The Project Gutenberg eBook, En prestgrd i N--d, by Charlotta Falkman


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: En prestgrd i N--d


Author: Charlotta Falkman



Release Date: September 25, 2015  [eBook #50055]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK EN PRESTGRD I N--D***


E-text prepared by Tapio Riikonen



EN PRESTGRD I N--D

af

en finsk medborgarinna [Charlotta Falkman]






Wiborg,
Johanna Cederwaller et Son,
1847.



        "Tviflet r frsta steget
        till frryckthet, det r ej
        ngot icke-vetande, utan
        ett icke-troende."

                  Tempel frgrden.




Prostgrden var en sttlig byggnad frn medlet af frra rhundradet;
belgen p en af ldriga ekar och bjrkar omgifven hjd, hade den
likvl en fri utsigt till kyrkan och den p afstnd liggande kyrkobyn.
Frn de fre rummen sg man rika krar och ngar jemte en strre insj,
med tvenne sm grsbevuxne holmar, hvarfre den ocks ftt namn af
Holmsjn, och den herregrd, som lg vid den motsatta stranden,
kallades Holmsj-grd.

Rummen i vr prestgrd voro ej mnga till antalet, men hga och
rymliga. Jordvningen beboddes af familjen och husfolket, den fra var
indelad i skallade gstkamrar, mblerade i den smak, som var rdande
den tiden, d nuvarande prostinnan som nygift fru inflyttade i huset.

Det var den frsta Maj 182.. Vnner och frnder jemte de frnmsta af
socknens "grdda" voro bjudna att fira denna fr alla, men i synnerhet
fr preststndet hgtidliga och gldjande dag. Det var utomdes 19:de
rsdagen af prosten Bryllers frening med sin prostinna.

Under det att prostinnan ifrigt rrde sig fram och ter emellan kk,
handkammare och den stora matsalen, msom anordnade om festen, msom
sjelf lade hand med verket, fr att undervisa sina hjelpredor i det
rtta sttet att uppstta den gdda kalkonen p spettet, eller att
viska sockerkakan, och flera dylika husmoderliga bestyr, finna vi
hennes man, den vrdige prosten, sittande p en af de bnkar, som
omgfvo den hga trappan t grden, sprkande med sin svger, baron
Y----, gare till Holmsjgrd. Denne hade med afsigt kommit s tidigt,
fr att, innan de friga gsterna hunnit anlnda, prata bort en
frtrolig stund med svgern.

Baronen, en man om femtio r, till utseendet ngot hgdragen, men
alltid munter och sprksam, var kldd i mrkbl, civil drgt, prydd med
nordstjerne- och en rysk orden. Han fortfor i det redan pbrjade
samtalet, slunda:

-- Som jag sagt, den unge mannen ger bestmdt alla erforderliga
egenskaper fr att stta skick p dina pojkar. Du kan icke frestlla
dig, hvilken superb figur han gjorde p bobalerna i vintras. -- Han
fr sig med ett behag, en ledighet i dansen, som om han tagit lektioner
af Vestris.

-- Det der kan allt vara bra -- men...

-- Och hvilket loford hans lrare gfvo om hans kunskaper sedan! Han
har vid sina tentamina visat sig som en fverskrare i filosofin,
astronomin, teologin och hela det lrda krimskramlet fr frigt.

-- Det var ngot, -- likvl skulle jag...

-- I de lefvande sprken excellerar han, det vet jag med skerhet,
fortfor baronen. Dessa ro i min tanke lngt behfligare n bde latin
och grekiska. Hvad f--n behfva dina pojkar plugga i sig Homerus,
Ovidius, Herodotus och hvad de respektive herrarne alla m heta. August
har en afgjord fallenhet fr krigstndet och Lorenz fr sjvsendet;
lemna dem sledes ett par r under Walters tillsyn; skicka dem sedan
hvar p sitt hll i tjenst, s f vi skert heder af dem med tiden.

-- Men, kre bror, skall d ingendera trda i sin fars och farfars
fotspr, ingen af dem bli min eftertrdare i sysslan?

-- Pah! dertill ro de alltfr unga; "innan grset gror, dr mrrn,"
sger ordsprket. Genom din dotter fr du nog en eftertrdare. Apropos,
nr vntar du hem Lovisa?

-- Nrmare hsten. -- Pensionsfrun har nyligen antagit en ritmstare
af utmrkt talang. Lovisa skrifver och ber att nnu en tid f drja
qvar, fr att fullkomna sig i teckning. Jag gaf, ehuru ogerna, mitt
bifall. Efter min tanke vore det bttre att flickan vore hemma och
lrde sig af sin mor att bli en god husmoder, n att i ratal vara
borta frn frldrar o<h hem, endast fr att lra sig ffngeliga
konster och f smak fr ett flrdfult lif. Men min hgtrade fru
svgerska och hennes frken syster, du och till och med min hustru,
alla voro ni i komplott mot mig, tills jag mste ge efter. S r det nu
med gossarna ocks. r jag d icke far och man i mitt hus?

-- Hvem har disputerat deremot, kre bror? Men, tiderna ro andra nu,
n frr. Upplysningen stiger -- man afskakar stoftet; -- det nya
slgtet hjer sig som en Phnix utur askan, och summan af saken r den:
att man mste flja med sin tid, och fr denne oss p galen vg, s r
det tidens fel, men icke vrt.

Ehuru dessa argumenter icke alldeles gillades af prosten, var han ngot
tvehogsen cm svar, dessutom blefvo de strda genom ankomsten af husets
adjunkt, Brummerus, som mdosamt stretade uppfre trappan, brande,
bitrdd af en drenggosse, en korg med buteljer. Han hade i kllaren
pfyllt ngra dussin sdana af det vidtbermda marslet, som bryggdes i
prostgrden. Vare sig nu, att magistern af blotta lukten blifvit litet
vimmerkantig, mste vi lemna osagdt, men efter en bde dmjuk och
tlpaktig helsning p baronen, hvarvid han var nra att frlora
balansen, fortsatte han med sina chass-steg sin gng till prostinnans
handkammare.

-- Behfves det mer, n att jemfra kaplansadjunkten Marenius med denna
tlp, som det visst icke felas lrdom? -- frgade baronen skrattande,
-- fr att finna hvad en bildad uppfostran kan stadkomma. Huru
vlkommen r icke Marenius hos alla! Ja, till och med bnderna visa
honom en synnerlig aktning; redan p afstnd taga de hatten af fr
honom, hvaremot de helt kamratlikt skaka handen med magistern p
prostgrden...

Denna gng, likasom alltid vid deras fverlggningar, segrade baronens
mening, icke derfre att svgern alltid medgaf rttvisan af hans
pstende, ty vr prost var en man efter gamla verlden, men disputera
var p sednare tider icke Bryllers sak, isynnerhet sedan makligheten
blifvit hans jordiska godomlighet; dessutom var svgern hans
sockenpatron och baron till p kpet.

Middagstiden nalkades, och prosten gick in till sig fr att byta ut den
beqvma nattmssan och schlafrocken mot kaftanen, kragen och den svarta
kalotten. Baronen intrdde i salen, der bordet dukades af en vacker
flicka om 16 eller 17 r, likvl under uppsigt af prostinnan sjelf, som
med egen hand ordnade platen, hvarp hon sedan satte en korg,
tillverkad af fint postpapper och fylld med konstgjorda blommor; det
var ett arbete af hennes dotter i pensionen. nnu hade ingen af de
vntade gsterna skdat denna grannlt, och mammas hjerta klappade af
frjd fver den beundran detta arbete skulle skrda: skada blott, att
den lskade dottren ej nu genom sin nrvaro kunde ka den moderliga
triumfen.

Baronen underrttade sin syster, att den unge mannen han utsett till
informator t hennes gossar, sannolikt skulle anlnda i dag.

-- Walter r en charmant pojke, skall du tro, som snart skall frvrida
hufvudet p alla flickor i nejden. -- Ja, ja, kra Lotta, skmtade
baronen och np den unga flickan i den rosiga kinden, -- akta du dig
bara, och se icke du fr mycket p den unge dansmstarn och hans vackra
gon!

-- Kre Mauritz, infll prostinnan ngot alfvarsam, stt inga myror i
hufvudet p vr beskedliga Lotta! -- men raljeri apart, -- hvarfre, om
herr Walter r en sdan vagabund, som din beskrifning tyckes frutstta
-- hvarfre har du valt en sdan lrare fr vra gossar?

-- Fr att denne skrast skall hyfla af det trdaktiga i deras manr,
s att de fra sig som folk, innan de lemna fdernehuset, svarade han.
Men se der kommer vagnen med min hustru och svgerska -- och baronen
jemte prostinnan gick dem till mtes.

Friherrinnan Y. var ett klent och nnu ungt fruntimmer, ovanligt
blond, med matt och svrmande blick. Hennes syster, frken Nora Y----
deremot var lng, ngot mager; hennes breda framtnder, tillika med
deras infattning, blottades nr hon talade; det oaktadt var hon lika s
sprksam som hennes yngre syster, friherrinnan, var fordig.

Efterband anlnde de friga gsterna; man samlades omkring det sttliga
hstskobordet och -- "vlfgnaden feltes ej der."

Mltiden sg sitt slut till mtes, ty kleneter och sockerkakan vandrade
som bst omkring, ledsagade af punsch och madera, nr en vacker, ung
man i modern drgt, med den ledigaste hllning, ofrmodadt intrdde,
utan att synas imponerad fver det stora sllskapet; han ursgtade sig
med ngra artiga ord, i anledning af sin olgliga ankomst.

-- Ni har visst aldrig kunnat komma lgligare, herr Walter, sade baron
Y., som genast steg upp frn bordet och gick, ehuru med ngot
svigtande steg, sin proteg till mtes, presenterade honom fr
vrdsfolket och deras gster och bjd honom sedan en plats vid sin
sida.

Man bjd honom af de fregende rtterna; men herr Walter syntes
ingalunda vara hungrig. Med glaset i handen formerade han snart ngra
bekantskaper. Ssom en, den der nyligen anlndt frn hufvudstaden,
diskuterade han med presterna om nyligen utkomna teologiske skrifter;
sprkade med knnedom om landthushllning, fogeljagt och ridhstar med
baronen och en afskedad ryttmsrare; regalerade damerna med teater- och
modenyheter; med ett ord: inom f timmar var han allas favorit och
sjlen i sllskapet. Halfhgt hviskade baron Y. till sin svger:

-- Har jag icke sagt, att han r en s--ns skicklig karl?

Frken Nora var alldeles, hvad man kallar uppspelad, samt lemnade den
unge mannen ej ur gonsigtet, och, hvad som mycket frundrade de yngre
i sllskapet, herr Walter egnade fven frken en utmrkt uppmrksamhet.

Deras konversation angick skn konst, literatur, poesi -- och njet af
sllskapsteatrar, som frken ansg bde nyttiga och som det frnmsta
medlet att bilda ett ltt och angenmt stt att vara, det moraliska
erhll man ju alldeles p kpet. Sjelf sade hon sig hafva debuterat i
tskilliga roller, och icke "utan framgng", tillade hon blygsamt.

Walter och Marenius voro universitetsbekanta, och gladdes msesidigt
att rkas hr. Fr att ostrde f sprkas, gingo de upp i adjunktens
kammare.

-- nnu frefaller det mig nstan otroligt, att den rika lefnadslustiga
Walter, uppfinnaren af sinom tusende galna presshistorier, nu tagit
kondition i ett presthus p landet, och der genast upptrder som en
ifrig kurtisr till den odrgliga pratmakerskan frken Nora.

-- Hvilken frken? frgade Walter, frundrad, utan att ltsa om det
frstsagda.

-- Damen, som du nyss lemnade. Du sg ju s betagen ut, som om du
mnade bnfalla om frsta lskarerollen i ngon dram, der hon r prima
donna.

-- Var detta en frken? D har jag gjort ett frb--t misstag! Jag ansg
henne positivt fr friherrinnan Y. och ville i god tid stlla mig in,
p det hon icke mtte f det infallet att mala snder mig med sina
frfrliga betar. Du br veta att baron Y. r min frklarade gynnare.

Marenius skrattade t misstaget.

-- Det frefaller mig likvl ngot besynnerligt, huru du kan vara i
behof af en sdan.

-- Hvarfre icke? -- Under mitt sista vistande i bo, ville
penningarne icke frsl; sant r det, att jag ibland hade en gemen otur
i spel. Jag r icke spelare af bjelse, men modet ville s ha det, och
sedan hade man hundrade andra utgifter, isynnerhet mste man vara artig
mot damerna och anstlla lustpartier fr att roa dem. -- Men far min,
till hvilken jag skref om mera mynt, brummade slutligen alldeles
frfrligt; talade om dliga tider, slseri, m.m. D trffade jag
hndelsevis baron Y. i ett sllskap, och nr han sade sig ska en
skicklig informator fr sina systersner, fll det mig in att, liksom
p skmt, erbjuda mig sjelf. Af skmtet blef alfvar -- och jag r nu
hr.

-- Utan att rdfrga din far?

-- Visserligen meddelade jag honom mitt beslut; han insg genast att
detta var det klokaste jag kunde freta mig, under den tid jag beredde
mig att vlja ett visst yrke.

-- r bu nnu allt lika villrdig i valet, som frr?

-- I det nrmaste; flera vgar ga visserligen ngot inbjudande, men
frdelar och olgenheter st hvarandra s nra, att jag nnu ej
beslutat mig om valet. Jag har utsatt ett r till besinningstid.

-- Hvad har du emot det andeliga stndet? Du har ju, som jag hrt
sga, flere gnger predikat med bifall.

-- Mycket, men ltom oss afbryta detta mne. -- Hvem vet hvad jag nnu
gr, det kommer kanske an p huru jag hr kommer att trifvas.

Drren ppnades af den en gng frr omnmnda Lotta, som i prostinnans
namn bad herrarna ned, fr att dricka t.

-- Det var en s--ns vacker flicka! anmrkte Walter lifligt, sedan hon
aflgsnat sig. -- Frmodligen en fosterdotter i huset, ty en piga r
hon skert icke?

-- Du tyckes mig allt vara samma flickjgare som fordom, skmtade
Marenius, -- men jag kan hr icke leda dig p spret; ty, som du vet,
r fven jag nyligen kommen till orten, och endast ngra gnger sett
henne i kyrkan.

-- Och har icke gjort dig nrmare underrttad om henne? Du r minsann
bra fall fr knet!

-- Icke mera n som det egnar och anstr en ordets man, svarade den
andre.

       *       *       *       *       *

I prostens kammare suto de gamla herrarna, dufna och tunga, och
diskuterade; de yngre, och ibland dem baron i salen utanfre, omkring
ngra spelbord, der fven ngra andra, i brist p annan sysselsttning,
flitigt fyllde sina glas utur den massiva silfver lkannan. De fr de
rkandes beqvmlighet brinnande ljusen gjorde, mot det genom fnstret
instrmmande skenet af eftermiddagassolen, rummets tckniga atmosfer
nstan hemskt fr den som trdde in frn fria luften.

Walter, som icke trifdes der, passade p nr baronen fr ngra
gonblick lemnade spelet, och anhll att blifva presenterad fr hans
fru; de fljdes derp t till frmaket. fven der hade kotterier bildat
sig. Tre ldre fruar intaga soffan; dessa afhandla med prostinnan
vigtiga rn i hushllsvsendet, fventyr med vrdslsa dejor och
hushllerskor och mera dylikt. Att dmma efter utseendet, hade fven
frtalet tagit fste och stmma i ett hrn af rummet, ty hviskningar
och sidoblickar lto frmoda ngot sdant. De yngre damerna, jemte
frken Nora, omgfvo en ngot bedagad mamsell, -- som p ett litet bord
utlade kort, -- fr att ur hennes mun erfara sina kommande den.
Baronessan satt ensam, skiljd frn de friga, vid ett fnster, och sg
med svrmande blick p solen, som hll p att snka sig bakom skogen,
p andra sidan Holmsjn, hvars strnder nnu icke voro fria frn is.

De bda herrarnes intrde stadkom en scenfrndring; de sprksamma
fruarna tystnade tvrt; prostinnan gick ut att anstalta om t;
kortleken frsvann under bordet i Sibyllans utbredda famn; endast
friherrinnan frblef i sin tankfulla stllning, likasom hon icke
blifvit varse de intrdande herrarne. Vid baronens tilltal: "Laura
lilla", spratt hon till, liksom vaknad frn en drm, och melankoliskt
leende spred sig fver de fint tecknade anletsdragen.

Efter presentationen gick baronen ter ut till salen, fr att tertaga
sina kort. Walter skte att inleda ett samtal med hans fru, men erhll
blott enstafviga svar. T kringbars, och gjorde en lycklig biversion;
hvarefter Walter visade sin skicklighet i de sllsyntaste kortkonster.
Sluteligen, uttrttad af frken Noras entrgenhet, att vilja med honom
uppgra en plan fr bildande af en sllskapsteater, tog han sin plats
vid herrarnes spelbord, tills dess man samlades vid aftonbordet.

Walter hade erhllit mnga inbjudningar till grannarna, isynnerhet af
ryttmstarn, som var en vldig jgare, och bodde endast en timmes vg
frn prostgrden.

       *       *       *       *       *

Som vi redan antydt, hade den unge mannen, genom sitt frdelaktiga
yttre, sin ltta och mngsidiga konversation, vunnit det af s olika
individer blandade sllskapets bifall; fven sedan han blef hemmastadd
p orten, fortfor opinionen att vara till hans frdel; isynnerhet blef
han en favorit hos prostinnan Bryller. Hennes gossar voro vl i brjan
litet rdda, och frmodade att i Walter f en strngare lrare n
Brummerus varit fr dem, men de funno snart sitt misstag. Lsetimmarna
blefvo kortare, men ndamlsenligare, och de lrde sig vida mer n
frr; dessutom erfrade Walter dem helt och hllet genom njet af
gymnastiska fningar, i hvilka han sjelf fven deltog.

Likvl delade han menniskors vanliga de: hvem kan vl vara alla i lag?
Genast vid sitt intrde i huset, erhll han i Brummerus, om ocks icke
en fiende, likvl en afundsam tadlare.

Fr att gra lsaren ngot bekant med vissa frhllanden, rrande
Walters barndom och uppfostran, vill jag meddela tvenne bref, som
vexlades emellan Brummerus o<h hans bror, en handlande i Tavastehus.

    'Kraste Broder!

    Som en hugnelig nyhet fr jag underrtta dig, att jag af
    Consistorium r utnmnd till ndrspredikant i L--o socken,
    och jag mnar med det frsta resa dit, fr att hlla min
    intrdes-predikan. Du finner sledes, att jag ej, efter ditt
    yttrande i ditt sista bref, "vuxit fast" hr.

    Det r sanning, man lefver, ter och dricker ganska vl hr i
    huset, men jag brjar tro, att eget brd skulle smaka bttre,
    och dertill har jag nu god utsigt, d jag kanhnda blir herre i
    huset, dit jag kommer.

    Hr skulle jag utomdess ocks icke mera trifvas, sedan en viss
    herr Walter slagit ned sina boplar, och nu r allt i allom hos
    oss i prostgrden. Han r antagen som informator t snerna,
    och fr detta ingrepp i min frra befattning, har jag helt och
    hllet att tacka baron Y----s eviga prat om verldsmannabildning.
    Prostgubben sjelf skulle aldrig fallit p denna id.

    Denna fgel Phnix, som redan varit har en tid, har liksom
    frtrollat dem allesammans. Dden vet huru han s kan stlla sig
    in! Allt tjenstefolket str genast p t, bara "unga magistern"
    behfver en handrckning, d jag deremot ofta ndgas ropa, eller
    sjelf hmta mig bde rak- och tvttvatten; de skulle vl sga:
    "den vackra magistern", bara de tcktes, det ser man tydligt p
    allt hvad qvinfolk heter, svl hr hemma som i grannskapet. --
    Detta gller isynnerhet en flicka, Lotta, som d och d bitrder
    i huset och fven passade upp vid det stora majkalaset, samma dag
    han kom hit. Lotta r en rask och vacker trna, som -- hvarfre
    skulle jag frtiga det -- jag sjelf haft godt ga till, men t
    mig har hon aldrig behagat ge ett uppmuntrande gonkast, ehuru
    jag efter prostinnans nskan lrt henne skrifkonsten.

    Denna flicka kunde knappt vnda gonen frn honom, under det hon
    passade upp vid det omtalade kalaset. Samma afton hrde jag henne
    svara en af prostgrdflickorna, som brydde henne derfre:

    -- Innan han kom, varnade baron mig fr att se p hans vackra
    gon, och det gjorde mig nyfiken. Jag mste vl se om de
    verkligen voro s vackra som baron hade sagt.

    -- N, tycker Lotta att di  s vackra d?

    -- Det kommer allt derp an, p hvem han ser, svarade Lotta och
    sprang bort -- och nog har jag sett, att han sg upp henne med
    gon som...

    Det skulle frarga mig in i sjlen om flickan skulle falla fr
    den spelevinken! Jag rnade gifva en vink t prostinnan, som
    ingalunda ser genom fingrarna med sdant; men d Lotta numera
    sllan synes i prostgrden, gr der ej gerna an, och man kunde
    frga, hvad det angr mig, och ortt hade de icke...

    Flickan r vacker, och utmrker sig framfr sina leksystrar, men
    hon r fattig och sledes ingen hustru t Anders Brummerus, som
    mste ska sig en sdan, genom hvilken han kan komma sig upp i
    verlden. Vore hon prestdotter, ville jag tjena lika lnge fr
    henne, som Jacob fr den skna Rachel -- nu blir kanhnda en
    _Leda_ (icke den Grekiska mythens, menat jag), min framtida lott.

    Walter r hemma frn T----s, och du, som varit der i s mnga r,
    mste veta ngot nrmare om honom och hans slgt. Du gr mig ett
    nje, om du s snart som mjligt ger mig denna underrttelse.'

Brodrens svar.

    'Din skrifvelse, af den 24 Maj, har jag riktigt bekommit -- --
    Jag nskar dig lycka till din nya befattning, med tvarning att
    ej kpa "trollet fr guldet". Jag kunde sjelf derom sjunga en
    visa, om jag bara ville... Likvl r jag ganska njd, att du
    aflgsnar dig frn N--d; ty nog finner jag att du r fast fr
    denna Lotta, och hon r, som du sjelf ganska frnuftigt medger,
    ingen hustru fr dig; men fara kunde det eljest bli... jag
    behfver ej sga mer. Sl henne sledes alldeles ur hgen, kra
    Anders.

    Hvad Walter vidkommer, s knner jag bde honom och hans
    frldrar. Fadren r vinhandlare, och bosatt hr sedan lngre tid
    tillbaka. Mngen hade i brjan ansett honom fr en fventyrare,
    ty utan att man rtt visste hvarifrn han kom, och hvarmed,
    etablerade han en sttlig vinkllare, lade sig till dyra mbel,
    lefde stort, och hll kalaser; kldde sin hustru i siden, just
    som en adelsdam. Ett sdant fverddigt lefnadsstt var d nnu
    icke vanligt och fste uppmrksamhet. Folket runkade p hufvudet
    och frespdde ett snart fallissement, men nnu hller huset sig
    uppe.

    Walter r deras enda barn, och var ungefr 10 r, nr jag frst
    kom till T----s. Vacker och qvick, var han frldrarnas afgud,
    och fick fva allt mjligt sjelfsvld. Likvl var han redan d
    en fullndad kavaljer, och alltid kldd efter nyaste modet.
    Han dansade frtrffligt, spelade kort med fruarna och sktte
    kurtisen, beskte flitigt konditorer och spektakel; men hvad
    kyrkan angr, fljde han pappas och mammas exempel, ty bda
    syntes der ytterst sllan. Vr "storskola" var fr simpel fr den
    unga herrn, som tog undervisning p timme af en fr detta svensk
    militr, som flitigt beskte fadrens kllare. S frflto ngra
    r efter min ankomst till staden.

    En gng var jag sjelf nrvarande, d Walters far, i ett strre
    sllskap hemma hos sig, erhll ett bref med utrikes stmpel. Han
    aflgsnade sig fr att lsa brefvet; nr han terkom, sg man
    nog att innehllet varit mindre behagligt, oaktadt han skte
    hlla god min. Straxt derp vnde han sig till en nrvarande
    vetenskapsman med den frgan: hvilken undervisning denna ansg
    tjenligast, fr att bereda hans son fr universitetet?

    Ynglingen sndes kort derp till Borg Gymnasium. Med godt
    hufvud jemte en god dosis ambition, utmrkte han sig snart, blef
    student, och gjorde af med mycket penningar. Man ha en anekdot
    efter honom, som ej bevisar stor aktning fr fadersvldet, om den
    ock innehller sanning.

    Fadren skulle i ett af sina bref hafva menat, att sonen sklade
    fr mycket, och erhll till svar: "att en vinhandlare i T----s
    icke kunde bedmma hvad en student i bo behfde!"...

    En bekant, som fr ngon tid sedan frgade hans frldrar,
    hvilket lefnadsyrke sonen mnade vlja, fick till svar, att det
    berodde p honom sjelf. Huru han nu kommit p den iden, att ta
    kondition i ett presthus p landet, vcker min frundran. Man
    tro icke junkern spekulerar p dottren, som, efter hvad du sjelf
    skrifvit, r i pension i bo, och der de sledes lrt knna
    hvarandra...'

       *       *       *       *       *

Detta bref torde tillsvidare spridt ngot ljus fver Walters ungdom,
och vi terg till vr berttelse.

Sommaren frflt, och Walter trifdes gonskenligt. Sedan Brummerus
lemnat huset, antog prosten ingen annan adjunkt, utan grep sig mera an
med gromlen, n de sist frflutna ren; och ett godt bitrde hade
han i Walter, som ofta predikade, med stort bifall af ortens
stndspersoner. Ehuru han ingalunda frsummade sina disciplar, gde han
dock mycken tid frig att skta sina njen, och gra utvandringar i
trakten. Isynnerhet beskte han ryttmstarn ofta, och drjde d
merendels borta fver natten, emedan han alltid fretog denna promenad
under aftonsvalkan, och terkom till prostgrden frst den vanliga
frukosttiden.

Det led till slutet af Augusti, och prosten skickade efter sin dotter,
ty man ville med en liten luftbarhet fira bde hennes hemkomst och
namndag. Af prostinnan, som numera endast talade om och lngtade efter
sin dotter, hade Walter hrt omnmnas ett stlle i den nra belgna
parken, som ett af Lovisas favoritstllen, der hon alltid lekt som
barn; han beslt att der fverraska henne med ngon tillstllning. En
af drngarna blef, under tysthetslfte, hans handtlangare. Upptagen af
dessa bestyr, instllde han sina vanliga aftonpromenader, och inneslt
sig p sitt rum. Alla, isynnerhet gossarna, voro hgst nyfikna.

Lovisa hemkom en dag frr, n hon var vntad. Walter var d icke
tillstdes, och i gldjen fver dottrens ankomst, glmde frldrarna
att nmna ngot om honom. Vl hade Lovisa frut blifvit underrttad om
att gossarna ftt en ny informator, men hon hade endast tnkt sig en ny
Brummerus; ett freml fr hennes och brdernes skmt.

Intagen af hufvudstadens njen och frstrelser, hade bortresan
derifrn och skillsmessan frn de qvarblifvande ungdomsvnnerna kostat
Lovisa mnga bittra trar, men nu tog likvl hemmet, med alla dess
barndomsminnen, ut sin rtt, och sedan hon omfamnat sina frldrar,
vnligt hlsat p tjenstefolket, -- brderne voro icke hemma --
skyndade hon ned i trdgrden, fr att der se sig omkring, egnande en
bekant blick t hvart trd, hvarje buske, tills hon kom till den grind,
som frde t parken. Hennes frr omnmda favoritstlle var en grupp af
trd, som bildade en rundel, platsen inom den hade hon sjelf ltit
rdja. Dagen fre sin bortresa till bo hade hon p detta stlle
begrafvit en tam grnsiska och planterat en trnrostelning, som hon
ymnigt fuktat bde med vatten och trar fver sin lsklings dd. Vid
synen af den i sin hgsta flor stende provinse-roshcken, erinrade
hon sig den lilla telning hon planterat, och gick nu fr att se, om den
frodades. Blommor vntade hon ej att f se, ty dertill var platsen fr
mycket skuggrik.

Redan p ngot afstnd sg hon ngot hvitt skymta fram; nyfiken gick
hon nrmare och sg... en slags pelare eller obelisk, hvitmlad, med
ett frgyllt klot i toppen, frn hvilket utgick en spira, som betydligt
hjde sig fver trdens toppar. -- Hvem i all verlden har rest ett
sdant reminne fver min lilla Pippi? var flickans frsta tanke, sedan
besg hon det nrmare, och fann fverallt inslagna spikar, hvilkas
ndaml hon likvl icke kunde utgrunda. fven hngde, ungefr p midten
af obelisken, ett lst fyrkantigt stycke; varsamt lyfte hon upp det och
fann det vara ett sammanklistradt papper, som dolde en ppning, i form
af ett hjerta, ungefr en aln i diameter. Det inre af obelisken tycktes
vara svrtadt med kimrk. En egen, underlig knsla intog den frut s
glada och merendels lttsinniga flickan. Det frekom henne alldeles,
som vore detta en grafvrd, hvars enda emblem bestod af ett dystert och
gldjetomt hjerta.

Vid ngon lugnare eftertanke insg hon snart att detta monument var
mnadt fr ngon tillstllning och nnu endast halffrdigt; men huru
utforma detta. Sina frldrar ville hon icke frga, hon beslt derfre
att g till Lotta, fverraska sin fordna lekkamrat, och utforska hvad
denna kunde veta. Lovisa skyndade alts tillbaka genom trdgrden,
skickade en tjensteflicka fr att sga till hemma hvart hon gtt, och
fljde sedan med snabba steg den gngstig, som frde till det skallade
"Dragontorpet".

Lottas mor, som varit amma t Lovisa, blef utom sig af gldje, vid
synen af sitt kra sktebarn. Nr Lovisa frgade efter Lotta, ropade
hustrun efter sitt yngsta barn, en ttarig gosse, och bad honom genast
skynda till lillkern efter sin syster; gossen sprang och modren gjorde
emellertid mnga frgor om hufvudstaden, och hvad Lovisa tyckte om att
vara der, och om det icke var rtt sknt att nu f komma hem.

-- S roligt som jag hade der sista vintern, fr jag visst aldrig mera,
smsuckade Lovisa, vid hgkomsten af dess balnjen, -- men nog gladde
det mig att f terse pappa och mamma jemte brderna; hvad de mtte
vuxit p dessa trenne ren! Ju nrmare det led p tiden, desto
otligare blef jag; man ville pst att jag magrade sista veckorna.

-- Det har min Lotta fven gjort; men dertill r hennes frfaseliga
trgenhet skulden, ty hon sitter halfva ntterna uppe, och stiger opp i
dagglntningen, fr att sy t grannflickorna, och som det r fr mrkt
i stugan, sitter hon ut p backen med sitt arbete, tills tiden blir att
g p utarbete. Hon har nu ftt gra dagsverken fr mig, som varit
sjuklig hela tiden.

Gossen stack nu in sitt linfrgade, lockiga hufvud genom drren, och
sade Lotta vara i antgande. Lovisa, som redan lnge tyckt det vara
qvaft i stugan, gick nu ut, och mtte sin fordna lekkamrat i den af
solen upplysta frstugan. De bda flickorna hade mycket frndrat sig
p dessa trenne ren. Lovisa var, vid sin bortresa till pensionen, en
gnglig, mager flicka, med nstan hvitt hr; det lilla spda ansigtet,
utan att vara fult, var likvl icke behagligt, och de himmelsbl gonen
hade ett ngot enfaldigt uttryck; nu frhll det sig annorlunda: hennes
former, ehuru nnu spda, hade erhllit en behaglig rundning; hret
hade mrknat till det sknaste cendr, och vrdadt af skicklig hand,
lg det en vacker flta omkring hennes hufvud, och  mse sidor om den
svanhvita halsen ringlade sig en fyllig, glnsande lock. Gldje
strlade ur de klara frgtmigej gonen; men de uttryckte fven ngon
frvning, ja nstan afund, fver Lottas frndrade utseende och stt.

Lotta var tv r ldre n Lovisa: hon hade, i likhet med mnga andra,
lnge hllit sig liten och knubbig, och sdan hade Lovisa nnu alltid
tnkt sig henne, men hon hade p en gng skjutit i vrten, och kunde nu
kallas lng, utomdess hade skuldrorna snkt sig, lifvet smalnat, och
vrdad, ehuru ganska tarflig kldsel, visade en vacker vrt. Hennes
mrka hr var fltadt med omsorg och hngde i en lng och bred flta
utt ryggen; men de fordom s lifliga mrkbl gonen, hade nu ett
nstan svrmodigt uttryck. Bda flickorna stodo sledes frsknade midt
emot hvarandra; men verkningen af denna msesidiga upptckt var olika.

Lovisa slog sina hnder tillsammans, och ropade okonstladt:

-- Hvad du har vuxit och blifvit vacker, kra Lotta! Du ser alldeles ut
som en jungfru frn staden.

Lotta rodnade frst, men bleknade sedan hftigt och kastade, utan att
yttra ett ord till vlkomst, en forskande blick genom frstugudrrn,
der hon stod. Frundrad fver detta ovntade mottagande, lutade sig
Lovisa utom drrn, fr att se hvad som s kunde upptaga Lottas tankar,
och blef d varse en bttre kldd mansperson, som, stdjande sig mot
vggen, syntes vnta p ngon. Nu, d han sg sig bemrkt, steg han
ledigt fram, och Lotta, liksom sansad efter en stark sinnesrrelse,
sade i hftig, frebrende ton:

-- Hvarfre sade icke magistern, att mamseln Lovisa var hemkommen?

-- Emedan jag varit okunnig derom, svarade Walter, i det han, efter den
tidens sed att helsa, kysste den rodnande Lovisas hand, och bad henne
vara vlkommen till hemmet. -- Hvilket vackert stlle, fortfor han
sedan, -- nu skall prostgrden och dess omgifning frekomma mig likt
ett Eden.

Den tonvigt Walter gaf ordet _nu_, undgick icke Lovisa. Med den
sinnighet, som frvrfvas i sllskapslifvet, svarade hon:

-- Det r sannt att belgenheten och nejderna nu ro vackra, men hsten
r i antgande och berfvar dem snart sin sknhet, och sedan skall
magister Walter nog sakna bo.

-- Derp tviflar jag. Fr det nrvarande skdar jag endast vren i sin
blomstring, sade Walter med uttrycksfull blick, men nstan hviskande,
ty Lotta, inkallad af modren i stugan, nalkades dem ter.

-- Huru lnge har prostgrden ftt fgna sig af magister Walters besk?
frgade Lovisa, och lagade sig till art vandra hemt.

-- r det mjligt att mamsell Bryller r okunnig om att jag, sedan
frsta Maj, r en af dess invnare? frgade han.

-- Derom har man icke nmnt ett ord, det r mig sledes en verkelig
surprise.

Lotta fljde dem hem p Lovisas anmodan. Vandrande utmed gngstigen
genom smskogen, plockade Walter ngra doftande Linner, bjd dem t
Lovisa, och sade:

-- Det vill frefalla mig, som om surprisen icke varit mamsell Bryller
synnerlig angenm...

-- Huru kan herr Walter falla p en sdan frmodan? frgade Lovisa
muntert -- Tvrtom r jag frtjust att hr finna en bekant fr att
sprka med. En bekant, som deltagit i de njen man njuter i den stora
verlden. Mig anar det, att det sistfrslutna ret varit den gladaste
tiden i mitt lif.

-- Huru kan den charmanta, den firade mamsell Bryller tnka s?

-- Emedan pappa och mamma visst icke mera lta mig resa till bo, och
hr hemma r allt s enformigt.

-- Det kan icke drja lnge innan ngon instller sig, som fr strre
rttighet att bestmma mamsells njen.

-- Magistern menar skert onkel och tant, infll Lovisa med en rodnad,
som nogsamt upplyste den skarpsynte, att hon frsttt hans mening --
och Nora till p kpet, som vill engagera mig vid sin s lnge ptnkta
sllskapsteater.

-- Hon fortfar sledes med denna wurm?

-- Ack! jag har ju mst kpa och hmta med mig diverse teaterpjeser;
det skall bli roligt att se hvilken hon vljer.

Under dylikt skmt och prat nalkades de prostgrden. Lovisa kunde icke
f Lotta fvertalad att stanna qvar; hon klagade fver hufvudvrk och
tervnde hem. Lovisa hade genom mtet med Walter glmt ndamlet med
sitt besk, och sedermera, omgifven af sina anhriga, var det s mycket
annat att frga, bertta och visa, att synen i parken frsvann ur
hennes minne. Likvl kom den fr henne om natten, och i drmmen ansg
hon den fven fr en grafvrd.

       *       *       *       *       *

Fljande dagen, den 26 Augusti, samlades slgten och de nrmare bekanta
hos prosten Bryllers till middagen, fr att fira dottrens hemkomst och
dess namnsdag. P eftermiddagen skulle ortens ungdom samlas p ett
utsatt stlle och p bestmdt klockslag fverraska Lovisa med deras
ankomst, samt sedan tillbringa aftonen med dans. Walter var den som
arrangerade alltsammans.

Lovisa frundrade sig storligen, nr hennes mor ndvndigt ville se
henne kldd i hennes vackraste danskostym. Visst tyckte Lovisa att det
var litet ljligt att f styra ut sig hemma, och dertill p landet, men
gjorde likvl sin mor till villjes. I hvit, skir kldning, ljusrd
flors tunik, och en krans af trnrosor p det skna hret, syntes hon
vid sitt intrde till de redan frsamlade middagsgsterna, som sjelfva
ungdomens gudinna, kostymerad fr en modern bal.

Walter var blott ga. Hr, i denna omgifning, utan medtflarinnor,
tillhrde priset henne odeladt och obestridt. Under det han med vanlig
ltthet och sjelfbeltenhet underhll samtalet och klingade med den ena
och den andra vid bordet, egnades dock hans tankar och blickar endast
Lovisa, denna Hebe, som, oaktadt hon ej sknkte uti vinet, likvl genom
sin nrvaro frvandlade det i nektar; men i sin frtjusning blef han
icke varse att tvenne mrka gon fljde alla hans rrelser, liksom
spionerande hvarje intryck synen af dagens drottning gjorde hos den
uppeldade unge mannen.

Det var Lotta som fven nu passade upp vid bordet. Nr Lovisa intrdde
i rummet, hade en nra stende person hrt Lotta uppge ett svagt rop af
beundran och fverraskning, men kort derp hade hon bleknat s, att
prostinnan med egen hand rckt henne ett glas vatten, och deltagande
frgat om hon var sjuk. "Det r bra nu igen," hade Lotta svarat, men
aflgsnat sig; dock tervnde hon snart till sina groml.

Vid mltidens slut frsvann Walter, p mammas manande vink satte sig
Lovisa vid det nya, nyligen inkpta fortepiano. Hon hade genomspelt
ngra musikstycken, d hennes far jemte baronen och ngra andra herrar,
sittande vid ett fnster med ut sigt t trdgrden, p en gng blefvo
varse, att en stor mngfrgad flagga hjde sig och svajade fver trden
i parken.

-- Ha! hvad r detta? Hvad vill det sga? Hvad skall det betyda? Ack,
skert ett phitt af den fyndige Walter! Ltom oss alla g att se! --
hrdes frn alla hll, och under dylika utrop kom snart hela sllskapet
p ftter, och vandrade truppvist genom trdgrden till parken; men med
klappande hjerta nalkades Lovisa ett stlle, som, efter hvad vi redan
veta, s mycket inverkat p hennes fantasi, ehuru hon undvikit att gra
ngra frfrgningar.

Ehuru skuggrikt stllet var denna tid p dagen, var det likvl
tillrckligt ljust fr att kunna se de vackra kransar af trnrosor och
blklint, som i smakfulla sektioner lindade sig omkring obelisken, nda
upp till toppen. Fyra hvitkldda flickor, ibland dem Lotta, afsjngo,
nr sllskapet hunnit samla sig, ngra verser, tillegnade _Lovisa_. D
frsvann p en gng det frlnge Lovisa frut anmrkt, och nu syntes
hjertat, samt inom detsamma namnet _Lovisa_ i transparent, p dess
mrka botten.

Det hela var vackert och erhll ett odeladt och fven hgljudt bifall;
men Lovisa syntes tankspridd, och svarade Lotta, som stende henne
nrmast sakta frgade, hvad hon tyckte om tillstllningen.

-- Det r alltsammans ganska vackert; men nr jag, utan att ngon
visste af det, i gr sg det halffrdigt, frekom det mig som en
grafvrd, och jag kan ej gra mig fri frn detta intryck.

-- Ack, den som der finge hvila! suckade Lotta.

-- r du d redan s trtt vid lifvet, kra Lotta? frgade en af de
andra flickorna, som hrt dessa ord. -- Hvad skall du icke vara nr
allt r frbi. Flickan menade dansen denna afton, hvarvid fven de
fingo vara nrvarande, kanske deltaga, om lyckan gynnade dem; -- men
Lotta sg p henne med en hgst besynnerlig uppsyn och skyndade bort.

Hvarje mindre behagligt intryck frsvann nr hon, som var dagens
drottning, tillika med de friga intrdde i salen, der ungdomen redan
var samlad. P ett af Walter gifvet tecken begynte musiken en polska,
och alla flto en stor ring kring Lovisa, som med Walter dansade inuti
ringen. Men snart svngde man sig i andra danser, och en mngd
konfusioner framlockade ett illa doldt leende p den unga flickans
lppar, d hon inom sig och under prat med Walter gjorde sina
anmrkningar om denna och hufvudstadens danssociet.

Dansen fortfor, till mngas nje, till andras obeltenhet; hr, som
annorstdes, var det mera godt om damer n kavaljerer, hvad de dansande
betrffar, icke derfre, att de gifta herrarne ansgo sig vara fr
gamla eller styfbenta, tvrtom; baron, ryttmstarn jemte lnsmannen och
tvenne fr detta svenska militrer, alla mn nrmare femtiotalet, voro
de ifrigaste, men af de unga syntes ngra vara fr blyga och frsagde,
emedan de icke nnu lrt sig dansa, och ortens dandyer: ett par brder
von U., nyss inskrifne vid ryska militren, ett par ingenrer jemte
Walter och Marenius, fjeskade endast omkring ngra utvalda, och sledes
blefvo de andra mindre bemrkta flickorna uran dansrer.

Lotta, med klockarens och kyrkovrdens begge dttrar, innehade den
ansprkslsaste platsen i rummet, det vill sga nra drrn; hvad Lotta
tnkte, visste ingen, men de andra sttte hvaran i sidan hvarje gng
"unge magistern" med en fullndad dansrs skicklighet och behag, frde
Lovisa i den hvirflande vallsen, eller kadriljens invecklade turer.

Obemrkt af de andra, aflgsnade sig Lotta, och med ett "det r
qvfvande varmt" trngde hon sig genom den i frfstugan gapande
folkhopen, tills hon kom p den folktoma stora trappan, der hon satte
sig s afsides som mjligt, med handen stdd mot den brnnande pannan.

Trappan var omgifven af lfrika trd, och hon dold i deras skugga;
hedanfre p grden stod en gungplanka, der tvenne personer suto i
frtroligt samtal och njto af den vackra Augustinatten. Det var
prosten och hans svger baron Y. Samtalet frdes halfhgt, och tanklst
hrde Lotta blott i brjan ett och annat ord, men snart vcktes hon
genom ett ofta upprepat namn, och nu lyssnade hon med spnd
uppmrksamhet till det som fljde.

Det var baronen, nu som alltid frande hgsta ordet, hvilken fortfor:

-- Som jag sagt, vi kunna aldrig gra ett bttre val, och du gr rtt
att uppmuntra den unge mannen; med hans praktiska kunskaper och qvicka
hufvud gr han lngt och kan bli biskop med tiden...

-- Bror vill vl nd icke, att jag skall bjuda ut min enda dotter
heller! invnde den andra.

-- Det skall icke behfvas, den vore blind, som icke ser att Walter r
pinkr l flickan.

Lotta uppgaf en dof suck.

-- Hvad var det, infll prosten. -- Mn tro ngon kan hra oss?

-- Var icke rdd, folket r upptaget af dansen eller musiken, det var
endast en vindflgt, som rrde lfven.

Prosten sade ngot som Lotta ej kunde uppfatta och fortfor sedan:

-- fven frmodar jag att den unge mannen ej har ngon kallelse till
det andeliga stndet.

-- Bah, den kommer nog. Jag skall tala vid Marenius, han frstr nog
den saken, och kan knna honom p pulsen, och allt skall g bra. Han
predikar ju s att man med nje kan hra p honom, och sjelf har du
sagt, att du ej kunde nska dig en skickligare Vikarius, ifall du ville
sl dig p ro. -- Utomdess m du vara sker om, att den gunstig herrn
icke gifvit mig anledning att proponera honom informators-befattningen
hr i huset, om icke han spekulerar p Lovisa och survivancen, och
flickan tycks ingalunda vara honom obengen. Vore han 10 r ldre,
uppgjorde jag en annan plan. Nora r, som...

-- Hr p godt folk, ljd frken Noras glla stmma i frstugan, har
ngon af eder sett till Baron? Kort derp trdde hon ut p trappan med
en annan dam, och fortfor: -- Jag sker min svger, som haft den
artigheten att engagera mig till nsta dans.

-- Uff! pustade baronen. Nu mste jag ter upp och trska, och r dock
helt styf i lederna af nattkylan.

Det var lngt lidet p natten. Mnga af gsterna hade redan begifvit
sig bort; men dansen var allt nnu liflig. D fllo Walters gon p
Lotta och hennes vnner, som nu fingo sig en och annan dans; Lotta var
ovanligt blek. En knsla af medlidande tycktes rra sig hos Walter, och
synbart frlgen bjd han upp henne till walls. Hon rodnade starkt och
syntes villrdig; likvl fljde hon slutligen med.

Efter tvenne hvarf om salen ville Walter upphra, men icke s Lotta,
och d hon vallsade ganska bra och musiken fortfor, hllo de ut en
stund. Slutligen fattade prostinnan Lotta i kldningen och ropade:
"Vallsa d icke lifvet ur er begge tv!"

Lotta drog djupt efter andan, lade handen p det klappande hjertat och
sade: "frlt, -- det var den sista dansen"...

Lotta frsvann, och nr de andra flickorna, ngot derefter, med en kyss
p prostinnans kldningsfoll, dmjukt tackat fr hedern och
vlfgnaden, och sedan sgo sig om efter Lotta, sades det, att Lotta
ensam begifvit sig bort en stund frut.

       *       *       *       *       *

Ngra dagar sednare passerades eftermiddagen hos Baron Y. p
Holmsjgrd. Sllskapet var talrikt, och roade sig i den vackra
trdgrden. Omkring ngra krusbrsbuskar stodo frknarna S. jemte Nora
och ngra andra ogifta damer och pratade, under det de lto bren smaka
sig. Ett stycke frn dem, likvl f lngt, att deras temligen hgljudda
prat icke kunde hras, var en kastgunga, der en yngre upplaga af bda
knen var samlad. Gungan, med afdelning fr tv personer, var nu
upptagen af Lovisa, som satt och Walter, som stod och kallade.

Alltid lika intagen af sina teaterprojekter, anmrkte frken Nora, att
ingen passade bttre n dessa tv till de bda lskande i Kotzebue's
"Brodertvist" som nu var p frslag.

-- Hvilken roll mnar du vlja sjelf? frgade den yngre frken S., --
du m vl inte tnka bli gamla Griponia heller!

-- Hvarfre icke det, det kommer ju blott an p, om man spelar sin roll
vl, menade Nora, -- och gammal blir man nog genom ett och annat streck
i ansigtet.

-- Fy dden! utropade en af de andra damerna, som... sagt i parentes...
sg bst ut af dem allesammans. -- Just derfre, att man skall smeta
till sig i syna, undanber jag mig alltsammans. fven anser jag denna
pjes vara alldeles opassande, med dess mnga karlroller och att kl ut
sig i karlklder! Nej, jag tackar, derp gr jag icke in.

-- F teaterstycken ro s passande som denna, frskrade Nora, --
mnet r allvarsamt och moraliskt, och utom den burleska scenen emellan
fru Griponia och advokaten uteslutes allt ansttligt. Hvad kostymen
angr, upptrder en af de gamla herrarna i nattrock, den andra i
syrtut, matrosen spelas af Marenius, och advokaten af August Bryller.

-- Och hvem af oss, menar du vl, vill taga sig de gamla gubbarna? Lt
Walter spela den ena och fendrik U---- den andra.

-- Det gr icke an, svarade Nora, d skulle vl hela familjen U.
vara nrvarande som skdare och det nskar ju ingen af oss, eller
huru? Och hvem skulle d i Walters stlle bli lskare?

--  den rollen kunde jag kanske f lust till, sade den unga damen, som
frut talat om obehagligheten att -- smeta till sig.

-- Men d mste du ju fven mla dig, anmrkte den ldre frken S., och
jag tviflar att mamsell Bryller blir njd med en sdan lskare, -- det
ser ingalunda s ut, tillade hon litet frsmdligt.

Denna anmrkning kom dem alla att se mot kastgungan. Lovisa hade stigit
upp, stdjande sig mot mellanstolpen. Walter hll sin vnstra arm
omkring hennes lif och kastade gungan med en sdan kraft och
skicklighet, att den gick till halfcirkeln. -- Frken S. fortfor:

-- Den som s lter famna om sig, r visst icke njd
 med en utkldd lskare; -- och jag begriper icke huru baron tillter
ett s eget uppfrande af denna Walter; hans far skall, efter hvad jag
hrt, vara ngon slags kllarmstare eller dylikt.

Ingen svarade p denna frkens anmrkning. Walter och Lovisa lemnade
rum t ett annat par, och Lovisa, som blef varse den nyss omtalade
gruppen, skyndade dit och blef mottagen med stor vnskap och
hjertlighet.

Nora freslog d p skmt ett ombyte af lskarerollen. Lovisa antog
frslaget med nje, och ville gra det till alfvare.

-- Ser du, hviskade den yngre frken S. till sin syster -- nu var
terigen din bitterhet p ortt stlle.

Walter vandrade fr att svalka sig i en af sidoallleerna, der genmttes
han af Marenius, och bda togo vgen till en liten skogspark, fr att
ohrde f sprka bort en stund; efter ett och annat likgiltigt prat
frgade Marenius:

-- N, Walter, fr man snart gratulera dig?

-- Hvartill?

-- Till en vacker och rik brud, och survivance l pastoratet efter
svrfar.

-- Ondeligt gerna till det frsta, om det bara lter gra sig, men
till det sednare har jag ingen lust.

-- Den kommer vl ocks med tiden, och dig hindrar ingenting. --
Philosophie magister r du, en omtyckt talare p predikstolen, och nu
erbjuder sig ett ypperligt tillflle, som hundra andra i ditt stlle
skulle taga emot med upprckta hnder, icke kan du vara rdd fr hvad
du nnu behfver lra! Engng fr alla, sg mig uppriktigt, hvad har du
emot detta stnd?

-- Mycket, och litet, allt huru man vill taga det, men ltom oss lemna
det derhn, ty nrmare hvarken kan eller vill jag ej fr dig utreda
mina sigter af saken. Ett skl kan jag likvl gifva dig: min frkrlek
till poesi och litteratur.

-- Du skmtar, huru mnga andeliga mn ro icke utmrkta litteratrer.
En Franzn, en Wallin, en Tegnr...

-- Ja, om jag kunde flja deras fotspr...

-- Och bli biskop, menar du? Du syftar hgt! men hvem vet, du r ung
och har gynnare...

-- Hvarfre vill du ska fvertala mig att blifva prest? frgade Walter
med forskande blick.

-- Af vnskap och till din egen frdel. Alla apparencer re ju fven
gynnande; du r omtyckt i frsamlingen, och prosten nskar dig till sin
adjunkt. Hvar och en kan se att du tycker om Lovisa, och att hon snart,
om icke redan, besvarar din krlek. Detta ser hennes slgt, och tiger,
-- den som tiger, samtycker; hvad nskar du mer? Vore jag icke din vn,
kunde jag nstan afundas dig, om en sdan knsla gde rum i min sjl.
-- Du har rtt, och likvl... Jag vill tnka nrmare p saken.

-- Gr s, och lt mig veta ditt beslut, sade Marenius och aflgsnade
sig fr att g baronen till mtes, som syntes p ngot afstnd.

Walter blef stende ngra gonblick, och sg efter den bortgende. --
Du kunde afundas mig! o, visste du huru mycket jag afundas din egen
sinnesfrid och lttro!

       *       *       *       *       *

I en rymlig bers sutto fruarna omkring ett bord, lskande sig med de
utvaldaste brsorter frn trdgrden. Talet fll p den fr Lovisa
tillstllda surprisen i ekparken, och i anledning deraf nmnde
prostinnan, att den skallade "dragon Lotta," som deltagit i sngen, nu
vore ganska illa sjuk. Hon sade, efter att hafva arbetat hela dagen p
kern, vakat om natten, fr att binda kransarna, andra dagen varit till
bitrde i kket och uppassningen vid bordet. -- Nog sg jag att flickan
ofta skiftade frg, fortfor den goda frun, -- och varnade henne, att ej
frkyla sig efter dansen. Utan att vnta p de andra flickorna sprang
hon likvl hem, s tunnkldd hon var, men kom icke lngt, ty
kyrkovrdens dttrar funno henne sansls liggande vid gngstigen, som
gr genom deras ng. Hon mste bras hem; nu har hon stark feber och
yrar bestndigt, sger modren. nnu har jag icke velat underrtta
Lovisa om Lottas sjukdom, som kanhnda r smittosam.

Sllskapet kades genom baronen, som, tfljd af Walter och ngra
andra herrar, intrdde medan prostinnan nnu talade. -- Stackars
flicka! yttrade den frstnmnde deltagande, -- redan i afton lter jag
ett bud g till doktor L. och glm icke, Laura lilla, att hra efter
Lotta. Hennes far var en bra karl, och tapper soldat, och miste sin arm
i kriget mot ryssarna 1808... med denna underrttelse vnde baronen sig
till Walter, men denne hade aflgsnat sig.

-- Vet du, Mauritz, sade friherrinnan till sin man samma afton, nr de
voro allena. Jag tror fullt och fast att Lottas sjukdom hrrr af en
dold passion fr magister Walter.

-- Ack, min lilla Laura, inbilla dig icke att en frisk och rask finsk
landtflickas hufvud r uppfylld af alla dessa ack och o, som spkar i
edra tankar, ni, som lsen "La Fontaines romaner", skmtade baronen och
kysste sin fru, som suckade:

-- Ack, de hrda knslolsa mnnerna!...

Mnga hade anmrkt, att Walter mot aftonen varit ur humr; Marenius
frmodade att detta var en fljd af deras samtal, ehuru han ej kunde
utgrunda orsaken; Lovisa trodde att Nora redan underrttat honom om
rollernas ombyte, och att hans missnje hrrrde deraf. Hon var smtt
harmsen p sig sjelf, som gtt in p byte; att hon s snart gillat
detta frslag, var blott en flyktig artighet mot frken, och p det de
andra flickorna ej mtte tro att Lovisa s ondeligt gerna ville ha
Walter till lskare, hvilket de skert eljest hade sagt.

Andra dagen var det postdag, det vill sga den dag, d hrifrn afgick
ett bud till nrmaste postkontor, fr att afhmta de bref, som
tillhrde dem bland sockneboerne, hvilka frenat sig om denna
inrttning, fvensom att aflemna deras egna. Lovisa skref hela morgonen
till en af sina frra pensionskamrater i bo, s vl fr att uppfylla
ett gifvet lfte, som af ett fr unga flickor vanligt behof, att
meddela sig t ngon vn.

Brefvet handlade om resan, festen och de bekantskaper hon frnyat med
grannarna -- allt under liflig saknad af hvad hon lemnat...

Postscriptum innehll fljande:

    "Frestll dig min fverraskning, d jag hr sg den gentile
    Walter, fr hvilken ni alltid brydde mig s snligt. Han r nu
    hr hos oss ssom informator fr mina brder. Han, som alla
    ansgo fr s rik och oberoende!... Skratta du, och kalla mig
    egenkr ter, om du s vill, men jag tror att ngot ligger under
    denna tillstllning. Huru mnga romaner och komedier utveckla ej
    sdana intriger?" ... ... ...

    "Apropos af komedi och spektakler! Jag torde snart komma att
    upptrda som prima donna vid en liten sllskapsteater p
    Holmsjgrd. Mera en annan gng, frn din vn

                                                  Lovisa."

Samma dag var Walters tid s upptagen af skrifning fr egen rkning och
af disciplarnes undervisning, att han blott visade sig under middagen
och som alla anmrkte, synbart frstmd.

P eftermiddagen vandrade han, fr att beska ryttmstaren, som var
opasslig och ej varit med i grdagens sllskap hos baronen.

Walters vg frde honom frbi Dragontorpet. Villrdig stannade han vid
den gngstig, som frde till stugan. D sg han Lottas mor komma utfr
den vg han lemnat, brande en kruka med vatten, som hon hemtat frn en
aflgsen klla. Han invntade henne, och frgade huru det nu stod till
med hennes dotter.

-- Dligt, mycket dligt, herr magister, svarade hon bedrfvad. -- Hon
yrar allt jemt, och klagar fver en s brinnande trst, och fastn bde
prostinnan och i dag baronessan varit s hederliga och skickat henne s
rara soppor, vill hon blott ha kallt vatten, frn kllan i Kyrkby
ngen; derifrn kommer jag nu...

-- Hvad sger hon d under sin yrsel? frgade Walter, icke utan att
litet svfva p mlet.

-- Ja, hvem kan f reda p sdant, menat magistern? Ofta ropar hon p
mamsell Lovisa, ja till och med p magistern sjelf. Talar om blommor,
kransar, hjertan och dylikt. Ibland vill hon ha papper, och sger att
hon skall skrifva till mamsell Lovisa...

-- Fr all del i verlden! lt henne icke f sin vilja fram, varnade
Walter ifrigt. -- Hon kunde under er frnvaro skicka ngon med en sdan
billet, uppfylld af galenskaper, till mamsell Lovisa, som nnu r
okunnig om er dotters sjukdom. Man r hgst ngslig, fr att hon skall
komma hit, d sjukdomen skert r smittosam... Jag gr nu till
ryttmstarbostllet, och trffar der, som jag tror, doktor L. I sdant
fall, ber jag honom komma hit...

-- Ack, han var hr redan i morse, och skref ett lngt recept, som
Post-Ante tog med sig, d han for bort i middags. Doktorn sger det
vara scharlakansfeber.

-- S mycket mer skall ni akta mamsell Lovisa ifrn att komma till er
dotter, och nu Guds frid! Han gick, men vnde snart ter om. -- Ge
ingalunda skrifdon t Lotta, varnade han nnu en gng -- ty s nyttig
skrifkonsten r fr en frisk, s farlig r den fr en febersjuk
menniska.

-- Ja, nog har magister Brummerus haft besvr att lra Lotta bde rkna
och skrifva, men f nu se hvad nytta hon har af det? Jag tror aldrig
hon kommer sig mer, sade modren och torkade bort trarne med afvig
hand.

-- Misstrsta ej! hon r ung och stark, sade Walter och gick -- hvad
han tnkte och nskade veta vi ej.

Postbudet terkom, och medfrde nedanstende bref till Walter:

                                        T----s 182..

    'Min kre son!

    Nr jag gillade ditt beslut, att p obestmd tid taga kondition
    hos prosten Bryller, var det min tanke, att snart kunna lmna
    dig en ansenlig penningremiss, fr att kunna hjelpa dig framt,
    p den bana du beslutar vlja fr framtiden. Orolig fver
    ditt obeslutsamhet, tyckte jag du der kunde hafva tillrcklig
    tid och rdrum att besinna dig p detta val, utan att frestas
    till fverfldiga utgifter, tills du uppntt den af dig sjelf
    bestmda ldern af 24 r, hvilket snart intrffar; men ett
    gammalt ordsprk sger att "menniskan spr, och Gud rr!" och
    s r det fven hr...

    Jag har vl aldrig med tydliga ord talat med dig om mina
    affairer, men nog mste du, med din skarpsynthet, insett att
    dessa p lngt nr icke ro s goda, som man i allmnhet trott.
    Min kredit r i aftagande och flere f--bannade konsis... men
    hvarfre bertta dig saker, som du icke frstr? -- Nog af, fr
    att icke bli ruinerad, mste jag i det lngsta behlla det
    yttre skenet, och alla apparencer ro klena. Jag har alltid
    frmodat, att du icke haft ngon bjelse for preststndet och
    fven sjelf aldrig tnkt ditt, men en sdan har dock alltid
    ett skert brdstycke, och munlder felas dig icke...

    Jag har ltit underrtta mig, att din principal r gammal och
    rik, och har en ung och vacker dotter. Det vore ju en god
    spekulation fr dig!

    Din mor ber dig fven tnka p den saken'...

Detta bref bestmde Walters beslut, och ngra ord, framkastade till
Marenius, som ter frde dem till baronen, voro tillrckliga att
befordra planens framgng.

Att Lottas sjukdom lnge ej kunde blifva ngon hemlighet fr Lovisa,
inser man ltt; men frnvaron och frstrelser hade hos henne afkylt
barnavnskapens vrma, och fruktan fr smitta kom henne kanhnda vl
till pass, d hon under denna tid var intagen af nya tankar och
knslor, likvl lt hon dagligen genom bud underrtta sig om Lottas
tillstnd.

Ung, liflig och oerfaren, intagen af Walters frledande egenskaper, var
hon smickrad af den uppoffring han gjorde fr hennes skull; ty Walter
hade med s mycken klokhet ltit pskina, att blott hans innerliga
krlek till henne var orsaken hvarfre han frsakade att vlja en annan
bana, der hans kunskaper och relationer kunnat fra till en hgre och
utmrktare verkningskrets, s att han i utbyte, fr sitt bifall till
prostens nskan, erhll lfte p dottrens hand, om han kunde vinna
hennes hjerta. Hon egnade honom sledes nu den hngifvenhet och
uteslutande dyrkan, som fremlet fr den frsta krleken alltid
erhller af det unga hjertat, nr det finner sin knsla besvarad, och
inbillade bde sig sjelf och andra, att han redan i bo intresserat
henne mer n ngon annan.

Hvarfre och hvarigenom, det frgade ingen; de funno det s naturligt,
att en ung man, med Walters utseende och behagliga verldsmannatakt,
intagit en ung flicka.

Hade Lovisa, mer n andra flickor af hennes lder och i de frhllanden
hon vuxit upp, kunnat analysera sina bevekelsegrunder och knslor --
med en uppriktig sjelfprfning, d skulle denna ungefr varit s hr:

"I hemmet gjorde man allt, fr att gra mig bortskmd och egenkr.
Ingen var vlkommen hos mamma, som icke frstod att fjsa fr mig,
ifrn det jag lemnade vaggan. Onkel skmtade alltid fver ldre
flickor, sade att jag mste bli brud vid 15 r och talade oupphrligt
om vackra och rika friare; skrattade t sin frus sigt om sjlens
sympati, och att man kan vara frnjd med litet, blott man njuter det
med den man lskar. Han kallade det fr idel romangriller..."

"Jag hade frn barndomen lrt mig att hgt uppskatta onkels omdmen; ty
pappa, -- det har jag nog blifvit varse -- gr alltid som denne vill.
Vl runkade pappa alltid missbeltet p hufvudet, nr onkel talade om
pensions-resan, men den skedde likvl. Onkel spdde ocks alltid, att
jag der skulle vcka uppseende, och fra hem en elegant fstman. N
vl, det har jag fven gjort, ty positift kom Walter fr min skull
hit."

"Hvem var vl mera omtalad och observerad af alla, n Walter? hvem
kldde sig med mera smak? hvem dansade bttre? hvem arrangerade ett
lustparti bttre, n han? Derfre var han fven omtyckt af damerna, och
afundad af sina kamrater. Visst var det ock ngra af de frra, som
ville veta att han var vidlftig och sjelfkr, men det var skert
derfre, att han ej brydde sig om dem."

"Ma-bonne hade tyckt s med, men snart blef han en af hennes favoriter
och alltid bjuden p hennes sm tillstllningar; han gjorde deremellan
visiter, och sprkade d om poesi och dramatik, fr hvilken hon
svrmade. I brjan syntes han knappt mrka mig, men p en gng blef han
uppmrksamheten sjelf, och alla, till och med Ma-bonne, brydde mig jemt
fr honom."

"Ack, om de nu visste att jag r hans fstm, huru mnga af flickorna
skulle lite d afundas mig! S snart vi bli gifta, mste han fra mig
till bo p en liten tid; vi gra d visiter hos vra bekanta."

"Hvilket uppseende jag skall vcka med min vackra man och valda
toalette! Det r vl sant, att p visitkorten endast kommer att st:
pastor Walter med fru; -- men onkel sger, att han nog gr till Biskop,
med tiden! Om han icke blir Biskop, kan han tminstone bli prost eller
Professor..."

Men Lovisa var icke tillvand att gra sig reda fr det frflutne. Hon
lefde i det ljufva nrvarande, med ett ungdomligt sinne, med framtiden
och dess njen i perspektiv. Ingen hade med allvar upplyst henne om
hennes tillkommande pligter. "Vett och frstnd kommer nog med ren,"
var prostinnans favorit-term.

       *       *       *       *       *

Lotta hll nu p att tillfriskna; hennes ungdom hade segrat fver den
hftiga sjukdomen, men den hade qvarlemnat bedrfliga spr. Hennes
brst hade lidit, hret lossnat, och tungsinthet hade lagt sig fver
hennes sjl, som frundrade alla, till och med den erfarna lkaren.

D all fara var frbi, beskte hon Lovisa, som rrdes nda till trar
fver att finna henne s frndrad. All den sknhet, som frapperat
Lovisa vid synen af Lotta, d hon sg henne frsta gngen efter sin
hemkomst, var nu sin kos.

Gerna hade Lovisa meddelat Lotta nyheten om sin frlofning, men hon
hade gifvit bde Walter och sina frldrar ett lfte att ej yppa det
nnu s tidigt. Freningen var utsatt till nstkommande frsta Maj, och
Walter vntade blott p att prestvigas, fr att med allvar egna sig t
de frrttningar som tflja lrarekallet. Emellertid hade han
hgeligen nskat att deras frbindelse skulle hllas hemlig, och d
fven frldrarne tyckte det vara bst, att den ej s tidigt blef ett
samtalsmne fr socknen, frstod Walter, i andras nrvaro, s vl spela
den fremmande, att ej engng husets betjening anade rtta frhllandet.

En morgon, i slutet af September, gick Lovisa ter fr att se efter
Lotta. Af modren, som hon mtt p vgen, hade hon hrt att Lotta haft
en orolig och smnls natt, hvarfre modren fruktade fr ett terfall
af feber.

D Lovisa intrdde i stugan, hll Lotta ett skrifvet papper i handen;
det var de verser man sjungit p Lovisas namnsdag och som Walter hade
skrifvit.

-- Jag har s mnga gnger rnat frga mamsell, om obelisken nnu str
qvar, sade Lotta.

-- Redan andra dagen togs den bort, svarade Lovisa, -- men kransarna
hngdes p trden, till ett minne.

-- Pminner mamsell Lovisa sig den nskan jag yttrade nr vi stodo der?

-- Det gr jag icke. Du mste komma mitt minne till hjelp.

-- Nr mamsell sade, att tillstllningen liknade en grafvrd, nskade
jag att f hvila der; vill mamsell, nr jag r dd, laga s, att jag
fr denna nskan uppfyld!

-- Kra min flicka, tala ej s der besynnerligt, infll modren, som
nyss kommit in och hrt dessa ord. -- Nog blir du med Guds hjelp frisk
och rask igen, och nr du dr, s m du vl f ligga i vigd jord, du
som andra, och ej bli begrafven som ett kreatur i skogen.

Lotta teg, men smlog sorgset. Sedan modren gtt ut, sade hon:

-- Det r kanhnda barnsligt af mig, men jag tycker att jag der skulle
hvila s sknt...

Lovisa ansg det vara bst att g in i den sinnessjuka flickans ider,
och sade vnligt:

-- Du br icke oroa din mor med att prata sdant, men om du dr frr n
jag, och jag kan uppfylla din nskan, s gr jag det.

Lotta tog hennes hand, tryckte den hrdt och sade blott:

-- Tack!

P hemvgen mtte Lovisa Walter, som skte henne, fr att med all
frsigtighet underrtta henne, att prosten, som om aftonen frut lagt
sig frisk och munter, om natten blifvit rrd af slag. Lovisa hade, fr
att njuta af den vackra morgonen, gtt ut s tidigt, att hon ej enligt
sin vana helsat p sin far, som alltid lg lnge om morgnarna.

Walter satte sig genast till hst, fr att i flygande fart rida till
deras lkare. Lovisa ilade till fadrens sjuksng.

Nr lkaren kom, nrmare afton, trstade han de srjande med den
frskran, att prostens lif denna gng var utan all fara, och att han
hoppades att sjukdomen snart skulle ha en fvergng, likvl frmodade
han, att en lnge vidhllande slapphet och ett hftande p mlet blefve
en sker fljd af denna attack.

Denna hndelse franledde behofvet af en skicklig medhjelpare, o<h
Walter pskyndade nu sin examen och prestordination s mycket som
mjligt, hvarfre han ock genast reste till ------.

Att Walter, under den tid han beredde sig till denna afgrande resa,
mrkbart frlorat sitt frra sllskapliga lynne och sllan lemnade sitt
rum, ansgs fr en naturlig fljd af hans trgna studier; likvl fllde
Lovisa mngen tr af ledsnad, der han satt vid fadrens sida, fr att
roa honom med lsning i, fr hennes barnsliga sinne, allt fr
allvarsamma mnen, hvilka hon egnade s ringa uppmrksamhet, att hon
fven mngen gng, af den numera af sjukdomen kinkig blifna gubben,
erhll frebrelser fr tankspriddhet och ett fr mycket verldsligt
sinne. Lovisa trodde att hela verlden hade frndrat sig.

Hon hade icke varit p lnge hos Lotta, som nu fven var bttre, men,
efter hvad hennes mor, som ofta var i prostgrden, sade, nnu var utan
krafter till att arbeta.

-- Hon roar sig emellant med sin skriffning, och syr ibland p ngra
fr lnge sedan bestllda prestkragar, sade gumman.

Den enda af sina fordna lekkamrater och bekanta Lotta numera gerna sg,
var kyrkovrdens Elsa, som stundom kom till henne.

Ehuru frlofningen emellan Walter och prostmamselln nnu ej blifvit
offentliggjort, kunde dock ingen frbjuda menniskorna att gissa och
prata: hr som annorstdes, frlofvade, ja, till och med lt man ofta
ryktet frelysa folk, innan kontrahenterna kanhnda ens tnkt p saken.

En inre aning, kanske fven ngon visshet, att Lotta tyckte om Walter,
hade afhllit Elsa ifrn att meddela henne de rykten, som voro gngse,
om en frlofning emellan honom och Lovisa. Elsa var sjelf brud, och
finknslig nog att finna, det en sdan nyhet skulle vara srande; hon
hade skickligt nog fvertalt Lottas mor, att aldrig tala derom med sin
dotter. Lottas mor var ocks icke ngon som pratade i fvitsko. Hon var
en af dessa tystltna, reflekterande qvinnor man ofta finner bland
finska allmogen.

En afton efter Walters bortresa titt ------ gick Elsa ter till torpet;
hon fann der fre sig en grannqvinna, hvilken som en afgjord sak
omtalade prostmamsellns frlofning och snara brllop med magistern.
Lotta satt blek och tyst, men hennes frgande blick skte i vnnens
ansigte bekrftelse p hvad hon hrde. Elsa sade d, att detta endast
var ett lst rykte, som frmodligen hrrrde deraf, att herr Walter
rest bort fr att ta examen och lta prestviga sig, fr att under
prostens sjuklighet kunna skta dennes syssla.

Lotta skrattade nstan hemskt, tyckte Elsa, men sade blott de orden:
"vacker prest!"...

-- D blir skert Elsa den frsta brud, som den nya presten kommer att
lsa vigselorden fver, menade grannqvinnan, som icke hrt Lottas ord.

Lotta satt sedan tigande och dyster, tills Elsa skulle g; d slog hon
armarna om hennes hals och hviskade:

-- Hans vlsignelse ger ingen lycka! -- Men jag skall be Gud fr dig,
att du blir en lycklig brud; bed du Honom ocks fr mig, det kan
behfvas!...

Elsa gick, utan att veta hvad hon skulle tnka; det sannolikaste var
att Lotta ter yrade, men tyvrr erhll bde hon och andra snart en
frfrlig upplysning om Lottas ord.

Detta passerade om Thorsdags afton. Tidigt om Lrdags morgonen kom
Lottas mor till prostgrden och frgade om hennes dotter var der, men
fick ett nekande svar. Grtande berttade hon d, att sedan hon och
Lotta lagt sig om aftonen frut, hade den sednare ter stigit upp, och
modren hade fven i smnyran hrt att hon ppnat och tillslutit
stugudrrn, men fste sig icke vid detta, ty Lotta hade, den sednare
tiden, ofta vankat orolig omkring i rummet. Men nr hon sjelf helt
bittida steg upp, fr att brja baka och stta eld i ugnen, d var
Lottas bdd tom, och den yttre drrn ostngd. Nu hade hon och lilla
Janne ffngt skt henne ikring hemmet och hos de nrmaste grannarna,
men ingen hade sett henne. Modrens sista hopp hade varit att finna
henne hr, och hon vred nu sina hnder i stum frtviflan.

Det blef en allmn uppstndelse. Prostinnan skickade ut folk, fr att
ska den saknade, men alla kommo med ofrrttadt rende tillbaka. Man
mste bevpna sig med tlamod och afvakta tiden, menade alla.

Oaktadt sin krlek fr systern, och den ngest, hvari han sg modren
vara, glmde lilla Janne bort icke sitt nya flarnskepp, som han lt
segla i en liten grund vid af Holmsjn. Snart blef han varse ngot som
stt p vattnet och af vinden sakta frdes till stranden. Det var en
vissnad krans af trnrosor och blklint, och gossen igenknde den
genast fr densamma Lotta burit, d det stora kalaset var i
prostgrden. Hpen fver att finna den hr, tog han bde krans och bt,
fr att skynda till modren, men upphanns p frvgen af vagnen frn
herrgrden. Deruti satt baron och hans fru, som mnade sig till
prostgrden; fven de hade redan hrt om Lottas frsvinnande. Gossen,
som de genast igenknde, tillfrgades om man ftt reda p henne.

-- Icke som jag vet, svarade han, -- men hr har jag hittat Lottas
blomkrans i vattnet vid sjstranden; nog har hon sjelf burit dit den,
ty i aftons hngde den nnu p stuguvggen.

-- Milde Gud, frbarma Dig! ropade baronessan och vred sina hnder.
-- D har hon skert gtt och drnkt sig!...

Gossen brjade grta. Kusken fick befallning att taga honom upp vid sin
sida, och man skyndade till prostgrden.

Der utbredde deras sannolika frmodan en allmn frskrckelse.

Folket sndes ut med btar och ekstockar, fr att efterska med noten;
de funno ock mot afton den olyckliga flickans lik. Hon var kldd i
samma hvita kldning, som hon burit den s ofta omtalta dagen, hvilken
syntes hafva varit en vndpunkt i hennes lif.

Sedan man frgfves frskt alla medel att terkalla Lotta till lifvet,
frdes hon hem till torpet. nnu en gng skulle hennes hvilosng bddas
i modershemmet.

       *       *       *       *       *

Holmsjgrds herrskapet intog som vanligt sin sndagsmiddag i
prostgrden, fvens Marenius, som predikat hgmssan och dervid hllit
ett varmt och uppbyggligt tal fver den olyckliga hndelsen.

Man beklagade modren, undrade hvad som kom t flickan och talade
slutligen om hennes begrafning. Enligt gammal sed borde hon i all
tysthet f sitt hvilorum i det hrn af kyrkogrden, som r bestmd fr
sjelfspillingar.

Icke utan en rysning erinrade Lovisa sig Lottas sista bn till henne,
och sitt eget lfte, men framstllde det likvl som sin egen nskan fr
de nrvarande, sgande, att om det vore enligt med hvad kyrkolagen
tillt, skulle det skert vara lngt mindre smrtande fr modren, och
fven fr Lottas bekanta, om hon begrafdes p ett stlle som icke
ansgs fr nesligt.

Prostinnan satte sig i brjan mycket emot frslaget, men d Lovisa tog
henne afsides och frtrodde henne, att det varit Lottas allvarliga
nskan, s verkade vidskepelsen mer n Lovisas bner och hennes
svgerskas fvertalande. Mngen tror nnu i dag, att om ej den dende
erhller det hvilorum den nskat sig, finner den ingen ro i en annan
graf.

Dagen derefter hemvntades Walter frn sin resa. Lovisa, tfljd af
sina brder, for honom en half mil till mtes med vagnen. Nr det
frsta glada terseendet var frbi, och han intagit fjerde platsen i
vagnen, underrttades han om hvad som hndt under hans frnvaro. Den
blekhet, som dervid betckte hans ansigte, tillskref Lovisa hans
deltagande fver ett sdant olycksfall i allmnhet, och uppbjd hela
sin frmga att muntra och frstr honom; hon lyckades omsider, i det
hon talade om den hgtidlighet, hvarifrn han nu kom.

De voro redan hemma, och modren nrvarande, nr Lovisa frgade, om han
ville uppfylla en bn af henne. "Hvilken nskan skulle vl min dyrkade
Lovisa kunna hafva, som jag icke ville uppfylla, om det str i mensklig
frmga," frskrade han. Hon bad honom d inviga det omtalta stllet i
parken till graf t Lotta, och jordstta henne der.

Han studsade, -- detta hade han icke frmodat. Hans lfte var likvl
redan gifvet, och han bekrftade det med ett hastigt "Ja", men
aflgsnade sig.

Nr Walter om afton som upp i sitt rum, sg han ett ljussken glimma
mellan trden i den aflgsna parken. Det var ddgrfvarens lykta.

-- Med denna frrttning skall jag sledes tilltrda mitt mbete, sade
han fr sig sjelf, med en ovillkorlig rysning. -- Skall detta vara ett
omen? Det r bara vidskepelse och inrotade frdomar, som den upplyste
stter sig fver. Likvl r det lyckligt, att ingen synes ha ngon
aning om att jag r en omedelbar orsak till flickans dd, -- men hvad
rr jag fr det att den tokan tog allt fr allvar, hvad jag sade henne,
och hvad jag sagt s mnga andra frut. -- N, vacker var hon, och
lskade mig uppriktigt, som jag tror, och skulle icke Lovisa varit,
s... hvem hvet huru allt nu varit. -- Jag vore icke prest nu, icke
bunden vid... Jag vore fri, och Lotta hade nog fljt mig, ty hennes
hjerta var fr blodigt att trifvas hr, och ffng var hon, som hvarje
annan qvinna. I en stad hade hon icke fallit p den drskapen att
drnka sig. Hon skulle nog trstat sig, -- om jag blifvit henne
otrogen, -- och betalt lika med lika.

S skte han genom sophisterier att tysta ner den rst, som anklagade
honom, nr han var allena; men synen af Lovisa skingrade genast alla
mindre behagliga knslor, och p fullt allvar fattade han den
fresatsen, att vara henne trogen och i hennes krlek finna sin lycka.

Hela familjen, Lottas mor och tjenstefolket i prostgrden voro
nrvarande vid ceremonien. Walters yttre var hgtidligt och -- lugnt;
det inre skdade blott den, som utgrundar sjlens djupa gmmor.

Baronessan var den enda bland familjen, som misstnkte att en hemlig
krlek varit i frga emellan honom och den dde. Hon betraktade derfre
Walter med forskande blick; men ingen mine, intet ord frrdde ngot
nrmare deltagande, hvarfre hon trodde sin misstanke vara ogrundad, s
vida den rrde honom, men behll sin fvertygelse om Lottas bjelse fr
honom.

Jorden hade inneslutit den olyckliga Lottas stoft i sitt moderliga
skte. Frst hvirflade de gula lfven, upprrde af November-stormen, i
vilda danser fver den ensliga grafven, sedan kom vintern med sitt
hvita tckelse och sfde dem till ro. -- S r det fven med sorgen i
menniskans hjerta; den utbryter frst i klagan och jmmer: d kommer
tiden, som lugnar och betcker allt med sitt vlgrande hlje... men
fven goda menniskor bidraga med sin omsorg till det frsonande
varfvet...

S var det fven nu, i anseende till Lottas mor; Marenius freslog en
insamling, p det art gumman kunde gra en resa till sina slgtingar i
sterbotten, ... och ingen deltog ifrigare i detta frslag n Walter.

Baron tog gossen till sig, till dess han kom till den lder att han
kunde komma i ngon handtverkslra. Slunda trstad, fver sin och
lilla James framtid, hade hon rest bort, sedan hon bedt prostinnan om
rum fr en kista p vinden i prostgrden; den innehll allehanda saker,
som hon icke nu kunde eller ville ta med sig, sade hon grtande. Man
frmodade att de tillhrt Lotta.

Hennes bortresa frn orten var en lttnad fr alla, hvilka gerna ville
glmma en s sorglig hndelse, om hvilken hennes syn lnge varit dem
en pminnelse.

Som lkaren frutsagt, tillfrisknade prosten efter hand svida, att han
gick uppe, t och drack som frr, men sjukdomen hade qvarlemnat en
slhet i tanken och minnet, som tillika med ert svrt hftande p mlet
satte honom ur stnd art skta sin syssla. Allt berodde sledes p
Walters skicklighet och verksamhet, och han visade sig fven brdan
vuxen. Han tog sockneskolan under sin synnerliga vrd, vann
frsamlingens bifall till ett frslag om en ndamlsenligare
fattigvrd, m.m. Oaktadt alla dessa groml, fortfor han att vara den
omtyckte sllskapsmannen, den uppmrksamma frtjusta lskaren, med ett
ord, den fullndade verldsmannen.

Vintern frgick fort nog. Prostinnan var ifrigt sysselsatt att rusta
med sdant, som anses ndigt fr en ung och rik bruds utstyrsel, men
saknade mycket Lotta, som hon just ltit lra sy fina och granna
linne- och hlsmnader, p det att hon skulle ha nytta af henne vid ett
sdant tillflle, sade hon, -- nu mste hon anlita fremmande dyrlejda
personer...

Fr Lovisa frsvann tiden under skmt, smek och omvexlande
frstrelser, ty fr att gra frken Nora till viljes instuderade hon
den ena rollen efter den andra, utan att ngon pjes likvl ngonsin
frdes upp, ty teatersllskapet blef aldrig rtt ense om saken,
emellertid var man jemt sysselsatt med declamation, sngfningar,
rollers infvande, omsorgen fr garderoben och dylikt, och innan man
visste ordet af hade man den frsta Maj i hnder.

Under Julhelgen hade kyrkovrden hllit ett, hvad man p landet
kallar, "dundrande" brllop t sin dotter. Baron Y----s och
prostgrds-herrskapet, jemte nstan alla stndspersoner deromkring samt
alla nrmare och aflgsnare slgtingar och vnner till brudparet voro
bjudna. Marenius frrttade p Elsas uttryckliga nskan vigseln; denna
nskan franleddes af Lottas sista ord till henne. Ehuru mrka och
obegripliga, ingfvo de flickan en ofrklarlig motvilja att lta viga
sig af Walter.

Vi rna ingalunda besvra ngon med en beskrifning fver ngot s
trivialt som ett landtmannabrllop i vrt eget land. -- Vr afsigt r
endast att lta vra lsare lyssna till tvenne -- gummors prat.

Den ena r enka efter en hemmansbrukare i grannskapet; den andra en
treflig och allvarsam borgarhustru frn Helsingfors, faster till bruden
och barnfdd i denna by.

Sedan dansen kommit vl i gng, satte sig de bda qvinnorna, som icke
rkats p flere r, i ett hrn af rummet, och sprkade om gammalt och
nytt samt gjorde sina sm anmrkningar fver brudparet och gsterna.

Brudsvennerne, eller som de hr kallades marschalkarne, skulle efter
gammal sed se gsterna till godo, med att passa upp och deremellan
dansa med bygdens trnor; men en af dem, en ung man med ett hyggligt
utseende och kldd i sjmansdrgt, syntes vara antingen trtt eller
likgiltig fr njet, ty s snart han tjenstaktighet icke togs i
ansprk, hll han sig aflgsen frn det glada hvimlet. Detta anmrktes
snart af borgarmadamen, och hon frgade hvad del var fr en.

-- Drar ni intet knsel mera till er egen gudson Erik? frgade den
andra. Det r ju min yngsta gosse; men det r sant... ni har ju inte
sett honom p flere r. Han var munter och rask d, men nu r han en
sdan hufvudhngare, som hvarken bryr sin om dans eller lekstuga; det
var gra nog med att f honom hit.

-- Nr bror min i fjol vintras var hos oss i Helsingfors, sade han att
Erik var s vigilant och arbetade p att kunna lsa ut den ldre
brodren frn hemmanet, efter dennes hg str till stadslifvet, anmrkte
den frsta.

-- Ja det var d, det, svarade Eriks moder. -- Ni minnes vlan
dragonenkan, hon, sterbottningskan, som baron ltte bo qvar i torpet,
sen man hennes blef dd?

-- Jo, jo, nog minnes jag dem begge tv; ryssen hgg ju armen af honom
i kriget. Det var ju deras dotter, som gick och drnkte sig i somras?

-- Det var i hstas. Den flickan gjorde bde sin och andra mdrar sorg,
sade hon, och sttte den hoprullade hvita lrftsnsduken mot gonen,
och fortfor sedan: -- Det var just fr den flickans skull min Erik
stretade och arbetade dag ut och dag in, ty han var liksom frtrollad i
henne. Men Gud styrde nu, som alltid, till det bsta, ty Lotta var
ingen flicka som passade fr Erik. Nog sg hon fager ut, men
hgfrdsandan regerade inombords! Hennes tanke stod bara till
stadslifvet ocks, allt sen prostinnan kostat p henne och satte henne
i stan fr att lra sy ut; sen var allt annat arbete fr tungt och
simpelt, kan tnka.

-- Jo, jo, s gr det, anmrkte den andra. -- Jag kunde bertta er
hundra sdana exempel ifrn vr stad. Alla smremansbarn, som nu vxer
upp, bli bara sjuklingar eller utsvfvande stackare, ty de lra sig nu
d att sy fint och grant, och ingen hlls mera till spinnrocken och
vfstolen, eller ngra sysslor; de som icke ha lust fr sitt arbete,
lpa frst omkring med frsljningsbrd, och passa sedan upp
sikterarna. Herrskaperna f antingen skaffa sig pigor frn landet,
eller hlla till godo med sdana der som polisen ndgas drifva i
tjenst; -- men huru var det med Lotta? Tyckte hon om Erik, hade hon vl
blifvit bttre med tiden; hon var ju ung nnu?

-- Nog trodde gossen s, och fr att snarare f pengar t brodren, for
han bort i vras med en skeppare, som frde hans plankor och annat
virke till... jag mins icke nu hvad stllet heter. Under tiden frde
olyckan hit den der presten ni nu ser dansa der med frken Nora, och
som i vr skall gifta sig med prostens dotter. N vl, i honom blef
Lotta lika frtrollad, som Erik var i henne; och aldrig gr det ur mig,
att icke det var fr hans skull hon gjorde af med sig.

-- Han tyckte d sledes om Lotta?

-- Ja, hvem frstr sig nu p sdana herrar, och hvad de tycka och inte
tycka? Han, som talar s grant p predikstolen, att en stackare inte
frstr fjerndelen, kan nog prata ronen fulla p flickorna, utan att
just mena ngonting. Lotta, som trodde sig vara klokare n vi andra,
blef vl ocks narrad...

-- Han skall ju vara fasligt omtyckt i frsamlingen, och blir skert
prostens eftertrdare, sade svgerskan fr en stund se'n, invnde
madamen.

-- Jo, jo, nog lr det s g. Herrskaperna hromkring strmma till
kyrkan nr han predikar, men vi enfaldiga menniskor, tycka ej att det
r det rtta Gudsordet! Tacka vill jag Marenius, se det r en prest,
det, bde fr fattiga och rika! men han skall bort hrifrn, sges det.

-- Hvad sa' Erik, nr han som hem?

-- Lotta var d illa sjuk, och han srjde s frfaseligt, och ville g
till henne, men hennes mor slppte honom icke in; ty doktorn hade
strngt nekat det, sa' hon. D for han ut igen till sjs, ty han
trifdes icke hemma, och nr han d kom tillbakas, var hon redan dd. Nu
gr han der och hnger hufvudet, och vantrifs, men det blir vl bttre,
ty han r en bra gosse, som fruktar Gud och hedrar fjerde budet ... ...

Vi hafva troget anfrt detta samtal, och lemna t lsaren att sjelf
deraf draga sina slutsatser.

       *       *       *       *       *

Med glada frhoppningar p framtiden, gfvo frldrarne, p deras
adertonde brllopsdag, sin dotter t den af dem s firade mannen. Baron
Y., som skrt af att vara upphofven till denna frbindelse, gnuggade
hnderna af frjd. Alla voro sledes njda och lyckliga. Vi gjorde
kanhnda bst att sluta vr lilla novell under s goda auspicier...
men, "s mnga hufvuden, s mnga sinnen", sger ett gammalt ordsprk;
detta gller fven om lsare och lsarinnor.

Derfre bedja vi dem, som endast och allenast lsa fr sitt nje, och
alltid nska ett godt och muntert slut p hvad de lsa, det vill sga:
med ett eller par brllop, och der de unga paren frsvinna frn
skdeplatsen under smekmnadens slla period, -- att nu anse
berttelsen vara slutad.

De ter, som lsa fr nyttan, i det de reflektera fver menniskorna och
lifvet, och som vilja betrakta huru skrden beror p utsdets godhet,
hnnvisa vi till fljande blad.

       *       *       *       *       *

Vi frflytta lsaren tre r framt i tiden.

Prosten Bryller r nu dd, ett nytt slaganfall slutade hans dagar, ret
efter hans dotters brllop. Snerna ha gtt in vid militren och ro
borta hemifrn. Prostinnan, rask och kry efter sin hushllning med
samma drift och omtanka som frut. Som mor r hon allt lika svag och
ffng, och anser sin dotter fr det mest lskvrda fruntimmer. Vl
medger hon att Lovisa alls ingen fallenhet har fr husets inre trefnad
och vrd, men lugnar sig dermed, att det vore nog orttvist att fordra,
det hon, ung och firad, en prydnad fr sllskapslifvet, genom sina
behag och talanger, skulle trka med "Mrtas bekymmer." -- En annan sak
hade det varit med henne sjelf; en ringa bemedlad frken, var hon en
ldre halfsyster till Baron Y. och berodde af hans godhet, tills hon
intrdde som matmor i prostgrden. Hon hade sledes alltid ftt
gripa sig an; hon hade fven gjort det med nje och haft den
tillfredsstllelsen, att fven derigenom se husets frmgenhet frkofra
sig. -- Men fr hvem hade hon stretat, om icke fr sina barn. Gossarna
hjelpte baron nog fram i verlden; han var ju barnls sjelf, -- men
hennes dotter skulle nu bara gldja sig t lifvet, menade gumman. Under
det Lovisa var i pensionen hade hon fven, sin man ovetande, skickat
mngen ntt summa fr detta ndaml.

Lovisa njuter fven nu i fullt mn af sin frihet, r upptagen af besk
och terbesk, leker med sin lilla flicka emellant, syr tapisteri och
virkar med perlor och gr blommor, fr sig sjelf och till presenter t
sina vnner. Deremellan spelar och sjunger hon, samt lser romaner
lngt in p ntterna, med ett ord: sysselstter sig som det egnar ett
barn af goda tonen.

Walter r omtyckt och firad af den hgre klassen, aktad, ehuru mindre
lskad, af den lgre. Han fr sig med det allvar och den vrdighet, som
det egnar prosten Bryllers eftertrdare.

Till sitt utseende har han betydligt frndrat sig, ty han har magrat
och ftt en gulaktig anletsfrg. Stundom synes ett dystert moln p hans
panna, hvilket frsvinner s snart han visar sig bland frmmande, men
hemma r det numera en hvardagsgst. De frsta ren, d dess moln nnu
voro sllsynta, skte Lovisa genom smek och muntra upptg jaga dem p
flykten, och lyckades fven alltid; men allting blir enformigt med
tiden och unga frun ledsnade sluteligen.

Under den nu frstfrflutna sommaren hade ett utlndskt fruntimmer, --
en af de mnga, som nu af nyfikenhet beska vrt fosterland, -- hyrt
ett stlle i kyrkbyn och bodde der ngra mnader, under den vackra
tiden. Hon var en infdd fransyska, likvl af polskt ursprung, och gift
med en ryss. Frtjust att hr p landet finna dem som talade hennes
modersml, blef hon en daglig gst i prostgrden, och sllan frgick
ngon dag utan lustpartier och njen, som landet och den nrmaste
staden kunde erbjuda.

Med lif och sjl upptagen af dessa frstrelser, frsummade Lovisa
alldeles sin man, och allt djupare frades hans panna. Dock, i sllskap
och utomhus, var han nnu alltid den underhllande sllskapsmannen.
Lovisa insg att detta var frstllning, likvl borde icke hon, som s
mycket vrdslsat honom, ansett sig vara frsummad af honom, och till
och med ltit denna tanke ngon gng ikldas ord.

Han svarade ej, men en blixt framljungade d ur hans mrka gon, som
skulle bragt hvarje annan mindre lttsinnig qvitum till besinning.

Lovisa var fr mycket fjsad, fr att tro sig vara frbunden att
uppoffra sina njen t en pedantisk och knarrig man, som Walter nu
syntes henne vara. Det sista ret hon tillbragt i bo, hade lrt henne
att fr hgt uppskatta den yttre glansen och det chimriska af
sllskapslifvet. Der hade Walter frekommit henne som ett lysande
fenomen bland de fjrilar, som fladdrade omkring henne. Huru lycklig
trodde hon sig icke bli med en man, som uti kunskaper och behag vida
fvertrffade alla dem, med hvilka hon i hemorten skulle umgs, och
under den korta frlofningstiden syntes ju fven han vara lika s
intagen som hon af njen och frstrelser, s snart han icke var
hindrad af ngra groml.

Frlofningstiden borde egenteligen vara egnad att frbereda den
tillkommande trefnaden, i det att de frlofvade lrde knna hvarandras
stt att tnka och uppfatta lifvets ndaml och msesidiga pligter. F
ro likvl de, som gra detta. Hvem ville vl frbittra den glada och
lyckliga fstmtiden med dylika trkiga mnen och reflexiouer? dem
hinner man nog med eftert, om de ndvndigt hra till saken...

Efter Lovisas tanke skulle smekmnaden vara bestndigt, men hon
betnkte icke att verlden och samhllet taga mannens verksamhet och
sjlsfrmgenheter i ansprk, och Walter var icke den, som ville bli
obemrkt, snarare skte han att trnga sig fram.

Uttrttad af trgna studier och litterra arbeten, samt anstrngningar
i och fr sitt embete, skte han frgfves trst och uppmuntran hos den
qvinna, som, efter hvad han en gng trodde, skulle bidraga till
ernende af den inre frid han saknade, och frsona honom med den
tanken, att han valt en bana, der _han_, mera n ngon annan, behfde
ett krleksrikt hjerta att luta sig till, en mild ledstjerna, som
ledsagade den skeppsbrutna till hamnen... ty skeppsbruten kunde man
kalla Walter. Ingen rotfstad vrdnad fr ett hgre vsende medfrde
han frn fdernehuset, der fadren endast hade rnkfull vinning till
hufvudsyfte, och i hvars sedolra, i likhet med hans viner, endast
frgen och bouqueten utgjorde dygden: stor sak i grumlet p bottnen,
det sg ingen af hans kunder. Modrens fvermod och ffnga skulle
enligt deras tanke uppehlla husets kredit. Ingendera meddelade sledes
gossen och ynglingen ngot begrepp om det Hgsta, det goda, den
Allestdes nrvarande, den de sjelfva, med sitt husliga lif, nstan
frnekade. Sdan kom han hemifrn, sdan intrdde han, vlfrsedd med
mynt, i studentlifvet. Att han der intog menniskorna genom sitt
utseende, sin redan frvrfvade sllskapston och fven genom sitt goda
hufvud, kanna vi redan.

D anlnde en resande till bo. Denne mans upptrdande i societn
vckte furore. Han var Stockholmare och hade rest utomlands. Hvad
behfdes vl mera! Att Walter snart blef ett bihang till denna komet,
inser man ltt. Ett sdant fenomen vore ej hlften s lysande, eller
droge sig hopens uppmrksamhet, om det ej frstode att skaffa sig ett
slp.

En lika sigt frenade dem nrmare, och snart voro de insepareble, ty
den utlndske fashionabla herrn hll till godo med att dela Walters rum
och bord, och slutligen hans brs.

I ersttning derfr, frnstal han Walter de frdomar denne nnu kunde
ga, och lrde honom att ej stta tro till annat n sitt eget omdme.
Denna lra smickrade Walters redan dessutom stegrade stolthet. Denna
fasta tro p egen ofelbarhet, skulle vara ett surrogat fr andras
inbillningar om Gudom, uppenbarelse och hopp om oddlighet, ... mnen
fr deras qvicka sarkasmer! Den vrdnadsvrde X., en af universitetets
lrare, hade fattat misstankar till det utlndska fenomenets sedo- och
troslra, och varnade Walter fr denna farliga man. Detta hade tjenat
till intet, om icke denne, genom utsigten till ett stort arf, tervndt
till Sverige.

Walter hade s gerna gjort honom sllskap dit, men hindrades genom
uteblifna remisser frn fadren, som, trtt vid sonens fverddiga
fordringar, gjorde honom skarpa frestllningar; det var d Walter gaf
honom det redan bekanta svaret. Hans resa mste sledes instllas, och
den notable herrn lt sedermera aldrig hra af sig.

Marenius, med hvilken han under de frsta ren af sin studenttid varit
bekant, terkom nu, efter ett rs frnvaro, till akademien, fr att
promoveras, vid hvilket tillflle lagern fven tillfll Walter.

Den frres redliga och vnfasta karakter drog sig den andres
hgaktning, i synnerhet som denne, utan att gra ansprk p hedern af
namnet kavaljer, gde ett bildadt umgngesstt och goda studier. Samma
knsla, som afhller en svrjare af profession att i den persons
nrvaro, som afskyr denna oskickliga vana, framkalla afgrundens
legioner till sitt vittne och bitrde vid den lumpnaste sak, samma
knsla afhll fven Walter att upptcka fr Marenius sina tvifvelsml
och fria sigter om hvad denne ansg ssom sitt hgsta goda, ssom den
sol, som skulle upplysa honom sjelf och belysa den vg, hvarp de t
hans ledning anfrtrodda medmenniskor skulle vandra.

Deras formade bekantskap varade endast ngra mnader; dessutom var
denna tid upptagen af trgna studier. Marenius, redan prestvigd,
skyndade att emottaga sin syssla. Det var hr de nyo trffades.

Walters krlek till Lotta var enligt hans sigt endast ett tidsfrdrif;
det roade honom att se huru lngt krlek och hgmod kunde drifva en
landtflicka. Det var hgmodet som hindrade Lotta att falla, och detta
retade honom. Hvem vet huru det gtt, om icke Lovisa, som redan frut
gjort ett flygtigt intryck p hans hjerta, kommit emellan, och
omstndigheterna frenat sig att gra hennes gande till hans enda
tanke.

Walter var ingen bof; det gjorde honom ondt om Lotta... hennes ddsstt
grep honom djupt, men han trstade sig snart med sitt vanliga
sophisteri och med den fresatsen, att vl uppfylla det kall han tagit
sig.

Det gjorde han fven till det yttre; men sjlen och anden felades; det
var det som folket, ehuru obildadt, saknade, och han sjelf nnu mera.
Ffngt skte han hvad han engng frlorat...

Nr han, uttrttad af sina grubblerier, skte upp Lovisa, var hon
merendels upptagen att infva sig i det musikstycket, eller den sng,
som skulle exeqveras i det och det sllskapet; eller rknade hon ut
rutorna i ett symnster; eller ocks trffade han henne lsande i en af
Walter Scotts romaner, som hon, oaktadt all dess trkighet, ndvndigt
ville sluta...

Nu kom den af oss i frbigende omnmnda utlndska damen att bo i deras
grannskap. Lovisa fann sig utomordentligt smickrad af den utmrkelse
den eleganta frun egnade henne framfr alla ortens fruntimmer. Med en
fransyskas liflighet och obetnksamhet frebrdde hon Lovisa, bde p
skmt och allvar, att hon med sitt intagande utseende, sina hr
ovanliga sllskapstalanger, sin fina takt, att hon, som just var skapad
fr den stora verlden, ltit grfva ned sig som en liten prestfru hr
p landet, d hon kunnat briljera i en helt annan omgifnlng; hennes man
var visst utmrkt artig och underhllande, nr han ville, men... detta
sades under en skmtande ton... syntes, efter hennes tanka, mera lska
sina dammiga bcker, n sin unga charmanta fru...

Lovisa, ehuru frtjust af hennes smickrande omdmen fver henne sjelf,
ville dock aldrig ge henne rtt, vis  vis Walter. Det stred fr mycket
mot hennes egenkrlek, det ngon skulle tro, eller ens frmoda, att hon
vore mindre lskad af sin man; men udden af skmtet srade likvl, och
det var vid denna tidpunkt hon frsta gngen frebrdde honom sin brist
p mhet och uppmrksamhet.

Nu var det hst; den qvicka fransyskan var bortrest, och hade
efterlemnat en tomhet, desto mera oangenm for Lovisa, som en
missgynnande vderlek och ett miserabelt vgfre hindrade henne frn
att ska frstrelser utomhus. Det r nu vi gra ansprk p lsarens
tlamod, vid skildringen af hndelsernas gng i vr fordom s lugna
prostgrd; det r ju derom man i allmnhet brukar tala och dmma, ty f
ro de, som intrnga i sjlens djupa schackter.

En dag hade Walter icke varit synlig fr sin familj, utan begrt
frukosten upp till sitt rum. D middagsbordet var dukadt, fll det
Lovisa in, fr frsta gngen p mycket lng tid, att sjelf g upp, fr
att de sin man komma ned att ta, men drren var tillreglad innanfre,
hvarfre hon knackade p, och sade att maten var frdig.

Frdjupad i sina tankar och groml, gaf Walter ej akt p ropen, utan
trodde frmodligen att det var huspigan, och svarade tvrt: -- Jag vill
vara ostrd nnu en stund, sedan kommer jag. Den som r hungrig kan
ta, utan att vnta p mig.

Denna i sig sjelf obetydliga och i alla hus vanliga tilldragelse
frtretade Lovisa, som i dag var vid retligt lynne och utan ny lektyr;
den som fanns, var genomlst, och hon, som mnga andra, lste icke en
och samma bok tvenne gnger. Prostinnan, som hyste aktning fr sin mg,
frestllde ocks Lovisa denna gng hennes orttvisa, och vntade med
maten; efter en half timma kom ocks Walter.

Lovisa, nnu mera retad af modrens tilltal, satt p en soffa, med sin
lilla flicka i knt, och ltsade alldeles icke blifva sin man varse.

Fru Bryller underrttade honom d skmtande, huru hans fru velat gra
honom ett besk och huru snpligt hon blifvit affrdad.

Walter nrmade sig d Lovisa, som nnu allt icke sg upp; barnet
strckte armarna mot fadren, som tog flickan, och kysste henne
hjertligt. Lovisa steg upp, utan att sga ngot.

-- Jag tror du blef ond, Lovisa, sade han allvarsamt, och tillade
sedan, med tonvigt: -- Ocks jag hat groml, som ej f hindras eller
frsummas.

Denna urskt, om den var en sdan, var ingalunda lmplig att terstlla
hennes humr, likvl svarade hon ingenting, kanske emedan modren var
nrvarande.

Prostinnan, som nskade frstr sin mg, berttade alla de nyheter hon
visste. Bland annat, att dragontorpsenkan, Lottas mor, kommit p
frmiddagen, fr att afhemta de saker hon qvarlemnat p vinden. Hon
rnade sedan lefva och d hos sin bror, som var mlare i Uleborg, dit
hennes gosse fven skulle komma i lra; han skulle nu tflja modren
dit. Orsaken, hvarfre hon kommit i ett sdant menfre den lnga vgen,
var, att hon ftt fri resa med en slgtinge, som personligen mste
infinna sig vid hstetinget hr i socken.

Walter syntes ej fsta mera afseende p denna, n p de andra
nyheterna, men pskyndade mltiden, under klagan p hopade groml, och
sade sig nnu ha det protokoll oskrifvet, hvilket gllde de punkter som
blifvit beslutna vid sista socknestmman, och som skulle granskas och
undertecknas dagen derp, efter hgmssans slut. Vanligtvis drack han
sitt eftermiddagskaffe der nere, nu begrde han det upp till sig.

-- Han tar lifvet af sig med det fasliga studerandet och skriblerandet,
yttrade svrmodren, sedan han lemnat dem. -- Jag frstr mig visst icke
p hvartill det tjenar, ty salig Bryller tog sysslan helt annorlunda
och lttare; nr han skrifvit ut sin predikan ur andra ldre postillor,
och studerat in den -- som i sednare tider var honom en ltt sak, ty
han kunde dessa bcker nstan utantill -- hade han nog tid frig bde
att ta och sofva. Men, nya tider och nya seder. Du borde likvl icke
vara s tvr emot Walter, ssom du ofta r.

-- S der tar mamma alltid hans parti emot mig, anmrkte Lovisa, och
satte sig vid sitt piano, fr att genom musikens trollkraft bortjaga
sin inbillade olycka, utan aning om att den verkliga stod fr drren.

Sedan fruarna druckit kaffe och huspigan frt upp "Kyrkherrns stora
koppar", sade fru Bryller till sin dotter:

-- Hr p, kra Lovisa, folket har ett groml fr sig i bagarstugan,
som fordrar min eftersyn. Jag skall skicka hit din gamla amma, ge henne
kaffe och prata vnligt med gumman en stund, tills jag kommer
tillbakas.

Denna gng behfdes ej modrens uppmaning till vnlighet. Oaktadt sin
flyktighet och nyckfullhet, hade Lovisa ett lttrrdt hjerta,
isynnerhet hll hon af dem hon knt sedan sin barndom. Med deltagande
frgade hon efter gummans omstndigheter.

Hon var, enligt gummans egna ord, undergifven och njd med sitt de,
och tackade Gud och hederliga menniskor, som i en s svr och prfvande
tid kommit henne till hjelp. Vl hade det nu varit henne bra
pkostande; d hon terkommit hit, der allt pminte henne om Lotta, men
hon visste att ta frnuftet till fnga, och tro, som den plgade Job,
att allt hvad Gud gr, r godt.

-- Likvl, fortfor hon efter en paus, -- d jag genomsg de saker jag
hade i kistan deruppe, och sg hennes skrin, och derifrn tog fram
hennes granna mrkduk, hlsomsprofver och hennes skrifbok, d knotade
jag ter att min snlla flicka skulle f ett sdant slut -- sdan r
menniskan!... Jag tog allt detta ned med mig, fr att visa det fr
kyrkherdskan.

Icke utan en viss triumferande uppsyn tog hon nu fram dessa bevis p
dottrens skicklighet. Hon hade hrt prostinnan klaga, att i den dyra,
frnma pensionen Lovisa icke fick lra sig sdana nyttiga arbeten.

Lovisa sg med likgiltighet derp, men rrdes af den tanken, att den
som tillverkat detta, nu hvilade i den kalla jorden.

-- Vill inte min lilla goda fru ocks se hennes skrifbok? frgade
gumman, och framrckte den.

Den innehll blott ngra blad, men dessa voro fullskrifna.

Vid bokens ppnande fll ngot p golfvet; det var ett sammanviket
papper med ngot inuti.

-- Ack se, det der kom jag alls icke ihg, sade gumman, sedan hon tagit
upp det. -- Hr r ett par prestkragor, p hvilka den stackars flickan
arbetade innan -- olyckan skedde. Aldrig vet jag om de voro bestllda
eller ej. Ngot str der utanp, men jag kan icke lsa skrifvit.

-- Lt mig f se. De tillhra Walter. Fr upp dem sjelf, s fr du dem
skert vl betalta, och Lovisa ppnade sjelf falsdrrn och visade henne
till det rum i fra vningen, som Walter valt till sitt arbetsrum, uran
att ens tnka p att han nskat vara ostrd, ty ett gonkast p de
qvarlemnade papperen hade vckt hennes nyfikenhet. Hon tervnde
skyndsamt och lste med stigande frvning fljande:

"Hvad den tiden r odrgligt lng. Doktorn sger att jag skall frstr
mig genom arbete och glam med grannflickorna. Arbete har jag nog, man
har in hemtat hit linnesm t _henne_; -- hvad gr hon? Hr p hans
krleksprat. Speglar sig i hans gon! Akta dig Lovisa! dessa gon ro
trollspeglar. Jag har skdat i dem och blifvit helt frvandlad; ha,
huru jag nu ser ut, mntro Erik skulle knna igen mig?! ... ... ..."

"Mor tror jag hller p med mina skriffningar, eller skrifver de visor
hon hemtade frn byn, fr att roa mig. Visor och famnsagor ro icke
mera tid fr mig. Jag skulle eljest nog ha en underlig saga att
frtlja."

"Nr de mttes vid vr stugudrr, och jag sg deras blickar, -- hrde
af deras ord, att de voro gamla bekanta, redan d for ett svrd genom
min sjl!"

"Hvarfre hade han dolt detta fr mig? Hvarfre en gng till och med
frskra mig om motsatsen? -- Hvarfre? Jo fr att insfva den arma
landtflickan i den tro, att hon ensamt gde hans hjerta!"

"O, huru mnga lustslott byggde jag icke p hans frskran, att han
endast vore hr en liten tid, fr att sedan i en stor stad skaffa sig
en syssla -- prest svor han p att han aldrig skulle bli. -- Han ville
d ditfra mig som sin brud, men till dess skulle vr krlek vara en
hemlighet fr alla, fven fr min mor, sade han. Att detta icke var
rtt, insg jag nog; men han hade tv goda fresprkare i mitt hjerta:
min krlek och mitt hgmod, -- ty hgmodig sga de ju alla att jag r.
-- Krleken trodde p hans ord, som om de varit Guds egen rst, och
hgmodet sade mig jemt, huru roligt det vore att fverraska alla, genom
att en dag upptrda ssom hans hustru."

"I den stora staden kunde ingen veta att jag varit den fattiga Lotta
frn dragontorpet, ett mellanting -- fversedd af de rika, dmd att
slafva och arbeta fr dem, med afund betraktad af fattiga och okunniga,
fr det fretrde jag egde framfr dem, och hvarfver de sga mig vara
hgmodig..."

"Svartsjukans frsta gnistor fll i min sjl, nr jag fann att han, p
hvilken jag trodde mera n mig sjelf, bedragit mig, nr han sagt att
han icke knde, icke brydde sig om mamsell Bryller, som vntades hem.
-- Detta sade jag honom om natten, nr jag band de kransar, hvarmed han
ville fira hennes namnsdag, ty vi voro en stund allena, medan de andra
flickorna gingo fr alt plocka mera rosor. Huru insfde han mig icke d
med sitt sta tal, sina falska ord, han sade, det han vl ofta sett,
fven dansat med Lovisa, men att hon varit honom s likgiltig, att han
ej engng efterfrgat hennes namn. Det var sledes fverraskning och
vanlig hflighet som frefallit mig s misstnkt. Ack, jag trodde honom
ter, och berusade mig med frsoningskyssen! Det var och blir den
sista!!"

"Huru beskrifva den dag som fljde p denna natt: en dag full af
bitterhet och qval! Jag sg _henne_ lik en engel insvfva i rummet,
beundrad och hyllad af alla fr sin sknhet och granna kldsel. Jag
kastade ovillkorligt en blick i den stora spegeln midt emot kakelugnen,
bredvid hvilken jag stod. Jag sg mig st der blek och glmd af alla, i
min snfva urtvttade kattunskldning -- en gfva af medlidande! Glmd
af alla, ty _hans_ blickar bott p _henne_ ... ... ..."

"Lotta, den arma Lotta, som han s ofta kallat sin sta, fin lskade
flicka, erhll under den lnga, eviga middagsmltiden ej ett
gonkast ... ... ..."

"Nr alla lemnat bordet, gaf han mig en vink, det var fr att bereda
henne ett nje. Frbittrad och nstan utan medvetande som jag var,
mste de andra flickorna hjelpa p mig den hvita kldningen och
kransen, och jag stllde mig att sjunga jemte dem."

"Jag hrde en gng frken Nora omtala en slags bilder, som kallas
automater, mnne jag nu ej liknade en sdan? ty jag rrde mig endast
efter befalning. Jag knde ej hela hans tlllstllning, ty jag trodde
att allt bestod i det granna med blommor utfirade tornet och vr sng,
men d flg ett frhnge upp, och en rst -- var den frn hjden, eller
frn djupet? -- ropade i mitt inre ra: 'Detta r en bild af honom!
Detta vackra med blomster utfirade yttre hyser ett svart hjerta, der
hennes namn brinner med gldande drag' ... ... ..."

"Alla sade: det r vackert och kanske sade jag det ocks, ty hon,
Lovisa, som stod nra mig, hviskade till mig: -- Vet du Lotta, jag sg
detta redan i gr, och d frefll det mig, som en grafvrd. D for det
som en blixt genom mitt hjerta, och jag nskade att det vore
min graf ... ... ..."

"Fr mig voro dagens plgor icke nnu slut: jag mste se deras
frtrolighet i dansen, hans eldiga blickar, hennes triumferande leende;
hra de omkring stendes anmrkningar om det vackra paret. Jag utstod
icke lngre att st der. Jag smg mig ut p frstugutrappan och lutade
mitt heta hufvud mot en pelare, redan fuktig af nattkylan; der hrde
jag planer uppgras af hgmodet och egennyttan ... ... ..."

"Huru lnge jag lg der, vet jag icke. Jag kom mig ter fre, nr en
del af gsterna foro bort. Nr jag ter kom i salen, sade jag t de
andra flickorna att jag sofvit; man skrattade t mig. D kom _han_ och
bjd mig upp till dans, jag tvekade frst, men gick sedan; det var den
sista! Hur olik den vi dansade tillsammans p Barske Gretas brllop,
johannisqvlln ... ... ..."

"Prostinnans rst bad oss sluta, hon varnade mig fr frkylning... Ha,
tnkte jag, det skulle kanske bli min dd! Och jag gick, s varm jag
var, ensam hemt. Det brusade fr mina ron, natten var mrk, och dimma
betckte jorden. Den natten var en bild af mitt inre."

"Nr jag terkom till mig sjelf, lg jag i min sng. Min mor gret och
sade att man funnit mig p kyrkby ngen, att jag sedan haft feber och
yrat; man hade lnge tviflat om mitt lif... Hvarfre fick jag icke
d?!"

"_Hon_ har varit hr, hon, den lyckliga, som han lskar!... men
hvarfre talar hon aldrig om honom! Mnne hon anar ngot, och tror att
hon derigenom skulle sra mig? Ack, s lngt tnker icke den rika; de
tro icke att den ringares hjerta fven kan vara knsligt fr ett mmare
vidrrande ... ... ..."

"nnu synes ingen misstnka den rtta orsaken till min sjukdom, men
skall det alltid kunna bli en hemlighet? Nej! -- och d ett tlje
fr... nej, nej, jag mste hrifrn!... men hvarthn? ... ... ..."

"Hon lofvade uppfylla min nskan, att f hvila _der_... Ett framkastadt
ord af min mor upplyfte mig, att detta endast kunde ske genom --
sjelfmord... Sjelfmord!... tanken r ryslig; men han sade ju, att
memmiskorna vore lyckligare om de ej stretade under frdomar. En annan
gng hrde jag honom sga till ryttmstarn: -- Hvarfre skall man icke
kunna bortfalla lifvet som en skdning, om der r oss till besvr. --
Ansvaret m sledes blifva hans ... ... ..."

"Hvad r detta! Bryter han d alla lften, fven dem han gjort sig
sjelf? Sade han icke s mnga gnger, att han hvarken ville, skulle
eller borde bli prest. Jag frstod vl icke rtt hvad han menade, men
trodde. Nu ro fven dessa hans ord -- spbubblor ... ... ..."

"Mor bannade mig i dag; sade att jag var lat. Hdanefter fr hon vara
mig frutan... Sedan onda makter strida inom mig, r all trefnad borta
oss emellan; ... bandet r slitet mellan mig och verlden, jag trifs
icke hr. Walter, Walter! du har sjelf ltit mig tvifla om terseendet
i en annan verld... mtte likvl samvetet en gng straffa dig i
denna!!"

"Hvad trst, hvad vlsignelse skall han, som prest, kunna meddela
andra? -- 'Nog kan han tala granna ord', sade Eriks mor, 'men krna ha
de icke!' Erik! -- honom vill jag icke terse... sledes bort,
bort! ... ... ..."

Med rysning lste Lovisa igenom dessa orediga och svrlsta
anteckningar. Det blir likvl kinkigt nog att troget analysera de
knslor, hvarmed hon slutade dem. Lovisa var icke elak; hur skulle hon
blifvit det? hon, som egde allt och varit lskad och firad af alla, --
och likvl frblef hon, som s ofta varit djupt gripen af blktade
hndelser, hon, som grtit vid den olyckliga utgngen af en roman,
eller det tragiska p skdebanan, hon frblef nu nstan kall, och detta
var likvl verklighet. O, huru ofta r icke menniskan sdan!... Vi
ville ej derfre sga att hon var knslols vid denna ofrmodade
utveckling af en hndelse, som hon beklagat, men sedan lttsinnigt
glmt. Nu var visst fven medlidande med Lotta den fvervgande
knslan, men det fanns fven andra underordnade, som uppstego jemte
denna. Det var en hemlig gldje att vara befriad frn en medtflerska,
som kunnat bli farlig med tiden. Det var en liten frtrytsamhet, att
den finska soldatdottren strckt sina tankar s hgt, att hon inbillat
sig bli Walters maka.

Hans uppfrande bedmde hon lngt mildare n det frtjente; sdana
exempel voro vl mera sllsynta p landet, den tiden; men Lovisa hade
varit i staden... fven var ju hon _sjelf_ det freml, som frmtt
honom att lemna sina fattade fresatser; egenkrlekens fernissa
betckte sledes hans frhllande. Resultatet af hennes betraktelser
var slutligen detta: "visserligen var det mkligt med Lotta, men likvl
bst att det gick som det gick." ...

-- Hr sitter du och lser lappri, och bryr dig om ingenting! med dessa
ord intrdde hastigt prostinnan Bryller i rummet, tfljd af Lottas
mor, som sg helt frskrckt ut. Den frstnmnda skyndade till ett
skp, lemnade en butelj och en droppflaska t gumman, bad henne g
frut, sjelf tog hon en matsked frn sknken och skyndade efter.

-- Hvad r p frde, mamma? frgade Lovisa, och stack papperen
skyndsamt mellan noterna p pianot, framfr hvilket hon satt.

-- Din man har hastigt blifvit sjuk; tag _eau de cologne_ med dig och
kom med, svarade modren, och skyndade frut med en ttiks-karafin i
handen.

Walter satt bakt lutad i sin lnstol, blek och orrlig, med bda
hnderna sammantryckte mot brstet, likasom felades honom luft. Framfr
honom, p skrifbordet, lg det pbegynta protokollet, nedanfr, p
golfvet, det papper, hvari det af Lotta frfrdigade arbetet varit
inlagdt; kragorna lgo p hans kn. Det syntes tydligt att han, i samma
gonblick han ppnat detta papper, verfallits af ngon hftig plga,
som berfvat honom frmgan att rra sig.

Prostinnan var utom sig, gned hans tinningar och pulsar med ttika och
slagvatten, under det att Lovisa hll _eau de cologne_ under hans nsa;
frst hade hon, likvl obemrkt af modren, tillegnat sig det p golfvet
liggande papperet. Hon dmde ganska rtt, att detta gifvit anledning
till katastrofen. Smningom kom Walter sig fre. Oaktadt hans motvilja,
frmdde prostinnan honom dock att ta in en god dosis Hoffmansdroppar;
de gjorde snart god verkan, ty djupa andedrag arbetade sig fram utur
det beklmda brstet.

Emellertid hade Lovisa frstulet ppnat papperet och funnit dessa ord:

_"Hll till godo detta sista arbete af Lotta, och hll edra presterliga
eder bttre, n ni hllit edra andra lften!"_

Lovisa hade just smygt papperet p sitt frra stlle, d Walter sg sig
omkring med rediga blickar, tackade bde sin fru och svrmor fr deras
omsorg, sade att han nu vore bra, och bad dem lemna honom. Lovisa, som
verkeligen lskade sin man, och nu trodde sig hafva stora skl att
bevisa honom sin mhet, nskade blifva qvar, emedan han ltt kunde f
ett frnyadt anfall. En tr glnste i hennes ga, vid denna bn. Walter
drog henne sakta till sig, kysste bort tren, och sade rrd:

-- Icke nu, bsta Lovisa, jag bebfver ensamhet, s snart jag slutat
detta arbete, kommer jag ned till dig. Skulle jag drja fr lnge,
tillade han leende, -- kan du ju hra efter mig.

Lovisa lemnade honom sledes allena; men drifven bde af mhet och
nyfikenhet, lyssnade hon ofta vid hans kammardrr. Hon hrde honom
lnge g med starka steg fram och ter, stundom trodde hon sig hra
afbrutna ord, hvilka hon likvl icke kunde fatta, sedan hrde hon att
han satte sig fr att skrifva.

fvertygad att all fara var frbi, kallade hon till sig Lottas mor, p
sitt eget rum, fr att nogare f reda p hvad som passerat deruppe.

Varsamt och tyst hade gumman intrdt i hans rum. Kyrkoherden hade varit
s frdjupad i sitt skrifarbete, art han ej hrde henne komma. Hon hade
lnge sttt vid drrn, utan att han sg upp. Frlgen, och villrdig
huru hon skulle gra sig bemrkt af honom, steg hon ett steg nrmare
och helsade smtt. Nu vnde han sig hastigt om, sg henne, och bleknade
som ett lrft, sade hon. Derefter rodnade han, och frgade med strng
ton hvad hon ville, i det att han reste sig till hlften i stolen. Rdd
att ha vckt hans missnje, framrckte hon med darrande hand det lilla
pakettet.

Han kastade en hastig blick p stilen, som skert var honom bekant frn
frra tider, och nedsjnk ter i sin stol, likvl egde han nog
sinnesnrvaro att med konstlad likgiltighet ppna papperet och se p
arbetet. D sg han de oss redan bekanta orden. Skert frekommo de
honom som ett "mene, mene, tekel upharsin", ty han fll tillbaka mot
stolkarmen, och den frskrckta hustrun skyndade ned efter hjelp.

Fr Lovisa, som nyss ftt nyckeln till gtan, stod saken tydlig och
klar. En viss instinkt, som oftast mer n frstndet leder den unga
qvinnan, hindrade henne ifrn att till och med fr sin mor blotta
mannens fordna svagheter. Sledes teg hon och hrde blott p nr modren
en stund sednare kom in till henne, sedan hon blifvit allena, och
brkade sitt hufvud med hundrade gissningar om Walters hastiga komma.
Hon stadnade sedan vid den sannolikaste: att han redan frut
illamende, som han likvl dolt af krlek fr dem, och nerfsvag
blefven, af sitt trgna och _ondiga hufvudbrk_, blifvit skrmd att
finna ngon i rummet, som han ej hrt komma in.

-- Ocks var det ingalunda ngon behaglig surpris, att f der apropos
s ett pakett frn en sjelfmrderska, tillade hon.

Under tiden de voro i Lovisas rum, hade Walter lemnat sitt arbete och
gtt ned i salen, men som ingen var der, beslt han vnta p Lovisa,
och ville under tiden frstr sig genom musik. Fiol spelade Walter
utmrkt vl, men blott mindre stycken p detta instrument, som han
fven ej vidrrt p lnge. Han blddrade derfre genom noterna, fr att
finna ngot bekant stycke, d fllo i hans gon de olyckliga papperen
som Lovisa der undangmt och qvarlemnat. Utan att med visshet frmoda
att de rrde honom, stoppade han dem hastigt hos sig, ty han igenknde
stilen, och ville undvika all anledning att tala om Lotta.

Lovisa kom nu in med lilla Valentina; fadren tog barnet p sitt kn och
bad mamma spela ngot muntrande. Lovisa gladdes t hans lugna
sinnesstming. Denna afton frflt emellan de begge makarna
frtroligare n p lnge varit fallet.

Frst om sndagsmorgonen, sedan Lovisa hunnit klda sig och kom in i
salen, -- d Walter redan lnge varit uppe, fr att, som han sagt,
sluta det i gr ofullndade arbetet och se genom uppsatsen till sin
predikan -- fll Lottas papper henne i minnet. Hon ville i all tysthet
frstra dem, men de voro borta.

Fr att undvika uppseende, ville hon ej frga ngon efter dem, och
osker om icke Walter tagit dem, var hon en stund orolig, men lugnade
sig snart, och beslt att icke ltsa om ngonting.

P vanlig tid begaf Walter sig till kyrkan. Frst intrdde han i salen,
gick till sknken och slog i en sup t klockaren, som fljde honom,
brande handboken, protokollet jemte andra papper. Sjelf smakade Walter
aldrig brnvin, men han tog sig ett glas madera, ty luften var tknig
och osund.

Till afsked kysste han sin fru och lilla dotter. Prostinnan, som rnade
sig i kyrkan, kldde sig och var derfre icke nrvarande.

Walter reste som vanligt i en ensittsig chs och krde sjelf; klockaren
satt bakom. Menfret gjorde att det var litet folk i kyrkan;
frsamlingen utgjordes nstan endast af dem som skulle underteckna
sockenstmmans beslut. Predikan var kort, och ansgs uppbygglig, som
vanligt. Lysningar och publikationer voro frbi, och gudstjensten slut.
D inbjd presten sockneledamterna till sakristian, fr att
underteckna documentet, som genast skulle skickas till vederbrlig ort,
och erbjd sig att genomlsa punkterna. "Hvartill r det ndigt, vi
knna ju dess innehll och lita p vr vrde kyrkoherde," sade alla och
skrefvo under, hvarefter det frseglades.

Prostinnan, jemte sin bror baron vntade att Walter skulle flja hem
med dem. D kom denne med ovanlig skyndsamhet, det lg till och med
ngot sjelkaktigt i hela hans vsende, hvilket de eftert anmrkte. Han
bad dem fara allena, ty han vore kallad p sjukbesk till en adlig fru,
som han namngaf. Detta frundrade bde baronen och hans svrmor, som
icke hrt det minsta om hennes sjukdom. Prostinnan bad sin mg kra
frsigtigt, och de reste hvar sin vg.

Helt ensam tillryggalade Walter den mer n half mils lnga vgen till
den omnmnda fruns egendom. Frun, som alldeles icke varit sjuk, var
sedan ett par veckor hemifrn, hos sin gifta dotter i ------. Walter,
som snart syntes ha glmt ndamlet fr sitt besk, begrde af
hushllerskan ngot mat, och sade sig vara mycket hungrig. Ehuru hon
hade hrt att han aldrig nyttjade brnvin, satte hon likvl, efter
gammal sed, fram sdant, tillika med smr, brd och ost, och skyndade
sig sedan i kket, fr att anrtta ngot passande.

Bordet var dukadt, frrtten och soppan infrd; hushllsmamseln bad
honom servera sig sjelf efter behag och aflgsnade sig, fr att sjelf
grdda ngra goda pankakor.

Nr hon bar in dem, stog en stark brnvinsnga emot henne. Hon kastade
en blick p den nyss fyllda flaskan: den var tom. -- Soppsklen deremot
full nda till brdden. Det str hr aldrig rtt till, tnkte hon, men
skte att hlla god min, och frde ut sklen med dess starka innehll.
Under det att hennes gst grep sig an med sista rtten, hade hon
rdighet nog att skicka ett ridande bud till prostgrden, fr att
underrtta dem der om detta besynnerliga upptrde.

Numera rdd att g in, sg hon frsigtigt genom nyckelhlet; han hade
kastat sig p en soffa och insomnat.

Nr folk efter ngra timmar kom frn prostgrden fr att hemta honom
hem, sofde han nnu. Nr bordet sedermera rjdes af, voro alla
silfverskedar, som varit framme, borta; man terfann dem sedan i den
vansinniges rockficka.

Han mste redan aftonen frut eller om morgonen haft ett anfall af
galenskap, derom vittnade sedan de punkter, frsamlingens gode mn
underskrifvit p god tro, varfre de ock sedan mste betala plikt
fr sin efterltenhet.

Hvem nskar en skildring af de anhrigas sorg? Alla de hjelpkllor
lkarekonsten deromkring kunde erbjuda, anvndes frgfves. I brjan
rasade han s, att man ndgades stta jerngaller fr fnstret och
stufva in maten genom en lucka p vggen. Sedermera blef han likvl
bttre, och d utfvade en tolfrig gosse ett mrkvrdigt vlde fver
honom; endast han kunde fvertala honom att msa klder, tvtta, till
och med att raka sig, hvilket han ganska frsigtigt gjorde sjelf,
emedan han pstod att andra ville skra halsen af honom.

Denna gosse hade han sjelf frt hem, ret frut, frn T------s, nr han
var ditrest fr att begrafva sin far. Modren hade dtt ngra mnader
frut. Gossen ansgs som en nra slgtinge till Walter, men var endast
knd under namnet Ville.

Ingen annan n Lovisa misstnkte orsaken till denna olyckliga
sinnesrubbning. Man genomskte hans arbetsrum i tanka att der upptcka
ngot, men frgfves. Lovisa teg; hvarfre? Det var henne nnu icke
klart, men snart lrde olyckan och smrtan henne tnka fver sig sjelf
och andra, och d erknde bon inom sig att hon felat. "Hade jag varit
annorlunda," tnkte hon d, "ej ltit ffngan och behagsjukan bortfra
mig i frstrelsernas hvirfvel, lefvat mera i och fr den husliga
kretsen, ej retat honom genom min barnsliga nyckfullhet, utan med
krlek gtt hans nskningar till mtes, d hade hans lynne ej blifvit
s dystert, att blott en tillfllighet kunnat hafva makt att rubba hans
klara frstnd."

"Nu deremot, frmodade hon, har han ofta tnkt p Lotta, som s hgt
lskade honom, och som fven han kanhnda lskat, ehuru stoltheten och
den lockande utsigten att komma i en oberoende stllning, franlt
honom att lemna henne. Kanhnda har han ofta i sednare tider tnkt, att
den fattiga flickan, ehuru utan talanger och yttre bildning, trhnda
blifvit fr honom en mmare maka, n jag... Men hvem lrde, hvem sade
mig detta? o hvilket ansvarsfullt kall hafva icke frldrar, och
isynnerhet mdrar!!..."

S tnkte Lovisa likvl icke genast, blott smningom. r frgingo, r
tillbragta under en lngsam trande sjukdom; en sdan frtr kroppen,
men mognar sjlen!...

       *       *       *       *       *

ter gra vi ett stort steg framt i tiden. Det r nu tta r sedan vi
gjort bekantskap med denna prestgrd och dess invnare. Hvad allt
blifvit frndrat sedan den tiden. Det r i slutet af April vi ter
gra en phelsning, och vi skola anstlla en jemfrelse mellan _frr_
och _nu_.

Walter var d i lifvets sknaste lder, med nyligen utvecklad
mannakraft och odlade frstndsgfvor, samt firad af alla. Krleken och
lyckan syntes gemensamt bana honom vgen till ett angenmt, verksamt
och nyttigt lif.

Men kasta vi nu en blick genom de vggar som innesluta den olycklige,
s se vi honom lutad och afmagrad, med tofvigt hr och skgg, med
gonen stirrande p en flck af vggen, likasom ville hon genomborra
den med sina blickar. Detta r likvl ett tecken att han snart fvergr
frn rasande tillstndet till ett mera stilla och sansadt.

Prostinnan Bryller, d en fru om 60 r, rask, fyllig, med friskt och
trefligt utseende, har under de sednare ren krympt ansenligt
tillsamman. Hon ser vl nnu om sitt hus, men man ser tydligt att hon
trttnar till sjl och kropp, Hennes blick p den lilla Valentina
uttalar lifligt den nskan: "Mtte himlen fr din skull uppehlla mina
dagar."

Och Lovisa, som d var den vackra, lefnadsglada rosen, nyligen omgifven
af vr fordna hufvudstads fjrilar och hemkommen till frldrahemmet,
der sjelfva luften fr henne tycktes vara uppfylld af krlekens
ambradoft, ... hvar finna vi henne nu?...

I ett rum, med tillskrufvade fnsterluckor, str en snhvit bdd; der
ligger den bleka blomman hrjad af lifvets stormar. Ett mildt leende
kring de blhvita lpparna visar oss att sjlen, under sin flykt till
andra regioner, sett skymten af en hgre sllhet, och lmnat ett
uttryck deraf fver den jordiska hyddan, som utmagrad af plgor knappt
visar en lemning af hvad hon fordom varit.

Liket skall svepas samma afton, och begrafvas den sista Maj.

I salen, nu med lakan fr alla fnster, sitter numera vice pastor
Marenius, som nyss blifvit utnmnd till curam gerens, och skrifver
bjudningskorten till begrafningen. Baronen, jemte prostinnan, gr sina
anmrkningar fver frteckningen p gsterna. Hon ser bekymrad och
bedrfvad ut; men fven p vr stolta, lefnadsglada baron hafva ren
och hndelserna inverkat; han har blifvit gammal sedan vi sist sgo
honom, och har nu antagit som valsprk; "menniskan spr, och var Herre
rr!"

Nu intrdde med raska steg en yngling; p hans sorgdrgt och hans
omissknneliga likhet med Walter, i dennes yngre r, kunde en fremmande
tro honom vara en son i huset; det var samma gosse vi redan omnmnt.

-- N, kra Ville, huru r det med morbror i dag? frgade fru Bryller.

-- Mycket bttre n i gr. Jag kommer just fr att begra lof att f
fra honom i rummet der moster ligger, svarade denne.

-- Hvad i Herrans namn tnker du p, kra barn, ropade prostinnan
frvnad. Hvem vet hvad det kunde bli fr en olycka af!

fven baronen skakade p hufvudet, och frgade hvarfre ynglingen ville
fra honom dit.

-- Emedan morbror i dag r s ovanligt redig, svarade Ville. Han pstr
vl, allt nnu som frr, att hans hustru drunknat fr tjugu r sedan i
holmsjn, hvarfre han fven ej ter fisk frn denna sj. Likvl vill
han se detta lik, sger han, fr att fvertyga alla menniskor att detta
r en bedragerska, som har gifvit sig ut fr hans hustru. "Min hustru",
frskrade han nyss, "knner jag nog igen p en brun flck p halsen,
den r stor som en hasselnt."

-- Verkeligen har icke Lovisa ett sdant tecken, ropade prostinnan, och
slog ihop sina hnder, -- och det kan han nu pminna sig!...

-- Ltom oss d fra honom dit, bad Marenius entrget, -- hvem vet
hvartill det r nyttigt.

-- Men laga nteligen s att folk r till hands, kra Ville, varnade
baronen.

-- Jo, men ingen sjl fr visa sig, ty d gr han icke ur sitt rum. Med
dessa ord aflgsnade sig ynglingen och gick in till Walter.

Han fann honom stende framfr sin lilla spegel, antagande en ngot
behagsjuk min, som hos dren alltid blir en grimace, och han sade:

-- Min hustru r det icke, det vet jag bestmt, likvl vill jag gra
dig till viljes, min gosse, och se henne; trhnda r det ngon annan
af mina bekanta.

En klar dager upplyste nu den ddas milda anlete. Lnge stod Walter
frsnkt i hennes skdande, underskte sedan det omtalta fdelsemrket
p halsen och vidrrde det, liksom han fruktat ett bedrgeri.

-- Det r likvl hon, min hustru! min Lovisa! sade han grtande, -- och
jag dre, som ltit onda andar inbilla mig, att det var Lovisa som blef
halft uppten af fiskarna i holmsjn. r det d ingen som kan vcka upp
henne? ropade han och vred frtviflad sina hnder. -- Men nej, nej, den
som r dd, blir dd fr evigt!...

-- Nej, goda Walter, det r icke s, ty hon vaknar till ett bttre lif
efter detta, der vi en gng f terse henne! sade en mild manlig stmma
bakom honom. Det var Marenius, som djupt deltagande iakttagit sin
olyckliga vn.

Walter studsade och sg sig om.

-- Sdant der r idel barnsagor och bikt, mumlade han, under det han
betraktade den talande med skarpa blickar, hans minne tycktes allt mera
ordna sig, och slutligen, nr vnnen nmnde sitt namn, strtade han om
dess hals och gret.

Marenius talade d om Lovisa, huru tlig och god hon varit, huru hon
bedt Gud fr sin man och deras lilla dotter. Gerna hade han frt barnet
till honom, men han vgade det nnu icke, ty Walters panna mrknade,
och snart inneslt han sig ter och lemnade ingen den dagen mera
tilltrde.

Dagen derp var han ter tillgnglig och ville terse Lovisa. Han
igenknde d ocks sin svrmor, och pminte Marenius flere hndelser
frn studentren. Hvad som lg deremellan, syntes vara omgifvet af ett
tcken; stundom skingrades vl detta mrker fr gonblicket, men
emellant talade han frvirradt om demoner och gaftar; pstod sig hafva
kmpat och fvervunnit en trollkarl, samt berfvat denne sin talisman.
"Denna talisman, som ltt kunde gra folk olyckliga", pstod han sig
hafva gmt i sin frra kammare s vl, att ingen kunde f reda p den,
m.m. dylikt.

D ingen motsade honom, tervnde han snart till ett redigare
tillstnd.

Begrafnlngsdagen infll, och Walter ville ndvndigt ledsaga sin maka
till dess hvilorum: man motsatte sig icke hans nskan. Stilla och
allvarsam intrdde han i kyrkan, der Marenius hll ett vackert tal
fver den aflidnes tlamod och undergifvenhet under alla plgor och
olyckor. Alla gfvo derunder akt p den olycklige enklingen, hvars
anletsdrag, mot slutet af ceremonien, antogo ett nstan gckande
uttryck. Frfrad af dess tecken till nytt vansinne, lemnade man
kyrkan; men under hemvgen var han stilla och sluten inom sig sjelf.

Till allas frundran bar han sig ganska frnuftigt t vid gsternas
ankomst till begrafningsgrden, och talade redigt i flere mnen under
ngra timmar; men p en gng frsvann han, stngde sig in i sitt rum
och larmade lngt in p natten. Mngen trodde d att allt hopp om
bttring var frbi.

Begrafninsgsterna voro skingrade. Marenius, som bebodde den kammare
som varit Walters arbetsrum, gick der fram och ter under sorgliga
tankar. Lovisa hade p sin ddssng gifvit honom frtroende om sin mans
och Lottas frhllande, svida hon knde det sjelf. Hon trodde att
Lottas hrda ord ingifvit honom nger fver sitt brott mot ett kanhnda
hgtidligt lfte, som han fr en eller annan orsak gjort, att ej ing i
prestastndet, och att detta rubbat hans frstnd. Marenius hyste vl
inom sig en annan tanke, motsade henne dock icke och trstade henne med
den frskran, att en ndamlsenligare behandling samt ombyte af
vistelseort skulle verka vlgrande. Han lofvade att vara en broderlig
vn fr Ville, en faderlig uppfostrare fr hennes dotter, en son fr
den gamla modren.

Det var med tanken p de dyra pligter han tagit sig, som Marenius nu
vandrade i sitt rum. Hvarje gng han kom till fra ndan, varseblef han
p vggen nra fnstret en upphjning, likasom om ngot varit doldt
bakom tapeten; slutligen beslt han gra en underskning, och fann ....
det af Lotta skrifna omslaget kring prestkragorna, som fven voro der,
tillika med de friga papperen. Det var sledes den "onda talisman",
som Walter sagt sig undangmt fr allas blickar...

       *       *       *       *       *

Vi slute berttelsen med ett utdrag af ett bref, skrifvet af Marenius
till sin vn doktor X, mot slutet af sommaren.

"Som en nyhet meddelar jag dig den gldjande underrttelsen, att Walter
frbttras gonskenligt. Han fvertalades ltt att i barons och Villes
sllskap gra en resa till Lovisa hlsoklla och gvarstadna der ngra
veckor; under tiden gjordes hr ngra frndringar med rum och mbler,
p det ingenting skulle pminna honom om det gamla eller den
sistfrflutna tiden. Sitt frhllande som kyrkoherde tyckes han helt
och hllet hafva glmt, och r glad att jag tjenstgr; han synes fgna
sig fver att f njuta af mitt umgnge. Sjelf anser han sig vara en rik
egendomsherre, och gr mnga och stundom kloka frslager till ndringar
och frbttrande af arbetsfolkets vilkor. Han lter kalla sig
brukspatron..."

"Stundom ro vl hans tankat mera fvvirrade, men skingras ltt genom
synen af haus lilla flicka, som han mycket lskar. Jag hoppas allt
godt af tiden och nyttiga frstrelser vid jordbruket, som han med
ifver omfattar. Men frst och sist af det evigt bcestende ordet."

"Jag beknner att hans de legat blytungt p min sjl, emedan jag p
stt och vis anfcr mig som en orsak till hans lidande. Hvarfre skulle
jag fvertala honom att ing i ett kall, som r s ansvarsfullt, nr
han ej egde sann kallelse?... Men himlen vare mitt vittne att jag
menade vl. Jag trodde att det fritnkeri han fordom affekterade i
vissa sllskaper, var tillgjordt -- ty med mig gjorde han det aldrig --
och om det till fventyrs skulle qvarlemnat ngot fr i hans sjl,
skulle det snart fvqvfvas af det allt upplysande ordets kraft, samt
han frdlas genom helgad krlek till ett godt och delt qvinnohjerta;
men ack, det var icke s vl... hans knsla fr knet var endast
berknad sinlighet..."

"Hvilken skada, att ett sdant frstnd skulle samla i mrkret fver de
eviga sanningarna!"

"Med skl sjunger den tyske skalden Eduard Krause:

    "Der Herr des Haufes heist Verstand,
    Und Zveifel der wste Geselle!"



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK EN PRESTGRD I N--D***


******* This file should be named 50055-8.txt or 50055-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/5/0/0/5/50055


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

