The Project Gutenberg EBook of En qvinna af vr tid, by Marie Linder

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with 
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: En qvinna af vr tid
       Karaktersteckning

Author: Marie Linder

Release Date: September 26, 2015 [EBook #50062]
[Last updated: October 1, 2015]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN QVINNA AF VR TID ***




Produced by Jari Koivisto, Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net.




                              EN QVINNA
                              AF VR TID


                          KARAKTERSTECKNING
                                  AF
                                STELLA

                             HELSINGFORS
                    THEODOR SEDERHOLMS BOKTRYCKERI
                              MDCCCLXVII

                      Fretedt: _L. Heimbrger_




                                  I
                     MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN


-- Det frvnar mig att er fru kan vara s modig ehuru hon blott r en
qvinna, sade gamla miss Brown, som satt p dcket af ett frn Amerika
till Liverpool tervndande ngfartyg. I natt var hon helt lugn och
trstade alla, d jag, som eljest ej r s lttskrmd af mig, ej kunde
annat n uppsnda en innerlig bn till vr Herre, ty p ngon rddning
vgade jag icke mera hoppas, d hela besttningen ropade att elden var
ls. Ni m tro att det ej stod lnge p innan jag var ute frn sngen,
och skyndade i bara kjolen upp p dcket, men nr jag kom dit och sg
det vida hafvet rundtomkring, och blott hrde grt och kommandorop, samt
sg kaptenen blek som ett spke, stackars karl! d kommo trarne mig i
halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, d jag ser ngon grta,
erfar en s mrkvrdig knsla att jag mste brja grta med; men det r
ej heller ngonting att undra fver, ty jag har blifvit s vek om
hjertat allt sedan den gudfruktige missionren m:r Johns s vackert
talade med mig om Gud och vra kristliga skyldigheter. Men i natt, d
alla skreko och vredo sina hnder, sg jag med ens er fru helt lugn g
fver dcket och tala ngra ord med kaptenen, och d hon tervnde
derifrn, var hennes ansigte s fridfullt, att jag trodde all fara var
frbi; men se nej, hon gick blott till de mest frtviflade och trstade
dem; hon talade om Gud, som hjelper i nden och om mod i faran, och sade
s mnga vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. Nr kaptenen
sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var slckt,
tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon
mnade g ned i salongen fr att lsa ett kapitel derur samt tacka Gud
fr den hjelp han sndt oss i ndens stund, och frgade om ej ngon
ville frena sig med henne. Och lsa och bedja, det kunde hon som en hel
missionr, och d jag sg hennes ansigte, som var liksom frklaradt,
knde jag mig helt underlig till mods. Mnga andra gnger har jag
dessutom fven sett henne tala och handla alldeles som en karl, s
bestmdt och s lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara fr en som
reser en s lng vg s der alldeles allena. r hon enka eller far hon
fr att mta sin man?

Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
Huru skna de n i sin ungdom m ha varit, s blifva de dock, d de
kommit fver medelldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt
f orimligt stora tnder och utstende gon. Man ser visserligen
undantag frn denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i
allmnhet flja denna lag; fr frigt var hon kldd i en snf svart
kldning utan ngon hvit krage eller rmar; en svart sammets ridikyl
hngde vid venstra armen, och i handen hll hon en liten bibel, hvilken
blott d begge hnderna voro upptagna lades sido med en andktig min.
S vl af hennes drgt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon
hrde till den sekt man hos oss kallar lsare.

Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring
25 rs lder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon hrde med stolt
tillfredsstllelse dessa loford fver sin matmoder, dock icke utan
undran att man fann det s frvnande att en qvinna i farans stund
bibehll sitt mod och sin sjlsnrvaro.

Nr miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otlighet vnta p
svaret, men Mary hjde blott p axlarne och sade med ett visst frakt
uti rsten:

-- Hvarfre skulle Mylady just vara pjkig? Att hon har mod nr det
behfs, vet jag nog, annars vore jag icke hr, och hade icke fr hennes
skuld lemnat allt det kraste jag eger, fr att flja henne, vore det
ock till verldens nda. Nog finnes det dem som ej tycka om Mylady, utan
kalla henne blstrumpa, karl i krinolin, och mycket annat dylikt, men
jag vet att en bttre qvinna n hon r, vill jag aldrig knna.

-- Ja, ja, det kan jag tro, men r hon enka, eller huru? S ung och
redan ha genomgtt s hrda prfningar; ja derfre kan hon ocks s bra
frklara Guds ord!

-- Hvad vet ni om de prfningar Mylady genomgtt? frgade Mary ngot
hftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag
tminstone ofta sett henne grta, och nr det hnder, s r det fr
sdant som skulle komma andra att mista frstndet.

-- Men r hon enka, eller huru? upprepade miss Brown fr tredje gngen,
med illa dold otlighet.

-- Nej, det r hon icke.

-- S rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var
fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bsta sttet att f veta
ngot mera var att bege sig ut p gissningarnes omrde. S rysligt, att
ensam fara s lnga vgar fver hafvet fr att terfinna sin man!

-- Har jag ngonsin sagt att Mylady var gift?

-- Det har ni visst icke, men annat kan man vl ej frmoda n att hon
endera r enka eller gift.

-- Jag tycker ej om att prata s der om Mylady, sade Mary, i det hon
steg upp; vill ni veta ngot mera, s frga henne sjelf. Farvl derfre
tills i afton, efter jag har den ran att vara er hyttkamrat! Jag mste
g och se om Mylady behfver mig.

Miss Brown satt nnu en lng stund orrlig, fljande Mary med gonen
till dess hon frsvann; derp sade hon till sig sjelf: Det r
besynnerligt ... men jag mste f reda p det! ... hvarefter hon
frsjnk i djupa tankar, till dess hon ter lyftade sina gon till
himlen, tog en nl ur sitt blte, stack den mellan bladen uti sin bibel,
samt ppnade den p det stlle, frsynen slunda anvisat henne.

Emellertid hade Mary kommit till frdcket och nrmat sig ett
fruntimmer, som med ftterna insvepta i en stor, rutig shawl satt
frdjupad i lsningen af en bok. Hon bar p hufvudet en liten rund hatt
med ett ljusgrtt flor, hvilket utan att tcka ansigtet, gaf det ett
uttryck som hade man sett det genom en ltt poetisk dimma. Nr Marys
gestalt stadnade framfr henne, lyftade hon upp tv stora, bla gon med
ett uttryck af liflighet, hvilket sllan frekommer hos gon af denna
frg d de med ens falla p ett nytt freml; de bruka lifvas, men
sllan genast vara lifliga. Kring hennes vackra, vlbildade lppar lekte
ett eget slags leende, som utan att vara gladt, var liksom ett tersken
af en i hennes hjerta fr hela menskligheten inneboende vlvilja. Uti
detta leende fanns icke heller den enformiga artighet, som den fina
uppfostran och verldsvanan trycker p mngen qvinnas lppar och som
nstan lika mter en vn och en person som hon fraktar. Fr att f en
klarare frestllning om denna qvinna, s ltom oss lsa fragmentet af
ett bref som ganska troget terger hennes person.

"... Slutligen skulle jag gra Lady S. bekantskap och blef infrd till
henne af min vn L. Hennes tant var icke hemma, men efter att hafva
ltit anmla oss, blefvo vi visade till en liten salong, hvilken jag
hade tid att betrakta under det vi vntade p templets gudinna. Rummet
bar en underlig prgel af qvinlig och artistisk smak, samt manlig
verksamhet. Det var ett slags boudoar genre Pompadour, hvitt siden med
rosor; en mngd sm saker, alla artistiska och smakfulla, voro der
uppstllda, statyetter, sm taflor, fina th-serviser, kinesiska vaser;
det var en sammansttning af olika genrer och ndock fanns uti det hela
en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat allt
fr att behaga sina gon och ej af ffnga -- bevis p en sjelfstndig
natur, som knner ingen annan lag fr sin smak, n sin egen ingifvelse.
Men srdeles anslog mig ett bord, som upptog hlften af en vgg och som
bokstafligen var fverlastadt med bcker, portrtter, blommor och
kringspridda papper: en hel liten verld af konst och intelligens.
Ingenting var ordnadt med afsigt, en fri anda var upphofvet till allt
detta. Man kunde sluta att det var hon sjelf som terspeglade sig uti
det hela, och jag medger att allt hvad jag hade hrt sgas om henne
ingaf mig en stor otlighet att se detta rum upplifvas af sjlen, som
tills nu blott svfvade deri. Men d jag stod och vntade, brjade jag
bfva; r hon en engel eller en demon? hvilketdera? ty endera mste hon
vara. Jag hade n hrt henne prisas till ytterlighet, n grymt frtalas
och jag ville sjelf dmma. Om jag bfvade, var det derfre att jag var
rdd att finna henne under min frvntan, icke stor nog eller icke nog
frskrcklig.

Frasandet af en kldning underrttade mig med ens om hennes ankomst;
mitt hjerta klappade, drren ppnades och hon trdde in. Hennes frsta
syn lt mig skda ett temmeligen vanligt ansigte; en medelmttig lngd,
ett ppet uttryck, samt den ledighet uti sttet att fra sig, som nstan
alltid frvrfvas genom mycken verldsvana. Hon ursktade sig artigt
fver att hafva ltit oss vnta, emedan hon ej haft hjerta att lta sina
stackars blommor frsmkta af trst. Hon hade en vnlig blick fr oss
bda, och uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns ngot som
befriade en ifrn allt ondigt tvng. Jag tyckte mig frut hafva sett
detta ansigte endera p ngon tafla eller uti en drm; hvilketdera,
kunde jag ej minnas.

S lnge samtalet rrde sig kring vanliga mnen, hade hon ett likgiltigt
uttryck; hon lyssnade uppmrksamt, men talade litet.

S snart frga vcktes om intressantare mnen, fljde jag med spnd
nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera sjlfullt; gonen
blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon frgan och tycktes lyssna
till sin egen rst, som var full af klang; de ord hon talade voro ej
utskta men frde rakt till mlet. Mig frefll hon som en prestinna som
hll sanningens vgskl i sin hand. Vi hrde p; man kunde ej tvifla,
hon mste ha rtt, tyckte man, om hon fven hade ortt. Hennes ord voro
klara och bevisande, ty det hon sade kom frn en varm och fast grundad
fvertygelse.

Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att studera denna
intressanta varelse.

Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken regelbundna,
eller bestmdt utprglade; ansigtet var ovalt och munnen var srdeles
vlbildad; den kunde lika vl uttrycka indignation och frakt som mhet
och beundran. Ett par stora och vackra, ehuru icke artistiskt skna gon
voro infattade i lnga gonhr, hvilka beskuggade kinden d blicken
snktes nedt. Dessa gon hade ett vexlande men alltid godt uttryck,
hvilket stod i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland
blixtra till som diamanter, och gonblicket derp blott tala om mhet
och krlek. Hennes ljusa lockiga hr gaf ett ljuft utseende t det lilla
hufvudet, som aldrig hll sig stilla; fven det talade sjlens sprk.
Tv sm vlbildade och hvita hnder voro i stndig rrelse och skte
alltid ngonting att leka med; en penna, en pappersknif, hvad som fanns
till hands, blef snart af hennes lifliga hand frvandlad till en spira,
den hon lekfullt hotade med, eller smekande frde fver kinden. En den
finaste lilla fot smg sig fram under den vida kldningen som nedfll i
rika veck.

Sdan frefll hon mig vid frsta bekantskapen. Men hvem kan beskrifva
hennes karakter, denna lefvande gta? S god att hon vill alla vl, r
hon ibland sarkastisk och bitande qvick p andras bekostnad, dock aldrig
s, att det hon sger skulle qvarlemna ett dligt eller ljligt intryck
af den omtalade personen. Till ytterlighet enthusiastisk fr allt sknt
och delt, kan hon dock emellant frsvara de orimligaste pstenden.
Tillbedjande dygden och fr det mesta strng nda till puritanism, r
hon ndock ofta full af koketta infall, hvilka ro i stnd att frvrida
hufvudet p andra. Hon kunde ha varit en drottning, men hon kan lika vl
finna sig uti att skta sitt hushll och vrda blomstersngar. Glad nda
till ytterlighet, s att hon kan f ett helt sllskap att skratta, kan
hon en annan gng med ett enda ord fra fven den lttsinnigaste p de
mest allvarliga tankar. Hos hvarje karakter frstr hon att finna den
frmnligaste sidan och utforskar hvar och ens ider, med en mine som
tnkte hon p ngonting helt annat. Hon r med ett ord en ofrklarlig
qvinna. Man mste endera hlla mycket af henne, beundra, tillbedja eller
vnda sig ifrn henne. Hon r endera en stor kokett eller en qvinna som
nnu icke funnit sin rtta bestmmelse hr i verlden och som icke
arbetat sig upp till hjden af sina gfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla
till hlften; hon r s uppriktig att man ibland kan misstnka henne fr
att icke tala sanning, s rttfram, att man vore frestad att beskylla
henne fr falskhet, d man icke knner henne.

Fr att lta bli att lska eller hata henne, mste man gra ssom jag --
studera henne -- och ehuru jag redan sen ngon tid gr det, sysselstter
jag mig dermed nnu med samma intresse ..."

Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mngen
framkallat, och vi mste tillgga att Lady S. aldrig fick fretaga sig
ngonting obemrkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon befann
sig, vckte hon intresse, och tv lger bildade sig genast, det ena fr
att beundra, det andra fr att klandra henne.

Mary tilltalade Lady S. med en vnskapsfull frtrolighet, men uti hennes
stt rjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran; uti det
smleende och den blick, hvarmed Ladyn sg p henne, kunde man lsa att
det frhllande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre var det af
tjenarinna och matmoder, n emellan tvenne frtrogna som hvardera vilja
bibehlla sin rtta plats, och den glmde Mary aldrig, ty hon var alltid
uppmrksam och tjenstaktig. Lady S. yttrade sin nskan att s tidigt som
mjligt lgga sig, fre sina hyttkamrater, och hon gick derfre fver
dck med ett vnligt leende och en bjning p hufvudet t de lngre
aflgsna, samt en handtryckning t sina nrmare bekanta. Hennes gng var
ltt och del, icke frnm; och man sg att hon, ehuru egande mycken
verldsvana, dock gerna ville vara obemrkt.

Nr hon ppnade sin hytt-drr och fann att Mary ensam var der, stngde
hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:

-- N, Mary, hvad tycker du om denna sjresa? jag fr min del finner den
odrglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla ro lika
obekanta, blir i lngden outhrdeligt! Jag lngtar s till det kra
Europa, till den lskade stranden, som jag kommer att se blott i
frbifarten. Sedan jag tersett Englands jord, fr jag mera tlamod, och
d flyga vi; icke s, Mary? vi flyga, fria fglar, till de lnder vi
nska se. O! Mary! jag tnker visst ibland att min fader blir orolig
fver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan frm mig att
tervnda till honom, att instngas p det ensliga slottet och lefva som
fastkedjad. Nej! tusen gnger nej! nr man har kraft, mod och frstnd,
skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i bge fr att
sysselstta sina fingrar. Dessutom r jag ej skapad att vara en s
frnm lords arftagerska; nej, min far r alltfr rik fr mig. Jag vill
vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta af ngot tvng
... men, jag brjade med en frga och har nu utan att vnta p svar, fr
hundrade gngen ltit dig hra dessa uttryck af min oro och min lngtan.

-- Mylady vet nog att jag ej kan frdraga sjn, men hvad gr det? Till
allt behfves litet vana; dessutom r sdant s obetydligt att jag ej
dugde att vara med er Mylady, om jag klagade fr s litet. Men vet
Mylady, hvad jag trstar mig med? Jo! det r att se huru mycket man
sysselstter sig med er, och att hra s mnga bermma er. I afton fick
den gamla miss Brown tag uti mig och ville ndvndigt veta hvem Mylady
r och hvar ni lemnat er man?"

Lady S. som just brjat ordna sitt hr, vnde sig om och brast ut i ett
klingande skratt, som hon p en lng stund ej kunde hmma.

-- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kra miss Brown, ngon sdan hvarken
har eller tnker jag taga mig. Min man! nej, det lter fr ljligt, men
hvad svarade du?

-- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys
angelgenheter, och rdde henne att frga eder sjelf.

-- Hvarfre det, Mary?

-- Emedan jag tyckte det var bst att lta dem tro er vara gift, ty det
sgs ju att man i Europa s mycket skall undra fver, nr ogifta
fruntimmer resa ensamna. S mnga hafva redan frgat mig, och utan att
vilja sga en osanning, lter jag dem tnka hvad de vilja.

-- Nej, snlla Mary, jag bryr mig s litet om hvad andra menniskor tnka
om mig, ty jag har intet att blygas fr. Ingen har frgat mig, men
skulle ngon gra det, s svarar jag sanningen och den knner du.

-- Vgar jag frga, hvart Mylady mnar resa sedan vi anlndt till
Liverpool?

-- Till en brjan fara vi till Paris, som jag redan s lnge lngtat att
f se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, d man
obemrkt och oknd kan flja den vg man finner god, och der man, ehuru
qvinna, kan ing uti alla detaljer, se det som intresserar en, och icke
behfva redogra fr sina mtt och steg.

-- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en s stor stad? En ensam
qvinna, vacker som Mylady r, blir aldrig obemrkt.

-- Mary! Mary! knner du mig ej nnu? vet jag ngonsin ngot omjligt?
nej, hndelserna mste bja sig fr min vilja, icke jag bja mig fr
dem.

-- Och nd, tillade Mary tveksamt, r Mylady rdd att tervnda till
sin fader, och att bli tvungen att gifta sig?

-- Rdd? -- nej, barn, jag r icke rdd att bli tvungen, men jag vill s
lnge som mjligt ihgkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din fader
och din moder." Jag knner min fader, men han frstr mig ej och jag
vill ej yppa fr honom mitt frakt fr den man, som han bestmt till min
make. Blott i yttersta ndfall skall jag gra det. Lyckligtvis har min
moders frmgenhet satt mig i stnd att lefva oberoende, s att jag kan
flja mitt hjertas lag och den vg som mitt frstnd anvisat. Dessutom
har du lofvat mig ett blindt frtroende. Framtiden str i stora drag
tecknad fr mig, men detaljerna knner jag icke. P Gud beror allt det,
som min vilja r ofrmgen att stadkomma eller frhindra.

-- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt; jag tror p er mera n p
mig sjelf.

-- Snart komma vi till vrt frsta ml, Liverpool, derifrn vi
omedelbart komma att fortstta vr frd till Paris med ndiga
frsigtighets mtt. Frsigtighet r visdomens lag. Icke feghet, rdsla,
utan den oberoende frsigtigheten, som man mindre r tvungen till genom
omstndigheterna, n genom ingifvelsen utaf egen erfarenhet, utaf egna
tankar.

Under detta samtal hade Lady S. emellertid kldt af sig och sedan hon
lst hgt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon eller afton
frsummade att gra, tog hon godnatt af sin trogna fljeslagarinna och
frsjnk snart uti en djup och lugn smn. Man sger att endast
fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila, men detta anse vi i
allmnhet vara ett stort misstag. Hr var dock fallet sdant, ty Lady S.
knde inga samvetsfrebrelser, emedan hon handlade efter en fast
fvertygelse, och d kunde hon ej frebr sig ngonting.

Vi vilja emellertid lta henne fortstta sin resa, som erbjd intet
anmrkningsvrdt, ty vi anse ej som sdan den nyfikenhet hon stadkom
bland alla passagerare.

Sedan miss Brown, efter mnga fverlggningar med andra, fver Marys
svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady S.
i allas gon den prgel af fverlgsenhet, som nyfikenheten s ofta
tillegnar dem, den hedrar med sin uppmrksamhet.




                                  II
                              ABBEY-HALL


I nrheten af Liverpool ligger det sttliga Abbey-Hall, tillhrande lord
Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden r omgifven af en sorgflligt vrdad
park, vittnande om hg lder. Utanfr densamma ligga eleganta farms och
rika flt; sjelfva herrgrden, som r mycket stor, r omgifven af en hg
stenmur och vid den tunga jernporten, som ppnas fr beskande, ligger
ett litet kapell, som nu anvndes till boning fr portvakten. Ofvanfr
drren synes en nnu icke fullkomligt utplnad fresco-mlning,
frestllande den heliga jungfrun, som uppenbarar sig i skyn fr ngra
p kn bedjande munkar. Parken br en dyster och frldrad prgel;
slottet r en mossbelupen, tvvnings grstens byggnad, med stora i de
sekelgamla murarne oregelbundet infattade fnster; tv torn hja sig vid
hvardera ndan och fverst p dem resa sig jernkors, vittnande om den
tid d detta slott varit ett kloster. Den tunga drren var af massivt
jern och frde tanken tillbaka till tider, d den fr de arma qvinnor
som dvaldes derinne, ofta blott ppnades fr att fra dem frn grafven
ofvan, till grafven under jord.

Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framfr en antik
marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden var
en man af omkring femtio r; hans profil hade kunnat tjena en
bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga gon stmde illa
fverens med det silfverhvita hret, som knappast mera betckte hjessan.
Hans kldsel var oklanderlig och bar prgeln af den kta gentlemannen,
som hedrar sitt eget sllskap lika mycket som andras. Klockan var sju;
och rummet, upplyst af endast ngra f ljus, hade ett dystert utseende;
p ett litet bord invid lorden brunno tv vaxljus uti en fint arbetad
stake med bl skrm. Lord Suffridge hll en bok i handen, men hans
tankar voro synbarligen lngt borta, hvilket syntes af den stirrande
blick, han riktade mot ett af rummets mrka hrn. Pltsligt tycktes han
vakna ur sina drmmar, reste sig hftigt upp samt brjade med oroliga
steg mta det stora rummet. Vid hvarje af dessa steg hrdes ett doft
terljud frn vggarne och de ord, han utan sammanhang yttrade, genljdo
hemskt omkring honom.

-- Hvad jag saknar henne! utbrast han, frande handen fver pannan och
den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten r allt, hvad jag fr min
lderdom vunnit; ... gift, ter gift och nnu engng gift och dock
ensam!

Han gjorde ter flere slag i rummet, frdjupad i sina dystra tankar.
Smningom fvergick hans ansigtsuttryck nstan till frtviflan; han
kastade sig uti den stora lnstolen, med hufvudet tillbakalutadt, och
hans bittra skratt tycktes liksom ska ett gensvar i den storm som
hemskt hven genom fnstren.

Till hvad har jag kommit efter att hela mitt lif hafva skt lyckan? Tre
gnger har jag genom ktenskapet trott mig finna henne och lika ofta ha
mina frhoppningar blifvit svikna; en son hade jag ock, men honom ryckte
dden ur mina armar, och den enda, som terstr af dem, som stodo mig
nrmast, r lngt ifrn att uppfylla de frhoppningar jag stllt p
henne; vi frst ej hvarandra och dock r hon mig s kr; hennes
objliga sinne pminner mig om mitt eget, men jag knner, att hon eger
det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast tro p allt
godt. Hon r mig fverlgsen och dock r hon mitt eget barn; denna tanke
r olidlig, men hon mste lyda mig; kan jag ej p annat stt frsona
hvad jag brutit, s skall det tminstone ske genom att kufva en sjl,
som r lika objlig som min egen. Hon mste blifva hans hustru, annars
skall jag f ingen ro fr hmdens vreda makter ...

Ngra minuter frflto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt
djupare frskrckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag vet ej
hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare tider allt
jemt knt ngonting liknande fruktan; om natten vaknar jag pltsligt,
gripen af fasa; flere gnger har jag drmt, huru jag springer efter min
Lucy, men att hon svfvande undflyr mig tills jag vanmktig faller till
jorden, d jag hr en rst, ja den rsten som jag mest af alla bfvar
fr, ropa till mig: "Ingen frsoning kan utplna det frflutna;" en
isande kyla genombfvar mig; och jag vaknar. Frr har jag aldrig trott
p ngonting s draktigt som drmmar, men tanken kan man ej betvinga
och nu har jag icke lngre Lucy hr, som med sin englalika rst lugnar
min oro. Jag gaf vika fr hennes nskan att f tillbringa ett r hos sin
gudmor i Amerika; ja vl -- men hrnst mste hon vika fr min vilja.
Men om Lucy icke mera skulle terkomma? nej, omjligt! Hon r visst rik
nog, sedan jag lemnade hennes mderne-arf i hennes hnder ... men nej,
det kan hon icke gra, s hrdt kan jag ej blifva straffad och s mycket
kan hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den mhnda bref
om hennes terkomst. Jag emotser denna stund bde med lngtan och
frskrckelse, ty jag anar att svra strider frest mig.

Vid de sista orden hrdes p afstnd rullandet af en vagn som snart
stannade. Lord Suffridge reste sig hftigt, men tersjnk snart p sin
plats. Hans bda hnder omfattade krampaktigt stolen; gonen riktades
emot drren; han vgade ej andas, ej rra sig. Ngra minuter frflto
slunda, hvarefter drren ppnades och en gammal trotjenare intrdde,
som anmlte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu ankommit och
nskade att f trffa lorden.

En suck ur lordens brst lt ana ett sviket hopp, men nr han svarade
att baroneten var vlkommen, hade hans ansigte samt hela hans stt
antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utstrckta armar
och ett utrop af gldje, som han tog ett steg emot sin gst.

Ngra ord om sir Edvard ro hr ndvndiga, frrn vi frklara ndamlet
med hans besk. Han var stor och vl vext; och hans ansigte hade
ngonting nobelt och intagande; hans gon hade ett godt uttryck och
kring munnen spelade ett vemodigt leende, d den ej uttryckte frakt
eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man knna sig frestad att
anse honom fr en srdeles god och hederlig menniska, ehuru ngot
inskrnkt p frstndets vgnar. Men ju lngre man sg och ju mera man
var tillsammans med honom, desto mera klart framstod hans dubbla
karakter, hvilken var en blandning af de mest lga knslor i frening
med en vana att uttala upphjdare grundsatser. Sjelf ansg han sig fr
en framstende man, men hans handlingar bildade en skarp motsats
hrtill.

Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han frlorat sin fader,
som fallit ett offer fr en oknd mrdares hand, hvarefter han uppvext,
vrdad af en alltfr svag och olycklig moder, utan att ngra band lades
p hans sinnes vildhet. Redan fr halftannat r sedan hade lord
Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru han mer n vl
visste, att hon icke hyste ngon mhet fr denne sin blifvande make. Men
i denna frga skulle inga bner frm lorden till eftergift, dessutom
hade Lucy ett fr stolt sinne fr att knbja ens fr sin fader.

Med ett utseende af liflig gldje kastade sig sir Edvard uti sin
tillkommande svrfars armar och utropade "Jag kan ej sga, huru glad jag
knner mig att f terse eder, mylord, och huru hgt jag uppskattar
lyckan att ha rnt ett sdant emottagande frn eder sida. Men jag erfor
nyligen den smrtsamma nyheten att min dyra fstm nnu ej terkommit;
nr vntar ni henne, mylord?

-- Innan jag svarar, mste jag bedja dig, min bste Edvard, taga plats,
svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de bda mnnen satt sig
ned, fortfor han: -- Jag kan icke med skerhet bestmma, nr min Lucy
terkommer, emedan hennes hemresa r beroende af mnga omstndigheter,
framfr allt af passande ressllskap, men lngre n en mnad torde vi ej
behfva vnta p henne.

-- En mnad! utropade Edvard; nnu en hel evighet efter denna lnga
prfningstid, som varit mig s svr att uthrda; hade ej den ljufvaste
framtid lett emot mig och hade ej min lskade Lucys frbud att uppska
henne fre hennes terkomst qvarhllit mig, skulle jag lngesedan styrt
min kosa till det land, som innesluter hela min framtid.

Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mrkt
uttryck.

-- Har hon frbjudit dig att terse henne fre hennes hemkomst?
besynnerligt, mycket besynnerligt ...

-- Hvad finner ni, mylord, fr besynnerligt hruti? afbrt honom sir
Edvard, som med synbar oro fljt lordens ansigtsspel. Ingenting, min
gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig tanke, som ett
gonblick fick rum inom mig. Jag frmodar att det blott varit en
frsigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin tid p
resor och du slunda kunnat f resa frgfves utan att trffa dem hemma.

Denna frklaring var visserligen ganska skt, men tycktes dock
fullkomligt tillfredsstlla Edvard, som p sin blifvande svrfaders
frga, huru lng tid han mnade sknka honom, svarade, att han gerna
skulle tillbringa ngra dagar p Abbey-Hall, fr att med lorden hinna
tala angende framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle trotjenare
trdde in, och erhll befallning att iordningstlla den rda kammaren i
fre vningen; denna frklarades dock icke vara uti det skick att den
kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet annat rum fanns att
tillg fr denna natt n "grna kammaren" i samma vning. D detta rum
nmndes, bleknade lorden ter.

-- Det r denna kammare, som Lucy har s kr och mest uppehller sig
uti; och ehuru jag fr min del ej just tycker om det, lter jag dock
hlla den, liksom min dotters friga vning, i ordning. Det r en liten
nyck hos henne, som jag ej vill stta mig emot. Rummet r icke beqvmt,
men fr en natt hoppas jag, du ursktar mig, d din ankomst var s
ovntad.

-- Min bste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt krt, sedan jag
hrt, att min fstm har en skild frkrlek derfr, svarade Edvard
hvarefter den gamle Anders gick ut fr att verkstlla den honom gifna
befallningen; uti hela hans vsende kunde man dock tydligt lsa ett
slags ovilja, eller ngonting liknande frargelse fver det honom gifna
uppdraget.

-- Hvad har han hr att gra? mumlade han fr sig sjelf, och jag som
icke hade ngot annat rum i ordning ... men nu r det fr sent ... och
detta rum, som Mylady hller s krt, skall nu under hennes frnvaro
bebos! Hvad jag kan vara uppbragt p mig sjelf! Huru skall jag kunna
mta Myladys blick, nr hon ser p mig med sina stora bl gon och mild
som en engel sger: -- Anders, hvarfr har du ltit ngon bo uti det
rum, som jag mest lskade? Nr hon talar s der, s nskade jag, att hon
ngon gng blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon aldrig! Alltid
r hon mild, blott nr hon hr en osanning eller fr veta af en sdan,
blir hon helt rd i ansigtet; hennes gon tras af smrta och den
medlidsamma blick hvarmed hon d betraktar den felande, kommer honom att
knna sig frkrossad af sitt eget samvetes frebrelse. Huru skulle jag
ej lngta efter hennes terkomst, om ej detta gifterml med sir Edvard
skulle komma i frga! Nej, jag kan ej frdraga honom, och det kan Mylady
ej heller, fastn hon kan beherrska sin motvilja, men frstlla sig, det
kan den engeln aldrig!

Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han ur
ett skp framtagit flere nycklar, tndt ett ljus, som han satt i en
lykta, begaf han sig ut i den lnga korridoren, der han stannade utanfr
en drr, p hvilken han knackade. En rst inifrn bad honom stiga in,
efter att frst hafva gjort sig underrttad om hvem det var. Uti ett
litet ntt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i soffan, framfr ett
sybord och stickade p sin strumpa.

-- En stor nyhet, mrs Johns, brjade Anders, men icke sdan vi nska;
sir Edvard r hr och skall tillbringa denna natt i grna kammaren.

-- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande sina gon frn arbetet
och aftagande sina glasgon; aldrig kan det vara mjligt, att baroneten
skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat skrmma mig.

-- Nej, bsta mrs Johns, intet skmt kommer nu tyvrr i frga. Det r
visst mitt fel, men intet annat rum var s i ordning att det kunde
begagnas till sofrum, och baroneten kom fver oss liksom frn skyarne.

-- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att stlla s till.
Men slunda gr det, nr jag r sjuk och icke kan ha tillsyn fver allt;
nog skulle jag alltid hllit ett rum i beredskap fr ofrutsedda
hndelser. Och baroneten skall nu sofva i den sng der Myladys mor, Gud
vare hennes sjl ndig! ... uppgaf sin anda? Nej, det r omjligt!

-- Nu r det ej lngre tid att oroa sig hrfver, ty vi mste stlla
allt i ordning fr den blifvande arftagaren och Lady Lucys fstman ...
nej, jag har svrt att f dessa ord fver mina lppar. En sdan man t
denna engel! ... det r synd och skam att lorden skulle gifva sitt lfte
utan Myladys samtycke, men vi knna den gamle herren och veta att det
som engng r sagdt, det r sagdt, och icke en bokstaf deruti fr
ndras. Vill ni icke derfre, mrs Johns, vara god och kalla p eder
qvinliga bataljon och gifva dem de frhllningsordres, som jag ej
begriper mig p? Jag gr emellertid p frhand till grna kammaren och
stller undan Myladys saker, som hon visst icke nskar att sir
Glithingham skall f rra.

-- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan f ur mitt hufvud att Anders
handlat mycket ofrnuftigt och att man vid hans lder borde hafva litet
mera omtanke och icke s der ...

-- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej hra p mera, men sednare skall
jag komma tillbaka, d ni kan blifva i tillflle att f afsluta er
vackra predikan, hvars brjan gifver mig en aning om fortsttningen och
slutet. Jag mste nu g att se efter qvllsvardens servering, ty tiden
brdskar.

Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund frblef
sittande med hnderna i kors, frsnkt i djupa tankar. Smningom brjade
orden ter bana sig en vg fver hennes lppar: -- Skall ngonting
blifva gjordt med omsorg, s mste man ndvndigt sjelf vara med, eljest
utrttas ingenting med frstnd. Fast Anders r en bra karl, s r han
dock blott en karl, och han frstr sig ej det minsta p sdant. Men nu
frsummar jag mig ... hvarp hon hftigt ringde p en klockstrng, som
hngde fver soffan. -- Jag r mycket ledsen, fortfor hon, och kunde jag
blott g, s skulle jag nog hitta p ngon utvg, men den frargliga
gikten har alldeles frlamat mig. Hvad skall Mylady sga nr hon kommer
hem? Hennes egen mors rum! Stackars barn! Man kunde nstan tro att hon
anar till alla de suckar och trar, som uppstigit frn denna sjukbdd!

Medan hon nnu talade, intrdde, den ena efter den andra, sju stycken
tjensteflickor hvilkas utseende och kldsel vittnade om deras olika
tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med en
befallande och fverlgsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets nrvaro
alltid ptog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika strng som hon
var omtyckt, hvilket i hennes stllning r ngonting ganska sllsynt.

-- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den dle baroneten
sir Edvard Glithingham har anlndt och mr Black vntar eder i grna
kammaren fr att stlla den i ordning till hans emottagande. Jane, hr
r nyckeln till linneskpet, tag fram, ur afdelningen fr frnmare
gster, lakanen och rongottsvaren n:o 3 och tvenne handdukar med rosor
och vindrufvor i brden, ocks n:o 3. -- Medan hon nnu talade, hade hon
ur en stor korg p bordet framtagit en nyckel, den hon rckte t Jane:
-- Akta elden! Man kan aldrig vara nog frsigtig med den.

Jane neg och nickade till tecken att hon hade frsttt, samt ilade ut.

-- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora ldan
och stta dem i silfverstakarne, som redan st i rummet, samt fr resten
stlla allt p sin plats; glm ej dricksvattnet och tndstickorna; i
morgon skall du i god tid se till, att rda kammaren blir eldad och
stlld i ordning, ty baroneten skall d flytta dit. Ni andra, Bab och
Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder till grna kammaren
och der afvakta mr Blacks befallningar. Gn nu, mina barn!

-- Och jag, hvad skall vl jag gra? sade en sakta rst. -- Du, Alice
lilla, har ocks ngonting, som du mste utrtta, du skall fver allt se
efter om ngra af Myladys saker ligga framme, mr Black skall visst lgga
dem undan, men aldrig kan man i sdana fall lita p en karl; sedan skall
du vackert lgga dem i ordning i ngon tom byr i Myladys rum. Du r
Myladys kammarjungfru, och fr derfre detta frtroendeuppdrag.

-- Goda mrs Johns, trs jag frga hvarfre baroneten just skall f bebo
Myladys lsklingsrum, d s mnga andra finnas hr p slottet och Mylady
icke gerna vill att ngon skall betrda det? Det r ju blott ni mrs
Johns, mr Black och jag, som hafva tillstnd att f stra henne, d hon
ibland fr lnga stunder instnger sig uti detsamma.

-- Det vet jag nog, men med en fstman r det helt annat, ty honom unnar
man gerna det bsta, och dessutom s r det Mylord som bestmt det och
honom mste man lyda. G nu, min snlla Alice, och visa att du kan gra
heder t ditt kn, genom att snabbt och vl utrtta hvad jag sagt.

-- Det kan ni lita p, mrs Johns, allt som rr Mylady utrttar jag
mycket fortare och bttre n annat; jag skall skynda mig!

-- Kom sedan hit tillbaka, kra barn, det r s trefligt, nr du r hr
och hller mig sllskap, ty mr Black, som eljest brukar lsa fr mig,
har mycket att gra i qvll. Hon gaf den unga flickan ett tecken att
aflgsna sig och snart hrde man hennes ltta steg genomila den lnga
korridoren.

Sednare p qvllen hade mrs Johns den gldjen att se gamle Anders stiga
in till henne, och lnge sutto de gamla och talade om fordna gemensamt
upplefda minnen.

Ungefr vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med drren
till sngkammaren ppen. Detta rum var upplyst af flere i kronan
brinnande ljus, utom andra som fverallt voro upptnda s att icke en
enda vr var skum. P skrifbordet, framfr hvilket lorden hade tagit
plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans ftter lg en stor
Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmrksamt fljde sin herres
rrelser. Lorden satt och skref; pannan lg i djupa veck och hans mun
var krampaktigt sluten. Emellant sg han upp frn sitt arbete och
kastade en misstrogen blick mot sngkammardrren, hvarvid fven hunden
oroligt blickade t samma hll. Lnge satt lorden s och skref, och allt
starkare blef derunder det uttryck af bfvan och tilltagande skygghet
hvarmed han sg omkring sig. Men vi lemna honom vid hans arbete fr att
kasta en blick uti grna kammaren, Lady Suffridges lsklingsrum, som nu
upptogs af hennes fga lskvrde fstman.

Hvarmed var vl han sysselsatt? Jo, han lg frsnkt i en tung och djup
smn, hvarom de ljudliga och fga poetiska snarkningar, som regelbundet
hrdes bakom de tunga sidenfrhngena kring hans sng, aflade ett
ojfaktigt vittnesbrd.

Sjelfva rummet var mbleradt i gammaldags smak och vggarne bekldda med
mrkgrnt damast, med frgyllda panelningar. Taket, liksom drrarne
pryddes af storartade mlningar. I taket sg man Gud Fader sittande p
en thron omgifven af englar, som flgo omkring, blsande i basuner. P
en af drrarne syntes en mngd ansigten, hvilka voro liksom frklarade
af det sken som utgick frn hjden, och vid deras skuldror voro vingar
fstade, strre och mindre, allt efter den olika hjd de hade ntt. P
den motsatta drren trngdes en massa frfrade anleten, hvilka med fasa
sgo dit upp; och dessa varelser, hvilka voro utrustade med horn och
lnga klor, fasthllo sig af alla krafter vid jorden. P den tredje
drren, emellan de bda andra, sg man en prelat i pfve-skrud; i den
ena handen hll han en ofantlig nyckel hrande frmodligen till
himmelrikets portar; denna hll han utstrckt mot den sida der de
frklarade befunno sig, medan han t de andra gjorde en afvisande
tbrd. Alla dessa i sammanhang med hvarandra stende taflor, voro
konstnrligt utfrda samt buro prgeln af katholicism och vittnade om,
att klostret varit rikt och inom sina murar slutit stora frmgor, som
fr konsten blifvit frlorade; oskert r, om de derfre blifvit vunna
fr himlen. Men ltom oss hoppas att den goda viljan tynger i Guds
vgskl, samt att ett lif af bn och frsakelse har ngon betydelse i
den stund d hjertats hemligaste knslor skola komma i dagen.

Fr frigt hade rummet intet anmrkningsvrdt. Ett stort skrifbord,
hvilket liksom alla de friga mblerna var af frgylldt trd, en
gammalmodig sng, en hgkarmad soffa och ngra stolar, var allt hvad det
innehll. Invid detsamma lg ett litet toilettrum, hvilket gjorde att
det icke s mycket pminte om sin egenskap af sofrum.

Men ltom oss fr en tid lemna Abbey-Halls innevnare och tervnda till
vr gamla bekantskap, Lady S., som nu anlnde till Liverpool.




                                 III
                     TVENNE SVIKNA FRHOPPNINGAR


Att det fruntimmer, som p ngbten vckte s mycket intresse, icke var
ngon annan n Lucy, lord Suffridges enda dotter, arftagerska till
Abbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina lsare
tvifvelsutan redan gissat.

Fr att kunna frklara mnga egenheter uti hennes karakter, hvilka
eljest kunna synas alltfr fverdrifna, mste vi g tillbaka till hennes
tidigare lif.

Hon var lord Suffridges enda barn, med hans frsta hustru, den lskvrda
Lady Lucy, hvars namn hon fven i dopet erhllit. Om lord Suffridges
ungdom hade berttats mnga underliga saker, nu nstan glmda. Ofta
intrffar det att frflutna hndelser smningom frsvinna i det dunkla
framfarna, och endast qvarlefva uti ngra ldre personers minne,
derifrn de dock ibland, likt frn grafven uppstende vlnader,
pltsligt framstiga i dagen, fr att stra bde ddas och lefvandes ro.

Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig, och
att denne d hotat gra honom arfls, samt att sonen det oaktadt flytt
frn hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han lskade,
hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin krlek,
berttade man, hade han frfljt fremlet fr densamma, som mycket
hastigt blifvit enka, och med sin spda son ndgats gmma sig undan
honom. Nstan samtidigt hrmed frlorade han sin fader och blef till
allas fverraskning -- herre till Abbey-Hall.

Ngra mnader efter det han tilltrdt denna besittning, gifte han sig
med lord Earlys skna dotter, som blef en lskvrd vrdinna uti hans
hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemdanden att
sprida gldje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra hans
dystra lynne, som var ofvervinneligt. Mngen gng utbrt det tillochmed
i anfall liknande vansinne, och d vakade hans hustru, med de trogne
tjenarne Anders Black och mrs Johns, lnga veckor vid den sjukes sng.
En gng d hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade hon blifvit s
uppskrmd -- om det sedan var af hans ord, eller vilda uppfrande,
knner man ej -- att hon hftigt insjuknade. Innan hon fll uti den
svra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad hon att ingen
annan n mrs Johns och Black, som fven vrdade lorden, skulle f skta
henne, och fr att de mtte kunna hrda ut dermed, lt hon dem fra sig
till det rum som lg nrmast till hennes makes. Men d de trogna
tjenarene mrkte att den enas yrsel frsmrade den andras, terfrde de
den medvetslsa Ladyn till den grna kammaren i fre vningen, frenad
med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras tillgifvenhet knde inga
grnsor och deras sorg var derfre djup d de sgo sin lskade matmoder
d uti deras armar.

Nr lord Suffridge ndtligen tillfrisknade frn sin svra sjukdom, som
var det hftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vgade man ej
p lnge meddela honom detta hrda slag. Emellertid hvilade Lady Lucy
redan se'n lnge uti den praktfulla familjegrafven som prydde
Abbey-Halls kyrkogrd. t lorden sade man att hon rest bort, och att hon
snart skulle terkomma, men fr att lugna det raseri, hvaruti denna
underrttelse frsatte honom, blefvo de tvungna att sga ut hela den
hrda sanningen. Han hrde den lugnt och hans frsta tanke var att taga
reda p, om begrafvningen varit sttlig, och hans andra, att utforska
hvad hans sjukvaktare mjligen kunnat uppsnappa om hans frflutna lif.
Men allt hvad han under sin yrsel talat, hade varit dunkelt, och intet
namn hade derunder undfallit honom; blott afbrutna ord hade ltit dem
ana att han dolde ngon dyster hemlighet inom sig. Man lt honom
tminstone frblifva i denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta
beslutet att aldrig slppa de begge tjenarne ifrn sig, ty han kunde
skrast rkna p deras tystltenhet, d han hade dem under sin uppsigt
p det aflgsna slottet.

Mngen afton sutto dock hofmstaren och mrs Johns under ifriga
rdplgningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna hans
tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestmt sig fr det sednare, om icke
den lilla sjuriga Lucy, som af sin dende moder blifvit anfrtrodd i
deras vrd, p dem hade utfvat en stark dragningskraft. De beslto
sledes att fr barnets skull stadna qvar, emedan de ej vgade lemna
henne ensam, med den till hlften vansinnige fadren. Lnge knde lord
Suffridge liksom en viss afsky fr det moderlsa barnet, som emellertid
inom de dystra murarne och de sekelgamla trdens skugga, utvecklade sig
till en frisk och glad blomma. Omhuldad af de bda trotjenarnes
krleksfulla vrd, uppfostrad utan ngon gifven plan, uppvexte hon fri,
utan sorger, och utan ngon aning om att det kunnat vara annorlunda. Fr
sin fader erfor hon stdse en viss rdsla och var alltid i hans nrvaro
tyst och lydig; detta lade dock intet tvng p hennes lif, ty hon sg
honom endast ngra minuter under dagens lopp, d hon fick komma och
kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhllen tilltelse att
aflgsna sig, skyndsamt frsvann genom drren, der ngon af hennes gamla
vnner alltid vntade p henne. Blott ett enda annat barn fanns p
slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan gjort i
mrs Johns rum. Hon var dotter till den frsta Ladyns fordna
kammarjungfru, och det leende barnaansigtet hade en sdan tjusning p
Lucy, att man slutligen ej kunde uttnka ngot hrdare straff, n att p
en hel dag ej lta henne f se Alice. Lucy var tio r gammal d lord
Suffridge en dag, efter terkomsten frn den frsta utflykt frn hemmet
han fretagit sedan sin hustrus dd, frkunnade mrs Johns att allt p
slottet skulle stllas i ordning, emedan han snart mnade hemfra en ny
Lady Suffridge. Detta skulle de underrtta den lilla Lucy om, samt
tillika lra henne att kalla sin nya styfmoder mamma.

Nr de bda trogna tjenarne efter att ha hrt denna nyhet, lemnade
lordens rum, sgo de frskrckta p hvarandra. Black fljde mrs Johns
ttt i spren, d hon med brdskande steg ilade upp till sitt rum; vl
anlnda dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra under ljudls
tystnad, hvilken slutligen brts af Black i det han sade:

-- Hvad tnker ni hrom?

-- Hvad jag tnker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att vi
aldrig hade tnkt oss mjligheten att lorden nnu engng skulle fretaga
sig ngonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady Lucys plats!
och som jag skall msta niga fr; nej, det gr jag d bestmdt icke. Jag
kan lefva ett oberoende och bekymmerslst lif och lemnar derfre utan
vidare detta hus. Ni, mr Black, kan gra hvad ni behagar, men jag
stannar icke qvar.

Black nrmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade mildt:

-- Tror ni, mrs Johns, att jag knner mig tillfreds vid tanken att lyda
under en annan matmoder n Lady Lucys dotter; ty det har alltid varit
mitt hopp att lefva s lnge att jag finge se det lilla englabarnet
ssom min vrdinna; men nu lemnar jag huset mindre n ngonsin, ty Lucy
behfver oss bttre n frr. Hvad skall det blifva af det stackars
barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty af en styfmoder har
man litet att hoppas. Och skulle vi vl nu glmma hvad den andra vid sin
dd bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns, hafva hjerta att lemna det
arma barnet, s lnge vi kunna vara henne nyttiga. Gud och den lskade
Lady Lucy se ned ifrn himmelen och vilja att vi skola vrda barnet, som
vore det vrt eget. Endast dden kan rycka oss frn den plats vi hr
hafva intagit, icke sant, mrs Johns? Hade jag icke uti min ungdom begtt
den dumheten att gifta mig med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns,
var enka, och hade jag ej varit s gammal d hon dog och lemnade mig
ensam utan barn att srja fr, s skulle jag fr lngesedan sagt till
eder:

-- Mrs Johns, ltom oss blifva man och hustru, och slunda i krlek vara
far och mor fr den unga Lucy, men nu ...

-- r det fr sent, slutade mrs Johns, och blickade p Anders med ett
par nnu lifliga och vackra gon, och Anders sg helt lycklig ut vid den
tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt ftt ett
jakande svar.

-- N, huru r det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?

-- Ack, s den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tr som lngsamt
rullade ned fr kinden. Ehuru det nu r fr sent att beg en sdan
galenskap som att gifta sig, s vilja vi dock besluta att aldrig
fvergifva vrt gemensamma verk. S lnge Lucy behfver oss, skola vi
icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru icke skulle ha
gjort det, skola vi fven nu som gamla, goda vnner stndigt fljas t.

-- Tack, min lnge lskade, trogna vn Jenny! Efter att hafva sagt dessa
ord, rodnade han fver sin djerfhet och kysste hennes magra hand, fr
att dlja den sinnesrrelse som bemktigat sig honom.

Mrs Johns ter, tycktes en stund hafva frflyttat sig tillbaka till sin
ungdom och brast ut i en konvulsivisk grt, sannolikt fr det
mjligheten att blifva lycklig, hade fr sent intrffat. Anders, som
mera n ngonting annat fruktade fr att visa sina trar, afbrt det
rrande upptrdet: -- Nej, nu mste jag skynda mig till vrt lskade
barn fr att lra henne sga det rysliga ordet; mhnda faller det
Lorden i morgon in att frga om hon vet det och d kunde hon dyrt f
plikta fr vr frsummelse.

-- Ni har rtt, Anders, sade mrs Johns, nnu svagt snyftande; g ni
frut, jag kommer snart efter.

De bda gamla hade stndigt lrt Lucy att hennes moder var i himlen och
icke kunde terkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde f en
moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu fr dem
ett mycket svrt arbete att med ens frklara fr henne det en ny moder
skulle uppst, som hon mste mycket hlla af. Det var lngtifrn med
gldje och fvertygelse som de gamla meddelade henne detta, och liksom
instinktmssigt stretade fven hon emot all lrdom uti detta afseende.
Sedan hon en stund helt tligt lyssnat hrtill, brukade hon lugnt frga:
-- Hvarfre skall det nu med ens vara s? Jenny och Anders ha ju ofta
sagt att jag aldrig skall sga ngot, som jag ej begriper och nu viljen
j att jag skall frst att, ehuru min mamma r dd och icke mera kan
lefva, jag dock skall hafva en mamma, som kommer hit och som lefver?
Anders och Jenny brukade d helt rdvilla se p hvarandra.

Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat ytterligare
befallningar om anordningarne fr emottagandet af den nya vrdinnan, som
han efter en mnad skulle ditfra. Lady Lucys vning skulle putsas upp,
ehuru ingenting der behfde ndras; lyckligtvis fick grna kammaren
lemnas orrd, emedan den ej hrde till Myladys rum, utan utgjorde ett af
de mnga gstrum som slottet hade att bjuda p. Detta rum hllo de begge
gamla trotjenarene heligt och de srjde nog fr att ingen fick bebo det.
Fr Lucy var det vlbekant, liksom de mlningar som prydde detsamma, dem
mrs Johns ofta frklarat fr henne, dervid hon dock sllan underlt att
tillgga, att det blott var en styggelse af menniskorna att framstlla
Gud med stort skgg och bl mantel samt pfven med nycklarne till
himlens portar. Detta rum hade blifvit Lucy krt och der lskade hon att
tillbringa lnga timmar, endera alldeles allena eller i sllskap med
Alice, d de begge lyssnade till gamla Jennys berttelser om modrens
dd, om Guds nd och rttvisa samt om pfvens ofrskmdhet att tro sig
vara en s helig man, ehuru han ej var annat n en skamflck fr
kristenheten. Lucys lynne var mycket stmdt fr religionen och det var
underbart att se huru allt nytt, hon i detta mne fick hra, gaf hennes
barnsliga tankar sysselsttning, och huru ofta fr hennes lder
fverraskande anmrkningar frvnade hennes gamla lrare och lrarinna.

En mnad hade frflutit, sedan lord Suffridges afresa, nr ett bref frn
honom anlnde till mr Black, deruti denne underrttades att de efter en
vecka finge invnta sitt herrskap. Allt var i ordning, och nu voro de
gamla ifrigt sysselsatta att stlla s till, att Lucy skulle gra ett
godt intryck p sin styfmoder. Huru mnga timmar hade ej de bda gamla
tillbragt under allvarsamma rdplgningar om hurudana klder de skulle
lta gra t den lilla flickan; Myladys gamla garderob hade blifvit
framdragen och bland hennes kldningar och spetsar hade man utvalt dem
som bst ansgos passa fr Lucy. Nu voro alla i ordning att emottaga
sitt vntade herrskap; betjenterne stodo ikldde sina galadrgter; mr
Black hade prydt sina gamla vador med ett par silkesstrumpor, sina skor
med stlspnnen; resten af kostymen utgjordes af svarta sammets
knbyxor, rock af samma tyg, samt hvit vst och halsduk. Mrs Johns hade
ptagit sin svarta sidenkldning och hvita tyllmssa samt hll vid
handen den lilla Lucy, hvars blonda lockar nedfllo p en blndande hvit
hals. Henne hade de kldt uti en bl sammetskldning med bred spets i
kanten och korta genombrutna strumpor, som lto se ett par prktiga om
helsa och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda
mrs Johns gon hvilade msom med stolthet p det lskade barnet msom p
den sttligt utstyrde Anders.

De hade icke vntat lnge, innan de sgo en vagn rulla lngs den stora
allen och stadna vid porten. Betjenterne ilade p en vink af Anders de
kommande till mtes, men han sjelf gick med en viss stolthet ned fr de
f trappstegen till grden och anlnde just i rttan tid fr att hjelpa
ut lord Suffridge, som efter en kort helsning i sin tur hjelpte sin unga
maka att stiga ned. Han bjd henne med mycken hgtidlighet armen och
presenterade mr Black, som bugade sig just s mycket som tillfllet
tvingade honom att gra. Kommen uppfr trappan, tog lord Suffridge utan
att sknka Lucy eller mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, frde
den till sina lppar och sade:

-- Ett hjertligt och innerligt vlkommen, min dyra Lady Suffridge! detta
r nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna trefnad. Nu
blef han varse mrs Johns som med Lucy hade nrmat sig och tillade: --
Hr fr jag presentera min dotter Lucy och den frtrffliga mrs Johns.
Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men man sg att hon gjorde det
med fruktan. Lady Elvine omslt henne i sina armar, blickade henne sedan
in i ansigtet och sade:

-- lskade barn, jag kommer visst att hlla mycket af dig, ty du ser s
snll ut! Derp rckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag har
hrt, att ni fr det kra barnet varit en annan moder; nu f vi
tillsammans dela lyckan att uppfostra henne. Dessa f ord voro nog fr
att komma den lilla Lucy att vnligt se upp till sin nya moder, sl sina
armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna kalla dig
mamma, ehuru det frst kndes s svrt".

Mrs Johns och Black, som fven hade hrt Lady Elvines ord, ljusnade
hastigt upp, deras lnga och missnjda ansigten fvergjtos af ett
gldjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade
allt blifvit gjordt med en viss ceremonis etikett, men nu blef det med
ens annat af, och endast lorden tycktes med otlighet afvakta slutet p
en scen som, i hans tycke, alltfr lnge uppehll dem vid den ppna
drren till salongen.

Nr Elvine ftt af sig sina fverplagg, tog hon sin mans arm, rckte den
hgra handen t Lucy som fick flja med, och slunda gjorde den unga
vrdinnan sitt frsta intrde uti det hus, der hennes ankomst med s
mycken fruktan blifvit emotsedd.

Lord Suffridge frde henne med samma hgtidlighet till en soffa i den
sttliga och vl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt taga huset
i besittning och komma ihg att allt der stod till hennes disposition.
Elvine tryckte med rrd tacksamhet hans hand och drog Lucy nrmare till
sig samt kysste henne med vrme. Nr hon gjorde det, syntes en rynkning
p lordens panna och han anmrkte att tiden nu vore inne att skicka Lucy
till sngs. Elvine kastade en bedjande blick p sin man, som tillade att
det nog fanns tillrckligt mnga dagar och aftnar qvar och att man ej
behfde stra barnets vanor.

Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar kring
hennes hals och brjade bittert grta.

-- Hvarfre grter du, Lucy? frgade Elvine sakta:

-- Fr att jag r s lycklig i afton.

-- Elvine, skm ej bort barnet, jag kan ej frdraga trar och pjunk; kom
nu barn och kyss min hand och g sedan och lgg dig.

Lucy tycktes vara nnu mera rdd n frr fr sin fader, samt lydde
darrande och terhllande sina trar och ilade derefter, utan att se sig
tillbaka, till drren, ppnade den hftigt och frst sedan hon ter
befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk grt. Mrs
Johns som sllan sett Lucy grta, undrade hvad som hndt, men fick blott
veta "att mamma var s god och att hon var s rdd fr pappa".

Lady Elvine var en sexton rs gammal, oerfaren och blyg flicka, d
hennes fader frkunnade henne att lord Suffridge, som ngra veckors tid
vistats hos dem fr att jaga, anhllit om hennes hand, samt redan ftt
ett jakande svar.

Elvine, som nda till sin ldsta systers gifterml blifvit hllen i
barnkammaren, hade frst nyligen ftt brja ta vid frldrarnes
middagsbord och deltaga uti slottets njen; hon hade blifvit uppfostrad
med ffnga, men egde ett godt hjerta.

Lord Suffridges giftermlsanbud fyllde frldrarnes hjertan med omtlig
gldje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den hgsta lycka
hon kunde efterstrfva att f ett stort namn och rikedom. En dlig
uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och
dertill kan man rkna den friskhet som ungdomen eger uti sina
frestllningar om lifvet. Ffnga, egenkrlek och lttsinne kunna ltt
bemktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en lngtan
qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten
bortplockar derifrn nda till den sista frhoppningens blomma. Den
frsta tiden efter denna underrttelse befann sig Elvine liksom uti en
gldjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva
frvridit hjernan p den dystre, hgmodige lorden och det redan vid
frsta anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade sga, nnu nstan
var ett barn, allt detta var mer n lycka, det var en triumf. Men d
lord Suffridge terkom och p hennes finger tryckte frlofningsringen,
d hon ej af honom hrde ett ord om krlek och ej knde sitt eget hjerta
klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon brjade omedvetet ana att ett
slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon nskat sig. Nr hennes
fstman frsta gngen sade att han hade en dotter, blef Elvine frtjust,
ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon lnga stunder sitta
framfr spegeln och gra moderliga miner och hlla frmaningar fr sin
blifvande dotter, den nioriga Lucy, som hon nnu ej hade sett. Detta
frklarar den gldje hon erfor, d hon frsta gngen hrde barnet kalla
henne "mamma".

Man kan svrligen frestlla sig det intryck, som styfmodrens hjertliga
helsning gjorde p Lucy. Denna lycka fick dock ej vara lnge, ty allt
dystrare och hrdare blefvo fadrens blickar och snart vgade Elvine ej
mera visa Lucy ngon vnlighet, utom ibland d lorden var bortrest eller
d de hndelsevis sammantrffade uti parken eller trdgrden; vid dessa
liksom frstulna gonblick sknkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid
barnet visade en sdan gldje att det framlockade trar ur Elvines gon.

Huru oerfaren Elvine n var, insg hon dock att den uppfostran Lucy
erhll, var lngtifrn den rtta och hon frskte derfre att frm sin
man att endera snda dottern uti en pension, eller gifva henne en
guvernant; men lorden ville aldrig hra talas om sdant, emedan han
befarade att ej kunna qvarhlla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade
hemmet; skulle ter en fremmande person komma till i huset, s fruktade
han att ngra frflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att
frukta angende husets tjenare, men en strre likhet utaf uppfostran
kunde lttare bringa ett nrmande, lorden var s frsigtig, att han
fven hade stllt s till, att hans hustru icke medfrde ngon enda
tjenare frn sitt eget hem.

Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man mste
gifva dem det rttvisa erknnande att de gjorde allt hvad i deras
frmga stod, fr att vrdigt uppfylla detta svra och ansvarsfulla
kall.

Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en s brinnande lust
att lra sig, att hon nstan slukade alla de bcker hon kom fver; men
Johns, som nog kunde vgleda henne uti den engelska litteraturen, var
deremot alldeles ofrmgen att vara henne behjelplig hvad den franska
angick; detta sprk, som Lucy lrt sig af sin moder, talade hon
fullkomligt rent. Slunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte
upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan p
olika karakterer utfva en alldeles olika verkan; denna
uppfostringsmethod som i grund kunnat frstra ett barn med andra
naturanlag, stadgade, om man s kan sga, Lucys frstnd.

Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en s fast vilja
man tillochmed sllan antrffar hos mn, men liksom fr att mildra de
skadliga inverkningar den med en uppfostran, sdan som hennes, kunnat
utfva, hade hon af sin moder rft en ovanligt stor mildhet, hvilken
redan som barn gjorde henne till ett freml fr hennes omgifnings
beundran. Sin starka vilja anvnde hon mest p sig sjelf, men hon
utfvade ett frunderligt inflytande p alla som omgfvo henne, eller
som med henne kommo i ngon nrmare berring.

Alltefter som hon vexte till i lder och frstnd, vexte hon, s att
sga, ur de gamla trotjenarnes hnder. All den lsning hon med s stor
ifver och utan ngon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom
underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon
frvrfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glmde att sga det
Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten p
olika sprk voro samlade. Utom sitt modersml och franskan, som hon
grundligt knde, hade hon fven lrt sig tyska, italienska samt
tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde p
alla dessa sprk lsa de frnmsta skaldestycken och allt detta
sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en
blandning af gamla hedniska och kristna lror; uti sin karakter frenade
hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes
grundsats var att utforska allting och att icke antaga ngot som hon ej
frn alla sidor lrt sig knna. Underbart var att hon hrigenom ej
frlorat ngonting af sin tro p den kristna lran, hvilket eljest
nstan alltid plgar vara fallet, d menniskan vill stta sitt frstnd
i frmsta rummet. Lucy hade studerat alla de lror som ro mest egnade
att frstra all barnslig tillit och frtrstan p ett hgre vsende, p
en frlsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera
orubblig tro n om den utan strid och utan prfning inkommit uti hennes
sjl.  andra sidan hade hon fven med den mest enthusiastiska
begrlighet insupit alla ider om frihet och sjelfstndighet. Hon kunde
ej begripa eller ens ssom en mjlighet tnka sig ngot individuelt
tvng; hon ansg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad
angick frstndets utveckling. Liksom fr alla, som hafva ett
sjelfstndigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var ofrmgan
att utrtta ngonting nyttigt fr menskligheten, i hvilken form denna
nytta n skulle hafva uppenbarat sig, fr Lucy en verklig plga, ty hon
ansg sig frnedrad deraf, d hon inom sig knde de krafter som skulle
erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon ftt
gifvit henne en mngd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
ngon viss riktning och hon sjelf var nnu alltfr oerfaren att kunna
lgga band p sin frmgas mngengng vilda och oordnade utbrott.

Vi ha nu gtt hndelserna i frvg genom att skildra Lucys uppfostran
och ider till den tid d hon frsta gngen lemnade hemmet. Efter denna
fverblick fver hela hennes tidigare lif, som ltit lsaren uppfatta
hennes intellektuella utveckling, mste vi nu ter frflytta oss till
lordens familjelif.

Emellan den tid d vi sist sgo Lucy i den svra stllningen att icke
kunna utbyta ngra tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa
till Amerika hade mnga hndelser egt rum. Efter en fyrarig frening
med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit lnge sjuk och hvars
lidande varit mera moraliskt n fysiskt. Hon led af en trande sorg,
ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade besttt
uti att icke lefva. S lnge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt,
tanklst lif, hade hon varit lycklig, fastn mera passift. Den dag d
ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan
bokstafligen sga att d hon lemnade barnkammarens sorglsa verld, hade
hon begynt att lida.

Under de fyra r som frgtt sedan denna frndring, hade hon icke i sin
omgifning knnt ett enda terljud af krlek, godhet eller intresse, om
man undantager de f frstulna gonblick d hon, rdd att blifva
fverraskad, kunde utbyta ngra ord eller smekningar med den lilla Lucy.
Allt var stelt, kallt, ceremonist omkring henne och lord Suffridge
tycktes ha anordnat allt s, att intet frn den omgifvande verlden kunde
n henne. Om man dertill lgger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad
fr salongen n fr ensligheten, kan man ltt fatta att Lady Elvine
Suffridge led p allt stt och att det var bst fr henne att d ifrn
detta lidande, som icke ens var ett smrtsamt lidande, utan endast ett
lngsamt aftynande.

Lord Suffridge tycktes vara mera frtretad n sorgsen vid sin andra
hustrus dd, och denna knsla r naturlig, med ett hjerta, s kallt och
egoistiskt som hans.

Han nskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade fr andra
gngen svikit honom.




                                  IV
                             KANSKE? ...


Nu stod han ter ensam med sina dystra tankar, otkomlig fr alla, och
mer och mer hngifvande sig t sina bizzarra, mngengng vansinniga
infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrn honom och mnga
svra stunder mste Black och mrs Johns utst med den rasande lorden.

Sdana tjenare ro lika sllsynta som beundransvrda; de stadnade
fortfarande qvar uti familjen och voro, mera n den olyckliga fadren,
ssom frldrar fr det enda barnet. Med frenade krafter arbetade de p
det gemensamma mlet att stadkomma ett nrmare frhllande mellan
fadren och dottren samt att sknka den sednare den plats som tillkom
henne och den hon s orttvist varit berfvad. Just derigenom hade hon
tvungits att lefva uti en krets, fga passande fr hennes intelligens
och hennes stllning uti lifvet. Nu var dock den rtta tidpunkten fr
ernende af detta ml nnu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af
en fix, alla andra fvervldigande id, som upptog hela hans sjl. Han
ville nemligen lemna sitt namn t en son och fr att ern detta ml,
mste han nyo brja se sig om efter en tredje hustru.

Men nu sg det ut som om de gra dystra murarne p Abbey-Hall skulle
hafva hviskat ngonting om det sorgliga lifvet derinne, ty d lorden s
snart anstndigheten tillt honom det, ter brjade sina frieri-frsk,
mrkte han att han trots sin rang och sin dla hllning icke hade s
ltt att f sin nskan uppfylld. Man brjade anse honom ssom en riddar
Blskgg och frldrarne ville ej fr hans rikedomar uppoffra sina barns
lycka. Man visste intet bestmdt ondt om honom, men man anade att icke
allt stod rtt till. Sledes fann han sig tvungen att lngre bort ska
det, som han efterstrfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen
efter en kort tid fven lyckades honom, ty snart hemfrde han sin tredje
maka.

Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina bda
fretrdarinnor. Hon var tjugofem r gammal, utmrkt skn samt derjemte
fullkomligt medveten om hvad denna sknhet frmdde verka, samt i stnd
att till sin egen frdel begagna sig af denna frmon. Hon hade gift sig,
emedan hon nskade blifva herrskarinna p ett stort slott, samt fra ett
lysande lif, och ehuru hennes man frberedt henne p sin smak fr
stillhet och familjelifvets behag, lt hon ingalunda afskrcka sig
deraf, utan litade p att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja;
hon var van att alltid blifva tlydd och knde sig derfre fullt
frvissad om, att frhllandet fven framdeles skulle frblifva
detsamma. Dock kunde hon icke berkna alla de hinder hon skulle msta
besegra och erfor fven en obehaglig knsla d hon frsta gngen
betrdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en
frsta felslagen frhoppning lta afskrcka sig och fr frsta gngen
fick lorden lra knna en makt som liknade hans egen. Det lg ingalunda
uti Lady Marys planer att obemrkt lta sin sknhet blekna bort p det
ensliga slottet; Abbey-Hall hade mnga grannar; dessa skulle nu bjudas
och deras besk besvaras. De lnge obegagnade vagnarne sattes uti
brukbart skick, hstarne ersattes med nya, mbleringen restaurerades,
dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende
p dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora vning. Och fr att
f vara i fred mste lord Suffridge gifva efter fr hennes nskningar.
Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och
det uti en s hg grad, att hans hustru mste taga alla en vrds
skyldigheter upp sig, emedan han sjelf var urstndsatt att uppfylla
dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton r, och sledes redan kunnat
vara ett passande sllskap fr styfmodren; men denne hade ej ngon tid
att egna henne. Emellant fick hon dock deltaga uti ngra njen nr det
fanns ungdom bland de beskande, och vid dessa tillfllen var Lucy
alltid kldd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en sknhet af
frsta ordningen; men snart sg Ladyn med oro den rival hon erhllit uti
henne, ty ehuru nnu nstan ett barn, slt sig dock en beundrande krets
omkring henne. Hennes frstnd som var utveckladt lngt fver hennes r
gaf hennes stt och samtal en ledighet som fngslade alla som kommo i
hennes nrhet; och hennes person hade ngonting tjusande, s vl fr
gamla som unga, fr mn som fr qvinnor, hvilka alla oemotstndligt
knde sig dragna till henne.

Att detta dock icke utan undantag gllde fr alla, faller af sig sjelf,
ty alltid finnes det mdrar och unga flickor som knna sig svartsjuka
fver en sdan framgng, eller som hylla s strnga principer angende
unga flickors uppfrande och stt, att de finna anledning till frtal
och klander om de p ngot vis fverskrida de trnga grnsor, de fr dem
utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket strre, n
deras som klandrade henne. Fr lord Suffridge tycktes emellertid en
aning hafva uppgtt att det hos Lucy fanns ngonting som han aldrig
drmt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att tervnda till
barnkammaren, under frevndning att sllskapslifvet p hennes karakter
utfvade ett menligt inflytande.

Som man ser, hade det inre lifvet p Abbey-Hall antagit en helt annan
karakter n frut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
frbluffade fver den vndning sakerna tagit. Men d de sgo att Lucys
intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt fver p
Myladys sida. D Lucy dock snart tvangs att terg till sitt fordna
obemrkta lif, vnde de sig deremot med frenade krafter emot Lady Marys
bemdanden, hvaraf fljden var, att hon p allt vis skte frm sin man
att aflgsna de besvrliga antiqviteterna frn slottet. Men i denna sak,
liksom i frga om de antika rummens omndring, var lorden obeveklig. De
bda gamla trotjenarne stannade qvar, men smningom lyckades dock Ladyn
i sina bemdanden att inskrnka deras makt, fr hvilken frlust de dock
rikligen ersattes genom den krlek de hyste fr den unga Lucy och den
hon i s fullt mtt tergldade.




                                  V
                        EN GRAF OCH TV VAGGOR


De bda gamla brjade med en viss oro fr familjefreden, hvilken
hittills underbart nog kunnat bibehllas, varseblifva att lorden
smningom brjade trttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade
af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet
skda all den svrmande ungdom som nu fversvmmade hans hus. Dock
mste man gra Mary den rttvisan att sga, att ehuru hon visserligen
lskade ett bullrande verldslif, munterhet och rrelse, dock ej var
lttsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum fr knslighet, det tyckte
blott om att roa sig, utan att offra ngonting t knslornas lif. Tjocka
moln sammanskockade sig derunder allt mera fver det gamla slottet; lord
Suffridge dukade ter under fr nya anfall af sitt fordna raseri,
derunder Mary ej tillts intrda uti hans rum, lika litet som att
emottaga ngra besk eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna
velat vrda sin sjuke fader, fr hvilken hon numera hyste mindre
fruktan, sedan medvetandet om eget vrde vaknat hos henne. Hon lskade
honom icke, det kunde hon ej, men hon ansg det ssom sin skyldighet att
vrda sin lidande fader; detta tillts henne icke och hon sg sig
tvungen att underkasta sig sina trogna rdgifvares vilja, hvilka alls ej
ville hra talas derom.

En stor gldje vntade emellertid den sjuke lorden, som smningom ter
tycktes fvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle mhnda sknka honom
en arfvinge, och vid detta hopp fste han nu alla sin sjls krafter.
Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick gra allt hvad hon behagade
utan att minsta hinder lades i vgen fr hennes infall. Lorden hade
emellertid s infrlifvat sig med tanken p den blifvande lyckan, att
ngot annat aldrig fll honom in n att det skulle blifva en son som
komme att sknkas honom, och skulle ngon hafva tviflat derp, hade han
ansett det som en drskap. Ju nrmare tiden fr den vntade arfvingens
ankomst nalkades, desto strre tillrustningar gjordes det fr hans
emottagande. Dyrbara barnklder frskrefvos frn London, lkare
tillkallades, kyrkan iordningstlldes till dopet och blott den vntade
lilla lorden saknades nnu fr att allt skulle vara fullkomligt.

Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
underrtta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt vcktes han
derfre af underrttelsen att Mylady ltit vcka lkaren. Hans gldje
knde inga grnsor, ty icke ett gonblicks tvifvel om en lycklig utgng
hade nnu uppsttt uti hans sjl, och nu stod han bakom drren till den
sjukas rum, lyssnande efter den nyfddes frsta skrik. Snart uppfngade
fven hans ra det efterlngtade ljudet och ppnande frsigtigt drren,
frgade han om gossen var stor och frisk.

Men vid det lika ovntade, som frkrossande svaret att det var en
flicka, bfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
rusade han under hotande tbrder fram till sin hustrus sng, hvarvid
hon uppgaf ett hjertslitande ndrop. Men de kringstende, som mrkte
hans raseri, lyckades snart med frenade krafter bortfra honom.

Hade lorden blott kunnat beherrska sin otlighet skulle allt detta
kunnat undvikas, ty en stund sednare frkunnade ter ett nytt skrik att
en ny verldsborgare sett dagen, och denna gng var det verkeligen en
gosse.

Olyckligtvis hade Ladyn blifvit s uppskrmd af sin makes vilda
uppfrande att hon blott ngra dagar fverlefde de sm tvillingarnes
fdelse, och slunda frlorade lord Suffridge ter sin tredje hustru.

Hans eget lif svfvade i stor fara och hans frstnd var s frvirradt,
att underrttelsen om den s efterlngtade sonens fdelse af honom icke
kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af
sitt vilda lynne hade frt i grafven, samt den andra Lady Suffridge som
begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om
hennes dd.

Lordens svra sjukdom varade i flere mnaders tid och d han smningom
tervaknade till medvetande, var det blott med yttersta frsigtighet som
dessa hndelser fingo meddelas honom.

Lucy nskade att vara den som tog sig det svra kallet att meddela
honom svl den glada som den sorgliga underrttelsen; hennes gamla
vnner, som trodde att detta var en af Gud anvisad vg, fr att nrma
fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in hrp. Lucy fick
sledes vrda den tillfrisknande, som frst med motvilja, sedan
likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gng frgade han efter sin
hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
sorgliga upptrdet tervndt, att han antingen blygdes fver sitt
uppfrande, eller att han nnu knde sig frbittrad emot henne fr sitt
svikna hopp.

Lucys lskvrda, men bestmda vsende brjade smningom att utfva ett
underbart inflytande p den sjuke; man kunde nstan sga att hon
beherrskade honom, s att han ofta mot sin vilja knde sig tvungen att
lyda henne.

En dag d han var bttre stmd och lugnare n vanligt, beslt Lucy att
brja det mne hon s lnge, p sina vnners inrdan uppskjutit att
vidrra, ty fr sin egen del kunde hon ej frst huru det vore mjligt
att frukta fr meddelandet af en sanning, huru svr och bitter den n
kunde vara. Hon egde sjelf alltfr stor sjlsstyrka fr att kunna fatta
moralisk svaghet, men han var likvl hennes fader och hon ville ej
tillta sig att dmma honom.

Lorden lg p en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
hvilken Lucy just samma afton hade sknkt honom; fr denna omtanke hade
han visat sig tacksam och med mindre strng rst n vanligt sagt ngot
som gjorde henne stor gldje.

Han yttrade nemligen att det pminte honom om hennes moder, som dock
varit en engel. Lucy hade just terkommit frn sina rum, af hvilka hon
ltit inreda ett bredvid sitt eget fr sina sm syskon.

De lgo bda bredvid hvarandra uti sina sm vackra vaggor, som voro
invndigt stoppade fr att hindra barnen frn att stta sig. De voro
begge ovanligt vackra, ehuru ngot klena och spda. Sedan deras moders
dd hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fstat sig vid de sm
vrnlsa syskonen. Det lg eljest icke uti Lucys natur att gerna
sysselstta sig med de stndiga omsorger deras spda barndom pkallade;
men hon tyckte att deras intrde uti lifvet varit s sorgligt att hennes
goda hjerta manade henne att hngifva sig t dem.

Nu knbjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud fr
att hos Honom bnfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader
allt, utan att frorsaka en fr stark sinnesrrelse, ty Black hade
frberedt henne p de svra fljder en sdan kunde medfra vid lordens
sjukliga lynne.

Nr Lucy, strkt af denna bn, intrdde uti fadrens rum, stllde sig mr
Black och mrs Johns bakom drren till detsamma, frdiga att ila till
hennes bistnd.

Lorden mrkte ej sin dotters nrvaro, emedan han satt frsjunken uti
sina dystra tankar. Lucy sg det, men ville vcka hans uppmrksamhet,
hon ville att han skulle se p henne.

nda hittills hade hon ej vgat visa sig i sorgdrgt, men nu hade hon
med afsigt ptagit en hvit cachemirs kldning, garnerad med svarta band.
Hennes rika hr nedfll i lnga, gratisa lockar p hennes vlformade
hals, och en ltt svart slja fullndade en toalett som genom denna
underliga sammanstllning af frger ej kunde undg att vcka frvning
hos den sjuke. Pltsligt ljd hennes klara stmma, lik en stilla
susning. Det var en ballad; ngon gng frut hade hon sjungit fr sin
fader d hans sinnesstmning var mer n vanligt dyster, och alltid hade
hennes rst d lugnat hans oro. Nr hon nu brjade, ppnade han till
hlften sina gon, men slt dem genast ter och ngonting liknande ett
leende aftecknade sig p hans lppar. Sngen var fljande:

   Uti det gamla slottet, som skljs af Temsens vg,
   Den stolte Graham sitter, s dyster i sin hg;
   Han tnker hemska tankar, hans lif r tungt och grtt
   Och grta kan han icke, men sucka, sucka blott.

   Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
   En graf bland grafvar gr jag allena hr p jord,
   Af Gud r jag frskjuten, af menskor likas,
   Ej finns ett enda hjerta, som hrs fr Graham sl.

   Jag aldrig ngon lskat, frutom en ... en man;
   Och honom ha de ddat -- s dyr mig var dock han,
   S fager som en stjerna, som korpens svart hans hr,
   Hans gon som demanter, hans sjl som sol och vr.

   Och denne, som de ddat, min ende son han var,
   Af himlen ndtligt unnad fr bner natt och dag
   En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qvll
   Och suckar dft som vinden i mrka skogens tjll.

Vid de sista orden greps lord Suffridge af en vldsam sklfning och hans
kind blef hvit som sn.

-- Nog Lucy, nog! hvarfre sjunger du denna hemska sng? Vill du gra
mig nnu mera sorgsen n jag r? Lucy, jag vill ej hra denna visa -- du
mste tertaga hvad du sjungit.

-- Det kan jag ej, min far, men jag kan gra det som r bttre, ty jag
kan fortstta och d skall du nog sjelf finna huru vacker den r.

-- Lucy, du vet ej hvad du sger, jag vill ej hra mera! skall jag ej
kunna f mitt eget barn till lydnad? du _mste_ lyda!

-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gr det, men denna gng r det
mig omjligt och du mste hra mig till slut. Balladen r ej lng;
lyssna nu blott, fader. Och utan att invnta svar, fortfor hon:

   Nr s lord Graham talat och snkt sitt hufvud ned,
   Frn himlen steg en vlnad och fram mot honom skred:
   O, Graham! s hon sade, hur djerfs du klaga s?
   Blott den, som krlek gifver, kan krlek terf.

   Men Gud, ehuru rttvis, r fven full af nd,
   Han sett ditt hjertas ngslan och vndt sitt strnga rd,
   Din son du aldrig lskat frrn han rycktes hn,
   Men nu har Gud dig prfvat, och ... Edvard lefver n!

   Vid dessa ord lord Graham, hgt ropte och sprang opp:
   O vlnad, om du gckar mig med ett svekfullt hopp,
   Min sjl jag mrkret sljer, men talar sanning du,
   S har du mina skatter och min tillbedjan nu.

   O, stolte lord! s talte den, som en engel var,
   Guds nd med guld ej lses. Ej jag dig gckat har.
   Du skdar hr din maka, som plgad grymt af dig,
   Fann frid, d Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.

   Men d min blick sg neder frn himlens ljusa sal,
   Begrt jag dina synder och dina sorgers tal.
   Ditt lif, p krlek blottadt, var som en solls hst,
   Och jag bad Gud dig prfva och sedan sknka trst.

   Nu fr din son du ter, men mins: han r frn Gud;
   Bj kn, och lt ditt hjerta f luft i bnens ljud.
   Gud tacka, icke henne, som, snd af Honom, fr
   Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gr.

   Och lorden, som hon lofvat, sin son nu terfr
   Som p en valplats lemnats med ett och tjugu sr --
   Han kommer och han slutes s varmt i faders famn,
   Och under krlekstrar de prisa Herrans namn.

Under de sista verserna hade lord Suffridge lngsamt lyftat sitt hufvud
frn den dyna mot hvilken det hvilade, hans gon stirrade i rymden,
hnderna voro hrdt sammanpressade och han tycktes lida frfrligt.

-- Fader, sade Lucy, hvad gr t dig? tyckte du ej om min sng? var den
ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som
tersknkte honom den son han trodde sig hafva frlorat? Min far, du har
sagt mig att du nskade dig en son; om Gud nu skulle sknka dig en
sdan, hvad skulle du d sga?

-- Barn, jag hoppas ej mera derp, ty huru mnga r har jag ej nskat
och hoppats frgfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarfre
vidrra ett mne, som du vet att r mig s smrtsamt? hvarfre?

Vid dessa ord fllo hans gon p dottern och han fste sig genast vid
hennes kldsel och sade tvrt:

-- Hvad r det fr en drgt du ikldt dig? den skulle bttre anst Lady
Marys salong n mitt sjukrum.

Det var frsta gngen sedan de sista tilldragelserna som han nmnde sin
hustrus namn.

-- h, det r lnge sedan jag fr den skull behft klda mig! sade Lucy
suckande.

-- Du tyckes beklaga dig fver att ej hafva ftt vara tillrckligt ute i
r? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_ vilja.

-- O nej, min fader, s menade jag icke, jag ville sga ngonting helt
annat dermed.

-- Hvad ville du d sga? tala ut, du vet att jag ej kan lida vntan,
sade lorden ngot otligt.

-- r din styfmoder sjuk? eller har ngonting ovanligt intrffat?

 -- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade
r mycket sorgligt, men nd tnker jag
p en sak som sknker mig stor gldje ...

-- Hvad vill det sga? hvad menar du? r min hustru ... sjuk? frgade
han ngot bfvande.

-- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu r hon det ej mera
...

-- r hon ... lorden uttalade med synbar svrighet det sista ordet ...
dd?

Till svar hrp tog Lucy hans hand, kysste den mt och gjorde med
hufvudet ett jakande tecken.

Lorden grep med begge hnderna om sitt hufvud och mumlade halfhgt:

-- Den tredje! sledes intet hopp fr mig! N ja, det ges personer som
ro fdda under en olycklig stjerna.

Lyckligtvis frblef dessa ords betydelse dunkel fr Lucy; hon tyckte att
han nu blott behfde trst och sade derfre:

-- Fader, tala icke s! du borde hellre falla ned p dina knn och tacka
Gud fr den stora lycka Han sknker dig uti din smrta och hvilken du ej
ens knner eller kan ana.

-- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser s hemlighetsfull ut ... hvad r
det? hvilken lycka kan nnu finnas till fr mig?

-- Den efterlngtade sonen, svarade Lucy lugnt.

Nu reste sig lord Suffridge upp, sg stirrande p sin dotter och tycktes
tvifla p hennes frstnd. Hon sg det och tillade:

-- Min fader, vill du flja mig, s skall jag visa dig ngot som kommer
ditt hjerta att klappa af gldje?

-- Lucy, Lucy, du gckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter
annan frmdde frambringa.

Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofullndadt; hon
svarade intet p fadrens utrop, utan frmdde honom blott att stiga upp
och flja henne. Snart sg man den unga flickan, med den bestmda klara
blicken och det milda ansigtet, stdjande sin fader g genom den stora
salen, der Anders, som fljt samtalets gng, med en ljustake i handen
lyste vgen fr dem. Lord Suffridge gjorde ej lngre ngot motstnd,
tvrtom tycktes han pskynda sina steg, ty en nervs fverspnning
frlnade honom krafter. Slutligen kommo de till den drr, som ledde
till Lucys vning; ett barnskri hrdes. Lord Suffridge betraktade sin
dotter med en vild frgande blick.

-- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende gon den
gamles bfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig p kn emellan din
dotters och din sons vagga!

Nu fljde ett upptrde p hvars mjlighet mngen kan komma att tvifla,
ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken af vilda
passionerade lynnen, som ej kunna lgga band p sig, eller stta en damm
fr sina fversvallande knslor. Han ppnade drren p glnt, lade sitt
ra till, och, med terhllen andedrgt, med hnderna sammanpressade
emot hjertat fr att tysta dess slag, med gonen stirrande utan ml,
stod han der och lyssnade. Ngra gonblick frgingo slunda. Lucy och
Anders vexlade oroliga blickar; den gamle tjenaren darrade, ty han
mindes en annan gng, d lorden fvenledes stod bakom en drr och
lyssnade, samt det hemska upptrde som derp fljde. Lucy ter
betraktade fadren med frvning; hon frstod mhnda den knsla som
beherrskade honom, men ett var henne oklart, obegripligt och det var
orsaken till allt detta. Sedan lnge visste hon att han nskat sig en
son, men att det fr honom kunde vara en sdan lifsfrga, det kunde
hennes frstnd ej fatta, men hon dmde honom icke. Uti hennes nuvarande
knslor fr fadren, intog medlidandet ett framstende rum, hon knde fr
honom liksom ett slags moderlig mhet. Det r denna knsla som hvarje
moraliskt stark menniska mste erfara vid anblicken af svagheten som r
ofrmgen att beherrska sig. Det r ortt att frakta den svage; ty han
r endast vrd medlidande; med samma skl kunde den friske frakta den
lidande.

Nu hrdes ett starkt skri ifrn rummet innanfre, som snart efterfljdes
af ett annat. D tog Lucy sin faders arm och sade med ett lugnt och
bestmdt uttryck: -- Kom in, min far, det r tid att ni fr se edra
tvillingar, de likna s mycket hvarandra att man knappt kan skilja dem
t. Flickan heter Mary och gossen, ssom ni, Robert.

Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann sig
och fljande sin dotter intrdde han uti det rum der de begge vaggorna
uppenbarade sig fr hans blickar. Skola vi frska skildra det som nu
frsiggick derinne? Nej, vi knna oss ofrmgna att tergifva det
intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars hela lif hittills
varit blott kall egoism, fattigdom p allt varmt och godt; denna
fvergng r herrlig, den r ett tersken af den himmelska gldjen. Jag
frestller mig att den liknar den stund d den trtte vandraren i
lifvets mrker ser begreppet om evigheten klarna, d hans gon mattade
af sorg, sjukdom, kanske frskrckelse vid ddens annalkande, ser trons
stjerna lysa och otrons dimmor blifva allt mera genomskinliga. Hjertat
har ibland sdana strlande, ljufligt gudomliga stunder, d allt r
sknt, klart, herrligt, d alla menniskor tyckas vara goda, alla freml
belysta af ett ljuft skimmer. Hvad r det vl som kan framtrolla denna
ofrlikneliga hnryckning? -- Krleken.

Krlek! du skna ord, nr du str p den hjd Gud anvisat dig, nr du
icke ryckes ned fr att blifva stoft, som de menniskor, hvilka vanhelga
dig! Du r den axel, omkring hvilken jorden vnder sig; vore du
alltigenom af del metall, vore jorden ej mera jord, den vore paradiset;
lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig sllhet, ja evig, ty
dden kunde d ej mera finnas, -- dden r ju stoftets arfvedel.




                                  VI
                          ULFVEN I FRAHUSET


Efter denna dag brjade, om man s kan sga, ett nytt lif p Abbey-Hall.
Lucy hade smningom vunnit ett stort herravlde fver sin fader. Den
dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom ej fordrat annat n
lydnad, knde sig nu fngslad af den lskliga engel, hvilken med den
moraliska styrka hon egde, ej kunde annat n beherrska den svage mannen,
som hela lifvet drat sig med den tron, att hans despotism skulle kunna
kufva andras andliga frihet; men dem emellan fanns ingen krlek, intet
moraliskt band som skulle nrmat dem till hvarandra; Lucy trodde sig
visst kunna vara sin far nyttig, men hon visste ocks, att hvilken annan
qvinlig hand som helst kunnat erstta henne. Det var ingen lnk som
frenade dessa tvenne hjertan. Lorden var ofrmgen att uppfatta denna
brist, men hos Lucy uppvckte detta en djup ledsnad; denna rle af
fngvaktare var fr henne odrglig. Med en energisk natur, van att
betrakta verlden som sitt fosterland, knde hon behof af handling;
stillastende var dd fr henne; lugn berfvade henne lugnet. Alla
naturer ro ej skapade att frst de fredliga dygder, som tnja sig med
det inflytande, deras milda handlingsstt kan stadkomma. Naturen,
Skaparens fullkomligaste verk gifver oss ett exempel hrp. r den lugna
bcken som banar sig en vg i den grnskande ngen och uti hvilken
hggen doppar sina grenar, mer eller mindre vrd vr beundran n det
brusande vattenfallet som vid det motstnd berget gr, rusar fram och
liksom hotande kastar sitt skum emot hjden, fr att sedan fortstta sin
bana tills dess ett nytt freml uppvcker dess raseri? Hvilken blomma
r sknare, den ansprkslsa frgt-mig-ej'n, den blyga violen, eller
den doftande och fagra rosen, den stolta och hgmodiga liljan, den
originella och vilda passionsblomman? Allting som r, har orsak att
vara; allt som ej r moraliskt dligt, har ett frsvar uti sig sjelf.

Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja fr
henne gifvit vika, hennes gamla vnner betraktade henne ssom deras
lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fgnas af hennes syn; men
nej, hr kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var icke de njen
hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti, som lockade
henne; stora verldens njen voro i hennes gon endast de sysslolsas
tidsfrdrif. Nej! det var menskligheten hon ville tillhra genom att
arbeta med densamma.

En afton d lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu var
det, der hon bst trifdes, hrdes buller utifrn; de betraktade
hvarandra med frvnade blickar. Det var ngonting s ovanligt att de
knappast kunde tro sina gon; den lilla fyrariga Robert, som p sin
kpphst red genom rummet, stannade tvrt och pstod att det var skan
som gick. Vi bra hr i korthet omnmna att hans tvillingssyster redan
fr tre r sedan aflidit. Men nej, det var ej ska, ty Anders intrdde
nu helt andtruten med underrttelse att en gammal fru och en ung herre
anlndt, hvilka anhllo om att f se lorden och frken Lucy. Nstan
omedelbart derp intrdde de beskande och den gamla frun presenterade
sig sjelf och sin fljeslagare p fljande stt:

-- Min bsta kusin Robert, ni knner icke igen mig och derp undrar jag
alldeles icke, och nd var jag p edert brllop. Mitt namn r Anna
Rush, kttslig kusin till Lucy, er frsta hustru, och tante till det
sta barnet hr; och gumman slt vid dessa ord Lucy i sin famn och
tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin mor! det
r alldeles underbart! -- Men jag glmmer att presentera min unge vn,
baronet Edvard Glithingham.

Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltfr trkiga
intrdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt sittande
omkring en stor brasa.

-- Hvarifrn kommer ni, min goda tante? frgade Lucy, sedan hon gifvit
sina befallningar om thet.

-- Jag? Ja, min lilla vn, det vore en lng historie att bertta! Jag
kommer frn Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i
Sussex, der jag beskt en gammal ungdomsvn, baronet Glithinghams moder;
derifrn tfljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till London. P
vgen hrde vi att ni voro hemma och beslto derfre att vika in och
helsa p eder.

-- Det var mycket vnligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty
fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare n vanligt, och
hll sina gon ofrnvndt riktade p den unge mannen, som helt ogeneradt
deltog samtalet.

-- Min ndiga frken, sade denne med instllsam artighet, om icke fru
Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig vgat
betrda detta slott.

-- Den, som min mors vn infrer i vrt hem, kan vara sker p att som
en gerna sedd gst emottagas, svarade Lucy, och jag r fvertygad om att
min far delar min mening, tillade hon ltt vidrrande den gamle, som
fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina gon ifrn den nya
gsten.

-- Mycket riktigt, svarade han, d han knde dottrens hand p sin arm
och hrde de sista orden.

Vi hafva redan tecknat Edvards portrtt uti ett af de fregende
kapitlen, och det terstr oss derfre blott att gra fru Rush's
bekantskap. Hon hrde till den klass menniskor som icke gra stora
ansprk p andras uppmrksamhet, men hvilka ro vlkomna hvarhelst de
visa sig. Man sg att hon hade varit vacker och ett drag af
utomordentlig godhet lg utbredt fver hela hennes ansigte och i hennes
gon. Det finnes ett drag fver munnen som aldrig bedrager och hvad
gonen betrffar, r det svrt att finna en bttre liknelse n den s
knda: gat r sjlens spegel. Mrs Rush hade varit en god vn till Lucys
mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i hans hemland
lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit att gra en liten
resa till sitt fdernesland. Vi hafva intet vidare att sga om hennes
person.

De ngra dagar hon mnat tillbringa p Abbey-Hall voro tillrckliga att
nrma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej hra talas
om, att hon skulle fullflja sin plan att s snart lemna slottet.
Slunda frflto ngra veckor och den gamla tanten och den unga
baroneten talade nnu icke om ngon afresa. Lord Suffridge hade fven
smningom vant sig vid sina nya gster, och d han sg huru lycklig Lucy
var att f behlla fru Rush, frenade han sina bner med hennes.

Dessa ngra veckor hade, utan att ngra vigtiga hndelser intrffat,
likvl medfrt frndring i mnga frhllanden. Den unge Edvard tycktes
ha blifvit s intagen uti Lucy, att han vid hvarje lgligt tillflle
skte fvertala fru Rush att frlnga vistelsen p slottet.

Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och att
man ltt kunde misstaga sig p hans inre vrde, och ndock knde Lucy en
instinktlik motvilja fr honom. Hon arbetade visserligen emot dessa
knslor, som hon ansg vara hgst oriktiga att hysa mot en person om
hvilken hon ej visste ngot ondt, men hon kunde dock ej fvervinna dem.
Hennes fader, som de frsta dagarne synts dystrare och svrmodigare n
frut och alltjemnt fljt Edvard med sina frfrade blickar, hade
smningom vnjt sig vid hans syn och visade sig nu vnligare emot honom
n man kunnat vnta.

Lucy, som p allt vis inom dessa gamla murar skte sprida trefnad fr
sina gster, hade nu en jemn sysselsttning, hvilken lngt ifrn att
vara den hon nskade, likvl utgjorde en nring fr hennes tankar. Hon
hade ofta lnga samtal med sin tante, hvilken frstod hennes lngtan och
strfvanden, och gerna ville utfinna en plan fr att rycka henne bort
ifrn detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams knslor voro ej en
hemlighet fr den goda frun, som redan drmde om att p detta stt f se
sin nskan uppfylld. Det hnder ofta att gamla fruar, som blott minnas
de stunder af gldje de upplefvat d de lskade och drmde om lycka,
icke anse sig bttre kunna bevisa sin krlek till en ung flicka, n
genom att ska frena henne med en ung man, som de tycka borde passa fr
henne. Men Lucy var alltfr fri och sjelfstndig uti sina sigter fr
att andras mening ltt skulle kunnat utfva ngot inflytande p henne;
dessutom fanns det ngonting uti Edvards stt som frefll henne
dunkelt, och denna skugga som alltjemt omgaf hans person, var
tillrcklig att stta Lucy p sin vakt.

Lucy fick en dag genomg en af dessa sm prfningar dem en qvinna som
icke r sentimental, ogerna frdrager, -- nemligen en krleksfrklaring
af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom hyser motvilja fr.

I nrheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva frn ldre tider.
Denna brunn var hgst egendomlig; den var byggd fver en klla, hvars
djup var omtligt, ehuru vattnet som forssade uti den var s
kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nra ytan.
Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invndigt af marmor; ngra
pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna
deremellan voro mlade uti den gamla tidens anda: knbjande gubbar,
qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten
fordomdags ansetts fr heligt. Marmorbnkar lpte lngs vggarne och
Lucy hade valt detta stlle till sin lsklingsplats, d vrmen derute
var fr stor. Det var isynnerhet ett visst slag af bcker hon tyckte om
att lsa p detta stlle. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon, stodo i
fullkomlig harmoni med detta antika tempel.

En morgon, d hon helt tidigt med Eneiden i handen gtt ut, ikldd en
ltt hvit musslins drgt och med en liten rund hatt p hufvudet, hrde
hon steg p afstnd och igenknde snart, att de voro Edvards. Hon
pskyndade sin gng fr att ej uppns af honom och trdde in uti detta
helsans tempel, som hon helt hedniskt benmnde "Minerva-salongen",
emedan hon pstod att hon alltid var frnuftigast d hon vistades der.
Hon hade knappt hunnit taga plats p en bnk och ppna sin bok, innan
drren gick upp och Edvard intrdde. Detta frefll henne ngot
besynnerligt och hon yttrade ganska bestmdt:

-- Jag tror, herr baronet, att vra tankar hafva sammantrffat, ty vi
tyckas bda tv hafva skt ensligheten uti detta Minervas tempel.

-- Om frltelse, min frken, men jag var lngt ifrn att ska ensamhet;
jag skte efter tillflle att obehindradt f tala med eder, och har nu
valt denna plats dertill.

-- Herr baron, kan jag vara er till ngon tjenst, s sg, och r det
ngonting frnuftigt, s r det visst hr jag bst knner mig
inspirerad.

Edvard nrmade sig Lucy med ngra bestmda och hftiga steg, satte
handen p hjertat och sade:

-- Frken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva! Nej, var
hellre en stund denna kllas fordna gudinna och gr det underverket att
hela ett bldande hjerta, att hugsvala en menniska som ej vill ngot
annat i lifvet n ...

-- Att f dricka friskt vatten? ... Det kan jag gifva eder, ty jag br
alltid en bgare med mig, infll Lucy skmtande.

-- Skratta ej, min frken! Jag r olycklig, ty jag vet ej om ni kommer
att frlta min djerfhet. Lucy, jag lskar er; om ni frsmr min krlek,
r jag en frlorad menniska!

-- Herr baronet, svarade Lucy med mycken kld, ni har illa valt stllet
och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen r jag bra litet
disponerad fr ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja
mig om ngot rd och jag skulle efter bsta frmga skt tjena er, men
d ni kommit fram med en krleksfrklaring, vill jag gra er den
tjensten att ska glmma den.

-- Lucy, Lucy! Jag ddar mig, om ni talar p detta stt! Ser ni d ej
huru grsligt olycklig jag r?

-- Herr baronet, fr det frsta ber jag er kalla mig Lady Suffridge, fr
det andra vet ni redan att jag hller Eneiden i handen och just nu lser
om Trojas belgring; jag befinner mig sledes i alltfr hga regioner
fr att tro p sjelfmord efter en sdan olycka. Herr baronet, ltom oss
tala frnuft! Ni knner mig sedan tre veckor och ni talar om att dda er
fr min skull. Nej, jag kan ej tro er vara s bedrfvad, ty er olycka
har ej kunnat s hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om
att dda er angr, vill jag hoppas att jag missfrsttt er.

-- Hvarfre s, min frken? Ni missfrstod mig alldeles icke. Tror ni
mig sakna mod att gra det? frgade Edvard stolt.

-- Ni kallar det mod, att dda sig, men jag kallar det feghet.

-- Feghet! Nej, icke vid min lder; ty d binder oss lifvet med s
starka trdar, att det fordras mod fr att afslita dem.

-- Den, som ej frmr lida eller beherrska sig, r feg. Jag vill ej att
ni tager detta uttryck ssom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas
frolmpande; jag har dessutom tnkt detsamma frr n i dag och vill ni
blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tnka som jag.

Edvard stod som slagen af skan; han knde sig generad, och insg att
han frlorat terrng, samt att det vore svrt att tervinna densamma,
men han tertog:

-- Frken Suffridge, ni r en stark, en hjeltemodig qvinna, derfre kan
ni ej frst svagheten. Kanske ni icke heller ngonsin har lidit och
icke kan fatta hjertats fordringar, d det funnit fremlet fr sin
lngtan.

-- Ni har kanske rtt, herr baronet. Jag har aldrig lskat ngot annat
n Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag ngon lust att
ka antalet af fremlen fr min krlek. Dock r jag hvarken oerfaren
eller fvermodig nog att tro mig sker att ej frlora mitt hjertas
frihet; men nnu r jag herre fver det, och mste bedja er, herr
baronet, att icke bygga ngra frhoppningar p dess svaghet.

-- Kunna d ej min dyrkan, mina bner beveka detta hjerta?

-- Dyrkan! bner! Kan vl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna
uppvcka medmkan, men icke krlek. Jag tnker mig att den rtta
krleken lugnt och vrdigt bemktigar sig vrt hjerta, steg fr steg
intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart lter
vinna sig, r liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande.

-- Ni r grym, frken! Ni nekar mig icke allenast er krlek, utan fven
tron p uppriktigheten utaf min.

-- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra
knslor skola frsvinna ssom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala
vidare hrom? Ni har olyckligtvis egnat mig er krlek, jag besvarar den
ej, ltom oss icke derfre blifva ovnner. Ett s nytt sr kan snart
helna. Jag ber er, tnk ej annorlunda p mig n som p en vn.

-- Jag, ej mera lska er! nej, det r omjligt! Lt mig hoppas, lt mig
uppoffra hela mitt lif fr er, lt mig i tysthet tillbedja er, och till
belning derfr begr jag blott er aktning och emellant ett vnligt
ord!

-- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar nnu engng att
jag tror p uppriktigheten af edra knslor, men betviflar deras
varaktighet; tminstone vill jag hoppas det. Men nu mste vi hem, ty
frukosttiden r snart inne. Men d hon mrkte hans frtviflade utseende
tillade hon mildare: nnu ett ord till sist. Frtviflan kan vcka
medlidande, men modet vcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af
den frra knslan, utan strfvar att uppvcka den andra. Bjud mig nu er
arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp fr att g.

Slunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte,
som illa fverensstmde med det lifliga samtal Lucy inledt fr att
frskingra det obehag upptrdet i templet framkallat. D de intrdde i
slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:

-- Huru stora frndringar kunna ej ngra minuter stadkomma! fr en
half timme sedan gick jag full af hopp ut frn denna drr, nu terkommer
jag med brustet hjerta!

Lucy stannade, och blickande honom ppet och bestmdt i gat yttrade
hon:

-- Herr baronet, vill ni som en vn qvarstanna hos oss, s vidrr icke
detta mne; endast s kan jag glmma det obehagliga uti vrt nuvarande
frhllande.

-- Jag lyder! svarade Edvard, men d Lucy fre honom gick in, var det
med en hotfull blick han fljde henne.

D Lucy intrdde i frstugan, mrkte hon med frundran, att betjeningen
ej var der som vanligt, ty det rdde alltid en strng etikett p
slottet. Hon hrde hastiga steg i trapporna och knde liksom en jernhand
klmma hennes brst; hon anade att ngonting hndt, ilade uppfr
trapporna och var i nsta gonblick inne uti salen, der fru Rush mtte
henne med en frfrad mine.

-- Hvad har hndt? frgade Lucy hftigt.

-- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat
efter lkaren.

-- Hvar finnes han?

-- I sin faders rum.




                                 VII
                            NEMESIS DIVINA


Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen
liggande p en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der
bredvid, stum, blek, orrlig, med blicken fstad p sret; mrs Johns
skte att hmma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett
ord, och med ett beundransvrdt lugn, nrmade sig Lucy barnet, sg p
sret och frenande sina anstrngningar med mrs Johns', bemdade hon sig
att f blodet att stanna. Knifven hade trffat i sidan och barnet lg
blekt och kraftlst, utan att kunna ppna gonen. Slutligen anlnde
lkaren och lyckades frbinda det blodkril som blifvit afskuret. D
fattade Lucy sin faders arm, och frde honom, utan att yttra ett ord,
till ett annat rum, der hon frmdde honom att sl sig ner i en
hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade
endast framfr sig. Pltsligt grep han med begge hnderna om sitt hufvud
och utropade med en dof, nstan graflik rst:

-- Blod! blod! p samma stlle, med samma knif! ... h Lucy! det r
ohyggligt ... Hmden hmden! ... Guds straff ...!

-- Min far, lugna er, sade Lucy, som frskrcktes fver fadrens ord och
de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet lg. Lugna er,
kanske blir det ingenting!

-- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dr, jag vet det, ty
det var p samma stt, med samma knif! -- Det r Guds straff, --
afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det r hmden -- ja, du vet det icke, men
det r hmden.

I detsamma intrdde Black och kallade Lucy till lkaren samt lofvade att
under tiden stanna inne hos lorden.

-- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.

-- Ja, ja, frken, nog knner jag till detta, det r ej s farligt, g
ni bara!

Lucy gick, och d hon kom till rummet der barnet lg, gick doktorn emot
henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:

-- Jag tror det r min skyldighet att sga er sanningen. Gud r
allsmktig; men hr kan jag intet gra; medicin verkar icke,
bloduttmningen har varit fr stark och jag befarar att blott f stunder
terst innan ddens engel bortfr detta barn.

Lucy nrmade sig den lilla Robert, knbjde vid hans sida och brjade
halfhgt bedja: Min Gud, han skall hafva det bst hos dig; jag vgar ej
bedja dig lta honom lefva, men trsta dem som blifva qvar, lt
oskuldens vlsignelse snka sig ned fver detta hus!

Vid dessa ord intrdde fru Rush och Edvard, och bjde kn vid barnets
bdd; d ppnade den dende gonen och hviskade nstan ohrbart:

-- Gode Gud, tag mig till dig! Farvl, lskade syster ... goda pappa ...
jag somnar i Jesu famn ...

Lkaren, som hll fingret p barnets puls, lyssnade nnu en stund och
vnde sig sedan till de kringstende med dessa ord:

-- Kroppen r blott stoft, sjlen r oddlig; lycklig den som dr utan
fruktan, utan att hafva knnt otrons giftiga stygn!

Lucy nrmade sig det dda barnet, tryckte en lng kyss p den redan
kallnade pannan, tog den nnu mjuka kroppen i sina armar och sade
slutande den till sitt hjerta: "Ltom oss fra honom hrifrn, ty min
far br ej skrmmas. Nu r det han som har behof af vr omsorg; denne
behfver den ej mer".

Och nu tgade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med
gamla familjeportrtter, uppfr den praktfulla marmortrappan med
frgylld ledstng, och steg in uti det rum, der fr fem r sedan detta
samma barn, som nu var ett liflst stoft, hade sett dagen och uppfyllt
sin faders hjerta med omtlig gldje. Lucy tryckte honom nnu engng uti
sin famn, och det grep henne underbart att knna sitt hjerta sl emot
ett annat, hvilket fr ngra timmar sedan klappat fullt af lif och nu --
ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar -- juvelen hade
obeflckad ntt det hgsta mlet.

Nr liket blifvit lagdt p sin bdd och ikldt den sista skruden,
nskade Lucy g in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville
p inga vilkor lta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var
henne omjligt att emotst sina gamla vnners bestmda och tillika
bedjande entrgenhet.

Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han
framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas dror. Han befann sig i
samma tillstnd som frr, och af det han sade, frstodo hans vktare att
han nskade f veta namnet p Edvards mor. Emellant tviflade de p
huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst
sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de
endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt fr
vldsamt slag.

I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var
mycket blek, men hade ej ett gonblick frlorat sin fattning; hon var
lugn, men blicken var, om man s kan sga, djupare r vanligt; rsten
hade frlorat ngot af sin klang och hennes gestalt var stelare n
annars. Allt hade tilldragit sig s hastigt, att tanken knappast
frmdde uppfatta hndelserna i deras helhet.

-- Det r frskrckligt, utbrast slutligen fru Rush.

-- Ja, svarade Lucy, men sg mig huru allt detta tilldrog sig.

-- Det hnde ju nstan midt fr vra gon! D jag kommit ned, gick jag
som vanligt fre frukosten fram och tillbaka i rummet. Nr Lord
Suffridge sedan kom in, satte vi oss bda framfr drren till balkongen,
och skterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; d
tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte
mycket snllt och vi brjade tala om ett och annat; smningom leddes
vrt samtal p baroneten, och jag berttade att han hette Glithingham
efter sin onkel, som dog barnls och lemnade sitt namn och sin
frmgenhet t den nrmaste slgtingen. Han frgade mig just er mors
namn, sir Edvard, d vi med ens hrde ett buller och ett hftigt skrik
frn Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utstrckt p
golfvet. Drren hade sttt ppen; han hade gtt in och bland Lordens
vapen tagit en knif, p hvilken han sedan mste hafva fallit, ty han
hade ett djupt sr i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog
knifven ur sret och lade honom p den soffa der han sedan dog. Blodet
strmmade ur det ppna sret, jag ropade p hjelp ... resten knner ni
sjelf. Jag mnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kra
Lucy, kan jag ej lemna dig p detta stt och jag hoppas att du ej heller
har ngonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfllen som
detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistnd, och jag
vet, att han ingenting hgre nskar n att kunna vara dig till ngon
tjenst. Icke sannt, herr baron?

-- Om frken icke frsmr den ringa nytta jag kan gra, skulle jag
skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.

-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gr oss ett nje genom att
stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom fr att pminna
honom om vilkoren derfr.

Lord Suffridges sjukdom, hvilken i brjan antagit samma hotande karakter
som ngon gng frut, upphrde efter de frsta vldsamma paroxysmerna.
Han emottog underrttelsen om sonens dd med ett utbrott af trar, som
lttade hans hjerta. De gamla tjenarne frklarade denna ovntade
vndning uti hans tillstnd ssom en fljd af Lucys vlgrande
inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstnd som hindrade honom
att flja sorgetget, hvilket till grafven ledsagade den engng s varmt
efterlngtade, nu dda sonen.

En vecka hade slunda frflutit sedan den tragiska hndelsen, d Lord
Suffridge en dag tillkallade Black:

-- Hr, min vn, brjade han, jag begr en tjenst af dig! Sk att af sir
Glithinghams eller fru Rushs betjening f reda p det namn baroneten
hade, innan han antog sin onkels titel, och sg det sedan t mig d jag
r ensam; frsk att snabbt och utan att vcka uppseende ombesrja denna
sak.

Black aflgsnade sig, och nu satt Lorden orrlig, vntande p svaret och
likvl bfvande fr detsamma. Ty ehuru han ej kunde lta bli att stirra
mot drren, darrade han hvarje gng han hrde ngon rrelse eller ngot
steg derutanfr. Nu intrdde gamle Black.

-- Vet du det? frgade Lorden. Svara! men sg icke namnet!

-- Ja, jag vet.

-- Af hvem?

-- Af fru Rushs tjenare.

-- Hr mig, Black, sg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det
derp, och gif det sedan t mig!

Black lydde, under det han emellant betraktade Lorden, liksom om han
befarat att frstndet nyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
lemnade han pappret t Lorden, som, utan att se derp, gmde det uti sin
hand.

-- G ut nu, Black; lemna mig. G, sger jag. Jag vill vara ensam. G,
skynda dig!

Nu blef Lorden ensam; nr tjenarens steg ej mera hrdes, sg han p sin
venstra hand, som hrdt sammanknuten omslt pappret, hvilket tycktes
vcka en s stor frskrckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade
lnge sin hand utan att gra en rrelse fr att ppna den.

-- Hvad innehller du? sade han slutligen. Har jag anat rtt? Denna
likhet! denna rst! -- det kan ocks vara en villa, huru mnga
fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ndock
vore s? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.

Och nu brjades en pantomim, som varit nstan ljlig, om ej det dystra
ansigtet, dessa bleka drag, och denna frskrckta blick hade gjort den
hemsk. Han ville ppna handen och s snart pappret syntes, sammanknt
han den ter hastigt och sg bort. Slutligen, d denna strid hade rckt
nog lnge, tillslt han gonen, och stllande pappret s, att det genast
skulle trffa hans blick, sg han hastigt upp.

-- Starling ... Starling, framstammade han kraftlst. Det var sledes
sannt! det var han!

Han tillslt ter gonen och satt lnge p detta stt; pltsligt steg
han upp och gick hftigt flere hvarf omkring rummet.

-- Edvard Starling ... Jane Starling! nu hmnens J p mig!

Han fortsatte sin vandring och stannade framfr en stor spegel; lnge
stod han s, betraktande sig sjelf; derp utbrast han, liksom talande
till sin egen bild:

-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
Starlings son? N, du bleknar icke? nej. Dina kinder ro dertill frut
redan alltfr bleka. Han fortfor med allt strre hftighet: -- Robert
Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du d icke att hans
son, att deras son r hr och lskar din dotter? Knner du ej blod p
dina hnder? Har du ej mer ngot samvete? r du icke mera en menniska?
r du en sten? Knner du ingen ngest? Kan ditt hjerta nnu klappa? Har
du glmt allt, -- den hemska natten, den dystra skogen? -- -- En man
gick ensam lngs alln ... natten var mrk ... du fljde honom ... han
hade rfvat din lycka, du skulle hmnas, du skulle genomborra hans
hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den
gmd. Du kastade dig fver honom, du sttte till ... blodet sprutade mot
ditt ansigte ... d ryste du; men natten var mrk ... pltsligt trdde
mnen fram ifrn ett moln och blickade p dig ifrn himlen, liksom ett
stort ga ... Du brjade springa och d du upphann din boning, trdde du
in der liksom en tjuf, fr att ej blodet mtte ses p ditt ansigte och
dina hnder. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men d den
ddes minne frfljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad;
och nu ser du p dig sjelf, p mrdaren, och du ryser icke? O Suffridge!
Suffridge! du fruktar d icke ngot? Om han med ens komme och sade till
dig: "gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"

Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer frfrad; han
sg sig frstulet omkring t alla sidor.

Det r fr mrkt hr! Jag vill ha ljus! Och nu brjade han med
feberaktig skyndsamhet upptnda ljus i kronan samt i rummets alla hrn
och vrr. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo bda hans
rum upplysta. D satte han sig ned vid sitt skrifbord, stdde sin kind
mot handen och brjade smningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand
och sedan han nra en timmas tid suttit orrlig, sg han med ens upp och
yttrade med triumferande blick:

-- Ja, han r en bra karl, han lskar Lucy, hon skall blifva hans
hustru; slunda skall mitt barn frsona mitt brott!

Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
han var mycket vnlig emot alla, och visade en srdeles vlvilja fr den
unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sllskapet skingrat sig,
terfll han i sitt svrmod; d skulle allt vara ljust, och lg ett hrn
af rummet i skugga, s skulle det belysas. Hans ntter voro oroliga, och
det var vanligen frst emot morgonen han fick smn. Han frskref sig
ifrn London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lrde sig att flja
sin herre och vaka vid hans ftter. Det trogna djuret liksom frstod den
dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lrt
sig att fatta Lordens oroliga sinne.




                                 VIII
                      TV ELEMENTER I STRID MED
                              HVARANDRA


Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade terkomma p ett
kort besk innan hon skulle antrda terfrden; och Edvard inbjds af
Lorden p det entrgnaste att gra detsamma. Vare det sagdt utan att
glla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa
begynte knna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej hrmed sga att hon hade
ledsamt; en sdan knsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva
finna nring fr utvecklingen af sina gfvor. Endast lttja, ffnga,
brist p kunskaper och bildning kunna framkalla denna knsla. Nej, det
hade hon icke, men hon hade mera tid n frr att tnka och hon brjade
derfre lngta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon
frestllde sig ondligt stor, mktig och fri. Hon skapade i
inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den
verkligen vara sdan, som hon nskade att finna den. Hrtill kommer att
hon frlorat den kra sysselsttning, hvarvid hon blifvit van, nemligen
Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket
frndrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed
skmtande och en annan stund ter dystrare n frut. Flere gnger hade
han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne
funnit en stor motvilja fr detta mne. Lucy frstod s vl att leda
samtalet in p andra mnen, att hennes far, hvars karakter fvergtt
till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt frlorade
samtalets trd och icke vgade brja en ppen strid med sin dotter, men
han trstade sig med, att hans vilja ndock slutligen skulle blifva den
segrande. Fru Rush hade yttrat sin nskan att f se Lucy hos sig i
New-York, till hvilket frslag Lorden ingenting svarat, men Lucy nrde i
tysthet hoppet att f se denna drm frverkligad. Ofta, d hon om
aftnarne tervndt till sitt rum, brjade hon i tankarne lefva sig in
uti andra sferer, andra frhllanden. Hon gick hela timmar af och an i
rummet; hennes sjl fick vingar, hennes tanke liksom genomtrngde
rymden; der, i det oknda fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
ngonting stort att utrtta. I hennes inbillning var hela luften
uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterra och stora ider, de
korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.

Der r mitt hem, tnkte hon, der finnes fr mig det frlofvade landet.
Till hvad skulle vl forntiden, historien, skalderna, de stora mnnen
hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen fr intelligensen, att
bilda en verld, till hvilken tanken skall strfva? -- Jag vet p hvad
min fader syftar -- han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen
gnger nej! Jag r icke fdd fr att tillbringa mitt lif i den stora
verldens trnga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas sjlar sakna
vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och
ogynnsamma frhllanden ftt sina vingar afklippta, m de trifvas inom
den hvardagliga prosans sfer, m de tala om qvinnans pligt att inskrnka
anvndandet af sina gfvor till den husliga trefnaden. Jag hgaktar dem;
men skall vl deras dygd falla som en frbannelse fver dem, hvilka
uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan frm strcka sin krlek
lngre utt? -- Det r mjligt att Glithingham r en bra karl, men
hurudan han n annars m vara, s r han dock smsinnt och detta r ett
fel som r ohjelpligt.

En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trdgrden; det var en
vacker eftermiddag, solen belyste parken och allerna med varma,
gldande frger; den fina sanden p gngarne tycktes liksom uppblandad
med mngfrgade dla stenar. En nktergal i den stora eken snde genom
luften en hg, vibrerande ton. En annan svarade p lngt hll, och nu
brjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor s
en stund, och menniskan teg fr att lta naturens halleluja uppstiga
till skaparens lof. En snhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes
lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hngde vid
kanten af ett blad, var liksom rdd att falla fr att icke stra
andakten. Med ens brast frtrollningen; steg hrdes nrma sig ... Posten
hade medfrt ett bref till Lorden och ett till Lucy, bda ifrn fru
Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nje hoppet
att f terse Abbey-Hall sknkte henne, och framstllde slutligen sin
nskan att f fra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy
behandlade hon samma mne, men p ett annat stt. Hon frskte att
ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstnd dertill; alldeles som
om det varit mod som fattades henne.

Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett s godt hjerta eller hyst
en mindre krlek fr allt, som tog det i ansprk, s hade hon gtt till
sitt ml utan att se sig om, utan att ett gonblick tveka, men nu
utgjorde tanken p den sorg hennes handlingsstt mjligen kunde
framkalla, den tygel, hvilken qvarhll henne p sin post. Tvifvelaktigt
r det huru lnge denna tygel skulle kunna hlla emot alla de knslor
som stredo inom henne. Hon knde sjelf, att sedan hon engng uttaga det
frsta steget, skulle hon tillhra sin egen fria natur.

-- Lucy, mitt barn, brjade Lorden, du vet nog huru kr du r fr mitt
hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den knsla jag frut
hyste fr dig. Den dag jag lrde mig frst dig, blef du allt fr mig,
du r det nnu mer nu, d jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din lder
tillhr det ju qvinnan att lemna sitt frra hem fr att bilda ett annat.
Jag vill g rakt till mlet: baron Glithingham lskar dig, jag kan ej
nska mig en bttre son och jag hoppas, (han lade en srdeles tonvigt p
dessa ord) att min dotter ej har ngonting att invnda emot sin faders
vilja.

Lucy hade hrt fadrens ord utan att en muskel rrt sig i hennes
ansigte. Hennes klara blick var fstad p honom, man sg att hon blott
afvaktade slutet, ty hennes svar var frdigt.

-- Min far, jag vill icke uppehlla mig vid det som ni frst yttrade;
erknslan klder sig illa i ord; och hvad det friga angr, s har jag
blott ett svar att gifva derp: Jag lskar icke sir Glithingham; jag kan
icke blifva hans hustru.

-- Se s, der har vi ter den sekelgamla visan: icke lska! liksom vore
detta en ndvndighet! Krleken tillhr blott det inre lifvet och
giftermlet r en konventionel, en social frga. Lagen vet ej af
krleken, och ktenskapet r en laglig institution!

Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
mest vanliga satts. En allt strre och strre frvning stod att lsas
uti Lucys gon; nu steg hon upp, stllde sig med korslagda armar framfr
honom, med ett till hlften allvarligt, till hlften skmtsamt utseende.

-- Vill ni stta mina principer p prof, min fader? eller har jag
missfrsttt er? Jag inser icke ndvndigheten fr mig att blifva gift;
jag knner nnu ingen man, fr hvilken jag ville uppoffra min frihet;
hvad ter angr den tskillnad ni gr emellan gifterml och krlek, s
vet jag, att en sdan finnes, men fr min del r jag ingen anhngare af
den skola, som vill gra dem bda oberoende af hvarandra. Ltom oss icke
mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.

Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden
steg upp, hans gon flammade; han fattade hftigt Lucys arm och gick
emot slottet med hastiga, bestmda steg; det var som om han haft mycket
skyndsamt att komma till sitt rum. Nr han intrdt och reglat drren,
frst d sg han upp till Lucy, hvilken fljt honom lugnt och utan att
hans uppfrande det ringaste frskrckt henne. Det finnes karakterer,
hvilka liksom finna sin rtta nring i striden.

-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du mste
tertaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du knner
mig nog, fr att veta hvad det betyder, nr jag sger: jag vill!

-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?

-- Mitt barn, du bedrar dig sjelf, du drmmer. Tror du d att lyckan
finnes p jorden? Nej, den har aldrig funnits annat n i bcker. Jag
vill ditt vl, jag vill srja fr din framtid, jag vill gifva dig en god
make, och du ... du vgar sga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga
akt p mina ord: du mste, du skall blifva hans hustru.

-- Min far, r d sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle nska se
mig frenad med?

-- Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du
sger, du frstr icke huru draktig du r. Lucy, efter ngra dagar
kommer han hit och d ger jag honom mitt lfte.

-- Ni fr icke gra det, ty jag samtycker icke till denna frening och
kommer aldrig att gra det.

Lorden hrde dessa ord med ett slags bfvan; han hade anat det, men
blef frst nu frvissad om, att han hade att gra med en vilja, lika
stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hrdt sitt
hufvud mellan sina bda hnder, liksom om han velat qvarhlla sitt
frstnd, frdigt att fvergifva honom. Med ens stannade han framfr sin
dotter, som helt lugn satt uti ett soffhrn och lekte med sina lockar.

-- Lucy, sade han, du r hrd; du r grym! Vill du dda din fader?

Hon sg upp med frvning.

-- Min far, jag frstr ej huru det s kan upprra er, att jag vgrar
att blifva sir Glithinghams hustru?

-- Du frstr icke, -- nej, du fr icke frst, du fr icke veta det!
nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig p sina knn derom.

Och han kastade sig ned fr henne, kysste med vildhet hennes hnder, och
omfamnade hennes knn, liksom en lskare i afskedsstunden utgjuter hela
sitt hjertas mhet i ett utbrott af omtlig krlek. Lucy slet sig ls
och, stllande sig p afstnd ifrn sin fader, sade hon:

-- Min far, ni r sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behfver skert
hvila.

-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motstter dig min
vilja. Fordrar du ngot offer af mig? sg! Vill du frst p ett r resa
till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill hr
inrtta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag fverlemnar dig
ditt mdernearf; du fr anvnda det som du vill, men sg ja, sg, att du
vill frska att frsona dig med denna tanke! Lucy, sg ja, jag ber! jag
r icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag r blott olycklig!
Om du visste Lucy, huru grymt det r att bnfalla om en sak, hvilken man
har rtt att fordra! men du r mig s kr, jag kan icke befalla dig ...
men nej, dra dig icke med ngot hopp! ... Om du icke viker fr mina
bner, s skall jag tvinga dig, var frvissad derom! Barn ro skyldiga
sina frldrar lydnad.

Han gick hftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
papper och fortfor: hr r din frmgenhet!

-- Min far, det ser nstan ut som om ni ville kpa mitt samtycke.

-- Nej, Lucy, jag hade redan frut mnat gra det; jag r rik nog, du
fr anvnda det huru du vill och dessutom behfver du det till din resa.
G nu, Lucy, g, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig -- nu, kan
jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta
rum! G, g, sger jag! Han fattade henne i axeln och frde henne till
drren, hvilken han ppnade och reglade efter henne.

S snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
hennes ridhst, och en qvart timme derp satt hon p det dla djuret,
hennes vn, hennes fljeslagare p alla hennes utflygter.

Det hr i England till qvinnans uppfostran att hon skall lra sig rida;
det r fr henne icke blott ett nje, det r ett behof.

Den, som rtt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna dla konst,
kan ibland pminna sig en promenad till hst, ssom man minnes en
vigtigare tilldragelse uti lifvet. D ryttare och hst knna hvarann, d
djuret hr till de intelligenta, kan en sdan ridt likna skaldens dikt.
Upprrda tankar lugnas, vilda knslor gifva sig luft i den berusande
farten. Betrakta det dla djuret, som knner sin betydenhet, d sadeln
hvilar p dess rygg, som biter sitt betsel -- ett tecken p dess
underdnighet fr verldens konung -- menniskan! Han str; han vntar; nu
kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den dla
gngaren vet nu huru den skall bete sig, han slr taktmessigt, jemt och
bestmdt, sina hofvar i marken, han hller det vackra hufvudet delt
upplyftadt, han spetsar sina ron, hans gon blicka lugnt omkring sig;
han str der i hela sin dla naturs fullhet. Men scenen frndras. Det
r icke nu den stolte mannen som nalkas gngaren, utan en qvinna. Hon
ordnar den lnga kjorteln, jemkar handskarne, hller behagfullt i
ridspet, medan tyglarnes ndar vackert nedfalla frn handen; en ltt
rrelse p hufvudet ... och hsten har frsttt: nu krker sig halsen
till en bge, ftterna vidrra knappast marken, en kokett rrelse med
kroppen; den hoppar p ett stlle, den ltsar vara olydig, ostyrig, fr
att gifva sin herskarinna njet att f honom tam, och nu brjar den
vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar
omkring sig, huru den emellant vnder sina gon, liksom fr att frga
om allt r som det skall vara. Men nu blir det annat af! En ltt gestalt
hvilar p dess rygg, tyglarne ha fattats med bestmdhet, ryttarinnan
klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon r
otlig; hon vill bort ... d upplyfter hsten sitt hufvud, inandas
vldsamt luften, gonen frgas i rdt, ftterna kastas hgt upp, den far
af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrn halsen; en darrning
genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej
vidrra marken, han synes ha vingar; han har icke blott frsttt sin
ryttarinnas nskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor,
blott en vill han fra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner
knappast se hvartt det br; han sklfver, han blir utom sig; men nr
slutligen den mjuka handen terhller tyglarne, hejdar det dla djuret
sitt lopp; det kan lika litet stanna tvrt, som ryttarinnan med ens kan
f sina upprrda knslor att lugnas.

Lucys ridhst, Fancy, var en snhvit gngare af dlaste blod. Frn
fdseln hvita hstar ro en sllsynthet, men detta r icke den enda
orsak hvarfre de ro efterskta, ty de hafva dessutom ngonting
alldeles egendomligt. Deras hr skiftar i silfver, och det rda hullet,
de bla drorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig hst; den knde
Lucy p rsten, den var trogen som en hund, och frstod att bja sin
natur efter sin skna herrskarinnas. I dag, d Lucy ltt hoppade p dess
rygg, efter den vnliga smekningen p den mjuka halsen, och gaf den
vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drgt, blef Fancy njd.
Den behfde icke terhlla sin lust att springa; nu gllde det att ila
framt. Ngra gonblick -- och den hade kommit frbi jerngrinden och
frdjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vgen t sidan. Hon var
srdeles upprrd, hennes sm hnder omfattade krampaktigt ridspet; hon
bar hufvudet hgt och andades tungt.

-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, s lngt du kan! Fr mig
bort, -- frihet, det r hvad jag behfver. Frstr du, Fancy? jag vill
vara fri!

Smningom blef farten mindre, hon tnkte, hennes hjerta blef lugnare.

-- Stackars du, sade hon slutligen, du r ej heller fri! Ingen
fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarfre r
du tam? Icke derfre, att du r rdd fr menniskan, utan derfre, att du
knner en kraft fver dig, och du bjer dig fr medvetandet af din
moraliska svaghet. Icke heller vill jag bja mig fr ngon annan n fr
Gud, och uppoffrar jag ngonsin min frihet i lifvet, s blir det endast
i medvetandet om en annans moraliska fverlgsenhet. Hvad felas min
fader? hvarfre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger
ngon hemlighet och denna mste jag f veta, -- men huru? I alla fall r
det bst att lugna honom.

Lucy red lnge utan att flja ngon banad vg, utan att veta hvar hon
befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhljd i poesi och
hemlighet. Med ens stannade hon tvrt; fr hennes gon lg den mest
frtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grn plan,
hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam
och emellan dem rann en klar klla. Hon hoppade ned ifrn hsten,
kastade tyglarne p dess nacke och lt den g fri. Fancy var van vid det
och hll sig alltid i nrheten, till dess han terkallades. Lucys
exalterade tillstnd var nu frbi; i stllet var hon nu stmd till
vemod. Den vackra tafla, hon med ens sg, stod i harmoni med hennes
tankar; hon nrmade sig kllan, slckte sin trst i den och kastade sig
ned p den grna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud
emot handen och skdade framfr sig. Pltsligt knde hon en rrelse i
sin nrhet; jag sger knde, ty det hnder ofta att man ingenting hr,
men instinkten sger, att man ej r ensam. Hon blickade omkring sig och
blef helt frvnad att p en trdstam ett stycke derifrn varsna en
jgare, som hll en stor vindthund vid halsbandet.




                                  IX
                    EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY


Jgaren steg upp och gick emot det stlle der Lucy satt, ty vid hans
syn hade hon upprest sig ifrn sin liggande stllning. Han gjorde en
artig bugning.

-- Frlt om jag skrmt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, d
jag ej frut tillknnagaf min nrvaro.

-- Er urskt r fverfldig, min herre, ty fr det frsta r jag icke
ltt skrmd och fr det andra hra naturens salar alla till. Hvilken
frtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats
henne och lagt sitt hufvud p hennes knn. Hans namn?

-- Fancy.

-- h? liksom min hst!

-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett s vackert djur, tertog jgaren;
den tyckes vara mycket plitlig, d ni icke behfver fastbinda den.

-- Nej, den knner mig s vl och har ej ngot emot att bra sin
herrskarinna; derfre hller den sig alltid i min nrhet. Men p ert
uttal, min herre, hr jag att ni ej r engelsman, ehuru ni med stor
ledighet talar vrt sprk ...

-- Ni har ej misstagit er; fven jag r nordbo, men ifrn ett annat
land, vida mindre frikostigt p natursknhet n detta. Jag r svensk och
nyss hit anlnd frn Finland, der min mors slgtingar lefva.

-- r det mjligt? sade Lucy, hvars gon lyste af nyfikenhet. Ni r
ifrn hga norden! ni kommer ifrn Finland? Hvad det vore roligt att f
hra ngot om dessa lnder. Jag ville gerna hvila ut en stund i denna
sommarvrme, och jag ser att Fancy ej heller har ngonting emot det.

-- Jag skall med strsta nje tillfredsstlla er nyfikenhet i detta
afseende -- och nu satte han sig p stenen och lade bssan bredvid sig.
-- Den r ej laddad, det r ingen fara, sade han.

Lucy brjade hjertligt skratta.

-- ro qvinnorna i Sverige och Finland rdda fr bssor? Jag fr min del
tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
ingenting r farligt.

-- Om ocks icke alla qvinnor hos oss ro lika modiga, s var fvertygad
om, att det bland dem finnes sdana, som ej hysa ngon fruktan, hvarken
fr den materiella eller den moraliska faran.

-- Det var ingen anmrkning, det var blott en frga. Jag knner nstan
intet om Finland och medger att jag vore hgst intresserad att f ngra
upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning befinner ni er
hr; r det frsta gngen ni besker England?

-- Nej, jag har flere gnger under min studietid varit i detta land, och
har af detsamma bibehllit ett s angenmt minne, att jag, s ofta jag
blott kan, terkommer hit.

-- Min herre, jag mste fr er frklara det som mhnda frefaller er
besynnerligt i mina frgor, liksom det stt, hvarp jag betraktat er;
men jag mste tillst min okunnighet, mina frvnda ider: jag r helt
frvnad att se, att ni liknar mina landsmn, ty jag har alltid
frestlt mig Finland som en demark.

-- Det frundrar mig icke det ringaste, ty ni r icke den frsta som
gjort denna anmrkning ock likvl r det besynnerligt huru mycket
Finland om icke liknar, s tminstone strfvar till att likna England,
ty i grunden af de bda nationernas karakter rder en stor
likstmmighet. En mngd omstndigheter ro olika, svl till fljd af
olika klimat och natur, som till fljd af sociala och politiska
frhllanden. Fr jag vara djerf nog att gra er en frga, ty vi Finnar
lska ppenhet: r ni lady Suffridge?

-- Ja, det r jag; huru kan ni veta det?

-- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vn, egaren
till Sidney-Hall, hvilken talat om er.

-- Jag ville gerna stlla samma frga till er?

-- Baron Oskar Lejonstjerna.

Nu steg Lucy upp, rckte honom sin hand och sade: -- Jag mste bege mig
hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-Halls skogar, som
grnsa hrintill, ssom stende till ert frfogande; de ro srdeles
rika p villebrd. Om ni ville gra oss njet att bertta oss ngot om
ert land, s r ni vlkommen hos oss ... Fancy! Fancy! ropade hon.

Hunden, som igenknde sitt namn, hoppade upp och satte sina bda
framtassar p hennes axlar. Den unga mannen var helt frlgen derfver,
men Lucy sade skrattande:

-- Det finnes ingenting s frledande som instinkten; den blef alls icke
frvnad fver att jag kallade den; djuren knna s vl nr man har
sympathi fr dem. -- Emellertid hade hsten stllt sig bredvid henne och
utan att emottaga baronens hand, hoppade hon ltt upp i sadeln ... En
vnlig helsning, en terupprepad inbjudning och Fancy frsvann med den
lskvrda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt vackra hufvud.

Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefr trettio rs lder. Han
hade en sttlig hllning, svart hr, stora intelligenta gon, ett hufvud
som enligt Lavaters lra vittnade om kunskaper och sjlsstyrka. Han hade
ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag och en ppen god blick;
hans hnder hade ngot som tvang en att se p dem. -- Hnderna inverka i
allmnhet mycket p det frsta intryck en menniska utfvar; deras form,
det stt hvarp de begagna och hlla i en sak, ange alltid vissa
karaktersdrag. Huru mycket sger icke ofta en handtryckning? huru gifver
icke handen, om ocks icke en vacker hand, helhet t det freml den
hller uti. Ser jag en alldeles oknd person, s ger jag akt p hans
gon, panna och hand; d har jag med detsamma inhemtat de frnmsta
dragen af hans karakter.

D Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart sg man
honom frsjunken i djupa tankar. Solens sista strlar kastade redan sitt
afskedsskimmer p trdtopparne, d han sg p sitt ur och hastigt reste
sig upp:

-- Fancy! dlig jagt, men en skn afton! icke sannt? Nu m vi skynda
hem. Hvar sak har sin tid, och nu r det icke vrdt att drmma.

Sednare p aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam p sitt rum. Hans
tankar kunde fversttas ungefr s hr: -- Den kta engelska typen, ett
Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och p samma gng
s rask, djerf och fullkomligt fri ifrn qvinnans vanliga blyghet, men
icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri. Jag tycker om dessa
karakterer; jag knner mnga, hvilka vid ett dylikt tillflle, vid
synen af en frmmande karl, skulle funnit sig hgst frlgna fver att
ha blifvit fverraskade hvilande i grset, hvilka skulle rodnat,
framstammat ngra otydliga ord och skyndat sig bort. Hon ser icke
romantisk ut, men hon tycktes vara hgst intresserad af denna ovntade
hndelse, att tillflligtvis trffa p en menniska, kommen s lngt
ifrn. Vore jag en drmmare, kunde jag i min inbillning teckna henne som
ett ideal; vore jag dessutom yngre, kunde jag tillochmed hafva trott mig
deruti se frsynens finger. Vra begge fljeslagares lika namn, vr
frtjusning fver samma stlle, allt detta kunde bli en god brjan till
en roman. Ja, jag mste dock erknna, att det kanske r lyckligt fr mig
att hafva tagit farvl af alla krleksdrmmar.

Ngra dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt frsta besk p
Abbey-Hall. Det rdde ter frid p slottet; Lucy hade lyckats lugna sin
fader utan att vidrra den mtliga frgan: den gamle var uti sitt inre
fvertygad om att Lucy skulle gifva vika fr hans vilja. Hon hade
frberedt fadren p den unga svenskens besk och han blef emottagen med
ett hjertligt vlkommen. Abbey-Halls dysterhet frhjde nnu mera Lucys
lskvrdhet och den, som sg henne i dessa dystra, antika salar bredvid
den gamle, nstan spklike Lorden, kunde ej lta bli att erfara ett
uppfriskande, nstan exalteradt intryck.

Tre veckor hade frgtt, fru Rush var ter der med den unge Glithingham,
hvilken hon nu tycktes behandla med mycket strre frsigtighet, ja nra
nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag egde rum mellan Lorden och
Edvard, brjade den sednare med Lucy antaga ett mera ogeneradt stt, som
frn hennes sida mttes med en tillbakavisande artighet. En dag, d han
efter frukosten, i allas nrvaro, yttrat ngot rrande deras gemensamma
framtid, hade hon lemnat rummet med dessa ord:

-- Herr Baron, jag nskar att tala med er i dag; efter en timme kan ni
finna mig p balkongen hrutanfr.

Det vore ondigt att tergifva detta samtal uti dess helhet; de sista
orden kunna vara tillfyllest:

-- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det stt hon hade antagit. Ni vet
mina knslor, de hafva icke frndrat sig sedan ni frsta gngen
meddelat mig edra. Ni pstr att, d min fader samtyckt till edra
planer, ni har rtt att anse mig ssom er trolofvade. Jag upprepar hvad
jag sagt er: ert handlingstt r mer n oridderligt; ensamt det kan
ingifva mig afsky fr er. Min far r sjuk, och derfre vill jag ej
framkalla ngra hftiga sinnesrrelser genom en ppen vgran; men
tvingar ni mig dertill, s mste jag vga detta ... Er hustru blir jag
aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord upp.

-- Mylady, svarade Edvard hvars lppar darrade af harm, ni r alltfr
klok fr att tro att jag som lskar er, s ltt kommer att afst ifrn
hoppet att ega er. Chancerna fr mig tyckas vara goda, fastn ni ej vill
uppfylla er fars och min nskan. fven jag har en jernvilja, en objlig
karakter och lter mig tmjas af ingen. Denne frmling ni emottagit i
ert hus synes ha frvridit hufvudet p er, men jag mnar icke lta denna
inkrktare tillegna sig min erfring.

-- Herr baron, jag anser mig icke skyldig ngon frklaring fver mina
knslor. Tyd som ni vill min afsky fr er; det r mig fullkomligt
likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen nrmare, om ni sker
dess orsak endast i er egen person.

Dagen fre detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett afskedsbesk
p slottet. Han hade ofta varit der under de sista tiderna och nu var
det med en knsla af smrta han sg sig tvungen att lemna bakom sig i
glmska de knslor han, den likgiltige mannen, som han sjelf kallade
sig, hade knnt sig bemktigad af. Lorden hade en afton d de voro
ensamma berttat honom, att Lucy var nstan frlofvad och d frst blef
det kanske honom klart hvad han nnu ej fr sig sjelf velat erknna, att
ter ett blad i hans hjerta vissnat. Han knde det med saknad, med
smrta, ty han hade just brjat en skn drm och nu var den frbi; det
var tid att resa. Oskar hade uti sina dror finskt blod, uti sitt hufvud
finskt frnuft. Jag tror mig rtt hafva uppfattat den finska karakteren
i frga om krlek, d jag antager att frst frnuftet och sedan hjertat
talar, om det frra gifvit sitt bifall. Det r visserligen den rena,
goda principen och det r en hyllning jag egnar finnarne, d jag sger
det. Det r en lycklig gfva som fven mnga andra nationer borde ga.
Lucys afsked ifrn Oskar gjorde p honom ett nnu smrtsammare intryck.
Hon hade alltid som en god vn emottagit honom, ssom en person, fr
hvilken aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall
och terhllsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var
hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de
reparationer hon ansg vara ndiga fr att, som hon sade, gra parken
mindre hemsk.

D han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy fr deras
vnskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende p honom:

-- Tack fr de angenma geografiska och historiska lektioner jag ftt af
er! Nr ni terkommer till England, hoppas jag ni ej glmmer bort detta
stlle. Likna edra landsmn er, s mste de vara mycket intressanta!

nnu ngra artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-Hall; d jerndrren
slts bakom honom, erfor han som en beklmning i hjertat; han tryckte
det med handen: -- Lappri! sade han; hon lskar denne man; jag hoppas
hon blir lycklig, hon frtjenar det vl. En engel r hon och en vacker
engel dessutom. Se s, Oskar, kom ihg din moders land! var stark, var
icke en narr!

Edvard Glithingham var p det hgsta missnjd med Lucys resa till
Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhgor, men han
lugnade sig sjelf med tanken att, d han nu gaf efter hennes nskan,
skulle hon utan tvifvel gifva efter fr hans, och han beslt att
tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade ssom
afgjord. Lucy var strlande af gldje fver att f resa till Amerika,
detta frlofvade land fr alla frihetslskare, detta eldorado fr alla
drmmare om storhet.

Fru Johns och Black, hvilka greto, d de voro ensamma, jublade ndock
fver att f se sin lskling slippa ut ur dessa trnga murar. Vi hafva
annars p lnge ingenting sagt om dem; de voro lika mma tillsammans som
frut, lika krkta af lder, och Lucy tycktes nu som alltid hra dem
litet till. Hon hade ocks fr dem bibehllit sin frra vrdnad och
krlek; de voro fr henne icke tjenare utan goda rdgifvare och vnner;
och de knde fven den svra stllning, hvaruti hon befann sig till sir
Glithingham. -- Med Guds hjelp skall allt g vl, brukade Black sga, om
vi lefva tills Mylady terkommer. Och d blandade Lucy sina trar med
deras, ty blott med dem gret hon; det hnde sllan, men det hnde
ndock.

ndtligen blef allt frdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge
var som ett barn, han hll Lucy vid kjolfllen; d hon kysst och redan
tagit afsked af honom, brjade han ter afskedsomfamningarne. Detta
gjorde hennes hjerta ondt och hon tnkte flere gnger uppoffra sin
gldje och stanna hemma, men d ville han ter att hon skulle resa.
Allting har ett slut och det r mngen gng en stor lycka. Lucy tog
plats i vagnen bredvid fru Rush, nnu ngra hjertliga kyssar t fadren
och de gamla vnnerna som hllo hvarandras hnder, emedan de annars ej
skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af.




                                  X
                      ULFVEN I ETT ANNAT FRAHUS


Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat ngra dagar t Lord Suffridge,
och sedan tervnde han till sin moder. Lady Starling var d femtio r;
hon hade ett sttligt utseende och man sg att hon hade varit
utomordentligt skn. Men sorgen hade lemnat sin prgel p dessa bleka
kinder, i dessa stora genomtrngande gon. Hon delade sin tid emellan de
fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga sysselsttningar och
lsning af andliga bcker. Till sllskap hade hon en ung flicka, med
hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och som nu var sjutton r.

Ett mera englalikt ansigte n Alice's kan man svrligen se; hon var
mindre skn n vacker, mindre vacker n frtjusande. I hela hennes
vsende lstes liksom ett poem af godhet, renhet och milda knslor. Ett
litet hufvud omstrladt af blonda lockar, en god, klar blick, en smidig
gestalt -- ja, hon var obeskriflig.

De sutto bda tv i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa spred
kring dem sitt milda sken. Alice lste och hennes milda rst klingade
som en sng. Med ens stannade hon tvrt och bda tv sgo t drren
till. Ett buller hrdes utifrn och Alice sprang ut fr att se hvad det
var.

De bda qvinnorna hade vid frsta ljud gissat rtt. Det var Edvard som
anlnde.

Den som gifvit akt p Alice hade kunnat mrka en liflig rodnad
fverhlja hennes ansigte. Frrn hon ter intrdde i rummet, fr att
gifva frklaring fver det de hade hrt, stannade hon bakom drren; man
sg att hon kmpade med en stark sinnesrrelse; men nu intrdde hon och
sade med en omrklig darrning i rsten:

-- Det r baron Glithingham, Mylady.

-- ndtligen! sade Lady Starling, d Edvard intrdde uti rummet, kysste
modrens hand och helsade Alice med en m blick, som genomtrngde
flickans hjerta.

-- Huru mr ni hr, min mor, och ni Alice? frgade han. Bra, ser jag.
Jag har lngtat att terkomma. Fru Rush bad om sin helsning; hon har
rest till Amerika.

Ungefr en half timmes tid egnades nu t de mma frgor och svar, hvilka
hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa lngta att utbyta.

-- G in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett
smleende; jag nskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom om
hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son ensamme.

-- Edvard, bertta mig hvad som r  frde, sade modern, med en rynkning
i pannan. Anna Rush har vidrrt en sak som jag vntar att f veta af
dig. r det sannt, att du friar till Lord Suffridges dotter?

-- Ja, min mor, det r ungefr sanningen eller rttare sagdt: jag tror
att det r de som fria till mig. Men den unga Lucy r verkligen rtt
st.

-- Det r mycket underligt! det vore verkligen en dets skickelse! Har
den gamle Lorden ngonsin talat om mig?

-- Jag tror vl. Knner ni honom?

-- h, sedan fordna tider d vi nnu bda voro unga. Han gjorde mig tv
gnger anbud om sin hand; frsta gngen d jag redan lskade din fader,
och andra gngen sedan jag blifvit enka.

-- Hvarfre gifte ni er icke med honom?

-- Emedan jag ej kunde frdraga honom; han var en vild, egenkr
menniska. Det fanns i hela hans vsende ngot som kom mig att rysa, d
jag sg honom, isynnerhet den sista gngen d jag, fr att undkomma
honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att fr ngon vga
uppgifva min nya vistelseort. Hurudan r han nu?

-- En gammal, sjuklig, spklik gubbe. Han kan nu blott frdragas fr sin
dotters och sina rikedomars skuld.

-- lskar dig Lucy?

-- Frmodligen, eljest skulle jag vl ej vara s frfljd af familjens
gunst. Jag r icke nog rik att fr den skull vara efterskt. Men, min
mor, tala ej med ngon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er
derom.

-- Efter du s vill, skall jag ej gra det, ehuru Alice skulle vara
hgst intresserad deraf; men det r din hemlighet.

Mera blef icke yttradt om denna sak.

Dagen derp satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trdgrden;
men hennes gon riktades alltjemt t allen till, der hon pltsligt
varsnade ngot som frmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade
synbarligen och ett uttryck af lycka fverhljde hela hennes ansigte.
Ngra sekunder frgingo slunda, steg nrmade sig och Edvard intrdde
uti berceauen.

-- Jag lngtade att sga dig huru kr du r fr mig, sade den
intrdande; -- derfre bad jag dig om ett samtal hr.

-- O Edvard, Edvard, hvad jag r lycklig; ni har d icke glmt mig, ni
lskar mig nnu. Jag var s ngslig under er frnvaro; dystra drmmar,
hemska aningar frfljde mig. Frlt mig, Edvard, ty jag ser i edra gon
att jag fr er r lika kr.

-- Min dyra Alice, huru har du ens ett gonblick kunnat misstnka mig
fr trolshet? Jag, som lefver blott genom din krlek, din mhet, du,
min lskade!

-- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som r mycket vigtig. Jag
kan ej lngre fr den goda Lady Starling frtiga vr msesidiga krlek;
jag tycker mig derigenom beg en synd och hade jag icke gifvit mitt
lfte, skulle mina knslor mnga gnger ha frrdt mig. Sg, hvarfre
denna hemlighetsfullhet? Skall man bfva fr att utsga ngot, hvari
intet ondt ligger?

-- Alice, hr mig! du knner mig tillrckligt fr att veta, att vore jag
icke af ndvndigheten tvungen att dlja mina knslor, hade jag lnge
sedan tagit dig till min maka, och begrt min moders vlsignelse. Jag
lider lika mycket som du af denna svra stllning, men jag mste
underkasta mig denna prfning. Alice, har du d s litet frtroende till
din vn, att du ej kan underkasta dig att flja hans rd, utan att
alltid befara ngonting? Tror du p min krlek?

-- Ja, Edvard, jag gr det, nr jag ser er.

-- Hvarfre d frukta?

-- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det r illa af mig att icke t
Mylady, som varit som en mor fr mig, meddela det som rr mig s nra.

-- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hr dig till, Alice, och du
behfver ej redogra fr dess inre lif fr ngon annan n fr mig.

-- r du sker, Edvard, att detta r rtt?

-- Alice, min lilla, dyra vn, d du har s litet frtroende fr mig,
trs jag knappast sga hvad jag har att meddela dig.

-- Nej, sg ut, Edvard; jag tror p dig; du r s del, du r s god,
att jag litar p dig som p ... ja, som p Gud sjelf.

-- Tack, dyra Alice! hr p mig och haf mod. Jag kommer att stanna hr
en liten tid, och sedan r jag tvungen att fretaga en lngre resa. Du
fr icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min terkomst
skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att gra dig till min
maka.

-- Fastn hvarje dag, d du r borta, r ett sekel fr mig, skall jag
tligt invnta dig, men mitt hjerta, det fljer med dig.

-- Min lskling! sade Edvard och slt den smrta flickan i sin famn,
tryckande en lng passionerad kyss p hennes vackra lppar. Alice, du r
en engel, tro p mig och allt skall nog bli bra.

Alice hade fr frsta gngen knt sig maktls att slita sig ur hans
armar; hon var s lycklig, det ljd en s herrlig sng af innerlig
hnryckning i hennes sjl. Lefva och d i hans armar, var allt hvad hon
nskade i denna stund.

Det var han som slet sig ls ur hennes armar, och skyndade in i sitt
rum.

-- Frbannadt dumt! utbrast han, nu gller det att skickligt styra sin
bt; jag mste f henne hrifrn, ty annars kunde hon blanda bort mina
kort. Frdmda flicka! som p fullt allvar lskar mig och tror p mina
lften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham
skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det r alltfr
ltt att narra flickan, det lnar knappast mdan. Lucy Suffridge r
ocks alldeles fvertygad om att jag r pinkr i henne. Jaha, fortfor
han med ett hemskt skratt; visst r jag kr uti ditt vackra slott! Tag
p dig dina stora miner, dina bestmda karl-faoner, men Lady
Suffridge-Glithingham blir du ndock, om icke p fredlig vg, s ... jag
vet nog hvad jag menar!

Han satte sig ned och skref fljande bref:

   Min Charles!

   Nu r stunden inne d jag mste stta din tillgifvenhet p prof.
   Jag befinner mig uti en f--n s svr belgenhet. Jag mste
   meddela dig hvad som hndt.

   Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en
   slgtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu
   befinner sig uti knappa omstndigheter. Flickan r mycket st
   och jag tillstr att jag varit litet kr i henne, fast n du vl
   kan frst, att jag aldrig mnat gifta mig med henne. Men nu r
   olyckan den, att hon frlskat sig i mig och pstr att jag
   lofvat taga henne till hustru. Nu r jag dock s godt som
   frlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar p frhand de mest
   rrande scener och frebrelser fver min trolshet. Du knner
   min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och d brja ter
   de ndlsa frmaningar, med hvilka min mor fvermttat mig sedan
   min barndom.

   Jag mste f Alice bort hrifrn och det r p dig jag rknar fr
   att rdda mig ur den svra stllningen. Lucy Suffridge har p ett
   r rest till Amerika och innan hennes terkomst mste allt
   detta vara undanstkadt. Flickan har en bjlig karaktr och tror
   allt hvad jag sger; detta frenklar saken betydligt.

   Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lttare n att gra en
   enlevering, vidare skulle icke behfvas. Men nu mste du, ssom
   mera van vid alla slags fventyr, gifva mig ett godt rd.

   Kan jag p ett rs tid f henne bort hrifrn, s hinner jag
   gifta mig. Sedan r saken klar. Jag kommer att vistas ngon tid
   hos min mor och hoppas att snart f svar af dig.

                                                               Din vn
                                                   Edvard Glithingham.




                                  XI
                      HVAD SOM KAN HNDA NR MAN
                               SVIMNAR


Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde alldeles
oerhrdt.

Uti det trefliga frmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham och
den unga Alice. Den sistnmnde var srdeles glad denna dag. Sedan en
lngre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade lofvat
att snart underrtta modren om deras msesidiga bjelse.

Samma dag p morgonen hade Edvard sagt t Alice, att han om aftonen
ville tala med henne om ngonting mycket vigtigt, och bad henne komma
ned uti en liten sluten veranda som lg i jemnhjd med trdgrden; det
var Alices lsklingsstlle; om sommarn var der svalt, och om vintern
hll den sig srdeles varm.

Alice afvaktade med otlighet tioslaget, d Lady Starling plgade g
till sngs.

Sedan ngra dagar hade Edvard varit s utomordentligt god och m emot
henne, dessutom hyste hon fr honom ett s obegrnsadt frtroende, att
hon ej frstod att det kunde ligga ngot ortt uti att bevilja honom
hemliga mten. Hon ansg honom ssom sitt lifs herre, och af hvem kunde
hon vl vnta mera aktning n af den, hvars hustru hon en dag skulle
blifva.

Edvard hade hela aftonen fljt henne med sina blickar, hvilka liksom
magnetiserade henne.

Baroneten var, ssom man sett, en usling, och som sdan beherrskades han
af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade utgjort
hennes bsta vapen emot honom. Hon knde intet af en storartad
sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro p Gud och en upphjd
ande, det var allt hvad hon egde till frsvar fr sin oskuld; men
hittills hade detta varit nog, fr att emotst Edvards inflytande.

Kanske var det ocks allt detta som gjorde, att p samma gng han
uppoffrade henne fr sin egennytta, beherrskades han af ett vildt raseri
vid tanken p att frlora henne.

Klockan hade slagit tio och Lady Starling lemnade rummet tfljd af
Alice, hvilken, d hon skulle taga godnatt af den goda frun, knde en
underlig sinnesrrelse bemktiga sig henne. Hvarfre? Det frstod hon
ej, och det kan blott den fatta, som emot alla frnuftets lagar ftt
erfara aningars makt.

Alice gick in uti sitt rum, men d hon skulle lemna det, vnde hon om,
tog en liten bibel som lg vid hennes sng, och satte den uti sin ficka.
Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling ingen bestmd
form; men d hon tog den, tryckte hon den hrdt till sitt hjerta liksom
om hon knt det fr svagt och haft behof af dess beskydd.

Efter en stund ilade hon ned fr den mrka trappan; hennes hjerta
klappade, hon stannade flere gnger och var nra att vnda om. Hvarfre
erfor hon just denna afton alla dessa knslor?

Kanske hade Edvards blick genomtrngt hennes vsende med en underlig
knsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne emot
det som skulle ske?

Hvem vet, om icke samvetets rst ftt makt fver henne, om hon icke hade
tervndt -- svida hon ej med ens hrt steg i sin nrhet och knt sig
omfattad af tv starka armar. En brinnande kyss tystade det utrop som
ville g fver hennes lppar; hon knde ett hjerta klappa emot sitt och
d var hon icke mera rdd, hon erfor blott en outsglig knsla af
sllhet.

-- Alice, Alice, hvad du r skn, hvad du r frtjusande! jag kunde icke
terhlla min lngtan efter dig, derfre kom jag. Alice, kom frst upp i
mitt rum; kom, jag ber dig.

Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices ra; han tog henne som ett
barn uti sina armar; han var liksom ursinnig.

-- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall kyssa
mig, ty det r synd; icke frrn vi ro gifta. Det r redan andra gngen
jag begr denna synd. Edvard, jag r rdd fr dig ... Edvard, slpp mig
... Edvard ... Dessa ord dogo p hennes lppar och nu lg hon afsvimnad
i sin lskares armar.

Han ilade med vild fart ned fr trapporna, stannade frst framfr sin
egen drr, ppnade den sakta, och lade den sanslsa flickan p en soffa.

Hade ngon dlig knsla bemktigat sig hans sjl, mste den vika fr den
englalika bild, som nu hvilade framfr honom.

I samma gonblick, knackade man p drren och p tillsgelsen att stiga
in, intrdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangmdt af en stor
och en hg kappkrage.

-- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! det har hjelpt oss; hon r
afsvimnad. Hr r kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att
frlora!

I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som
frsigtigt fattat uti henne, skyndade ut.

Edvard, som lyssnade helt darrande, hrde rullandet af ett kdon; d
sjnk han ned p samma soffa der Alice fr en stund sedan legat, och
brast ut i en konvulsivisk grt.

I allmnhet ro de mest moraliskt dliga menniskor vid vissa tillfllen
lttast underkastade sinnesrrelser. Menniskan r fdd med synd och utom
den goda instinkten som visserligen finnes hos ngra, fordras det
sjelfbeherrskning fr att kunna flja en vg, som s ofta afviker frn
den naturliga bjelsen. Den, som icke fvar sin karaktrsstyrka fr det
goda, r sina ingifvelsers slaf. -- Sinnesrrelse r ofta blott en
fattigdom p styrka; ohejdade utbrott af densamma ro alltid en brist p
sjelfbeherrskning.

Edvard befann sig nu uti ett verkligt elndigt tillstnd; han var
olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfrt sina djefvulska
planer, var nu olycklig, ty han knde med ens det som hvarje menniska
tminstone ngongng i sitt lif mste erfara -- en inre rst, som vaknar
och anklagar en sjelf.

Man kan ltt frst den villervalla som Alices frsvinnande frorsakade.
Edvard spelade sin rle frtrffligt; han ltsade ej veta af ngot och
var tillochmed den frsta att fresl efterspaningar, hvilka
naturligtvis frblefvo utan resultat.

Emellertid hade Alice anlndt till ett stlle i skogen undangmdt fr
allas gon. Det stackars barnet var uti ett frfrligt tillstnd. Resan,
som varade inemot ett dygn, var nra att taga lifvet af henne. Sittande
bredvid sin fljeslagare, som var stum vid alla hennes frgor, trodde
hon sig ibland vara ett rof fr ngon elak drm och vntade den stund d
den skulle upphra.

Det var nstan medvetsls hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat Nils,
lyftade henne ur kdonet och nstan bar henne in, ty hon kunde knappt
st p sina ftter.

Rummet, i hvilket hon nu frdes, var ett litet uselt kyffe. Hon kastade
sig p en sng och gaf luft t sina snyftningar, dem hon hittills skt
qvfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej kunna g emot
strmmen, hvilka ej ens frska det, ty de knna sina krafter vara fr
ringa dertill.

En stund hade frgtt, d en gammal gumma intrdde och med strf stmma
frgade, om hon ej ville komma in och dela deras mltid.

Alice hade icke tit p hela dygnet, men nekade dock fven nu att gra
det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:

-- Sg mig, hvarfr ha de frt mig hit? hvem har gjort det? hvarfre r
jag hr? hvad vilja de mig?

-- Tyst barn, frga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni gjort
ngonting mycket illa och r derfre hr.

-- Illa? hvad fr illa har jag gjort? och hennes trar strmmade ter.

Ngra dagar frgingo p detta stt. Alices fverspnda sinnesstmning
brjade lgga sig, och innerligt tackade hon Gud fr det hon medtagit
sin bibel, som nu var henne s kr och gaf henne s mycken trst.

Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i berring,
kunde icke frklara mera n hvad hon frst hade sagt. Utom henne fanns
uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonrs flicka, till
hvilken Alice knde sig dragen; men gumman hade frbjudit dem att tala
med hvarandra; hon sade, att den unga missen skulle lra henne sina
konster. Alice, som hade p sitt samvete blott en enda sak, och fven
detta tvifvelaktigt: att hafva lskat Edvard med s mycket frtroende,
frstod icke hvad allt detta ville sga. Det r kanske fr mycket sagdt,
att samvetet frebrdde henne hennes krlek till Edvard, men hon hade s
mycket tnkt p gummans frsta ord, att hon blott kunde upptcka ett
begnget fel, och hvilket annat kunde vl detta vara, n att hon
underkastat sig hans vilja?

Hennes fngelse var en hrd prfning fr henne, isynnerhet derfre, att
hon ej visste hvad som skulle intrffa sedan, eller huru lnge det
skulle komma att rcka. Smningom uppstod liksom ett hemligt frstnd
emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en dag lofvade
denna taga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt till fru
Starling, hvilket gumman nekat att afsnda. Vi kunna straxt sga, att
detta bref, som visserligen ankom till sin adressort, dock aldrig fll i
Lady Starlings hnder. Det hade blott till fljd, att Alice blef bevakad
med nnu strre strnghet n frr; men ndock lefde hon i hoppet, att
ngon rddning fr henne skulle finnas. Hon trodde alltid, att d Lady
Starling skulle f hennes bref, Edvard skulle ila till hennes rddning.
Icke en stund hade hennes hjerta anklagat honom att hafva haft sin hand
med i detta dd.

Hennes tro p honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hrde
till dem, fr hvilka ingen olycka kan finnas d de lska, och fr hvilka
dden r tusendefaldt lttare n frlusten af tron p den, hvilken de
gifvit sitt hjerta.

Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi redan
sgo honom upptrda i egenskap af fstman.

Han insg visst det vdliga uti hela detta fretag och s som alla
uslingar, knde han sig feg vid tanken p dess mjliga fljder. Han
underlt icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva honom
mod att pskynda hans frening med Lucy; en sak som ock ej var ngon
svrighet att f Lorden att lofva.




                                 XII
                          NEW-YORK OCH PARIS


Vi skola i korthet redogra fr Lucys resa till Amerika och hennes
vistelse i New-York. Berusningen var fullstndig, allt hvad hon sg
fvergick hennes drmmar. Med hennes karakter var det icke underligt,
att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen vl emottagen. Om
hon liknade qvinnorna der, s hade hon nnu ngot, hvari hon
fvertrffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser som de, men
icke genom yttre omstndigheter eller genom andras inflytelser, utan
genom en lngsam inverkan af studier och lsning. Hon var mera qvinlig,
mera artistisk; allt, som var sknt och sannt, fann gonblickligen ett
genljud inom henne. I detta skna land, som med s stora steg kommit
till full insigt af det rtta, insg hon de praktiska iderna om den
individuella friheten. Hittills hade dessa funnits inom henne blott
ssom principer, men nu knde hon, huru hennes vingar vxte och voro
frdiga att breda sig ut till flygt. Fru Rush omgaf henne med krlek och
med all den trefnad den sanna mheten kan uttnka. Lucys trefliga
salong, hvilken vi redan knna genom det bref vi meddelat frn en af
hennes beundrare, sg ett utvaldt sllskap samla sig omkring den
lskvrda vrdinnan. Fr att begagna ett engelskt uttryck, var det en
verklig steeplechase, som egde rum fr att bli emottagen i detta lilla
trefnadens tempel. Lucy knde sig i sin rtta sfer och den utveckling
som engng hade brjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma
ut i hela sin prakt. Men huru n ett sdant lif behagade henne, var
hennes intelligens alltfr kraftig, fr att icke behfva ngon mktigare
fda. Hon kastade sig begrligt fver allt som kunde ka hennes
kunskaper. M:r R., en af New-Yorks framstende mlare, beledsagade henne
i tafvelgallerierna och i mlares och skulptrers atelierer, och han
kunde icke nog frundra sig fver den fina smak, med hvilken hon bedmde
konstnrernas skapelser i deras stora, liksom i deras mindre detaljer.
M:r Wight var lycklig att kunna fra henne upp till de mera intressanta
frhandlingarne uti lagstiftande kammaren, och Lucy njt med berusning
af detta politiska och intellektuella lif, som omgaf henne. Flere gnger
d hon var ensam, brjade hon skratta t sina egna underliga tankar. Hon
glmde sig sjelf, sin personlighet, alla de frhllanden, som binda
menniskan lik en trl vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke,
hon sg sig i sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hgringen
borta och -- hon var ter en qvinna. Men den drm, hvari hon med den
strsta frtjusning invaggade sig, var den, att med ngra likasinnade
vnner brja ett upplysningens korstg uti det gamla Europa, s inrotadt
uti sina gamla seder, sina gamla ider, att det barnsligt upprepar
frihetens skri, utan att frst det, och ndock betraktar Columbias dla
folk som ett fverddigt barn. Hvad dessa drmmar voro skna! De hade
blixtens kraft, som genomtrnger rymden -- hvarfre skulle de ej vara
annat n drmmar! Mngen kan tycka, att uti allt detta lg en hg grad
af Don-Quixoterie, men lt vara! frtjenar Cervantes verkligen de lagrar
en efterverld sknkt honom, ty hvad gjorde han? Han frljligade en
stor, en upphjd, mktig knsla, ridderligheten, en knsla, som, o ve!
af honom blifvit till grunden afmejad. De nuvarande generationerna anse
det slafviskt att vara ridderlig, men de ha icke besinnat, att det r
vida mera slafviskt att icke vga vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna
lyckas att berfva Cervantes hans lagrar fr att frflytta dem p Don
Quixotes hufvud och vilja blott sga, att s lnge menniskan blir
tvungen att bja sitt hufvud under godtyckliga despotiska lagar, s
lnge hon icke vgar handla efter sitt samvete, utan att derfre blifva
utpekad, kan icke ens den transatlantiska kabeln frena den gamla
verlden med den nya.

Lucy var en af dessa frtrande intelligenser, som kunna omfatta allt,
intressera sig fr allt, ing i de mest praktiska detaljer och ndock
genomsvinga verlden i inbillningens drmmar ...!

Den tid, hon mnat stanna i Amerika, frgick med blixtens snabbhet; hon
lemnade detta land med frnyade krafter. D hon rest frn Abbey-Hall,
var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sannt qvinlig
tillfrsigt.

Om mina lsare nnu erinra sig de scener, som frsiggingo p ngbten
Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska kammarjungfru
Mary, s kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi hafva ngonstdes
sagt, att s snart Lucy tagit de frsta stegen p frihetens vg, en kamp
komme att uppst emellan henne och hennes fria ande, hennes fria ider;
tvifvel underkastadt vore hvem som komme att segra. Nu var fr Lucy
tanken att terkomma till Abbey-Hall mer n svr, den var omjlig; hon
knde sig ofrmgen att ter intrda inom den krets af kedjor, hvilken
hon engng hade brutit. Hennes faders vilja att gifta bort henne,
hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet, afskrckte henne ifrn hemmet.
Hon var ej rdd fr strid, men hon bfvade tillbaka fr tanken, att
denna strid mste utkmpas emot hennes fader, och isynnerhet emot en,
hvilken var s moraliskt svag. Att uppoffra hela sin framtid fr en id,
som hon ansg sakna frnuftiga skl och lefva med en menniska, som hon
ej kunde frdraga -- nej, det var dock nnu omjligare n allt annat.




                                 XIII
                          EN TERFUNNEN VN


Nu befann hon sig sedan ngon tid i Paris och der njt hon af allt, som
denna stad har att erbjuda. Paris r riktigt intressant, tycka vi,
endast fr dem, som vilja lra sig ngot och nr frhllandena gynna
tillfredsstllandet af denna smak. Kommer man dit utan att kunna
intrnga i alla detaljer af detta samhlle, som r s mngfaldigt
sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsstlld. Det blir d som
med hvarje sak till hvars djup man ej trnger.

Allting hr i verlden kan bli intressant d man r i stnd att tillegna
sig en djupare knnedom deraf. Ingen lra r torr, blott man intresserar
sig fr den. Och huru uppkommer intresset? jo, genom knnedom om den
grund, p hvilken denna lra stder sig. Huru mnga sga t. ex. icke,
att mathematik, astronomi, mineralogi, sprkkunskap etc. ro torra mnen
fr frstndet, men de hafva ortt. Hvarje menniska vill uti det,
hvarmed hon sysselstter sig, inlgga ngonting utaf sig sjelf, och sker
detta icke genom upptckter och afhandlingar hvilket r ett privilegium
fr de hgre begfvade, s sker det genom omdmen, eller tminstone
genom det arbete tanken haft att utfra, fr att kunna anse den
frvrfvade kunskapen ssom sin egen.

Huru kan man d i vra dagar begra, att qvinnan skall kunna st p den
stndpunkt, man vill se henne intaga, fr att anse henne vara frmgen
att uppfatta mera vidstrckta och svra kunskaper? Theorien felar genom
brist p helhet, praktiken har samma brist och huru kan man d frvrfva
sig en omfattande fversigt af det?

Lucy hade lyckan att kunna gra hvad henne behagade, se allt som
intresserade henne och lra sig allt som hon hade lust att veta. Vi
hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta fr
menskligheten, ssom hon i sitt skna ofrstnd, full af tro p det
goda, yttrade sig. Men hvad ville hon utrtta? till hvad mnade hon
anvnda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon skulle
hafva gifvit p dessa frgor.

Ett sdant svar kan frefalla barnsligt, men r det likvl ej; att det
endast var drmmerier, det frtjenar vrt medlidande hellre n ngon
annan knsla. Den starka viljan, energien, nskan att verka och vara
nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett ml, ngonting
bestmdt att utrtta? Men hvari lg d felet, ty det mste hafva funnits
ett ngot, som hindrade uppfyllelsen af det hela? Alla materialier
funnos i rikt mtt, men det, som saknades, var -- en uppfostran i
harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig. Kunskaper funnos
fven, ty hon hade lst mycket, knde flere sprk, hade gjort sig
frtrogen med mnga lror och ider, hvilka sknkt stadga t hennes
tankar och frstnd. Om detta icke var nog fr att fullnda hennes
karakter -- hvad var d mera egnadt derfr? Hvad? En planmessig riktning
i hennes uppfostran, en strre ordning och reda i hennes kunskaper och
ett mera praktiskt omdme om de sociala frhllandena.

Huru mnga krafter ha icke gtt frlorade genom detta fel, under det
martyrerna derfr sjelfva ro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord
vidhlla vi, trots mngen kanske kommer att finna det fverdrifvet. r
det d ej ett martyrskap att, nr man kommit till den lder d man kunde
blifva nyttig, finna att det r omjligt, att hela ens lif r frfeladt?
Man ser andra arbeta och gra sig nyttiga, man strfvar sjelf till samma
ml, men till hvad man n sker anvnda sina krafter, knnes fngens
tunga kedja fasthlla en vid den pelare, ifrn hvilken man ej kan
aflgsna sig mer n vissa, afmtta steg -- pelaren det r samhllets
ansprk p qvinnan -- kedjan, den uppfostran detta samma samhlle
bestmt fr henne.

Det jag nu sagt hade Lucy nnu ej kommit till insigt af, hon hade blott
en aning derom; erfarenheten skulle komma att gifva hennes illusioner
hrda slag. Men hon var nu nnu lycklig, hon njt af lifvet, hon drmde;
ja -- ltom oss icke missunna henne denna lycka. Huru herrligt r det ej
ibland att lefva ofvanom den kalla verkligheten. Ofta r en stund af
lycka, vore den ocks blott fostrad af inbillningen, en skatt, hvilken
under hela ens lefnad frvaras i hjertats djup.

t hvilket hll vnde Lucy vl frst sina tankar? Till den skna
konsten, fr hvilken hvarje hgsinnad menniska uti ngon vr af sin
varelse eger en strre eller mindre mhet.

Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att gra sig bekant med allt det
mrkvrdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hngaf sig fven
hr med tjusning t allt det stora och det snillrika, som fann ett s
villigt terljud uti hennes sjl. Hon gjorde sig bekant med Frankrikes
litterra frhllanden och knde sig nu vara uti den krets hon alltid
drmt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar, alla gamla
frdomsfulla ider, hon njt af lifvet i dess fullhet.

Visst tervnde hennes tankar emellant till Abbey-Hall, der hon sg sin
gamle fader frgfves vntande henne. En inre dmpad rst lt stundom
hra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och genom uppfostran
framkallade frdomar, ty nr hon rdfrgade sitt samvete, fann hon
alltid ngot giltigt skl till frsvar fr sitt handlingsstt.

En dag, d Lucy fretagit sig att bestiga Vendme-kolonnen, blef hon
fverraskad af att der p platformen igenknna sin gamla bekantskap,
baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men mrkte tillika
den illa dolda sinnesrrelse hennes ovntade syn hos honom framkallade.
Efter att hafva vexlat ngra frgor angende vistelsen i Paris,
tskildes de.

-- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glmma bort oss p
Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det r nu i Paris jag
mste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress.

-- r det lady Glithingham jag br frga efter?

-- Huru? har detta rykte fven ntt edra ron? Nej, herr baron, det r
nnu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter mnga fventyr befinner sig
ensam i Paris, liksom ni frsta gngen sg henne ensam under den stora
eken. -- Hon log hrvid ngot sklmskt emot honom och frsvann med ltta
steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig frn sin frvning.

Denne glmde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg
till sitt hem. Det var frst d han kom till det hus han bebodde, som
han afkastade det yttre lugn han hittills plagt sig. I ett nu var han
uti sitt rum, der han hftigt kastade sig i en soffa.

-- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just brjat blifva
frnuftig, d den ljufva och p samma gng plgsamma bilden ter
lifslefvande str fr mina gon! Det kan man kalla en dets skickelse.
Hvad betydde vl hennes ord, ty hennes fader talade om hennes
frlofning, ssom om ngonting fullkomligt afgjordt? -- Hade han kanske
gissat mina knslor? -- Ville han aflgsna mig? -- och af hvad skl? --
Nej, allt detta frefaller otroligt. -- Sak samma -- -- Hon skrattade t
min frga, och det bevisar att hon r fri ... Se s, gamle narr, har du
kmpat s mycket och dock ej hunnit lngre ... Det r visst intet
lysande bevis p en utomordentlig sjlsstyrka hos dig, min kre Oskar.
Studerandet af gamla manuskripter synes hafva fryngrat ditt hjerta. --
Men fr tusan! jag m vl ej glmma min middag fr det ... Men hvarfre
befinner hon sig d hr ensam?

Nu satte sig Oskar ter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade armarna i
kors och frsjnk nyo i djupa tankar. Flere gnger framtog han sin
klocka ur vestfickan, ppnade mekaniskt locket, sg medvetslst p den
och lade den tillbaka. Efter en stund steg han upp, nrmade sig kaminen,
jemkade ljusstakarne, flyttade ngra bcker p sitt skrifbord, vid
hvilket han derefter nedsatte sig och brjade skrifva. Middagen tycktes
derunder blifva glmd, ty nnu flere timmar sednare finna vi honom i
samma stllning.

Dagen derp stannade Oskar Lejonstjerna utanfr Lucys drr. Det var icke
utan en stark hjertklappning han intrdde i den trefliga salongen, der
hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid hade bebott den, hade hon
dock hunnit meddela ngonting af sin egen karakter t alla dess freml.
Uti en vas p bordet stod en artistiskt sammansatt bukett af rosor och
liljor; en vacker lithografi af Mllers Andr Chnier stod p ett
staffli och d han intrdde, hll Lucy just p att stlla den i den
frmnligaste dagern. Hon helsade honom ssom en gammal vn och en stund
derp voro de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina lsare
redan knna om Lucys karakter, kunna de ltt frst, att hon ej knde
sig det ringaste generad af det ovanliga i sin stllning.

Oskar Lejonstjerna erfor, s frisinnad han n var, en ofrklarlig knsla
som sade honom att den belgenhet, i hvilken Lucy nu befann sig, icke
var rtt passande fr en s ung, s frtjusande qvinna. Kanske var det
den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att deras rler
ombyttes; det var han som knde sig blyg, hon ter var fullkomligt fri
ifrn allt tvng. Mnnens bedmmande af den bildade qvinnan r ofta nog
skeft, kanske till en del derfr, att deras umgnge ej inskrnker sig
till dessa. Oskar var icke en exalterad menniska, ej heller hade han
frlorat sitt hjertas friskhet; han var en allvarlig rttnkande man.
Sedan sin barndom hade han lrt att beherrska sig sjelf och kanske hade
det legat ett visst fvermod i den lugna blick, hvarmed han betraktat
sin framtid. Han hade trott sig hlla sitt hjerta i sin hand och ej
velat gifva det t ngon annan n den han dmt vrdig att blifva hans
lefnads fljeslagarinna, och nu hade det blifvit taget innan han hunnit
frga sig sjelf om denna var den rtta. Kanske var det emedan hans
hjerta talat, frrn det fll honom in att rdfrga sitt frstnd.
Krleken, denna underbara konstnr, hvilken mlar de vackraste taflor
utan att det finnes en enda skugga i dem, hade i hans gon stllt Lucy
p en piedestal, der han betraktade henne med vrdnadsfull beundran. Han
lskade ej blott, han dyrkade, men ssom alla grundliga mn, var han
medveten om, att han frivilligt stllt henne p denna hjd.

Ngra veckor hade nu frflutit och Oskar, som hade mnga vnner och
bekanta i Paris, aflgsnade frn Lucy olgenheterna af hennes ensamma
stllning, utan att hon sjelf mrkte det.

Oskar var del i alla sina principer, fast uti sina fresatser och
dessutom i hg grad frbehllsam uti allt som rrde krlek; han hade
aldrig ens med det aflgsnaste ord hntydt p den knsla han nrde fr
Lucy. Ju mer han var i tillflle att lra knna henne, desto mer hade
den luftiga bild som under ett rs tid fresvfvat honom, fvergtt till
en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som fullkomligt omedvetet omgaf
henne, och hvilken egentligen blott var ett uttryck af hennes lskliga
vsende, af ett s okonstladt stt att vara, att drmmerier alldeles
icke kommo i frga. Den krlek, en nrmare bekantskap med henne ingaf,
var lika litet idealisk som den var materiel; det var en intellektuel
krlek, blandad med poesi. Hon var s snillrik och ndock s
frtjusande, att man knappt visste hvad man hellre ville: se p henne
eller hra hennes ord, men man fredrog dock alltid det sednare. Med ett
ord, Oskar brjade knna sig sjelf, sina ider, sina tankar s
infrlifvade med henne, att han var idel ra och ga nr han befann sig
i hennes nrhet, och idel beundran nr han tnkte p henne.

Men hvad skola vi sga om Lucy? Var d hennes hjerta s vl bepansradt
mot krlekens angrepp, att Oskars upphjda karakter ej kunde f det att
klappa? Var hon d s fri frn all qvinlig svaghet, att den
vrdnadsfulla beundran hon lste i hans blick ej gjorde det minsta
intryck p henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott menniska; hon
var en ovanlig qvinna, det vill sga: den manliga riktningen i hennes
karakter hade icke utplnat den enthusiastiska beundran fr det dla och
det goda, hvilken ofta efter att hafva varit blott en allmn knsla
slutar med att hnfra sig till en enda personlighet. Aldrig hade hon
nnu till sig sjelf stllt den frgan: "lskar jag honom?" och svrligen
hade hon kunnat besvara den om ngon annan framstllt den fr henne.
Kanske hade hon dock sagt: -- D man gr sig reda fr att en strng
vibrerar inom en vid skdandet af ett konstens msterverk, r vl detta
krlek? D man frtrstansfullt hjer sin blick till det som man knner
st fver sig, r detta krlek? Det intresse man hyser att kunna
uppfatta en annans ider, lyckan att hafva funnit det ideal
frverkligadt som man drmt sig, r allt detta krlek? -- d lskar jag.




                                 XIV
                      EN SVENSK JULAFTON I PARIS


Oskar vistades i Paris fr att p stllet studera de terstende minnena
af den tid, d franska revolutionen upptrdde som den frsta pskyndande
stten Europa erhll p en vg, som det sedan denna tid fortfarande
fljer och hvars ml r frihet. Han hll sedan ngra r p med
frfattandet af ett arbete, hvars syfte var att med historiska fakta
bevisa verldens framtskridande emot lsningen af det stora problemet:
erknnandet af den individuella friheten. Vi sade redan att han ej var
ngon drmmare, han var en djup tnkare; hans naturliga gfvor, hans
strfvan efter det goda inom mjlighetens grns, jemte en grundlig
uppfostran, hade utstakat den bana, lngs hvilken hans lif skulle skrida
fram.

Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsndt ett bref till sin fader, i
hvilket hon ppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina iders
riktning. Brefvet var mt, och i varma uttryck framstllde hon huru
hennes inre var upproriskt, svl emot att tervnda till Abbey-Hall,
som emot giftermlet med baroneten. P detta bref vntade hon nu ett
svar och begynnte redan blifva orolig fver att hon icke ftt det. Hon
hade nu vistats ngra mnader i den hnfrande staden och hade, tack
vare Oskar Lejonstjerna, gjort ngra hgst angenma bekantskaper. Mycket
ofta samlade sig ett litet intressant sllskap, bestende af svenskar,
engelsmn, och ngra finnar n hos den ena, n ter hos den andra af de
familjer, hvilka utgjorde en freningspunkt fr den lilla intelligenta
nordiska verld, som bildat sig inom detta stora Babylon.

Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden
att bivista en af dessa fr hjertat s kra familjefester, hvilkas
medelpunkt utgres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, s
emottagligt fr allt godt och rent, hade vid frsta anblicken af den
frenande kraft som lg uti denna sed, blifvit gripen af en
sinnesrrelse, hvilken hon icke anstrngde sig att dlja. Alla voro
hgtidligt stmda, en del pmintes genom den om hemmet, fosterlandet,
frnvarande vnner; och de, fr hvilka den ej hade samma betydelse,
erforo dock en knsla af vrme, som spred sina strlar omkring dem. Den
trefliga julgubben, fverstrdd med puder fr att pminna om hemlandets
sn, utdelade t de nrvarande ngra mer eller mindre ansprkslsa
gfvor. Ingen hade blifvit glmd och Lucy blef helt fverraskad att med
ens se sitt namn p en lng, temmeligen stor lda. Hennes hand darrade
af nyfikenhet och intresse, d hon afklippte snret, borttog omslaget
och ppnade locket p ldan. I densamma lgo de finaste lithografier af
hennes lsklingstaflor. Ldan stod p golfvet d hon ppnade den, och
det var p kn framfr den, som hon satte dess innehll i dagen. Nu
upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes gon ilade spejande omkring
till alla de frsamlade. D de fllo p Oskar, hvilken vi mste tillst,
att hennes tankar genast utmrkt som gifvaren och hvilken stod till
hlften dold af granen, derifrn han oroligt betraktade henne, blixtrade
hennes gon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. --
Tack! sade hon. -- Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke
rstens upprrda klang i detta ord! Hon tervnde derp till ldan,
upptog frsigtigt dess innehll och, brande det varsamt till ett bord,
invid hvilket Oskar nnu stod orrlig, fverlycklig frsnkt i
betraktande, vnde hon sig med ett sjlfullt leende till honom och sade:

-- Herr baron, kom, ltom oss tillsammans genomg dessa vackra bilder!
Allt vackert vinner nnu mera p att betraktas af tvenne dess beundrare!

Under hela terstoden af aftonen var Lucy nnu mera frtrollande n
vanligt. Hela hennes vsende hade ftt en tillkning af tjusningskraft.
Hon var s qvinlig, s vemodig, s omotstndligt lskvrd, att hennes
blotta syn bidrog att nnu mera frhja hela sllskapets stmning.
Oskar var icke mera hvad man kallar kr, han var hnfrd. Det frefll
honom som hade hans sjl genljudat af en herrlig, fverjordisk sng.

Alla de frsamlade beslto att sluta aftonen med en liten promenad lngs
bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en s egendomlig anblick. Lngs
trottoirerna st sm trdtlt, der hvarjehanda goda saker frsljas, och
de, hvilka kanske omkring sig frsamla de flesta kparne, ro "_les
marchands de gaufres_"[1]. D man nrmar sig dessa sistnmnda butiker,
fr man fr ngra sous en stor frtrffligt tillredd voffla, bestrdd
med fint socker, och stndigt mter man vlkldda personer, enhvar med
en sdan i handen, i hvilken de helt frnjda bita. Men denna afton
skulle ocks hafva ett slut; man fljde Lucy till hennes hem och d
Oskar bar upp julgfvan i hennes rum, rckte hon honom handen och sade:

[Fotnot 1: Voffelfrsljarne.]

-- Herr baron, tillt mig nnu engng att uttrycka den djupaste
tacksamhet fr den tanke ni fst vid denna gfva. Den blir mig mycket
kr, och ett vackert minne ifrn Paris och af vr bekantskap.

D hon rckte honom sin hand, den han vrdnadsfullt tryckte till sina
lppar, hll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes intrde
i salongen lemnat henne. Detta gonblik stod sedan ofta klart fr dem,
d de pminnte sig huru Lucy d i den ena handen hll framtidens
frhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem har ej haft
sdana erfarenheter i lifvet? Ja, det hnder ibland, att det liksom
utvljer just de lyckligaste stunder i vrt lif fr att ter rycka oss
ned till det som utgr lifvets fvervgande bestndsdel -- olyckan.

D hon blef ensam, vnde hon sig lngsamt bort ifrn drren, genom
hvilken Oskar just nu frsvunnit och vandrade flere hvarf i rummet med
handen tryckt emot pannan. Derp stannade hon framfr ngra blommor och
efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon liksom med en klagan
i sin rst:

-- Denna ros har ocks engng, full af styrka, hllit sig rak p sin
stam, men alltefter som den ppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud ned
mot jorden. r icke jag nra nog i samma belgenhet? Jag hjde stolt
mina tankar emot verldsalltets obegrnsade regioner; jag trodde mig
kunna insl en ny vg, p hvilken s mngen strandat och nu, har jag
icke dag fr dag knt min sjelfstndighet frminskas under det jag
upptagit andra ider, hvilkas tjusningskraft jag frut ej ens anat? Kan
jag d ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf? Nej, o nej! det kan
ej, det fr ej vara s! Jag har aldrig nnu knt krlekens frvillande
kraft, jag vet ej om det r just denna knsla jag erfar, jag vet blott,
att jag gerna ville likna honom!

D ljudet af dessa sista ord ndde hennes ra, verkade de liksom en
brytning i den vemodiga stmning, hvari hon befann sig, och stllande
blommorna, dem hon nnu hll uti sin hand, tillbaka p bordet, tillade
hon med lifligare rst:

-- Jag tror nstan jag hll p att bli svrmisk! Gud bevare mig frn
sdant! Oskar Lejonstjerna r blott en god allvarlig vn, hvilken
Frsynen stllt i min vg fr att hjelpa mig att reda mina ngot
frvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina
alltfr mllsa strfvanden.

I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt ansigtsspel,
att hon hade glmt det bref hon hll i handen, och nu ppnade hon det.
Lucys sinnesstmning mste ha varit srdeles fverraskande fr henne
sjelf, d hon s kunnat frbise en s vigtig hndelse som emottagandet
af det s lnge vntade brefvet. Det intrffar ibland med de mest lugna
personer, att en ovntad knsla som med ens tar fverhand hos dem,
tvingar dem att begifva sig ut p spaningar efter sig sjelfva. Och vid
denna plgsamma tankeanstrngning r allt annat, som r fremmande fr
det egentliga mlet, ett _non est_.

D Lucy, som nu terkommit till verkligheten, kastade sina blickar p
brefvet, greps hon af en hftig sinnesrrelse. Handstilen var Anders
Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon lste:

   "Hgt lskade och vrdade Lady Lucy!

   Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin kos.
   Vi frst nog huru svrt det r fr er, frken Lucy, att
   tervnda till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock
   deras lsklings-barn att ej glmma bort en gammal olycklig far,
   som ej har ngon annan n sin dotter, fr att trsta honom. Lord
   Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han
   talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och
   slutligen insjuknade han, sannolikt fvervldigad af sina egna
   plgsamma tankar. Han yrar alltemellant och d ropar han p er
   och sger att hans sjls salighet beror p er. Hvad vi kunnat
   f reda p, r att han r frskrckligt plgad af en tanke, som
   alltjemt frfljer honom och som ni skall frsona. Han fster en
   grnsls vigt vid ert samtycke till giftermlet med Sir
   Glithingham.

   Skulle vi nnu f tala till er ssom till det frra lskliga
   barnet, hvilket vra hjertan hllo s krt och som hade
   frtroende till sina gamla vnner, skulle vi sga: -- Vi frst
   den svra stllning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge
   r er fader och Gud vill att barnen, slnge det ej strider emot
   Hans bud, skola lyda sina frldrar. Om ni icke kan blifva Sir
   Glithinghams hustru, hvilket vi rtt vl kunna fatta, s visa
   tminstone er fader, att det r en stark fvertygelse, som
   hindrar er frn att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat
   vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Lt ert hjerta tala och
   strid ej emot dess rst! -- S skulle vi hafva sagt d, frken
   Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vrt fria
   sprk, utan kommer hit.

                            Edra gamla orubbliga vnner och trotjenare
                                          Anders Black -- Jenny Johns.

   Abbey-Hall den 19 December 186 . ."

D Mary en stund sednare intrdde i salongen, frskrcktes hon vid
synen af Lucys upprrda sinnesstmning, det var liksom hade den unga
starka flickan blifvit krossad; hon gret utan trar och det var blott
dofva snyftningar som frambrto ur hennes brst, hvilka gfvo tillknna
hennes sinnesrrelse. I ena handen hll hon nnu brefvet, med den andra
tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat terhlla dess vilda slag.

-- Hvad har hndt? frgade Mary med frfran, ty hon hade aldrig sett
sin matmor s uppskakad. Dessa ord terkallade Lucy till medvetande af
sig sjelf; med ett mildt leende rckte hon handen t Mary, liksom hade
hon knt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.

-- Nu vet jag hvad det vill sga, att lida, sade hon, nu frstr jag
hvad ordet "olycka" betyder.

Hon nekade att uppfylla Marys bn att lgga sig och sedan hon skickat
denna till hvila, kmpade hon nnu lnge en strid med sig sjelf. Med ens
gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas
portrtt, betraktade det lnge och fattande ett raskt beslut, skref hon
fljande rader:

   "Herr baron! Jag befinner mig i en belgenhet d ett godt rd r
   ovrderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?

                                                      Lady Suffridge".

Sedan Lucy frseglat denna biljett, knde hon sig mycket lugnare och
gick nu att ska hvila efter att frst hafva vckt Mary och tillsagt
henne att p morgonen afsnda brefvet.




                                  XV
                    EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER


D Lucy vaknade, knde hon sig en stund orolig, icke fr att hon inom
sig skulle ogillat sin handling, utan derfre, att hon ej visste huru
Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och skte
tervinna jemnvigten i sjlen; hon hade fullkomligt lyckats hri, d
Lejonstjerna intrdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han
genom rummet och nr hon rckte honom handen till helsning, kunde han
knappt uti denna lugna, vrdiga qvinna igenknna den vemodiga och
hjertliga varelse han dagen frut hade sett.

-- Herr baron, har ni frvnats fver mitt bref, s kom ihg, att det
icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga strten. Ni har flere
gnger frskrat mig om er vnskap och nu frgar jag er ppet, vill ni
gifva mig ett godt rd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni
bedmt mig -- kanske mycket strngt och jag erknner, att ni haft orsak
dertill. Ni knner ej de frhllanden i hvilka jag befinner mig, allt
hvad ni vet, r att den dag, d jag fr er redogjorde om min uppfattning
om friheten och ni frgade till hvilket ml jag strfvade, jag ej
frmdde svara er annat, n: till frihet! Det var af er jag hrde de
frsta ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett ml, till
hvilket hon br strfva och att vr lycka mycket beror deraf, om vi valt
den rtta vgen, och att det r genom uppfyllandet af vra pligter som
vi skrast kunna n densamma.

-- Lady Suffridge, d jag frskrade er om min tillgifvenhet, var det i
hopp att ni ngongng skulle taga den i ansprk och stta mig i
tillflle att bevisa dess djup. Jag har ej bedmt er illa, det vete Gud!
och ehuru det i edra ider funnits ett och annat som jag ej kunnat
uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det r visst
sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva s stark, huru ni
kunnat uppn en s hg grad af sjelfbeherrskning, d ni blott hade en
dunkel aning om de strfvanden ni ville egna ert lif t. Men ni sade mig
engng: qvinnans uppfostran r grundad p framtiden, hon uppfostras ej
s att hon skulle kunna flja en viss riktning, hon mste afvakta, att
den stllning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka
banan fr henne. Ni sade, att en underlig dets skickelse hade kommit er
att frfela ert lif, emedan ni lrt fr mycket fr att ej syfta hgt,
fr litet ter fr att ltt kunna finna ett ml fr ert lif! Sedan jag
hrt denna frklaring, blef er karakter tydlig fr mig. Lucy Suffridge,
jag hgaktar, beundrar och vrderar er fr mycket fr att ngonsin kunna
bedmma er ofrdelaktigt.

-- Ni skulle ha rtt att gifva mig frebrelser herr baron, ty jag vet
sjelf huru barnslig jag r; men tro fr all del icke att det r lust
till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere frsk i olika
riktningar, men det som omger mig r nnu s nytt, s fullt af intresse
fr mig, att jag icke kunnat lugna mig tillrckligt fr att flja edra
frmaningar och vlja mig en bestmd verkningskrets. Dessutom har jag
knappast haft ngon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag
allvarligt och oterkalleligt betrder den vg, hvars svrigheter jag
nnu hvarken frmr att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att
bekmpa. Ni knner icke, ni, som r en man, hvad det vill sga att hela
sin ungdom igenom ha trstat, utan att dock f en droppe frn den
efterlngtade kllan. Den dag, d man ndtligen nrmar sina lppar
dertill, liknar man en person, som efter en lngvarig sjukdom ser ett
bord dignande af fverfld. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men
lt mig nu begra ert rd.

-- Var frskrad om, att jag skall rda er s godt jag kan.

-- Tack, herr baron! D jag vnder mig till er, s sker det emedan jag
knner mig ofrmgen att sjelf och ensam lsa de gtor, som framstlla
sig fr mig. Det hnder mig kanske fr frsta gngen att jag ndgas
anlita en annans omdme. Jag har varit fvermodig och jag straffas nu
derfr, ty jag knner mig ur stnd att sjelf se klart i det som rr mig.

Lucy, som hade tagit plats i ett soffhrn, fattade nu uti en blyerzpenna
och i ett nu var den afbruten. Det var icke en knsla af hftighet, som
ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmktig
kraft. Det var liksom hade hon genom denna rrelse aflgsnat resten af
den tvekan hon nnu hyste; eller mhnda ville hon genom detta utbrott
dmpa den alltfr starka rst, som talade i hennes inre. Under samtalets
gng hnde det ibland, att hennes gon under lnga stunder irrade utan
ett bestmdt ml, men undvikande att mta Oskars; en annan gng ter var
hennes klara blick lugnt fstad p hans d hon talade, liksom skte hon
i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester ltt
kunna tergifvas; det finnes ter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar
stndigt terspeglas i deras anleten; gonens vexlande skiftning,
hufvudets rrelser, lpparnes uttryckfulla krkning, hndernas lifliga
sprk, allt detta r fr beskrifvaren nstan omjligt att terge, han
mste lita p lsarens frmga att frestlla sig den talande, hvars
sjlfulla pantomim frstrker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan
hon hunnit aflgga det allvarsamma utseende hon hade i brjan af sitt
samtal med Oskar, blef hon ter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad,
strende omkring sig pikanta och frtjusande infall.

-- Lt mig veta hvarom frga r, yttrade Oskar, mhnda kunna vi med
frenade krafter frm dessa frvirrade tankar att komma till klarhet.

-- Nej, vnta, vnta! Ni skall f veta allt! Men frst mste jag f gra
er ngra frgor. Sg mig, hvilken betydelse fster ni vid ordet
skyldighet? Huru vidstrckt r den mening ni ger detta ord? frgade
Lucy.

Oskar syntes en stund betnka sig.

-- Det r en ganska svr frga, min frken, och jag vet ej om jag blir i
stnd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet r? Jo, det r
denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till fljd af vrt eget
beslut eller genom omstndigheterna stller sig som en grns fr vr
handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit
missfrstdt. Man kan tnka sig skyldigheter som bjuda oss att gra
ngot och andra, som bjuda oss att underlta ngot. Dessutom ha vi
skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.

-- Ja, jag frstr det, sade Lucy, men huru skall man igenknna sina
skyldigheter, det r det svra? Nu, till exempel mste jag handla. En
rst manar mig att tervnda till min fader, emedan han behfver mig,
emedan han r min fader. En annan hviskar ter till mig: -- Du r
menniska, satt p jorden fr att begagna de gfvor du ftt, s
obetydliga de n m vara; du fr ej frspilla ditt lif i overksamhet, du
fr icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. D du kan vara
nyttig t flere, br du fredraga det, framfr att vara nyttig t en.
Sg, herr baron, frstr ni detta?

-- Ja, men skall jag vara uppriktig, s mste jag sga, att jag anser
detta rsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgras, det
finnes en moral, som ej heller kan frsvinna. Det, som r, mste
fredragas framfr det, som kan blifva. Den skyldighet, som r utstakad
fr er af naturen, fr ej frbises fr den ni nnu drmmer om att skapa
er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni vl hr? P hvilket verk
arbetar ni?

-- Jag kan ej svara annat n det jag sagt frut: jag mste blifva
frtrogen med mensklighetens lif och ider fr att engng blifva nyttig
fr mina medmenniskor.

-- Min frken, ni tyckes engng gilla de inkast jag gjorde, till fljd
af ett nstan dylikt samtal.

-- Ja, ni pstod att den, som antingen har flere ml fr sig eller ett
dunkelt, sllan kan vara sker p att ej rka in p en omvg, hvilken
han ej tagit med i berkningen.

-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, d jag ansg qvinnan
icke ga rttighet att vlja en vg utom den familje-krets, hvilken
nstan alltid omger henne. Jag sg i henne endast dottern, makan eller
modern. Jag ansg henne ej behfva andra grundsatser n dem, hvilka
erfordras fr att fylla dessa kall. Jag frbisg den vigtiga frgan, att
det utan harmoni ej finnes ngon helhet, att brist p utveckling hos den
tnkande menniskan ofta kan frorsaka ofrmga att strngt flja vissa
gifna principer. Sedan dess har jag lrt mig frst, att det frsta
vilkoret fr att qvinnan skall kunna handla rtt, r det, att hon har
fasta fvertygelser, och fvertygelsen r ett verk af tankens harmoniska
utveckling.

-- Herr baron, jag mste sga er hvad det r som frer mig till alla
dessa frgor. Jag har aldrig fr er omnmnt, att, d jag terkom frn
Amerika, jag i stllet fr att tervnda till min fader, direkte kom
hit. Jag kunde ej lngre lefva inom de murar, som ej blott hllo min
person fngslad, utan fven alla mina sjlsfrmgenheter. Det var en
lngsam dd och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom
gagna ngon menniska. Frstr ni det?

-- Allt fr vl, min frken; ty jag anade mycket af allt detta d jag
beskte er p Abbey-Hall. Men d uppstod en tanke inom mig, en tanke som
jag nu vill klda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda
menniska, som skulle behft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk,
intet fader- eller moderlst barn, ingen af sina frldrar vanvrdad
varelse, som behfde er fr att blifva trstad, hjelpt, eller
undervisad? Sg, hade ni ej kunnat lifva ert dda lif genom att sprida
ngot af dess innehll fver dem? Jag sger icke, att ni, om ni gt full
frihet att vlja, kunnat tillfredsstlla er sjls och er intelligens
behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltfr lifligt, modigt och
vidstrckt strfvande fr att fot fr fot, nej linie fr linie flja en
vg, hvilken visserligen tar i ansprk ett hjerta, s varmt som ert, men
som fven fordrar mera lugn, mera tlamod, ja mera ihrdighet. Men denna
verksamhet hade dock varit tminstone ngot. Frlt, frken Lucy, jag r
kanske fr uppriktig, men ni ville ju hra en vn, och en sdans
skyldighet r att vara sann. Dessutom beundrar jag er fr mycket -- och
vid dessa ord blef hans rst osker -- fr att jag skulle behfva frukta
att ppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar.

-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat fr sig sjelf, denna
knsla vore jag aldrig vrd att ingifva, vnskap, tillgifvenhet kanske;
ngot annat -- nej, dertill r jag alltfr lngt ifrn fullkomlighet. --
Jag r dmd att alltid vara en orolig sjl, som vill flyga hgre n
vingarne bra!

-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej
skte draga tillbaka, tala ej s! Nr man p sin lott ftt s mycket som
ni, s fr man ej se lifvet frn en s dyster sida. Frken Lucy, fven
jag har varit en orolig sjl, jag har aldrig trott mig kunna finna den,
som kunde vcka min beundran, rra de strngar, hvilka legat liksom
afsomnade i mitt brst, men nu sger jag: -- ni r en qvinna, hvars like
jag aldrig sett!

Under hela det sista yttrandet hade Lucy fljt Oskar med gonen; hon var
som frstenad, hon terhll sin andedrgt, hon insp med ett slags
hnfrelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg
hon hftigt upp frn soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det
bref hon dagen frut emottagit och rckte det t honom.

-- Ls, jag ber er och sg mig sedan hvad jag br gra! och nu gick hon
bort till fnstret, tryckte hrdt sitt ansigte emot rutan, gick derp i
sitt inre rum, fr att osedd bekmpa sin hftiga sinnesrrelse samt
tervnde derefter med lugna steg till Oskar.




                                 XVI
                          EN SVR SKYLDIGHET


Men hvad frehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprrda knslor?
Frgen p hans kinder hade flere gnger fvergtt ifrn en hg rodnad
till ddlig blekhet. Sedan han lst brefvet, stdde han sin armbge emot
bordshrnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslt sina gon.
Man sg, genom den mask han hade plagt sig, en frfrlig kamp i hans
inre. D han hrde Lucys steg nrma sig, bfvade han till, men han
tervann snart makt fver sig sjelf, steg upp och terlemnade brefvet
med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han sg ut som om han
blifvit frvandlad till en bild af sten.

En lngre tystnad rdde och man sg att bda ville tala, utan att orden
kommo fver deras lppar. Det gifves sdana stunder i lifvet d man med
ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltfr betydelselsa
fr situationen; sprket frefaller fremmande och oegentligt. Slutligen
afbrt dock Oskar denna tystnad.

-- Jag har lst brefvet och r af samma mening som frut. Ni mste
tervnda till er sjuke fader.

-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en frrdisk
liflighet. Blifva hustru t en man, som jag ej kan hgakta, ej ens
frdraga, en man, som lskar blott min frmgenhet, som endast
efterstrfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? r det mjligt?
Nej, nej, aldrig!

-- I den saken kan jag ej rda er, sade Oskar med anstrngning. Att dma
af brefvets innehll, synes som om er fader hade vigtiga skl att nska
denna frening. Kanske ni lttare kan besluta er, sedan ni inhemtat
dessa. Det r allt hvad en uppriktig vn kan sga er.

Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta
rum, i hvilket han knde sig qvfvas. Han kunde ej lngre beherrska sig
och nrmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan
slppa den:

-- Jag nskar er mod att handla rtt, jag ville gra mycket fr att
kunna rdda er ur denna svra belgenhet; men det str utom min frmga.
En sak blott anhller jag om, ifall det icke synes er fr djerft, lofva
mig vid minnet af den vnskap ni bevisat mig att underrtta mig om ert
gifterml kommer att ega rum, eller lt mig veta om sakerna tagit en
annan vndning!

-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farvl! tack fr allt!
Helsa vra gemensamma vnner ifrn mig; jag har ej mod att taga afsked
af dem.

-- O, nu -- om det vore mjligt, skulle jag hgakta er nnu mera n
frut! och huru kall jag n m synas, s kommer dock mitt hjerta att
flja er.

Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till drren, bugade sig nnu
engng och lemnade henne.

D han var borta, stod Lucy nnu en lng stund med gonen fstade p
drren; hon hrde honom plgga sina fverplagg, ppna den yttre drren
och -- nu var han borta. P lnge kunde hon ej frm sig, att gra en
rrelse; det var liksom hade hon velat frbli vid detta intryck, och
aldrig gra ett steg mera i lifvet.

Slutligen brast hon ut i grt, men dessa trar voro vlgrande, sdana
som hon bra sllan hade fllt. Det finnes trar, hvilka komma direkte
frn ett hjerta som knner sig s vekt, s krossadt, att det ej kan
utgjuta sig p annat stt. Men hon stod orrlig, hon gjorde intet fr
att hindra detta utbrott af sina knslor, och frst sedan denna paroxysm
af knslighet lugnat sig, vnde hon sig bort ifrn drren och gick till
soffan.

-- Mary! ropade hon; och nr denna intrdde, sade hon: -- om ngon
kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in vra saker och begr vra
rkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarfr str du liksom
slagen af skan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag mste till honom.
Sg ingenting, min vn, frtag mig icke mitt mod! Jag ber dig gra hvad
du kan fr att allt m vara frdigt i god tid! Lita icke p mig, Mary,
-- jag r trtt, jag mr ej vl.

Och det var sannt; hon var s litet van vid starka sinnesrrelser, att
hon var alldeles uppskakad. Flere timmar frgingo och Lucy hade icke
lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi
undantaga hennes kra lithografier; dem fick ingen annan rra; och det
var icke utan en stark sinnesrrelse hon vidrrde hvarochen af dessa
kra minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som fregick inom hennes
sjl. Det r bttre att lemna henne i den ensamhet hon sker. Vi kunde
eljest mhnda f se henne, den starka sjlen, krossad under sorgens,
under krlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan ro ofta
frfrliga strider! Hvem kan vl pst, s stark han n m vara, att
viljan aldrig ftt gifva vika? Och det var d icke alltid derfre, att
det var omjligt fr den att segra, utan derfre, att motstndaren var
s kraftls, s bldande, s pinad, att en lngre fortsatt strid skulle
varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida n
lngre fortfara att kmpa?

Kan vl det hgre vsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och
ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, s full af
frestelser, flla domen fver ett hjerta som lskat fr mycket? M
orttvisa gerningar varda frdmda; m den syndiga krleken, som ej vet
att upprtthlla menniskans vrdighet, tusenfaldt varda frdmd, men rr
ej vid den sanna krleken, den r helig, den r stor! Tvenne hjertan,
som genom denna trollmakt lefva i krlek fr hvarandra; ett hjerta, som
i den stora menskligheten slutligen funnit sin vn, sin like, den, fr
hvilken det vill lefva och d, -- o, rr ej vid en sdan krlek med
frtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle d menniskan gra
det? M hafvet tskilja dem, m alla lagens och samhllets fordringar
kasta sten p denna krlek, den frblir ndock stor, den frblir ndock
helig! De, hvilka ej vilja tro p den rena krleken, veta ej hvad detta
ord betyder. Att veta det man r allt fr den, som r allt fr en, att
veta, att d blickarna mtas, r tanken frenad; att veta, det den enas
trar, sorger, gldje och sllhet finna ett terljud uti den andras
hjerta, att en handtryckning, ett ord, som fr alla andra r ofattligt,
blott r klart fr tv, r icke det ljuft, sknt, herrligt? Hafva
cheruberna ett annat stt att tolka sina knslor fr hvarandra? Skulle
englarne ha ngot emot det? O nej, det tror jag icke -- icke ens Gud!

Jag undrar fver, att menniskorna aldrig hittat p ett annat ord n
krlek, fr att skilja den vanliga jordiska krleken ifrn den upphjda,
som visserligen r sllsynt, men hvilken dock finnes.

Jag ville ej gifva detta vanliga namn t de knslor, hvilka den qvinna
hyser, hvilken under ratal troget bevarar minnet af en lskare, en
make, fjerran skiljd frn henne; t den, som under lnga r ombildar sin
karakter och frsker omskapa sig fr att blifva vrd det hjerta hon
nskar ega; t den, hvilken utaf hela sin sjl lskar en, hvilken ej
besvarar denna mhet; eller slutligen t den, som uti sitt hjerta br
hgkomsten af en krlek, hvilken hon genom tvng blifvit ndsakad att
vara otrogen. Det r ej mera en jordisk krlek, som s kan hngifva sig.
Det r gudomlighetsgnistan inom menniskan. Dm derfre ej den rena
krleken!




                                 XVII
                        EN LITEN TALANDE KORG


Men tervndom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam fr det vi
ej varit vittnen till hennes strider. Det mste vara en den
frfrligaste knsla att erfara sin egen svaghet, d man frtrstat p
sin styrka.

Andra dagen var Lucy i ordning fr afresan och tog plats uti en vaggon.
Hon hoppades nnu engng terse Oskar, men nu terstod endast ngra
minuter och hon frlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till
vagnsdrren och lemnade henne en liten frtjusande blomsterkorg.

-- En herre bad mig lemna detta t Lady Suffridge, sade han.

-- Huru visste du, att jag var den personen?

-- Han stod bakom glasdrren och visade mig er.

-- Finns han der nnu?

-- Nej, han gick bort sedan han frvissat sig om, att jag ej skulle
misstaga mig.

Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt frnjd emottog.

-- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla
blinda mor blir nog lycklig derfver; och sedan s kper jag mig ngra
cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin vg.

Lucy hade fven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sndt
henne detta afsked. Blommorna lgo i korgen i en viss artistisk ordning,
som var alldeles olik det vanliga sttet att lgga dem tillsammans;
dessutom voro de p ett egendomligt stt valda och en del voro sllsynta
fr denna rstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de
blifvit slunda sammanfrda.

Men en hvissling hrdes och tget satte sig i rrelse. Lucy kastade en
lng, innerlig blick t den stad, som inneslt hennes kraste vn. Hon
tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu
fullkomligt ofrmgen att knna ngot. Men snart brjade hennes gon
ter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros,
och rosen r ju symbolen af vnskap, tillgifvenhet; bredvid den lgo uti
en liten knippa ngra nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia,
hoppet, hvilade frnjd uti ett hrn, stdjande sig emot en balsamin,
hvilket vill sga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lgo om
hvarandra ngra grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrn, som
talar om en lycklig, frfluten tid.

-- Han frskrar mig nnu engng om sin trogna vnskap; han hoppas, att
jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i gr, skulle jag ej vga
tnka p den beundran, hvilken ngra af dessa blommor tala om, liksom
fr att pminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! r frfluten.




                                XVIII
                            HON HAR LOFVAT


Uti den allt lika upplysta sngkammaren p Abbey-Hall, finna vi lord
Suffridge hvilande p sin sng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard
Glithingham. Ngra ord ro ndvndiga fr att frklara orsaken, hvarfre
vi just p denna dag tertaga berttelsens trd. Sex mnader hafva
frflutit sedan Lucy ter trdde in i sitt dystra fngelse. Det var med
ett beklmdt hjerta hon emotsg sin framtid, men d hon greps af alltfr
upproriska knslor, behfde hon endast i minnet terg till det sista
samtal hon haft med Oskar, fr att ter knna sig lugnare.

Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart ngot
terstlld. Man mrkte likvl, att han smningom blifvit allt svagare
och att sjukdomsanfallen, om ocks ej s hftiga som frut, dock oftare
terkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi knna, beslt att gifta
sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna
tanke och endast uppehlla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan.
Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svrt slag fr honom och
hennes terkomst en desto strre gldje, ty han hade fruktat att ej mera
f terse henne. Han frstod rtt vl, att det var motviljan fr det
gifterml han ville frm henne till, som skrmt henne bort ifrn
hemmet, men att ter fvergifva denna tanke, det var fr honom omjligt.
Han nskade frsona sitt brott genom att frena sin enda dotter med
sonen till den frr s hatade Starling.

D lord Suffridge ngra dagar efter Lucys terkomst talade med henne om
brlloppet, svarade hon, att det nnu var en fullkomligt oafgjord sak
och att hon knde sig ur stnd att ing en s afskrckande frening.
Lorden blef utom sig och blott fr att lugna honom, bad Lucy, att han
skulle lta denna frga nnu ngra mnader hvila, hvartill den gamle
samtyckte.

Edvard hade ngra gnger beskt Abbey-Hall och derunder visat mycken
otlighet att pskynda sakens gng. Han var orolig fver Alices
bortfrande och trodde sig kunna finna ro, frst nr allt var
oterkalleligen afgjordt.

Samma dag vi terfinna Lucy och Edvard vid lordens sng, var denne ter
smre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig
och bfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och brjade med osker
stmma:

-- Mitt barn, du har lnge nog ltit mig vnta p ditt svar och du kan
ej tro huru mycket du derigenom plgat mig. Nu vill jag hafva det
bestmdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag fr att frena
edra hnder, och fr att gifva er min faderliga vlsignelse. Kom,
Edvard!

-- Nej, nej, nej, min far, det r omjligt, utbrast Lucy, frskrckt
fver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin
hand ur sin faders. -- Det r omjligt! o, min far, jag ber dig, var
icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bn! Fader, jag ber, jag
bnfaller, att du mtte afst frn denna tanke! Jag kan ej samtycka, --
ack, gr mig icke s grnslst olycklig!

Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sngen med vildt
uppsprrade gon.

-- Du m bedja mig s mycket du vill; jag frblir dock obeveklig. Du
skall, du mste gifta dig med Edvard; han lskar dig och jag vill det.

-- Herr baron, sade Edvard med instllsam rst, d jag ser den motvilja,
frken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes knslor.

-- Edvard! ocks du? Men var ej rdd, det r blott en nyck af Lucy; hon
vill nog blifva din hustru; du skall f se att hon samtycker!

-- Omjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen lnge de knslor
jag hyser fr honom.

-- Lucy, tertog fadren med hftighet, nog med detta! Nr jag sger, att
jag vill, anstr dig blott att lyda. Gifven mig edra hnder, att jag m
trolofva er med hvarandra.

-- Fader, fader! hvarfre nskar du detta s entrget? hvarfre vill du
uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du
kommer skert en dag att ngra dig!

-- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ngra det! Hr
mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflgsna dig p en stund; jag vill
tala med Lucy och du skall f se, att hon sedan frivilligt samtycker!

Baroneten aflgsnade sig med en misstrogen blick. Han brjade nu i sin
ordning bfva. Det, som fregick omkring honom, frefll honom s
besynnerligt, att han begynte befara, att ngon olycka kunde dlja sig
derunder. Men det var ej lngre tid att stadna, saken hade redan gtt
alltfr lngt och han hade dessutom inga bestmda skl fr sin oro.

Nr far och dotter blifvit ensamma, sg lorden frstulet omkring sig,
fattade Lucys hand och bad henne stta sig p sngkanten nra till
honom.

-- O, Lucy, det r ngonting frfrligt, som du tvingar mig att meddela!
Det r rysligt! S hr d ... det r mycket lnge sedan ... just denna
samma dag ... det var ocks om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det r
omjligt; jag kan ej sga dig det! jag kan det ej! Nej, du br blott
veta, att jag str i en stor skuld till Glithingham! Jag knner p mig,
att jag ej skall lefva lnge mera ... vill du vl, att min sjl, fr din
skull, fr din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan frsona
mig med Gud, du och ingen annan. Denna frsoning kan ej kpas genom
ngot annat n genom din frening med Glithingham.

-- Ack, min far, r det blott icke ett foster af er upprrda inbillning?
Huru kunde min olycka frsona er med Gud? Det mste ges ett bttre stt
att godtgra hvad ni brutit.

-- Nej, och tusen gnger nej! Det r dig Frsynen utvalt dertill. Om du
ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill
du det?

-- Min far, ni bedrar er! Det r icke jag, utan edra egna knslor, som
kunna rdda er. ngern r det enda, som kan frlsa er ifrn de qval,
hvilka nu frflja er.

-- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvr dig,
mitt barn, sknk mig det lif, som jag frst sknkt t dig! I din mors
namn, i namnet af den krlek du mste hysa fr din fader, i namnet af
Gud, som jag ej vgar se eller knna innan mitt brott r frsonadt, ber
jag dig att bnhra mig! Hr du, fortfor han derefter hviskande, jag
skall dda mig, om du ej samtycker, det svr jag heligt! och han
framdrog hrvid en knif ur en bordslda invid sngen. -- Det r just
denna knif ... detta stl skall nnu engng dricka blod om du icke
lofvar! -- Han hjde med detsamma handen liksom fr att stta knifven i
sitt hjerta.

Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon
mordvapnet till rummets andra nda, i det hon utropade:

-- Jag lofvar! jag lofvar!

Vid dessa ord sgs lorden en stund terhlla sin andedrgt; derp
sammanknt han sina hnder med krampaktig hftighet och utbrt i ett
vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hrde orden: -- Hon
lofvar! hon lofvar!

Detta fasansfulla upptrde varade ngra sekunder. Med ens grep han sin
dotters bda hnder och hljde dem med trar och kyssar.

Lucy ter tycktes ej rtt kunna fatta hvad som hndt; de sista ord hon
yttrat ljdo hemskt i hennes ron; men de voro utsagda och det terstod
henne intet annat, n att bja sig under omstndigheterna. Hennes faders
tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon knde ej annat,
n att hon fallit i en mrk afgrund.

Hon slet sig derefter ls ifrn fadrens tacksamhetsyttringar och anhll
om en timmas ostrd ensamhet, innan hon i hans nrvaro skulle meddela
baron Glithingham sitt samtycke.




                                 XIX
                          DEN FRSTA KYSSEN


Lorden knde sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon
gifvit sitt lfte.

Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom
knslols; med mda kunde hon stiga upp fr trappan. D hon inkom i sin
kra grna kammare, som bevittnat s mnga hennes tankar och drmmar,
och som inneslt s mnga minnen fr henne, gick hon fram till sin
moders sng och nedsjnk der p sina knn. I denna stllning frblef hon
en lng stund; ej ett ljud hrdes frn hennes lppar och hon liknade,
der hon lg knbjande, en marmorstod p en graf. Slutligen steg hon
upp; ett frklaradt uttryck hvilade fver hennes anlete; hon sg upp mot
hjden och sade halfhgt:

-- Offret str infr dig, Herre Gud! Lt mig alltid vara lika fast
besluten, som nu, att glmma mig sjelf!

Hon gick derp till sitt skrifbord, framtog ur en lda ett hvitt blad
samt en penna, och sade:

-- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till
honom, den enda menniska, jag efter min mors dd har lskat. Det r den
sista stunden jag nnu kan tillta mig att tnka p honom, och nu kan
jag sga honom, att jag frstr hvad pligt r. Det r min sista grd t
lifvet, innan jag trder fram till offeraltaret.

Hennes penna ilade nu fver pappret, hastigt, ltt; hon stannade ej ett
gonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.

-- O, sade hon, m detta vara den sista gngen jag nedskrifver det namn,
jag nnu br, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt.
Dock ... jag eger ej mera qvar ens rttigheten att uttala mig s. Offret
fr icke knota. -- Nu r jag bruten, nu r min stolthet tillintetgjord.
-- O, Gud, hvarfre sknkte du menniskan kraft, d det endast var fr
att bryta den?

Sedan hon nnu engng igenomlst brefvet, frseglade hon det.

-- Detta r det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det
r ltt att tala om uppoffring, men hvad den r svr att fullborda! --
O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma portrtt vi sett henne
ega redan i Paris. Oskar, lt mig sluta mitt hjerta till ditt, engng,
den frsta, den sista! Lt mina lppar trycka din bild, och m hela min
krlek fr dig frseglas i denna kyss, och m den sedan ej vara annat n
ett minne! minnet af en herrlig drm!

Men Lucys lugn var nra att svika henne nu, d afskedsstunden var inne;
hon gmde hastigt undan portrttet och skyndade ut ur rummet. En stund
sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten fven den
gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och
af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams
intrde till den gamle lorden, hade denne med gldjestrlande ansigte
underrttat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid
denna underrttelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp
till sig, hastigt skrifvit ngra rader, dem han genast afsnde. Sedan
detta var gjordt, beskte han vninnan, t hvilken han meddelade hvad
som hndt. De hllo just p att fverlgga om hvad de borde fretaga
sig, d Lucy intrdde.

Hennes upprrda utseende satte dem i frtviflan och d Lucy nedkastade
sig p soffan bredvid Jane och gmde sitt hufvud i hennes knn, grtande
som ett barn, visste de gamla intet bttre rd, n att blanda sina trar
med hennes.

Vi lemna dem nu fr att uppska ngra af de friga personer, hvilka
lsaren sett framtrda ssom fondmlningar p vr tafla.




                                  XX
                         NR HJERTAT BRISTER


Vi lemnade sist Alice i en frtviflad stllning i den lilla stugan i
skogen, grtande och undrande fver, hvarfr man bortfrt henne. Vi
omnmnde fven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan ngon pfljd,
samt om det frbud gumman gifvit den unga Martha att hafva ngon
gemenskap med Alice.

Mnader hade slunda frgtt, utan att medfra ngon frndring i hennes
belgenhet. Hon hlls alldeles som en fnge och hade ingen att samtala
med, n den unga bondflickan, med hvilken hon ngongng i smyg fick
utbyta ngra ord. Vren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta
af den annat n vid det ppnade fnstret.

En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud,
nemligen att frm Martha att rymma med ett bref till lady Starling.

Den gamla qvinnan ingaf ingen annan knsla n rdsla; och Martha var
derfre ej svr att fvertala. Alice bad henne s varmt, och hennes
trar voro s vltaliga, att Martha en vacker dag sprlst frsvann. I
brjan blef gumman orolig, men snart frrdde Alices uttryck, hvilka
vittnade om en dmpad gldje, sanningen fr henne. Intet stod emellertid
att gra; frflja rymmerskan kunde gumman ej, ty d hade fogeln under
tiden kunnat flyga ur buren. Alice rknade emellertid nu dagar och
timmar. Hon visste nog, att Marthas frd skulle rcka lnge, ty den
penningesumma, hennes brs innehll och hvilken hon gaf flickan, var
ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersttning om
hon riktigt skulle framkomma.

Vi vilja emellertid frflytta oss ngra veckor framt och beska lady
Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trdgrden. En bok ligger
uppslagen framfr henne, men hennes gon hvila ej derp. Hon fller
trar dem hon dock sker dlja fr en annan person, som i en hvilstol
sitter bredvid henne. Denna bleka, aftrda gestalt, r ingen annan n
den unga Alice, som nyligen terkommit till fru Starling.

Befrielsen frn ensamhet och fngenskap, hvilken hon hoppats p ssom
den strsta lycka, blef i sjelfva verket den smrtsammaste stt fr
hennes hjerta.

Vi vilja i korthet bertta hvad som frsiggtt. Martha hade efter en
mdosam vandring anlndt till *** hall, och utan hinder lyckats
framkomma och fverlemna brefvet i fru Starlings hnder, ty baroneten
fanns d ej p stllet. D ladyn erfor Alices besynnerliga bortfrande,
uppstod en dunkel misstanke om rtta frhllandet i hennes inre. Hon
lskade sin son, men, huru blind hon n var fr honom, hade hon dock
ofta bekymrats fver hans grundsatser och uppfrande. Hon befarade fven
straxt, att han ej varit fremmande fr detta dd, ehuru hon var lngt
ifrn att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.

Omedelbart efter denna underrttelse, fretog hon en resa, fr att
terfra den s lnge ffngt efterskta Alice, och efter ngra dagar
lyckades hon deri, ehuru icke utan mda, ty den gamla gumman pstod, att
den unga Missen af sina frldrar blifvit ditsnd fr att straffas.

Nr Alices frsta gldjeutbrott ngot lugnat sig, begynnte fru Starling
taga reda p alla de frhllanden, som kunde upplysa henne om sanningen.
Det var till en brjan icke ltt att frm Alice att frrda den
hemlighet, som var hennes hjerta s kr, men d dess blad efterhand
blefvo allt mera lsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och
fasa. Sonens lga handlingsstt framstod i sin fulla dager fr den
rliga och rttnkande frun, och hennes sorg var s mycket hftigare,
som hon mste erknna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med
s mycken krlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur
hennes egen lskande sjl, var en fraktlig usling.

Lady Starling var en af dessa rttnkande personer, hvilka aldrig skygga
tillbaka fr sanningen, huru bitter den n m vara, och hon meddelade
Alice den smrtsamma upptckten, hvilken fr detta hjerta skulle blifva
snderslitande -- hennes idols trolshet.

Alice var, ssom man redan kunnat finna, en af dessa finknsliga
naturer, som ombilda sig efter omstndigheterna; upprtta, d ett std
upprtthller dem, brutna vid berring af en flkt. Hon hade lefvat
endast af sin barnsliga krlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade
varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under
inflytelsen af denna knsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes
hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt
sig herrlig och skn fr henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom
henne, och hela hennes lif berodde p denna tro. Hade hon lskat en
dygdig, rttskaffens man, och af honom lskats tillbaka, skulle hon
liksom det mjuka vaxet ltit ombilda sig under hans hand, men nu var det
annorlunda. Sedan hennes krlek engng sammanstrtat, mste hon sjelf
dragas med i dess fall. Den frndring, den ovntade upptckten af
Edvards trolshet verkade p henne, var densamma, som intrffar med den
friska, skna rosen, d dess stam brytes: rosen dr, frvissnar. Det var
icke utan strid hon dukade under; hon frskte att kmpa, men hennes
pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.

Fru Starling frskrcktes i brjan af det frkrossande intryck sanningen
gjort p den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den
frhoppning, att Alice, sedan den frsta smrtan vore frbi, skulle
tervinna helsa och krafter. Hon insg ndvndigheten att handla, att
frm sonen att ska frsona sitt brott, och ehuru hon aldrig frr tnkt
sig mjligheten af en frening emellan Edvard och Alice, ville hon nu
gerna, att den skulle frsigg, sedan den fr honom blifvit en pligt.

Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett s frfrligt
tillstnd, ty det var smrtsamt att se den unga, till utseendet nstan
liflsa flickan, hvars gon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej
vittnade om en gnista lifsvrme, och hvars brutna kropp ej mera kunde
lyda den brutna viljan.

Vi terfunno vid brjan af detta kapitel fru Starling i en berceau, och
bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med gonen tillslutna.
En tung och hftig andedrgt samt d och d en maktls rrelse med
handen voro de enda tecken, som nnu vittnade om, att hon lefde.

Lady Starling kunde vid blotta tanken p allt detta ej terhlla sina
trar; det rdde ett kaos inom henne; hon hade tusen gnger tnkt
skrifva till sin son, men ett ngot, hon visste ej hvad, terhll henne
derifrn. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda knslor, vcka
dem, som endast slumrade, ssom hon i sin moderliga krlek nnu
hoppades. Med ens hrdes rullandet af en vagn, som tycktes kra in p
grden.

Fru Starling terhll sin andedrgt, och en ddlig blekhet betckte
hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt ga och stirrade vildt
omkring sig; en hg rodnad fverhljde hennes bleka anlete och hon
uppgaf ett hjertskrande skri, mera hgljudt n man frn denna svaga
varelse kunnat vnta.

-- O, mylady, frls mig frn hans syn! Nd, nd, mylady! ropade hon,
och derp sjnk hon ter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmktigt
frsk att resa sig upp. Hon lg lifls, med hufvudet lutadt t sidan
och med hnderna sammanknppta liksom till bn.

Lady Starling hade vid Alices frsta ord ilat till henne och hon
frskte nu att terkalla henne till lif.

I detsamma framtrdde en betjent och anmlde, att miss Brown, Alices
moster, hade anlndt. S mycket fru Starling n nskat att se sin son,
var det dock en lttnad fr henne, d hon hrde, att det ej var han som
kommit. Hon lt bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig
emellertid med att terkalla Alice till medvetande. Flickan frflyttades
derp in i sitt eget rum, der hon lades p sin bdd och lemnades under
tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.




                                 XXI
                       NR HJERTAT HAR BRUSTIT


Fru Starling begaf sig nu till sin gst, men innan hon intrdde i rummet
der denna befann sig, stannade hon ett gonblick. Hon mste fvertnka
hvad hon borde sga miss Brown, hvars pratsjuka var henne vlbekant. Men
huru skulle hon, den brottsliges moder, frklara orsaken till Alices
sjukdom?

Vid hennes intrde, neg miss Brown flere gnger mycket djupt. Hon var
sig fullkomligt lik, sdan vi sist sgo henne p ngbten, p terfrden
frn Amerika, dit hon rest fr att lyfta ett arf. Lady Starling intog
sin vanliga plats och bad den gamla missen stta sig.

-- Jag fr frst s hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hrt,
att herr baroneten ftt sig en s vacker och rik fstm. Men huru mr
min snlla Alice, som mylady varit s god emot? Har hon varit snll och
lydig, det kra barnet? Gud signe henne!

-- Hon r fr det nrvarande sjuk, svarade lady Starling, med en ltt
darrning i rsten.

-- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! r hon mycket sjuk? har hon
gifvit mylady mycket besvr? Och flickan som var s frisk! Ja, det r s
med den ungdomen, de ro alla sjuka nu fr tiden; jag, som trodde, att
Alice hade en s stark helsa. Hon var visst ett klent barn, d hennes
mor, min salig syster, dog. Hon frstod Guds ord, hon, ehuru ej s
strngt som man borde, men hon dog ndock i frid med Gud och menniskor,
och det lilla barnet, ja, det var s klent och skrek s ofta; om
ntterna hade jag mngen gng ingen ro fr det. Men Gud gifve barnet sin
nd, ty hon blef nd en bra flicka, s mjuk om hjertat; och s lrde
jag henne Guds ord, s att hon genast kunde svara, d jag frgade henne
ngot kapitel eller ngon vers ifrn evangelierna eller psalmerna. Men
huru mr mylady sjelf? Mylady r alltid s rask, men litet blek bara.
Ja, ja, lderdomen r en besvrlig sak, den kommer utan att man ens
tnker derp. Men lyckligt r det, d man har mera tid hr p jorden fr
att lsa och begrunda evighetens herrliga lften och bilder!

Lady Starling knde af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru
hennes pratsamhet under sdana frhllanden som de nuvarande var pinsam
fr henne, gaf den henne tminstone tid att fvervga huru hon borde
lgga sina ord vid det svra meddelande, som frestod henne.

-- Miss Brown, sade hon, d en paus, frorsakad af en suck, lemnade
henne tillflle dertill; Alice r mera allvarsamt sjuk n jag i brjan
trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smrtar mig djupt.

-- En sorg! utbrast miss Brown och slog hnderna tillsammans. En sorg,
d mylady varit s utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna
fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!

-- Ni har intet att frebr henne, miss Brown; hon r ej otacksam, hon
r olycklig.

-- Olycklig? Huru skulle jag ej frebr henne det, d mylady endast
varit alltfr god emot henne! Ja, s r det; vr tids ungdom r s
besynnerlig! Det r alldeles som med en ung lady, jag sg p resan, d
jag kom frn Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon sg s
hygglig ut och tycktes frst Guds ord; men det var ej den rtta
gudsfruktan, det. Jag trodde det frst, men den Onde antar ocks ibland
en sdan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag
trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla
erfarenhet. Ungdomen r alltid missnjd nufrtiden. Den unga lady ...
lady ... nej, nu har jag glmt hennes namn igen, men hon kallades alltid
lady Lucy ... men hr str jag och pratar om allt mjligt, och mylady
blir skert otlig ...

-- Nej, nej! fortstt, sade Lady Starling, som just brjat bli
uppmrksam, ty det fll henne in, att det mjligen kunde vara frga om
Lucy Suffridge.

-- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var
frlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde frn
sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen
tvungen att komma hem, och nu vill hon nd ej gifta sig med den unga
lorden, som skall vara s vacker, efter hvad man sger. Allt detta har
jag hrt genom min brorson, som har en fstm p slottet, hos den unga
ladyns fader. Ja, s litet kan man lita p utseendet! -- Ack, min Gud,
men trs jag frga nr mylady fr sin vackra svrdotter hit? Ack, hvad
det fr ett modershjerta mste knnas ljuft! Och sedan nr de sm
pysslingarne komma i huset! -- Jag har aldrig velat gifta mig, men min
gamla moder sade, att man alltid lskar sina barnabarn mera n sina
egna.

Under hela den sednare delen af detta ordflde hade lady Starling sett
tankfull ut och i stllet att svara, frgade hon:

-- Hvad heter det stlle, der er brorsons fstm bor?

-- Ack, min Gud! om jag det mindes! Knner mylady den unga ladyn? --
Ack, nej! det r omjligt! -- Det heter ... jo, ngot p Abbey var det
... der lr frut ha varit ett kloster.

-- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu fr ni urskta, att jag
lemnar er, ty jag mste upp och se huru det r med Alice. Ni kan nnu ej
f se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady Starling
hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt frbluffad fver hennes
pltsliga bortgng.

D lady Starling gick uppfr trappan, mttes hon af Alices vrdarinna,
som helt darrande skyndade emot henne och ropade:

-- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice hller p att
d!

Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende p sin lderdom, till
Alices rum, der den unga flickan, med ppna och mot hjden stirrande
gon, med svrighet tycktes draga efter andan; det syntes vara
ddskampen.

-- Fort, rid efter lkaren! tag tvenne hstar, att han m kunna komma
med den ena! Baronetens bsta ridhstar! Giggen efter pastorn! befallte
lady Starling.

-- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord
tycktes ha tervckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han kommer,
ja, Edvard, du kommer snart och d f vi yppa allt fr din mor! -- Dessa
afbrutna ord voro knappt hrbara och nu tillslt den sjuka ter sina
gon och frsjnk i en dvala.

Lady Starling fattade hennes hand, och p kn bredvid henne bad hon ur
hjertats innersta djup fr den arma sjlen, som tycktes utkmpa en strid
emellan den frfrliga verkligheten och den mhnda efterlngtade
glmskan af all jordisk sorg.

Nu terkom tjenarinnan.

-- Kalla p miss Brown, men bed henne vara tyst och g sakta.

Den sjuka spratt pltsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. -- O,
nej, frls mig ifrn att se honom! Jag vill minnas den jag lskade, ej
terse den trolse! -- Mylady, tack fr allt! Bed fr det arma barn, ni
varit s god emot, bed att det m f d i Guds armar! och hon tryckte
hrvid lady Starlings hand emot sina lppar.

-- Alice, jag skall trffa honom; om han lskar dig, skall jag vlsigna
er!

-- Om han ... ocks sade, att han nnu lskar ... skulle jag ... ej tro
... det r ... frsent. -- Det sista ordet dog nstan ohrbart p hennes
lppar; hon slt sina hnder tillsammans och lyfte gonen emot en
Kristusbild, som hngde p vggen. Efter en stund, sedan miss Brown
fven intrdt och knbjt vid sngen, hrdes Alice ter tala:

-- Jag frlter honom ... min sista bn skall vara fr den, som gjort
mig den strsta smrta!

Nr ngra timmar sednare intrffade presten och lkaren; de kommo fr
sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro r gifven de
srjande sjlar.




                                 XXII
                         FRSONING UTAN OFFER


Sedan Lucy hos sina gamla vnner gifvit ett fritt lopp t sin hftiga
sinnesrrelse, steg hon pltsligt upp.

-- Nu r det ej mer tid att hngifva sig t frtviflan, sade hon. Intet
terstr mera att gra. Jag har behof af mod, och trar borttaga modet.

-- Mylady, sade Black, det r ej tid fr trar, det r sannt, utan fr
handling. Ni fr ej samtycka till detta gifterml! Nu r det min tur att
handla. Stadna hr, jag gr att tala med mylord.

-- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag tertager ej mitt gifna
ord. Det terstr mig blott att upprepa mitt lfte fr baroneten. --
Mina vnner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom fr att n
engng tacka er, och nr mitt hjerta blir alltfr fullt, hvilket vl
ofta nnu kommer att ske, fr jag ju den trsten att i edra hjertan
utgjuta fvermttet af min knsla. Black, en tjenst begr jag af dig: i
grna kammaren p mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och snd af
det! Farvl, bedjen fr mig!

Lucy gick med lngsamma, tunga steg nedfr trappan. I midten af densamma
stannade hon pltsligt, lutade sig mot vggen och frblef en stund
orrlig, med handen hrdt pressad emot hjertat.

-- Ack, hvad jag ndock r svag! sade hon. Det r bst att gra striden
kort, och nu nstan sprang hon till sin faders rum.

Hon erfor dock nnu en stund af svaghet, d hon satte handen p lset,
men det var den sista, och hon nalkades fadrens sng, utan att ens kasta
en blick p Glithingham, som satt der bredvid.

Lord Suffridge lg med gonen tillslutna; ett frnjdt leende lekte p
hans lppar och han mrkte ej i frsta gonblicket sin dotters ankomst.
Hon nrmade sig honom och stod en stund orrlig. Rummets belysning
smrtade hennes frgrtna gon och hon skyddade dem med handen. Edvard
var orolig och hostade, fr att vcka de nrvarandes uppmrksamhet. Nu
slog lorden upp sina gon och d han varsnade sin dotter, satte han sig
upp i sngen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken t
Glithingham att nrma sig. Efter en stunds besinnande sade han:

-- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhllit om min dotters hand, och
d hon samtyckt och denna frening sknker mig en stor gldje, vill jag
frena edra hnder till en trolofning.

-- Men jag stter mig deremot! hrdes pltsligt ifrn drren en rst,
som icke tillhrde ngon annan n Lady Starling.

Vid ljudet af denna stmma, ryggade Edvard ngra steg tillbaka och
stdde sig blek och darrande mot vggen.

Lucy, som ej knde den intrdande, anade dock uti henne ett trstens
budskap, sndt till hennes hjelp, men lorden som i frsta gonblicket
frstummats och slppt sin dotters hand, utbrast med thordnsstmma:

-- Hvem r det, som djerfves hja sin rst emot min vilja?

-- Jag, baronet Glithinghams moder!

Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp sklfva; hans tnder slogo s
vldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsglig bfvan gjorde ett steg
emot fadrens sng; hon fruktade fljderna af detta upptrde. Pltsligt
betckte han sina gon med bda hnderna, med det frfrade utseendet af
ett barn, som tror sig se ett spke.

-- Jane Starling! utropade han med skrande rst; ni kommer fr att af
mig terfordra det blod jag r er skyldig. Jag vill gifva er min dotter,
men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrn mig! Det
r samma knif ... stt mig i sidan hr ... hr ..., s blir ni hmnad!
Edvard Starlings blod ropar efter hmd!

Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att
stelna bde i den gamla fruns och i Lucys dror; Edvard ter stod
fortfarande orrlig p samma stlle, blek som en brottsling.

-- Min far yrar; det hnder honom ofta, sade Lucy till Lady Starling,
jag ndgas tillkalla hjelp.

-- Behfs icke, frken Lucy, jag r hr ... sade Black, hvilken
alltsedan lady Starlings intrde sttt vid drren. Jag knner till detta
af gammalt och tror mig nu frst alltihop.

-- Hvad d, Black?

-- G, frken lilla, jag mste en stund vara ensam med lorden och
mylady.

-- Nej, Black, min gamle vn, jag gr ej bort. Jag fruktar icke att hra
hvad helst det m vara.

-- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala fr
lordens dotter, men hvilka han mste meddela t denna lady. G, lilla
frken, ni fr snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni mtte
anmoda baroneten att lemna detta rum.

-- Baron Glithingham, sade lady Starling, fstande p sonen en
genomtrngande blick, lemna oss. Derp tillade hon hviskande: -- Alice
dog i frrgr i mina armar.

Edvard sammanknt trotsigt sina hnder och lemnade rummet med stora
steg, utan att mta modrens blick.

Nr Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som lg
medvetsls med tillslutna gon, sade han:

-- Mylady, jag nskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?

-- fven jag, mister Black, brjar nu frst allt! sade lady Starling,
och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mrdare,
begynnte trarne lngsamt rinna nedfr hennes kinder. -- Store Gud, huru
underbart! efter s mnga r upptckes d det botten, hvarp mina
sorgers trd varit nystad!

-- Mylady, sade Black, det r nu tjugo r sedan jag frst fick veta, att
en hemlighet tyngde p detta hjerta, och frst nu r allt klart fr mig.
Tjugo rs nger och qval, ro de icke nog fr att ur ert hjerta utplna
allt hat emot honom, den arma, svaga sjlen, som dukat under fr brdan
af sitt brott?

I stllet fr svar, gick lady Starling till sngen och nedfll p sina
knn; man sg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar
frn hjden, der hon skte den, till hvilken bnen uppsndes, ned till
den, fr hvilken hon bad. Ingen annan knsla n ett djupt medlidande
stod att lsa i den blick, hvilken hon fstade p mannen, som frstrt
hela hennes jordiska sllhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna
rrelse tycktes tervakna till medvetande. Han sg sig omkring, och
stirrande emot rummets aflgsnaste hrn, utbrast han med ens:

-- Der r hon, ddens svarta engel! Hon vill fra mig till afgrundens
lgor, till mina likars hem.

-- Nej, Robert Suffridge, det r ej dit hon vill fra dig; hon vill
blott pminna dig om frsoningens stund som nalkas. n r det tid!

-- Frsoning, frsoning! o nej! den har halkat undan mig! jag r evigt
frdmd!

Allt mera frskrckta blefvo hans blickar, gonen antogo en
genomskinligt glasaktig frg; de uttryckte en oblandad frskrckelse,
och fasa fr dden.

-- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk frsoning n den ni
uttnkt, och den kommer jag nu fr att erbjuda er.

-- Hvem r du? hvad vill du mig? hvilken frsoning skulle det nnu
gifvas fr mig?

-- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er frltelse och frid.
Med den kan ni trda infr det hgsta Vsendets thron, fr att hos Honom
ska Hans nd och er sjls salighet.

Dessa ord uttalade Lady Starling med hg stmma och med eftertryck p
hvarje ord. nnu genomilades lorden af en hftig sklfning, nnu
stirrade han en stund p henne, men snart blef hans blick allt mera lugn
och mild. Han tog sig om hufvudet liksom fr att reda sina tankar och
hviskade halfhgt:

-- r det vl mjligt?

Pltsligt reste han sig upp i sngen, fattade lady Starlings hand,
tryckte den hftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk
grt.

D detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt nnu
sluten i sin:

-- Knner ni, o knner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne
brjar lugna sig, hela lifvets vldsamma storm! och han nedfll utmattad
p dynan, hans andedrgt blef hastigare, men ansigtet bibehll sitt
fridfulla uttryck.

-- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!

D hon intrdde, tryckte han henne hrdt mot sitt hjerta.

-- Mitt arma barn, kan du frlta din draktige fader! Var fri! Var
lycklig!

Lord Suffridge var utmattad, hans gon sltos och han lg orrlig. Flere
timmar frgingo slunda; ett storartadt arbete syntes frsigg inom
honom, ty detta ansigte, hvilket under s mnga r burit prgeln af
frtviflan, blef efterhand allt mera frklaradt af ett inre sken. Med
ens frde han hftigt handen till sitt hjerta.

-- O, hvad det r sknt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O,
Gud, om du r rttvis, s r du ock ndig! Lt mig f skda din
herrlighet, lt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! -- Efter
en stunds hvila ppnade han ter sina gon, betraktade stilla lady
Starling och sade: -- Engel, snd utaf Gud! Jag knner att jag p andra
sidan grafven skall kunna mta din make, ty min skuld r mig tillgifven.
Farvl, mina vnner!

nnu ngra andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif,
s fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.

                   *       *       *       *       *

Dagen efter lord Suffridges dd lemnade lady Starling Abbey-Hall,
tfljd af sin son. Fr att ej mera behfva terkomma till denne usling,
m vi hr sga, att han i Londonlifvets hvirfvel frskte att nedtysta
sitt samvetes rst. Kanske lyckades han ej bttre n lord Suffridge i
sina unga dagar hade gjort det, och mhnda skall Alices bild en dag
trda fr honom fr att frebr fven honom ett mord.

Men tervndom till Lucy. Begrafningen hade frsiggtt och tv veckor
hade frflutit sedan lordens dd, d Black en dag nrmade sig den unga
flickan, som satt ensam i den stora salen, frsjunken i tankar.

-- Jag har nnu icke afsndt det der brefvet, sade han och bakom hans
allvarliga hllning kunde man mrka ett frdoldt skmt.

Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon srjde visserligen sin fader, men
just d Black tilltalade henne, hade Oskars bild frsvfvat hennes
tankar.

-- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rtt bra. Jag skall
skrifva ett annat.

-- Det behfver ej skickas lngt, mylady, bara tv mil.

-- Huru? hvad menar du?

-- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig p Sidney-Ham, der han fr tv
r sedan tillbragte sommaren.

-- Huru vet du det?

-- Jag vet det, mylady; det r ju nog, det.




                                XXIII
                           TVENNE DEPESCHER


Efter den strid vi sist sgo Oskar utkmpa i Paris och ur hvilken han
utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- fljde nnu
mnga svra sdana; han var njd med sin egen handling, men den hade
frkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glmma, men detta var
honom omjligt; Lucys ljufva, lskade bild svfvade omkring honom och
frfljde honom. Hans frr honom s kra studier frefllo honom nu
mllsa, ty hans tanke kunde icke mera flja sitt fria lopp. Bilden af
_en_ menniska undanskymde fr honom menskligheten. Ngra veckor
frgingo, och en ny plga frkade hans olycka: att slunda frblifva
utan alla underrttelser frn detta enda stlle, som inneslt hans hela
verld, var ett grymt qval. Han beslt att skrifva till sin vn p
Sidney-Ham fr att, om mjligt, af honom f veta ngot.

Charles, som lifligt intresserade sig fr de bda unga, frskte att i
detta afseende tillfredsstlla honom och fick snart en hemlig
bundsfrvandt i den gamle, gode Black.

En dag, efter en olidligt lng vntan p bref, erhll han i en depesch
det frkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning
samma dag med sir Glithingham.

Oskar blef frtviflad och beslt att lemna Paris, denna stad, som s
lifligt pminte honom om det, som fr honom hade kunnat blifva hans
lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.

Ngra timmar voro tillrckliga fr att stlla alla hans affrer i
ordning och nu stod han frdig att lemna detta arbetsrum, der han
invaggat sig i s mnga poetiska drmmar.

Det var till Italien, Oskar till en brjan mnade resa. Han var blek,
och en viss feberaktighet rjde sig i alla hans rrelser, men ehuru
sorgen hade lemnat en dyster prgel p hans anlete, hade det ej frlorat
ngot af sitt frra dla, starka, manliga uttryck.

Betjenten trdde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne
rckte honom.

Ngra timmar frut skulle han med brinnande otlighet ha kastat sig
fver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och
ngonting gldjande hade han ocks icke mera att vnta sig.

Med ens banade sig ett doft, terhllet skri ur hans brst; han grep sig
med handen om pannan.

-- r det mjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har terftt dig!

Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han
afbidade den lgliga stunden fr att beska Abbey-Hall.




                                 XXIV
                           LIFVETS SANNING


D Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes nrhet, utbrt
en verklig storm inom henne.

Krleken, gldjen att terse den man, som hon hgst af alla lskade, var
en af de starka elementer, som bragte i svallning vgorna frn djupet af
hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes oroliga
tankar. Krleken till honom och krleken till friheten kmpade emot
hvarandra. Hjertat frsvarade den enas rttigheter, hufvudet den andras.
Hade hon icke lskat s outsgligt, s hade denna strid aldrig kommit i
frga. Men nu ville hon frvissa sig om enderas seger, innan Oskar genom
sin nrvaro kunde inverka p dess utgng.

Lucy hade icke lemnat rummet, der Black fr ngra timmar sedan meddelat
henne den underrttelse, som inom henne framkallat den afgrande
stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi frsta gngen funno
Lord Suffridge i strid med tankar, nnu dystrare n den nattsvarta
himmel som bevittnade den.

Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.

Under en flere timmars tystnad, hade Lucy msom fr sitt inre framkallat
hela sitt fordna lifs strfvanden, den nrvarande tidens ovisshet och
framtidens olsta gta. Smningom blef tystnaden och ensamheten
tryckande fr henne; hon steg upp, gjorde ngra steg i rummet och
stannade derp med ens. Tankarne hade ter fvervldigat henne.

Hon bjde sitt vackra hufvud, riktade den bla, klara blicken framfr
sig, men fver den lg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det hon
sg ej fanns inom den yttre synkretsen. Smningom -- lngsamt -- knappt
mrkbart bjde hon sig framt; hennes hand hjde sig allt mer och mer,
den tycktes frambesvrja en osynlig gestalt; hon kastade sitt hufvud
bakt, gonen blixtrade och hon utbrast med hnryckt exaltation:

-- O, hvem kan sga mig om min krlek fr honom r stark nog fr att
qvfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ngra det val, som
nu frestr mig!

-- Och hvarfr skulle ni gra ett val? ljd en rst invid henne.

Lucy utsttte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora
salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.

-- Lucy, lt krleken segra!

-- O, jag ville det, men jag fruktar ...

-- Fruktar? fr hvad, Lucy? fr att ndgas afst frn edra
frihetsdrmmar? nej, min dyra vn; tillbed, dyrka friheten, men dyrka
den tillsammans med mig. Frenade, lifvande hvarandras mod, skola vi
ska att p frihetens gyllene vingar uppn det hga mlet: _Lifvets
Sanning!_




                               INNEHLL


       I.  Mellan gamla och nya verlden           3
      II.  Abbey-Hall                            22
     III.  Tvenne svikna frhoppningar           43
      IV.  Kanske?                               68
       V.  En graf och tv vaggor                75
      VI.  Ulfven i frahuset                    93
     VII.  Nemesis Divina                       110
    VIII.  Tv elementer i strid med hvarandra  123
      IX.  En engelsk och en svensk Fancy       140
       X.  Ulfven i ett annat frahus           153
      XI.  Hvad som kan hnda nr man svimnar   163
     XII.  New-York och Paris                   173
    XIII.  En terfunnen vn                    179
     XIV.  En svensk julafton i Paris           191
      XV.  En afhandling om skyldigheter        202
     XVI.  En svr skyldighet                   214
    XVII.  En liten talande korg                222
   XVIII.  Hon har lofvat                       225
     XIX.  Den frsta kyssen                    233
      XX.  Nr hjertat brister                  237
     XXI.  Nr hjertat har brustit              245
    XXII.  Frsoning utan offer                 253
   XXIII.  Tvenne depescher                     264
    XXIV.  Lifvets sanning                      267




Noteringar:


Betoning r knnetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 33]: (flera fall)
   ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande ...
   ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande ...

   [s. 36]: 
   ... hennes sllning r ngonting ganska sllsynt. ...
   ... hennes stllning r ngonting ganska sllsynt. ...

   [s. 36]: 
   ... an, ty den dle baroneten sir Edvard Glithinghamn ...
   ... an, ty den dle baroneten sir Edvard Glithingham ...

   [s. 60]: 
   ... sade att han hade en dotter, blef Elvina frtjust, ...
   ... sade att han hade en dotter, blef Elvine frtjust, ...

   [s. 65]: 
   ... lif, som ltit lsaren uppfatta hennes intelektuella ...
   ... lif, som ltit lsaren uppfatta hennes intellektuella ...

   [s. 84]: (flera fall)
   ... Men nu har Gud dig prfvat, och ... Edward lefver n! ...
   ... Men nu har Gud dig prfvat, och ... Edvard lefver n! ...

   [s. 120]: (flera fall)
   ... Abbey-hall, begriper du d icke att hans son, att ...
   ... Abbey-Hall, begriper du d icke att hans son, att ...

   [s. 167]: 
   ... shavlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...
   ... shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...

   [s. 173]: 
   ... VII ...
   ... XII ...

   [s. 176]: 
   ... p Don Qvixotes hufvud och vilja blott sga, att ...
   ... p Don Quixotes hufvud och vilja blott sga, att ...

   [s. 196]: 
   ... i salongon lemnat henne. Detta gonblik stod ...
   ... i salongen lemnat henne. Detta gonblik stod ...








End of the Project Gutenberg EBook of En qvinna af vr tid, by Marie Linder

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN QVINNA AF VR TID ***

***** This file should be named 50062-8.txt or 50062-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/0/0/6/50062/

Produced by Jari Koivisto, Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the
Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
