The Project Gutenberg EBook of Granriskojan, by Axel Gabriel Ingelius

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Granriskojan
       Novell

Author: Axel Gabriel Ingelius

Release Date: May 18, 2015 [EBook #48988]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GRANRISKOJAN ***




Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net









                            GRANRISKOJAN.


                               NOVELL.

                    O mitt des natt! Denna fremling
                    manade du fram, endast fr
                    att skilja mig ifrn Saida.

                                 BO,
                        J. C. FRENCKELL & SON.
                                1849.
                        J. W. Lilljas frlag.

                     IMPRIMATUR: HERMAN MOLANDER.




                              Ngra ord

                     till min honette recensent.


Du minnes troligen, min hederlige vn, den ofullbordade handskrift till
en roman, hvilken jag icke s lngesedan lt dig blada igenom -- i akt
och mening att f dig att afge en opartisk recension derfver och ett
frdomsfritt domslut. Din mening d var visserligen den att fara
varligt, s att du tillochmed -- troligen fr att sl frfattaren en
fager bl dunst fr gonen -- i vissa fall bermde handskriften; men
smningom krp dock dins hjertans mening fram med det bedrfliga
utslaget, att luntan var alltfr rik p sdana episoder, de der p
intrigen intet egentligt inflytande hade och sledes betydligt mattade
intresset. Slutligen gaf du mig det rdet att lta manuskriptet ligga en
tid bortt, hvarefter det fr andra gngen borde understllas sin
frfattares smak fr att godknnas, omarbetas eller rent af frstras.

Jag har fljt ditt rd och i det mrkaste hrnet af min bordslda ligger
nu det fattiga manuskriptet och "mosar sig" -- men fr att icke helt och
hllet ligga af sig, har frf. under tiden roat sig att skrifva ihop ett
annat, mindre arbete, hvilket han bevrdigat med det fga pockande
namnet _granriskojan_ och den temligen ansprkslsa rangen _novell_.
Huru detta arbete ser ut i tryck, tcktes min honette vn nu sjelf finna
genom sina vlslipade recensent-glasgon.

Rrande novellens inre vrde svfvar frf. i en ganska dimmdunklig
ovisshet, ty, fr att icke blifva blt och modflld, har han icke tills
dato gtt in p att understlla den ngon kritikasts vlgrande,
altererande anmrkningar. Novellen r sledes ptagligen en sjman, som
utan kompass ger sig att segla ut p ett klippigt och stormigt haf.

Du vet min vn, huru stort frtroende jag i allmnhet har till din smak
och ditt omdme; jag mste verkligen medge -- men blif icke bortskmd!
-- att jag anser dig fr en hel publik, att tillochmed i vissa fall
vgsklen snker sig till din frdel. S t. ex. lider jag mindre, om jag
af flertalet anses fr knslopjunkig och sentimental, n om jag af dig
anses torr och opotisk. Publiken m kalla mig paradox, blott jag icke
af dig helsas trivial. De andra m sga, att ett eller annat stlle
blifvit fr litet utfrdt och vore ndigt af frklaringar, blott _du_
icke om diverse partier menar, att de blifvit utfrda med den tydlighet,
att intet lemnas t aningen.

Jag vill fven gifva dig ngra varningar.  ena sidan br du icke alltid
anse det simpla, barnsliga och enkla fr s alldeles barnsligt och
simpelt; minns, att en enda blick, tnkt ssom accompagnement t de
simpla orden, kan ge dem en helt annan betydelse, n en ytlig betraktare
vill finna.  en annan sida r du s god och antar det klara fr klart,
och gr ej det klara till mrkt derigenom, att du stndigt under den
klara ytan vill finna frborgad en anspelning eller en djup och fin id.

Du som sjelf skrifver ett sprk, hvilket r ondligen zirligt, ondligen
"formsknt", torde kanske klandra den, som i allmnhet anvnder korta,
stundom tvrhuggna, meningar och mycket punkter. Dock lr det vara din
sigt, att det sprk man i allmnhet anvnder vid embetsverk, icke r
lmpligt i romaner. Den juridiska stilen med dess participier, dess
relativa pronominer och adverbier, dess ondligt mnga komman, dess
lnga, stela och skrufvade meningar med alla deras mellanmeningar,
torde, hoppas jag, behaga dig fga.

Begagnande mig af frdelen att vara den frst angripande, har jag nu
skt bearbeta dig mig helt och hllet till favr. Men, oaktadt du r en
mig rtt bevgen recensent, hnder nd helt skert nu liksom vanligt,
att, straxt du tagit pennan i hand och begifvit dig ut p dina kritiska
upptcktsresor, s blir du uppriktig och bitter, skarpsynt och elak. Det
gr mig ondt om dig, att du skall vara s opartisk. Jag liknar just den
fattige komedianten, hvilken -- p tillfrgan af Gil Blas, hvad han
grubblade fver, der han satt vid landsvgen -- svarade, att han srjde
fver sin hustru. -- r hon d otrogen emot dig? -- Nej, guns s visst
-- svarade komedianten -- olyckan vill, att hon r mig trogen.




                               Kap. I.

                          De bda grafvarne.


Det var i April. Redan hade jorden bortkastat sitt vintertcke, men nnu
frkunnade ingen grnska, att det var vr. Lftrden voro nakna, marken
gulgr, luften kylig. Lrkorna, hvilka, troligen af krlek till vr
nord, alltid komma frtidigt, hade slutat sina snger fr dagen. Det
rdde en hgtidlig tystnad; allt beredde sig att i likhet med lrkorna
och solen g till hvila.

Tystnaden afbrts af steg. En man fver medelldern kom jemte en ung
flicka, p hvars svaga arm han nstan stdde sig, gende uppfr en
kulle. Nr de ntt hjden af denna, sade flickan:

-- O, hvad hr r vackert! Der ha vi sj och hr ha vi sj och emellan
dem bda gr sen. Och solen, se hur hon smningom gmmer sig derborta!
Sdant som detta, har jag aldrig sett frut!

-- Och dock -- menade den gamle mannen -- r detta icke af de mest
lofordade stllen i Tavastland, ty s rikt r detta landskap p
natursknheter.

-- Jag -- infll flickan -- vill inte ha ngot vackrare att se, n
detta. Ack i sommar, nr allt r grnt, d ...... Men du r skert trtt
af gendet, min far, skola vi inte stta oss p denna stora sten och
hvila.

De gjorde s och lemnade sig, hvardera p sitt stt, t betraktelser.
Dessa varade dock icke lnge, innan den unga flickan, liksom
elektriserad af en aning, sade: -- hvart har du frt mig, min far! denna
kulle och allt hr omkring frefaller mig nu s bekant. r det i drmmen
jag sett en likadan ort, eller skulle det vara ......

Fadren svarade: -- Toiwola r det, Toiwola, din moders hem, som sg
henne fdas och sg henne fven ... d. En himmelsk lycka log hr emot
din fader, men blott en kort tid, ty lyckan fljde med din moder i
grafven ..... Men fven du sg hr dagens ljus; samma stig vi nu kommo,
bar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes lsklingsstlle. Och
nr du lrt dig g och springa, huru ofta sprang du icke hr .... men
utan din moder, ty d var hon redan borta ifrn oss.

Flickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, frklarade minne
af min moder, nu frstr jag dig, trakt!

Barndomen dykade upp fr hennes syn och sknkte t sjlen sitt dunkla
behag. Fadren sg p sin dotter, hvars anlete strlade af ett
obeskrifligt uttryck; han frstod nu, huru kr hon var hans hjerta och
huru otacksamt det var af honom, d han gde detta barn qvar, att sga,
det all lycka fljt med hans maka i grafven. Han sade dock intet,
tryckte henne endast till sitt brst.

Redan hade solen gtt ned och skymning intrdt, d fadren steg upp, tog
dottren i sin hand och pekande t en skogsdunge, hvilken lg t motsatta
sidan emot sjarna, sade:

-- Nu fr vr vg oss genom denna skogsdunge, ty i dag r den 25 April,
din moders ddsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.

Snart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framfr sig en hed,
bevuxen med enar och tallbuskar. P midten af denna hed var en
begrafningsplats; hr hade fven fordom varit kyrka, nu i grus; en
gammal gr klockstapel af trd hjde sig vid sidan af staketet. Invid
den var en sttta, fver hvilken fadren och dottren stego; den frre
icke utan svrighet, ty han var lam; den sednare ltt och obehindradt.

Begrafningsplatsen fretedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att
han icke p ett tiotal r varit begagnad. De grafvrdar, hvilka nnu
stodo upprtta, voro sm kors af metall, de flesta af trd hade redan
frmultnat eller blifvit ikullvrkta af storm. En mngd brdlappar,
hvilka fordom varit delar af grafvrdarne eller af likkistor, betckte
jorden s ttt, att det nstan var omjligt fr foten att emellan dem
bana sig vg.

Nrmast till staketet hjde sig tvenne kullar bevxta med sm tallar.
Hvardera hade sin upprttstende grafsten. Till den ena af dem ledde
fadren sin dotter.

-- Hr vilja vi knbja -- sade han -- detta r den graf vi ska.

De knbjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin
moders grafsten.

Fadren steg upp, dottren blef qvar i sin stllning. D satte han handen
p hennes hufvud och sade:

-- O Gud, lt hennes moders rena och milda ande dofta ifrn grafven och
trnga in i detta barn.

Hans ord voro icke flera, men nnu drjde han lnge med handen p hennes
hufvud i signande tankar. Slutligen lyfte han med sina svaga krafters
sakta vld henne upp, sg p hennes anletes frklaring och kysste henne
varmt men lent p pannan. Derp gingo de stillatigande ut ifrn
kyrkogrden, togo en annan vg, n de kommit, samt frsvunno smningom
ur sigte.

Mnen hade uppgtt och belyste nu grafvarna och frgngelsen. De mnga
svarta korsen stodo liksom en hop sm syskon st och samtala med
hvarannan.

Ifrn ett hll motsatt det, hvartt fadren och flickan gtt, styrde nu
en frmling sin vg, fven han till den gamla kyrkogrden. Hans steg
voro hastiga och i ett nu var han fver staketet; hans gon tycktes leta
och nr han varsnade kullarna, var han genast der.

Belyst af mnens bleka, skra ljus, lste han inskriften p den ena
stenen:

                             Melia Saida.
                                1810.
                                1829.

-- S ser jag d ndtligen din graf -- sade han -- hvad jag r glad! All
olycka, all sorg frsvinner i detta nu. 1829! redan sexton r har du
liggat hr, men skert ha dessa r fr dig lupit fort, du himmelens
engel, Melia Saida. Fr mig ha de lngsamt skridit, men all olycka, all
sorg frsvinner i detta nu.

Han knbjde med pannan emot grafstenen; en liten tid bortt sade han
intet, han knappast tnkte. Han blott gret.

ter sade han: -- kan det gra dig ngon frjd, d jag sger, att du r
den enda jag lskat, d sger jag det, o min Melia.

Det frflutna ryckte honom helt och hllet i sin trollkrets. Han
omfamnade vildt den kalla stenen, han betckte grafkullen med kyssar.




                               Kap. II.

                            Gammalt nytt.


fver den ena af de sjar, hvilka ro synliga frn Toiwola kulle, vilja
vi glida till en annan ort, till prestgrden i frsamlingen. Afstndet
fver insjn r blott en knapp halfmil.

Kyrkoherdebostllet lg ganska tckt vid en vik. Granar voro planterade
framfr byggningen, dock icke s ttt, att ju icke utsigten t sjn
snarare vann, n frlorade p dem. fven sjelfva bostllet med sin
gammalmodiga snitt tog sig derigenom ganska bra ut fr en, som ifrn
sjsidan betraktade detsamma.

I det s kallade frmaket sutto prostens bda dttrar vid ett litet
mahognybord och sydde. Lnge hade de suttit s utan att tala med
hvarann; slutligen sade den ena:

-- Kors, Helena, hvad du arbetar ojemt, ibland s ifrigt, som om det
vore dagen fre julafton, ibland ter s lngsamt och afbrutet, som om
du hade ganska vigtiga tankar. Hvad r det, om man fr lof att frga?

-- Jag har s grufligen ledsamt, vet du Clara; derfre arbetar jag s
ojemt.

-- Hur kan du ha ledsamt; jag fr min del r nu s glad och har det s
innerligen bra. Tnk, efter ngra dagar ha vi Maj, vi f grnt och varmt
och vackert.

-- Vi f ja, men vi ha det inte nnu. Den frsta vren r en bra
obehaglig rstid, se p grset, huru fult, se p bjrkarna. Tacka vill
jag vintern, som med sin hvita likdrgt tcker fver det onda, som
hsten den hrjaren gjort; vintern r bra, men vren, som r nog
obarmhertig att kasta bort tcket och visa naturen, sdan hsten lemnade
den, ja nnu rysligare, ett fem mnader gammalt lik!

-- Nu talar du s "lttsinnigt", Helena, som eljest lss vara s gammal
och klok och rttnkande .... och s ofta corrigerar mig i sdana fall.
r icke vren hoppets rstid?

-- Hoppets rstid, n sen! Hsten r minnets rstid; hoppet kan bedraga,
minnet bedrar aldrig.

-- Men naturen bedrar oss icke. Sommaren hller skert hvad vren
lofvade. Och hvad lofvar inte vren, fven den frsta vren; hon har ju
lrkor, vackert solsken, vacker bl himmel, trden ha sm knoppar ....
hvad kan man mera begra! Aldrig r jag s glad som om vren, jag tycker
mig d vara en hel karl.

-- S har fven jag tyckt hittills; jag har aldrig ens mrkt, att den
frsta vren r ful, hela min hg har sttt t den andra vren och
sommarn. Men i r, nu trycker mig ngot, som jag inte vet hvad det r;
jag ser i vren blott hst; jag r liksom rdd fr hvad sommaren skall
gifva.

-- Tala inte nd _s_, goda Helena; jag blir ocks helt rdd. Nej, var
glad, ssom jag r.

Clara log, nr hon sade detta, men i detta leende var dock ngon
melankoli. Helena bemdade sig fven att skratta, men hon kunde icke
hjelpa, att fven ngra trar smgo sig fram. Detta lttade dock hennes
unga betryckta sinne, och efter ngra minuter skrattade hon tillika med
systern hjertligt t sina "onda aningar."

-- Olydiga flickor -- sade prostinnan, som intrdde i detsamma -- sitter
ni icke ter igen i frmaket och skrpar. Du Helena har skert felet,
som r ldre; Clara skulle inte eljest tras gra sin mamma emot.

Oaktadt detta brummande och sitt bemdande att se misslynt ut, kunde
gumman dock icke fullkomligen undertrycka sin vanliga godmodiga och
fryntliga min. Dttrarna blefvo sledes icke srdeles rdda, ja Clara
till och med svarade:

-- h ja, hvad jag trs, lilla mamma; tro inte, att jag r s mjkig af
mig; snart skall jag vl gra ngonting, jag ocks, efter mamma bermmer
mig framfr Helena.

-- Nog hller jag lika mycket af er begge, men nr tv syskon ro
olydiga i samma sak, s plr man alltid kunna skylla felet p den ldre.
Nog knner jag dig Clara och dina pojkstreck, tro inte, att jag tror dig
vara s hf, att du just behfver fundera upp ngonting, fr att inte
synas bttre i din mammas gon n din syster.

Gumman hade nemligen den lofvrda sigten, att man icke br hysa
frkrlek fr det ena eller andra af sina barn, att man tminstone icke
br visa ngon sdan. Derfre ville hon genom sitt senare yttrande
liksom godtgra det frra.

-- Men -- sade Helena -- nog r det sannt, att jag denna gng hade
felet. Jag hade s ledsamt och tnkte, att det skulle bli trefligare att
vara i frmaket n i arbetsrummet; hr r nd vackrare utsigt och man
kan hr vara .... mera fr sig sjelf.

-- "Mera fr sig sjelf" -- afbrt modren och tog sig en pris snus, ty
hon snusade den goda gumman -- mera fr sig sjelf! sdant frstod jag
mig inte upp, nr jag var vid din lder och ledsamt hade jag aldrig.
Jag knde knappt hela ordet.

-- Hvad det mste ha varit fr ena torra och prosaiska tider, de der
tiderna, nr mamma var ung, d ni inte frstodo er p att ha ledsamt,
och det r nd det frsta -- menade den sklmska Clara.

-- Torra och prosaiska, nej, det var de tiderna inte. D gafs krig och
fventyr; hvarenda dag hade kunnat ge anledningen till en hel roman.

-- Jag hller med mamma -- sade Helena -- att mammas ungdomstid mera
hade frtjenat att lefva uti och vara ung, n denna. Men r det d
underligt, snlla mamma, om vi ngongng ha ledsamt!

-- En ung flicka och ha ledsamt! Ungt folk fr inte ha ledsamt. Arbeta
friskt, mitt barn, och drm inte, s har du aldrig ledsamt.

-- Men goda mamma -- infll Clara med en smslug min -- om vi nu nd
ponera, att vi ha ledsamt, skulle inte mamma vilja muntra upp oss litet
och bertta ngot gammalt nytt?

-- Ja och om jag gjorde er till viljes och berttade ngonting sdant,
s skulle ni, sen jag slutat, efter vanligheten sga mig, att ni hrt
samma historie tusen gnger frut och skratta t er mor. Det blefve
lnen, det .... Men tyst, ett kan jag nd bertta er .... jag hrde det
af gamla Antti, han var ditt i dag .... och det r, att vi ftt tvenne
sockneboer till, herrskap frsts, och ett ganska frnmt till nnu,
lagman von Randel och hans unga dotter. Samma Randel, som fr aderton r
sedan gifte sig med den vackra mamsell Adelberg, och genom henne kom att
bli gare till Toiwola.

-- Toiwola -- det namnet frefaller mig bekant -- sade Clara, troligen
har mamma berttat oss ngonting om det, men blott f gnger, efter vi
inte minnas mer n namnet.

-- Se s, der ha vi en historie, som jag nnu inte berttat tillrckligt
ofta. Men se d p Helena, hon tycks inte alls flja med; du skall hra
p, min flicka, nr din mor talar och inte lta mig ha besvr bara fr
Claras skull.

-- Nog hr jag, goda mamma, uppmrksamt p, fast det inte ser s ut. Jag
liknar Napoleon -- tillade Helena med en komisk pathos -- jag kan ha
tankar fr flera n en sak p engng.

-- Napoleon ja, den tyrannen; han r allt ett dligt exempel, han.
Sdana br man ej ska likna.

-- Gulle mamma, nu kommer du igen ifrn mnet -- sade Clara med en
otlig knyck p hufvudet.

-- Ingenting r lttare, n att komma dit igen. Jo, ser ni, mina flickor
-- hrvid tog gumman en pris -- Toiwola r det, som man nu fr tiden
kallar Tuonela. Ni minns skert den gamla begrafningsplatsen i kapellet
... Det r nu fem r sen vi voro der (vi foro d i bt fver sjn och p
det sttet blef det inte stort fver en fjerndel -- landsvgen r skert
tre eller fyra gnger s lng). Kapellkyrkan, som nu r flyttad ett godt
stycke lngre bort, stod fordom invid den gamla klockstapeln; nnu synas
lemningar af henne. Nr der sist hlls gudstjenst, vet jag inte, men
begrafningsplatsen begagnades nnu fr femton r sedan och det sista lik
der begrofs var just Randels fru (ja hon var det sista, ty fru Adelberg,
hennes mor skillde man t ifrn dottren och begrof henne, blott ett
halft r sednare, vid den nya kapellkyrkan). Alltnog; den herrgrd, p
hvars mark den gamla begrafningsplatsen str, hette, ssom sagdt, fordom
Toiwola och tillhrde en f. d. brukspatron, sedermera rtt och sltt
landtjunkare, som hette Adelberg. Han hade i sitt ktenskap blott ett
barn, men det barnet var vrdt s mycket som tio andra. Det var Ingrid.
Ack, hvad den Ingrid var god och vacker och intagande; jag var sjelf, s
qvinna jag var och gift till p kpet .... Gud frlte mig, var icke jag
nstan lika kr i henne, som i min man. Tnk sen, hvad intryck hon
skulle gra p ogifta, unga mn! Det var inte en och tv, som suckade af
krlek till henne ... P samma tid fanns i socknen en annan flicka,
hvars sknhet och intagande vsende mngen jemfrde med eller till och
med ansg fvertrffa Ingrids. Det var guvernanten p Kuusisto, frken
Melia Saida Linders. Dessa bda flickor, af hvilka den ena var ljusltt
och gladlynt, den andra mrkltt och melankolisk, den ena rik, den andra
fattig, blefvo snart de bsta vnner. Det var en sdan vnskap, som man
lser om i romaner .... Snart trdde till detta vnskapsfrbund en
tredje, en ung gosse, en student, som hette David Baremann, samme
yngling, som engng rddade Melia och Angelique, d en varg ville
fverfalla dem. Han var dessutom smkusin till Ingrid, s att vnskapen
mellan de bda flickorna och honom var ganska naturlig. Men det stadnade
icke dervid utan fvergick till krlek, men emellan hvilka, derom var
olika meningar; jag fr min del tror, att de bda lskade honom och att
han lskade Ingrid. Pappa mente deremot, att det var Melia han dyrkade
och att man sg det p allt. Det skra r, att nr Ingrid blef frlofvad
med hradshfding Randel, s for Baremann bort och slog sig p att bli
mlare och lemnade studera p bten.

-- Men -- infll Helena -- hvarfre skulle d Ingrid ha frlofvat sig
med Randel?

-- Sdant kan ingen menniska alls knna, mitt barn; ty det beror s ofta
p omstndigheterna. Och de voro icke heller olyckliga i sitt ktenskap,
 nej, ty en god qvinna lskar sin man; men denna lycka rckte icke
lnge fr Randel, ty dden, som s gerna sopar undan det bsta frst,
tog efter tvenne rs sammanlefnad bort hans Ingrid. Hon blef begrafven
bredvid sin vn Melia, som frut lemnade detta jordiska. Mannens sorg
dervid var s stor, att han flera mnader var nstan vansinnig; ja han
inbillade sig d och d, att hon allt nnu lefde. Nr han terfick sina
sinnens bruk, frndrade han grdens namn till Tuonela, arrenderade bort
grden t en bonde och fvergaf som man trodde fr alltid Toiwola,
emedan han icke kunde lida att se stllen, som fverallt pminnte honom
om den s lskade makan. Huru rrande det var att se den starke mannen,
nedtryckt af sorg ka bort med den lilla flickan i famnen. Nr en man
srjer, r det mycket mera rrande och skakande, n d vi qvinnor gra
det.

Hrvid gjorde prostinnan ett litet uppehll, hvarunder hon tog sig en
helt liten pris. Sedan fortfor hon, bemannande sig:

-- Fjorton r voro de borta, men nu fr ngra veckor sedan terkommo de.
Lagman Randel skall vara mycket svag och dlig; slagattacker ha frlamat
hans hgra sida och han lr inte ha mnga dagar igen. Mhnda ville han
lra dottren att lska dessa trakter, som fr honom sjelf varit s kra
och sen s bittra.

-- Hvad heter hans dotter; mnne hon vara mycket vacker? -- frgade
Helena.

-- Hon heter efter sin moders vn, men hon kallas Saida. Brs hon p
modren, s mste hon visst vara mycket vacker.

-- Och st och god -- tillade Helena -- mtte vi snart f se henne. Det
anar mig, att jag brjar hlla mycket af denna Saida.

-- Ja mamma, vi mste stlla s till, att vi snart f se dem bda ....
Men huru gick det d med den der Baremann?

-- Han var och blef frsvunnen. Ngra menade, att han ddat sig, andra,
att han rest bort fr att aldrig mera terkomma .... Nu r det slut med
min historie och nu mste vi g att tnka p skorpbakningen. Allt har
sin tid mina barn. Se hr har ni edra hvita frklden.




                              Kap. III.

                 Familjens efterlngtade skyddsling.


Fljande dagen p frmiddagen, sutto i det skallade arbetsrummet
prostinnan med bda flickorna, hvar och en med sin skilda
sysselsttning; gumman med glasgonen p nsan vid sin spinnrock, Clara
arbetande p en yllemusslinskldning, Helena virkande p en brs.

-- Huru kommer det till -- sade Clara sakta till sin syster -- att du nu
arbetar s jemt? Nu klagar du icke alls fver "ledsamt."

-- Minsann tror icke jag, att Helena rodnar -- sade modren, i det hon
hll upp med sin spnad -- hvad kan Clara ha sagt, som s tog?

-- Jag tycker det r vackert s. Hemligheter! Hvad kunde de rra fr
slag?

-- De rrde vra lskare, sdant der, som mamma inte mera frstr sig
p.

-- Hvem kan ni nu i hast ha ftt till lskare hr p landsbygden. nnu
har inte ens pappas adjunkt anlndt -- tillade gumman med en slug min p
Clara.

-- Tror mamma d, att i sdant fall vi just ginge an att tas som frn
hyllan. Jag blir alltid liksom litet ond, nr jag hr talas om, att den
eller den adjunkten blifvit frlofvad med den eller den dottren till sin
principal. Nej, frst mste man se sig om i verlden, anstlla
jemfrelser och fvervga, om man inte kan f en bttre.

-- P det enfaldiga viset gick nd er mors och er fars frlofning.
Simpel adjunkt var han, nr vi frlofvades, fast han ntt och jemt blef
kaplan till brllopet. Sedan ha vi nd gtt ganska bra vr verld
igenom, Gudskelof. Eller huru tycker du sjelf, min gubbe lilla? ro icke
vi ett lyckligt par.

Prosten, som intrdde i detsamma, drog ngra lngre rkar ur sin
ofantliga sjskumspipa och svarade:

-- Den frgan hade kunnat vara lmplig fr ett antal r sedan, d vi
bda voro yngre; ty nu ro vi nstan fr gamla, fr att icke vara
lyckliga. Men till en annan sak. Jag hade nyss bref ifrn Otto; han har
nu undergtt sin kandidatexamen, och sger sig skola intrffa hr en af
dagarna.

-- Har Otto redan undergtt sin examen. Och huru mnga rster kom han
sig till?

Prostinnan gjorde denna frga isynnerhet fr att f veta, om Otto hade
ftt, ssom hon hoppades, mera rster, n prostsonen ifrn grannsocknen.

-- Vara fruntimmer, Agatha lilla, och tala om rster! Tills vidare
lemnar jag din nyfikenhet obesvarad -- svarade prosten, slunda
afspisande sin fru och -- lsaren --

-- Jag mste medge, att jag icke frstr mig p sdant, men .... Otto
sger det mig kanske -- menade gumman smskrattande.

Prosten var en femti rs man af ett rligt, hurtigt och intagande
utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta
till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller fr att det
alltid s brukats utan af den renaste fvertygelse, lika skild frn
ljumhet som svrmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt
de tillryggalagda femti ren, roade sig med att studera de gamla sprken
eller tillochmed lsa mathematiska problemer. Han ville flja med sin
tid och tillt t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick
som i hans ungdomsdagar, utan fr hvarje r kade han det med nyare
arbeten och det i nstan hvarje vettenskaplig gren, ja fven i skn
litteratur. Detta bibliothek var fven det bsta i trakten och icke utan
en viss stolthet hrde gubben det bermmas.

Hans maka var visserligen _fven som qvinna_ sin man underlgsen, men
hon gde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gr hemmet
ljust, fridsllt och trefligt. Eljest var deras ktenskap grundadt p en
ungdomskrlek; hela tta ren hade de varit frlofvade, innan de kunde
gifta sig; numera hade krleken fvergtt till den mhet och aktning,
som vanligen gift folk emellan eftertrder krleken och genom
varaktighet och djup sker erstta krlekens frgnglighet och glans.

De hade icke flera n tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i
blomman af sin lder, den frra nitton, den sednare sjutton r.
Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i frening med en
ofrderfvad sjl gaf likvl t deras utseende ett behag och en tckhet,
som s ofta r mera n sknheten.

Frhllandet emellan frldrar och barn var sdant man af det nrmast
fregende kan ana. Ingen ondig strnghet  ena sidan, ingen slafvisk
fruktan  den andra.

-- Kors kra Agatha, hvad du blifvit fr en passionerad snuserska.
Slnge dina gon voro sjuka, kunde det vara, men nu ro de friska och
du snusar nd. Ett ondt har blifvit frdrifvet genom ett annat, men
detta andra onda stannade qvar; p hvad stt skall man nu frdrifva det?

-- Genom tid och tlamod -- genmlte prostinnan.

P eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, krde en reskrra in
p grden och gldjen blef allmn, ty det var Otto. Snabb som vinden
hoppade han ned ifrn krran fr att surprenera, ssom han hoppades,
sina kra slgtingar; men dessa, som voro lika angelgna om mtet, togo
emot honom redan i farstun. Efter de frsta omfamningarna och kyssarna
anstllde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit p den ena
vintern, huru glasgonen kldde honom och mycket annat, hvilket i tryck
sge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig s illa ut. Ty
nr en lskad medlem af familjen terkommer efter att en lngre tid
varit borta, frndras lifvet i hemmet, tonen, frgen och andan helt och
hllet och den allmnna gldjen sknker glans fven t de obetydligaste
ord.

Otto var son till prostens ldre broder. Denne, hvilken fven var
kyrkoherde, hade redan mnga r varit dd och lemnade efter sig denne
son, hvilken han p sin sotsng anfrtrodde t sin yngre broders
omvrdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortt godtgra
den efterlefvande brodren dess omkostnad fr hans Otto och nr arfvet
blef slut -- Herrans vlsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var
icke sen att efterflja den aflidnes nskan och han antog sig Otto med
samma mhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf
_principia prima_, skydde dervid inga mdor, ja han rnade s lnge
handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stnd att taga sin
studentexamen. Likvl, tagande i betraktande, att Otto i s fall ginge
miste om den s ndiga och vlgrande frsmaken af kamratlifvet,
skickade han honom till Borg Gymnasium. Denna kurs genomgngen fvensom
den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. nnu hade han icke
valt sitt _genus vit_; han ansg -- hvad fven farbrodren gillade --
att man icke dervid br g brdskande tillvga. Han var, hvad s mnga
andra filosofiekandidater ro, en man med stora frhoppningar men klena
penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.

Till sitt yttre var den tjugutvrige ynglingen icke vanlottad, ehuru
han visst icke kunde glla fr ett sknhetsideal; till sin karaktr var
han del, om han ock icke var ett dygdemnster, till sitt frstnd var
han skarpsinnig och klar, om han ocks icke kunde glla fr ett snille
af frsta rangen. Utan fverdrift kunde man om honom s i det ena som
andra sga, att han var fver medelmttan.

Nr Otto sednare mot aftonen samtalade med sina bda kusiner, frvnade
det honom, att Clara var s glad men Helena s tyst.

-- Huru r det med dig, Helena -- sade han tagande hennes hand i sin --
alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fordig och s trgen vid ditt
arbete! t hvem virkar sklmen denna brs?

Det hade bordt vara ltt fr Helena att utan frlgenhet svara sanning
p denna enkla frga. I stllet blef hon frvirrad, sg p Otto med en
frunderlig blick, rodnade och teg. D sade Clara: -- stygga Otto,
frst, att det r t dig.

Helenas frvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till,
att det var t honom hon stickade brsen, ty omedvetet hade hon velat,
att han skulle liksom gjort ngot ansprk upp den; nu tycktes han s
likgiltig, och Helena liksom blef den frekommande, prevenerande,
hvilket qvinnan ej vill vara, och p hvilket hon sllan vinner, d hon
det r.

Detta obetydliga upptrde, denna lilla brs blef orsak till ett plgsamt
gonblick fr de tre. Helena blef alltmer frvirrad, d hon fann, att
hon icke frmtt beherrska sig vid en sdan smsak, utan gifvit Otto
anledning till skliga frmodanden -- ty ganska vl anade hon, att det
var mera n vnskap hon fr honom hyste. Otto var vl icke en af de
narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig lskade, men nu, s
gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hllet frdrifva
sdana tankar och det smrtade honom, han visste ej hvarfre. Fr Clara,
oaktadt eller _emedan_ hon var den i saken minst intresserade, voro dock
dessa gonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig
instinkt genomsg bde systern och kusinen samt led med dem bda.

Otto var den frste, som fann sig eller rttare afbrt det plgsamma
gonblicket. Han kysste Helena p handlofven samt tillochmed p det
bruna hrfstet och sade:

-- Hvad ni flickor nd ren roliga och besynnerliga; det r en svr
vettenskap, att frst sig p er. Vore det en profession, s tror jag
inte, att mnga vgade ska.

Innan han nnu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och
kysste honom -- p handlofven och hrfstet samt smskrattade. Detta
skmt gjorde stmningen ter gladlynt, s att tillochmed Helena repade
mod och sade:

-- Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och mrker du,
huru modig hon r. Hon r minsann ingen "lilla syster" mer.

-- Fr mig lr hon nd alltid komma att bli lilla syster. Bertta nu
Helena nyheter ifrn trakten. Huru r det till exempel med edra
fennomanska funderingar?

-- Det vill g dligt med dem. Nu sedan Angelique Stlheim blifvit
frlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engng, att
det allt r barnsligt. Emma Sern ter tycker i allt som Angelique; hon
har sledes ocks dragit sig undan, s att de enda som ro qvar, ro
Clara och jag ... tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.

-- Isynnerhet -- infll Clara -- som jag inte orkar lsa den finska
grammatiken. Hvad grammatik r ondigt! ett sprk lter mycket bttre,
nr man inte knner det grammatikaliskt.

-- Bara jag ter blir litet mera hemmastadd, skall jag vl hlla
frelsningar fr dig, din lilla rabulist.

Samtalet afbrts af prostinnan, som bad ungdomen p mellanml. Detta
bestod i th, som var anrttadt "p hufvudstads vis" allt fr att hedra
eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehll nu fven tv glas
-- ty -- sade gubben -- om du redan lrt dig den dla odygden, s gagnar
det till intet att dlja den; hvaromicke, s mste du ngongng gra
brjan, och nr r det lmpligare, n nu, aftonen af den frsta dag din
farbror ser dig efter _examen rigorosum_.

Nr natten instundade och hvar och en frfogat sig till sitt, sade
prostinnan till sin man: -- mrkte du Erik, huru uppmrksam Otto var
emot Helena och huru hon sg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de
blefve ett par.

-- Det vore det visst, men man fr fr all del inte ltsa veta eller
frst ngot sdant och hr du, min bsta Agatha lilla, bry aldrig Otto
fr henne; karlar i allmnhet, men isynnerhet de med Ottos raska
karaktr, tla icke inblandningar. Mrker han, att vi vore hugade fr
detta parti, s tror jag han kallnar och vi f sedan roa oss med att se
vr flickas frgrtna gon.

-- Jag skall visst flja ditt rd. Mina barns lycka r mig s nra, att
det vore det rysligaste, om de genom mitt frvllande finge sdana
sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig krlek ... vi
voro ju nd alltid lyckliga i hoppet ... men jag frstr s vl, huru
svrt det mste vara.

-- Isynnerhet fr en qvinna -- tillade prosten -- qvinnan, som inte har
tillflle att ute i verldsbullret frskingra sin sorg, utan r inkilad
emellan hemmets vggar, af hvilka hon har fga trst att vnta .... Men
lt oss inte mera tala i det mnet .... mn' det icke vara klokare att
somna in, min gumma!

I ett nrgrnsande rum vilja vi fven gra ett besk. Clara r
sysselsatt att klda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i
hand. Hennes tankar flja dock icke med boken, ty hon sger helt
hastigt:

-- Vet du Clara, frsta gngen i mitt lif ville jag vara i ngon annans
stlle. Denna dag hade kunnat bli s glad; men nu r det inom mig, som
jag hade gjort ngot mycket ondt. Du r min syster, derfre vill jag fr
dig sga, hvad du redan lnge anat och i dag sg tydligare bekrftadt.
Jag hller af Otto alltfrmycket, jag lskar Otto.

-- Och nd sger du dig vilja vara i ngon annans stlle.

-- Ja Clara, ty Otto lskar inte mig, hvad skulle han det?

-- Att han redan lskar dig, det vill jag inte sga, men skulle han inte
gra det i en framtid, du som r s snll och god och fven litet ....
vacker.

-- Du sker ingjuta behagliga ord i min sjl och jag tackar dig, ty du
menar mig s vl, men det r ngonting inom mig, som bjuder mig att inte
hoppas alltfrmycket .... och minns du det plgsamma gonblicket med den
olycksaliga brsen, d jag, liksom styrd af ett oblidt de, rodnade och
bar mig s tafatt t .... vid en sdan lapprisak. Jag r som fverhljd
af blygsel. Vara den frsta, som inte kan dlja utan blottar sin krlek,
och vara qvinna .... det r ett dligt frebud. Medlidande blir det enda
han kan sknka mig; medlidande eller afsmak och frakt.

-- Helena, min syster, grt inte! Att rodna betyder ju inte alltid s
mycket. Hvarfre se framtiden i svart, d han kanhnda blir ljus ....
och ljus mste den bli, ty hvem frtjenar det, om icke du.

Sdant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in
lngt senare n Clara, men hennes drmmar voro icke frfrande, utan
ljusa och behagliga.

Uppe i sin vindskammare satt fven Otto vaken lngt in p natten. Ingen
sysselsttning hade han egentligen, annan n den att rka sin pipa och
tnka.

-- Skall jag d tro, att Helena lskar mig -- sade han till sig sjelf --
jag ville det icke, ty jag frlorar ju valet .... hon, min vlgrares
dotter, fr min skull olycklig .... den tanken vore mig odrglig. Huru
otacksamt vore det icke af mig .... eller rttare af det, om det
stllde sdant till! .... Men r jag d sjelf fri ifrn krlek till
henne? .... Nej, dertill r jag frmycket intresserad och .... mhnda
var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att frlora valet. Hvem
kan jag finna eller vlja bttre n Helena! Tck och blomstrande till
det yttre, god och finknslig till det inre; hon ger dessutom den
bildning jag af qvinnan fordrar. Vlan d, jag blir vl bunden, men jag
hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.

Ungefrligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som
frekommit i detta kapitel, fanns sledes ingen, som icke nskade att
Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.




                               Kap. IV.

                       Tuonela och Melia Saida.


De nrmast fljande dagarna voro nog att helt och hllet frndra
Helena. De mrka aningarna foro sin kos och hoppet brjade gry i hennes
hjerta.

Ingen kunde vara gladare n Clara. Hvarfre, jo emedan Otto icke alls
brydde sig om henne utan endast och allenast hll sig till Helena.

Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera n
intresserad? Hrtill kunna vi tryggt svara ja. Det smrtade honom icke
mera, att Helena lskade honom, men -- mrkvrdiga motsgelse! -- han
betviflade det. Ju flera af krlekens stadier han tillryggalagt, desto
mera osker blef han p hvad han den frsta aftonen ansg sig bra tro.
Helenas rodnad och frvirring d, hrledde han nu ifrn ngon annan
mjlighet eller en slump.

Likvl hade han nnu icke p ngot stt yppat hvad inom honom fregick.
Det var liksom skulle han anat, att han icke nnu lskade Helena med den
styrka, som berttigar att binda och bindas fr lifvet och en viss del
skygghet frbjd honom att uttala ord, hvilka till ngon del jfvat
sanningen. _Till ngon del_, ty krlekens grader ro mnga.

En morgon, d prosten skulle p en embetsfrrttning vid pass tv mil
frn hemmet, frgade han Otto, om icke han ville flja med. Denne,
hvilken lngt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likvl gra sin
farbror till viljes.

De begfvo sig sledes stad. Vdret var det vackraste och srdeles
egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto brjade redan nrmare
planera sin framtid fr den hndelse, att han blefve frlofvad med
Helena. Skollrare ville han bli eller prest, ty bda dessa embeten
lemna genast i brjan ett skert brdstycke, om ock litet. Man mste
forlta honom sdana berknande tankar p framtiden, ty de voro
egentligen honom frmmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i
mngens gon paradoxa sigten, att om man frlofvar sig frst, s flja
nog, ssom af sig sjelfva, lyckan och brdstycket sedan .... nu
frverkligade han icke i utfningen sina hypothetiska theorier, utan
blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes sner.
Dock mrkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och
leddes naturligast p den tanken, att hans krlek _nnu_ icke var af den
hgre natur, som frsmr berkningar.

Allt under det sdana tankar kommo och gingo, hade han nd sinne och
tid att samtala med sin farbror. Prosten, ssom sjelf fordom _civis
academicus_ och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var
srdeles angelgen om universitetets nrvarande skick. Otto fick bertta
fr honom om sina srskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga
examinationsstt och gubben utbrt ofta, d frga var om den eller den
professorn, som varit hans ungdomskamrat: "han tycks allt vara sig lik,
alldeles som i pojkrena." Ja han glmde icke ens att underrtta sig om
vaktmstare och cursorer, ssom t. ex. om Hggstrm lefde nnu. I
begrlighet efter sdana notiser fll gubben nda till en viss
barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans revrdiga
personlighet.

Sedan embetsfrrttningen var verkstlld, beslt prosten att tervgen
skulle tagas genom trakter, dem Otto icke p flere r beskt. Det gjorde
vl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig
den, d man hade att frdas en vida intressantare vg, n den stora
socknevgen. Och hsten fr sin del kunde icke med skl klaga fver
vgens lngd, ty denna vg var backig och sledes vida mindre trttsam,
"svida samma musklers kraft icke alltid d tages i ansprk."

Vid ngra af backarna stego de bda af, dels fr att ltta hstens
besvr, dels fr att kunna vlja sig lmplig plats fr fri och obesvrad
utsigt.

-- Skada bara -- sade prosten -- att vi inte ha grnt nnu; vintrarna
hos oss tyckas bli allt lngre; i min ungdom plockade man vanligen
blsippor i medlet af April, och frsta Maj var redan ganska grnt.

-- Kanske nd att, ifall farbror blir rtt gammal, allt terkommer till
sitt frra.

-- Du kan ha rtt, min gosse. Naturen i sin fortgng har vl fven sin
periodicitet. Men se hr ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan
hunnit s lngt.

Tuonela lg till hlften i en dld eller rttare i en trakt, som till
hlften var en dld. Karaktrsbyggningen var omgifven och nstan
undanskymd af hga, gamla trd. Det var en hstskoformig byggnad i antik
och del stil, sdan man numera sllan fr se -- ty fven till
landsbygden trnger modet och dels helt och hllet rifver ned det gamla,
dels stller till frbttringar, reparationer och frndringar.

Nr de kommit till trdgrdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken
med spade i hand gjorde ngot trdgrdsarbete. Prosten igenknde denna
man och sade till Otto: -- det r Lagman von Randel. Kom min gosse; vi
skola g in i trdgrden.

P fjorton r hade de icke trffats; d voro de mn i sina kraftigaste
r, nu voro de -- tolf r ldre och lderdomen stod fr drren. Oaktadt
jemnrigheten var dock skillnaden stor emellan dem bda. Prostens
fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemfrda med den andres
melankoliska smleende och den hopskrumpna gestalten, lto ana, att den
frre haft gladare dar, n den sednare.

De helsade hvarandra med den obesvrade hjertlighet, som r vissa
naturer egen. De fllo icke i frvning fver deras frndrade utseenden
eller ens talte derom; sdant frutsatte de.

Till Otto sade lagmannen, klappande honom p axeln; -- detta r Otto,
den tiorige gossen. Vlkommen! Och nu, mina vnner, ber jag er vara s
goda och stiga upp; kanske kunna vi der f ett glas vin eller s bortt.

Vid det de tre gingo t byggningen till, blef det Otto underligt till
mods. Nr han sg p den antikt fantastiska vningen, frefll den honom
s sagolik. Han minndes historier om frtrollade slott; han tnkte p
rfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga
uppstaplade i skna rader. Ju nrmare han kom, desto frfrligare blef
det; hren reste sig p hans hufvud, det sg ingen; han blef blek --
derp gaf ingen akt. Nr han redan var i den stora korridoren, hrdes en
stilla musik, svfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svrare,
ovillkorligen skulle han ..... om icke lagmannen ppnat en drr, tagit
honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.

Nu lstes till en del frtrollningen, han sg en ung flicka liksom
skrmd slita sig ls frn ett fortepiano.

-- Blif inte rdd, min Saida; hr ha vi vnner, prosten i frsamlingen
och hans brorsson.

Fadren tog henne i handen och frde henne till prosten. Denne omfamnade
henne hjertligen och med rrelse. Han hade dpt detta barn och -- hans
knslor voro icke nnu frstenade. Hon bjde sitt hufvud mot hans brst
och d hon s gjorde, kysste han detta hufvud.

Sakta skilde hon sig ifrn prostens omfamning och vnde sig till Otto. I
stllet fr att enligt etikettens reglor helsa, hnde sig, att de blott
sgo, den ena p den andra.

-- Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihg,
fven fr dig sjelf ett glas.

Medan Saida gick att efterkomma fadrens nskan, sutto prosten och
lagmannen talande med hvarandra, samt Otto p ett afstnd ifrn dem. Den
obehagliga illusionen brjade alltmera att ge sig; han tnkte: -- icke
r detta nd en rfvarkungs boning, och ett frtrolladt slott lr det
inte heller vara.

Snart kom Saida med fyra glas p en gammaldags silfverbricka. Hon bjd
frst t sin far, sedan t prosten. Nr ordningen kom till Otto, tog han
glaset, drack henne till, men kunde icke, om n han velat, framstamma
ngot ord. Hon besvarade honom och nu frst hade de helsat p hvarann.

Att tala var dock p det hela taget ingen ndvndighet fr Otto; ganska
vl kunde bde han och hon sluta sig till och lta sig upptagas af de
ldres samtal. Men det plgsamma fr Otto var, att han inbillade sig se
p denna flicka, att hon genomskdade honom och frstod, huru gerna han
talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Ssom med en
obehaglig knsla i ett nu gerna frenar sig en obehaglig knsla frn ett
fordom, hnde sig nu, att Otto minndes det obehagliga gonblicket med
brsen; Helena var d den genomskdade, han sjelf var det nu. Det var
ngon likhet i dessa obetydliga upptrden, men fven skillnad. D var
han _mhnda_ den lskade, nu var han _icke_ den lskande; den som d
lt lsa sina knslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och
dertill han sjelf. Detta upprrde honom; han blef verkligen vred; hans
sjl samlade sin kraft, s att han blef herre fver sig sjelf; i stllet
fr frvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han sg p
Saida, som nu satt vid sin fader; hon sg tillbaka men slog
ovillkorligen ner gat. Detta frjdade honom, han visste ej hvarfre. En
frdel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedma hennes yttre.

Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tnka om detta ansigte
och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon
starkt fngslade hans ga, trodde han ej; han tillstod icke, att han
aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, gon, som s liknade vackra
drmmar.

Ovillkorligen kom han att tnka p Helena. "Hon r vacker," sade han
till sig sjelf, "hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon r fr
mig; sdana som denna kunna vara fr andra."

Hans tankar afbrtos, d Saida lemnade sin plats och nrmade sig,
troligen i afsigt att g till ett annat rum. Otto frekom henne,
sgande: -- jag erinrar mig, att man t en ny socknebo fr sga
vlkommen. Mtte Tavastland icke misshaga er!

-- O, jag vet det skert, att allt hr skall behaga mig. Flera r bad
jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde nd i Savolax.

-- Frken gjorde sig sledes stora frhoppningar om vrt stackars land.
Lt se huru de uppfyllas.

-- Jag lngtade till detta land, och d jag nu r hr, s r allt
uppfylldt. Jag finner mig s hemmastadd hr; det r liksom jag alltid
varit hr. Och det r naturligt, hr r ju mitt ldsta hem -- tillade
hon suckande.

Smittad af hennes vemod, sade Otto: -- med mig r frhllandet annat.
Jag r en vilsen fgel, som goda menniskor tagit vrd om, och nd r
det jag, som helsar er vlkommen. Frlt mig!

Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vltaligaste svar. Han
fortsatte icke detta mne utan vnde i stllet samtalet p Helena och
Clara, samt tillt sig anmrka, hvad det skulle bli en gldje fr hans
kusiner att gra bekantskap med frken Randel. Saida svarade, att hennes
far med det frsta lofvat ta henne med sig till prostgrden. Den
barnsliga krlekens stilla gldje visade sig i hennes anlete, d hon
berttade att lagmannen redan var s tillvida terstlld, att han
tillochmed litet orkade med trdgrdsarbete, hvilket han alltid tyckt s
mycket om.

Solen var redan nra nedergngen och prosten gaf sig icke tid att drja
lngre. Man skildes sledes t.

Saida sade till Otto: -- helsa till Helena och Clara ifrn Saida, herr
magister, och sg dem, att jag kommer snart och s gerna.

-- Snart och s gerna -- sade Otto i det han nickade afsked.

P vgen berttade Otto fr farbrodren, hvilken mrkvrdig fantasi hade
bemktigat sig honom, d de gingo upp. Denna, frklarade han var orsaken
till den tafatthet han der i frstone dagalade.

-- Jag skrattar icke -- svarade farbrodren -- t sdana fantasier. Det
hnder nog, att vissa stllen, orter och frhllanden fda
frestllningar om ngot annat dermed liknande, som man upplefvat eller
blott hrt berttas, d det tillochmed ngongng intrffar, att man af
ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt
skert hvarken hrt eller upplefvat ngot sdant. En af mina
akademikamrater, hvilken trodde p sjlavandringen, anfrde detta ssom
det starkaste bevis fr sin tro.

Vidare taltes de icke mycket vid under vgen. Fr Otto var besket p
Tuonela lik en drm, han visste icke om angenm eller oangenm.
Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig m illa och
sannt var, att han icke mdde vl.

Hvad han om dagen drmt vaken, drmde han om natten -- drmmande.

Han var p Tuonela i den flygel der han _icke_ varit om dagen. Rummet
var stort och fverallt behngdt med lampor, hvilka gfvo ett sken, mera
liknande mnsken, n det af vanliga lampor. Detta frundrade honom
mycket, men andra syner upptogo honom snart.

Rtt mnga grannt smyckade personer brja dansa omkring honom och nr de
slutat, kommo de till honom med vackra sknker, som de buro i famnen.
Han tog emot dessa sknker, men nr han ftt dem i famnen, frvandlade
de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han frskrcktes. D sade de
smyckade personerna: "s gr det oss alla, s gr det dig. Hvi kommo vi
hit?"

-- Detta r en drm -- sade Otto -- eljest kunde jag inte hlla alla
dessa hufvun och hjertan i famnen.

-- Du bedrar dig -- sade en af de smyckade -- huru mnga verldar hller
icke din sjl i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hlla dessa
atomer!

Af dessa ord fvertygades Otto, att det icke var en drm. Hans fasa blef
stor. Han frgade, huru han skulle bli af med sin brda, som tryckte
honom grufligen; sedan ville han gerna d. D sade de: -- bed till Gud,
att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan frbarmar sig fver
dig.

Och han bad till Gud. Och si en drr ppnades, en svfvande, mild musik
fyllde luften, och in trdde drottningen. Hon var ensam; det var Melia
Saida. Hennes af guld och diamanter strlande diadem fngslade icke gat
s, som hennes fina, dla anlete.

Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; fven Otto ville nalkas,
men kunde icke rra sig ur stllet, ty hans brda i famnen var fr tung.
Men nr drottningen kastade sina gon p honom, frsvunno alla hufvuden
och hjertan, ssom bortblsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo
nu nstan lika uppmrksamma emot honom, som emot drottningen och de
gfvo honom rum.

Ju nrmare han nalkades drottningen, desto vnligare blef hennes anlete.
Betagen af hennes tjusningskraft, glmde han helt och hllet, att hon
var drottningen. Han hviskade till henne mma ord; hon gaf honom mmare
tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillt hon; hennes lppar, det
hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes brst mera n _ett_
gonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han
var. Till slut lt hans vansinnes krlek honom tycka, att han sjelf var
denna Saida ....

D blef han strd af en rst, som sade: -- vi ha lst alla dina knslor
och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men d
han redan s lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person,
s har han ju redan ntt lyckans hgsta grad hr och hans straff br du
icke mera uppskjuta o drottning! Vlj nu ngon af oss.

Drottningen lsgjorde sig frn Ottos famnande arm, sg p honom med ett
outsgligt vemod och sade:

-- Ja det mste s vara. Hans lycka har rckt for lnge, ty han r en
jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gren med honom, ssom i
veten, att hr alltid frr blifvit gjordt med dem, som ifrn lyckans
hgsta frflyttas till straffets hgsta grad. Yngling, r du njd med
din dom?

-- Jag lefver blott i dig och jag r njd. J grannt smyckade, tagen mig.

Mnga beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad fr honom;
det var en af drottningens trnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig.
Otto minndes henne svagt; det var Helena.

Hon stllde sina bner icke till drottningen utan till de smyckade, ty
hon frstod att, oaktadt drottningen kunde befalla fver deras lif, de
dock nu hade makt fver hennes handling. Men d de voro obevekliga, smg
sig Helena sakta bort och frsvann lik en skugga.

Liksom frd p sakta vgor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade
lemnade honom der t en hop vlnader, och sade, i det de frsvunno: _nu
blir du en af dem_. Minnet af drottningen var s lifligt i hans sjl,
att han icke hade tid frig fr fruktan. Dock vill han veta, i hvad
sllskap han kommit och han frgade: -- hvilka ren j.

En frde ordet fr dem alla och sade:

-- Vi ro sdana, som efter en missfrstdd eller illa belnt krlek g
omkring p jorden och spka. Ngra af oss .... du ser dem der .... fst
dig vid deras galna tbrder .... de ha frlorat sina hjertan och sitt
frstnd .... de ro fven, som du ser, utan hufvuden. Fr denna andra
trupp, dem, som st der med s hrd och obeveklig min, har hjertat
tappats, men hufvudet sitter nd qvar. Vi, bland hvilka du str, vi ha
inte frlorat vrt frstnd icke heller hjertat; men vrt hjerta r det
egentligen inte mycket vrdt med; det r s sndersargadt och odugligt
och delar ro fven frlorade.

-- Och dertill var allt drottningen skuld -- frgade Otto.

-- Det skna p jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna fr
oss mn, ty vi frst det d lttare. Men n i en form, n i annan. Vr
drottning var icke den du tillbad; och nstan hvar och en af oss gde
sin skilda drottning.

-- Hvarfre kom jag hit frrn de der smyckade personerna?

-- Smyckade sger du om dem och du mrkte icke att du sjelf var smyckad,
med hoppets och krlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarfre du kom
hit frrn de? Frmodligen emedan du bttre frstod sknhet n de,
tminstone tidigare fattade den.

-- Men d drottningen lskade mig, hvi fvergaf hon mig! Eller lskade
hon mig icke?

-- Unge man, hvarfre vilja ha svar! r det ej nog fr dig att du lskat
och att din krlek varit stark och ren!

-- Var min krlek stark och ren?

-- Ja, ty till belning r du uppflyttad i fversta straffgraden. Vi ro
de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De
frstenade frstndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi,
vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vrt hjerta r trasigt och
sndersargadt, s r det nd ett hjerta. Derfre kunna vi lida .....
Fagre yngling, knner du ngot begr till dden nu?

-- Ja det stiger upp hos mig ett sdant begr och allt mer, allt mer.

-- D r du redan en af oss, och ditt yttre r redan alldeles ssom
vrt. Kom nu till denna graf och fatta hjden af ditt qval.

Otto fljde den talande och kom till brdden af en graf, som frde djupt
ned. I djupet sg han Melia Saida. Hon strckte mot honom bedjande
armar; d ville han strta i denna graf.

-- Du vill lefva i minnet, du vill frdjupa dig i denna graf, men kan
det ej, ty du r bunden af det nrvarande.

Ynglingen anstrngde sig, men var ssom fasthllen af tusende band.
Vlnaderna skrattade t hans bemdanden. D anstrngde han sig nnu mer;
tillochmed hvart enda af hans hufvudhr fick en frfrlig lngtan till
grafven. Ffngt; banden blefvo allt starkare. Hans ngest blef strre
n all ngest i himmelen och p jorden. Slutligen brjade han liksom de
andra vlnaderna att skratta.

Han skrattade gllt, fverljudt, nr han vaknade ifrn sin drm.




                               Kap. V.

                           Clara i bryderi.


Fljande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, d han gick
ner. Sedan den obehagliga drmmen lemnat honom -- klockan var d tv --
hade icke mera lemnat sig t smnen, utan skt genom lektyr frdrifva de
onda skuggor, som nnu efter drmmen omvrfde honom. Dessa lto icke
fullkomligen frdrifva sig, helst Otto till lsning valde Shakespear;
hvilket visserligen i s fall var klokt, att han hlls vaken -- ty hade
han somnat, hade kanske samma drm terkommit, i litet frndrad gestalt
-- men obetnkt, emedan Shakespear kastar fr mycket blickar in i
andeverlden, fr att vilja frstra minnet af en drm.

Efter frukosten hnde, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade d: --
nej, kan man se, hvad Otto i dag r vigtig och surmulen! Hvad felas dig?

-- Jag har filosoferat frmycket p min kammare -- svarade Otto
smleende.

-- Filosoferat, nej! Efter filosoferandet tror jag att sdana der unga
pojkar bli srdeles lyckliga, grtmyndiga och saliga. Frlt mig Otto,
men du har inte filosoferat; du ser dertill alltfr slagen ut, nstan
timid.

-- Clara -- sade Otto och fattade med starkt frtroende hennes hand --
vill du bli min vn?

-- Din vn! svarade frvnad Clara och mnade skmta men tillbakahlls
af det allvarliga i hans min.

-- Ja, min vn. Men inte en sdan, som blott hller af mig, utan en som
fven kan vara mig till ngon nytta .... om s behfs.

-- "Om s behfs." Jag frstr dig inte rtt .... du nstan gr mig
rdd. Men jag vill nd bli Ottos vn efter din egen mening .... om jag
kan.

Ngonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade hrvid ett
vackert tycke fver hennes ansigte.

-- Men om denna vnskap skall kpas p en annans bekostnad? Om du lilla
Clara, i och med detsamma du r god och uppriktig emot mig, blir falsk
och frrdisk emot en annan, som du ocks hller af?

-- P alltfr hrda prof hoppas jag du inte stller mig, Otto. Falsk och
frrdisk, sger du, emot ngon annan, d jag r uppriktig emot dig. Det
vore illa. Men jag prfvar .... jag fr vl vara litet elak, om det
leder till ngot godt ndaml.

Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken frhatad och frhatlig
satts hon yttrat; jesuiterna knde hon blott till namnet -- mhnda icke
ens det. Vid ett annat tillflle skulle Otto nstan utan undantag
bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att gra
honom sjelf till jesuit.

-- Sg mig d Clara -- sade han icke utan en viss obeslutsamhet -- sg
mig ngonting .... som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. lskar
Helena mig?

Clara var icke alldeles ofrberedd p en sdan frga, icke destomindre
skiftade hon frg; det var mhnda den frsta gngen i sitt lif den unga
oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin knsla, icke
visste, huru hon borde handla fr att handla rtt. Talade hon sanningens
ppna sprk, s frrdde hon sin syster och vn, och huru vida det
skulle ledt till ngot godt, visste hon icke heller; sade hon deremot
Otto en osanning, s skulle den vnskap hon lofvat honom, blifvit
beseglad med en lgn; teg hon, s ....

Under det dessa tankar korsade sig inom hennes brst, frgingo ngra
gonblick och hon teg.

-- lskar Helena mig? -- tertog Otto.

Den ton, hvarmed Otto bda gngerna utsade denna enkla frga, var icke
sdan hoppet gifver utan snarare ngon annan. Det var, liksom han icke
s alldeles gerna velat hra denna frga bejakad. S mycket vrre fr
Clara; den stackars flickans frlgenhet kades.

-- Jag frstr, att s r -- sade Otto, i det han sakta tryckte Claras
hand.

-- Det var ortt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar
vnskap.

-- Var det ortt, Clara lilla? kanhnda ... men om det leder till ett
godt ndaml.

-- Ja mtte det leda till ngonting godt, d jag nu sger, att Helena
lskar dig ... Otto, du har liksom stulit mitt frtroende; hvad har du
att ge tillbaka. O, mtte du frst att lska Helena! Jag trs inte
frga dig, huru det r; lt mig inte tro, att ....

Den blygaste frsagdhet stod att lsa i Claras gon. Man hade kunnat tro
henne vara en lskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet -- och likvl
gllde det en annan.

-- Jag vill lska Helena -- sade med hftighet Otto.

-- _Vill_ du lska, det r illa -- svarade Clara.

-- Jag lskar henne redan -- gentog Otto.

-- Hvarfre frgade du d af mig, om hon lskade dig, hvarfre inte
hellre af henne sjelf. nej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du
verkligen lskar Helena.

Denna anmrkning jagade rodnaden ifrn Ottos kinder, och han fann dess
sanning. Hans rst var undertryckt, d han sade:

-- Lt mig i alla fall tro, att jag i dig, snlla Clara, har en vn. En
vn, som rder mig eller om icke rd hjelpa, som trstar mig, eller
tminstone vet hvad jag vet och delar min smrta. Vill du bli mig en
sdan vn?

-- O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand
ifrn din; jag vill vara din vn ... Men r du olycklig, Otto? Hvem
lskar du?

-- Jag lskar icke Helena, s som jag det borde, men ngon annan lskar
jag ej. Tro mig det, Clara!

-- Och du talar nd om smrta och rd och dylikt. Hvad menar du? Om din
krlek blott r i sin gryning nu, s blir det vl nd snart ljus dag,
och d lskar du henne verkligt. Jag frstr dig inte.

-- Jo ser du, lilla vnnen min, nog r det nd s, att vi menniskor
inte kunna sjelfve skapa vrt de. Det kommer oundvikligt; det kan
frvandla en vis till dre och gra den, som var allas gldje och
frhoppning till en rik treklla.

-- Aldrig har Otto frr talat s!

-- Frlt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala s. I
stllet skall jag fr att roa dig bertta en drm, som jag engng drmt
i min lefnad.

Nu berttade han fr henne den fregende nattens drm. Han berttade
den dock icke alldeles ssom den var; ty dels minndes han den icke
troget; dels gjorde han, ssom man i allmnhet gr, d man berttar
drmmar -- sknker dem ett strre sammanhang, n de verkligen gde. I
det fall var han icke rlig emot Clara, att han ej uppgaf rtta tiden
icke heller rtta hufvudpersonen, drottningen.

Hvarfre sade han icke, att det var den flicka han i gr sg, som var
drmmens hjeltinna? Var han rdd for sig sjelf, sitt de och henne? Han
hade nstan samvetsqval, d han fr den flicka, som lofvat honom en
oegennyttig vnskap, med flit frfalskade sin berttelse. Men han var
menniska och han var svag.

-- Och du sger dig verkeligen blott en gng ha sett den der flickan,
som spelte en s stor roll i din drm. Nr var det; hvad heter hon?

-- Begr inte svar p denna frga! Lt mig ngon annan gng upplysa dig
derom. Men sg mig nu, ha drmmar ngon betydelse?

-- Ja det ha de, bara man rtt frstr att tyda dem. Men emedan detta r
omjligt, s ha de heller .... ingen betydelse.

-- Men om jag nu skulle be dig tyda min drm; huru skulle du frklara
den omstndigheten till exempel, att Helena der agerade en s
underordnad roll, att jag knappt mindes henne.

-- Jag skulle sga, att det gr rakt tvertom. Det r ju ocks ett stt
att frklara drmmar.

-- Jag tycker mycket om dig fr denna raska spdom. Du har rtt, Clara,
s kan det g.

Nu blefvo de strda af Helena, eller rttare hon kom i god tid, ty det
vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet frvnad att finna Otto
frtroligt hllande Clara i hand, henne, hvilken han hittills fga brytt
sig om. Dock var det icke svartsjuka eller ngonting s fult, snarare
nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att sga: -- se
nu r Clara inte mera lilla syster fr Otto.

-- Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vnskap -- sade Otto
komiskt och pathetiskt och dolde slunda en sanning bakom skenet af en
lgn. fven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en fr
tillfllet passande min.

De brjade tala i andra mnen. Otto frgade, hvad bok Helena hll i
handen.

-- Det r O. T. af Andersen.

-- Det fgnar mig, att ni redan hunnit fver sundet. I fjol, vill jag
minnas, lsten j blott arbeten af de tre stora svenska frfattarinnorna.

-- Men nu frefalla de oss redan litet trkiga. Nr man lst ett af
deras arbeten, har man nstan lst dem alla. Derfre flydde vi fver
sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru
frtjusta Clara och jag voro i _Spelmannen frn Svendborg_ och
_Improvisatren_. Vi gfvo oss knappt tid att ta och med arbetet gick
det dligt.

-- Ja, Andersen frtjenar det vl. fver _hans_ hvardagsteckningar
ligger utbredd en fin och skr poesi, s att man mste frlta honom, om
han fven litet koketterar. Men huru kom ni er att lsa denna O. T. Ty
minns jag rtt, s plr ni frst efter genomlsningen se p frfattarens
namn och i alla fall inte gerna lsa andra romaner n dem ni hrt
bermmas. Och hvem bermde O. T.

-- Det kommer an p, hvem som bermmer, -- svarade Clara -- vi frgade
af Emma Sern, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting.
Derfre skaffade vi oss den, lste den och ha funnit oss bra deraf. Ack,
hvad den Eva r st, men hvad det var synd om henne!

-- Jag tycker -- sade Otto -- att hon fick det sknaste slut. Nr en
flicka fr veta, att den hon lskar r hennes bror, s vill hon d, fast
hon tror sig vilja lefva. Fr hon d fven d, s smekes hon af det
mildaste de; hon slutar vackert.

-- Der finns nnu en flicka -- anmrkte Helena -- som r vrd att hllas
af: den snlla Louise, s del, s stilla och s undergifven. Hvilken
motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket
lttsinnig.

-- Eva och Louise ro glanspunkterna i O. T. Tvenne sdana karaktrer
skulle frsona mig med en i frigt aldrig s trkig bok. Om Eva r fin,
etherisk och englasvfvande, s r i stllet Louise rent mensklig, och
det vill inte sga mindre. Och nd lskade de bda obelnta!

-- r det d en s stor olycka -- frgade Helena.

-- Jag vet inte, s anser man -- svarade Otto, men sg p Clara och icke
p Helena.

Clara plgades af detta mne och hon afbrt det:

-- N Otto, du har nnu inte berttat oss ngonting om Tuonela och huru
det hade sig i -- ddens boning. Hurudan r Saida?

Fullkomligen obesvradt svarade Otto: --  ja, det r en rtt st
flicka. Ni kan snart vnta henne hr, sade hon. Och s bad hon mig helsa
er s mycket.

-- Hvad det skall bli roligt att se henne -- sade Helena -- jag minns
henne nnu ngot litet. Jag tror jag var ett eller tv r ldre n hon
... ja, hon var sdan som Clara.

Otto sg p Helena; hon frefll honom s lskvrd nu. Han sg p henne
med ett visst vemod; det mrkte Clara. Och nr Claras blickar mtte
Ottos, frstodo de ingendera den andra.

Otto tnkte om Helena: -- mngen sdan som du gr ofrstdd sin verld
igenom; intet krt hjerta klappar fr henne; hon vissnar och dr utan
att ngon fster sig dervid.

Olikartade knslor bemktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart
derefter fljde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det
smrtade honom -- han visste ej hvarfre.




                               Kap. VI.

                      Metaren fastnar i ett nt.


Det var i Maj. Solen sken varmt, trden hade skjutit knoppar och
fverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Grsets spda grnska
sade, att den rtta vren nu hade sin brjan.

En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en bt i viken med ett
metsp i handen. Bredvid honom ligger en bssa, hvilken han medtagit i
frhoppning, att ngon ofrsigtig sjfgel genom den skall f sin bane.
Han har fven med sig sin jagthund, Wilppas; icke fr att den egentligen
nu behfdes -- ty ganska vl hade han med bten kommit t sina rof; om
icke mjligen fr sllskaps skull, eller emedan en jagthund, d han
simmar efter en fgel och hemtar den i munnen, alltid deraf har s stort
nje, att det vore ortt af dess herre att icke, s ofta sig gra lter,
dertill bereda honom tillflle, helst en jagthund, stadd i
embetsfrrttningar stdse r en intressant syn.

nnu hade likvl ingen fgel vgat sig inom hundra alnars afstnd.
Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tnkande min och sg utt sjn.
Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick p ngon olycklig fisk,
som Otto lyckats f upp till det torra. Han ansg kanske metandet fr
ett fga ridderligt gra.

Otto fr sin del var icke heller ngon passionerad fiskare. Han ansg
vl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmnhet fr ett
odelt och vekligt tidsfrdrif, vid hvilket mindre kraft n list kommer
i frga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande
antingen fr hglsa pojkar eller utlefvade gubbar. fven hade hans
metsp ftt hvila p vinden i en vr hela sju r igenom; i dag, d han
sg det, fick han det roliga infallet att frska, om han nnu kunde
meta.

Fga intresserad som han var, hade han fven tankar friga fr annat.
Metspet ledde honom s naturligt att tnka p den tid, han sist hade
det i hand. Hurudan var han d, hurudan nu?

D var han icke nnu yngling, nu var han mhnda mera n s. D var han
oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu knde han redan mnga af verldens
krokar och gngar, hans samvete friknde honom icke ssom alldeles
skuldfri, om fven frderfvet ej hunnit lngre n till sjlens yta. D
var han en gosse, helt och hllit beroende af andra; nu kunde han sjelf
freskrifva sig lagar; den tid var fr honom fven inne att --
freskrifva hjertan lagar; han visste sig ju lskad. Vid denna tanke
hfde sig hans brst hgt af stolthet; han ansg sig fr ingen del vilja
ha barnaldern tillbaka.

-- Lycklig var jag ssom barn -- sade han till sig sjelf -- men r jag
icke lyckligare nu, d Helena lskar mig. Redan ha alla mina galna
griller ifrn drmmen frsvunnit och jag knner mig s lugn, s lycklig,
nr jag r vid Helenas sida. Sdant anser jag fr krlek; p den
fverspnda och passionerade krleken, hvilken romaner lta en se, tror
jag icke; tminstone r jag fr litet eldig till en sdan. Visst r det
ngonting, som jag liksom saknar och gr, att jag ej r rtt
tillfredsstlld, men jag frstr nu svl, hvad det r; det r just det,
att intet ord emellan oss blifvit vexladt t det hllet; den frsta
kyssen har nnu icke blifvit tagen ... jag kan naturligtvis ej rkna de
kyssar, jag p grund af slgtskapen haft ran f, ty de smaka just
ingenting ... Helena har nnu icke vgat se p mig med s vackra
blickar, som hon helt skert kan ge; min dufva har nnu icke kuttrat fr
mig sitt krleksqvde. Allt detta r orsaken till att jag ej r rtt
tillfreds; det heter vl, att krleken r sknast, innan hon talar, men
frlt mig, min kra pot, jag tror dig ej; jag tror, att krleken
emellan Helena och mig just r af det slaget, som sedan den uttalats,
oaktadt sin sakta brjan tilltar skert. O visst vill mitt hjerta liksom
litet klappa, nr jag tnker framt p den tid, d hon r min maka ...
lt mig se, mnne det dertill tgr mera n ett eller par r.

Han afbrts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skllande i
detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat
en strre fisk, som fastnat p kroken och slog till med stjerten fver
vattubrynet. Otto var icke sen att vilja gra sig till mstare af detta
byte, men s frsigtigt han n skte dra upp fisken, hnde sig, att
refven brast.

-- S litet metare r jag -- sade han -- att jag icke ens kom att tnka
p huru svag en sju rs gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig;
gddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrn detta gra.

De friga fiskarna, hvilka nnu lefde i vattnet p btens botten,
kastade han i sjn, tog rorna och frfogade sig hemt. Skottet lossade
han af p en krka, som fll men af Wilppas icke ansgs vrdig ngot
steg.

Hemkommen gick han, kldd som han var, genast in och sg der lagmannen
och hans dotter hvilka anlndt, medan han metade.

Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef sledes icke
fverraskad af denna syn. fven i hans stt att helsa lg denna gng
icke ngot, som kunde tyda p sjlsfrnvaro, utan snarare p
verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var ngonting
affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida,
genom de minst sagdt obehagliga minnen hon vckte, var fr honom en
plgsam freteelse. Han sg p Helena och tyckte sig d m bttre.

Dessa knslor rckte dock icke mnga minuter. Ty nr han tnkte efter
och tog sitt frnuft till fnga, brjade han finna sig litet ljlig, som
till flje af drmmar fattade att s sga antipathi emot en menniska,
som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon
vann derp ondligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhra
ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma vsen, s
fritt frn alla ansprk, och hennes rst med denna egna, halft
undertryckta klang, kunde de egentligen utrtta ngot ondt! o nej.

Otto mrkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med
Saida; tminstone voro de redan _du_. De sutto hvar p sin sida om Saida
och tycktes vara liksom litet frtjusta i henne.

-- Huru lyckades ditt metande -- frgade Clara.

-- Jag har ingen fisk med mig; de voro s sm, att jag kastade dem
tillbaka i sjn. En strre fisk hll jag p att f, men refven gick af,
och gddan gick fri.

-- Stackars fisk -- sade Clara -- den frstod inte, att det hade varit
bttre att d en hastig dd hruppe ibland oss, n att lngsamt tyna af
med kroken i halsen, ty dernere lra de inte ha ngra lkare.

-- Gick refven verkligen af -- frgade Helena.

-- Ja, men det var inte underligt med en sju rs gammal ref.

--  nej, Otto; s gammal var den inte. Det r blott ngra veckor sedan
Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, fr Helena sade, att hon,
mnade brja meta i sommar kantnka.

-- Den var ljusgul ... ja nytt kan ibland ha den frgen. Helenas mda
blef slunda belnad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna
en ny.

-- r det roligt att meta, frgade Saida Helena.

-- Ja nog r det sder smroligt, om man fr ngot, att trda dem p en
vidja och sen fra fiskarna hem och visa.

-- Det r ett tidsfrdrif i ordets egentliga mening -- invnde Otto --
ingenting vidare.

-- Men r det icke poetiskt -- frgade Saida -- jag tror jag lst i
ngon bok, att mnga vackra tankar d kunna komma fre -- tillade hon
med en blyg min.

-- Mn' icke den poetiska sinnesstmningen liksvl kan uppkomma, nr
man sitter sysslols i sin bt eller p en bergsklack i den friska, fria
naturen eller helt enkelt p sin kammare -- svarade Otto sardoniskt.

-- D mste kammaren vara mycket treflig -- infll Clara skmtande.

Claras skmt misshagade Otto _denna gng_. Det for ett moln af missnje
fver hans panna.

Saida sade: -- magistern medger vl nd, att yttre frhllanden, det
som r omkring oss menar jag, fven kan gra ngot t sig. Till exempel
ett metsp i handen och en skn natur omkring mig.

-- Ja jag medger ..... det r mycket ortt af mig att yttra bestmda
sigter i sdana fall som detta; ty jag r inte alls poetisk.

Saida skiftade frg, dock blott helt ltt.

-- Otto har sin stygga dag i dag -- hviskade Clara till Saida, likvl
med flit halfhgt, fr att Otto skulle hra det. Hon sg fven hrvid p
honom med en slug uppsyn.

Otto sade till Saida:

-- Tro henne inte, frken Saida; mina sednaste ord syftade endast p mig
sjelf, p ingen annan; tro mig .... Och nr jag tnker efter, s r det
inte ortt, att jag ansprkslst sger min mening, om det ock icke
finnes poesi inom mig. -- Han smlog och fortfor: -- jag tror visst, att
sjlen stmmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru
sjlen stmmes beror p huru hon var stmd frut. S kan den ena gngen
en skn natur verka inom mig frid, en annan gng knsla af tomhet och
saknad. Nr knner fngen mera sin smrta, n nr solen ler emot honom.
Solen, den varma och mktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos
fngen; snarare tvingar fngen solen till sympathi med sig. Den lyckliga
bruden ter, nr knner hon varmare sin lycka, n d solen och den skna
naturen, lika festligt kldda brllopsgster, nicka henne bifall. Skert
minnes hon icke d, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena,
att samma denna sol gjorde bst att icke lysa fver deras elnde .....
Allt detta r dock ytterligheter, sdana ingen af oss erfarit. Men fven
annars, d man icke rimligtvis kan sga sig vara lyckligare eller
olyckligare n vanligt, ansls man nd ganska olika af det omgifvande,
den ena gngen till vemod, den andra till frjd, stundom ter till
ingendera, till ngonting ofrklarligt ..... mhnda till poesi, om
poesimjlighet bor hos individen.

-- Mnne inte -- sade Saida -- just vexlingen emellan sorg och gldje,
vemod och frjd vara lifvets poesi?

-- De jemna vgorna, ja. Det r mjligt -- tillade Otto med en ltt
suck, som ungefr tydde p omjligheten att f sjlens och lifvets
dunkla gngar belysta.

Saida steg upp och nrmade sig fnstret. Hvad hr r vackert, sade hon.
Kanske ro granar de vackraste trd. Ortt nd att jemfra trd! F de
inte vara fr sig?

Dessa ord talade hon ssom fr sig sjelf. Otto kunde icke annat n
betrakta hennes anletes uttryck. Helena sg p Otto, Clara p Helena.

Otto sade: -- frken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god
och lt oss hra.

Prostinnan, som just intrdde, anmrkte, att instrumentet var gammalt,
och hade svagt ljud, men att det frfrigt var vl stmdt, ty kantorn i
frsamlingen hade nyss stmt det, han som fr sitt fina ra var srdeles
knd.

P en vlbestlld prestgrd finnes sllan ett pianoforte. Det hr
befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen frn
den tid d de fordna klaveren eller clavicembalerna brjade fverg till
de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat ngot
litet; detta hade gtt i arf till hennes dttrar, hvilka sledes icke
voro srdeles frsigkomna -- deras underbyggnad var icke stor, men nd
srdeles roade af musik; liksom fven Otto, hvilken icke trakterade
ngot instrument.

-- Ack hvad det blir roligt att hra dig Saida, ty skert spelar du s
vl.

Saida smlog, men begick icke det felet att p frhand reservera sig.
Hon satte sig sledes och utan alla preludier spelade hon ett stycke,
som icke var kort, men tycktes s, ty hon spelade verkligen vl och utan
all affektation.

Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade,
nr hon slutat:

-- Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela vl; och det nd utan
all anstrngning. Agatha min gumma, ser du man kan nd spela vl,
oaktadt man lemnar bort det der strande arbetet med kroppen, hvartill
Angelique och s mnga andra gra sig skyldiga.

-- Kanske frken fven sjunger -- frgade Otto.

-- Ack ja -- sade Clara -- sng tycker jag s rysligt om. Sjunger icke
du, Saida?

-- Ja, ngot litet. Jag har inte sjungit p lng tid, s jag vet inte,
om jag ens vgar skylla p heshet. -- Smleende tillade hon: -- och om
jag kommer af mig, s brjar jag om igen.

Vi mste frlta Saida, om hon denna gng reserverade sig, dels emedan
hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansg sig i sng
underlgsen sig i solospel. Deri hade hon tnjutit undervisning och gde
mhnda skola, i den frra icke.

Hon sjng en sng. I den frsta versen var hennes rst nnu svag och
nstan darrande -- Saida var vl litet rdd. Men fr hvarje vers vxte
modet, intrycket och intresset, s att det var som hgst, d hon
slutade. Ingen kom sig ens till att bermma eller tacka henne; ett bevis
p hvilket intryck hennes flrdfria, ljufva och dunkla sng hade gjort.

Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehllo en saga om en
blomma.

I mnga r hade en skn och ljusrd blomma blomstrat p en klippas hll.
De friskaste, grnaste blad frhjde nnu mer blommans sknhet. Men
blomman var icke njd, ty ingen sg blomman och hon tyckte sig p det
hela taget utrtta ingenting. En gng frgade blomman af sin Gud: -- r
jag till nytta eller skada? Begr ej att veta det, svarade blommans Gud,
r det ej nog fr dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej,
svarade blomman, hr blomstrar jag p denna klippas hll; ingen ser mig,
hvad r det d med min sknhet. Jag ville hellre vara till nytta eller
skada. D blef han vred, blommans Gud och han sade: ffnga, otacksamma
blomma, jag kunde genast frinta dig, men jag har skapat dig. Hittills
har du icke varit till nytta eller skada, men, om du s vill, skall du
f bli till det ena. Vlj emellan att i allan evighet blomstra liksom
tillfrene, osedd af alla, skn i din egen sknhet, eller att bli till
skada och mista din ofrgnglighet. Nu valde blomman att bli frgnglig
och att f skada. Och klipphllen frvandlades nu till en dal, der
vandrare ofta gingo, blommans stnglar fingo trnen, och blomman sjelf
fick nu ett namn. Mnga, mnga sgo och beundrade den vackra blomman och
mrkte icke dess trnen utan srade sig deraf. Detta fgnade blomman.
Men en dag uppstod storm, s att blomman skakades hit och dit och
srades illa emot sina egna trnen. Sedan s vissnade blomman, hon blef
ful och gammal och dog.

Sedan Saida uppstigit ifrn pianot, tycktes hon icke mer vara densamma,
som frut. Det luftiga och svfvande i hennes natur hade nu fvertaget
och firade sin seger i kindens skra gld och gats drmlika frklaring.

Sdan hon nu var, hade Otto sett henne en gng frut, men i drmmens
svrmeri. Nu drmde han ... o nej ... han var beklagligtvis vaken. Hon
sg hndelsevis p honom, men ack, blicken trngde litet fr djupt. Hans
hjerta klappade vldsamt ... det knde han ej; det klappade nnu mera
vldsamt ... d knde han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till
detta klappande hjerta, men han fann fven, att han icke drmde; ack och
ve, han fann, att han var vaken!

Ett hrdt och obevekligt de vill stundom s, att menniskan efter ett
saligt gonblick med _frfrelse_ finner, att hon r vaken. Hon borde ju
frjdas dert, hvarfre d frfras! Kanske emedan ett sdant gonblick
r en vndpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, oknda trakter ppna
sig fr hennes syn ... oknda trakter, stumma trakter, de der ingenting
frtlja om sig, alldeles ingenting bertta huru det r att vara i dem,
tysta som grafven om det ml, dit de fra.




                              Kap. VII.

                        Ntet knytes starkare.


Fljande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fgelsng, blott storm
och regn.

Otto vaknade helt tidigt. Ovdret lt honom icke sofva lngre, oaktadt
han visst icke tnjutit den ndiga hvilan. Men ovdret hade fven
bundsfrvandter.

Det frsta han tnkte var: _nnu_ r hon hr, och det frjdade honom
ovdret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gtt
fver. Han finge d nnu kanske mnga timmar se henne, tala med henne.

Det andra han tnkte var: _hon_ r hr nnu och det smrtade honom.
Aningen hll fr honom sin spegel och visade det tillkommande. Han sg
syner, hvilka frskrckte honom.

Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, slnge hon var der.
Han hade redan lnge mnat fretaga sig en jagtfrd, hvartill han
anslagit mera n en dag. Nu kunde han ju antrda den. Hvad gjorde det,
om regnet smattrade, om han n blef genomvt; han var ju hrdad, det
visste han af gammalt, emot alla frkylningar. Hvad gjorde det, om de i
hemmet ansgo honom besynnerlig eller oartig, som fretog sig en
jagtfrd just nu under detta ovder och d ett rart frmmande gstade
under detta tak.

-- Mhnda skola de framdeles tacka mig, -- tnkte han -- allt, allt
skall jag frklara dem sedan, nr Helena r min ... Helena, ja ... Jag
skall sga henne, att jag _icke ville_ lska denna andra, att jag ville
fly henne, innan ... det var fr sent; innan mitt hjerta blifvit en
ruin, den jag icke vgade erbjuda Helena. Om Helena d skrattar och
stolt i sin lycka sger mig, att allt detta var tomma farhgor, s skall
jag inte stta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det
skall hon gra d.

Han kldde p sig med en ifver, som var frenlig med hans beslut. Han
drog p sig sina jagtstflar, stllde allt, som hrde till skjutvskan i
ordning. Bssan var nu det enda, som terstod; hon hade icke varit
begagnad p lng tid, ty den bssa han i gr hade med sig, var hans
smre.

Hade bssan genast varit i behrigt skick, s hade det varit ganska bra.
Men som hon det icke var, frgick mera n en fjerndels timme, att gra
henne vederbrligen tjenlig fr en lngre frd.

Under det dessa minuter frgingo, hittade hans tankar och knslor p
mnga nya vndningar och nr bssan var i behrigt skick -- d vacklade
hans beslut. Skumt sg han fr sig en frtjusande bild; det vxte inom
honom ett begr att gra bilden klarare, _att se henne sjelf_. Och detta
begr fick en mktig medhllare i den tanken, att det vore omanligt,
fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett de.

Han skte opartiskt bedma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar.
Opartiskt ja. Fljden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.

-- Hvarken ngon mensklig eller gudomlig domstol kan flla mig, om jag
nu stannar qvar. Det jag nu gr r _icke_ ortt, att fly vore det icke
heller, men barnsligt, narraktigt.

Sdana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin
kammare. Han rkte med den ifver, som om det gllt en embetsfrrttning
och den ena pipan aflste den andra, utan att han mrkte det. Nr han
blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att
fem timmar frgtt, sedan han steg upp.

Lagman Randel hade icke mnat blifva qvar fver natten. Men ett
pltsligt illamende, som intrffade, d det redan var tillsagdt om
frespnningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus
bner, helst fven hans dotter bevekande bad honom icke blottstlla sig
fr den kalla aftonluften. Han mnade dock att fljande morgon, ifall
han d blifvit bttre, jemte sin dotter tervnda till hemmet, hvilket
han ogerna ville lemna utan uppsigt en s arbetsbrd tid.

Ssom redan r berttadt, behagade det denna morgon blifva ett ovder,
hvilket fven fortfor hela dagen. Stormen var genomtrngande och kall,
samt luften till flje af regnet fuktig och r, s att han, oaktadt
illamendet upphrt, tvangs att fven denna dag och derp fljande natt
bli qvar p prestgrden.

-- Detta r dock ett herrligt vder for oss landtbrukare -- sade
prosten. -- Jag tycker hvad hafran och rterna och den spda rgbrodden
nu skall skjuta fart, nr solen brjar skina efter det hr.

-- Och i morgon, om det vill hlla upp och jorden icke r alltfr
klibbig, kan man vl utan risk kasta korn i den -- menade lagmannen. --
Jag r ssom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara s godt, att
det regnar; jag frhindras visserligen att komma hem, men fr i det
stllet profitera af brors rd, som skert ro grundade p mngrig
erfarenhet.

De bda gamla herrarne kastade sig nu p landtbruksfrgor och frdjupade
sig deri med det intresse, som i sdana fall utmrker knnaren och
patrioten.

De frsta timmarna tyckte Otto sig ter vara alldeles lugn och likgiltig
fr Saida och desto varmare fr Helena. Han skte denna frmiddag
erstta Helena fr det han den fregende aftonen lemnat henne i
skuggan. Alltid s ofta hon var inne -- ty hon hade den fatala veckan --
vdjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad.
Hruti gick han s lngt, att han nstan var oartig emot frken Randel,
som nd var en gst. Hade Helenas brst den fregende aftonen varit
ppet fr en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke bra tro, s blef
det hrigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med
frskrmd blick iakttagit Otto den sista qvllen, ansg sig nu kunna
vara trygg och sker.

Saida  sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sdana
fall sonderar qvinnan, att Helena lskade Otto. Huru det var med denne,
kunde hon icke finna, mhnda emedan det var en man.

Och Otto sjelf? Han var inom sig segersll, stolt och belten, emedan
han ej fretagit sig jagtfrden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit
bekrftelse p att Saida icke var farlig fr hans pantsarkldda hjerta.

Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en
evolution i krlekens serie. Emellan den dag, d solen frsta gngen
vrligt helsar oss och smlter snn p vra tak, samt den, d all sn r
smlt och intet deraf finnes qvar i vra skogar, finnas dagar med
nordanvind, dagar med kall sn, dagar som hota med evig vinter och icke
lofva sommar. Och huru gr bcken? Nrmast sin klla forsar han, der han
strtar utfr klipporna, men i dalen blir han s obetydlig, s stilla.
Du hr honom icke; du ser honom knappt, der du stiger fver honom. Och
nd blir af honom en stor och bred, djup och mktig flod.

Nr det blef afton och han tog sitt godnatt, d visste Otto, hvem han
lskade. Och nu visste han det klart och bestmdt; han fann det vara
oterkalleligt; han flades icke mera med ffnga frsk att tro annat.
Bedrfvad sknkte han dock en flyktig tanke t Helena; flyktig ja, ty
Melia Saida hade redan rotfst sig i grunden af hans brst.

Hans krlek nu var ren, utan alla berkningar, alla afsigter. P sdant,
som att f Saida till maka, tnkte han icke; han tnkte icke ens p att
vinna hennes genkrlek. Han tnkte icke p lycka eller olycka, nutid
eller framtid, men han -- lskade och han knde all krlekens ljufhet.




                              Kap. VIII.

                     Fre och under ett brllop.


I tv eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos sjl rik
sysselsttning. Minnet gaf en vnlig hand t fantasin och Saida stod fr
hans sjls ga. Men efter dessa f dagar blef hennes bild ngot skummare
och den tillfredsstllde honom icke mera. Det vaknade hos honom den
smrta, som af jordens barn kallas lngtan. Han ville se henne, sdan
hon verkligen var; med minnets teckning var han icke njd.

En afton, sedan solen redan gtt ned, spatserade Otto i trdgrden.
Innan han visste ordet af, mtte honom Clara. Strd i sina tankar,
betraktelser eller knslor, spratt han till och sade: -- du Clara hr,
s sent?

-- Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat hr en
god halftimme i denna tunna rock. Jag kom fr att be dig in eller ...
tag tminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig t dig.

-- En halftimme, sger du; det r omjligt. Aldrig mera n fem minuter.

-- Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit s tankspridd; s var
du inte i gr eller i frgr eller nnsin frut.

-- Var jag inte s i gr och frgr, s r det underligt, ty d var jag
redan alldeles ssom nu. Ngon r nd skillnaden, ty jag frstod mig
inte d nnu p att lngta; det var blott ljuft, men nu r annat.

-- lskar Otto verkeligen henne, som for bort? lskar du Saida?

-- Om jag lskar, hvilken frga! Kan Clara tnka sig annat, n att jag
skulle lska henne. Minns du henne, sg du p henne, hrde du henne
tala, hennes rst. Sdana vsenden ro satta hit p jorden fr att
lskas.

-- Och sdana som Helena, hvarfre ro de satta hit? r det fr att
lida?

-- Fr att frdunklas utaf stjernor af en hgre ordning.

-- Krleken har d gjort dig hrd, obarmhertig och ... krleksls. Det
r illa.

-- Stundom r jag varm endast fr henne; det r sannt ... men stundom
ter tycker jag mig vara varm fven for allt annat, mycket varmare, n
jag nnsin var det, innan jag lskade henne. Sdana gonblick tycker jag
mig frst naturen och menniskorna bttre n frut och lska fven dem.
Det r Saida, som d sknker glans t allt annat.

Det blef d hon -- tnkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke
bedragit henne och hon suckade nnu en gng.

Otto fortfor: -- du lofvade att vara mig en vn, och jag tror jag t dig
lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet orlig emot
dig; d vgade jag, besynnerligt nog, inte sga t dig, att den drm,
jag berttade fr dig, var drmd natten efter det jag var p Tuonela och
att just Melia Saida var drmmens drottning; nu sger jag det s gerna.

-- Och hvad tnker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och
frlt mig, som frgar s.

-- Hvad jag tnker; jo jag tnker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas
ingenting nnu. Och hvad jag vill! Jag vill _se_ henne, blott _se_
henne. Clara, min vn, stll s till att jag fr se henne.

Mnga knslor splittrade sig, mnga tankar korsade sig inom den unga
flickans brst. Hon knde sig frestad att sky Otto, men hon knde sig
fven dragen till honom mera n frr; det var liksom han nu mera n
nnsin varit i behof af en vn, ty han var icke lycklig, om han fven
sjelf tyckte s. Kunde vl Clara klandra honom, fr det han icke lskade
hennes syster, fr det han lskade denna Saida, fr det han tycktes
frlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, d
hon fann, att han helt och hllet och s varmt lefde fr Saida. Hon var
en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos krlek alstrade _vissa
sympathier_.

Det var sledes med ofrstlld gldje hon svarade: -- i fvermorgon r
brllop p Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta brllop
... men besegra nu din vedervilja, ty tnk om Saida vore der.

-- Om hon vore der, ja d vore dessa aristokratiska vggar inte mera
trkiga, ty himlen vore der. Men du frespeglar mig kanske toma
luftslott. Och jag minns vl, huru hon sade, att hon och hennes far icke
varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stlheim
skulle bjuda dem nd?

Det vgde ngot litet, innan Clara svarade: -- med bjudningskortet fick
fven Helena en liten breflapp ifrn bruden. Bland annat sger hon der,
att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat -- fr
brist p damer.

-- Tack goda Clara fr att du inte teg med hvad du visste. Jag fr d se
Saida mnga, mnga timmar. Jag fr tala med henne, hra hennes rst.

-- Och nu godnatt, Otto!

Med dessa ord aflgsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom
salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad.
Clara lade lent sin hand p hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade
lugn. Hon knde p sin egen panna, o hur den brnde; hon lade handen p
sitt eget hjerta, o hvad det klappade!

-- _Nu_ r du lycklig -- hviskade Clara -- om Gud nu lt dig somna in s
der, stilla och fr alltid, s skulle Clara inte klaga. Men fast du vore
kall och stel, s kysste jag dig, likasom jag nu gr.

Spda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret
hon sakta men bittert. Trarna lttade icke hennes hjerta.

Och nd gret det rena samvetet dessa trar!

                   *       *       *       *       *

Brllopsdagen kom. P Kuusisto var allt tillrustadt med en utskt lyx,
pomp och stt. Brudens far, fverste Stlheim, var en af de mn, som i
smsaker och inom sin familj gnida nda till det skamliga, men som, "d
det gller" och d tillflle r att fr mngden visa liberalitet, lta
lasten girighet besegras af lasten ffnga.

Bruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte gde hvarken ngot
tilldragande eller frnsttande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i
frbigende kan nmnas, att han var en fyrti rs man samt en baron, som
nyligen lyftat ett stort arf.

Under vigseln, som frrttades af prosten begick Otto det felet, att
..... En aning om rtta frhllandet for nu fr frsta gngen i Helenas
misstnksamma sjl.

Lngre fram p qvllen vunno hennes aningar en strre bekrftelse. Icke
s mycket fr att Otto med Saida dansade flera danser, n med henne;
icke s mycket fr att han p Saida kastade de varmaste blickar; men han
tycktes i hennes nrvaro vara alldeles frvandlad; hans fordna, fria,
ostyriga, ja nstan sjelfsvldiga stt hade blifvit delt, ansprkslst,
nstan blygt. Ock nr en gng efter en dans han ledde Saida till hennes
plats, hvilken d rkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt upp
den rst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rsten var vek, lg och
af ett sonort behag -- fordom var den stark och manlig, nstan
befallande. _Denna rst_ skar in i Helenas brst, ssom tusende knifvar.
Knslan sade henne detsamma, som erfarenheten sger t en annan, att
frndringen i rstens tonfrg, d en man talar med en qvinna, r ett
mycket talande bevis p krlek.

Dock fick icke den hos qvinnan s fula krmpan svartsjuka insteg i
hennes milda och frsakande sjl. Tvertom hon brjade att vrdera Saida
mera n frut; hon sknkte fven rttvisa t Saidas yttre behag, den
symmetriska vexten, det dla drmskna anletet. Hon fste sig icke s
litet vid den utskta smak, hvarmed Saida kldt sig; hon beundrade
hennes stt, en msterlig frening af konst och natur.

En stilla sorg intog Helena, sorgen fver att icke vara lskad af den
hon lskade. Men fr resten var det henne likgiltigt, hvem Otto lskade,
d han icke lskade henne.

Otto fr sin del var ssom i ett saligt rus. Redan brjade fr honom
nskningarnas tid, frhoppningarnas tid. Han trodde i gr, den dren,
att han blefve tillfredsstlld blott med att f se Saida, men i dag nr
han vunnit detta ml, ville han tala med henne; han ville, att fven hon
skulle se p honom _s_, som han sg p henne. Med ett ord han ville ha
genkrlek.

Hoppet, hoppet, frutan hvilket all krlek qvfs i sin linda, hoppet
eldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke
Saida! Han motsvarade icke illa hennes drmmar, de blyga drmmar om en
blifvande lskare, hvilka hon mjligen haft. Hans konversation lifvade
henne; hon fann uti Otto ngonting helt annat n en salongshjelte, den
der visserligen fladdrar p ytan, men aldrig tar tanke och knsla i
ansprk. Salongshjeltar ha det gemensamt att gra vidtomfattande och
betydelsefulla frgor intresselsa; Otto kunde gra de minsta smsaker
ganska betydelsefulla genom vissa frliknanden och anspelningar p
ngonting annat _outtaladt_, men menadt. De fleste salongshjeltar se
allt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto frstod att vdja
till Saida, att se allt liksom igenom hennes sjls ga. Likvl bibehll
han sin sjelfstndighet; det var hos honom ngonting gladt, hurtigt och
modigt p en gng, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke
ofrdelaktigt; den resliga vexten understddes vlvilligt bde af
hllning och ledighet; kring hans lppar spelade i tta vexlingar skmt
och allvar; de bl gonen gde bde mildhet och skarpsinnighet; det
bruna, ngot lockiga hret sknkte en vnlig skugga t en hvlfd panna
och otadeliga kinder.

Under en dans, hvartill mrkvrdigt nog Saida icke var uppbjuden hade
Otto det sknaste tillflle att ostrd fortstta ett samtal:

-- Och hvar ligger detta stlle? Dessa bjrkar och granar, som ro era
vnner och dem ni kanske vidrrt med denna hand? .... Skert har jag
varit i dessa trakter, ty jag r jgare och har strfvat vidt och bredt.
Frken har i mig en tacksam hrare; beskrif ert favoritstlle.

-- Nr man ifrn Tuonela kulle, der han r hgst, gr en gngstig p
sen, som stryker emellan bda sjarna, ser man snart en liten s, som
grenar sig ut ifrn den stora. Ditt gr man d, s godt man kan, ty
spngen leder inte dit. Den lilla sen skjuter ut i den hgra sjn och
bildar en udde, en half. Nra till det stlle, der halfn slutar, bilda
tvenne hllar liksom tv vggar till en kammare. Dernere d, p sjelfva
kammargolfvet r en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten.
Nr aftonsolen snker sig, har jag skugga der, nr morgonsolen hjer
sig, har man fven skugga der ... men aftonsolen r vackrare, och jag r
der oftare d. Jag sitter p den gamla stenen bredvid den unga granen
och ser nert sjn fver granarnes och bjrkarnes toppar; r sjn d
lugn och blank som en silfverspegel, s r han vacker att se; men gr
det vgor, sa fr man se, huru solen sett p dem; de skifta som otaliga
gullfjell. Och trdens toppar nicka bifall.

-- Ja jag har sett dessa klippvggar men naturens halfdragna hviskning
om er frstod jag icke d; ingen aning talte fr mig om Saida.

Efter en kort tystnad, tertog han:

-- Frken lskar att sitta i skuggan och derifrn betrakta solbeglnsta
taflor. Middagens sol fr icke se Saida der!

-- Middagssolen r der s brnnande. Intet enda trd erbjuder ngon
svalkande skugga, ty de ligga nedanfre. Och klippvggarne, som om
aftonen ro s svala, ro om middagen heta och hjelpa solen att brnna.
Hade jag blott trdens grna qvistar emellan mig och solen, s sutte jag
der s gerna om middagen, d dagen visar sin hgsta prakt. Men trden
vilja icke lyda, om jag n bde dem aldrig s vackert; de fverge icke
sin rot: Jag mste ska upp dem, fr att njuta af deras skugga och
svalka, ty de ska icke upp mig.

Otto svarade eldigt, liksom hade honom bemktigat sig en _dyrbar id_:

-- Men om trden ska upp, Saida! .... Nr trden sknkt dig sina grna
qvistar till skugga och svalka, d r tid att du ger t mig sanningen
och ditt hjertas sprk till skugga och svalka emot ovisshetens brnnande
sol. D skall du svara mig, der i naturens helga tempel, p mitt hjertas
frgor om krlek. Lofva mig det!

Saida frstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade
ovillkorligt:

-- Ja jag lofvar.

-- Farvl s lnge, Melia Saida.

Saida sg efter honom med saknad; hon hade velat, att han nnu lngre
varit vid hennes sida. Hon fann honom lskansvrd, nnu mer, hon ansg
sig redan lska honom. Ltta behagliga bilder svfvade frbi henne,
skuggor, som liknade krlek.

Ensam satt hon s en liten tid bortt. D nrmade sig henne en man, den
hon icke knde och icke hittills varseblifvit, -- frmodligen emedan han
icke befattat sig med dansen utan uppehllit sig med de ldre herrarne i
andra rum.

Frmlingen befann sig i den lder, som man kallar mannens andra vr. Han
var snarare kort n lng; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af
melankoli, som vittnar om genomgngna prof och utkmpade strider; i hans
gon bodde lugnet -- skenbart, ty en uppmrksam iakttagare hade der
fven funnit en orolig eld. Som yngling hade han mhnda varit vacker,
ty icke ens nnu hade ungdomsfgringen helt och hllet flytt, endast
delat med sig t ett stilla svrmod, genom hvilket hans utseende mera
vann n frlorade.

-- Frlt en oknd -- sade han -- som tar sina trettisex r till
frevndning, d han till en ung flicka, den han frsta gngen ser,
vgar stlla ngra ord. Jag hrde fr en stund sedan en af de unga
damerna kalla er Saida. Heter frken Randel s?

-- Melia Saida, ja.

-- fven Melia! Melia Saida! r ni en sierska, och gissar fven till det
andra namnet. Eller talar ni sanning?

-- En sierska, nej -- svarade Saida smleende men frvnad.

-- Frlt mig mitt utbrott, men detta namn hade fr mig ett stort vrde,
d jag var ung, s ung som ni. Ack, ett alltfr stort vrde. Ung r jag
inte mera, men nd klingar detta namn s ljufligt.

-- Min mor hade en vn, som hette s; de hvila vid hvarandra.

-- Denna er mors vn hette Melia Saida Linders?

-- Och ni r inte en utlnning utan en af de vra!

-- Jag r tillochmed fdd i denna socken; mnga rs vistande borta har
frndrat mitt uttal.

-- David Baremann -- sade Saida och sg p honom med nje. -- Ni lefver
och r terkommen.

-- Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kr graf och jag har sett
den. Nu m jag tervnda.

-- Ni minnes fven min mor! Blif qvar i vrt land ... fr alltid ...
eller tminstone, drj hr, lnge.

-- Mitt lif tillhr nu mera konsten. Fr att kunna gagna den, r
Finnland mig fr trngt.

-- Ni r konstnr, mlare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en
portflj. Nr jag fyllde mitt sextonde r, d fick jag ppna portfljen
... min moder ville det s. Ingen annan n jag vet hvad portfljen
innehller, icke ens min far. Och ingen skall f veta det. Men ett blott
vill jag sga fr er ... mn' jag gr ortt deri ... fr att f frga.
Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoportrtter och under r
skrifvet: _af D. Bnn._ Dem har ni mlat, r det icke s? Men hvilketdera
r min mor och hvilket r Melia Saida, och r det icke dessa tv?

-- Den med ljusbruna hret och ljusa blicken r er mor. Melia hade
dunkelbrunt hr och dunkel blick. Men? ...

Saida frstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och
svarade:

-- Det frvnar herr Baremann, att jag inte vet detta frut och nu
frgar en obekant hrom. Men en gng, d jag inte var mera n tta r,
frgade jag min far: "huru sg mamma ut?" D blef han s illa till mods
och han bad mig aldrig mera gra denna frga. Jag har lydt honom ...
tills nu.

-- Det r mrkvrdigt -- sade Baremann -- hvad samma sak kan ha olika
verkningar p olika menniskor. Minnet af bortgngna lskade r fr den
ene s bittert, fr en annan s ljuft och fr den tredje ... kanske utan
all betydelse.

Nu blefvo de strda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till
"nsta contredans."

Hon hade s gerna talat nnu ngra ord med Baremann, hvilken redan var
ssom en gammal bekant, en ldre vn. Han hade ju sett och hllit af
hennes mor, lskat dess bsta vn; var det d underligt, om Saida fr
honom fattade en s hastig vnskap.

Och Baremann betraktade henne med ett deltagande, nstan som om hon
varit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke fver
sin vrma fr henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som fr
honom varit allt; huru mnga gnger hade icke hans Saida omfamnat, kysst
modren till denna Saida och troligen fven lullat till smns Ingrids
barn, den d spda och lilla Saida. Frfrigt liknade de icke hvarandra
mera, n den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre
stillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.

Baremann skaffade sig _vis a vis_ och s snart hon blef ledig bjd han
upp Saida.

Under dansen sade han till henne: -- ni lskar skert, liksom de flesta
unga flickor, dans.

-- Ja, s mycket. Och ... jag vet inte, om jag vgar tillst det ... jag
tycker om dans endast fr dess egen skull.

-- Vgar tillst det, sger frken och nd ... hade ni sagt er lska
dans ur ngon annan bevekelsegrund ... ett sdant yttrande hade i
sanning kldt er mindre n detta. Ungdomen r ju hoppets lder, hoppet
och gldjen ro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste
uppenbarelse dansen r. Hvi skulle d icke ungdomen lska dans fr dess
egen skull ... Annat r det med dem, som inte mera ha ngot att hoppas,
fr dem r ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa ...
Frlt mig, frken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat
n bestraffa mig sjelf, som efter aderton rs hvila frnyar bekantskapen
med ett tidsfrdrif, som r ungdomens nje och till hvilket blott
ungdomen borde ha rttighet.

-- Hvilka ro de, som ha ingenting mera att hoppas -- frgade Saida med
en vdjande blick.

-- Tro mig, frken Randel; sorger kunna finnas, som tra hjertat, som
frvandla frhoppningarna till grus, stoft och dy.

-- Men om ur frhoppningarnas stoft skulle uppspira nya frhoppningars
vackra blomma.

Hrvid kastade hon upp Baremann en blick full af blygt deltagande, men
tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i
denna blick, ingenting berknadt; p sin hjd var det, om man s vill,
en del och angenmt dunkel sjls fina och omedvetna koketteri. Saida
var kommen till den grns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan
att falla i det fverlastade och platta. Ty denna grns r fven en
hjd, till hvilken den sanna knslan och instinktens behag visa vgen.
Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrn
omedvetet skickar, ro i stnd att genomtrnga de fastaste skldar, vore
de n sammansatta af mnen, sdana som frtorkade minnen och hrdande
prfningar.

Vid detta gonblick rkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta
dem bda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom,
att denne kunde bli honom fvermktig.

Clara sade: -- snart fr du d bekrftelse, goda Otto; skert lskar hon
dig. Jag r sa glad, att tminstone du blir lycklig. Ty jag menar det s
vl med dig.

-- Men ser du, hvilken blick hon kastar t frmlingen, denne Baremann.
Och ser du nu, huru han blir liksom frvirrad och inte svarar utan
kanske ... mrker du ... trycker hennes hand.

-- h, ni karlar ro s sjelfviska, s fallna fr svartsjuka. Sdana
blickar ger hon vl t alla; det r en egenskap hos vackra gon att
ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, s sg
du spken p ljusa dagen, ty af den veta de skert inte sjelfva.

Och Clara hade rtt, ty de visste ej af den.

-- Tack, goda Clara, fr att du hjelper mig att frvisa smrtande
misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemter han henne ter med den
vrdnad, som sig br. Till belning fr att du r snll, skall jag inte
mera se ditt utan endast p dig. Jag skall tycka, att det r dig, som
jag hller s af.

-- Och jag skall ter ltsa vara grufligt kr i Otto. Eller nej, det
vill jag nd inte. Mycket bttre r, att vi ingenting ltsa, utan ro
ssom vi ro. Se s der ja.

Dansen frgick hastigt fr Baremann och han lemnade Saida. Det var den
sista dansen fre supn, hvarp man skildes t.

Otto krde fr sina bda kusiner. Det var vid soluppgngen; allt bdade
den vackraste dag. Likvl samtalade de unga tre icke med hvarandra;
tysta tervnde de till hemmet.




                               Kap. IX.

       En mlares tafla. En moders minne. En faders siareblick.


Baremann hade beslutat att icke drja i socknen mera n ngra veckor;
han ville blott frnya bekantskapen med kra stllen -- om menniskorna
var han icke s noga -- men fverraskad och igenknd af fverste
Stlheim, kunde han icke annat n antaga dennes bjudning till brllopet.
Hr tersg mngen honom med frvning, blandad med gldje; bland dessas
antal vilja vi nmna lagmannen och prosten, hvilka bda p det
hjertligaste bdo honom till sig.

Svida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var mnga stenkast
ifrn Tuonela, ansg han sig frst bra uppvakta lagmannen.

I sin ungdom hade han ofta varit p Toiwola. Namnet var vl nu ett
annat; dock hade det intet frskrckande fr honom; han fann allt sig s
likt. Innan han steg in, kunde han icke lta bli att g och helsa p ett
trd i parken fr att se, om det nnu hade qvar bokstfverna M. S. L.,
dem han (den barnslige!) aderton r tillbaka hade ristat i barken. Nej
de voro borta, men p samma trd, litet lgre ned lste han M. S. R.
"Den ddas r ddt, den lefvandes lefver" tnkte han och suckade.

Lagmannen mtte honom p trappan och sade, klappande honom p axeln: det
tycker jag om er fre, herr Baremann, ni hll ord.

Saida helsade honom vnligt men blygt. Det var liksom hon anat ngon
jemlikhet och icke vgat nrma sig honom med denna barnsliga
frtrolighet, som unga flickor s gerna inlgga i sitt stt med mn,
framskridna fver en viss lder.

Oaktadt skillnaden i r, kommo de tre ganska vl fverens och de hade
mycket trefligt. Det frflutna gaf konsistens t det nrvarande.

-- Huru kommer det till -- frgade lagmannen -- att ingen hr i Finnland
visste ngonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara dd.

-- Det var allt mitt eget fel; jag lt aldrig hra af mig; jag tnkte,
att det inte skulle intressera ngon. Och utomlands var jag flere r en
fattig kringstrykare, oknd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats
vinna bifall, nmndes mhnda ngon gng i Finnland dens namn, som mlat
dem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn ssom
konstnr n ssom menniska!

Lagmannen skulle gerna velat hra Baremann bertta om sina lefnadsden
och fventyr i frmmande land; det hade varit intressant att hra en
konstnr sjelf beskrifva scener, hvilka p hans sjl haft inverkan och
mjligen gjort honom till hvad han var. Till flje af grannlagenhet
ville dock icke lagmannen gra ngon bn eller anhllan derom, helst han
frestllde sig Baremann, ssom en af de menniskor, hvilka icke gerna
beskrifva sina utrikes turer.

-- Gissar jag rtt -- sade Saida -- att denna hoprullade duk innehller
en mlning?

-- Ja, det r min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det r alltid ett
nje fr en konstnr att fr dla och finknsliga menniskor visa sina
skapelser.

-- Men r det d skert, att de skola sentera -- infll lagmannen,
talande liksom i allmnhet utan att taga komplimangen t sig och sin
dotter.

-- Ja jag menar det s. De som ha finhet i knslan samt delhet och
vrma i hjertat, de ro de rtta recensenterne; utan allt studium irra
de sig likvl sllan.

Mlaren rullade upp sin duk, spnde upp den och gaf den ett lge, sdant
han ansg det frdelaktigaste.

Taflan frestllde en yngling stende p en ppen plats, ifrn hvilken
tre vgar grenade sig ut. En vg, hvilken lngre fram tycktes alldeles
obanad, frde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att
bestigas, mktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och
behag. Lngst bort tycktes dock landskapet anta ett ngot mildare tycke
fvensom himlen ett vackrare bl.

En annan vg, hvilken syntes lngt fram, frde genom leende landskap,
fulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skraste, liksom
vllustigt darrande bl frg, hvilken dock lngst bort emot horisonten
fvergick till ett fult och obehagligt gr.

Den tredje vgen, hvilken var den smalaste, frlorade sig i ett
landskap, hvilket tycktes ha ingenting utmrkande utan snarare vara
motsatsen till all sknhet, ty det var en hed. I stllet fr att det
frst omtalade landskapet nrmast ynglingen visade hga granar och det
andra ter lockade honom med sderns frukter och trd, hade detta tredje
landskap blott att erbjuda den de anblicken af enbuskar och i vexten
knutna tallar. Himmelens frg var hr gr och dyster, men klarnade, ju
lngre dess mera och lngst bort, der jorden och himmelen berrde
hvarannan, var en glans, underbar att se.

Hvarje landskap hade sin fresprkare, sin talman. Framfor vgen till de
storartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strngt men icke
obehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty
redan har ynglingen gifvit sin hand t en skn men lttfrdigt leende
qvinna, hvilken bjuder in honom till den skna och leende trakten.
Ynglingen synes dock nnu obeslutsam, om han icke snarare skall flja
gubben med det allvarliga anletet. Den tredje vgen synes han icke alls
bekymra sig om; derfre har fven dess fresprkare till hlften vndt
sig bort med en stilla sorg utbredd fver himmelska och rena drag. Det
var en engel, denne tredje vgens ombud, ssom man det vl kunde se af
den fotsida, hvita drgten och de skugglikt skira vingarna.

Mannen fver medelldern betraktade taflan med rrelse. Det var liksom
han nu frsttt vissa scenerier ur sitt lif bttre n fordom.

Dottren tnkte och sade: -- huru har er hand s skickligt kunnat
sammangjuta de tre landskaperna och himlen fver dem. Det r allt ssom
en tafla.

Mlaren knde saligheten af den hgsta triumf; sdana ord ville han
hra. Han ansg sjelf det bsta af taflan, betraktad ssom
konstnrsprodukt, vara detta isiggende, denna helhet.

Ty fven konstnrer ro stundom fulla af frdom, d de bedma egna verk.
Tillochmed de kunna stundom glmma det hela och fsta sig eldigt vid
sdant, som bevisar deras _frmga_, deras himmelska _konst_. Glmma det
hela, d. v. s. de tnka _derp mindre_ och vilja att vissa situationer,
p hvilka de sjelf s mycket arbetat (det djerfva i kompositionens
helhet faller sig s ltt och utan all anstrngning) m finna ett varmt
och delt erknnande.

Sdant skall man frlta konstnren, men -- skall man fven frlta
honom, om han, intagen af sin komposition, betraktar hvar och en, som
senterar hvad han sjelf icke frmodade skola senteras, ssom en vn? Och
nd mer, skall man frlta honom, om han, redan en medellders man,
hvars bsta har varit, knner sitt hjerta sl slag, andra n vnskapens
fr en qvinna, en ung qvinna, en flicka, som lskade och fste sig vid
detsamma, som han?

Baremann knde sig stum och slagen och hans svar var af den art, som
icke klder sig i ord.

-- Och hvad namn har herr Baremann bestmt fr denna tafla -- frgade
lagmannen.

-- nnu intet. Man kunde till exempel kalla den: _ran_, _lustan_ och
_frsakelsen_.

-- N, det r s -- gentog lagmannen -- namn behfvas icke, d det hela
s klart och vackert talar till knslan ... r taflan redan abonnerad
eller str hon till fryttring. Dessa rum ro s tomma p taflor och
lngta skert efter denna.

-- Med mycket nje skall jag erbjuda min nsta redan pbrjade tafla
till herr lagmans disposition. Denna har jag beslutat att behlla, fr
mig sjelf. Mnga r har jag gtt med idn till henne; nu frst har hon
blifvit frdig.

-- Denna tafla r d fr er den mest dyrbara -- frgade Saida -- jag
skall d se p den nnu mera.

-- Ja. Huru dyrbara denna liksom mina friga taflor i och fr sig kunna
vara, skall jag inte sga; men fr mig r denna tafla verkligen den mest
vrderika.

-- Och str kanske i sammanhang med minnen frn fordom, med ...

Hon afbrt sig, d hon mrkte, hvad verkan hennes ngot frmycket
frtroliga frga gjorde p mlaren. Han sg ner blek och frsagd som en
yngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom
till andra rum, sgande:

-- Till straff fr din nyfikenhet, min flicka, fr du nu sakna oss en
stund.

Saida blef ensam och illa till mods fver det oprknade intryck hennes
ord haft. Men nr hon ter kastade sina gon p taflan, trstade hon
sig, ty denna tog hela hennes sjl i ansprk.

-- Det ser ut -- sade hon till sig sjelf efter mera n en minut -- som
om Baremann ansge frsakelsens vg vara den bsta, efter himmelen blir
allt vackrare den vgen, och en engel ber till den. Sjelf har han nd
valt rans vg. rans vg r fr mn den bsta kanhnda ... men
frsakelsens fr qvinnor. Hvad den engelns anlete r fverjordiskt och
hvad det liknar ... nej, mer n liknar ... det r ju Melia, hans Melia
Saida. Men bad hon honom g frsakelsens vg eller var det hennes minne,
som bad?

Hrvid kom hon att tnka p sin mors portflj. Hon tog fram den frn sin
byr och ppnade den.

Portfljens ena afdelning innehll sm mlningar, sentenser ur poeters
arbeten, bref o. s. v. Denna afdelning frbigick Saida och vnde sig
till den andra, som varit frseglad och bar denna fverskrift: "Att
ppnas af Melia, nr hon fyllt sitt sextonde r. En moders anteckningar,
om n s obetydliga, hafva skert vrde fr Saida; kanske kan du, mitt
lskade barn, af dessa ungdomstankar och beknnelser hemta ngot gagn,
_ngon_ visdom; hvarom icke s pminna de dig nd om din mor, den du
icke kan se, men som nog ser dig och beder godt fr dig."

P ett sammanviket blad lste hon:

                                                      d. 1 Julii 1827.

Hvad David Baremann frtjenar att hllas af! I dag voro vi att spatsera,
Mamma, Melia och jag och David. Vi gingo den vackra skogsvgen, som fr
ifrn Toiwola till yl. Oss mtte en trasig bondflicka, som kunde ha
varit nio r. Hon gret mycket och nr vi frgade hvarfre, s sade hon,
att hon tappat bort sin lille bror. De hade stadnat vid ett torp i
skogen och flickan hade bett gossen vnta litet och gtt in, men nr hon
kom ut, s var brodren borta. Jag har skt s lnge efter honom, sade
hon, men inte hittat; skert ha vargarna tit upp honom, fr de g hr i
skogen mycket -- jag sg nu just en, som just sg ut att ha tit Erkki.
Jag trs inte g hem och jag vet inte, hvad jag skall gra. -- D tog
David flickan i handen och sade: jag skall komma med dig; vi skall nog
hitta din bror. t oss sade han, att vi inte skulle tro, att han
tminstone skulle tappas bort. Vi gingo d hem och vntade lnge p
David, ty klockan var redan sju nr han terkom. Hvad vi blefvo glada,
nr han hade dem bda med sig och hvad vi voro njda med David, fast vi
ingenting sade! -- Jag vet, att han lskar Melia; hvart gonblick han
fr andas vid hennes sida r fr honom skert vrdt s mycket, s
mycket, och nd slet han sig nu s ltt ls ifrn hennes sida fr att
ska ett trasigt tiggarbarn. Och s ihrdig sen! hela sex timmar ska
tills han fann. Sdant gra inte mnga honom efter och om de det gra,
s inlgga de en viss bravur deri, men s icke David. Det var knslan,
som hnfrde honom. Det syntes s tydligt, att han ansg det s
naturligt att gra s och s alldeles omjligt att gra annorlunda.

Om David skulle lska mig, s lskade jag honom tillbaka. Om han inte
lskade mig, s skulle jag fven lska honom, blott han icke lskade en
annan. Men nu, d han lskar en ann och Melia sedan, som r s god och
s skn, s lskar jag honom icke.

Dock hller jag af honom mera n man plr hlla af sina smkusiner. Jag
hller af honom s som jag frestller mig, att en mor hller af sina
barn. Och nd r jag inte ldre n han. Det r besynnerligt.

Mnne Melia lskar honom? Hon frtror sig inte; hon vill alltid afbja
mina frgor.

                   *       *       *       *       *

                                                          d. 11 Julii.

I dag eftermiddag, d David, Melia och jag gingo ute i det grna, hade
vi ett fventyr, som visserligen frtjenade att skrattas t. Ett gammalt
inhyseshjon p yl, vid namn Regina, som efter vanligheten var
fverlastad, tog sig den friheten att mnga sig in i vrt sllskap. Fr
att f pengar till mera brnnvin, ville hon sp i Baremanns hand. David
sg frgande p oss och vi voro nyfikna. Det fick d g.

Men hvad spdde icke den vidriga gestalten. Hon spdde, att David aldrig
skulle f Melia, att jag icke skulle bli lnglifvad, men att jag nd
skulle vara en orsak till Davids lycka.

Jag skulle skratta t hela detta upptrde, om icke det tillika hade
varit s ruskigt och hemskt.

                   *       *       *       *       *

P ett tredje blad lste hon:

                                                             d. 2 Aug.

Hvad ngra dagar kunna frndra vra den! Nu r jag s lycklig, s
lugn, s sll; jag lskar. lskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det
innerligaste begr att blifva hans, att helt och hllet uppoffra mig fr
honom. Efter ngra mnader bli vi frenta och jag lngtar till den
tiden, jag lngtar att bli den dlaste, godaste mans maka. En sdan
lngtan frdmer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fgel
vill prfva sina vingars styrka. Qvinnan r som en fgel; i detta
jordiska lif r ktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon lskar att
rras, att svfva, att prfva sina vingars styrka. Derfre br hon
lngta dit.

Ett tror jag mig ha mrkt: att Randel icke rtt tycker om David.
Hvarfre mnne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom s vackert
att hlla af min och Melias vn. Det skall han gra d.

                   *       *       *       *       *

                                                            d. 15 Aug.

I dag skref Melia: "Nu mste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vn,
skrifva sdant som smrtar dig och mig. Allt r slut emellan David och
mig. Frga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men grt Ingrid,
ty snart r han borta och sedan, fr du aldrig, aldrig fr jag mera se
honom ter. Ty det r slut."

S skref Melia. Hvad skall jag tnka? lskade hon honom eller ej? Melia
r ssom en vacker natt.

O hvad ngra dagar kunna frndra vra den! Den ena fstes fr alltid,
den andra skiljes t!

                   *       *       *       *       *

I portfljen funnos mnga blad, hvilka Saida bordt lsa liks vl som
dessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon
blifvit mor just t denna Saida. Likas det blad, der modren redan
uppfylld af ddsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista frbner.

Saida lste dock icke denna gng sdana blad, utan hon hll sig blott
till dem, som innehllo ngonting om den, vid hvars tafla hon stod.
Instinktmessigt och omedvetet frjdade hon sig fver att hennes mor p
intet enda stlle sagt sig hysa ngon egentlig krlek till Baremann,
lika mycket som det  en annan sida frjdade henne, att Ingrid medgifvit
sig lskat honom, derest han ej hade lskat en annan. Denna sista knsla
gjorde slutligen sensation p Saida; hon fann, att hon en god stund
sttt der frsjunken i betraktelser framfr taflan, utan att se hvarken
p den eller portfljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till,
liksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes knslor blefvo tankar
och s ensam Saida n var, hnde sig dock, att hon rodnade.

Denna rodnad bemrktes af den intrdande Eva, en tjensteflicka i huset,
hvilken varit Saidas lekkamrat och allt nnu af denna betraktades mindre
ssom tjenarinna n ssom en vn, hvilken tillochmed stundom kunde
tillta sig en stor frtrolighet.

-- Kors hvad frken nu r rd och vacker -- utlt hon sig bjudande theet
-- r det denna tafla, som gjort frken till sdan. Om nu ngon ung
herre skulle se frken, s sg mej, om inte han sku' bli tokig.

-- Hr du Eva, tala inte sdant der. Bjd du redan the t herrarna
derinne?

-- Ja gjorde jag s. Och kan frken gissa, om hvem de talte; jo just om
frken. Jag hrde det precist, fast de nog frskte tala sakta ... Han
tycks kunna gra vackra taflor, den der mannen med gr fverrocken, men
han ser s hemsk ut; han m vl aldrig vga lyfta sina tankar upp till
frken ... det sku' jag inte vilja.

-- Sdant du kan tro, fy Eva! g nu straxt din vg eljest blir jag
riktigt ond. G nu, s hller jag af dig.

Motvilligt lydde Eva, med sklmska men varnande blickar p sin
herrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de dsliga
rummen med melodier och harmonier af en egen obestmd frgklang,
liknande det obestmda i Saidas eget vsende.

Lagman Randel och Baremann voro hrunder fr sig i lagmannens rum. De
hade kommit p ett kapitel, som fr Baremann var af hgsta intresse,
minnen frn hans ungdomstid.

-- Ni tror d, att man icke kan lska mera n en enda gng -- sade
lagmannen -- ni menar, att efter en olycklig ungdomskrlek hjertat blir
en ofruktbar ruin. Jag tror icke s; jag menar att menniskohjertat har
ett stort frrd p krlek; jag hller fre, att man kan lska rent och
sannt mera n en gng, blott ett freml finnes vrdigt.

-- Lt s vara -- genmlte mlaren -- men hvar skall jag finna detta
freml. Hvar skall jag finna ett vsende, i hvars umgnge jag ville
bada min sjls frbleknade minnen, och ett vsende, som icke frkastade
dem och min ringa grd.

Tryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:

-- David Baremann, jag menar, att _min dotter_ kunde fr dig gra
lifvets hgsommar solbelyst och lifvets hst icke kulen. Jag tror, att
Saida r fr dig.

Baremann var en man vl frberedd p alla vndningar i lifvet, men icke
p en sdan som denna. Han blef frvnad, rrd och stum. Slutligen sade
han:

-- t mig, en fattig konstnr, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en
medellders man skulle d tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman
skmtar ... det vore en i sanning fr stor uppoffring. Hvad skulle jag
ha att sknka henne! ett frbleknadt hjerta. Nej s skall det icke vara.

-- Hr mig Baremann, och du skall icke anse en fader fr blind, fr det
han frstr sitt barns vrde, icke fr ljlig fr det han bjuder ut sin
dotter .... I din ungdom missknde jag dig och var emot dig afvogt
sinnad. Utan skl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta fven fr
dig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog
mig undan den gng du af mig begrde rd, hjelp och understd, och
mhnda blef du derigenom en fattig flykting. Men nr min Ingrid sina
sista gonblick sade mig hvad hon frut ofta sagt, att hon aldrig
_lskat_ dig, s frstod jag att man i ddens grannskap icke plgar
ljuga. D samlades till mina friga qval fven medvetandet af min
orttvisa och hrdhet emot dig och jag nskade ingenting hgre n att
nnu en gng i lifvet f se dig och ska om mjligt godtgra det
frflutna. Nu r tiden inne och tillfllet r frtrffligt. nnu r du
ung och i din styrkas r, men du har fven den erfarenhet, den prfvade
och luttrade karaktr, hvilken en spd qvinnlig ranka s vl behfver
sig till std. Du har ett sinne och ett hjerta, som slr fr det
gudomliga, det hga och skna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat
finna vrdigare n dig! Och hvem frstr bttre n du att vcka gensvar
hos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt knnande och fina sjl.
Ty icke m du tro, att ditt hjerta r en ofruktbar ruin; nnu skall
sympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa grna rter och
lummiga trd, p hvilka Saida skall se med nje. Och d, om Saida blir
din, skall fven lyckan p ett verksammare stt n fordom olyckan hgna
din himmelska konst. Ty nu r du fattig och mste tnka p lifvet fr
dagen, du mste fvergifva ditt fosterland, hvilket dock p dig har s
stora ansprk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik p det du
fordom saknade, p denna jordens hfvor. D kan du stanna i vrt s kra
land och fr alltid bli en af de vra. D fr du lefva fr ditt
fosterland, konsten och Saida.

Mnga strngar, hvilka lnge varit oberrda, ljdo nu inom David
Baremanns brst. Efter ngra gonblicks allvarligt eftersinnande, sade
han:

-- Men Saida sjelf, huru r det med henne?

-- Jag frstr hvad du menar, men jag knner mitt barn. Ingen
fvertalelse behfves, allsintet tvng. En glad aning sger mig, att min
dotter af att lska det skna och hga snart lr sig att lska den, som
br sdant hos sig. Saida r din, om du vill det och du mste vilja det,
d du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon.
Ty hon r skn och god, svfvande och lskvrd.

Fadrens stolthet fver sitt barn lt hans gon lysa af en ungdomlig
glans. Mlaren sg p honom med beundran.

Lagmannen fortfor: -- och vill du veta, Baremann, hvarfre jag s hr
ofrmodadt inleder denna sak, nstan i de frsta gonblicken af vrt
terseende, s skall jag sga dig det. Inom mig finnes ett ngot, som
vuxit nda till visshet: mnga dagar terst mig icke mera. Men innan
jag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin
hand; blir det i din, s gr jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga!
.... Derfre skall du bemda dig att s snart som mjligt lska henne
... bemda dig, sger jag och jag menar dermed detsamma som att icke
strida emot en krlek, den Saida skert frmr vcka. -- Skmtande
tillade han efter en paus: -- i mina unga dar lskade jag flera n en,
och jag kunde redan frsta gngen, d jag var i sllskap med en flicka,
sga, frutbestmma, om hon var sdan, att jag smningom kunde brja
lska henne. Tyckes dig nu s om Saida?

-- Skall jag nnu en gng i mitt lif knna mitt hjerta sl fr en
qvinna, s r det fr Saida. S lngt kan jag frutbestmma.

-- Lofvar du mig till en brjan att beska oss dageligen, s lofvar jag
dig, att du skall lska henne och hon dig.

Det lg ngonting s fvertygande i lagmannens ord, ngonting s
debetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hnfrd
af en knsla, hvars himmelsbla frg var en del af Saidas eget vsende.

Han lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till
salongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med
hufvudet i handen utan att hra deras steg, innan de voro i rummet.

Baremann saknade mod att inleda annat n likgiltiga mnen. Efter en
halftimme tog han afsked, insvepte sig i sin fverrock och gick med
temligen stilla gng t hemmet till.

Redan var han utom trdgrden, d han hrde ltta och hastiga steg bakom
sig. Han vnde om sig och sg Saida.

Hon drog sakta efter andan och sade: -- herr Baremann var snll, som
gick s sakta; eljest hade jag inte ftt fast er ... och det var lycka
att jag genast mrkte detta manuskript; eljest hade det ftt stanna qvar
p Tuonela och d, hvem vet .....

D Baremann kastat p sig sin fverrock, hade manuskriptet p ngot stt
halkat ut. Han smlog och sade, afbrytande Saida:

-- Ngonting s obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat stlla
er i bryderi. Jag frstr det vl. Skulle frken ha sett i dem eller
icke?

-- Att inte lsa hade varit samvetsgrannt och det rtta, men nr jag
sedan skulle ha lemnat dem t er, hade ni trott, att jag sett i dem
nd. Och jag r ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade lst
dem.

-- Denna infantila beknnelse behagar mig mycket och smickrar mig icke
s litet -- smlog Baremann. Men detta smleende frbyttes snart till
allvar, rsten snktes nda till vemod, d han fortfor: -- dessa blad
innehlla ngra scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda
vrde af sanningen, i hvars enkla drgt de ro kldda. Det r icke
lngesedan jag nedskref dem ... egentligen fr att frnja en aflgsen
vn, som bad mig om ngra anteckningar ur ett lif, som han visste icke
helt och hllet ha saknat vgor. Men emedan slumpen nu kastat dem fr en
annan och denna andra r en sdan som denna Saida ... nu _ber_ jag er,
ls dem, Melia Saida.

Saida tog manuskriptet sakta frn hans hand, samt rckte stillatigande
handen till afsked, och vnde sakta till hemmet. Baremann styrde med
hastiga steg vgen till sin Saidas graf. Bda grafvarna vid tallarna
voro bestrdda med friska vrblommor.

Han frgade den dda, om hon sknkte bifall t den lefvande, om hon
misstyckte, att knslor, hvilka s lnge legat under gruset, ter
flammade upp och visade sin gld.

Det svarade intet och stum var grafven. Milda flktar vaggade
tallbuskarna, s att deras toppar nickade sakta men skrmde ej. Angenm
var aftonen och vacker solen, s att de menade icke ngonting ondt.




                               Kap. X.

                    Fragmenter af den grna boken.


Jag har kallat min bok _den grna_, emedan jag hrt sgas, att grnt r
hoppets frg och jag har ingenting att hoppas p jorden.

Strre delen af den grna boken r oskrifven, och har ett hgt vrde, ty
den r olslig och obegriplig -- alldeles liksom min egen sjl. Ett vida
mindre, kanske intet vrde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla
fragmenter af den grna boken. Den delen visar mig tydligen, huru
vanmktigt ordet r, d det skall tolka sjlens fina skilderi.

                   *       *       *       *       *

Jag var en sjutton rs yngling, full af hopp och tillfrsigt, stolthet
och egenkrlek. Efter vl genomgnget studentexamen frstod jag, att
hela verlden stod mig ppen, och att jag gde frmga att famna henne
hel och hllen. En sdan knsla uppfyllde mig med ett hittills okndt
nje.

Jag mnade icke sofva p lrdomens flt, dit jag nu vunnit intrde. Den
fallenhet fr mlning jag redan ssom barn dagalade beslt jag att helt
och hllet lemna vind fr vg, fr att desto mera odeladt kunna egna mig
t vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade fr mig mera lockande n
konstens skuggor; jag ansg det mera mdan vrdt att skicka ljus i de
frra, n ka de sednare.

t hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestmt nnu; min
mening var att frst utbilda mig mngsidigt, fr att sedan vlja desto
mera opartiskt.

Det studium jag frst beslt att grundligt gripa tag uti var
naturalhistoriens. Detta studium var fven -- mente jag, hvilken med
mina sjutton r omjligen kunde vara en knslols pedant -- det
lmpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville terse min
fdernebygd, der jag p fem rs tid icke varit. Der kunde jag bo i ngot
torp och frena njet att se knda och kra stllen med njet att
examinera blommor och insekter.

Jag satte mitt beslut i verkstllighet, kom till min fdelsesocken och
bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket
nnu fem r tillbaka tillhrt min fader, men vid hans dd anvndes att
frsona hans skulder. Mhnda skulle en bitter knsla intagit mig fver
den stora olikheten emellan frr och d, om jag icke s ifrigt
sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att gra visit p herrgrden,
dertill var jag dock fr stolt, emedan dess dvarande gare, fverste
Stlheim, i mer n ett afseende visat sig sniken och hrd emot vr
familj.

En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthf och mina
bcker och kom till ett stlle i en skogsdal, der jag ofta mina frsta
barnar suttit i min mors kn. Minnet af henne, som redan fyra r legat
i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthf bredvid
mig i grset.

Jag vet icke, huru lnge jag suttit der, frsjunken i minnen eller
betraktelser, d jag strdes af ett prassel och ett frskrckelsens
utrop. Jag vnde mig om och fick se en ung flicka springa fram ur
skogssnret invid. Hon var icke ensam utan hll i handen ett barn, som
kunde ha varit fem r. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet
frdrjt hennes fart. Jag hann icke tnka fver eller efterfrga orsaken
till denna skyndsamhet och den hpenhet, som stod att lsa i hennes
anletsdrag, ty efter ngra gonblick framstrtar ur snret en varglo,
tydligen i afsigt att kasta sig fver de tv. Flickan bemrkte mig och
sg p mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rdda oss.

I detta afgrande gonblick minndes jag bjert hvad jag lst om vissa
djurs feghet, isynnerhet deras af kattslgtet, huru t. ex. ett
fruntimmer engng med ett ltt slag af en solfjder skrmde en vild
tiger. Jag strtade upp och d djuret icke var lngre n ngra aln frn
flickan och barnet, stack jag ut min insekthf och lyckades stlla den
s, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanfr. Detta gjorde
vederbrlig verkan, ty oaktadt odjuret genast brt detta svaga stngsel,
blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af
tillbaka i sitt snr.

Nr flickan sg sig vara rddad, fll hon sansls ned. Gldjen uttmde
de svaga krafter, som skrmseln stegrat. Det lilla barnet miste icke
sansningen, men kunde hvarken tala eller rra sig ur stllet.

Der var i skogsdalen ttt intill en klla. Snart var jag dit och
tillbaka, och nr jag ett par gnger fuktat hennes tinningar och hjessa,
slog hon upp gonen och kom sig ter. Hon reste sig, sg p mig blygt
och sade: det behfs ej mera; jag mr redan vl.

Barnet sade: Melia lefver.

Den unga flickan sade: vi voro helt skert invid odjurets bo; jag
frstr nu, hvarfre det blef s uppretadt. Men jag tackar er.

Hon drog ngra djupa andedrag och tertog: men nd ber jag er, som
rddat vrt lif, om ngonting. Flj oss till Kuusisto grd.

r det ert hem -- frgade jag.

Denna lilla flickas r det, men fven mitt.

Jag frstod, att hon var i beroende stllning. Jag tyckte mera om henne
derfre och jag sade: om jag inte fven garanterade er hemfrd, blefve
ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga
de, som betjenade sig af mig till er rddning.

Himlen m veta, hvarifrn jag, en vid fruntimmerssllskap ovan, blyg
yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag sg p henne, att
hon icke tyckte illa om det. Hon smlog. Men straxt sg hon p min
sndersargade insekthf, hennes uttryck frndrades och hon sade: den
der, som skert utgjorde ert nje, r nu frstrd.

Jag svarade: men om denna insekthf haft lif och knsla, s skulle han
vetat, att hans sista stund var den bsta.

Snart frde jag dem lngs gngstigen till deras hem. Jag kunde icke
annat n villfara hennes bn att flja nda in. Hon visste redan mitt
namn och hon presenterade mig fr herrskapet der. Det frstr sig ltt,
att de alla sknkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke
ett utkastadt verktyg.

fversten tog af mig det lftet, att jag rtt ofta skulle beska dem.
Det lftet mnade jag icke hlla.

Men nr Melia bad mig derom, d lofvade jag fven henne det. Det lftet
hade fr mig ett hgre vrde. Ty oknda vindar hfde redan min sjl i
sakta vgor.

                   *       *       *       *       *

Hemkommen sg jag p min frstrda insekthf, den enda jag gde. Jag
hade bordt bli bedrfvad, ty den var numera ofrbtterlig. Men jag
tnkte i stllet: nda till denna dag har du roat dig med att gra slut
p tusende lif; nu har du emot din vana rddat ett lif. Och lnen
derfre m bli, hvad den blef -- slutet p ditt eget lif.

Och det var mig, liksom jag i hast ftt ngon afsmak fr att samla
insekter. Jag tnkte en tanke, ovrdig entomologen, att rddandet af lif
r bttre n frintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid
bedmandet af mitt sinne fr jemfrelser och combinationer, men nog af,
jag tnkte s.

I alla fall ville jag vnta p den hf Melia lofvat arbeta t mig.
Slnge kunde jag syssla med blommor.

Nr jag andra gngen varit p Kuusisto, sg jag p min blomsamling och
jag fick afsmak fven fr blommor. Jag tnkte en tanke ovrdig
botanisten: hvad skall jag samla blommor, nr jag ftt se den sknaste
blomma, en blomma med sjl!

Och hon _var_ skn, denna Melia, skn och obeskriflig. Hon var dunkel,
men nd var hon klar. Det var mig en smrta och ett nje att se henne,
att tala vid henne. Jag frstod, att jag lskade henne.

Och allt ifrn den tiden hade jag icke mera hg fr naturhistorie eller
ngon annan vettenskap. Den insekthf Melia gaf mig i stllet fr den
frra, begagnade jag aldrig, -- kanske emedan jag satt s stort vrde
upp den -- och jag ger den nnu.

De planer jag icke s lngesedan utkastat om inrttandet af mitt
framtida lif, ansg jag nu med ett fraktande lje. En mnad hade gjort
mig mycket ldre, hade kullstrtat alla mina frra principer (en gosses
sjelffrnjda principer!) och ltit mig blicka in i lifvet med en annan
blick. Krleken drog i sin djupa och mktiga strmfra alla de klldrag,
hvilka frut varit spridda p fltet. Allt i min sjl, tankar, knslor
och begr blefvo blott tjensteandar t min krlek.

                   *       *       *       *       *

Melia hade en vn: det var Ingrid. Vnskap r ett betydelselst ord:
denna gng icke. Det sg man p allt: de tycktes vara nog fr sig
sjelfva.

Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan ngra r
varit dd och lemnat efter sig en betydlig frmgenhet. Ingrid var "en
rik arftagerska".

Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skr
och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes sjl, klar och skr,
stod att lsa i dunkelbl gon.

Oaktadt vi voro slgt, hade vi aldrig sett hvarann frrn denna sommar.
Jag var stolt och skygg; att gra bekantskap med rika slgtingar var fr
mig en plgsam tanke. Men p Melias frord gjorde jag dem den ran. Den
frsta visiten en gng gjord frde med sig flera andra och de
lyckligaste dagar jag nnsin haft, dagar, d all tid frsvann och det
hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag p Toiwola. Men
ack och ve, att det ej var fr Ingrids skull utan fr Melias!

Hade jag frr sett Ingrid, s hade jag troligen -- frstr du syftningen
af detta _troligen_, min vn? -- kommit att lska henne och lskats
tillbaka. Och denna krlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik p --
jordiskt gods utan att vara fattig p himmelskt. Hjertat, fngsladt af
sknheten, hade ftt ett band starkt nog att icke snderslitas af Melia
Saida. Vanan s heter det. Nu var det Melia, som hade frsprnget och
jag blef icke hvad man kallar lycklig, mnne ens belnad?

Dock hvem vill klandra det! Ingrid blef mnen, som lopp kring min
stjerna, Melia blef stjernan.

Omgifven af strande naturer, fann jag mig p Kuusisto aldrig s vl med
Melia, som p Toiwola; och der sgos vi fven oftast. Ingrids nrvaro
skadade icke krlekens blomma, ty hon var ssom ett skyddande arlaregn.
Ja fven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna p Toiwola mig dock
rtt ljufva, ty Ingrid frstod Melia s vl, att det var mig en gldje.

                   *       *       *       *       *

Det var p Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera.
Vi satte oss ner vid vgen, der han p engng krker och hjer sig.
Utsigten var den vackraste: till hger hade vi sj, till venster likas
och emellan bda gick en s, bevxt med granar och bjrkar. Det var en
stund af hgtidlig stillhet och vi sade icke mycket.

D kommer p en gngstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en
qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glmma. Hon var gammal och gr, hade
bruna, glimmande gon och ett illparigt uttryck utbredt fver drag,
hvilka fordom kanske varit regelbundet skna.

Det gick en rysning igenom oss, nr hon helt obesvradt satte sig ned
ttt bredvid, sgande: gamla Regina vill ocks hvila; kanske hon ocks
frstr sig p den vackra utsigten.

Kringen sg p utsigten med en tillgjordt frtjust, spotsk min. Men
sedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsck en liten
brnnvinsflaska, tmde dess innehll, hjde sedan flaskan i vdret
sgande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trsten. Ty det
_r_ en trst.

Vi kunde omjligt skilja vra blickar ifrn den hemska gestalten.

Det stolta och triumferande i hennes tbrder frvandlade sig dock snart
till slapphet och dmjukhet. Hon sade:

Mitt fina herrskap, j sen, att allt detta r slut och det r nd min
enda gldje, alltsedan den tid, d jag var ung och lycklig och vacker,
ja nstan lika vacker som de hr rara frknarna. Du unga herre, som ser
s mild och god ut, du har skert pengar -- bara helt litet -- s mycket
att min flaska kan bli fylld. Gif t mig litet och jag skall sp i din
hand.

Kringen hade oaktadt sin stygghet ngonting befallande i det skinntorra
ansigtet. Jag gaf ngra skillingar och sg upp p de bda flickorna,
hvad de skulle tycka om spendet. De voro -- qvinnor och de nickade
bifall.

Medan vi tre vexlade blickar, tycktes spkringen genomtrngande forska
oss.

Jag gaf henne min hgra hand. Hon betraktade och berrde den p det
nogaste, men kastade emellant blickar p mig och mina fljeslagerskor.

Efter ngra minuter sade hon:

Ser ni nu, mitt fina herrskap, dessa tv djupa streck, huru de tyckas
vilja nrma sig hvartannat, men skiljas t nrmast pekfingret. Och ser
ni sen detta tredje djupa streck, som gr emellan de bda frra ... n
men se d, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och
detta lilla streck, som utgr ifrn det djupa och korta; det lilla
strecket gr till det ena djupa och lnga. Men det andra r alldeles
ensamt.

Hvad betyder nu d allt detta -- sade jag otlig och sg p Melia.

Det betyder -- svarade kringen vildt -- hvad det betyder frgar du,
stolte och hftige yngling; jo frst betyder det, att din vg skiljer
sig ifrn hennes -- hrvid pekade hon p Melia -- ty de bda djupa
strecken ro edra den ... se huru du kastar gonen p henne; men tro
inte, att du nnsin fr henne ..... Hvad den andra rara damens lifstid
tycks vara kort! Och det r nd hon som ger upphof t din lycka.

Vi skte alla tre att skratta, men vrt skratt var icke hjertligt.

Kringen slppte min hand. D sade Ingrid: vill du inte fven sp
ngonting ur min hand.

Den gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera sp.
Nu gr jag att kpa t mig trsten.

Hon frsvann. Jag sg p Melia; hennes blick var rdd och bfvande.

nnu frekommer det mig stundom ssom om en frgiftig dunst utslckt en
klar och vacker lga i hennes hjerta.

                   *       *       *       *       *

Ingrid gjorde bekantskap med en aktningsvrd medellders man. Hon gaf
honom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.

Hittills hade jag endast obestmdt talat med Melia om min krlek. Nu
ville fven jag f veta allt.

I trdgrden p Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke p
denna gng. Vi voro mest fr oss sjelfva och Melia minndes icke
konveniensen.

Jag sade: behfver jag sga dig Melia, att jag lskar dig, d du har
anat det, sett det och vet det! nej, men nd -- det gr mig s lycklig
att sga: jag lskar dig.

Melia mnade fra ett vinbr till sina skna lppar, men lt det hvila
p halfva vgen; i stllet gfvo hennes dunkla gon mig en blick, som
rckte -- ett gonblick. Och det sknaste jorden har, huru skulle det
kunna rcka lngre. Aningar om himlar lsas blott i sekunden.

Denna blick med denna obestmda ton, som r det sknas egenhet, vidgade
min sjl, spnde min knsla, men band min tunga, p hvilken eljest hade
darrat en svfvande frga.

Melia sg ter upp och sakta hviskande dock utan all frlgenhet eller
bryderi svarade hon p mina tankar:

Om jag lskar dig, derp vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig?
annat n _jag vet icke_!

Finns det en medelvg emellan lska och icke lska. Jag tror det ej.
Melia, hvad menar du?

Nej David, ingen medelvg, och nd mste jag sga: jag vet icke.

lskar du mig, Melia? _Bed_ om sanningen och gif mig den ... Du svarar
mig ej -- ty du vill ej svara mig ett nej. Nvl, Melia Saida; p
mngfaldigt stt kunna vi lgga vra ord. Du ville svara mig ett ja
..... r det icke s, att Melia icke lskar mig?

Hrtill svarade hon: ja, David ... men ...

Men du menar, att du nd sknker mig syskonkrlek. r det icke s?

Hrtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.

D blef jag gripen af en gldje, som nra nog var vansinnets, och jag
utbrast: du lskar ju mig, min Melia, det sger mig en helig visshet.
Eljest hade du svarat ett ja fven p denna frga.

En hftig yngling som jag var, ville jag storma mig till beknnelse. Jag
hade fattat hennes bda hnder i mina, och hll dem der fast, men allt
lenare ju lngre, s att hon snart kunde lsgra sina.

Fr himlens skull -- sade hon -- bed mig icke om svar nu. Jag r s
svag, s matt, mitt hufvud r frvirradt. Unna t mig en timmas tid,
blott en timmas, David ... fr att hemta mig, fr att tnka; _inte_ fr
att _betnka_ mig, utan endast _tnka_.

Hennes rst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken
nnu ljuder in i min sjl.

Fr hvad jag nyligen s hgt stundat, svar p mitt hjertas frga om
genkrlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord mnner i allmnhet
frestlla sig och anse fr de ljufvaste, orden, som aftcka och visa
ett lskande hjerta, nu skulle ha blifvit fr mig en klla till bitter
klagan. Det kom p mig en knsla, en tanke, att en afsljad krlek i och
med detsamma frvandlar qvinnan ifrn himlens till ett jordens barn. Och
nnu mer, d denna krlek hade gllt mig -- blott mig.

Blott ngra andetag varade en sdan knsla, men jag svarade: en timma,
det r fr litet. Men i morgon ...

I morgon -- afbrt mig Melia -- mt mig i morgon, klockan tta p
morgonen, uti dalen, i den dal, der vi frst sgo hvarann och der ...
mitt lif blef rddadt.

t sdana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rttighet att ngongng
lsa konveniensens band. Det var hon, som freslog ett rendezvous. Den
storartade och dla qvinnan!

                   *       *       *       *       *

Och vi rkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens bl var
rent, milda vindar vaggade trden, tcka frhoppningar mitt hjerta.

O hvad Melia Saida var skn! Det mrka hret till den skra, blygt
blomstrande kinden; de dunkla gonen till den hvita rena pannan! Och
munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och nd fanns
det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som
anslog, utan djupet som fngslade, ett djup fversinnligt och himmelskt.

Jag har tnkt -- sade hon -- jag har tnkt mycket; tnkandet har icke
hjelpt mig fram. Frakta mig, herr Baremann, ssom jag mste gra det
sjelf, ty allt nnu -- vet jag icke.

O Melia, d jag ser dig s som du nu r, s vill jag veta alldeles
intet. Det vore en synd, ett helgern. Nu r fr mig nog att jag lskar
dig.

Jag minnes icke, _hvad_ och _om_ vi hrefter talte under en tid, hvars
lngd jag icke kan bestmma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni r fr
hg och del, fr att ...

Hr stadnade hon fr att aldrig fullborda sin halfbrutna, p mera n ett
stt frklarliga mening.

Jag sade: men vrdera mig och hll mig rkning, fr att jag endast
frgat dig, om du lskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli
min.

Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sdan frga, s hade jag
icke ansett den illa, icke fr opassande eller ogrannlaga. Men jag hade
svarat dig, att jag icke ville bli din maka ... Jag vet, huru hgt du
lskar mig, med hvilka skna frger din fantasi smyckar mig -- mig,
David. Dessa frger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle
blsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas fr alltid ... och
minnets engel blir din trstare. r det icke det sknaste slut!

Hennes ord voro afbrutna, men hennes gon, hvilka halft framvllande
trar fuktade, de glnste underbart.

ter framstammade jag: r det den enda orsak du har till buds, s skall
jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en
stilla frid, en visshet, vrmande om ocks icke brnnande.

Hrtill svarade Melia med stigande vrma: den enda orsak, o nej. Flera
n en orsak har jag till buds, ty jag har -- ingen. Men ett ngot, en
rst talar till mig, beder ...

Jag frstr dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill flja
denna aning. Jag vill icke stjla mig till himlen, d jag ju redan har
den -- i min krlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked;
menniskor kalla sdant _afsked fr lifvet_, en evig skilsmessa; jag icke
s. Ty vi komma ju icke att skiljas ..... Se ofta p min
lsklingsstjerna ... du vet ju hvilken hon r ... se p den d och d
och var sker att vi d ofta trffas der. Och p minnets helga och
starka brygga, som frenar din strand med min, der vill jag ofta komma
dig till mtes.

David Baremann, blif konstnr, blif stor och lycklig.

Farvl Melia. Om ngot sknt uppenbarar sig fr mig, d frstr jag att
det r din ande, som signande talar till mig ..... Men nnu en bn, ty
du r fven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, lt det vara en
symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hrlockar.

Och hon vecklade upp en flta. D smlogo vi bda -- det kunde vi icke
hjelpa, ty till att afklippa hrlocken hade behfts -- en sax.

Ett vnligt de vill, att menniskan fven under lifvets vigtigare frgor
har ett sinne ppet fr skmtet och ljet.

Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma
det afskar ... icke min lycka .. d hade jag ju ljugit fr _henne_.

Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag frvarar den.

                   *       *       *       *       *

S var det d slut. nnu ngra gnger sg jag Melia, men ssom andra
menniskor till det yttre. Vi togo nnu en gng afsked, men det verkliga
afskedet var i dalen.

                   *       *       *       *       *

Jag har ngongng tviflat, att hon lskade mig. Jag har tnkt huru, om
hon lskade mig, det d kunde slutas just s. Men sedan har jag sett p
Capellastjernan och denna har d alltid glnst och tindrat klarare och
sknare n eljest. D har jag sagt: Melia Saida, jag frstr dig.

Jag har haft stunder af stor sorg, s att jag behft trst. D har jag
p minnets brygga gtt fver till Melias strand.

Jag har haft snillets ingifvelser; det skna har uppenbarat sig fr mig;
min frmga har ofta fvergtt mina djerfvaste frhoppningar. D har jag
knt en varm flkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas
vsende gifvit styrka t ingifvelsens vingar.

Och nd har det ofta hndt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse,
att minnets brygga icke synts fr det nrvarandes moln. D har jag
klagat, d har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; d har jag
lngtat bort. Men _hoppet_ har ter pltsligt varit vid min sida och
hviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat
till dem.

                   *       *       *       *       *

Mitt beslut stod nu fast att lemna lrdomen  sido och i stllet hylla
konsten.

Jag lyckades att genom ln skaffa mig en penningesumma, stor nog att
fra mig fver det haf, som tskiljer Finnland och Sverige, men icke
strre n att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en mnad. Jag
fll dock icke i modls frtviflan, ty jag hade frutsett allt detta och
jag visste mig vara i Stockholm, en stad alltfr stor att lta en person
med god vilja och njaktiga insigter svlta ihjl.

Jag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka ngra voro
nybegynnare, tillochmed abcdarier -- jag frsmdde ingendera, d mitt
ml var penningen. Hvad jag nu frtjenade utfver det ndtorftigaste,
anvnde jag till att sjelf taga lektioner i mlning.

Min lrare var en man, hvars namn aldrig varit buret p ryktets vingar
och nd vrdar jag honom allt nnu med tacksamhet, med vrma, ty han
var stor i sin konst, stor och del. Hans undervisningsmethod var mera
vnnens n lrarens; han bildade mig p samma stt, som en mor, genom
att vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och
menniskoknnedom tillt honom att alltid stlla sig p en med mig
jemnhg stndpunkt, samt frst derifrn se saken fr att sedan hja mig
till sin egen.

Oaktadt jag, enligt hvad min lrare redan de frsta timmarne frskrade
mig, icke var ofven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed
uteslutande i tv r. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsfrsk
"hvimlande af fel" att kopieras och tillika korrigeras. Det r en gldje
fr mig att minnas den gldje, som intog den ldrige mannen, d jag
honom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka
han ej var belten.

Huru jag i tvenne rs tid kunde tygla mitt brinnande begr att lta
penseln leka med egna skapelser, kan endast frklaras af gubbens
lskvrdhet och hans deraf hrflytande stora inflytande p mitt sinne.
Det frsta steget, sade han, r att blindt och troget flja andras verk,
det andra att klandra dem, det tredje frst att skapa egna.

Jag tnkte: gubben har antingen rtt eller ortt, men jag vill lyda
honom; jag vill icke genom en vrng sjelfviskhet ska skapa mitt de.

Jag skall icke ska beskrifva min hnryckning, d jag frsta gngen lade
hand vid en egen tafla. Lik lskarens hnryckning r konstnrens,
frsvidt det lika kan vara det olika. lskarens ideal r mera utom,
konstnrens mera inom; lskaren hnvisas ifrn sin egen sjl till en
annans, konstnren frn en yttre sjl, verldssjlen till sin egen. Den
frre sker, den sednare finner.

Fyra originaltaflor hade jag mlat under min lrares ledning och den
femte var halffrdig, d dden bortryckte honom. Jag var honom fr djupt
tillgifven, att jag icke med hpnad skulle emottaga detta budskap. Nu
stod jag n en gng ensam. Min sorg kades, d jag fann, att den gode
gubben testamenterat t mig sin lilla qvarltenskap, ty deraf frstod
jag nnu mera, hvem jag i honom frlorat, och huru kr jag varit honom.

Sedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erknd
konstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk
i verlden, fr att inom mig bra idel frhoppningar; jag frstod, att
dessa rtt ofta ombyta namn, heder och vrdighet och kallas sedan
illusioner. Jag var beredd p det bsta som det vrsta, beredd p ett
min tafla kunde hjas till skyarna eller strtas till afgrunden.

Nu ville hndelsen, att hos den man jag beskte fr att f ett domslut,
voro vid samma tillflle en stor hop konstknnare samlade, hvilka just
fr nrvarande hllo p med betraktande af taflor, hr och der utbredda.

Jag namngaf mig fr vrden och angaf mitt rende.

Herrn kommer som i grefvens tid -- sade han -- jag har bedt till mig
ngra vnner enkom fr att bedma taflor af inhemska konstnrer. Fr jag
be om er komposition.

Jag tnkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva
verket var ngonting helt annat; ty nr s mnga konstdomare ro
tillsammans, fordrar deras inbrdes hgvigtighet en strre sparsamhet i
loforden, en strre riklighet i anmrkningarne.

De betraktade taflan med uppmrksamhet och tycktes hvar och en vilja
afvakta de frigas omdme. Slutligen sade en af dem:

Att min herre icke r just alldeles nybrjare, ser man nog, men likvl
mste jag frskra herrn, att taflan r mera bizarr n vacker.

Den unge konstnren torde jkta efter originalitet -- vidtog en annan.

Dessa hgfrnma yttranden, tfljda af sura och likgiltiga miner,
hvilka stodo att lsas i hvars och ens anlete, gjorde mig frtrnad; ty
om jag n var beredd p tadlet i dess hgsta potens, s hade jag likvl
icke vntat denna frsmdliga likgiltighet, denna fversittareton.

Jag lade dock band p min vrede och svarade s obesvradt jag nnsin
kunde:

Det kan visst vara, att taflan icke har srdeles vrde, men efter
originalitet har jag aldrig jagat, utan om s r, att ngonting
originelt hr finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.

Tydligen sg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som frst
yttrat sig, tog till ordet:

Originalitet, min unge vn, r af tv slag, falsk eller sann. Den sanna
originaliteten r p det nrmaste beslgtad med genialiteten; det r
hon, som stter den rtta pregeln p mstarens skilda verk, s att han
alltid frblir sig lik fven under sin mest skiftande olikhet. Den
falska deremot stter sin ra blott i att gra uppseende och d
bevekelsegrunden r s lumpen, frbiser hon helt och hllet det
naturliga, vackra och skickliga, samt frfaller uti deras motsatts, det
skta och knslosttande; med ett ord, min herre, den falska
originaliteten r alldeles liktydig med bizarreri.

n sedan, hvad hr detta till saken! -- tnkte jag, som var fga belten
med afhrandet af denna frelsning, hvilken s halft den n slog
hufvudet p spik, troligen utgjorde ett minne frn ngon
tidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit frtjust i.

Han tycktes varsna min otlighet och han var snar att fortfara:

Min herre r nu vl icke s egenkr och tror, att den sanna
originaliteten fallit p hans lott.

Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke frstod,
tminstone aldrig reflekterat fver; samt att jag blott ville ha ett
omdme fver denna tafla, icke fver mitt konstnrskap i allmnhet.

Nu afgaf ndtligen vrden sitt votum:

De skilda partierna ro visst skligen goda, oaktadt fven vid dem r
mycket att anmrka. Se t. ex. frgen p denna himmel, huru matt och
otillfredsstllande och se huru den der, som lr vara styckets hjelte,
fverstrlas af dessa bda bipersoner, hvilka borde hllits vida mera
skymundan, ssom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad r det fr
en ljlig och vidrig drgt herrn besttt t sitt sllskap!

Jag svarade, att jag ansg kldedrgten s mycket mera passande som
taflan frestllde ett fventyraresllskap. Om hjelten _verkligen_
fverstrlades af de ppekade bipersonerna, var det mjligen derfre,
att han knde samvetsqval och nnu ovan vid det sedeslsa lif, i hvilket
de redan voro invigda och hjeltar, omjligen kunde ha en s uppspelt min
som de. Hvad slutligen himlafrgen betrffade, menade jag, att jag en
annan gng med nje skulle komponera en annan, men att den koloriten i
alla fall _nu_ var den jag ansg lmpligast och mest fverensstmmande
med det hela.

Mitt modiga sjelffrsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor
utlt sig vidare:

Allt det der kan vara godt och vl; jag mrker, att herrn oaktadt sin
ungdom icke r utan sin fyndighet i sjelffrsvaret. N, n, jag skall
icke g in i detaljer. Men det hela r vida smre. Planen r tillskuren
fr stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bsta
vilja i verlden mste jag nd frklara, att taflan r _mera dlig_.

Detta var fr mig den hrdaste domen. Ty s lnge han hll sig
ngorlunda till de skilda partierna, kunde jag nd frsvara mig. Men
nr han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behfde
uppge bestmda skl utan endast tycktes lta sig ledas af enskildt smak,
detta ojfaktiga maktsprk, d blef jag svarsls, redls.

Hade han helst i grund frkastat min produkt, sagt den vara under all
kritik, d hade det varit bttre. -- Men han nedlt sig icke s lngt;
han sade endast, att taflan var _mera dlig_.

Antingen lste han i mitt ansigte ngot, som bevekte till medlidande
eller om han blott ltsade det; allt nog, han sade:

Ifall jag genom min recension tillintetgjort frhoppningar, s gr det
mig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.

I tid eller otid var nu tiden inne fr mig att stta mig upp p hga
hstar. All min modlshet frsvann och jag sade:

Mina frhoppningar ro af den art, att de icke kunna tillintetgras af
ngons maktsprk, vore denne ngon n tiofaldt hgre uppburen af ryktet,
n den person som nu utdelat dem. Hvad ter denna tafla enskilt
betrffar, s tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag
helt och hllit blifvit uppsupna af och frstenats i den, utan hoppas
jag, att de, af taflan helt och hllet oberoende, nnu framdeles torde
hjelpa mig att utarbeta andra och bttre. Och till ett bevis, att jag
talat rligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast fr denna
tafla, skall jag snderstycka den -- men bitarna lemnar jag icke hr,
utan behller dem sjelf, fr att framdeles i en verld -- nr jag blifvit
stor och strre n ngon af er -- se efter om taflan verkligen var mera
dlig.

Under det jag nnu talte, snderskar jag duken i fyra delar, gmde dem
hos mig och lemnade sllskapet t sina reflexioner fver denna mandat.

I min hetta och fverilning hnde sig, att jag till taflans styckande
kom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nra tre rs tid,
barnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet,
hvarmed Melia afskar sin hrlock. Genast jag mrkte det, var det som om
pennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket
illa.

Denna frestllning alstrade andra. Hemkommen ansg jag det icke vara
utan all betydelse, att jag just med det bettet frderfvat taflan. Det
stack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit frstrelsen vrd.
Jag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, p hvilken
jag en timme tidigare sett med frtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann
jag fel der jag frut funnit fretrden; de enskilta partierna behagade
mig nu lika litet, som det hela. Ja, jag brjade tillochmed frakta mina
domare, fr det de ej skrattat mig upp i synet fver min djerfhet att
till bedmande understlla en s usel tafla.

Nu d jag nedskrifver detta vill jag fr dig, deltagande, frdomsfrie
vn, tillst, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet _ensamt_
denna vndning i min sjelfgranskning. Ty s r det alltid: efter en fr
stor sjelfkrleks flod fljer ansprkslshetens och sjelffraktets ebb.

Hos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestmmelse.
Jag brjade tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag frfll
icke i frtviflan, men min sjl frlorade sitt lif och jag blef
likgiltig fr allt.

Detta tillstnd varade dagar, det varade ntter.

Omsider ljungade en sanningens blixt i min sjl. Jag anade, att ra och
lycka icke ro ndvndiga fr sjlens trefnad och dess hga ro, jag
anade en himmel i _frsakelsen_.

Det var minnets gnista, som tnde denna blixt. En gng frut i mitt lif
hade jag anat frsakelsens himmel; d var det i krleken, nu i ran.

Och ter blef jag lycklig, lyckligare n nnsin, ty min lycka var icke
alls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nd valde frsakelsen till
ett medel att luttra mig ren och fra mig till sin egen himmel.

                   *       *       *       *       *

Af det stillasittande lif jag flera r frt blef min helsa mindre god.
Jag rdfrde mig med en lkare; han freskref en lngre fotresa. Jag
lydde hans rd, mhnda mera samvetsgrannt, n han kunde frmoda, ty min
fotresa varade i fem runda r. Dels nden, dels hgen att se nya lnder
och folk var en orsak till dess lngd.

Norriges fjllar med sin kalla, hvita sn vrmde upp mitt sinne; den
fver all beskrifning herrliga, storartade naturen strkte knslan;
Norriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och
sjl.

Sedan jag i tvenne rs tid frdats i Norrige, hnde sig, att min kassa
smlte till intet. Nu var tiden inne att vlja ngot lefnadsyrke, innan
hungern stod fr drren och innan snderslitna klder komme att neka mig
sin tjenst.

Mitt yrke blef att _klippa silhouetter_. Danmark blef det frsta land,
der jag genom detta yrke frtjenade min tarfliga bergning. Mngen sg
medlidsamt p den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag s glad och
lycklig.

Under loppet af trenne r genomtgade jag smningom Tyskland, Frankrike,
Schweitz och Italien. Fr att infva mig i det lands sprk, dit jag
rnade stlla kosan, vistades jag en tid i grnsstder, der man talade
bda sprken.

Jag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom.
Hvad intryck denna stad gjorde p mig, skall jag icke mla.

I Rom blef jag upptckt och igenknd af baron Y., hvilken fordom varit
min skolkamrat. Det var han, som ppnade fr mig intrde till de
herrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min sjl en lngtan efter
det, som redan bordt vara glmdt. Det var han, hvars godhet lockade mig
till att, ssom han sade, nnu mla blott en enda tafla.

Var det icke en svaghet af mig, en stor och ofrltlig svaghet. Men jag
mlade.

Taflan blef frdig och min vn baronen _stal_ den ifrn mig. Jag
trstade mig ltt och ansg det vara ett rttmtigt straff fr den, som
var i begrepp att utbyta frsakelsens dla vana, dess frid och lycka
emot relystnadens ffngliga och frgngliga frjder.

Men min vn terkom tyvrr och icke ensam utan tfljd af tvenne stora
mlare. Jag trodde mig f hra rttmtiga anmrkningar -- ty p fem rs
tid hade jag icke handterat pensel och stafflett -- men de frklarade
utan omsvep, utan frbehll, att taflan var ett utmrkt konststycke.
Stum af hpnad slde jag instinktmessigt, nstan medvetslst taflan fr
en summa, strre n den jag under mina djerfvaste frhoppningars tid
drmt blifva priset fr en tafla.

Hvad skall jag sga mer. D lyckan log emot min mlning, brjade jag
andra gngen anse mig kallad att bli konstnr och jag mlade flera
taflor, hvilka alla i mer eller mindre mn rnte framgng. Jag skrdade
bde rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt
trogna, ovan som jag r vid det rtta sttet med dem.

Men allt sdant hrer icke till den grna boken.

                   *       *       *       *       *

Omsider frde mig ett djupt och oafvisligt begr till hemmet -- och jag
str ter p din heliga jord, mitt fosterland! nnu en gng ville jag se
dina strnder, skljda af vgen, hra vindens susning i trdens darrande
kronor, leka med mnens strlar p dina grafvar.

                   *       *       *       *       *

Slut p Fragmenter af den grna boken.




                               Kap. XI.

                            Granriskojan.


En vacker morgon lockade Saida att fvergifva sin bdd. Hon gjorde ngra
slag i parken, men d fglarna, efter hvad hon tyckte, sjngo vackrare
n vanligt, blef det henne fr trngt i denna park, hvilken, s ostdad
den n var, till flje af flere rs bristande omvrdnad, likvl nu
frefll henne ingenting mindre n s. Sjelfva de krokiga gngarna
anlagda efter den engelska stilen, hvilka frut behagat henne, hade nu i
hennes tycke en alltfr stor enformighet och smakade frmycket af en
bestmd plan. Hon ville ut i den grna, friska skogen, der naturens
mstarehand anlagt mera n tusende gngar att vlja emellan, mera n
tusende berser, de frra fr rrelse, de sednare fr hvila.

Snart var hon p den backe, der vgen krker sig och der man ser tv
insjars blnande band. Det uppstod hos henne en tvekan, antingen hon
skulle styra sina steg till grafvarna, fr att p dem kasta vrens
friska blommor eller t hger hand till stranden af den ena sjn, for
att hnfras af vrens friska skrud.

Redan hade hon valt det frra och hunnit till ett stlle, derifrn hon
hade fversigt af begrafningsplatsen. Sjelf obemrkt bakom ngra
tallbuskar sg hon der -- afstndet var blott ett stenkast -- en man,
som plockade upp de blommor hon fr ngra dagar sedan kastat dit, och
som sjelf der utstrdde andra. Det var Baremann och -- hennes hjerta
klappade vldsamt. Hon knde sig frestad att g lngre, men en motsatt
knsla kom henne att vnda om, att fly.

Kommen ter till landsvgen och kullen, hrde hon ljudet af yxslag,
hvilket ehuru aflgset dock klingade inbjudande. Gerna fljde hon denna
inbjudning, ty, utom att det alltid fr Saida var ett nje att tala med
godsets underhafvande, var dessutom hos henne nu ett ngot, som manade
att ska en afledning fr de knslor, hvilka med en hittills oknd
styrka svallade inom hennes brst.

Efter att missledd af genljuden frn berghllarna ha gtt i mnga
krokar, kom hon slutligen ljudet ganska nra, s nra, att hon numera
omjligen kunde misstaga sig om platsen, der vedhuggaren sig befunne.
Det kunde icke vara annat n emellan hennes favoritplats och stranden.

Hon kom till denna plats, stllet der tvenne hllar bilda liksom tvenne
vggar till en kammare. Hvad sg hon hr? En syn som slog henne med
frvning, med hpnad och frskrckelse.

Dessa bergvggar voro frsedda med ett grnt tak af konstigt
sammanfogade granqvistar. Taket gungade fr den friska morgonvinden, men
var tillika s starkt, att Saida, som, troende allt vara en drm, en
synvilla, frskte stende p stenen att rycka det lst, snart fann att
det emotstod hennes anstrngningar.

Det lilla trdet var icke skadadt; dess lilla topp skt igenom en
ppning i taket och blickade fritt t det bl.

Saida tnkte: vi vete ej hvad; ty minnet hade fvergifvit henne och
aningen var henne icke fljaktig.

Hon vaknade och kom till sig, d yxens slag afstadnade och i stllet
hrdes steg af en sig nrmande. Hon frnam fljande ord sakta framsagda:
-- du ser p mig, min gosse, men nu r arbetet fven slut. Ser du Wille;
dessa bda framstycken hnger jag fast vid detta tvrtrd och fster
fven taket dervid och d blir taket starkt, s att Wille och jag kan
spatsera derp.

Hon hann icke tnka fver, hvem den knda rsten tillhrde, ty framfr
henne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida.

Ett utrop af fverraskning undfll Melia och af -- smrta, ty minnet
brjade vakna och hvart skulle hon fly.

fven Otto undfll ett rop af fverraskning och af -- gldje, ty d
Saida nu var hr, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker!

Hunden skllde p flickan, men tystades af sin herre, som sade: -- Wille
frstr inte, att vi ro bland vnner. Frlt honom fr hans herres
skull ... Allt r nu frdigt, s nr som p detta trd ... och sedan ...

Han tystnade och brjade tillyxa trdet. D han engng sg upp och mtte
Saidas blick, stadnade han pltsligt, fllde yxen och trdet ... hans
allvarliga anlete tndes som af tusende blixtar och han sade:

-- Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida,
Melia Saida; skert minnes du hvad du lofvade mig, den gng jag sg dig
senast: nr trdens qvistar skt upp dig, beredda att ge dig skugga och
svalka emot middagens brnnande sol, d skulle Saida ... s lovade du
... med hjertats eget sprk frjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu ro
vi i naturens tempel, vi ro p en helig ort. Mitt hjerta darrar p mina
lppar med sin beknnelse, men det fordrar af dig en beknnelse
tillbaka.

Han tystnade, gonen orrligt hftade p henne. Hon hll sina drmlikt
fstade p jorden; hon gde icke kraft, hon vgade ej sl upp dem.

Minuter frgingo. ter sade Otto:

-- Du svarar mig icke, och nd fordrar jag s litet: blott ett svar,
ditt rika hjertas enkla och flrdfria svar.

Han vntade p svar och minuter frgingo. Han fattade hennes hand, hon
svarade icke; han fattade hennes bda hnder i sina, det hindrade hon
icke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; d slet hon sig sakta ls,
men gonen frblefvo oafltligt hftade vid jorden.

Otto sade ter:

-- Du svarar mig intet; se p mig, Saida!

Och hon slog upp sina gon och sg p honom. Hvilken blick! Der kunde
svaret lsas fullstndigt. Liksom regnbgen visar flere frger hvar fr
sig, oaktadt dess frg i sin helhet blott r en; s afspeglade Saidas
gon p det trognaste hennes sjl, men tillika srskilt hvarje knsla,
der nu var rdande.

Otto knde sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans
sjl. Han kastade sig p kn vid hennes ftter och han talade med sakta
och afbruten rst:

-- Din blick visar deltagande fr mig och smrta, ingenting vidare ...
fr mig ..... Men jag vill icke tro p min uttydningsfrmga; jag vill
icke tro, att den himmel jag skapat i mina drmmar nu r borta fr
evigt. Jag vill hra det af dig; jag vill lta Saidas egen rst ljuda
fram den hrda sanningen. Sedan skall jag tro.

-- Ja Otto; jag vill tala sanning, s svr sanningen n r att uttala
nu, hon som frr varit mig s kr och ltt. Jag lskar ... icke dig.

Ynglingens stolthet reste honom upp; det bemktigade sig honom ett
skenbart lugn. Flickan stod fr honom darrande, nstan som en
brottsling.

-- Du lskar icke mig -- sade Otto med stadig rst -- d lskar du en
annan, ty din blick sger mig, _att_ du lskar. Och hvem lskar du?
lskar han dig?

-- Jag lskar en fremling, o tillgif mig, som s gerna ville lska dig.
David Baremann r fremlingen ..... Om han lskar mig frgar du ... jag
vet det ej.

Hon skydde icke att gra en krleksfrklaring af denna art. Infr den
hon icke lskade afgaf hon en beknnelse om krlek till den, hvilken
aldrig bedt henne om ngon sdan och om hvars krlek hon ingenting
visste.

-- Det blef d han; min mrka aning, _den_ var icke ett luftslott. O
mitt des natt! Denna fremling manade du fram, endast fr att skilja mig
frn Saida! Var det rttvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han
lidit, stort nog fr en sdan lycka.

Ynglingen frsjnk i en vakandes sjlsdvala, ur hvilken Saidas rst
vckte honom:

-- Baremann _har_ lidit. Han har lskat och lidit fven han ... i sin
ungdom. Och han har frsakat, krlek, ra och lycka. Och frsakelsen var
honom kr. Lt det frsona dig.

-- Och hvad r den frsakelse vrd, som icke kan uthrda det sista
profvet. Han har frsakat ra, sger du; nvl; nu r han af henne i
besittning. Han har frsakat krlek och lycka -- och gr snart att bryta
den vackraste ros. Kallar Saida sdant frsakelse?

-- Frlt honom, Otto; om han var svag, s minns, att han var en
menniska! .... Lt hans de bli dig det gladaste frebud. Du lskar mig;
du sger s; jag tror det, jag vet det, ser det. Lt denna krlek, nu s
brnnande, bli ett minne, som vrmer utan att plga; glm mig. Nej, glm
mig icke; lt mig skiljas frn dig med den glada och ljufliga vissheten,
att Guds vnliga godhet utkorat mig till ett medel, att gra dig vrdig
det bsta _hr_ och himlen _der_.

Trar, dem hon skte tillbakahlla, brto nu vldsamt sig en vg, men de
frhjde nnu mer gonens behag. Melia strckte ut en systerligt
bedjande hand, och Otto frskjt ej denna hand. mt tryckande den fina,
hvita handen i sin, sade han efter ngra gonblicks berusande tystnad:

-- Trarna i dina skna, goda gon, sga mig nnu mera, huru mycket jag
frlorar och hvad jag ... evigt mste mista. Men jag skall lyda dig, ty
du har en magisk kraft att slcka onda makters lgor i mitt brst. Jag
frlter Baremann; det gr jag gerna, ty Saida lskar honom.

Hunden brjade bli orolig, sg med frgande blickar upp, n p Saida, n
p sin herre. Dystert smleende sade denne, i det han lemnade hennes
hand:

-- Min Wille tycks frst, att jag redan borde lemna dig ..... Men jag
har icke nnu styrka dertill. O min Saida!

Saida klappade hunden, hvilken till belning slickade hennes hand.

Saida var himmelsk och skn nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande
denne, d hennes knslor och trar likvl gllde annat.

Denna syn terkallade Otto till sig; han anstrngde sig att sga ett
afsked, taga sin yxa och g bort. Han ville dock nnu ngra gonblick
med fulla drag dricka ur den berusande bgaren och han sg p Saida, der
hon stod ssom fastfjettrad af osynliga band, utan att vga mta hans
blickar, hlft omedvetet lekande med hans trogne hund.

-- Nej Saida -- sade han -- jag mste bort; du skulle eljest kanske anse
mig fr feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha
sdana skuggsidor. Kanske var det fven barnsligt af mig att gra detta
tak, denna granriskoja, men ... Saida tycker dock icke s; ty jag byggde
det, styrd af hoppet, fr Saidas nje. Och hvilken likhet; hoppet byggde
t mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda
henne; denna byggnad gjorde jag t Saida; fven den blir aldrig frdig,
ty jag kan det ej mera. Mitt de frstrde i grunden hoppets byggnad ...
mhnda frstr en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det
icke ... om ej Saida s bjuder.

-- O nej -- svarade Saida -- denna hydda r mig ett bevis, huru kr jag
var dig och ditt minne blir mig d allt krare.

-- Lr den du lskar att hlla af denna enkla koja!

-- Den skall fr oss blifva ett vnskapens heliga hermitage. Och nr
tiden, som frstr allt, blekt denna grna barr och efterhand upplst
dessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar
icke frmultna.

-- Och nu Saida, r allt redo och intet terstr. Lefvl!

Han utstrckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe
tog han och frsvann, tfljd af det stumma vittnet.

Saida sg efter honom med saknad. Hon satte sig p den gamla stenen
bredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig:

-- Hvad han r stolt och lskansvrd, och nd lskar jag icke honom!
Ingen kan uttyda menniskohjertats gtor. Jag trodde mig redan lska
Otto, men det var blott hgringar af krlek, skuggor, som dermed hade
likhet. David Baremann kom, och inom ngra dagar lrde han mig, hvad
krlek r. Lrde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig
derom. Och hvad fretrden har han framfr Otto, som har ungdom, sknhet
och en hg sjl! Jag lemnar frgan obesvarad ... Hvad hjertat r fr en
envldig despot fver qvinnan; det frklarar ej orsaken till sitt tycke,
det utfrdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rttar sig derefter!
..... Men hjertat sjelf r en slaf under det och ... dets styresman r
Gud; han styrer vl. Allt r sledes till det bsta. Och Otto skall nnu
bli lycklig; han skall icke fr alltid sucka fr mig ... den otacksamma,
som lnade honom s illa. Tiden, som endels frstr allt men endels
helar och botar, skall i ny krlek skaffa honom ersttning; han skall
finna en qvinnosjl, af annan art n min, hvilken han kan lska; d
skall han blifva belnad, ty hans sjl r vacker och han frtjenar det
s vl. Och minnet af mig skall d icke mera vara honom bittert.

Och nnu lnge satt Saida qvar p stenen bredvid den lilla granen under
det grna taket, medan hennes tankar rrde sig i samma eller liknande
kretsar.

Ottos julle lg vid venstra stranden af halfn; dit styrde han nu sin
vg, lade yxen ifrn sig fr att gripa i rorna. Han kom sig dock icke
derhn, utan satt lnge overksam, stirrande t vattnet. Och sedan ...
uppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter,
eller nnu andas in doftet af den kra skogen. Hundens skall i skogen --
ty Wilppas hade icke behagat flja med i bten -- tjenade honom till
frevndning att vlja det sednare och till en bemantling af detta val.
Han tog sin bssa, steg ter i land och lt fttren tlja sin vg.

Lngt hade han icke gtt, innan den uppdrifna haren sprang nra till,
helt och hllet inom skotthll. Otto var en stor jgare, men nu
bemktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, s att
han icke vrdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och
hl efter haren, sg frvnad p sin herre och upphrde med sitt
jagande.

Otto hade vandrat en god timme i skogen utan ngon plan, utan att flja
ngot vderstreck, d han hrde en rst, hvilken tillknnagaf, huru nra
han var den talande.

Han fann sig vara vid den mrkaste delen af Tuonela park. nnu ngra
steg tagna, ngra buskar lemnade och han sg David Baremann vid Saidas
sida. Han hrde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog.

Ett svagt hopp hade under hans irrande frd i skogen brjat tnda sig i
hans brst; det att Baremann icke skulle lska Saida och att dennas
krlek, i brist p nring, mjligen skulle d bort. De ord han nu hrde,
slckte denna hoppets svaga gnista.

En djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel
segrade.

Nej -- sade han till sig sjelf -- jag vill icke bli en frrdare och en
brottsling. Min himmel r frstrd, ve mig, om jag frstrde Saidas!

Han tystnade fr att hra mera. Han hrde intet; han sg genom buskarnas
nt Baremann nrma sig flickan, liksom fr att ingifva henne mod till
ett svar.

Detta svar ville Otto icke afvakta. Det var icke stoltheten, som frbjd
honom att lyssna -- ty all stolthet var nu bruten; nej det var fruktan,
den vlgrundade fruktan fr Saidas svar och misstrstan till egna
krafter, som hos honom alstrade en panisk frskrckelse, och vingade
hans steg, d han ilade bort.

Hans fart var s vldsam, hans steg s snabba, att oaktadt hans starka
kroppsbyggnad, bloden sammanpressade brstet samt nstan qvfde
andedrgten. D fll han ned emot skogens tufvor och trodde sig f d.
Slocknande tankar hviskade till honom:

-- Haf tack, min goda engel, som skyddade mig, som frlnade mig kraft
att undfly faran, min sjls fara. Vl anade jag Saidas svar, men hade
jag hrt det, hade jag sett hans mun taga den kyss, som ett frndradt
de ltit mig smaka, d hade min goda engel vikit fr den onda fgeln
med dess svarta visor. Men du, som drog mig ur faran och frestelsen, min
goda engel, haf tack!

Sedan tnkte han mnga tankar, i hvilka icke var ngon reda, knappt
ngot sammanhang, innan de alla koncentrerade sig till en enda
frestllning. Han tnkte sig den gynnade lskaren, den segrande rivalen
omlindande Saidas lif med dristig arm, vexlande emellan det saliga njet
att f kyssa hennes purpurlppar och det berusande tidsfrdrifvet att f
luta sitt hufvud emot hennes fina skuldra, kinden invid den sammetslena
halsen och nackens sm lockar, brstet vid hennes svallande brst.

-- Jag flydde -- sade han -- jag ville icke se en syn, som skert inom
mig alstrat begret till en ryslig gerning, ett begr, som jag icke
kunnat tygla. Det var sledes en verklig sjlsfara jag undkom, och nu,
hvilken r min ln? Ringa r min ln, d jag ser samma syn fr min sjls
ga alldeles lika klart, som vore jag der _nu_ och sge den med min
kropps ga. Hvad r skillnaden!

Ett frtviflans beslut gaf styrka t matta lemmar och sknkte gld t
bleka kinder. Han reste sig hftigt upp, gick med fasta steg ett stycke
vg och kom till en bergsklack, hvilken skjt ut i insjn. Der satte han
sig och tertog:

-- Skillnaden r den, att det nu icke blir han, som fr smaka min bssas
mening, icke heller hon ... hon hade det nd icke blifvit, nej ... men
den tredje, _den_ r det, som jag utvalt.

Och han frsg bssan med strre hagel, n fr harar och fglar.

Solen stod hgt p himmelen. Det var i sista dagarna af Maj. Bjrkarna
lfvades, granens barr var frisk och ny; sjn bljade i vackra vgor.
Naturen firade sin hgtid; vidt och bredt var vr, sknhet och lif.

Laddstocken stllde han i en bergsskrefva, der den upprttstende
tjenade som solvisare. Han mrkte ut en punkt, der skuggan mste
passera.

-- Nr solen vikit s lngt t ster, att skuggan hunnit hit till denna
vnliga punkt, d r tid att anden lemnar fngslet. En gng lyster fven
mig att spela de och denna fjerdedels timma vill jag bida ..... Hvad
naturen r skn, lik en sextonrig brud ..... En mnad har frndrat
mycket, ganska mycket; en yngling har under denna mnad lrt, hvad
lifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och krlekens ljufva dryck,
hopplshetens, afundens och frtviflans galla; den lycklige och sorglse
ynglingen r fga afundsvrd nu, helt och hllet frvandlad som han r.
Och samma denna mnad har fven frvandlat naturen ifrn ful och gr
till sprittande grn och gudomligt skn. Det r en likhet ... men
tillika en motsatts, som gckas med mitt svarta de. Wilppas, min trogne
kamrat, kom och tag afsked af den som du _mest_ lskar, af den, som
kanske _du_ mest lskar. Se s Wille, kom hr!

Han klappade hunden, som frst viftade med svansen, men sedan, i mn som
dess herres smekande tilltog, brjade morra i gldjen och slutligen,
hoppande upp p Ottos knn, att storsklla.

-- Se s Wille, nu skole vi se p solvisaren. Blott halfva tiden gngen!
..... Hvilket lugn, som bemktigat sig min sjl, det r liksom jag redan
vore i ddens lugna bo. Det sgs, att den vansinnige nst innan sin dd
terfr sitt frnuft; d r det ocks frklarligt, att den frtviflade
terfr sitt lugn, fr att gra sina sista betraktelser ..... Nej
Wilppas, hoppa icke upp s der. Jag vet, att du hller af mig mest af
alla. Du och Helena! Helena ja, henne lnade jag illa, illa, alldeles
ssom Saida lnade mig. Min krleks vgor slogo emot den ortta stranden
..... Alla de kra i hemmet, dem minns jag nu; de skola begrta och
beklaga den otacksamme sjelfspillingens de; de skola mhnda afsky hans
minne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot strupen
och med foten trycker p trycket, s tro de, att jag dtt af vda och d
grta de blott men afsky mig ej .... Dock nej, det vore att med en lgn
besegla sin dd; det vore att med lgn och skenhelighet kpa sig fri
ifrn menniskors rttvisa dom ...

Bsspipan var p lngden indelt i tvenne srskilta rr, hvilka medelst
skrufgngar kunde skiljas ifrn hvarandra, s att bsstocken med det
nrmaste rret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de bda rren och
spnnde hanen. Han sg p skuggan; nnu hade han ngra minuter qvar.

Han framkallade fr sig Saidas bild och hon kom, skn och mild. Hans
islika lugn smlte, eld och lgor och oro fyllde hans brst. Snabbare n
gonblixten brjade nya tankar komma och g; snabbare n blixten aflste
de hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: _ett
annat stt att sluta, n s_.

Nu var skuggan p punkten, och med en vildsint frskrckelse, en afsky
utan namn, slungade Otto mordvapnet emot hllen, s att skottet brann
af, rret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund.
Vattenblddror, hvilka aldrig ville ta slut, mtte djupet af den vta
grafven.

                   *       *       *       *       *

Nr solen sjunkit halfva vgen ifrn sin middagshjd emot vesterns famn,
syntes en bt gunga p insjns vgor.

rorna frdes af btens bda passagerare, Helena och Clara; den ena
rodde, den andra hopade och bten gled fram med icke ofven fart;
betraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes
af ett visst mtt fning och skicklighet.

-- Hvad vr frd nd r onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju
nd hufvudsaken med denna resa -- sade med en missmodig min Clara.

-- Ja, att det var hufvudsaken, kunna vi inte neka; eljest hade vi
aldrig rott s lngt. Men alldeles onyttig var frden nd icke, vi ha
ju sett Ottos bt och vi kunna veta, att han mste vara nra intill.

-- Vi ha sett nnu mer, vi ha sett tillochmed _hvar_ och i hvilken vik
bten r.

-- Vi ha sett Ottos krsnl i grset och tagit upp den -- menade Helena.

-- Ja och vi ha fven sett platsen, hvar denna krsnl lg, vi ha varit
inne och beundrat den alldeles frska granrishyddan.

-- Ack ja -- suckade Helena. Efter en paus fortfor hon: -- men vi gingo
inte upp till Tuonela och hvarfre icke.

-- Frmodligen emedan ifrn stranden dit nnu r en god bit. Eller
emedan vi fruktade, att han skulle vara der -- fortsatte Clara i
tankarna.

-- Ditt skmt tycker jag inte denna gng om, Clara. Du r dig s olik
nu; eller talar du ur din egen sjl.

-- Ur min egen sjl talar jag, men jag tnker _blott_ fr dig.

-- Nu kan du Clara inte mera trsta mig med falska trstegrunder, ty
allt r nu klart fr mig. D Otto gick till stranden och tog bten, d
var det icke morgon utan midnatt; jag lg vaken och jag hrde hans sakta
steg; jag reste mig upp och sg Otto g ned till stranden, tfljd af
Wilppas. Och genast rodde han t venster och s arbetade han skert om
natten och morgonen p granristaket ... ty han var det ... endast fr
att gra Saida ett nje. Och han lskar henne djupt.

Helena sg skarpt forskande p sin syster fr att f veta hennes tanke.
Clara, som fann sig nyss i ofrsigtiga anspelningar kldt tminstone i
aning, hvad hos henne var verklig visshet, uthrdade icke systerns
spejande blick. Med halft nedslagna gon sade hon, fr att gifva
samtalet en liten vndning:

-- Och om s vore, mnne hon lskar honom tillbaka?

-- Huru kan Clara stta sdant i frga! S stolt och mannlig och tillika
s full af lif som Otto, hvilken flicka skulle frsm hans hyllning.

-- Isynnerhet som fven hans utseende och vext inte skmmas fr sig --
tillade Clara halft frlget, halft skmtande. -- Men Saida tycker jag
r litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon ocks en annan
smak n vi ...

-- Jag skulle inte vilja, att Ottos krlek, den m glla hvem som helst,
blefve obesvarad. Fr han blefve olycklig d och hans framtid skulle
lida deraf, fven om han glmde -- menade Helena.

-- Jag tror icke s; -- invnde Clara -- en yngling med den starka sjl
som Otto blir icke, fr en obesvarad krlek, frvandlad till en
stackare, en odugling, som ingenting annat gr n hnger lpp, suckar
och trnar. n mindre frledes han att dfva smrtan genom att kasta sig
i utsvfningar och ovrdiga tidsfrdrif. Nej, ingendera af dessa tv, ty
det vore svaghet. Utan han skall anstrnga hela sin sjls kraft fr att
frdela det onda; han skall egna sig t det gagnande, t sina bcker och
ett verksamt lif; den sanna relystnaden skall bli hans vn. Goda
menniskor skall han frdenskull icke sky och kanske skall han d snart
finna ett freml, som ...

-- Ett freml, som? -- afbrt Helena, med spnd uppmrksamhet bidande
slutet p sin yngre systers ovanligt frstndiga, lifliga tal.

-- Ett freml, som blir hans krlek N:o 2 -- sade Clara leende,
fullbordande med ett skmt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hnsigt
p Helena blifvit alltfr allvarlig. Tillika sg hon sklmskt p sin
syster.

-- Nu blir du ter stygg, men jag vill frlta dig det, fr att du talte
vackert om Otto.

Antingen att Clara icke hade mod att helt och hllet afskra hoppet inom
Helena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider
skulle segra; eller slutligen om hon ansg sig bunden af sin
vnskapsfrbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade nnu Clara p direkt
vg medgifvit ens, att hon _trodde_ Otto lska Saida. Och nu utlt hon
sig:

-- Hvad jag talte, talte jag s, frst emedan jag ponerade ... ssom
herrar plga sga ... att Otto lskade Saida, och sedan att hon inte
lskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.

-- Clara, Clara, inga trstegrunder! Visst r din Helena en svag flicka,
men jag tror nd, att jag kan bra sorgen, som kanske till slut blir en
ljuf vn.

Efter en minuts eftersinnande tertog Helena:

-- Du sger, att Otto har en stark sjl och jag tror dig. Men om hans
krlek blefve obesvarad ... hvilket jag infr Gud och dig _icke_ ville
... d gr just hans starka sjl smrtan till starkare och om han d
blir fvervldigad af hopplshetens frtviflan ..... o min syster!

-- Se, se -- utbrast Clara -- der sitter Wilppas p bergsklacken. Wille,
min Wille!

Hunden viftade med svansen, men skllde icke.

De styrde bten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp p
land.

Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: -- himmel, hvad ar
detta.

En frfrelsens blick vexlades emellan de bda systrarna och Helena fll
sansls i systrens armar.

Det var bsspipans frlngning, den del deraf, som undgtt det att
sjunka till sjbotten, hvilken vllade denna frskrckelse. Flickorna
visste vl, att Otto aldrig p sina jagtfrder plgade tskilja de bda
rrena, utan endast p resor, dels af aktsamhet om bssan, hvars pipa
under de jemna skakningarna eljest ltt kunnat krkas, dels om sig
sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var ssom skyddsvapen
lmpligare n den lnga muskten.

Helenas sista anspelning i bten gjorde denna frskrckelse mera rimlig
och grundad.

En mlare skulle med nje kopierat en scen, sdan som denna. Tvenne
systrar, af hvilka den ena blek och frskrckt p svaga armar stder den
andra, som r blek och sansls; bredvid dem en stor hund, hvars lugna
hllning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den sknaste
natur, det vackraste solsken.

Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, d systrens halfslocknade lifsandar
tndes, gaf sig luft i gonens glada lif och rstens besjlade uttryck:

-- Vakna Helena, ty allt r vl och intet r illa. Se p Ottos egen
hund, huru han r lugn och ser njd ut. Wilppas r s klok som en
menniska; skulle ngonting hndt, s tjt han nu af sorg.

-- Men om Wilppas r s stilla, emedan han vaktar, vntar och bidar?

Denna nya hypothes, hvilken Clara mhnda icke varit nog fyndig att
vederlgga, vederlades i stllet af Wilppas sjelf, ty han vnde sig
ofrmodadt om och brjade att i sakta mak troppa af int skogen.
Flickorna fljde denna cicerone.

De hade icke gtt mnga steg, d de funno den de skte liggande i
grset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrmde dem
och grset var -- grnt. De lutade sig p en gng bda ner, och de
gladde sig, d de hrde hans andedrgt och de fste sig icke vid att
rodnaden, som betckte hans kinder var af matt slag.

Uttmda krafter och vldsamma sjlsskakningar hade till honom sndt
smnens milda gud, ddens varmare broder.

Systrarna voro ssom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade
frsatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana,
som lutade fver sin Endymion.

Helena lade handen p hans panna; den sofvande talade d:

-- Du knner, att min panna r het och du gr nd ifrn mig. Blif qvar,
min Saida, s skall jag bertta dig, att det elaka vapnet ligger der, i
djupet, splittradt, begrafvet ..... Men hon hr mig inte och ser inte p
mig, utan rcker handen t honom, som sticker fram hufvudet der bakom
trdet.

Hans andedrgt blef allt tyngre och det var med stort bemdande han
talte ter:

-- Melia Saida, meine Seele, se d p den skna granriskojan, huru
ynklig hon nu r ..... se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty
s skall det vara. Det gr dig en gldje.

-- Vakna Otto -- utbrast Clara -- fort vakna!

Och han reste sig till hlften upp, sg p dem med frvirrad gldje och
sade:

-- Helena och Clara, ack det r ni! J ren mig fven rtt kra och jag
ser er med nje.

Systrarna sgo med en hemsk, vdjande blick den ena p den andra, och
Clara tertog:

-- Vakna Otto, riktigt och inte sder. Vr bt r hr vid klippan; den
vntar p dig ... fort kom och flj oss.

Otto tryckte sin panna hrdt emot handen, liksom fr att ska upplifva
sitt minne och frstta sig i det nrvarande. ter sg han upp p sina
kusiner, reste sig hftigt upp och fattande pltsligt Helena om lifvet,
tryckte han en eldig kyss p den bestrta och fga motstrviga flickans
lppar, sgande:

-- Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag lskar. Men d jag det
inte fick, s vill jag med min kyss lyckliggra en annan, ty du Helena
lskar mig.

Helena brast i heta trar, franledda dels af qvinnlig stolthet, dels af
hpnaden fver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada gon. fven
Clara gret.

Otto gick af och an p den mjuka grsmattan. Drm och verklighet hade
hos honom blifvit nstan ett, och det var honom svrt att ifrn den
frra fverg till den sednare; ty sjlens organer voro icke frstrda,
men bundna.

I mn som det nrvarande gjorde sig klart fr hans sjl och minnet
vaknade, frgick fven den lgnaktiga rodnaden ifrn bleka kinder och
den skenbara gldjen ifrn dystra gon. Han sg med ofrdunklad blick
tillbaka p det frflutnas frflutna frjder, p det kommandes kommande
qval.

Han stadnade framfr de bda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den
andras i sin andra och talade:

-- Jag frstr det nu, att detta r verklighet, men hvar ro vi och huru
har jag ..., nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?

-- Det lider emot aftonen -- svarade Clara -- vi rodde ut att ska Otto
och ... vi hittade dig.

-- Helena och Clara, grten icke, ty trar passa ej hr, men om j
grten, s grten af gldje! Ty jag lefver och r rddad. Se s der ja,
nu ren j snlla.

Han tystnade men sade ter: -- voren j lngt ute, sgen j min bt?

-- Ja.

-- Och granriskojan?

Clara nickade jakande.

-- Detta har varit mig en svr dag. Kommen hit p en bergsklack, som
skjuter ut i sjn, som glimmar der emellan trden. Der skall jag sga er
mera.

-- Vr bt r der invid. Vi komma dit gerna.

Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berttade Otto fr
dem allt troget och rligt och frgyllde intet. Nr han slutat, tego de
bda flickorna, men greto af gldje.

-- Vill Helena gra mig ett nje. Kasta detta rr i sjn! ..... Tack
Helena, ser du huru lnge det porlar. Der r djupt ... Och nu m vi fara
hem; min bt kan ngon annan ro efter, ty jag lngtar mera n nnsin
efter det kra hemmet.

De satte sig i bten. Otto lt flickorna ro och sjelf frde han styret.

Vgen var icke lng och qvllen den sknaste. Vinden hade helt och
hllet lagt sig och sjn var som en spegel.

Nr de kommit till hemmets strand, sade Otto:

-- Jag kommer icke ner i qvll, ty jag vill vara ensam. Men t dig,
lilla Clara, anfrtror jag ett svrt uppdrag. Bertta fr mina dyra och
vrdade fosterfrldrar sannt och troget allt hvad jag berttat fr er;
sg dem, att nr min sjl var i mrker, nr Guds vnliga godhet var
glmd fr frtviflans afgrundsqval; och nr stunden, den jag utvalt, var
inne, d skickades till mig en sanningens strle, som upplyste mig om
ett sknare, stoltare och dlare stt att sluta n s. Och sg dem, att
jag nu knner en hg, en kraft att _lefva_, att lefva och verka i
verlden, och att jag skall bli eder alla en gldje.

Helena sig p honom med beundran. Hennes gon glnste icke mera af
trar, men af en stolt frtjusning.

                   *       *       *       *       *

Clara utfrde sitt svra uppdrag.

Prosten afhrde henne med deltagande, utan forvning, bestrtning eller
otidig vrede. Nr hon slutat, teg han vl stilla och hans anlete var
eftersinnande och allvarligt, men efter ngra gonblick blandades detta
allvar med ett fint och godt smleende och han sade:

-- Af dem, som mycket gifvet r, skall ock mycket varda utkrafdt.
Frsynens vgar ro outransakeliga och dunkla fr menniskoblickar, men
mnne icke Gud stundom plgger svrare brdor och sorger och frestelser
p dem, som dem bra kunna, fr att slunda locka de sina till sig.

Ovillkorligt smgo sig de bda barnen till fadrens brst. Helena
hviskade: -- o min gode far!

Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gfvor, fortfor fadren:

-- Af olycklig krlek blir sjlen frhrjad; men m dock ingen tro, att
denna frhrjelse r evig, utan snarare hoppas och lita p, att sjlen
deraf renad snart brjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att sjlen
d r lik en stad, den lgorna hrjat. Vandringsmannen stende p
ruinerna ser gruset, askan och frhrjelsen med vemod, fr evigt
frsvunna tror han stadens storhet och prakt. Och ngongng bedrar han
sig icke i sin spdom. Men oftare hnder, att staden nyo reser sig ur
sitt grus, frnjande gat, sinnet och tanken med sknare byggnader,
vidstrcktare idoghet samt ett rrligare och friskare lif, n nnsin
tillfrene.

                                Slut.




Noteringar:


Betoning r knnetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 12]:
   ... tider, deder tiderna, nr mamma var ung, d ...
   ... tider, de der tiderna, nr mamma var ung, d ...

   [S. 16]:
   ... dender Baremann? ...
   ... den der Baremann? ...

   [S. 22]:
   ... emedan hon med en fin qvinlig instinkt genomsg ...
   ... emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsg ...

   [S. 27]:
   ... han anat, att han icke nn lskade Helena med den ...
   ... han anat, att han icke nnu lskade Helena med den ...

   [S. 43]:
   ... rdd for sig sjelf, sitt de och henne. Han hade ...
   ... rdd for sig sjelf, sitt de och henne? Han hade ...

   [S. 59]:
   ... fart, nr solen brjar skina efter dethr. ...
   ... fart, nr solen brjar skina efter det hr. ...

   [S. 73]:
   ... inte annat n be straffa mig sjelf, som efter aderton ...
   ... inte annat n bestraffa mig sjelf, som efter aderton ...

   [S. 76]:
   ... sjelf beskrifva sener, hvilka p hans sjl haft inverkan ...
   ... sjelf beskrifva scener, hvilka p hans sjl haft inverkan ...

   [S. 80]:
   ... -- Och str kanske i sammanhang men minnen ...
   ... -- Och str kanske i sammanhang med minnen ...

   [S. 94]:
   ... Himlem m veta, hvarifrn jag, en vid fruntimmerssllskap ...
   ... Himlen m veta, hvarifrn jag, en vid fruntimmerssllskap ...

   [S. 94]:
   ... frndrades och hon sade: dender, som skert utgjorde ...
   ... frndrades och hon sade: den der, som skert utgjorde ...

   [S. 120]:
   ... krlek ra och lycka. Och frsakelsen var honom ...
   ... krlek, ra och lycka. Och frsakelsen var honom ...

   [S. 130]:
   ... Otto g ned till stranden, tflj af Wilppas. Och ...
   ... Otto g ned till stranden, tfljd af Wilppas. Och ...






End of the Project Gutenberg EBook of Granriskojan, by Axel Gabriel Ingelius

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GRANRISKOJAN ***

***** This file should be named 48988-8.txt or 48988-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/9/8/48988/

Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

