The Project Gutenberg EBook of Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranr

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Sockerpullor och Pepparkorn
       Sm bilder ur sknska folklifvet frr och nu

Author: Henrik Wranr

Release Date: March 7, 2010 [EBook #31533]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN ***




Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
produced from images generously made available by The
Internet Archive/Million Book Project)






+--------------------------------------------------------------+
|                                                              |
| Tryckfel i originaldokumentet har rttats i denna upplaga.  |
|                                                              |
+--------------------------------------------------------------+



SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN

SM BILDER UR SKNSKA FOLKLIFVET FRR OCH NU

AF

HENRIK WRANR

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FRLAG




STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907




De kostliga fruntimmerna!

En sann historia frn "den gamla, goda tiden".


I.

-- Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det r d bra
besynnerligt med fruntimmer: de  de kostligaste och obegripligaste
mnniskor p jorden. En kan st en hel timme och frklara och lgga ut
allting och ge dem in det med tesked och sprja och frga, men att f ett
svar rentut -- nej, se det r lika omjligt som att g p hnderna uppfr
ett kyrktorn. Nu har jag vl i fem r, hvarenda gng vi trffats, sttt
och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frgan. Inte
har jag kommit lngre fr det. Sg nu ngonting en gng fr alla, snlla
Helena!

Hon skakade sakta p hufvudet.

-- Hvad ska jag svara? sa hon.

-- Du mtte vl tminstone i Herrans namn kunna svara _ja_ eller _nej_,
mnniska! Sger du _ja_ och tar mig -- ja, s r ju saken klar, och sger
du _nej_, blir det ocks slag i saken. Tar du inte mig, ska du vl ha
ngon annan. Men p hela Guds grna jord finns det d ingen mnniska, som
hller tiotusendelen s mycket af dig som jag, ser du, Helena.

-- Inte behfver jag ta ngon alls -- -- --

-- Prata persilja och kantnagga kaffekoppar r ingen konst. Men annars
vet vl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns
och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill
gifta sig, nr bara den rtte kommer.

-- Den rtte, ja! Dr sa du ett sant ord. Mor brukade alltid sga: En
lr aldrig knna en karl i grund och botten, frrn en r gift med honom,
och d r det jagu s dags! Hon hade ftt frska det, stackaren. Mellan
far och henne var det s rart, innan de blefvo gifta, s en kan inte sga
hur hett det var. Han kunde tit upp mig, sa mor ibland. Det var
nstan synd att han inte gjorde det! sa hon och suckade. D hade pinan
inte blifvit s lng!

-- Ja, det har jag hrt hundra gnger nu -- -- --

-- P ldre dar bara gnatade och traggade och kltade han p henne och
rnde efter andra, s han gjorde sig till ett spektakel fr hela hradet.
Och nd sktte han sitt arbete, och det kunde g hela r som han inte
smakte en droppe starkt, s det kunde han inte skylla p. Men han var
alldeles utledsen p mor och gitte inte se t henne, drfr att hon blef
gammal och ful och vissen af det myckna besvret med alla oss ungar.

-- S tror du, att jag skulle bli likadan?

-- Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det frsta, en minns i
lifvet, sitter djupast och fastast -- det gr _aldrig_ bort, du Jesper.

-- Men du vet, att jag hller dig s innerligt kr.

-- S sa far ocks till mor -- _innan_ han hade ftt henne.

-- Om _en_ stjl, ska man vl inte tro _alla_ om att vara tjufvar. Alla 
vl inte likadana?

-- Hvem vet?

-- Jaja, d tjnar det ju inte till ngot att tala med dig om det mer, sa
han tungt och lngsamt. Det r liks godt att jag d sger godnatt.

-- Godnatt, Jesper!

Han gick ngra steg. S vnde han om.

-- Hr du, Helena. Det r bara en sak till, som jag skulle vilja sprja
dig om.

-- N? sa hon och stannade.

-- Finns det ngon, som -- som str dig nrmare? Ngon, som du har fst
dig vid?

-- Nej, visst inte, snlla du. Om jag skulle vga frsket med ngon i
hela vrlden, skulle det vara med dig.

-- En trst var det ju, fast den inte var mycket vrd. Lofva mig nu bara
en sak!

-- Det skulle vara?

-- Sk opp mig och sg mig till den dag, du blir klar med dina egna
tankar. Den kan kanske nd komma.

Hon svarade inte. Han gick. Oupphrligt vnde han sig om. Hon stod kvar
p samma stlle i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.


II.

De voro stadda p vandring hem frn en danstillstllning den vackra
sommarkvllen. De hade ju samma vg, efter Helena tjnte i prostgrden
och Jesper hos hradsdomarens midt emot. Frfrigt voro de ju bekanta
frn barnaben, hade gtt i skola samman, plockat ax ihop p
storgubbarnas afmejade sdesflt och lst sig fram p samma gng.

Alla trodde, att dr fanns ngon slags klockarekrlek dem emellan, fast
den d inte syntes, vare sig i ord, thfvor eller grningar. Men det
finns ju som gamle klockaren sa -- folk som kan dlja bde krlek och
procenteri -- hrolja r svrare, sa han.

Nu hade Jesper emellertid mnga gnger sagt sin mening till Helena, nr
de voro riktigt fr sig sjlfva. Alltid hade det slutat p samma stt,
och denna kvll beslt han, att nu skulle det fr hans del vara slut med
frgorna i den vgen. Men han knde sig mycket nedslagen, nr han gick in
och krp till kojs i sin kammare, ntt och jmnt s stor, att en mnniska
kunde vnda sig dr. Hvad r all dans den vackraste sommarkvll, nr en
inte har ngot fr att en hller af en mnniska s, att man kunde vilja
d fr henne? Det frsts, att helst ville man ju lefva fr och ihop med
henne. Men nr hon inte kan ge ett ordentligt svar -- --

Inte var det just mycket med Helenas humr heller, sedan hon och Jesper
hade skilts t. Hon kom  ena sidan ihg sin moders pinos historia och
gummans mnga frmaningar, att dottern aldrig skulle gra sig till
skotrasa fr en karl. Hennes sista ord hade ju varit: Om du r s
enfaldig och tror p ngon och tar honom och han gr dig olycklig -- och
det gr han -- s vnder jag mig i grafven! Inte skulle gamla mor
behfva stras i sin griftero fr den sakens skull!

Men  andra sidan hade det sina sidor att tjna. S lnge hon nnu var
ung och kunde ta i med bgge nfvarna, kunde det nog g; men nr ldern
toge till och krafterna toge af -- ja, hvad skulle d bli hennes lott?
Fattighuset, frsts. Nog skulle vl alltid prosten ha en vr och en beta
brd t henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut p lderdomen och
kunde falla ifrn nr som helst, och man vet, hur det gr, nr det
kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef. Det r inte alla
prster, som gra prstgrden eller dess torp till nkeste t orkeslsa
trotjnarinnor, hade biskopen en gng sagt om Helenas prost. Det var nog
ett sant ord.

Och Jesper var en snll karl, som alltid visat henne vnlighet och gtt
henne till handa med rd och dd efter tillflle och lgenhet samt stllt
om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var
minsann skyldig honom tie riksdaler fr den vlgrningen n i dag. Men
aldrig han hade sagt s mycket som ett halft ord om det, fast han hade s
liten ln.

Om hon skulle vga sig? Inte kunde vl modern vnda sig i grafven, om
galet skulle g och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle frga
prosten -- -- -- Men han komme nog att skratta t henne. Och s skulle
han locka alltihop ur henne: han behfde ju bara frga, hvarfr hon kom
med ett sdant sprjsml. Nej, det dugde inte.

Men om nu Jesper skulle vnda sin hg till ngon annan? Det vore kanske
vrre n om modern vnde sig i grafven!

Helena blef alldeles het nda ner p ryggen. Om hon nd tminstone hade
sagt honom ett vnligt ord i afskedsstunden! Tnk, om Johanna, som tjnte
samman med honom hos hradsdomarens, skulle brja lgga ut sina krokar
fr honom! Hon hade minsann granna gon, den apan, och lade all sin ln i
klder -- hade hvita strumpor som en karl, s att alla glodde p henne,
det beltet. Man hade nu aldrig hrt, att Jesper var slamsig med tser
eller brukade st p t fr dem, men kanske, nr han nu gtt frgfves s
lnge efter en, skulle han rnna tosing efter s mnga flera.

Hade Jesper den kvllen gtt ut i trdgrden i stllet fr att ligga och
sucka p sitt ensamma lger, skulle han funnit Helena sitta orolig och
frgrten i prstgrdens lfsal midt emot, frdig att genom en liten
hostning ge sin nrvaro tillknna. Men nu lg han och lste halfhgt fr
sig sjlf ur psalmboken:

    I vrlden r s mrkt och tungt,
    hvarthelst jag n m lnda.
    Hur skall mitt hjrta blifva lugnt?
    Till hvem skall jag mig vnda?

Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, nr han stod p
kyrkogolfvet i vrlden -- -- samman med henne -- Helena.

Och nr den stackars tsen frgfves suttit i lfsalen, tills
morgonrodnaden brjade rinna opp i ster, gick hon ocks in och lade sig.
Och lste samma vers -- hon kom ihg den alltifrn den dagen, d hon
lste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- --


III.

Tv r hade gtt. Helena och Jesper sgo som oftast hvarandra, bde i
kyrkan och drhemma, hlsade kort men taltes aldrig nrmare vid. Bgge
tv hade slutat upp att g p dans.

S en dag sger prosten till Helena:

-- N, mitt barn! Hur ska vi ha det nsta r? Blir du kvar?

-- Ja, vill prosten ha mig, s stannar jag. tminstone har jag inte tnkt
annat.

-- Ser du, jag trodde att du mjligen tnkte p att gifta dig?

Hon blef rd som ett blod.

-- Som du vet, fortsatte prosten utan att ltsa om ngot, s flyttar
Magnus, s jag r tvungen att skaffa mig en annan prstadrng. Kunde jag
f en gift, s vore det bst p alla vis, och han kunde f de tv rummen
i gafveln p loglngan. Hade du nu haft ngon i tankarna, s kunde han
och du ha blifvit ett par och s kunde du hjlpt till lite hr i
prstgrden efter tid och lgenhet -- det kunde ju alltid varit bra att
fylla ngon rynka med, hva?

Helena bara fingrade p frkldet utan att kunna f fram ett enda ord.

-- Jag hade tnkt lite p Jesper hr inne hos hradsdomarens. Det r en
dunderpojke. Hur r det? Har du inte ocks tnkt p honom ngon gng i
vrlden? Jag tycker, jag har hrt en fgel kvittra om ngonting ditt?

-- Nog har han frgat mig och det mer n en gng.

-- N?

-- Sista gngen sa jag rent _nej_.

-- Hvarfr det d?

-- Jag har sett s mycket trk hemma, nr jag var liten. Far och mor
lefde som hund och katt, ja, det r d inte ngon riktig liknelse, fr
mor bara teg och led. Men d frstod jag, att se'n en r vigd och smidd
vid ngon, r det fr sent att ngra sig.

-- P hur mnga stllen tror du inte, att enigheten r fr smalt
tillklippt? Men det skall vl inte skrmma alla andra! En fr vl lita en
smula p Vr Herre och p hvad hjrtat sger. Dr trillade en tegelpanna
frn kyrkotaket i fjol och tog dden p den gamle kyrkvaktaren, som stod
nedanfr och klippte buxbomshcken -- skulle nu ingen mnniska vga
nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och sl ihjl
alla i frsamlingen? Skildes ni i vredesmod?

-- N jsses! Han bad mig lta honom veta, om jag skulle bli p det klara
med mig sjlf.

-- Och det har du aldrig gjort?

-- Bevares vl! Jag skulle skms gonen af mig.

-- Slet du bandet, r det din skyldighet att ta frsta steget -- frstr
du inte det? Och i sdant r en kvinna alltid nimmare i nyporna n en
karl. Ni  ju bda tv bra mnniskor med godt anseende hos alla.

-- Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.

-- Hller du inte en smula af honom d?

-- Visst gr jag det -- fr prosten kan jag ju godt erknna det. S fort
jag hade sagt _nej_, var jag p det klara genast. Och hade han frgat en
gng till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat och grtit
mnga ntter fr det se -- se'n! sa hon och smlipade.

-- Ni  roliga, ni kvinnor! sa prosten och smlog.

-- Det sa Jesper ocks -- samma kvll, erknde hon naivt.

-- Dr  hufvud p skaft p den dr -- det har jag alltid sagt. Men d r
ju hela saken enkel som fot i strumpa?

Hon bara skakade p hufvudet.

-- Du kan vl begripa, att ni inte fr g bgge tv och plga er p hvar
sitt hll p detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle d vl vara
ynkligt, om inte jag, som r bde filosofie och teologie doktor, skulle
kunna reda ut den hr hrfvan.

-- Aldrig s mycken lrdom hjlper inte i krlekssaker, sa hon.

-- Jag tror dr r lika bra hufvud p dig som p honom --  bevars! Det
var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna p
ngon utvg. Hr du, Helena! ska jag vara din bneman? Du ska slippa att
ge mig ngra strumpeband fr besvret.

Hon kunde inte lta bli att skratta, fastn trarna prlade p hennes
kinder.

-- Inte skulle vl prosten vilja gra sig besvr med nt sdant? sa hon.

Men blicken tindrade.

-- Hvarfr skulle inte en gammal prst kunna frska p att gra en
tjnst mot en sjpig tsunge, som ligger och lipar om ntterna och lter
en duktig karl g och sucka om dagarna? Ska inte mnniskorna ltta
hvarandras brdor? Jag mtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig,
innan du lste dig fram! Nu vet jag, hur det ska g till. Du gr ut --
nu, i denna dag, som i dag r -- och sker f fatt i honom och ber honom
titta in till mig i kvll. Du kan ju sga honom, att det r frga om
prstgrdstjnsten, s att han inte tror, att han skall st enskild
skrift, om han nu skulle ha ngot p sitt samvete. Det tror jag d inte,
men du misstnker honom naturligtvis fr allting.

-- Det gr jag visst inte! sa hon eftertryckligt.

-- N, ge dig d i vg och f honom i vingabenet och sg till honom!

-- Det skulle jag vl kunna vga mig p, sa hon tveksamt.

-- S tycker jag med! sa prosten torrt.

-- Nu r jag tvungen att frga prosten om en sak.

-- G p du bara, medan du r i tagen!

-- Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vnda sig i grafven, om jag
gifte mig med ngon och blefve olycklig. Inte kan hon vl gra det?

-- Behfver du gra den frgan?

-- N, inte precis, men det r nd tryggare att ha prostens ord p
det.

-- Vet du hvad jag d svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka!
S r du s mycket skrare p att gumman fr ro i sin graf och frjd i
sin himmel! Brjar du lipa nu igen? Tvtta gonen, innan du gr efter
Jesper. Annars tror han, att det r fr hans skull du har grtit.

-- Ja, r det inte det d? Inte r det fr ngon annan.

-- Raska p nu!


IV.

-- Du trffade honom?

-- Ja, det gjorde jag. Han blef s glad, s.

-- Ska jag stdsla dig fr nsta r?

-- Jag tror knappt att det lnar sig, vet prosten.

-- Jas -- inte det? N, det ena ordet gaf det andra och s -- -- --

-- Ja, s -- blef det tal om oss tv -- -- --

-- Och s brjade du lipa, frsts?

-- Jag r rdd, att jag gjorde det! sa hon och smlog.

-- N, han d?

-- Han -- han frgade om igen -- s jag slapp.

-- Ja, ha inte somliga tur hr i vrlden! D slipper jag att upptrda som
bneman.

-- Jaa, det gick utan ngra doktorshattar. Men prosten ska nd ha s
ondligt mycket tack, fr det var i alla fall prosten, som hittade p
alltihop -- --

-- N, det var d tminstone ngot! mumlade prosten och log i sitt gamla
hvita skgg.

-- Han kommer visst redan p grden.

-- S. Han r fermare n du! Nu gr du och stter p kaffe, och nr s
han och jag ha snackats vid, s kommenderar jag honom att g i kket och
bli undfgnad af dig, frstr du! Och nu hoppas jag, att du tar emot
honom med ppna armar om ocks inte med varma serveter! och Gud signe
bde dig och honom! Du har varit en trogen tjnarinna -- -- vid Moses och
profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast!

Jesper trdde in, bredbent och trygg.

-- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte vl om, att
jag behfver en ny drng och hade tnkt just p dig?

-- Jo, det var ngot sdant.

-- N, sa hon ocks, att jag helst ville ha en gift drng, som har ngot
att lefva och strfva fr och har gldje af att hlla sig hemma och inte
blir orsak till ngra historier med kvinnfolk och s'nt dr?

-- Hon sa just inte precis ackurat allt det dr, men jag frstod ju nd
andemeningen. Och Helena s vl som jag tro, att det skulle dr vl kunna
bli rd fr, jag menar hvad ktenskap betrffar -- -- --

-- Jas, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt ga till henne,
Jesper?

-- Nog har jag det -- naturligtvis -- det frsts. Men s tnkte hon ju
p allt hvad modern hade sagt, och s var hon tvehgsen.

-- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra p.

-- Men s  ju ocks fruntimmer inte goda att bli kloka p: hundingen
vete, om de sjlfva riktigt ha klart fr sig, hvad de vilja!

-- hjo, men det r inte alltid de komma underfund med det i rttan tid.
Nu har Helena sett, att mor och jag har -- skam till sgandes -- lefva
skligen skapligt och krligt samman, fast vi nu ha varit gifta i fver
tretti r. Och s har du vl ingenting sagt sen den dr gngen, d hon sa
_nej_ -- s vidt jag kan frst?

-- Det tjnte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, nr hon
inte ville sjunga med.

-- Nej visst. Men s bra det r att tala i sinom tid med fruntimmer, s
r det nstan nd bttre att kunna tiga i rtt tid. Nu har hon gtt och
tnkt och tnkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och nr
du inte kom, s blef hon ngslig och rdd, att ngon annan skulle ta dig
och s frstod hon, att hon alltid hllit af dig. S var pplet moget --
du bara behfde rista i stammen och s fll det rakt i famnen p dig. Det
r en gammal historia, Jesper. Men den gr igen i alla tider, ser du. Hm!
Nr jag i gr kom frgan p tal, sg jag ju, hur glad hon blef. S stlla
vi vl om lysning, tnker jag, s att ni kan hlla brllop i
flyttningsveckan -- dr r vl ingen af er, som ska in och rusta om i
sta'n, dit annars s mnga tjnstehjons lner g nu fr tiden. S brjar
du ditt nya tjnster som prstens drng och Helenas husbonde. Lycka till
och nr vi nu ha pratat ut och kommit fverens om ln och hur vi skall
stlla det fr er nere i lngan, s ska du g in till Helena -- jag har
sagt, att hon ska bjuda dig p kaffe. Och s ska du vara m och snll mot
henne och inte lta henne umglla, att hon var tveksam. Ser du, de bsta
hustrurna  de, som tnka sig fr och inte kyssa till vid frsta
lockton.

-- Det kan nog vara, det. Prosten r ju en lrd man och vet hvad han
sger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna fr den,
som r olrd.

-- Fr de lrda ocks! mumlade prosten och log.




Hur Fiffens ts fick fstman.


-- Det brjar bli p upphllningen med de gamla riktigt mrkliga gubbarna
nu nere p Sknesltten, sa en af mina gamla vnner i fjor. Folk lser
fr mycket och reser fr mycket och ser fr mycket, och ingen trs vara
annorlunda n alla andra, fr d titta alla p honom.

-- N, r inte det bra, d? frgade jag.

-- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men
det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet
och djkerskap. Nej, frr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat fr
pengar nstan, s komiska som de voro. Jag kommer ihg ett par, som lefde
hr i frsamlingen fr en fyrtio  femtio r se'n.

Den ene kallade de fr Fiffen -- han hette egentligen Filip Fransson
och var smlnning fdd. Dr gick ngra besynnerliga historier om att han
haft ngot knep fr sig med redskapen i sitt brnneri och att
kontrollren hade varit med om det. S gick det hl p gget.
Kontrollren, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig
ned hr i Smrlunda och kpte ett stort hemman. Se, det r nu som en
gammal major sa, som var fverkontrollr: Det som rinner _genom_
rren, sa han, det blir dyrt fr tillverkaren, men det som rinner
_bredvid_, det har han s godt som till sknks; tminstone slipper han
frarga sig fver att han ska betala fr det han fr koka sina egna
potatis.

Den inflyttade fick snart namnet Fiffen. Och det var en fiffig karl:
med sin talande tunga och sina galanta fasoner gick han af folk och i
folk med stora trskor, som det hette frr i vrlden. Han tjusade till
alla. Isynnerhet nr han ville gra affrer med ngon och hade satt sig
fr att kl honom, kunde han se s tjyfvingens menls och oskyldig ut.
Det drog emellertid inte lnge om frrn de flesta hade samma sikt om
honom som prsten. Denne hade Fiffen lurat vid kp af en sugga och det
s grundligt, att prsten sa rent ut, att Fiffen var vrre n en svart
hna, och att om ngon i vra tider kunde vara besatt af en oren ande,
s skulle det allt vara Fiffen.

Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de
fyra hade gtt t -- tack vare sin frmgenhet, fadrens knipslughet och
tsernas egen fdernerfda snackesamhet. Nu var bara den ldsta kvar. Hon
var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under gonen var hon
inte och inte just ofvanfr heller. Det var lgn, att gubben kunde bli af
med Evangelina -- som hon till p kpet i ett olyckligt gonblick hade
blifvit kallad -- och det grmde bde honom och henne. Hur komisk hon sg
ut med sin rda tofviga paryr, sin frkniga hy, sina surmjlksbl gon
och formlsa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis
ingenting mot att bli gift. Tvrtom! sa den, som ramlade utfr trappan!
Att i all sin tid g hemma hos gubben var just inte lockande.

Det var den ene af de bgge gubbarna. Den andre hette Kristoffer
Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var ocks led som ett
troll och halfunken och smsur och utgammal som ett troll. Han hade ett
af byns fetaste hemman, om ocks hemmantalet inte var s stort -- och det
srjde han ju inte fver, nr det gllde skatten -- gick och ptade dag
ut och dag in i trdgrd och hnshus och gdselstad, men umgicks hvarken
med frnder eller oskylda. Vnner hade han inga -- som snljobar ju
aldrig ha -- lnte ut pengar mot blodiga rntor, sg luggsliten och
sjaskig ut, sade sllan ett stt ord: hvarken _konfekt_ eller _sirap_ och
hade svrt att kunna behlla en tjnare mer n ett halft r i rad. Och
han misstrodde alla.

Men i alla fall blef han jmmerligen fverrumplad och insatt i
ktenskapets bur. Fr se, ingen r s vrnls som en ogift karl, och
beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, s fr han ge sig -- han m
nu se'n bli aldrig s fvergifven.

Det var en dag p efterhsten som Fiffen satt och t frukost samman med
sin ogifta dotter. Vid den tiden r det lite att gra, och vderleken r
kulen och mulen, och alla halfgamla tser ro d mulnare n annars, och
s vankas nstan aldrig annat n sill och potatis till frukost, efter
slaktetiden nnu inte har brjat. Det r en mycket ofrjdsam tid.

Drfr sg ocks Fiffen p gammaltsen och riste p hufvudet och sa med
oartig rttframhet:

-- Du brjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina!

-- Prschpmm! frste tsen och blef eldrd i hela synen.

-- Nn! Det kan du ju inte hjlpa, sa gubben smleende. Gamla bli vi
alla -- det r s vrldens lopp. Men vet du: det vore s godt att du
gifte dig!

-- Tack s mycket! Nr ingen vill ha mig! Jag kan d vl inte heller g
ut och fverfalla ngon heller? Hva?! Det r s ltt att sga: du skulle
-- men gra det!

-- N, det frsts. Men du -- -- du ser alltid s sur ut.

-- Sg mig, hvarfr skulle jag se st ut?

-- Hm -- nn. Vi f lof att fundera ut ngot, du. Du knner ju
Kristoffer Andreasson p nummer fyrtioett?

-- Den gamle gnidaren?

-- Ja.

-- Trefligare karlar har jag sett.

-- Men inte ftt.

-- Ja, det r ngu inte mitt fel.

-- Vill du ha honom?

-- Det vore alltid bttre n inte -- tminstone sluppe man d hra
systrarnas speglosor om frstfdslortt och glasberg och allt s'nt.
Men vill han ha mig -- han vill nog inte ha ngon annan n sig sjlf?

-- Ja, det r det vi ska ta reda p. Vill han inte, s kan han f gra
det nd.

-- Inte kunna vi vl tvinga mnniskan?

-- Han kan tas med konst.

-- Det begriper jag inte.

-- Hvad behfs det ocks? G du bara och kld dig i det bsta du har och
se inte arg och sur ut -- tnk, att du r sker om honom -- ja, dra s
dr p munnen! Inte r du s anskrmlig, inte, nr du bara skrattar. Jag
ska skta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, s resa
vi.

Evangelina frstod inte far sin, men hon lydde som ett snllt barn. Och
att uppfylla fjrde budet r ngot, som lfte med sig hafver.

                  *       *       *       *       *

Hon gick in och tvdde sig och gnodde sig och hon skurade till och med
halsen, fast det var midt i veckan. Och nr akten var slutad, sken
skinnet och hrtestarna hade mst foga sig i sitt de. Fuktade med
sirapsdricka, lgo de slta och fridfulla som en insj i sommarkvll,
belyst af solens sjunkande rda strlar. S tog hon p sig mors gamla
utsydda trja frn 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin
vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkensduken och
luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i
hnderna fr att lukta som folk om nfvarna.

Gubben kom p utsatt tid i full stass: med stor rd yllehalsduk, som gick
upp fver ronen i trots af det soliga vdret, i kapuschong, nykpt piska
och kragstflar. Och s bar det af.

Men den, som glodde och gapade, nr den fina skjutsen krde in p hans
grd, det var Kristoffer Andreasson. Han lg som vanligt och dsade i
kakelugnsbnken, reste sig d och d upp till hlften och tog en liten
slurk ur toddyn, som pbrjades p morgonen samt frfotades hela
dagen.

I brdskan fick karlstackaren hger toffla p vnster fot, och
rfskinnskasketten blef satt bakvndt, s att skrmen fick in plats i
nacken. Men i alla fall gick han ut -- Fiffen var ju en vlbetrodd
man.

-- Hvad i jssu namn vill ni? var hans frsta uppriktiga och frbluffade
frga.

Evangelina sg frstulet p honom.

-- S han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Trna sitta p galen
sida p ftterna p honom. Vi vnda och resa genast hem igen.

-- Hll nosen p dig, ts! sa han argt men tyst.

-- Usch nej, jag kan inte, far!

-- Tig, unge! God dag, god dag, min kre Kristoffer! Hhja, vi ha varit
ute och kt ett slag och rastat ungfljorna. Och s sger jag till Lina
hr: Vi ska en gng kra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha
gjort stugelngan s fin, fast den inte r rent ny. Och s r det ngot
som jag tycker s mycket om hos Kristoffer, sger jag, och det r det,
att han aldrig gr sig till och sger ett och menar ett annat, utan han
r en rtt israelit, i hvilken intet svek r. Och som han skter sitt
landtbruk! Inga nymodigheter, men nd utmrkt, rent. Men vi vilja inte
komma och vlla omak och stanna inte -- jag ville bara kra in och se hur
hr sg ut nu fr tiden hr p grden.

-- h! Stigen in, nr ni ha kommit hit! Gn in om drren!

-- Ja, tack! sa Fiffen. Att g genom fnstren har aldrig varit min
sak.

Och s fingo gubbarna sig ett godt grin.

Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute bde lnge och vl, och var
gng som han kom tillbaka, hade han bytt om ngot nytt plagg. Slutligen
uppenbarade sig ngot gammalt, torrt och visset, som skulle frestlla
en husfrestnderska eller trotjnarinna, som spnde gonen alldeles
otckt i Evangelina, frste och smspottade men till slut kom in med
kaffe och smr och brd och ggakaka och lammalr och gk, fastn det
inte var konjak eller ens rom utan endast finkelura.

N, de to och drucko. Och s smningom tade de upp -- som alla
mnniskor brukade gra, nr Fiffen hade haft dem om hand en liten taga
och ftt mjuka upp deras ytterhud. Han berttade historier om den och den
och talte om deras krleksroman. Och han brjade fumla med knogarna i
sina gon och sa, att en sdan roman som hans och nu saligen i Herranom
aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade vl knappt funnits i Smland frr,
fastn dr hade funnits folk, som bde frsttt sig p krlek och gjort
vers om det. Sdana som Linn, som hade varit blomsterkonung och skrifvit
Axel och Maria, och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som
hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjmte han hade
skrifvit ngot om en konfirmation i Skatelf, dr Kristina Nilsson blef
fdd en gng i vrlden, hon som kan sjunga som himmelens nglar.

Han pratade p, s att stackars Kristoffer fick inte en syl i vdret. Och
nr de hade lagt in tillrckligt med lammalr och stngjrn -- som
brnnvinet d fr tiden kallades -- steg Fiffen upp, gick bort till
gamle Kristoffer, lade krligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt
gammaldags sed ljudligt p kinden och sa:

-- Mnga gnger har jag farit hr frbi, men jag har aldrig krt in --
jag visste ju inte s noga, hurudan du var. Och vi smlnningar se grna
opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hlsickes
synd om dig att du ska g hr som en pelikan i knen och inte ha ngon
att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt orkneliga gnger om dig.
Hon r ju blyg annars men fr sin gamle far ppnar hon sitt hjrta. Och
s har hon sagt s: en sdan rask och rustande karl i sitt arbete som han
-- det f vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har vlsignat
hans arbete -- se en sdan massa ntkreatur han har p bete r efter r.
Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung,
du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna
galet p dig. Och nu ska jag sga dig min hjrtans mening: kan hon
frljufva ditt unga lif i din lders dallrande hst, s har bde hon och
du min vlsignelse. Fr detta r en glad, en vlsignad dag. Hennes
systrar ha alla flugit ut ur boet: min vlsignelse har fljt dem och lagt
sig fver dem som en molnstod. Hon har ett hjrta. Ett hjrta fr sin
far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund
-- ingen vet hur mhjrtad hon r. Men jag har suttit och sett p henne i
dag. Jag har sett hur hennes hjrta smlter, nr hon tnker p din
enslighet, Kristoffer, och hon ska f bli din maka, trsta dig och
frljufva dina dagar. Det hjlper inte du vinkar, ts. Jag frstr, att
du knner dig schnerad, men ser du, mitt barn, jag r en rttfram man
och sger min mening. Och s r Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du s
glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tsen min -- tag honom i famn --
jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock
Herren! Detta var en hrlig, vlsignad, lycksalig, ofrglmmelig stund.

Som en lydig dotter gnar och anstr, gick Evangelina bort och tog
Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.

-- Ses, ts! Sitt nu inte och gr dig till, utan ge honom en kyss! Jag
har ju s tidt hrt hur mycket du har tnkt p honom.

Hon lydde, frsts.

Kristoffer satt som frlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som
aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedfvat
honom. Han hade inte ens hunnit f klart fr sig hvad meningen var med
Fiffens senaste lnga tal, frrn han knde kyssen p sina lppar.
Frst hll han p att frga, hvad i hundingen det hr var fr spektakel
och om han inte skulle kunna f vara i fred i sitt eget hus. Men han fick
inte fram ett ord frrn han stod omsluten af tv mycket senfulla
kvinnoarmar och med Fiffens hand vlsignande p sin kala
hufvudskalleplats. Fr frsta gngen i sitt lif svimmade han --
lyckligtvis s, att han fll med hufvudet i Evangelinas kn och kroppen i
kakelugnsbnken.

-- Ser du, hur han hller af dig, barnet mitt! sa Fiffen. Han dnade
af. Jaja, en sdan fversvinnelig gldje r inte s ltt att bra: det
finns de, som ha dtt som torskar p flcken af salighet.

Om en stund kryade den lycklige fstmannen till, vaknade slutligen opp
riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna ter
om hans hals, drog honom intill mormors utsydda trja frn r 1749 och sa
smeksamt:

-- Din vntans tid ska inte bli lng, och se'n ska vi aldrig skiljas
mer.

From som ett lamm, det till slaktning ledes, lt Kristoffer henne gra
med honom som hon ville. Frst efter en lng stund bemannade han sig s
pass, att han kunde ropa:

-- Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?

Det kom, blef glam och gldje. Fiffen pratade, s att Kristoffer visste
inte hvarken ut eller in. Och emellant kysste och kelade Evangelina med
honom. S smningom fattade den gamle enstringen eld. Innan Fiffen och
Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit s uppiggad och varm, att han
sjlf kysst tsen tv gnger och hgtidligen lofvat att dagen drp gra
besk hos sin trolofvade.

                  *       *       *       *       *

Dr gick nu tsalifvet, kldd i hgtidsstass, dagen efter och bullade opp
allt hvad tnkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han
lg hemma och led af kopparslagare. Drtill kom, att han inte hade
riktigt klart fr sig allt som hndt kvllen frut: han hade en dunkel
aning om kyssar och ktenskapslfte, men han var inte sker att han inte
ocks gtt i borgen fr n'nting, fast han inte kunde begripa hvad det
kunde ha varit. Han lste portarna, lste hunden och gjorde ett heligt
lfte att aldrig lta frmmande mnniskor -- och allraminst kyssalystna
tser -- komma in p hans grd mer. nej -- han skulle allt veta hvad han
gjorde en annan gng. Och hundingen inte skulle han vara s dum och
plocka fram sin gamla rom -- den hade ju gtt till de galater.

S lg han dr i ddsens ngest i ett par, tre dar. Ingen slapp in p
grden. Antagligen skulle dr aldrig blifvit ngot af hela historien, om
inte den dr svenska afundsjukan, som gr s mycket ondt, hade kommit med
i historien.

Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tlte honom och inte
sig sjlf och inte ngon annan heller. Hon fick reda p giftermlsplanen
och gick ner till Kristoffer och seglade in genom ngot torfhus eller p
annan bakvg. Och nr hon kom in till den ddskrmde Kristoffer och
skllde ut honom fr hans dumhet att p gamla dar g och lta ett
fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett p.

Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick p
grafvens brdd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hlla
kristnagille och kyrkogngsgille. Och drmed kldde han sig i
sndagsdrkt och gick upp till Fiffens.

Fiffen hade ju genom kunskapare reda p allt. Han tog mycket kyligt mot
Kristoffer.

-- Nej, lilla bror, sa han. r det s att du str under frmynderskap af
dina mostrar eller fastrar, s ska vi inte tala om det dr. Vi kunna vara
lika goda vnner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med
en kring utan med en, som r karl fr sin hatt och vet hvad han vill. En
vacker dag skulle de komma och bestmma hur du skulle kl dig och nr ni
tv finge kyssas och om ni finge kpa fr mer n femtio re kaffe t
gngen. Sdant ligger inte fr hvarken mig eller min ts, ser du! Den som
ska in i vr slkt, han ska inte lta leda sig utan handla som han sjlf
vill.

Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade
gamla kringar. Och nu var det bara en sak han ville: Fiffen och
Evangelina skulle just i dag -- genast -- p flcken resa till prsten
och ta ut lysning.

-- Du fr frlta honom och vederglla ondt med godt! sa Fiffen till
Evangelina.

Hon snyftade.

-- Han blir nog bttre, nr ni lefvat samman en tid! trstade gubben.
Tnk p hvad kvinnan frmr!

-- Ja, Gud gifve det! sa Lina.

-- Bara fr att frarga dem, ska jag ta dig -- r du njd nu? sa
Kristoffer.

-- Kyss honom! sa Fiffen. Du blir nog lycklig, Lina.




Kluddarens midsommarsgille.


I.

Kladdaren var mllare och hette Strmvall. Hans kvarn lg djupt nere
vid den lilla forsen och tog sig s poetiskt ut, att folk kommo lnga
vgar ifrn fr att se den och rita af den. Fr resten var Strmvall en
kladd i allt: i affrer, i allvar och skmt. Man kunde aldrig lita p
honom, och det mesta han gjorde hr i vrlden, var att han fattade en
massa stora beslut, som han aldrig verkstllde. Han kpte hem dyra saker
fr kvarnens drifvande men lt dem ligga och frdrfvas i ett skjul ute
p grden. Han skref in sig i freningar och gick aldrig dit, gjorde
inrop p auktioner men betalte inte, frrn lnsmannen kom fr att gra
utmtning. Han var allmnt ansedd fr en stolle.

Och nd gick det honom ganska vl i handom. Guds barn har, som bekant,
ingen tur i kortspel, men kladdaren hade. Han kunde sitta och spela
knack en hel kvll och g med obesedt och ta hem alla tre spelen; han
kunde kpa tre friska och f trumfess. Dessutom var han af aktad slkt
och treflig i ett gladt lag, hade en snll kvinna och rara barn. S'nt
kan hlla en karl uppe bra lnge, om han bara inte gr fr stora
dumheter eller lser Sveriges rikes lag bakvndt.

Ni sg kanske aldrig kladdarens lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och
det r synd om er. Fr en gladare och rarare unge har d aldrig rnt i
mellanbl strumpor och buteljgrn kjortel. Hon gick fr resten aldrig --
hon svfvade fram ltt som ett sommarmoln: Till och med den gamle maltne
pastorsadjunkten tade upp, nr han sg henne, och sa en gng till
klockaren, att ingen karl med ngot s nr mnskliga krafter behfde
riskera att beg mened, om han infr Herrens altare lofvade att bra
henne p sina hnder i alla sina lifsdagar, amen. Men nr den gamle
enstringen slutligen liknade henne vid en ceder p Libanon, ville inte
klockaren vara med lngre: hon var ju ganska liten till vxten och inte
var hon tvtusen r gammal som cedrarna p Libanon skulle vara, efter
hvad dr sttt i en tidning. Det skulle klockaren fr resten hllit inne
med, fr fljden af hans lsmynthet blef den, att han drefter fick
larfva till annexfrsamlingen, efter han inte fick ka med pastorn, som
inte ville ha en gudsfrnekare p sin skjuts, som han sa. Att fglarna i
luften flyga fver ditt hufvud, kan du inte hindra, sa han, men du kan
hindra att de bygga bo i ditt hr. Han trodde inte klockaren mer n
jmt, fr denne var god vn med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som
skrifvit en hel del rysliga bcker. Och s hll han Allehanda fr
folket.


II.

Kluddaren var inte liksom Kladdaren ett knamn utan ett hedersnamn.
S r det ofta nog med sdana namn, som allmogen ger ngon af sin egen
krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lmna sin fderneby, behft
slita fr att komma fram och tagit konsten att gra gubbar p rena
allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons
eller Karl Aspelins, Vicke Andrns eller Jenny Nystrms.

Redan som barnunge visade Emil alldeles utprglade anlag fr konst s
vidt det gllde att med teckning efterhrma naturen. Drack han mjlk
eller kaffe och drvid spillde p bordet, ssom barn ju ofta nog fr sed
hafva, var det hans frtjusning att sitta och peta med fingret i vttet,
tills han fick fram en gris, en ko, en hst eller en hna, allt efter som
det fll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro s ltta att
skilja t. Hstar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr p svansen.

Nr pojken var 7--8 r gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och
mrkligare kreatur med trkol eller tjra p faderns hvita stugulnga, s
lngt den rckte. Stryk fick han i lnga banor och ovett utan all nde,
men det var som att sl vatten p gsen.

I skolan ritade han af msters lnga snushorn p svarta taflans
framsida och den grannaste tsen p baksidan. Och det lyckades s bra,
att han snart inte behfde stta ut tsens namn. Nr han nu ftt smrj
fr den frsta bilden och glpord af den afritades afundsjuka kamrater
fr den andra, snyltade han sig vanligen p friminuterna till en kaka
eller karamell af den afbildade tsen. I ndfall hll han till godo med
en kyss. Fr sdana hade han nmligen redan tidigt en utprglad smak.
Klockaren, som visste allt eller tminstone skte uppvisa skl fr allt,
pstod att det kom sig draf, att Emils frldrar till en brjan mest
lefde p krlek och fglasng, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt
ktenskap.

Med tiden blef han fr resten msters favorit. Nr den gamle
katekesinpiskaren, som fr frigt var barnkr och snll trots sin bistra
min, en dag gick stad och fyllde femtio r, var det Emil, som tog mod
till sig och skref fljande kvde p svarta taflan inom en krans af
rosor, liljor och lika mrkliga som djeliga blader:

    Af hjrtat nu vi nska,
    att lraren mtte grnska.
    Ty han r vr lskade lrare,
    och ingen r oss krare.
    M stdse han bli rask och frisk
    och vi vara snlla, s att vi slippa pisk.

Det syns genast att detta kvde gick _frn_ hjrtat eller kanske snarare
frn ryggtaflan, som hade svrt att glmma gamla minnen, som tydligen
gjort ett djupt, smrtsamt och outplnligt intryck. Ocks r ju sista
versen mycket lngre och innehllsrikare n de andra.

Men kvdet gick ocks _till_ hjrtat. I gldjen och frtjusningen fver
dessa djeliga, rimmade rader och den vldiga spettkaka, som de andra
barnen fr sammanskjutna slantar bestllt hos kantor Svenssons fru, som
var konstnrinna i konsten att baka spettkakor, gick lraren s lngt att
han vid kafferepet i skolsalen hgtidligen lofvade att lsa in rottingen.
Men han sa ocks: Ve den mnniskas barn, fr hvars skull den sedan
varder ter framtagen och ve det barnets ndalykt!

Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt
ihop hans fickor och underskte utan barmhrtighet hans klder, innan han
skulle g till prsten. Fanns d ngon penna eller pappersbit undangmd
ens p de mrkvrdigaste stllen, blef den utan miskund anammad. Hon var
nmligen rdd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn ocks,
bli bortkrd frn konfirmationen och utskmd fr alla sina dar i
jordelifvet samt evigt frdmd i det tillkommande. Dag och natt tiggde
hon pojken om att hlla sig i skinnet, och han gjorde s samt slapp
fram.

Sedan brjades emellertid en period af tallsa kludderier och mycken
visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter:
han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jmnriga som andra
sgo hans framgng med lugn. Hans visor svl som hans bilder voro
roliga, ngon gng lite klatschiga men i alla fall, vare sig det nu
gllde ord eller bild, s hjrtans godmodiga att man ordentligen slogs om
att bli besjungen eller afkonterfejad.

-- Hvarfr kan du aldrig gra en liten vers om mig? sporde mer n en af
byns tcka trnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgrlig, helst
om tsen sg treflig ut och han i frskott fick ut sin skaldeln uti
samma mynt, som han varit van att fr sina bilder p svarta taflans
baksida f uppbra under skoltiden.

Drfr svrmade han ocks kring alla flickor, yr som en snurra, bara de
sgo bra ut eller voro riktigt glada. Och drfr hade nstan alla tser i
byn en liten versstump af honom eller ngra kostliga bilder frn
dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hrde hemma fverallt liksom
spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera vlkommen n de tv
sistnmnda. Han frde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor
blefvo som unga jntor, nr de sgo och hrde honom. I prstgrden var
han som barn i huset och kallade prosten fr farbror.


III.

Kluddarens fdernehem lg alldeles midtfr Kladdarens kvarn. Gubben
Ingvar hrde till dessa gammaldags trygga, sfliga, hjrtesnlla, menlsa
slttbor, som voro s vanliga frr i vrlden, d sekterism,
fackfreningar och spekulationer nnu voro en saga blott, d den
fdernerfda tron var fr helig att stllas under debatt, om ocks den
fr de allra flesta var mest ett ord, d en cession vckte ordentligt
uppseende och stmplade den, som gjort den, ssom en mnniska, den dr
visserligen ej frlorat medborgerligt frtroende, men som ingen kunde
hysa frtroende till, och d en af de gamla slkterna i en by skulle
ansett det som en evig skam att lta stamhemmanet g ur slktens hnder.
Alla nyheter sg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte hra
talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ltit hans fader och
frfder vl g, skulle han nog gra s allt framgent utan bde drnering
och sckagdsel, sa Ingvar och nickade sakta.

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta trffats och varit mycket samman
under uppvxtren.

Emil sa en gng till sin mor:

-- Det r ngonting srskildt med den flickan. De andra tsungarna hr i
byn ro som karameller: en kan inte lta bli att fra dem till munnen,
men det blir en cklig smak bakefter. Selma r mer som de hr sm
sockerpullorna, som de ha i glasgg nere hos prostens psktiden: de 
hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter
dr ett kumminkorn, och det stter krydda och smak p det hela. En fr
alltid g och tvtta sig om hnderna, nr en har tit karameller, men s
r det inte med sockerpullorna.

-- Hr du, pojke! sa gumman. Kan jag lsa rtt i dina gon, s r du ju
alldeles frtjust i barnet! Hm! N, har du inte frgat henne?

-- Inte kysst henne en gng -- och hon r vl nstan den enda af mina
skolkamrater, jag kan sga det om.

-- Ja, du har d alla dar varit en riktig slickemun!

-- Drfr r jag ocks led vid konfekt, om den ligger p en hylla, dr
jag kan ta den, nr jag vill.

-- Inte har jag ngot mot Selma -- tala du vid henne! Egentligen har jag
just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med tserna hr. Men en
mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, nr det gller hennes egen
son, och en sak har jag alltid varit sker p: att ingen ts skulle
behfva g och flla trar fr din skull. Du kysser alla, liksom en annan
pojke tar dem i hand. Men de ro glada vid dig -- inte fr din egen skull
utan fr de gfvor, som vr Herre har gett dig -- det ska du aldrig
glmma. Och nu ska jag sga dig ngot. Majstngen ska resas hr i r, och
hr ska midsommarsgillet firas. Passa p vid ngot lmpligt tillflle,
klm in henne i ngot hrn och slpp henne inte, frrn hon har svarat!


IV.

Gldjen stod hgt fver taksen p Kluddarens fdernegrd, och
majstngen likas. I trdgrden i den allra strsta bersn var dukadt ett
rundt bord, dr toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk
endrkt. Hit inbjdos Kluddarens bsta vnner och skolkamrater af bda
knen allt emellant -- ungdomen i allmnhet hade sina bord med
sammansalad vlfgnad ute p grden ett stycke frn majstngen.
Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils
lfsal, och kringom den kretsade som krkor en hel hop icke minst af byns
rikaste och mest firade pojkar och tser frn bohemmanen.

Emil var ute och svngde sig i nstan hvarenda dans. Detta gjorde att
hans bekanta gingo ut och in i bersn och sgo sig till godo utan krus
och suppleanger -- som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara s fin,
eftersom hon gtt i flickskolepensionsanstalt. Det gjorde, att bersn
stundom var smckfull och stundom alldeles tom.

Och p det viset bar det s till att ut p kvllskvisten, nr sommarsolen
redan hade sjunkit och trtta utdansade ben brjat bli tunga, kom Emil in
i lfsalen och fann lilla Selma sittande dr alldeles ensam. Rd och
flmtande efter dansen -- det riktigt ngade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog sjlf ett glas punsch. Och s
sutto de dr. Det lade sig med ens den dr underliga stmningen fver
dem, som s ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt frglst r som
frgnget, framtiden synes rosenfrgad men lika fjrran som den
morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i ster. Man tycker det r s
hrligt att lefva, att man ovillkorligen mste tnka p dden -- bara fr
att med tanken och drmmen mta, hur mycket af lifvets gldje man skall
kunna hinna att frvrfva, innan liemannen kommer.

-- Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

-- N?

-- Du, som har satt ihop s mnga verser om hvar ts och hvar katt --
hll jag p att sga -- fast jag aldrig ftt ngra, har du inte ngon
gng skrifvit ngra krleksverser?

-- Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nstan att jag skulle
kunna skrifva ngra i kvll.

-- Tror du?

-- Ja, om jag fr skrifva dem till dig -- p riktigt rena, rama
allvaret.

-- Frsk d! sade hon tyst och blidt.

-- Men d vill jag ha en kyss fr dem.

-- Fy, nu r det slut med gldjen. Du, som har ftt kyssar af hvarenda
ts i hela hradet fr dina verser. Det mtte vara gammalt fr dig, och
nr du skulle skrifva p allvar, som du sa -- -- --

-- Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

-- Nej, det har du inte.

-- Just drfr skulle det vara spritter nytt. Men r det nu s, att du
inte vill ge mig en kyss, s ge mig ditt hjrta och den hr lilla
solbrnda rara tassen -- det har ingen gett mig frr.

-- Det fr bero p hur vackra verserna bli, sa hon sklmaktigt.

S fick han d fram sin lilla kluddebok och sin blyertspenna. Och s
satte de sig fram till bordet. Jag kan inte frklara hur det kom sig, men
de satte sig ttt intill hvarandra, och han lade vnstra armen om lifvet
p det lilla pyret. Folk, som frstr sig p det, sger att s gr det
lttast att skrifva krleksverser en midsommarnatt.

Alltemellant stoppade han pennspetsen i mun och tuggade p den, men om
en stund hade han i alla fall ett poem frdigt. Och s lste han upp det
fr henne. Hon hrde p med strlande gon och blossande kinder.

-- N, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

-- Var det frsta gng, voro nog inte verserna ofna, sa hon. Fast jag nu
inte frstr mig s mycket p det, eftersom jag aldrig har ftt ngra
verser frr.

-- N, hjrtat, som jag skulle ha?

-- Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

-- Jaa, du Selma.

-- S fr du vl ha mitt, d, och ta mig hel och hllen.

Drmed lade hon armarna omkring hans hals.

-- Ditt lilla spke! Nu ska du ocks kyssa mig. Med frsta kyss, som du
sjlf hjrtligt och uppriktigt och af innersta sjl och hjrta ger mig,
stryker du ett streck fver alla andra, och s  de glmda.

Dr gled ett vemodigt leende fver hennes lilla tcka anlete.

-- Tror du? r du sker att jag glmmer det lika fort som du? och att du
glmmer dem sjlf?

-- Ja, om du bara tnker p att du har gett mig ditt hjrta och din tro
och hela ditt lilla vsen -- det har jag aldrig bedt ngon annan om eller
ftt det.

S kysste hon honom varmt och lnge.

-- Vet du, hvilken vers jag tyckte bst om? sa hon se'n.

-- Nej.

-- Den sista:

    Dr uti sin knopp
    det sknsta krlekshopp,
    som i hjrtat opp
    rann under lifvets lopp --
    samla bladen mt,
    ty hvad ditt minne gmt
    br alltid sommarfgring,
    och fagrast r just hvad du drmt.

-- Ja, hvad r krleken annat n en sommardrm? Och r lifvet annat?

-- jo -- dr r ocks hst och vinter -- se'n.

-- Men sommarminnena glmmas aldrig.

-- Mina begynna nu -- lt dem bli s mnga, att de rcka!




Drfr var hon blek.


-- Inte fr att det precis kan vara ngot srskildt nje just fr en s
pass ung spoling som dig att komma p begrafning och sitta dr inklmd i
flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den hr jordafrden vl blir den
strsta hr har varit hr i bygderna p mnga r, kan du ju dr f se hur
det gr till ute i stora vrlden. Och s r dr s godt om mat -- det
spar alltid lite hr hemma ett par tre dagar eftert. Allaredan i gr,
nr jag var dr och svepte hradsdomaren, hade dr kommit fver tretti
hns och tuppar till soppan. Och drfr tycker jag, att du grna kan g
med; om ngon kan behfva sig ett rfvamtte r det vl den, som ska
proppa skallen full med all vrldens kungar och kejsare och pfvar.

Jag fljde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra
pojkarna, och det var det allra vrsta. De kunde d tminstone f gra
gubbar t hvarandra, hviska samman eller smnypas i benen. Men jag mste
sitta som en mlad bock. Middagen drog som vanligt ut i flera timmar,
och jag satt dr och hade ledsamt och sg mig omkring bland
begrafningsgsterna.

-- Hvem r hon, som sitter i hrnet under den stora klockan, den dr
mnniskan, som r s fasligt blek? hviskade jag till mor.

-- Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det r Mrten
Espens Kersti.

-- Hvarfr r hon s blek?

-- Det r af krlek.

Jag mste ha glott stort p mor, fr hon drog en smula p mun.

-- Krlek? r det krleken till Gud eller krleken till nstan? sa jag
slutligen.

-- Tyst nu -- det dr begriper du inte nnu. Och nr en r p begrafning,
ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara ta allt hvad man
orkar.

Hela dagen hade jag gonen p den dr mrkvrdigt bleka kvinnan, tills
jag p kvllen somnade, frtyngd af den myckna maten och den tjocka
tobaksrken. Nr gsterna lngt fram p morgonen brto upp och jag var
vckt, bjd Kersti mor och mig p skjuts. Och glad var jag. Jag hade en
massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hnsaskrof, kalfvaben
och andra hrligheter, som vi skulle smrja oss med en hel vecka.

Nr vi stannade utanfr Kerstis grd, bad hon oss stiga in, och s satte
hon kaffesurran p.

-- Da'n r i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lgga sig
hr p min sng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och
jag. Det r bra mnga r se'n vi hade en riktigt frtrolig snackestund
ihop. Men frst ska han ha en kopp, han ocks -- ofvanp s mycken mat
kan en inte sofva, om inte en fr lite kaffe.

Jag fick min kopp, och det var som med ens all smnighet frsvunnit. Jag
hade ju ocks tagit mig en grundlig lur p gillet. Allts lade jag mig
till ro p dynan och slt gonen, men jag hrde hvartenda ord, de sade.
Och jag tror, att om jag s blefve hundra r, skulle de aldrig g ur mitt
minne.

-- Nu ska du ppna ditt hjrta! sa mor. Litet har jag ju reda p, jag som
alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du
sger kommer inte lngre. Du ser s dlig och blek ut i dag, att till och
med pojken sg det och sade det i rat p mig. Tala nu! Fr du inte luft,
s kan du d af det.

-- S du pratar! Inte dr en, fr det en r olycklig! D skulle jag vara
dd fr lnge, lnge se'n. Nej, r en riktigt elndig och frkrossad, s
lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall ltta en
smula att f tala lite om gamla tider med en gammal trogen vn. Ta dig nu
en kopp till! Har pysen somnat?

-- Den sofver som en stock, s fort han kommit omkull.

-- Ja, inte trodde jag vl i mnga r att jag skulle lefva den dag, jag
skulle flja _honom_ till grafven. Och nd ha de myllat ner honom i dag.
Vi hade vxt upp samman och varit nstan som tv syskon. Hans far och min
far hade kommit fverens att vi skulle bli ett par en gng, och det hade
jag hrt se'n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte
med mig och smorde sig med honung, som han var s galen i, s var jag
andra dagen inne hos dem och t gsflott -- det var min frtjusning.

Esbjrn talte ocks mnga gnger om det dr att vi skulle bli ett, bde
under skoltiden och lstiden och sedan. Det var det kraste jag kunde
hra -- ingen kan tnka eller frst, hur kr jag hll honom: Han var ju
grann som en solskensdag, stor och hrdabred och vldig som en klippa, m
om alla, folk som krk, och alltid glad och munter. Aldrig dr hrdes
n'nting ondt om honom: inte en gng byns vrsta sladdermaskor nndes
tugga p honom.

S skulle han ut och exera. Det var ju alltid msterprofvet fr en
hygglig pojke frr i tiden och blir vl s i alla tider. Det var inte
heller just s mnga, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla
och galna, nr de skulle rycka in -- det skulle vara karlavndt, frsts,
och det var s allmnt, s ingen fste sig vidare vid det. Vrre var det,
nr de kommo hem; d hade de alla mjliga ovanor, tuggade tobak och svuro
och voro ra i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och
det kunde dra hela r, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo
kncken fr hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hedersknsla af
mnga bra pojkar.

Men Esbjrn stod sig -- inte ett ondt ord hrdes om honom. Jag var s
stolt -- han var ju mig mnad och skulle nog bli min. Jag tnkte p honom
om dagarna och drmde om honom p ntterna.

S kom han hem, och vi trffades som vanligt. Ibland nr vi voro ensamma
ngot gonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig ttt intill sig
och kyssa mig. h, jag tyckte hjrtat ville sprngas s glad som jag var.
Jag gick bara och lngtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju
ingenting att vnta p precis, ngon af oss.

S kom midsommarafton.

Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans
far skulle flytta in i undantagslngan och vi skulle ta hemmanet. Mor
var glad, och jag var nnu gladare. Jag skulle kunnat hoppa fver taken,
som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trdgrden och
kysstes, och han talte s vackert om hur trefligt vi skulle ha det.

S gick han. Jag vet inte hur det fll mig in att smyga mig efter honom:
jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid
den lilla ekparken mnade jag ropa p honom och sga: Gif mig en
midsommarskyss till! Jag gldde i hela kroppen.

Som han kommer midtfr parken och jag just mnade ropa honom an, hoppar
han fver diket. Och dr reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och
han fr henne om lifvet och de satte sig innanfr grdesgrden. Frst
trodde jag att jag skulle d och fll s lng jag var. Nr jag vaknade
till, hrde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplf och
krp nrmare s att jag bde kunde se dem och hra allt hvad som sades.

Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under
exercisen: d brukade hon hvarenda kvll rnna till lgerplatsen. Det var
ett krk till ts, och ingen ville tala med henne, om hon kom p en dans
-- tminstone inte ngon af de hyggliga bosnerna. Nu hade hon trffat
Esbjrn och fngat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och dr satt
hon nu och frtalade mig, och han hjlpte till och sa fula lgnaktiga ord
om mig. Och de voro fverens om att vara sams i synd och last, se'n
Esbjrn och jag hade blifvit gifta ocks. Dr finns ingen, som kan tnka
huru usla ord dr kan vara i en genomfrdrfvad kvinna.

Jag trodde jag skulle g frn frstndet, dr jag lg hopkrupen. Var
detta verkligen Esbjrn -- min Esbjrn? Jag mste nypa mig i armen fr
att f klart fr mig, att jag inte drmde eller gick i smnen. Nej, jag
var nog vaken -- Gud nde mig s visst!

Men g drifrn kunde jag inte, utan vntade, tills de brto upp. D
sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, dr han stod blek som ett
lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade
rundt. S sprang jag hem.

Det drjde mnader innan jag kom till frnuft igen, fast det hlls ju
tmligen tyst. Esbjrn kom och gick drhemma gng p gng, men han fick
aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor
lade sig ut fr honom och talte om hur han ngrade sig och hade rent
slutat upp att trffa Lotta, det kreaturet. Mor grt och sa, att jag
skulle frlta: det ska en kvinna isynnerhet kunna hr i lifvet. En karl
r ju inte mer n en fattig syndig mnniska, sa hon. Ack, det r inte en
stackars kvinna heller. Hvad hjlper det att hon lofvar frltelse, nr
hon inte kan glmma? Gud hjlpe hvar och en, som har sttt p lur och
ftt gift i blodet!

S sg han d slutligen att det tjnte ingenting till utan att jag var
obeveklig. Och s tog han ju Lotta lngt om lnge, och hon blef hans
kvinna. Och du minns nog s'nt vsen dr blef hemma och hur fadern
hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrn och hyrde in
sig hos en husman och steg ner i grafven, trd af sorg och bekymmer. Och
det blef uppstndelse i hela frsamlingen och Esbjrn blef s utskmd
bland sina likamn, att knappt ngon brydde sig om att umgs med honom.

Nu vet du hur det r, att om inte en kvinna har andras aktning, mister
hon snart sin mans. Och det finnes ingen krlek, som varar i lngden, om
andra spotta p den. S gick det med Esbjrn ocks. Ingen ville hlsa p
honom bara fr att slippa tala med henne, och tog han henne med p ett
gille, fick hon sitta som en pestsmittad. S brjade han fara till sta'n,
dr ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjd
friskt och gick gladeligen i borgen.

S begynte hemmanet g vind fr vg, kreaturen vanskttes och han blef
ett krk, helst sedan det brjade glunkas om att Lotta hade besynnerliga
historier fr sig n med en och n med en annan och lt bgge pojkarna
bde fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne
riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte
kunde hlla henne i tukt. Det var nra att de skulle tagit frn honom
nmndemansbefattningen.

-- S dog hon i behaglig tid d.

-- Hon gjorde s, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog?

-- Hur hon dog?! Det veta ju alla mnniskor: hon fll i n en natt.

-- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag.

-- Mnniska! Hvad sger du?

-- Spring inte din vg -- jag rrde henne inte med ett finger. Men p
bron mtte jag henne en natt och jag stllde mig framfr henne och sg p
henne. Hvad jag s sa, nr jag kunde f tungans bruk, str bara fr mig
som en drm. Men jag visade henne, hvilken elndig varelse hon var och
hvilken helvetesgrning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den
stackars Esbjrn och hur hon nu hll p att gra honom olycklig fr
evigheten liksom hon redan hade gjort det fr detta lifvet och hur
pojkarna en dag skulle behfva blygas, nr deras mors namn nmndes, och
tnka p skriftens tydliga dom, att ingen skkoson skall komma i Herrans
frsamling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af
krlek till de sm eller medlidande med Esbjrn, skulle hon rymma och det
i denna natt, och ville hon, s skulle jag ge henne respengar, s hon
skulle kunna ge sig af till Amerika eller Kpenhamn eller hvart som
helst, dr hon kunde lefva efter sin lust men utan att gra de sina
olyckliga.

Hon stod en stund, och gonen flammade p henne.

-- Du har rtt i hvad du sger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig sjlf
det mnga gnger. Men inte behfver jag fara utrikes fr att frlsa dem
-- det finns kortare vg.

Drmed hoppade hon fver rcket och rakt ned i n.

Hvad skulle jag gra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa
p hjlp, och i alla fall skulle det drjt s lnge innan ngon kunnat
komma, att ingen hjlp varit mjlig. Hade ngon kommit, skulle jag
blifvit trodd om att ha kastat henne i n. Jag ville inte lida mer fr
hennes skull n jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hr grtt
och se'n r jag s blek.

-- Men det var ju inte din mening att -- -- --

-- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och stlle. Jag gjorde
det drfr att jag allt fortfarande hade Esbjrn kr, inte som frr, men
jag hll af honom som ett krt minne, och det gjorde mig ondt att det
skulle beflckas.

N, han upprttade sig och fick ter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett
ord samman, han och jag, sedan den natten annat n ett goddag eller
godnatt p ett gille.

-- Men att ni inte blefven ett efter hennes dd?

-- h, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjmt var lika
hatfull och hmndgirig, kan jag frst. Men har jag talt om s mycket,
kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dligt med hans stllning, nr
hon gick bort, och det drjde lnge innan han kom p skra ben igen.
Drfr r det jag, som har ltit bgge hans pojkar studera, s att den
ene nu r prstvigd och den andre fr sitta ting. Det har gtt genom
prosten, och om Esbjrn n'nsin hade en aning om hvem det var eller om
pojkarna veta ngot, knner inte jag. Kanske prosten sa ngot till honom,
nr han var hemma och gaf honom nattvarden p sotsngen. I alla fall har
jag skt rdda alla tre, och var jag fr hrd den natten, s mente jag
vl, och jag tror att jag har frsonat det efter bsta frmga. Jag
tycker jag r inte rdd fr domedag nd.

Nu har jag bara hans pojkar att lefva fr. Nu, se'n han r borta, skall
jag tala om alltsammans fr dem, och de skola f ett hem hr hos mig --
det gamla gra de sig nog helst af med. Och efter min dd ska de ha allt
mitt -- mer kan jag inte gra.

N, tycker du att jag r en mrderska?

-- N -- --

-- Ser du! Du trs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur mnga
tusen gnger tror du jag har gjort mig sjlf den frgan och inte heller
vgat svara _nej_ p den? Och nd gjorde jag hvad jag gjorde af krlek.
Aldrig kunde jag vl heller tnka att hon skulle hoppa i genast. Jag har
talt om allting fr prosten. Han dmde mig inte, och jag tror inte
heller, att Gud skall dma mig.

-- Stackars Kersti! sa mor och brjade snyfta. Ni, som kunde varit s
lyckliga! Hvarfr skulle en sdan dr maruggla komma till vrlden som den
dr Lotta?

-- Ja, hvarfr? Hur mnga lugna timmar tror du jag har haft p tretti r?
Nej, nu ska jag vcka Lillen, s ni kommer i sng innan det blir dager.
Jas, han tyckte jag r s blek. Ja, han har rtt. Mtte hans dar bli
gladare n mina!

Men, nu se'n Esbjrn r nermyllad blir det kanske lite lttare fr mig --
jag tror att han p sistone ngrade sina villors vg och blef en bttre
mnniska. Och d r det ju som han vore min gamle Esbjrn igen frn
ungdomsdar.




En pojke fr sig.


-- Han har alltid varit s egen den pojken -- aldrig som andra utan en
pojke fr sig sjlf. Jag minns, nr han lg i den dr farliga febern --
han var vl en elfva, tolf r d. De tv ldste hade jag frlorat, och
han var ensam kvar. Jag satt vid hans sng natt och dag, och jag grt, s
jag tyckte mitt arma modershjrta ville brista. Jag blef tio r ldre p
de tv mnader som sjukdomen varade. S sa jag till honom en kvll: Bed
till Gud, Harald lille, att Han lter dig bli frisk igen! Men pojken
bara riste p sitt lilla, svettiga hufvud. Kan du inte bedja med
barnslig frtrstan? sa jag. Han svarte inte p en lng stund.

-- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att f slippa komma till
honom? sa han lngt om lnge.

Jag blef s frbluffad, att jag fick inte fram ett ord.

-- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.

-- Jo, visst vill jag det. Mor knner jag frn det jag var mycket liten,
men Gud har jag bara hrt talas om. Och s r han s stor, s stor och
mktig, och jag r bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be
Gud att f behlla mig: det frstr nog Gud, att mor vill, eftersom mor
inte har ngon annan, och Han har nglarna och alla de saliga. Nog vill
jag grna lefva lite lngre, nej riktigt mycket, se'n jag brjar p att
kunna gra ngon nytta och hjlpa mor ngon gng.

Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick ocks behlla min Harald. Han
har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu r fver 25. Men han
sktte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nstan aldrig hade sett ett
barn s inne i ddens kftar. Gldje har jag af pojken ocks. Hemmanet
skter han som han hade gtt p landtbruksskola och lser s mycket
bcker och fljer med i allting p lediga stunder. Och p landtbruksmten
och utstllningar har han grna varit med, om det har burit sig, och han
har haft gonen med sig och lrt lite hr och lite dr. S han har visst
varit min mandoms gldje och min lderdoms trst, som dr str i
ordsprket. Det har han visst och sant.

Och ja minsann r det inte han, som har brjat p att rutscha upp
gubbarna hr i frsamlingen, och det kan behfvas, sdana drslehasar
som hr . Det var han som tog ihop med skolan -- den lg ju rent i
lgervall. Den gamle skolmstaren var inte med, nr krutet fanns opp, och
han r nog bra klen i sina stycken, sger Harald. Men hurudan ska ocks
en gammal man bli genom att sitta r ut och r in och slita och plita med
fver hundra barn? Prosten ville nog att frbttringar skulle gras, men
de gamla stttepinnarna hllo p styfvern, sa det var strt omjligt att
f smskola hr.

Men s steg Harald fram p en kyrkostmma och stllde sig p prostens
sida, och det blef vrre n kattabaliken i Bender. Men pojken stod p
sig, och nsta r satt han i skolrdet, och s blef hr frst
smskollrarinna och se'n bitrdande lrarinna. Och gamle mster fick
anslag af stmman att fara in till Lund och vara med i den allrafrsta af
sommarkurserna. Gubben blef rent som ung p nytt. Och sockenbiblioteket
r upprustadt och tillkt, en del gammal brte r utplockadt, och det r
en ren lust att se, hur ungdomen brjar lsa lite fverallt i stllet fr
att bara spela kort och tnka ut uselhet de lnga vinterkvllarna.

Hnssktseln och gghandeln ro hans lif, och han har hela trdgrden
full med bin. I fjol kpte han upp s mnga br, som husmnnens kvinnor
och ungar kommo hem med till honom. Inte fr det han precis spann silke
det ret, fr han kunde inte sjlf afstta alla med ngon frtjnst. Men
de fattiga lrde sig ta vara p Guds gfvor, och det var hufvudsaken fr
honom. I r finnas hr familjer, som ha frtjnt sina hundra kronor hvar
p brplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, nr
fattigvrdsutgifterna ska berknas en gng.

Nu r det bara en sak, som jag har gtt och vntat p och lngtat efter i
flera r -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju s grna
vilja se honom lyckligt gift. Men det tjnte ingenting till att komma
saken p tal: ingen hr i bygderna fll honom i smaken. Han tyckte de
voro fr ddbakade och fr mycket fr grannlt -- kldhngare, som inte
ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, s han str just inte
s vl hos tserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle
tagit honom med upprckta hnder, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han
har alltid varit en pojke fr sig.

Jag minns, nr vi voro p brllopet i Brdkra i fjol. Bland mnga andra
rika och fina skulle riksdagsmannens dttrar ocks komma dit. Och drfr
sa jag till honom, att han skulle kasta ett ga p dem -- dr r bde
utseende och gods och grunkor, sa jag. Och frstnd ska de vl ha, nr
deras far har kunnat bli riksdagsman -- pplet faller vl inte s lngt
frn trdet, mente jag p mitt vis.

Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och
han blefvo dusbrder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att
komma och hlsa p dr.

Nr vi s hade kommit hem p ottan, sger jag till Harald: N? Hvad
tyckte du om dem?

-- Tjaa! Hm! Inte slogo de an p mig riktigt. De ha hrt en del ord af
gubben, och med dem sl de omkring sig och bka sig liksom nr en katt
leker med ett nystan. Men vidare reda p hvad de orden betyda ha de nog
inte. S r det fr resten nog med gubben ocks. Mest ord och skryt! Han
gr med de stora i vtt och torrt! Hela tiden talte han om sina fina
bekantskaper, men bara om adelsmn och landshfdingar och borgmstare och
brukspatroner. Han nmnde inte namnet p ngon enda af vra bsta bnder.
Han r inte en karl fr sig, den! sa Harald.

Och han gjorde aldrig allvar af det dr phlsandet hos riksdagsmannen.

En gng frgade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det r en
rar ts, och han kunde nog f henne om han ville -- s mycket vet jag.

-- Ja, sa han, ntt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, bde
fortepiano och orgel, och r flink i sina hnder och r inte rdd att ta
i. Men hon trs inte tnka sjlf: d skulle hon knna sig som ett fr p
blankis. De ha alltid inprntat hos henne hvad hon fr tro och tnka, och
hon har hela sitt lif gtt och sagt efter andras tankar.

-- Det kan du d omjligen veta, sa jag lite sttt, fr jag tyckte han
var orttvis mot den snlla flickan. Tankarna kunna vl vara hennes egna,
fast de g i samma spr som hennes fars.

-- Nej, mor! sa han. Den, som tnker sjlf, har aldrig precis likadana
tankar som ngon annan. Det r liksom dr aldrig p ett trd finnas tv
blad, som  precis likadana, och aldrig tv gon i tv flickansikten 
riktigt lika hvarandra. Nr hon talar, r det ju nstan som hon lste ur
ett af faderns predikokoncept. Drfr tycker jag, att jag kan henne
utantill.

Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag r s glad, s glad -- en
brjar ju nd bli gammal s smtt, och det knns i alla fall bra sknt
att veta honom vl i hamn, nr stunden r inne att man ska skiljas
hdan.

Fr en tid sedan voro vi p julkalas hos Mrten Anders i Stendala. Och
dr var mycken ungdom samlad bde frn fjrran och nr. Bland mnga andra
voro dr kyrkovrden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bgge
dttrar. Modern var i unga dar den grannaste ts i hela hradet, och
dttrarna brs p henne. Den yngsta, Ingrid, r som en ros och en lilja
i Saron. Och hon dansade ltt som en solstrle p ett lfverk; det var en
lust och gldje att se henne och Harald svinga om.

Nr s det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och dr
blef ett bunkalag hr och ett annat dr. Inne dr prostinnan och hennes
dttrar och klockarens Amalia och kyrkovrdens flickor och jag och ngra
andra bastanta gummor hade trngt ihop oss, kommo vi att prata om
nymodiga pfund och sdant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet
voro fverens om att det var en styggelse nr flickor kte p velociped.
En karl -- det kunde g an men en flicka -- usch d!

Men Ingrid bara skrattade.

-- Jag har kommit hit p velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle f
plats p vagnen, skulle jag, som r yngst, antingen sprungit bakefter
eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp p mitt rockahjul. Den
sommaren, jag gick p folkhgskolan, for jag hvarenda dag fram och
tillbaka p hjulhsten. Hvarfr skulle inte en kvinna kunna spara tiden
och spara sina ben, om hon kan?

Prostinnan, som r snll och rar p alla vis, hr nd till den gamla
tiden. Hon sg p Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.

-- Inte skulle en flicka, p den tiden jag var ung, velat sitta och visa
sina strumpor fr hvar enda sjl, som strk landsvgen fram, sa hon.

-- Ja, r dr ngon, som r s blyg, att han inte trs ltsas om, att han
vet hur mnga ben ett fruntimmer har eller inte fr sin sjlafrid kan se
att de  tv, s kan han ju vnda sig t andra sidan och se p ngon af
gssen p fladen, sa Ingrid.

Harald brjade skratta. Och mnga med honom.

-- Men p den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skligen
lngt ner, s jag tror inte blygheten var stort strre d n nu. Och nnu
i dag ska ju damerna p festerna p kungens slott vara fasligt urringade
-- komme en ts hr i bygden i kyrkan kldd p det viset, skulle hon
aldrig kunna visa sig fr folk mer. Det r ju ingen mnniska, som stter
sig fver att vi g uppskrtade nda till knna nere vid bron och tvtta
klder, fast vi  alldeles barfota.

Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, hllo
naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som ppet tog Ingrids parti.
Det nstan frvnade mig, fr sjlf tyckte han inte om det dr
vgaskumpandet och han hade ett par gnger sagt, att han tyckte, det
misskldde frknarna p herrgrden. N, jag vet nu inte hvad som
egentligen skulle kl de dr hgfrdiga viporna, som tro att de st ett
trappsteg nrmare Vr Herre n vanliga syndiga mnniskor.

Nu tror jag ocks att mnga fler n Harald tyckte, att Ingrid hade rtt,
men fr prostinnans skull ville de ju inte sga ngot. Hur det var taltes
Harald och tsen rtt mycket vid den kvllen, och nr vi reste hem, satt
pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer n hvarannan kvart.

Jag ltsade ju inte om ngot, men jag drog p munnen fr mig sjlf och
tnkte, att nu hade han nog trffat den rtta. Och en hel vecka gick han
s dr fundersam och tyst.

Och s en dag sger han:

-- Hvad tyckte mor om henne?

-- Hvilken? sa jag s oskyldigt.

-- h, gr sig nu inte till, lilla rara gamla mor!

-- Du menar Ingrid Bengtsson?

-- Hvem skulle jag annars mena?

-- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjng s rent ut, men --

-- Just det tyckte jag s bra om. Tar man tolf botser och stller dem i
en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en hgt uppsatt man
sger att nnting fult r vackert eller ngot vackert r fult, s stmma
de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid frargat mig fver
den dr rdslan och fegheten hos allmogen -- det r den, som gjort att de
frnma s mnga och lnga tider ha haft bnderna till apespel och
gyckel. Fr karlarna ha i allmnhet lika stor tunghfta som kvinnorna.
Jag har aldrig kunnat lida, nr valpar, som inte  torra bak ronen,
klifva upp och gra sig viktiga och blaffa om hvad de inte begripa. Men
det r en hrlig sak att hra en person lugnt och sansadt sga sin mening
och ge skl fr den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru,
som bara vore ett mh och aldrig sa annat n Harald lille,
naturligtvis eller Ja visst, Harald lille, Ja, det r ju klart,
Harald! h, jag skulle leds ihjl. En kvinna, som gnatar, mste vara
ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, fr jag
skulle begripa, att hon sade s bara drfr att hon inte gitte tnka.

-- Men hon kunde vl f sga _ja_, nr du friade, sa jag.

-- Och tusen gnger till! sa han, bara jag visste att hon skulle sga
_nej_, nr hon menade det. I alla fall ska jag vl ta och ka ner dr en
af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, nr hon inte gr
i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de d ta mot
mig.

Han reste.

Nr han kom, sg han rent frtjust ut.

-- Jag fick syn p henne ute p klfverfltet. Hon satt och mjlkade. Jag
steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i
sllskap bak efter min vagn: jag bar ena mjlkspannen, och hon den andra.
Hon bad mig stiga in, och dr var fint och i ordning, s tidigt det var
p dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, bde gubben
och jag och tserna och kvinnan och gamla farmor. Och nr jag reste,
fljde hon mig ut, Ingrid jag menar, och s frgade jag, om jag inte
skulle ha ngot fr jag hade burit mjlkspannen. Och hon sg s rar ut,
sklmungen, nr hon sa: Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glmde
det rent. Emellertid har du den till godo till nsta gng! Och s sprang
hon in.

-- N, du sa ingenting? frgade jag.

-- Det var ju frsta gng jag var dr, sa han.

Se'n har han gjort sig rende dit mnga gnger. Men han har ingenting
sagt och jag har inte velat frga.

S i frrgr kom hon min lif farande hem till oss p sitt gumpahjul. Jag
visade henne omkring fverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor,
och hon tyckte vi hade allting s trefligt och bra.

Se'n satte hon och Harald sig i trdgrden och snackades vid en lng
stund. Nr de s kommo in, sg jag, att allt var klart dem emellan.

Nr s Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: N?
Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke fr sig. Men
nr en kommer riktigt underfund med honom, r dr guld p
hjrtegrunden.

D tog hon mig om halsen. Och hennes gon tindrade, nr hon sa:

-- Nej, han r en pojke fr mig.

S p eftermiddagen kommo kyrkovrden och hans kvinna och systern. Och s
blef allting aftaladt.

Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de tv unga sgo
p hvarandra.

Nr de skulle resa, sa Ingrid:

-- Nu ker jag hem, och velocipeden kan bli hr. Jag fr vl brja p att
bli stadig nu ndtligen, om jag ska bli din lilla gumma.

-- Det var snllt af dig -- jag hade nd varit orolig fr att du skulle
rkat ut fr ngon olycka: blifvit fverkrd eller vlt fver en sten.

-- Nu trs jag inte heller: jag fr vl vara rdd om min blifvande mans
hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.




Mrksens grningar.


P sknska slttbygden har man en sgen om en gammal friherre Bennet. Nr
han lg p sitt yttersta, frgade han doktorn, hur lnge han kunde ha
kvar att lefva, och d doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog
vore slut i morgon, sa hgvlborne herr baronen: Det var mycket
obehagligt!

En liknande knsla hade nog Anders Ervastson, dr han lg i den stora
sngen i stugan. Han kallsvettades svrliga, och gonen stodo alldeles
stela i det vaxgula anletet. Det var klart fr bde honom och alla, som
sgo honom, att han snart skulle antrda den sista frden. Och fast han
under de senaste ren inte haft s srdeles mycken gldje af lifvet, hade
han som vi alla nd lifhanken kr. Och att mista den frefll honom lika
obehagligt som gubben Bennet.

Som nu Anders Ervastson lg dr, gled hans frflutna lif frbi honom som
ett vxlande panorama.

Barndoms- och ungdomsren, d han som frkelad son till en af byns
mktigaste stttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju bde
bter och barnuppfostringsbidrag fr honom. S kom hans ktenskap med en
god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett
lngvarigt aftynande gick bort. Den frsta nkemannatiden med vildlif och
mrka hemligheter, som knappast ngon vgade hviska bakom den mktige
mannens rygg. Och s hans nya gifte med tattarkonan, som hon kallades,
hans slaganfall och sngliggande under msom klart frstnd och pinsamt
skarpsinne, msom vilda syner och omtcknad sjl.

Han sg henne sitta i halfskymningen drborta vid stenbordet. Men hon
satt inte ensam. Han hrde hennes hviskningar med Flint, husaren, som
skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan lnge
varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt psigare
husbondefasoner.

Ingen af dem brydde sig ett spr om den sjuke. De vnde inte ens p
hufvudet, nr han stnade, och han hrde med vanmktig ilska hur de
kysstes och fnittrade utan att bry sig om dden, som s att sga stod p
trskeln. Och de hjrtlsa orden ndde tydligt den ddsdmdes ra.

-- Nr tror du krket storknar? sa Flint.

-- Nu skulle han vl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han vl hlla
ut natten fver! sa hon.

Och s begynte de tala om hur de skulle stlla det efter gamlingens dd,
och hur hans slkt ingenting skulle f af kvarltenskapen, eftersom det
lilla, som snart skulle komma till vrlden, ju skulle rfva sin far. Och
s skrattade de.

Mannen p ddslgret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat gra hvad
som helst fr att hmnas.

-- Har han alltsammans i det dr lilla skrinet?

-- Ja, bde sedlar och reverser och sparbanksbcker. Det r en id hos
honom att han ska ha det hos sig i sngen. Och den gldjen kan en ju
unna den gamle skrpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i
grafven. Och han kan ju knappt rra en fena, fast ibland glindra gonen
rent djfligt p honom.

Anders stnade, och det rosslade hemskt i halsen p honom.

-- Nu har han snart legat p det sttet ett halft r -- en borde nstan
ha hjlpt honom ett stycke p vg, sa hon.

-- Ts, ts! Min hjrtans du! Sdant kommer alltid surt efter. Hvad gr han
oss fr ondt, dr han ligger? Kom nu, s g vi in i kammaren eller salen
-- dr hr en inte knyst af honom, om han lefver eller han dr. S lsa
vi drren -- vnta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det r godt med en
trstetr, nr man vntar.

Han tog buteljen, och s gingo de.

Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans frsta
hustru stod med ens s lefvande och klar fr honom. Henne hade han utan
hnsyn bedragit -- nu mttes honom med samma mtt. h, att han skulle
ligga s hr hjlpls som ett barn! Han skulle velat vrla som ett
vilddjur, men tungan vgrade att gra tjnst. Han tyckte han ville
kvfvas -- -- --

D ppnades drren sakta. In smg en tarfligt kldd man med skygg blick
och ljudlsa steg. Han nrmade sig sngen och mtte den sjukes glasartade
blick.

-- h, Herre du gode! hviskade han uppskakad. S du ser ut, kre Anders!
Och s lta de dig ligga hr utan vrd och tillsyn! Knner du inte igen
mig? Jag r ju din kttslige bror Stenkil, fast du alltid varit s hg
och stram och inte velat knnas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig,
s fattig jag r.

Anders brjade mdosamt rra p ena handen och kunde slutligen strcka
fram den mot brodern. Och hans lppar begynte arbeta. Det var lnge
frgfves, men slutligen fick han fram ordet: hit!

Han hll gonen riktade p skrinet.

Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke brjade rra i det, vnde
det upp och ner, pekade p en stor bundt sedlar, sg p brodern med
tindrande gon.

Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem p sig och strk
sedan reverser och sparbanksbcker ner i skrinet igen.

Han fljde sedan broderns brinnande blickar. De voro fsta p ett paket
fosfortndstickor, som lgo p kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade
dem i skrinet.

-- r det mer du vill? hviskade han.

-- G! fick brodern med mda fram. Och Stenkil smg sig ut som en skugga
och drog igen drren.

Det var som om den ddssjuke i sin fruktansvrda upphetsning ftt en
smula krafter och rrelsefrmga igen. Han vred sig s att han kunde
stdja sig p vnstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strk och
strk -- --

Svetten prlade i stora droppar p hans panna och gonen trngde ut ur
sina hlor, brstet flmtade och rosslade -- -- --

ndtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg frst en hvitgr rk och
sedan en bl lga; det brjade frsa och knastra i papperen. Med en sista
anstrngning vrkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet s lngt
ner under dynan han kunde.

Stugan brjade alltmer fyllas af rk. Sjuklingen i sngen rrde sig
icke.

Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han hgg drickeskannan och
slog den fver skrinet, som stod i ljusan lga. Rken blef svart men
elden slcktes. Hustrun fick opp ett fnster, och rken strmmade ut. S
rusade hon bort till sngen och ryckte undan dynan.

Hennes gon mtte mannens stirrande blick; hans mun var frvriden till
ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen dd? Det sg snarare ut som
han legat och hnlett mot dem.

De stodo dr stumma och frstenade. Hade han varit oppe? Dynan lg snedt
i sngen.

-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek
som liket i sngen. Han har hrt allt hvad vi sagt, och nu har han
hmnats. h, hvarfr har du inte sett opp bttre, ditt dumma snef!

-- Jag!

-- Ja, just du, som borde knt till hans illmarighet. h, jag skulle
kunna lgga upp dig och kl dig, ditt kreatur! Men det r rtt t mig. Nu
ger du ingenting, och alla frakta dig -- mig med fr resten.

-- Grden r vl vrd ngot! sa hon spakt.

-- Nog r den vrd mer n du, frsts. Men hvad r det fr skrp att
slja heder och sin sjls salighet fr? Undras, om han r dd.

-- Se du efter! Jag -- jag trs inte.

-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. S fr du sjlf eller pigan
titta efter. Lt henne inte komma in frr n rken har dragit ut --
annars kommer det att heta att vi ha rkat ihjl honom. Kom ihg, att vi
i dessa dagarna g med lifvet i hnderna!

Och drmed sprang han p drren.

Hon fll handlst ner p en af stolarna, och dr blef hon sittande en
lng stund. Hon knde sig som lam i kroppen, och benen ville inte bra
henne.

S gick hon med drjande steg fram till sngen och hll en liten spegel
fr mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var sledes dd. Hon
ppnade drren och vdrade, satte eld p en enegren fr att f frisk
luft som det heter, nr ngon dtt, torkade opp flckarna p golfvet
efter drickat, slngde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, lste in
skrinet i den stora byrn och sprang sedan ut p vngen och viftade mot
pigorna.

Nr de kommo hem, lg hon med hufvudet i hnderna p stenbordet och
snyftade hgljudt. De nstan undrade att hon tog mannens bortgng s
hrdt: han var ju som en dd ting i alla fall, nr han lefde, och mste
passas som ett barn, s det borde ju nstan varit som en lttnad att bli
af med honom. Och nog kunde hon, som hade s mycket gods, f en annan!
Hon borde vl snarare tackat Vr Herre n satt sig att lipa p det
sttet. Men se det r nu s att mnga mnniskor inte frst sitt eget
bsta -- -- --

Ja, hon fick ju ocks en annan. Ett rs tid efter mannens dd gifte hon
sig med Flint. Hennes barn frn frra giftet dog snart, och det rfde hon
ju, s att hon var ett godt parti.

Men den gamla sanningen om vedergllningsrtten fick fven hon erfara
efter hvad som allmnt pstods. Flint blef elak och hrd mot henne redan
strax efter giftermlet, och det sades, att ibland nr han kommit rusig
hem frn staden, talade han i yrsel om att rka ihjl folk och trodde sig
se spken.

Dr gick ocks man och man emellan en otck historia om att, nr hon lg
sjuk efter att ha fdt ett barn i andra giftet, satt han en kvll och
skmtade med tjnstflickan och tog denna p sitt kn. D skulle den
stackars hustrun ha sagt:

-- Du kunde d vl tminstone vnta, tills jag blir dd.

D hade han gtt bort till henne och sagt med ett otckt flin:

-- Du vet vl sjlf, att det inte r s godt att vnta, nr det drjer
fr lnge!

Hon svarade inte utan vnde sig mot vggen.

Nr de ut p natten sgo p henne, var hon dd. Barnet hade hon tryckt s
ttt intill sig, att det var kvfdt och blsvart i ansiktet.

Hur det nu var, brjade rysliga rykten att g om Flint. Tsen, som han
hade haft kurtis med, blef ddligt frskrckt fver hustruns och barnets
bortgng och tordes inte stanna i huset. Ingen ville lngre vara i lag
med Flint, och han bjds aldrig mer p gillen, fast han hade s stort
hemmantal. S brjade han frfalla allt mera, blef smtt vriden och
folkskygg, lste in sig och kunde ligga eller stappla omkring ddfull
inom fyra vggar hela veckor.

Mrkligt var, att han aldrig tordes rra vid en tndsticka. Om ingen
tnde t honom, blef han sittande hela kvllen i mrker.

Och nd fanns han en morgon liggande dd i sin sng, till hlften
frbrnd. Rummet var fullt med rk, och elden hade brjat i snghalmen
utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gtt till, vet ingen.

Men sgnen om alla dessa ogrningar lefver alltjmt kvar, och det drjde
lnge innan ngon ville flytta in i grden, ty det pstods, att dr
alltjmt spkade och att hemska lten, suckar och stnanden hrdes
drinne vid midnattstimman.




Nr man ska ritas af.

Bilder frn fotografiens barndomsr.


-- Dr hnde bra mnga mrkvrdiga ting i slutet af 1850-talet: frst
fick Sissa Bengt Mrtens trillingar, och ngot sdant hade aldrig hndt
frr hr i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett
Guds ris, som prsten sa, eller en stor vilsekommen stjrna, som andra
sm vilsekomna stjrnor rnde efter, liksom fruntimmerna rnna efter en
vinkelpredikant -- som skolmstaren sa -- ett r visst: den hade ndr i
spren, och p mnga stllen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog
rtabrd eller brd af blandade agnar och potatisskal, berttade
klockaren i Magerdala en gng.

Men s en sommar kom ngonting, som var vida mrkvrdigare n bde
kometer och missvxt samt bragte gummorna att hpna och gapande ngsligt
hviska om den antikristiska nden eller vrldens undergng. Det var ett
frfrligt vidunder, som drog fram p Skneslttens vgar och skrmde
skjutsar i sken.

Frst kom en hst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar fr
de sedan s sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna p hsten
rullade mdosamt och gnisslande en vldig tingest, som liknade ett litet
hus eller godsvagn. P dess ena sida stod: AUSTRALIA.

En kolportr, som hndelsevis uppehll sig p orten, frklarade, att det
mste vara de mrkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar,
rnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som st
i Jobs bok. Det blef skrck hos dem, som hade onda samveten att bra p,
och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med grtande trar
i gonen och tv tjog gg i en korg, dem hon olofligen tillgnat sig frn
Karnas hna, nr denna gick och vrpte i grannens potatisland.

Fantasien vxte: en kom hem och berttade, att det var Noaks ark, som
kommit loss frn berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde
sjlf, som var ute, skande hvem han uppsluka mnde. Skrcken var allmnt
utbredd p slttbygden.

S kom en alldeles splitter ny uppgift: Australia gdes af en
fortigraf, som reste omkring och tog af folk. Det var nstan nd
mrkligare n Leviatan. Mnga hade ju hrt talas om ptrck: prosten
hade ltit rita af sig, och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort p
samma stt. Men fr den skull kunde det d vara lika galet, fr han hade
gtt in i frimureriet och annan dlighet ocks. Men sjlfva kungens
potrtt fanns att kpa i bokhandeln i sta'n, och om bda Herrans
smorde, konungen och prsten, kunde lta ptrckera sig, mste det
tminstone inte vara ngon stor synd.

Hur vl jag minns, nr Australia stannade utanfr Fader Mrtens grd
uppe p backen! Jag satt just p gsabnken och smorde mig med siktebrd
och gsister, nr vaktpojken kom p hufvudet in genom stugudrren och
stod p nsan fver tv vldiga mullstflar, som far hade lagat och
jag nu nyss burit hem.

-- Vilddjuret r hr! skrek pojken.

-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mrtenskan och tappade
hornskeden i filbunken.

-- Det, som tar af folk! blade han.

Han hade hrt att byn hette snrpa men visste inte hvar den snrpte
hn, sger ordstfvet.

Smpysarna klmde i att tjuta och hngde sig i gummans kjortlar.

-- Prat! Ditt dumma nt! Han gr ju bara ptrcker af folk.

Om en stund kom vilddjuret in. Ungarna klmde i en ters hgre, och det
drjde en god stund, innan gumman kunde genom rfilar och luggar f dem
tysta och lugna.

Det hrdes p den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt
snacketyg hade han, som danskarna grna ha. Han sporde, om han inte kunde
f fotografera ngon.

En sknsk husmor skulle inte fr allt smr i Smland svara _ja_ genast p
en sdan frfrgan. Hon upplyste drfr, att far var ute p vngen, och
sjlf hade hon frsts inga pengar -- det ha ju nstan aldrig kvinnorna,
som hon sa.

Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat
snack fre, bad att f kpa mjlk och smrrebrd och slog sig ned och
ltsade som det regnade. Och mat fick han.

S dk han ner i sina fickor och plockade upp en hel hg af fotografier.
Svarta och suddiga voro de, s inte prisade verket mstaren. I stllet
kunde mstaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och sm
storbligande p hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram,
hpnade fver karlens fvernaturliga konst, nr jag fick se en bekant
prst. Jag visade bilden fr gumman, och snart vnde vinden sig. Ett
gonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa stad med
ett par tjog gg bak mannens rygg fr att f Lillen fortigraferad.

S sporde hon efter priset.

Det var tre daler d. v. s. 50 re fr ett kort och tv riksdaler fr
ett halft dussin. Flera hade aldrig ngon tagit.

Gumman brjade svettas. Ett kort var d fvervinneligt! I ndfall finge
hon i r neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade kpa af
Kalle Vstgte.

S kommo far och folket frn marken fr att ta merafton. Dansken brjade
prata, och det blef nya frgor och nya svar, upplysningar och
uppmaningar. Frst samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga
funderingar.

Den, som frst resolverade sig, var drngen -- Siver Soneson.

-- Vill du bli puttegraverad, Malena? sa han.

-- Du tramsar, sa tsen. Men det syntes p de rda kinderna hur glad hon
blef.

-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestmdt.

-- Det skulle justament vara en djelig kungens markatta att rita af! sa
hon.

-- Gr dig nu inte till, ditt pjk! Alla veta ju hur det r oss emellan i
hjrtevg. Om inte frr, s kunna vi vl nsta r f det s stlldt att
vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara s roligt att ha ett
potrtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag r s van vid att g och se
p dig hvar dag nu hr, s jag ville allt bra grna ha dig i brstalomman
ute p heden. Dr fr jag inte se dig, och lika godt kan det vara, fr de
helsefyrs fanjunkarna och schersanterna  som de vore galna, bara de f
se ett vackert ansikte. Se s. Jag betalar kortet; vi behfva inte mer n
ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat. St nu inte och drna och
drm, utan g genast och ta sndagsklderna p dig!

Hon vred sig och skrufvade sig frsts fr skams skull en liten taga, men
s frsvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och frtjust.

Det bar af med oss allihop ut till Australia.

Men nu kom det smolk i mjlken: inte mer en fick g in t gngen. Dels
var dr s trngt, och dels blef aldrig ett kort bra, om ngon stod och
sg p, fr den, som skulle portrtteras, kunde d aldrig sitta stilla,
sa dansken.

Siver drog ronen t sig.

-- D fr det vara sin sak! sa han. Sdana dr landstrykare kan en aldrig
lita p! Ensam fr du inte g in dr. Han kan frtrolla dig.

Dansken brjade svra och bedyra.

-- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa den sde Gud vide! Jeg
vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han.

Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likas
utom Malena, som hngde lpp. Hvad hade hon nu fr att hon tvttat och
kammat sig midt i veckan och tagit p sig det bsta, hon hade?

-- Tror du jag r rdd fr den dr smalbenade spetan? sa hon. Jag r allt
karl att ge honom p hsen, s att han inte duger att potrcka af p
lnga tider.

-- Skrik bara p mig, om du vill jag skall komma! S ska jag vnda opp
och ned p bde Europa och Australia och vilddjur och bur och hela
konkarongen, sa Siver och knt nfven mot dansken.

S frsvunno Malena och ptrckaren. Det drjde en faslig tid, innan
hon kom ut, eldande rd och med svettprlor p pannan. Det var hg tid,
fr Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanfr vagnen utan
att hra ett ljud drinne ifrn. Hon slog ihop bgge hnderna, nr hon
kom ut.

--  gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta rg upp efter dig, Siver, en
hel dag n sitta dr inne som Loths hustru. En fr inte rra sig och en
ska se p samma prick. Det gr rundt i skallen p en, och gonen rinna.
St nu inte och se sur ut -- han kysste mig inte och frskte inte en
gng, din dummerjns!

-- Det r hans lycka, det! sa Siver och blngde argt.

-- Han bara vnde p mina axlar och satte en stng i nacken p mig. Jaa,
blir det likt en mnsklig varelse, s r det lycka mer n konst, fr det
var det rysligaste jag har gtt igenom.

-- Vnta! Nr du blir gift, s kan du nog f g igenom hvad nd vrre
r! sa mor Faders och skrattade.

Nr dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmrkt, och han log med
hela ansiktet.

-- Kan en f se p't? undrade Siver.

Nej, det gick inte. Ingen frstode sig p det, frrn det blifvit
afkopieradt p papper, och det kunde inte ske frrn om tta dagar.

-- Ja, ngon betalning ges inte, frrn kortet fs, sa Siver bestmdt.

Det finge bli sin sak, sa dansken. Men d vore det nog bst att vnta i
fjorton dar, tills det skulle bra samma vg tillbaka igen. Om inte ngon
ville g och hmta det i Gsaberga, dr Australia skulle st stilla en
vecka, efter som byn var s stor. Men det var ju sju fjrdingsvg.

S frgade Fader, hvad det kunde kosta att f Lillen afritad. Han var
ju s liten -- tre r bara. Nog ginge han fr lite billigare, hva? tyckte
gubben.

Men dansken sa _nej_, han. Fr Vr Herre och fotografen, sa han, 
mnniska som mnniska, hon m vara stor eller liten. Och alla  lika
vlkomna, bara dr inte  ngra flckar, som behfva tas bort.

Nu kom mor fram med ett annat frslag. Den lille kunde ju i alla fall
inte sitta stilla utan att ngon hlle honom. Kunde hon d inte ritas af
med pysen p kn't? Det kunde d p sin hjd rknas som en och en half
mnniska -- knappt mer n en och en fjrdedels fr resten. Och i s fall
kostade naturligtvis mat och mjlk ingenting. Kanske far till och med
kunde ska fram lite foder t kraken och en toddy t afritaren sjlf.
Hva tycktes om det frslaget?

Jo, naturligtvis -- det enades man strax om. Lillen fick p sig sin
dopdrkt, och s frsvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i
det inre af Australia.

Ingen kan tnka sig, hur hon jmrade sig, nr hon kom ut. P stackars
Lillen kunde dr d aldrig bli folkafason: han hade vndt sig minst tre
gnger. Och som gumman sjlf skulle sitta styf som en pinal, hade hon
inte vgat ppna munnen och lugna honom. N, det kunde ju inte vara s
galet att ha frskt det en gng -- men bevares vl fr att gra om
det!

Fader trakterade ordentligt och betalte kortet p frhand och postporto
ocks fr att slippa vnta fr lnge. Siver sa, att sex skilling fr ett
frimrke ocks va pengar. Han ville hellre g de tre och en half milen n
best sig ondiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville
han hellre bra henne sjlf n lta den gamle snusige brefbraren g och
knka p henne. Och det hade man roligt t dr i grden flera dagar.

En tid eftert lyckades det mig att f se Australia-mannens msterverk.
Malenas kort var ju ganska skapligt, men ocks var d tsen s grann, att
dansken nog skulle gett henne ett helt dussin puttegrafier fr en kyss,
fast han skulle st och gra sig grn fr den arge Siver.

Mor Faders kort var mycket mrkt, men som hon hade kolsvart hr, ansgs
det som ett ytterligare bevis fr likheten.

Lustigast var emellertid Lillens konterfej. P gummans gammaldags
randiga frkldes fra rand syntes en stor rundad flck, som inte var
randig utan nrmast erinrade om ett hvitklshufvud. P denna flck syntes
tv sm svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och nrmast
liknande tv pepparkorn.

-- Det blef inte s rysligt olikt nd, fast han vnde sig om tre gnger.
En kan ju inte begra orimligheter -- inte en gng af en dansk. Och fr
resten kan hvarenda sjl genast se, att det r Lillen. En sdan haklapp
som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon
var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och
haklappen r rent utmrkt. Det r i alla fall en frunderlig konst! sa
gumman. Bara en sluppe sitta en sdan frfaselig tid och stirra p samma
prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror nd, att det
var en halftimme.

                  *       *       *       *       *

S smningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i
trakten, och dansken hstade in pengar som grs. Men s frsvann han till
andra nejder, och de, som inte passat p att freviga sig, gingo och sgo
slokrade ut.

Nr s en dag nmndemannen Elias Fajersson kom hem frn Ystad, dr han
varit inne och slt spannml, sger han ofrhappandes till sin kvinna p
kvllen:

-- Ni har jmrat er att ni inte togen portrtt af er, nr den danske
strykaren kom fram hr. I Ystad bor dr en fortigraf, som r mycket
finare. Dr hnger en lda vid hans drr, och dr sitta bilder af bde
beflspersoner och handelsmn och tser, s granna, att en kan inte bli
mtt af att se p dem.

-- D r det vl att dr r gstgifvaregrd! sa nmndemanskan skarpt. Det
r inte underligt, om du kommer sent hem, nr du har sttt och hngt
utanfr ett hus och sett p belten af skapade ting --

-- Ss, mor! Jag bara stod och lngtade efter att f dig in en gng och
ha dig afritad, du, som r s rar och grann.

Nu tade gumman opp.

-- Hvad heter den fortigrafen?

-- Ja, r det inte underligt? Jag satte mig fr att komma ihg namnet,
fr det var lika som p en af evangelisterna, men nd r ja inte
mnniska att dra mig det till minnes.

-- Det kan vl snart redas ut, far! Var det Matteus?

-- Nej, s tyckte jag inte det var.

-- Lukas, d?

-- N, och inte Johannes heller! Hvad r det han heter, den dr ene, den
jag alltid glmmer? Jag kunde honom inte heller den gng jag lste mig
fram.

-- Marcus!

-- Javisst, jag r nd lycklig, som har dig -- du vet allting, mor.

En dag fljde gumman med. Och hennes kort blef s ypperligt, att alla
frundrade sig. En annan gng fick Lina flja med, och hon hade samma
tur. Nu taltes det inte om annat n portrtt. Lina fick fritt hvar
sndagskvll, fr de andra flickorna lofvade att mjlka i hennes stlle i
tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades
allmnt, att Prsta-Olan, som hade ftt ett, bar det i sndagstrjefickan
om sndagarna och tog upp det och sg p det, nr frsamlingen och
prsten lgo nedbjda och lste Fader Vr tyst. Lina skulle f det bra,
hon. Ola hade bde stuga och ko och gris och hns -- utom sin gamla mor,
som kunde bli rysligt bra till barnts p gamla dar.

S en kvll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjlkade. De vore
de ldsta och bst betrodda bland tjnarna. Erland stllde sig hos henne.
Frst teg han en taga, och se'n sa han inte ett ord p en lng stund
-- som det heter i ett gammalt ordstf. Slutligen kom det.

-- Har du aldrig tnkt p att lta puttegrafera dig?

-- Hvad skulle det tjna till? Ett s'nt hampaspke!

-- h, du ser inte smre ut n andra, nr du r rentvttad och har
hyggat till ditt rufsiga hr en smula.

-- Mm. Kanske du funderar p att g dit?

-- Nog har jag tnkt p't ibland. Jag ska in till sta'n i morgon efter
brder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog ka
med; s kunde vi fljas t till ptrttaren. Jag tnkte jag skulle
frst frga dig -- r det s du inte vill, hr jag mig vl fr med
Stina.

-- Gr du det? N, d fljer jag vl hellre med. Men du fr lgga ut
pengarna fr mig, tills vi f ut rslnen. Du far vl som vanligt klockan
sex? D ska jag nog vara frdig, och inte tror jag husbonden nekar mig
att f ka med dig.

Och dagen efter stodo de utanfr Marcus' atelier i Ystad. De stego
slutligen in i frstugan.

-- G du frst, som r karl! hviskade Ingeborg.

-- Du kan vl g frst -- inte bits han, om han r evangelist. Fruntimmer
har han vl tminstone frsyn fr.

-- Nej, det gr jag inte. Du har kommit opp med det och jag har fljt med
dig, och du fr ta ansvaret p domedag -- -- --

-- N, s!

Drmed ppnade han beslutsamt drren till ateliern och skt Ingeborg fre
in.

En karl dk pltsligt fram bak en skrm.

-- h, Herre Je! skrek tsen.

-- r det herrn, som ritar af folk i portergrafi? sa Erland.

-- Ja, det r det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta?

-- Tack, annars kunna vi godt st, fr vi ha kt till sta'n.

-- Jag menar, om ni ska fotograferas?

-- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?

-- Tv riksdaler fr ett halft dussin. Men sitter ni bda p ett kort, s
r det tre riksdaler bara.

-- D bli vi p ett -- det vinna vi en riksdaler p! hviskade Erland till
Ingeborg.

-- Den r rent som hittad! sa Ingeborg sakta.

-- Vi skulle vara p ett! sa Erland.

-- N, d ska vi gra i ordning hr! Varen s goda och sitten fram p
soffan!

-- Det var sttligt, du. Lina hade bara suttit p stol.

-- Sitten nu s! Vnden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hlla
hvarandra i hand?

-- Nej fr hundingen, Erland! Jag skms. Det skulle bli en skn
historia.

-- Det behfs inte! sa Erland beslutsamt.

-- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra'n inte andan, frr n ni
 tvungna, och nysen inte! Vnden inte p gonen, men blinken grna!
Glada i synen -- sen p den vackra mamsellen dr p vggen. S ja!

Och s tog han en duk fver hufvudet och begynte flytta p ett
besynnerligt bke.

-- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen p herrgrden! Han
mtte vl inte skjuta?

-- Gr dig inte till ett spektakel -- karlen sg s hygglig ut.

-- Han kan ju ha krut i fickorna -- du r ett sdant godtroget lif,
Erland!

-- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.

-- Rtt som det r, smller det! Herren vlsigne och bevare -- -- -- kved
Ingeborg.

-- Var nu ingen hna, ts! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig
varit afdagatagen frr! sa Erland i hastigheten.

Fotografen vred sig fr att inte brista i skratt. Sdant var han vand vid
p den tiden.

-- Sitten nu stilla! Andas frst riktigt! _Nu_: ett, _tv_, _=tre=_ --

Det drjde bde lnge och vl. Ingeborg sg p den vackra mamsellen, s
att hon till slut sg sju solar.

-- Ses, tack! Nu r det gjordt, sa karlen och frsvann.

-- Det var i elfte timmen! stnade Ingeborg. Hade det drjt en kvart
till, hade jag dnat -- usch, allting vill vnda sig i mig.

-- Det r nog inte bttre med honom drinne, hviskade Erland. Hr s det
plaskar -- han badar nog vatten p pannan. Jojo, s'nt frestar. Hvem vet
hvad han lser fr trolldom?

-- Bara vi inte f igen det p sotsngen! suckade Ingeborg.

Drren ppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen.

-- Utmrkt! Fruntimrets krusiga hr str s stiligt.

-- Jag knde ocks, hur det reste sig p hjssan, sa Ingeborg.

-- Om ni ser mot min rm -- nej, kom inte med tassarna!

-- Jesses, ts! Visst r det din peruk -- som en trnbuske!

-- Jag kan inte se ett tecken -- det r som jag kikade i en
blanksmrjebutelj. Men sger han det r bra, s r det vl bra -- annars
r det hans skam.

-- Lita p mig! Och s var det tre riksdaler!

-- Ja, nr vi f korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och s kunde vi
sitta hemma och slicka oss om munnen -- hnej, sna dummerjnsar  vi
inte hemma i vr by.

-- Vill ni hellre ge en riksdaler srskildt fr profkort, s grna fr
mig: d fr jag fyra riksdaler fr sju kort. Tror ni jag skulle vara s
dum att lura er? D skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta.
Betala ni de tre riksdalerna och 25 re till, s skickar jag korten p
posten.

-- Den r s inpiskadt listig, s han r rlig. Jag betalar -- det blir
p min egen risk, hviskade Erland. Hr  de tre riksdalerna, sa han till
fotografen. De 25 rena ger han nog efter, hva?

-- Fr g. Ja, nu ska de sm bli glada, nr de f se mor och far
lifslefvande.

-- De sm! Hvilka sm? Inte i helsefyr ha vi ngra sm!

-- Jas inte. Det trodde jag. Det r ju bara frlofvade och gifta, som
sitta p ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hlla hvarann i
hand, trodde jag att ni voro gifta. Adj med er! Jo, adressen skref jag
upp -- -- -- adj -- -- --

Nr de kommo ner p gatan, stodo de och tittade en lng stund t hvar
sitt hll.

-- Det hr var ett elnde! sa Ingeborg och tog fram nsduken.

-- Hvem hade reda p det? Den djkeln kunde klckt fram det i tide.

-- Vi kunna aldrig visa dem fr folk -- det blir bara flin.

-- Och du, som var s grann -- ditt hr stod som ett skatbo. Du _har_
grant hr, fastn det r lite rdt.

-- Det r det visst inte -- har aldrig varit rdt.

-- Det enda skulle vara -- --

-- Sa du ngot?

-- Nej.

Lng tystnad.

-- Hihihi!

-- Hvarfr fnittrade du -- du tnkte bestmdt detsamma som jag?

-- Hihi -- jag kan inte sga det! Men det skulle frarga det spket Stina
in i ryggmrgen -- hon har sagt hon kan f dig nr hon vill.

-- S'nt hr fr hon aldrig som du.

-- Inte en gng, om hon gldgade sockertngen, som hon smusslar undan om
lrdagskvllarna.

-- S drifva vi med dem allihop och sga, att vi ha varit fverens lnge.
Det kanske inte var s dumt, det hr -- annars hade det nog aldrig
blifvit af, att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga.
Jss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu g vi och f oss en kopp
kaffe och snackas vid -- vi ska hlla frlofningskalas p de 25 rena,
som jag snt fortigrafven p.






End of Project Gutenberg's Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranr

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN ***

***** This file should be named 31533-8.txt or 31533-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/3/1/5/3/31533/

Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
produced from images generously made available by The
Internet Archive/Million Book Project)


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
