The Project Gutenberg eBook, Nyrsafton, by Charlotta Falkman


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Nyrsafton


Author: Charlotta Falkman



Release Date: October 1, 2015  [eBook #50112]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NYRSAFTON***


E-text prepared by Tapio Riikonen



NYRSAFTON

Original

af

U--a [Charlotta Falkman]






Wiborg, J. Cederwaller et Son, 1848.

A. F. Cederwallers frlag.




INNEHLL:

    I. Fremlingen.
   II. Den unga juristen och grannfrun.
  III. En bjudning p Spektaklet.   IV. Julafton.
    V. Upptckter.
   VI. Nyrsafton.




I.

Fremlingen.


En mrk och regnig afton i medlet af November 183.. stannade
en reskrra vid trappan till ett af de frnmsta stenhusen i
staden ------. Med skjutsbondens bitrde steg ett fruntimmer ned ur det
obeqvma kdonet, och bda, karlen brande en liten kappsck och den af
regnet genombltta paraplyn, intrdde i nedra frstugan. Med ngslig
frlgenhet sg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthn hon skulle
vnda sig fr att rka ngon som visade henne till rtta, samt mottaga
hennes saker, i synnerhet som hennes fljeslagare yttrade stor farhga
fr sin utanfre stende hst och krra.

En klart strlande lampa upplyste den breda med utlndska mattor
belagde trappan som frde till fra vningen; men uppfre den vgade
hon sig icke. Hr omkring henne syntes alla drrar tillsta, utom en,
der hon inifrn hrde hgljudda karlrster. Slutligen blef hon dock
varse en annan, nra trappan, der nyckeln satt i lset. Vid hennes
rdda knackning utkom en smnig betjent som jakande besvarade hennes
frga: om fverstljtnant Wermell bodde i detta hus, och ofrskmt
glodde henne i ansigte i det han tillade: "Hon lr vara den symmamselln
som de vntat hit frn E----, kan jag tro -- --"

Hon svarade med ett: "jag kommer frn E----", framtog sedan penningar
och likviderade skjutskarlen, som hon vnligt affrdade. Sedan fljde
hon betjenten, som bar hennes saker, uppfre trappan och genom en
sidodrr, som frde till en lng koridor, upplyst af en i taket
hngande lanterna. Hennes ledsagare lade i frn sig sakerna i en
fnsternisch och rnade ppna en drr p andra sidan, d vr resande,
besvrad af sin vta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hnga
upp den p en nra stende kldhngare; derp tog hon af sig bahytten
och skakade regnet af den. Under tiden trdde en ung man i svart drgt,
med sorgflor kring hatten, ut frn ett nra belget rum, han stannade,
synbart fverraskad vid synen af den tcka varelse, som i detta
gonblick befriat sig frn den vanstllande reshabiten och som nu frst
varseblef honom. fven betjenten sg frvnad ut. Karlen hade skert
tnkt sig ett ldre anlete under denna drgt, men sg nu framfr sig en
utmrkt vacker flicka om hgst 18 r.

Rodnande besvarade hon den okndes ltta men uttrycksfulla helsning,
och psatte hastigt bahytten, i det hon sg p betjenten med en orolig
blick, som tycktes frga: hvarthn fr ni mig.

Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att fra
in damen genom salongen. "Det vgar jag visst icke," svarade denne,
"herrskapet har fremman i afton, och mamselln hr kommer, efter hvad
jag hrt, hit bara p sm."

Likasom gckad i ngon frmodan, aflgsnade sig den andre.

Hon infrdes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.
Karlen gick sedan fr att anmla hennes ankomst hos "hennes nd."

En stund frflt under oangenm vntan; d intrdde tvenne andra
qvinspersoner: den ena, redan fver medelldern, var utstyrd med
lslockar och neglign ombunden med en svart silkesduk; ett kks
frklde samt en stor nyckelknippa vid sidan antydde genast
hushllerskan; den andra var en ung kammarpiga af nbbigt utseende.
Bda skrskdade vr resande frn hufvud till fot och sluteligen
anmrkte den unga:

-- Hon har lnge ltit herrskapet vnta p sig; vi andra ha varit hr
allt sedan allhelgon.

Synbarligen srad af denna nsvisa anmrkning, svarade likvl den
tilltalade saktmodigt:

-- Det mste vara ett missfrstnd, jungfru lilla. Jag r ingalunda
stdslad till ngon tjenst hr i huset, utan kommer p en vnlig
bjudning af hennes herrskap. Vl var det min afsigt att komma frr, men
hndelsen frdrjde min hitresa.

Smmerskan mumlade ngot om att "den kommer tids nog, som skall hnga,"
och efter ngra sinsemellan vexlade blickar, yttrade frun leende:

-- Ja s, mamsell stder sig p att hon p lngt hll r slgt med
"hennes nd."

-- Jag r fru Wermells brordotter. Men hvarfre benmnes hon "hennes
nd?" Wermellska namnet r icke af adel.

-- Det vet jag ocks alltfr vl, min lilla mamsell! svarade
hushllerskan, men d vr husbonde frn kapten med ens blef
fverstljtnant, jste hgmodet upp, och frun kallade husfolket
tillsammans och tillsade oss att hdanefter sga "hennes nd", fr
korthetens skull, bevars! Fr oss var det just sak samma, men de
frnma och till och med deras egna bekanta skratta i mjugg dert. Fr
att ej skmma en god sak, kalla vi ocks dttrarna fr frknar, och det
upptages ganska ndigt. Men herre Gud, s jag pratar! Jag glmmer
alldeles att jag talar med hennes nds brordotter och torde f...

-- Var icke rdd, genom mig skall frun icke f ngon ledsamhet.

-- S mycket bttre, min lilla mamsell! Folk som lpa med sqvaller
hatar jag som synden. -- Man kan vl icke alltid vga sina ord p
gullvigt heller, utan d och d sger man sin hjertans mening.

Hvem vet huru mnga ovgda ord nnu kunnat undfalla husrdinnan, om
icke betjenten kommit fr att efter hennes nds befallning fra den
fremmande mamselln i det rum der tet serverades.

Med en tyst bnesuck om tlamod i sina nya oknda frhllanden gick den
unga flickan att mta en nra slgtinge, som nnu var henne alldeles
obekant.

Vi mste med ngra ord g berttelsen i frvg.

Fru Wermell hade efter sina frldrars dd som flicka varit ngra r i
brdrens hus, de frsta ren af hans gifte; men, ssom svgerskor i
allmnhet, hade hon och den unga frun ej sympatiserat. Hon skiljde sig
derfre och var en tid hos en aflgsen slgtinge i S:t Petersburg,
der hon lrde knna Wermell, som d endast var fnrik vid ett
infanteri-regemente. De gifte sig och lefde knappt i mnga r af hans
ljtnants ln, tills han sluteligen erhll transport till Finland, och
intrdde vid ett rang-regemente, samt steg inom kort till den post han
nu innehade.

Nu lefde familjen p hvad man i allmnt tal kallar "stor fot", och fru
Wermell hade, sedan sin terkomst till fderneslandet, alldeles icke
tagit ngon vidare notis om sina anhriga. Genom tidningarne knde hon
att brdren var dd och hans egendom upplten t kreditorerne.
Anledning nog fr visst folk att ej pminna sig fattige slgtingar,
eller barndomsvnner.

Fr en tid sedan hade hon trffat tillsammans med ngra damer af en
ansedd familj, -- hemma frn hennes fdelseort, der hennes bror varit
etablerad, -- hvilka knde och syntes mycket intressera sig fr den
aflidnes fru och dttrar. De hade under sin hitresa beskt dessa
aktningsvrda personer i E----, dit desamme flyttat, fr att genom
handarbeten ska sin utkomst. Den ldste af dttrarne, som haft den
olyckan att frlora hrseln efter en svr sjukdom, bidrog mest till
husets bergning genom sin skicklighet i kldssm; den medlersta var
borta som guvernant uppt landet, och de kunde ej nog loforda den
yngsta, s vl fr hennes lskvrda personlighet, som hennes fallenhet
och lidsamma hand i alla d brukliga granltsarbeten. De beklagade
blott, att hon i en liten stad, sdan som E----, ej kunde draga ngon
frdel af sina mnga talanger.

Fru Wermells ffnga smickrades af dessa loford. Skulle ej motsatsen
varit tillrckligt knd, hade hon kanhnda gjort sig en frtjenst af
deras frvrfvade kunskaper; nu gick ej detta an. Hennes yngre dotter,
Minette, som var nrvarande, hviskade modren ngot i rat, och nu fick
den goda frun ett "rapptus" af slgtkrlek, vnde sig till sin man med
den frgan: om han tillt henne skrifva efter den yngsta flickan,
Ida, p det att hon i deras hus skulle ern den bildning fr
sllskapslifvet, som modrens sm omstndigheter och sjelfva ortens
inskrnkthet ej kunde meddela henne.

De resande drogo vl litet p mun t fruns ensidiga tanke om E---- och
dess innevnare; men ansgo dock frslaget frdelaktigt. P sin
terresa beskte de ter fru Hedrn, som efter ngot betnkande mottog
anbudet. -- Ehuru lycklig Ida fann sig i hemmet, var hon dock icke
obengen att se sig litet omkring i verlden, och vntade sig en ganska
treflig vinter hos sina nstan jemnriga kusiner.

D Ida intrdde genom yttre drren till det rum, der en annan betjent
aftorkade de redan begagnade thekopparna, utkom fru Wermell frn den,
som frde till sllskapsrummen.

Den bild, Idas fantasi gjort sig om tanten, efter modrens beskrifning
om dennas utseende som flicka, blef genast tillintetgjord. I stllet
att finna henne som mager och mrklagd, sg hon henne nu vara en masiv
matrona med ett blekgult, pussigt ansigte, utan annat uttryck i de
platta dragen, n ett missnje, eller rttare sagt: tillgjord
frnmhet. Hennes gng var tung, och rrelserna stela. En slags
afekterad vrdslshet lg i hennes stt att klda sig: en otillbunden
blusrock af muslin de lain svfvade omkring den nog fylliga figuren;
rosabanden i en elegant spetsmssa passade hvarken till hennes r, nnu
mindre till hennes utseende.

Idas hjertliga men vrdnadsfulla helsning besvarade hon med en kall
kyss p kinden; tonen, hvarmed hon bjd henne vara vlkommen, var intet
sgande; och utan att inlta sig i ngot samtal, befalte hon betjenten
servera th t mamselln. Sedan skulle den, som nnu stod vid drren och
afvaktade hennes befallning, fra mamselln i frknarnes arbetsrum, dit
en sng skulle stllas fr hennes rkning. Efter dessa anordningar
vnde hon sig ter till Ida, sgande, att hon nu vore hindrad, men att
de skulle terse hvarandra fljande dagen vid frukostbordet.

Med det redan kallnade thet nedsvljde Ida de trar som ovillkorligt
ville frambryta -- ty huru litet hade hon, vand vid okonstlad
hjertlighet och vlvilja, ngonsin kunnat ana eller tnka sig ett
sdant mottagande -- hon fljde sedan med till det anvisade rummet, som
lg innanfre det, hvari hon frst blifvit infrd.

Lemnad hr t sig sjelf, sg hon sig omkring. Med allt skl kunde detta
kallas ett arbetsrum; ty ett halft dussin sybgor med halffrdiga,
eller endast pbegynta arbeten i tappetseri och broderi, fvensom
mnster, stramaljer af diverse frger, samt hgar af sammantrassladt
zefir-garn intogo bord, stolar, m.m. Detta, fvensom ngra perl- och
knytningsarheten, visade att julen var i antgande. Men fr att till
dess hinna f allt detta frdigt, fordrades ett dussin snlla hnder.
Van vid sysselsttning och ordning, fretog sig Ida att reda ut och i
ordninglgga det trassliga garnet, samt ge det friga ett trefligare
utseende, medan hon allt emellant lyssnade, om icke ngondera af
hennes kusiner skulle infinna sig; men derp vntade hon frgfves.
Sluteligen kom en piga med hennes qvlsvard, bestende af kall mat,
bddade hennes sng, visade henne att man med en regel kunde stnga
drren innanfre, och aflgsnade sig.

Nu frambrt de lnge terhllna trarne. Ack! suckade hon, hvarfre kom
jag hit, hvarfre lemnade jag mitt lskade och trefliga hem fr att se
mig behandlad med kld och likgiltighet. Att mina kusiner, fr min
skull, antingen skulle lemna sina gster, eller infra mig bland desse,
ssom jag kom frn en besvrlig resa, derp undrar jag icke numera, ty
allt omkring mig intygar att vra frhllanden ro s olika; men gna
mig ngra gonblick till en vnlig helsning, eller skicka mig ngra
hjertliga ord, som en urskt, om detta icke ltit sig gra, det hade
vl nd icke varit fr mycket. Men -- mhnda jag likvl gr dem
ortt; kanske har ingen ltit dem veta min ankomst. Morgondagen skall
ter frsona hvad min egen otlighet och ringa vana vid "stora verlden"
genast ansg fr ogstvnlighet.

Under dessa och dylika tankar somnade Ida sent omsider, och vaknade i
detsamma en vggklocka i rummet utanfre slog sju. Af farhga att hafva
frsofvit sig, steg hon upp och kldde sig, oaktadt det var mrkt i
rummet, med den tanken: att om hennes kusiner ville fverraska henne,
de d ej skulle finna henne okldd; sakta drog hon ifrn regeln, och
tog sitt ljus fr att tnda det i yttre rummet, men fven der var
mrkt.

Jag mste misstagit mig om klockslagen, tnkte hon, och mnade vnda
om, men d blef hon varse eldsken genom glasrutan p en drr som frde
till kket. Der mttes hon af hushllerskan, som storligen frundrade
sig fver att mamsell redan var uppstigen och frdig kldd, hon, som nu
riktigt bordt hvila ut efter sin resa. "Hr i huset stiger ingen af
herrskapet upp frrn mellan tta och nio, ty sllan gr ngon i sng
fre midnatten; men oaktadt jag fr vara den aldra sista, mste jag
dock vara den frsta som stiger upp. D jag omjligt kan vnta p deras
kaffe, bestr jag mig vanligtvis mitt morgonkaffe sjelf, och om mamsell
r van att stiga tidigt upp, s kan hon alltid dricka en kopp med mig.
Fr det nrvarande skall hradshfdingen alltid ha kaffe till sig p
slaget sju -- och 'aldrig s mager stek att ej ngot dryper af', sger
ordsprket -- g nu in tillbaka, min lilla mamsell; s snart jag
skickat in hradshfdingens 'mandarin', hemtar jag panna och tillbehr,
och vi dricka d tillsammans."

Del drjde ocks lnge frrn hon kom; medan de drucko, slog gumman upp
sin sprklda:

-- S ondt det gjorde mig att mamsell mste tillbringa hela lnga
qvlln hr allena, var jag "okapabel" att komma ifrn fr att prata
bort en stund. Det sved mig in i sjlen att se henne mottagas som en
vild fremmande af sin nrmaste slgtinge, ehuru det allt frut anade
mig huru det skulle g. Hon r god och oerfaren, och tnker derfre vl
om alla menniskor; men vr fru r skam till sgandes -- en riktig
kalkonhna af lutter frnmhet; rangen af fverstljtnanska har
frvridit hennes svaga hufvud. Skulle ngon tro det? hon sker
fvertala sin man att skaffa sig adelskap; men det lr icke vara s
ltt det, och kostar, efter hvad jag frmodar, vackra pengar, och dessa
g t, nr de finnas, som smr fr solsken.

-- Men hennes dttrar?

-- plet faller sllan lngt ifrn trdet, och det sannas fven hr, ty
den ldsta r "justement" modrens afbild. Stolt och inbilsk, tror hon
sig frmodligen bli en grefvinna med tiden. Den yngre systern r
bttre, men en yrhtta, som gerna gr "spektakel" af alla menniskor;
qvick r hon som en girs, men har intet tlamod med ngonting "regelt."
Det r hon som begynt med alla dessa arbeten, som mamsell skert fr
trka med, ty genom henne blifva de i all evighet icke frdiga.

-- r den af frun omnmnda hradshfdingen son i huset?

-- Nej bevars! han r brorson till fverstljtnanten, som visst icke
vore emot att f honom till mg, ty den unga herrn har sin goda
utkomst, och r utomdess en ganska hygglig ungdom, som...

Frun blef nu utkallad och Ida lemnad allena att eftersinna hvad hon
hrt, tills klockan nra tio, d betjenten kom fr att fra henne till
frukosten.

I stllet att visa henne den ginaste vgen genom kket till matsalen,
hade han tillsgelse att ledsaga henne genom koridoren, tamburen och
salongen. Sannolikt ville man imponera p den fattiga slgtingen, genom
de mnga, fr henne fremmande lyxartiklarna.

Vid en pelarvgg i salongen satt en ung dam i en elegant morgonkldsel;
hon spelade vrdslst med ena handen, under det att hon talade vid en
bredvid stende ung man, som tankspridd blddrade genom ett hfte med
noter. Ida igenknde i honom densamma hon mtte i koridoren aftonen
frut. Han bugade sig artigt, och en glad fverraskning mlade sig i
hans blick, under det att damen endast hjde sig ett par tum frn
stolen och med handen visade p en drr till venster om kaminen.

Ida fljde anvisningen och tnkte: den der r skert hradshfdingen,
men hon var skert ngon fremmande person hr i huset.

I rummet, der frukosten vntade, befunno sig trenne personer; vid ett
fnster satt fverstljtnanten insvept i en mngbrokig schlafrock,
rkande en cigarr och lsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en
ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas
vackert, om hon ej varit s frknig och hennes blonda lockar icke
skiftat fr mycket i rdt. "Hennes nd" satt i en mahogny, med
tappiseri bekldd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som
hftigt skllande rusade ned emot Ida. Ofverstljtnanten lade frn sig
tidningen och cigarren, likvl utan att stiga upp eller lyfta p
rkmssan rckte han handen mot den unga flickan och drog henne till
sig, fixerade henne, sgande: "Var icke rdd fr hunden, mitt vackra
barn, den r p lngt nr icke s farlig som den skller till" -- och
nu tryckte han en ljudelig kyss p hennes rosiga kind, hvars fina hud
erhll ett synbart mrke efter hans yfviga, strfva, rdaktiga
mustascher. Men denna helsning syntes mera vara gnad _den vackra
flickan_, n hans hustrus nra anfrvandt.

Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand,
sgande: "Vlkommen till oss, kra Ida, s heter du ju, vill jag
minnas? och som ingen vill presentera mig, s vill jag gra det sjelf.
Jag r den yngre dottern hr i huset och heter i skriftsprk Natalia, i
dagligt tal Natinka."

Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Gldjen fver detta
frhoppningsvckande bemtande varade dock icke lnge; ty under denna
lilla scen hade tanten varsamt stigit ned frn gungstolen, helsande
henne med en ndig nick, likvl utan att taga henne i handen. Sedan
begynte hon frga efter svl hennes, som systrarnes lder; huru
lngesedan det var som fadren dog; hvad hennes mor nu lefde af, och
mera dylikt.

Ehuru obehagligt och fga passande detta inkvisitoriska frhr fven
frekom Ida, svarade hon likvl uppriktigt och okonstladt p alla
tantens frgor: sade, att hennes goda mor lefde endast af sitt eget,
och i synnerhet af hennes ldsta systers arbete.

-- Men dervid lr det skert icke vankas mnga feta stekar! invnde fru
Wermell ironiskt, -- och sdant lr minsann kosta p. Se icke s
frvnad ut, barn. Du knner kanske icke huru mycket din mors slseri
och misshushllning bidrog till din faders ruin.

-- Frlt, om jag frgar hvaruti detta bestod, afbrt henne Ida,
dristig vorden genom att hra sina frldrar, i synnerhet sin goda
lskade moder frtalas. -- S lngt mitt barnaminne strcker sig,
pminner jag mig ej ngot fverfldigt lefnadsstt, hvarken i klder,
mbler eller kalaser.

-- Deruti har du p stt och vis rtt, -- men i hvardagslag lefdes der
alltfr kostsamt, fr att vara ett borgarhus. Din mor hade frn
barndomen varit vand vid ett lckert och godt bord; utan att besinna
att sdant frstrt hennes egna frldrars tillgngar, och att hon
ingenting frde med sig i min brors hus, infrde hon der samma
lefnadsstt. Den unga frun satte en heder uti att laga det som var
smakligt och godt, kantnka! Bodbetjeningen, till och med
tjenstefolket, to samma slags mat som herrskapet sjelfva.

-- D hade ju mamma ocks goda dagar, den tiden mamma var i deras hus,
infll Natinka. -- Mamma r ju ingen kostfraktare heller.

Wermell, som d och d gifvit sin fru en missnjd blick, den hon likvl
icke syntes blifvit varse, steg nu upp, tog henne under armen och
nrmade sig frukostbordet, samt afbrt derigenom det ledsamma samtalet,
och Ida -- hon vnde sig bort, fr att borttorka den tr som denna
plgsamma stund frampressat. D sg hon den, hon med rtta ansg fr
hradshfdingen, stende bakom sig, och att han varit ett vittne till
fregende samtal. Blodet strmmade upp i hennes kinder; men hans ga
hvilade p henne med sdant deltagande, att hon smningom lugnades och
deltog, tminstone efter utseendet, i frukosten, sedan Wermell
presenterat den ldre dottren, som gjorde en ganska knapphndig
helsning. Det var samma dam hon nyss sett i salongen.

       *       *       *       *       *

Fjorton dagar derefter skref Ida till sin ldste syster fljande:

"Hvarfre kom jag hit? Hvarfre lemnade jag ett lskadt hem, fr att
hr framsucka ett trkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer;
fremmande fr mig bde i tankestt och vanor -- intet drag af ett
varmare deltagande fr fremlingen, en enda undantagen... dock, derom en
annan gng...

"Mitt frsta omdme var icke s frhastadt och orttvist, som du och
mamma tyckes tro. Efter onkels frsta, mera hjertliga mottagning, synes
han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sllan,
endast ngongng vid frukosttimmen, den enda tid p dagen d din Ida
fr den ran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till
de allt kortare dagarna, och p det jag icke skall frsumma mig, fres
middagen in till mig, och om aftnarne ro de merndels borta, eller r
der fremmande, och ingen har yttrat en nskan att se mig vara med. Jag
sitter d nstan som en fnge p mitt rum, fverhopad med arbete.

"Den lilla tid jag dagligen sammantrffar med tant, plgar hon mig med
sina enformiga frgor fver de minsta omstndigheter i hemmet. Detta
sker ingalunda af deltagande, utan endast fr att visa sin egen
fverlgsenhet. Dessa dagligen upprepade frgor besvaras ocks alltid
af mig med samma svar. Mnne hon icke trttnar till slut!

"Ingen sympati rder mellan hennes dttrar; de ro lika olika till
lynne som utseende. Aurora r lng och smal, men icke vl vxt, ngot
mrklagd, med sammanvuxna gonbryn. Lste vi icke en gng att detta var
tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? tminstone synes det
intrffa hr. Merndels kommer hon en gng om dagen, sllan tv, fr
att se, dmma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under hnder.
Sjelf sysselstter hon sig endast med romanlsning och musik; jag tror
hon fven gr ansprk p att vara vitter, tminstone inbillar hon sig
vara en kompetent domare fver vitterhet och poesi. Hon r vl icke
ovnlig emot mig, men i hennes vsende ligger en kyla, som hindrar all
frtrolighet.

"Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga
varelse, som ej i tvenne minuter. kan tnka p ngot allvarligt. Hon
fattar allting ltt, och begynner allt, utan att fullborda ngot.
Lttrrd, har hon knsla fr en olycklig like; men i nsta gonblick
kan hon vara i stnd att skratta t den, ty hennes nyckfulla fantasi
finner alltid ngot att frljliga. Det vrsta r, att tant tror henne
vara ett geni, och hon r sjelf icke sllan af samma tanke. Det r hon
som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon p en ny ide.
Vill du ha en frteckning p de arbeten jag mste frfrdiga, s se
hr: tvenne soffdynor t tant; en nattsck fr onkel; en eldskrm fr
salongen ock en skjutvska t kusin Ferdinand, hradshfdingen; alla
dessa ro p lngt nr icke halffrdige nnu. Utom allt detta vore nnu
mycket annat; men man brjar inse omjligheten att f det frdigt.
Likvl brjade Natinka i gr en brs, sydd med perlor p spetstyg, den
hon rnade hradshfdingen, men i dag var hon mtt p saken. Inom mig
har jag likvl beslutat, att om ocks ngot annat mste lemnas, s
skall denna brs bli frdig, skulle jag ock frsaka hvilan en hel natt:
ty vet du, han r den enda person, hvars nrvaro stundom gr lifvet
drgligt hr i huset. Jag trffar honom visst icke oftare n vid
frukosten, och d tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han
konversationen en sdan vndning, att den har och ger mig intresse;
derigenom frsvinner mnget obehag, som tants odrgliga frgor och
anmrkningar eljest frorsaka mig.

"Efter jag har tid och papper, vill jag meddela dig en liten scen under
frukosttimman i frgr, medan vi vntade p tant.

"D jag intrdde in i rummet, sutto flickorna och lste i hvar sin
roman; jag nrmade mig Natinka. 'Har du lst Cousinerna?' frgade hon
och visade mig titeln.

"Nej, svarade jag, men jag lste i en uppsats p ngon tidning, straxt
efter sedan boken kommit ut, att den ej skall vara ngon nyttig lektyr
fr unga flickor.

"Natinka storskrattade, och Aurora sade, i det hon medlidsamt leende
skakade hufvudet: 'Du r likvl bra enfaldig och smstadsaktig, kra
Ida! Begriper du icke att den uppsatsen enkom var skrifven fr att gra
boken desto begrligare. tminstone gjorde just densamma uppsatsen oss
nyfikne att lsa denna bok.'

"Jag teg som ett godt barn. Natinka ropade p hradshfdingen frn
andra sidan rummet, der han sttt en stund och betraktat ett par
guldfiskar, utan att synas ge det minsta akt upp oss.

"'Har kusin Ferdinand lst Cousinerna?' frgade hon skrattande.

"'Jag studerar dem som bst', svarade han, nstan allvarligt.

"'Det der lter ju otroligt', anmrkte Aurora. 'Kusin r ju en
romanfraktare!'

"'Hvem har behagat sga s?' frgade han. 'Det r jag visst icke;
tvertom gillar jag mycket teckningar frn hvardagslifvet i dess
mngfaldiga skiftningar, endast de medfra ngot frdlande fr sjlen
och hjertat, eller sannt mlade karaktrer; men att unga damer,
antingen de lsa fr sitt nje, eller det som bttre vore, fr att odla
sina begrepp och samla ngon menniskoknnedom, kunna uthrda samt till
och med fredraga en Victor Hugos och Balzacs skapelser, det begriper
jag icke! Ni torde erinra eder, att det var mina anmrkningar mot dessa
frfattare, som drog mig beskyllningen att vara romanfraktare. I min
tanke medfr denna lektyr endast en nytta.'

"'Och hvilken d, om jag fr frga?'

"'Den, att de unga damer som lska denna slags lektyr, aldrig bra lida
af svaga nerfver, emedan vanan vid skildringar af skrckscener, sdane
som dessa frfattares, mste hrda dem.'

"Alla skrattade, kallade honom en ulspegel, en satirikus, och...

"Men hvartill tjenar denna berttelse? frgar min ldsta syster. Jo,
goda Anna, jag nskade att du sett den blick, hvarmed han sade: 'Jag
studerar Cousinerna'; den uttryckte tydligare n ord: jag genomskdar
er alla tre. Och -- anse mig icke fr ffng, bsta syster! -- jag tror
att detta iakttagande var till din Idas frdel."

En dag sednare.

"En hndelse har strt den vanliga enformigheten; den i mitt frra bref
omnmnda hushllerskan, fru Lundstrm, intrdde s glad och nyter till
mig i morse med mitt kaffe, och medfrde en liten biljett till mig frn
en ldrig fru, som bebor ngra rum i husets tredje vning. Jag har
ngra gnger mtt henne i trapporna, och d har hon alltid helsat mig
s vnligt, och sett p mig med en s moderlig blick, att jag funnit
mig helt intagen af hennes person. P min efterfrgan sade man att hon
var enka efter en Assessor.

"Hon skref nu till mig fljande ord:

"'Om den unga mamsell icke anser den tid frlorad, som hon gnar
lderdomen, och det frnekar hennes hela vsende, s tar hon, med det
frsta, arbete med sig en afton och besker en gammal barnls gumma,
som vnskapsfullt tecknar sig Helena Sylvan.'

"Mamma varnade mig, att ej gra ngon enskilt bekantskap; men jag tror
med tillfrsigt, att hon skall gilla denna, och jag anser mig ganska
hedrad af denna bjudning. Du, som knner min stora frkrlek fr den
lderdom, som hyser godhet och medknsla fr ungdomens sm frjder och
sorger, inser ltt att jag i hennes umgnge mindre skall sakna min goda
mamma."




II.

Den unga juristen och grannfrun.


Naturen och lyckan voro de vlgrande fer som omgfvo Ferdinands
vagga, de sknkte honom en frnuftig ock likvl m och krleksrik
moder. Tidigt faderls, blef han sledes icke en af dessa bortklemade
moderspiltar, hvaraf verlden tyvrr fverfldar. Hans mor hade i
tidigare ren af sin lefnad genomgtt en kurs i olyckan, genom att
flere r ndgas vara i ett hus med flrdfulla dttrar och en son som
blef familjens plgoris; men med lidandet fljer alltid ngot godt: hon
lrde sig tnka svl fver sig sjelf, som andra, och, fullt medveten
af sina pligter, blef hon en duglig maka och moder.

S innerligt hon lskade sin son, sitt enda barn, ansg hon honom
likvl alltid som ett ln, fr hvilket hon skulle svara p den stora
rkenskapsdagen. Fljden af den omsorg hon egnade hans barndom och
andeliga uppfostran i hemmet, var den, att hon vid sin bortgng lemnade
honom som en kraftfull ung man bde till kropp och sjl, med gagnande
kunskaper och fast beslut, att med stadiga, aldrig vacklande
grundsatser, fortg p den bana han valt fr sin verksamhet, fr att
blifva en nyttig medlem i det stora samhllet.

Efter modrens dd tog han sig ett halft rs tjenstledighet, fr att
ordna sina affrer samt beska ngra orter af sitt fosterland, och
det r vid denna tidpunkt vi gra hans bekantskap, ty vid terresan
genom ------. uppfyllde han ett gifvet lfte och drjde en liten tid
hos sina frut nstan obekanta slgtingar. Frldrarne gjorde allt sitt
till, fr att fngsla den unga mannen; men deras bemdande att
qvarhlla en sdan, med sann individualitet begfvad person, i ett lif,
fullt af flrd, egoism och inre tomhet, skulle likvl ej lyckats,
sframt ej ngra fr dem osynliga trdar hllit den unge mannen fngen,
som frut varit fri frn hvarje mmare frbindelse.

Frsta synen af Ida hade gjort intryck p hans knsla; likvl ville
han sjelf tillskrifva detta, som en fljd af det ofrmodade i detta
mte. Men sedan han sg det tvungna frhllandet hvari den unga
intagande flickan stod till sina hgdragne, smsinnade anfrvandter,
som endast begagnade hennes skicklighet till sin nytta, erinrades han
lifligt om sin bortgngna moder, som fven ftt genomtrka sin gladaste
lder i ett frnmt hus, omgifven af ffnga menniskor, vida under
henne i sann bildning. Ju mera han, obemrkt af alla, iakttog hennes
uppfrande, s fritt frn all frstllning, desto mera fann han att hon
motsvarade det ideal han gjort sig om en fljeslagerska genom lifvet,
och allvarligt beslt han att hr tillvinna sig ett hjerta, som odeladt
skulle tillhra honom; -- men huru inleda ngon nrmare bekantskap,
utan att utstta henne fr tjenstefolkets prat, och slgtingarnes
elakhet och bittra anmrkningar?... Dock, han var ju Lyckans
sktebarn, och denna gynnade honom frr n han frmodade.

fven han hade, under sitt vistande hos fverstljtnantens, ngongng
mtt den af oss flygtigt omnmnda gamla assessorskan, och antingen
detta mte skedde i trapporna eller p grden, hade han alltid, af
medfdd artighet och aktning fr lderdomen, hlsat p den gamla
vnliga frun, och derigenom intagit henne till sin frdel. Hon underlt
ocks icke att underrtta sig om honom, och en dag d Ferdinand, vid en
intrffande halka, bjd henne handen, fr att hjelpa henne vid ett
elakt stlle utanfr trappan, bad hon att f tala ngra ord vid honom,
om hans tid medgaf det.

Hon sade sig hafva hrt honom benmnas hradshfding, samt slutat deraf
att han vore jurist; och som hon hade en liten affr, hvarfver hon
nskade frfrga sig hos ngon som frstod saken, bad hon honom bevisa
sig den godheten, att vid tillflle gra henne ett besk; de vore ju s
nra grannar.

-- Jag r resande, och hr p en ganska obestmd tid, min goda fru
assessorska, svarade han, -- och kan sledes ej taga mig ngon sak.
Men nr som helst r jag villig att meddela de rd, som st i min
frmga.

-- Det r ocks hvad jag nskar. Vill derfr hradshfdingen vara s
god och dricka kaffe hos mig p eftermiddagen, s f vi vidare talas
vid om saken.

       *       *       *       *       *

Med bestllsam hand ordnade fru Sylvan kaffebordet framfr den lilla
gammalmodiga men beqvma soffan, hvilken, likasom stolarna, hade
fverdrag af stor fasonerad triumfant. De fina, genomskinlige
thkopparna af sachsiskt porselin, togos ned frn det med frgyllningar
och mnga zirater utsirade glasskpet, der silfver pjeser, antika glas
och andra kuriosa -- alltsammans ett arf efter hennes svrmoder, och p
hvilket denna fru satte ett stort vrde, ssom minnen frn
frldrahuset -- voro p det prydligaste ordnade. Sedan satte gumman
sig vid sitt stickarbete, fr att afvakta hradhfdingens ankomst.

Ferdinand lt icke lnge vnta p sig. Sedan han gifvit kallet ett
vlfrtjent loford, och beundrat de vackra kopparna, kom han smningom
till ndamlet fr sitt besk.

Vemodigt leende sade d den ldriga frun:

-- Vet hradshfdingen, jag har riktigt skt bereda mig p, att
framstlla min sak p ett kort, men tillika tydligt stt, emedan jag
nog vet att de unga, och i synnerhet de unga herrarna, icke lska
vidlftiga berttelser -- men, det r just ingen ltt sak fr oss
gamla, att...

-- Oroa er alldeles icke derfver, bsta fru assessorska! infll
Ferdinand, jag har godt om tid, och vore er berttelse aldrig s lng,
skall jag med nje lna ett uppmrksamt ra.

-- Jag tackar fr er godhet, och vill begynna frn den tid jag nnu var
ung, men vill gra det s knapphndigt som mjligt. -- Min far var en i
sitt stnd aktad guldsmed hr i staden, och jag hans enda barn. Tidigt
frlorade jag min moder, och frestod redan vid 18 r min fars hushll.
D lrde jag knna Sylvan, som var postskrifvare. Kontoret lg midt
emot, vid samma gata der vi bodde. Vi sgo hvarandra dagligen, -- vl
frstendes endast genom fnstret -- fven ngongng p de danser vra
bekanta stllde till under julhelgen, men nnu hade endast vra blickar
och vra hjertan sagt oss, huru gerna vi sgo hvarandra. P en gng
syntes han ej mera -- hndelsevis erfor jag att han farit bort fr att
begrafva sin aflidne fader, en frmgen possessionat, tio mil hrifrn.

Vid sin terkomst skte han intrde i vrt hus, och straxt derp
begrde han min hand -- mitt hjerta egde han redan -- men han dolde
icke att hans mor svrligen skulle ge sitt bifall till vr frening.
Han var myndig; arfvet efter hans far var betydligt nog, och han skulle
fven snart tilltrda den ledigblifna postmstar-sysslan.

Sylvan var i alla afseenden en vlkommen mg hos min fader, och d hans
mor intet hade ngot annat att anfra mot mig, n att jag var
handtverkardotter och af finsk hrkomst, s firades vrt brllop med
ett frn henne kallt bifall, och utan hennes nrvaro.

fver tjugu r hade vi lefvat njde tillsammans, utan att likvl mor
och son nrmade sig hvarandra, ty vi erforo genom msesidiga bekanta,
att hon nnu allt hyste samma ovilja mot mig som i brjan. Under tiden
frlorade jag min goda far, och mot all frmodan lemnade han en ringa
qvarltenskap. Detta gjorde ingen ndring i vr husliga lycka, ty
krlek och frtroende voro dess grundval. Af flere barn fingo vi
endast behlla tvenne: den yngsta flickan och en gosse, sju r ldre n
hon. I dessa barn motsgo vi vr lderdomsgldje -- men Frsynen beslt
annorledes...

Ulrik hade slutat sina studier, och skulle nu vlja sitt lefnadsyrke;
bde hans far och jag hade nskat att han blifvit prest, men hans egen
hg lekte allt frn barndomen p sjlifvet, och han blef derfre
inskrifven som underofficer vid finska flottan.

Flere r gingo frbi, utan att han vann befordran, d likvl andra med
ringare kunskaper n han blefvo midshipsmn. Den ort der han vistades
var fr aflgsen hrifrn, att vi kunde vaka fver hans uppfrande, och
d han ngongng kom hem, talade han om kabaler och brist p gynnare,
sin s knappt tillmtta ln samt ortens dyrhet, med mera. Saken var
emellertid den, att min stackars gosse rkat ut fr dligt sllskap,
och derigenom frlorat sina frmns ynnest och frtroende, och genom
sitt svrmande lefnadsstt frdjupat sig i skulder.

Min man, som p en tid varit sjuklig, blef smre genom denna sorgepost,
som meddelades honom p ett mindre skonsamt stt af en fremmande
person; han fll i en svr sinnessjukdom, som kom oss att frukta fr
hans frstnd. Under yrseln ropade han nstan alltid p sin mor, bad
att hon mtte taga bort den qvarnsten som lg p hans brst. O! jag
insg d att den gode aldrig ltit mig ana huru tungt modrens missnje
legat p hans hjerta. -- Kanske ansg han sorgen fver Ulrik, som en
vedergllning...

Jag fattade mod och skref den stolta frun till; dmjukt bnfll jag att
hon mtte beska sin sjuke son, som lngtade efter ett frsonings-ord
frn hennes mun. Hon skulle ej besvras af min nrvaro, jag ville, s
lnge hon hedrade vrt hus, hlla mig undan.

Flere dagar frgingo under hopp och vntan, men intet svar, tills en
morgon -- min man var d mera sansad n vanligt -- vi fverraskades af
henne: ty utan att lta anmla sig, intrdde hon i sjukrummet, der jag
och min dotter sutto med vra arbeten.

S snart jag genom min mans utrop erfor att det var hon, ville jag
genast aflgsna mig, men det fattades mig styrka. Mina knn bjdes
ovilkorligt under Sylvans utrop: "Moder! moder! skilj oss icke t!"

D brast fven den hrda skorpa, som frdomar och hgmod lagt kring
modershjertat. Under trar omfamnade hon sin son, kallade mig sin
dotter och frebrdde sig sjelf sin hrdhet.

En vanmagt var fljden af den sinnesskakning min man erfarit. Lkaren
frutsg en krisis i sjukdomen. Lnge tviflade vi om hans terfende,
men sluteligen segrade hans goda, ofrderfvade natur; dock lngsamt
gick det med bttringen.

Under den svraste perioden af hans sjukdom anlnde ett bref, som jag
var ndsakad att uppbryta. Det var frn en handlande i samma stad der
vr son befann sig. Denne man, fr oss alldeles obekant, berttade
hurusom han med sin familj, under en lustfart p sjn, varit i fara att
drunkna, s framt de ej genom Ulriks mod och sinnesnrvaro blifvit
rddade.

Hans nskan vore nu att gra ngot fr den unga mannens framtid, skref
han, s skonsamt som mjligt bekrftade han hvad vi redan visste, och
att Ulrik ej hade att vnta ngon framgng p sin nrvarande bana. Han
bad oss lemna vrt tillstnd fr Ulrik att flja med ett handelsfartyg,
deri han egde halfva andelen. Sjkaptenen var en rttskaffens man,
som skulle lemna Ulrik en faderlig uppsigt. Afsked ur tjensten kunde
kan genast erhlla, och under den tid han genomgick kursen till
styrmans-examen, skulle han anses som en son i den hederliga kpmannens
hus.

Inom samma kuvert var ett bref frn Ulrik sjelf. Han bad oss frlta
den sorg hans sednare uppfrande gjort oss; kallade kpmannen sin
skyddsengel, som ppnat hans gon fr det dliga i hans lefnadsstt,
samt bad om vrt bifall och vr vlsignelse till det frslag hans
vlgrare uppgjort.

Utan att kunna rdgra med ngon, lt jag modershjertat diktera ett
svar till kpmannen, och tackade Ulriks vlgrare, samt bad honom i
allt gra efter sitt godtfinnande, och nr min maka tillfrisknade,
gillade han hvad jag gjort, samt snde penningar s vl att betala
Ulriks skulder, som till hans ekiperande.

Min svrmor var nu fullkomligt frsonad med oss bda. Vr dotter
omfattade hon med farmoderlig krlek och ville ndvndigt ha henne hos
sig p landet. Det drjde ej lnge frrn hon gjorde oss det frslaget,
att gifta bort henne med sonen till hennes yngste broder. Sjelf en
frken Murkrona, nskade hon p detta vis lemna strsta delen af sin
frmgenhet till den sista manliga ttlingen af detta namn. Af aktning
fr modrens nskan, gaf min man sitt bifall, likvl med det vilkor, att
Binas bjelse skulle rdfrgas.

Denna brorson, som vistades i Stockholm, blef efterskrifven af sin
tant, och mottog med upprckta hnder tillbudet af en ung och vacker
flicka, samt utsigten till en ngorlunda betydlig egendom. Binas hjerta
var nnu alldeles fritt, och d Murkrona, ehuru mer n dubbelt s
gammal som hon, frenade ett frdelaktigt utseende med ett ltt
umgngesstt, ingick hon otvunget i denna frening. Men svrmors
frbehll var, att det nygifta paret stndigt skulle bo hos henne, och
Murkrona, som, oaktadt sin rang af kunglig sekter, ej lr ha varit
bunden vid ngon syssla i Sverige, skulle hr fva sig i vr finska
landthushllning, fr att helt och hllet fvertaga egendomen vid
tantens dd. Han syntes njd med allt; men efter ett halft rs vistande
hr, fregaf han en angelgen resa till sdra Sverige, der han sade sig
ega en stor fordran, samt fr att bevaka utgngen af en prosess, till
hvilkens drifvande han nu behfde penningar, hvilka gumman fven gaf, i
utbyte mot hans lfte att pskynda sin terkomst, samt att han ej
berfvade henne Binas sllskap; det sednare syntes vara fr honom en
stor uppoffring.

Han reste, och frn den stunden hrde man aldrig af honom.

Bina hade, som sagt r, utan motvilja, men fven utan krlek, knutit
detta band, och hoppades i andras lycka finna sin egen. Hon saknade vl
sin man, men hans frnvaro gjorde henne ingen sorg, likvl led hennes
hlsa synbart. I brjan trodde vi att denna sjuklighet hade sina
naturliga orsaker, men det onda tog fverhand, och den tillkallade
lkaren frklarade omsider, att detta var en fljd af hennes mans frra
utsvfvande lefnad. D blef min svrmor utom sig af nger, och nr vr
arma dotter efter tvenne r, framlefda under plgor, nedsteg i sin
tidiga graf, tynade fven gumman synbart af. -- Vr egen smrta kan och
vill jag icke ska skildra!...

       *       *       *       *       *

Dock, tack vare Gud! tiden lindrar; hoppet om terseendet trstar!

Min man, som under tiden ftt titel af assessor, erhll nu ett bref
frn Ulrik; han r nu terkommen frn en lng utrikes resa och skulle
nnu samma hst fretaga en ny. Han syntes vara alldeles frndrad;
fven kpmannen skref och lycknskade oss till vr s mycket till sin
frdel frndrade son. Vi tackade Gud; trodde att vi voro tillrckligt
prfvade -- men, nnu terstodo nya sorger!

ret derp frliste under hemresan fartyget, hvarp vr son seglade, p
en fremmande kust: last och besttning gingo frlorade, och med dem vr
son!...

Detta var fr mycket fr mitt modershjerta; jag insjuknade i en svr
och lngvarig nervfeber. terstlld derifrn, mste jag uthrda
frlusten af min lskade och trogne fljeslagare genom lifvet, som
sorgen fver vra barn, jemte den outtrttliga omvrdnad han egnade mig
under min sjukdom, alldeles frsvagat.

Der stod jag nu allena, fvergifven af alla de dyrbara varelser jag
lskat; men underbart strkte Gud mina krafter! -- till hvad ndaml
kunde jag icke utgrunda, emedan jag ansg mig fr en onyttig varelse p
jorden. Likvl tror jag att min omsorg frljufvat min gamla svrmoders
sista lefnadsdagar.

Nr jag nu efter hennes dd blifvit arfvinge till en betydlig
frmgenhet, anser jag det fr min pligt som medmenska, och som en
tillfredsstllelse fr mitt hjerta, att uppska enkan och barnen efter
den hederlige kpmannen, fr att, medan jag nnu lefver, lemna dem en
del af mitt fverfld -- ty mina egna behofver ro ltt uppfyllda. Det
r fver bsta sttet att uppfylla denna min nskan som jag velat
rdfrga mig med hradshfdingen, i synnerhet som jag r okunnig om
deras nuvarande vistelseort.

-- Huru vet assessorskan att han sjelf r dd, frgade Ferdinand, som
med intresse fljt denna berttelse.

-- Allmnna bladen underrttade mig s vl om hans dd som den konkurs,
som derp intrffade, sannolikt genom den stora frlusten af skepp och
laddning. Det lr nu vara ungefr fyra r sedan; min svrmor lefde d
nnu, och mina omstndigheter voro ganska knappa. Utgifterna fr Ulrik,
samt de lngvariga sjukdomarna hade medtagit nstan allt. Med bsta
vilja kunde jag icke gra ngot fr dem. Sedermera gaf jag en bekant,
som reste till ------, i uppdrag att underrtta sig om denna slgt, men
de voro bortflyttade, och han, som ej knde hvarfre jag skte denna
underrttelse, var likgiltig nog att ej gra sig underrttad om deras
nya vistelseort.

-- Dertill erfordras ju endast en annons p allmnna tidningen, och
denna skall jag genast skrifva och bestyra om dess infrande, bara jag
fr veta den aflidnes namn och vistelseort.

-- Jag har ett olyckligt minne hvad namn vidkommer. Likvl vill jag tro
att hans namn var Hecklin; men fr att vara rtt sker, vill jag se
efter i de omtalta brefven, ty hans dopnamn br ju fven utsttas. Jag
har dem icke nu frhanden; de minnen deras syn och hvarje ord i dem
terkalla, ha varit mig alltfr smrtsamma... Men hradshfdingen
reser, vl icke bort s snart, att vi icke en annan gng kan talas vid
om saken, eller huru?

-- Det beror p en liten omstndighet; fven jag nskade lra knna en
person, och kanske...

Ljudet af en ringklocka som anmlte ngon fremmande, afbrt det som
Ferdinand icke utan en viss grad af frlgenhet mnade tillgga. Frun
gick sjelf fr att ppna den tillsta tamburdrren. Det var Ida som
kom.

-- Ah, se vlkommen min lilla sta mamsell! Hvarfre har mamsell ltit
gumman s lnge vnta p detta nje att f se mamsell hos sig?

-- Frlt mig, fru assessorska, men jag rr mig icke sjelf, eljest
skulle jag frr haft den ran; men i dag ro de alla borta.

-- N n, hvad som r gmt, r icke frlorat; men stig nu in i
frmaket, och blif icke rdd, fr det att jag har en ung herre hos mig.
Herrskapet ro ju icke fremmande fr hvarandra?

Och der stodo nu de bda unga, ansigte mot ansigte. Han rodnade af
gldje, hon af fverraskning; ingendera fick fram ett ord. Deras
msesidiga frlgenhet smittade deras vrdinna. Det fll henne in, att
detta nstan hade utseendet af att vara ett af henne sjelf tillstllt
mte. Ehuru oskyldig hon var, blef den goda frun dock helt frbluffad
af denna tanke.

Hradshfdingen fann sig likvl frst, och yttrade huru fgnesamt det
var att mamsell Ida gjort assessorskans bekantskap.

-- Vr bekantskap r alldeles frsk, ty hradshfdingen har sjelf hrt
de frsta ord vi vexlat med hvarandra, frskrade gumman, ifrig att s
fort som mjligt aflgsna hvarje sken till misstanke  hans sida. --
Jag hrde fr en tid sedan att fverstljtnantens hade en ung slgtinge
hos sig, och att detta fruntimmer var hr alldeles obekant samt aldrig
lemnade sitt rum, der hon jemt arbetade. Sedan mtte jag henne ngra
gnger och blef s intagen i hennes person, att jag genom fru Lundstrm
skref henne till, och bad henne tillbringa en afton d och d hos mig,
nr tillfllet och hennes tid medgaf.

Ida bads att laga fram sitt arbete samt stta sig i soffan jemte
assessorskan. Ny frlgenhet; hennes arbete var den omtalta brsen.
Dess tillkommande gare betraktade Ida med eldiga blickar, ty s tck
hade han ej sett henne, sedan han intogs af hennes frsta syn. Nu som
d purprades hennes kinder af rosor, som hans ofrmodade nrvaro
uppjagat.

Nr assessorskan besg hennes vackra arbete, skte Ida behndigt vnda
det s, att han icke skulle varsna initialerna af sitt eget namn; men
ehuru man pstr att krleken r blind, en sak som bekrftas af
erfarenheten, kan man med lika skerhet sga: att krleken r skarpsynt
i sm saker; s gick det fven hr. Ferdinand var frtjust att f ngot
tillverkat af Idas vackra hnder, ehuru han nog insg, att ngon annan
skulle bra hedern och namnet derfre.

Intagen af dessa tankar, deltog han fga i samtalet, som vrdinnan
nstan ensam fick underhlla, och nr hans betjent kom fr att lta
honom veta det han vntades af fverstljtnanten, och gumman ledsagat
honom i yttre rummet, s nickade hon, klokt smleende fr sig sjelf,
och tnkte: jag ser nog hvad klockan r slagen!

Nu ensam med Ida, efterfrgade hon hennes tillnamn, som nnu var henne
obekant. Med synbart deltagande hrde hon den unga flickan omtala sin
afledne fader, sin mor och systrar. Nr hon hrde huru skicklig den
ldsta systern var i mode-arbeten, den andra i sprk och musik, pstod
hon att de allesammans borde flytta hit till ------, emedan allt sdant
hr skulle lna sig bttre.

Ida gjorde deremot den frnuftiga anmrkningen, att en sdan resa, och
bosttning p en mera dyr och fr dem fremmande ort, kostade mera, n
flere rs arbete kunde betala, likvl ville icke frun g ifrn frdelen
af sitt frslag, och de skiljdes med frbehll att snart trffas och
under tiden bttre tnka p saken.




III.

En bjudning p Spektaklet.


En svensk teatertrupp var i staden och spelade tre gnger i veckan. Af
skyldig artighet mot sina slgtingar hade Ferdinand ngra gnger tagit
en loge till deras disposition, likvl under hemligt hopp att Ida
skulle f en af de fverfldiga platserna; men derp syntes ingen annan
tnka.

Dagen efter deras mte hos fru Sylvan, det var en sndag, fverlemnade
Ferdinand vid frukostbordet hvar sin numererade biljett p amfiteatern,
under fregifvande, att den log, i hvilken de brukade sitta, redan var
bortsld. Han frmodade, tillade han, "att mamsell Ida icke i dag ville
frebra brist p tid."

Ngon frklaring fver rtta frhllandet var icke mjlig, fven
ondig, ty Idas rodnad, tillika med de blickar fru Wermell och hennes
dttrar vexlade mellan sig, voro tydliga, ifall han ej frut insett
sammanhanget.

Under det att Ida och Natinka samma frmiddag, oaktadt sndagen,
arbetade tillsammans -- den sednare var ovanligt fordig -- inkom
Aurora. Sedan hon med vanlig kritisk blick betraktat deras arbeten och
gjort ngra anmrkningar, hviskade hon ngot till systern.

-- Det kan du gra sjelf, svarade denne litet snsigt, och sydde
ifrigt.

-- Hr p Ida lilla, sade d Aurora med frtroligare och vnligare
vsende n vanligt, -- jag har ett frslag att gra dig. Lt oss f
utbyta din teaterbiljett mot en annan. Frken Brmser kommer till oss i
dag, och vi skulle s gerna sitta tillsammans; mamma vill fr din skull
bjuda fru Lundstrm, s har du sllskap.

Djupt srad, svarade Ida utan att besinna sig:

-- Aftonens nje kan jag umbra, medan jag anses fr ringa att flja
med er, men biljetten ger jag icke bort. Jag vill gmma den som ett
minne, fr att visa mamma och syskonen att jag icke varit fversedd af
alla i detta hus.

-- Det vill sga att du frvarar den som ett minne af hradshfdingen,
sade Natinka skrattande.

Ida teg och arbetade ifrigt utan att se upp.

-- Efter Ida behagar taga humr fver en sdan bagatell, tvingar hon
mig att sga sanningen, sade Aurora ngot bittert. -- Det var icke s
mycket fr vr egen skull, som nnu mera fr din, som vi nskade ett
utbyte med biljetten. Hvilket uppseende skulle vi ej gra, kanske
utstta oss fr tlje, om en af alla oknd flicka, i en vidunderlig
bahytt och urblekt kappa vore i vrt sllskap; det var sledes af
omtanke fr oss, och ren vlmening fr dig, jag freslog detta.

-- Vlvilligare hade du likvl varit, om du erbjudit Ida en af dina
kappor, ni r ju nstan af samma lngd; en hatt hade hon nog ftt lna
af mig, anmrkte Natinka, och fixerade systern. Denne teg. Ida ter
svarade, icke utan ngon liten skrpa:

-- Om mig och min genom hitresan frderfvade kostym behfver ingen ha
ngot bekymmer! Den korta tid jag nnu kommer att vara i herrskapets
hus, kan jag tillbringa p samma stt som hitintills.

Natinka, som i grunden egde ett godt hjerta, ehuru hon var yr och
tankls, ville nu p sitt vis ska trsta Ida, och bad henne ej taga
saken s hftigt.

-- Bara de trkiga julklapperna en gng bli frdiga, skall du nog f
roa dig, frskrade hon. -- Pappa och mamma vill i r, likasom de andra
frnma hr i staden ha fr sed, stlla till en dans fr betjeningen
och deras bekanta. Vi ha d samma afton ett litet sllskap af vra unga
bekanta. Sedan vi druckit th, g vi allesammans i danssalen, och
dansar der ett par timmar alldeles "en egalil." Tycker du icke det
skall bli rtt roligt. Denna tillstllning blir antingen tredje eller
fjerde dag jul.

Ehuru Ida antog detta som ett drag af Natinkas bttre hjerta, var dock
det unga sinnet fr djupt sradt fr att lemna ett lugnt svar.

D blef Natinka sttt, och aflgsnade sig med systern, fr att aflgga
rapport hos modren om det frefallna. Under gendet undfllo dem ord om
borgarhgfrd och fattigdom.

       *       *       *       *       *

Som vanligt hmtades fven i dag middagen in till Ida; ostrd
tillbragte hon sedan dagen och aftonen vid sitt arbete, med hvilka
knslor, kan hvarje ung lsarinna frestlla sig. Ibland gret hon fver
det de som frt henne hit bland dessa knslolsa menniskor; stundom
frebrdde hon sig sitt eget mtliga sinnelag, pminte sig den lskade
modrens ofta upprepade ord, att tlamod och frsakelse voro qvinnans
ndvndigaste egenskaper, sjelfbeherrskning hennes dygd. En annan gng
ter beslt hon att repa mod, och andra dagen i allas nrvaro sga
hradshvdingen hvarfre hon ej kunnat antaga hans artiga bjudning; men
ett gonblicks eftertanke, blygsamheten, en inre rst som aldrig
missleder, sade henne, att hon gjorde bttre i att lta saken frfalla.
Sluteligen, efter mnga strider med sig sjelf, beslt hon att ej visa
sig vid frukosten andra dagen; nr d betjenten efter vanligheten
kallade henne, fregaf hon sig vara illamende.

Hon, den sanningslskande, blygdes inom sig fr denna falska uppgift,
utan att besinna det sjlens sjukdomssymptomer ro kinkigare att
behandla n kroppens.

Nr Ferdinand under gendet till spektaklet hade frgat efter mamsell
Hedrn, frebar man att hon hindrades af en hftig hufvudvrk. Hvad
kunde sledes vara mera vlkommet fr damerna, n att nu i hans nrvaro
hra en stadfstelse p denna deras falska utsago, ty Ferdinand hade ej
kunnat dlja ett visst misstroende, ehuru han var dem fr klok att visa
sitt missnje vid sin felslagna frhoppning.

Nu blef han likvl orolig. Han nskade veta om denna opasslighet var
betydande, och skickade i detta ndaml sin betjent fr att be fru
Lundstrm om ngra gonblicks samtal nnu p frmiddagen. Med nje
efterkom hon denna begran, ty fven hon hade ngot p sinnet, som hon
ville meddela honom. Snart stod hon derfre i det yttre af de rum
hradshfdingen bebodde.

Artigt bad han henne urskta att han besvrat henne till sig, och sade
att han andra dagen rnade fretaga en resa, samt ville nnu yttermera
besvra henne med tiltagandet af en passande reskost, emedan han ogerna
uppehll sig p gstgifvargrdarne. Han lemnade henne tillrckligt med
penningar fr detta ndaml, samt bad henne ej nmna ngot till sitt
herrskap. Under mnga frskringar om sin beredvillighet lofvade frun
gra sitt bsta.

Hans farhga fr Idas helsa var minskad genom hushllerskans blotta
nrvaro, emedan han var menniskoknnare nog att finna, det hon i annat
fall icke visat detta yttre lugn; ty obekant med de konsiderationer,
som ofta frm individer af den hgre klassen att dlja sina knslor,
skulle nog den pratsamma frun genast underrttat honom derom, d hon,
likasom den andra tjenande personalen i huset, var intagen till Idas
frdel. Deruti hade han rtt; men nu lg det ngot helt annat p den
goda fruns sinne, som hon ej kunde fram med, emedan intet  hans sida
gaf henne anledning till all yppa det.

Frdig att aflgsna sig, frgade likvl hradshfdingen, liksom
tillflligtvis, huru det nu vore med mamsell Hedrn, emedan han hrt
att hon varit sjuk.

-- Sjuk r hon icke, fastn hon r sorgsen och hennes gon ofta bra
spr af i tysthet utgjutna trar, och det kan vl fven ingen menniska
undra p -- och nu lossnade med ens den goda fruns tungband, som ftt
vatten p sin qvarn genom hradshfdingens ldsade frundran. Utom
flere mindre reflexioner hon gjort fver herrskapets bemtande mot den
"sta flickan", omtalade hon ord fr ord grdagens samtal mellan
kusinerna, hvartill hon varit ett lika ofrmodadt som obemrkt vittne,
i det hon stdade i det kldskp som var anbragt i muren emellan detta
och yttre rummet.

-- Fru Lundstrm var sledes p spektaklet i gr? infll Ferdinand, fr
att dlja de knslor han erfor, och gifva en annan vndning t
samtalet.

--  nej, jag skulle ju endast bli bjuden fr mamsell Idas skull. Det
skulle visst icke fallit dem in eljest, och som jag ville vara "nytral"
och ldsa om ingenting -- fven skulle jag icke haft hjerta att g in
till den stackars flickan den dagen -- begrde jag och erhll tillstnd
att g till en af mina bekanta.

Under middagen gaf hradshfdingen tillknna sin tillernade bortresa
dagen derp, fr att beska en af sina fordna universitets-vnner,
bosatt tio eller tolf mil derifrn. Han sade sig vara osker huru lnge
han der komme att drja; likvl lofvade han bestmdt terkomma till
julafton. Han rodnade ltt, nr hans onkel bad honom medtaga ett bref
till en af dennes bekanta, samt aflemna det egenhndigt. Det sednare
lofvade han icke bestmdt, men nog skulle han eljest besrja om
brefvets riktiga aflemnande.

Mot aftonen beskte han fru Sylvan, fr att erbjuda sin tjenst i
anseende till den omtalta tidnings-annonsen. Hon tackade honom
hjertligt, men sade sig genom en tillfrlitlig person helt ofrvntadt
ftt knnedom om denna slgt och densammes vistelseort, och behfde
sledes ej besvra honom. S mycket mera gladde hon sig derfver, att
genom denna lycktrff kunna undg all offentlighet. Hon ledde, liksom
utan all afsigt, talet p Ida, bermde henne mycket, omtalte sitt
frslag till Ida, att hennes anhriga borde flytta till ------ der de
bttre kunde sl sig ut med sin skicklighet och sina sm talanger, samt
om Idas inkast deremot.

Ferdinand svarade undvikande.

-- Vistelsen i denne stad lr visserligen, enligt min tanke, ej
frefalla mamsell Hedrn s lockande, att hon ville gifva sina
anhriga detta rd. Hndelsevis fr min resa mig frbi deras hemort,
och jag vill der gra mig underrttad om denna familj, af en i
trakten boende vn. Under tiden rekommenderar jag den unga flickan i
assessorskans bevgenhet.

Han gick. Den goda frun var skarpsynt nog, fr att gissa det ndamlet
fr hans resa var att lra knna den vackra flickans anhriga: ngot
som i hennes gon hjde hans vrde. Huru ofta frbittras icke mngen
eljest lycklig frening genom ngon af de nrmaste anhrigas obildade,
kanske omoraliska karakter.




IV.

Julafton.


Julaftonen nalkades med stora steg; de korta dagarne frmrkades af en
alltid mulen och regndiger himmel: allt antog ett grtt och dystert
utseende, och menniskornas lynnen syntes sympatisera mera med naturen,
ju mindre de genom verksamhet och inre bildning hnvisades till sig
sjelfva, utan fordrade allt af deras omgifning.

Idas arbetsrum, som hon nu i anseende till de allt kortare dagarna
aldrig lemnade, lg t grdsidan. Grden var omgifven af hga
byggningar, hvilka under hela den tid hon hr varit ej lemnat rum fr
en enda solstrle, hvarfre hon ock ndsakades att nstan hela dagen
arbeta vid ljus, och hvad intresse egde dessa arbeten fr henne?
hvarken heder eller gldje skulle hon skrda vid deras bortgifvande.

Huru ofta jemfrde hon icke de fregende ren med detta. De dagliga
behofven pkallade vl fven d en anstrngd verksamhet, men svl
behof som arbete delades ju af en lskad mor och syster. Inga granna,
kostsamma julklapper kom der i frga, ty bde tid och medel felades;
men en enkel mssa fr modren, en hlsmskrage fr hennes systrar,
redan tillverkade under sommartiden, fvensom de under den skallade,
ofta korta _sqvallertimmen_ stickade sm strumpor, dem hon sedan om
julafton delade ut bland ngra fattiga barn i grannskapet, kom hennes
unga hjerta att klappa af gldje, hvarje gng hon sg dessa saker i sin
lda. Men nu?...

Nu satt hon der allena, ty "hennes nd" och "frknarna" tillbringade
mesta tiden med att beska och vnda upp och ned p alla handelsbodar,
samt med bestyr hos bokbindare, tappisserare och guldsmeder. D Natinka
ngon gng tittade in till henne, utgjt hon sig i loftal fver
modeartiklarne i de frra, samt harm fver arbetslnernas dyrhet hos de
sednare. Den summa som endast fordrades att gifva de arbeten sin
fullndning som Ida haft under hnder, skulle, enligt hennes berkning,
ansets fr rikedom hos mngen behfvande familj.

Uttrttad af anstrngning samt i brist p rrelse och frisk luft, knde
hon sina krafter smningom frsvagas, matlusten frsvinna och kinden
blekna. Hon skref nyo till sin mor, och bad att under ngon
frevndning blifva hemkallad till nyret. Julafton skulle Wermell,
enligt hvad hon hrt af Natinka, vara hemma och spisa "en famille." D
mste de likvl blygas att utesluta mig, tnkte hon. Med hemlig gldje
motsg hon denna afton; hon skulle d f terse den, som till hennes
egen frundran s intagit hennes tankar, att minnet af mor och syskon
ofta frbleknade. Han skulle denna afton se alla de vackra saker hon
haft under arbete, men... kanske hon ocks d sge honom fr sista
gngen... men denna bittra tanke frqvfdes af hoppet, som frstulet
hviskade att hon icke var honom likgiltig.

Sent omsider dagades den 24 December. Redan p morgonstunden erhll Ida
en liten vnlig biljett frn assessorskan Sylvan, som bad henne utverka
sig tilltelse att ta julgrten med "den stackars barnlsa gumman."
Det skulle, tillade hon, blifva hgtidsafton fr gumman i dubbel
bemrkelse: hon ville nnu en gng p en sdan afton trycka en dotter
till sitt hjerta.

fven jag skall tro mig vara i kretsen af de mina, tnkte Ida, jag fr
ju der tala om dem -- och ju mera hon tnkte, desto sannolikare blef
den i brjan ssom orimlig frkastade aningen, att hon der skulle
trffa denne _Ngon_ som man vntade hvarje gonblick.

Nr Natinka, som inne hos henne skulle frsegla julklapparne, intrdde,
visade Ida henne assessorskans skrifvelse, och bad att hon ville
meddela sin mamma dess innehll samt hennes egen lifliga nskan att
efterkomma den vnliga bjudningen.

Nr Natinka terkom, sade hon:

-- Bde mamma och pappa blefvo obehagligt fverraskade genom din
begran och att du ens kunde tnka p att g till en nstan obekant
person, i stllet att tillbringa aftonen hos dina anhriga, som visst
icke vilja lemna dig lottlos fr allt det besvr du haft fr denna
afton.

Detta ljd alltfr godt och smickrande; likvl var det med en tryckande
knsla af sitt beroende Ida snde ett tacksamt terbud.

Nr thtimmen infll, nedkallades hon i salongen. Utom familjen, bestod
sllskapet endast af frken Brmser, Auroras intima vn, och
titulrrdinnan Pratmeijer, en fru som, utan malice, utgjorde ett
konversations-lexikon hos mngen af stadens haut vole. Utom dessa voro
der ngra ldre herrar, enstfvingar, sdana, som vanligtvis ersatta
sin skinka och julgrt med ett par granna thkoppar fr vrdinnan,
eller en toilettprydnad fr dttrarne i huset.

Sedan th var serverat, skingrades sllskapet. Fru Wermell blef
sittande i frmaket och lnade ett uppmrksamt ra t fru Pratmeijers
autentiska skizzer ur... nyhetsmagasinet. De tre unga damerna genomsgo
ngra nykpta musikalier i salongen, der Ida, stende vid ett fnster,
fverlemnades till njet att roa sig sjelf. Efter en stund blef hon
allena i rummet, ty de andra aflgsnade sig fr att skrskda ngra nya
kldningar, som nyss blifvit hemskickade frn smmerskan. Hvilken lng,
trkig afton frestr mig icke, tnkte hon; det, hvart jag barnsligt
nog gladt mig, intrffar ocks ej; ty han kommer icke. Sannolikt
tillbringar han sin julafton lngt hrifrn, sade onkel nyss, icke utan
ledsnad.

Gerna hade hon gtt in till sig, men hon vgade ej; sakta smg
hon sig till instrumentet och genomsg noterna som de andra lemnat
kringstrdde efter sig. En nummer drog sig hennes uppmrksamhet, hon
genomspelade den med ena handen, i brjan s sakta som om en
andehviskniug gtt fver strngarne. Det lnge saknade njet kom henne
att smningom glmma allt omkring sig, och hennes spel blef hgre och
uttrycksfullare. En rrelse frn frmaket terfrde henne till sig
sjelf och vnde hennes blick dit; d sg hon tanten komma vaggande
liksom fr att helsa p ngon i salongen. Ida aflgsnade sig skyndsamt
frn pianot och sg sig om, och ser... Ferdinand Wermell, stende i en
lyssnande stllning stdd mot en stolkarm; huru lnge han sttt der,
det visste hon icke. Djupt rodnande intog hon sin frra plats vid
fnstret.

-- Men hvar ha vi flickorna? frgade fru Wermell, sedan hon vnligt
frebrtt Ferdinand att han ltit s lnge vnta p sig, samt gjort
honom ngra frgor om resan, dem han knapphndigt nog besvarade.

-- De voro ju hr p gonblicket, eller var det du kanhnda som
klimprade p fortepianot? Mina flickor lr ha undervisat dig i "Gubben
Noak."

-- Det der var ingen Gubben Noak, skall tant tro! invnde
hradshfdingen skrattande. -- Det var en af Strauss' nyaste valser som
mamsell Hedrn ganska ledigt uttog frn bladet, och detta frutstter
mer n vanlig sllskapstalang.

-- r det mjligt! du spelar fortepiano, och har frtegat detta. Fr
hvem har du kunnat lra detta i E----?

-- Under pappas lifstid tog jag lektioner af den i -- -- omtyckte
musiklraren N., och sedan har jag fvat mig fr syster Sophi, nr hon
varit hemma, svarade Ida.

-- N, det mste jag tillst, det var fverraskande! beskrmade sig
tanten. Min bror var, som jag nog minnes, alldeles icke musikalisk. Det
mtte sledes varit din mor som fvertalat honom till sdana depenser;
derfre gick det, som det gick.

Efter denna i hennes nds egen tanke sinnrika anmrkning, tillsade hon
Ida att befalla in th fr hradshfdingen, men han undanbad sig det,
emedan han, som han sade, redan druckit hos en bekant.

En p frtjenst kringstrfvande musikkorps, som i tamburen lt hra
sina skrllande toner, samlade snart i salen hela sllskapet, fven
herrarne, som i fverstljtnantens rum, vid toddy och cigarrer,
vidlftigt pratat om tidningsbladens innehll.

Musikantemas bortgng var signalen fr julklapparnes inkastande, ty
"i sitt hus" ville ej fverstljtnanten att detta "ovsende" skulle
frstra mltidsron. Han, i likhet med mnga andra husfder, ansg
seden att gifva julklapper, och i flje deraf hela julafton, fr ett af
dessa ndvndiga "onera", som, uppburne af opionen och traditionen, ej
kunna bortskaffas.

Det ena paketet indansade efter det andra, mera brckliga saker
insktos genom den halfppna drren af en i tamburen posterad betjent.
Den som erhll ngot, blef genast omringad af de andra, antingen af
verklig eller ldsad nyfikenhet.

De unga damerna prfvade framfr trymerne hattar, kragor, boas och
pretiosa; fruarna beundrade de vackra broderierna, "mina flickors
arbete"; herrarne prfvade betten p sina eleganta penn- och
rakknifvar, frskte jagtvskor, prisade sina cigarrer, m.m.

Ida hade ej heller blifvit "lottls." Icke s obemrkt som hon trodde,
hade hon 1 knslan af sin ringhet hllit sig p afstnd frn de andra,
hitintills blott en skdarinna af all denna herrlighet; men nu samlade
inkastandet af en pappask och trenne paketer hela sllskapet omkring
henne. Den blyga flickan var rdvill hvilket hon frst skulle ppna;
hon valde asken, adressen var tecknad af Natinkas hand. Det var en af
Natinkas aflagda hattar, ngot moderniserad. Det frsta paketet
innehll ett par glimmande brons rhngen. Med synbart vlbehag fver
sin gfva, tog hennes nd det ena af rhngen och frde Ida framfr
spegeln, der hon sedan hll det invid hennes ra. Ett gonblick
betraktade Ida prydnaden med nje, men nu drog hon sig hastigt
tillbaka, sgande: "Nej, aldrig skall man f se mig s utstyrd!"

Tanten gaf henne en bister min, och bad henne se p det friga, "om det
hade lyckan att mera falla henne i smaken."

Det ena befanns vara ett kapptyg af mrkbl tibet, det andra ett par --
strumpeband; litet brydd skte hon dlja de sistnmnda, i det hon
hgeligen syntes gldja sig t det frra. Likvl hade Ferdinand, som
med uppmrksamt ga iakttagit hennes minsta rrelse, sett en skymt af
strumpebanden, och d hennes nd med tillgjord nyfikenhet frgade hvad
det var, gjorde han en tbrd, likasom om han dragit p ngot; ingen
kunde misstaga sig om hvad han menade, d han sade:

-- Jag vgar ej nmna det i s mnga unga damers nrvaro.

-- Vgar du icke nmna det, s br vl ingen undra p om hon ej vill
visa det, anmrkte hans onkel. -- Hvem har hittat p en s opassande
gfva? tillade han skrattande.

-- Fr den tillgjorda r allt opassande, infll Aurora sttt, -- ngot
ville fven jag ge t Ida, men hvad? -- D sg jag i D--s galanterilda
ett par vackert mlade sammetsband p resorer, och jag kpte dem. Jag
beklagar att min vlmening ter blef illa upptagen.

-- Dm icke s, invnde Ida mildt, det var endast gonblickets
fverraskning, som kom mig att synas mindre belten. Jag tackar dig
rtt mycket fr gfvan, som r rtt vacker.

-- Nu kan du g p spektaklet nr du vill och -- blir bjuden, skmtade
Natinka. -- Nu har du ju bde hatt och kappa.

Fastn srad af denna tanklsa "qvickhet", utsagd i s mnga personers
nrvaro, repade dock Ida mod och svarade fven i en skmtande ton:

-- Du har rtt; likvl mste du undervisa mig huru jag skall drapera
ett stycke tyg som kappa, i fall jag hade behof deraf i dessa dagar. I
morgondagens hgmessa mste min egen nnu gra tjenst, ehuru jag
fruktar att hatt och kappa komma att gra fr mycken kontrast, -- men
det fr vara.

Med artig beltenhet hade Ferdinand mottagit sin andel; men nu kom den
omtalta brsen. Han syntes frtjust och tryckte den i allas syn till
sina lppar, "Det der r ju en krleksfrklaring till gifvarinnan",
frklarade en af "enstfvingarne." Ferdinand nickade jakande. Fru
Wermell kastade en talande blick p sin man, som frnjd, p ett visst,
allmnt bekant stt vtte och vred p sina mustascher; men en hg
rodnad purprade en ung flickas kinder, som d, till sin lycka, var
obemrkt af alla, utom af Ferdinand.

Det af gudsgfvor svigtande bordet vntade i matsalen. Ida stod der
frsnkt i tankar. Sllskapet, julklapparne, till och med Ferdinand var
glmd af Ida; hennes sjl sysselsatte sig endast med de hemmavarande.
Huru gerna hade hon ej velat lemna allt delta fverfld, fr att f
dela deras tarfliga mltid. Hvem vet, tnkte hon, om de, som nu sakna
mitt bitrde, uttrttade af arbete och nattvak, ha annat n smr och
brd i afton...

-- S ensam, och frdjupad i tankar, mamsell Ida! -- sade en rst, som
kom hennes hjerta att klappa fortare; det var Ferdinand, som saknat
henne och i frmodan att finna henne hr nalkades, under frevndning
att servera sig ett glas dricka frn sknken, ty betjeningen gick af
och till och var s sysselsatt p andra hll.

-- Mina tankar voro i hemmet, svarade hon okonstladt.

-- Och anstllde jemfrelser mellan frr och nu, som skert ej lnde
till er nuvarande omgifnings frdel, anmrkte han.

-- Hradshfdingen har gissat rtt; men tro icke att jag r otacksam
nog, att ej inse det goda som finnes: de mena mig alla vl; men vr
uppfattning af denna afton r s olika... Hon sg sig om i rummet, de
voro allena; p en gng fll henne en tanke in, och med lg och
hastande rst frgade hon:

-- Vill hradshfdingen uppriktigt svara mig p en frga?

-- P hundrade!

-- Gr det an att fra dessa rhngen och -- det andra, tillbaka i de
bodar derifrn man kpt dem, fr att terlemna dem mot hvad de kostat?

-- Svrligen, men hvarfre, och till hvad ndaml?

-- Ack, jag nskade anvnda penningarne p ett bttre stt, det vill
sga p terresan till de mina...

Det buller betjenten gjorde, d han ppnade dbattongerna till
salongen, afbrt henne och strde dem; kort derp intrdde
bordsllskapet.

Nr man efter mltidens slut tervnde till salongen, stod der en
koffert jemte en hattask mitt p golfvet. Aurora och frken Brmser
skyndade fram och lste med frvning, att dessa saker tillhrde Ida
Hedrn, som nstan framskuffades af tanten, fr att tillfredsstlla den
nyfikenhet som nu var ohycklad. Ffngt stretade hon emot, med den
frskran att detta alldeles icke kunde tillhra henne; men adressen
var tydligt utsatt med skallade prntade bokstfver, fr att dlja
gifvarens handstil, den man fven ffngt skte upptcka genom
underskning af sigillet, ty alltsammans var frseglat, med en
kopparslant. Uti asken lg en modern, men enkel hatt af brunt siden,
prydd med en mossros; handskar; andra sm toilettartiklar, samt nyckeln
till kofferten. I locket till asken stod fljande devis p finska
sprket:

_"Vlment gfva icke klandra, gifvarns hjerta ger den vrde."_

-- Ack, det r ifrn assessorskan! ropade Ida, -- detta r hennes stil!
och hon tog fram sin p morgonstunden erhllna biljett och jemfrde.
Detta erkndes ocks af de andra; innehllet af dessa tvenne rader
mste Ida frklara, ty fr de andra flickorna var det hebreiska.

Nu undersktes kofferten. Den innehll en helt ny, vacker kappa af
fasonerad victorine, vadderad med siden foder, samt tvenne enkla, med
smak valda, redan frdigsydda kldningar. Alla sgo frundrade p
hvarandra, och Ida sjelf trodde knappt det vara en verklighet.

-- Men hvar r kusin Ferdinand? frgade Natinka, och alla sgo sig om
efter honom. Han hade ej lemnat matsalen, utan stod och samtalade med
fru Lundstrm, hvars son han hndelsevis trffat under resan. Okunnig
om hvad som emellertid passerat derute, kom han nu, betraktade,
underskte allt samt frhrde den tillkallade betjeningen om hvem som
burit in dessa saker; ingen syntes dock veta ngot hrom, utom en
drenggosse, som sett assessorskans piga tillika med en annan
qvinsperson bra en dylik koffert genom koridoren fr ngra timmar
sedan.

Det var sledes ganska sannolikt att hon var gifvarinnan, i synnerhet
som Ida varit ditbjuden. Den goda frun, som ansetts vara alltfr
obetydlig fr att draga sig Wermellska familjens uppmrksamhet,
undergick nu en noggran mnstring. Man undrade huru en fru, som kunde
depensera s mycket p en fr henne nstan obekant flicka, lefde s
innom sig, utan att se sllskaper.

-- Svaret ligger ju nra fr handen: hon spar fr att kunna gifva, sade
Ferdinand. Ida tnkte just detsamma, men sade ingenting, utan lade alla
sina gfvor tillsammans, betjenterna buro kofferten till hennes rum,
dit hon fven begaf sig med det friga.

All den smn, som under den lngvariga aftonmltiden tyngt hennes gon,
var med ens frsvunnen, ehuru det redan var fver midnatt. nnu en gng
tog hon fram de vackra presenterna och besg dem med en gldje, s
naturlig fr en ung medells flicka, som p ett s delikat stt ser
sina angelgnaste behof uppfyllda, lngt fver sina djerfvaste
frhoppningar, och det af en vlgrande fru, som omjligt kan hafva
ngra odla motiver fr sitt handlingsstt. Hon tviflade ej ett
gonblick att det icke var ifrn assessorskan Sylvan som presenterna
kommo.

Vl hade hennes frsta tanke fallit p hradshfdingen; men huru
rodnade hon ej nu fver en sdan frmodan, och bara glad var hon ej att
den var tillintetgjord. I annat fall hade hon nu varit i ett svrt
bryderi, ty ingenting af allt detta hade hon d kunnat begagna, ej
heller vetat hvad hon skulle gra dermed.

Ju nogare hon synade det vlgjorda arbetet p dessa kldesplagg, desto.
strre blef hennes frvning. Hvarje hake, hvarje sm, hvartenda
fiskben var ditsydt och fstadt p hennes ldsta systers vlknda
maner. Hon besg kappan; fven der terfann hon Annas sm egenheter i
sttet att vaddera, sy rnder, m.m., men omjligt kunde detta vara
hennes arbete, det insg hon vl, och dock blef henne alltsammans nnu
dyrbarare genom denna lilla villa.




V.

Upptckter.


Juldagsmorgonen erhll Ida ter en skriftlig inbjudning frn sin
gynnarinna, att i hennes sllskap bevista hgmessan och sedan ta
middag med henne och en af hennes bekanta. Med gldje hrsammade Ida
invitationen, och d det ringde tredje gngen till kyrkan, stod hon i
sin nya hatt och kappa, tck som den nyss utspruckna rosenknoppen, vid
assessorskans drr och ringde p klockstrngen.

Gumman kom genast ut, alldeles frdigkldd, och nskade "sin lilla vn"
en god morgon och glad julhelg. Ida ville uttrycka sin tacksamhet, men
frun undvek hvarje direkt svar, under frskran, att det vore hg tid
att bege sig till kyrkan, och att man sedan hade tillrckligt tid att
tala om julklapper och annat dylikt.

Ida hade under de sex veckor hon varit hr ej bevistat ngon
gudstjenst. Desto njutningsrikare var henne denna stund. Allvarlig och
med djup andakt hrde hon predikantens herrliga utfrande af dagens
text; utan att lta frstr sig, eller ens gifva akt p de omgifvandes
nyfikne blickar, som i henne sgo ett alldeles nytt freml fr sina
anmrkningar.

Frst vid utgendet frn bnken blef hon varse att Ferdinand haft sin
plats midt emot dem. fven han syntes med allvar hafva lyftat sina
tankar mot en hgre verld, der Ordet och Ljuset r den freningspunkt,
hvarest sjlarna rkas i ren harmoni -- ty hgtidlig och klar var den
blick som strlade ur hans mrka ga, nr deras gon mttes. Han
ledsagade dem hem, och nr han d helt ogeneradt fljde dem in, samt
bitrdde dem vid af helsningen frmodade Ida att han vore den gst fru
Sylvan omnmdt i biljetten, och innan hon rtt hann besinna sig, voro
de p tumanhand, d vrdinnan, med en ursgt fr sin oartighet att
lemna dem, aflgsnde sig fr att bestyra om middagen.

Nr den goda frun efter en ngorlunda lng frnvaro terkom i rummet,
sg hon tydligt nog att de ej tillbragt tiden i kif och oenighet,
oaktadt Idas lnga gonhr glnste af trar, ty hon stod der omslingrad
af Ferdinands arm, med hufvudet lutadt mot hans skuldra utan att
ngondera bemrkte hennes nrvaro. Vckta genom gummans skmtsamma
frga: "N, hur str det till, mina unga vnner?" fattade Ferdinand
hennes hand, och tryckte den med sonlig vrdnad till sina lppar. Ida
slog bda sina armar om hennes hals, och lutade sitt rodnande ansigte
mot hennes brst, samt bad om hennes vlsignelse i den frnvarande
modrens namn.

De lskande funno ingalunda besvrade af den ldriga vrdinnans
nrvaro; lik oskyldiga barn utbytte de frtroendet om sina tankar, sina
knslor och aningar, frn den stund de frsta gngen mttes.

Ida erfor d att hatten var frn assessorskan, men allt det andra en
gfva af Ferdinand, och klderna verkeligen frfrdigade af hennes
syster. Huru dermed frhll sig, skola vi frklara genom ett bref, som
Ida erhll dagen derp.

Man kom sluteligen fverens om att alltsammans nnu skulle vara en
hemlighet fr Wermells, som ej hade den ringaste aning om att Ferdinand
tillbringat dagen hr, i stllet fr att bevista den ungkarlsmiddag,
till hvilken han fregaf sig vara bjuden.

Anna till sin syster Ida.

                                   Sndagen den 22 Dec. 18..

    Ehuru jag hoppas att snart f se Dig ter bland osa, vill jag
    dock, efter tillflle gifves -- mamma; som Du vet, trg skribent
    annars, skrifver dock till tant om Din resa -- yttra mig om ett
    och annat som frekommer i Dine bref, och som i flere afseenden
    skulle oroat oss, s framt vi ej varit fvertygade om att de
    prfningar Gud snder, alltid lnder till vrt sanna bsta!
    Kanhnda, goda Ida, om mamma nekat Dig att fara, hade Du gjort
    Dig fr hgt begrepp om hvad Du derigenom frlorat. Sllan kan
    man hysa den krlek och det deltagande fr hemmets sm frjder
    och sorger, som man sedan knner och erfar, sedan man sett sig
    litet om hos och bland fremmande. S sger tminstone Sophi, som
    nu r hemma, och drjer fver trettondagen.

    Genom en lycklig hndelse ro vi i stnd att betcka omkostnaden
    fr Din hemresa. Mtte det bara blifva sldfre!

    Det har varit smtt om lnande arbetsfrtjenst sedan Du for bort;
    endast fru E. och frknarna O. ha ltit gra sig ngot nytt.
    Tro likvl icke att jag varit sysslols: Du vet af gammalt huru
    tiddande dessa sndersprttningar och ndringar ro.

    Mamma har lngt inp ntterne hllit p med de tunga, stickade
    ylletrjorne; s har tiden gtt, under bestndig verksamhet;
    men oaktadt all sparsamhet, alla inskrnkningar, skulle vi
    kommit till korta med nyrs qvartalets hyra, och hvar taga medel
    till andra oumbrliga utgifter? Men nr nden r som strst, r
    hjelpen frhanden; s gick det fven nu. En lika ofrvntad som
    lnande bestllning p arbete lifvade min tro p en krleksrik
    frsyn, samt strkte mina krafter.
**
    Det var af en ung man af utmrkt personlighet, lika artig som
    okonstlad i sitt stt att vara; han sade sig vara resande och
    ftt anvisning p oss, af hvem begriper jag alldeles icke, ty
    en fremmande person vcker hr stort uppseende, s fven han,
    men ingen af vra bekanta eller grannar hade talat vid honom,
    endast en frbigende hade han frgat hvar vi bodde. Han tycktes
    ganska vl vara underrttad om att jag hrde illa, och talade
    derfre tydligt och klart, utan att tillta sig denna skrikande
    stmma eller delta synbara bemdande att gra sig frstdd, som
    blott frvirrar, och r s srande fr den olyckliga.

    Af de mnga vackra tyger han frde med sig, kunde, i anseende
    till den utsatta korta tiden, endast en kappa och tvenne
    kldningar blifva frdiga, det friga, hvaribland ocks ett par
    stycken fin scherting, till diverse behofver, lemnade han i mitt
    frvar, tills han efter nyret kunde ge en fullstndig promemoria
    p hvad som skulle sys. Till de ofvannmnde plaggen medfrde
    han hvarken prof eller mtt, men han sade damen vara af min
    lngd, men ngot fylligare.

    P utsatt tid kom han igen, och jag hade allt frdigt;
    rkningen steg till 16 rubel. Han lemnade en af de vackra nya
    sedlarne, af 10 rub. valr, samt 6 rub. i smmynt; rkningen ref
    han snder och kastade den i kakelungen.

    I gr, nr mamma, som hrt att vr husvrd var i behof af
    penningar, gick in fr att betala hyran, terkom hon med den
    underrttelsen, att det var 10 rub. i silfver, ej papper, sledes
    35 i pappersmynt. Det var att p ett delt och skonsamt stt vara
    vr vlgrare!

    Hraf ser Du huru Gud p ett utomordentligt stt dragit frsorg
    fr oss, fven om det mjligtvis varit ett frseende; nr han
    kommer ter, r du hemma och kanske Sophi nnu qvar, vi hjelpas
    d alla t med det friga arbetet, och erstta detta frskott,
    emellertid lyckliga att hafva undvikit obehagligheten att stta
    oss i skuld.

    Den resande var en notarie. vid namn Joelson; de af mig
    frfrdigade plaggen voro presenter fr hans brud, hvars
    bekantskap vi kanske f gra vid hans terkomst. Hvad hon mste
    vara lycklig, som r freml fr en sdan mans krlek!

    Att dmma efter flere uttryck i Dina bref, hyser jag farhga i
    anseende till en viss person. Ack, Ida! lt ditt unga hjerta ej
    intagas af en knsla, som kanske icke besvaras. Lt honom ej vara
    fremlet fr Dina tankar, frskingra dem genom arbete: lust fr
    arbete och dugliga bcker r det qvinliga hjertats skyddsengel
    mot mnga faror.

    Den gamla fruns bekantskap inger mig ingen sdan fruktan; men
    namnet Sylvan har hos oss vckt smrtsamma hgkomsten.

    Pminner Du dig icke en Ulrik Sylvan, som var en medlem i vrt
    hus, under den julhelg Du var hemma frn pensionen, ret frut
    innan pappa dog, och hvars tidiga, olyckliga dd gick oss alla s
    mycket till hjertat. Kanhnda r den goda frun en nra anfrvandt
    till honom. Gr dock inga frfrgningar, hvarfre med vilja
    upprifva gamla sr, hvarp tiden lagt sitt vlgrande frband.

    I fall Wermells icke, som de likvl borde, betala skjutsen fr
    Din hemresa, likasom de alldeles icke ldsa om ditresan, s
    medfljer hr en liten summa fr detta behof.

                                                Din Anna.

Allting reder sig och klarnar, det m nu vara huru intrassladt och
mulet, blott man ger sig tlamod att reda, och vnta p bttre tider;
s fven med vderleken, detta aldrig frgende, aldrig uttorkade mne
fr konversationen, och tidningsspalterna.

Under helgens frsta dagar hade fallit ymnig sn p den skarpt
tillfrusna marken, sldfret lofvade sledes bli varaktigt, och hvar
och en, som har en resa i tankarne, vet huru fven de sjelfva klarna af
denna omstndighet.

Det var tredjedag jul, pendylen i salongen visade half tolf, visitldan
var intagen, ty herrskapet tog emot; men nnu voro damerna ensamme. D
intrdde en betjent och anmlte assessorskan Sylvan. En hastig blick
vxlades mellan fru Wermell och dess ldsta dotter, och den frra intog
temmeligen skyndsamt en beqvm, halfliggande stllning i divanens
nedersta hrn, hvarifrn hon sedan endast reste sig och med den henne
egna matta, stsura minen visade den ankomna plats p den
bredvidstende stolen, medan favoriten, spitshunden, efter att p sitt
stt hafva mottagit den fremmande, lade sig bredvid sin herrskarinna.

Vr assessorska, som var sjelfva gstvnligheten, och ovand vid den
nuvarande tidens inbillade och sjelfskapade goda ton, hade funnit sig
litet frolmpad af frknarnes nonchalanta helsning -- om det kunde f
namn af en sdan -- men fruns mottagsstt ansg hon vara en fljd af
ngon opasslighet, och p det henne egna hjertliga stt bad hon
fverstljtnanskan icke genera sig, och beklagade att denne icke befann
sig vl o.s.v.

En naturlig ppenhet r tillgjordhetens sttesten. Fru Wermells tanke
hade varit att imponera, att iakttaga sin vrdighet, samt inge den
andra en hg tanke om olikheten af deras stndpunkt i sllskapslifvet;
i stllet sg hon sig nu endast beklagad. Ngra framkastade ord om
grdagens sup hos baron Z. samt ett spelparti med generalskan --zoff
och titul. A. och B., som varat lngt efter midnatten, skulle, som hon
trodde, bttre svara mot ndamlet; men frambragte endast den
anmrkningen att: "sdant der kommer efter", och nu gick assessorskan
till ndamlet fr detta besk.

Hon sade sig lnge hafva rnat fretaga en resa till E----, der en af
hennes barndomsvnner lefde, men aldrig kommit sig till det.
Hndelsevis hade hon nu blifvit bekant med mamsell Hedrn, och
hgeligen intagen af hennes lskvrda och okonstlade vsende, gnade
hon gra henne sllskap p hemresan, samt utbedja sig fru Hedrns
samtycke, att f upptaga Ida som sin dotter. Sjelf barnls, ville hon
aldrig lta den unga flickan sakna den mmaste moderskrlek. Som nnu
ett par dagar tgingo till anordningarne fr den lilla resan, voro
hennes nskan den, att Ida genast skulle f flytta upp till henne, fr
att vara henne behjelplig.

Fru Wermell yttrade temmeligen kallt sitt bifall och sin gldje fver
en sdan lycka for Ida.

-- Flickans mor mtte vl aldrig vara absurd nog att frkasta ett
sdant tillbud, tillade hennes nd, -- sdant sker minsann icke alla
dagar, ty den som sjelf har dttrar, hvilkas uppfostran kostar
ofantligt, och som mste lefva enligt sitt stnd och med den hgre
socictn, kan ej helasta sig med andras. Men r assessorskan sker att
flickan sjelf icke stter sig p tvren? ty osa emellan sagt, har Ida
inga sm pretensioner...

En herres ankomst afbrt all frklariug om Idas pretensioner. Till och
med den omisstnksammaste person skulle varseblifvit olikheten i
mottagningssttet, s mycket mer vr assessorska, som det ej felades
urskiljning. Litet frnrmad deraf, steg hon upp och gick; tre steg
fljdes hon af vrdinnan. Dttrarna syntes knappt bemrka hennes
bortgng; men d den fremmande gjorde en, fr nutidens modelejon
ovanligt artig bugning fr den gamle frun, utbrast Natinka:

-- r titulrrdet Rosenparfym bekant med fru Sylvan?

-- Icke personligen, min ndiga. Jag sg henne fr frsta gngen i gr
p spektaklet; jag, som mnga andra, blef frapperad af hennes vackra
dotter, och p frfrgan erfor jag att den goda frun r frmgen.

-- Uti allt det der ligger ett misstag, frskrade fru Wermell ifrigt.
-- Hon bor hr i tredje vningen, lefver ganska indraget, har ej ngot
httre umgnge, aldraminst med oss, ty jag frskrar att det var frsta
gngen vi sgo denna person. Hon hade ngot att be mig om, ock nmnde i
frbigende att hon var barnls.

-- D tager jag min artighet tillbaka, frskrade Rosenparfym. -- Jag
tog fr kungsord hvad man sade mig gr, och nr jag nu fann henne hr,
s...

-- Borde ni af hennes urmodiga toilett och fasoner genast insett, att
hon ej tillhrde vr societ, afbrt honom Aurora.

-- Hvem kan hafva frkens fina observationsfrmga? Utom dess r ju min
nrsyntbet allmnt bekant, ursktade sig Rosenparfym.

       *       *       *       *       *

Menniskor, som endast lefva med afseede p sitt kra Jag, hyser aldrig
deltagande fr andras vl eller ve; vl kunna allmnna eller enskiltas
olyckor gifva dem anledning till utrop ock knslosamma haranger, men d
mste ngon remarkabel person ge frsta tonen; men intrycket -- om ett
sdant kan fsta sig hos ytliga varelser -- frsvinner med dagen. Den
bste frfattares; arbete har samma de. Intrigen i en novell kan vl
gifva ett flygtigt mne fr konversationen; men den inre meningen,
moralen, r fr dem ett terra inkognita. De likna resande, som genom de
vl uppdragna vagnsfnstren i frbifarten beskdar det landskap de
sedan sga sig hafva studerat; stter olyckligtvis vagnen mot en sten,
eller lsaren mot ngot som alltfr ptagligt trffar deras egna vanor
eller fordomar, d r fven frkastelsedomen frdig, bde fver landet
och frfattaren.

"Hvad r afsigten med dessa reflektioner som icke hra till saken?" Om
frltelse, mitt herrskap! Det skulle bevisa, att Idas vistande och
snara bortresa, samt de utsigter en fremmandes vlgrenhet visade fr
hennes framtida lycka, var s likgiltigt fr hennes slgtingar, att
alltsammans frekommit dem som en drm, s framt ej afunden fver det
uppseende hennes, af den s frbisedda person, vckt hos flere af deras
bekanta, frambragt ngot som liknade harm fver att hon nnu skulle
terkomma tillbaka till dem.

Nu var allt i ordning fr resan. Fru Sylvan hade med flit frdrjt
densamma, fr att p sjelfva nyrsqvllen kunna fverraska Idas mor och
syskon.

Under tiden var flickan innerligen glad och lycklig att f byta ut det
mrka, ensliga "arbetsrummet" mot assessorskans trefliga boning och
vlmenande, hjertliga umgnge, der hon utom dess ofta sg Ferdinand, s
ofta han utan att vcka uppmrksamhet kunde beska dem.

En timme fre afresan gick Ida att taga afsked af Wermells, och fann
efter nskan familjen vid frukosten.

Ehuru redan sjelfva rummet hos denne vckte plgsamma hgkomster -- hon
hade ju der dagligen erfarit dessa sm gnagande lidanden utan namn, som
stoltbet, tanklshet och ringa deltagande fr mindre vllottade likar
tillskynda den knslige -- rrdes hon likvl till trar, nr hon vid
afskedet tryckte tantens hand till sina lppar. Hon var ju nd en
syster till hennes lskade, begrtna fader; det var ju i hennes hus som
hon, den fattiga, af dem fversedda flickan, lrt sig lska och blifvit
lskad, innan hon ens anat sitt eget hjertas knslor, och sledes
undgtt de qval som alltid tflja en och blott anad, men hoppls och
obesvarad krlek.

Alla, i synnerhet tanten, ansgo hennes trar och upprrda knslor fr
ett erknnande af den fr henne ovana "vllefnad" och godhet hon
tnjutit i deras hus, och da uttryck af tacksamhet, de m vara
frtjenta eller icke, alltid smickrar den ffnga, blefvo de fven hr
upptagne med vlbehag. Ovanligt vnligt sade tanten, i det att hon
klappade Idas kind: "Grt icke, kra Ida, vi terse ju hvarandra innan
kort!"

Ida hvarken tordes eller ville motsga denna falska frmodan; men det
smrtade henne djupt, att hon ej var uppriktig mot sina slgtingar, som
s litet anade hennes frhllande till Ferdinand, att de som en nyhet
omtalade hans bortresa dagen frut. "Och honom r det ganska oskert em
han ngonsin terkommer till ------", tillade fverstljtnanten sjelf,
med en ton som nra nog antydde en felslagen frhoppning.

Ungdomen qvarhller sllan lnge ngra obehagliga intryck. Ida var ter
glad och munter nr hon satt i kursldan med sin ldrige vninna. Vid
frsta gstgifvargrden emottogos de af Ferdinand, som der afvaktat
deras ankomst, fr att sedan blifva deras fljeslagare. Alla mindre
behagliga minnen frn det hus hon lemnat, frsvunno helt och hllet fr
det glada nrvarande: det vackra vdret, det goda sldfret och i
synnerhet den lskades nrvaro, som nu intagit kuskens plats. Och nr
hon tnkte sig sin mors och systrars utomordentliga fverraskning, nr
hon komme hem med sin af dem redan, ehuru under annat namn bekante och
s mycket vrderade fstman, o, d hoppade hennes hjerta af onmnbar
frjd och frtjusning.

Vi lemna dem, och hasta frut, fr att kunna ge en teckning af Idas hem
p nyrsaftonen.




VI.

Nyrsafton.


Fr handtverkaren i allmnhet, men i synnerhet fr de qvinnor, som
genom handarbeten fr den hgre klassen skola frtjena lifvets
oumbrligaste bebofver, r slutet och brjan af ret en strre hgtid
n sjelfva julen. Detta han lta paradoxt, men innehller dock sanning,
s vida man talar om dessa hgtider i deras verldsliga och ej i deras
djupa, andeliga mening.

Lngt in p julqvllen, till och med ofta under helgdagarne, ndgas den
arbetande, s framt den ej vill frlora sina kunders frtroende, vara i
full verksamhet fr den delen af menniskor, som fordra allt af andra
och sjelfva gra ingenting, som, omgifne af lifvets komfort och
fverfld, ej ens ga ett riktigt begrepp om de frres frsakelser.
Huru mnga gnger frsumma icke dessa, ofta ofrtjente lyckans
gunstlingar, att betala den vlfrtjente lnen fr deras arbete.
I hurudan sinnesstmning skola d dessa, uttrttade genom nattvak och
anstrngningar, kanhnda i umbrande af allt, som fordras att stycka de
utmattade krafterne, mottaga sin julhelg? och fljderna?...

Vi hlla oss nu vid de fruntimmer, hvilkas stllning och uppfostran,
eller dets frndringar bragt till den otacksammaste verksamhet i
lifvet att arbeta fr sitt lifs uppehlle. Aldrig i stnd att frvrfva
sig en ndpenning fr sin lderdom, beror det p deras olika
kroppsbildning om de i frtid hrjas af ddens hand genom trande
brstsjukdomar, eller se en kraftls lderdom till mtes, glmda af
alla, likasom -- en omaka handske.

Efter vakande, kanske umbrande af tjenlig fda, trk och brak under de
frsta dagarne af helgen, hafva de dock njutit ngon hvila och hunnit
sansa sig under de sednare, samt smningom kasserat in sina sm eller
strre fordringar, betalt sina skulder, gjort sina uppkp, allt efter
som tillgngerna medgifvit, kanske ngongng uppmuntrat sig i umgnge
med sina bekanta, och nu intrder nyrsafton. Det gamla ret r slut,
med sina bekymmer, sin knappt tillmtta gldje, sina farhgor och
frhoppningar; man ingr i ett nytt tidskifte; den utmattade kroppen
har samlat krafter till ny verksamhet, och dess innevnare, sjlen,
upplifvas p nytt, genom hoppet om en mera lnande frtjenst, eller en
frndring -- liha godt hvilken... Vore d icke nyret den vigtigaste
dagen, den strsta hgtid fr dessa arma varelser?...

Efter denna digression intrda vi obemrkta i fru Hedrns ansprkslsa
boning.

Det var redan temmeligen lngt lidet p aftonen, och ingen Ida hrdes
af; mor och systrar hade dock varit s fvertygade att hon skulle komma
hem p gamla ret, att de nnu den sista aftonen, mot all sannolikhet,
hyste detta hopp.

Det yttre, strre rummet, der man vanligen vistades och arbetade, var
stdadt och p bsta stt upputsadt; alla voro nstan hgtidskldda,
och intet arbete var framme. Aftonbrasan var redan nedbrunnen, och
spjellet igenslaget; en form med risgrynsgrt, fverstrdd med socker
och kanel, var insatt fr att grddas. Husmodren, efter att frst hafva
lyssnat om ingen slda hrdes komma, satte sig i sin gamla lnstol,
slog upp en nyrspsalm, och begynte sjunga.

Sophie, som suttit vid klaveret, instmde fven med sin klara och
fylliga rst i modrens sng, och lt musiken flja med melodien till
nummern 157 i den gamla Svenska psalmboken.

Anna, hvars ron lnge varit tillslutne fr musik och tonkonst,
sysslade nnu med hvarjehanda; hon dukade det lilla aftonbordet fr
fyra personer, undrade inom sig om icke Ida i afton deltoge i deras
lsklingsrtt: rullsylta, hvaraf hon nu ordnade ngra skifvor p ett
litet fat. Likasom stjelandes lade hon fram fyra tortor p en kristall
tallrik; tortorna hade hon kpt fr att dermed gra mor och systrar --
en surpris; tallriken var ett minne af den sista julen i hennes
barndomshem. Hennes goda far lefde d nnu, och hon sjelf lefde obekant
med lifvets omsorger, i fulla njutningen af sina 22 r, sledes frisk
till sjl och kropp: hon hade sin hrsel, och tallriken var en
gfva af -- Ulrik Sylvan. Elt r, och allt detta var jordat. --
Kristallstallriken, Annas enskilta egendom, som var ett minnestecken
frn denna tid, hade ej frr varit i bruk, nu skulle den invigas. Vl
mste Anna aftorka en tr, men hon var icke den som idislade sorgen.
"Jap lefde d fr tankls, endast fr min egen gldje", tnkte hon, "nu
gr jag det fr andras, och det r menniskans bestmmelse hr p
jorden, ehuru lotten faller olika; en hgre hand styr hjulet"...

Nu nalkades hon modren, fr att gra en anmrkning fver Idas drjsml,
hon sg d att modren sjng, och satte sig nra intill henne, som, i
allmnhet bevisande olyckan den mest granlaga uppmrksamhet, anvisade
Anna stllet i versen, och en egen hjning och snkning af ett finger
tillt Anna instmma i den skna choralen.

Den innerligaste andakt, en sdan som gr frn hjerta till hjerta,
uttalade sig i rst och blick under sugen.

De hunno nnu ej brja slutverseu, d deras lilla hund, som under hela
tiden suttit p bordet invid fnstret, "liksom p utkik", anmrkte
Sophi sednare, rusade till drren och ville ut. "Ack, nu kommer skert
Ida!" ropade Anna lifligt, och fattade hastigt det enda ptnda ljuset
som fanns i rummet, samt skyndade ut dermed i frstugan. En slda stod
verkeligen framfr trappan; men ett vinddrag slckte ut ljuset, och det
var fr mrkt att urskilja ngon. Anna ppnade likvl drren fr den
person som kom henne till mtes, men hon mrkte nu att det var flere.
Hon skyndade sig frbi dem, fr att tnda ljuset, och trefvade fram
till kakelugnen efter tndstickor, under det att Sophi lockade till sig
den skllande hunden.

Den frsta person som mtte Annas blick, nr hon efter flere ffnga
bemdande ftt eld p ljuset, var Ferdinand.

-- Frlt, bsta mamsell Hedrn, att jag oroar er genom vr ankomst s
sent p hgtidsafton, sade han, -- men jag lofvade ju att presentera
min fstm fr herrskapet, och kommer derfre nu fr att uppfylla detta
lfte.

-- Ack! ja s, d r vl detta fruntimmer er eller hennes fru mor,
anmrkte Anna litet brydd, och visade p assessorskan Sylvan, men blef
i samma gonblick varse Ida, innesluten i modrens armar. Hon hrde ej
Ferdinands svar, utan skyndade, glmmande allt annat, att vlkomna den
lskade systern.

Sophi hade under tiden ptndt nnu ett ljus, och Ida delade sina
mhetsbetygelser emellan dem alla tre.

Anna ville nu afpelsa systren, men huru stor var icke hennes frvning,
d hon sg Ida bra samma kappa hon nyligen sytt; detta vckte hos
henne en aning, t hvilken hon likvl ej tordes fverlemna sig. Hon sg
sig omkring, och frgade slutligen:

-- Men hvar har ni d er fstm, herr notarie?

Innerligt rrd af denna familjetafla, s rik p krlek, s fri frn
flrd, lade Ferdinand den af gldje grtande Ida i deras armar, ock
sade:

-- Hr, om ni viljen upptaga mig som en son, en broder! -- Det
upptrde, som nu fljde, vgar jag ej ens frska skildra. Sorgens
uttryck kan hvarje artist gifva sina bilder, men den rena, sanna
gldjens fordrar konstnrskap...

Ofverraskningens frsta gldjeyrsla hade saktat sig och lemnat rum fr
lugnare frklaringar. Assessorskan blef icke den minst vlkomna. Derp
fljde sm rdplgningar om de kra gsternas herbrgerande. Fru Hedrn
gick sjelf in till sitt vrdsfolk, som gerna lemnade sitt bsta rum
till hradshfdingens disposition; familjens eget inre rum
iordningstlldes fr assessorskans rkning, och hennes medfrde saker
infrdes.

Anna kastade en liten bekymrad blick p sina fyra tortor, och rnade i
allskns tysthet smyga sig ut med sin kappa p armen, fr att kpa hem
flere, men assessorskan, som genast mrkte hennes afsigt, hll henne
tillbaka. "Nej, min sta mamsell, gr sig alldeles intet besvr fr vr
qvlsvard. Nr man kommer s hr manstarka, s r det en ren
skyldighet att hmta ngot med sig. Vi skola sledes stta fram hvad
sum finnes i dessa knyten."

Ett strre bord dukades; assessorskans frrd af brd, skinka, stek och
bakelse framsattes. Detta, tillika med familjens egen tillrnade
mltid, omringades snart af det lilla sllskapet, och med strre
tacksamhet mot Gifvaren till all god gfva, och i gladare
sinnesstmning har vl sllan ngon anrttning blifvit frtrd p en
"nyrsafton."

-- Bakelsen kan gmmas tills i morgon, sade assessorskan. -- Sta
mamsell Anna, satt fram det der fatet som str der borta, det
innehller en liten tortkaka, som frlorar smaken, om den blir mera
torr. -- Nej, nej, min lilla vn, det hr till gammal sed att vrdinnan
i huset skr snder nyrstortan. Fru Hedrn r vl sledes a god och
tager sig besvret, eller huru?

-- Med mycket nje -- bara jag icke af ovana br mig oskickligt t,
svarade hon leende och lyfte varsamt bort den sirligt brutna
damast-servietten som betckte fatet och -- ett till henne adresseradt
konvolut.

-- Bara en smsak, frskrade assessorskan, -- som frun sedan kan
underska; ltom oss ta vr torta frst.

Sagt och gjort; men nr fru Hedrn sednare brt frseglingen, inneslt
kuvertet ett af magistraten i ------ stadfstadt document, hvaruti
enkefru Helena Sylvan fverlemnade ett kapital af 8000 rub. banco
assignat. till fri disposition t enkan efter oflidne handlanden
i ------ Jacob Hedrn, ssom ett tacksamhetsbevis fr den faderliga
omsorg han bevisat nmnde fru Sylvans ende son Ulrik. 480 rub.
medfljde som intresse fr de r hon varit enka; kapitalet var p skra
hnder.

Ny frvning, nya frklaringar. Anna knde vl genom Idas href fruns
namn, men den goda flickan hade i afton s mycket annat att tnka p,
s att hon icke ens nu, d hon fven hrde att man kallade den vnliga
fremmande frun fr assessorska, kom att nogare tnka p namnet, som var
detsamma som -- Ulriks. Den goda frun hade ju tagit Ida under sitt
beskydd, och det var redan mer n tillrckligt att rekommendera henne i
deras tacksamma hjertan; huru mycket mera icke nu... Men icke ens
dermed var det slut, ty assessorskan utbad sig fven att f bidraga med
hvarjehanda till Idas utstyrsel.

Ingen blef mera surprenerad n Ferdinand, ty gumman Sylvan hade
utrttat allt i en sdan hemlighet, varit s tystlten och frsigtig,
att han ej hade den ringaste aning om att detta var den frr omtalta
slgten. Sledes hade ej en skymt af berknande egennytta  hans sida
del i den af honom ingngna frbindelsen, om hvilken alla hade allt
skl att frmoda, att den blir s lycklig, som det r mjligt i detta
jordalif. Bda ga de genom sin uppfostran ett hgt begrepp om de
msesidiga pligter de tagit sig, och det ml de samflt mna
efterstrfva r: deras egen och andras frdling.

       *       *       *       *       *

Ferdinand Wermell har fr det nrvarande en frdelaktig syssla i ----,
dit fven fru Hedrn med sina dttrar flyttat. Sophie behfver nu icke
mera vara hos fremmande, men ger dock hemma lektioner i sprk och
musik, samt studerar sjelf flitigt finska sprkets grunder, fr att
kanske snart nog kunna blifva lrarinna i en ptnkt fruntimmersskola.
Vr trefliga Anna vrdar sin mor och arbetar endast fr sina systrar.
Ida, ehuru nu en ung fru med billiga ansprk p att, liksom mnga
andra, lysa ock vara med i den s kallade stora verlden, r nnu allt
samma okonstlade varelse som frut, och finner den strsta trefnaden i
sitt hem, omgifven af de sina.

I ---- finnas vl vissa grannltsfruar, som rynka smtt p nsan
dert, och frmena att sdant ger sig nog med tiden, och att
smekmnaden nnu varar; men i detta, som i mnga andra fall, hysa vi en
egen tanke.

Oaktadt sina sextio r, lemnade fru Sylvan sin fdelsestad, fr att
tillbringa sina friga dagar i nrheten af "sina barn", som hon kallade
Ferdinand, Ida och hennes systrar; hennes ankomst var en gldjefst.
rad och lskad af alla, finner hon sin egen gldje i den hon skapat.
Huru mngen frslsar ej vida strre summor p onyttigt pryl, p
tillstllningar, fr hvilka ingen menniska tackar dem, n den,
hvarigenom hon beredde en sorgfri lefnad t den blyga fattigdomen.

Nr hon lemnade ------, lefde fverstljtnant Wermells p samma fot som
frut, ehuru krediten var i aftagande.

Nyheten om hradshfdingens krlek fr Ida, som snart spred sig
omkring, -- tack vare titulrrdet Rosenparfyms spionerings-system
efter vackra ansigten och i synnerhet efter rika arftagerskor. Denna
nyhet ignorerades af familjen, till dess Ferdinand sjelf skref och
frkunnade sitt nra frestende gifterml. "Ungdom och visdom fljes
icke t", hette det d.

De ro likvl icke s ofrenliga som mngen ldsar tro; den rena, af
lidelser obesmittade ungdomen fljer omedelbart den manande rst till
sllhet, som naturens upphofsman nedlagt i hvarje menniskohjerta. Det
terstr fr andra, att vakta sig fr tvenne andra, mera oskiljaktliga
fljeslagare, som redan innstlat sig hos denna familj, hvilken vi nu
fr alltid fverlemna t sitt de, de heta; hgfrd och fattigdom.

Nu terstr det endast frfattarinnan af denna lilla skildring ur vrt
hvardagslif, att bjuda sina vrda lsare "farvl", och bedja dem om
urskt fr sin djerfhet i frsket, att p en stund sysselstta den
novellsande delen af allmnheten med s triviala mnen. Fr de
beskyllningar som trffat andra lika dristiga men mera skickliga, kan
hon ej gra ansprk p att blifva friknd, d fven hr finnes "prat"
och "brist p fosterlndsk syftning": detta erknnes, i synnerhet hvad
det sistnmnda angr, tminstone i den mening en viss recensent synes
taga ordet. Den lilla tendens frfattarinnan har trott sig nedlgga i
sitt opus, frsvinner vl lik vattendroppen i verldshafvet.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NYRSAFTON***


******* This file should be named 50112-8.txt or 50112-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/0/1/1/50112


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

