The Project Gutenberg EBook of Utvandrarehistorier, by Konni Zilliacus

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.



Title: Utvandrarehistorier

Author: Konni Zilliacus

Release Date: September 21, 2015 [EBook #50028]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UTVANDRAREHISTORIER ***




Produced by Tapio Riikonen






UTVANDRAREHISTORIER

Af

Konni Zilliacus



Sderstrm & Co., Helsingfors, 1892.






INNEHLL:

 Ett gifterml i nya vrlden.
 Enoch Muponen p krigsstrt.
 Det var vl frut bestmdt.
 Pastor Lahti.
 Huru Pekka fick frltelse fr hsten.
 Nikolapolka.
 I den sista vagnen p tget.




Ett gifterml i nya vrlden.


Daniel Tuominen stod frsnkt i tankar utanfr Castle Garden,
emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,
hvilka i likhet med honom sjlf vntade p att portarna skulle ppnas
och slppa ut den hop grnglingar, som en halftimme frut anlndt.

Skndligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit
ssom i den gamla, goda tiden, d hvem som hlst kunde g in. Det kunde
numera bara de stora firmornas runnare gra, men fr fattigt folk voro
portarna stngda. Ett snt kontor skulle man ha vid ngon bttre gata,
och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten dr inne, p bde ett och
annat och dessutom trycka dem en sedel i nfven d och d!

Tuominen hade inte ngon srskildt elegant affrslokal, han. Och inte
lg den vid ngon aristokratisk gata hller, utan vid Chenystreet, som
noga taget inte annat r n ett bustillhll. Affren kallades hotell
och bestod af ngra s.k. sofrum ofvanfr en snuskig sal, hvars
frnmsta mbel utgjordes af en lng disk. Under den fans plats fr
ngra kuttingar och ett smrre lfat och bakom, nrmast vggen, stod
ett skp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till
endast fr grannltens skull, ty alt, som frtrdes, kom frn
kuttingarna och fatet.

Men trots den snuskiga trakten och den mera n ansprkslsa lokalen
hade dess gare frtjnat stora pengar p sitt "pianss", ssom han
sjlf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjmn hette skte likasom
af instinkt upp Chenystreet, d de afmnstrat och hade ngra mnaders
hyra p fickan. Och d frtjnades det glupskt. Vrden p hotellet var
bankir, kassr och bokhllare p en gng och tog drfr hand om sina
gsters kassor -- fr att de inte skulle frstra alt med ens -- samt
lmnade ut hvad de fr dagen kunde behfva, om de nmligen tillrckligt
bestmdt fordrade det. Men drvid srjde han naturligtvis fr att det
mesta sps upp i hans egen lokal och nr s gstens konto och f.d.
kontanter balanserade hvarandra jmt, krdes han ut helt enkelt, ifall
han inte rkade ha en ngot s nr vlfrsedd sjmanskista att stlla
ssom skerhet fr en tids kredit.

Det var en ypperlig affr, enkel och ltt sktt och med bara ett enda
fel -- att det inte alltid fans tillgng p afmnstradt sjfolk med
hopsparade hyror. Men d fingo emigranterna tjna ssom affrsobjekt i
stllet. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men klder
hade de vanligen i mngd. Och s voro de inte nogrknade. Dem kunde man
fra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de gde var
frtrdt, kunde man nnu frtjna en styfver p dem genom att skaffa
dem arbete. En till tv daler per hufvud fick man ju alltid af
runnarne, som vrfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt
ville g, och det blef pengar ocks det under rets lopp. Mngden
gjorde det, och det var ingen konst att f s mnga man kunde
hrbrgera till hotellet, s lnge man fick drifva omkring i Castle
Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affren var
nu slut fr alla andra n de stora firmorna och deras runnare plockade
nog upp hvarenda en de fingo tag p. Fattigt folk fick alt sitta
emellan i Amerika som dr hemma, menade Tuominen, och drvid fll det
honom als inte in att det egentligen var han sjlf, som ville, men inte
mera kunde stta det fattiga folket emellan.

Det vrsta var emellertid att sjmansaffren ocks brjat sina. En
konkurrent hade ppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i
sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags
kommissionskontor fr att skaffa sina gster hyra igen, nr de vl
supit upp alt hvad de egde. P s stt erndde han den dubbla frdelen
att frst plocka kunderna p det de hade hopsparadt och att sedan komma
t deras handpengar och frskott p den nya hyran. Frskottens belopp
bestmde han sjlf och hrmed ocks krediten -- det var en fin affr i
alla afseenden och rakt ingen risk.

Tuominen svor invrtes hvar gng han tnkte p sin dumhet att inte
sjlf hitta p den briljanta kombinationen. Men nu mnade han inte
lngre sitta med hnderna i kors och se p huru hans affr gick t
fanders. Han hade ocks kommit p en briljant id och det var fr att
stta den i vrket, som han i dag och flera dagar frut kommit ned till
Castle Garden, ty nu var det just den tid p ret, d emigranterna frn
det gamla landet strmmade till New-York.

David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat n
bara bondlandet redan hemma i Finland. Ssom landthandlande hade han
varit med p tskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet
bondpojkarna blefvo, d de kommo in p stllen, dr sngsllskap
upptrdde. D var det inte mera frga om l, utan bde punsch och
portvin bestldes fram och nda till markslantar hade Tuominen sett dem
slnga p talriken, d sngflickan bar omkring den och sg riktigt
vnligt p dem.

Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idn, hvilken skulle
rdda hotellet vid Chenystreet frn undergng och sl konkurrenten ur
brdet. Han skulle ha sig en "puftsik", ssom han med ett schangtilt
namn betecknade den tilltnkta lockfgeln. Men finska skulle hon vara,
ty hans kunder voro i allmnhet inte synnerligt hemma i vrldssprken
och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, dr inte
ordet kan anvndas ssom knslovehikel, inte r rolig i lngden.

Bland emigranterna kommo d och d ocks unga flickor frn hemlandet
och en sdan skulle han vrfva. Fick han bara tag p en jnta af den
rtta sorten, s kunde han grna, om s skulle vara, betala hela hopen
mera n vanlig pigln, ty hon skulle ju inte utrtta bara vanligt
pigarbete, utan ocks dra kunder till affren och det var alltid vrdt
ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att trffa p en af det
rtta slaget. D skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.

Tuominens bleka, lplussiga ansikte lystes upp af den frnjelse han
erfor fver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera
gnger frut sttt dr och frgfves mnstrat hvarenda kvinlig
emigrant, som med nyfiken och smtt rdd uppsyn frsta gngen betrdde
det frlofvade landets jord. Betnksamt drog han fram en nstan
helsvart cigarr ur innerfickan p sin rock, bet af spetsen och skulle
just till att tnda pjesen, d drrarna till Castle Garden slogos upp
och de frsta af de nyanlnda visade sig. Han stack skyndsamt cigarren
tillbaka i fickan och tog ett par steg framt fr att p mjligast nra
hll kunna mnstra enhvar som kom och slunda vara sker att inte af
misstag lta ngon landsmaninna passera frbi.

Det var en brokig hop, som lngsamt vlde fram ur Castle Gardens
portar, genom hvilka redan s mnga hgt flygande frhoppningar, s
mnga gckade drmmar, s mnga brutna och skflade lif tgat fram mot
en obekant framtid, hvilken nog fr de flesta af alla de mnga
tusenden, som trampat den ntta trskeln, blifvit lngt ifrn s ljus
som de frestlt sig. Gammalt folk, som frst efter lngt och
allvarligt fvervgande beslutit sig fr det svra steget att lmna
hemland och vnner; unga, fventyrslystna mn och kvinnor, hvilka fulla
af hopp och ljusa framtidsutsikter blott lngtade att f brja p i
guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att
vinna dr hemma; mn med ett stormigt fregende tydligt prgladt i
dragen, tvungna att brja p nytt i en annan del af vrlden n den som
bevitnat deras frra nederlag, och slutligen den stora hopen af
vrkliga arbetare, som kommit blott fr att frtjna en strre
dagspenning n hemma, fr att f ta sig ordentligt mtta hvar dag och
fr att mjligen f ihop litet utfver de dagliga behofven, att
anvndas i framtiden af dem sjlfva eller fr hustru och barn, som
stannat efter.

Det var en af de stora emigrantngarne, som kommit, och det drjde
lnge, innan den lnga processionen af ett tusental passagerare hunnit
genomg alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut
i det varma solskenet, som gaf Batteryparken dr utanfr en sdan
prgel af fridfull gldtighet som om den legat hundrade mil frn den
rofgirigt vldiga staden, hvars buller och dn endast dmpadt trngde
fram mellan trden.

En om en kommo invandrarne, familjevis eller i strre grupper af
landsmn frn samma njd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att
uppfnga den frsta skymten af det underbara land, dr alla kunna bli
rika, medan andra liknjdt vandrade framt, vl vetande att arbete r
arbete fveralt i vrlden och att endast de gynnade f undg de mnga
motgngarna i brjan. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande
grupper; tyska familjefder, med ngslig uppsyn skande hlla hustru
och barn s ttt tillsamman som mjligt; svenska jntor i vidunderligt
eleganta hattar, det frsta, synliga jmlikhetstecknet; rysk-polska
judar med lurande dmjuk min och kldda i den lnga rocken med skrten
nda ned till hlarna; irlndare med fvermod och ofrsynthet tydligt
uttryckta i blick och lter -- en hel profkarta, med ett ord, p alt
hvad Europa i befolkningsvg kan vara af med, drog dr frbi Tuominens
spjande gon.

Men han sg ingenting annat n en hop mnniskor, som inte fretedde
ngra af de bekanta hemlandsdragen i drkt och typ. Ty finnarna voro
som vanligt de sista. De hade hllit ihop under hela resan och vntade
nu lugnt tills alla de andra voro affrdade fr att inte bli tskilda i
sista minuten. De skulle ju nd s godt som alla upp till kontoren vid
State street fr att utrtta ett och hvarje, hra efter bref, frga sig
fr om arbetsutsikter o.s.v. ssom de af andra amerikafarare hrt att
man hlst br gra.

Slutligen kommo de frsta af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett
par steg framt, ty bedrog han sig inte, s skymtade dr ngot kjoltyg
bakom den frsta gruppen af mn, som syntes i drren.

-- Vlkomna till Amerika, gossar! ropade han redan p hll till dem,
likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli
sviket.

Nykomlingarna sgo endast smtt nyfiket p honom. De hade blifvit
tillrckligt varnade fr alla de skojare, som drifva omkring i New-York
och visste nog att ocks landsmn finnas bland det fljet. Den dr
pratmakaren var vl en sdan gynnare; bst sledes att inte als inlta
sig med honom?

Men Tuominen lt inte afspisa sig s ltt, ty nu sg han att han inte
misstagit sig. Dr kom vrkligen en duktig, rdblommig flicka i
sllskap med ett par karlar och hennes utseende slog an p Tuominen i
hgsta grad. Inte sg hon ju alldeles s ut som han i tankarna utmlat
den blifvande puftsiken, drtill liknade hon altfr litet
sngflickorna sdana han kom ihg dem, men dr fans ett visst ngot hos
henne i stllet, som gjorde att Tuominen svljde ett par tag och som
kom hans vattiga gon att blnka. Hon skulle nog kunna locka
sjmanskunderna tillbaka till hotellet!

-- God dag, god dag! sade han, d sllskapet passerade frbi. Hvarifrn
kommer ni go' vnner?

Flickan och hennes fljeslagare drjde ngot, men svarade ingenting.
Det frefll dem s underligt att redan vid frsta steget hr i det
frmmande landet hra sitt eget sprk.

-- Hvart gller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vnligt
beskyddande ton, i det han jmte dem gick framt vgen. Jag r gammal
New-Yorkbo, s jag kan nog hjlpa er med ett och hvarje, om det r
ngot ni vill veta besked om.

-- Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft
motvilligt, och hra t om arbete.

-- Flickan ocks? r hon ute p arbetsfrtjnst, s kunde jag kanhnda
ge henne ett godt handtag.

-- Visst r jag det, svarade den tillfrgade kort. Den mnstring han i
en hast ltit den nya bekantskapen underg hade synbarligen inte sft
hennes misstro mot folket i New-York.

-- N om s r, s kunde vi mhnda komma fverens genast, sade
Tuominen, besluten att s vidt mjligt gripa tillfllet i flykten. Jag
har ett hotell hr i New-York och behfver en duktig flicka fr att se
efter ett och annat. Hr i landet duger tjnstefolket inte mycket till
och drfr betalar jag grna hg ln, bara jag fr ngon som duger.
Hvad sgs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt frsts?
och tv frikvllar? Det r annat det n att tjna hemma fr trettio
mark om ret och staten!

Magdalena Jussila tvrstannade och stirrade med frvnadt vidpna gon
p frstaren. Fyra daler i veckan -- tjugu mark! Karlen mste ju vara
frfrligt rik -- men s hade han ocks ett hotell. Inte sg han
srdeles prydlig ut dr han stod i solskenet, som bragte den grgula,
snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af s fult mot de
sura, rdkantade gonen. Men han var fint kldd och det mera n
uppvgde det mindre behagliga intrycket i frigt, fr hvilket Lena inte
gjorde sig nrmare reda, ehuru hon nog knde det. Och dessutom betydde
ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att f tjugu mark i
veckan -- _i veckan!_ Med bara en mnads ln kunde ju modren och
syskonen hemma p torpet lefva ett halft r!

I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan
frdig att utan vidare svara ja, d en af mnnen ppnade sin mun till
en misstrogen frga om Tuominen ocks talade sanning och vrkligen var
den han gaf sig ut fr.

-- Joo, det kunde han svra p. Och ville de inte tro honom, s kunde
de ju hra t p Jeansons kontor. Herrarna dr knde honom nog och han
hade visst ingenting emot att flja med dit.

Gruppen satte sig i rrelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han
agerade ciceron och kavaljer, berttade och beskref om Batteryparken,
visade pelarjrnvgen, under hvilken de gingo, och lugnade i
fverlgsen ton Lenas frskrckelse, d ett tg i ursinnig fart brusade
fram genom luften hgt fver deras hufvuden.

Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck
af hans fverlgsenhet och kunskap om alt mjligt, men hela tiden hrde
hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra
daler i veckan -- tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju
rent af att bli rik med ens -- mngen hemmansbonde i Finland hade inte
s stora inkomster.

Utkomna ur parken gingo de fver gatan och intrdde p
emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i
liknande renden och nu undrande gapade p de sttliga bilderna af
stora ngfartyg, som prydde vggarna, p de grant utstyrda
tidtabellerna och annonsplakaten, som lgo kringstrdda fveralt, och
icke minst p de flitiga herrarna, som i skjortrmarna kommo och gingo
innanfr den lnga, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade
frgor och gfvo upplysningar.

Tuominen armbgade sig utan vidare fram genom trngseln, dragande Lena
vid handen s nra till disken som mjligt, och tilltalade p finska en
af kontoristerna.

-- Var god och sg den hr flickan, sade han tvrskert, om jag r karl
att betala henne fyra dalers ln, ifall hon tar tjnst hos mig.

-- I veckan, tillade Lena med eftertryck.

-- mnar ni taga tjnst hos honom dr? frgade kontoristen, pekande med
en smtt fraktlig tbrd med sitt pennskaft p hotellvrden.

-- Jo, nog tnkte jag s, om han bara r den han ger sig ut fr.

-- Nog har han rd att betala s mycket och mera till om det gller,
men inte r det ngot godt stlle ni kommer till.

Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura gon p den unga mannen,
i det han buttert anmrkte att han aldrig gjort ngot ondt, men i Lenas
minne dk som en blixt upp en af de varningar hon ftt med p vgen af
klokt och erfaret folk.

-- r det -- -- -- r det ett sdant dr dligt stlle? frgade hon med
en sdan min af frskrckelse att kontoristen inte kunde lta bli att
draga p munnen.

-- Nej, nej, sade han lugnande. Det r det inte, men karlar komma dit i
mngd af alla mjliga slag och de dricka och -- -- --

-- Det r jag inte rdd fr, afbrt Lena med en sker knyck p nacken.
Karlar hade hon nog sett frut, bde fulla och nyktra. Var det inte
ngot vrre, sade hon, s skulle hon nog taga tjnsten.

Drvid blef det. Kontoristen hade annat gra n att hlla tal om
vrldens falskhet fr obstinata bondjntor, som nd till slut gjorde
ackurat ssom de sjlfva ville. Han hjde p axlarna och vnde sig till
en annan kund, som frgat besked om ngot, medan Lena anhll om
upplysning af sin blifvande husbonde om, nr hon skulle komma i tjnst,
huru hon skulle f upp sin kista frn Castle Garden o.s.v.

Det tog han sig alt att utrtta. Hon skulle bara flja med och vnta,
medan han bestyrde om en expressman, s kunde de sedan genast begifva
sig till hotellet. -- Men hade hon inte ngon i flje med sig, som hon
ville taga afsked af?

Nej, ingen annan n de reskamrater hon trffat p ngbten, hon var
helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte hller, hon hade aldrig tjnat
frut, men prstbetyg och pass hade hon i kistan.

-- Sdant frgas hr inte efter, upplyste Tuominen fverlgset. Det r
ett fritt land, dr man r sin egen herre.

Det frefll Lena underligt. Alldeles som lsdrifvare allihop. Men hon
fr sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rrde
henne inte.

Hon tog afsked af ngra reskamrater, som ocks kommit upp till
kontoret, och tgade drefter i vg med sin nya husbonde, tillbaka ned
till Castle Garden. Dr blef alt klart i en handvndning, och drifrn
gingo de till pelarbanans nrmaste station.

Folkmassan, som vlde i tv oafbrutna strmmar upp och ned i den hga,
smutsiga trappan, bullret och sorlet p gatan, dnet af ett par tg,
som rusade frbi uppe i luften innan Lena och hennes fljeslagare hunno
upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som
gjorde affrer p gatan nedanfr -- det tusenstmmiga larmet med ett
ord af det brusande, rastlsa lifvet i en vrldsstad, hvaraf hon nu fr
frsta gngen hrde och sg ngot, gjorde Lena rdd och kom hennes
hufvud att svindla, s att hon nstan knde sig sjuk. Och sedan de
klmt sig in i den fullpackade jrnvgsvagnen och rasslade i vg mellan
husraderna, i hjd med tredje vningens fnster, vnde i hisnande
skarpa kurvor kring gathrnen, dnade fram fver taken af lgre
byggnader och lngt under sig sgo den mylrande hopen af mnniskor,
hstar och kdon p gatorna -- d blef Lena helt blek af skrmsel och
grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behft std.

Han skte lugna henne med att det als inte var ngon fara p frde, men
inom sig smlog han fver sin goda tur. Just en sdan dum stackare, som
ingenting begrep, var det han behfde. Henne blefve det nog inte svrt
att f till hvad som hlst.

Omsider anlnde de till afstigningsstationen och efter en kort vandring
till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mtte dem,
hlsade ovanligt vnligt p Tuominen och syntes bjd fr att inleda
samtal, men Lenas husbonde bara sg smslug ut och gjorde en tbrd,
hvilken kunde tydas ssom: senare, nu har jag inte tid.

Krogsalen var de och tom, s nr som p gamla Wehkalainen, husvakten,
som satt och sg p sin pipsnugga bakom disken, halffull och njd med
sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen d han var i land, nda
sedan han fr sex r tillbaka frsta gngen rkat taga in dr. D hade
han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa
p kredit, tills ocks den var slut och han slunda tvungits att taga
hyra p nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat
sina pengar till Tuominen fr att afbetala sin skuld, men det hade inte
nnu lyckats. Hvar gng han tog ny hyra, fick han veta, att han igen
var skyldig en hel hop dalrar fr logis och mat och whisky och drfr
kom han alltid tillbaka. Och d han ju ingenting bttre hade att gra,
var han villig nog att agera husvakt och skta rrelsen nr Tuominen
var ute.

Lena sg sig omkring med en viss frvning i sitt trinda, fryntliga
ansikte. Inte hade hon ju sett mnga hotell, men nog hade hon, att dma
af hvad hon hrt, frestlt sig att de sgo litet finare ut.

Tuominen var inte sen att mrka det mindre behagliga intrycket.

-- Hr skall snyggas upp fveralt, skyndade han att frskra.

-- Det tl vid, sade Lena, hvar r kket?

-- Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du st i kket i
alla fall, utan hr inne skall du vara och hjlpa till att passa upp
och stda rummen. Kocken har ensam att gra med kket.

Kocken! Det lt sttligt i Lenas ron. Hon kunde ju inte veta att
kocken var en gammal, frsupen matros, som gick p trben sedan ett
storartadt fylleri med slagsml fr ett antal r sedan nere p ett
varf, och som drfr var glad att f skta grytorna p Tuominens hotell
fr bara tak fver hufvudet, maten och ngra utslitna kldesplagg d
och d.

-- N, och mitt rum? frgade Lena vidare.

Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade sjlf klistrat upp nya tapeter i
ett litet kyffe i fra vningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket,
och trodde drfr att Lena skulle bli frtjust fver stten. Men han
hade glmt att lta skura golfvet och tvtta fnstret, hvilket hller
inte varit ppnadt under de r han bott i huset, s att den blandade
doften af gammal tobaksrk, dlig sprit, surt tapetklister och inbitet
snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga frg var omjlig att
upptcka under de otaliga hvita flckarna, hvilkas kalkfrg s bjrt
stack af mot den svartbruna bottenkulren af tobakssaft och smuts.

-- Hr ser ut som i en svinstia, sade Lena frargad, s snart hon
kastat en blick i rummet. Och inte ens ls har ni fr drren. Hr
sofver inte jag, om jag inte fr ett ordentligt ls. Och skuras mste
hr strax, innan kistan och sngen tagas in. Fr jag en birong ocks?

-- Jo visst, frskrade Tuominen, som alt nnu knde sig ngot osker
om sin puftsiks naturell, men var besluten att gra alt fr att stlla
henne tillfreds. Och gungstol fr du, och matta p golfvet.

Lena log s hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte ngot
fattigt stlle hon kommit till, fastn det syntes att ingen hll
ordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick
gra som hon ville.

-- Kan man f en skurbalja? Och sg t kocken -- det tyckte Lena nd
lt frblt sturskt -- att han stter p en gryta s jag kan f hett
vatten. Hr ska bli snygt innan kvllen.

-- Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen.
Hr utanfr, strax vid trappan fins tv kranar -- se hr -- och dem
behfver man bara vrida p, s fr man s mycket vatten man vill, bde
varmt och kallt.

Lena spanade upp sina bruna gon s de blefvo nnu rundare n frut.
Nog hade hon ju hrt att Amerika var ett underligt land, men att folk
hade vatten i vggarna, s man bara behfde lta det rinna, det hade
hon nd inte tnkt. Och varmt vatten till p kpet!

Hon knde sig nnu mera hgad att begynna rengringsprocessen genast,
tog af sig koftan och hufvudduken -- den hade hon fr frigt beslutat
att lgga bort s snart hon fick sin frsta ln och kunde kpa hatt --
samt brjade knppa upp sin halfyllekldning s ogeneradt som om hon
varit hemma p torpet. Ty att skura med den bsta kldningen p kunde
aldrig komma i frga.

-- Hvar hller ni baljor och skurtrasor och s'nt? frgade hon
Tuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hlla.

-- Jag skall lta Wehkalainen hemta upp alt som behfs, sade han fr
att f litet uppskof, ty sdana artiklar hade inte ofta begagnats i
huset i hans tid. Och hrmed gick han ned fr att stta husvakten i
vrksamhet.

Men Wehkalainen befans inte synnerlig bjd fr att skaffa ihop en
skurttiralj.

-- Hvad r det fr nya konster du nu hittat p? frgade han argt s
snart han ftt klart fr sig hvarom det var frga. Hr blir frb--dt
roligt, om kvinfolk ska' brja fra kommando -- kan hon inte sjlf ska
rtt p hvad hon behfver s -- -- --

-- Jo, det kan hon och det mnar hon ocks gra, afbrt Lenas rst. Hon
stod i drren till trappuppgngen, barfotad och i lintygsrmarna,
alldeles som hemma. Vntan hade redan blifvit henne fr lng.

Wehkalainen fick med ens lif och rrelsefrmga och Lena fljde med
honom t kket till, medan Tuominen slog i t sig och tmde en stor
sup. Det var som om en aning sagt honom att den puftsiken kanske nd
inte, nr alt gick omkring, skulle bli s alldeles ltt att regera som
han frestlt sig.

Till en brjan lt han henne dock hllas, och fljden draf var att
hela hotellet inom ngra f dagar undergick en otrolig frvandling.
Fnstren voro s klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos
folk som passerade frbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och
petroleum och till och med glasen miste alla spr af att ha varit i
bruk mngfaldiga gnger sedan de sist tvttades. Ja, sjlfva golfvet i
krogsalen blef skuradt och bestrdt med sand, sedan Lena till sin
bedrfvelse ftt veta att enris inte stod att f i New-York.

Inte ens Tuominen kunde dlja fr sig att hans hotell brjade se helt
prydligt ut och drfr tystade han ned alla invndningar af
Wehkalainen, som knde sig husvill och borttappad i det stora
stdningsstket, med att han ingenting begrep och kunde g sin vg
ifall han inte var njd. nda ned i kksregionerna strckte sig
rengringsifvern och kocken frstndigades en gng fr alla att
framdeles hlla allting i snygt skick. Det sg nstan ut som om
regeringstyglarna helt och hllet fvergtt i Lenas hnder.

Men det var ngot, som hennes husbonde als inte mnade tolerera i
lngden. Han var klok nog att inse huru frmnlig frndringen var fr
affren, men fr sin personliga del ansg han snygghetsbegret vara en
af dessa mnskliga dygder, hvilka mycket ltt urarta till farlig
fverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med sktandet af
krogrrelsen de frsta dagarna, d alt hvad dr fans af ledigt sjfolk
i granskapet samlades fr att f se en skymt af Tuominens "puftsik",
hvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.

Det var inte mycket de nyfikna fingo se af henne s lnge hon var i de
hetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast
smningom och helt lngsamt uppfostra henne till en bufettmamsells
vrf, s r det ganska sannolikt att hans planer t det hllet als inte
ltit sig frvrkligas. Hon skulle troligen inte gtt in p att dagarna
igenom och vanligen lngt in p ntterna passa upp en hop mera eller
mindre -- oftast mindre -- nyktra sjmn, hvilka naturligtvis alla
uppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbestndsdel utgjordes af
handgripliga artighetsbetygelser. Men till en brjan behfde hon blott
tre eller fyra gnger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den
Tuominen infrt enkom fr att smningom vnja henne vid elden, och d
fll det sig ju s naturligt att bedja henne hjlpa litet hr och dr
med serveringen, en hjlp som pkallades alt oftare tills Lena om ngra
veckor fann sig upptagen med servering af l och whisky frn morgon
till kvll.

Ty kundernas antal kades fr hvar dag. I den delen hade Tuominens
berkningar till fullo slagit in. Och skert r att de allra flesta
frst drogos till stllet af ryktet om Lenas trinda behag, om ocks
ngra sedan fvergingo till stamkunder p grund af den rdande snygga
ordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde
tfla.

Tuominen smmyste dagarna i nda fver sin utmrkta id, lt bjuda sig
af sina kunder huru ofta som hlst och gick drfr frn morgon till
kvll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt strre
vlbehag kastade blnkande gonkast p Lena. Hvar gng hon snste af
ngon kurtisr sken han af en lngt intensivare beltenhet n den en
husbonde vanligen erfar fver sin tjnarinnas dygd. Ja, en gng, d hon
med en lika bastant som vl riktad rfil afvisat ett frsk af en
upprymd lttmatros att draga henne ned i knt och denne hotade att
gifva lika godt igen, upptrdde Tuominen till hennes frsvar, ehuru han
knappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sdant det blef --
ett kok stryk.

Sdana upptrden -- och noga taget hela sin stllning i huset -- tyckte
Lena inte om. Nog hade hon ju ocks dr hemma varit utsatt fr flera n
ett kraftigt kurtisfrsk och nog slogos karlarna dr ocks nr de
druckit, men hr var det altsamman vrre. Det skymtade dunkelt i hennes
medvetande ngot om att de, som hr kurtiserade henne, inte betraktade
henne alldeles p samma stt som gossarna hemma, men hvad det var som
gjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och srdeles mycken mda med
funderingen drfver gjorde hon sig fr frigt inte hller, ty d hon
ngon gng rkade tnka en tanke p att hon kanske borde ska sig en
annan plats, slog hon bort den med en annan p sina fyra daler, dem hon
bar upp hvar vecka. De hade redan -- jmte drickspengarna, dem hon
snart lrt sig att taga emot -- stigit till en summa, som skert skulle
frefalla modern och syskonen obegripligt stor, d hon om ngra veckor
skickade dem hem.

Ty fr deras skull var det hon begifvit sig ut i vrlden p egen hand,
d fadren dtt och lmnat dem att sjlfva sl sig fram. Det gick platt
inte att f ihop s mycket frn den lilla jordbiten, som hrde till
stugan, att det skulle rckt till fr alla, och d hade hon beslutit
gra som andra flickor frn hennes socken gjort frut. Ngra af dem
hade ju inom helt f r sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och
det blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon ocks inte fick
ihop mera n tvhundra s kunde de redan drmed kpa en hemmanslott.
Och sedan ginge det nog att lefva.

Utomordentligt god tur hade hon ju haft, d hon redan frsta dagen ftt
en plats med s stor ln, att hon p ett enda r kunde spara ihop mera
n den summan. Ty drickspengarna allena voro mera n tillrckliga fr
alt hvad hon behfde, isynnerhet d husbonden alt emellant gaf henne
presenter af sdana saker, som hon annars skulle ftt lof att kpa.

Det tyckte hon fr frigt hller inte riktigt om. Han klappade henne
alltid d han gaf henne ngot, och d sg han s otck ut, att hon
nstan mdde illa d hon tnkte p det. Men hon behfde inte lta mrka
att hon frstod ngot, s skulle han vl lmna henne i fred. Med den
trsten och en sista kalkyl fver huru mycket hon antagligen skulle ha
hopsparadt vid rets slut somnade hon vanligen frn sina funderingar,
dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.

Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffren. Lena snste
till kurtisrerna lika ampert som frut, sparade, arbetade och
kalkylerade likasom frut och knde sig stolt fver att redan ha
skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt
nykter. Han satt dagarna i nda i krogrummet, men gjorde ingenting
annat n drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra fr en
resa till Brasilien -- d.v.s. han hade, nstan ddfull, fverlmnats t
en kapten, som inte p annat stt kunde f ihop en besttning fr Rio
Janeiro, dr gula febern rasade alldeles ohyggligt det ret. Tillbaka
skulle han inte komma frrn p senhsten, om han alls kom tillbaka.
Men undgick han farsoten, s var det en ypperlig affr, ty hyrorna p
Rio voro hga och det var underfrstdt med kaptenen att han inte
skulle gifva ut en cent t den gamla suputen, innan de vl voro
tillbaka i New-York. Alt tycktes g Tuominen vl i hnder, och drfr
knde han sig vnligt stmd mot hela vrlden och ingalunda minst mot
Lena.

Det var noga taget den enda frargelse han egentligen hade, den att
Lena alls inte vnligt upptog hans frsk att nrma sig. Han kunde
ibland sitta lnga stunder och betrakta henne, dr hon rrde sig bakom
disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju lngre han sg p
henne desto mera blnkte hans sura gon. Och rkade Lena vid sdana
tillfllen g ut, s fljde han genast efter, men rrde han bara vid
henne, s frste hon till som en katt och sade att han borde skmmas.
Tuominen knde sig altmera frbittrad hvar gng han tnkte p det och
hade smningom arbetat sig upp till en drucket envis begrelse, den han
hvarken kunde eller ville bemstra, utan tvrtom var fullt besluten att
tillfredsstlla s snart det fll sig lgligt.

Alldeles lika kry till humret som frut var Lena hller inte, ty
oaktadt trsten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dlja fr
sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera
gnger visat hvad han frde i sklden, och ngra af de afspisade
kurtisrerna hade i hastigt mod ltit undfalla sig yttranden, hvilka
med all mjlig tydlighet dagalade hvad de tnkte om henne. Nu skulle
det bara fattas att ngon frn hennes socken -- och ett par sdana
funnos bland de stadiga kunderna -- fretog sig att skrifva hem och
bertta hvad de trodde om henne, s vore det frbi med hennes goda namn
och rykte. Och drmed naturligtvis ocks med alla de vackra
frhoppningar hon i allra strsta tysthet nrde om sin framtida
stllning, d hon komme tillbaka och kpte sig eget hemman. Mnga
gnger hade hon redan allvarsamt tnkt p att lmna altsamman och ska
sig en annan plats, men alltid hade tanken p de tvhundra dollars hon
tminstone ville arbeta ihop hllit henne tillbaka. Nu skulle det inte
rcka lnge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och d mnade
hon sjlf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i
stllet fr att lta Tuominen fra dem ssom frra gngen. Hon mnade
tala med herrarna dr och frga sig fr om ett och hvarje, s att hon
kunde reda sig ifall hon lmnade hotellet, ty det hade hon klart fr
sig, att om Tuominen inte lmnade henne i fred, s skulle hon g, om
hon ock mste tjna fr hlften mindre ln.

Den vntade dagen, d summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade
lofvat flja henne ned till kontoret. Frst hade hon gjort svrigheter,
frmenande det vara ondigt att tv gingo ut fr en sak, den hon mycket
vl kunde utrtta allena. Men s slog det honom att Lena, om hon nu
skickade bort sina pengar, vore s godt som fullstndigt i hans vld
tminstone fr en vecka. D gaf han efter, och d de begfvo sig p vg
i rtt god tid p morgonen, var han till och med skligen nykter och
drfr hygglig och vnlig utan att vara nrgngen.

Lenas affr blef snart utrttad till hennes fulla beltenhet, och d
freslog Tuominen en promenad uppt Broadway, som mylrade af folk i det
granna hstvdret. Lena kunde icke nog frvna sig fver de prktiga
butikerna och gapade p den blndande grannlten i deras fnster, tills
hon knde sig yr i hufvudet och trttare n om hon en hel lng
sommardag gtt p hngen med rfsan i hand. Ocks blef hon frtjust d
Tuominen frde henne in p ett konditori, som frefll henne alldeles
fverddigt fint, och bjd henne p glace och ett glas likr. Hon
visste icke rtt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen,
trakteringen eller sin husbonde, som rrde sig s ogeneradt och med
sdan ofrskmd ledighet bland alt det fina folket, att Lena knde sig
helt fvervldigad af hans vrldsmannalater.

-- Synd r det i alla fall, tnkte hon, att ingen tar hand om en sdan
karl. Om ngon bara kunde hlla honom frn brnnvinet, s skulle han
snart bli rik och annars r han ju alldeles som en herreman redan nu.

Hon var ovanligt undfallande, ja, nstan vnlig mot sin husbonde under
hemvgen och likas nr de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde
att Tuominens gon blnkte nnu mera n vanligt, d alla de smsupar
han efter hemkomsten inmundigat, senare p eftermiddagen begynte gra
sin vrkan.

Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit s mnga kunder
dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan
lokalen varit stngd till lngt in p dagen, dels emedan det ovanligt
varma och tryckande vdret, hvilket kommit som en fverraskning nu i
Oktober, gjorde att de flesta hllre drefvo omkring utomhus n sutto
inne i ett kvaft och hett rum.

Lena satt vid det ppna fnstret och stafvade, vl fr tionde gngen,
igenom det bref, hvari modern berttade att hon ftt den frsta
sndningen af femtio dollars -- tvhundrafemtio mark. Tvhundra voro
insatta p sparbanken och de femtio skulle nog rcka nda till vren,
skref gumman, fr henne och barnen, ty bde potterna och rgen hade
gifvit bra i r och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden.
Lena log ett beltet lje, d hon frestlde sig frvningen och
gldjen dr hemma nr den andra sndningen, som i dag afgtt, kom fram.
Om hon nu bara kunde hlla ut ett halft r till med samma ln som
hittills, s kunde hon rkna p goda tvhundra daler i besparingar och
d kunde hon grna ska sig en trefligare plats, fast med hlften s
stor ln, ifall hon d nnu inte hade lust att fara hem. Hon knde sig
s njd med hela vrlden och s tillfreds med sig sjlf, att hon till
och med upptog Tuominens frsk att inleda samtal helt vnligt.

Men det rckte inte lnge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda
vinkar och gjorde alt ofrskmdare antydningar, s att Lena fann det
mycket svrt att bibehlla sin vnliga uppsyn, ehuru hon nstan ansg
det vara sin skyldighet att visa sig tacksam fr hans tjnstaktighet
tidigare p dagen. Slutligen sade hon att hon var trtt och gick upp p
sitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i frbifarten tog henne
om lifvet och klmde om henne en smula. Hon gjorde sig ls och sade som
vanligt fy, skms! men inte med det vanliga eftertrycket -- det var som
om hennes anstndighetsknsla i ngon mn frslappats af den tyngande
tacksamhetsskulden.

D hon kom upp i sitt rum och skte stnga drren var lset i olag,
utan att hon kunde begripa huru det gtt till. Men d fr tillfllet
inga andra gster n ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne
med strre vnlighet n de andra bohagstingen i huset, funnos i huset
och de dessutom lngesedan gtt till sngs med ett grundligt aftonrus
hvar, s knde hon sig p intet stt orolig fver det defekta lset
utan begynte lugnt klda af sig.

Hon hade hunnit bra nog till slut drmed och strckte behagligt p sig,
d hon tyckte sig hra steg i korridoren utanfr. Och gonblicket drp
tog ngon varligt i lset.

-- Hvem r dr? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring
axlarna.

-- Blif inte skrmd, det r bara jag, sade Tuominens rst i detsamma
han stack in sitt rdmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp
kuraget med mera whisky.

-- Hvad vill ni? nej, g ut hrifrn! halfskrek Lena, d han ppnade
drren helt och hllet och kom in.

-- Sch! inte vill jag dig ngot ondt. Han kom med ngot oskra steg
fver golfvet.

-- G ut, sger jag! Lt bli mig! Skms ni inte als?

-- Ses, skrik inte, sade Tuominen, i det han skte draga den skyddande
kjolen frn flickans axlar, medan hon  sin sida hll i den med en
styrka som om alt berott p att hlla den kvar.

-- Jo, jag skriker, om ni inte lter mig vara i fred. Och i morgon dag
gr jag hrifrn. Ut med er p eviga minuten eller skall ni f se p
annat!

Hon var vrkligen skrmd nu och d Tuominen brutalt slet kjolen ur
hennes hnder blef hon lika vred som skrmd. Utan att vidare tnka p
blygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som lg i ett hrn,
och gaf Tuominen, d han ter nrmade sig, ett lika vl menadt som vl
mttadt rapp fver knogarna s hans hand fll ned lngs sidan.

-- Ska' du slss din f--n! ljd hans rst ilsket, men slog fver i en
grtmild ton d han fortsatte: hvarfr vill du inte vara litet hyglig
mot mig? Nog lr du ha haft vnner frut som alla andra, och jag r vl
inte smre karl n de.

Det var att gjuta olja p elden.

-- Ut med er! skrek Lena fverljudt. Skms att tala p det sttet! Jag
skall hjlpa er i vg, om ni inte packar er ut p flcken. Och hon
avancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i hgsta hugg och s
resolut uppsyn att husbonden ansg rdligast taga till retrtten.

-- Jag gr, jag gr, sade han. F--n som visste att du var s argsint.
Nog skall du f vara i fred fr mig hrefter, du lefver ju till s hela
nabolaget hr det.

Men den som inte litade stort p hans lfte att lmna henne i ro var
Lena. Hon stngde drren s godt sig gra lt, drog sin kista framfr
den och satte sig sedan, alt nnu andfdd och rd af vreden, p
sngkanten fr att tnka fver det skedda.

Jas! det var sledes hvad de tnkte om henne! Trodde att hvem som bara
hade lust utan vidare kunde trnga in till henne -- och vntade kanske
att hon skulle niga och tacka nnu p kpet. Lset hade den lufvern
frst frstrt, det hade nog ingen annan gjort, och s kom han som en
tjuf och en rfvare. Det hr skall bli slut och det i morgon dag.

Hon var s ond att hon nstan knde sig frstad att grta, och fr att
f ngon afledare begynte hon genast tmma sina byrldor och packa
deras innehll i kistan, dr den stod mot drren.

Arbetet lugnade henne ngot s att hon kunde tnka klarare i saken och
d fick hon ocks syn p den andra sidan. Det var inte utan att hon
knde ett stygn af saknad d hon sg sig omkring i sitt rum, som var s
ondligt mycket prydligare n ngot hon frut haft -- ett riktigt
herrskapsrum. Och pengar hade hon ju frtjnat glupskt, hundra dollars
p knapt ett halft r utom alt hvad hon kpt. Nog var det bittert att
lmna altsamman och kanske f vnta lnge p annan tjnst.

S kom hon ihg att hon inte hade mera n ett par dollars i behll
sedan hon p frmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det
gjorde stllningen nd svrare, men lika fullt vacklade hon inte i
sitt beslut. Fljande dag skulle hon flytta och det utan prut. Hr i
landet behfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen sjlf sagt, och
d kunde ingen hller tvinga en att stanna till rets slut.

Om flyttningen rrde sig sedan hennes tankar nda tills hon somnade --
efter det hon nd grtit en stump, nr hela oskerheten af framtiden
stod klar fr henne.

Morgonen fann henne emellertid lika bestmd som ngonsin. D hon kom
ned var hennes husbonde redan i rrelse och i full frd med att sopa
krogsalen -- det var som om han erfarit ett behof att gra bot fr
fregende afton, och fr att gifva ngot uttryck drt tog han till
kvasten.

-- Inte r du vl ond numera? sade han i den vnligaste ton som stod
honom till buds, d hon inte svarade ngot p hans "god morgon".

-- Ond eller inte, s stannar jag inte en dag till hr i huset, ljd
Lenas svar, hvilket nstan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sdana
fljder af sitt skmt, ssom han kvalificerade upptrdet, hade han inte
vntat. Nu frst sg han ocks att hon var ifrd sina bsta klder, som
om hon mnade sig ut.

-- Du r vl inte tokig hller, sade han efter ett gonblicks
betnkande, med ett frsk att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta
fr? Om du inte vill, s vill du inte, det r altihop. Men inte kan jag
frst hvarfr du r s styf mot mig. Smre vnner kunde du f.

-- Kanhnda, men jag r inte af den sorten ni tror och i dag flyttar
jag.

Nu ndtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och drmed
gick det ocks i en blink upp fr honom huru mycket som i sjlfva
vrket stod p spel.

Hvem som drog kunder till hotellet visste han bttre n ngon annan.
Inte var det han sjlf och inte var det varorna hller, det hade han
bst reda p, som visste hvad de kostade i inkp. Och nu skulle den,
som hllit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lmna
honom i stpet bara fr det han nojsat litet med henne! Nej hllre
skulle han d lta bli att ens se t henne mera, om s mste vara. Nog
mste hon vl lta tala med sig.

Han hade tnkt snabbare n troligen ngonsin frut i sitt lif, och d
han kommit till slut, slog han in p en helt annan tonart n frut.

-- Kra barn, sade han i faderlig ton, nog mste du frst att jag bara
skmtade. Vi ska' glmma hela saken och du skall f en riktigt fin
kappa till vintern bara du inte brkar vidare. Nog skall jag hlla mina
hnder frn dig hdanefter, efter du r s granntyckt.

-- Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag p edra lften
hller. Bort vill jag.

-- Var nu inte oresonlig! Tuominens rst blef alt mildare. Du hr ju
att jag inte vill dig ngot ondt. Du skall -- du skall f fem dollars i
veckan. Ses, sl till nu! Han strckte fram handen.

-- Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med
pengar eller med goda ord. Hr blir man hllen fr en dlig flicka, och
rtt som det r, f de hra det dr hemma ocks. Frsk inte att
fvertala mig, jag blir inte kvar.

Hennes ton frefll Tuominen en smula mindre bestmd n frut, och
litande p, att den som vinner tid ocks vinner alt annat, sade han
torrt:

-- Nja, som du vill d. Veckan till slut mste du stanna i alla fall,
det r lag hr i landet. Om du inte d ndrat dig, s kan du gra som
du behagar.

-- Om det r lag, s mste jag vl, sade Lena, som om det varit mycket
svrt att foga sig. Men i grunden knde hon sig inte alldeles missnjd
med den force majeure, som tvingade henne att frtjna en veckas ln
till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut p egen hand igen.

-- Men lset mste ni lta gra i ordning, sade hon likvl, ssom en
sista protest.

Tuominen var som frvandlad efter den betan. Sg till att kunderna s
litet som mjligt oroade Lena med kurtisfrsk, hll sig sjlf fr det
mesta behjlpligt nykter och tillt sig inte den minsta nrgngenhet.
Han knde sig riktigt ngslig till mods hvar gng han tnkte p, att
flickan mhnda nd skulle vidhlla sitt beslut. Det vore hans skra
ruin, det knde han i luften, och den knslan var stark nog att fr
tillfllet fverrsta hans begrelser. Om han ocks kunde f en annan,
hvilket redan i och fr sig var hgst oskert denna tid p ret, s var
det s godt som otnkbart att f en sdan som Lena. Det var en rent
vidskeplig frestllning han hade om den tur, som fljt honom sedan hon
kom till huset, och drfr var han villig att gra snart sagdt hvad som
hlst hllre n att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela
veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.

Och nd knde han sig i grund och botten alt annat n sker om den
slutliga utgngen. Kvinfolk ro nu en gng fr alla oberkneliga --
drom hade till och med David Tuominen en outredd aning.

Hans frvning blef drfr mindre n hans bittra missrkning, d
lrdagens morgon kom och han, till svar p sitt i frgande ton
framkastade frmodande, att Lena vl nu slagit alla flyttningstankar ur
hgen, fick en bestmd frskran att hon visst inte gjort det.

-- I afton vill jag ha ut min ln, tillade hon, och i morgon gr jag.

Det kokade i Tuominen af harm. Han knde en nstan okuflig lust att
kasta sig fver henne och sl henne, tills hon skulle be som en nd att
f stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta
felgrepp, s var han oterkalleligt frlorad, det knde han
instinktmssigt, och med henne ocks hans p nytt gryende vlstnd. Han
mste finna p ngonting, fr att hlla henne kvar, men hvad?

Medan han nnu betnkte sig p hvad han skulle sga eller gra,
betraktade han henne ofrnvndt, dr hon rrde sig innanfr disken,
flinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte gra
klart fr sig hvad det var, som s behagade honom hos henne, men ju
lngre han sg p henne och ju mer han tnkte p, att hon kanske redan
i morgon skulle lmna honom, desto hgre knde han den gamla begrelsen
stiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och drmed
uppflammade ocks ssom en stor, klar lga en tanke, huru han skulle
besegra hennes motstnd och hlla henne kvar. Han skulle gifta sig med
henne -- det var det enda kloka han kunde gra. Inte hade han ju mnat
gifta sig nnu, tminstone inte i Amerika, dr en karl mste vara ls
och ledig fr att komma ngon hvart. Men komme tid, komme nog ocks
rd. Hr i landet var det ju inte s svrt att bli kvitt en hustru, om
man ville bli fri igen -- i vrsta fall reste man bara sin vg till
andra ndan af landet. Hufvudsaken var att nu frm henne att stanna
kvar och hlla affren i gng.

Alt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjrna, medan
han betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i t
sig samt tmde tv stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod
att genast gra slag i saken, sade han utan alla omsvep:

-- Om du inte vill bli kvar hr p samma vilkor som frut, s kanske du
stannar som vrdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?

Det var en oanad upplsning. Lena sg frvnad och tviflande p sin
husbonde, men hans ansikte hade ett sdant uttryck, att hon p ngot
ofrklarligt stt genast knde sig fvertygad om, att han vrkligen
menade hvad han sade. Och d var det som om ngot blndat henne, i det
hon i en sekund fvertnkte alt hvad frgan innebar. Hon vrdinna p
hotellet, dr hon visste att sdana summor, ofantligt stora i hennes
gon, frtjnades? Men hon ville det oaktadt inte frhasta sig.

-- Jag vet inte, svarade hon stillsamt, det har jag aldrig frut tnkt
p.

-- S gr det nu d, uppmanade Tuominen krft. Han knde sig torr i
halsen, d tanken p att ga henne trngde sig alt nrmare inp honom
-- och tillika erfor han ngot liknande frbittring fver att
svrigheterna inte ltit sig lsas p annat stt. -- Huru lnge
behfver du tnka?

-- I morgon skall jag gifva svar, sade Lena, alt p samma saktliga
stt. Hennes respekt fr husbonden, sedd i det nya ljus, hvari han nu
framstod, hade vuxit betydligt under de sista minuterna.

Hela dagen gick hon sedan omkring med ett otydligt medvetande af att
hennes de nu var afgjordt, ehuru Tuominen visst inte var den hon
skulle tagit, om hon blott tnkt p det yttre. Men det betydde ju inte
mycket. P det hela taget var han bra nog, och mot henne hade han
alltid varit god. Alla karlar voro tokiga nr trn fick makt med dem,
men d han nu ville gifta sig med henne, s var det ju ngot helt
annat. Kanske hade det hela tiden varit hans mening. Och dligt lsinne
hade han inte, det visste hon. Fick hon bara hand om honom, s skulle
det nog bli slut p drickandet, och d skulle de snart bli s rika, att
de kunde fara hem och kpa en riktig herrgrd. Nr han var nykter, s
var han ju alldeles som en herreman redan nu. Ssom senast d han
fljde henne till emigrantkontoret och sedan frde henne ut bland det
fina folket i staden. Hon vore ju rent galen, om hon inte jakade till
ett sdant anbud.

Men tillrcklig klarhet i sitt beslut fick hon dock inte frrn p
aftonen, d hon var helt ensam i sitt rum och inte hade ngot mera att
utrtta.

-- Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan att skicka hem -- eller
hlst tv -- och att flytta tillbaka till Finland, nr vi ha
tillrckligt pengar, s tar jag honom. Det var hennes sista tanke,
innan hon somnade.

Men d hon fljande morgon meddelade sitt beslut t Tuominen, var det
som om orden fastnat henne i halsen, s att hon inte kunde begra mera
n tv dollars fr de hemmavarande, och till och med fr det tyckte hon
sig skmmas, ehuru Tuominen villigt gick in p alt. Han var visst inte
den, som skyggade fr att lofva hvad som hlst.

S bestmdes det, att de skulle gifta sig om tre veckor. Frst yrkade
Lena p sex veckors uppskof, s att hon kunde bli ordentligt frelyst i
sin hemsocken, men d Tuominen bestmdt frskrade henne, att lysning
var ondig enligt amerikansk lag, s prutade hon af tiden till tre, men
drunder gick hon inte. Hon ville att bref om saken skulle hinna fram
till modern, innan det var gjordt, eller tminstone samtidigt. Och
drvid blef det.

Tuominen var als inte ofven ssom fstman. I grunden frargade det
honom betydligt att han tvungits till en sdan ytterlighet som att
gifta sig, men han var fr klok att visa det, innan han ftt makten i
sina hnder. S lnge Lena inte var bunden fast nog, var det bst att
fara varliga fram, man visste aldrig hvad hon kunde fretaga sig. Han
hjlpte henne s mycket han kunde med arbetet, hemtade d och d sm
presenter och var inte mera nrgngen n hvad en fstman anstndigtvis
kunde vara. Men hans sura gon blnkte altmera ju lngre tiden led.

Lena  sin sida tnkte oafltligt p huru det skulle g fr henne ssom
gift, ty trots all skenbar hygglighet hos den tillkommande gemlen,
kunde hon inte vrja sig mot en oklar och oresonnerad knsla, att han
nd inte var rtt att lita p. Men s lnge han inte visade sig frn
ngon vrre sida n hittills, kunde hon hller inte tro honom om ngot
egentligen dligt. Hon skulle nog veta att reda sig med honom nr de
vl vore gifta, och innan det skedde var hon ju fri, eftersom det inte
ens behfdes riktig lysning fr gifterml i Amerika. Hvarken
orlofssedel eller lysning! Nog var det ett konstigt land i alla fall.

Ingenting intrffade, som skulle gifvit henne skl att rygga sin
fresats att lta Tuominen gra sig till vrdinna p hotellet, tvrtom.
Hennes obestmda instinkt emot honom blef alt svagare ju lngre han
framhrdade i sin taktik af vnlig hygglighet, s att hon, d den
bestmda dagen slutligen kom, hade lyckats intala sig att hon handlat
bde riktigt och klokt. D.v.s. p morgonen af brllopsdagen.

Det var en fredag i slutet af Oktober som det heliga kta frbundet
mellan David Johansson Tuominen och Magdalena Isaksdotter Jussila
skulle ings. Lena hade stigit tidigt upp, hade stdat bde sitt eget
rum och alla de friga samt hade sedan kldt sig i sin allra bsta
stass s tidigt, att hon skulle hinna servera stamkundernas vanliga
morgonsupar innan hon gick ut. Drefter skulle krogsalen stngas nda
tills de nygifta kommo hem, d ett strre toddykalas till firande af
dagens hgtidlighet skulle ga rum.

Tuominen visade sig frst senare. Han hade ocks strckt upp sig p
bsta stt, hade rakat sig s slt som mjligt och lt inte bjuda sig
p mera n tv "sura" supar, hvarefter han hfligt men bestmdt fste
ut sina gster, anmodande dem att komma igen p eftermiddagen.

Medan han drp stngde den inre drren till trappan, arbetade Lena s
svetten stod henne i pannan med att dagen till ra draga ett par hvita
handskar -- den sista fstmanspresenten -- p sina styfva hnder. Just
d hon var frdig att g, trdde en lng, knotig karl med en
sjmanssck p axeln i drren till gatan. Tuominen ppnade redan munnen
fr att sga ifrn att det var stngdt, d mannen stlde scken ifrn
sig och sade: "hlsningar frn Rio". -- Det var Wehkalainen.

Tuominens ansikte fick ett frnjdt uttryck och han hlsade srdeles
vnligt, bedjande Wehkalainen stiga fram.

-- Du kan genast taga i med rrelsen, sade han fryntligt. Lena och jag
mste ut, men d du r hr, s kunna vi lmna huset ppet.

Wehkalainen sg undrande p paret, som midt p en hvardag mnade stnga
lokalen fr att g ut. Och i sina bsta klder, tnkte han.

-- Hvad str nu p? frgade han. Inte r det ju ngon hlg i dag.

-- Man kan inte s noga veta, menade Tuominen smslugt. Fr oss r det
hlg i alla fall. Vi ska stad och giftas vi tv.

-- Hvad f--n nu! lydde Wehkalainens mera frvnade n artiga utrop. Men
d han sg Lenas halft frlgna min, frstod han att det var rama
allvaret och inte bara ett dligt skmt af Tuominen, ssom han frst
tnkt. Och d blef han arg.

-- N den gngen gjorde d tokig som galen bad, sade han till Lena. Nog
bddar du sknt t dig, om du gifter dig med den karlen.

-- Hll din frb--de kft, rt Tuominen, p en gng alldeles gr i
synen af ilska, eller kr jag dig p drren p eviga minuten -- -- --

-- Du! Kra mig p drren? -- det lr du alt akta dig fr. Men fr
resten kan jag grna tiga. Det r ju inte jag som blir gift med David
Tuominen, s mig kvittar det lika.

Tuominen sg ut att vilja tillgga ytterligare ngot, ehuru han visst
inte knde sig bjd fr ett allvarsamt grl med matrosen, som frst och
frmst ledigt kunnat mala snder honom mellan sina vldiga nfvar och
dessutom nu mste ha en vacker summa p fickan efter sin lngtur. Men
Lena afstyrde all fortsttning genom att bjuda Wehkalainen ett glas l,
och genast drp gick hon med Tuominen, som oaktadt grlet lmnade
lokalen i matrosens vrd. Det var alltid en god affr, ty utom att han
slde supar t andra kunde han lika litet sjlf lmna whiskyn i ro som
han kunde g p vattnet. Och debiteringen sktte Tuominen sedan om --
efter gonmtt.

Frden till stadshuset, dr tillstndsbeviset fr giftermlet -- den
amerikanska lysningen enligt Lenas uppfattning -- skulle tagas ut, tog
inte lng tid i ansprk och inte var det lnga omgngar dr hller.
Lena svarade ett blygsamt "js" p frgan om hon var Mgdlin
Djssil, ssom herr bakom disken uttalade hennes namn, Tuominen erlade
den obetydliga afgiften fr beviset, och drmed voro de frdiga att g
till fredsdomaren, som skulle ombestyra det slutliga tillknytandet af
bandet.

Men de hade knappast hunnit ut i korridoren, innan en sluskigt kldd
herre med en frfrlig skjortkrage och en illa tuggad cigarrstump
mellan tnderna slog ned p Tuominen, rckte honom ett smutsigt
visitkort -- Joshua D. Sharky, justice of the peace -- och sade sig
vara villig att utfra vigselceremonin p stllet.

-- Bde bekvmare och billigare fr er n om ni gr till ngon annan --
bara en dollar.

Tuominen visste, att en sdan vigsel var lika god i lagens gon som
ngon annan, den kostade hlften mindre och orsakade minsta brket.
Hvarfr inte? Med ett par ord frklarade han fr Lena att den hr herrn
kunde och ville viga dem genast. Hon skulle bara svara yes, nr han
stlde en frga till henne. Mera behfdes inte.

-- Inte r det ju ngon prst, invnde Lena. Men Tuominen tystade henne
med ngra fverlgsna ord om att i Amerika inte behfdes ngra prster
vid gifterml. Han skulle nog sedan nrmare frklara det fr henne.

Innan hon rtt hann besinna sig, sade den sluskige karlen ngra ord,
Tuominen svarade yes tillrckligt ljudligt fr tv, herrn med
cigarrstumpen sade igen ngot och strckte fram sin hand, Tuominen
tryckte en sedel i den, och s vnde han sig till Lena och sade: kom
nu, det r frdigt.

-- Hvad r frdigt? frgade hon i detsamma de kommo ut p gatan.

-- Vigseln, vet jag. Han dr inne vigde oss just nu.

-- Han! den dr karlen? Det kan du inbilla ngon annan, men lt bli att
stta ihop sdant fr mig. Lena knde sig ordentligt ond utan att nnu
riktigt veta hvarfr.

-- Visst vigde han oss. Hr i landet viges man af domaren; prst behfs
als inte, om man inte vill. Och hr p kortet str hans namn och titel.
Nog ' vi lika lagligt gifta som alla andra i Amerika.

-- Aldrig i lifvet, frklarade Lena med strsta bestmdhet. Om jag inte
r vigd af prst, s r jag inte vigd als. Sdan dr vigsel r en skam
fr Gud och mnniskor. Du har sjlf sagt att hr fins finsk prst i
New-York, och han skall viga oss eller ocks blir det ingenting af vrt
gifterml.

Och drvid blef det. Alla Tuominens frsk att frklara
civilktenskapet ssom institution strandade mot Lenas stadigt rotade
sigt att utan prst kunde man inte vara riktigt gift. Mot den hjlpte
intet resonnement och slutresultatet blef att Tuominen mste utfsta
sig att fljande dag lta pastorn fullborda vigseln. Att de voro
lagligt gifta redan nu visste han i alla fall, och det sade han ssom
sitt sista ord t Lena.

-- Lt s vara, svarade hon, men jag bryr mig inte om deras lagar. Hem
skulle vi i alla fall aldrig kunna komma som gifta, om vi ock vore
vigda af tre sdana som den dr herrn.

Tuominen frargade sig visst en smula t hennes envishet, men i det
stora hela hade ju alt gtt efter nskan. Hon var rddad t affren i
alla fall, hvad hon n tyckte om vigseln, och det var ju fr
gonblicket hufvudsaken. Han knde sig helt lifvad vid tanken drp och
skmtade under hemvgen godmodigt med Lena, som ocks begynte tina upp
hvad det led. Hon hade ju det viktiga pappret de ftt i godt frvar i
sin ficka, och i morgon skulle pastorn viga dem. Det var nog fullt
allvar i alla fall, om ocks seder och bruk voro konstiga i Amerika.

P hotellet hade Wehkalainen emellertid installerat sig p sin gamla
plats i hrnet bakom disken. Den ena efter den andra af de vanliga
kunderna hade kommit in, d drren befans ppen, och hade i frvntan
p den fria frtring vrden utlofvat, druckit betydligt p egen
bekostnad. Men alla frsk att frm Wehkalainen till frikostighet med
det kapital man allmnt antog honom hafva p fickan, hade visat sig
fruktlsa. Han hade nog druckit ett par glas och sedan bjudit p en
omgng i sin tur, men drvid hade det stannat.

Wehkalainen funderade. Det var inte ofta han mdade sig drmed, och
aldrig frut hade han gjort sig det besvret samma dag han kommit
tillbaka frn en resa med ngra mnaders sammansparad hyra. Men
underrttelsen att Tuominen och Lena voro s godt som gifta hade gifvit
honom en stt, som totalt rubbat hans jmvikt. Inte fr att han brydde
sig mera om Lena n om andra flickor, men hon hade alltid varit snll
och vnlig mot honom. Hans skuld hade aldrig varit s liten som nu
sedan hon sktte rrelsen. Och s visste han bttre n ngon annan hvad
slags karl Tuominen var. En tjuf var han, vrre n en tjuf mot alla,
som en gng rkat i hans klor. Det var synd och skam att en snll,
hygglig flicka skulle gifta sig med en sdan skojare. Men han,
Wehkalainen, mnade inte stanna dr och se p huru Tuominen for fram
med sin hustru. Det var det han tnkte p och det stora beslut, som
smningom mognade i hans sinne, var att nu gra sig fri frn Tuominen
en gng fr alla. Hlften af sin hopsparade hyra skulle han lmna i
likvid fr skulden, och s skulle han flytta till ett annat stlle. Hr
blef det nd bara elnde, det visste han. Tuominen var inte den, som
kunde hlla sig anstndig i lngden.

Ju mera han tnkte drp, desto klarare sg han sin vg. S snart
Tuominen frgade efter pengar, skulle han sga ifrn, att han inte
mnade betala mera n sextio dollars, och s skulle han g med samma.
Han knde sig riktigt stridslysten, d han frestlde sig
slutuppgrelsen och nskade bara att Tuominen strax skulle taga
penningefrgan till tals s det blefve klart med ens.

Det gjorde Tuominen emellertid inte, ty d Lena och han kommo hem togos
de emot med ett allmnt jubelskrn af de srdeles lifvade gsterna, som
alla ville skla med dem och gratulera. Lenas protester mot att kallas
mistress vckte frst en viss frvning, men d Tuominen frklarade
huru det hngde ihop, frbyttes frvningen i en strm af skmt och
kvickheter af sdan kaliber att Lena, hllre n att lngre utstta sig
drfr, lt udda vara jmt och lystrade till M:rs hvar gng ngon
sklade till henne.

Toddyglas med ndigt tillbehr och rom ssom spiritus rector kommo fram
i en hast, s att Lena knappast hann f hatten af sig -- handskarna
hade hon stuckit i fickan genast utanfr stadshuset -- innan gillet var
i full gng. Och det blef strax s lifligt att Tuominen inte ens hann
tnka p Wehkalainen och hans pengar.

Lena fick snart nog af sllskapet och frsvann i strsta tysthet upp p
sitt rum, dr hon satte sig till det mdosamma vrfvet att skrifva hem
och tala om huru underligt det gr till vid brllop i Amerika, hvilket
upptog hennes tid nda till sngdags utan att brefvet nd var frdigt.
Hon skulle sluta det fljande dag, d hon kunde bertta att de voro
ordentligt vigda.

Nere i salen blef oljudet alt vrre. Det hjlpte inte als, att Tuominen
snart frklarade sin traktering vara slut. Gsterna voro redan altfr
upprymda fr att mrka, huru liten den i sjlfva vrket varit, och
rekvirerade fram ngra flaskor till samt fortsatte toddydrickandet utan
bde socker och vatten. Endast Wehkalainen hll sig p afstnd i
frvntan p uppgrelsen med Tuominen. Han ville inte dricka, ty d
visste han att det var slut med honom och det gamla elndet frdigt
igen.

Men d ingen uppgrelsestund kom, beslt han att sjlf gra slag i
saken. Nr Tuominen kom fram till disken och tillsade honom att hlla
duktigt med vatten i flaskorna d de fyldes p hrnst, frklarade
Wehkalainen att han inte mnade sitta dr lngre. Och s frgade han
tvrt:

-- Huru mycket r jag nnu skyldig hr i huset? Jag vill betala s
lnge jag har pengar.

-- Gif hit bara, jag skall rkna ihop i morgon. Det kan jag inte gra
nu.

-- Hr har du -- sextio daler.

-- r det alt hvad du har? Tuominen begrep inte hvad som var t karlen,
men knde lika vl harmen fver hans stt och faconer brja sjuda hos
sig.

-- Det r tminstone alt hvad jag mnar betala, ljd svaret och ehuru
Tuominen nu brjade ana hvad meningen var, fans dr ngot i den gamla
matrosens uppsyn, som gjorde, att han inte sporde ngon lust att drifva
saken vidare. tminstone inte s lnge rummet var fullt af folk, som
skert ingenting skulle ha emot att se honom uppiskad, ja, som kanske
vore nog s lifvade att hjlpa till en smula.

-- Du kan vl vnta till i morgon med din likvid, sade han drfr med
terhllen ilska, men stack sedlarna i fickan. Inte kommer jag ihg din
skuld utantill. G upp och lgg dig, om du inte vill sitta hr lngre,
s f vi talas vid i morgon.

Egentligen var det ju inte Wehkalainens afsikt att tala vidare i saken
als, men den gamla vanan att gra som Tuominen ville vrkade alt nnu
s mycket, att han gick upp och lade sig i ett af rummen i fra
vningen, i det frsta, hvars drr stod ppen och det rkade vara
rummet nst intill Lenas.

Tuominens nje af kalaset var emellertid i grund frstrdt. Hvad kunde
karlen mena med att inte vilja lmna ifrn sig alla sina pengar? mnade
han vrkligen brja brka om deras gamla rkningar? Det hade nog ngon
satt i hufvudet p den gamla fyllbulten, men han skulle alt bli sktt
som han var sjuk till. Det fans mera n en poliskonstapel, som hjlpt
Tuominen ur trassel frut, och Wehkalainen var vl inte svrare att
skrmma till foglighet n andra. Harmen steg alt hgre i hans af
spriten omtcknade hjrna och gjorde, att han tvrt afslog en anhllan
om mera rom.

-- Hr har druckits nog fr i kvll, frklarade han. Det r bst ni gr
er vg nu, s jag fr stnga.

Intet parlamenterande hjlpte, men huruvida det skulle blifvit s
alldeles ltt att vrkligen afhysa det envisa sllskapet r
tvifvelaktigt nog, svida inte en af gsterna rkat sga, att man inte
kunde begra att en nygift man skulle tillbringa hela natten med
drickande. D slog stmningen om med ens och, efter en ytterligare
salva af skmtsamma anspelningar samt ett skrligt frsk att hurra fr
bruden, begfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan
hotellgsterna med mycket besvr och stort buller knogade upp till fra
vningen, lmnande vrden att stnga och slcka gasen.

Drunder var det som om det grofkorniga skmt gsterna i sista stunden
affyrat hade nytndt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa
drickandet hade han als inte kommit ihg henne utan motstndslst
hngifvit sig t ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade
vckt honom och satt hans hjrna i arbete igen. Sedan behfdes blott
gsternas anspelningar fr att all den sprit han frtrt skulle vrka
som eld under en panna. Medan han rknade ihop kassan fr dagen steg
begrelsen alt hgre inom honom, men nu fann han nstan nje vid att
vnta och pina sig sjlf. Nu, d hon inte mera kunde afvisa honom, hade
det ju ingen brdska.

Men p samma gng han tnkte p detta, skto andra visioner upp och i
dem spelade Lena sdan han sett henne om natten, d hon dref ut honom
med damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop kkarna och svljde ett par
gnger, slog i t sig ett stort, brddfullt glas whisky samt tmde det
i ett drag. Drp skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum fr
att frst lsa in sina penningar.

En stund drefter vaknade Lena vid det ngon skte ppna hennes drr.

-- Hvem r dr?

-- Hvem annan skulle det vl vara n jag, svarade Tuominen otligt. Det
frargade honom att finna drren stngd.

-- Hvad vill ni? g och lgg er och lt mig vara i fred.

-- Ses, prata inte nu utan ppna drren. Din man m vl f komma in
nr han vill!

-- Min man r ni inte nnu, och s lnge hller jag min drr stngd. G
nu till sngs och stll inte till ngot spektakel. Lenas rst ljd helt
vnlig och i sjlfva vrket knde hon sig hller inte frargad. I
morgon skulle de ju vigas -- -- --

Men Tuominen blef rasande. Skulle han lta afspisa sig s snpligt och
st som ett tlje, bara fr att hon hade ngra dumma griller om vigsel
med prst? Den lnge kufvade begrelsen, spritngorna och vreden
tillsammans tumlade om i hans hjrna och bragte honom p en gng i
sdant raseri att hans rst ljd hes och skroflig.

-- Om du inte ppnar drren p gonblicket s sparkar jag in den,
frb--a mig gr jag inte det!

-- Ni r vl inte galen hller! hrdes Lenas rst ttt innanfr drren.
Hon hade rusat upp ur sngen, skrmd af Tuominens tonfall, som inte
lmnade ngot tvifvel om att han menade hvad han sade. -- Var nu
hygglig och g! alt nnu i bedjande ton.

Ett vldsamt slag mot drren var alt det svar hon fick, och det bragte
ocks henne i harnesk.

-- Jas, det brjas p det sttet, sade hon i helt annan tonart n
frut. N, bttre r det att det hnder i dag n i morgon. Vnta skall
ni f p, att f mig till prsten, om ni hller p s hr. G genast
frn min drr eller ocks gr jag i morgon och det blir ingen vigsel af
mellan oss.

Det var halmstret som brt kamelens rygg. Flmtande af ursinne
framsttte Tuominen i afbrutna satser en strm af svordomar och
skymford, medan han gng p gng sparkade till drren s den knakade i
fogningarna.

-- Gr, sger du! Du gr s i h--vete hller. Det r slut nu med dina
konster -- och jag r den som befaller. ppna p gonblicket, om du
inte vill ha mera stryk n du orkar ta emot -- -- --

Han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena drren, som flg
i stycken, illa skakad som den redan frut var.

Lena sprang med ett hgt skrik s lngt undan som hon kunde komma, men
inom ett gonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne
vldsamt i ansiktet. Intet annat n vanvettigt raseri knde han numera
och drjmte begr att krossa hennes motstnd en gng fr alla. Han
grep henne med ena handen i hret och hjde den andra till ett nytt
slag, d med ens Wehkalainens rst hrdes genom tumultet:

-- Jas, du slr kvinfolk, din rackare! men nu ska' du f se p f--n.

Och Wehkalainens rslnga, tysta och tillbakatrngda frbittring mot
blodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sdant Tuominen aldrig frut
varit med om. Ett gonblick skte han stta sig till motvrn, men det
nsta lg han kullslagen p golfvet, bedjande om nd och frskning
under slagen, som obarmhrtigt haglade ned p honom.

Slutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen
ihjlslagen midt fr sina gon hller, och dessutom hade hon nu hunnit
kasta litet klder p sig, s att hon kunde trda fram.

-- Lt det vara nog nu, sade hon. Nog lr han nu lta mig vara i fred.

-- Det r det bsta han kan gra, men egentligen borde han ha litet
mera fr min egen skull. Wehkalainen lmnade med synbar motvilja sitt
vrk, det han inte tycktes anse stort mera n halfgjordt, ehuru
krgaren stnande och med slutna gon lg kvar p golfvet, altfr
mrbultad att stiga upp.

-- Rr p dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berrde den
liggande med foten. Och d Tuominen mdosamt reste sig, tog han honom i
armen, ledde honom till hans eget rum och lste drren frn yttre
sidan, hotande med en grof ed att sl snder hvartenda ben i
hotellvrdens kropp vid minsta frsk att kalla p hjlp. Drp gick
han tillbaka till Lena, som under tiden frfullstndigat sin kldsel
och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt
vatten.

-- Hvad mnar du nu taga dig till? frgade han. Jag mste hrifrn
redan i natt, annars lter han hkta mig och sedan vet man inte huru
det gr. I morgon dag reser jag frn New-York och tar hyra frn en
annan stad, men fr dig blir det vrre, han r i stnd till hvad som
hlst.

-- Jag blir inte hller hr, frklarade Lena bestmdt. I morgon gr
jag, om jag s aldrig fr ngon tjnst mera.

-- Inte kan du g som du vill, nr du gift dig med honom, sade
Wehkalainen medlidsamt.

-- Jag r inte gift, protesterade Lena. Och s beskref hon alt som
frefallit tidigare p dagen.

Den gamla matrosen kldde sig betnksamt i hufvudet. Det var en hgst
kinkig kasus att utlta sig om, ty s mycken aning om lagar och seder i
Amerika hade ocks han, att han visste det en domare kunde viga utan
bitrde af prst. Frgan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom
Lena talade, vrkligen var en domare.

-- Nog r jag rdd fr att du r gift i alla fall, sade han slutligen
tveksamt och d vet jag sannerligen inte hvad jag skall rda dig till.

Lena brast i grt. Om hon vrkligen var gift med Tuominen s var hon
olycklig, nu visste hon det. Sdan han visat sig i natt kunde hon tro
honom om hvad som hlst -- hrnst skulle han vl sl ihjl henne. Hon
snyftade alt bittrare.

-- Vill du rymma? frgade Wehkalainen tvrt. Han hade ftt en id.

-- Jo, men hvart? Jag knner ju ingen mnniska hr i landet.

-- Ja, inte just jag hller. Men jag knner nd till flera trakter i
Michigan och Minnesota med, dr det fins hela byar af finnar. Dit kunde
du resa.

-- Ar det inte frfrligt lngt dit?

Det var ter en brydsam frga, ty Wehkalainen hade passerat genom
Minnesota och Michigan p tervg frn San Francisco. Han hade under
sommaren arbetat hos ngra finska farmare och hade sedan frdats till
New-York p en hveteprm, dr han i sllskap med ngra andra drifvare
omsatt ssongens besparingar i en sdan mngd whisky att han inte hade
det minsta minne af resans lngd. Men han trodde inte att det var s
farligt lngt med bantg.

-- Men om Tuominen fr reda p att jag r dr, s kan han vl f mig
tillbaka med kronoskjuts? frgade Lena, fvertygad om att en s vacker
institution som "kronoskjutsen" fans infrd i hvarje civiliseradt
samhlle.

-- Det skulle han vl kunna, menade Wehkalainen, med tanken p polisens
ogenerade stt att handskas med frrymda sjmn. Och enligt alt hvad
han visste var vl lagen mycket strngare mot frrymda hustrur.

-- D r det inte vrdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till
att bli fasttagen.

-- Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera n en gng och vanligen
hade det lyckats utmrkt.

-- Det kan s vara fr en karl, invnde Lena med en djup knsla af
afund mot det kn som kunde sga "strunt" om kronoskjutsen, men fr mig
vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog mste jag bli hr, om han
ocks slr ihjl mig. Hon brjade grta p nytt.

-- S res hem, sade Wehkalainen otligt. Dr kan han ingenting gra t
dig och ngbtar gr det hvar dag.

-- Jag har inte pengar, snyftade flickan. Tv daler r alt hvad jag
har, han har inte gifvit ut ngot fr den hr veckan.

-- Ja, men jag har, frskrade Wehkalainen, som nu en gng var besluten
att spela Tuominen ett gement streck. Du kan f lna af mig tills vi
trffas igen, tillade han skmtsamt.

-- Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi
trffas igen i den hr vrlden.

-- Det gr ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem.
Vill du s g vi strax ned till Castle Garden och vnta dr tills du f
biljett s kan du resa med frsta bt?

-- Nog hade jag tnkt stanna tills jag arbetat ihop tminstone
tvhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen
afskedstanke till sina vackra rikedomsdrmmar, men hllre far jag hem
med mindre n jag blir kvar hr i huset.

-- Allrj, sade Wehkalainen afgrande. Du kan f min sjmanssck fr
dina saker. Kistan kan jag inte bra allena, men det mesta du har gr
nog i scken.

-- Bry dig inte om det. Vi orka nog bra kistan tillsammans och hllre
lmnar jag den p gatan n hr, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig
hjrtklappning vid tanken att redan om ngra timmar vara p hemvg, och
det lifvade upp henne.

Inom ngra minuter var byrldornas innehll tmdt i kistan, hvilken de
bda s tyst som mjligt buro ned, och kort drp vandrade de raskt
nedt Chenystreet, som denna tid p dygnet var tyst och de.

Vandringen ned till hamnen blef bde lng och trttande och mera n en
gng mste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ngslig blick
nedt gatan, dr Tuominen mjligen kunde dyka upp. Men alt gick
lyckligt. D de omsider kommo in i Batteryparken, dr trden prunkade i
alla indiansommarens granna frger, drog Lena ett djupt andetag af
lttnad. Och nnu lttare andades hon, d Wehkalainen, sedan de
smsofvit ngra timmar p en bnk under frvntan p att Castle Gardens
portar skulle ppnas, efter endast ngra minuters frnvaro kom tillbaka
med en biljett, som glde nda till Wasa, och hemtade med sig en pojke,
som p en handkrra skulle forsla kistan till ngbtsbolagets docka.
Det var visst ett par mils vg dit, men det betydde ingenting, d de
bara behfde flja efter handkrran. De hunno fram i s god tid, att
Lena till och med brjade knna sig ngslig fr att Tuominen nnu
skulle kunna f tag p henne.

Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och fr
frigt skulle hon inte bli lmnad allena, ty han hade vid nrmare
betnkande och d pengarne vl rckte till, kpt biljett ocks fr sig
sjlf fver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad
Tuominen kunde taga sig till, d han sg att Lena rymt, och i Liverpool
var det tminstone lika ltt att f hyra som i New-York. Det lugnade
Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant mnniska att lita
till under resan, bragte henne i s godt humr, att hon nstan helt och
hllet lyckades sl bort tanken p de hundra dollars mera hon ansg att
hon rttvisligen borde ha frt med sig frn Amerika.

Men d den vldiga ngaren lade ut och lngsamt lmnade kajen p alt
lngre afstnd, trngde den sig p henne igen, starkare n frut. Och
d om en stund New-Yorks husrader lngst borta begynte smlta ihop till
en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jttestaty blef alt mera lik
en dimfigur i den ltta, hstliga solrken, d steg bitterheten af den
stora missrkningen henne nda upp i halsen. Och det var med en tydlig
terspegling draf i rst och min hon i djupt fvertygad ton sade till
Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, d det
hade s usla lagar, att den fattige inte hade ngon rtt.

Den gamla matrosen sg fundersam ut, medan han lngsamt stufvade in en
ny laddning tuggtobak och med tungan jmkade den till rtta till
vnster i munnen, dr den stndigt p samma stlle valkade bussen
stadkommit en knl, som liknade en utvxt p kkbenet.

-- Det r inte lagarnas fel, sade han slutligen d operationen var
lyckligt slutfrd, de ro bra nog. Men mnniskorna ' dliga, ser du,
och d hjlpa lagarna till ingenting.




Enoch Muponen p krigsstrt.


Fordom tillhrde Amerika indianerna, men i vra dagar tillhra
indianerna Amerika. Prriernas och skogarnas f.d. fria sner hllas
numera instngda p reserverade omrden, dr regeringen genom sina
soldater vaktar dem s noga som trots ngra raskreatur, vlvilligt
tilltande dem att svlta, frysa, lefva och d huru fritt och
oinskrnkt som hlst, s lnge de bara inte frska lmna sitt omrde
och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar,
kor och kalfvar, hvilka i tusental strfva p betesmarkerna rundtom
reservationerna. Gra de det, s blir det annat af. Armn mobiliseras,
proviant- och ammunitionskontrakt uppgras och pengar stjlas s
intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantrer kunna
gra det.

Drmed r nu likvl p intet vis sagdt, att inga pengar stjlas under
andra n krigstider i Amerika. Tvrtom stjles dr alltid hgst
betydligt och ingalunda minst af dem, som p regeringens vgnar dela ut
fda och klder t Amerikas forna egare. Ty s lngt ha indianerna,
trots trgen och lngvarig fning, nnu inte kommit att de kunde
lifnra sig endast med grs och rtter, och drfr r regeringen
tvungen att frse dem ocks med en del andra fdomnen. Tv gnger i
mnaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas
agenturen, och dr utlmnar Onkel Sams ombud till de rde alt hvad de
under de nrmaste tv veckorna anses kunna behfva fr att hlla kropp
och sjl tillsamman.

Men nu variera sikterna hrutinnan tyvrr rtt betnkligt. Agenten
anser att oxar, som lngesedan svultit af sig alt annat ktt n de
hrdaste musklerna och de segaste senorna, ro goda nog att gnaga p
fr rdskinn, medan dessa ter hlla fre, att ingen annan n agenten
kan bli fet p dylik diet -- och s uppst dispyter. Ibland lyckas det
agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat sklpund ruttet
mjl mera n han noga taget mnat gifva dem, men ibland lyckas det
inte, och d draga de rda mnnen bort, stjla hstar och boskap och
sl ihjl ett eller annat blekansikte i omnjden fr att gifva
tillbrligt uttryck t sitt missnje.

D r spektaklet frdigt. Frenta Staternas fvergeneral rycker i flt
med armn, tidningarna trycka spalt p spalt med beskrifningar om de
rda djflarnas -- det r den tekniska termen -- grymhet, blodtrst och
list och fasta fresats att hllre stupa till sista man n underkasta
sig, obegripliga kvantiteter proviant frtras af trupperna och sdana
massor ammunition frbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de
borde frsl fr expedierande af hvartenda rdskinn i landet till de
slla jaktmarkerna. Om flera eller frre veckor, beroende p rstiden
och vderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till
agenturen, dr de arma djflarna tagas emot med ppna armar ssom
frlorade, men terfunna och ngrande sner. Och d de vid det laget
svultit tillrckligt fr att med god smak tugga till och med
leveransoxar, s ro de nog s villiga att tnda fredspipan, isynnerhet
som de i anledning af tillfllets hgtidlighet f tobaken till den
gratis. S ungefr ser ett indiankrig ut i vra dagar.

Det sista, som till dato intrffat, gick af stapeln fr litet mera n
ett r sedan ute i South Dakota. Den gngen var det Sioux indianerna,
som trttnat p regeringsdieten, och d de vid fregende enahanda
tillfllen visat sig rtt segslitna i sin opposition, s vntade man
sig ngot mera n vanligt intressant, hvarfr ocks till
krigsskdeplatsen samlades en mngd tidningskorrespondenter -- och
bland dem fven jag. Tillfllet att f se en bit grnsmarkslif ute p
prrierna under srskildt intressanta omstndigheter var fr godt att
frsummas, och drfr steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur
jrnvgskupn vid stationen Rushville i Nebraska, ttt invid
Dakotagrnsen, samt brjade genast i sllskap med en annan tidningsman,
den jag rkat p tget, leta efter ngon, som vore villig att slja
eller hyra oss ett par hstar fr ridten ut till Pine Ridge-agenturen
och fr begagnande under kampanjen.

Den lilla prribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut fr att
mota ett mjligt frsk af rdskinnen att bryta sig vg t Nebraska
till och falla fver nybyggena lngs reservationens sdra grns,
forkarlar med hstar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda fr
transport af frndenheter ut till hgkvarteret, cowboys, som
frrttade kurir och spjaretjnst, och slutligen en brokig hop
mnniskor, som skyndat undan frn de nrmast hotade nybyggena med barn
och bohagsting, och nu, s godt sig gra lt kamperade i byns ftaliga
brdskjul eller p dess enda gata. Det sg helt krigiskt ut, alt detta
vimmel af militr och annat folk, men nd kunde jag inte frm mig att
tro p allvaret af hela kriget.

Inte ens sedan vi lyckats trffa aftal om ett par prribronchas och
sent omsider kommo i vg, frefll mig frden stort annat n som en
lustridt, s de och tom och fredlig sg njden ut -- dock att mrka
att uttrycket lustridt mste tagas bildlikt, ty ridten var i sjlfva
vrket inte lustig als. Hstarna voro af den riktiga prritypen och
utmrkte sig fr ett traf, som redan inom den frsta kvarten bibragte
oss en liflig fvertygelse om sanningen af en del resandes berttelser
om huru gauchos i Sydamerika gra ktt mrt genom att placera det
mellan sadeln och hstryggen och sedan rida p det en stund. Vra
hstar kunde ocks gra ktt mrt, det betviflade vi inte als, efter
ett halft dussin mil eller s.

Men sedan vi hunnit fver den terrng som bevakades af milis-trupperna
och in p de uppstudsiga indianernas omrde, samt i anledning draf
funno oss franltna att insl en raskare fart, frsonades vi helt och
hllet med vra riddjur, som i en lngstrkt, half traf-, half
galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena lngsluttande sen upp,
den andra ned, utan att trttna och utan ett felsteg. Det var rent
mrkvrdigt att lgga mrke till de sm djurens sega uthllighet -- och
stort annat var dr inte hller att lgga mrke till i den altjmt lika
de och liflsa njden. Grgult grs i glesa tufvor, som visade den
skarpfrusna, gra leran emellan, hr och dr en flck af smutsig,
damblandad sn och ngon gng nere i dlderna snr af vide och en eller
annan ndvuxen, vindpiskad tall.

Vl hlften af den trettio mil lnga vgen hade vi ridit och hade
smningom kommit in i en trakt, dr det sista snfallet varit rikligt
nog att hlja marken med ett obrutet sntcke, som hllit dammet nere
och drfr var blndande hvitt, d vi frn krnet af en af de lga
sarna blefvo varse en man, som nere i dlden stretade framt i samma
riktning som vi. Inom kort voro vi s nra, att vi tydligt kunde
iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi lto hstarna i skridt g
vgen uppt nsta s.

-- En underlig typ den dr, anmrkte min kamrat, medan jag frgfves
skte tvinga min hjrna att utreda det intryck af gammal bekant, som
den fyrkantiga, grkldda gestalten dr framfr oss gjorde p mig. De
dr breda axlarna, med ett hstbetsel slngdt fver den ena, den korta
nacken och det runda hufvudet, tckt af en skinnmssa och framfr alt
den stadiga, skra gngen -- alt det dr hade jag sett frut.

Mannen hade ptagligen redan varseblifvit oss, d vi redo ned i dalen
och vnde drfr inte ens p hufvudet, ehuru han mste hrt hstarnas
steg p den hrdfrusna marken. Han bara trampade jmt och stadigt
vidare, och d begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det
jag mngen gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett
samma slags stadiga fjt stiga vgen framt, medan jag i sakta mak kte
uppfr ngon backe och hstens andedrkt stod som en hvit rk i den
bistert kalla luften.

Jag red p fr att f en blick p mannen ocks framifrn, men redan d
jag kom i bredd med honom hfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag
nnu hyste, ty dr, ur vnstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart
lderrem en piprensare af mssing, en sdan dr krkt tingest med ett
hl fr remmen i fra ndan, sdan man nog inte kunde kpa den i hela
vida vrlden annat n i finsk landthandelsbutik.

-- God dag, sade jag.

-- God dag, svarade han i det han sg upp, s likgiltigt som om det
hndt honom minst en gng om dagen att dr ute i indianterritoriet bli
tilltalad p sitt eget sprk. Men han stannade likvl och strckte
sfligt fram handen, d jag rckte honom min till hlsning.

-- Hvarifrn kommer herrn? frgade han drp, i det han ur brstfickan
drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och
klmde ned dess innehll med pekfingret.

Det upplyste jag honom om och frgade sedan i min tur, hvart han var p
vg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring hr i
indianlandet. Visste han inte att det var krig med de rde?

-- Joo, nog visste han att dr var ngotslags brk  frde och det var
till och med just anledningen, hvarfr han var stadd p vandring.
Fregende afton hade det tattarbyket stulit hans hst frn en liten
farm, som han hade strax utanfr reservationen. Han var nu p vg fr
att ska f den tillbaka.

Trodde han d, att indianerna s dr utan vidare skulle lmna ut hsten
blott han fick rtt p dem, frgade jag vidare.

-- Ngotslags lnsmn mste de vl ha ocks hr i landet, svarade han
trankilt, i det han strk eld p en tndsticka och ttt omslt
piphufvudet med bda hnderna, medan han skte f dess innehll att
brinna. Och sedan operationen lyckligt slutfrts, blste han ut en god
munfull rk och tillade, att med en sdan hop krigsfolk, som tgat ut
efter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- s kunde det
vl inte bli svrt fr lnsmannen, eller hvad han nu m kallas, att
skaffa rtt p en stulen hst.

Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det frstod jag godt, men
hvad jag inte frstod, var huru karlen inte hade desto tydligare
begrepp om saker och ting i ett land, dr han redan blifvit jordgare,
och drfr lmnade jag hstaffren sido samt frgade i stllet, huru
han rkat sl sig ned dr i trakten och huru lnge han varit i Amerika.

-- Halftannat r, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i
New-York vrfvats fr jrnvgsarbete till en linje inte lngt hrifrn,
och d det blef slut, hade han fregende vr tagit upp ett stycke
regeringsland, som ju inte kostade ngot, fr att frska sig p
jordbruk. De andra hade dragit lngre vsterut.

Nu brjade jag f en aning om, huru det var mjligt att han s litet
knde till frhllandena, och medan vi i sakta mak tgade vidare, blef
aningen under samtalets lopp full visshet. Han plgade helt enkelt
intet umgnge med ngon annan n handelsmannen i Rushville, dit han
emellant frde ngra bushels hvete fr att tillbyta sig de
oundgngligaste frndenheterna, och hade drfr hller inte lrt ngon
engelska. Hsten hade han kpt med besparingar frn jrnvgsarbetet; en
plog och en harf hade han gjort sig sjlf, och bo gjorde han i en
jordkula, den han grft och inrttat med egna hnder. Fregende vr
hade han inte hunnit f ngot stort utsde i jorden, men det han stt
hade slagit vl till, och nu hade han s mycket pljdt att han p vren
hoppades kunna s en tio till tolf tunnor -- utsde hade han
tillrckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han
ingenting emot att frtlja. Tvrtom var han meddelsam nog, d han en
gng kom i farten.

Lngsamt blef det ju visst emellant dr ute i ensamheten, menade han,
men det kunde inte hjlpas. Alt hade gtt bra nog nd tills tattarne
lagt sig till hsten, som om dagarna fick strfva fritt omkring, men
under vinterntterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, s
skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa
p hgra bakbenet. Helt ung hst.

Ett svagt frsk frn min sida att gra klart fr honom, huru ytterst
ringa utsikter han hade att f igen sin bruna vallack, misslyckades
totalt, och lika liten effekt hade alla frestllningar om, att han
kunde rka illa ut p vgen till Pine Ridge, helt ensam och obevpnad
som han var.

Han bara smlog fverlgset och menade tro p, att han nog kunde reda
sig. Indiantattare hade han sett s godt som hvar dag nda tills det
hr brket brjades, och var inte det minsta rdd fr dem. Och fr
resten, om de velat gra honom ngot ondt, s hade de vl gjort det d
de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig
inte fast t hvem som hlst.

Dr hjlpte intet resonnerande, det insg jag och nskade honom hrfr
lycka p frden och s redo vi p, jag och min reskamrat, som knde sig
hgeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sgo vi under
resten af vgen, men d han uppenbart var nnu ngsligare att undvika
oss n vi honom, s kommo vi utan vidare fventyr p aftonen fram till
reservationsagenturen.


Och fljande morgon infann sig fven vnnen Enoch. Han hade anlndt
redan under natten och hade s snart solen gick upp begifvit sig till
det lger en del s.k. vnskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen
nedanfr agenturen, fr att se t om hans bruna vallack mjligen fans
dr. Men intet spr af den hade sttt att upptcka, och drfr kom han
nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne
uppehllo sig. Nu knde han sig nd skrare n frut om att hela
kriget var bara skrp, d ju en hel hop af de rde i allskns vnskap
och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan
att ngon oroade dem.

Men han blef smtt fundersam, d han hrde att indianerna hllo till
ute i demarken, minst fem eller sex gnger lngre bort n den vg han
redan kommit, och att ingen frn en dag till en annan kunde sga hvar
de vore att ska.

-- D mste man ju ha vgkost med sig, sade han i frtretad ton. F--n
ocks, att jag inte visste det frut. Jag har inte mera med mig n fr
ett par dagar, s nu mste jag hem tillbaka.

Igen frskte jag fvertyga honom om att det dock vore mycket klokare
att vnta tills kriget var slut och sedan p allvar brja spaningarna
efter vallacken.

-- Jo, infll han med en viss hetta, och d ha de ridit den frdrfvad.
Nog r det bst att gra hvad man kan, s lnge den r i lifvet.

Drmed begaf han sig p vg efter vgkost och kom frst fljande dag
tillbaka, med betslet fver axeln som frut. Men d var det redan fr
sent. Samma morgon hade ordres utfrdats, frbjudande en och hvar att
begifva sig lngre bort frn agenturen n till frpostlinjerna, och det
svaga frsk jag gjorde att utvrka tilltelse fr Enoch Muponen att
passera fr att leta efter sin hst, misslyckades naturligtvis.

-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgrandet lg, karlen
mste vara frn frstndet. Och drvid sg han p mig med en blick, som
angaf, att han inte knde sig fullt p det klara med ombudets
sinnestillstnd hller.

Muponen blef frargad, d han hrde utgngen, men sedan han  sin sida
gjort ett ffngt frsk att helt ogeneradt vandra sin vg som om inga
frpostlinjer funnits, fvergick frargelsen till missmod.


-- Nu fr jag den vl aldrig tillbaka, sade han hopplst, och hvad
skall jag hr lefva af nr vgkosten r slut?

Den senare delen af frgan besvarade sig lyckligtvis sjlf nnu samma
dag, ty d ngra af mina kolleger lyckats f reda p de nyheter, hvilka
orsakat det generella frbudet mot aflgsnande frn agenturen, och i
anledning draf behfde en kurir fr att fra deras telegram till
Rushville, erbjd jag Muponens tjnster fr tv dollars mindre n det
pris herrar cowboys fordrade. Och d jag tillika gick i borgen fr hans
plitlighet genom att lofva lna honom min hst, s antogs ombudet med
nje.

nnu mera nje beredde det vnnen Enoch, som ansg tta dollars fr en
frd till Rushville vara plumpt betaldt, och frklarade sig mera n
villig att hrnst fra telegram fr hlften, eller fast mindre om s
skulle vara.

-- Och inte behfver jag ngon hst, slutade han, nog hinner jag dit
till i morgon ocks till fots.

Jag frklarade dock alldeles bestmdt, att de som skickade telegrammen
ville hafva dem inlmnade fre kl. 12 p natten, och d mrknade hans
beltna min betydligt, i det han frgade huru mycket jag ville hafva i
hyra fr hsten, men klarnade upp igen, d jag svarade, att kampen
behfde motion och fljaktligen inte skulle kosta honom ngonting.

Och motion fick den, till och med betydligt mera n jag afsett, ty d
vi tidigt morgonen drp kommo ut ur vr sofbarack var den nya kuriren
redan tillbaka, och min hst hngde hufvudet p ett s melankoliskt
stt, att jag helt frargad skte fr Muponen klargra den betydliga
skilnaden mellan att rida en hst frdrfvad och att motionera den.

Men d han hgeligen frvnad sade, att han icke kunnat tro annat n
att herrarna ville ha det lilla pappret frn telegrafen lika fort
tillbaka som de andra ned till Rushville, s kunde jag  min sida inte
annat n skratta t hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och
betydelse -- och i sjlfva vrket hade jag inte hller skl till annat,
d bronchon senare p dagen kryade till igen och med god aptit tuggade
sitt foder.

Enoch fick sina tta dollars, och tv dagar senare, d de frut
vnskapligt sinnade rdskinnen sent p aftonen med ens brto upp sitt
lger och gfvo uttryck t frndringen i sin sinnesstmning genom att
frn alla hll fverslla agenturen med gevrskulor, erbjd sig ett
nytt tillflle fr honom att frtjna pengar. Ingen visste om vgen
till Rushville var ppen eller inte, hvarfr endast en cowboy befans
villig att rida dit med depescher och han begrde femtio dollars fr
turen.

Priset var fverdrifvet, men troligen skulle det blifvit ndvndigt att
betala det, d de stora tidningarna ju mste f underrttelser om de
senaste hndelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen p
Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i nda
drifvit omkring i nrheten af vrt hgkvarter, och han var villig att
besrja telegrammen fr tjugufem.

-- Inte skulle jag ens begra s mycket, frklarade han smtt generad,
men hr fins en karl som har en god hst till salu fr tjugufem daler
och den ville jag grna kpa. Vallacken fr jag vl inte tillbaka
numera.

Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro s njda att de
lofvade honom fem dollars extra, om och nr han kom tillbaka till Pine
Ridge, och s vandrade han att hemta karlen, som hade hsten till salu.

Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en
Chenyenneindian, anstld som spjare vid hgkvarteret. Huru de tv
lyckats gra sig frstdda vet allenast den gud, som stter finska
demarksbor i stnd att fveralt i vrlden reda sig endast med sitt
eget sprk -- frklara det kan ingen. Men Chenyennespjaren hade
faktiskt en hst, den han var villig att slja fr tjugufem dollars,
och tio minuter senare red vnnen Enoch i vg p den betydligt magra
kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af
beltenhet hngt fver hufvudet p sin nya hst.

En smula oroliga knde vi oss visst fr honom -- de andra troligen mest
fr sina telegram -- men redan vid middagstiden fljande dag infann han
sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och sg sjlanjd ut,
ehuru han frefll betydligt styfbent och gonskenligen sporde mycket
ringa bjelse fr en sittande stllning.

Efter den mandaten blef han anlitad ssom kurir, s ofta hans hst
blott orkade -- sjlf var han alltid redo -- och fveralt inom
agenturen blefvo han och hans historia s vl knda, att till och med
stabschefen, s snart han visade sig och sade: pass  -- telekram --
Rssville, utan vidare skref ut ett sdant med ett "here old boy, look
out for your scalp", eller ngot i den vgen.

P det enformigaste mjliga stt gledo dagarna framt, under
oupphrligt manvrerande af trupperna fr att utan blodsutgjutelse
drifva de rde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa frjd
fr oss tidningskorrespondenter, som endast genom hgkvarteret kunde
erhlla ngra nyheter, tills ndtligen indianernas hufvudstyrka slog
lger endast ngra f mil frn Pine Ridge, och underhandlingar inleddes
med hfdingarna om slutlig underkastelse. D blef situationen
intressant, ty misslyckades underhandlingarna, s kunde man hvilket
gonblick som hlst vnta ett angrepp af de mngfaldigt talrikare
rdskinnen mot agenturens endast ngra hundra man starka besttning.
Till och med Enoch Muponen begynte frefalla nervs vid utsikten att
mjligen nd inom kort f terse sin bruna vallack, och kunde endast
med svrighet afhllas frn ett desperat frsk att stjla sig ut till
indianlgret, ngot som var strngt frbjudet.

S ficks slutligen en fverenskommelse om en stor pow-wow med
hfdingarna till stnd och p bestmdt klockslag kommo de ridande in
till agenturen i samlad trupp, mlade och befjdrade och mera
respektingifvande i sin vilda stt n tminstone jag skulle trott det
mjligt.

Mellan tv led soldater, som hllo skdarne p tillbrligt afstnd,
utan en blick hvarken till hger eller vnster, utan en rrelse eller
ett minspel redo de sexton hfdingarna in p agenturens grd, dr de
lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hstar vid staketet,
hvarefter de i en lng rad vrdigt tgade in i det stora tltet, dr
fredsrdet skulle hllas. Dr mttes de af kommenderande generalen,
hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmn i
s pass hyggliga kostymer, som vi kunnat stadkomma efter de mnga
veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet frsiggick under
hgtidlig tystnad och lika hgtidligt intogo hfdingarna sina platser i
en krets p marken, medan generalen satte sig p en stol och vi friga
frblefvo stende.

S ppnades fverlggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som
uppmanade de rde mnnen att framlgga sina klagoml mot den store
faderns i Washington ombudsmn, och en efter annan stego hfdingarna
upp och svarade i ordalag och med tbrder, som vrkligen voro bde
vrdiga och vackra. Flera af dem voro ptagligen fdda talare och
framstlde sin sak s skickligt, att vi med strsta intresse fljde med
frhandlingarna, som redan pgtt en tid, d vi med ens hrde ett
trampande af ftter utanfr tltet och skildtvaktens rst, som
frklarade att ingen fick passera.

-- N, n -- telekram -- Rssville, hrdes svaret, med ett tonfall, som
kom oss alla, nda till stabschefen, att draga p munnen. Ett par
gnger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den
gngen frfelade den totalt sin vrkan, och d gick jag ut fr att se
hvad som stod p, ty att vnnen Enoch inte utan giltig anledning
frskte trnga sig in, visste jag mycket vl.

Han sken upp af beltenhet, d han fick syn p mig, och sade med en
viktig tbrd:

-- Vallacken r hr nu.

-- Hvad? frgade jag.

-- Vallacken r hr, upprepade han, den str dr vid staketet bland de
andra hstarna. Jag tyckte nog att jag knde igen den, d tattarne
kommo, men den var midt i hopen, s att jag inte var sker, och frst
nu slapp jag in p grden s jag kunde se den.

Under det han talade hade han frt mig fram till planket och pekade ut
en duktig brun hst, med en indiansadel p ryggen, ett dito betsel p
hufvudet och all mjlig annan grannlt litet hvarstdes.

-- Det r vl bst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn
sger t vakten att det r min hst, s slipper jag nog ut.

Det afrdde jag honom dock frn att gra, men hvad jag inte kunde
frhindra, var att han tog sadeln, betslet och den friga grannlten af
hsten och i stllet fste sin byxrem kring dess hals.

Pow-wow'en rckte en god stund nnu och drunder samlades en hop folk,
som sett hvad Muponen frehade och godt kunde frst huru saken hngde
ihop, utanfr staketet, medan vnnen Enoch innanfr omsorgsfullt synade
sin vallack p alla sidor, knde p dess ben och hofvar och slutligen
beltet utlt sig att den var "ll rjt".

Slutligen kommo hfdingarna ut, tfljda af tolkarna och
tidningsmnnen, samt vandrade i hgtidlig gsmarsch fram till sina
hstar. De friga ltsade som om de inte sgo ngot ovanligt alls,
bundo ls sina riddjur och sutto upp, men en lng, sttlig karl, grant
utstyrd med ett par buffelhorn fver pannan, gulmlad med rda och
svarta tvrrnder samt frsedd med en lng fjderkam utt ryggen,
befann sig i tydlig frlgenhet om hvad han skulle gra, d han
upptckte Enoch Muponen hllande den hst p hvilken han ridit in till
rdsfrsamlingen.

Ett gonblick sgo de bda styft p hvarandra och drunder blef
indianens min alt bistrare, s tog finnen pipan ur munnen, spottade t
sidan och sade:

-- Glo du tattarf--n, _min_ r hsten och den rider inte du mera.

Jag kallade p tolken och frgade genom honom, huru rdskinnet kommit
sig till hsten. Men indianen svarade ingenting utan sg efter de andra
hfdingarna, som lngsamt redo bort, blickade p de kringstende,
tvekade nnu ett gonblick -- och tycktes s inse att det var en
hoppls kasus, hvarfr han plockade upp sina tillhrigheter frn marken
och skyndade med lnga steg och mycket liten hgtidlighet efter sina
kolleger, med den sttliga fjderbusken svajande utefter ryggen och
ledsagad af skdarnes skratt och glpord.

-- Egentligen borde han vl ha ett kok stryk ocks, funderade Muponen,
men uppgaf i beltenheten fver sin terfunna vallack alla vidare
demonstrationer och ledde ut den frn agenturens grd under frskran
att nu skulle han genast hem.

Och d vi tidningsmn kort drp sutto vid vr middag, kom han, ledande
sina bda hstar, upp till vr barack, band dem vid drren, trdde in
och gick laget rundt, rckande handen t enhvar af oss, i det han sade:
adj nu, tackar s mycket, ssom ackompagnement till hvart handslag.




Det var vl frut bestmdt.


ngbten frn Liverpool till New-York hade redan ngra dagar varit ute
p oceanen, s att de flesta af passagerarne hunnit fver
sjsjukestadiet och kunde vistas uppe p dck samt deltaga i det
egendomliga sllskapslif, som rder ombord p en stor oceanngare. Jag
fr min enskilda del hade tmligen snart ftt nog af detta
sllskapslif, som just inte frefll mig synnerligt intressant, och jag
tillbragte drefter en stor del af min tid nere p mellandck, dr
samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just drigenom
ocks hela hopen intressantare n p frsta klass.

Det r ett egendomligt frhllande, detta att egentligen blott de
fattigaste och de rikaste -- och lngt ifrn alla af de senare -- ga
mod att helt och och hllet vara sig sjlfva, att gra och lta som de
behaga, klda sig som det lmpar sig bst fr tillfllet och
omgifningen, stta sig fver andras omdme och i frmsta rummet blott
fsta afseende vid egen bekvmlighet och egen frdel -- hnsynslshet i
ena fallet, emedan ingen nd r en tacksam fr att man lmnar det egna
jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens nskningar bli
uppfylda s lnge man har rd att betala hgsta pris fr alt.
Fattigdomen r brutal, emedan den mste vara det fr att icke helt och
hllet trampas under ftterna, rikedomen emedan den vet huru stor den
mnskliga fegheten r -- ofta nog af egen, bitter erfarenhet frn den
tid, d samlandet pgick med smicker, smil och alt slags kryperi.

Vi hade nu inte mera n en Croesus ombord, och han hrde till det
species af slktet, som anser penningar vara illa anvnda, om de
icke utgifvas till fromma fr buk och gom, och det slaget r
fr vl kndt fr att kunna reta ngons nyfikenhet. De friga
frsta-klass-passagerarne voro mnniskor af det vanliga slaget, mer
eller mindre sjsjuka, mer eller mindre kra, mer eller mindre glada
och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis flja med strmmen,
skande snappa t sig s mycket som mjligt af smfisken, som leker vid
ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.

Men p mellandck fans folk af annat slag, mn med irrande, skygg blick
och osund ansiktsfrg, tydande p ett lif, frstrdt af demonen
alkohol, andra med ett bittert, hrdt drag, framkalladt af rslng,
lnls kamp mot nd och fattigdom, och nnu andra, hos hvilka det
bittra, hrda draget lngesedan plnats ut och lmnat rum fr ett
uttryck af sltt resignerad underkastelse under alt hvad det m
beskra. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna hrda ut med
slitet nnu i mnga r, men sjlens, som icke mera hoppas p ngonting
annat n strre ltthet att komma t den dagliga fdan, andens
underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig
frdrfvad endast fr tillfredsstllandet af de rent djuriska behofven,
och tillter den andre att slsa all sin frmga blott p utfinnandet
af nya nskningar och behof att fylla.

Alla dessa typer -- och mnga andra jmte dem -- voro talrikt
representerade p mellandck, men dessutom fans dr folk, som inte hade
sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som drfr icke utan vidare
kunde hnfras till ngon bestmd kategori, men hvilka just drigenom
gfvo ngra af oss spekulativt anlagda fverklasspassagerare tillflle
att frdrifva en och annan lngtrdig stund med frsk att utgrunda,
hvad som vl frmtt dem till den lnga frden.

Jag hade smningom lrt mig knna igen flera af dessa, som inte hrde
till ngon bestmd klass och hade bland dem srskildt fst mig vid en
af mina landsmn, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred
och tung, med gr gon, hvilkas ngot hngande gonlock gfvo dem ett
egendomligt bedrfvadt uttryck, och fylliga lppar samt en rund haka,
som mera skulle ansttt en flicka n en karl. Han hll sig mest i
nrheten af en kvinna, hvilken ptagligen reste utan annat sllskap och
skydd n sina tv barn, en prktig liten solbrnd, bred och stadig
pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara p sin hjd tre r
gammal och som alltid hngde sin mor i hlarna. Att han icke var
kvinnans man, drtill kunde jag sluta mig af det halft frvnade
uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de sm tjnster han gjorde
henne, och af den halft trotsiga, halft dmjuka uppsyn, hvarmed pojken
med linluggen fogade sig i de frhllningsregler mannen ngon gng
utdelade, d ungdomens lifskrafter blefvo altfr pigga.

-- r det er hustru? frgade jag, fr att nu sga ngonting, en dag d
vi rkade st i bredd vid relingen borta i fren.

-- Nej. --

-- Ngon slkting? --

-- Nej. --

-- Hvart r hon p vg? frgade jag vidare, besluten att f ett samtal
i gng, trots mannens mycket litet uppmuntrande fordighet.

-- Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en
frsta blick p den, som inte ville lmna honom i fred.

-- h, d frstr jag. Hon har sin man drute och reser nu till
honom? --

-- S r det, bekrftade han och vnde p nytt blicken utt hafvet, dr
ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gng p gng lyfte sig
ur vattnet s att solljuset gnistrade mot deras vta skinn.

-- Hon r vl frn samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att
minnet af hemknutarna skulle gra honom mera sprksam.

-- Nej, inte ens frn samma socken. Jag knde henne inte als, frrn vi
trffades p ngbten frn Gteborg, men d hon r helt ensam och har
svrt med de bda barnen, s hjlper jag henne litet nr jag kan.

-- Det var tur fr henne att trffa er, sade jag, ty frn New-York till
Montana r det hela hopen svrare att resa n frn Finland till
New-York. --

-- Inte reser jag s lngt, svarade han. Jag stannar vl frst
i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett
nda till en stad drborta, dr hennes man lofvat mta henne. -- Vnta
litet, tillade han drp i det han begaf sig bort till trappan, som
frde ned till mellandckspassagerarnes sofrum.

Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket
pappersblad i handen.

-- Knner ni den herre, hvars namn str hr? frgade han, visande
pappret utan att lmna det ifrn sig.

Det var adressen p ett af emigrantkontoren i New-York, dr jag visste
att en finsk man var anstld. Jag svarade drfr, att jag vrkligen
rkade knna den ifrgavarande herrn.

-- N, d r alt riktigt, sade han med ett uttryck af lttnad. Hennes
man skickade det hr pappret till henne och skref, att hon bara skulle
visa det p ngbtsbron i New-York, s skulle nog ngon visa henne
vgen till en herre, som ter skert skulle laga s, att hon kom till
jrnvgen och in p rtt tg. --

-- Hon mtte knna sig bra sker p sin man, anmrkte jag, d hon vgar
sig ut p en s lng och svr resa utan att veta ngot mera drom n
hvad han skrifvit. --

-- Jaa, det gr hon, frskrade han nstan ifrigt. Hon sger, att han
alltid varit god mot henne -- och en del kvinfolk ro ju sdana att de
gra hvad som hlst fr den, som r god mot dem. --

Det sista sade han med en ton, som om han fr sin del nog vanligen sett
andra kvinfolk n sdana han talade om, men var villig erknna, att
knet ocks fretedde vackra undantag.

-- Hvart mnar ni sjlf ta vgen frn New-York?

-- Det vet jag inte nnu. Kanske jag inte hller stannar dr lnge, det
beror p huru det gr att f arbete och hvad man kan frtjna. --

-- Bst r det vl att resa s litet som mjligt, sade jag, utan hllre
stanna p ett stlle, om blott arbetsfrtjnsten r ngorlunda god. I
lngden lnar det sig nog bst och gr hastigast att f ihop s mycket
man behfver fr att fara hem tillbaka. --

-- Inte mnar jag fara hem, sade han afvrjande. Men nu skall jag tacka
s mycket, fr att herrn sg p pappret. --

Drmed gick han sin vg.

Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erknde han genom att helt
vnligt besvara min hlsning, d vi nsta gng mttes. En cigarr hll
han ocks tillgodo med och tycktes inte hller alldeles obengen att
sprka om saker och ting i Amerika, om hvilket han sjlf visste s godt
som intet, men hvarom han gjorde frgor, som visade, att han nog kunde
bruka sitt frstnd d s behfdes.

Ju nrmare vi kommo mlet fr resan, desto mera eftertnksam tycktes
han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi mnade oss,
tycktes han ocks brja komma till alt strre klarhet om, att det
kanske inte skulle bli alldeles s ltt att ta sig fram dr, som han
frut tnkt sig. Men alla tvifvelsml drom frdref han vanligen p
samma stt: att det vl nd inte kunde finnas ngot land i vrlden,
dr en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte
skulle kunna sl sig ut. Det var nog ocks min sikt om saken, men
dremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bst att komma
till ngon trakt, dr det fans s f finnar som mjligt. Tvrtom sade
jag honom, att han till en brjan borde ska sig arbete just bland
landsmn, d han ju inte kunde ngon engelska och sledes skulle f
ganska svrt att reda sig, om han komme bland idel frmlingar.

Men det ville han inte hra talas om. Det var som om han rent af varit
skygg fr landsmn och isynnerhet fr folk frn sin egen hemtrakt, och
sdana, menade han, fans det troligen fveralt hvar finnar slagit sig
ned. Om han inte hade frefallit s genomhederlig och plitlig i uppsyn
och stt att tala, skulle jag nrap kunnat misstnka, att han hade
ngra mer eller mindre obehagliga skl fr sin nskan att undvika
landsmn, men jag behfde bara se p honom, dr han brukade st vid
relingen och blicka ut fver hafvet fr att frst att han icke hade
ngonting af brottsling i sig. Dr fans hvarken ngot skygt eller ngot
skuldmedvetet drag i hela hans person.

S kom den sista aftonen fre ankomsten till New-York. Lotsen hade
redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som
karaktriserar sista dagen af de stora oceanngarnes frd, var frbi
med sklar och tal, och passagerarne hade spridt sig fver
promenaddcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare
och rrligare n vanligt, tack vare det vackra vdret, den lugna sjn
och frhoppningarna att snart komma i land. Jag hade strfvat omkring
dr en stund, men d jag under fverresan hllit mig tmligen mycket p
afstnd frn de andra, hade jag nu icke hller ngot kotteri att sluta
mig till och gick drfr ned p mellandck fr att se hvad folket dr
hade fr sig.

Den frsta jag fick syn p, var min vn, hvilken ssom vanligt satt
helt ensam p relingen med ena armen kring staget p frmasten och sg
ned i vattnet, som gnistrade dr det brts i vgor af vrt fartyg.

-- N, sade jag, nu r resan snart slut. --

-- Ja, om man bara skall till New-York, s r den snart slut -- och
nnu fortare kunde den ta slut helt och hllet, om man ville, svarade
han lngsamt, utan att lyfta blicken frn svallvgorna nedanfr.

-- Det slutet kommer nog ocks i sinom tid, sade jag, men drmed har
det ingen brdska. Nog r det bttre att vnta och se huru det gr. --

-- Det vet jag nu inte, svarade han i nnu mera eftertnksam ton n
frut. Mn vntar och vntar alltid p ngonting bttre, och vanligen
blir det bara vrre i stllet. --

-- Kom, sade jag uppmuntrande, rk en cigarr med mig och tala om hvad
som trycker. Det brukar ofta hjlpa. --

-- Inte hjlper det mig, men om herrn vill hra om det, s kan jag nog
grna bertta -- det fins s mnga andra frut, som veta altsamman. --

Vi satte oss lngst ute i fren, drifrn man kunde se lngt bort fver
den lugna hafsytan och sedan han ftt sin cigarr ordentligt tnd,
berttade han sin historia, som dessvrre var lik bra mnga andra jag
hrt dr hemma i Finland.

Det var bara en vacker torparflicka det glde, hvars frldrar haft sin
stuga endast ett stenkast frn den, dr han vxte upp, s att han ju
inte grna kunde undg sitt de att bli kr i flickan och vilja gifta
sig med henne. Men hon hade strre fordringar p lifvet och framtiden
n som s och fll drfr ett ltt offer fr en nyanlnd stockjunkare,
som slog omkring sig med pengar och stora ord, s att han inom kort
blef ett lejon i hela trakten.

En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering
hvar gng stockjunkaren kom p visit, men sedan kom en annan tid, d
flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte
hller sg alldeles lika munter ut som frut. Och kort drefter brjade
underliga rykten komma i omlopp, och d frsvann stockjunkaren totalt
-- till Amerika pstod man. Men flickan frsvann inte, utan var alt
kvar hemma d lnsman kom och sade, att hon mste i hkte, emedan hon
tagit lifvet af sitt barn och att det bsta hon kunde gra vore att
beknna hvar hon gmt det. Och beknna gjorde hon utan omsvep, s att
hela saken inte orsakade lnsmannen och domaren mycket besvr, utan
kunde utageras redan vid frsta ting. Det blef sex rs tukthus. Men
stockjunkaren, som hjlpt henne med rd och dd, han hade vrkligen
skuddat stoftet af sina ftter och kunde inte fs tag p, fastn
lnsman lt lysa efter honom i kyrkan tre skilda gnger.

Det var altsamman, men det hade varit tillrckligt fr att gra lifvet
dr hemma outhrdligt fr den som berttade det t mig den dr lugna,
vackra Juni aftonen ute p Atlanten, och d hade han beslutat att ocks
resa bort, s lngt bort som mjligt, fr att kunna glmma altihop. Men
det hade inte lyckats honom att glmma det just nnu, det kunde jag
tydligt bde se och hra d han talade om det, och fattade jag hans
sinnelag riktigt, s var han nog en af dem, som inte glmma i hast,
hvarken godt eller ondt.

Drfr tnkte han hller inte p att med tiden vnda hem igen, utan
bara p att komma bort, lngt, lngt bort. Den tanken gick som en rd
trd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York mnade
han inte stanna lngre tid n hvad han just jmt behfde fr att
frstrka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig n
hvad som tgick fr ngbtsbiljetten och kunde behfvas tills han fick
arbete.

S kommo vi in p kapitlet om Amerika igen, och drom talade vi nda
tills jag ansg det vara tid att g till kojs och sade honom god natt,
sedan jag likvisst frut lofvat att p kontoret i New-York inlgga ett
godt ord fr hans skyddsling, kvinnan med de bda barnen.

P frmiddagen fljande dag kommo vi fram, men d inte ens i det
jmnlikhetens frlofvade land som kallas Amerika, fver- och underklass
-- hr frsta klass och mellandckspassagerare -- ha samma rttigheter,
utan landsttas p olika tider och platser, s frlorade jag min
reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha rd att resa p frsta klass,
f g i land utan vidare s snart ngbten lgger till, men
mellandckspassagerarne f vnta ngra timmar innan de, med ungefr
samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, dr de
underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de ro fr folk,
hvad som frmtt dem att emigrera o.s.v. Det r gudbevars fr att
frekomma att alt fr mycket sldder skall slippa in till Unionen --
men slddret p frsta klass examinerar man inte.

Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans
skyddslingar p ngot stt behjlplig vid ankomsten, men jag hll mitt
lfte att rekommendera hustrun med de bda barnen p emigrantkontoret,
s att hon nog kom ordentligt p vg till Montana och blef frsedd med
kort till ett par af kontorets agenter p orter dem hon skulle passera.
Sjlf sg jag henne inte d hon kom upp i sllskap med sin beskyddare,
men d jag ett par dagar senare stod dr och betraktade en skeppslast
nyanlnda emigranter, fick jag i hopen syn p mannen. Han syntes helt
njd fver att trffa mig och sade, att han kommit fr att hra efter
nyaste priset p biljett till Duluth vid Lake Superior, ty dr, s hade
man sagt honom, kunde en karl under sommaren frtjna duktiga pengar,
ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.

-- Men det r jag inte rdd fr, tillade han med ett halft leende, i
det han rtade p sin lnga kropp. Nog orkar jag gra sdant arbete som
andra st ut med, bara jag kan komma dit.

Det kunde han emellertid inte den gngen, drtill var hans kassa mycket
fr klen, utan skulle han till en brjan se sig om efter arbete i
New-York. Visst gjordes honom ett anbud att frena sig med en hop andra
arbetare, som skulle ned till Costa Rica, dr de med arbete fingo
betala kostnaden fr sin resa, men det ville han inte antaga, emedan
han hrt att det var s hett drnere, och dessutom, menade han, kunde
man inte s noga veta huru man skulle slippa drifrn, om man ville
bort. Nej, d var han mera bjd fr arbete p ett tegelbruk utanfr
New-York, dit man ocks just d vrfvade folk och dr han enligt
noggrann utrkning p tv veckor kunde frtjna ihop hvad som brast i
priset fr biljetten till Duluth.

Nog blef han varnad fr tegelbruket och agenterna, som vrfvade
arbetare dit, emedan de voro oknda svindlare, men han menade, att han
nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast f arbete, s att han
kunde brja frtjna, och s begaf han sig ut till sitt tegelbruk s
att jag inte mera sg till honom medan jag var kvar i New-York.

       *       *       *       *       *

En mnad senare var jag sjlf nere i Costa Rica och hade tagit emot
beflet fver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var
nytt dr borta, bde omgifningar, lefnadsstt, vrksamhet och folket
jag hade att gra med, s att episoden frn frden fver Atlanten snart
helt och hllet frsvann ur mitt minne. Men ngra veckor efter det jag
tagit emot min camp, fick jag en dag underrttelse frn hgkvarteret om
att en sndning arbetare anlndt frn New-York och var destinerad till
min station, dr det behfdes mera folk. Och d de kommo, var min
resebekantskap bland dem.

Han hade ganska riktigt rkat ut fr svindlare och bedragare, hvilka,
d det sent omsider blef likviddag, i stllet fr kontanter lmnade
honom en rkning p jrnvgsbiljett, -- tegelbruket lg jmt tjugu
minuters vg frn New-York -- hyra fr bostad, -- en sofplats p
golfvet i en lada -- kost och annat, uppgende sammanlagdt till ngra
dollars mera n arbetslnen fr den tid som gtt.

Hvad man sagt honom fr att frklara kalkylen hade han naturligtvis
inte frsttt, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare
ngra dagars arbete fr att utjmna rkningen, men det hade han inte
vidare brytt sig om, utan helt enkelt gtt sin vg. Frmannen fr
arbetarne hade nog skt hindra honom drifrn, men d min vn, som inte
kunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till
argument af lika internationell som handgriplig natur, hade han
uppgifvit frsket och ltit mannen g. Till New-York hade han gtt
till fots lngs jrnvgslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till
emigrantkontoret, dr man likvl inte kunde frhjlpa honom till hans
rtt, gentemot de skojare, fr hvilka han rkat ut. Men den sent
frvrfvade erfarenheten hade kurerat honom fr lusten att gra vidare
experiment i New-York, och d vrfningen af arbetare fr Costa Rica alt
nnu pgick, hade han anmlt sig fr resa dit ned. Sjlf tyckte han sig
ha haft rtt god tur d han sluppit med s litet, ty eftert hade han
hrt om andra, som ltit lura sig till arbetsstllen, dr de ftt
slafva i mnadetal utan ngon ln, innan de lyckats komma drifrn. Och
nu mnade han stanna tills han sparat ihop tillrckligt fr att sedan
kunna resa till hvilken trakt han sjlf behagade.

Men trifvas gjorde han inte dr nere, ehuru han arbetade bttre n de
flesta, aldrig frsummade ngon arbetstimme, utan tvrtom tog sig
extra arbete, ssom vedhuggning fr kket och annat, som kade hans
inkomster s att han, d den frsta mnadslikviden intrffade, inte
allenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade ngot i
fverskott. Frn de andra arbetarne hll han sig p s lngt afstnd
som mjligt, ty bland dem funnos, ssom han befarat, ett par stycken,
hvilka knde till historien om stockjunkaren och alt hvad draf fljt,
och han skydde till och med synen af folk, som pminte honom drom.
Vanligtvis satt han alldeles ensam, d arbetet fr dagen var slut, och
tycktes bli alt dystrare och svrmodigare till sinnes ju lngre det
led.

En mnad till stod han nd ut med det, men d frklarade han en vacker
dag "att han inte hade ro mera att stanna" utan ville bort, och inte
ens min invndning, att han ju knappast hade mera kontanter n att han
jmt och ntt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes gra ngot
intryck p honom. Men d jag erbjd honom att taga sig kolbrnning fr
lgrets smedja, ett arbete, det han kunde skta helt ensam och hvarp
han kunde frtjna betydligt mera n den vanliga dagspenningen,
klarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig int
urskogen fr att ska upp en lmplig plats fr en mila.

Till lgret kom han sedan blott en gng i veckan efter matvaror, dem
han sjlf tillredde i den koja han uppfrt t sig inne i skogen, och d
kom han alltid och skte upp mig blott fr att hlsa och frga huru jag
mdde. Gladare var han nog inte n frr, men han tycktes trifvas
skligen bra i alla fall dr ute i ensamheten, och tigrarna -- ssom
vra arbetare kallade jaguarerna -- var han inte det minsta rdd fr.
De ro ju inte s farligt stora, sade han, och inte s vrst argsinta
heller, tminstone att dma af de tv han sett.

Tyvrr kunde inte kolbrnningen pg i ondlighet, isynnerhet som han
p tre veckor redan brnt mera n den behfliga kvantiteten, hvilken
jag antagit att han skulle behfva fem fr att f ihop, och d fick han
lof att g ut p linjen igen. Men nu trifdes han nnu mindre n frut,
s att han redan om ngra dagar ter igen frklarade sig vilja bort,
och s snart likviden fr kolbrnningen kom, gjorde han sig i ordning
att resa.


Af de andra arbetarne, bland hvilka funnos ngra, som frut strfvat
mycket omkring i Frenta Staterna, hade han hrt om de stora skogarna i
Wyoming, och d han frn barndomen var van vid alt slags skogsarbete,
hade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete
p en eller annan plats under vgen, men till norden, "dr det fans
ordentlig vinter", ville han framfr alt.

"Det r fr mycket att ha sommar hela ret om", sade han, "jag kan inte
hlla ut med det".

Vrmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plgade honom, utan en
underlig oro och otillfredsstllelse, som han icke kunde r med, och d
jag mycket vl insg detta, skte jag inte hller vidare fvertala
honom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute fver New-Orleans,
lngs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och drp reste
han, frskrande mig, att det enda han nskade, vore att nnu ngon
gng f trffa mig, som varit s vnlig mot honom. Jag trodde inte d,
att hans nskan skulle uppfyllas.

       *       *       *       *       *

Ett helt r hade frflutit sedan jag lmnade den heta, soliga sdern,
mera n ett r sedan jag sg min vn frn Atlanterfrden vandra bort
genom urskogen, uppt norden, dit hans de dref honom. Jag hade under
tiden hamnat i Chicago, den unga, underbart vldiga, penningjktande
prristaden, dr ingen har tid till annat n lpande efter dollarn, dr
de otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande
rk, s att himmelens bla sky endast undantagsvis skymtar fram, dr
miljoner vinnas p en dag och frloras p en timme, dr tiotusenden
lefva i den elndigaste smuts och fattigdom, men alla likvl fylda af
feberhett, aggande begr att i trots af alt dock en gng komma till
rikedom och fverfld.

Jag hade anstllning vid en tidning, och till liggandena vid min
befattning hrde bland annat ocks att ta emot de beskande, hvilka p
amerikanskt stt kommo upp p byrn fr att f sina namn publicerade i
visitlistan. Bland sdana beskande trffade jag s en dag en man,
hvilken vrkligen ville trffa tidningens gare och inte kommit endast
fr reklamens skull, men som denne fr tillfllet var utgngen,
samtalade vi om ditt och datt medan beskaren vntade. Han hade kort
frut lmnat sin post ssom chef fr staten Illinois fngelse, och
draf kom det sig, att vi snart nog kommo in p kapitlet om brott och
brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela tskilligt af
intresse och i sammanhang med det friga nmde ngra ord om den
ondliga brokigheten hos den samling af frbrytare han haft omhnder, i
typ, i karaktr, nationalitet -- i alt, kort sagdt.

-- Hade ni ngra finnar dr? frgade jag.

-- Jo en, svarade han, den ende dr varit under alla de r jag varit
chef. --

Jag bad honom bertta hvad han i frigt knde till om mannen, men han
sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala
med honom. Han hade hemtats frn Wyoming, som nnu inte haft rd och
tid att uppfra ett eget statsfngelse och drfr aftalat med Illinois
om hrbergerande af dess frbrytare, fr att aftjna tta rs
tukthusstraff, dmdt fr ett mord, begnget dr borta i skogarna.

-- Det r synd om karlen, tillade f.d. fngelsechefen, ty om inte alla
tecken bedraga, s lider han ett bra hrdt straff fr det han begtt,
och skert r, att han inte kan hlla ut sin tid till slut. Redan d
jag lmnade platsen, trodde jag, att han brjat bli sinnesrubbad, och
d hade han nd inte suttit inne mera n ngra mnader. --

-- Tror ni d, att han blifvit oskyldigt dmd? frgade jag.

-- Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjl en karl
ngonstdes borta i Wyoming, men om jag bedmer honom rtt -- och det
borde jag ju kunna -- s var det inte ngot mord utan en sdan dr
affr, som folk i den delen af vrlden oftast als inte brukar antastas
fr. Men karlen frstr mycket litet engelska och kan inte tala tio
ord, s det var omjligt fr mig att f reda p ngonting nrmare af
honom sjlf.

-- Hvad heter han?

-- Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dmd, men
hans eget r det vl inte, eftersom han den frsta tiden som oftast
glmde att svara, d det ropades upp.

-- Kan man f se och tala med fngarna dr ute? frgade jag vidare.

-- Inte i allmnhet, svarade han, men om ni ssom tidningsman och
landsman drtill vill beska honom, s skall jag med nje gifva er ett
introduktionsbref till min eftertrdare. -- Och bra vore det, om ni
reste dit, s den stackars fan en gng finge tala med ngon mnniska,
som frstr honom. --

Jag tackade fr anbudet och ngra dagar senare for jag ut till Joliet,
dr fngelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgrande, s
att han genast efter dess genomlsande beordrade en fngknekt att fra
mig till 819, Wilsons cell, samt vnta p mig utanfr drren. Ngra
minuter drp stodo vi i den hga, tysta grden, som strcker sig genom
fngelsets alla vningar, med smckra jrngallerier lpande lngs
hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp,
likformig belysning t grdens ljusa vggar och mrka gallerier och
trappor. Uppe i tredje vningen kommo vi till cellen 819, hvars drr
min beledsagare ppnade.

Dess innevnare stod vid fnstret och sg ut genom dess galler, utan
att ens vnda p hufvudet, ehuru han mste hrt att ngon kom in. Det
var en lng, stark figur, kldd i den ohyggliga amerikanska fngdrkten
af svart och hvitrandigt tyg, som skres s att rnderna lpa rundt om
kroppen.

-- God dag, sade jag p finska.

Han vnde sig lngsamt om, som om han inte knt sig sker p att ha
hrt rtt, sg ngra gonblick stumt p mig med ett underligt frvnadt
och frgande uttryck och frde bda sina hnder tillsamman i det han
utbrast:

-- Herre Jesus vlsigne! huru har kapten kunnat f rtt p mig?

Det var ingen annan n min vn frn Atlanterfrden och urskogarna i
sdern. Jag knde igen honom, s snart han ppnade munnen och
tilltalade mig med titulaturen dr nedifrn, ehuru hans ansiktsfrg var
helt och hllet frndrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.

Med ngra ord frklarade jag, att det blott var slumpen, som frt mig
till Joliet, men det ville han inte tro.

-- Det var nog bestmdt, att vi skulle trffas igen, sade han. Allting
r bestmdt p frhand hr i vrlden, och det som en gng r bestmdt
hnder nog, om man sen vill eller inte.

Hans blick var med ett s stirrande, frnvarande uttryck fstad p mig,
medan han gaf luft t sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom
mig fr att sga ngot, men det behfdes inte hller, ty om ett par
gonblick fortsatte han:

-- Se nu p mig till exempel. Redan dr hemma brukade jag emellant
tnka, att jag borde sl ihjl den dr stockjunkaren som jag berttade
om p ngbten, men s tnkte jag igen, att inte kunde jag ju bli
mrdare, och s gick det dag efter dag tills han rymde -- och nu har
jag nd slagit ihjl honom, fastn det sg ut som om vi tv aldrig
mera skulle trffas.

-- Var det honom ni drpte uppe i Wyoming? frgade jag, d han
tystnade; ett smlje, hvars uttryck af tillfredsstllelse stod i
egendomlig kontrast mot blicken, spelade p hans lppar.

-- Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan
skulle jag vl drpa?

-- Huru gick det till? Bertta altihop t mig.

-- h, det r just inte mycket att bertta om. S snart jag sg honom,
visste jag, att det var fr den skull jag kommit dit, och s, en dag d
han slngde ett skymford t mig, slog jag honom med knifven -- bara en
gng och han dog strax.

-- Jaja, det som man minst vntar sig intrffar vanligen, sade jag och
tillade sedan fr att ska frm honom att smningom meddela mig flera
enskildheter af tilldragelsen: tala nu om fr mig, huru er resa frn
Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. --

Till en viss grad lyckades det att f honom ur tankarna p det som
bragt honom till platsen, dr vi trffades, ehuru han alt emellant
syntes bjd fr att hoppa fver den mellanliggande tiden och terg
till episoden i Wyoming. Smningom blef han likvl lugnare och
berttade snart p sitt gamla, fordiga stt, uppmuntrad af idkeliga
frgor frn min sida, om huru han kommit till New-Orleans och drifrn
rest vidare med en flodngare lngs Mississippi. Frn denna plats hade
han begifvit sig t nordvest, hade arbetat p ngra farmer och i en
grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera mnader hamnat uppe i
Wyoming, och ftt plats vid en sg, dr frut ngra andra finnar
arbetade.

Nr det sedan blef vinter och sgen stannade, drog han i vg int
skogarna p stockbygge och dr hade han till en brjan tyckt sig
trifvas ganska bra. Men s hade frmannen fr laget blifvit sjuk och
mst lmna arbetet, och d en ny frman kom ut var det ingen annan n
samma stockjunkare, fr hvars skull flickan frn granntorpet blifvit
olycklig.

-- Det tog mig s underligt i brstet, nr jag sg honom, sade min
stackars vn, men frst d han fick gonen p mig och grinade och
frgade om Anni skickat hlsningar till honom, visste jag, att det nu
var bestmdt, att jag skulle sl ihjl honom. Frst tnkte jag gra det
genast, men s tyckte jag, att jag borde tala med honom frst fr att
vara riktigt sker, och drfr vntade jag tills vi slutat arbetet och
kommit tillbaka till lgret.

Hr tystnade han ett gonblick och jag vntade utan att gra ngra
frgor fr att inte stra det lugn, som syntes ha eftertrdt den frsta
upphetsningen vid synen af mig. Han stirrade rtt framfr sig ut i
rummet, som om han skt noga pminna sig alt som hndt, men frefll s
stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mn
omtcknadt, och efter en minut eller s fortsatte han i samma lugna och
jmna ton som frut:

-- Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit fr att
tala om Anni, eftersom han frgat efter henne, men han sade, att han
visste huru det gtt och inte brydde sig om att hra ngot mera. D
frgade jag, om han tnkte gra ngonting, nr hennes tid i fngelset
vore ute, d det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men
han bad mig tiga och inte blanda mig i s'nt, som inte angick mig. "Du
kan ju sjlf gifta dig med henne", sade han, "nr hon slipper ut. Nog
lr hon duga t dig, om det ocks gtt litet p sned fr henne frut".

-- D hgg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min
vn med ett frvridet skratt och s fortsatte han i alt hftigare ton:
och sedan ppnade jag drren och bad de andra komma och se hvad jag
gjort, och de bundo mig och frde mig andra dagen lngt bort till ett
fngelse och sedan till domstolen och s tillbaka till fngelset igen,
af och an flera gnger tills jag inte kunde tnka mera och till slut
hemtades jag hit och hr har jag varit nda se'n dess och har aldrig
talat med ngon mnniska frrn nu med er.

Hans blick, som under de sista orden ftt ett altmera vildt och
frvirradt uttryck, var fortfarande fstad p mig dr jag satt p hans
sng, utan att veta hvad jag skulle sga eller gra, men syntes igen
klarna upp som om ngot runnit honom i hgen.

-- Kommer ni ihg nr ni p ngbten sade att det nog r bst att
vnta? frgade han, men fortsatte innan jag hann svara ngot, med ett
nytt skratt, som lt nnu vildare n frut:

-- Ni hade alt rtt den gngen -- bara man har tlamod och vntar, s
blir nog alt bra till sist. -- Men jag behfver inte vnta lnge
numera, bara ngra dagar. Jag har skrifvit till senaten att den dr
stockjunkaren inte var vrd att lefva och nu skall jag f ett hemman
fr att jag slog ihjl honom och en senator kommer sjlf hit endera
dagen fr att slppa ut mig.

Han hade begynt g fram och tillbaka i den trnga cellen medan han
talade, kastande d och d en blick p mig, och nu stannade han ttt
framfr mig, som om han ftt ngon ny id.

-- Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga s, att Anni ocks
slipper ut. Om ni bara sger, att jag har hennes barn hr, s kommer
hon nog hit och s gifta vi oss och hr vet ju ingen ngonting om
henne. Men ni mste resa genast, tillade han med andls ifver, och i
det han skyndade till drren och gaf den en vldig spark, som dnade
ute i grden, skrek han s hgt han frmdde:

-- Hemta genast fram kaptens hst, han skall rida efter min brud -- hr
ni inte?

Fngknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked frn min
stackars vn, som inte tyckte sig kunna f mig i vg fort nog, tillbaka
till fngelsechefens rum, dr jag redogjorde fr utgngen af mitt
besk, utan att han tycktes bli det ringaste frvnad.

-- Jas, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och s ringde
han p en af betjningen och sade:

-- N:o 819 skall genast fras till en drcell. Tag en tvngstrja och
ngra man med er -- det kan ltt hnda att han blir vldsam.




Pastor Lahti.


Det var lif och rrelse i Anoka, en vacker sndagsfrmiddag i brjan af
Juni. Frn hvarenda grd i settlementet kommo s mnga som blott kunde
lmna hus och hem, ngra i bt fver sjn, andra till fots och de,
som bodde allra lngst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till
Salmela-grden, i hvars stora sal det skulle hllas bibelfrklaring p
eftermiddagen.

nda sedan Anoka fick egen jrnvgsstation och "staden" begynte vxa
upp lngs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk prst
och bygga en kyrka, men frst nu hade det blifvit allvar af saken.
Sedan p vren nrap ett dussin nybyggare kommit till och flera af de
andra skaffat sina hustrur och barn fver, hade ndvndigheten att
realisera planen, brjat gra sig gllande. Ngon undervisning mste ju
barnen f, och de fullvuxna kunde det inte annat n gra godt att ngon
gng f hra Guds ord, om det s ock bara vore fr att hlla karlarna
frn krogen, medan predikan pgick.

Ty krog hade Anoka naturligtvis, och tv handelsbodar och postkontor,
som var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars gare tillika var
fredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvr med ordningens
upprtthllande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala knde nog
nd vikten af den mngskiftande mbetsmanna-ansvarighet, som hvilade
p hans skuldror -- och s ofta tillflle gafs, gjorde han sitt bsta
fr att lta ocks andra f knning af den. Men annars var han en
beskedlig karl och kunde tillrckligt engelska fr att g befolkningen
tillhanda med ett och hvarje i deras affrer, d de ngon gng hade
sdana med "utlndingar", ssom de kallade alla andra n sina landsmn.

Han tyckte visst inte, att det behfdes kyrka och prst i Anoka, men d
Salmelahusbonden, som hade den strsta farmen i trakten och annars
ocks var en frnuftig karl, lofvat gratis tomt fr byggnaden och fven
det friga folket syntes nska en sjlasrjare, s ville han, Tuhkala,
inte draga sig undan. Tvrtom var det just han, som, d han ftt hra
att pastor Lahti i Mills ville lmna orten, skrifvit och bedt honom
komma till Anoka fr att hlla profpredikan.

Egentligen prstvigd var Lahti inte, utan bara utslpt frn ett norskt
prstbageri i Illinois, dr sjlaherdar tillvrkades i dussinvis och
dr han, s godt hans fullstndiga obekantskap med sprket medgaf,
deltagit i den ettriga kursen. Men hemma hade han gtt i
folkskoleseminarium, och ehuru han fr ngot strck blifvit affrdad
drifrn lngt frrn han ens kunde tnka p dimissionsbetyg, hade han
dock hunnit inhemta betydligt strre kunskaper n hvad de friga
prstkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade drfr bland dem
varit ett klart skinande ljus -- p rdbrkad engelska.

I Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid ssom emigrantrunnare i
New-York, sedan ssom kosthllare fr ett lag jrnvgsarbetare ute i
vestern, ett halft r ssom veterinr i en ny stad i Dakota och
drefter -- sedan han i fyllan och villan kurerat ihjl en farmares
hela kobesttning p en enda natt -- hade han slagit sig p prstbanan.
I Mills, ocks ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid
ssom prst, barnalsare och tidningsredaktr p en gng, men han
tyckte inte om luften dr, skref han till Tuhkala, och var drfr
mycket villig att komma till Anoka, ifall frsamlingen tog sig att
uppfra det ndiga huset fr kyrkan, skolan och pastorn sjlf.

Det kan ju nog hnda att luften i Mills inte var den bsta, men
misstnkligt r i alla fall, att pastorns lust att flytta ocks i ngon
mn berodde drp, att hans frsamlingsbor redan blifvit tillrckligt
amerikaniserade fr att hota honom med tjra och fjder, ifall han en
gng till upptrdde full i predikstolen. Huru som hlst var han bjd
fr att flytta fver till Anoka och i dag skulle han hlla
bibelfrklaring i Salmelagrdens sal.

Tidigt p eftermiddagen kom tget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala,
den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och ngra andra
honoratiores togo emot honom p stationen, medan resten af menigheten
samlat sig i en tt klunga p vgen, en bit frn grden dr samlingen
skulle ske. Pastorn smlog vnligt mot de medborgare, som togo emot
honom, protesterade mot att Salmelavrden tog hans nattsck, men gaf
med sig och satte sig, fljd af de friga, i gng utt vgen, sedan han
med en min som om sdant vore lngt under hans vrdighet, hflig men
bestmdt afbjt Tuhkalas invit till hela sllskapet att frst taga ett
litet glas.

Reputerlig att se var han just inte, dr han gick ett halft steg fre
de friga. Ansiktet var fett och bltt, sltrakadt och frsedt men en
nsa, som visade nsborrarna rtt framifrn. Munnen stor, rund och
fuktig och gonen sm, men oroliga och likasom stndigt p spaning. D
han kom fram till gruppen af frsamlingsbor p vgen, nego kvinfolken
djupt och karlarna togo betnksamt hattarna af sig, medan pastorn gng
efter annan lngsamt och vrdigt bjde p hufvudet och sade: god dag,
god dag kra vnner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser
du s'na stickor till ben han har! och manade henne och tv andra
flickor att flina.

Men pastorn mrkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, dr han
frsvan i frmmand, kammaren innanfr salen, sedan han med nnu ett
fett tacksamhets smleende tagit sin nattsck af vrden. Och omedelbart
drp brjade menigheten stillsamt intaga sina platser, en del p
stolar och andra p bnkar och brder lagda p packldor.

S snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmtta steg och
ett mildt smlje fram till sin plats bakom bordet, som var kldt med
en hvit duk. Han hade kldt om sig och bar nu en riktig prstrock med
mycket smala rmar och en lng rad knappar, hvaraf likvl endast den
fversta var tillknpt, medan de andra stodo ppna och visade en
misstnkligt tjock urked, som liknade guld och var fstad inne i fickan
med en skerhetsnl. Pastorns klocka hade altid rkat stanna p ngot
obegripligt stt, "just i dag p morgonen".

-- Lter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en
snabb blick fver frsamlingen. Och sedan han lagom lnge hllit
hufvudet lutadt mot sina sammanknpta hnder, hjde han det och sade
med vacker betoning, att han mnade tala om synden -- ty syndare ro vi
ju alla!

Det var en utlggning om synden i allmnhet och om svalg och
dryckenskap isynnerhet han gaf till bsta, och det var ord och inga
visor Anokaboarna fingo hra -- de som aldrig gjort sig skyldiga till
vrre svalg n att ngon enda gng ta sig till magvrk p flsk och
nypotter och som inte hade rd att dricka ngot s nr ordentligt mera
n ett par gnger om ret p sin hjd.

Men pastorn, som fregende afton tagit ett grundligt afsked af ngra
likatnkande sjlar i Mills, hade en dunkande knsla i hufvudet, och
den dref honom till en dnande predikan fver "djfvulen i buteljen",
ssom han fann lmpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills,
och drmed lyckades han s skaka upp sina hrare, att kvinfolken
begynte snyfta hgljudt och karlarna sgo allvarsamma ut, medan barnen,
skrmda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig ttt till
hvarandra eller till sina mdrar och darrade i sina sm samveten, fast
de aldrig smakat ens bondfinkel.

Sedan pastorn slutat utlggningen, tog han med sin annandagshesa rst
upp en salm, men d de flesta af frsamlingen inte p lnga tider varit
med om ngon gudstjnst, riskerade bara tv ldre kvinnor falla in, och
det blef en s lustig trio att barnen glmde bde djfvulen i buteljen
och alla andra djflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade
dem med en allvarsam blick, slutade sngen med endast en vers och bad
drefter med en ovanligt vl prononcerad darrning i rsten: Hrran
vlsigne eder och bevare eder. -- -- -- S drog han sig tillbaka igen i
det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i
en klunga utanfr huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta
sikter om pastorns utfrsgfvor, hvilka slagit an p dem ssom
srdeles framstende.

Det blef drfr hller ingen diskussion, d Salmelahusbonden om en
stund kallade mnnen tillbaka in i salen och frgade, hvad de tnkte om
byggandet af en kyrka. Han fr sin del var fullt tillfreds med det han
hrt och vore frdig att st vid sitt lfte om fri tomt s nra staden
som hans gor strckte sig, utom att han naturligtvis ssom alla andra
skulle bidraga med virke och dagsvrken. Ingen opponerade sig, utan man
kom fverens om, att fljande lrdagmorgon hvarje arbetsfr karl skulle
infinna sig p byggnadsplatsen, jordgarne med endel virke och de andra
frsedda med vrktyg, s att man kunde f huset upp med ens.
Salmelavrden tog sig att rkna ut, huru mycket stolpar, brder och
annat det skulle behfvas, s att enhvar i tid kunde f veta hvad han
hade att hemta, och s skildes de frsamlade t, njda och beltna
allesamman och pastorn inte minst.

Den enda, som hade sina dubier om hela fretaget var fredsdomaren. Om
den dr prsten -- eller hvad han nu var, ty inte sg han riktigt ut
som en prst -- vrkligen mnade p fullt allvar brja brka om
nykterhet, s kunde det gra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas,
affrer. Inte fr att det egentligen sps s betydligt i Anoka, men
hvar gng ngon farmare kom fr att kpa ngot i butikerna, tittade han
ocks in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar p ret. Han
satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmstaren i
Mills, som ocks var finne, anhllande att f veta alt, som var kndt
om pastor Lahti. Och nr svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt,
ehuru han ansg klokast att tillsvidare behlla nyheterna fr sig
sjlf. Det hade ju ingen brdska, man kunde alltid frst se hvad
prsten tog sig fr, d han blef litet varm i klderna.

Lrdagen kom och med den en ovanlig rrelse i det tysta Anoka. Tidigt
p morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med brder, plar
och takspn, och omedelbart drp brjade hamrandet och sgandet. De
voro timmermn hvarenda man, sterbottningar allesamman, s det gick
som en dans att stta upp huset, som bygdes p vanligt amerikanskt
stt: brder p korsvirke. Nr eftermiddagen kom och med den
kvinfolken, som hemtade mat och kaffe t de arbetande, var endast en
del af taket otckt, alt det friga var gjordt, och d freslog
pastorn, att menigheten skulle taga sig en svngom. Man var i ett fritt
land, sade han, och behfde als inte fsta sig vid gamla frdomar. I
Guds hus kunde man frjdas lika vl som bedja; Herren hade visst
ingenting emot oskyldig gldje.

Man sg smtt frvnadt p hvarandra, ovan vid sdan liberalitet frn
den andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit
med om en dans p mycket lnge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt
stenkast drifrn, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand
om och visade sig genast vara en riktig fverdngare i dansmusik, s
balen inom kort var i full gng. Bde yngre och ldre grepos af
danslusten, s att gldjen snart stod hgt i tak, eller rttare i sky,
ty taket var ju nnu s lnge ppet i midten. Och balens erknda
drottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen,
dr alla de andra fruntimren endera redan fr lnge sedan voro gifta
eller ocks nnu riktiga barnungar, och drfr skulle naturligtvis
hvarenda karl ha sig en svng med henne.

Sjlfva pastorn blef ngot senare p kvllen s lifvad, att han slngde
handklaveret i vrn, dansade fram till flickan med sprattlande
polkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten:
nu sjunga vi en polska godt folk! Och s stmde han sjlf upp en lustig
melodi till ord, som tminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och
frsamlingen skrlade med, medan pastorn svngde Agatha rundt, satte
msom klacken och msom tn i golfvet och stampade s dammet rk. Det
var en lifvad afton, som lnge eftert talades om i Anoka, den, d den
nya kyrkan invigdes.

Nr dansen sent p natten tog slut, anmlde pastorn, att han fljande
dag igen skulle hlla bibelfrklaring hos brodern Salmela, och d
skulle han taga upp kollekt fr den nya kyrkan, som under fljande
vecka skulle bli s frdig att den kunde begagnas. Det behfdes en hel
del medel fr altare och kyrkokrl samt ett och hvarje annat, och
drfr hoppades han, att frsamlingen inte skulle visa sig njugg.

-- Det var f--n till lifvad prst vi ftt! sade bokhllar Wuori frn
handelsbutiken, d han vandrade hem i sllskap med fredsdomaren. Jag
har aldrig sett maken.

-- Inte jag hller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi f se n mera
bara vi vnta.

Fljande dag var pastorn emellertid mycket vrdig igen och hll en s
vacker bibelfrklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid
kollekten. Han lt genast frsamlingen veta, att han nsta sndag
skulle hlla nattvardsgng i den nya kyrkan och p aftonen skref han
till Minneapolis efter vinet.

P kyrkan arbetades det sedan trget, taket gjordes frst i ordning, s
satte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn ngra af
kvinfolken binda kransar och guirlander af grna blad och blommor. P
lrdagen var alt frdigt och sg helt sttligt ut, fastn fnstren nnu
inte voro insatta. Men de grna guirlanderna kring fnsterppningarna,
kransarna p vggarna och blommorna kring altaret, till hvilket
Salmelavrdinnan lnat ett lakan, skylde alla mjliga brister.

Nattvardsvinet kom ocks lrdagmorgon med godstget, ett stort krus och
ett litet, som kunde hlla ett stop eller s, och som kom Tuhkala att
smgrina, d han sg det p stationen. Men han var likvl villig att
lna pastorn en strre mugg att anvndas ssom kalk, och i
handelsbutiken kptes ett sklpund sm, hvita thbiscuits, som dgo
till oblater, ty dem hade pastor Lahti glmt och bara tnkt p
vtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnjden fans inte
en sjl, som inte mnade vara med om den frsta gudstjnsten i den nya
kyrkan. S godt som hvarenda kvinna i frsamlingen och en hel hop
karlar dessutom hade anmlt sig till nattvardsgng, och pastorn hll
lrdageftermiddag ett det vackraste skrifterml i sitt eget rum i
kyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen frut.

Sndagsmorgonen gick solen upp strlande klar och lyste fver ett
landskap, hvars fridfulla tckhet vl kunde stmma till andakt redan i
och fr sig. Sjn lg lugn och blank, med hr och hvar en ring, d
ngon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan frades den jmna
spegeln af en bt, som, fullastad med hlgdagskldda och hlgdagsstmda
mnniskor, styrde mot Salmelastranden. P lngt hll syntes kyrkan,
fverst p den lngsluttande kullen, prydd med riktiga grna bjrkar
vid knutarna och p bda sidor om drren, och med en amerikansk flagga
svajande frn taksen. Det var Salmela Heikkis, pojkens id, den han
utfrt tidigt p morgonen, efter att fregende afton han ftt lna
flaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig
till den, den senaste fjrde Juli.

Frn stan och vstan, frn norr och sder kommo farmarne med sina
familjer, kande, gende eller roende, tills vl ett femtiotal samlats
vid kyrkan. Frst gingo alla fram till drren, p hvilken pastorn
spikat upp ett anslag, frkunnande att gudstjnsten skulle hllas kl. 9
och kl. 11, nattvardsgng efter hvardera, och aftonsng kl. 6. _Obs!_
kollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.

Gubbarna, och gummorna med fr resten, nyste vlbehagligt -- det
frefll alt s hemvant och bekant -- och slogo sig sedan ned hr och
dr p kyrkbacken, alldeles som de plgat frr i vrlden dr hemma, fr
att vnta p gudstjnstens brjan.

Och vnta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och nrmade sig
slutligen tio, men ingen pastor syntes till, och drren frblef stngd.
Man undrade, frst tyst, sedan alt mera hgljudt fver orsaken till den
lnga vntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar drom
desto mera frvnade brjade minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki,
som med strsta otlighet vntade ett bermmande ord af pastorn fr sin
vackra id med flaggan, mod till sig och stretade upp lngs hrnplen
under pastorns rum, som lg ut fver sluttningen och drfr ngra fot
fver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet
praktiserade han sig sedan, hllande sig med hnderna vid
fnsterkarmen, ett steg t sidan och kastade en blick in i rummet. Hans
ansikte fick ett skrmdt uttryck och hnderna slpte genast sitt tag s
att han tungt fll till marken.

-- Hvad har du fr dig? frgade hans far strngt. Han satt p en stubbe
nra till, sprkande med fredsdomare Tuhkala och mrkte frst nu, hvad
sonen tagit sig fre.

-- Pastorn r sjuk, svarade pojken med hpen min. Han ligger p
golfvet.

-- Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och
uppmanade drfr Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det
var fatt.

Drren var stngd inifrn, men endast med hake, hvarfr Tuhkalas
knifblad utan svrighet ppnade den. I det inre rummet lg pastorn
ganska riktigt p golfvet nra trskeln.

-- Han r dd, hviskade Salmelavrden hpet.

-- Var inte rdd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen.
Drmed gick han fram till pastorn, som var ifrd sin prstrock och
tydligen mnat sig ut d han fll, och klef med ett lngt steg fver
den liggande kroppen samt sg sig omkring i rummet, medan Salmelavrden
frn drren tog en fverblick af situationen.

-- Full r den f--n, sade Tuhkala, i det han pekade p det mindre
kruset, som kommit dagen frut och nu lg tomt p golfvet invid
pastorns bdd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han ocks skt
hlla ngot i muggen, men om fr att anvndas i kyrkan eller fr att
sklja ned whiskyn med, kunde skdarne inte afgra. De sgo endast,
att han hllt ut en hop p golfvet, dr det runnit nda fram till
drren, och sjlf lg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den
heliga vtskan.

Salmelavrden frskte resa upp honom, och d ppnade han gonen,

-- min -- -- -- lekamen -- -- -- blod, stnade han otydligt, men d
blef vrden vred, svor till och lt pastorn handlst falla tillbaka p
golfvet.

-- Lt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan
kunna vi kra honom hrifrn -- ifall andra tnka som jag.

Tv eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdrren, uppfattade
situationen i en blink och frsvunno igen. Innan fredsdomaren och
Salmelahusbonden nnu hunnit stnga drren efter sig, hade
underrttelsen om, hvarfr pastorn var frhindrad att hlla gudstjnst
och nattvardsgng flugit frn mun till mun bland de vntande, hvilka
likasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt
sorl, som tydligt nog angaf hvad de tnkte.

Det var inga milda omdmen, som fldes fver pastor Lahti under den
nrmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna ftt rda, s skulle
han blifvit slpad ned till sjn, badad dr tills han blef nykter igen
och sedan pryglad ut frn Anoka. Men de ldre ville inte veta af ngra
amerikanska seder. P deras bestmda yrkande beslt man att lta honom
sofva ruset af sig och drefter meddela honom, att Anoka inte hade
ngot vidare bruk fr honom. Salmelavrden och fredsdomaren fingo i
uppdrag att fverbringa menighetens enhlliga consilium abeundi, och
drefter skildes frsamlingen t i allskns stillhet. Det var nstan
som om de skmts fr hvarandra inbrdes och hlst undvikit att vidare
tala om saken.

-- Du fr fra ordet, d vi g till honom, sade Salmelavrden. Och det
tog sig fredsdomaren mer n grna. Han skulle nog fra ordet.

Lnge behfde de hller inte vnta p tillflle att tala med pastorn,
som p aftonsidan sjlfmant kom fver till Tuhkala. Och Salmelavrden,
som sg honom begifva sig dit, skyndade efter, s att han kom fram
nstan samtidigt.


Pastorn hade inte behft fundera lnge fver hvad som hndt, d han
vaknade upp. En enda blick p det toma whiskykruset och p det utspilda
vinet hade varit tillrcklig fr att visa honom huru landet lg. Men d
han inte kom ihg, att ngon varit inne hos honom tidigare p dagen, s
tnkte han, att situationen kanhnda inte nnu var alldeles hoppls,
och styrde drfr i vg till fredsdomaren fr att litet sondera
terrngen.

Salmelavrdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart,
att alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lt
frbluffa sig af smsaker.

-- God afton, sade han snft. Jag kom fver hit fr att frga, hvarfr
ingen mnniska i hela Anoka varit kristlig och barmhrtig nog att se
till mig i min nd och plga i dag. Dr har jag legat sjuk nstan till
dds, och ingen har s mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte
ens kommit fr att se om jag behfde ngot. Sannerligen sger jag er --
han hjde handen och skakade den framfr den till ytterlighet
frbluffade Salmelavrdens ansikte -- detta skall eder vedergldt
varda. Sger icke skriften -- -- --

Men nu hade fredsdomaren terftt mlfret och han vardt arg med
besked.

-- Hr p du, hstdoktor, afbrt han pastorns tirad, vi ' inga
barnungar, Salmela och jag, utan kunna rtt vl urskilja om en karl r
sjuk eller full. Full var du nda upp till mynningen i dag morgse, och
whiskyn du fylde dig med hade du bestlt med kyrkans pengar. Sdana
konster tla vi inte hr i Anoka, och drfr r det bst du packar dig
i vg hrifrn, innan pojkarna f tag p dig.

-- Domen icke, s varder I icke dmde, sger Herren -- brjade pastorn
med en total omsvngning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en
fraktlig tbrd.

-- Hll upp med den dr lten, sade han. Gudlighet af din sort duger
inte t oss. Folket hr har kommit fverens, att de inte vilja hra
gudsord af dig numera och ha bedt oss sga ifrn att du kan resa.

-- Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste
hvart han egentligen skulle taga vgen. Jag har vl rtt att bo hr s
vl som ngon annan.

-- Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men fr den
hndelsen kan jag bertta, att hr i Anoka r lika godt om tjra och
fjder som i Mills. Och om det inte hjlper, s hktar jag dig fr
frskingring af kollekten vid bibelfrklaringen. Gudbevars, nog kan du
stanna i Anoka, om du har lust.

Men pastor Lahti hade inte lust. Nr nattget kom, var han p stationen
och kpte en biljett fr terstoden af kollekten, till Ishpeming i
Michigan. Och dr uppvaktade han redaktren fr den finska tidningen,
och berttade, att han sett sig om bland landsmnnen i Minnesota fr
att mjligen brja en skola och stta upp en tidning i ngot settlement
dr. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det rbarkade fljet.
Minnesota var nnu inte rtta platsen fr en bildad karl.




Huru Pekka fick frltelse fr hsten.


Stllningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och
klart bde fr Matti Ilola och Pekka Tarvanen, dr de sutto p hvar sin
sck med resgods midt i solbaddet utanfr jrnvgsstationen. De hade
anlndt dit med tget sterifrn fr ungefr en timme sedan, och d
hade konduktren utan synnerliga omstndigheter frt ut sckarna samt
med en hel mngd ord, hvaraf de inte frstodo ett enda, och ngra f
tbrder, dem de i stllet uppfattat s mycket bttre, antydt, att de
sjlfva skulle gra sina reseeffekter sllskap. Det hade de ocks
gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty frn
stationen ledde hvarken vg eller stig fver den grgula solfrbrnda
sltten, och stationsagenten hade bara stirrat p dem, d de p ren och
tydlig finska frgat, hvad det alt egentligen hade att betyda.

Att dr var ngot i vgen med biljetterna kunde de frst, men hvad det
var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid
funderat s svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det sg
hgst bekymmersamt ut.

Biljetterna hade Isokyl Antti, som redan ngra r varit i Amerika,
skickat t dem, och han borde nog haft reda p sig. Och nda tills det
blef mrkt aftonen frut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och
annat ocks fans p biljetterna, s det var tydligt, att de frst under
natten rkat p villovgar. Men biljetterna hade konduktren behllit,
s att nu hade de ingenting annat att lita till n Anttis bref, hvilket
Matti ssom den ldre och frstndigare hade i sitt frvar.

Matti och Pekka voro brder och hette egentligen bda tv Tarvanen, men
Matti hade, ssom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp,
d han fr ngra r sedan varit lttsinnig nog att skaffa sig bde
hustru och jordbruk p halsen p samma gng, medan Pekka ssom
obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.

P torpet hade det i brjan gtt bra, men s kom dr en liten Matti
till vrlden, och hans mamma gick upp fr tidigt, s hon blef sjuk och
inte mera kunde passa p hushllet och krken. Och fljden hraf var
ter den, att Matti sjlf fick hlla sig hemma i stllet fr att
frtjna pengar p stockslpning ssom frut. Visst anfrtrodde han
hsten t Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma -- "pojkar ro
nd bara pojkar", brukade Matti sga. Och Pekka var nog en pojke till
ren, ehuru godt ett hufvud lngre n Matti samt trots sina sjutton r
lika grof och stark som ngon fullvuxen karl.

Kanhnda skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena
oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam.
Och drfr hnde det en vacker dag under vrsta menfrestiden, att
Pekka kom hem, dragande stockslden sjlf, och p den hade han hstens
hud. Krket hade brutit benet af sig och mst klubbas.

Huru det nu egentligen gtt till, blef aldrig till fullo utredt, ty i
frsta hettan hade Matti framkastat ngonting om, att det skett honom
rtt, d han kunnat lmna hsten i hnderna p en valp, som nnu inte
var torr bakom ronen -- och sedan dess hade ingen kunnat frm Pekka
att yttra ett ord om saken. S snart ngon blott nmde ordet hst, knep
han ihop munnen, tills den sg ut som ett rakt strck, och de ljusgr
gonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade ngon att
fortstta med det mnet. Men att han p stt och vis knde sig skyldig
till olyckan, kunde man frst, d snn smlte bort och han begynte
reda till kern fr vrsdden med hacka och spade, utan att ngon ens
tnkt p att be honom om ngot sdant.

D kom Isokyl Anttis bref. Han var kusin till brderna Tarvanen och
hade i stllet fr att draga lott till vrneplikten svurit p, att
ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans klder, ngonsin
skulle kujonera honom, och s hade han rymt till Amerika. Dr hade det
gtt honom vl, och drfr skickade han nu tv biljetter fr resa frn
Wasa nda fram till den kolgrufva i Montana, dr han arbetade, och dr
han frskrade att Matti ocks kunde frtjna sina tv daler om dagen
eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju
lika vl vxa upp till karl hr som dr hemma".

Pekka satt och betraktade med ngot liknande ett lje sina valkiga
hnder och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden,
men han blef allvarsam igen, d den ldre brdren lngsamt, men mycket
stadigt placerade sin nfve p bordet och sade: det gr jag.

S vnde han sig till Pekka, sg betnksamt p honom och sade med
srskildt eftertryck: hvad dig angr, s vet jag vrkligen inte rtt
hvad jag skall gra. Arbeta kan du nog, men om du ocks har
tillrckligt frstnd fr att fras ut p en sdan lngresa, det vet
jag inte. Ssom du mste ha burit dig t med hsten, d den brt benet
af sig, r jag inte sker om man kan lita p dig.

Pekka blef rd nda upp i pannan och knep ihop munnen hrdare n
ngonsin frr, medan han stadigt sg brdren rtt i gonen, men han
svarade ingenting, frrn denne tillade: men om du lofvar att gra
precist som jag sger, bde p resan och sedan ocks i Amerika, s
tnker jag du kan f flja med.

D sade Pekka bestmdt: jo, det gr jag. Och s talades det inte vidare
drom, men s snart Matti sedan ftt torpet utarrenderadt och den
ndtorftiga utrustningen var i ordning, begfvo de sig p vg.

nda till New-York var det ltt att reda sig, d de alltid trffade
ngon, som frstod finska, och fven p jrnvgen gick det till en
brjan bra nog, ty de reste i sllskap med landsmn, som skulle till
Michigan. Men ju lngre vsterut de kommo, desto vrre blef det, och
hr sutto de nu i sjlfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning
alldeles i nrheten af Isokyl Antti och kolgrufvan, utan att veta,
huru de skulle komma dit. Det var drfr det var s bekymmersamt.

Matti tog fram brefvet fr att nnu en gng studera namnet p
grufstaden. Sedan han sett en stund drp, steg han upp och gick fram
till stationsagenten, som stod i den ppna drren och tuggade sin tobak,
d och d sneglande p de tv besynnerliga figurerna, som sutto dr
midt i solbaddet, utan att ens tala med hvarandra.

-- Tirlots, sade Matti och pekade p en rad i brefvet.

Stationsagenten sg frst p Matti och s p brefvet. -- Hvad f--n
sger ni? frgade han sedan med suvern amerikansk fverlgsenhet. Tala
ngot kristet sprk, om ni vill bli frstdd. Drmed vnde han sig
bort, men fick i detsamma syn p en stor fluga, som satt sig rtt
emellan Pekkas ftter. Den tog han omsorgsfullt korn p, drog ihop
lpparna och snde en lng, brun strle mot flugstackaren, som blef
nstan drnkt och helt och hllet frbryllad, d hon med ens kastades
fver p rygg.

Matti gick tillbaka till sin plats och suckade bekymradt: den karlen
frstr ingenting.

-- Han r en dumbom, pstod Pekka, med blicken riktad p den bruna
plen mellan sina ftter, dr flugan gjorde vanmktiga anstrngningar
att komma p rtt kl igen.

Matti var ptagligen af samma sikt och sade drfr ingenting, utan
lste nnu en gng igenom det dyrbara brefvet, det han dock redan
nrap kunde utantill.

-- Hr str att Tirlots r i sdra Montana, sade han efter en stund
till Pekka.

-- Ja, svarade denne, anseende sig uppfordrad att ocks yttra sin
sikt. Och eftersom det r en grufva, s mste den vl vara bland de
dr brgen fortsatte han, visande med en lngsam handrrelse sderut,
dr en rcka brg syntes resa sig, s lngt borta, att deras blnande
ytterlinjer nstan smlte ihop med solrken.

-- Det r alt bra lngt dit, invnde Matti, som nog fattade meningen,
men inte ville antaga rdet brdstrtadt fr att ungdomen inte skulle
tro sig altfr klok. Men han tog fram tobakspungen i alla fall och
begynte stoppa en ny pipa, och det gaf vid handen, att han knde sig
bttre till mods.

-- Lt s vara, svarade Pekka kckt, men om vi g nda fram till brgen
och sedan flja dem t ster, s mste vi till slut komma till ngot
stlle dr de veta, hvar Tirlots r.

-- Hvarfr t ster?

-- Drfr att vi skert farit frbi. Konduktren skulle inte lmnat oss
hr, om inte biljetterna varit slut, och Antti skickade nog biljetter
nda fram.

Matti sg ett djupt bloss ur pipan, blste ut rken och betraktade
Pekka med en blick af hpen frvning, blandad med en liten skymt af
respekt. Och sedan han fvertygat sig om, att brdren var vid fullt
normal sinnesfrfattning, oaktadt den snilleblixt han nyss ljungat
fram, steg Matti upp, kastade scken fver axeln och sade: lt oss g!
samt begaf sig i vg, utan att egna ens en blick t stationsagenten,
som alt stod kvar i drren. Pekka fljde exemplet, men tycktes erinra
sig ngot i detsamma han slngde scken p ryggen. Han rtade p sig,
bligade stint p stationsagenten, hostade och spottade s ett rligt
tag en tum eller tv framfr dennes ftter, vnde sig om och gick.

Mannen ryckte till och gjorde en tbrd, som om han velat hjda Pekka,
men en blick p dennes ovanligt breda rygg kom honom att ndra tankar,
s att han i stllet tnjde sig med att mumla ngot om "ofrskmda
utlndingar", d han gick in i huset. Strax p andra sidan
jrnvgsspret vidtog prrin, hvilken frn stationen sg s jmn och
slt ut, dr den lg i solskenet, som brnde s hett att luften dalrade
fver det brunstekta grset. Men den var lngt ifrn s jmn som den
sg ut, isynnerhet d man gick rtt fram, utan att flja ngon vg. Det
blef en mycket varm promenad, hufvudsakligast fr Matti, som hade en
tyngre sck att bra p och dessutom gde betydligt kortare ben. Men
han sade ingenting, utan hll jmna steg med Pekka, som als inte
tycktes mrka, att marken emellant var betydligt ls och att buskarna
snrjde sig kring hans ben. Han bara strk i vg med lnga,
maskinmssigt jmna steg, alt under det han hll gonen riktade p
brgen dr lngt borta, och munnen hopprssad som om han beslutit att
komma fram dit eller bli p vgen.

Solen stod nstan rtt fver deras hufvuden, d de begfvo sig p vg,
och den var lgt nere, d de kommit s lngt, att enskildheterna af
brglandet brjade bli tydliga -- och ju mera de kunde uppfatta draf,
desto mera sjnk Mattis mod. Det var inte als en lng, jmn vall, ssom
han frestlt sig, utan ett frfrligt virrvarr af utsprng, hjder,
dalar, klippor och brg, lngs hvilka man omjligt kunde vandra framt
i ngon bestmd riktning, isynnerhet inte d det brjade lida mot
natten.

Slutligen kommo de, vid foten af de frsta hga kullarna, till en liten
bck, som korsade deras kosa, och dr stannade Matti och satte scken
ifrn sig.

-- Det hr br fr f--n i vld, sade han trumpet. Om vi komma in bland
de dr brgen, s hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gng blifvit
mrkt. Jag gr inte lngre i kvll.

Pekka slngde sin sck tmligen omildt t sidan och tog sig en lng
klunk vatten ur bcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, brjade
stoppa sin pipa -- alt utan att sga ett ord.

Matti lskade ocks sin gom och strckte sedan ut sig p marken,
stdande nacken och ryggen mot sin sck. Men han knde sig inte upplagd
fr tobak. Det var ju i alla fall han, som var den ldre och som drfr
borde haft mera frstnd n att lta en pojke narra sig i vg int
vildmarken. Om de i stllet hade fljt jrnvgen, funderade han, s
hade de vl slutligen kommit till ngon stad eller by -- ehuru det
visst var sant, att det hr i landet var frfrligt lngt frn den ena
staden till den andra. Och under det han funderade, sjnk solen alt
lgre och lgre och blef alt rdare och rdare, hvilket vl i Amerika
som annorstdes i vrlden betydde att natten var i antgande. Det
brjade se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade s tungt, att det
nstan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rkte och
sg ut som om han nnu inte tyckt lget vara alldeles hopplst.

S snde solen sin sista gld fver prrin och fver de brungula
kullarna, som fingo en sdan lefvande varm frg drvid, och fver de
gr brgvggarna, s att de skimrade i rosenrdt, och sist fver de
hga, snkldda topparna lngst borta, och bragte dem att glimma i
orange och blodrdt, tills det sg ut som om de brunnit. Och
gonblicket drp sjnk det stora, gldande klotet bort under
synranden, och skuggorna begynte krypa upp lngs kullarna och sedan
lngs brgen, alt hgre och hgre, tills de ndde sntopparna och
slckte det granna ljuset, s att snn med ens blef hvitgr, af en
ddlik, kall frg, som kom en att frysa, d man sg drp.

Nere vid bcken hade det ocks blifvit mrkt. Pekkas pipa glimmade nnu
som en jttestor, rd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och
skrande som om de frambragts af en sg, frrdde, att han fr
tillfllet glmt sina bekymmer.

De hade i stllet nu begynt inkrkta Pekkas sinne. Vanligen var det s,
att han behfde lngre tid n Matti fr att ppna sin hjrna fr en
viss tankegng, men s tnkte han s mycket grundligare i stllet, nr
han en gng brjade p. Och nu hade han brjat riktigt p allvar, ty
svidt han frstod var dr ingenting annat att gra n att vnda
tillbaka till jrnvgen, s snart det blef dager. Det hade Matti
tydligen beslutit -- och sedan visste man inte, om det als mera skulle
bli mjligt att komma till kolgrufvan, dr Antti och de andra
frtjnade sdana stora pengar. Och Pekka knde sig nd alldeles
fvertygad om, att den lg ngonstdes dr inne bland brgen.

Drvid blickade han dit uppt i mrkret, och d tyckte han sig ett
stycke lngre fram och hgre uppe se likasom ett tersken af sin egen
glimmande pipa, men strre och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i
gonen, och s sg han igen uppt. Det var eldsken, drom fans inte
ngot tvifvel.

Han strckte ut foten, sttte till Matti och sade, d denne ppnade
gonen.

-- Dr uppe p brget fins folk, som tndt en eld.

Matti reste sig och sg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte
betyda annat n att dr ocks fans folk, hvarfr han, utan att slsa
ngra ord, tog sin sck p ryggen och vandrade i vg lngs
bckstranden, fljd ttt i spren af Pekka.

Det blef en frfrligt besvrlig vandring, fver stock och sten, genom
buskar och snr uppt kullen, som stllvis var s brant, att de blott
med strsta mda kunde hlla sig p ftterna. Nr de slutligen,
andfdda och drypande af svett, ndde fram till eldskenet sgo de, att
det lyste genom fnstret till ett slags hus, som var till hlften
nedgrfdt i jorden, och d de blickade ned i dalen p andra sidan sgo
de ngra dussin andra dylika ljus glimma genom mrkret.

Matti ssom den ldre ppnade drren, s snart han terftt andedrgten
och steg in.

Midt i det lilla rummet stodo ett par toma packldor, och omkring dem
sutto fem mn med hattarna p hufvudet och spelade kort vid skenet af
en liten lampa utan glas. En hg af filtar i ett hrn af rummet, ett
stenkrus af innehllsrikt utseende p golfvet invid packldorna och
ngra kokkrl af jrnplt p den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln,
fullstndigade mbleringen.

-- God afton, sade Matti hfligt p finska.

-- Hello boys, svarade ett par rster, snalk in. Men ingen af de
spelande tycktes ha tid att egna ngon vidare uppmrksamhet t
nykomlingarna, hvarfr desse lade sina sckar i ett hrn och satte sig
p filthgen samt drogo fram sina pipor och begynte hjlpa till att
gra den rkfylda luften nnu tjockare.

Om en stund kom spelet till ett slut, och d togo spelarne de bda
frmlingarna i nrmare skrskdande.

-- Tag er en tr! uppmanade vrden p stllet och skt med foten fram
kruset till Pekka, som satt nrmast.

Pekka, som fullkomligt frstod, hvarom det var frga, torkade sig
artigt om munnen med baksidan af handen och satte s kruset till
lpparna.

-- Tack, sade han p finska, sedan han slutat.

-- Halloh! ropade vrden, hvad sade ni?

Pekka grinade vnligt till svar, men sade ingenting.

-- Talar ni inte engelska, gossar? frgade en annan af mnnen.

-- Frstr inte, svarade Matti, p hvilken den frgande rkat kasta sin
blick.

-- Det hr ' alt ngra sta djur, sade mannen, vnd till sina
kamrater. Nu ska' vi ha det skmtsamt och se hvad slags stoff de hr
gossarna ro gjorda af.

Drmed vnde han sig p nytt till frmlingarna och brjade fverhopa
dem med en strm af kvickheter af det slag man inte grna kan f hra
annat n bland grufarbetare och cowboys ute i vstern. De andra
skrattade och hjlpte till det bsta de kunde, medan Matti och Pekka
skte se vnliga ut och hlla s god min som mjligt.

Men d ovsendet blef altmera hgljudt och inte det minsta tvifvel mera
kunde rda om att de och inga andra voro freml fr driften,
frndrades Mattis vnliga min till en af bde frbittring och fruktan,
medan ljet p Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans gon
fingo samma uttryck som d ngon fordom hemma p skogstorpet brjade
tala om hsten.

Misstagande sig p de bda frmlingarnas fredlighet och eggad till alt
strre anstrngningar af kamraternas bifall, fick den, som brjat
skmtet, med ens en ny id. I ett nu drog han revolvern ur bltet,
riktade ett gonblick och skt nstan i samma sekund pipan ur Mattis
mun.

-- Herre Jesus! nu brja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakt
mot vggen. Men Pekka glmde tvrt bde sin sflighet och sin omogna
lder, rusade upp och vred med ett vldsamt grepp revolvern ur
skmtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i
strupen och slog honom i golfvet s ledigt som om han slagit i kull en
kgla.

Mannen sprang upp igen, men Pekka hll honom tillbaka och sade -- p
finska naturligtvis -- man skall inte leka med pistolen, det hnder
ltt en olycka.

Skmtaren skte slita sig ls, men de andra, som tydligen ansgo att
skmtet gtt lngt nog, lade sig emellan och d Pekka, inseende att
ingen vidare fara var fr handen, rckte revolvern tillbaka t dess
gare, skakade denne hand med honom p det hjrtligaste och sade, att
s prktiga nfvar hade han inte ofta rkat ut fr. Och s gick kruset
laget rundt.

-- Mnne vi inte borde ge oss i vg nu? sade Matti sedan han svljt sin
andel. Det r farliga karlar, som bara fr ro skull skjuta pipan ur
munnen p folk.

-- Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga
lyssnat till Mattis ord. Det r finska, det fins en hel hop af dem
fven i Deer Lodge.

-- Tirlots! utbrt Matti i hgsta frtjusning. Trilots! och drmed gick
han fram till mannen och skakade hans hand p samma stt som en annan
handterar en pumpstng.

-- Menar ni Deer Lodge? frgade amerikanaren. r det dit ni mnar er?
Hvarfr har ni kommit den hr vgen, d ni kunnat slippa nda fram med
tget. Hrifrn har ni sex timmars marsch fver brgen och inte just
ngon chausse att marschera p hller.

Det var naturligtvis alt hebreiska fr Matti. Men det frstod han att
de ndtligen ftt tag p ngon, som knde vgen till Tirlots, och
drfr lade han sig, d sllskapet om en stund skildes t, till hvila
p blanka golfvet med strre sinneslugn n p mycket lnge.

P morgonen frde amerikanaren dem in p rtta vgen, pekade uppt
brgen, dit den ledde och sade ett par gnger: Deer Lodge.

-- Bra, bra! svarade Matti, nickade vldsamt till tecken att han
frstod, och efter nnu en handskakning med vgvisaren vandrade de bda
brderna med gladt mod framt p vg till Tirlots och Isokyl Antti.

Men d de gtt en half mil eller s och Matti ftt tid p sig att
fvertnka alt, som intrffat p det sista dygnet, vnde han sig till
Pekka och sade med eftertryck:

-- Jag tror nd inte att det var ditt fel, att hsten brt benet af
sig i vras.

Och Pekka prssade inte ihop munnen, utan ppnade den till det bredaste
lje han kunde stadkomma.




Nikolapolka.


Om jag inte helt och hllet missminner mig, var det sommaren 1876 --
utstllningssommaren -- jag i Helsingfors frsta gngen hrde
Nikolapolkan. Vi hade, ngra kamrater och jag, legat ute i skrgrden
en mnad eller s, fr att lsa, hette det. Men i sjlfva vrket hade
vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft n af den
rikliga andliga spis vra medhafda juridiska och andra luntor bjdo p.
Och s hade vi seglat in till Helsingfors fr att vara med om ppnandet
af den stora utstllningen, kring hvilken allas intresse sedan mnader
samlat sig.

Det kndes helt behagligt och civiliseradt igen att p kvllen efter
ppningshgtidligheterna sitta p Brunnsparksverandan och se p
folkvimlet och stojet nedanfr samt lyssna till musiken, som utfrdes
af chevaliergardets frn Petersburg sttliga orkester. P den tiden var
det ngot nytt i Helsingfors att hra musik af Petersburgska
gardesorkestrar, hvarfr publiken ocks genom ifriga applder visade
att den senterade det ovanliga njet.

De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat tskilliga stycken
till allmn gamman och beltenhet, d man hngde ut en ny nummer p
estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihg.

Och s togo musikanterna instrumenten frn munnen och sjngo Ni-ko-lai.
Det lt hgst lustigt, d man inte hrt det frut, hvarfr det ocks
blef sdana applder, att stycket mste tagas dacapo. Och d sjngo
musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppvckte nnu mera
jubel.

Nikolapolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kvll
ute i Brunnsparken till den under utstllningssommaren stndigt
vxlande och stndigt talrika publikens ofrminskade frjd. Men s togs
stycket upp ocks af diverse andra orkestrar och spelades fljande
vinter p bde enskilda och offentliga baler, p populra konserter och
vid alla mjliga andra tillfllen, s att publiken snart fick hjrtligt
nog draf, och d frsvann polkan smningom frn repertoarerna.

De fljande ren kunde det visst ngon gng hnda att ett positiv eller
en dragharmonika terkallade Nikolapolkan och julidagen 1876, d
utstllningen ppnades, i min hgkomst, men till och med positiven och
dragharmonikorna flja ju p stt och vis med sin tid, om ock vanligen
ett bra stycke bakefter, och d kom det sig, att hela polkan slutligen
helt och hllet frsvann tminstone ur mitt minne.

       *       *       *       *       *

Fr ngra r sedan rkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa
Rica. Resan hade gtt genom den vstindiska arkipelagen till Colon vid
Panamakanalens stra mynning och drifrn upp till Puerto Limon,
republikens i frga enda hamn vid atlantiska kusten och drhos ett af
de osundaste hl p jordklotet. Tv dagar hade jag ftt lof att vnta
dr och hade ssom en liten vlkomsthlsning redan haft en lindrig
slng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en
soligare dager fver saker och ting. S hade jag skakat strre delen af
en dag i en Costa Ricansk jrnvgsvagn, och hvad det vill sga, vet
ingen, som ej frskt det. Och dagen drefter hade jag tillbragt tta
timmar i en mexikansk sadel p en hst, som trafvade hrdare n ngon
hst jag frut ridit, och det p vgar, dem mina europeiska frdomar
inte tillto mig att betrakta ssom vgar als. P eftermiddagen hade
jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, vt, smutsig och
snderbrkad samt med det angenma medvetandet att jag inte knde en
lefvande sjl p hela orten och inte ett ord af det sprk dr talades.

Mina tankar och funderingar voro inte srskildt trefliga, dr jag satt
i mitt rum p hotellet och med en viss nyfikenhet mnstrade asgamarna,
"the buggards", som sutto p ett tak strax utanfr. Men jag var s pass
trtt i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser lnge frmdde
hlla mig vaken, utan glmde jag snart nog bde buggards, spanjorer,
jrnvgsarbetare och alt annat i en smn s djup, som man blott kan
njuta den efter tta timmar i en mexikansk sadel p en hrdt trafvande
hst.

Jag inte ens drmde under frra delen af natten, men p morgonsidan
kommo drmmarna i stllet i en sdan omjligt sammanblandad hop, att
jag inte fick ngon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart fr
mig, att jag igen satt p Brunnshusverandan i Helsingfors, hrde p
Nikolapolkan i sllskap med ngra studentkamrater, som talade spanska
och voro svartkldda som buggards allihop. D vaknade jag, men det tog
mig ngon tid, innan jag fick klart fr mig hvar jag var, ty ljd det
alt fortfarande i mina ron. Det var militrorkestern, som spelade
utanfr presidentpalatset, frklarade negerynglingen, som kom in, d
jag tryckte p knappen till ringklockan.

Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska
militrorkestern, och de lto s mrkvrdigt trefliga alla de knda
melodierna, bde Nikolapolkan och marschen ur Tiggarstudenten och
Lderlappsvalsen och alla de andra. Jag lg kvar i sngen s lnge
morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag p
det hela nd inte var s alldeles lngt borta frn all civilisation
som det frefallit mig aftonen frut.

       *       *       *       *       *

En vecka senare hade jag fvertagit beflet fver en trupp
jrnvgsarbetare lngt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen
gick fram. Det var min frsta erfarenhet af jrnvgsarbete i tropikerna
och den var inte rolig, ty midt p dagen hade en frtviflad regnskur
genombltt svl arbetarne som mig, och eftert hade solen brnt s
hett, att vi nrap kvfts af utdunstningarna frn den vta, uppgrfda
jorden. tminstone frefll det mig s; det var ju min frsta dag ute
p arbetet.

Och inte blef min stmning gladare, d vi kommo tillbaka till lgret
och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i
besittning. Det var den luftigaste bostad jag ngonsin sett och liknade
ingenting s mycket som en hnsbur, uppfrd af kppar som den var, med
bara marken till golf, och springor s vida, att man kunde sticka
handen och armen igenom dem fveralt i vggarna. Ocks var det omjligt
att brnna ljus dr sedan mrkret intrdt, ty alla de miljoner flygfn,
som nattetid svrma omkring i tropikerna, flgo ut och in och surrade
kring ljuslgan p ett stt s nervretande att jag hllre satt i
mrkret, men det var inte srdeles trefligt det hller.

Om en stund kom emellertid den tyske frestndaren fr
lgerkommissariatet in till mig, och d blef det samsprk af, men
tmligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och
hllet, s att vi sutto alldeles tysta och blossade p vra pipsnuggor
s de glimmade i mrkret. Utanfr vggen till mitt rum stod ett vldigt
brdfrukttrd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de
tycktes hller inte bjda fr samtal utan gjorde som vi -- sgo p sina
pipor s de gldde som en hop jttelysmaskar i den djupsvarta skuggan
under trdet. Det tyckte en af dem ptagligen blef ledsamt, hvarfr han
gick efter sin dragharmonika och brjade kvintilera p den. Frst var
det blott ngra ackord han frambragte, s ngra takter af en marsch och
s kom -- Nikolapolkan.

"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade
tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller nda sedan han
hmtat tjutvrket frn San Jos, s godt som hvar afton undfgnat sina
hrare med samma stycke. Men jag bad honom inte svra fver
Nikolapolkan och berttade hvilka minnen den vckt hos mig, d jag
ngra dagar tidigare hrde den uppe i hufvudstaden.

"Meinetwegen", sade tysken. "Nog fr vi snart tillrckligt af de
minnena, om den dr karlen hller p ngra veckor till".

Det gjorde musikanten emellertid inte, utan fvergick snart drefter
till ett annat favoritstycke. Och s mycket hade Nikolapolkan igen
utrttat, att jag kom in p helt andra tankar och somnade helt godt i
min hnsbur.

       *       *       *       *       *

Framp vintern lmnade jag San Jos i sllskap med min tyske vn frn
urskogsregionen. Efter tre lnga dagars ridt i frfrlig vrme och p
nnu mera frfrliga vgar kommo vi till den punkt vid San Carlos
floden, dr vgen tog slut, och dr funno vi att vi igen ltit lura oss
af infdingarnes besynnerliga stt att meddela uppgifter om orter och
afstnd -- och allting annat med fr resten. I stllet fr en by ssom
vi vntat fans dr endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som
inte egde mera n en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller
slja t oss. Men en timmes vg lngre nedt floden fans en
landtmtarstation, som stndigt stod i frbindelse med kusten, och dit
tog han sig att fra oss i sin kanot.

Vi kunde just ingenting annat gra n antaga anbudet, hvarfr hstarna
slpptes in p en betesmark, drifrn de enligt aftal skulle afhmtas
af sin egare. Inom en half timme flto vi utfr floden i den obehagligt
ranka kanoten -- p vinst och frlust i ordets egentliga bemrkelse,
och om en timme eller s anlnde vi till platsen dr stationen skulle
finnas.

Men dr fans ingen station. Den hade blifvit flyttad tskilliga mil
int urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till
kusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet
nybygge p platsen, men han tillade, att en bt samma afton eller
pfljande dag vntades p vg till kusten, och den skulle skert taga
oss med.

Dr var ter ingenting annat att gra n att mottaga Don Canarios,
ssom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vnta i hans hus
tills bten kom -- eller rttare _under_ hans tak, ty huset bestod
blott af ett grstak p fyra stolpar.

Det blef frfrligt lnga timmar vi tillbragte i afvaktan p bten, som
hvarken kom samma afton eller fljande dag. Mosquitos funnos dr i
orknade miljarder och intet annat att ligga p n bara marken. Regna
gjorde det med korta mellanskof och varmt var det s svetten flt i
strmmar vid minsta rrelse. Det blef outhrdligt i lngden, och s
beslto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i
vg -- ifall inte bten p morgonen skulle visa sig.

Det gjorde den inte, och d brjade vi vra tillrustningar. Don Canario
skte visst afrda oss frn fretaget ssom varande altfr riskabelt,
men d vi frklarade oss beredda att hllre riskera hvad som hlst n
uthrda mosquiterna en natt till, gick han in p att vara oss
behjlplig och begaf sig int skogen fr att flla det ndiga
korktrdsvirket, medan vi sutto och vntade.

Det var nnu rtt tidigt p morgonen, men solen brnde redan olidligt
hett och terkastades i stickande blanka reflexer frn ytan af floden,
som i sakta mak flt fram nedanfr. Emellant kunde vi se en alligator
sticka upp sitt fula hufvud fver vattenytan, och d och d hrdes en
fgel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, ssom vanligt,
d den starka dagshettan begynt.

Vi sutto ocks tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den
frestende flodfrden, och knde oss alt annat n friska och lifvade
till mods fver vra utsikter, d vi med ens hrde en munter hvissling
frn skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mrkhyad indian
med steg s spnstiga och ltta som om han vandrat p ett golf i
stllet fr den ojmna spngen. Han tystnade tvrt, d han fick syn p
oss, men skrattade med hela fysionomin, d min reskamrat tog upp
melodin och hvisslade fortsttningen.

Han hade varit uppe i staden Granada, berttade han, och hade dr hrt
militrorkestern spela den roliga melodin, som s slagit an p honom
att han sedan dess stndigt och jmt hade den i ronen.

Och s mycket gjorde den igen fr oss att vi med betydligt lttare mod
grepo vrket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gfvo oss
i vg p vr fventyrliga tur. Den hade just i rtta gonblicket
trffat vra ron, nstan som en hlsning frn civilisationen, mot
hvilken vi ju strfvade.

       *       *       *       *       *

Det var dock sista gngen Nikolapolkan frefll oss rolig, ty d vi
ngra dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hrde den
vid friluftskonserterna p stadens torg, brjade det tyckas alltmera
besynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sdan smak fr
slagdngan att de spelade den hvarthlst man n kom.

Och d vi sedan hrt det utslitna skrpet vid olika tillfllen i
Honduras samt hvar kvll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog
och fvernog draf. Ja, s utpinade voro vi att, d en yngre herre med
bena midt i hufvudet, rutiga onmbara och gammaltestamentlig nsa, en
afton ombord p Pacificngaren fretog sig att bland annan lika
klassisk musik ocks traktera med Nikolapolka min reskamrat hfligt
men bestmdt bad honom "die jammerhafte Dudelei doch gtigst zu
lassen". Och d den gammaltestamentlige sg frvnad ut, tillade min
tyske vn, att vi nu i sex veckor hrt "dieselbe miserable Polka"
fveralt hvart vi kommit, och han fr sin del vore besluten att hllre
beg mord n hra den en gng till.

ttlingen af Israel producerade ett smlje, som kom hans nsa att
ytterligare krka sig nedt, och sade med ett beltet gnuggande af sina
otcka hnder, att det varit "das famoseste Geschft" han ngonsin
gjort, d han i Tyskland fvertagit ett lager gamla noter till
makulaturpris och i denna nda af vrlden slt dem tre gnger dyrare n
hvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde
han skert bli af med i Guatemala blott publiken fick hra de lifvade
melodierna. Drfr spelade han dem s ofta tillflle yppade sig.

Vi blefvo s glada fver att ndtligen ha hunnit upp sjlfva urkllan
till Nikolapolkan, att vi tvrt bjdo honom med nsan och de rutiga p
ljumt l till en half dollar buteljen, och d vi tubbat honom till ett
heligt lfte att inte mera under hela resan spela slagdngan, knpte
min tyske vn andaktigt ihop sina hnder och bad:

"Du store, helige Wagner, frlt oss alla vra syndiga tankar om
din musik! och kan du ej frlta, s dm oss till tio dagars
Gtterdmmerung eller tre veckors Parsifal, men frskona oss frn mera
Nikolapolka, nu och till evig tid?" Och jag sade: amen.




I den sista vagnen p tget.


D solen gick upp, var tget redan ute p prrin, som strckte sig s
lngt gat bar t alla hll, hr och dr vgig, ngon gng afbruten af
ett litet tillflde till floden, lngs hvars strand banan gick fram,
men p det hela dslig och flack och trttande enformig i sin gra ton.
Banan fljde icke hvar och en af flodens mnga slingringar och bukter
och drfr frsvann denna emellant ur sikte, men endast fr att om en
minut eller par igen visa en skymt af sitt grgula vatten. Alt skiftade
i grtt, marken, flodvattnet och grset i gulgrtt, sagebuskarna i
grngrtt och skyn i blgrtt, en intensiv, stlbl ton, som bragte
gonen att vrka, om man lnge stirrade ut genom vagnsfnstret.

Och inne i kupn lade sig dammet i alt tjockare gra lager fver alt
och alla, fver klder och ansikten och effekter, tills gat blef s
vant vid den gr frgen, att den minsta brytning dri kom som en
uppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humr,
uttrttade och als inte upplagda fr sllskaplighet, och tget rasslade
i vg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trngde en dof,
dnande underton, som steg och sjnk alt efter som farten kades eller
minskades, men aldrig dog bort helt och hllet, inte ens under de
sllsynta uppehllen vid de sm prristderna, dr det vldiga
lokomotivets brummande ljd s starkt i den ndlsa stillheten.

P ett stlle skymtade ngra indiantepees fram bakom buskarna ttt vid
floden, men de voro grgula ocks de, s att de endast genom sina
ytterlinjer afbrto den ondliga flackheten, och ingen mnniska var att
se. Endast ngra smniga prriponies hngde sina hufvuden i det
gldande solbaddet, altfr lata att afbeta det torra grset mellan
tlten, och de hade tumlat i flodgyttjan, s att de voro tckta af
grgul lera frn hufvud till svans.

Lngre bort lg en stor boskapshjord, spridd fver en halfmils terrng
lngs banan och s lngt t sidorna att de sista sgo ut endast som
mrkare punkter i den allmnna grheten, idislande trgt och smnigt
det foder de gnagat ihop tidigare p dagen. Tget brusade frbi utan
att ens frm skrmma upp dem frn marken, och sltten lg ter lika
de och tom och lifls som frut.

Genom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dnade trnen i vg,
d solen stod rtt fver jorden, s att inte ens telegrafstolparna
kastade ngon skugga, och dr afbrts enformigheten fr en stund af de
vidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn
och kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och mnniskohufvuden och
hus och pelare och mycket annat drtill hade leran format, d vulkanisk
eld, luft och vatten tillsammans en gng brto den jmna prrin i tusen
och tiotusen tal bizarra stycken. Hr stod en enstaka jtteskepnad som
en skildtvakt p post vid en gapande ppning till underjorden, dr
stego ett dussin eller flera vridna kolonner, krnta af fantastiska
kapitler, hgt mot skyn, p en del stllen var leran brnd tegelrd;
nst intill stack en brunsvart stenkolsdra fram i dagen och mellan
lerkullarna, dr marken alltid r fuktig, bredde buffelgrset ut sig i
en yfvig, mrkgrn matta.

Passagerarne slukade med sina trtta gon det egendomliga sceneriet,
men inom mindre n en halftimme lmnade tget den sista kullen bakom
sig och dr lg sltten igen, i ofverskdlig flackhet, strckande sig
t norr, sder, ster och vster. En om en sjnko de resande tillbaka i
sina hrn, slto gonen fr att vrja blicken mot den trstlsa
grheten och dsade bort den ena timmen efter den andra i sl
likgiltighet.

I stra Dakota vidtog den odlade delen af prrin. Frst skymtade
enstaka sm hvetetppor, rikt gula i frg, hr och dr lngs banan; vid
stationerna blefvo de sm tpporna stora sammanhngande krar, och dr
syntes sm stder med stora breda, dammiga gator, utan stenlggning och
utan skugga i det brnnande solskenet. Och nnu lngre sterut flto de
stora krarna ihop till ett enda, oafbrutet flt, dr hvetet vajade p
milslnga tegar, som upptogo hela sltten t alla hll. Tget var inne
i Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom
hvetehafvet, som strkte sig lngt in i Minnesota.

Det var knappast mindre enformigt n den gra sltten lngre vsterut,
om ock frgtonen var en annan. Hr och hvar stack visst ett enstaka hus
upp ur den vajande sden, men knapt en mnsklig varelse syntes till.
Hbrgningen var undangjord och hvetet nnu icke fullt moget, farmarne
voro inte i arbete p sina flt, och drfr sg den rika odlingsbygden
lika lifls och dslig ut som den orrda prrin.

S gick solen ned ngonstdes dr borta bakom tget, och kastade sin
rodnande gld fver hveteflten och husen och frgade den stlgr skyn
i brnnande orange. Orangen blef smningom alt blekare, skiftade fver
i rosenrdt, och s dog ljuset bort med ett sista fint skimmer fver
ngra sm, ulliga molntoppar hgst uppe. Fstet blef alt mrkare i
frg, och jorden och luften smlte ihop i ett enda dunkel, genom
hvilket smniga, rdaktiga ljusglimtar blinkade frn de enstaka husen
och stjrnorna en om en begynte tindra fram. Fr hvarje minut flammade
nya till dr uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt
synlig, och slutligen blnkte och gnistrade det mrkbl hvalfvet hvart
man n sg -- medan tget alt hll p med sitt taktfasta, rasslande
slammer till en dof, dnande underton, som aldrig helt och hllet dog
bort.

Den svarta sofkupbetjnten kom in fr att frvandla stena till bddar
fr natten, och d drogo sig de manliga passagerarne undan till
rkrummet lngst bak i vagnen, drifrn man kunde se ut fver banan, ty
sofvagnen var den sista i tget. Men nu kunde man inte se annat n en
liten skymt af tv blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan
uppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig flck af rdgul
sand, med mrkare tvrrnder af syllarna.

De rkande vxlade ett och annat likgiltigt ord, men intet vrkligt
samtal uppstod. Alla voro trtta och vntade blott att bddarna skulle
bli i ordning fr att draga sig tillbaka. S frsvunno de en efter
annan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen int rummet,
bekvmt tillbakalutad i den ena af de tv korgstolarna, och blickade ut
genom bakfnstret, medan han lngsamt och eftersinnande blossade p sin
cigarr.

Slutligen kom negern in.

-- Er bdd r i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lng tid p er
att sofva, efter Ni inte fljer med nda fram till S:t Paul.

-- Tack, Jim, svarade den tilltalade vnligt, jag r inte smnig. Han
hade redan i tre dygn rest i samma vagn och knde den svarte vid namn.

Negern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lmnande den ensamme t
sina tankar. Och de tycktes inte vara srskildt glada, att dma af hans
min och den tunga blicken i hans gon, som ideligt sgo ut fver banan,
ehuru mrkret gjorde det omjligt att se ngot annat n den lilla
upplysta flcken, som fljde ttt efter vagnen, och de gnistrande
stjrnorna dr hgt uppe. Halftimme efter halftimme satt han dr,
lyssnande till den dofva, dnande tonen, som alltid ljd genom tgets
rasslande slammer, sg ut med samma tunga blick i dunklet och lt
tankarna strfva vida omkring.

De frde honom bakt genom det frflutna, dag efter dag, vecka efter
vecka, mnad efter mnad och r efter r. Bilden af den ena staden, det
ena landet, den ena vrldsdelen efter den andra dk upp i hans minne,
blef fr en stund s tydlig som hade han sett det alt endast dagen
frut, och sjnk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig
var den samling mnniskor han sammantrffat med och som nu passerade
revy fr hans minnes blick. Intressanta och ledsamma mnniskor, goda
och dliga, tilldragande och frnsttande -- alla mjliga raser och
alla mjliga slags individer hade han kommit i berring med under de
sista ren.

Men hvad utgjorde egentligen behllningen af dessa skiftande r? En
kretsgng i erfarenhet, stndigt frande tillbaka till den mera anade
n klart tnkta utgngspunkten: att mnniskor ro mnniskor hvar som
hlst i vrlden, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma
strfvanden, samma stt att tnka och dma och knna -- och med
olikheter, som kungra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som
bero mera af klimat och omgifningar n af vrklig olikhet i anlggning.
Och ofvanom den stora massan ligger ocks fveralt det bsta lagret,
aristokratins, intelligensens, de frfinade traditionernas och hjrtats
vrkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att bja sitt
hufvud, oberoende af, om den eger guldets mktiga std eller ej. Ett
lager nd mera homogent i tankar, knslor och skdningsstt n
bottensatsen, den stora hopen -- om det ocks inte r s absolut
ensartadt som pbeln p hjderna, den som inte har och inte vill hafva
ngon annan n rikedomens utmrkelse. Den klassen r fullt ut lika
simpel, dryg och vidrig i sder som i nord, i ster som i
vster -- -- --

Det var idel bekrftanden af gamla tankar och gamla erfarenheter, alt
detta. Den tid r lngesedan frbi, d lnder och folk lefde i strng
afskildhet frn hvarandra, frambringande personligheter och typer med
skarpt utprglade karaktrsdrag, nu gr nivelleringen omotstndligt
fram fver vrlden, utplnande alla grnslinjer och rmrken, grande
alt och alla lika. Blott i demarkerna, de vrsta, ogstvnligaste
demarkerna lefver ursprungligheten nnu kvar, men det r vildens
ursprunglighet och vildar ro, nr alt gr omkring, hller inte annat
n vildar, om hvita eller svarta, gula eller rda -- -- --

Den ensamma passageraren tnde en ny cigarr, frndrade litet stllning
i korgstolen och flyttade blicken frn mrkret dr ute till
rkringlarna, som stego ett stycke uppt och sedan lade sig som en
tunn, blgr slja mellan hans ga och vagnens grant snidade tak.

Lngre tillbaka i tiden gingo hans tankar, flgo i hast fver en hop
minnen frn den frfinade civilisationens hemorter i Europa och drogo
blixtlikt klart och snabt upp en jmfrelse mellan detta frflutna och
det nrvarande. Med en ovillig och ofrivillig rynkning af pannan dref
han dem ifrn sig, men endast fr att nsta gonblick finna dem
sysslande med nnu ldre minnen, frn hemlandet och alla dr.

Vecket mellan gonen blef djupare; han steg upp och blickade ter utt
banan, som nu brjade skymta otydligt i den skymning som frebdade en
ny dag. Det dg inte att lta de minnena hafva fritt spelrum; det
visste han af erfarenhet. Inte hr i landet, dr man behfde hvar smula
fasthet och mod fr att komma ngon vg. Han sg p sin klocka, fann
att det var fr sent att mera ska ngon hvila och satte sig bekvmt
till rtta i stolen igen, i det han med en anstrngning vnde tankarna
frn det frflutna mot framtiden och planerna fr den.

Det var intet litet fretag han planlagt under de sista dagarna, det
talte nog fvervgas frn olika sidor. Den ena detaljen, den ena
svrigheten efter den andra framstlde sig, togs upp, skrskdades och
lades undan i ngon hjrnans vr, med en pskrift som angaf, huru den
skulle behandlas och fvervinnas, d tiden var inne. Ju mera han
frdjupade sig i sin plan, desto mera intresserad blef han, rkte i
lnga drag och blste rken lngt ifrn sig, utan att mera egna en
blick t utsikten utt banan, som syntes alt tydligare i det gryende
ljuset.

Och dock hade landskapet helt och hllet frndrat karaktr under
natten. Sltten hade frsvunnit och lmnat plats fr skogbevxta
kullar, dr ek, lnn och alm prunkade i hgsommarens fulla, mrka
grnska. En och annan liten sj skymtade fram, med fin, ljusgr dimma
fver det lugna vattnet, en och annan kulle steg hgre mot skyn n de
friga, krnt af kala klippor lngs branten. En och annan dld var
djupare och fuktigare, och dr vxte andra slags trd n de som prydde
kullarnas sidor. Hvitstammiga bjrkar, sm och obetydliga bland de
andra trdens praktfulla lfvrk, skymtade i dlderna och jmte dem hr
och hvar sm, knotiga krrtallar, med vridna grenar och styf, borstig
barr i tta klumpar. Men den ensamme passageraren i tgets sista vagn
sg intet af alt detta, dr han satt och tnkte p framtiden, omedvetet
fljande med blicken huru ljuset smningom likasom sg in det gr
dunkel, som nnu hljde njden. Landskapet frndrade sig fortfarande,
bjrkarna vxte i antal och tallarna samlade sig i klungor nere i
dlderna. Sceneriet gjorde nog ett visst intryck p hans nthinnor, men
intrycket hade nnu icke fortplantat sig till hjrnan. Han sg det
inte, om det ock i ngon mn trngde sig in i hans tankegng.

D rann solen upp fver kullarna i ster, dess strlar drnkte p en
gng hela njden i guldrdt ljus och kastades i en glindrande reflex
tillbaka frn en vattenyta invid banan, rtt in i den ensammes gon.
Han bjde sig hastigt framt, steg upp, skuggade blicken med handen och
uppfattade i ett nu den lilla landskapsbilden, i detsamma tget ilade
frbi. -- Och d kommo de anstrngdt bortdrifna minnena p en gng
tillbaka med sdan styrka att hans gon skymdes fr en stund.

Det var bara en liten krrsj, som kastat solstrlarna in i den sista
vagnen af tget, en krrpl med breda nckrosblad simmande p det bruna
vattnet och brungrn pors, som tckte strnderna i en oredig massa, dr
bakom bjrkar och knotiga martallar vxande i tta dungar och nrmast
honom ett bredt, djupt dike genom den feta, svarta krrjorden. Intet
annat var det, men den lilla landskapsbiten sg ut som om den blifvit
skuren midt ur hjrtat af skogmarkerna i det undanskymda landet dr
lngt uppe norr, borta p andra sidan vrldshafvet -- och drfr
blickade den ensamme nnu en stund efter det tget lmnat krrsjn
bakom sig.

Barnsligt var det ju, om man s vill, men hos de flesta af oss sitter
det slags barnslighet p lur i ngon undangmd skrymsla, s tyst och
bortglmd, att vi inte ha en aning om dess tillvaro, innan den med ens
lockas fram, nda upp i gonen -- vore det s ock blott af en liten
krrsj med breda nckrosblad p vattnet och brungrn pors och ndvuxen
skog rundtomkring.








End of the Project Gutenberg EBook of Utvandrarehistorier, by Konni Zilliacus

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UTVANDRAREHISTORIER ***

***** This file should be named 50028-8.txt or 50028-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/5/0/0/2/50028/

Produced by Tapio Riikonen

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

