrid lagt handen fver gonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp gonen, sg sig omkring, och skakade
smtt p hufvudet, s att hans spikraka hrtestar fllo honom n
mer i ansigtet, hvarp han skt dem undan och strk sig uppt fver
gonen, liksom han velat reda fr sig hvad han sg, och sade nu:
'Underlig var denna syn, se hr ser jag ju nu idel skna rosor och
blader med krleksknutar frenade. Mste i sanning, som hgvlborna
hennes frudme behagar sga, mina gon af det myckna ntternas
vakande tagit skada. Lr vl behfva ngot guld, till deras strkande
nyttja. Torde det vl fr hennes frudme och hennes vlborna
jungfrudttrar vara godt att detsamma bruka.'"

Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mster Sigfrids
ord om mattan, sade nu leende: "Kraste mster Sigfrid, vi hafva
lyckligtvis ingen svaga gon, r det emot sdant, guld skulle vara
bra?"

"Ja, guldfilspn eller hammarslagg, vl smtt och grannt rifvet, s
att man det nppeligen knna kan, och spildt i gonen, styrker synen.
Men man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rrelse, och
skall jag deraf gerna tillreda och hgborna herrskapet dermed frse,
till framtida behof."

Hebla kunde ej motst sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhtta, allting skrattar du t, du som nnu ej prfvat verlden. Vl
kunde mngen gng behfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill
just guld r lmpligt, vet jag ej. Kra mina unga flickor alla, vl
kommer fr er, hvar och en, den tid, d J nskaden ga en guldtinktur
emot sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas
lilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt hgtidligt
uttryck.

Nu terkom herr Klas och medfrde, fven nu, en gst. Denne var yngre
n mster Sigfrid, hans drgt var ytterst fin och gjord efter nyaste
mode.

"Se", sade herr Klas, "hvad jag mtte derute i slottsporten! Jag
bad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed
tog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, p
det massifva bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se p Daniel bara!
Sammetsrmar! kan ni rkna silfverknapparne i trjan, n alla
snrena sen! Sickna vida, psiga, vlska hosor och brndt hr och
lnga lockar, som falla p Hollandskragen och grannt passement kring
trjan! Nej ser man bara!"

Daniel Hjort, studenten, stod rd af vrede och raseri p bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svrigheten att emotst skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, vntande p Hebla, skrattade helt obesvradt. fven p
Karins lppar svfvade ltt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vnligt sin hand p Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju
med Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."

Fleming upphrde att qvarhlla Daniel och rckte honom handen,
men denne hoppade ltt frn bordet och sade halfhgt mellan sina
sammanbitna tnder: "jag torde f g nu, och icke lngre behfvas
till ett tlje fr herrskapet."

"Rtt s, Daniel", svarade Fleming, "du r ju verkligen ond, mrker
jag. Kanske skola vi fretaga oss att slss ett litet envig! Men
det vore skada p, om dina granna klder skulle rifvas. Sis, kra
Daniel, kom nu och stt dig hr och glm frtreten. Jag kunde ej lta
bli detta, ty du frefll mig s grufligt rolig i den der narrstten."

Daniel bugade sig, och bjd till att se artig ut. Mngahanda hade
han beredt sig p att tala i afton, d han pkldt sig den nya drgt
han lagt sig till, och rnade upptrda srdeles till sin frdel, men
nu passade intet deraf. Han tog snart afsked och tfljdes af mster
Sigfrid, som ej heller fann sig trenigt i det fremmande och frnma
sllskapet.

Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhgt:
"Siri, vill du inte nu vara snll och lta oss f se den vackra
boken, som du lofvade."

Sigrid steg opp och fljde med de unga till sin kammare, der Hebla
och Peder nu satte sig ned p mse sidor om bordet, i frvntan
p boken. Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden;
emellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch,
det var en ledsam herre, ro alla lrda s der trkiga, s bevars fr
dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk."

Sigrid lade nu p bordet en grannt med mlningar utsirad messebok,
en gfva af den gamla nunnan i Ndendal. Der var mycket roligt att
beskda fr de bda unga; och snart hade bda, bland de i guld och
silfverglans strlande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men fven
detta nje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna fretaga sig
ngon mera rrlig sysselsttning; han frtretades fver att ej Johan
Fleming var hemma, han skulle visst hafva kommit fr att en stund
fakta p vrja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af,
huru oskadliga vapen n till leken brukades. Hebla ter hade i dag
ingen lust fr ngot bullersamt tidsfrdrif. Vid godt lynne kunde det
tillochmed stundom hnda, att hon korsade svrd med Peder, och d
slts vanligen striden med mycket skmt och skratt. Men i dag var hon
helt hgtidlig. "Sigrid, sta Sigrid, vill du inte bertta ngot fr
oss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du
berttade en gng en saga fr oss, kan du icke ngon annan?"

Att hra berttas sagor, var p denna tid ett nje, ocks fr
fullvuxna, icke uteslutande en barnfgnad; eljest hade vl fga Hebla
varit s fallen fr att fresl sagolek. Den saken var ocks Peder
med om, Sigrid steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "N
hvarfr icke. Vill ni hra sagan om de tv fngna barnen?"

Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid brjade: "Det var en
gng en kung och en drottning. De hade tvnne barn, en gosse och
en flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade lnga gyllne
lockar, som fllo utfr axlarne, och hans gon lyste som stjernor,
och p honom sgo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen
lt gra t honom en liten guldkrona, p det folket skulle veta att
han skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sdan
som folket mest r, och ingen brydde sig om att se p henne, ty
alla sade att sdana flickor kan man nog f se i hvarje stuga, icke
behfde man ska opp en prinsessa dertill, och icke frgade brodern
heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, fr att hon var
s from och tlmodig, och aldrig motsade honom.

"Men gossen hette Veli, och han var stolt fver sitt guldgula hr och
sina fagra stjerngon, och han mrkte ej att systerns hjerta var
fagrare n guld och stjernor.

"Fanns det s vid hofvet en hg herre, som var slgt med kungen, och
som sjelf ville bli kung, nr den gamle kungen skulle d, och han
beslt att dda de bgge barnen fr att sjelf f rfva kungariket.
Och han stllde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och
ohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville
taga de bda barnen af daga. Men giftblanderskan tnkte: 'ddar jag
barnen, s hller han ej ord, och gifter sig ej med mig. Nej, jag
mste hlla dem vid lif slnge, och gmma dem fr att skrmma honom
med dem.' Och s gick hon in i kammarn, der de bda barnen sofde i
deras silkessngar, och hoffrken, som skulle vaka fver dem, hade
ock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon
mste litet skjuta undan kronan p Velis hufvud, ty den hade skrunnit
ned fver ena tinningen.

"Men den oljan var sdan, att bda barnen somnade deraf i en ddlik
smn, och nr deras frken vaknade, s trodde hon att de bda voro
dda, och s trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och
alla grto och jemrade sig att den skne konungasonen Veli hade dtt.
Och de bda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om
natten stal giftblanderskan bort dem, och lade tv dda tiggarbarn i
kistorna i stllet, och s blefvo de begrafna i konungens graf.

"Men giftblanderskan frde de bda barnen i ett mrkt torn i skogen,
dit satte hon mat och klder t dem, men lemnade dem helt ensamna i
mrkret.

"Och nr barnen vaknade, d undrade de och trodde att de voro dda och
begrafna; ty de hade hrt allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat rra sig eller sga
ett ord.

"Och s suto de och srjde och undrade huru detta var. Och Veli grt
och jemrade sig och sade: 'hvad btar mig nu mina gyllne lockar
ochmina fagra gon, nr jag r dd och sitter hr i mrkret.'

"Men systern lade vnligt sin arm om hans hals och sade: 'Veli, Veli,
om n det r mrkt, nog ser jag nd i mitt hjerta huru fager du r.'
Och s brjade hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjng s
vackert, att Veli glmde sin sorg och sade: 'aldrig visste jag att du
kunde sjunga s vackert.'"

Och systern svarade: "du hade stora sngare och sngerskor vid
hofvet, hvad skulle du d hra din lilla systers sng."

Och de trefvade omkring i rummet och mrkte att det fanns mat, och
undrade att de ville ta fast de voro dda. Och s brjade ter Veli
att grta, nr han tnkte p att han var dd; men systern grt icke,
fast hon nog haft lust, nr hon tnkte p hur far och mor nu srjde;
men hon ville ej bedrfva Veli.

Huru lnge de s sutit hr, visste de icke. Men nr systern sg Velis
sorg, glmde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann
ej ens finna tiden lng, ty hon var just sysselsatt med att frska
roa Veli. Hon sjng fr honom visor, hon berttade sagor och hon
hittade tillochmed p lekar, som de kunde leka i mkret.

"Syster, du r bttre n jag", sade Veli, "du r begrafven, s vl
som jag, och du tnker nd blott p att roa mig."

"nej Veli, jag r ful, hvad gr det mig om jag sitter i mrkret.
Ocks har du frlorat mycket mer n jag, dig hllo alla af, men ingen
brydde sig om mig."

Men de bda barnen brjade allt mer undra, om de verkligen voro dda,
eller hur allt detta kunde hnga ihop; och systern sade: "nej Veli,
jag tror dock icke vi ro dda. Visst lefva vi ju."

"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "Fr oss r ju dock solen
dd."

Fljande dag, nr Veli nnu sof, knde systern noga omkring p alla
vggar, och s fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och s
brjade hon rycka och ruska p den; men stenen ville ej lossna.
Och s tog hon en vedklabb, som hon visste att lg i ett hrn, och
brjade med den sl p stenen, och se, till slut fll den ner och
blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var
ej strre n en hand och muren var tjock, men solen lyste klart
derutanfre och ngra strlar fllo fven in genom gluggen, rakt in i
fngelset.

"Veli, Veli, skynda, solen r icke dd", ropade systern t sin bror.
Och Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och
sade: "hvad du r vacker."

Men Veli svarade: "syster, syster, fgringen r bra fr solskenet och
den vackra dagen, men den r dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mrker."

Och nr syskonen stodo och frjdades t solen, d sade Veli: "Syster,
sjung dock en gng fr mig, fven nr jag kan se dig sjunga." Och hon
sjng s gladt och ljufligt, att foglarna utanfre lyssnade derefter.

Ute i skogen spatserade konungen, fr att f grta i fred. Nr han
satt oppe i slottet, s grt allt hoffolket med, och det blef s
trkigt, men nr han gret i skogen, s lddes fglarna alls icke
derom, utan sjngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var
sen ocks bttre. Men hur han gick, s gick han allt lngre och s
hrde han en rst som sade: Veli, Veli, solen r icke dd! Och kungen
blef s underlig till sinnes och tnkte att det var en frtrollad
fogel, som ville trsta honom, och s gick han efter ljudet, fr att
f se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hrde han en rst
sjunga s vackert, s vackert, att ngot dylikt hade han aldrig hrt.
Och han gick allt nrmare och lade sitt ra vid gluggen derifrn
ljudet kom, och de bda barnen brjade ter tala vid hvarandra, och
han hrde Velis rst och knde igen den och ropade: "Veli r det du,
lefver du?"

"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst hrifrn."

Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater
att komma och sl ned tornet; och s tog han ut barnen och frde
dem till slottet, och hofskrddarne fingo s brdt om att gra rda
klder t allt hoffolket, s att de sydde bde natt och dag, men nd
hunno de ej s fort, som hoffolket ville.

Och slgtingen, som ville dda prinsen och prinsessan, mste gifta
sig med giftblanderskan, fr att hon inte skulle sqvallra p honom,
och s reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att
kungen kunde f veta huru allt hade gtt till.

Och kungen blef s glad fver att ha terftt sina barn, s att han
tillochmed glmde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta
p en gullstol bredvid thronen. Och nr Veli blef stor, gick gamla
kungen in i sin kammare och gaf kungariket t Veli.

Och d gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, nr modet
jser fr hgt, och kungen tror att intet finnes hgre n han, d
skall du hviska i mitt ra: Veli, solen r icke dd! Och d sorgen
trycker och verlden blir mrk och modet sviker och vill brista, d
fven skall du hviska t mig; Veli, Veli, solen r icke dd."

"Hr du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om
jag vet hvar du tar dina ord, nr du berttar sagor. Eljest fr man
ej hra mnga ord af dig p dagen, fast du ser s snll och vnlig
ut, att man nd mste hlla af dig, men nr du berttar, hvarifrn
komma ordena d?"

Sigrid log vnligt. "N icke kan jag ju bertta sagor fr dig, om jag
icke dertill anvnder ord."

"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sdant
der konungabarn, som alltid skulle lefva fr min bror."

"Om ocks ej ngot konungabarn, s har ju dock Hebla en kr bror",
sade Sigrid.

"Ja, och en som r rtt s vacker och rar som Veli, och som vl
frtjente att bli kung. Men se han r nu nd helt stor och
frstndig. Hvad kan jag, som nd r ett sdant barn, gra fr
honom?"

"Hebla, r du nu riktigt snll; tnker du inte p att du har en annan
bror ocks?" knotade Peder.

"Dig kanske?"

"Ja, just mig. Har du ej mnga gnger sagt att du hller af mig, som
om jag vore din bror?"

"Ja, nr du sger att du hller af mig, lika mycket som af din
syster."

"N, har du d icke en bror, som ej r fr gammal att leka med?"

"Ah jo. Men du r inte nd Veli."

"Hvarfr inte?"

"Du r icke s vacker."

Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. M jag icke nd kan vara din
bror?"

"h jo, Veli."

"Syster, snlla syster, nu kallar du ju mig din Veli."

"Ja, vet du att bror, heter p finska Veli?"

"Nej, n det lter ju vackert. Kom nu ihg att alltid kalla mig s."




XI b.


Ngra dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes
bda dttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade p
mattan. Peder var sysselsatt med att lsa fver en lxa. Flickorna
hllo just p att fullborda mattans blommor.

Hastigt slogs drren opp och in trdde, med ltta, lifliga steg, en
lng och smrt yngling. Han skt med handen undan de rika lockarna,
som af den hastiga rrelsen kommit i oordning, gick gladt fram till
fru Ebba och sade: "Hr r jag nu nd. Guds fred morkr; och mina
syskon."

Vrdnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af fverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina hnder och ett silfverklingande skratt ljd frn de fylliga
lpparna, i det hon slog bda armarne om brdrens hals. Derp tog hon
med sina sm hnder p hans bda friska kinder, vnde hans ansigte
emot sig, tittade honom sklmskt i gonen och sade: "Se, du fgel, du
kom nd!"

"Kre min son", sade nu fru Ebba, "vlkommen till hemmet. Var jagten
ej lycklig, efter du kommer s snart ter?"

Johan vnde nu bort sitt leende ansigte ifrn sin syster, och stllde
sig infr fru Ebba. "Se, morkr, icke ernade jag komma hem nnu, men
jag gick i morgons frn Qvidja, fr att ska spra opp en varg, som
jag i gr aftse kastade en kula uti. Skaran bar ltt, och skidorna
foro som p glas. Det var s vackert derute. Spren frde mig ned p
den vida Vapparn. Fjrden lg s blndande skr, endast ltt rodnad
af ett svagt tersken frn skyn, och ikring mig blnkte och gnistrade
snn likt millioner diamanter. P afstnd susade vinden svagt i de
sntyngda granarnas och furornas kronor. Det var s vackert, s
friskt, s lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att
sga, brydde jag mig slutligen icke om att frflja vargen, utan for
blott fram fver den blnkande ytan. Jag tyckte till slut nstan att
jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt
hjerta blef varmt, s mste jag svnga mig fram fver Ispois fjrden,
frbi den vackra udden, der fru Karin Mnsdotter, den tiden hon satt
hr p slottet med kung Erik, ibland lr ha ftt vandra i det grna.
Och jag mste tnka p henne, der hon nu sitter i sin enkesorg p
Liuxala, och sges vara s god och s from. S for jag allt framt
sundet, bara fr att f komma och fr far och mor gladligen visa min
krlek och vrdnad, f skmta en stund med systrarna, och prata om
verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja ter."

Ett gladt leende for fver de friska lpparne, d han yttrade
de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig
moderskrlek p den lsklige ynglingen, hennes frstfdde.

"Hvar lemnade du ditt sllskap, herr Enevald Fincke och Olof
Classon?", frgade Kathrina.

"I sina sngar p Qvidja. Efter de voro softutor och nnu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, nr jag brjade rusta mig till frd, s
vckte jag dem ej. F se hvad min gamle Johan Bertelson m sga, nr
jag ej terkommer. Ja, ja," tillade han skrattande, "jag fr vl
bannor, tnker jag. Men se, mina snlla, goda systrar, hur flitigt ni
arbeten fr er kringsvrmande bror. Rtt nu r ju hela mattan frdig.
Och jungfru Sigrid fven, s mycken mda J gren eder fr mig. Den r
i sanning fr god att trampas af mina ftter. Jag har hittils varit
ett sdant medgngens bortskmda barn, J hafven alla varit s goda
emot mig, men kommer en gng sorgens dag, s skall jag luta mitt
hufvud ned p dessa af kra hnder stickade blommor, och de skola
pminna mig om mina kra, och jag skall bli glad ter, om n jag r
lngt skiljd frn dem."

"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tnker du d verkligen p att
resa bort frn oss?"

"Ja", svarade Johan, och vnde sig ter till fru Ebba, "jag har just
hrom p Qvidja fverlagt med mig sjelf. J veten huru vr ndige
konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag r nitton r, visst
ville jag brja se mig om i verlden och utrtta bttre mannadd, n
endast klubba vargar och stundom bjrnar, och ville hellre vara en
riddare fr adeliga damer i Konungens hof, n skmta med bondtserna
p Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, ro icke sdana,
som ett ungt svrd vill vlja till invigning. Viljen J icke, kra
morkr, hrom tala vid herr Klas, och hra huruvida han nu vill lta
mig fara."

Fru Ebba log. "ter vill du att jag skall vara din taleman, hvarfre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."

"Icke rdes jag derfre, men det r nu en gng s, att jag alltid
kommer med mina bner till kra morkr, fastn J mngen gng afslr
dem, och herr Klas sllan nekar hvad jag begr. Kanske just emedan
jag s sllan ber honom om ngot."

"Denna gng afslr dock icke heller jag din begran. Mig tyckes
din nskan vara riktig. Du r vid den lder att du kan tjena din
konung, du behfver se verlden, och i detta olyckliga land, der
inbrdes-kriget flammar opp i hvarje vr, om n strsta lgan fr
gonblicket r qvfd, der r nu ej rtta stllet fr en yngling, som
vill fva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala hrom med din far,
dock hafva han och jag tskilliga gnger redan ordat oss emellan om
saken. Nr han till frukosten kommer in, vilja vi vcka tal hrom.
Men sg mig nu, min kre son, huru det nu lefves p Qvidja?"

"fven derom ville jag tala vid eder, morkr. Jag fruktar att fogden
far illa med folket."

Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att s skulle frhlla
sig. Ett sdant ohyggligt lefverne, som hres frn Raseborg, frn
Grefve Axels underhafvande, mtte vl icke drabba ngon der jag kan
ngot frm. Ett sdant pinande och skinnande lr vl heller ingen
annorstdes komma i frga, men mycket mindre vore redan illa."

"Ja, vr granne p Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De pst att nr herrn far ut kring
gorna, s begagnar han en liten vagn, som drages af hans bnder,
i stllet fr hstar, och han sjelf kr och fr piskan. Sdant kan
vl Qvidja-fogden icke vga frska; men jag trffade nyss Ola frn
Nygrd, som fver ansigtet hade en lng rd strimma. Den hade fogden
slagit honom med ridspet nr han red frbi och karlen ej bugade
sig nog djupt fr honom. En annan karl, som sade sig heta Mns frn
Skogstorpet, mtte jag med hustru och barn p isen. De hllo p att
vandra bort, fr att de icke kunnat erlgga den skatt fogden plagt
torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svrt
att ens skaffa dem hvad de fr hvarje dag behfde till att ta. Jag
gaf mannen hvad han behfde fr att betala fr sig, att han skulle f
stanna qvar. Sdant der trs fogden ej freta i de nrmare grdarne,
men kommer man p en mil frn hufvud-grden, s brjar sdant
sprjas. J ser sledes, morkr, att det r godt att jag vistas ngot
derute, fr att taga reda p oskick."

"Var uppmrksam, min kre son, se till att allmogen ej m frtryckas,
men se ock till att du icke tror p en hvar som lper med sqvaller.
Sanningen mste alltid utletas innan man dmer. Visserligen ro vra
underhafvande fdde till att tjena oss, men att srja fr deras
trefnad och lycka, och med godhet bemta den ringe, mtte vl alltid
vara herrarnes skyldighet, d de af Gud erhllit den stora frmnen
att vara fdda i ett hgt stnd och ga makt och frmga att skydda
den ringa."




XII.


Mster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum
p mse sidor af samma frstuga, hvarigenom de gjort hvarandras
bekantskap och fven tfljdes hem ifrn sitt besk i Stthllarens
hus; men tskiljdes i farstun, fr att hvardera ing i sitt rum. S
snart Daniel hann in till sig, utbrt hans lnge terhllna vrede
och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja,
det var s du skulle lyckas; det var s du alltmer skulle nrma
dig henne, genom stdning i skick och drgt! Men hon skrattade ju
dock ej, nej, ty hon hnlog! Och fru Ebba, denna qvinna, s stolt
och dock s vnlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter
menniskogunst. Frsk att lta henne ana att vanbrdingen vgar lska
hennes dotter och den frsmdliga nedltenhet med hvilken hon i dag
afstyrde mannens vidare frolmpningar, skulle snart frbytas till
ett nnu hnligare frakt, och hon skulle lta sparka ut mig som en
hund. Stolta qvinna, du skall, du mste frdmjukas, huru det n
skall ske, hvar jag n skall finna den hfstng som skall snka detta
stolta hus och hja mig ur stoftet. _Dominus admirabilis!_ du tl ej
att den fattige studenten bar en drgt som anstr en herre, fr att
du sjelf ej har vett att klda dig bttre n en bonde. Ha! hvad hade
jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett tlje som han r
fr sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om
honom! P honom hmnas mig ju hvarje sidenkldd herre som skrattar
t hans grofhet, p honom hmnas mig ju hvarje, om n s ringa,
Stockholmare som talar sin vlljudande svenska och skrattar, nr den
frnme mannen, i de hge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta r simpelt, det r sannt, dock talar jag
ju sjelf detta samma fula sprk, som frrder den simpla hrkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lgga alla bort denna brytning, om n de
frn brjan haft den; men sotnsan, han ser hvarken till hger eller
vnster och frstr ej ens att han hrigenom gr sig till en bonde.
Nej i sanning, hans frolmpande skulle ej hafva rrt mig, ty han har
ingen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i frga. Men hon
sg det! Att msta tiga, att msta tla som en stackare! Och detta
frsmdliga leende p hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du fraktar
den fattige studenten, men vnta, kanske kan nnu detta husets stolta
hufvud slpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrlse studenten,
kan f makt, -- makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en
ofrlse frmr flla i stoftet mnga stolta dlingar? Men hvarfre
gr jag alltid ter dit, och kryper fr deras ndiga blickar?
Hvarfre gr jag mig frivilligt till ett ml fr deras stolta hn,
och tl deras fvermod? Dock -- Daniel, r du icke orttvis? Rdde
vl hon fr att du blef frolmpad? Kanske var det blott mitt
uppretade sinne, som frespeglade mig detta leende p hennes lppar.
Tanken p allt detta kan gra mig vansinnig. Men -- r icke det
redan ett vansinne att hja blicken till Katharina Fleming? Dock
icke s, hvad frgar krleken efter rang. Kunde jag kasta en blick
in i framtiden, ssom man sger att den der lrde narren der i andra
rummet skall gra, han, som blef helt bortblandad af den stora ran
att f komma i ett hgt oppsatt hus; n, hur vgar han vl umgs med
stjernorna, de ro dock hgre oppsatta. Men jag vill frska, kan han
lyfta en flik af framtidens tckelse fr mig, s duger bekantskapen
dock till ngot."

Daniel intrdde fljande morgon i mster Sigfrids rum, men denne
satt s upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej mrkte honom
eller ock ej brydde sig om att afbryta fr den ankommandes skull.
Han skref och upplste halfhgt fr sig sjelf det han skref. "Guld,
aurum, doab arabisk, r den renaste metall, som varder fdt af rent
figeret qvickslf, ssom ock af rdt och icke brnnande svafvel,
begge delarna vl frblandadt och tempereradt med hvarann. Det r
vlsmakande och vlluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga
till sig, ty det deras sinne och affecter som derupp se, lockar och
vnder till sig, att de det begra, lska och efterst."

"Guld, ja ni har rtt, mster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta r
det. Guld, mycket guld, fven det kan ngot utjemna olikheter. Mster
Sigfrid, kan ni lra mig att gra guld?"

"Icke s hftig, Daniel. Den svra konsten r icke hastigt verk; med
hgsta skl m man hrom sga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf nnu deraf producerat; men vill du denna konsten
lra, s kan du det visserligen, med trgna studier, s lngt bringa,
att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_
lra. Dock torde du med ditt ltta sinne ej detta tlamodet ga."

"Huru lng tid kunde vl tg dertill?"

"_Diligentia est mater studiorum_. r du flitig och entrgen och
aldrig frsummar planeternas conjunction och den stund d de visa
gynnsamma tecken, kan du vl p en trettio  yratio r dertill
hinna, kanske tillochmed p ngot mindre, ehuru du nu r _rudis in
mathematica_."

"Tror J vl d, att det r t maskarna i min graf jag vill gra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande fr min sjl. Guld
eller makt! Ja, guld r makt. Mster Sigfrid, dlig r eder konst om
ni ej vet ett medel, att hastigare gra guld."

"Unge vn", sade mster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag ltt
kunnat gra guld om jag velat."

"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarfre icke?"

"Ty det hade blifvit fr dyrt, Daniel Hjorth!"

"Fr dyrt, kan guld blifva fr dyrt. Hvad skulle det d kostat?"

"Alltfr dyrt fr guld: mitt samvete och min salighet", sade mster
Sigfrid hgtidligt.

Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort frbund med den
onde?"

"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gtt in derp."

"Ni retar min nyfikenhet, mster Sigfrid."

"Vlan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld,
blott jag velat frfrdiga och frslja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. D jag vgrade, bjd man mig allt mer, och
slutligen s mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer n
ett enda lif, som kunde s hgt betalas."

"Ha, Flemingen!"

"S anade mig."

"Hvem var den som vgade utstta sig fr edra misstankar, genom att
anlita er hrom?"

"Han var mig alldeles fremmande och djupt frkldd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mrker, innan nnu ngon annan eld vaknat
i huset n min studerlampa. Mina gon spejade varsamt efter om han
hade bda ftterna lika, men kunde ej f reda derp under den djupa
frkldnaden; dock hrdes stegen alltfr jemna nr han gick bort, fr
att jag skulle tro den hafva dolt en hsthof."

"Och han bjd er mycket penningar?"

"Mycket. Daniel Hjorth, drj icke med dina tankar vid sdant. Guld r
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
krare!"




XIII.


Sedan Fleming hade tervndt ifrn det Tavastlndska tget, der
han hoppades hafva injagat bnderna en sdan frskrckelse att de
icke mera skulle vga en ny resning, hade han en tid vistats hemma.
Men lngt ifrn att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig
ter och tog ett nnu strre omfng. Sigismund hade fver norra
sterbotten tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till
sin bestmmelseort fann denne att oron gste p alla hll, hvarfre
han beslt att gripa och straffa hufvudmnnen fr upproret, och
slunda skrmma de friga till stillhet, och berfva uppresningen
sin styrka. Jacob Illka, jemte fem andra af anstiftarne, blefvo
fngslade, halshuggna och steglade, och ngra sndes fngslige till
bo.

Detta var att gjuta olja p elden. Uppmaningar att hmnas "det
rysliga mord som i sterbotten skedt r", kringspriddes; presterna
i nere socknar uppmanade sina frsamlingsbor att resa sig emot det
olideliga tyranniet. Den ena socknen snde bud till den andra,
ofta med hotelser om, att ifall de icke ville deltaga i frsvaret
af bndernas rttigheter, skulle de sjelfva ihjlsls och socknen
skflas. Frn Kemi, Ule, Limingo och mellanliggande socknar,
tgade nstan man ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar blef
omringad, det manskap han medfrde ddadt, han sjelf tillfngatagen,
frd till Stockholm och der afrttad "fr det ynkliga mord och
blodsutgjutelse, hvarmed han emot de sterbottniske bnder framfarit."

Nu var ter bondehren samlad strre och mera oppretad n ngonsin.
Mord, rof och brand betecknade ter dess spr, och qvinnorna tflade
med mnnen i raseri.

Ett vildt yrvder rasade fver Tavastskogen, den tolf mil
vidstrckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen
menniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne strko
i skaror omkring och skte efter de i snn nedbddade liken efter
klubbmnnerne, som under flykten stupat fr de frfljande knektarne.
Men fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till
dden, nr de ensamma ndgades frdas genom den de skogen.

Flemings skaror hade tgat norrut, fr att qvfva det vrre n
frut ter utbristande upproret, oro och bfvan herrskade fver
hela landet, hungersnden grep omkring sig och dess fljeslagare
sjukdom och dd. Men p Tavastmon visste ingen af nd eller sorg, ty
intet menskligt hjerta klappade inom dess omrde, om ej stundom en
vilsekommen brottsling gmde sig der. Men knappt hade ens rfvaren
mod att trottsa vinternattens kld under de hga furornas hvalf,
der vinden utfrde sin vilda hvirfveldans. Underbar r en mnljus
natt i furornas pelarskog, d mnskenet i lnga strimmor faller
in hr och der mellan stammarne. Underbart r hr ock om dagen d
vandraren ser lngt, lngt bort, och blicken gr vilse emellan de
otaliga pelarne. Nra, fjerran, fverallt samma resliga, raka och
hga stammar, fverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes hr nu
ett menniskoga, s kan det ej se ngra steg ens framfr sig, allt r
snhvirfvel, yra, mrker, s mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella sn, kan bli mrk.

Men tyst; hres dock icke ett annat ljud, n stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas smningom, en uttrttad hst bjuder till att kmpa sig
fram mellan drifvorna, det gr steg fr steg, men med mda. Nu gr
det ej mera.

"Finnes det ingen mjlighet att komma under tak", sger en
qvinnorst, "Det gr ej lngre."

"Hvem skulle vl hr finnas att g in hos? P hela nejden bor ingen
menniska, annan, n en gammal trollpacka", svarade en karlrst.

"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du f
reda p hvar hennes koja finnes?"

"Ja, det beror allt p om hon sjelf vill att vi ska hitta p den.
Hon r dock sterbottninge, hon s vl som vi. Kanske hon inte vill
oss s illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej
komma frn ngon annans stuga. Nog lr hon vilja leda oss dit; men om
vi derfre bra fara, det r en annan sak. Kanske ocks att det der
lyser bara fr att fra oss vilse."

"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort vrre till, n man r hr,
kan det knappt bli. Frsk att f hsten att g dit."

Karlen frskte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
ffngt. Han steg slutligen ur, fr att leda hsten, den gick ngra
steg, men stannade, och inga medel frmdde numera att rra den ur en
flck.

Slutligen steg fruntimret ur sldan och brjade vada genom drifvorna,
fr att frska hinna till den inbjudande brasan. Vgen var ej lng,
men tminstone en timmas tid tgick, innan hon hann fram till kojans
drr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomtrngliga och yrvdret ryckte i hennes klder och frde henne
n rundt omkring, n kastade det henne ned p drifvan. Vg visste hon
ej, men emellan furustammarne r fverallt vg.

Karlen, som slutligen lyckades f hsten i rrelse, sedan sldan
blifvit tom, kom i det samma till kojan, stllde hst och slda p
lsidan af det lilla huset, betckte hsten med ett tcke och sg
efter fruntimret, som hftigt ryckte opp drren. Han skakade dervid
litet p hufvudet, frmodligen t hennes djerfhet, men sjelf krp han
i slden under fllen, och somnade snart.

I kojan satt lilla mor Annika framfr brasan och runkade fram och
ter p sin stol: en rund trdskifva p tre ben. I hennes famn lg
en svart katt, som strk sig, under sin matmors hand fram och ter.
Dess svarta skinn gnistrade liksom dess gon. "Hi hi hi", fnittrade
gumman, "jo jo, si man fr fremmande, jo. Visste jag inte det nr
Hiisin spann s ntt. Ligg stilla Hiisi, spnn inte klorna s der. Jo
jo", och gumman vacklade med hufvudet t mse sidor och nickade nedt
med sin lnga nsa, som om hon velat rra i brasan med den.

"Kra mor, kan en vilsekommen resande f herberge hos er", frgade
fruntimret, som frgfves vntat att gumman skulle vnda sig emot
henne eller p ngot vis ge tillknna att hon mrkt hennes ankomst.

"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva p ugnsrakan medan
jag rr om glden, eller vill Hiisin ta henne p sin bdd deroppe p
hyllan? Husch, eller vill hon sofva p dunbdd, g, plocka i skogen,
der flyger fjder, som sotnsan plockade af bndernes skinn. Jag
sg nog hur det sg ut, nr de flydde fr knektarne. Ser hon inte
hur tjockt det flyger af dem derute, s det r helt hvitt. Sotnsan
plockar fglarne, innan han slagtar dem, derfr far fjdrarne af dem
s der. Hi hi hi. r hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just
frdig. G bara fram efter sotnsan, nog finnes det blod nog att gra
palt af, der han gr fram."

"Hvarfre frevitar ni mig Flemings dd, icke rr jag fr dem."

"Aha, ni rr inte, nej, ni rr inte. Nej. Jas ni vill ha nattqvarter
hr?"

Gumman tog en sticka, tnde eld p den och lyste p den nyss ankomna
frn hufvud till fot. Snn hade brjat smlta, och rann nu ifrn
hennes vderhufva nedt, utfr pelsen och p golfvet. Hennes lnga
vxt och raka hllning syntes dock tydligt, oaktadt drgten var vt
och frderfvad. Ett par svarta gon blixtrade fram under mssan, men
vattnet rann henne utfr ansigtet.

"N, hvem r ni d? Ansigtsdragena ro frn sterbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem r ni?"

Hastigt for fruntimret med handen t munnen, och sg sedan p handen,
men der syntes intet.

"nej, inte ser ni sjelf den bloden. N hvad ser ni p handen, Hans
Fordeelskan?"

"Ha! -- hvarfr frgar ni, d ni vet. Dock, hvad mer om en ensam
qvinna i vildmarken knner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"

"Hans Fordeel, hi hi hi, han som tljt de flesta klubborna. Har hon
sett hur han ska st och dansa fr Flemingen! H h, har sotnsan
ftt tag i henne med, efter hon r s vilsen nu. nej, han hller nog
i klorna, hvem han fr tag uti."

Den resande hade emellertid lagt af sig de vta klderna och satt
sig p en stocknda, som stod framfr ugnen. Hon strk nu undan sitt
svarta hr ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna
hus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej
fljt den kosan lngre, n en af hans knektar fljde mig. En trogen
karl har skjutsat mig hit. fven hitt finnes folk att stta i
rrelse. Man kan utrtta ngot hr; det r godt om de ro beredda."

"Jas, grden heter Pinons och hon fr nd inte nog af att pinas
der, utan mste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin
pina, de. Knde hon Bengt Poutu? Fanns en sttligare man n han? Hvem
har gumman mera kr hllit? Var han ej hennes enda systers enda barn!
Se, d var Annika nnu ung, hon var nnu vacker, nr Bengt var en
liten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes rda
kinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo,
och hur hon sen lrde sig att bli klok och veta mer n andra, och
flyttade i demarkens bo. Men Bengt frblef henne kr, lika d hon
blef gammal och vis, som d hon var ung och fvis. Fordeelska, kan
du bryta opp Flemingens ls, kan du ta ut honom ur bo slott, kan du
hjelpa honom att bli fri, eller kanske r han redan dd, kanske hacka
korparne p hans fagra gon, kanske bygga tornkajorna bo af hans
gullgula hr. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kr,
har du sett hur luftens fglar gra sin mltid af honom, hu, har du
sett huru hans kropp ligger p stegel och hjul, har du sett de andra
mrdade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta
ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man r, vet
du s noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du s skert om
inte hans hnder ha blifvit hackade af honom. Vet du s skert om
inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa
sotnsan, Fordeelska, vill du kasta sta gon p honom."

"Ha, jag ville kyssa honom, om mina lppar vore gldkol ur din ugn,
jag ville kasta blickar p honom, om det vore trollpilar som skulle
ge honom dden."

"H h, Fordeelska, r hon s katiger. N n, hertigen som nu r
kung, eller vill vara kung, han skulle vl icke tycka s illa vara
heller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollgon, jo jo. Men
tror ni inte gamla Annika kan kasta trollgon, jo jo, hon r intet
vacker, sga de, hennes nsa r s hvass, hennes hake r s hvass.
Det var inte flott som gjorde dem s, det var nden och barkbrdet.
Men gamla Annika hon kan nd kasta sta gon, hon. Kastar hon sina
blickar, s slpper Flemingen sina fngar ur handen, ty den handen
har ingen kraft att hlla dem qvar."

"Qvinna, hvad mena dina mrka ord, skulle du kunna kasta trollskott i
hvem du vill?"

"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad sger du? Kan vi skjuta trollskott
monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"

Hon strk ter katten, s att den gnistrade och spann.

"Jo jo, jag tnkte vi s skulle kunna. N, Hiisi, du m vl inte
vilja klsas. N n, inte s brodtom. Nog kan det vl ske nd sakta.
Men ser du, Hiisin min, s svarta n dina vackra hr ro, icke ro
de nd hans derborta. Jo jo, ser du, nu r du fast. Ja, spotta och
frs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hrstrn af
Svedjeklases hufvud?"

"Tre hrstrn sger J, mor?"

"Ah, jag talar bara med min kisse. Bra snll r den, det r visst,
men ibland r den just som en smula p sned. Nog tnker jag den kunde
skaffa hrstrn, om den ville. N n, bst r vi tnka p saken en
och hvar. Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behfver? Bara tre
hrstrn af sotnsans lugg?"

"Tre hrstrn? Kanske. Tjenaren som br in hans morgondryck kunde f
dem af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor jag bfvar."

"Ack ja, det mma hjertat, som icke aktade fr rof att tnda p
kriget, hur mnga tusendes lif tror hon der stryker med, och
Flemingen har nd bara ett. Hiisi, tycker du inte det r lustigt? Hi
hi hi."

"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan fr sig sjelf.

"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem lnge, han. Han ligger
vl snart p steglet med de andre. Och nog lr sotnsan tycka om
hennes egna hnder, lika mycket som om karlanfvar. Sen han en gng
huggit af dem, hemtar hon inga strn mer. N n, allt som hon vill,
Fordeelska! Vill hon ej ta sotnsans hr, s fr han ta hennes
hnder. Vill hon sofva kanske? Der r halm i knuten, vill ni lgga
er der? P smre bdd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger han p
pinbnken. D ligger ni nd bttre, fast ni inte ligger p Pinons."

Den fremmande kastade sig p halmen, men att finna ro, var henne
omjligt. Bloden forsade i hennes dror, pulsarne klappade hrdt
vid tinningarna och hennes hufvud vrkte. Hon slt dock sina gon.
Gumman vankade fram och ter, kastade stundom ett vedtrd i ugnen,
mumlade och smsjng fr sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord.
Stundom framtog hon en nfve rter och kastade i elden, n slngde
hon dit allehanda andra saker. "Huu. Af Svedjeklases klder den hr
biten. Det r skert, ty jag skar den sjelf, nr han rastade p
Nokia. Men han mrkte det ej, der han stod och skrek p trappan och
kommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fllen af hans
kappa, gick det ltt med knifven. Hr r blod af nio, som han ltit
sina knektar sl ihjl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan.
Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trdda p spett, droppa
olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hrstrn." Smningom lt
gumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. fver
denna brjade hon ter lsa; gjt slutligen ngra droppar smlt bly i
krukan och stllde den sist i ugnen.

"Gs nu gs, tre ntter och tre, nio ntter och nio, tre gnger nio
och nio gnger tre." Nu ppnade hon drren, och en klar och kall
morgon strlade emot henne. "h, Hiisin min. Godt r att det r
frdigt nu. Sdant rart vder, som i natt, f vi vl ej s snart
ter."

Den resande satte sig opp. Den intrngande friska vinden gjorde det
fr henne mjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under
natten insupit, brnt som eld.

"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hrstrna? Jag
behfver bestmdt svar, fr att ska annan hjelp, om ni ej vill."
nnu tvekade den tilltalade. D tillade mor Annika: "N n, inte r
Flemingen s seg heller, att man icke kan r p honom ensam ock. Och
vill inte ni, s vill en ann. Icke sitta tre hrstrn s fast, att
icke man dem kan f."

I detsamma ppnades drren ter, och in steg fru Metta Liljeholm.
Hon hade ett gonblick sttt utanfre, med handen p drrknappen. En
liten knsla af rddhga fr att g in till trollqvinnan, grep henne,
men hon fvervann den snart. Emellertid hade hon hrt de sista orden.

"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit f annat frmmande ocks,
s hr tidigt", sade hon. "Jag kommer fr att ter be er vara till
hjelp. Elsa sjuknade s alldeles hastigt i gr aftons, s att jag
fruktar hon skall sjlas innan middan. Frvisso r hon trollad. Jag
har frskt bde ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var
nu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af
emellertid. Ni kan vl lsa trolldomen ur henne. Nr vi baka nsta
gng, skall jag skicka er ett helt spett varmbrd. Elsa r en bra
menska, jag ville gra mycket fr att hjelpa henne. Derfr kom jag
ocks sjelf hit efter er, ty karlarne hade omjligt tid, och pigorna,
de tossorna, vgade ej. S kom jag sjelf, straxt ovdret slog om. Kom
nu mor, ni fr sen yfvas fver hurudan kusk ni haft."

"h ja, h ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt
hvad som behfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan
vl ta med mig; men r det trollskott, s behfva vi annat ock. Tre
hrstrn, tunga hrstrn, vigtiga. Jag kan vl tnka att det r
tung trolldom, och den viker ej s ltt. Mste ha hrstrn af det
mktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa."

Fr mor Annikas minne lg, att hon knde fru Metta ssom lngt ifrn
att vara Fleming tillgifven, och hon frmodade henne ej vara srdeles
rdd fr att missbruka hans hrstrn; men fru Metta hade andra
tankar. "Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det vl
annars vara, n riksmarsken, stthllaren Klas Fleming? Huru skulle
jag sdant ha."

"N n, n n, hvad man ej har, kan man f. Herr Erik Liljeholm, som
Flemingen alla dar har hos sig, s mycket m han vl gra fr att
rdda en tjenares lif."

"Herr Erik anser sdant fr trolleri, och vill visst ej dermed
befatta sig. Dessutom lefver hon ej s lnge, att dermed kunde
hinnas."

"N n, som fru Metta vill; men nog kunde man hlla lifvet i henne s
lnge; och om hon n skulle se ut som en dd, s nog kunde man stlla
s, att lifvet nd lge i bottnen, till dess allt kunde fs ihop.
Det fattas bara hrstrna,allt det friga kunde man ju emellertid
bruka."

Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i
kojan, frefll henne hemsk och mrk, der hon med gumman vexlade
besynnerliga blickar. I sjelfva rummet rdde nnu en lukt af stygga,
brnda mnen. Gumman sg vild och helt annorlunda ut, n fru Metta
frr sett henne.

"Ja, men si fr Gu, spinner hon icke ngot ondt, och jag vill ej vara
hennes verktyg", s var fru Mettas hemliga tankegng. "Vare sig huru
det vill, men jag skaffar inga hrstrn, om jag n kunde." Nstan
rdd fr att mor Annika skulle hra hennes tankar, sade hon nu hgt:
"Jag har tnkt p saken, mor, men jag trs visst icke be om herr
Eriks bitrde i hvad han anser fr trolleri. Ni hittar visst p ngon
annan bot. Kom nu bara och ls fver henne. Det hjelper visst."

I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt
till Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall f hra af mig. Jag
vill ej drja lngre. Farvl!"

Hon gick och hade snart frsvunnit med sin krsven och slde. Fru
Metta blef allt underligare till mods, men nr nu mor Annika, utan
vidare prut, fljde henne, s begaf hon sig  vg.

Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken p att ngot var  frde.
Under vgen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken hg
att lyssna till harmfulla utltelser emot riksmarsken, och sg ltt
huru hennes sjl gldde af hat och hmndlystnad. Derp frde hon
talet p hertigen och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge
den, som kunde bertta honom att Flemingen vore dd." Gumman nickade
och skrattade p sitt vanliga ohyggliga stt.

Fru Metta kunde icke skilja sina tankar frn det hon sett och hrt.
Hon tnkte p att skrifva till herr Erik, men huru f fram brefvet
till honom?




XIV.


Fru Metta hade ej lnge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare,
som steg af vid trappan. Med nje hade hon i honom igenknt Enevald
Fincke, och skyndade sig nu att vlkomna honom och f helsningar frn
sin man och sin dotter.

Herr Erik Liljeholm mdde vl och hade, jemte krigsfolket, marscherat
opp emot sterbotten. Jungfru Sigrid var fven frisk och fager, och
allt stode vl till.

"Och J, herr Enevald, r icke med p krigstget?"

"Nej, mig synes ringa btnad och ringa ra, att hr vara med. Kanske
dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut p tiden, att fven
jag sedan sluter mig till frstrkningar, som kunna behfvas; men jag
tnker att herr Klas med ltthet jagar undan en sdan frskock. Men
till eder, fru Metta, har jag denna gngen ett enskildt rende. Jag
har hrom redan talat med herr Erik, innan han lemnade bo, men ville
ock gerna hafva edert bifall hrutinnan. Min begran vore nemligen
den, att J icke ville motstta eder min nskan att vinna eder dotter,
jungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma vsende
lter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har
redan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun f begra hennes ja.
fven edert nskade jag nu erhlla."

Med gldje gaf fru Metta sitt samtycke. En s galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes frmgenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att frakta, och att hans gods dertill lg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud vlsigne eder, herr Enevald", sade
fru Metta. "Mtte eder vl g, och J finna en god husfru i det unga
barnet, som J hedrat med edert val."

"Jag tackar eder, fru Metta, fr det frlitande till mig, att J
viljen anfrtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall
lgga hinder deremot, att dma af den huldhet, hon visat mig, ehuru
hon vl icke kunnat missfrst mina afsigter. Jag har nu blott velat
frst gra en resa till mitt gods, fr att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, p det jag m veta, det jag kommer att ega ett hem
att erbjuda; och s nskade jag fven f frskra mig om ert goda
frord hos eder dotter, ehuru jag vl icke snart kan f kalla henne
min, d mitt hem nnu r sdant, att jag dit icke kan infra en ung
hustru."

"Tiderna ro ej heller s lugna, att det vore ngon tid fr
brllopsfrjd nu, herr Enevald, och Siri behfver vl att stadga sig
och bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon
r dock nnu helt ung och ofrfaren, och J fn vl hafva tlamod med
henne."

"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag lskar henne hgt, men har fven funnit
att mitt frstnd kan gilla mitt hjertas val."

I fru Mettas hufvud brjade snart rra sig en hel mngd tankar p
utstyrsel och linklder och brllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej frjaga den oro, som lg i hennes sinne,
i anledning af besket i mor Annikas koja. Hon tnkte en stund p
att t Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom fljas
ej t, och hvem vet om ej han, p sina resor, blifvit fritnkare och
brjat frakta de hemliga kunskaperna. Sdant har man sett frr. Men
om trollerskan verkligen hade ngot ondt i sinnet mot herr Klas, s
vore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han n vore
strng och lade svr tunga p bnderne, s icke kunde man derfre
tla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, nr man rtt
tnkte p saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke
voro de bttre vrda heller."

Enevald mrkte att fru Metta syntes s ovanligt tankfull och fga
meddelsam, att han frgade om hon vore bekymrad fver sin dotters
framtid.

"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna stlla sig s,
att J icke skall finna skl till missnje med henne, och att hon
skall blifva vl till i edert frmgna hus. Men mig bekymrar det,
att jag ndigt borde till herr Erik Liljeholm f afsnda ett ytterst
angelget bref, och icke ser utvg att f det fram till honom.
Skickar jag tillochmed en af drngarne frn godset, s slipper han
visst ej fram helskinnad. Rka bnderne honom, s sl de ihjl honom
fr att han tjenar hos en herre, och f krigarne tag i honom, s r
han ej stort bttre fast, emedan han r en bonde. Men fr jag icke
brefvet fram, s fr herr Erik icke mina varningar sig tillhanda,
och dessa galla dock ett lif, som r fr hgt uppsatt att slunda
frspillas, det gller sjelfvaste herr Klas."

"Herr Klas Fleming, riksmarsken, stthllaren", frgade Enevald
frvnad.

"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrdet dertill, om J lsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gller hans lif."

"Men hvad kan vl mjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"

"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det t herr Eriks
omdme anfrtro."

Enevald funderade en stund fr sig sjelf. Huru fru Metta mjligen
kunnat f reda p ngon hemlig sammansvrjning emot Klas Fleming,
frefll honom besynnerligt, dock vgade han ej att alldeles misstro
henne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt frstnd, och inbillade sig
icke gerna faror, der ej sdana voro fr handen. Gerna ville han ock
visa henne tjenstvillighet och sade derfre slutligen: "Om denna sak
r af s stor vigt, s torde vl vara bst, att jag sjelf ger mig af
att uppska herr Erik."

"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande
af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en frd
uppt landet r denna tid frenad med faror."

"Icke s alldeles mnga, der just herr Klas med krigshren tgat
fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par
hakebyssor, som jag kan f hos en bekant vid vgen. Slunda utrustad,
har jag ingen fara."

"Nvl, herr Enevald, jag mste vl antaga eder tjenstvillighet,
ehuru svl kanske ni, som herr Klas, anser saken ondig att bekymra
sig fver; men i min sjl r jag s fullt fvertygad om dess vigt,
att jag sjelf frr ginge till fots fram till herr Erik, n jag ville
lemna den outrttad."

Fru Metta skref: "Kre herr Erik! Kan jag eder icke frhlla, hurusom
jag frnummit, att en gammal trollkona hrstdes, Annika benmnd, r
i berd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och stthllaren,
hgborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri
om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, bde hrt tal
ditt, s ock sett en underlig fremmande qvinna och andra mrken
till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brnnestank, och mera
dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomfrande,
trenne af frbemlte hgt uppsatte herres hrstrn behfliga
vara. r derfre min tjenstelige begran, att J, herr Erik, ville
frbemlte herr Klas frvarna, att han sig mot all slags signeri m
tillvarataga, icke utan en bit jern p kroppen vara, och att han
sina hrstrn ingalunda tillter af ngon vidkommas, i thy att man
icke kan veta ho, som kan frrdisk vara. Och har unge herr Enevald
Fincke, fr att J mgen veta att varna bemlte herr Klas fr onda
stmplingar, tagit sig att sjelf denna sedeln framfra. Har jag dock
honom om trolleri intet sagt, betnkandes ungdomens ofrstnd. Nst
Gudi befallat, eder trogna husfru

                                      Metta Simondotter Abbornt"

Enevald begaf sig p frd, s snart fru Metta hunnit f sin epistel
frdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gtt
att ordna en hushllsangelgenhet. Han trodde sig fljande dag kunna
upphinna lgret, men resan gick lngsamt. Nejden var som utdd och
vgarna frderfvade af den frut tgande hren. Herregrdarne voro
brnda af bnderne, menniskorna skingrade, mnnen frn byarne voro
utgngna till bondhren, och sllan fanns i grdarne andra, n
hungrande qvinnor och barn, som bfvande flydde undan, nr de sgo
en herre nalkas. Alla hstar voro bortfrda. Slunda gick frden
lngsamt fr Enevald och krigshren hann nstan lika fort tga undan
honom. Han upphann den derfre icke frrn vid Ilmola der den slagit
lger.




XV.


Ngra veckor tidigare n den natt d, i Tavastskogens de djup, mor
Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna
p en plats, der stegel med qvarlefvor af afrttade kroppar stodo
omkring henne. Hon nstan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon
satt hopkrumpen insvept i sin gra rock. Vldsamma rrelser skakade
hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob,
tror du jag sofver. nej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du
fryser. Vnta Jacob lille, vnta, mngen gng frr har jag bddat din
sng, ha bara tlamod."

Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod
hon framfr den framtgande bondhopen. Hon stod p ett enstaka
klippstycke vid vgen, s att hon syntes vida omkring. Vildt
fladdrade hennes gr hr fr vinden. Hon syntes fvernaturligt
liten, der hon stod, hgt fver den vida sltten, som om en stenens
inbyggare, en dverg, stigit opp derp, fr att se p de annalkande.

"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, slntren
J fram som om J komme frn kalas? h ja, kalas hade ni p Abraham,
kalas hade ni p hela hans flje; men skolen J derfr krypa som
paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i ftterna, borde ni inte
skrika ve och frbannelse, s lnge edra bste ligga obegrafne, ett
rof fr himlens fglar. Ha, han som var den sknaste, den dlaste,
honom ha de slpat i sin mrka hla att d i elnde, och de, de som
voro edra hufvuden, edra hjertan, edra gon, dem gifven J ej ens en
rlig graf. Se denna trja, se huru Jacobs blod har frgat den rd,
fr er, fr er alla!"

Rrelse frmrktes bland hopen, mnga rster hjde sig, men ingen
hrdes tydligt fver den andra.

"Ha, fort, fort", och frmst p vgen stod mor Annika, tog ur handen
p nrmsta man en stng, kastade derfver den blodiga trjan och bar
den hgt ssom ett baner, der hon med underlig svfvande gng gick
framfr hopen. Hastigt fljde henne alla, ehuru mngen ryste fr den
underliga skepnaden, och tyckte att hon frekom mera trollsk, n godt
var.

De dda kropparna nedtogos, en graf grfdes under tystnad, en af
de medfljande presterne frrttade jordfstningen. Tysta stodo
klubbemnnen kring grafven, men hat och hmnd gldde i allas sinnen,
och nr nu en rst ropade: "nu icke mera sorg, utan hmnd, bitter,
ofrsonlig hmnd", d hjdes tusendes stmmor och ropade "hmnd,
hmnd fver Fleming, fver herrarne, fver vra frtryckare! Till
bo, till bo, lt oss g att frjaga Flemingen och hela hans anhang.
Ned med tyrannens nste, ned med bohus. Med tnderna skola vi rifva
ned det, att der ej blir att st sten p sten."

Och stormen vxte ut fver en stor del af landet, och ter framgick
hrjning och mord och brand i de rasande hoparnas spr.

Mot Lappfjerd tgade en skara. Hr lgo ryttare i borgelger. De
blefvo fverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var fr
grundt, det lyckades icke att drnka dem, men med stnger och stafvar
neddrefvos de bundne mnnen under isen, och byns qvinnor slogo, i
furielik vildhet, de dende med sina mbaren och byttor i hufvudet,
fr att pskynda mordet.

Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess
vldsammare vgor g p dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess
vrre svalla dess vgor, d stormen engng drifvit dem i rrelse.
Grsligt r minnet af klubbekrigets fasor!

I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej lngre att skona.
Trupper samlades och i spetsen fr dem tgade Fleming sjelf mot de
upproriske.

Hr oppe vid Ilmola  trffade nu Enevald ndteligen herr Erik
Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik lste det, skakade p
hufvudet och sade: "Vl torden J dock hafva haft ondigt besvr, ty
det synes mig vara p nog lsa grunder, som hon ltit skrmma sig.
Dock vill jag ej taga p mitt samvete, att icke hrom underrtta herr
Klas. Han m sedan anse varningen vrd hvad han sjelf vill. Hur slapp
ni dock oskadd fram hit?"

"Ungefr ssom om jag skulle hafva rest i en demark. Sg mig dock
nu, herr Erik, huru detta uppror nu ter brutit lst och hvad som
skett. Rykten g s mngahanda, man berttar att Abraham Melcherson
med en krigshr tgat hit till sterbotten, hrjat, mrdat och brnt,
och att detta franledt denna nya resning."

"Har Abraham haft ngot fel, s fr han det nu troligen med sitt lif
umglla, ty han r nu i den omilde hertig Carls hnder, och han plr
icke skona. Abraham har lyckats f mig ett bref tillhanda och deri
skrifver han att, sedan han hade straffat de vrsta anfrarne och
upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bsta frstnd med
rd och frmaningar lugna de oroliga, men vgade dock ej resa ensam,
utan tog med sig en eskort af femtio man. Nr han hade frmanat
bnderna att hlla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och
undervisade dem att de icke skulle lta frfra sig till uppror och
lifsfara fr dem sjelfve; d hade bnderne svarat: Gudskelof, att vi
nu f veta hvad som r det rtta, och lofvat att icke vidare lta
frleda sig. Och s snde Abraham bref med lugnande ord till de norra
orterna."

"N, och pfljden blef blott en ny resning", frgade Enevald.

"Ja, hertigen hade redan, det Gud m frlta honom, sndt nya
anfrare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit
till bnderne och uttolkade det fr de ofrstndige, som ej sjelfve
kunde lsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med
sexhundra man, fr att frlgga hos dem i borgelger. Frgade dem ock
sedan om de ville tla detta, eller med lif och blod frsvara sig
emot fvervld. Och, rasande fver det svek de trodde Abraham hafva
begtt emot dem, togo de breffrarne och kastade dem i en vak p
isen."

"N n Abraham sjelf?"

"Han visste hraf intet, men bnderne lade sig i frst fr honom,
ihjlslogo och plundrade hans knektar och slpade honom sjelf fngen
till Sverige."

"Man sger att upproret nu r allmnt fver alla de norra orterna?"

"Ja, bnderne och deras ombud hafva tgat omkring och rest opp man
ur huset. De der anfrarne, som Abraham lt afstraffa och stegla,
hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvrda mord och deras gamla
brnnande och plundrande, ha de ter vidtagit."

"Hvem anfr dem nu?"

"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig kpman frn
Hernsand, han anfr den hop som ligger hr emot oss. Den r ock
den strsta. Ofverallt strfva mindre troppar. De brnna alla
adelsgrdar, men jag tnker de sjelfve skola f nsbrnna. Herr
Klas har skickat dem bud p bud, och bjuder dem nedlgga vapnen och
lofvar frltelse, blott de hdanefter vilja hlla sig stilla, men de
bli allt mera frmtna och tro att han r rdd fr dem. Ja Gud sig
frbarme! Ja rdd skulle han vara!"

En stund sednare intrdde herr Erik hos stthllaren, som tagit
qvarter p Ilmola prestgrd. Fleming gick fram och ter med
stora steg. "God afton, herr Erik, intet nytt? nnu intet bud om
underkastelse frn bnderna?"

"Intet."

"N s m herren frbarma sig fver de arma ntena, ty nu kan jag
det ej mera. Och dock vore det hederligare att f vnda sig emot den
frrdiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lnar
sig prat."

Fleming meddelade nu t herr Erik tskilliga order fr morgondagen,
och sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berttade herr Erik om
det budskap, han ifrn sin fru hade erhllit.

"Fr bfveln", sade Fleming skrattande, "tre kringar i en stuga, det
r mer n en rlig krigsman kan st emot."

"Sl dock icke varningen alldeles i vdret. Nog veten J, herr Klas,
huru ofta man sger att de sterbottniske trolla lifvet af folk och
f, och sllan r nd s stor rk utan eld. Akta er fr allehanda
okndt folk, och gerna kunnen J ju hlla edra hrstrn inom egen
mssa."

"Kre herr Erik, icke ta de sterbottniske s ltt lifvet af mig, nog
r jag dem fr seg. Icke vore det heller nu tid p fr mig att d,
ty jag tror att jag dock kan gra min konung och herre nytta p den
plats, der han stllt mig, och visst skall jag bjuda till att st p
hans rtt, emot hans furstliga onde."




XVI.


Klar och kall uppgick vinterdagen fver nejden. Klubbehren stod
uppstlld. Israel Larson, ehuru af hertigen lrd att anfra bnderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och fvergaf saken innan
nnu slaget ens var brjadt. Ingen frstod att befalla, ingen
visste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bnderne, men
bristen p ordning, samhllighet och tillochmed p vapen, var s
mycket strre. Bgar och pilar, klubbor och strar, utgjorde de
flestes bevpning, men alla voro ifrige att slss, att p Fleming
f hmnas det frtryck knektarne utfvat, hmnas sina vnner och
frnder, hvilka fallit offer fr Flemingens mordlystnad och tyranni,
som det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot
dem, och hans, om mjligt, n mer hatade knektar, desamme som
legat hos bnderne i borgelger, som frtryckt dem, som tagit dem
brdet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som stllde
sig emot bndernes tusenden! De frnyade uppmaningarne af Fleming,
framstlldes af anfrarne endast ssom bevis p hans fruktan fr
deras fverlgsna mngd.

Nu lt Fleming sina ryttare upptga lngs bda strnderna af n, en
tredje afdelning placerades p sjelfva isen. Fleming sjelf, med ngra
officerare, stod p en kulle invid n. Mrk, som en hstnatt, var
Klas Flemings blick, d han fversg de till strid frdiga massorna.
"De hundarne ro dock, p stt och vis, oskyldige, de ro landsmn
och konungens underster, det r otckt att brja."

Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frgade: "Vore det icke rdligt
att nnu en gng frska med godo frm dem nedlgga vapnen. synen
af truppernas hllning och ordning, inverkar mjligtvis p dem."

"Frgfves, de vdra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar,
som skulle nalkas dem."

Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillt mig att
frska. Fr sdant pack skall ingen sga att en adelsman skyr."

"Vlan", svarade Fleming. "nnu ett frsk. Frltelse t alla, utom
t anfrarne och uppviglarne."

Enevald Fincke red fram mot bondehren, tfljd af ngra f ryttare.
Han upptog sin nsduk, fste den p spetsen af sin vrja och red
sedan nrmare, ropande med hg rst: "nnu en gng, den sista, bjuder
herr Klas Fleming, stthllaren, konungens hgst betrodde man, p
hans majestts vgnar, nd och frltelse t dem af eder, som ro
vilseledde. Nedlggen vapnen, gn till edra hem, och eder skall intet
ondt vederfaras. Endast edra anfrare och dem, som uppviglat eder att
strida emot eder konung, skolen J utelemna, fr att de mga straffas
ssom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung
och gren uppror och upplopp, d skolen J straffas ssom J frtjenen,
och med skott och svrd utrotas till sista man."

Mycken rrelse mrktes bland bnderne; det syntes att mngen velat
lyssna till frslaget, men brdskande gingo frn man till man, just
de, hvilka hade mest att frukta, och desse bjdo till att elda
bndernes ifver och motstnd.

Enevald mrkte rrelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
frledare, det ro de, som ro edra verkliga fiender." Lngre hann
han icke. Han hade vl sett att en af dem, som syntes ifrigast
uppmana bnderne till motstnd, hade lagt an med sin bssa p honom,
men med en blick af stolt frakt p bonden, fortfor han att tala. Nu
small skottet, en kula for genom trjan och rispade huden vid venstra
sidan. I detsamma lossades flere skott frn bndernes led, fem af
Enevalds fljeslagare fllo, han sjelf med de f terstende red
tillbaka.

"r ni svrt srad", frgade Fleming.

"Nej, eders herradme, dock fr mycket fr att vara det af en
vanbrdigs kula."

I detsamma gafs p alla punkter tecken till anfall. Rytteriet
strtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anfrare
kmpade den oordnade hopen modigt, men p det mest ndamlslsa stt.
Tyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro
bnderne omringade, de stredo frtvifladt fr sina lif. Ingen pardon
gafs, och innan dagens slut lgo fyra tusende dda p slagfltet. I
massor kastades liken i n, tolf och tolf hopbundos och nedstrtades
lefvande, sger en berttare af hertigens anhngare. Hvarifrn de
dertill behfliga repen togos, sger ej berttaren.

Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanfra alla fngarne; de
uppstlldes nu infr honom, och tydligt syntes, att de alla ansgo
sin sista dag vara fr handen. Med vilda thfvor och hrda ord
tilltalade dem Fleming och hotade alla med dd och straff. "Ssom
trolse, Gud- och refrgtne sklmar", utbrast han, "hafven J gjort
uppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven frvgrat
kunglig majestts krigsfolk, som varit frlagde i borgelger hos
eder, deras ndtorft, J hafven fngslat, piskat, ihjlslagit dem J
kunnat fverkomma. J hafven fverfallit kunglig majestts fredlige
och trogne underster, bde adel och oadel, med mord och brand, och
skulle delagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt fr
eder. J hafven brukat sdant tyranni, som nnu aldrig ngon utrikes
fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet
folk bruka emot dem de f till fnga. Och ndock tnkte jag lta
det blifva dervid, ssom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den
mening, att ofrstnd och frrdiske intalanden hade frledt eder;
och tnkte efter Sveriges lag och rtt lagfra eder, nr Gud skulle
foga hans kunglig majestt i sitt rike igen. Men J hafven frt eder
lag och rtt p spjutuddar, bgar, pil och bssa; derfre har jag
varit ndsakad att, p kunglig majestts vgnar, bruka samma slags
lag och rtt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla
s tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag n hade
dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott
J haden fverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta
ovsendet, och sedan gtt, stilla och fredligt, hvar och en till sitt
och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven sttt efter
mord och blod, och derfr har det fvergtt eder sjelfve. Hvem r
kung Carl, den J om talen? En sdan har p flere hundrade r icke
funnits. Konung Sigismundus r vr rtte herre och konung, och honom
tjene vi, som krigsmn, och tanke icke lta sl eller mrda oss af
ngon, utan sl igen och afvrja uppror och frrderi, liksom vi
ock hafve frsvarat eder mot utrikes fiender, d J ftt sitta hemma
i eder varma stuga hos hustru och barn och skta om eder. D hafva
krigarne legat i flt emot fienden, och fr eder slitit ondt och
offrat lif och blod, eller blifvit frderfvade. Och dem, som fver
lefvat, sedan de fr eder utsttt fara och vedermda, dem viljen J
mrda och frderfva."

En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
dmjukeligen, att hans nde icke ville utrota de fattige bnderne fr
den trohet, de hade visat hans fursteliga nde, hertig Carl, hvilken
sndt dem mnga bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, p konungens och rdets vgnar, att g man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem frtryckte, och lggande
dem att skfla alla adelns grdar, utom ngra, dem han befallt skona.

"Hafve n icke mellanlparne sjelfve varit de, som skrifvit sdana
bref, hvilket troligt r, s skolen J veta, att, om n fursten sjelf
hade varit med eder emot hans kunglig majestt, s hade vi, fr vr
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person,
s mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, p
hans majestts vgnar, att bruka rtt emot eder och lta utda eder,
med hus och grund. Bttre vore att straffa sdana missddare, n
lemna dem fria att skada och frderfva oskyldiga menniskor. Och dock
har jag medlidande med eder, fr eder egen fvishets skull, fr eder
egen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga bohus, taga mig
till fnga, och hvad ni allt skulle utrtta, det var ni, som med
tnderna skulle rifva ned bohus! Stackare, som J ren. Kunnen J
ens s mycket, som rifva ned den der spiseln med tnderna? Frsken
sjelfve hur godt det r, s fn J se hurudana skrflare och stackare
J ren."

Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta
midt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos
hertig Carl framstr den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid
Eriksson Stlarm, som den mest trefliga fryntlighet; bnderna visa en
ansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, d de, till
exempel, stlla de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fnstren,
och tillochmed hos den allvarlige och ohjlige Fleming framsticker
ofta detta samma drag.

fven nu, sedan han med strngaste allvar hllit sin straffpredikan,
grep honom denna hg fr det lustiga oemotstndligt, vid tanken p
huru bonderne skulle med tnderna rifva ned muren. Nr nu ingen rrde
p sig fr att gra brjan dermed, skrek han hftigt: "fort deran,
eller det eder bdeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfn, s
fn J frska hur ltt det gr. Nils Jnsson, skynda dig, du hade mun
att sklla med, d du skulle till bo och sl ihjl mig, visa nu ock
att du kan bita, som du kan sklla. Olof Persson, du var lika stor i
mun du. Hej, bit raskare. S der ja. N sen J nu, edra glfsare, huru
lngt J kommen med edra tnder."

Bonderne refvo och sleto med tnderna i stenarna i stor ngest och
bfvan. De beto hgre opp, de beto lgre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, s svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade p, under hotelser och hn. Slutligen brast han ut i ett s
hftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "N, nu sen J, huru mycket J kunnen utrtta ens mot denna
lilla skorsten, lr er hrnst att hlla inne med edert fvisa skrl.
Tag eder nu till vara, och m denna skrmseln vara eder en varning,
och m de fallnes de lra eder, att man icke ostraffadt gr uppror
emot sin konung. Om J nu heligt och rligt lofven att, som hans
konglig majestts trogne och lydige underster, lefva i stillhet hvar
p sin ort och edra skyldigheter uppfylla, s skall jag, nnu denna
gng, lta nd g fr rtt och lta eder, som fverlefva, utan vidare
npst f g hdan."

Med upprckta hnder ropade bonderne: "det lofva vi alla rligen!"

"Gn hem, lten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens,
och sgen edra socknemn detsamma: att der ngon understr sig att
hdanefter hja hand eller fot emot laga ordning och rtt, han skall
icke skonas, utan fver honom skall svrdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hdan."

Att bonderne ej lto sga sig de orden tv gnger, torde ej behfva
nmnas. Men i ett afsides prte funnos nnu ngre mn, bevakade af
krigsmn, hvilka der vntade sin dom, och nu frst, p Flemings
befallning, till honom framfrdes. Desse voro prester frn de
kringliggande socknarne, hvilka, lngt ifrn att intala sina
socknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af
fruktan att Sigismund skulle gynna katholska lran, hade de slutit
sig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste frkmpar fr
lran att "ortt med vld vrka", som uttrycket fll sig.

Fleming hade ltit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstdes vid
bondhren. Frmst i spetsen intrdde nu herr Simon Johannes Slurk,
med stolta steg och stllde sig infr Fleming, med ett utmanande
utseende, i det han sade: "Herr Klas, r eder icke nog att sla edra
hnder uti tusendes blod, viljen J nnu frgripa eder p herrans
tjenare?"

"Djefvulens tjenare ren J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad rst, "och vakter och ser eder fre, att det icke m g eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu hller fngen, och om n
bnderne hafva sluppit fria, s r dock eder dom nnu icke flld; de
voro fren, J de falske herdarne. Att jag slppt dem, har jag gjort
af christeligt medlidande och fr att skona oskyldigt blod, ehuru
bde mig och krigsfolket alltfr mycken anledning r gifven, att icke
lngre hafva frdrag. Lngesedan hade jag kunnat lta nedlgga dem
allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit frledde,
och jag har haft betnkande vid att deras blod skulle gjutits med
de skyldiges, och jag har blott velat straffa de frrdare, som
dem frledt. Ssom rfvare och sjlamrdare hafven J frfrt eder
hjord, att de nu ro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att
lra folket lefva som kristne mn, och J hafven lrt dem att blifva
frrdare mot sin konung och ed."

Men Johannes svarade: "r icke bonden en menniska, skall icke fven
han ga rtt att befria sig frn fvervld och tyranni. Herr Klas,
ocks J skolen engng komma att st infr Guds dom, huru viljen J d
svara fr allt det myckna blod och elnde, som J fver detta land
dragit. D hjelper eder icke edra mnga hga embeten."

"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, fr edert samvete, med Gud
vill jag hoppas att kunna svara fr mitt, och tror stadeligen att de
mngas blod, det jag ndtvungen gjutit fr min konung och min trohet,
icke skall falla p mitt hufvud, utan p dens, som allt detta elnde
vllat, och p dem, som varit uppviglare och frfrt den okunnige
allmogen. Och just J, herr Johannes, som hr pser infr mig, liksom
om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom
helig, J hafven varit en af de vrsta."

fven med presterne blef slutet af frmaningen detsamma, som med
bnderne. Mot hgtidligen afgifvet lfte om att hdanefter frhlla
sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att tervnda hem,
endast herr Johannes Slurk straffades med att f hos sig en mngd
knektar frlagde, emedan han ej ens nu visade ngon hg att foga sig.




XVII.


Det led mot vren. Klas Fleming hade terkommit till bo, sedan nu
fven de mnga spridda uppresningarna i olika trakter af landet
efterhand blifvit dmpade och strngt bestraffade. Hertig Carl och
hans anhngare utste nu fver Fleming all deras vredes bitterhet.
Kttmnglaren, blodhunden, voro de vanliga benmningar, hvarmed han
omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt
bevis p hans blodgirighet och tyranni.

I ett bref frn denna tid sger Fleming huru, oaktadt bndernes
lfte att frhlla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra
hertigens ombud, ter rest sig, huru de vildt hrjat och huru de
sedan i striden mot krigsmnnen kommit till korta, och beklagar
bittert, att slunda mnga hundrade menniskor blifvit ihjlslagna,
hvilka, om de icke blifvit frledde, skulle hafva i lugn suttit i
sina hem. En af hertigens mn yttrar hrvid med salfvelse: "se huru
mnga herr Klas sjelf sger sig hafva slagit ihjl!"

Som vanligt hllande alla styrelsens trdar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i bo under arbete t mnga hll. Otaliga
bref, som nnu finnas qvar, bevittna hans rastlsa nit och
verksamhet, och deraf ganska mnga uppsatta och skrifna af hans egen
hand. Huru mnga herrar kunde p denna tid gra detsamma, och dock
talar man sllan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist p
bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, sger: "Man
nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemfrelse med
sina embetsbrder. Stilen r vida bttre n mngen af rdsherrarnes i
hans tid."

Efter slutadt dagsarbete intrdde han en afton till fru Ebba, fr att
en stund i frtroligt samsprk glmma dagens ledsamheter. Fru Ebba
omnmnde nu, att hennes dttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med
mattan, och omtalade dervid de ord, som mster Sigfrid tidigare hade
fllt om den och hvilka frekommit alla fruntimren s olycksbdande.

"Ja", sade Fleming, "detta pminner mig om, att fven jag blifvit
hotad med trollskott. Kra min Ebba, hll du vl vrd om att ingen
fr lugga mig, ty derp beror alltihop. Emellertid mste jag nu, till
en brjan, ta bort min lugg ifrn din vrd, ty utan den kan jag vl
nd svrligen resa, och jag mste i morgon fretaga en frd sterut,
i angelgenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald
Fincke torde jag medtaga. Han har redan engng visat sig villig att
fr min skull gra sig mda, om n den saken var ett lappri. Han r
dock en konungens man. Krngliga tider att lefva uti fr mngen. Vr
konung och herre hotar, som rtt och tillbrligt r, med strngt
straff en och hvar, som sllar sig till frrdarne och r upprorisk,
och hertigen vrider och vrnger och hotar fven med strngaste straff
alla frrdare. Men i hans mun betyder en frrdare den, som r sin
laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de
skola luta sina hufvuden; luta de det t hger, s gra de mot tro
och ra och hotas med straff af hans konglig majestt, luta de det t
venster, s sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att
hufvudet dock m veta hvad samvetet sger, och detta kan vl ej fra
mer n ett tal."

"Blir resan lngvarig fr dig, min herre och man?"

"Troligen icke, jag mste skynda hit ter. Flottans utrustning
brjar brdska, att den m vara i skick att begagnas i hans kunglig
majestts tjenst. Det blir snart vr."

"Mste du ndvndigt gra denna resa? Jag vet ej hvarfre den
skrmmer mig. Du har s mngen gng varit ute fr farlighet, jag
rdes du slutligen ej kommer med lifvet frn dina frder."

"N, i sanning, jag tror att min Ebba vill stnga mig i
kakelugnsvrn."

"Och mngen gng har du gtt ut i farlighet; och en gng kan vl
faran drabba!"

"Vore det n s, s gr jag fven denna gng i konungens render. Men
nu r ju allt fredligt och ingen fara fr handen. Dock skulle det n
s vara, s skulle jag alltid med ppet sinne g den emot, ty lifvet
har aldrig varit mig s krt, som sjlens salighet och ran. Men",
tillade han leende, "hvartill sdana allvarliga ord, som ro alldeles
fr mycket nu. Det r ju blott p en kort resa jag far."

Fljande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod lnge och sg
efter honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka,
r hon ett barn, som grter nr skterskan gr i nsta rum."




XVIII.


Doft gick ett rykte ut fver landet. Klas Fleming r dd, hviskades
det frst tyst, hemligt, frn mun till mun, liksom om ingen velat
uttala ordet, af fruktan att den vldige nnu skulle uppst och
straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet
hgljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls
anhngare jublade, och hertigen sjelf skref: "Vi frnimme att Gud
hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och
honom genom en hastig afgng uti sin grymhet falla ltit."

Konungens trogne ter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste std var krossadt, och ingen knde sig ega en kraft, som
kunnat erstta hans, den objliges. Bittert klagade en af Finlands
dlaste mn: "Gud allsmktig hafver tagit hans herrlighet ifrn denna
onda verlden, hvars sjl Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
frlamade af ett skslag. Den store, den mktige anden hade fallit,
han, som brutit sin vg rakt som viggen genom trdet, orrd af
smicker, lften och hotelser, orrd af tadel och hn, blott lydande
hvad han ansg fr rtt. Eller ssom en af hans fiender om honom
klandrande uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej
frstod sig p annat, n att g raka vgen fram", ett tadel, jemngodt
med det sknaste berm.

Allmnna sgen var, att Klas Fleming dtt af trollskott frn
sterbotten. Ngra stmmor hjde sig, som pstodo att hertig Carl
ltit frgifva honom; alla voro fverens derom, att han fallit fr
ett hemligt nidingsdd.

Utan fruktan vgade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast
hertigens anhngare sgo sig nu hafva fritt spel, men fven mnga,
som hittills tvekat hvilket parti det vore skrast att luta sig
till, hopade nu fver den dde alla skymford, alla lgner och
beskyllningar, fr att sjelfva fria sig frn misstanken att hafva
hllit med honom. Och nda till vr tid har ett terskall trngt af
den dom, som fver den store dde flldes af hans fiender; ty snart
blef en tid d hvar och en, som velat freda hans minne, ndgades tiga
fr att icke p sig sjelf fsta en farlig uppmrksamhet.

Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
ter gmda och glmda handlingar, som undgtt den frdelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. ndteligen hafva de
skuggor brjat skingras, hvilka man hopat fver Klas Flemings minne.

Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambra
den sista helsningen frn hennes make: "Kort blef den tid honom
unnades till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast
beredd, nr han anade att det var dden som nalkades. De sista
jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken
p huruvida han kunde f se hos sig eders frudme, 'in kra och
lskeliga maka och mina kra barn.' Lugnt och frtrstansfullt var
det samtal, han frde med presten, som han ltit kalla. Hans sista
ord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'"

Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hrde hvad som talades, visste
man ej. Endast p fllarna af doket, som betckte hennes hufvud,
kunde man mrka en darrning. Hennes dttrars omsorger, sonens
hjertliga ord, intet syntes kunna vcka hennes uppmrksamhet. Endast
d Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom fr att sga henne
farvl, d han skulle resa fr att tflja sorgetget till bo, d
slt hon honom under vldsam rrelse till sitt brst.

Lngsamt rrde sig tget framt. Rastade, som till stten hrde,
lnge p hvarje hvilostlle. Mat och dryck skonades icke. Flera
tunnor l, tskilliga fr, dussintals harar och fglar, flsk utom
mngahanda andra slags matvaror frtrdes hvarje dag. Det var som om
en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till
sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetget dock bo. Den dde skulle
hr bisttas, till dess allt hunnit ordnas fr begrafningen, som
skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.

Kring den p en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var
aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes dttrar, jemte andra adeliga
fruar, anfrvandter till den hdangngne. Alla till saken hrande
ceremonier voro frrttade. Sorgetget aflgsnade sig till de rum,
der mat och dryck fr gsterna var anrttad. fven Johan hade ter
intagit sitt rum i tget och fljt bort dermed. Nu skulle fven
fruntimmerna g att intaga sin plats i sorgrummen. De grtande
flickorna medfrdes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en
vink med handen att hon nskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen
allena. Nu lutade hon sig ned fver den dde och brast i en hftig
och vldsam grt. Dock icke lnge lemnade hon sig t detta utbrott.
Snart reste hon sig ter, lade sin hand p den ddes brst och sade:
"Dd hafva de nedlagt den dlaste, men hans anda skall lefva. M du
i himmelen hra mitt lfte. Svag r min qvinliga hand, svagt r mitt
sinne, som hittills endast slutit sig till sitt std; men hr lofvar
jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt frn den dlaste
sjl, som bott i mensklig hydda; hr lofvar jag att ditt verk icke
skall falla, s lnge en qvinnas hand kan hlla det oppe. M din
ande gifva mig den styrka, jag behfver. Aldrig, s lnge jag frmr
ngot, skall din mrdare ohelga din hvilostad med sitt vlde --
aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."

Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
trstlsa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med sker
hllning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som vrdinna
fr en talrik mngd gster.

Sedan de sorgliga hgtidligheterna voro frbi, brjade fru Ebba sjelf
att pskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kra i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle
i den yttre verlden frstr sitt sorgliga sinne. Dock ansg hon att
han borde till konung Sigismundus frambra sin faders sista helsning
och tillika frklara sin egen beredvillighet, att egna sig t hans
tjenst. Dertill skulle han redogra fr frhllandena i Finland
och bedja om undsttning fr dem, som hllo konungens sak oppe.
Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade
han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta fr mjligheten af
ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle vga
lemna Sverige, af fruktan fr att konungen emellertid kunde intrffa
der. nnu tyngre var skiljsmessan fr fru Ebba och hennes dttrar,
och de anade dock icke att intet terseende skulle dem frunnas.

Fr den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af
lysande och glada frhoppningar, skingras snart nog alla mrka
tankar. Ett utmrkt vnligt emottagande vid hofvet, konungens nd
och alla skna damers vlvilja, mtte den unge, lskelige sonen till
honom, som varit det trognaste och mktigaste stdet fr konungens
makt i hans fdernerike. Sigismund utnmnde genast unge herr Johan
Fleming till sin kammarherre, och hoffolket tflade om att visa honom
artighet.

D nu efter Flemings dd endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset,
och dertill frhllandena blefvo allt oskrare och mera hotande fr
Finland, ville Peder Banrs frldrar icke lngre qvarlemna honom
der, utan begagnade en lgenhet, som yppade sig, att terhemta honom
hem. Peder fverraskades af pbudet att komma hem. Far och mor och
syskon voro kra, men att fara frn bo, det hade dock sina bekymmer.
Johan var nu vl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla
isynnerhet, var hgst trkigt. D Peder knotade sade Hebla: "Veli,
Veli", och utan att hon tillade mera, frstod Peder hennes mening,
och bjd till att lugna sig.

Med outtrttlig ifver arbetade fru Ebba p fstningsverkens noggranna
iordningstllande och slottets provianterande, emedan ett anfall
af hertigen fruktades. Hon anordnade allt p det noggrannaste,
stllde frsvarsanstalterna i det bsta mjliga skick. En stor
frndring syntes hafva fregtt hos henne. Den milda qvinnan, alla
ndlidandes hjelperska, som s ofta frsonande trdt emellan, d
herr Klas varit nra att lta sin vrede drabba, hon stod nu som
en djerf och kraftfull borghfding i spetsen fr krigarne, och
ledde frsvarsanstalterna. Det bsta manskapet inkallade hon till
slottets frsvar, och inbjd sig till rd och bitrde de plitligaste
hfdingarne. Och Flemings enka tlyddes.

Herr Erik hade, jemte andra krigsfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthlla ordning bland knektarne, och tillhlla dem att ej
betunga allmogen mera, n oundvikligt var, och att qvfva uppror
och oordningar, som nnu hr och der utbrto. Djupt och af redligt
hjerta, srjde han Flemings dd, s vl fr den oersttliga frlust,
som drabbat konungens sak, som fr den enskildta vnskap, han hyste
fr sin hge vn. Han skulle nu gerna hafva terfrt Siri hem,
sedan lugnet tycktes temmeligen terstldt och ej heller biskopen
mera syntes erna gra ngon sak af Siris fregifna fvergng till
katholicismen; men Karin och Hebla bdo s hjertligt att hon mtte
qvarstadna, dem till trst och trefnad, att han ej ville motsga dem.




XIX.


De unga flickorna voro glada, att stundom f utbyta slottets tjocka
murar och sm fnster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar.
fven fru Ebba sjelf reste ngon gng ditut, fr att lta ordna sin
herres graf. Hon ville icke lta flytta hans stoft bort frn bo,
innan allt vore frdigt. I Pargas kyrka hvilade redan frut hans
fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu
grafven muras fr herr Klas och anlggas s, att fven fru Ebba sjelf
der med tiden finge hvila. fven skulle ett monument uppsttas fver
grafven.


P Qvidja reste sig ett hgt grstenstorn; det qvarstr der n i dag
som en skepnad frn forntiden, och talar om den tid, d Klas Fleming
och hans dla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrn
ofta Klas Fleming, envldigare n mngen konung, styrde Finland, der
gnaga nu rttorna p de rika sdesfrrderna frn Qvidjas vidstrckta
krar.

De frsta rtiondena af detta sekel stodo nnu de tvnne rum, som
utgjorde tornets tredje vning, i gammaldagsdrgt. I de djupa
fnsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte
kunskapens trd, p hvarje dyna. Frgerna voro urblekta, och det hela
sg ut som om det kunnat vara en terstod af dessa rums utseende fr
200 r sedan.

Gerna lskade man d att tnka det hr, i dessa rum, en gng vistats
den mktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada
dttrar och den ridderlige, dle, unge Johan Fleming; han, hvars
korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sgner, som barnet redan
hr med andlst deltagande, och som sedan bo i hjertat, s lnge det
kan klappa varmt.

Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna p Qvidja,
ssom deras std; stundom fick d Enevald Fincke fven gra der ett
besk och var hos alla de unga en vlkommen gst. Hebla pstod att
han bestmdt var den vackraste af alla de unge dlingarne i bo.
Karin skrattade t hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade
ingenting.

D hnde vl att Hebla skrattade och pstod att Siri var ond p unge
herr Enevald. Siri hade ej ens t de bda systrarna anfrtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla ter: "Du r bestmdt frtretad p
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som r s vacker,
s sttlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin hst. Nej,
i sanning, nog syns det nd p dem, som vistats i utlandet; de ha
annan syn med sig, n vra dabbiga finnar."

"N, trkiga ro ni bda tv. Ingendera sger ett ord", fortfor Hebla
om en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"

"Artig, det r han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och frekommande. Men jag vet ej huru
han, nr han r som artigast, frefaller mig som om han ville stlla
en i glasskp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag tminstone
aldrig bli."

Hebla skrattade. "N hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskp och dyrkas och se alla karlar fr dina ftter?"

"Nej jag vill vara en menniska med lif och rrelse, och f utrtta
ngot, som gr mig och andra menniskor nytta och gldje. Icke ville
jag vara en helgonbild, som man knbjer fr, men som nd i det hela
ej r ngot annat n en pkldd docka i sin gares hand."

"Bst man talar om trollet s kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere p vgen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu ter s orimligt!
Jag tror presist att du icke vore s emot att komma i glasskp. Men
hvem r den andre herrn, som fljer honom?"

"Det r ju min far", sade Sigrid.

"Honom igenknner ej Hebla, men vl den unge herrn", skmtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer n en ung flicka br
tala."

"N ja, ngot mste jag vl ocks f prata om! Tacka vill jag nr
Peder var hr, d fick jag med honom slabbra bst jag ville. Men nu
skall allt vara s klokt, kantnka, nr man talar med stora syster.
Men pratar jag fr mycket, s frpratar tminstone Siri sig icke, det
r d skert."

"Derfre r ocks Siri dubbelt klokare n du. Siri pratar icke
mycket, men derfr sger hon ocks icke s mnga drskaper som du."

Hebla neg. "Tackar dmjukast. Ja, och moraliserar ej heller s
frnuftigt som du! Men kom nu, s g vi ned. Herr Erik kommer ju
gerad hit. Herr Enevald syns g in i fogdbyggningen. N, nog vet
man att han mste borsta dammet af sina ftter, fast ej vgen frn
stranden r lng."

Siri hade sttt och sett utt vgen, men s gerna hon n velat, s
gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr
Erik, var Sigrid som en fgel utfr trapporna och hann nnu helsa sin
far p grden.

"God dag, min lilla flicka. Se s rask och glad du ser ut. Allt
rdare bli dina kinder hr p Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en
smula i vras. Men nu kommer jag fr att hemta jungfrurna och dig
till bo. Fru Ebba lngtar efter sina dttrar."

Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu intrdde
fven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vnde han sig till
Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och d han tog hennes hand fr
att helsa, mrkte hon i hans handtryckning s mycken mening, att hon
rodnade nnu mycket djupare.

Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba nskade, det de
unga skulle komma till staden. "Hennes frudme rdes att hertig Carl
dock mjligen nnu i sommar, kunde komma fr att belgra fstet, och
han kunde vl ltt skicka en liten galeja hit ut i skrgrden, fr
att kapa bort det fagra bytet hrifrn Qvidja, och sedan hlla det
som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon lngtar nu
ock mycket efter att hafva sina unga dttrar omkring sig."

"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni vl utdela befallning om slup och roddare?"

"Vi ro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, fr att exportera
jungfrurna lmpligen till staden."

"Men sg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson r ju kommen. r han
allt lika glad? Det skall bli roligt att f ngon att skmta med!
Alla ro hr s hgtidliga och trkiga."

"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga
frrttningar, skall hinna med att mycket bry sig om en s der liten
jungfru?"

"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore s vackert om jag vore
s lng som J, herr Erik; ja det vore rtt, det r visst, lt se att
hur liten jag n r, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja
hvad sen, han r glad och icke en sn der trumf, som ni alla med edra
kyrkminer. Farkr var n mer gammal han, men nog hll han nd af
sin barnsliga Hebla", och s trillade stora, klara trar ur hennes
lifliga, bl gon.

Arvid Eriksson Stlarm, af Sigismund tillsatt att fvertaga hgsta
beflet i Finland, hade intrffat i bo. Han hade just ltit anmla
sig till besk hos fru Ebba, d de unga flickorna nyss intrffat p
slottet.

Mtet var i brjan ngot stelt. Arvid Eriksson hade visserligen sttt
i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming,
men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade p sednare tider
rdt ett spndt frhllande. Stlarms vnliga och fryntliga vsende
tillt dock ej fru Ebba, att lnge vara honom obengen. Sedan de en
stund samtalat, sade Stlarm: "Eders frudme ville nu lta gmdt vara
glmdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, s kunnen J vara viss p,
att han icke gaf mig smre igen. Men i ett afseende stmde vi dock
alltid fverens, och det var i vr trohet mot vr konung. Vl kunde
man mngen gng bli flygande ond p honom; men s lofvade han ock sl
hufvu't af mig, och s var det qvitt, det ena med det andra. Och nu,
dla fru, har jag ran vara eder riddare och denna unga dames (hr
bjde han ltt ett kn fr Kathrina) och ber jag eder icke frsm
mig, sdan jag hr synes. Skna damer ha i mig alltid haft en trogen
tjenare."

"nd jag d, mig ltsar kre farbror alls icke om", sade Hebla, som
i detsamma hoppade fram. "Har d kre farbror alldeles glmt mig?"

Arvid Eriksson betraktade henne ett gonblick, tog henne derp med
bda hnderna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se p att
du blifvit s stor, att jag knappt knt igen dig, yrvder. Men nog
fr du nnu ta ngra kakor brd, innan du vxer helst s der hgt.
Och frr n du blir tminstone s lng, lr vl ingen ung herre ens
bja kn fr dig, n mindre gamle Arvid Eriksson."

Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden r fr sorgelig att skmta
nu."

"nej, kraste eders frudme, ju sorgligare tid, ju bttre behfs
skmtet. Intet blir bttre med att sitta i knuten och grta. Herr
Klas r borta, och en pelare var han, det m jag sga p hans mull;
men visst vilja vi dock se till att ej hertigen fr klsa ronen af
finska bjrnar. Jag tnker vl han fr i r icke skall vga nssja
hit; men hur det n gr, skulle man n rka i hans klor, s m man
d gladeligen sl sitt lif i backen fr sin kung och sin heder. Dock
vill jag tro att rfven ej vgar springa ut ur kulan i r, ty han
kan ej veta hvad stund vr laglige konung och herre sjelf infinner
sig i sitt rike, och d vet hertigen nog att hans vlde skulle ta
ett snpligt slut, om han ej vore hemma sjelf fr att vakta det. Och
gifve Gud att hans majestt redan vore kommen till sitt arfrike, att
frsvara sitt land och sin krona."

Oaktadt Stlarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt
verksam, egentligen med provianteringen. Hennes gon voro oafltligt
vaksamma. Tidigt och sent var hon i rrelse, fverallt sg hon
med egna gon, hvarje rglr som fylldes, hvarje kttunna, hvarje
brdspett hll hon rkning p och eftersg att allt skulle vara
godt och ordentligt frvaradt, s att besttningen ej behfde lida,
hvarken af knapp, eller dlig fda. ltunnorna fylldes med godt l,
maltet eftersgs att det icke fick unkna. Ngra af de unga flickorna
tfljde henne vanligen p hennes vandringar inom slottet, oftast var
det Sigrid, och hon blef snart vl underrttad om allt hvad i slottet
fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befstande och
frsvar. Hrunder blef hon allt mera knd af folket i slottet, eller
huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gra krigare, som
hade sig anfrtrodda tskilliga af de fredliga befattningarna inom
slottet, sgo alltid vnligt efter den unga flickan, der hon s
stilla gick sin vg fram, logo godt i sina gra skgg nr hon talade
vid dem, eller vnligt hjelpte dem att utfundera ngot godt stt att
ordna hvad dem lg, eller hemtade ett stop l t en gubbe der han
stod i sommarhettan och mtte in den dammande rgen eller dylikt.

Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppfrd i halfrundel
neromkring slottstrdgrden p uddens yttersta spets, slunda att man
kunde g omkring den ytterom, nr ej vattnet var hgt. fven denna
eftersgs nu, att intet fel skulle vara derp, ehuru ifrn den plats,
som af muren inhgnades, icke fanns ngon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd fr att derigenom kunna utsopa ogrs och stk
ur trdgrden, eftersgs fven, beslogs fastare och fastgjordes genom
en hake, som ej kunde ppnas af ngon annan n den, som dertill knde
mekaniken. t denna sida vette endast det gamla slottets hga tjocka
vggar och hr och der hgt uppe ngon liten glugg, men fru Ebba
ville icke lemna ngot frsigtighetsmtt oiakttaget.

ter en dag gjorde fru Ebba, tfljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund fr att efterse om ngra arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rtt fullndade. Vid en vndning omkring ett af slottstornen emot
trdgrden, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der str ju nnu rnnen, som jag befallte dig lta
nedhugga."

"Ack", utropade Sigrid, "mste den bort. Den r s vacker, der den
rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svrt att sl sig
ut, med s litet mull, som den kan finna der."

"Den kan ej f st, den kunde bli en hjelp fr ngon som ville
klttra opp hr mot muren, och derofvanfre r en glugg att krypa in
igenom. Gluggen har visserligen galler, men fven det r af tiden
ngot angripet och icke att lita p, och kan nu icke alldeles snart
blifva ersatt med ett nytt. Man fr ej frsumma ens den ytterligaste
frsigtighet." Derp vnde hon sig ter till Gubben: "N Hans, hvad
betyder det att rnnen nnu str qvar?"

Hans stod dmjukt och hll i handen sin mssa, hvilken han vred och
vek i mnga bugter. Slutligen sade han: "Ndige fru, det vill ej g
att hugga ned den rnnen."

"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror
det skall vara snart gjordt."

"Frlt, eders frudme, men tillter eders nde mig att sga huru det
hnger ihop med den rnnen?"

"N, s sg d."

"Jo, ndiga fru, det var s, att det fanns engng en herre, som var
en stor och mktig konung, men sen blef han en stackars, fattig
fnge; det var nyss efter det herr Thure hade begrt frn Stockholm
jern och koppar, fr att lta gra fjettrar t honom. Han fick
dock ibland lof att g ut i gngen inom hvilken hans fngelse lg,
och d brukade han st der vid gallret, och sg och sg utfver
slottsfjerden, dit lngt bort fver vattnet, s lngt han kunde se,
och d sjng han ofta med lg rst, men s vackert att det gick till
innersta hjertat.

"En dag, redan den frsta hsten han var hr, hade jag vakten inne hos
honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat gra
mig en tjenst, nr du kunnat. Hr sitter jag och vet knappt, om det
r sommar eller vinter. Hemta mig dock ngra grna blad, nr du nsta
gng kommer hit p vakt, om du kan utan att du dermed gr dig sjelf
skada.'

"Nsta gng jag skulle p vakt i kung Eriks fngelse, stack jag i
min ficka ngra grna lf, och ngra rnnbr, efter jag just gick
frbi en rnn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var hst
och fanns ej mera blommor. Och s lade jag alltsammans dit opp vid
jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle p frmiddagen
slippa dit ut. Jag var s rdd, att ngon skulle taga bort det grna
innan han kom; men det var s litet och lg s ttt tillsamman i ett
hrn af gluggen, s att ingen kom att tnka p att det kunde vara
ditlagdt fr hans skull, och s fick det vara.

"Jag stod p post vid drren nr han kom ur sin kammare, tfljd af
vakt, som fven stadnade nere vid drren. Han gick genast fram till
fnstret och sg ut t sjn och suckade, s tungt och s djupt, att
det gick genom min sjl. Med detsamma varsnade han de grna bladen
och rnnbren, och tog dem, och kastade en vnlig blick p mig, der
jag stod vid drren. Och han lutade sitt hufvud i sina bda hnder
och smningom brjade han sagta sjunga fr sig sjelf; det han sjng
lt som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade bde blad
och br ut genom gallret och brjade att stormgrta.

"Nsta vr sg jag mellan stenarna hr detta rnntrd, det var d en
spd planta. Jag vrdade det och fyllde mull derp, att det skulle
kunna vxa, och nr den olycklige ter stod vid gluggen, fll hans
ga derp, och han nickade vnligt t mig, som stod hr nere. Och
den lilla plantan syntes mngen stund vara honom till trst. Jag sg
huru han, s ofta han slapp ut i gngen, stod och sg p plantan, och
hur njd han blef nr ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera
vakten i hans rum; jag tror man ansg mig vara fr god emot honom.

"Snart hafva trettio r frgtt sen den tiden. Mitt hr har blifvit
hvitt och jag duger ej mer till annat, n se efter att ej rttorna
ta opp brdet fr knektarne. Jag har varit borta hrifrn tidtals,
men hvarje gng jag terkommit, har jag gett mull t och vrdat kung
Eriks rnn. Se, den r ndock s smal och gnglig och har ej en
sdan fyllig krona, som rnnar bruka. Han, som planterade den, hade
ej heller ngon krona, fast han var fdd dertill. Men med sin smala
stam pekar den dock opp till fnstret, der kung Erik brukade st. Jag
har ock bjudit till att rigta den ditt. Ndiga fru, jag kan icke
frstra det trdet!"

Fru Ebba var rrd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung
Erik var en blodig tyrann, men han har bittert frsonat hvad han
brutit; kanske bittrare n han frtjenat", tillade hon, i det hon
med handen gjorde en tbrd t pannan. "Han var kanske mera olycklig
n brottslig. Jag vet ej hvad jag br gra. Detta trd sitter hrdt
rotadt."

"Men", infll Siri ifrigt, "det kan ju bjas t annat hll."

"Svrligen, det r fr gammalt."

Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som bjde sig nedt, och svngde
sig med ett hopp och en vig rrelse s, att hon kom att sitta p
grenen. Trdet svigtade och bjde sig litet t sidan.

"Siri, Siri; n du sagtliga, som nd kan vara en sdan der yrhtta.
Du r ju ej bttre n sjelf va Hebla. Tnk om grenen brister."

"Det vore vl ej s farligt, icke r det s hgt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att lta gra ett frsk att bja
trdet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde stadkomma
det, ty hon ville ej gra ngon annan uppmrksam hrp. Gamle Hans
skyndade att anskaffa ndiga verktyg, snren och hvad annat han ansg
behfligt. Sigrid grep fven med sina hnder i tgen och hjelpte af
alla krafter. Stammen bjde sig ngot, men den var icke djupt rotad;
rtter lsgjorde sig p ena sidan. Med de friga rtterna stod trdet
dock fast; men lutade nu, som om det hade varit frdigt att falla.
I denna stllning fastband gamle Hans det kra trdet vid hakar,
som han inslog i remnor p stenarne, och en ensam tr rullade utfr
gubbens bleka kind. S snart han fann tid dertill, skyndade han att
bra mull p de lsryckta rtterna och att, s mycket som mjligt,
srja fr det hans skyddsling ej skulle allt fr mycket lida af den
behandling den undergtt. Gubben mste trsta sig vid tanken p, att
han dock lyckats rdda trdet frn att bli nedhugget; om n det nu
blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.

Sigrid hade emellertid helt och hllet tillvunnit sig den gamles
hjerta och han visade henne sin vnlighet vid alla tillfllen, d han
kunde gra henne ngon liten tjenst.

Enevald syntes icke rtt belten, nr han stundom mtte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svrt hade han att med ord gra
anmrkningar fver att Sigrid var denna fljaktlig; men han sllade
sig, nr hans tid det medgaf, alltid till de bda fruntimmerna.
n varnade han Siri fr att icke stiga p en sten, n p ett lst
brde, eller ngot dylikt, rckte henne handen vid hvarje litet
ojemnt stlle, och frde henne sirligt der fver och frgade henne
stundom med artigt smleende, nr fru Ebba ej kunde hra det, "om
det icke fanns ngon smsven i huset, som i dag kunnat flja fru
Ebba", eller ngot dylikt. Sigrid var tacksam fr hans uppmrksamhet
och vrd om henne. Ngon gng hnde, att hon i sin sjl tnkte, det
han ansg henne allt fr hjelpls och dlig, d han kunde tro henne
behfva all denna hjelp och uppmrksamhet; men den tanken frjagade
hon genast, ssom otacksam och ovnlig. S brjade hon allt mer att
nstan knna ett behof af dessa Enevalds uppmrksamheter och denna
hans vrd om henne, och hade vl troligen smningom blifvit s ovan
att srja fr sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans
hjelp, fr att kunna rras omkring, om icke intrffande hndelser
gjort, att hon blef tvungen att lita p egna krafter.




XX.


Det led mot hsten. Allt tryggare brjade man knna sig p bo
slott fr ngot anfall af hertigen. En strre del af besttningen
var frlagd i staden, men vakthllningen p slottet bestreds med
noggrannhet, och de dertill anvnda troppar ombyttes ofta.

En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarp stod en lstnka,
ngra man af de fr dagen vakthafvande, men hvilka nnu ej hade sin
vakt. En skotte, en vlvxt, spenslig polack och en finne, hvars
knutna, muskelstarka vxt antydde en bjrnnatur, drucko hr i god
smja och syntes ha ganska roligt, ehuru de fga frstodo hvarandra.
Men polacken pratade och sjng, skotten berttade sgner frn sitt
land, dem kamraterne ej frstodo, och Matts Koskip nickade jakande
till de andra, s snart han blott rkade begripa ett enda ord af hvad
kamraterne hade att anfra.

"Fr f-n, sdan kall smrja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades p svenska, men fortsttningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man
kunde nstan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog r let bra nog i
sin sort, just sdant han ville ha det. Det kan man medge, att visst
ville han ge knektarne s godt stackarn hade att best. Men sen man
hade ftt en klunk af hans kalla maltsmrja i magen, s fordrade
han, att man skulle vara s flink och frlig, som om det varit det
eldigaste vin han bestod. Ah fy fr f-n."

"Hr han p, munsjr Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej frsttt mycket mer n ett ord, "lt han bli att kalla herr
Klas fr stackare. Det var en karl som kunnat frtjena att ha en
fjder i sin bla mssa och sckpipblsare framfr sig, och ingen
skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade
blifvit fdd."

"Ja, d hade han ej heller behft sina smrjiga skinnbyxor",
skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa t skottarne att
klda fver sina skldar med, s styfva och grofva de voro. Pilarne
skulle bra ha studsat ifrn dem."

Skotten for opp och ryckte p sitt stora svrd, men lugnade sig dock
vid en klunk l; han visste ej rtt hvad den andre sagt.

"h h", fortfor polacken, i det han vred p sina lnga mustascher.
"Det var dumt att lta vrfva sig till det hr bjrnlandet. Nog hade
det smakat bttre att dricka sderns vin och bo under de vlluktande
citron- och orangetrden, n att smrja i sig finskt l och lta
rka sig som en sill i dessa frdmda finska porten; och grla med
de djuren derinom, fr hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, fr
det de behagade vlja oss till kung ett vp, en isbjrn, som ligger
i sin lya och gr ingenting, sen han vl lyckats stta sta fars
stalldrngar till vakt fver oxarne i sitt hemland."

Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg
han opp, helt lugnt, knt sin jttenfve under Kaborskys nsa, och,
i det han mellan sina sammanbitna tnder mumlade: "Hr skall du f
lukta p _finska_ citroner", sttte han polackens nsa oppt s
hftigt, att denne fr ett gonblick blef alldeles frvirrad.

Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting frefallit, fram till
det lilla fnstret och kastade blicken t slottsfjrden. Hans gon
fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhgt och
vnde sig om fr att g, men nu rusade Raborsky med knuten nfve emot
honom, fr att sl till.

"Pojke", sade lugnt den just ej mycket lnge, men s mycket
bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derp grep
han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen
in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse
nu Matti, och hindrade honom ifrn att, som han ernat, skynda till
drren.

"Ge rum, eller slr jag armar och ben af er. r det tid nu med
pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in p fjrden
derborta."

"h, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att slppa dig ls.
Hertigen skulle visst komma sjvgen, d Arvid Eriksson har hela
flottan i sin makt."

I detsamma ryckte Enevald Fincke opp drren: "P er post, gossar, nu
ha vi fienden hr."

Fru Ebba hade gjort Stlarm uppmrksam p de ankommande fartygen,
och begge insgo genast huru saken frhll sig. Lif och rrelse
frspordes p alla hll i slottet. Snart var manskapet frn staden
inkalladt. En liflig verksamhet rder en stund fverallt, men sedan
allt blifvit ordnadt p frberedt stt, brjar det hela vinna ett
slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta nnu klappar fortare n vanligt.

Frn skeppen hras trumpetsttar. En parlamentr nalkas i en slup,
han uppmanar slottet att gifva sig; men fraktfullt afsls detta. Och
Carl, fr klok att utstta sina sm fartyg fr elden frn slottet,
beslt att aflgsna faran genom manvrerande. Troppar landsattes,
och genom ltsade anfall p andra hll, narrades Stlarm att, jemte
en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna frn
mjligheten att ter draga sig dit tillbaka, ndgades de tga opp
t landet, och fru Ebba var nu ter ensam qvar att fra beflet p
slottet.

Hertig Carl trodde sig redan sker om segern, men fr tidigt. Huru
den stolta fru Ebba icke lt det Flemingska namnet komma p skarm, r
fr vl kndt, fr att behfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt
ledde hon slottets frsvar, och vid hennes sida gick oftast, som
hennes bitrde, den unga Sigrid. Stundom hnde, att en kula trffade
ngon af manskapet just invid den plats, der den hga frun, tfljd
af sin spda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och mste stdja
sig emot en vgg eller en pelare, fr att ej svindla, men nsta
gonblick stod hon redan vid den fallnes sida, fr att vrda eller
frbinda, om hjelp nnu vore mjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes
icke skakad af ngot, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som
fstningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne
tagit sin boning.

Frn det  andra sidan om n belgna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afstndet var fr lngt fr de sm kanoner, hertigen
kunnat medfra. De flyttades fver n till qvarnbacken, derifrn de
p nrmare hll kunde verka. Men fru Ebba var ofrfrad, som frr,
och gaf exempel af mod. Stadsboerna snde budskap och bdo henne att
gifva sig, men frgfves. Redan visste man p slottet, att konung
Sigismund icke stode att frvnta till bistnd, att hertigen erhllit
frstrkningar och att Stlarm var ohjelpligt afskuren frn slottet.
Men fru Ebbas mod svek icke.




XXI.


Solen lyste klar fver slottsfjrden och p Runsalas ekar, hvilka
stodo som allvarliga vakter omkring grsmattorna, mellan deras
stammar, der han och hsten hade hrjat hvarje blomma; men hvilka
dock nnu lgo grna och sammetslika. Hr var lugn och tystnad,
afbruten endast af det dofva terskallet af de kanonskott, hvilka
frn Korpolaisudden och qvarnbacken dnade emot slottet; och hvilka
dundrande helsningar frn slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty
p denna sidan af fjrden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.

P hertigens befallning rigtades skotten mest mot fnstren af
boningsrummen i nya slottet.

"Lt qvinnfolken f smaka litet p vra stsaker", hade hertigen
sagt, "jag tnker kringarna snart skola f nog af konfekten, och
krypa till korset."

Men inne i fstet hlls som bst bnestund i slottskyrkan, hvilken
d befann sig i en annan flygel, n den nu begagnade. Der voro
frsamlade mnge af mnnen och nstan alla qvinnorna, som befunno sig
i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes dttrar, fru Elin
Stlarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera frnma fruar,
dertill mnga andra adeliga och oadeliga qvinnor.

Hgtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dnet
frn de belgrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes
ej deraf lta stra sig i sin andakt. Nu afbrt ett hftigt brakande
den nyss brjade bnen. En kanonkula slog in genom ett fnster och
trffade en just invid stende knekt, som nedfll dd.

Bland fruntimmerna stod fru Ebba nrmast den fallne. Ingen skiftning
i hennes anlete frrdde bfvan. Mngen annan qvinnas kind bleknade.
De unga flickorna foro rysande tillsamman och gmde sina anleten.
Endast Sigrid gick, ehuru blek och med ngot oskra steg, fram till
fru Ebba, d hon sg denna resa sig fr att g till den fallne.

"Jag finner, att hr r ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren
vare hans sjl ndig! Hans dd var skn. Med bnen p lpparne fick
han falla fr konung och fosterland. En sdan dd r icke skrmmande.
Gode herrar och J, tappre krigare alle, mtte Herren sknka dem af
eder, som han nu behagar hdankalla, en dd lika herrlig, och mtte
han t dem som fverlefva, gifva seger och kraft att fienden afsl.
Stn manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om s fordras.
Sknt r att strida, herrligt att d fr sin konung och sitt land.
Herren gifve oss alla sin nd och salighet." Efter ett gonblicks
tystnad tillade hon: "Hljen ett klde fver den dde, och ltom oss
fortstta vr andakt."

Med hvarje dag vxte fru Ebbas hopp att kunna afsl belgringen.
Hon mrkte huru fga hertigens kanoner frmdde emot fstets tjocka
murar, hvaremot de frsvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan
ibland de belgrande. Hstregnen frsvrade mycket arbetet fr
hertigens folk, och de minor, han lt anlgga, fylldes af vatten.

Men snart mrknade ter utsigterna. Besttningen brjade visa mindre
nit fr uppfyllandet af sina skyldigheter. Frrderi hade insmygit
sig ibland dem, och utsdde myteri. Mngen af manskapet visade hg
att fverg till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansgo sig
icke skyldige att lngre strida. Men p fru Ebba inverkade hvarken
fruktan, hotelser eller lften. Hon syntes hafva rft sin mans sinne.

"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "hr r sannerligen ugglor i
mossan. Hr g s mnga rykten i svang bland besttningen i kors och
tvrs. Hvarifrn komma de alla? Det str aldrig rtt till. Man talar
om hur hertigen lofvar guld och grna skogar t dem som fverlpa,
och hur han hotar att hnga, som landsfrrdare, alla som hlla med
kungen och finnarne. Mnga pst, att kungen r dd. Alla veta, att
han tminstone ej kommer hem i r, och mnga sga, att de ej vilja
tjena den, som fverger dem."

"Jag har ock mrkt ord", svarade Enevald, "men nnu ej lyckats
upptcka hvem den frrdarn r, som hr lper hertigens render. Se
den der tusan der p brstvrnet, rigtar han ej ter kanonen s kulan
gr fienden fver hufvudet." Enevald sprang med draget svrd till
karlen, grep honom i kragen och skrek: "Sigtar du s der, skurk, s
laddar jag kanonen med ditt hufvud."

Karlen mumlade ngot om att rigtningen var rigtig, men snkte
emellertid en mn kanonmynningen.

Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka fver huru skjutningen
tillgick vid tvenne nra hvarandra stllda kanoner, hastade han att
uppska fru Ebba.

Hon stod tankfull vid ett fnster, som vette utt fjrden. Enevald
bugade sig vrdsamt och sade: "Ndiga fru, jag kan eder icke frhlla
hvad eders frudme dock kanske redan sjelf varsnat. Hr smyger
oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. P hvad
som utom fstet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen fr
frstrkning frn sterbotten, knna alla, men for sina skyldigheter
visa f hg."

Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det r s,
och det har bekymrat mig hgeligen. Ngon hertigens underhandlare
mtte finnas bland folket. Dagligen g fverlpare till fienden."

Tvekande yttrade Enevald: "Hr finnes en person, som synes mig icke
rtt vara att tro. Svrt r att misstnka ngon fr sdan neslighet;
men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han hr att gra? Hvad
tasslar han i knutarna med folket? Hans blick r ej rlig och klar.
Svek bor p hans panna. Denne ofrlse, hvad har han hr att utrtta,
hvad frehar han. Det kunde vara godt att stta honom i frvar, om
eders frudme s behagade tillta."

"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken vlvilja i vrt
hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en
usel frrdare mot sitt fosterland och det hus, som icke frsmtt
honom."

"Huru skulle man af en sdan, en ofrlse, en vanbrding, ens fordra
dla knslor. Sdan rot, sdan planta."

"Hertigen frstr sig p smygvgar", sade fru Ebba, utan att direkt
svara p Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla
blifva trogne och st mig bi, s skall nnu, med Guds hjelp, en
riksfrrdare, som med list och vld tillegnar sig sin frndes rike,
icke omhnder f konungens fste, och ohelga hans trognaste tjenares
dda qvarlefvor, som hr ligga och vnta p att blifva nedsnkta i
hans fders graf."

ter stod fru Ebba ett gonblick i tankar frsnkt, men fortsatte
sedan: "Bttre dock, att de mn vi ga till fstets frsvar ro
f, men plitliga, n att myteri och uppror smyger bland en strre
skara. Vi mste slla dem. Herr Enevald, lt tillsga Hans Eriksson
till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt
Sfringsson, att de mtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem
samrda om bsta sttet att verkstlla denna sllning."

nnu innan dagens slut sammankallades manskapet p yttre borggrden.
Fru Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att
med lif och blod till sista andetaget strida fr vr rttmtige
arfkonung och herre, och att in i dden vara hans rttvisa sak
trogne. Huru hertig Carl, med list och vld, bemktigat sig
regementet och med uppror och slemt frrderi strider emot sin
och allas vr ndige konung, och nu fven med vld och ortt vill
bemktiga sig detta konungens hus, det knnen J alla. Och dock har
man hrt otillbrliga ord, fven inom dessa murar. Finnes vl ibland
eder ngon nog refrgten, att vilja frrda ra och tro, m han g
att uppska den herre, som r honom vrdig. Ingen frrdare m stadna
qvar att besudla vr heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi rligen
frsvara vr konungs hus och hans sak med rena och rliga hjertan.
Ingen frrdare m stadna hr, se porten r ppen, finnes hr ngon
falsk och refrgten nog, att vilja vara en fverlpare, m han
draga hdan."

En liten port i muren ppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,
och hennes blick mrknade allt mer, ty allt nere och nere trngde
sig emot den ppnade porten, allt mera ttnade massan af uttgande,
och snart qvarstod endast en ringa tropp af fstets frsvarare. Ett
gonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina gon med en
tbrd af frtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten
mycket olika uttryck. Ngre syntes visserligen dela fru Ebbas
knslor, andre sgo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru
Ebba med en nedrig skadegldje i de sm gr gonen, och gjorde en
gemen grimas.

Med de uttgande hade fven Daniel Hjorth frstuckit sig. Han hade,
s mycket mjligt var, gmt sig bakom krigsmnnen, p det ingen blick
af fru Ebba skulle upptcka honom. Hans onda samvete jagade honom.
Nr han nalkades hertigens lger, vnde han sig om, kastade en blick
mot slottet och sade vildt: "Ha, huru gr det nu med edert stolta
mod. Nu r mitt uppdrag fullndadt, nu stiger Daniel Hjorth, och
de stolta Flemingarna falla. Kathrina, mrker du, vi bli smningom
gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall vl aldrig
erknna den ofrlse fdde som gelike, om n han kunde frvrfva
adelig skld. Vi f vl se, vi f vl se, tiden spker mngen s
smningom."

Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftgat. "Ordna
frsvaret nu fr det frsta", sade hon till Bengt Sfringsson. "Om en
timme samlas vi till rdplgning i residenssalen. Infinnen eder der
gode herrar."

Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i
outsglig ngest. Lnge kmpade hon att vinna styrka. Slutligen
utbrast hon i bn. Hon bad lnge, med hg rst, djupt nedbjd emot
golfvet. Smningom lugnades de svallande vgorna i hennes inre.
nnu lg hon en lng stund, bedjande, p sina knn och allt lugnare
ljd hennes rst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och
det hvita frslaget p sin svarta yllekldning, och begaf sig till
residenssalen, der hon intrdde med hgburet hufvud. Hr mttes hon
af herrarne med frestllningar om ndvndigheten att uppgifva fstet.

Stolt och hgrest stod fru Ebba infr de frsamlade krigarne. "dle
herrar och riddare", brjade hon nu sitt tal. "Dem ibland eder,
som med sanning och rlighet ro den goda saken tillgifne, och som
med nit och trohet stridt fr sin konungs sak, dem tackar jag nnu
en gng fr deras mod, fr deras sjelfuppoffring. Men hr finnas
ock, Gud bttre, mn af annat slag. nnu har ingen qvinna i slottet
uttalat ordet kapitulation, det var mnnen frbehllet att denna gng
vara de mjukaste. Vore alla s till sinnes som jag, s skulle ej
hertigen f in slottet s lnge en hand finnes, som kunde kasta en
kula t fienden."

"J veten nnu icke, eders frudme", utlt sig nu Bengt Sfringsson,
"att vi svrligen kunna kasta ngra kulor. De af hertigen kpta
frrdarne, hafva icke allenast frledt folket att fverlpa, men
fven att frstra skytteriet. Alla kanoner ro dels fyllda med sand
och jord, dels frnaglade. Vi st hr redlse, s herren sig frbarme
fver oss. Ingen utvg finnes att gra motstnd."

Ett gonblick gaf fru Ebba vika fr sin djupa smrta och sade nstan
bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan utrtta med en fast vilja! Det
har jag lrt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bfvade, nr
han skulle flja det rttas vg; och som aldrig rddes att fver sig
draga hertigens svraste vrede, i sitt frsvar fr sin konungs rtt.
Men J, J blifven fr edra hufvuden, J bfven fr hertigens straff,
och stn ovissa om J bren flja edert samvete och gra det rtt
r och frtjena eder konungs nd, eller om J bren underkasta eder
hertigen, derfre att han nu str hr nrmast med sin hr. Gingo
vl alla frrdare hdan? Nej, jag frstr nu, att jag varit en
godtrogen qvinna, som litat p falska vnners rd, och trott p dem,
som voro min dle makes fiender! Dock, frebrelser hjelpa intet,
att klaga vrdar jag mig icke. Frsvaras kan icke slottet, sgen J.
Krutet frslr ej heller att sprnga det i luften, dock kunde ngot
dermed utrttas. Det _nya_ slottet kunde vl dermed frstras. Vljen
allts, J, som nnu stn eder konung trogne, vljen emellan att kasta
eld i krutet, eller uppgifva fstet. Gifve Gud att ni hade hg till
att vlja det frra, det vore dock en hederligare dd, n att hngas
af hertigen, som vl blir mngens lott. dle herrar och riddare,
tron dock icke att Ebba Stenbock r otacksam, hon knner vl att
ibland eder finnas de, som ro trogna som i eld prfvadt guld, men
hon knner ock, att nnu _hr_ finnas frrdare, och detta bragte p
hennes tunga ord, som endast voro ernade t ngra f hr nrvarande.
dle herrar, besluten nu som eder bst synes, mitt arbete r slut.
Ebba Stenbock frstr icke att uppgifva ett fste."

Fru Ebba bugade sig och gick lngsamt bort. Hon intrdde slutligen
i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik nnu stod
bisatt, och der nedsjnk den stolta qvinnan afsvimmad p den kista,
som inneslt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara fr ohelgande, men
numera ej frmdde skydda.




XXII.


Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom skande std hos henne. Stor ngslan rdde. Hvar och en gde
ngon kr person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man nnu ej lrt sig s frukta hans strnghet, som sednare, nr
mnga blodsdomar hade lrt finnarne frst, att trohet mot deras
lagligen krnte konung vore frrderi och straffades som sdant, just
af den, som sjelf satte alla fjedrar i rrelse, fr att inkrkta
thronen. Harm, vrede och sorg jste inom fru Ebbas brst, der hon
satt omgifven af de friga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett
ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hllet lemnat
t Bengt Sfringsson och frige officerare.

D nalkades henne Olof Sverkerson, af bnderne sednare Olof Perkelson
kallad, fr sina mnga gnger utfvade frrderier, n mot den ene,
n mot den andre, allt huru han tyckte fr gonblicket vara det fr
sig frdelaktigaste. Han framsteg med en dmjuk bugning och sade:
"Hans fursteliga nde har ltit sig bertta, det hr icke skall vara
rligt spel. Man har sagt honom, att eders frudme ngorstdes ltit
lgga det krut, som hr fanns qvar, till en mina, fr att sprnga
den i luften nr hans fursteliga nde skulle derfver passera. Han
har derfre sndt mig fr att utbedja sig njet af edert sllskap,
p det han tminstone icke m blifva utan angenmt medflje p
himmelsfrden. Han anhller derfre att ni, ssom artig vrdinna, m
emottaga honom vid porten af edert hus."

"Sdant ens eget sinne r, sdant vntar man det hos andra", sade
fru Ebba med nstan hvita lppar. Derp steg hon opp frn sin plats,
kastade en blick omkring sig p fruntimmerna och sade: "Stannen hr
alla, denna frdmjukelse m ingen annan n jag bra."

Med lngsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utfr trapporna,
fver borggrden, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu
stod ppen.

Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen fr
dem syntes hertigen sjelf och ngre hans herrar. Hertigen kastade
stundom en bister blick opp emot det fste, som trotsat hans makt och
fllde ngra fga vnliga ord. Hans sinne, uppretadt fver slottets
frsvar, hade nnu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att
nu hafva vunnit sin afsigt. Nr han kom s nra, att han blef varse
den ppna porten och bemrkte att fru Ebba stod der, utbrast han:
"Getingboet har dock ftt lof att ge med sig. Roligt vore att veta
hvad kringen der nu menar. Jo, jag tnker Ryttarkajsa skall f lra
sig att steka sill, i stllet fr att gldga kulor. Fr vl lra sig
att rkna rter fr granater, Dragonmaja. Hade god lust att hnga
hennes kjortlar som klocka p slottstornet, med henne sjelf som
klpp i klockan! N, nr vi nu vl f fstet inne, skall vl detta
finneupproret ta slut."

"Blott de ej nyo f lust att resa sig, nr Eders Furstliga nde ter
mste lemna landet", svarade, med sjmanna rttframhet, amiralen
Peder Stolpe.

"h, det skall jag vl lta dem hederligen veta, att om ngot upplopp
och frrdiske praktiker sker hdanefter, skall jag nog s rkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall rkna dem i galgen, eho det n
m vara, om n sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock m bjebba. Ja, i
sanning, bttre svgerlag kunde gamle kung Gsta hafva skaffat sig,
n denna fru Ebba och hennes blodige och riksfrrdiske man. Det var
att stta bocken till trdgrdsmstare, nr den der Stenbockens,
eller rttare, Stengetens slagtardrng till man slapp som
beflhafvare till Finland. Och geten brkte nnu p samma ton, sen
bocken kolat af. Jo jo, hon tnker sprnga oss i luften, psts det,
och har anlagt en mina i slottet; men jag har derfr befallt henne
att vara oss till mtes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet,
s skall hon sjelf f vara den frsta, att helsa p hin hles fru
mamma, med en krlig systerhelsning. Kaka sker maka, och gerna kunde
de fara med henne, alla de refrgtne, upproriske och hufvudljugare,
Anders Larsson och andre, som tagit sig fre befallningen hr vid
bo."

Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port.
Hr stod den stolta frun, en hg gestalt, i djup sorgdrgt. Det
endast fga grnade hret betckt af ett dok med breda fllar, och
den svarta flanellskldningen fallande fotsidt ned omkring henne.
Endast de djupbl gonen och de hvlfda gonbrynen aftecknade sig
p det i frigt marmorbleka ansigtet. S stod hon lik en bildstod,
kall, orrlig, den stolta blicken hvilande p vgen. P hennes anlete
blossade opp en mrk rodnad, i det gonblick hon igenknde hertigen,
som, med svrdet draget i hgra handen, betrdde vindbryggan; men den
frsvann ter lika hastigt, och stel och blek, som frut, stod den
hga frun. Nu vnde sig hertigen till henne och sade: "Haden J, fru
Ebba, tagit slndan i hand i stllet fr kommandostafven, s haden
J besparat bde er och andra harm. Bttre hade varit om J rrt i
grtgrytan, n i mannadd!"

Fru Ebba svarade intet hrp, utan sade blott: "P Eders Furstliga
ndes befallning r jag hr, fr att ledsaga eder."

Carl syntes nnu vilja tillgga ngot, men fru Ebbas hela hllning
imponerade p honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej lta skrmma sig, men nstan till sin egen frundran,
knde han sig en smula besvrad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja,
mste han bemta henne med aktning. Han gick nu framt, tfljd af
fru Ebba, men blott en del af tropparna intgade, resten stadnade
utanfre, stende i led.

Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa gon syntes
uppmrksamt beskda allt. Stundom stadnade han, n fr att nogare
betrakta ngot, n fr att utdela befallningar. Hans rst var strf
och ovnlig, men i hans skarpa bl gon lyste gldje fver att i sin
makt hafva ftt Finlands starkaste fste. Hans resliga gestalt syntes
hgre, nsborrarna vidgades, flere gnger strk han med handen fver
den hga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar
luft i ord. Han var synbarligen besvrad af fru Ebbas dla, bleka
gestalt vid hans sida.

"Hvar r Klas Flemings bisttningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med bestllsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."

Fru Ebba kunde med mda qvfva ett utrop, som ville bryta fram fver
hennes hvita lppar. Hennes steg syntes mindre skra, hennes hufvud
mindre hgburet, d hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens
sida gick uppfr den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och
uppfr hvilken hertigen genast brjade stiga, sedan han kastat en
blick p fru Ebba, liksom han velat pminna henne om att medflja.

Under tystnad gick tget framt genom kyrkan, men nr det intrdde
i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle ppnas, d
framtrdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rttframhet: "Eders
Furstliga nde, de dda m man lemna i ro, vare sig vnner eller
fiender."

"Gamle herr Peder", svarade fursten, "skt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men lt mig rda fr resten."

Efter en stund tillade Carl, som kanske ansg ndigt att urskulda
sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man hr kunde hitta p medel
att f flottan p litet bttre ftter, utan att behfva betunga
allmogen med nya plagor? Hans Kunglig Majestt i Polen snder oss
vl fga ngot, och visserligen behfva vi hafva flottan i godt skick
till hans och rikets tjenst, p det han icke m behfva hyra sig
fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket
vi s ofta anhllit hos honom. Veten J vl, herr Peder, ofta gmmes
gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munvder,
s finnes i denna kista icke ngot lik, men vl en skatt."

Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten
talade. Hon tycktes nu hafva tervunnit hela sin stolthet vid den
beskyllning, hertigen uttalat, och med dmjukhet i blick och hllning
svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty hri gmmes ett hjerta, som
var det dlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock
Eders Furstliga nde icke vinna. Detta hjerta slr icke mer!"

Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan,
och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende,
den stolte, mktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som
skref sig stthllare fver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk,
friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast
fretedde en bild af frgngelse, ehuru den mktiges lik genom
balsamering var skyddadt mot frruttnelse.

Orrlig stod fru Ebba. Ej en tr i hennes ga, ej en ryckning i
hennes anlete utvisade fr den, som varit hennes makes ddsfiende,
hvad hon knde. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet
af den man, som varit honom det svraste hindret p hans vg till
makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och
fallit till skam. Slutligen grep han med handen den dde i skgget
och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du n, s sutte ej ditt hufvud
mycket skert nu."

Med en stolt hjning p hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, s
stode icke Eders Furstliga nde hr. Han hade vl gett Eder annat att
gra n att komma vid sitt skgg!"

Dessa fru Ebbas stolta ord har sgnen frvarat, men icke hvad hertig
Carl derp svarade. Det hnde stundom, att ett djerft sprk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
frvandtskap med sitt eget sinne.




XXIII.


Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
frrderi kunde vara anlagdt och slunda ingen fara mera var fr
handen, hade fru Ebba erhllit tillstnd att bege sig till sina rum,
der hon befalltes att qvarstadna, och vakt stlldes utanfr drren.
fven hennes dttrar fingo p begran lof att komma in till henne,
men med vilkor att sedan der qvarstadna.

Sigrid erhll icke samma tilltelse, och yrkade den icke heller
med all mjlig ifver. Hon fruktade att p det sttet bli stngd
frn hvarje underrttelse utifrn, och hon knde nnu ej hvilket
de som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de
uttgande tropparna, icke heller bland dem hon genom fnstret sett
p borggrden strcka gevr. Var han fngslad, var han srad, kanske
dd? Hennes oro steg med hvarje gonblick, hon visste ej till hvem
hon skulle kunna vnda sig, fr att f upplysning. Sedan fru Ebba
var fnge, hade Sigrid intet vrn. Hennes far var ibland dem, som
under Stlarms befl nu tgade opp mot Tavastland, sedan de blifvit
afskurna frn slottet.

I sitt bekymmer vnde sig nu Sigrid till Stlarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kra jungfru Sigrid, vl ville jag vara eder till
skydd och beskrm, men r ju sjelf vrnls. Icke kan J dock bege eder
till ngon af edra slgtingar p godsen hromkring, om ni n finge
lemna slottet. Hertigens soldater sgas nu hlla p att plundra hos
vra och konungens vnner. Stanna d hellre hos mig tillsvidare."

Sigrid hade ej hunnit mer n tacka fru Elin fr hennes lfte, d
gamle Hans framtrdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som r s
god mot hvar och en, trs jag be eder stiga ned i min kammare. Min
son ligger illa srad. Han tror att jungfrun skulle kunna lra mig
huru jag br bete mig fr att lindra hans plgor. Han lngtar efter,
det ni mtte gra eder den mdan att hugsvala den dendes sjl. Neka
mig icke min bn, jungfru Sigrid, jag ber eder."

Sigrid tyckte visserligen det vara svrt, att uppfylla gubbens
begran, men ville dock icke afsl hans bn. Bfvande fr det myckna
krigsfolket, begaf hon sig  vg. Ingen ofredade henne dock, der
hon gick tfljd af gubben, ehuru mnga sgo efter den unga, spda
flickan och den gamle grhrsmannen. Men hvar och en visste, att d
hertig Carl var i grannskapet, var det skrast fr en och hvar att
passa p sina ligganden, och att ej taga sig ngra friheter. Sigrid
med sin gamle beskyddare gick slunda oantastad sin vg fram; och nr
stundom en vaktkarl frgade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans:
"till en sjuk", och s lt vakten dem passera. Nr de hunnit p yttre
borggrden, stadnade Hans och sade: "Nu mste jag dock sga eder,
jungfru, att eder vntar en syn, som torde bli svr att se. Bed nu
Gud om styrka fr edert unga hjerta. Det r icke min son, som ligger
dende i mitt qvarter, utan en annan."

Sigrid svigtade: "Hans, fr Guds skull, hvem, hvad? --"

"Ja, tyvrr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det r unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu
r ensam. De frre knektarne ro borta, och de svenska knektarne ha
nnu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de vl nu snart.
Jag har frbundit honom s godt jag frsttt. Jag ville ej sga
eder frut huru det var, ty gamlas gon se stundom igenom de ungas
hemligheter, och s fruktade jag, att J, af oro och otlighet, ej
skulle haft styrka att flja mig hit, om J vetat det vrsta." Sigrid
hrde ej mer. Med bleknad kind, men med brdskande steg, hastade hon
fre den gamle in i det betecknade rummet. Enevald lg p en bnk,
nstan sansls; men nr Sigrid intrdde, lyfte han matt opp sina
gon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig fver
honom och ett sagta "Sigrid" svfvade fver hans bleknade lppar.

Ngra gonblick frgingo. Med stark anstrngning reste sig Sigrid och
sade: "Hr kan han ej ligga. Han mste f bttre sktsel och vrd,
bttre bdd. Hr kan jag icke stadna fr att skta honom. Vi mste se
till att f honom buren in till staden. Jag stadnar hr s lnge. G,
Hans, bjud till att fr penningar och goda ord f brare."

"Jag fruktar detta blir omjligt. Vakten lter oss icke bortfra en
srad officer af garnisonen."

Sigrid vred sina hnder i ngest. "Vi mste, Hans, vi mste. Han kan
icke uthrda hr p denna trdbnk och med den sktsel han hr kan
f. Fr Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gr allt som r
mjligt. Jag stannar hr s lnge."

Hans gick, ehuru med ringa hopp att ngot kunna utrtta, och Sigrid
gaf nu sina trar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet fll fver
den sjuke. Sigrid lyckades dock att terkalla honom till sans,
medelst baddningar med vatten ur ett trdstop som stod p bordet.

Nu terkom Hans. "Ingen mjlighet, jungfru, hertigen har frbjudit
att ngon, hvem det n vara m, kan f lemna slottet utan hans eget
tillstnd."

"O min Gud, han dr, han mste f bortfras, jag mste f vrda
honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag gr till hertigen."

"Kra, unga jungfru, det kan ni icke vga. Det fordras starkare sinne
n edert, att tala vid honom. Det har mngen rask karl varit rdd
fr, och J, med edert tysta och stilla vsende, skulle alldeles bli
bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."

"Jag mste. Vrda _honom_! Jag gr!"

Sigrid lutade sig ett gonblick fver den sjuke, som ej hade nog
sans, fr att veta hvad som fregick omkring honom, derp hastade
hon bort, tillbaka fver borggrdarne, opp fr vindstrappan i ena
slottstornet, och vakterna sgo frundrade efter den bleka, hastande
flickan. Ingen hindrade henne att framg. Hon syntes g med sdan
skerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa
fram, att ingen kom sig fre att frga med hvad rttighet hon s
fritt frdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men
vid vindstrappans slut stod en post vid drren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gng och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."

"Jag mste tala med hertigen."

"h h, ndvndigt! tala med Hans Fursteliga nde! Det r omjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."

"Hindra mig icke, fr Guds barmhertighets skull. Skulle vl Hans
Fursteliga nde kunna straffa er, fr det ni ville lta en stackars
flicka g in i hans allrayttersta rum?"

Sigrids bner voro ffnga. Frgfves anvnde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vgade icke inslppa den bedjande, huru gerna han
n velat.

Fr hvarje frloradt gonblick steg Sigrids ngest hgre. Vnda om,
med ofrrttadt rende, kunde hon icke. Slutligen hrdes steg komma
uppfr trappan, de nrmade sig allt mera. Det var en af hertigens
tjenare, som i handen bar en silfverbgare och tfljdes af en
tjensteqvinna, brande en kanna psande l, det hon, p tjenarens
befallning, just hade tappat ur den bsta ltunnan i slottskllarn.

"Ses, hr just innanfr denna kammardrr fr hon stlla kannan p
bordet och g sin vg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nde detta stteliga l. Det mste man medge, att icke lter detta
let det gamla bolets rykte komma p skam. Icke var det underligt
att salig drottningen Kathrina hraf drack lika gerna, som hennes
herre, hgst salig Hans Majestt, konung Johan."

"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "lt mig bra in let."

Anna var hgst nyfiken att f titta in i hertigens rum, s att hon
gerna hade tlydt befallningen att uppbra let, men nr hon sg p
Sigrid och varsnade den ngest, hvarmed denna bad att f aflsa henne
i tjensten, s svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna
gtt sjelf, men s J ser ut, har vl ingen hjerta att neka er, som
alltid r s frdig att gra en hvar till njes. Men kannan r tung
fr en sn liten fin hand, m hon veta, jungfru."

Sigrid grep ifrigt kannan och fljde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde ngon anmrkning. S snart hon intrdt
i rummet, befriade tjenaren henne frn sin brda, och vntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, ftt tillfredsstlla
sin nyfikenhet. Men i dess stlle pekade Sigrid p en drr vid
hvilken stod en annan tjenare och frgade: "r Hans Fursteliga nde
der?"

"Tyst, tyst! Der ro herrar, och i rummet der innanfre r hertigen
sjelf. Nu mste ni g bort, att ingen kommer och trffar er hr."

Sigrid stod qvar, betnkande huru hon skulle kunna stlla till,
fr att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt
ifrigare att bege sig bort, och var hgst frlgen d hon ej tlydde
honom. Att stadkomma ngot buller, vgade han alldeles icke.
Hrunder ppnades den inre drren och en gammal herre uttrdde. Hans
understtsiga figur rrdes fram t golfvet med bastanta steg och
ngot krkta knn. Den mrke, barske mannen syntes icke mycket kunna
vcka Sigrids frhoppningar om hjelp, men i blicken lg dock ngot
vnligt och frimodigt. Sigrid vnde sig till honom och bad med lg
rst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne
tillstnd att ur slottet fra en svrt srad, eller om han ej kunde
tillta detta, att han d ville utverka det hon finge g in till
hertigen fr att bedja honom sjelf derom.

Med ett vnligt gonkast p den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nde har frbjudit att bortfra ngon srad
officer. Man vet nnu icke hvad han fver dem besluter. Allts, vore
han n eder fstman, ssom det synes mig, s kan nu hrvid intet
gras. Och hvad angr att f bnfalla hrom hos fursten sjelf, s
torde det fga hjelpa. Icke heller vgar jag bedja om att f infra
eder. Hans Furstliga nde hr visst en och hvar af trogne svenske
mn och qvinnor, som hos honom vilja ska rttvisa, men vill icke
besvras af husets folk och deras bner och klagoml, ty de hafva
icke gjort sig sdan nd vrdiga. G derfre bort, unga flicka, icke
hrer hertigen eder."

"Ack, hvad har vl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans
Fursteliga nde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf
en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."

Den gamle krigarn strk sig om sitt gra skgg. Han blef varm vid
tanken p hus och hem. "N, s st nu d der vid drren och vnta s
lnge. Hans nde gr rttnu hrigenom. Frsk d om ni kan f honom
att hra eder."

Vnta, hon mste vnta! Och hon knde med ngest hvad Enevald led fr
hvarje gonblick och huru mjligen hans lif berodde af snar hjelp.
Hon tyckte sig knna, huru de smrtor som anfllo honom, skuro genom
henne sjelf i hvarje gonblick. Men hon mste dock vnta, ngon annan
utvg gde hon ej. Hon mste ju, tillochmed, anse fr en lycka att
henne tillts att vnta; och dock blef denna vntan henne fr hvarje
gonblick mera olidlig.

Tjenaren hade emellertid slagit l i bagaren, och infrt den i de
inre rummen. Derifrn terkom han och stllde sig fven att vnta
invid lkannan, som qvarstod p bordet. Nu hrdes liflig rrelse i
rummet invid, drrarne slogos opp och ut trdde ngra herrar, bland
hvilka den, som syntes frmst i raden, bar en jernhammare i handen.
Det ljusa hret, den hga pannan, fver hvilka tre glesa lockar lgo
platt tillkammade, fr att dlja att den var kal, den bjda nsan,
de skarpa bl gonen; allt instmde med den beskrifning, Sigrid hrt
om hertig Carl, s att hon ltt gissade att det var denne strnge
herre, som hon sg fr sig. Hertigens blick fll genast p tjenaren
och lkannan. "ren J icke, som vanligt, slsare och leskndare!
Str icke der, nu ter, en hel stor drickeskanna med prktigt l och
andfalles? lebultar ren J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg
om att let hlles godt. Stlles det sedan andfallet p bordet, s
grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sdan soppa man kokar,
m man supa, och den som grinar t let, han m dricka vatten. Se
till, Gran du, att detta prktiga let der, icke fr frstras, utan
ordentligt sls i muggarne, som stllas p svennebordet." Han tycktes
erna tillgga nnu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fste
med ngon frvning en skarp frgande blick p henne. Ett gonblick
bfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade
hunnit yttra den frga, som syntes svfva p hans lppar, fattade
hon mod och trdde ett par steg fram. Derp bjde hon kn och sade:
"Ndige herre, vrdigas frlta och bnhra!"

Temmeligen vnligt sg hertigen p den unga flickan, fver hvars
anlete hvilade ett drag af s djup smrta, men tillika s mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nstan ofrenligt med ansigtets
milda, barnsliga drag.

"N, hvad begr du, unga flicka", frgade hertigen uppmuntrande.

"Att Eders Furstliga nde tcktes ndigst vilja tillta mig att lta
ur slottet bortfra min trolofvade fstman, Enevald Fincke, som
ligger srad och dende, p det jag m f vrda honom."

Hertigens gonbryn sammandrogos ltt och kring munnen tecknades ngra
skarpa drag, d han svarade: "En af upprorshopen allts. Ni hade,
jungfru, gjort bttre, om ni frut rdt honom att icke stta sig opp
mot sin lagliga fverhet. Nu m han st sitt kast. Skall jag rdda
honom frn den nd han, genom sitt eget onda uppfrande, kastat sig
i? Som man bddar t sig, s fr man ligga. Huru mnge af de fattige
bnder i sterbotten hafva icke ftt ligga i vanvrd och d, fr
finnarnes frrderi. Han m nu sjelf f frska hur godt det gr."

"Ndige herre, vgar jag anmrka, att Enevald Fincke nstan icke
varit i strid emot bnderne. Han har frst nyligen ingtt i
krigstjenst."

"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppst emot konungen, riket
och mig. Men hvem r ni sjelf, unga jungfru, som vgar fra ett s
fritt sprk?"

"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."

"Jas, sledes dotter till Flemingens gode vn och tjenare! Han, som
i alla vgar sttt vid blodhundens sida! Kttmnglarens springpojke!"
Hr brjade han att lta den hammare han bar i sin hand, falla emot
inre sidan af andra handen och liksom sl takten till sina ord.
"Tycker hon, jungfru, att jag har skl att vara henne blid fr att
hennes far alltid hllit med Svedjeklas, den svarte bofven, och
varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin
lagliga fverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med
nl och trd lappa den skadan, som s mnga menniskor lidit till
lif och lem, fr deras skull? Herr Erik har icke frfarit som en
rlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja nnu sedan
Klasen ndtligen gick dit han hrde, s har han hllit fort i sin
upproriskhet. Hvilket allt den allsmktige Guden, som en rttvis
domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stngt herr Erik
med andra frrdare frn slottet, som katten frn mjlken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bnderne ifrn att komma och klaga
fr mig, nr Flemingens ryttare frtryckte dem och ej lemnade dem ko
eller so? Hvem var mera nitisk n han, att hindra trogne underster
ifrn att komma fver till Stockholm, fr att med de frige rikets
stnder rdgra om konungens och rikets bsta? Hvem var det, som mera
n han, alltid srjde fr att mat icke fattades fr den blodsugarn
Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de ftt svlta, s hade de
minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattrget. Hh!"

Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede
stegrades genom upprknandet af de skl, han ansg sig ga att
harmas, och hammarn fll numera icke i handen, utan fr hvarje mening
slog han ett allt skarpare slag i bordet, s att det skrllde. Han
tycktes liksom borra gonen i Sigrid.

Mngen stark kmpe hade bfvat fr Carls vrede; att den unga flickan
ej utan frskrckelse kunde se den, var naturligt, men fvertygelsen
om att Enevalds lif berodde p det svar, hon nu skulle f p sin
bn, ingaf henne mod att icke svigta fr den strnge herrens hetta.
Hon tog nu, med bfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden sger,
att Eders Furstliga nde r en mot den ringe rttvis, om n strng,
herre och Eders nde skall visserligen icke straffa mig fr hvad jag
icke kunnat r fr. Om nu Eders Furstliga nde icke tillter mig att
rdda min trolofvade, s r det jag som straffas; ty han, en riddare
och dling, skattar vl icke sitt lif allt fr hgt, men jag stackars
unga flicka, som mste se honom d, utan att kunna hjelpa honom,
jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders ndes fursteliga geml
hr, till henne ville jag vnda mig; hon skulle veta och frst huru
dyrbar fr en qvinna den r, som r hennes allt. Hennes hjerta skulle
visst icke kunna motst en olyckligs bn."

Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sgo smleende p
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af s enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf sg icke utan ett visst vlbehag
p den unga flickan, som s djerft frde sin talan. "N, lofvar du
p din trolofvades vgnar, att om han nu rddas, han sedan skall
frblifva sin lagliga fverhet trogen?"

"Eders nde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara rlig
och sann! Kan vl en qvinna frm sin make att lyda henne? Kan vl
tjenaren befalla fver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga
nde, s visst som Gud engng skall vara barmhertig emot eder."

Nu steg den gamle mannen, som frst talat vid Sigrid, fram till
hertigen och sade: "Eders Furstliga nde behagade gifva mig ngra
ndiga ord fr de ringa tjenster jag gjort vid fstets intagande och
lofvade hafva mig med ngon belning i minnet. Vrdigas Eders nde
nu, om jag ngon ln anses vrd, att belna mig medelst beviljande af
denna unga flickas bn."

"Kre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J fr
vnskap fr henne?"

"Jag ser henne i dag fr frsta gngen och har till henne ingen
frbindelse, men hon rr mitt gamla hjerta."

Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begran eller icke,
hann Sigrid nnu ej f veta, d med detsamma en tjenare anmlte att
Stjerntydaren, som hertigen ltit kalla opp p slottet, nu hade
anlndt och vntade p att f fretrde.

"Aha", sade Carl, "lt honom komma in, vi vilja genast profva hvad
han duger till."

Mster Sigfrid Aronsson Forsius infrdes och stadnade under djupa
bugningar vid drren, men sg ej nu s bortblandad ut, som den afton
d han upptrdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa
sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga
derp, att han icke blefve frsagd. "Jordens vldige", sade han vid
sig sjelf "hvad ro de dock annat n stoft! Infr vetenskapens heroer
m du bfva Sigfridus, de som vldige ro i andens rike, icke infr
desse materiens trlar, som kalla sig jordens store. Deras makt r
blott en flgt i knen mot den storm, som beherrskas af de hemliga
vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag vcka med
sanningens ord." Under dessa tankar intrdde mster Sigfrid nu.

"Vlkommen, mster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof
p eder bermda skicklighet att sp i hnderna. Sp nu fr mig hvem
denna unga flicka skall f till man?"

Mster Sigfrid steg fram, tog med en vnlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med lg rst fr att ej hras af ngon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Trnan r fager och hjertat
skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon nd."

"Ogift, J torde ltteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
t."

"Nej, det kan en hvar, om n fga i chiromantin invigd, se huru
hennes _linea vitae_ lper ut i rets fjerde hus, utan tt korsas af
ngon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"

"h h, mster, J ren en dlig spman." Derp vnde han sig till
Sigrid sgande: "N vl, J mgen nu bortfra eder fstman och vrda
honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar
henne, s tnker jag mster Sigfrid skall f lng nsa med sina
profetior. Akten eder vl, mster, att ej i edra almanackor prata
dumma prognostiker om adel och frnmt folk, som J icke ren vrdige
att kyssa p deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter
icke packa och rtta, s skall jag visa eder hvar David kpte let!
J gode herrar Stjernetydare, m icke tro, att J kunnen rifva ner
stjernorna nd."

dmjukt svarade mster Sigfrid: "Eders Fursteliga nde tcktes icke
illa upptaga, hvad jag i vlmening ltit pskina om ffnga och
yppighet bland de hga, och icke heller misstro min spdom om jungfru
Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."

Hertigen, som ingalunda var fri frn sin tids tro p stjerntyderi
och spdomskonst, knde sig nstan bragt ur concepterna genom mster
Sigfrids trygga sprk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat fver den lrdes frmtenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
hrfre hade han nu ftt sin tillbrliga npst, och d hertigen just
icke ansg honom med oskl hafva skrifvit om adelns ffnga och
yppighet, s var fursten i sin sjl ej missnjd med de sanningar den
ftt hra af mster Sigfrid. Sker om sin spdomsfrmgas plitlighet
syntes ock denne vara.

"N, mster Sigfrid, kunnen J nu sga mig ngot om mig sjelf d?"
frgade Carl efter en stund, betnksamt.

Mster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derp, sg nrmare,
lade sin hand fver gat och sade slutligen: "Tcktes Eders Furstliga
nde tillta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad
jag i eder hand lser, vgar jag icke lika fritt uttala, som en ung
flickas giftas de. Jag r rdd att sga mera, n jag kan frsvara.
En krona fller ltt ett hufvud, om n blott spmannens. Det r
ndigt, att frst se om stjernorna besanna, hvad handens linier sga."

Hertigen ryckte till. Om en stund frgade han: "Tror J ock fast
och orubbligt hvad i lsen i menniskors hnder och i stjernornas
stllningar?"

"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och
som utstakat banan fr stjernorna p fstet!"

"Men kunnen J ock lsa rtt? Frstn J. hvad J lsen, eller r det
kanske idel falskhet dermed?"

Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen
lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qvfde den snart
med att sga till sig sjelf: "Lttast bevisas, af misstanke om
odelhet, det sinne som rder inom menniskan." Hgt yttrade han intet.

"Nvl", sade nu hertigen. "Ni m lsa i stjernorna fr mig. Och
dock vill jag icke obetingadt lita p edra ord. Ett prof vill jag
hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dmden brudkronan af, r
hon icke gift inom fem r hrefter, s antager jag eder till min
stjerntydare." I sin sjl tilllade han: "och riksastronom;" men
tillade sedan ter hgt: "r hon dessfrinnan gift, s magen J vakta
eder fr att fuska i ett handtverk, som J icke frstn. Detta r
icke lng prfvotid, men skulle hon ock nnu sedan komma eder spdom
p skam, s kan jag vl nnu d hitta p att lra eder, det icke
allenast J hafven underliga konster fr eder, utan att ock jag har
krut, som intet smller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen
J mitt horoskop redeligen stlla, och s vele vi se till, att eder
s lnge allt bitrde gifves, som J kunnen stunda och vilje vi vara
eder en ndig herre, s lnge vi se eder det frtjena."

Sigrid hade aflgsnat sig genast nr hon erhll hertigens lfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne ltt, att f
bde br och brare, och innan kort var tget frdigt att vandra bort
frn slottet med den sjuke.

Mster Sigfrid hade blifvit ngot uppehllen genom tvenne unga
officerare, som ndvndigt ville, att han skulle sp dem i hnderna.
Mster Sigfrid varnade dem fr att lttsinnigt missbruka konstens
helgd, och ville ej g in derp. Emellertid hade Sigrid, med
tillhjelp af gamle Hans, hunnit f det bedrfliga tget s lngt i
gng, tt det just i sjelfva porthvalfvet mttes af mster Sigfrid.

"Se, hvilket lyckligt mte! J, mster Sigfrid, skolen visst med
godhet sga mig, stackars flicka, huru jag br bete mig fr att f
den sjuke rigtigt frbunden och vrdad. Jag frstr mig vl litet
derp, men r s oerfaren. Finnes hr ngon skicklig brdskrare, s
ville jag helst anlita en sdan."

Mster Sigfrid lofvade villigt att bitrda Sigrid med rd och dd,
men d invnde Carl Lennartson, som medfljde till yttersta porten:
"Kan ni, mster Sigfrid, vilja taga eder att hjelpa denne unge,
sjuke herre? Kan ni gra det af redligt hjerta, d J veten hvad derp
beror?"

"Unge herre", svarade mster Sigfrid. "Var sker derp, att hvad som
r bestmdt, det sker, och ringa menskliga tillgranden frndra icke
ett str. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att gra hvad jag kan,
fr att denne sjuke herre m blifva frisk, och r fullt fvertygad
om, att hvad som r frut sagdt, skall lika skert ske, som om jag
i detta gonblick sloge honom ihjl. Dertill kunde hon vl ock med
dessa fagra gon hitta sig en annan fsteman. J synens mig icke ens
sjelf se s okrt p henne." Carl Lennartson rodnade och pskyndade
sina steg fr att upphinna Sigrid, som medan han talat med mster
Sigfrid, hunnit jemte bren utom porten.

"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu fr jag ej
lngre det njet att vara eder till tjenst. Det fgnar mig att kunna
lemna eder i ett s godt beskydd som mster Sigfrid Aronssons."

Sigrid tackade med ngra ord sin unge riddare, och tget fortsattes
t staden s fort, som den sjukes tillstnd det tillt.




XXIV.


nnu fll icke hertigens hmnd blodig fver hans motstndare, men
oqvdins ord och tillochmed stryk sparades icke.

Fru Ebba och hennes dttrar, fru Elin Stlarm och de flesta andra
frnma fruar, som funnos p slottet bortfrdes fngna till Sverige.
Till beflhafvare p bohus, frordnade hertig Carl fven nu en
Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den
nyss utnmnde beflhafvaren bad i dmjukhet, att Hans Furstliga nde
mtte befria honom frn den ansvarsfulla tjensten. Konungen hll
honom redan misstnkt och skulle mjligen ondigt anse, om han toge
sig beflet i bo, utan hans frordnande. Men hertigen lt ingen
undskyllan glla, och frklarade, att som en redlig kunglig majestts
och kronans underste, finge Fleming icke neka att gra sitt bsta
i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig fr att
omhndertaga fstet, skulle han det ock honom genast tillhanda
hlla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der
fosterlandet eder behfver. Jag tager Glid till vittne upp huru jag
vnligen och krligen alltid riket tillhanda hllit t hans kunglig
majestt, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf
komma och fra regimentet. Men han lter sig frvillas af upproriske,
som frtala mig och hans sanna vnner; men skall dock visserligen
herren Gud de onda p skam komma lta; och magen J ingen annan n
t konungen sjelf i egen person fstet fverleverera, eller ock t
dem, som af mig dertill med fullmagt frsedde ro; men manneligen
utestnga denna frrdareligan hr i Finland. Vga de att frska
rra p sig en gng till, s skola de f frska huru det har sig
att lpa hufvudls, om msterman nnu har ngon slipsten qvar. Fr
denna gngen vill jag hafva frdrag som en ndig herre, och lta nd
g fr rtt; men hjelper ej det, s finnas bastrep nog till att ge
dem halsdukar af, och skall dervid icke behfva hushllas. J stannen
allts nu hr, och tillsen det slottet hlles mig och konungen troget
tillhanda."

Fleming bfvade fr det kinkiga uppdraget att tjena tv herrar. Han
visste allt fr vl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt
uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, s var han
dock hans sak trogen. Men att st gent emot hertig Carl och neka
att lyda hans befallningar, vgade han icke. Han gde icke eller
sin frndes orubbliga trohet och objliga redlighet, som icke
tillt ngon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade slunda, som
beflhafvare, p det numera hgst dligt frsedda fstet, derifrn
hertigen hade bortfrt de bsta kanonerna och der munfrrdet var
frtrdt.

Att frsvara det mot Stlarm och finnarne, torde vl hafva varit fga
grligt, men frsktes ocks icke, det fverlemnades genom dagtingan;
och innan tv mnader frlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stlarm ter p bo slott ssom hgste beflhafvare i landet.

ndteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsnkta
i den, i Pargas kyrka vntande grafven. Sedan den hunnit bli frdig,
hade tiden varit alltfr osker, fr att fru Ebba skulle kunnat vga
franstalta om den stora hgtidligheten. Under belgringen blef det
omjligt och slutligen hade hertigen strngt frbjudit begrafvandet
af den dde. Men nu blef det den frsta omsorgen, sedan konungens
anhngare ter inkommit p slottet, att med pomp och stt fra den
fordom s mktiges lik till sin hvilostad.




XXV.


I sin lnstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter
myntmstaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk,
hennes son af frra giftet, stod framfr henne p andra sidan om
knyppeldynan. Ynglingen var af en sllsynt sknhet och fven i
modrens drag syntes spr af, att hon fordom varit vacker, men dragen
hade nu blifvit skarpa och hrda och hela figuren kantig. Mycken
skrpa lg i hennes ga, men den var dock nu betydligt mildrad genom
det vlbehag hennes modershjerta mste knna, d hon blickade p
sonen, hvars kraftfulla gestalt och lifliga drag talade lika mycket
om helsa och styrka, som anletet om fgring.

"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den hga ran att f detta
frnma sllskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag r
sker p att de, ehuru fngar, som ntt och jemt ha Hans Furstliga
nde att tacka fr, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att
befalla i huset. h ja, min gunstiga fru Ebba, har ran att knna det
sturska Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit
i slgtskap med kungahuset, tro de sig rtt sjelfva vara kungar."

"Men, min mor, nnu frstr jag icke hvarfr det Flemingska
herrskapet skall hit i huset."

"Mig synes ltt att frst", svarade fru Margaretha strft, "att fru
Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understtt
sig att frsvara bohus emot Hans Furstliga nde, icke kan f
strafflst drifva sitt ofog."

"Icke frgar jag om den strre eller mindre rttvisan af hertigens
mtt och steg, utan hvarfre dessa damer skola frvaras hr i vrt
hus?"

"Emedan Hans Furstliga nde s befallt. Hvad annat?"

"Hafven J d, mor, tagit eder befattningen att vara fngvakterska?
Detta synes mig illa och skymfligt. Icke r detta hus ett fngelse,
och icke J en fngvakterska. J mtte vl icke g in p denna
hertigens stundan?"

"Hans nde har hrom tillsagt t Jrgen Bahr, och hvad min herre och
man i mitt stlle lofvat, det vill jag uppfylla!"

"Herr Jrjen m vara eder herre, men det fvergr hvad han har rtt
att befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fngelse."

"Min son, betnk, att du talar med din moder och kom ihg den vrdnad
du r henne skyldig. Det gr mig ondt att behfva pminna dig hrom."

Denna pminnelse gjt genast lugn fver Welams uppsvllande ifver.
Han knde sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att frg sig mot
modren var alltid nog fr att svalka honom, s snart han knde sig
bli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande
rst: "Min morkr, kunnen J icke ndra detta beslut?"

"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nde har
frordnat, och mig synes bst, att s sker. Jag r fvertygad om, att
det skall lnda dig sjelf till fromma. Dessutom tnker jag visst icke
frdmjuka mig infr dessa damer, s att du kan vara helt lugn."

"Att bra aktning fr de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett
hrdt de, icke r ju det att frdmjuka sig, moder!"

ter en stund teg den unge Welam och gick lngsamt fram och ter p
golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade:
"Mor, jag tminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon
till Hufvesta. Ni m anvnda mina rum fr edra gster, om s fordras,
fr att de m f det beqvmare och mera enligt sin brd. S lnge min
faders hus r ett fngelse, bor tminstone jag icke der. Frlt mig,
morkr, jag kan icke finna mig der. Men d ni en gng tagit er denna
ledsamma sak, s hoppas jag att ni tminstone gr hvad ni kan, fr
att edert hus m blifva fr dessa damer en s drglig vistelseort,
som det r mjligt, och att ni behandlar dem som gster och icke,
mera n oundvikligt r, lter dem knna att de ro fngar."

"I sanning, det mtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vrt
hus med detta frtroende, d det genast medfr den pfljd, att
min son glmmer sig nog lngt, fr att vilja undervisa mig i mina
skyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag knde innan du blef
fdd."

Welam bugade sig fr sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu
far jag till Hufvesta. Vredgas icke p mig nu, morkr, nr vi just
skola skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vrdnadsfullt och
fick af sin mor en krleksfull blick och ngra vnliga ord till
afsked.

S hgt n fru Margaretha lskade sin son, s glmde hon dock aldrig,
att af honom fordra den djupa vrdnad, frldrar denna tid ansgo sig
ga rtt till af sina barn, fven sedan de voro fullvuxna och utgtt
ur frldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men infr sin mor var
han nnu den dmjuke, vrdnadsfulle gossen.

Herr Jrgen Bahr ville han deremot icke anse med sonlig vrdnad och
dmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha ter
stod nu, mera strngt n ngonsin, p sina rttigheter emot sonen,
sedan hon sjelf brjat finna det svrt, att uppfylla sin sednare mans
fordringar p dmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, ssom det
ofta gr menniskor af mindre delt sinne, att de p den, som str
under deras vlde, hmnas det frtryck de sjelfva lida, ehuru sdant
oftast sker omedvetet.

En stund efter Welams afresa intrdde Jrgen Bahr till sin hustru,
nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vnligt: "Sger du
till t Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvra mina
ftter."

Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. Nr hon terkom, nedsatte
hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol
i det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min frnka, har bjudit mig
till sig, hon ernr lta dpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna
g till henne, om s passar."

"Jag mste sjelf g ut i afton, och bda kunna ej vara borta, ifall
fru Ebba skulle hithemtas under tiden."

"I afton. Vill du lta mig veta, hvilken tid du gr ut?"

"hja, kanske klockan omkring fyra."

"Innan den tiden kunde jag mycket ltt vara hemma."

Jrgens blick mulnade, han teg, men sg ond ut.

Fru Margaretha sade ej heller ngot vidare, utan gick att stta sig
vid knyppeldynan och brjade reda sina trdar. En stund tego bda.
Lisa inhemtade tofflorna. Slutligen trdde Jrgen dem p sig och sade
med detsamma: "Jag ref i ons ett hl p min grna rock, det behfver
lagas."

Fru Margaretha gick fr att hemta rocken. Nr hon terkom, framtog
hon en korg, deri en mngd nystan frvarades. "Dessa passa ej i
frgen", sade hon nstan vid sig sjelf.

"Du kpte ju grnt silke hromdagen, sg jag", sade mannen.

"Ja, det finnes hr, men det r fr ljust, det duger icke. Men jag
vet att krmarn hr midt fver har att slja silke, jag skall hastigt
g dit och vlja ngot passligare."

"Du tnker sledes icke foga dig efter min nskan, att du m stadna
hemma", sade Jrgen, med sammanknipna, darrande lppar.

"Jag frstod icke, att du hade ngot emot, det jag fr ett rende
skulle p ett gonblick g tvrs fver gatan, och det r ju till din
rock, som silket behfves", svarade fru Margaretha, som brjade knna
trar stiga opp i halsen.

"Lt Lisa g", svarade Jrgen bestmdt, med vredgad rst. --

Mycket dmjukare, n man skulle ansett mjligt fr fru Margarethas
kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke frstr att
vlja."

Att mannens vrede nu steg hgt, sg hon p lpparnes darrning, men
hade svrt att frst, hvarmed hon s retat honom. Utan att dock
vga yttra ngot, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken,
lemnade t henne silket och bad henne g i krmarns bod, fr att kpa
mrkare silke, och vlja det i frgskiftning lika rocken.

Fru Margaretha vgade ej stta sig fr att frska reda sin
knyppling, ty hon visste att mannen skulle anse det som
ouppmrksamhet emot det arbete, han lagt henne. Hon satt derfre med
rocken i famnen till dess Lisa terkom.

"Hvad tnker du p, flicka", sade fru Margaretha frsigt, och med en
slags beltenhet omfattande tillfllet att f lta emot ngon den
harm utbryta, som brjade koka inom henne, "ser du d inte, att det
der silket r ljusare, n det du fick till prof, och du skulle ju
kpa mrkare."

"Silket r ju rtt bra likt", infll Jrgen, "men du r alltid
otlig, hvem kan gra dig i lag."

Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men
arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska
synbar. "Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jrgen, nr
frun lemnade honom rocken. "Det synes nog p arbetet, hur villig du
var att gra det."

Fru Margaretha vgade ej invnda, det hon gjort sitt bsta och att
silkets frg var anledning till att det syntes; men den orttvisa
beskyllningen fr ovillighet sjd i henne.

Jrgen Bahr fortfor nu en lng stund, under tystnad, att lta
gungstolen g. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade
Jrgen torrt: "Fru Ebba och hennes dttrar torde snart vara att
frvnta, blir allt i ordning?"

"Jo, snart hoppas jag allt r stlld enligt dina ordres. Welam for ut
till Hufvesta. Han erbjd sina rum, fr att de fngna damerna skulle
kunna f mera utrymme, efter hans rum just stta intill deras."

"Du kan ju taga dem alla."

Fru Margaretha sg p sin man, fr att f reda p, om det var s hans
verkliga mening; men han vnde sig ifrn henne emot fnstret. "Skall
jag d lta bortfra alla ondiga mbler ifrn dessa, liksom ifrn de
andra bda rummen?"

Nu vnde sig Jrgen om, och fru Margaretha sg att han var nstan
blek af vrede: "Jag vnner du late bra bort dig sjelf frst! Fr
jag ngonsin ha en ofrbittrad stund fr dig? Jag var s enkom njd
och glad, nr jag kom hem; Hans Furstliga nde var mig s srdeles
ndig, och hade ltit kalla mig, fr att ge mig ngra befallningar
om de fngna fruntimmerna. Jag var s upprymd och tnkte f prata en
frtrolig stund hos min hustru. Men det hade jag bort veta frut, att
din motspnstighet alltid skulle frderfva hvarje glad stund."

"Min Gud, hvad r det d, som jag sagt eller gjort", frgade ngsligt
fru Margaretha.

"Det frsts, du r oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog
af gammalt! Hvad har du vl annat gjort, n motsagt mig hela tiden,
sedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du r skyldig din
man, den synes du rakt ej veta af. Fr husfredens skull, ger jag
efter i det lngsta. Det r vl derfre du ocks aldrig vill ge med
dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tla
motsgelser af sin hustru, sdana du nu i dag ock hllit p med."

"D ro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om
ej..."

"Det r s, ja. Jag knner den visan. Den sjunges alltid, att
mnnerne ro tyranner. Den har jag nog hrt."

"Ja, _om_ det verkligen r s, att ingen annan hustru fr flja sin
egen vilja s mycket, som jag, d ro, i sanning..."

"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lra dig
undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihg att du aktar dig
hrnst. Nr du hr, att jag rnar mig ut och vill ha dig hemma, d
har du ingen ro fr att du skall ut. Huru mycket knotter och ovsende
gr du icke, fr att jag ber dig laga ngra stygn p min rock! Och
nr jag redan i dag bestmt fr dig de tv rum, fngarna skola bebo,
d kommer du ter och vill stlla efter din nsa. Nej, Greta, passa
p att foga dig, det r tid p, att jag blir herre i huset."

Fru Margaretha teg, men hgt blossade rodnaden p hennes eljest bleka
kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skp
blifvit rtt stldt. Frun fljde henne, men stadnade sjelf ngra
minuter i farstun, hvarunder hon girigt insg den kalla hstluften.

"Hvarfre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska!
Detta vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man;
men hyckla och smila, den frtrycktas vapen, ha, jag fraktar dem.
Vlan", hr skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god
och lydig, jag skall hyckla, jag skall smila, jag skall slja min
sjl till list och elnde. Jag har dock varit rlig, om n kanske
stundom strf. dmjukare kan jag ej vara! Var jag d verkligen
uppstudsig i dag? Nej, nej, jag var det icke! Men jag skall smila,
jag skall ljuga, jag skall lta kalla mig god, till belning fr min
lgn. -- Ha, qvinnor, ocks jag fr ju qvinnor att herrska fver.
Ha, ha, fru Ebba, hvarochen r herre fver sin stackare, och nu r
ni min." Hon gick in i de rum, som iordningstlldes fr de fngna
fruntimmerna, och de anordningar, hon der vidtog, kade ingalunda de
f beqvmligheter, man bestmt fr dem.

Jrgen Bahr steg opp och slog ngra slag fver golfvet. "Ja,
giftermlet r en sck med mnga ormar och en l uti, huru hoppas att
just f tag i len! Sdana ro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner
man en, som r foglig och icke trter emot i det sista? Sedan den der
smulan ungdomsrosor r frbi, terst blott taggarne. Dumt att gifta
sig med en gammal qvinna. D fr man ej ens den der smulan fgring,
och hvad r sen hela slgtet vrdt. En hushllerska, som skter mitt
hus, kan jag kra bort nr jag vill; en hustru kan jag ej slippa.
Hvad vill man gra, man fr vl lof att dra sitt kors med tlamod.
Men visst skall frun lra sig lyda utan invndningar, dertill r jag
herre i mitt hus."




XXVI.


Lngsamt skrider tiden, men den gr dock framt fven fr fngen.
Om fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och slunda vinna
vlde fver henne, s hade hon alldeles missrknat sig. Fru Ebba
syntes knappt mrka de sm frtretligheter, som hennes vrdinna,
eller rttare fngvakterska, kastade i hennes vg. Icke heller
tycktes hon fsta sig vid de mnga umbranden, hvartill hon var
tvungen, d hertigen till de fngnas uppehlle icke bestod ngot, men
deremot alla dyrbarheter blifvit dem frntagna. Nr Fru Margaretha
infr sin man dmjukat sig och erknt sig saker till alla mjliga och
omjliga frseelser, och i djupaste vrdnadsfullhet jakat till allt,
hvad han talat, d jste ofta hennes sinne s, att hon velat i raseri
krossa bde honom och sig sjelf. Men hon skrattade d sitt hemska
skratt och gick in till sina fngna gster, fr att ge luft t den
qvfda branden. Men i sitt hga, sorgsna lugn satt fru Ebba otkomlig
fr hvarje stickord och hvarje frsk att reta henne. De unga voro
dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grt ofta af frtret, nr
fru Margaretha lemnade rummet.

Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utfrde
orubbligt sin en gng fattade fresats att skaffa sig ett mildare
bemtande, genom list och frstlld dmjukhet, d hon ej lyckats
behaga honom genom sitt rliga, om n ngot strfva och kantiga,
stt. Till sin frvning mrkte hon nu, att hon inom kort vann frihet
och makt, i stllet fr det fordna tvnget, och dock led hon deraf,
ty hon fraktade sig sjelf fr sin falskhet.

Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svr att spela. S hvarje
gng hennes man brjade tala om sin unge stjufson och med harm utfara
emot honom och klandra honom fr det han icke syntes i frldrahuset.
Att hra Welam beskyllas fr att ska dliga sllskaper och dylika
frebrelser, var en svr prfning, men fru Margaretha tminstone
teg, om n hon ej presist kunde frm sig att jaka med. "Det r
endast din vanliga sjelfvillighet, som gr honom omedgrlig. r
han icke mot dig mjuk som vax? Men du lter honom fortfara i sin
uppstudsighet, bara fr att frarga mig. Eller vgar du pst, att
han icke p din befallning skulle beska sitt frldrahem?"

"Jag skall bjuda till, min herre och man, att f honom hit. Behagar
du tillta mig att resa ut, fr att vidtala honom, s skall jag
frestlla honom att han har ortt."

Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha p vg. "Min son, min son,
skall jag infr honom bruka list och lgn! Aldrig -- Welam, min
Welam. Skall din moder hyckla infr dig. -- Aldrig! M mig hellre
drabba hvad som helst! Och dock mste jag ju sga honom, att jag
kommer till honom af lngtan att se honom blott, jag mste ju be
honom fr _min_ lngtans skull komma till hemmet p ngra dagar; och
det r ju dock icke sannt, att det r derfre jag ber honom komma,
utan fr att Jrgen s vill. Men sger jag honom detta, s kommer
han icke, och min herre har ju lagt mig att skaffa honom hem. Han
tl icke att Welain visar honom motvilja. Men r det d falskhet af
mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det r s, huru mycket jag n
lngtar, men fr _min_ skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O,
min Welam, tvng r s tungt att bra, att jag ej ens ville plgga
dig moderskrlekens! Dock, det mste ske! Min pligt r lyda -- jag
skall lyda, m Herren frbarma sig fver min sjl."

Fru Margarethas bn till sonen att dock komma hem, emedan hon ej
lngre frmdde sakna honom, mste villfaras, och Welam lofvade snart
komma, fr att drja hemma ngra dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt
lfte.

Akta dig, Welam, akta dig du unge, du skne, res icke till din
moders hus! stadna ute p ditt kra Hufvesta. Moder, moder, bjud
icke din son komma. Var vild, var motstrfvig, var blott denna gng
uppstudsig, flj blott denna gng ditt inres varnande rst. Fr icke
din lskling till dden!

Welam begaf sig fljande morgon p vg, fr att beska sin mor. Han
kastade sig p sin hst, men hans sinne var icke gladt och ltt, som
vanligt. Det tycktes honom tungt att beska sitt hem, nu ett fngelse
fr dla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde
lska. Han red framt, utan att ge akt p den bekanta vgen, d hans
hst skyggade, ryckte hftigt till och hade nra kastat honom mot en
stenhop, om han varit mindre god ryttare. Hrvid vaknade Welam ur
sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vgen och
som med sina besynnerliga rrelser och kastningar med armarna, hade
skrmt hsten.

En ung riddersman ansg sig st s hgt fver en person af folket,
att han knappt kunde tnka sig mjligheten af, det en sdan kunde
vga frsket att retas med honom. Welam var redan frut misstmd,
och att bli ml fr en gammal gummas gyckel, var mera n hans tlamod
kunde frdra. Med ett hftigt "ur vgen hexa", gjorde han en hastig
sats framt; men gumman, i stllet fr att g ur vgen, rckte ut sin
hand fr att fatta i betslet och rycktes af hsten ned, fll omkull
och tumlade i diket.

Welam gde dock icke nog af sin samtids frakt fr den ringa, fr att
rida bort och lemna gumman t sitt de; hans harm svalnade genast,
nr han sg hennes missde, och i detsamma kastade han sig af hsten,
fr att se om hon skadat sig.

"Hi hi hi, si p Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket.
Han kommer nog sjelf med nnu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men
hela boet r qvar nnu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom
ha de pinat och plgat till dds. h hh, s fager kind! Jo jo, den
r god att smeka t sotnsans flicka! Men blodig hands barn, smeker
med blodig hand."

"Underst dig att rra vid mig", skrek hon till vildt, nr Welam
rckte ut handen fr att hjelpa henne opp, och stod med detsamma
sjelf med ett hopp hgt p stenhopen. "G, g bara. Allt frdigt. Ock
Hufvesta! Frrderi ock kungamord, nesa och rels dd rufva der.
Hufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi
hi." Med detsamma var gumman frsvunnen i skogen.

Welam kastade sig ter p sin hst och hans sinnesstmning blef ej
bttre efter detta mte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada
sinne frgat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom s
rakt p lifvet, och liksom hans tid i frigt, tvekade han icke p den
skadliga inverkan, sdant kunde utfva. Snart glmde han dock alla
obehagliga tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och
innan han hunnit fram till Stockholm, logo redan hans strlande gon
lika frimodigt, som vanligt, under baretten.

Welam ansg fr sin skyldighet att beska de fngna fruntimmerna, d
han nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han n knde obehaget af att
just detta hem skulle vara deras fngelse. Han lt nu hos fru Ebba
anhlla om tillstnd att f gra sin uppvaktning.

"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin
syster. "Mig synes, att vi ha nog frtret af modren, utan att en
sdan der ung gk skall tycka sig ha rttighet att visa sig oartig."

"Sta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha s
fverfld p njen, att vi icke kunna tla vid en ungherres visit.
Han r rtt vacker och ser s galant ut, det sg jag i gr, nr han
red in p grden."

"Kra Hebla, du r d njd, bara du fr prata, det m sen vara med
hvem som helst."

Fru Ebba hade icke hrt sina dttrars samtal, och svarade endast:
"Kapten de Wyk r vlkommen."

Med ngon kld helsade fru Ebba den intrdande, Karin rodnade och
Hebla kastade en triumferande blick p henne, som om hon velat sga:
"Aha, ser du att han kan tla ses p."

Samtalet emellan de unga var snart i gng. Fru Ebba deltog endast
sllan deri. Men Hebla pratade lifligt och frskrade att hon
storligen knde sig i behof af att rra p munnen, hon hade denna tid
verkligen fruktat att frlora talfrmgan. Hon skonade nu hvarken
hertig Carl eller hans anhngare, och uttalade helt ppet sin ond
fver dem alla.

"Hebla", sade Karin med en min af tillrttavisande.

"Sta, snlla Karin, bli inte alls ledsen p mig. Nog vet jag att
Kapten de Wyk r vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men
om kapten de Wyk tycker att det r rtt att kungens folk och kungens
flotta lyda kungens vrsta fiende, s bryr jag mig alls icke om hvad
han tnker, utan jag sger helt tryggt, att det r ortt!"

"En s ung jungfru, och nd s strng", gycklade Welam, "men tycker
icke den strnga jungfrun, att d icke kungen sjelf kan eller vill
regera sitt rike, s r det bttre att lyda den som styr, n att gra
storm och oro i fderneslandet?"

"Ja, blott den som styr ville gra det rligt och rtt i kungens stad
och stlle, och icke ssom nu sker i kungens namn befalla myteri mot
kungen, och icke taga frihet och egendom frn kungens bsta vnner,
fr uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig frsvara
hvarken er eller er hertig."

Welam log t den ungas ifver, men kunde icke lta bli att ska
frsvara sig. Kathrina sade vl ingenting, men ehuru hon syntes vilja
stfja Heblas frisprkighet, s visste han vl att hon delade dennes
sigter och ogillade det parti hvartill Welam hrde. Han kunde icke
frklara fr sig sjelf, hvarfre han p ngot vis kunde oroas af
en ung flickas tysta missnje, han brydde sig ju ej ens om Heblas
helt klart uttalade klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att
Kathrina ogillade honom, han ville frsvara sig, och han ville att
hon skulle gilla hans handlingsstt.

Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gsterna i hans hem,
beskte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att ska gra
deras fngenskap drgligare, hvilket ock var s mycket behfligare,
som fru Ebba sjelf ndgades srja fr sina behofver, och det fr
henne mngen gng var svrt om medel ens till det oundgngligaste.
Welam lyckades att i hemlighet anskaffa tskilligt, hvilket fru Ebba
d ansg ssom ngon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha
ter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhlla ngra medel till sina
utgifter.

Ett nytt bekymmer brjade vakna hos fru Margaretha. Hon brjade
hos sin son varsna ett allt mer tilltagande intresse fr de fngna
fruntimmerna. Hon fruktade, det han skulle fatta tycke fr ngondera
af de unga damerna, men vgade icke derom yttra ngot fr sin man.
Hennes oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade
nu under loppet af flere veckor lyckats att gra honom till viljes.
Framgng i affrer hade gjort hans lynne gladt, och med frvning
hade hon mrkt, att hon nu i tskilligt kunnat flja sitt eget tycke,
emedan mannen ej befattat sig med att i saken befalla ngot. Hon
brjade redan tro, det hon hade lyckats i att vara honom till njes.
Skulle hon nu d ter reta honom?

Hos de fngna fruntimmerna visade sig Jrgen Bahr sllan, men
alltid p ett stt som gjorde att de mste tro sig i honom hafva
en vlvillig vrd, hvilken endast af undfallenhet fr sin hustrus
nycker, icke i allone srjde fr deras trefnad och vlbefinnande.

Jrgen Bahr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en lskvrd vrd
fr sina gster och gladt i deras sllskap gycklat fver sin svaghet
att lta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig
alldeles st.

"Hvad kra syster r fr en lycklig qvinna", utlt sig nu fru
Margarethas frnka vid afskedet, "den, som har en sdan man, m tacka
Gud. Men kra syster, jag r en gammal vn och mste sga sanningen
rent ut: hvarfre ser kra syster alltid s allvarsam och tvr ut
nd? Om ocks icke allt skulle g efter kra systers hufvud, s fr
hon vl ha tlamod nd. Har icke en man rtt att befalla? Kom ihg,
att kra syster skall vara tacksam emot sin man, r det icke han,
som bde klder och fder sin hustru. Och kom ocks ihg, att om han
ibland kan vara knottrig och ovnlig, s hvad vet syster om han icke
kan ha ngot bekymmer p hjertat, som ej syster vet af. Icke fr
illtyck, men jag har lnge velat sga er detta helt rligt, nr J,
kra syster, alltid ser s styf och glad ut."

Ett gonblick svfvade p fru Margarethas lppar att svara: "kan d
icke fven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, s vl som han kan
ha sina;" men hon svljde sina ord och gick in till sin man, den hon
nyss sett s vnlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med
allt det uttryck af vnlighet, som var henne mjligt att lgga fver
sina hrda drag, sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frgar:
skulle det vara dig emot att beg s, att de Flemingska fruntimmerna
fven kunde flyttas ut p landet till de andra finska fruarna?"

"Hvad r det nu ter fr krngel", frgade Jrgen.

"Jag tnker blott att det kunde vara s godt, emedan jag rdes att de
vilja omsnrja Welam med sina finska trollkonster."

"Hvad ondt kunna de gra den morsgrisen?"

"Jag fruktar, att han kunde fatta krlek fr jungfru Karin. En sdan
fattig och frnm hustru vore en fr dyr mbel i huset. All Flemings
egendom r ju konfiskerad."

"Har han d ej vett, du plr ju skryta med hans frstnd?"

"En ung man r ej alltid nog frsigtig", svarade fru Margaretha ngot
darrande p rsten, ty hon mrkte att i hennes ord lg en slags
invndning mot hvad mannen sagt. D en stund frflutit under tystnad
repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de
andra finska fruarna p Jders Ekhammar?"

"Icke ligger Ekhammar i Jders socken."

"Jag knner det ej alls, utan har blott hrt s sgas."

"Nej, det ligger i Kumla."

"Jas, kanske det ligger der."

"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du
str der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att
du har ortt, nej du strider till sista andetaget."

"Herre Gud, Jrgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger,
jag trodde s bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst
du sger att det finnes."

"Ja, det r just det frbannade, att du lts ge efter, men att foga
dig rent och rligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behll."

Fru Margaretha teg, liks hennes man; men med retad uppsyn gick han
ngra hvarf fram och ter fver golfvet. Slutligen gick han ut med
ett: "det r outhrdeligt" och slog drren hrdt i ls efter sig.
Frun lemnade fven rummet och gick ut genom farstun, der hon mtte
Hebla brande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.

"Jas, jag ser jungfrun gr sig till", sade frun.

"h, fru Margaretha ser nog till att vi ej f fr mycken oppassning
af tjenstefolket, och nr jag fr g ut om rummen s mycket, s bryr
jag mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."

"S tycker jag ock, att ej hgfrd nu r p sin plats. Jag tycker
ock, att man kunde lta bli att krma sig och ge sta miner t
ungkarlar."

P Heblas lppar svfvade ett hvasst svar, men hon qvfde det och
gick in, utan att ltsa hra ngot.

Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derp in till sig och kastade
sig i sin lnstol der hon betckte gonen med handen. En stund satt
hon s, derp sg hon opp, knppte hrdt ihop handen, som hon tryckte
mot brstet och sedan med en hftig tbrd slngde ifrn sig. "Ha,
det br nedt Margaretha! Hvad blir det af dig? hjo, det vet jag,
du blir en kring! Det r detta du blir, med stora steg. Mrker du
det? Min Welam, min Welam." De sista orden sade hon med djup knsla,
nstan med frkrosselse.

Efter en stund brjade hon ter: "Men dock mste jag frska lindra,
hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang
honom att lemna Hufvesta. Jag mste ju s. Men aldrig skall denna
stolta fru Ebba f den segern, att frkasta min Welam. Hon skulle
anse honom fr ringa fr sin frnma dotter. Denna omsorg, dessa
artigheter emot dessa jungfrur, och denna kld emot henne, som
jag lngesedan bestmt honom! Godt, det mste s ske. Krokvgar
skola ter fra till mlet, der raka vgen r stngd. Det brjar
g helt vandt redan slunda. Jag tar mig, jag blir helt lraktig",
tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarfr skall jag tveka att g
krokvgar? Jag var bara fr stolt att g sdana frr. dmjuka dig,
Greta, kryp krokvgar. Herr Anders kommer vl ren i dag, fr att se
efter om fngarna sitta hr qvar. N, n, jag skall vl hitta p att
f honom att skaffa dem hrifrn, dit pepparn vexer."

Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes
dttrars, kunde icke underltas, men vi lska ej att drja der och
lemna derfre fru Margaretha, utan att ens se huru hon stllde till
fr att befrmja de fngna fruntimrens frflyttande till annan ort.




XXVII.


F dagar sednare erhll fru Ebba tillsgelse att, jemte sina dttrar,
vara frdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya
vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jders socken.

Att fru Margaretha likvisst hade missrknat sig, kan man ltt sluta
deraf, att utrkningar af detta slag s sllan lyckas. Welam brjade
ter att till det mesta vistas p Hufvesta, och mnga dagar hade icke
frgtt innan han lyckats f reda p, hvart de fngna fruntimren
blifvit frda. Ltt fann han en frevndning att uppska dem i deras
nya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af
Kathrina med blossande kinder och af fru Ebba liknjdt nstan tvrt.

Welams besk blefvo allt ttare och fru Ebba sg dem med allt
mera missnje. Slutligen ansg hon sig ej lngre bra drja att
derom tala med sin dotter. En dag d Hebla tagit sig ngot litet
hushllsgroml i det yttre rummet, s att fru Ebba och Karin voro
ensamma i det inre, frde den frra talet p Welam de Wyk och sade:
"Mig synes icke godt, att denne unge man s ofta besker oss. Man
skall bertta derom, det r icke bra. Men nnu mera misshaga mig
hans tta besk af andra skl. Denne unge man r icke ett passande
sllskap fr mina dttrar."

"Huru s, morkr", frgade Karin rodnande.

"Behfver jag vl sga min dotter, att det icke r krigare, sdana
som slutit sig till upprorets sak, hvilka vi bra vrdera och hylla!
Karin, min dotter, du fller blicken, rodnad flyger opp p din kind.
Gud bevare dig, mitt barn, fr att icke hafva betnkt, hvem han
r, hvem du r! Mitt barn, lt icke denne ynglings fagra yttre och
lskvrda vsende finna en vg till ditt hjerta. De ungas hjertan
rdfrgas sllan, vid frgor om de hgttades gifterml, och dock
r detta ofta sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svrare n
dden, att frsaka den hjertat fst sig vid. Derfre, min dotter,
vill jag varna dig. Var vaksam, besegra ditt hjerta i tid, innan det
fst sig s, att det icke kan lsslitas."

Grtande lutade sig Karin till sin mors brst och gmde sitt hufvud
emot henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det r fr sent, det
kan icke mera besegras."

"fven denna sorg skulle d icke vara oss besparad! Vlan, Katharina
Fleming skall och mste kunna besegra sig sjelf! Att fvergifva sin
ungdoms drm r tungt; men med bn till Gud om styrka, skall det dock
innan kort lyckas, och troget skall din moder st vid din sida och
stdja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt lskade barn!"

"Min mor, r det d s otnkbart, att jag en dag kunde bli Welams
maka? Skall icke min mor, fr sin dotters lycka, vilja frsaka den
hgre brd, som hon kunde fordra af den, t hvilken hon ville gifva
sitt barn?"

"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och frblef
stende: "En drottnings frnka kan, det lter tnka sig som en
mjlighet, nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta
sig med sonen till sin moders fngvakterska, men aldrig, aldrig skall
Klas Flemings dotter kta en hertig Carls man."

Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:
"Moder, Welams sinne har varit dradt af hertigens falska tal. Kanske
skall han n en dag finna sin ortt och ter bli konungen trogen."

"Vl, m han gra det, det skulle lnda honom till heder och den
rttvisa saken till fromma."

ter vexlade Karins kind till rd och hennes blick strlade d hon
sade: "Moder, ville du gifva din dotter t den ringe dlingen, om han
skulle egna sig t sin rtte herres tjenst?"

"Karin, din fader frenade hos sig flere af rikets hgsta embeten,
n ngon annan man, han var mktig som en konung i Finland. Hade
han velat behlla Finland fr sig, s hade det varit hans, men han
var bottenfast trogen i lif och dd och tnkte aldrig p, att vara
annat n sin konungs frsta man och den, som p sina skuldror uppbar
hans makt. Hans tt var hg, den sges hrstamma frn en af Roms
konsuler; den har varit utgrenad i mnga lnder, stolt och del i
alla. Din moders tt r hg som hans, den har satt drottningar p
Sveriges thron, utan att deraf anse sig hedrad mera n frut. Skall
Flemingska, skall Stenbocks-tterna sga: Ebba Stenbocks sinne har
blifvit frdmjukadt af fngelse och brist, s att hon ger sin dotter
t hvem, som lofvar att frsrja henne. Katharina, skulle vl Johan,
skulle din broder gilla en sdan frbindelse?"

"Ack Johan, han skulle icke vilja gra mig olycklig. Det skulle hans
varma hjerta icke. fven J, min morkr, sade ju nyss att brdens
fretrden dock _kunde_ sidosttas. r er dotters sllhet icke fr
er mera, n rang och brd?"

"Karin, en enskilds, en flickas lycka r en ringa ting. Den varar
ngra r kanske, och frgr som daggen om morgonen. En urgammal tts
ra bestr klar och ofrdunklad, menniskolder efter menniskolder,
sekel efter sekel och infr den frsvinner den enskildes gldje, den
enskildes lidanden s, att de ej ens bemrkas. Detta r det stolta
af att tillhra en stor, en del tt! Men, mitt barn, hvartill allt
detta? Denne unge man har ju ej nnu begrt din hand; han har ej ens
lemnat hertigens tjenst, utan fortfar att tjena ett frrdiskt parti."

"Han har tvekat att vga framstlla en bn om min hand, utan att
ga strre ansprk derp. Till hertigens parti har han egentligen
icke slutit sig, men han r kapten vid flottan, och denna r nu i
hertigens hnder!"

"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid
din moder. Dock -- Katharina, du har fst ditt hjerta vid honom,
m han gra sig dig vrdig. M han, i sin konungs tjenst, gra en
bedrift vrdig, att belnas, och Ebba Stenbock skall glmma hvarje
tanke p hvad hon offrar, fr att gifva honom den belning hans
gerning frtjenar, och mera kan hon ej gifva, n d hon ger honom
sitt barn. Sg honom att det finnes ett uppdrag fr honom att utfra,
farligt kanske, ty det r farligt nu i detta land att tjena sin
konung, och trohet straffas som frrderi; men lyckas han, skall han
ga sitt samvetes vittnesbrd att hafva handlat rtt, sin konungs nd
och Katharina Flemings hand!"




XXVIII.


Sigismund skulle landstiga i sdra Sverige. Stlarm, med en liten
flotta hopsamlad och bemannad i Finland, var frdig att landstiga vid
Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, fr att tga emot konungen,
och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas vld. Allt
tycktes lofva framgng t konungens sak, endast stora flottan, som nu
lg vid land, kunde vinnas.

Ffnga voro dock alla frsk att vinna Amiralerna Joachim Scheel och
Peder Stolpe fr den kungliga saken. Hvarje budbrare, som insmg
sig bland besttningarna fr att ska inverka p dem, blef upptckt
och snd till hertigen. Att vinna ngon af officerarne vid flottan
till ombud fr konungens sak, var sledes af hg vigt. Welam de Wyk
hade uppehllit sig i land fr tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig
ombord.

Flottan, s vl som hvarje annat verk i landet, sades st i konungens
tjenst, men lydde endast hertigen och anvndes af honom, nr s
pfordrades, emot konungen. Mngen slt sig till hertigen af full
fvertygelse om att det fr fderneslandets vl vore vida nskligare
att f till konung den kraftfulle, verksamme Carl, n den trge,
bigotte katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att
mera befatta sig med Polens, n med Sveriges angelgenheter. Mnga
af flottans officerare hade icke egentligen gjort sig reda fre, det
ngot annat kunde komma i frga, n att qvarst i sin tjenst; flottan
m sedan hafva blifvit frd enligt konungens eller hertigens order.
Till desse hrde den mycket unge Welam de Wyk, s mycket hellre, som
i hans hem aldrig hade blifvit satt i frga hertigens rtt att handla
ssom han det gjort, och i allmnhet i Stockholm inga rster vgade
yttra ngot till konungens frdel, om n ngra hade haft hg derfre.

Fru Ebbas och de ungas nit fr konungens sak hade nu vckt Welams
tankar p, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle
tjena, och nr nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak,
kanske mot hans person, s fann han att han borde bestmma sig
antingen fr den ena eller den andra sidan, och han valde den, der
hoppet att f ga Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan
henne skulle slutit sig till, vet man icke.

P skeppet Bl Falken hlls gstabud. Glasen klingade hurtigt, och
muntert frde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp
och sade: "En skl, mina herrar, fr Hans Furstliga nde, Svea
rikes regent och fste! Lycka och framgng t hans fretagande och
m hvar och en, som sviker honom, d en frrdares dd!" Hrvid
fste han blicken p Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och
list, och som nu ej kunde undg att tnka p i hvad rende han var
stadd, vexlade frg, men hemtade sig snart ter d Amiralen tillade:
"m vi hr, der endast trogna hjertan klappa, hja ett lefve! fr
rikets frestndare och vr sanna lutherska religions beskyddare."
Nu uppstmdes ett skallande hurra, och den gamle Amiralen, liksom
i ett anfall af fverddig frjd, ryckte rocken af sig, slngde
den ut genom kajutdrren och ropade: "hoj, hi, och gr som jag.
Stryk flaggorna, J stolta rlogsmn alla, fr hertigen vr herre och
furste."

Och skrattet och stojet tog fverhand och rockarna kastades alla utom
drren. "N, de Wyk, unge herre, vill J skmma ut gammalt folk och
visa er klokare n de. Hvad har ni p hjertat? Jaha, si s der, nu
ro vi alla flinka och fria i skjortrmarne. Si s. Skl nu fr alla
vackra, unga trnor i Svea land. hi, hoj, salutera, salutera, mina
herrar, skorna af, ut genom drren."

Nya blar, nya glas, nya sklar; gldjen allt hgljuddare. Allt
skulle utkastas, som i rummet fanns, blar, glas, klder; munterheten
och stojet hade ntt sin hgsta punkt. D intrdde en officer och
hviskade ngra ord vid Amiralen i det han lemnade honom ngra papper.
Amiralen steg opp, befallte att klderna skulle inhemtas och sade:
"Mina herrar det r slut med skmtet, nu frestr allvaret."

Hans ord fllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla
genom alla. Hastigt hade de funnit och pkldt sina klder. Med
hpna blickar sgo de p hvarandra och p Amiralen; man sg att
ngot frfrligt frestod, utan att nnu flere ord talats. De nyss
af vin och stoj upphettade ansigtena, sgo hemska ut vid den hastiga
fvergngen till frskrckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en
frknsla af, att detta gllde honom. Han bleknade ett gonblick, men
snart hade han sansat sig och beherskade sig vl under det fljande.

"Kapten Welam de Wyk, aflemna er vrja."

"P herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag
anhller att f veta af hvad anledning."

"Ssom saker till frrderi."

Men hvarfre drja vid denna mrka scen? I Welams klder hade en
tjenare p Amiralens frut meddelade befallning hllit underskning.
Misstanke var vckt, men nnu gde man inga bevis. Sdana funnos nu
till fverfld i Welams fickor. Bref frn konungen, frn fru Ebba och
andra konungens anhngare, frhllningsorder och flere bevis p, det
hans afsigt varit, att stifta myteri p flottan.

Welam fann att allt var frloradt. Saken var klar. Ngra ord till
frsvar fr sitt frhllande ville Welam anfra, men Peder Stolpe
afbrt honom sgande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt
frsvaras. Har ni ngot annat att sga, har ni ngon nskan, som jag
kan villfara?"

"Naturligtvis har jag varit beredd p mjligheten af detta slut; jag
har derfre blott en bn: lt mig f d snart."

En bt utsattes, bemannades. Welam nedsteg p tillsgelse. I mnget
hjerta rrdes djupt medlidande med den skne ynglingen. Peder Stolpe
sjelf knde sitt ga fuktas.

Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam t en ung officer, att
han nskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig
mngen vntjenst, gr mig nu den sista. Fr till min moder min sista
helsning, bed henne frlta mig den sorg jag gr henne med min dd,
och sg henne att jag beder herren Gud gifva trst t hennes hjerta,
som alltid varit s varmt fr mig. Fr ock en sista helsning till
jungfru Katharina Fleming, sg henne att jag villigt gr i dden
fr hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden mera att
ombesrja, utan vill blott tnka p evigheten."

F minuter sednare hade fru Margaretha frlorat sin frstfdde, sin
ende son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas lskade.




XXIX.


Allt nrmare sitt ml syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund,
efter det olyckliga slaget vid Stngebro, ter lemnat Sverige,
tycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och
beropande af sin rttvisa sak, frfkta den. S snart det kom an p
ord och diplomatik, var Carl mstare och bevisade alltid klarligen,
att han hade rtten p sin sida. nnu, sedan Sigismund af stnderna
blifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en ltsad frnekelse af
kronan, den han sade sig ingalunda hafva efterstrfvat. Sigismund
sparade icke p lften om verksam hjelp t sina trogna finnar, och
orubbliga stodo hans finska anhngare, om de n stundom ltsade ngon
undergifvenhet emot hertig Carl.

Arvid Eriksson Stlarm uppehll modigt konungens sak, och var alltid
villig och redo till hvarje fretag, som kunde befrmja den. Ifrig
och orubblig stod fven han p samma plats, der fre honom kolossen
Klas Fleming sttt, och under skmtan och gldtig ridderlighet emot
damerna, var han outtrttligt verksam och uppmrksam och redde sig i
alla svrigheter. Blef det honom stundom fr hett emellan bnderne
 ena sidan, som gjorde allt fr att understdja hertigen, och 
andra sidan hertigens vxande makt, s visade han sig stundom nstan
undfallande. Men Carl trodde honom icke mer n jemnt och skref till
honom: "Vi knne alltfr vl dig och dina medhllares krokodiltrar,
och vete nog hvad J stllen i verket. Dock hoppas jag till Gud
alsmktig, att der skall komma klo fr bjrnskinn, som man sger."
Och ter stod Stlarm fast och var df fr alla hertigens frsk,
att genom sina utskickade frm honom till affall ifrn sin konung.
Likasom Fleming, insg han endast den enkla rttvisan af konungens
sak, och befattade sig icke med att bedma huruvida Sigismunds
regemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund
var hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken
behfde veta, fr att till sista blodsdroppan och af all frmga st
fr hans sak. Carl hotade: "Det r vr vilja att du afstr frn din
otillbrliga handel och begifver dig till oss, s framt du ej vill
bekomma samma ln, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att
s snart vi hafva frt den andra hopen af ditt parti till herbergs,
skall ej heller du blifva frgten, utan f din kl kokad." Men
Stlarm endast frdubblade sin verksamhet.

Herr Erik Liljeholm befann sig ter p bo slott, ibland de der
anvnda officerare. Enevald Fincke hade, efter lngvarig svaghet,
ndtligen tillfrisknat frn sina blessyrer och sedan blifvit af
Stlarm snd med bud till konungen, fr att frfrga sig om hvad
hjelp finnarne hade att prkna, och skulle der qvarstadna fr att se
till, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och s
snart som mjligt aftga.

Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmrkelse, han
var skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge,
ridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af
hofvets frnmsta och dess sknaste trnor, framlefvat en tid af
glans. Han hade tfljt sin konung p det misslyckade tget till
Sverige, der Sigismund fr alltid tappade sin krona. Johan hade
hoppats, att der terfinna sin mor och sina systrar, men d konungen
vnde om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en
omjlighet. fven Stlarm, som lyckats befria sin egen fru och mnga
andra af de finska fruarna, hade icke kunnat f gra samma tjenst t
fru Ebba, som jemte sina dttrar var frd t en annan trakt. Johan
Fleming visste, att hans mor och systrar hade svrt att frse sig med
sina behofver. Frn godsen i Finland erhllo de icke ngot. Dessa
hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna t andra gare; och
ehuruvl fven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan
landet ter var i Stlarms vld, s var dock ingen ordning och reda
med dem. Hvad unge herr Johan erhll frn honom enskildt tillhrande
gods, var fven ganska ringa. Johan hade derfre begrt tillstnd
att f resa till Finland, fr att ordna och efterse egendomarne
och stlla s, att hans mor och systrar skulle f ngot till sitt
uppehlle.

fven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen sknkt t en af sina
anhngare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan
hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,
frvaltades det fr Johans rkning, af samme fogde som frut.

I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framfr honom
stod dmjukt fogden Jost och hrde hvad Johan sade, stundom med en
bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.

Johan kastade d och d gonen p ngra papper, som lgo framfr
honom p bordet, eller blddrade i dem. "Af gamla Gbla p Muddais
mellangrd", fortfor Johan i sitt tal, "fr ingen skatt fordras fr
detta r. Hennes man stupade vid frsvaret af bohus och hennes son
sges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lgges p
brdan. Vxa de mindre barnen opp och bli arbetsfra, kan det bli tid
att de erlgga sin skatt."

"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande
i papperen, "f en half tunna rg hvardera. Lisa p Gddns begr
bete fr en ko, det skall hon f. I frigt veten J, hvad jag eder
tillsagt. Framfr allt, frsumma icke att aflemna den utlofvade
gfvan till kyrkan, fvensom till de nmnde gubbarne p knektetorpet.
Bemt folket vnligt och ltta deras brda der du det kan, s lyda
de villigt och arbeta med nje, men drif dem icke, som boskapen,
under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag sga farvl t dem af
godsets folk, som vilja samlas hr fr att helsa mig."

Jost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han
brummade fr sig sjelf: "pplet faller ej lngt frn trdet, det r
som om jag skulle hra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, d bonden
skall skonas; det lr vl d bli herrarne sjelfve, som f arbeta.
Hvad under, att hgfrd och uppstudsighet grasserar bland bnderne.
Frr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta p mssan."

"N, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med
att skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad
menar du om att ter lemna Finland?"

"Jag nskade blott att eders herredme redan vore hos hans kunglig
majestt och andra, som lngta efter eder. Krig och oro vnta hr,
och", hr log den gamle tjenaren ett frstulet leende, "jag vet vl
att det finnes ett par gon, som speja efter min unge herre der
borta."

Johan rodnade ltt, men ltsade ej hra sin trogne tjenares
frisprkighet. Han steg opp, slog ngra slag fver golfvet, derp
sade han, som en fortsttning af sina tankar: "och dock befriades
s mnga andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina
systrar, ack de bevakades bttre! Att ndgas resa, utan att trffa
min morkr och mina kra systrar, det r dock hrdt och mitt hjerta
blir tungt vid tanken p dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera fr
se dem, skall dock du en gng sga dem huru kra de voro mig", sade
Fleming drmmande.

"Herr Johan, min dle, lskade, unge herre, huru kunnen J tala sdana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framfra helsningar! Sdan sorg skall vl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestmd. Hvi talen J s?"

I detsamma anmlte en tjenare att herr Arvid Eriksson anlndt och
nskade trffa herr Johan, och denne gick, ngot frvnad, fr att
mta sin ovntade gst.

"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes
mig helt frvnad att se mig, och det r vl icke eller att undra
fver, ty nr hertigen hller p att elda badstu t oss, kan man nog
behfva vara hemma och binda qvastar. Men jag nskade dock sjelf nu
f rka eder."

Johan Fleming vlkomnade sin gst och frde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lng, litet misstnksam,
blick efter de bda herrarne, skakade p hufvudet och sade vid sig
sjelf: "Hade jag honom blott vl borta hrifrn."

"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort hrifrn?" brjade nu ter
Arvid Eriksson.

"Ja", svarade Johan. "Hvad jag hr haft att utrtta, r fullndadt.
Jag kom blott fr affrer. Herr Klas r bortgngen, min morkr och
mina systrar i Sverige, jag har hr intet mera att gra."

"Sgen J s, herr Johan, hafven J icke konungens sak att frfkta?
Veten J icke, att vi stundeligen vnte, det hertigen skall anfalla
oss?"

"Ja, jag vet det, men icke r min tjenstestad hr. D jag i fjol var
med p det olyckliga tget till Sverige, s tfljde jag min konung,
men hr anser jag mig vara en fverfldig person, som har intet att
bestlla."

"Herr Johan, lt mig tala till eder, som en frnde och vn. Vl var
jag icke alltid i godt frstnd med eder salige herr fader, men dock
ansg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut,
och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en sttlig man och
riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och vl, ty J
ren en lskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara.
Hvad skulle vl folket sga, om J, konungens kammarherre och sonen af
den man, som, nst hans nde sjelf, var hgste mannen i detta land,
om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vr herre och
konung icke ger hvarken vilja eller makt att frsvara Finland, utan
lemnar det vind fr vg. Detta vore i sanning att frrda konungens
slott och land."

Johan steg opp, stdde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag,
att jag skulle till ngot gagn vara, s ville jag visst icke resa.
Frrda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans
slott och land. Kan jag, med min ensamma person, gra ngon nytta, s
vill jag gerna qvarstadna och med finnarne vga mig i den farlighet,
som dem af hertigen kan frest."

Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det r taladt som jag af eder vntade, och som en rttskaffens
konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt fr
stor farlighet. Min egen hatt tnker jag dock ej sitter mycket fast,
om hertigen, det Herren afvnde, skulle f fvertaget: men r det s,
s m man glader lgga hufvudet under fr sin kung och sin heder. Och
dermed Gudi befallat. Tiden vntar p ingen, jag br icke vara borta
frn min plats."

Under vnligt samtal fljde Johan sin gst ned till hans bt, och
fyra raska roddare frde honom snart ter till bo.

Den unge Johan ville n en gng se de stllen, han p det vackra
Qvidja mest hade lskat. Han for omkring och sg huru alarne speglade
sig i sunden och huru bjrkarne sakta skakade sina grna lockar. Men
hvad han nu tnkte p, det frtrodde han icke ens sin gamle, trogne
Johan Bertelson, som sktte de ltta rorna. Frjdades hans tankar af
den fgring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna,
och af vattnets stilla plaskande mot de grnskande strnderna, eller
tnkte han p moder och systrar, eller gingo hans tankar nnu lngre
bort, till de strlande gon, som kanske skulle frdunklas, om han
icke mera skulle tervnda? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga
spel?

Snart var fven Johan ter en innebyggare af det fste, der han
tillbringat s mngen glad stund i kretsen af sina kraste. Nu vid
tjuguett rs lder stod han ter hr, fr att deltaga i en blodig
kamp fr sin konung.




XXX.


F dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels
befl, in p slottsfjrden. Med frakt afvisade Stlarm hvarje
frslag om fstets uppgifvande. fven hotelsen att aflifva de nyss
frut p Kastelholm tagna finska fngarne, verkade intet.

Det blodiga frspelet af hvad, som komma skulle, brjade nu, d sju
de frnmsta af dessa fngar afrttades och, fr att skrmma slottets
beflhafvare med samma de, steglades p Korpolaisberget, p det den
grsliga synen skulle falla de belgrade i gonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vnners steglade kroppar, framkallade hos Stlarm
endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, fr att i ndfall
kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der sprnga sig i
luften.

ter anlnde budskap frn amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid
Erikson mtte gifva sig, s lnge ngon nd vore att frvnta.
fven nu ljd Stlarms svar lika stolt: "Han trodde ej p de honom
meddelade nyheterna."

Yttermera blef besttningen p hertigens befallning meddeladt, huru
han i Helsingfors ltit halshugga och stegla dem, som sttt emot
honom, svl herrar som ringare; men allt frgfves. Dock fven nu
verkade frrderiet hvad ej fruktan kunnat verka.

En man ur staden lyckades inkomma i fstningen. Denne visste bertta
huru numera endast bo stode hertigen emot, huru denne straffat
sina motstndare i Wiborg, huru Carl tgade mot bo. Allt sdant
utspriddes bland besttningen. Bland dem fanns fven nu en och annan
hemlig anhngare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det
vore bttre att gifva sig, medan tider vore och man nnu kunde hoppas
p bttre vilkor, n som kunde st att fs nr hertigen sjelf hunnit
anlnda. Dessutom sparades icke p framstllningar huru den renlrige
hertig Carl vore en vida bttre konung, n den papistiske Sigismund,
som dessutom icke mktade frsvara sitt arfrike, och oaktadt den ed,
Stlarm tagit af alla att frr sprnga sig i luften, n gifva sig, s
tvungo de honom att dagtinga.

Stlarm lofvade p sina och alla i slottet befintliges vgnar, att
hdanefter vara hans furstliga nde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdnige, utan uppsga all tro och lydnad, blott de erhllo lfte
om skerhet till lif och gods och att dem ingen olgenhet skulle ske,
fr deras hrtills konungen bevisade trohet.

Till hertigen skickades hrom, som sndebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige
anfraren, amiralen Joachim Scheel, skref frnyade gnger och bad om
nd fr de belgrade. Hertigen lt slutligen beveka sig att gifva
ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets frsvarare till
nder, med vilkor, att en och hvar skulle infr rtta svara p de
beskyllningar, som honom skulle gras.

Stlarm anade det vrsta, men ndgades dock g in p detta vilkor,
och blef sjelf, jemte alla mn af ngon vigt, satt i frvar, till
dess hertigen kunde komma frn Wiborg, der han emellertid ltit
afrtta fjorton man, de fleste af landets dlingar. Deras hufvuden
uppsattes p en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom
konfiskerades och gafs t hertigens anhngare.

Kring landet flg nu, p tusende tungor, ryktet om slottets
fvergng, och att konungens sak vore ohjelpligen frlorad. Alla,
som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att
vlja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhngare, hvaremot de, som
p ngot stt arbetat fr konungens sak, bjdo till att hlla sig
tysta och undan fr faran, s vidt mjligt.

Men i mnga hem hrdes med bfvan underrttelsen om de fngslade
herrarnes frestende dom. Man hade redan lrt sig att veta, det
frrdarne halshggos, och att alla voro frrdare, som frblifvit
konungen trogne. Nrmare och fjrmare anfrvandter och vnner,
bfvade fr de sinas de. Att en domstol blifvit nedsatt fr att
dmma dem, fick man fven snart hra.




XXXI.


Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortt varit
bosatt p Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhllit af sin
moster, den gamla nunnan i Ndendal. Liggande undanskymdt, vid en
vik af saltsjn, syntes det herr Erik vara ett skrare hem fr
hans hustru och dotter, n det tavastlndska godset, som lg vid
en vg, der de orolige bnderne ofta strko fram. Dertill voro de
bda fruntimmerna p Wiken icke lngre frn bo, n att herr Erik,
tillochmed i dessa oroliga tider, ngon gng blef i tillflle att
der helsa p dem. Fru Metta var ingalunda belten, med att lemna
det stora godset utan sin egen vrd; men d herr Erik bestmdt s
nskade, gjorde hon icke heller ngra invndningar och hade snart
fven hr funnit arbete nog, med att ordna det frfallna, lilla
hemmanet.

fven till Wiken kom nu ryktet om hvad som fregick i bo. Det visste
fven bertta att herr Erik Liljeholm var fngslad. Fru Metta blef
utom sig. Hon ville gerad resa in till bo, fr att lsa lagen fr
hertigen. Sigrid frestllde henne mildt och sagtligt, att det endast
skulle frbittra honom. Hon frskte att lugna sin mor med hoppet,
att herr Erik ju dock icke varit af de frnmste och mest knde
motstndarne mot hertigens vlde, och att de sledes hrde kunna
hoppas, det fursten skulle frfara skonsamt; men just d hon sade
detta, svek henne rsten, och hon brast i grt.

Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen
var slut, var hon redan p vg till bo. P vgen mttes hon af
en af delning af hertigens soldater, som utgtt fr att plundra
hos konungens anhngare. Med knapp nd undgick hon att af dem bli
ihjlslagen, och mste vnda om hem, dit hon terkom n mera uppretad
och skrmd, n frut.

Sigrid, som icke vntat sig ngot tillfredsstllande resultat af
fru Mettas frd, hade under modrens frnvaro ej haft styrka att i
stillhet bra p sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon
skte att intala sin dotter, sjelf erfara en knsla af frtrstan,
och brjade smningom fatta hopp. Sigrid ter, frlorade allt mer
sina frhoppningar, ehuru hon bjd till att lugna sin mor, genom
det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen
lik, som frr, endast blekare och nnu stillare och tystare; men om
ntterna, d hon ej behfde kufva sig fr att icke oroa sin mor, d
grep henne oron s mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon
hade hrt hans rst, d han talat om hennes far, och hon kunde icke
hysa ngot hopp. Lade hon sig ned fr att hvila, s tyckte hon sig
se sin fars blodiga hufvud bredvid sig p dynan. Slt hon sina gon
till smn, s frfljdes hon af drmmar, s blodiga och frfrliga,
att hon vaknade af fasa och bjd till att icke slumra mera. F dagar
efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika p Wiken. Fru
Metta lt hemta henne in till sig och sade: "N, mor Annika, huru har
ni hittat hit? Vl hade jag kunnat behfva er ibland, till hjelp fr
korna; det har nu dock allt gtt fr sig. Men kan J nu ge mig trst,
kan J frutsga mig huru det skall g med herr Erik, skall det kunna
bli fara fr hans lif?"

"Jas, stora frun har sorg och bekymmer, s vl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit lnga vgar. Jo, jo, der det
brjar lukta blod, hmdeblod fr hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, fr att njuta af den sta doften. Roligt att se hur den
frbannelsen, mor Annika lste fver det blod som Flemingen gjt, hur
den svllde, hur den jste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slgten nra. Jo, jo, vid Stockholm sg jag s fager, ung blod, det
fick Flemingens flicka till rosor fver sitt hjerta.

"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? h
jo, h jo, inte skall det sparas, nog skall det bests."

Fru Metta knde bfvan vid gummans ord, utan att rtt frst hvad de
syftade p, men hon skyggade fr att p ngot ovnligt stt tilltala
henne och sade blott: "Kra mor, tala ej s der ohyggligt, nr jag
frgar om herr Erik."

"h h, herr Erik, herr Erik, honom gr ingen nd upp. Han var den
ende, som lindrade fngelset fr min lille gosse, han var god mot
min Bengt, honom skall intet ondt f komma vid, nej nej, icke lter
Annika sina vnner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller
kreatur. h hh, god var han alltid mot gamla Annika; frgade nr
han mtte mig p gatan, och fast mnga hrde det, s frgade han:
'N, mor Annika, hur r det med er, behfver ni ngot?' Nehej, herr
riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behfver jag
ingenting. nej, nej icke skall ngot ondt f ske honom."

Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stta p signeri, och hon ville dermed intet ha att gra.
Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "h h, fager
jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och lter hertigen
knoppa sin far."

Sigrid sg frskrckt p gumman och svarade, nstan omedvetet: "Ack,
om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en trst."

"h h, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes gon str, att hon
kan. I natt vandrar gumman till bo; hon gr fr att se sin hmd, fr
att se blod! Och den unga vill ej g samma vg, fr att skona sin
fars blod. Hi hi hi."

Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vgat tnka. Hon ville
till bo, att begra nd fr sin far. Hon hade lyckats en gng, ack,
skulle hon vl kunna hoppas att lyckas en gng till! Och skulle
hennes mor tillta henne denna vgade frd? Omjligt, hon hade ju ej
ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig
sjelf vida mer passande, n Sigrid, att frska f tala vid hertigen.
Sigrid, ter, anade att fru Metta skulle frderfva all mjlighet
att vinna nd, om hon nnu komme att gra ngot frsk i den vgen.
Sigrid knde huru ffngt andra fruar hos hertigen frskt, att f
ens begra nd fr sina mn; huru hrdt de blifvit afvisade. Men
huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna ngot fr sin far? Huru
skulle hon ens kunna komma till bo?

Tusende tankar svrmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes
pulsar, som eljest slogo s lugnt, bultade nu som i brnnande feber.
Hon kunde ej frigra sig frn det intryck, gummans ord gjort p
henne. Kunde Annika verkligen se lngre, n andra menniskor? Vore det
mjligt att Sigrid skulle kunna gra ngot fr sin far? Hon hade s
ofta blifvit beskylld fr att vara fr mycket stillsam, fr mycket
rdd att framtrda; var hennes tvekan nu endast en sdan yttring
af hennes allt fr tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med
sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif
kunnat terkpa sin fader. Den vanligen s tysta och stilla flickan
vandrade nu omkring i oro, och det mrktes grannt att om hon n
vanligen syntes mera vara sin faders dotter, s var hon icke heller
utan mycket tycke af sin mor.

Rastlst vankade hon fram och ter i sin lilla kammare i mnskenet.
En skugga skymtade p vgen, den vckte hennes uppmrksamhet. Den kom
nrmare, stadnade slutligen vid hennes fnster. Det var mor Annika.
Med ovanlig rst sade denna: "Jungfru, vill du rdda din far?"

"Huru skulle jag kunna det?"

"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett
det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall d. Vill
du flja till bo, s skynda; kommer du ej nu, s r tillfllet
frfeladt. Tro icke att du ltt kan slippa fram i krigande land. Men
hvem tror du vgar hindra den, som befaller bde eld och luft och
vatten, och hvem vgar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru,
det molnet der, det stiger opp emot mnen. Nr det betcker mnens
skifva, gr den gamla! Vill den unga ej flja, s dr hennes far!"

Sigrid kastade bfvande blicken p molnet. Lng besinningstid bestods
henne ej. Ett gonblick bjde hon kn och ur hennes brst hjde sig
en ordls suck. Derp steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift p
ett pappersblad: "Moder, frlt, jag gr fr att ska frlsa min far.
Lt ingen veta att jag gtt, sk mig icke, det skulle tillintetgra
allt hopp om lycklig utgng. Bed, men srj icke fr mig."

Redan nalkades molnet mnens skifva. fver sin hemma vfda och spunna
kldning kastade Sigrid en mrk kofta, band fver sitt hufvud en
duk, stoppade hos sig guldringar och ngra guld- och silfverpengar,
som hon ftt till faddergfvor; nnu var ej mnens skifva fullt
betckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af ngra klder, och
s gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma
undanskymt mnen, och lilla mor Annika redan syntes p gngstigen,
ngra stenkast frn huset.

Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. fven
mor Annika teg lnge. Hon frde snart Sigrid in p en bivg genom
skogen, och s allt vidare, p stigar lngt ifrn de vanliga.

Endast med anstrngning kunde Sigrid flja den lilla hastigt
framilande gumman, och nr den gamla slutligen upplt sin mun och
brjade skratta p sitt ohyggliga stt, samt prata och sladdra om
blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grt och
ter skrattade, d bfvade Sigrid och nstan ngrade, att hon begett
sig stad med detta hemska sllskap. Men nr hon sg med hvilken
skerhet gumman frde henne fram p skogsvgar och gngstigar, s
lugnade hon sig ter och fann, att bttre frare hade hon ej kunnat
f.

D Sigrid fattade beslutet att flja med Annika, s skedde det i full
fvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, skrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf s ville. Men dock
ansg Sigrid sig ej s alldeles sker p gummans goda vilja, dels och
mest fruktade hon fr att lta henne till sin frdel anvnda ngon
af sina trollkonster, ty detta vore ju en svr synd. Hennes ngest
fr fadren och ndvndigheten att hastigt besluta sig, fvervann
dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhlla
gumman ifrn, att fr hennes rkning anvnda ngot signeri. S snart
Annika brjade med sitt underliga prat, bfvade Sigrid ter, men
ngot annat, som skulle frefallit farligt, varsnade hon ej.

P de stigar der gumman med fullkomlig knnedom och skerhet frde
dem framt, mttes ytterst sllan ngon menniska. Sedan de vandrande,
dels till fots, dels med bt, tillryggalagt en s lng vg, att
Sigrids ftter brjade sga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Sis,
hr r nattqvarteret. Icke r just bdden mjuk, men jag tnker
jungfrun sofver utan vagga i natt."

Stllet var en liten dslig backstuga, der en gammal gumma bodde
ensam. Med af hpnad helt runda gon, stirrade kojans vrdinna p
sin gamla gst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes
beqvmlighet, s godt hon kunde.

"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "hr mste hon bo s trngt, nr
hon r nra det stora huset i bo. Men, fina jungfru, kom bara och
vandra med mig t hemtrakterna, jo der r stt! Der ska jag fra
henne fverallt i de rikaste grdarne. Hon ska inte behfva vara
rdd fr dligt vrdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon vrdsfolket r? ro
de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa p sin
fina nsa, t att i bondens stuga ej r s fin lukt som i herrarnes
salar? Hi, hi, hi, nog r luften frisk, men hvar ro vggarna och
hvar ro taken? De ro flugna med vinden sen de blifvit brnda till
aska. Tror hon qvinnorna skola besvra hennes ron med pladder, eller
barnungarna med skrik? nej, aldrig, allt r der nu s fint och
rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjl, ser hon. Sis, godnatt
jungfru, sof nu, att hon i morgon r rask igen."

Sigrid hade svrt att somna, men trtthet och nattvak tog slutligen
ut sin rtt. Om morgonen knde hon sig temmeligen uthvilad.

Ju nrmare de vandrande hunno bo, dess mera mrknade hos Sigrid
hoppet om att genom sina bner kunna utverka nd fr sin far; och d
Annika slutligen frde henne in i staden genom en bakport frn en
ker till en trdgrd, d sade hon vid sig sjelf: "ack lttare vore
att beveka slottets murar, n hans hjerta."

"Frsk, frsk, kanske de vekna!"

"Ack, mor Annika, hna ej mig arma. Ni har gjort mig en strre
tjenst, n jag kan lna er fr, d ni frt mig hit."

Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att utrtta. Sigrid lyckades f trffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen
satt fngslad, likas Arvid Eriksson, Johan Fleming och mnga andra.
Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit
satt i konung Eriks fngelse, ty hon hade hrt vaktknektarne skmta
fver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid hra,
att ej hertigen nnu var kommen till bo. Denna uppgift gaf Sigrid
mycket att tnka p. Att det nmnda fngelset ej gde ens ett fnster
utt, utan endast emot gngen, som gick opp frn fnggrden, det
visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fnster, som frn
gngen vette utt, rann henne i hgen. Nu hade yttermera en tid,
sedan dess, med fukt och rost trt gallret och frmodligen yttermera
frsvagat det. P Sigrids frga visste ock qvinnan svara, att herr
Erik ofta hade tillstnd att vistas ute i gngen, utan att ngon
vaktkarl stod derinne, ty d en knekt hade skmtat m, att kung Erik
blifvit till herr Erik eller ngot dylikt, s hade en vaktknekt
svarat: "ja men det r bttre att vara herre, n kung, nr man r
i fngelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gngen utan vakt, och
der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock tillagt,
att det kunde han gerna f gra, ty nog r den gngen lika sker
som hvarje annat fngelse, nr vakt str utom drrn. Nog st de
gamla, mnga aln tjocka, grstens murarna bde mot herre och kung. I
skymningen lstes dock fngelsets inre drr och fr natten var herr
Erik instngd i kung Eriks fngelse.

En liten strle af hopp brjade gry fr Sigrid. S ringa den n var,
s kunde hon ej underlta att fsta sig dervid. S fullt upptagen n
hennes sjl var af tanken p fadren, s glmde hon dock icke, att
fven frga hvad qvinnan visste sga om Johan Fleming. Hon lugnades
ganska mycket, i afseende  hans de, genom den berttelse qvinnan
afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke
skulle behfva lida ngot.

Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mster
Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, d hon ur slottet
bortfrde den svrt srade Enevald Fincke. Det var hos en gammal,
stilla enka, af borgerligt stnd. Gumman tog nu helt krligen
och vnligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon bitrdt
med att skta hennes sjuke fstman, till dess han hunnit bli s
mycket bttre, att gumman ensam kunde vrda honom. Hr hade Sigrid
tillflle, att i lugn fvervga den plan, hon brjat att uppgra.
Skulle hon lyckas att ur fngelset rdda sin far, s hade hon fr
honom till en brjan ett skert gmstlle i Ndendals kloster, till
dess utvg blefve, att fly lngre bort frn det farliga grannskapet
af bo.




XIII.


Sigrid fverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig fr,
ifall hon blefve upptckt, den aktade hon icke. Hon tnkte blott p
mjligheten af, att kunna rdda sin far.

En ytterst liten bt med tvenne ror, anskaffades af mor Anna, och
gmdes under ett skjul vid stranden. S snart det blef mrkt, var
Sigrid i ordning till sin fventyrliga frd. Hennes mod var nra att
svika, d hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,
knfll hon och bad lnge och varmt om hjelp och std, att hon, den
svaga flickan, mtte kunna lyckas i sitt svra fretag.

Ngot lugnad begaf hon sig nu p vg. Det var endast den noga
knnedom Sigrid hade om lokalen, som kunde gra mjligt fr henne ett
frsk att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle gra det
fr sent.

Med tysta rtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit
alldeles mrkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att
en bt frdades der, vckte ingen uppmrksamhet, om n ngon skulle
varsnat den. Ytterst p udden lg slottstrdgrden, omgifven af en
hg och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slt, i godt
skick och omjlig att fverstiga, visste Sigrid, den var fr icke
lngesedan nyo uppfrd. Hvarje frsk att bestiga den, om n med en
repstege, skulle ltt hafva vckt uppmrksamhet. Men den lilla luckan
i muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den lg alldeles nere vid
marken och var gmd af nsslor och ris p yttre sidan. Hon knde dess
hemliga mekanik och kunde ppna den.

Sigrid steg frsigtigt ur sin lilla bt, som hon laggt just under
muren, der vattnet gick nstan nda intill. fven detta stlle knde
hon frut, och visste huru hon hr ltt kunde fsta sin lilla julle.
Smygande lngs muren, knde hon fr sig utmed jorden, till dess hon
vidrrde luckan, hon ppnade den och fann med gldje, att hon hade
s godt utrymme att slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes
far fven skulle kunna trnga sig ut derigenom. Med tysta steg hann
Sigrid snart fver den lilla trdgrden. Hr knde hon s vl hvarje
buske, hvarje grsflck, s att hon med ltthet kunde komma fram,
utan att gra buller. Framfr henne reste sig, hgt och kalt, den
ldsta delen af fstet, det skallade gamla slottet. Endast ngra f
gluggar, hgt oppe, voro anbragta, fr att inslppa dager och luft,
ibland dem det lilla fnster, som gaf dag t gngen till kung Eriks
fngelse.

Sigrids hjerta slog s hftigt, att det nstan betog henne
andedrgten. Nu hann hon rnnen, kung Eriks rnn. Hon hade alltfr
ofta beskt den, fr att taga misste om dess plats. Hon uppsteg
p en sten, derifrn hon visste sig kunna uppn de krokar, som
fasthllo trdet, ryckte och vred p dem och, hvad hon hade berknat
intrffade, de hade redan tagit ngon rta, eller gifvit vika, s att
hon utan svrighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit
indrifna; och trdet gde nnu nog spnstighet qvar, fr att till
ngon del tertaga sin frra stllning.

S varsamt n Sigrid frfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon
mrkte rrelse utanfre; trdgrdsporten, en liten tung port i muren,
gick opp och tvenne karlar intrdde.

"Ja, var sker du, att jag hrde ngot buller, hitt."

"Ja, du hr s mycket du i drmmen, der du str och sofver.
Jag undrar hvem hr skulle rras. Och kan tnka om n sjelfva
polackkungen skulle skicka hit alla sina hejduker, s kunde de f roa
sig bst de gitte, hr i kryddgrden. Kanske tror du, de ska sl hl
p de fyra aln tjocka grstensmurarna hr p slottet."

"N n, det lter han vl sakta bli att snusa hit, nr hertig Carl
har fstet inne. Men hur tror du det ska g med oss, om ngon varit
hr, utan att vi skulle mrkt det?"

"Nja, jag tnker man finge visa vgen t de der herrarne, som sitta
deroppe, till ett hetare stlle, n hr r i natt."

Emellertid kommo de talande allt nrmare Sigrid. Mnen brjade svagt
genombryta molnen. Sigrid krp ihop bakom det utsprng af stenen
hvarp hon sttt. F steg till, och karlarne skulle hafva upptckt
henne.

Men nu skymtade en person fram frn ett annat hll. Karlarne sprungo
till, grepo denna och brjade slpa henne emot porten.

"Hi, hi, hi. Jag tnker ni bli feta p fyndet", skrattade mor Annikas
rst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvr det vore, att blsa
ner krknstet ert der, till straff fr att ni inte lta folk g i
fred och ska rtter."

Emellertid hade karlarne med sin fngst hunnit utom porten, den de
noga tillste, och d nu mnen sken allt klarare, sgo de den lilla,
torra gumman, som skrattade och hnade dem.

"Hur kom du in, kring", frgade den ena karlen.

"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det
inte stickor och str att rida p? Bttre hstar n dem ha ni, edra
glopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokiga ' ni, som tror, ni kan stnga
ut den, som ngot vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nstan lust
att g in i tppan igen."

"Pass p, lt bli med det, mor."

"N, nog kunde jag nu vl ocks sp er en smula, innan jag gr
tillbaka, s lr ni vl inte neka mig, att der ska ngra rtter, som
inte vxa annestns."

Hrom parlamenterades nu en stund, karlarne gfvo icke med sig,
men Annika lofvade slutligen, att nd sp t dem och s hade hon
lyckats, att fr en ganska lng stund upptaga deras uppmrksamhet, s
att Sigrid fann lgenhet, att utfra sitt vrf.

Sedan porten blifvit tillstngd, frsummade hon intet gonblick,
ehuru hon darrade s, att hon knappt kunde hlla sig oppe. Som
frut blifvit anmrkt, stod kung Eriks rnn slunda bakom ett hrn
af byggnaden, att den icke bemrktes, frr n man hunnit ngra
steg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid sledes icke
varseblifvas, der hon nu stod, fven nr mnan lyste. Men var hennes
far nnu ute i gngen? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe
vid fnstret? Utan att betnka vdan deraf fr sig sjelf, hviskade
hon sakta uppt "fader", och med outsglig gldje sg hon en hand
stickas ut genom gallret och liksom vinka.

Nu vgade hon det sista steget. Rnnen hade rest sig s mycket, att
hon, p dess nu lflsa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten
afsats i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon
fven lyckades finna ett knappt fotfste, s skert, att hon med
std af trdet, der kunde hlla sig fast. Ur sin kjolsck upptog hon
nu ett nystan, som hade en sten till krna, och kastade det opp mot
gluggen. Tre gnger misslyckades det och nystanet fll till jorden;
men hon hade fst sin trd s vl, att hon ter kunde uppdraga det
till sig. Nu sladdrade och trtte och skrattade Annika med soldaterna
ljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro lngt ifrn
att vara uppmrksamma p ngot annat. nda till Sigrid trngde ljudet
af deras rster och lugnade henne betydligt. Hon bjd nu till, att
kasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid
lekarna p ngen, kasta bollen och -- nu kunde hon knappt terhlla
ett gldjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klngde hon
s fort, som mjligt, ned till marken och fste der skyndsamt vid
trdens andra nda ett bref och ett lngt, fint och starkt rep, som
handen deroppe drog till sig. Vid repets nedra nda band hon ter
ngra sm verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lsbrytande,
fvens en fil.

Sedan allt detta frsvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned
genom trdgrden. Just d hon lutade sig ned, fr att krypa ut genom
luckan, kastade hon en blick mot fadrens fngelse och sg med bfvan
ett matt ljus lysa derifrn. Att fngvakten med sin lykta, nu kommit
fr att instnga hennes far fr natten, tog hon fr gifvet. Hade han
lyckats hinna p ngot stt gmma de nyss emottagna sakerna, det
frgade hon sig otaliga gnger, utan att kunna besvara sin frga.

Snart satt Sigrid ter i sin lilla bt, men nr hon hunnit s lngt
ut i farleden, att faran af upptckt, fr denna gng, var frbi,
knde hon sig nra att frlora sansningen. Hon drog in rorna i
bten, nstan utan att hon sjelf visste deraf, och sjnk ned i dess
botten. Efter en liten stund tervaknade hon till s mycken sans, att
hon kunde lsa af sitt hufvud den duk hon bundit derfver, doppade
den i vattnet fver btkanten och lade sedan den vta duken fver sin
panna. Detta uppfriskade och tergaf henne full sans. Nu mrkte hon
att ansigte och hnder bldde, men det var endast skrmor. Sedan hon
ngra gnger med den vta duken aftvttat dem, upphrde de att blda.
Hon hade frmodligen skrapat sig vid det arbete, hon frehaft.

Hennes frsta knsla nr hon terbefann sig i sin lilla kammare hos
enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksgelsebn, fr
att hon hade s lngt lyckats utfra sitt vrf, och hon brjade nu
att hoppas, det herr Erik hunnit dlja, hvad hon lemnat honom. Hon
fattade tillfrsigt till att hon skulle kunna utfra sitt vrf, hon
tyckte sig sker att hon hade vlsignelse med sig, d allt hittills
gtt henne i hnder.

Hon lade sig nu och bjd till att betvinga sin oro, fr att kunna
sofva. Hon visste att hon, kanske redan pfljande dag, skulle
behfva all sin styrka.

Att anlita ngon annan om hjelp, vgade hon icke. Herr Erik hade
mnga vnner; hon skulle kanske kunnat lyckas frm ngon, att
utstta sig fr de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit
henne behjelplig, men hon kunde icke fvertala sig till, att vilja
utstta ngon, fr att kanske offras t en plgsam dd. Dessutom
skulle den, som hjelpt hennes far p flykten, skerligen genom tortyr
hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, s
framt man kommit p spren hvem, som varit honom behjelplig. Det
skraste var att icke ga ngon frtrogen, annan n mor Annika,
hvilken tycktes ha s noga reda p alla Sigrids steg, fven dem,
hvilka hon ej anfrtrodde gumman, s att allt dljande fr denna
syntes vara ffngt. Hon hade ock bevisat Sigrid s stora tjenster,
att det tycktes vara fga skl att misstro henne.

Fljande natt lg s sotmrk fver vattnet, som en natt i November
plgar vara nr regnet faller i strida skurar. Genomvt hukade sig
Sigrid ned p marken vid den ppnade luckan i slottsmuren och lyddes.
Hon kunde ej annat hra n regnets plaskande.

Hade hennes far ftt behlla, hvad hon sndt honom? Skulle han komma
i afton? Kunde han ens i mrkret hitta till luckan? Men fven han var
ju s hemmastadd p slottet, att detta sista borde g fr sig. Hon
ville ej krypa in, fr att icke ka vdan af upptckt. Hade herr Erik
ftt vara s mycket ensam, som erfodrats, fr att f ls gallret?
Och hade han verkligen ftt lst det, fven om han ftt frska det?
Tusende ngestfulla tankar plgade henne, och den spda flickan, som
man ofta beskyllt fr att vara rdd och tafatt, tnkte nu ej ens
p hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den de qvllen, huru
stor hennes egen fara var. Stundom bfvade hon dock tillsammans, hon
tyckte att hennes hjerta nstan sammankrymptes, hon fruktade att
frlora sansningen. ter tog hon sin tillflykt till bn.

Nu tyckte hon sig hra ett sakta prassel bland de nedfallna lfven
som lgo p trdgrdens gngar och sade nstan ohrbart: "Far."
"Barn", svarades nstan lika sakta. Med mda lyckades riddarn trnga
sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter,
utan att vidare hafva vexlat ett ord, bda i den lilla bten, som ej
var strre n att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade rorna och rodde utt. Hvar vgen rtteligen gick, var
ej ltt att sknja i mrkret; men den lilla ekan gick fram fven der
det var grundt, och herr Erik knde vl farvattnet. De mrka massorna
af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mrkt det n var,
s att det lt sig gra att undvika dem. En gng kommo de resande
dock nog nra ett fartyg, fr att bli anropade, men Sigrid hvilade d
ett gonblick p rorna och fortsatte sedan frden med ytterst tysta
rtag, och vakten p skeppet trodde sig hafva hrt miste nr han
tyckt sig frnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.

ndteligen hade flyktingarna hunnit frbi Runsala och bda brjade
nu smningom andas lttare. Nu begrte herr Erik rorna och Sigrid,
som fann att hennes hnder ej lnge mera skulle frm skta dem, var
villig att ge dem ifrn sig. Dessa ord voro de frsta, som vexlades
mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med ngon svrighet bytt
plats i den lilla bten, grep fadren med kraft i rorna och nu gick
frden raskt framt, allt nnu under tystnad. Han valde vgen genom
smrre sund, som sllan besktes af btar, hvilket numera, sedan
regnet smningom upphrt, icke var omjligt, ty man brjade dock
kunna urskilja konturerna af fremlen.

Natten var lng, som November-natten r. En stund hvilade
flyktingarna i en lada, men vgade icke frska att gra opp eld,
fr att torka sig vid. Herr Erik ikldde sig en gr vadmals rock och
mssa med stora ronlappar, som Sigrid medfrt i bten. Snart begfvo
de sig ter  vg.

ndteligen hunno de mlet fr sin frd: Ndendals i ruiner fallande
kloster. Enligt sin gamla frnkas anvisning, uppskte Sigrid nu i
mrkret de hemliga drrens fjder. Sedan den var funnen sade hon:
"Nu, farkr, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det vrsta r
fverstndet. Men icke r det ndigt att nu i sdant mrker g in i
detta gmstlle. Ingen vistas hr. Klostret frfaller allt mer, men
kyrkan, der vi nu befinna oss, r uppreparerad och hr hlles om
sndagarna gudstjenst; skert r att fre dager ingen kommer hit.
Skulle dock ngot ljud hras, s mste vi hasta in i gmman."

Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och
nedfll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rtt. Den hgsta
sjlsanstrngning hade hllit henne oppe, vida utfver hvad hennes
krafter egentligen skulle frmtt. Nu brast den s lnge spnda
fjedern, och hon fll tillsamman, som ett klde faller, nr det
slappes ur handen.

Under herr Eriks mma omsorger vaknade hon dock slutligen ter till
medvetande, men hon knde sig s matt och liksom snderfallen, att
det var henne omjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i
bten jemte ett brd, kom nu vl till pass, d Sigrid ej orkade bege
sig ut, fr att anskaffa mat, och s tillbringade far och dotter sin
dag tillsamman i sitt skra gmstlle.




XXXIII.


P slottet hade emellertid fngens flykt blifvit upptckt. Det
fngelse, som hyst den afsatte monarken, ansgs allt fr svrt fr
hvem som helst annan, genom sin brist p luft och ljus. Men d nu s
mnga fngar voro p slottet, och man icke ville tillta dem att f
bo tvnne tillsamman, s mste fven kung Eriks fngelse begagnas.
Och d fven den yttre gngen ansgs lika fast, som hvarje annat
fngelse, s tyckte man sig tryggt kunna frunna fngen den lindring,
att man om dagarna lemnade drren frn fngelserummet till gngen
olst. Slunda var det egentligen den, som utgjorde hans fngelse,
och kung Eriks rum blott det stlle, der han fr natten inlstes.
Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin sng kasta, hvad han af Sigrid
emottagit, d vaktknekten med sin lykta intrdde.

Pfljande dag hade han ltsat vara sjuk, fr att kunna ligga p den
halm, som gmde repet. Dessutom ansg han denna frevndning lmplig,
fr att gra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen
lyckades herr Erik att inskjuta ngra smulor murbruk i lset; och
d om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stnga drren,
och nyckeln tog emot, frlorade han tlamodet, vred s vldsamt, att
axet brast, och mste bege sig till slottssmedjan fr att f skadan
hjelpt. Att emellertid ordna om ngon vaktkarls utstllande i gngen,
ansg han s mycket mindre ndigt, som herr Erik nu var sjuk; och att
drren stode en timma lngre olst n vanligt, kunde ej vara farligt.
Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns frvridande,
hvilket han ndgats gra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl.
Det kunde ju aflpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan
ngon fara.

Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut p tiden,
och frst efter ett par timmar terkom vaktkarlen med sin nyckel och
lykta, och fann d till sin frfran, buren tom.

Hans frskrckelse var grnsls. Hvilken vg fngen tagit, var ltt
att se. Han tyckte sig redan knna tortyrredskapen gripa sig. Man
skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fngen p flykten. Det
var ingen nd att vnta. Han fverlade lnge om han nu borde anmla
saken, men fann slutligen p en utvg, den han beslt att frska.
Han kunde nd knappt frvrra sitt de.

Den frsta omsorgen var att draga in det qvarhngande repet, hvarp
herr Erik slagit en mngd knutar. Derp stllde han ter gallret p
sitt stlle och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit
ur muren.

Fngnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fnge ssom
sjuk. En man af garnisonen hade nyss dtt och lg redan i sin
kista, frdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre
drr, och slunda var utsatt fr fara genom fngens flykt, intogs i
frtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den dde bars
opp i kung Eriks fngelse, lades i sngen och iklddes ngra af herr
Eriks qvarlemnade kldesplagg. Hr och skgg klipptes och ordnades
till likhet med herr Eriks, och fngknekten anmlte fljande morgon,
det fngen hade aflidit under natten.

Ett par personer afsndes fr att frvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vgen talade vaktknekten mycket om, huruvida han
icke fven torde insjukna, ty han brjade knna till just samma onda,
hvarfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes fven tro,
att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast p afstnd en
blick p den dde, och s skumt det var i detta ohyggliga fngelse,
var det icke ltt att upptcka misstaget, isynnerhet fr personer,
som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade ngot
skl till misstanke. Fngknekten fick befallning att nedlgga den
dde i en kista, hvilken befallning han s fort som mjligt utfrde,
och tillspikade sedan kistan vl p alla sidor.




XXXIV.


Nu randades den af s mnga med bfvas rantade dag, d hertig Carl
intrffade i bo. Han fregicks af blodiga rykten. Alla som retat
hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka
genom sin brd eller strre frmga kunde blifva farliga, fllo
offer fr hans hmd. Halshuggning, stegling, frlust af all egendom
drabbade ttt, och de lifdmdes familjer befunno sig i sin djupa
sorg, med detsamma de frlorade makar, sner eller brder, tillika
frsatta i den yttersta fattigdom.

Hustrur och barn till de fngne herrarne p bo slott omgfvo
hertigen vid hans ankomst och bdo knbjande om nd fr de sina.
Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det
r lagen, som skall dmma dem. De hafva brutit mot konungens ed,
gjort uppror mot fderneslandet och sttt mig efter lifvet; deras dom
mste lagen flla."

Hertigen gick nu opp i sina rum och lt genast infra Arvid Eriksson
Stlarm, som vrdigt och lugnt besvarade hertigens hftiga tilltal,
och skyndade sig att begagna tillfllet fr att f framstlla Johan
Fleming, ssom af honom lockad och fvertalad att qvarstadna. "Han
hade kommit till Finland fr att ordna enskilda angelgenheter och
skaffa sig ngot penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande
land, att der fva och frska sig, ssom unge adelsmn bruka,
hvarigenom han i framtiden bttre kunde tjena sitt fdernesland."

Sedan Stlarm blifvit bortfrd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle infras. Hertig Carl vandrade fram och ter med stora steg.
drorna p hans tinningar svllde. Gng efter annan sammanknt han
handen. Nu intrdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick
hftigt emot honom. I hans ga strlade segergldje, d han sade:
"Ha, detta r sledes Klas Flemings son!" Det var som om han nu frst
skulle hafva knt sig rtt sker om den krona, han efterstrfvat,
och dock rrde sig i hans inre en dunkel nskan att skona den
lsklige ynglingens blod. Nr Johan s stod infr fursten, p en
gng dmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet hjde
sig bnfallande emot honom, d vek fr ett gonblick sjelfviskhetens
blodlystna demon frn Carl och han sade: "Det synes mig dock hrdt,
att frgra detta unga lif. Vlan, vill du, som en rlig och adelig
yngling, lofva och frpligta dig fr framtiden, att troget tjena mig
och riket, s vill jag, fr din ungdoms skull, lta nd g fr rtt
och sknka dig lif och frihet."

"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en ndig
herre; det vore af mig otacksamt att fverge hans tjenst, och jag
ger dertill ingen sklig orsak, och dock", tillade Johan, bjande
kn, "beder jag, att Eders Furstliga nde mtte bevilja mig nd,
emedan jag till Finland kommit endast fr att skaffa mig medel att
frska min lycka i fremmande land."

"Du, Johan Fleming, beder om nd och bjer blott ett kn! Hvarfre
vrdar du mig icke med tvnne knn?"

ppet och rent strlade Johans blick, d han svarade: "Endast t Gud
och min konung sparar jag denna vrdnad."

Nu trdde Carl ett steg tillbaka: "Ha, s r det. Af ormagg komma
ormaungar. En sdan var din fader och sdan blir du sjelf, om du
fr lefva; men du skall icke vxa mig fver hufvudet, som han. Hade
icke den fvermodige och blstore tyrannen, som aktade hvarken Gud,
konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett
vilddjur, och drpit och slagit ihjl fattige bnder och godt folk,
som ville frsvara rikets lag och regering, s skulle lngesedan fred
och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillknna, att du af din
fader rft natur och sinne, och varnar oss fr det vi, i lika motto,
skole frvnta af dig. Derfre m du vara beredd att svara fr rtta
med de andre finnarne, med hvilka du dig frbundit hafver, och st
din egen fara." Vakten slt sig kring Johan Fleming och han nedfrdes
ter i sitt fngelse.

Hertigen stod en stund qvar p samma plats, men brjade sedan g fram
och ter i det han sade: "Hade icke den frrdarn nra narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren frlte
mig, att jag s ernade lemna mina och riksens fiender qvar, fr
att stmpla ondt och fra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren knner mig och vet, att jag icke efterstrfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min frmga sttt, fr
att bibehlla det t min broders son, konungen i Polen; men tt han,
mot all ed och frskran, som en menedare och frrdare, sitt eget
fdernesland med krigsfolk fverfaller, och vill med papisteri och
svek oss alla i olyckan fra, och stter till befallningsmn sdane,
som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen mste de
ogerningsmnnen alla frgras. S lnge adeln r fr mktig i landet,
ger kronan ingen makt." De sista orden uttalades halfhgt, men om
fr resten detta tal var ernadt att hras af vr Herre, eller af den
tjenare, som stod vid drren, eller af hertigens eget samvete, r ej
ltt att afgra. Kanske det var ernadt litet t dem hvarje.

Den utnmnda domstolen hade sin session p rdhuset i bo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring
bordet. Fngarne frdes nu fver torget, mellan led af soldater,
under ljud af trummor och pipor, opp till rdstugan.

Anklagelsen upplstes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stlarm. Han hade frt afvig skld emot fderneslandet, hade sttt
Hans Furstliga nde efter lifvet, och s vidare. De andres brott
omtalades icke.

Nu framsteg Stlarm och talade: "dle herrar, som till domare
tillsatte ren, hvad jag n kan hafva brutit, denne unge herre,
herr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och
hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med
konung Sigismund fljde vid dennes infall i Sverige, s mste honom
tillgodorknas, det lagen, som fller den, som med fremmande krigshr
gr emot fderneslandet, dock hr tillgger: 'med mindre han var
sjelf med, som nste var till riket.' Och hafver herr Johan, som d
hade tjenst invid sin konungs person, nppeligen spnnt en bssa emot
Hans Furstliga nde eller hans folk."

Joachim Scheel lofvade att framstlla allt detta fr Hans Fursteliga
nde, och s fullfljdes ransakningen, med att punkt fr punkt
upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De frige anklagades
brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas
i Stlarms.

Nr alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgngna, framtrdde ter
Stlarm: "dle och vlbrdige herrar, beder jag dmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nde understdja min dmjuka bn. Icke
beder jag om ngon annan nd, n den, att han ville mig den gunst
och nd bevisa, att lta mig ensam d, och skona dessa andra mina
medfngne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver fresttt
den hgsta makten i Finland, och de endast hafva fljt mig och mina
freskrifter; och ro de sledes att urskta fr hvad de mig till
tlydnad hafva brutit. Derhos mtte det ock hgeligen beklagas,
att J, dle och vlbrdige herrar, eder frhastat, i det J endast
mina brott och min skuld underskt, men icke ransakat dessa mina
medfngars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dmma."

Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett rd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."

Fljande morgon uppstlldes hertigens krigsmakt i en krets utanfr
slottet. En otalig folkmassa af alla stnd samlades der utanfre.
Inuti ringen stodo alla fngarne p kn. Cancelliskrifvaren upplste
domen: Alla de upprknade tjugutv herrarna skulle halshuggas, deras
hufvuden uppsttas p pikar, kropparna steglas och deras egendom
konfiskeras.

Hertigen kom derp ned frn slottet och emottog af alla nrvarande
hyllnings ed. Men nr han ter skulle trda ur ringen hjde Johan
Fleming sin rst och bad, att "Hans Fursteliga nde ville lta nd g
fr rtt."

Fursten gick honom frbi och svarade: "Du har frkastat min nd
och frltelse, d den erbjds dig; nu r det fr sent. Domen r
flld. Jag har icke mera makt att efterlta landsens rtt. Tnker
numera icke p annat n huru J magen bereda eder att svara fr edra
gerningar i en annan verld."

Det var dagen efter den, d domen hade fallit. I sitt fngelse
satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade p begran erhllit
skriftillbehr. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade
pennan. Det var sitt testamente den tjuguettrige ynglingen skulle
skrifva. Han brjade nu:

'Gud den allrahgste han vare min hjertans kra morkrs trst uti
hennes bedrfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig fr
Guds strnga dom, huru de mig dmt hafva.

'Derp anbefallte han sina tjenare t sin moder, och bad att ssom de
alla honom troligen tjenat, de ock mtte bli rligen och vl lnta.
fven ngra sm skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom vlvilja,
i denna min bedrfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och l,
ssom ock hafva tillsagt att efter yttersta rd hjelpa mitt lik till
sin lgerstad, efter som mig kan undtvara.

'Till konungen beder han "fr sin salige faders trogna tjenster,
s ock min egen intill denna stund, att min hjertans kra morkr
och systrar m njuta det till godo, som de hafva mist bde rfdt
och frvrfdt, att de ej m behfva lida nd och spott." Ngra
andra punkter, alla bevisande hans dla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med fljande ord: 'Lter jag min hjertans
kra morkr frnimma, att hvem hon hafver att beskylla fr min dd,
kan jag intet annat sga, utan att den trngtan och stundan, som
hans furstliga nde hafver haft, till att delgga och frdmpa min
slgt, hafver varit orsaken till det frnmsta, hvilket nu efter hans
vilja gnget r. Gud trste eder, min hjertans kra morkr, samt mina
kra syskon, och lte oss finnas i den eviga gldjen. Gifvet uti min
eftersta stund p bo slott den 10:de November Anno 1599.

                 Eder dmjuke son hafver jag varit.

                                               _Johan Fleming_.'

Sedan detta var skrifvet, vnde sig Johan Fleming till sin gamle
tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott nnu
en gng, att du, om dig mjligt blifver, m framfra mina hjertliga
och krleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hllit kr,
och att du m bertta dem om mina sista stunder."




XXXV.


Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mrka,
unkna gmstlle. En afton i mrkningen hade Sigrid vgat sig in till
den lilla staden, fr att f kpa mat, men snart blef det lilla
frrdet slut. Hon mste nu ter frska att skaffa mera. Dessutom
blef det allt mer af nden, att ska en annan tillflyktsort, ty det
blef allt kallare i luften. Derfre mste flyktingarne bjuda till att
f hra ngot frn den yttre verlden, hvilket fven eljest var fr
dem af hgsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna
bekymmerslshet uti det ingalunda behagliga lget, att tillbringa
sina dagar i det mrka och unkna, kllarlika rummet; och Sigrid
tnkte alldeles icke p att hon sjelf led obehag deraf. Men hon
fruktade fr fadrens hlsa och tlamod, och funderade ideligt p
utvgar att komma hdan. Fr Sigrid hade visserligen ingen fara varit
att vandra bort och terbege sig till sitt hem, men att lemna sin
far, kunde hon ej stta i frga.

D nu matfrrdet var slut, fanns ingen annan utvg, n att Sigrid
ter i skymningen begaf sig till staden med duken ttt knuten om
ansiktet. Hon lyckades snart nog att f uppkpt hvad hon behfde, men
hvad hon i nyhetsvg kunde f hra, var af s frfrande art, att hon
endast med mda kunde hlla sig upprtt, fr att bjuda till att ter
hinna till sin far.

"h hh, hvad J r hgfrdig, jungfru Sigrid", ropade en rst bakom
henne.

Sigrid spratt frskrckt till och sg sig om, men lugnade sig genast,
ty hon igenknde gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.

"N, mor, hvadan kommer ni?" frgade Sigrid vnligt.

"h jo, kommer frn blod, mycket blod, nstan fr mycket. Nr
hertigen hller kalas, s bestr han s det kns. Fy, det brjar rtt
ckla till slut, det blir fr mycket af det goda. Hi, hi, hi, der
kasta' de boll med hufvun och satte dem p pikar. Huu, icke var den
leken nd s rolig, som jag tnkte, fast sjelfvaste herr Klases son
var lika blodig som _han -- han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet
nmner simpelt folk i bredd med de frnmare. Men han var allt fager
och ung, herrn der ocks, och mnga sade, att det finns folk som
mste grta efter honom, lika bittert, som... h..."

"Johan Fleming, i himlens namn r det d sannt?"

"h jo, h jo, liksom alla de andre. h jo, Olof Klasson, Nils
Ivarsson Stjernkors, Michel Pfvelson Munck, Sten Fincke, och mnga,
mnga, hela lnga raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson frde de in
tillbaka igen, just som de vntade att mista nacken. h hh, men det
var otckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjrden, kan
tvtta bort all den bloden? nej, intet gr det med salt vatten. Nh,
kanske stora Nsijrvi? Nej, det r s stilla, s mildt, icke frslr
det. Men Kyrnkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar
i tvttbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig
efter blod, men detta blef dock fr mycket."

ter brjade Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han r dd han,
och honom sker ingen. Men domen fll nd, att hans lik skulle
nedgrfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah
ha, men si, jungfru Sigrid grter icke efter far sin nd. Hi, hi,
hi. Huu, nej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett s
ungt hufvud och vackert; och det var en annan ocks, som var ung och
vacker, som de skto der p land, nog vet jungfrun, den der gossen
som ville gifta sig med Storklasens flicka. N, vill J veta ngot,
jungfru, kan J lsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla
mor Annika borde brnnas fr att hon kan mer n andra, men hvad
straff borde d den f, som kan lsa? Det r vl vrre trolleri, det!
Der har hon papper, ls, ls. Jo si, Johan Bertilsson, han lr vl f
ska papperet sitt, han."

Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.
"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.
Kunde jag dock p ett gonblick komma till dem. Huru skola de bara
allt detta?" utbrast hon.

"h, storfolket, hvad felas vl dem?"

"Mor Annika, hna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog
bittert af att frlora den ni ansg som edert barn. Har ni i ert
hjerta ingen annan knsla, n hmd, och ni har dock varit s
vlvillig emot mig", utbrast Sigrid, som mer n en gng frut skt
frhlla mor Annika hennes ohyggliga hmdlngtan.

"h h, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var
god emot honom -- honom, som jag ej trs nmna; men -- Flemingen, var
han ocks god mot honom, han som... huu nej; hvar och en sitt derfr."

"Och derfre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida.
Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den
unge Welam de Wyks mor, ty fven han hade en mor. Har J, mor, tnkt
p alla de sorger, alla de trar, de flla, har J tnkt p alla
de enkor och barn, till de mnga hertigens offer, fver hvilka J
triumferat. Mor, mor, kom ihg, att dessa alla och mnga, mnga utom
dem, hafva grtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke
kunde bra; fr hvilka J skt hmd; hvilka J velat slcka i blod. --
Har ni nog nu af eder hmd?"

"Det gr s underligt omkring i mitt hufvud. Det brjade s ren
der i bo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade s mycket
blod. Tala inte s der, jungfru. Huu, jag vill inte hrat. nej,
nej, Annika gr hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan
i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J,
jungfru, lilla mor Annika hon var nnu mindre d. Hon var s der
liten. Det var en sndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne p sig,
det var s hvitt, s hvitt; hennes ftter voro s hvita, de voro nyss
tvttade. Hennes hr var ocks hvitt, det var kammadt och benadt och
hennes kinder voro s rda som pplen. Ack, jag minns, jag sg henne
s vl i bcken vid vr stuga. Jungfru, jungfru, Annika mste ska
opp hvar den hvita, rena flickan gmt sig. Farvl, jungfru Sigrid,
mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte ska sin makt
mera, hon mste ska den hvita, lilla flickan. Farvl, farvl!" och
bort hastade mor Annika och frsvann fr Sigrid i skogen, dit Sigrids
blick fljde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans
ord, ty de voro helt och hllet upptagna af de rysliga nyheter, hon
just hade hrt.

Sigrid begaf sig, full af ngest, till sin far. Hon berttade honom
frst, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara
dd och att hans egendom frklarats frbruten.

"Ja s, sger gumman sannt, s r jag sledes dd! N, det gr an att
jag ej knner mig dess vrre, och den dde sker ingen efter. Godsen,
n, det mste vl s vara, det kan ej hjelpas. Mina armar ro nnu
starka. Men mor Metta, det r allt bra tungt fr henne, och du, kra
barn! Herr Enevald mtte dock vl icke rygga, fr det du r fattig.
Nunnans lilla gods lr vl bli allt, hvad du ger. Det kostar p
hgmodet att ej ha ngot att lemna dig. Fr mor mtte vl ngon utvg
bli; s m vi dock tacka Gud att det gick s, som det gick, fr mig.
Men visste hon intet sga om vra vnner, som lemnade qvar i faran?"

"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bfvar att sga det hon sade. Jag vet ej om man br tro henne."

"Ddade?" frgade herr Erik dystert.

"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknppte sina hnder.

"Johan Fleming?"

"Fader, fven han."

En lng tystnad rdde. Ingendera sade ett ord. Slutligen brt Sigrid
tystnaden.

"Fader, hr r ett papper, som mor Annika gaf mig, det lr innehlla
nrmare upplysningar."

Tyst uppskte Sigrid de elddon, hon frsett sig med, fr att stundom
f ljus upptndt.

"Ls, mitt barn, hvad det r."

"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes,
fr fru Ebbas rkning."

"Nr hans herredme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om
lrdagen skulle g till dden, svarade hans herredme, att han vore
vl villig dertill och ville bereda sig, och eftersnde magister
Grels, kyrkoherden i bo, att fljande morgon beska honom. Om
morgonen, sedan kyrkoherden afhrt hans herredmes skrifterml och
meddelat honom det rtta vgapasset, den heliga nattvarden, och
min unge herre efter slutad bn steg opp, sade han till mig: 'nnu
m du dessa f stunder tjena mig, sedan r du fri', och d jag i
yttersta bedrfvelse fll i grt, fortsatte han: 'Nej icke s, Johan
Bertilsson. G dock nu till Joachim Scheel och sg honom, att d,
oaktadt han s lofvat och velat, han icke kunnat frlsa mitt lif, s
beder jag honom, att han m t min moder och mina syskon gra hvad
godt han kan; fvensom, om det vore mjligt, att hos hans furstliga
nde utverka uppskof med min dd till mndagen. Jag trodde icke det
skulle ske nnu, och nskade kunna besrja om min begrafning.'"

I detsamma inkom i fngelset grefve Mauritz Lejonhufvud, fr att
frebr hans herredme, det han skulle hafva beskyllt och frtalat
hans broder fr frrderi, men sedan hans herredme hade lyckats
gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld hri, sade han
till grefve Mauritz: "Efter jag nu ser och frnimmer, att hans
furstliga nde icke vill lta sin vrede falla, utan vill st p sin
hgsta rtt, s lter jag mig hrmed gerna nja. Vill ock gerna och
vlvilligt g hrtill och befalla Gud allsmktig, som r den hgste
domaren, denna saken. Han m dmma emellan mig och dem, som mig dmt
hafva, eftersom hans gudomliga majestt bst synes, och lter mig
tnjas med eder, gode herrars, dom. S beder jag dock eder, kre
Mauritz Stensson, att J villen gra vl och s frhandla hos hans
furstliga nde, att jag mtte blifva frskont till mndagen, p det
jag mtte f stlla ngot till min begrafning, efter jag hittills
icke haft s mycket i min frmgenhet, att jag kunnat kpa mig s
mnga brder, som jag behfde till kista; frrn jag sent i aftons af
hans furstliga nde fick igen mitt skrin, der ngra ringa penningar
voro uti, med hvilka jag nu litet kan stlla om min begrafning, om
det vore mjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag
eder, att mstermannen icke m komma vid mina klder, eller att han,
min slgt och mina frvandter till vanra, skulle f lpa omkring i
dem. Jag vill eljest gerna frra honom hvad de ro vrda."

Grefven svarade: "Kre Johan Fleming, af hjertat gr det mig ondt,
att J s ung r kommen i denna olycka, ty J ren mig icke s fjerran
blodsfrvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, s nskar jag eder
af Gud ett godt tlamod och ett stadigt hopp till Gud allsmktig.
Hvad edra bner anbelangar, s vill jag gerna framfra dem till Hans
Furstliga nde och lta gifva eder svar."

Jag fljde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och
vntade svar; men nr grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans
Furstliga nde, men fick intet svar."

ter intrdde jag i fngelset och redogjorde fr min beskickning.

Nr hans herredme hrde svaret, sade han: "S m det d blifva som
det r, och jag befaller mig i den allsmktige Gudens vld; men g
dock nnu till grefve Mauritz och bed honom, efter det r min sista
bn i denna verlden, att han ville laga s, att bdeln icke m f
mina klder, och med mitt hufvud och min kropp icke m bedrifvas
ngot spektakel efter min dd."

I detsamma kom vakten fr att afhemta honom till dden, och frimodigt
steg han opp och medfljde utan drjsml. Under vandringen framt
upprepade han flera skna sprk ur bibeln och trstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hlla sig frn trar. Folket
strmmade till, hvar de fngne herrarne framgingo, och hans herredme
tillropade dem med glad rst: "Farvl alla mina goda vnner, och allt
rligt folk. Om ngon finnes, som jag i ngon mtto frtrnat, s
beder jag om vnlighet." Och alla de det hrde, grto och jemrade sig
fver hans oskyldiga dd.

Allt gick det sorgliga tget framt. I fnstren stodo fruntimmer
och skdade. D lyfte Arvid Eriksson gladeligt p hatten och sade:
"Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nde, hjelpa mig hrifrn, skulle jag vara deras tjenare,
s lnge jag lefver." Sedan psatte han ter hatten och gick vidare.
Nu blef hans herredme varse mig, der jag gick, och sade till mig:
"Jag vill och begrer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan
komma till min morkr och sg henne om min hdanfrd, och bed henne
gifva sig tillfreds, och sg att jag gerna och gladelig gick hrtill.
Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill g till hvila,
s gerna vill jag g till denna min dd. Hvilket jag stadeligen vet
och tror, att det icke skall vara ngon dd, utan en nde p all
jemmer och vedermda, och ssom en ingng till den rtta gldjen, der
jag ock frhoppas att min morkr skall finna mig igen. Ty i denna
verlden kan jag ej mera hoppas hon fr stor gldje. Och tag denna
ring och fr den till henne, jag ger intet annat, som jag kan snda
henne, och sg henne, att jag befallte henne i den allsmktige Guds
beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kra morkrs trst
i hennes kors."

Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina
systrar t mig stickat, skall fr mig hemtas att lida upp. G och se
till, att s verkligen sker."

Nr jag genom min herres tyske tjenare hade bestllt hrom och
terkom, bad hans herredme mig nnu en gng att sjelf till hans
moder framfra hans sista helsning och tillade: "jag rder nu fver
ingenting af min egendom, jag ville dock belna dig fr din trohet",
vid det han s talade kom han till spetsgrden p torget. Han lemnade
nu sin kappa t mig och sade vnligt: "behll dock denna och min
mssa", och steg med bart hufvud in i ringen. Derp gick han ett
hvarf fver den och s ref han opp sin trja s att alla knapparne
flgo omkring och ingen blef qvar i trjan.

D steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke s hftigt.
Gr frst bn till Gud allsmktig."

"Ja, gerna", svarade han, fll p kn och bad ifrigt med djup andakt
och mot himlen hjda gon. Derp uppstod han ter, bjd farvl t det
frsamlade folket, vinkade med handen t dem han knde och befallte
dem Gud allsmktig med mycken vnlighet. Alla grto och klagade hgt.

Nu hjde han sin rst och brjade tilltala folket och frklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle fverg, ehuru han erknde
sig vara en stor syndare infr Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen
att Gud skall vara mig ndig, och med denna dden draga mig till en
sann syndabot, och ppna fr mig drren till sannt lif och gldje.
Men i verldslig mtto vet jag mig infr Gud och verlden oskyldig, och
r till min dd ingen annan orsak, n den trngtan Hans Furstliga
nde haft, att utrota min slgt. Detta r enda orsaken till min dd,
och har nu gtt efter Hans Furstliga ndes vilja."

Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga ndes tjenare och man
skrek, att han frolmpade fursten. Nr d han icke fick tala fr
sorlet, hjde han rsten och sade: "Hvar r min dom, nr r jag
frhrd eller ens anklagad? Det skall ingen rlig man bevisa mig; men
den, som har beskyllt mig, har talat som en sklm och frrdare och
icke som en hederlig man. Jag tager derp till vittne Gud och allt
rligt folk som mig knt."

Nu brjade tumultet n hftigare och de ropade, att han skulle
terfras, fr att f en hrdare dom, fr de ord han talat om Hans
Furstliga nde, men Hans herradme sade: "Nej, nu har jag engng
gtt ut och gr aldrig mera in. Jag r hr fr att d, och vill hr
d. Och m Gud allsmktig dma emellan mig och dem, som mig dmt
hafva. Eder, rliga mn alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter
min dd, frlt mig om jag frtrnat ngon, gerna vill jag frlta
enhvar, som emot mig brutit." Rster bland folket svarade, att alla
ville minnas honom med vnskap, han hade visst icke gjort ngon emot.

"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu
int ringen och drog af sig trjan. nnu en gng tillropade han
Johan Johansson och mig att srja fre att de fattige mtte f ngon
gfva. S knfll han p mattans rosor och blad och utbrast: "Herre
Jesu Christi annamma min anda och sjl." S blundade han med gonen
och slt sitt unga lif, under det de sjngo en psalm. "Gud den
allrahgste anamme hans herradmes sjl!"

Hans herredmes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram fr att f
blanda sin blod med sin kre broders, men de skjto honom undan. Nr
ordningen sedan kom till honom ropade han hgt: "Gud skall utkrfva
den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige
mrdarn."

"Men knektarne hjde ter sorl och skri, och derunder slts fven hans
lif."

Ofta hade Sigrids lsning afbrutits med grt, nu nr hon slutade
fvergafs hon alldeles af den mdosamt tillkmpade fattningen, och
hennes trar strmmade utan hejd.

Dystert sade herr Erik: "Han var mig den kraste, de andre voro alla
mina vnner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam r jag
icke, du min milda, fromma och dock s raska flicka. Gud vlsigne dig
barn! Har du vgat lifvet, har du trottsat alla faror fr att rdda
din far, s skall han ock icke af otlighet nska sig dden."

Fljande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, bra
vi ju med jemfrelsevis strre trygghet kunna bege oss hdan, d man
torde tro mig dd. Icke skola vi d lnge drja i detta gmmet, som
dock just icke r behageligt", och s snart aftonskymningen brjade
inbryta, begfvo de sig  vg.

Fr att bst frklda sin far, band Sigrid fver hans ansigte en
duk och uppgaf, att han var blind och af en kula snderskjuten i
ansigtet, p hvilket hon vid frsta lgenhet fastade en stor lapp som
ett plster. Sigrid ledde nu den skallade blinde fadren, men hade
dock bundit kldet s, att han kunde ndtorfteligen se.

Ngon vg, som skulle frt dem genast lngre frn det farliga
grannskapet af bo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan mste de
flja en som frde dem nstan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de nnu fljande dag p frmiddagen icke mera n tv
mil aflgsnade frn staden.

Det hade snat om natten och bildat ett litet frgngligt, men
hjelpeligen godt sldfre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade
lngsamt och tungt framt vgen. Nu hrdes ljudet af ankommande
hstar och slde.

"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tnka ni ta
vgen?" ropade en vnlig rst ur sldan.

Herr Erik strk af sig mssan och svarade: "t skogsbysidan, granne,
rna vi oss, men eljest gr stafvakarlens vg dit, der han hoppas f
en bit brd och tak fr natten."

"Det kan allt vara tungt bde fr dig, far, och fr din unga flicka,
att g och vanka i den nyssfallna snn. Mina tv kampar ro raska",
sade bonden, med ett vlbeltet leende blickande p sina vlfdda
hstar. "Stt er p, s kan ni ka s lngt vi ha samma vg."

Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de kande
frbi en grd, der hstar stodo ispnda fr ett par sldar. Det sg
ut som om ngon resande hr hlle rast. Lngre fram p vgen syntes
ock ngra herrar, som vandrade framt, liksom fr att frdrifva tiden
medan de vntade p hstarne. Snart hunnos vandrarne af de kande,
ehuru desse nu kte nstan steg fr steg, fr att vid sin frbifrd
icke tvinga de gende opp i snn.

"God dag, Grnbackas Simon", ropade en lng ljusltt herre, med kort
pipskgg och knfvelborrar. "Fick du rgen vl betald? Jag hr att du
varit p slottet i morgons fr att slja."

Frvnad frgade Simon: "Hur vet herrn det?"

"Ah jo, en af de hr herrarne sg dig der, nr du lastade af, och
knde igen dig."

Simon hade stadnat hstarna under samtalet. Den fremmande steg bakp
sldan och sade: "Sis, kr p du bara. Vra hstar ha nu hvilat och
de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess ker jag med
dig."

Bonden erbjd t den fremmande sin plats inuti sldan, men han
svarade: "Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din slda r du herre
sjelf."

"S god som kungen p sin thron, sger ordsprket", svarade Simon.

"Ja vl, men se bara till, att du icke lter dina vnner missbruka
ditt namn till att frrda ditt hemman! Ja, ja, min kre Simon, jag
har hrt, att du skall vara en redlig man och trogen underste, som
icke hllit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du
r ju dock icke s gammal nnu, hvarfre har du ej gripit till vapen,
fr att st emot den landsfrrdaren?"

Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i sldan, utan att synas hra p
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenknt hertig Carl,
hvilken, alltid verksam och outtrttlig, fven nu begagnat det lilla
sldfret, fr att med egna gon underska frhllandet med ett
klagoml fver ngra soldater, hvilket insupit ifrn bnder, som
tillhrde hertigens parti.

Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det ofrmodade mtet,
r ltt att tnka sig. fven Sigrid hade med bfvan och frskrckelse
igenknt sin faders ddsfiende. Hon satt framfre i sldan och drog
sig tillsamman som om hon slunda trott sig kunna undg hertigens
genomtrngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig
darrning skakade henne vid ljudet af hans rst.

"Hvad r det fr folk du har i sldan med dig?" frgade hertigen.

"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjd dem
att f ka, efter jag hade godt rum."

"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i sldan, fver dig,
och sitt ej der och kuttra fr klden som en hna", ropade hertigen
t Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde tlydde Sigrid
befallningen, och hoppades nu p att tminstone hon icke skulle fsta
uppmrksamhet, sen hon blifvit mera undangmd. Att vdan fr hennes
far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenknd, fann hon
ltt. Hennes far var visserligen nogare frkldd, men huru hoppas,
att han skulle undg hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon
sin hand p fadrens fot, det var henne som en trst att f vidrra
honom.

"Du har vlgjorda remtyg p din hst", fortfor hertigen ter till
Simon. "Det r vl gjordt p egen grd, tnker jag? Se det r just
konsten det fr bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som
man spar, den har man. Hstar lr du vl ha i spiltan som syrsor i
spiseln, jag ser nog hurudana lejon de hr ro?"

"Ah kre herre, icke har det varit tider nu fr bonden att hlla
hvarken hstar eller andra krk i fverfld, och nog har man ftt
slita om man ngon skeppa rg velat ha i boden, och de flesta ha ftt
tugga p rena barken, s lngt de kunnat."

"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behfver bonden
rdas, att herrarna ska skinna honom som den kttmnglaren Fleming
och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det
snart bli pinn fre. Det skall bli en annan dans fr hoppatossa, och
jag skall vl med Guds hjelp s rkna med dem, att jag skall rkna
dem i galgen. Farvl nu Simon, tack fr skjutsen, der kommer min egen
slda."

Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen slda och var lngt borta
innan Simon hann sansa sig af frvning fver den frnme gst han,
utan att veta det, haft p sina medar.

Att hos Carl icke misstankar vcktes, af den fregifne blinde och
hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att hra
ngonderas rst, eller eljest fst sig vid dem, s skulle skert hans
skarpa blick hafva upptckt frkldnaden, ehuru han ej p mnga r
sett herr Erik och Sigrid endast en gng.

Undsluppen den hotande faran, snde herr Erik en tacksam suck till
Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vgskillnad der Simon skulle
taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego
nu, fr att till fots fortstta frden. S snart Simon ej mera kunde
se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla
grtande lutade sitt hufvud mot hans brst. Hon hade s lnge lidit
den frfrligaste ngest och mste nu ge sin knsla luft.

"Barn, barn, grt icke nu. Det gr ju ingen nd p mig."

"Ja derfr vill jag tacka Gud s lnge jag lefver, men det var en
ryslig stund. Fader, hvad tnkte du vl, d du s der satt framfr
den frfrlige?"

"Jag tnkte: fr rfven tag i dig, s biter han hufvut af dig som om
du vore en gs."

"Ack, far, jag darrade som ett asplf och du satt s lugn och stilla."

"Kra barn, icke var det frsta gngen, som jag vntat p att dden
skulle ta makt med mig, och engng skall man ju deran, om n man
gerna ville ha en hederligare dd n gsen. Dock hoppas jag att Gud
frlter mig mina synder, om jag n kommer och ber derom ett hufvud
kortare n frr."




XXXVI.


Ju lngre int landet de vandrande kommo, dess dsligare blef det,
och spren af klubbkrigets hrjningar blefvo allt mer synbara.

En dag mttes de vandrande, vid slutet af en by, der nnu ngra
bebodda kojor syntes, af en man brande ett litet knyte. Detta
var temmeligen ovanligt t dessa trakter. De hade hr trffat
mest qvinnor och barn, d ngongng menniskor funnos i de frdda
boningarna.

Med hpnad varsnade Sigrid att mannen flere gnger sg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med
lng hvit lugg och kldd hgst ltt i en trasig skjorta, trafvande
utefter den nu ter alldeles uppbltta vgen. Hans drgt mtte alls
icke frekommit honom, att vara ngon fr sval Novemberkostym, han
skuttade sin vg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprng. Men
det lt honom oaktadt all njsamhet komma p fall, s att han vid en
kapriol, midt fr de vandrande, halkade och fll med stort buller ned
i diket, dit han fick en hgst ofrmodad massa af ruskor, sm stenar
och mull att gra sig sllskap, och i fallet grep han s ifrigt efter
herr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig t sidan, kunde
undg att dela hans de.

Nu skrattade herr Erik godt, och glmmande sin blindhet, tog han
pojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, stllde honom
p vgen, tog med handen i den lnga luggen och ruskade den smtt.
Derp gaf han pojken en lindrig smll med flata handen och sade:
"Ses, far hem nu med god fart. Opp p ugnen med dig och bed mor
torka din skjorta, jag tnker du ingen annan har att msa p dig."

"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt nd", ropade
mannen med knytet, som nu hastade fram. "Ja vl r det sjelfvaste
herr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond. Gud vlsigne
eder. Ni lefver, ni r frisk och fri. Herre Gud, hvem hade vl vntat
sdan gldje! Nej maken har jag ej sett." Trarna trillade ltt ur
mannens gon, men han tycktes sjelf ej hinna mrka dem.

"Jas, det r du, Elias. Jag hade knappt knnt igen dig. N, hvar
hller du hus nu fr tiden?"

"P landsvgen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara s god och
ta mig i er tjenst igen. I och jungfru Sigrid, n si hvad J har
blifvit fager och vuxit. Frlt, frlt, s jag r djerf och pratar,
men fr gu, nr jag sg herr Erik smlla till pojken der och skratta
med detsamma, d kunde jag icke lngre tveka, att det icke var J. S
mnga gnger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm
och retade ert fromma sinne att ge mig en smll, skulle jag inte
knna igen er!"

Herr Erik log och sade: "N Elias, du lr ha tyckt att det bestods
fr mycket af slaget, efter du rymde ifrn mig."

Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si
sdan r jag, icke ett str bttre n frr. Gud hjelpe mig, fattige
syndare. Hr str jag, pratar i gldjen att se er frisk och sund, och
gr fram s djerft som om jag ingenting hade p mitt samvete. Och
huru mnga tusende gnger har jag ej tnkt mig den stunden, d jag
skulle f se eder och komma infr ert ansigte, och huru jag d skulle
g fram till eder och sga eder, som jag nu gr: Herre frlt mig."

"N, men hvarfre har du ej kommit och sagt det d?"

"Kunde jag vl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlsa
barn, gifvit mig klder och fda, och ville lra mig allt hvad godt
och nyttigt var, men allt vildare och fverddigare blef jag. Nu var
jag ren femton r gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Vl
kunde jag arbeta nr s fll sig; men mitt odygdiga sinne tnkte p
intet annat n upptg. En dag, d jag skulle fra den prktiga tyska
ridhsten, som herr Klas hade gett er, ut fr att svalka sig efter er
hastiga ridt, d tog mig en oemotstndlig lust att frska rida p
den. I brjan lt jag den g helt sagta, men allt ifrigare blef jag,
allt mer dref jag p hsten, allt vildare for den framt. Jag skrek
och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hsten
och jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framt
med mig, utan att jag kunde styra den, s ned p insjn. Isen var
svag, den brast. Jag hade i frbifarten nappat tag i en trdgren och
blef hngande der, men hsten fortsatte sitt lopp, den for ner som
sagdt r, och blef der. Jag tnker ni kanske beskyllt mig fr, att ha
stulit er hst?"

"Nej, hsten hittades dd, och nr du frsvann, s gissade jag, att
du ej vgade komma tillbaka."

"Ja, jag vet ej rtt om jag ej vgade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var vrd att se ert signade ansigte och ta ert brd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."

"N, hvart tog du sen vgen?"

"Jag blef soldat och kom fver p Revalska sidan, och der var jag
i sex r, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig
samvetet, och jag tror nstan nd, att det till slut var er dda
hst, som gjorde s pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och
mer trdes jag af lngtan, att f komma och be husbond om frltelse,
och jag fick ingen ro frr."

"N, hvarfre kom du inte?"

"Det kunde jag omjligt gra, om jag ej p ngot satt kunde visa
er, att jag hade allvar med, min nger. Dertill grmde mig dag
och natt, att jag ej kunnat erstta er skada. Jag hade slutligen
kommit p den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hstar,
tminstone lika sttliga som den dda, s skulle jag komma och
begra frltelse. Detta blef till slut min drm, bde som vaken och
sofvande. Jag tnkte knappt p ngot annat. Men hvad kunde jag samla
som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, s snart
jag kunde slippa fri, och s var jag i ngra r trdgrdsarbetare
hos fru Ebba p hennes gods, men hur jag n knogade p dalern, icke
kunde jag der mycket lgga ihop. Men s kom jag fver till hemlandet,
och tog tjenst som trdgrdsmstare hos herr Gdich Fincke. Nr jag
hade tjenat der ngra r, brjade jag smtt fundera p att tala vid
min husbonde, om huru jag skulle f hstarne kpta, ty jag hade nu
pengar, s jag tnkte det ngot skulle frsl. Men se, s kom en
vacker dag klubbhren till oss och brnde opp godset och frstrde
trdgrden, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara ngra
hopsmlta silfverklumpar, och det var ej vrdt fjerndelen af det som
brunnit."

"Min husbonde hade sen annat att gra fr folket, n laga trdgrden
i skick, och s blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete frst
rtt p allvare. Jag brjade tycka, att det frut hade varit bara
munvder med min nger, och att jag varit en hgmodig best, som
ville erstta skadan, bara fr att ej behfva s djupt dmjuka mig
infr er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrn mig
och tjensten med, s att jag nu skulle som en riktig arm syndare
masta komma till er, utan att ha nn frtjenst att beropa, utan
blott ndgas anropa er mildhet. Men si, det var lnge innan jag s
fick makt med mitt hrda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som
drng p godset, till dess vi litet skulle f i ordning der, efter
klubbmnnens framfart. Slutligen kunde jag ej lngre lefva, utan att
som den frlorade sonen komma och sga: jag har syndat! S fick jag
reda p att herr Erik skulle finnas p bohus; jag kom dit, men kunde
ej slippa in, frr n hertigen ftt det i sina klor. Jag skulle sen
frska att der f trffa eder, men nr jag frgade efter er, s sade
de mig att herr Erik Liljeholm var dd och begrafven. Och s vnde
jag af som en dre, och visste ej hvart jag skulle ta vgen. Jag
tyckte att jag hade ingenting mer att lefva fr i verlden, nr jag ej
hade att hoppas er frltelse."

"N, hvart ernade du dig nu?"

"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke
frskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst ter."

"Kre Elias, ser du icke p mig, att jag r en fattig man, som
ingen tjenare kan hlla. Det m du ock f veta, att jag flytt undan
hertigen och har skerhet till lifvet, endast s lnge, som ingen
frrder mig."

Elias sg en stund fundersamt ned fr sig, s sprang han hastigt
opp. "Herre r det s, si d r det nu allrabst, ty d kan jag
ju verkligen vara er till nytta. Vore allt som frr, skulle ni ha
tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nder
och tar mig i er tjenst? Har ni ej rd att best er tjenare, s har
jag tminstone rd att best mig herre."

"Det kan allt vara godt och vl, men jag ger ej ens s mycket
att jag kunde ge dig klder och fda. Som du vet ger en dd man
ingenting och hertigen har haft frsorg att ge mig arfvingar."

"N ja, det vore visst sak, det. Nog hller min vadmalsjacka nnu en
tid ihop, dessutom har jag helgdagsklder hr i knytet. Det har ingen
nd dermed, och dlig karl den, som ej kan frtjena sig fdan! Kre
herr Erik, aldrig var ni svrbedd frr i verlden; var nu inte heller
omild emot mig, utan tag mig i er tjenst."

"Det r i sanning en prktig tjenst, du r s angelgen om", sade
herr Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att frsm din
vlmening. M du d stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, d jag
kan f lna dig. Om icke, s m du f din trohetsln af honom, som
ingen olnt lemnar."

"Tack, tack, min lskade och hjertegode herre, fr lftet att f
stadna hos eder. Om jag n skulle lnls tjena er i all min tid, s
r jag ju frut betald. Hvem var det, som i s mnga r fdde min
fattiga mor, till dess hennes lngvariga sjukdom slutligen frde
henne i grafven. Hvem har betalat er derfr? Hvem har betalat er fr,
att ni upptog den fader- och moderlse gossen, och fdde och kldde
honom och bjd till att gra folk af den vettvillingen? N, nu r det
ju allt klappadt och klart, och jag fr stanna hos er. Men trs jag
nu frga, hvart J ernen eder?"

"Ja, visste jag det rtt sjelf. Mest har jag tnkt p att, d nu
landet r s de och folket utrotadt, s finnes vl mngen koja, som
blifvit obebodd. Skulle man i ngon afsides nejd hitta en sdan, s
vore vl bst, att der sl sig ned. Ngra daler har Sigrid medfrt
och s kan man vl kanske sl sig ut, till dess jag hittar p ngot
arbete, hvarmed jag kan frtjena mitt brd. Sigrid mste tervnda
till sin mor, svl fr att trsta henne, som fr det hon icke kan
fvergifva sin fsteman. Dessutom r faran att bli upptckt blott s
mycket strre, nr hon r med, ty nog ser en hvar att hon icke r en
bondqvinna."

"Jaha, si just s skall det g", utropade Elias och knppte med
fingrarna. "Ja, jag vet, s gr det. Det r som s, ser husbond,
att dit oppt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som
togs opp fr ngra r sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han
byggde sig en stuga och svedjade och rjde sig tillochmed litet ker;
och ng fanns ymnigt. Men s kom dit p trakten en, som de kallade
Pitk Jussi, och ingen visste just hvad han var fr en; men nog sg
man, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En
dag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skrdade
hans ker, och lefde af hvad den andre tagit opp."

"Hade han slagit ihjl nybyggarn?"

"Nej, nog hrdes denne sedan ha synts t andra trakter af socknen,
men Jussi var stark karl och lr vl haft hjelpare med sig, och s
gjorde de som gkungen."

"N, hvarfre gick han icke och klagade fr rtta?"

"h hh, husbond, rtten den sitter kanske i stora herrars gelag,
men i vrt fattiga land r det ondt efter den i vildmarkerna och
skogarna, och i afsides socknar. Nog har det gtt mngen annan som
honom, och det sgs att herrarne lr ha tnkt p att stlla s, att
det med den saken skall bli bttre ordning. Flemingen lr ren ha
brjat stlla dermed, men hann ej f det bttre, innan han dog. N
ja, hvem som nu gr det! Kanske hertigen, han skall ju vara en strng
ordningens man och bondeskyddare; men en rf och en varg r han sen
ocks! N ja, hvad var det jag skulle bertta. Jo, nr klubbemnnen
plundrade och hrjade, s tyckte vl Jussi, att det var ett ltt stt
att f sig gods och gull, och s lemnade han ter nybygget de och
gick med bondehren, och der stupade han. Och han, som frst tog opp
nybygget, han gick ocks med i en annan bondhop, ty han var arg p
Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och
s fann han sin dd, och hans hustru och sm barn ha gtt till korta
af onaturlig fda och annat elnde, som tar bort folket nu som str.
Nu ligger nybygget de och frfallet; men vill husbond, s ska vi
opp det. Jag hittar vgen dit, och s har husbond tak fver hufvud
och godt gmsle fr vintern. Och fr hertigen fvervldet, som de nu
sga, s kan husbond sitta der till bttre tider. I vr arbeta vi opp
jorden igen, och i vinter gra vi oss verktyg dertill och fnga harar
och fglar, och fiska i insjn vid grden. Ja, och vill husbond vara
s god och frlta att jag bjuder dligt fr prktigt, s skall jag
nu hemta en arbetshst fr ridhsten. Till en sn rcker vl nd,
det jag har qvar; och litet rg mste vi nu ock se oss om att f, och
utsde och s der bortt. Det gr allt galant, husbond."

Projektet begagnades. Allt noga fverlagdt, var det det bsta man
kunde hitta p, och syntes erbjuda skerhet, och till nybygget i
skogen stlldes nu vandringen.

Stllet fanns. Det var visserligen frdt och frfallet, men ej mer,
n att tminstone stugan inom ngra dagar var satt i hjelpligt skick,
ltt kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger smningom fick
tillochmed ett ngorlunda trefligt utseende.

Herr Erik brjade nu allt mer pyrka, att Sigrid skulle bege sig till
fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far hr i demarken, i
strid emot tusende frsakelser, utan att ens hon skulle f deltaga,
och efter sin frmga frska, att mildra dem. Men hon mste dock
finna ndvndigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos
fadren skulle af flere anledningar lttare vcka misstankar emot
honom. Redan hennes utseende och tal rjde honom, hon kunde ej
lyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. Att hon frsvunnit
ur hemmet, kunde ock ge anledning till misstankar. Dertill kom, att
fru Metta troligen svfvade i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge
henne en vink om att allt stode vl till, och att hon nu vl i sina
bekymmer fven behfde Sigrids trst och hjelp. Ehuru fr gonblicket
oantastad, var dock herr Erik ingalunda fullkomligt i skerhet,
och att fru Metta fr sin hgt lskade herre skulle lefva i stort
bekymmer, var gifvet, likas att hon med smrta skulle se all egendom
skflad; och deraf var dock strsta delen arfvegods, som hon hade
medfrt i boet, och henne derigenom dubbelt krt.

Enevald Fincke var nnu icke kommen frn Polen, men skulle vl ock
troligen snart terkomma, d han numera fga der kunde utrtta
ngot fr Finland. Alla dessa skl sammanlaggda, bevisade Sigrid
ndvndigheten af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet
fr nybyggarne, att anskaffa sig en mngd oumbrliga saker. Det lilla
de sjelfva medfrt, frslog alldeles icke, och brdet var nstan
frtrdt. Elias skulle flja Sigrid och p tervgen frskaffa, hvad
som oundgngligast behfde medfras till besttningen p det de
hemmanet.

Elias hade emellertid begett sig bort, fr att ska anskaffa en hst,
och anlnde nu med sldan lastad med tskillig ndtorft, och s mste
Sigrid bege sig  vg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna
njutit mera lugn, brjat knna en djup lngtan att ter f trffa sin
trolofvade. Hon visste och knde vl med sig, huru svrt hon hade
att fvervinna den blyghet och ordfattigdom, som s ofta hindrade
henne, att rtt fr honom uttala sina tankar och knslor; men nu hade
hon s lnge varit skiljd ifrn honom, s mycket af vigt hade hndt,
och det frefll henne, som om alla dessa hndelser, hela denna tid,
lge emellan henne och Enevald som ett flor. Hon lngtade att f allt
klart emellan sig och honom.




XXXVII.


D fr fru Metta numera intet skl var att drja p Wiken, hade hon
tervndt till Tannila. Sigrid hade med flit stllt sin frd s, att
hon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mrkt. Hon gick
gerad in i hushllsstugan, der hon var van att finna sin mor, men
nu trffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru
Metta numera mest satt inne i kammarn, och vl stundom kom ut och
gick ikring i huset, men som en drmmande, utan att mrka hvad som
fregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. S hade
hon varit, alltsedan budet om herr Eriks dd hade kommit.

Sigrid intrdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles
stilla, med gonen halfslutna och hnderna sammanknppta. Hennes
vanligen s uppmrksamma blick mrkte icke den intrdande. Sigrid
gick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog
armarna om sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag
dig ter. Far? lefver han? r han dd?"

"Han lefver, fr guds skull, mor, lugna er."

"Mor Annika sade att du lyckats frlsa honom, men jag vgade ej fullt
lita p hennes ord. Bertta, sg fort. r han sker? Och du har
rddat honom, du stilla, du sfliga barn?"

"Med Guds hjelp skall vl allt g bra, men monne blott ingen hr hvad
vi tala om?"

"Gud bevare mig, jag tror jag icke r rtt klok", utbrast fru Metta
nu med ens, med sin vanliga rst; "r detta saker att prata om, utan
all frsigtighet! Vnta, jag skall se t. Icke tror jag dock, att
ngon kan hra oss, men du behfver visst vrma dig en smula." Hon
bultade p vggen, till tecken t tjenstefolket i rummet invid, och
befallte den derefter intrdande tjensteflickan, att koka opp l med
honung uti t Sigrid, och srja for att hennes skjutskarl finge ngot
till lifs. Sedan fru Metta frskrat sig om, att ingen kunde lyssna
till samtalet, satte hon sig ned fr att hra sin dotters berttelse.

Sigrid redogjorde nu fr huru herr Erik blifvit rddad. Blodscenerna
p bo slott knde fru Metta genom ryktet. Mnga voro hennes utrop
och vldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver,
hvarmed hon hrde berttelsen om flykten ur fngelset. Men nr
Sigrid nmnde Elias och att han skulle tervnda nnu denna qvll; d
var fru Metta genast p ftter. "N min sann, och hr sitter jag och
pratar och hr p dig, i stllet fr att packa i sldan sdant, som
kan komma far der i demarken till godo."

Ett gonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet
du, Siri, s bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer fver
herr Erik och dig; men hvem hade vl kunnat vnta sdant mod af dig,
lammet, som knappt ppnat munnen. Ja, ja, s r det dock; i stillaste
vattnet g de strsta fiskarne. N, hvad var det jag skulle sga, jo,
vet du, s bortblandad har jag varit, att jag ej tnkt p, att den
tyranniske hertigen dmt min dle herre, icke allenast ifrn lifvet,
utan ock frn ra och gods. Men se, ran kan han ej ta af honom,
ty ra har han mera n hertigen sjelf, och den skall han behlla,
trotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen
sknkt t Sivard Oxe, och de ha ltit sga mig, att jag skall laga
mig hrifrn. Och se, det har jag alls ej tnkt p! Den saken har
gtt in genom mitt ena ra, och ut genom det andra. Men se, det skall
d ingenting bli af, heller. Nu frst kommer jag att tnka p hela
saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller,
om hon skall kra mig frn godset. Visst skall jag ska min rtt fr
lagen, om jag n skall g till kungs derom."

Vnligt lade Sigrid sin hand p sin mors arm och sade: "Mor, monne
icke J nu mste foga eder i hvad helst det an m vara, fr fars
skull. Brjar man rra opp den saken, s rdes jag att det blir
upptckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst
icke afst frn hvad hertigen gifvit dem; och de stta skert alla
spel i rrelse, fr att vinna saken."

"Barn, barn, skall jag lta vld g fr rtt? Och vore det sen till
en annan; men denna arga pfgel! Skall hon njuta hvad mina fder
frvrfvat och lemnat mig i arf?"

"Om n morkr kunde lyckas att tervinna detta godset, (som icke
troligt r, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J n kunde
tervinna det; icke ville ju morkr stta fars lif i fara, genom att
vcka frga derom?"

Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade:
"Visst m jag vara s mycket fru i mitt hus, att jag kan stlla, s
herr Erik ej skall behfva lida nd. Drngarne foro i morgons till
skogen och komma hem frst sent i qvll. Nu lter jag alla pigorna g
i badstun, som vntar p dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset t
Elias och han fr dermed fara bort i mrkret, och jag hoppas att han
slunda kan komma hrifrn utan misstankar. De tro att du varit rest
till moster Karin, och tro vl nu att karlen, som skjutsat dig hem,
r af hennes folk. Det skola de f tro."

Pigorna gingo i badstun, sldan packades s tungt, som det dliga
fret tillt, med saker, sdana som kunde lnda herr Erik till
trefnad och som lttast kunde bortfras, utan att saknas. P slutet
uppstod nstan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa
ngot till i sldan, och Elias, som pstod att omjligen mera finge
plastas. Slutligen satte sig Elias opp p lasset och krde bort,
oaktadt alla fru Mettas pstenden, att denna lilla pse tminstone
icke skulle gra ngot ondt. Men Elias lt ej sga sig, utan reste,
och lyckades fven att oanmrkt hinna ter till sin herre p nybygget
i skogen.

P lnge skulle nu hustru och dotter icke f hra ngot af herr
Erik, ty man hade fverenskommit att undvika allt meddelande, fr
att icke p ngot stt derigenom misstanke skulle vckas. Fru Metta
var nu ter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, fr
att aftrda godset. Hvarje vr fejades och skurades, hur fint och
ordentligt der n frut m hafva varit. Alla verktyg och tillbehr
p godset eftersgos och reparerades, och en hgst ifrig verksamhet
rdde fverallt, fr att hinna ordna hvad som mjligen hunnit komma i
oskick, under den tid fru Metta varit borta p Wiken.

"Kra morkr", sade Sigrid en dag, p sitt vanliga lugna stt,
"hvarfr gr J er s mycket brk och vedermda. Tar herr Sivard Oxe
godset af oss fr intet, s m vl hans fru laga hr i ordning t
dem."

"Nej, se det skall aldrig ske, att ngon, och minst hon, den
uppblsta hnan, skall sga att ngon behft stda efter mig. Ha de
lismat sig till herr Eriks gods, s skola de nd inte kunna kasta
spott och hn p honom fr min skull."

Innan kort hade fru Metta, med trget bestyr, ftt allt i skick, och
nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra n
fru Mettas knslor voro, d hon lemnade sitt fdernegods, s glmde
hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lsegendom, som hon
mjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen ltit tillsga, att
fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gngklder, kksredskap och
dylikt, som fanns i herrebyggningen.

"Det var d ndteligen en gng en gladare nyhet", sade fru Metta en
dag till Siri. "Grannas Lasse kom i gr aftons frn bo, dit han
varit fr att slja fisk, och han visste bertta att Enevald Fincke
kommit hem frn sin resa."

fver Sigrids ansigte for en rosenrd sky och hennes bl gon fingo
en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej
eller ngot ovanligt hos henne de fljande dagarna, om icke att hon
oftare n vanligt steg opp frn sin spinnrock och gick till det lilla
fnstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig
s, att hon kunde se utt vgen.

Men under den stilla ytan blomstrade en hel vr af krlek och gldje,
p den ungas kinder vxte opp nya rosor, och i hennes gon strlade
nya stjernor. Men dagar frgingo, dagarne blefvo till veckar, och
Enevald kom icke till Wiken; frn Sigrids kinder bortvissnade
smningom rosorna, ur gonen frsvann ter stjernglansen.

Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn drjer herr Enevald. Icke
kan han invnda ngot emot dig, fr den orttvisa domen emot din
far. Sjelf har han ju med njugg nd undgtt dylik. Icke kan jag tro,
att han r en sn stackare, att han vill fverge dig fr det dina
frldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en
gng fst dig, r sdan motgng icke skl till att bryta. Med den
man engng fst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru.
Det skall jag vl visa honom, det. Nog berttade fru Hellevi om det
hrdes om honom frn Warschau, Nh, hvad skulle Siri tro hvad ngot!
Nej, hon trodde p ingenting; men jag tnker det vl allt kunde
vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ra att lida af sntder.
Men icke plr sdant fjesk hindra dem, att hlla sitt gifna ord."
Hon vandrade hrunder fram och ter p golfvet, och sg ut som om
hon velat bjuda Enevald p duell. "r det ej nog af, att herr Erik
skall msta gmma sig och lefva som en bonde i demarken, och i jemn
fruktan fr fara, skall man nu f detta till att srja fver!"

Sigrid teg, och spann blott stilla.

Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes ga matt.
Vinterns sol skimrade mot trdens snkristaller, men allt satt Sigrid
i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grt hon, icke klagade
hon, men hon var frglst blek och hon spann, ssom rhundraden
sednare, en maschin fortfar att spinna, fven sedan ingen mera vakar
fver den.

Ett bref till fru Metta anlnde ndtligen frn bo. Deruti lg den
frlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehll endast
f rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta terstlla ringen,
d numera ingen nrmare frbindelse kunde komma i frga, och Sigrid
frmodligen lngesedan nskat sig vara fri.

Ehuru beredd hrp, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt
slag. Och nr fru Metta utgjt sin harm fver "den lftesbrytarn" och
talade om, att han ej skulle tro sig slippa s ltt, d steg Sigrid
tyst opp frn sin plats, gick lngsamt t skogen och terkom frst
sent.

Fljande morgon satt hon dock ter och spann, om mjligt, n mera
stilla n frr. Fru Metta bfvade fr hennes underliga, sjllsa
utseende, och vgade icke tala om Enevald.

Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att vcka ngon
uppmrksamhet hos Sigrid, i det hon brjade tala om sin lngtan att
hra af herr Erik, och freslog att snda ett bud till honom.

Med ngot mera liflighet, n hon p lnge visat, hjde Sigrid opp
hufvudet, men det sjnk ter ned d hon sade: "Nej, icke f vi nnu
ska den gldjen. Ett bud kunde ge anledning till upptckt. Vl vet
jag, att far skulle lngta derefter, men hans skerhet mste g
framfr allt"; och ter spann hon, som frut.

"Ja, herre Gud", sade fru Metta ter, "man m vl rtt ska, med
allt frstnd, att akta fr upptckt. Den frskrckelige tyrannen
synes d aldrig f nog af blod. Arvid Stlarm, som vid det ohyggliga
mordet i bo fick behlla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan
nyo ha varit utfrd till dds, och ter blifvit frd in tillbaka;
och nu skall han ter dmmas med rdsherrarne i Linkping. Herre du
mktige, de arma fruarna alla, som s lnge se sina man hotade med
bdelns yxa. Och, Gud hjelpe, det sges att hertigen ger sig ingen
ro, innan han fr dem alla till dden. Siri, du min flicka, du borde
tacka Gud och strla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga
frehafvande."

"Mor, J hafven rtt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag br i
sanning intet annat n tacka Gud fr sdan nd."

"Ja", sade fru Metta och knppte andktigt ihop sina hnder. "Jag
tnker p huru det mnde hafva knts i hjertat p de Wiborgska
fruarna, d de fingo hra sina afrttade herrars hufvuden, der de
sitta oppsatta p fporten, midt i julnatten brja sjunga: 'De mste
oss lta fara med frid', som det allmnt sges, att de hafva sjungit
ur Davids psalmer. Men hvem r det, som kommer", sade fru Metta
i detsamma. "Hvem kan det vara. Han ser ut som en frnm herres
tjenare. Sorgkldd? Gud bevare oss frn ondo! Hvem vill oss ngot?"

I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trdde ut emot honom,
och genom den drr hon lemnade ppen, kastade fven Sigrid en orolig
blick p den fremmande. Frvnad utbrast hon: "Johan Bertilsson,
unge herr Johans tjenare!" Derp gick hon fram till honom och sade,
sorgligt och vnligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"

"Svrt och tungt r det", svarade den gamle tjenaren, i det han frde
rockrmen mot gat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat
tnka detta, d J s unga och glada skmtade tillsamman p bohus."
Med mda qvfvande sin utbrytande grt, sade han: "Frlt, ndig fru,
frlt, jungfru Sigrid. Det r mig s tungt, d jag ser eder, som jag
sednast sg i hans sllskap, att jag har svrt att icke frg mig."

"Sitt ned", sade Sigrid vnligt, "ni r trtt."

"Tackar dmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall
jag s frgta mig. Vill ock hafva ran framfra mitt rende. Tillt
mig frga om jungfrun erhllit ngot bref frn min salige herres
syster, den unga jungfru Hebla?"

"Nej, icke p mycket lnge i dessa oroliga tider."

"Allt sen min salige, unge herres frnflle, har min enda terstende
nskan varit den, att f frambra hans herredmes sista farvl och
helsning till hans fru moder; men kort efter min dle, unge herres
dd, nedlade mig sorg och saknad p sjuksngen. En lngvarig svaghet
gjorde det omjligt fr mig, att sen vga p att frska frdas den
svra vgen, antingen fver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade
emellertid dock afsndt en skriftlig relation, men nu har hennes
frudme ltit mig tillhandakomma ett bref, deri hon sger sig nska,
att af mig mundteligen f hra allt om min salige, unge herres slut
och sista dagar. Men sger hon tillika, att jungfru Hebla hade med
en tidigare lgenhet skrifvit till jungfru Sigrid, fr att be eder,
om mjligt, utverka hos eder fru moder tillstnd att f fverresa
till Stockholm. Detta bref har vl frkommit, som s ofta sker. Men
behagar jungfrun eller fru Metta se det, som hr str, s lgger mig
hennes frudme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm,
fr att erbjuda min dmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru
Sigrid. Min salige, kre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och
helsotillstnd lr vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudme
lyckats utverka tillstnd att f hafva hos sig en ung vn till henne,
hade jungfru Hebla skrifvit fr att frga, huruvida jungfru Sigrid
ville till viljes gra jungfru Karins lngtan efter henne."

Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu brjat lra knna
Sigrid nog, fr att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och
att bsta sttet att frstr henne, vore att gifva henne tillflle
att vara verksam fr andra, och att hon skulle gra vld p sig sjelf
att fvervinna sin egen sorg, fr att kunna vara en trst fr de af
olyckan s hrdt slagna.

Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna
bertta tskilligt. Isynnerhet hade han hrt att jungfru Karin lidit
s mycket af Welam de Wyks dd, att man fruktat, det hon icke skulle
uthrda med det nya slaget: frlusten af den lskade brodren.

Fr Sigrid syntes det tungt, att nnu mer aflgsna sig frn sin
far. Hon frebrdde sig nu, att hon varit sin moder till s liten
gldje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till ngon
tjenst fr de vnner, hon lskade s hgt, och slunda var fven
hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nstan vldsam
kraftanstrngning, fr att fvervinna den domning, t hvilken hon
hngifvit sig.

Fru Metta fick nu fullt opp att utrtta, fr att utrusta Sigrid med
varma resplagg och en dugtig vgkost. Hennes drgt fr frigt var
icke svr att ordna. Hon reste icke till njen och sllskapslif, och
den sorgdrgt hon bar, emedan hennes far ansgs dd, var fven nu
den lmpligaste. Det var icke till ett gldjehus hon skulle komma.
Sjelfva frden var dyster, som tiden det var. Frden gick lngs
stranden af Bottenhafvet. Dess yta lg till det mesta bunden af isen,
men p lngre afstnd hrdes nnu stundom de svarta, dystra vgorna
bryta med dn mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare
anblick. Vgen gick genom de trakter, der klubbekriget vldsammast
hrjat, och de de liggande byarna; det visade endast ruiner och
elnde. Sntcket, som lg fverallt, dolde dock mnget frdelsens
spr och gmde, att tegarne lgo oodlade och grslupna. Sllan syntes
ngon qvinna eller ett barn; ngon kraftfull karl, nnu mera sllan.
Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid ngongng frskte, att
ge sig i samtal med ngon af de f menniskor, som hr sgos till.
Dessa yttrade blott gldje fver att de mn gtt under, hvilka varit
fr Sigrid de kraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som
fderneslandets egen, och hvilkas sigter varit rttesnret fr
hennes tankar och nskningar. Af hertig Carl, den man som hon lrt
sig att tnka p endast med en slags fasa, just af honom vntade nu
detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig hgst ljusa
frhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.

Lngsamt gick resan, ingen skjutsinrttning befordrade den
vgfarandes fortkomst. Med ackord och mnga omgnger, lyckades det
dock fr den omtnksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa
hstar, och s gick dock smningom frden framt.




XXXVIII.


Hvem r den hga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stdd
emot en lndstols hga karm? Det mycket grnade hret, benadt midt
i pannan, ligger struket t mse sidor. fver den fotsida svarta
drgten ligger en bredfllad hvit duk, stucken i kors fver brstet.
Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon s, timma efter
timma, vecka efter vecka, utan trar, utan klagan, endast sllan
bytande stllning eller yttrande ngot ord.

Hvarfre srjer den dla? P hennes panna thronar styrka och mod, r
styrkan bruten, r modet krossadt?

Det var ej lngesedan hon gde en make, mktigare n mngen konung,
hon hade gt en syster p thronen, och mngen anfrvandt lika hgt
uppsatt, nu var hon en fattig fnge, utan std och med brist nstan
p det ndvndiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade
delat hans sigter, hon hade nnu efter honom lefvat och kmpat
och offrat allt, fr samma ide, fr "konungen." Hon hade kmpat
fr den ide som af hennes tid hyllades som den hgsta; och nu lg
den krossad under hennes ddsfiendes jernhand. Hon hade gt stora
gods med talrika underhafvande, n mer, hon hade gt ett helt land
att _mana_ godt fre, att _verka_ delt och godt fre, hon gde
nu endast ett fngelses ringa rymd till sin verld. Mnga vnner
och anfrvandter hade stupat fr hertigens bila, mnga vnner och
anfrvandter grto nu: enkor, sina mn och barn, sina fder. Hennes
dotter hade lskat en yngling, lskvrd, ehuru icke jemnbrdig: fven
denne hade krossats af det de, hon hade dragit fver honom! Men
nnu bar hon sin sorg modigt, med hgburet hufvud, och i det dla
anletet lstes en djup, men dock lugn sorg. _D_ drabbade nnu ett
slag: Sonen den frstfdde, den lsklige, ridderlige ynglingen, som
nnu stod trogen och fri vid sin konungs sida, fven han drogs in
i den hrjande hvirfveln, och ett vldsamt, blodigt slag krossade
modershjertat p samma gng, som det drabbade sonens hufvud; och nu
sjnk modren tillsammans fr slaget.

Och dock skulle hon ns af nya sorger. fven till fngarna hade
burits sgner om grsliga mord, som ter frestodo. nnu mera blod
skulle gjutas, nnu nere dla hufvuden falla. Just i dag skulle ett
nytt blodbad anstllas p Linkpings torg. De flesta af de dmda voro
anfrvandter och vnner till de fngna fruntimren. Af deras hustrur
voro flera fru Ebbas nra vnner och bekanta.

Fru Ebba satt i ett hrn af rummet. Stundom for som en sklfning
fver hela hennes kropp. Vid hennes ftter satt p en pall hennes
dotter Karin. fven hon var stilla, frsjunken i tankar; men nu
utbrast hon utan ngon yttre anledning i klagan, s djup och
skrande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, fr att, fven hon,
der i tysthet f grta. fven hennes unga hjerta hade lrt sig knna
sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes trar
oftast af tanken p hennes vn och lekkamrat, Peder Banr, hvars far
var dmd, att denna dag g till dden. Och s grep henne den tanken,
att kanske just i detta gonblick hans hufvud fll fr bilan. D
betckte hon bfvande gonen med sina hnder och hastade ter in, fr
att i sin mors och systers nrhet knna sig mindre hemsk till mods.

Mildt lade fru Ebba sin hand p Karins lockar. Det unga hufvudet
sjnk ned p modrens kn, der hon dolde sitt ansigte, under det hon
nnu skakades af konvulsiviska snyftningar.

Just nu hade fven Sigrid anlndt, med sin fljeslagare. De sista
helsningarna frn sonen och brdren grepo n mera djupt, genom
medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bst pgick, och
p den blodiga grunden af det nrvarande mlade sig hemskt minnet
fven af alla de i Finland afrttade vnner och deras olyckliga
enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, grsligheter hvartut
tanken flg. Karin gde ej lngre kraft att emotst; en djup och
lngvarig svimning befriade henne slutligen frn medvetandet af alla
dessa fasor. Hebla var nnu nstan ett barn, hon kunde grta.

Fru Ebba, bitrdd af Sigrid, vrdade den afsvimnade, kallade henne
ter till lif, och vakade natten om, vid hennes bdd.

Fru Ebba hade i sjelfva fvermttet af lidande funnit ett motgift. Ur
djupet af sin sjls marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid
sin dotters bdd, satt den dla qvinnan, dmjukt lutande sin hjessa,
och lste fr sin dotter trsteord ur en stor bibel, som lg framfr
henne p ett litet bord; hon bad om styrka fr sig och de sina, och
fr de mnga, som voro nra att frtvifla. Vid sngftterna knbjde
Hebla och Sigrid.

Ett par dagar hade frflutit. nnu hade ej Karin frmtt lemna
sngen. Fru Ebba satt nu invid fnstret och Sigrid vid sngen. D
hrdes ngon komma kande. Ngra hftiga ord vexlades i frstugan,
drren slogs hastigt opp, och in strtade den unge Peder Banr. Han
hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig
ned fr henne och omfattade hennes knn under vilda, orediga utrop.

Hebla sprang fram, lade sin hand p hans arm och, utan att ens veta
hvad hon sade, yttrade hon helt lgt: "Weli, nnu r solen icke dd!"

Peder reste sig hastigt, sg ett gonblick p Hebla, och trarna
brusto ur gossens gon; han gmde dem med sina hnder, men snart
reste han ter opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock
huru frfrliga dagar jag upplefvat."

Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.

"Huru se vi dig nu hr?" frgade fru Ebba.

"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag mste derfre, fast det var
s rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel
tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna vg fr en
angelgenhets skull. Jag bad honom s, nr vi foro hr frbi, s att
han lt mig komma hit. Han vntar sjelf hr i grannskapet. De ville
ej slppa in mig, jag trngde mig in nstan med vld, jag mste se
er."

Sedan det frsta vldsamma utbrottet vid terseendet nu ngot
stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrdet Gustaf
Banrs, och de andra riksrdens olyckliga slut. fven en trsterik
nyhet visste han att meddela, att flere af de dmda ftt nd p
afrttsplatsen, och Hebla med ungdomens ltthet att emottaga nya
intryck, var nra att jubla hgt, nr hon hrde att Stlarm nu fr
tredje gngen blifvit bendad, ehuru han redan stigit p den rda
matta der slaget skulle drabba. ter brjade Peder tala om sin far.
Han omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de
sednaste dagarna af sin lefnad och i sin ddsstund. Stolt hjde sig
gossens brst och hans hufvud reste sig, d han med hnryckning
omtalade sin faders mod, de mnga skna ord han talat till maka och
barn, hans herrliga stolthet, d han beropade sig p sin oskuld,
sina mngriga frtjenster om fderneslandet. Slutligen upprepade
han med hnfrelse fadrens ord: "fyra bedrfvade enkor och tjugutv
faderlsa barn lemnas hr i dag att grta, deras trar och vrt
oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag r oskyldig,
hrer det. Och frbannad vare den, som talar illa p vr dda mull."

Hebla sg med frvning p sin fordne lekkamrats blossande ansigte.
Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa
hndelser, s som han det gjorde.

Nu steg Peder opp frn den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag
ville dock tala ett ord med dig." Derp tog han hennes hand och frde
henne ut i det yttre rummet.

"Barnsinnet vexlar och glmmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med
tren i gat."

Men fru Ebba misstog sig, som s ofta ldre personer gra, d de
bedmma barns beteende. Det var icke Peders mening att sprka nu
med Hebla om fordna lekar. Nr de bda unga hunnit i det yttre
rummet, stngde Peder till drren och sade: "Hebla, jag mste tala
med dig, derfre bad jag s angelget att f komma hit. Vi ha lekt
tillsamman, vi ha ocks delat allvare mngen gng. Du vet, att vi
lofvat att ge hvarandra frtroende af allt vigtigt i vrt lif, och
att vi alltid skola lita p hvarandra. Nu mste du derfre vara min
frtrogna, i det hvart jag egnat mitt lif. Hebla, t dig, min bsta
vn, vill jag betro att frvara mitt heligaste. Ser du, den hr
lilla guldmedaljongen fick jag af far p min femtonde fdelsedag.
Den r liten, deri lg blott en valknut af hans hr. Nu frvarar den
yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall
gmma den t mig."

Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du s vill,
Weli. Mtte jag blott rtt kunna vrda den. Hvarfre behller du den
icke sjelf?"

"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde frloras.
Jag vill icke eller nta ut dens styrka, med att dagligen se den.
Dock, du mste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor
fr veta den. Den bor djupt hr inne i mitt brst. Hebla, jag har
gjort ett lfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig fr hela
mitt lif vid ett lfte. Det blir nu mitt ml, mitt lif!"

Hebla blickade frvnad p gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrmmer
mig."

"Se, i denna gmmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod;
jag hr svurit p den, heligt har jag svurit, att hmnas p min fars
mrdare. Jag r blott en gosse nu, men om f r r jag man, och jag
skall hmnas! Kan jag icke hmnas p honom, som mrdade min far, s
lefver sonen, och jag skall ska fadrens missgerningar p honom. Der
r min pant, Hebla, frvara den t mig."

Frfrad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det r ju
synd, frfrlig synd." Hon brjade grta och vrida sina hnder. "Gode
Gud! och hvem kan lsa dig, hvem kan lsa dig frn denna frfrliga
ed?"

"Ingen kan, eller skall gra det! Nr jag infriat mitt lfte skall
jag afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farvl Hebla,
kanske se vi icke hvarandra p lnge. Frvara min pant, jag gr. Se
der ker herr Axel in p grden, han kommer fr att afhmta mig.
Framfr du min helsning till fru Ebba, jag trs ej drja lngre."

"Peder, Weli, res fr Guds skull icke, utan att medtaga den
frfrliga panten. Fr Guds nds skull, du mste terkalla en sdan
ogudaktig ed. G till en prest, kanske kan han lsa dig."

Men Peder ppnade drren och hastade bort, utan att svara, och i
Heblas hand qvarlg hans eds underpant.




XXXIX.


Frst sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushll och
stor ladugrd att srja fre. Nu, vintertiden d hon ej ens hade
ngot att syssla med den lilla kryddgrdstppan, eller det ringa
jordbruket, gaf ingalunda ladugrdens fyra kor, eller drngens
och pigans groml tillrcklig sysselsttning fr hennes omtanke.
Sittarbete var hon ej srdeles fallen fre, och hade ledsamt vid sin
spinnrock, nr hon ej hade Siri till sllskap derinvid. Hon hade nu
tillrckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera p allt
som hndt, under det frflutna ret, att srja fver sin man, som
nu, en flykting i demarken, ej ens der kunde gra sig sker p att
icke bli upptckt, att harmas fver huru hennes arfvegods fvergtt
i hennes vrsta fiendes hand, och fver huru fattig och frskjuten
hon nu satt hr, under det fru Brita yfdes p hennes gor. Men oftast
hvilade dock hennes tankar p Sigrid. Hennes enda barn, srjande,
och bedrfvad fr den lftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer
hon tnkte hrp, dess mer retades hon fver den skymf han tillfogat
Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begret att
ska upprttelse.

"N ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad
skulle hon nnnas oroa honom. Hon som r s from, s hon knappt
nns trampa spinnrocken, fr att ej gra ondt t trampen! Kantnka,
som om han skulle fara illa af att f en sn from hustru! Icke Guds
englar kunna vara stillare och frommare. Om hon n inte r ngon s
drifvande menniska, s tror jag visst ej hon s vanslgtats, att hon
icke skall vrda sitt hem nr hon fr eget. Och skulle han inte ha
dtt som en hund, om icke hon s raskt hade rddat honom! Tcks han
vl frekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta
han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en
vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och d
sitter herr Erik hgt i vdret. Tror J, att hederligt adelsfolk ro
skyldiga att tla sdan frolmpning? Tror J icke, att J skolen hlla
edert ord, d J ingtt trolofning? Skall jag behfva se mitt barn
blekna och lida fr edra meneder?"

Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta bestndigt, och
slutligen mognade hos henne beslutet, att icke lta saken aflpa s
ltt fr Enevald. Hon hade ju ovedersgligen rtten p sin sida. Det
var rtt s bra att Sigrid var borta, hon skulle vl nd vara fr
"tafatt" fr att vilja "taga itu med saken p allvar."

En vacker dag satte sig fru Metta i sin slda, och reste in till bo.

Mster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
berkningar, vid ett bord, hvarp stodo uppstaplade en mngd
besynnerliga instrumenter, deglar, bcker, flaskor, och mngahanda
ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde frst sig p. Han
lade handen p sitt papper och sade: "Hvad man dock lttast finner
r stjernornas verkande i vderleken ssom ock temperamenterna i
lefvande och vxande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna
visserligen temperamenterna hja och afficiera till ngot; men
kunna de vl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta m betnkas, ty
deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den stllning
och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva
suttit frsjunken i tankar, sade han i det han reste sig frn sin
plats: "Jag mste frskaffa mig en ny lappmudd fr att begagna under
ntterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla
pelsen r helt blanksliten af denna stora och vrdefulla astrologiska
skatt, (han lade hrvid handen p en stor bok i folio) hvilken r
min trogne fljeslagare under mina vakor, och som d ligger p mitt
brst. Men nu kan den ej mera hllas stilla p muddens ntta skinn,
utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gr slunda otidigt
buller, derfver Daniel Hjorth s ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel,
Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina
syndiga tankar och strfvanden efter ortt gods och falsk ra frt
dig? Ack, s fverger frstndet sin boning, d den vanhelgas och det
heliga frnuftet stlles i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lt
icke varna dig, utan gick frrderiets orena vgar. Du skulle bli
stor, du skulle bli rik! Hvad r du nu, en fngslad dre i lumpor och
slagen i bojor lik ett vilddjur, fr att icke skada andra menniskor.
Sdan r guldets demoniska makt, d det beherskat oss, och vi ej
frst att fngsla den gyllne draken och det rda lejonet."

Mster Sigfrids tjenare intrdde varsamt och sade att en fru, som
sade sig heta fru Metta Liljeholm, begrte att f tala vid mster
Sigfrid, och icke gaf sig till tls, ehuru han invndt att hans herre
vore sysselsatt med sina lrda berkningar.

"Moder till den unga jungfru Sigrid frmodligen", sade mster
Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren.
Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott stlla det undan,
emedan jag i dag ej mera ernr tertaga detta. Sedan skall jag genast
uppvakta henne."

Snart trdde mster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frgade hvad
fru Metta stundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet
misstnksam blick p ett par underliga kril, som stodo p ett skp:
"Mster Sigfrid, den som vl gr blir ofta skt. J hafven vnligen
hjelpt min unga dotter i hennes frlgenhet, nr hon ville rdda sin
trolofvade. Nu tnker jag, att J vl ock viljen hjelpa henne att
komma till sin rtt. Bttre n ngon annan kunnen J veta, hvad hon
fr honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne
ringen tillbaka. r jag vl skyldig att se mitt barn lida och srja?
Kunnen J sga det, mster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven
J varit emot min stackars dotter, d hon hade s mycken svrighet
att f denne samme herr Enevald till lifs, och att f honom vrdad.
Derfre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit brd, s gifven ock
smret dertill, hafven J hjelpt henne d, s hjelp nu ock, att hon
m f rtt! Mtte vl hgvrdige biskopen, mster Erik, gifva henne
upprttelse och lgga herr Enevald att uppfylla sitt lfte att kta
henne. Skall hon lida nesa och skam, fr det hon blifvit fattig?
Skall hon derfre fvergifvas och smdas, liksom den, som ondt skulle
gjort?"

"Det r slunda er mening att biskopen och domkapitlet m lgga
honom att hlla sitt lfte och gifta sig med jungfrun."

"Mig synes, att hans hgvrdighet denna gng icke skall kunna neka
mig rtt, d jag kan skaffa vittnen p, att herr Enevald lofvat henne
tro; och d jag fven kan beropa eder, som vet huru krleksfullt hon
betett sig emot honom."

"Gillar jungfrun sjelf, att ska frm honom hlla sitt lfte?"

"Sigrid var nnu nstan ett barn, d han trolofvade henne", svarade
fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu lnge fst sig vid
honom, ssom sin blifvande herre och man. Hon lider alltfr mycket
af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle
vilja hafva allt godt igen."

Mster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara ro
visserligen vgarna! I sanning, icke frm menniskor ndra hvad
som frut bestmdt r. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens
tecken. Klarligen framstr huru ffnga alla vra frsk deremot
ro! Och likvl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria
vilja, och icke bestmma stjernorna om vi skola handla rtt eller
frdmmeligt, men ffngt skall dock fven detta aflpa och just s
mycket klarare fr mig uppenbara frutseendets sanning, d jag sjelf
vill arbeta p att frhindra dess uppfyllelse."

Fru Metta stirrade p mster Sigfrid under det han talade, undrande
p hvad hglrdhet som kunde ligga i de fr henne obegripliga orden.
Men nu vidtog han ter: "Nvl, jag vill vara, eder till den tjenst
jag kan och frmr, och skall, fr eder lgga mitt ord i vgsklen,
till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mster Erik betrffar, s
r han icke i stnd att denna gngen fr eder ngot gra; ty han r
nu sjelf en fattig fnge, af hertigen infr riksdagen anklagad fr
hgml och andra brott, ssom den der sttt p konung Sigismunds
sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, r nu den som embetet
frrttar."

Fru Metta hade erhllit kallelse att instlla sig infr det
hgvrdiga domkapitlet i bo. Herr Enevald Fincke var likaledes
kallad fr att besvara hennes pstenden.

Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likas ett par af
de andra kapitelherrarne, men timman var nnu icke inne, sessionen
icke begynt, hvarfre de andlige fderne samtalade om mnen, som icke
berrde de lpande renderna fr dagen.

"Vrdige herre", frgade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
frsport ngot om hans hgvrdighets, mster Eriks, sak? Vi hafve i
vra hjertan mycken oro fr honom; ty ehuruvl vi intet ondt veta
honom kunna tillmlas, s har han dock varit en konungens man alltid,
och detta torde vara nog att flla honom."

Domprosten runkade smtt p hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mster Hans, som r vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrttelse derifrn, om hvad som anginge mster Erik;
s vidt detta mjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nde
anklagat biskopen fr att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att frfrga sig af regeringen i Sverige, samt skt
rd hos papister och konungens anhngare, varit med dem i umgnge,
och frmanat presterna och hrarne till trohet emot konungen, den
sanna religionen till frtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta
konungens ed, derigenom konungen r kommen om land och rike, jemte
mera sdant."

"Hvad har vl hans hgvrdighet haft att andraga emot dessa ngot
besynnerliga anklagelser?"

"Dels med beropande af vittnen p sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed frklarade han hgtidligen sig aldrig hafva brutit,
hvarken med tanke, ord eller gerning, och slunda ville han sig fr
alla klaganden undskylla."

"Gifve Gud, att allt mtte vl aflpa fr vr kyrkas pelare och
herde", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod
lngst ned vid drren.

"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nde frfar ndigt emot honom"
svarade domprosten. "Prestastndet har upptagit svl anklagelsen
som frsvaret, och har afgifvit den frklaring, att det icke kunnat
hvarken honom eller de friga finska presterna till ngon sak binda
eller flla, utan anser deras sak rttmtig vara. Hans Furstliga nde
synes dock icke vara fvertygad om vr fverherdes oskuld, ty han
torde nnu icke blifvit befriad ur sitt fngelse."

"M herren skydda och bevara honom! Tiderna ro farliga och
krngliga", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen ger
makt, ssom han ock har vilja, att utrota alla dem som hllit sin ed
emot konungen."

Domprosten vinkade ltt med handen och sade: "Ses, gode herrar och
embetsbrder, hur r det, tiden torde vara inne att brja sessionen.
Jaha, jaha, ses, nu rinner sista kornet just ur timglaset."

De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar
till sin plats, fr att frst gra bn, och sedan vidtaga med
tjenstens utfvande.

Den frsta frgan p dagordningen fretogs. Nu framstlldes fru
Metta Simonsdotter Abbornts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas,
begran, det hgvrdige biskopen och domkapitlet mtte lgga herr
Enevald Boson Fincke, att till kta taga hennes dotter, jungfru
Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan
hennes skuld eller frvllande smdeligen fvergifvit, henne till
harm och frsmdelse.

S vl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och d fru
Metta anfrt sitt klagoml och erbjd sig att med vittnen bestyrka
sitt pstende, svarade Enevald: "Detta torde vl fga vara ndigt.
Icke vill jag neka fr den frbindelse, som jag ingick med jungfru
Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att s snart
jag ter finge mitt nedbrnda hus uppbygdt och ngon fred blefve i
landet, hemfra henne som min husfru. Men en lngre tid har frgtt,
utan att detta ltit sig gra, och nu har jag ansett bst att
upphfva denna frlofning. Jungfru Sigrid har lngesedan slagit den
i vder och vind, och r troligen lika litet mn om mig, som jag om
henne."

Domprosten stllde sitt tal till Enevald och frmanade honom, att
icke utan laga skl ska att bryta en ingngen frbindelse, men
Enevald frklarade sig vilja frblifva vid hvad han gjort. "Gerna",
sade han, "sge jag, om jag icke vidare skulle behfva frklara mig
i denna sak. Med berdt mod har jag upplst denna frbindelse, och",
tillade han med ngon stolthet, "jag tnker icke vidare terknyta
den."

Yttermera tillfrgades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fstningsgfvor. Han sg tveksam ut, som om han knappt velat svara
hrp. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det r lika mycket, det
vet jag lika vl. De gfvor hon ftt, knner jag nog, fastn nstan
alltihop skonades d hans furstliga nde fick in bohus. Det var
tvnne silfversklar, ett trjeverke med stoffering, en kjortel af
ljusbltt atlask med hvitt gyllenduks frslag och stifter p rmarna,
en hufva med sm rosor och perlor och med rdt silke och kantilier,
och dertill en ring, god fr stygn."

Nu framkallades mster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade
vittnesml om den trohet och mma vrd, som jungfru Sigrid hade egnat
sin trolofvade, d utan henne hans lif troligen hade varit frloradt.
Enevald Fincke hrde allt med mrk blick. Slutligen tilltalade honom
ter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta frhller sig, och rtt r i sanning, att J lsen edert
adeliga ord och kten jungfru Sigrid Eriksdotter."

Otligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, hgvrdige
herre, spillen edert ord; det mtte vl st en adelsman fritt, att
icke taga till husfru den honom icke lyster."

"En adelig jungfrus rtt mste dock fven beskyddas, att hon icke m
frolmpas", sade domprosten.

Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu uttrda. Nr de
ter inkallades, frmanades herr Enevald Fincke nnu en gng, att
fullborda den ingngna frbindelsen; men d han icke heller nu gick
in derp, s frklarade sig domkapitlet franledt, att icke vidare
anbefalla giftermlets fullbordan, utan upphfva frlofningen; men
skulle bruden ga och behlla alla fstegfvor, och herr Enevald
Fincke icke erhlla vigsel med ngon annan, innan jungfru Sigrid vore
frsrjd.




XXXX.


I den mn hertig Carl brjade smningom knna sig mera trygg, i samma
mn blef han nu mindre strng emot sina motstndare. Kanske ock, att
det rop af "nog blod", som folket hade hjt vid Linkpings blodbad,
ngot hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle brjat
f "nog blod" blott derfre, att alle som syntes honom farlige och
mktige, redan antingen fallit fr bilan eller voro landsflyktige.
Och dock fann han nnu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis
behfver denna berttelse icke frtlja derom.

fven fru Ebbas fngelse lindrades. Hon fick numera sjelf vlja
sig bostad, der hon, ehuru under ngon uppsigt, vistades. Sigrid
brjade att lngta hem, sedan tiden nu gifvit ngon lindring t de
srjande, s att de ter kunde vara hvarandra till ngon trst och
lisa. Hon ville s gerna komma hem fr att fven f vara sin mor till
sllskap och trefnad. Hon hade ren stillvida vunnit vlde fver sig
sjelf, att hon trodde sig om, att fr sin mor kunna visa sig vid
sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes lngtan att f hra ngot af
sin far, och det kunde icke ske annars, n mjligen i hemmet. Hon
efterhrde derfre, ehuru en tid frgfves, lgenhet att komma till
Finland.

En dag kom en af de mnga srjande anfrvandterna till de afrttade
herrarne, fr att sga fru Ebba farvl. Hon ernade bege sig fver
till Finland och skulle der ska sig lgenhet till Reval, fr
att ter derifrn bege sig till Polen, der tskilliga af hennes
frnder vistades i landsflykt frn fosterlandet. Sigrid fick hennes
samtycke att medflja, och erbjds att jemte henne qvarstadna hos en
anfrvandt i bo, till dess hon hunne underrtta fru Metta om sin
ankomst, och f bt sig eftersnd, fr att resa hem till Wiken.

Det var afton, d de bda fruntimmerna anlnde till bo. Som frut
var fverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De
resande voro trtta af frden fver hafvet, som denna tid nnu
upptog mnga dagar. Snart begfvo de sig derfre till hvila, och den
allvarliga, sorgkldda frun, som varit Sigrids beskydd under resan,
tog nu godnatt af henne med en kyss p pannan och ett vnligt "god
natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid drren, frdig att
beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning;
och hon beslt i sitt sinne, att den unga sorgkldda, som hon hrde
kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likas sorgkldda frun.

Sigrid somnade snart och sof, trtt efter resan, lngt in p
morgonen. Den unga tjensteflickan stod, nr hon vaknade, tillreds att
betjena henne. Flickan brjade nu undanskjuta fnsterluckorna, fr
att inslppa dagern. "N, hvad i all verlden", sade hon halfhgt,
"tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan s hr tidigt
p morgonen gr p besk till sin brud."

Sigrid stod vnd ifrn henne, s att flickan icke kunde se huru hon
frst blef blossande rd, s blek. Snart hade dock Sigrid vunnit s
mycket vlde fver sig sjelf, att hon kunde frga hvad flickan sade.

"h, jag undrar bara p en ung herre, hvars brud bor hr midt emot,
att han s hr tidigt gr p visit. Nog tycks han d borda ha tid att
vakta opp henne, icke lr han f henne s snart."

"Huru s?" frgade Sigrid, med mda bibehllande fattningen.

"h jo, det var s, att han var frlofvad med en af de unga
jungfrurna p slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men s reste han
till kungen i Polen, och derifrn skulle han hemflja fru Christina
Hans dotter och hennes unga dotter, och s lr han ha blifvit kr i
henne. Och nr han kom hem, gaf han sin frra brud p bten. Och det
blef ett stort klamamus, och hon stmde honom fr domkapitlet; men
han tog henne inte sen heller."

"Det r omjligt", utbrast Sigrid.

"nej, jungfru, nog r det sannt, han tog henne partu inte. Men s
var hon nu dock ocks fasligt trgen efter honom! h hh, fattig
flicka, som jag r, icke ville jag dock processa mig till man. N
ja, som sagdt, s sa han, att han inte behfde gifta sig med en,
hvars far blifvit dmd till dden, och som nu var helt fattig. Och
det tyckte biskopen, att han hade rtt uti; men han fick nd den
domen, att inte f gifta sig med ngon annan, s lnge inte den
frra bruden ftt sig man. Och hr gr han nu och suckar. Se, der
kommer han tillbaka. Han lr vl bara ha varit fr att lemna den
stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej drjde dess
lngre. Jaha, se der stter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon
ser bedrfvad ut. Hon grter vl fver det band, som fster hennes
kraste."

Flickan hade pratat af hjertans lust, i gldjen fver att, fr den
unga svenska jungfrun, f bertta en mrkvrdig historia, och s
rrande hon n fann den unga jungfruns de, som hon dagligen sg, s
gjorde dock harmen mot en sveksam lskare henne en mn spetsig i sitt
stt att omtala sin berttelse.

Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillflle att ge sitt
hjerta luft i trar. Ngot hopp att ter se Enevalds krlek vakna,
hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han lskade en
annan, ett svrt slag. Men n djupare drabbades hon af tanken p,
att det skulle vara hon, som stode i vgen fr Enevalds lycka; och
aldra djupast dock af fvertygelsen om att hennes mor, visserligen i
vlmening, men s otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tnka,
hade sjelf dragit henne all denna skam och sorg.

Fru Metta till upprttelse, mste dock medges, att hennes fundering
om att stlla Enevald till rtta icke, p den tid det skedde, var
ngot egentligen sttande emot tidens sigter i dylikt, ehuru de unga
fven d, kanske ofta nog sgo sakerna ur en annan synpunkt.

Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig s mycket,
att hon kunde g in till frukosten. Men d hennes reskamrat blef
varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara s
medtagen af resan, att hon bad henne g att lgga sig, hvilket hon
ock efterkom. Frst om aftonen anlnde den bt, som skulle hemfra
henne, och hon hade mer n en gng under dagens lopp haft tillflle
att se den skna, sirliga flickan i fnstret midt emot. Ett gonblick
hade hon fven sett Enevald st vid hennes sida och trycka hennes
hand till sina lppar.

Det stormade i Sigrids vanligen s fridfulla hjerta. Enevald hade
frsmtt henne, han hade gjort henne till ett ml fr hn och spe,
eller ett fraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes krlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vlla honom
sorg! -- "Vara ett hinder fr hans frening med den han lskade? Nej,
nej!"

I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej lnge storm. Sedan ngra
dagar gtt frbi, brjade ter frid herrska der, ehuru utan gldje.
t fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som fregtt; och ehuru denna
trodde sig mrka, att Sigrid knde hennes frsk att terfra Enevald
med lagens makt, s ordade icke heller hon ngot derom. Hela den
hndelsen var, som om den aldrig skett.

Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer lngtan att f
uppska sin far. S lnge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon
icke fvergifva honom. Att fr ngon tid vistas hos fadren och
sedan terkomma, lt sig icke heller gra. Det hade kunnat vcka
misstankar. Begfve hon sig engng dit, s mste hon ock der
qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste nskan. Slunda skulle
hon ju kunna befria Enevald frn det band hon nu, mot sin vilja,
plade honom. "Vore jag borta, s vore han fri att frena sig med den
han lskar." Denna tanke lg bestndigt fr hennes sinne.

Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon
hade rtt att fordra af sin dotter? Att lemna modren fr fadren,
kunde hon icke frm sig till. Djupt hade fru Metta srat henne,
genom sin olyckliga ifver att ska rtt, men Sigrid erknde dock
dmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig
vlmening. Sigrid kunde ej frm sig att med ett ord vidrra hela
denna ledsamma sak, eller ens nmna Enevalds namn. Det skulle plgat
henne allt fr mycket.

Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och skte att
hitta ngot ml fr sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet.
Slutligen kom hon ter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock
i det hon sade: "Nej gu, r icke detta ett trkigt lif! Alltid ro
tankarna hos herr Erik och hur tomt och trkigt han mtte ha. Visst
har jag varit van att mycket ndgas lefva skiljd frn honom, men d
har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och
trifts bra. Nu sitter han der i demarken, och ingen srjer fr att
han fr s mycket som godt l, eller vl bakadt brd. Detta kan man
ej st ut med. Man kunde ngot trsta sig frst, nr man var glad
bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det hr fr svrt i
lngden."

"Morkr", sade Sigrid lifligt, "ville J vl vara njd att ock lefva
der i demarken?"

"Ja, jag undras hvarfr icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tnkt, att hade du vl blifvit gift, s hade jag ej mera haft ngot
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var frsta gngen fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade ngot p det uppslagna giftermlet.
"Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i
verlden."

"Jag fljer med, mor."

"Du, nej det gr icke fr sig. Ser du, Siri, jag har lefvat fver min
bsta tid, fr mig r ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man fr sin man fvergifva fader och moder; och se, fr herr
Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, lta folk
hlla mig fr en lgburen bondqvinna. Jag vet ju vl dock sjelf, att
infr vr Herre och mitt samvete r jag af god och del blod. Arbeta
kan jag, och fattigdom mste man bra. Men du, kra barn, du r ung
och skall nu just brja din verld. Du mste lefva i verlden och
blifva frsrjd af en man efter ditt stnd; och allt detta kan icke
ske der borta i demarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en
fattig bondets, och ditt unga lif fr ej kastas bort utan gldje."

"Morkr, icke r jag utan gldje hos far och mor."

"Nej, nej, barn, icke lter det s sig gra. Icke fr du uppoffra
hela ditt timliga vl. Vi mste vl tla tiden, huru det n r.
Kanske ock den tyranniske hertigen blir mtt af blod, s att det blir
mindre farliga tider fr far."

Sigrid kunde icke frm sig att uppgifva det skl, hon hade att fr
Enevalds frihet vilja f, om mjligt, frsvinna fr hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undg att visa sin moder det stora missnje
hon hyste fver dennas ingripande i hennes frhllande till honom,
icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skl
giltigt. Det obehag Sigrid rnte fr att vidrra detta mne, gjorde
att hon lemnade det sido. Hon sade derfre endast: "Mnga unga
flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade slunda verlden."

"Siri, Siri, du mtte vl icke ltit besmitta dig med papisteri. Ja,
det vore just vl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster,
som en nattuggla i frstrda stder! Hvad nytta gjorde hon med sitt
radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogrset vxte ju tillochmed fver
de par kryddsngar, hon ville vrda. Det var hrdt nog att lta dig
vistas der, fr att skta henne; men hvad ville man gra? Hon var
nd p visst stt syster, och vrd behfde hon; och hvar och en vet,
huru legda hnder ro fr en sjuk."

"Hr mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga rst, "lt mig sga
hvad jag funderat och uttnkt, och betnk sen om jag ej har rtt. Far
sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och n dsligare mtte
det vara honom, nr han tnker p att alla hans vnner tro honom vara
dd. Nog r han den, som ej lgger allt smtt p sinnet; men detta
lifvet blir honom dock fr tungt."

"Ja, ja, barn", sade fru Metta och frde halsdukssnibben mot gat,
"det r just detta, som ligger fr mig dag och natt."

"Fruktan fr att frrda honom, har varit ett stort skl mot att
begifva oss till honom; men jag tror det br kunna stllas klokt.
Elias skulle ju, omkring den hr tiden, komma fr att bringa oss
underrttelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas
det gr."

F dagar derefter infann sig verkligen Elias, och nr han beskref
huru det vl nu brjade reda sig p nybygget, men huru herr Erik
syntes finna det dsligt, ehuru han visade sig lugn, d beslt sig
fru Metta att gra den stora flyttningen, och var redan samma dag i
full verksamhet att stlla i ordning dertill.

Hvad som af lsegendom borde medfras, forslade Elias smningom till
ett hemman, derifrn han p vinterfre ville afhemta det, och han
svarade fr, att han der skulle s frebra, att ingen kunde fatta
misstankar. Resten sldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot
en visserligen hgst ringa penning, men den betalades genast fr
tv r i frskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit s
ltt att f, om icke garen af ett strre gods, mot hvars gor Wiken
sttte, ansett sig med samma besvr kunna skta det lilla stllet,
och tillika gra sin grannfru en tjenst.

Med Sigrids vnliga reskamrat frn Sverige, som allt nnu qvardrjt i
bo, gingo fru Metta och Sigrid ombord p ett fartyg, som frde den
frstnmnda till Reval, men de afhemtades i skrgrden med bt af
Elias, som rodde dem till ett stlle, derifrn man landvgen kunde
komma fram, och der hans hst och krra, jemte klder fr tvnne
bondqvinnor, vntade. I bo hade man sett fruntimmerna g ombord, och
ansgos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket frefll s mycket
troligare, som fven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar
der gde en anfrvandt.

Tillstllningen lyckades sledes. Kort tid derefter begrde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstnd till vigsel fr sig och sin nya
brud, efter nu ingen knde hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller
huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution p, att
herr Enevald Boson Fincke gde frihet trda i annat gifte, s framt
jungfru Sigrid ej inom natt och r skulle deremot protestera.

P Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring p sina
sm gor, arbetade deremellan, och sg lika belten ut, som i fordna
tider p Tannila eller nr han skmtade med knektarne. Fru Metta
var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon d s fullt opp med
arbete och sg hur raskt allt under hennes hnder brjade komma
i skick, s att hon fr hvar dag hade ngon ny frjd. Den dagen
hon fick frsta gngen stlla p bordet ett stop godt l, den var
en frjdedag. Dock ingen gldje utan sin harm. Att en granne hade
nedsatt sig och brjat ta opp mark ej lngt ifrn Koivula, kunde
visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behfde en
ng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rdjat t sig
med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, nr grannen mejade
ngen, s hade det vl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt
och tnkte: "jag skaffar mig vl en annan ng, nog finnes hr mark,
bara man rdjer." Att grannen p allvar beslutit att anse ngen fr
sin egen, mrktes deraf, att han n nogare hgg undan ngra buskar
och trd, och grdade omkring den med strre omsorg, n herr Erik
haft tid att derp anvnda. Elias puttrade och trtte, och knt
nfven och lofvade gra grannens spekulation om intet; men lt dock
smningom lugna sig vid tanken p, att "det vore ledsamt att ha en
fiende i nrmsta knut", som herr Erik sade.

Men fru Metta ville p intet vis smlta skymfen: Hon funderade p
mnga frslag, att fr ngon laglsare klaga p grannen, men alla
mste dock frkastas. Hon fann dem sjelf outfrbara, och herr Erik
ville alls ej hra p ngot sdant.

Den grannen och den ngen, de voro dock fru Metta en sdan nagel
i gat, att detta frstrde hennes trefnad, och det kunde hon ej
frgta. Men s sjuknade grannens hustru, hans sm barn ledo brist
bde p vrd och fda.

"N", sade fru Metta, "hvad vill man nu gra, icke kan man se krkena
d." Flere veckor lg hustrun ddssjuk, lika lnge sktte fru Metta
och Sigrid barnen, och sen hrde man den frra aldrig knota om ngen.

Tyst och stillsam, som frr, sysslade Sigrid med sina mnga groml,
men fvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara frldrarnes
bsta trst och fgnad, bjd hon till efter frmga, att visa ett
sdant.

Fru Metta hade medfrt litet penningar, svl sved- som nyodling hade
varit gifvande och h hade man samlat tillrckligt. Ladugrden kunde
kas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i
frvar stta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns
p tio mil omkring intet hemman, der s mycken trefnad och ntthet
herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades
smningom p bygden, der nrmaste grdar lgo.




XLI.


Mnga r hafva frgtt, sedan de hr skildrade hndelserna tilldrogo
sig, och nu sitta ter i tornrummen p Qvidja personer, dem vi frr
trffat der. I en af de djupa fnstersmygarna sitter fru Ebba; hon
blickar drmmande ut fver fltet. Vr och solljus hvila fver
nejden, sn och vinter fver den hga qvinnans hjessa. Vinter bor ock
i hjertat.

"Fga gldje lr vl fr morkr terst i lifvet", yttrade Johan
Fleming nst fre sin dd, och fga hade vl en strle af gldje
lifvat dessa gon sedan. Men stolt och med delt mod bar hon lifvet;
fven sedan dess bsta nskningar och frjder slocknat.

Vid ett bord nra intill fnstret satt Katharina Fleming, sysselsatt
att lsa ett bref. fver den mjellhvita pannan lg det ljusbruna
hret sltt kammadt. Hennes drgt var allvarsam, anletet icke mera
ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag,
en stilla resignation hvilade derfver.

Nu intrdde Hebla. fven hon hade frndrats. Det var icke mera det
gldtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste
blomma, smrt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga,
ehuru icke hgt frgade. I gat log en fin gratie, ehuru stundom
besljad af en skymt af vemod.

Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit lnge
borta, min Hebla", sade fru Ebba vnligt.

"n r stor. Som sagdt var, nskade jag att se lngre bort belgna
delar deraf. Morkr, det r dock en herrlig bit af Guds skapelse,
detta Qvidja! Ack, hvarfr fick icke _han_ gldjas deraf?" En klar
tr perlade i Heblas ga; hastigt tillade hon: "Mor, frlt, hvarfr
skulle jag ter vcka dessa minnen."

"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smrtar det heller numera.
Jag r viss, att han med gldje ser, om hans Qvidja kan gifva dig
gldje."

"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig
nstan skett ortt, ty bestmdt har jag ftt den bttre delen. Icke
ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja."

Karin log ett blekt leende. "Jag r glad att du s tycker. Jag, fr
min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af
vr frnka, fru Kerstin, ftt bref frn Stockholm. Det ankom i gr
till bo med ett kronans skepp."

Hebla satte sig ned bredvid Karin och frgade: "Na, hvad hrs?"

"Hon beskrifver stten vid den kungliga begrafningen. 'Skall vl
jorden hvila tungt fver Carl den niondes stoft', sger hon."

"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke m
utkrfva p honom det oskyldiga blod, som fr honom flutit! P hans
stoft skola vi icke utsa frbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade
han! med blod och orttvisa banade han sig vg till thronen. S har
mngen thronrfvare fre honom, s skall vl ock mngen nnu komma
att gra. Den, som med vld och ortt rycker till sig en krona, han
mste ska att genom sin regering utplna minnet af sin vg till
thronen; och den som ger kraft nog att rycka till sig en spira, han
har ock vanligen kraft att fra den. Ltom oss icke kasta sten p
hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kmpade med
styrka fr lag och rtt."

Karin lste nu vidare i sitt bref. Hon brjade en ny sida deri, och
allt som hon lste, stego trar i hennes gon och nedfllo p brefvet.

"Karin, min egen, hvad felas dig?" frgade Hebla.

"Det r en helsning frn grafven, som framkallar mina trar." Hon
upplste nu ur brefvet: "fvens vill jag dig icke frhlla, hurusom
fru Margaretha, herr Jrgen Bahrs, efter ett lngvarigt lidande,
slutat sin bana. Hon hade ngra dagar frut sndt mig bud, att hon
ville tala med mig. Mig undrades fver denna begran, dock infann
jag mig hos den dende. Hennes rende till mig var, att hon mtte f
snda dig en helsning. Hon bad mig sga dig: att hon hatat dig, ty du
hade vllat hennes Welams dd, och hon hade lskat dig, ty du hade
ock lskat honom och srjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade
hon, "och, med ett endast af krlek fyldt hjerta, vill jag mta
honom, mitt lifs enda blomma, som brts i frtid. Derfre vill jag
ock snda henne en vnlig helsning till afsked."

En djup tystnad herrskade en lng stund. Minnen och betraktelser
vcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp,
ppnade ett fnster af dem som vette utt gorna och sade: "luften r
ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vrdag. Solen lyser s
klart och vackert fver vattnet derborta. Lt oss icke nu frdjupa
vra tankar i mrka minnen. Hade jag dock Sigrid hr! Jag lngtar
efter henne. Det var ngot i hennes stilla, fridfulla vsende, som
denna vrluft pminner om. Hon har lofvat beska oss. Nu sedan vr
unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppst, om n
ngon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rtteligen r."

"Ocks fru Metta har ju visat sig ter", sade Katharina.

"Ja d kung Carl stundom brjade terge indragna gods, t de dda
herrarnes enkor, s hoppades hon att ock kunna terf ngot.
tminstone Tannila sitt fdernegods, som hon frt med sig i boet.
Vr mor hade terftt Ylne med sina hemman, och flere andra hade
erhllit ngot tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begrte,
och lyckades terf sitt Tannila, som blifvit sknkt t herr Sivard
Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid r sig lik. Hon har s
lnge lefvat som en bondqvinna."

Nu hrdes raska, manliga steg komma opp fr trapporna. Katharina och
Hebla sgo frgande p hvarandra, men ingendera hade rkat se utt
vgen.

Drren slogs opp och in steg Peder Banr, nu en hgrest sttlig ung
riddare. Heblas ansigte fvergts af en hg rodnad, som dock ngot
hann frg, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.

Det r om qvllen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet,
bjrkarne spegla sina ljusgrna lockar i det klara vattnet, som
ligger nstan spegellugnt. Endast en lg dyning hjer stundom likt
en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden
nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund st bda tysta.
Slutligen sger ynglingen: "Jag har kommit fr att utlsa min pant.
Hebla, har du troget frvarat den t mig?"

"Peder, hvarfre pminna dig det rysliga lftet. En okristlig ed r
strre synd att hlla, n att bryta."

"Vredgas min barndomsvn, vill du icke tergifva min pant?"

"Min barndomsvn skulle icke, fr en vansinnig hmd, vilja beg ett
grsligt brott och vilja stra ett helt folks frid och lycka, som
hvilar i en del hand."

"n en gng, jag kommer fr att bedja dig dmma, om jag lst min
ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nra ltit mitt lif p
frsket."

Med frfran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad sger du?
Dock", tillade hon med detsamma och nrmade sig honom ter. "Du vill
skrmma mig nu, ssom du brukade gra nr vi voro barn. Peder Baner
har icke burit hand p sin konung."

"Och dock, Hebla, har han s gjort,"

Hebla sg ngra gonblick p Peder, Sedan sade hon lngsamt: "Peder,
jag har icke sett dig sedan vi bda voro barn. Din pant brnde mig
som eld de frsta dagarna, men snart sade mig en inre fvertygelse:
Peder Baner skall icke handla lgt eller odelt! Hvad han n m
fretaga sig, skall han handla rtt. Och s gmde jag lugnt din pant,
och fruktade den ej. Du sger mig nu sjelf, att du burit hand p
din konung, den dle Gustaf Adolf, af hmdlystnad, blind, vild och
okristlig hmdlystnad. Peder Banr, min barndomsvn, min barndoms
Weli, hvarfre du n m tala s, men jag -- jag tror dig icke!"

Peder bjde ett gonblick sitt kn fr Hebla, fattade hennes hand
och sg henne i gat i det han sade: "du prktiga, sttliga jungfru.
Herren har varit s ndig och gifvit mig tillflle att f hmnas,
hmnas p sonen till min faders mrdare! Jag har burit hand p min
konung, men icke fr att mrda, utan fr att frlsa honom frn dden."

Heblas blick lyste i gldje. "Men sg d du, som leker med mina ord,
sg d ordentligt, hvad allt detta vill sga."

"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en trffning p
Wittsjns is, brast den under ftterna p kungens hst. Inom ett
gonblick lg konungen nere i vaken. Guds nd tillt, att jag var
nog nra fr att hinna till. I samma gonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen fven under mig. Jag lyckades emellertid f
tag i en starkare iskant med ena handen och hll konungen oppe med
den andra. En ryttare, som kastade sig af hsten hann fram, lyckades
hjelpa konungen opp. Jag var s utmattad, att jag icke mera kunde
hlla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att srja fre,
men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades
taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskrd, att f
rdda vr unge, dle konung, d hade jag _fordrat_ min pant af dig,
nu kan jag endast frga: kan viljan glla fr verket? Har jag lst
min ed? Dig valde jag till domare genast nr jag aflaggt min ed, och
jag lofvade mig sjelf, att icke terse dig frr, n den vore lst.
Nu kommer jag fr att frga dig: terger du mig min pant? r min ed
lst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit
af otlighet. Sg mig, hade jag rtt att komma, r min ed lst?"

Hjertligt rckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."

"Hebla, flicka, mste jag d frga dig om du frsttt mig, om du
knner namnet p den lngtan som drifvit mig till dig, d min ed band
mig fjerran? Behfver jag sga dig, att mitt lif var utan dag, och
att jag dock ej ftt ska sol? Sg, i vill du ha ord, Hebla, behfver
du _dem_?"

Hgt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans brst och sade:
"Nej, Weli, icke behfver jag ord."

"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke s."

"Lt mig sga s, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."




XLII.


ter hafva r frgtt. En vacker morgon strlar fver nejden. Lugn
ligger en insj och drmmer mellan massor af bjrkar. Lngre bort st
hga furor; en pelarsal med tak af barrens mrka grnska.

Vid insj-stranden ligger en liten by. Den ser ntt och renlig ut.
Husen ro omgifna af sm kryddgrdstppor. Nrmast stranden str ett
hus, som ser litet strre och prydligare ut n de friga. fverst p
kullen r rest ett litet bnehus, omgifvet af en grafgrd.

En sttlig herre rider opp lngs vgen. Han stiger af vid den lilla
kyrkan, hvars drr synes st ppen. En gammal man, ngotslags
kyrkvaktare frmodligen, kommer honom till mtes. Den gamle stadnar
frvnad och ser p den fremmande. Denne gr fram till honom och
frgar hvad hyn heter.

"Koivukyl."

"Hvem tillhr det der huset vid sjstranden?"

"Jungfru Sigrid Eriksdotter."

"Liljeholm?"

"Kanske, det har jag aldrig hrt om. Men samma namn var det ock
som en underlig gammal herre i ons frgade efter. Si, det r ju
besynnerligt! Hon mtte ju sledes rtt vara af adelig tt och nd
s simpel och gemen."

"n gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"

"Menen J fader Erik och mor Metta? hjo, de bo der just invid. Det r
det gamla huset. Och nr fader Erik icke ville flytta bort derifrn
numera fre sin dd, s lt jungfrun bygga till den nya byggningen t
sig."

"Er by r vacker och ntt."

"Ja, gu signe jungfrun fr det."

"r ni klockare hr i kyrkan?"

"Icke r det ngon rigtig kyrka, bara ett bnehus, som jungfru Sigrid
ltit bygga opp, fr att vi ha s lng vg till kyrkan. Stundom
kommer hit prest och predikar och dper barn och begrafvar dda.
Deremellan lser jungfrun opp ngot fr oss ur bibeln, som hon har,
och vi sjunga ngra psalmer om sndagarna hr."

"Hvarifrn komma de der flickorna, der nere p vgen?"

"De ha varit i skola hos jungfrun. I brjan mste hon lsa med
gossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmstare fr de andra.
Flickorna g nnu hos henne, fast de ldre nu redan mest lra de
yngre, bde att lsa, sy och spinna."

"Hvart g de der flickorna, som skilja sig frn de andra?"

"De g till de gamlas stuga. Der nere vid kern ha vi byggt en stuga
t de orkeslsa, som icke ha ngra egna barn att vrda sig. Dit g
barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rdde oss att stlla s
till."

"Jungfrun tyckes rtt vara ert allt i alla."

"Ja gu, m hon s vara! Hennes far var den frste, som satte sig ned
hr p ett de nybygge, vi andra ha smningom samlats hitomkring.
Det brjar g bra fr oss nu, fast det i brjan ville vara skralt.
Jungfrun lr qvinnorna mngahanda nyttiga arbeten, och fven karlarne
ha begynt, att icke sofva s mycket under vintern, utan arbeta i
stllet p allehanda, som gr hemmet vackrare och beqvmare. Och
s fnga de mngen hare och mngen fgel, och jungfrun har lrt
qvinnorna att koka smakligare mat n frr."

"Hvarje gng gubben nmnde jungfru Sigrid, strlade hans blick och
det syntes, att han var hjertans glad, att f bertta om henne. Den
fremmande nickade till farvl t gubben och kastade sig ter p sin
hst."

"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "S mild, s fin, s
qvinnlig som hon alltid synes, d man ser henne, och dock alltid
detta oqvinnliga stt att befatta sig med hvad, som gr utom ett
fruntimmers krets! Och dock vet jag frvisso, att nr jag ter ser
henne, s kan jag ej annat n ter fstas af henne. N, det r ju s
min afsigt fven r."

Nu gr vgen genom byn, ryttarn stadnar sin hst och hoppar af vid
porten till huset vid stranden.

Sigrid sjelf kom ut p trappan. Den unga flickan var nu frvandlad
till en qvinna af ngra och trettio r, men blicken var lika mild,
hennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke gande ungdomens
veka behag, hade utvecklat sig i s fullkomlig harmoni, att gat
med vlbehag hvilade derp. Den hvita, hga pannan var klar, och
skrynklades icke af ngot tecken till annalkande lder. Den ungas
blyga, fromt dmjuka stt, hade fvergtt till ett hgt, nstan
drottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde
kallas en herrskarinna fver den kringliggande nejden.

"Vgar en gammal vn gra ett besk hos jungfru Sigrid?" frgade den
fremmande.

En rodnad, djup som purpurskyns, flg fver Sigrids ansigte, men
frsvann genast ter. "Herr Enevald Fincke, vlkommen i mitt hus",
sade hon rckande honom handen lugnt och vnligt.

Snart sutto de bda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med
dess hemvfda, snhvita gardiner och ljusbl och hvita fverdrag p
de hvitmlade mblerna.

"Hr oppe i bondlandet hafven J nu lefvat s mnga r, sade
Enevald. Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva hr, s ren
J ju dock stngd frn den friga verlden och lefven hr afskild och
ensam."

"Icke ensam, jag omgifves af mnga, som ro mig kra."

"Bnder, ja, och deras hustrur: De ro dock icke sllskap fr eder."

Sigrid log ett litet fint leende. "Jag r ju sjelf en bondqvinna. Men
rknar ni dessa mina vnner fr intet, s mste jag d vl skryta
med, att jag haft frnma besk hr. Svl Karin Fleming som Hebla,
mina gamla, kra vnner, hafva beskt mig hr."

"Fru Hebla drjde nyligen en lngre tid i Finland?"

"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banr. De vistades hr,
fr att ska terbrda sina msesidiga arfvegods, hvilka blifvit
skflade efter fdernas frnflle och dmda frbrutna. Den glada, yra
Hebla fick tidigt prfva sorg; nu r hon en lycklig hustru."

"Hennes man r i hg gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde
icke behfva vnta lnge, innan han fr sin plats i riksrdet. N,
jungfru Katharina r allt ogift?"

"Ja, men jag hade nyligen bref ifrn henne, deri hon sger sig erna
ing ktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under mnga rs
tid, alltsedan hans fader fll fr bilan, har han nu af konung Gustaf
Adolf erhllit tillstnd att tervnda. De hoppas, att i msesidig
vnskap finna ersttning fr deras ungdomssorger. De ro ingendera
unga numera."

"Hjertat ldras icke. Dessutom: icke r hon gammal. Ungefr vid er
lder, jungfru Sigrid."

"Icke gammal fr att verka, men gammal fr att brja en ny lefnad."

"Sg icke s, jungfru. Att gra en annan lycklig, eller att godtgra
sina fel, dertill r man aldrig fr gammal. Se, jungfru Sigrid, jag
har mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt frolmpat eder. Kan
ni frlta mig?"

"Hvarfre tala om det frgngna och glmda."

"Nej, jungfru, icke glmda. Jag var en ung man och det frde mig,
under en lngre tid, tillsamman med en flicka, skn, fin, sirlig som
en blomma, lekfull som en strle. Jag anade ej min fara, innan jag
knde, att jag var fngen. Mina strider vill jag ej omtala; men jag
var fullt besluten att st vid mitt ord och uppfylla min frbindelse
till eder. D, vid hemkomsten till Finland, sger man mig, att ni
under veckotal varit frsvunnen frn ert hem, ehuru er mor skt dlja
er frnvaro."

"Det var d Gud, i sin nd, frunnade mig att rdda min far."

"Jag vet det nu. Jag anade visserligen fven d, att ert goda hjerta
hade frledt eder till ngon sdan obetnksamhet -- jag visste ju
huru ni frut hade exponerat eder fr att rdda _mig_. Men jag hade
begrt eder till maka, just emedan jag fst mig vid detta milda,
stilla, jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag
hade trott mig i eder finna en maka, som frstode en qvinnas pligter,
och t hvilken jag med full trygghet kunde anfrtro min ra och
heder. Jungfru, frlt mig, men sg det sjelf, mste jag icke _d_ se
er i en helt annan dager."

"Er hand, gifven blott fr att ej svika ert ord, hade varit mig en
strre skymf, n ert afslag. Hade ni haft krlek till mig, hade ni
blott haft aktning fr mig, s hade ni ock haft tillit. Man hade sagt
mig, att ni icke var mig trogen, men jag trodde p eder, och tvekade
derfre ej heller p, det ni icke skulle hafva tro p mig, till dess
jag mundtligen hunnit frklara allt. Skrifva derom vgade jag icke,
om n lgenhet kunnat uppspras. Ett bref kan falla i ortta hnder,
jag skulle mjligen hafva blottstllt min fars skerhet, genom att
skrifva till eder."

"Ni vet, jungfru, att jag ndgades overksam ligga i Warschau, dag
efter dag, vecka efter vecka, fr att vnta p ngot besked af konung
Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till
ngot bestmdt tgrande. Tiden blef mig lng, och en stor stads
njen ro icke alltid af det slag, att man fr en ung flicka kan
omtala dem, om n en ung man just ej behfver sky dem. Eder otrogen
var jag dock ej; jag hade aldrig annat n med vlbehag tnkt p
frbindelsen med eder. Det var frst sednare, ssom jag redan fr
eder omtalat, som fven mitt hjerta blef bedradt. Men, fr att
svara p eder frebrelse om min brist p tillit till eder: kunde
jag vl vga fullt tro p eder, d ni svida fversteg grnsen fr
hvad, som anstr en qvinna? Och fven om _jag_ skulle hafva trott p
eder, skulle jag vl ens d bordt frena mig med en maka, hvars ra
jag icke kunnat rentv, genom att uppge sanna frhllandet. Jag r
adelsman, en ren och obeflckad skld mste vara min hgsta tr.
Frlt mig, jungfru, men icke handlade ni rtt. D ni ansg eder som
min trolofvade, s hade ni ju min ra att skydda. Den flckades af de
misstankar, som fllo p eder. Ni hade ortt uti, att ge anledning
till sdana. Dock, icke vill jag frebr, der jag sjelf framstr som
bnfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var den villa,
som fngslade mig, och mitt hjerta har lnge trnat efter dig, mitt
hjertas frsta och enda krlek. Sigrid, glm det frflutna. Se i
mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. r ha gtt frbi,
ungdomens villfarelser ro fverstndna. Ltom oss i krlek vandra
tillsammans den tid, lifvet nnu kan sknka oss!"

Sigrid hade suttit stum. En stor tr rullade ur gat, den var en grd
t hennes ungdoms krlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade
lngsamt: "Det r fr sent!"

"Hvarfre fr sent? Se, nnu har intet gr hr insmugit sig i mina
lockar; du r sknare, herrligare, n d ungdomen log p din kind.
Lt oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen."

"Nej, Enevald, det r fr sent!" sade Sigrid med tervunnet lugn.
"Jag var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan sges ju vara skapad icke
fr att sjelf gldjas af att lefva, utan blott fr mannens skull, och
jag knde i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott fr att
tjena eder i krlek och fr att, i hvad jag det kunnat, gra eder
gldje. Nu r det fr sent."

"Nvl, lt det frflutna vara glmdt. Kan icke jungfru Sigrid
Liljeholm finna sig vid att sluta ett frbund nu? Vill hon icke gifva
sin hand t den man, som nu ber henne derom?"

"Herr Enevald, jag r icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde
lefva fr att tjena, fr att forma sig efter sin make, fr att bortge
sig sjelf och sin egendomlighet och frsvinna i honom. Detta var jag
fordom, och nd har jag alltid, fven d, trott att ra och samvete
blifvit mig gifna af Gud, och har hoppats att fr dem ansvara infr
honom. Aldrig har jag trott, att ngon annan skulle svara fr mig,
lika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara fr ngon
annans heder och ra. Tidigt redan tvangs jag af omstndigheterna att
handla p egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig bra
gra och vga. Nu har jag redan lnge varit en sjelfstndig menniska,
utan ngon annan n Gud och mitt samvete att ansvara infr, och jag
har lefvat s godt jag frsttt. Fr lnge har jag lefvat sjelfviskt,
fr att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en dmjuk hustru.
Fr lnge har jag lefvat ensam, fr lnge ansett min ra och min
heder tillhra mig sjelf, fr att numera kunna lra mig att de icke
ro mina, utan en annans."

"Sigrid, straffa mig icke s strngt fr mitt misstroende. Jag knde
ej mitt eget hjerta, jag var bedrad af en skn qvinnas blickar. O,
Sigrid, lt det frflutna vara glmdt!"

"Det frflutna r glmdt", sade Sigrid lngsamt, med djup knsla.
"Det nrvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor,
dessa barn, som lrt lska mig, och som jag lrt mig att lska. Ja,
det frflutna r glmdt! Detta r rtta ordet. Detta r nyckeln. Jag
kan ej tillhra er, ty det frflutna r glmdt!"

En liten stund frgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald,
viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, d jag
har ngot fr hnder, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag
hos dem. Jag tyckte mig se, att fven hos dem nyss intrdde en gst.
Det vore dock en sllsam hndelse, som skulle p samma dag tillfra
oss tvenne utombys gster."

Enevald reste sig, inseende att slunda det plgsamma af ett
tumannahands samtal kunde undvikas.

I en stor lnstol frsedd med goda dynor, satt vid fnstret herr
Erik. Hans snhvita hr fll i lnga lockar utefter axlarna och de
hgrda kinderna och lifliga gonen tydde nnu p helsa och gladt
sinne, ehuru krafterna svikit. Med en ntnl knt gubben d och d en
maska p det i famnen liggande ntet. Kring honom sysslade fru Metta
och hemtade en god fjderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.

"Mor" sade den gamle, "du har d rakt fretagit dig att gra mig till
en odugling. Skall du s der passa opp mig och fira mig alltid. h,
inte hade man det s mjukt alla tider frr i verlden, nog kan det g
fr sig med mindre nu ock. Du skall vl engng bli gammal du ocks,
mor, och behfva uppassas, i stllet fr att skta om andra."

"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja gra
mig till fr en, att jag icke skulle orka stlla eder till pass.
Icke m J tro, att jag r s utgammal. nej. Den som unger r m
skta fr tyngre groml, men stlla eder till trefnad, det m jag nu
vl kunna, s lnge jag kan trampa rocken. Sen J, mster Sigfrid",
fortfor hon, vndande sig till en gst, som satt midt emot herr Erik
vid fnstret, "icke vill jag nnu vara en sn onyttig menniska, att
jag icke ngot skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, som hnga
der p vggen, visa att jag inte r s dlig heller. Och visst ville
jag ha det der skpet fullt med linneklder, att lemna t Siri. Vr
herre m vl unna mig krafter s lnge. Men icke vill jag nu prata
om hur godt och bra vi nd ha det hr, innan jag hunnit bjuda eder,
mster Sigfrid, ngot l helst, efter J frsmn den frukost jag ville
bjuda eder."

I detsamma intrdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor
fru Metta tanken p, att den sednare nu vore hr, fr att frnya den
gamla frbindelsen. Hon hann redan tnka p huru ledsamt det blefve
att mista Sigrid, men huru det nu nd vore bra, att denna finge som
en adelsfru ter g ut i verlden. I tanken hrp glmde hon all sin
gamla ovnskap och rckte vnligt banden t Enevald.

Gamle herr Erik skrattade, i det han rckte honom sin hand och sade:
"Ja ja, s kommen J hr, den ene efter den andre och besken fader
Erik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han fr ej vckas. N,
n, icke lr det just numera vara stor fara heller."

Frn sin plats vid fnstret reste sig nu mster Sigfrid Aron Forsius
och gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum r detta i sanning.
Hr trffar jag eder bda! Icke ren J ju dock hans hustru, jungfru
Sigrid?"

Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, s kallade
ni ju mig icke jungfru Sigrid."

"Det r s, ja, det r s. Underliga ro dock stjernorna, fasta och
ofrryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga
icke! Jag frutsade det t hgsalig hans majestt konung Carl, att
ingen brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans.
Och han lofvade mig heder och embete, om allt skulle sl in. Och
med hans krona kom ra och gunst fver mig, men nr J frsvunno, d
trodde han sig ej rtt sker om, att hans krona skulle sitta qvar p
honom heller, d han ej visste om mitt prognosticon om eder visat
sig sannt. Och jag frutsade honom fara fr krona och lif i det
stundande flttget och den spdomen vckte hans vrede, och herrar
som frfljde mig fr att jag talat sanning om deras lefverne, fingo
makt att kasta mig i kedjor och fngelse fr denna spdoms skull. Men
stjernorna de svika ej. Dock rddades kung Carls lif och hans krona,
ty Henrik Wrede gaf sitt lif fr att rdda hans. Men stjernorna de
ljuga icke! Och efter ratal af plgor, fngelse och hrd medfart,
gick jag, en frderfvad gammal man, ter ut i verlden. Men jag vet,
att stjernorna tala sanning, och jag har skt eder, jungfru, fr att
yttermera se det. Menniskan flas och fiker och sina gerningar dem
rder hon sjelf fre, men stjernorna lnka dock denas gng, och hvad
i dem str skrifvet, det sker. Det m glla konungars med diamanter
sirade krona, eller en liten flickas grna krans."



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM***


******* This file should be named 52266-8.txt or 52266-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/2/2/6/52266


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

