The Project Gutenberg EBook of Samlade Skrifter #28, by August Strindberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Samlade Skrifter #28
       Hemsborna och Skrkarlsliv

Author: August Strindberg

Release Date: September 25, 2009 [EBook #30080]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE SKRIFTER #28 ***




Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
providing the scans.





Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
  Samlade Verk #21: Hemsborna och Skrkarlsliv
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at http://runeberg.org/




SAMLADE SKRIFTER

AV

AUGUST STRINDBERG

TJUGOTTONDE DELEN

HEMSBORNA

OCH

SKRKARLSLIV

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG




HEMSBORNA

OCH

SKRKARLSLIV

AV

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG




_Copyright. Albert Bonnier 1914._

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914




HEMSBORNA
SKRGRDSBERTTELSE




FRSTA KAPITLET.

Carlsson gr in i tjnsten och befinnes
vara en spelfgel.


Han kom som ett yrvder en aprilafton och hade ett hganskrus i en
svngrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med skt-ekan att hmta
honom p Dalar brygga; men det drjde evigheter, innan de kommo i bt.
De skulle till handelsman och ha en tunna tjra och p abeteket och hmta
grsalva t grisen, och s skulle de p posten och f ett frimrke, och
s skulle de ner till Fia Lvstrm i Kroken och lna tuppen mot ett
halvpund smtrna till notbygget, och sist hade de hamnat p
gstgivaregrden, dr Carlsson bjudit p kaffe med dopp. Och s kommo de
ntligen i bt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, fr han
hade aldrig sett en rseglare frr, och drfr skrek han, att de skulle
hissa focken, som inte fanns.

Och p tullbryggan stodo lotsar och vaktmstare och grinade t manvern,
nr ekan gick ver stag och lnsade ner t Saltscken.

-- Hrru, du har hl i bten! skrek en lotslrling genom vinden; -- stopp
till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hlen, hade Clara
knuffat undan honom och tagit roret, och med rorna lyckades Lotten f
ekan opp i vinden igen, s att nu strk det ner t Aspsund med god
gng.

Carlsson var en liten fyrkantig vrmlnding med bl gon och nsa krokig
som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjaffrerna
frstod han inte alls, och han var ocks kallad ut till Hems fr att ta
hand om ker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
gubben Flod gtt ur livet och nkan satt ensam vid grden.

Men nr Carlsson nu ville brja pumpa flickorna om stllningar och
frhllanden, s fick han riktiga skrkarlssvar:

-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ sga! Ja si, det
vet jag _rakt_ inte.

S dem blev han inte klok p!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skr, medan alfgeln gckade bakom
kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick ver fjrdar
och strmmar tills mrkret fll och stjrnorna tgade opp. D bar det av
ut p stora vattnet, dr Huvudskrsfyren blinkade. Och ibland strk man
frbi en ruskprick, ibland ett vitt sjmrke, som sg ut som ett spke;
n lyste kvarliggande sndrivor som lrft p bleke, n dko sktvakare upp
ur det svarta vattnet och skrapade mot klen, nr ekan gick ver dem; en
yrvaken trut skrmdes upp frn sin kobbe och tutade liv i trnor och
msar, som gjorde larm, vrre n hin hle, och lngst ut, dr
stjrnorna gingo ner i sjn, syntes ett rtt och ett grnt ga av en
stor ngare, som slpade fram en lng rad runda ljus, utslppta genom
salongsventilerna.

Allt var nytt fr Carlsson och han frgade om allt; och nu fick han svar,
s mnga, att han knde sig tydligt vara kommen p frmmande mark.

Han var oppe frn land, vilket ville sga ungefr detsamma som att
infr stadsbon vara frn landet.

S smackade ekan in i ett sund och fick l, s att man mste ta ner och
ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sgo de ett ljus lysa ut frn en
stuga inne mellan alar och tallar.

-- Nu  vi hemma, sa Clara och bten skt in i en smal vik, dr en rnna
var huggen genom vassen, vilken rasslade mot btsidorna, och vckte en
lekgdda, som gtt och spekulerat kring en stngkrok.

Byrackan gav skall och en lykta syntes rra sig uppe vid stugan.

Ekan blev emellertid fastgjord vid brondan och urlastningen brjade.
Seglet rullades p rt, masten togs ur, och stagen virades med tgnlarne
omkring. Tjrtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
lgo snart p bron.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och sg idel nya och
ovanliga ting. Utanfr bron lg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
brons lngsida gick ett rcke, som var fullhngt med vakare, fstor,
draggar, snkor, linor, lngrevar, krok, och p broplankorna stodo
strmmingstrummor, trg, tinor, kar, bunkar, lngrevsldor; vid brohuvet
lg en sjbod fullhngd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
skrakar, prackor, svrtor, knipor, och under takskgget lgo p hllare
segel och master, ror, btshakar, rortullar, skar, isbillar,
lakklubbor. Och p land stodo gistgrdar med strmmingssktar, s stora
som de strsta kyrkfnster, flundernt med maskor, som man kunde f armen
i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste sldnt; men rtt opp
frn bron gick det som en herrgrdsall med tv rader klykstr, och p
dem hngde stora bordnoten. Och lngst upp i gngen kom nu lyktan och
kastade sitt sken p sandgngen, som gnistrade av musselskal och torkade
fiskglar, och i noten blnkte kvarblivna strmmingsfjll som rimfrost i
spindelnt. Men lyktan lyste ocks p ett gammalt gummansikte, som
tycktes torkat av blst, och p ett par sm vnliga gon, som krumpit
ihop vid spiselden. Och framfr gumman kom hundrackan, en raggig best,
som kunde g lika bra i sjn som p land.

-- N,  ni hemma nu, kra hjrtans, hlsade gumman, och har ni gossen
med er?

-- Jo, hr  vi, och hr  Carlsson, ska moster se! svarte Clara.

Gumman torkade sin hgra hand p frkldet och rckte den t drngen.

-- Vlkommen d, Carlsson, och m han trivs hos oss. Har ni ftt med
kaffet och sockret, flickor, och seglena r inne i bo'n? S, kom d opp,
s ska ni vl ha er ngot att ta.

Och sllskapet tgade upp fr backen, Carlsson tyst, nyfiken, i vntan
att f reda p huru hans liv skulle stlla sig p den nya platsen.

Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
duk p; och p duken stod en brnnvinsflaska hopsnrd mittp som ett
timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
frgtmigej; en nybakad bulle och skrtorkade skorpor, en smrtallrik,
sockerskl och grddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
rikemansaktig och som han ej vntat sig s lngt bortom all ra och
redlighet. Men stugan sjlv sg inte heller dlig ut, nr han mnstrade
henne i det flammande skenet frn spiseln, som korsade sig mot
talgljusets i mssingsstaken och lyste i mahognychiffonjns ngot suddiga
polityr, speglade sig i vggklockans lackerade fodral och mssingspendel,
gnistrade i silverinlggningarne p de lnga fgelbssornas damascherade
pipor och ritade upp de frgyllda bokstverna p ryggarne av postillor,
psalmbcker, almanackor och bondepraktikor.

-- Stig fram, Carlsson, bjd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
barn, sprang verkligen inte ut p logen, utan steg genast fram och satte
sig p en bnksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
ut i kket, vilket lg p andra sidan farstun.

Gumman hktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade p igen och
gav henne ett litet kok samt frnyade bjudningen, denna gng med tillgg,
att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drngen satt och rullade mssan och passade p vindkasten, hur han skulle
stlla sina segel, fr det var alldeles tydligt, att han beslutat sig fr
att st vl med vederbrande, men som han inte visste nnu, om gumman var
av den sorten som tlde att man pratade, vgade han inte sl opp
sprkldan med detsamma, frrn han hade hrt var landet lg.

-- Det var en rasande rar chiffonj, det dr, tog han till och fingrade
p mssingsrosorna.

-- Hm! sa gumman, men det r inte s mycket i henne.

-- H, det vet jag visst det, smickrade Carlsson p och trdde in
lillfingret i nyckelhlet till klaffen; dr r nog moltum, dr!

-- Ja, det fanns vl en skilling dr frr, nr hon kom hem frn auktion,
men Floden skulle i jorden, och Gusten p exesisen, och s har det ingen
reda varit mer p grn. Och s tog de sta och byggde nya stugan, som
ingen nytta var till, och s gick det undan fr undan. Lgg i sockret nu,
Carlsson, och drick en kopp kaffe.

-- Ska jag brja, jag? krusade drngen.

-- Ja, efter ingen ann r hemma, svarade gumman. Den vlsignade gossen r
ute p sjn med bssan och s tar han Norman med sig, s det blir aldrig
ngot utrttat. Bara de kan komma ut och kl efter en fgel, s lter de
kreatur och fiske g ver styr, och ser Carlsson, det r drfr han har
kommit hit fr att styra till rtta; och drfr ska han hlla sig liksom
litet fr mer och ha ett ga p gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
Carlsson?

-- Ja, se moster, r det s att jag ska vara liksom fr mer, s att de
andra lystra p mig, d ska det ocks vara ordning, och d ska jag ha ett
ryggstd, fr jag knner gossarne, nr man ska vara du och gemen med dem,
tog Carlsson sitt landfste, nr han knde var han var hemma. Vad
sjaffrderna anbelangar, s lgger jag mig inte i dem, fr dem knner
jag inte, men p land, dr r jag hos mig, och dr vill jag rda.

-- Ja, det dr ska vi ordna om i morgon, d ha vi sndag och f sprka
vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, s fr han g och lgga sig
sedan.

Gumman slog i en ptr, och Carlsson tog timglaset och lt det rinna till
en dryg fjrdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, knde han sig
bengen att uppta det fallna samtalet, som berrt honom ytterst angenmt.
Men gumman hade rest sig fr att pyssla i spisen, flickorna rnde ut och
in, och rackan gav skall p grden, s att uppmrksamheten drogs utt.

-- S, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.

Och nu hrdes rster utanfr och rasslet av klackjrn emot bergknallarna,
och mellan balsaminerna i fnstret sg Carlsson ute i mnskenet tv
manshamnar med bsspipor uppver axlarne och packningar p ryggarne.

Rackan skllde i farstun, och straxt ppnades drren till stugan. In kom
nu klivande sonen i sjstvlar och stortrja; och med den lycklige
jgarens skra stolthet slngde han jaktvskan och en knippa ejder p
bordet vid drren.

-- God afton, mor, dr har du ktt! hlsade han utan att nnu mrka den
nykomne.

-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta lnge, hlsade gumman igen, under
det hon kastade en ofrivilligt belten blick p de praktfulla
ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita drkter med de rosenfrgade
brsten och de sjgrna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
N, se hr ha vi Carlsson nu, som vi ha vntat!

Sonen kastade en forskande blick ur sina sm, vassa gon, som halvskymdes
av ljusrda gonhr, och ndrade genast min, som, ifrn att ha varit
ppen, blev blyg.

-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.

-- God afton sjlv, svarte drngen och anslog en ledig ton, frdig att
bli verlgsen s fort han ftt den unge mannen klar fr sig.

Gusten tog hgstesplatsen med armbgen p fnsterbrdet och lt modern
ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brnnvin, och drack, under
det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fglarne och underskt
dem.

-- Det r prktiga djur, de hr, sa Carlsson och klmde dem ver brstet
fr att knna, om de voro feta. Han r en snll skytt, kan jag se, fr
skotten sitter p rtta stllet.

Gusten svarade med ett listigt grin, fr han hrde genast, att drngen
inte frstod skytte, d han bermde skott, som satts in medfjrs och
gjort fglarne odugliga till vettar.

Men Carlsson gick p ofrfrat och pratade, bermde sklskinnsvskorna,
prisade bssan och gjorde sig s liten som mjligt, s okunnig om
sjsakerna som han verkligen var, och mer till.

-- Var har du gjort av Norman? frgade nu gumman, som brjade bli
smnig.

-- Han hller p att bra opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
kommer vl snart.

-- Och Rundqvist har redan lagt sig, n, det r p tiden ocks, och
Carlsson kan vara trtt, som har varit ute och frdats. Jag ska visa
honom till rtta var han ska ligga, om han fljer med.

Carlsson ville grna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
antydningarne voro fr ppna, att han lngre skulle vga fresta. Och
gumman fljde honom ut i kket, men kom strax in igen till sonen, som
genast tertagit sin frimodiga min.

-- N, vad tycker du om honom? frgade gumman; han ser mig rejl och
villig ut.

-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
smrja, den hlen!

-- , s du sger; han kan vara ordentlig nd, fast han r sprksam.

-- Tro mig du, mamma, det dr r en spelfgel, som vi f dras hrt med,
innan vi bli fri frn honom. Men det gr inget, det; han ska f arbeta
fr maten, och inte ska han komma mig fr nr, inte. Ja si, du tror
aldrig vad jag sger, men du fr vl se, du fr vl se! Och s ngrar du
dig, nr det r fr sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
ocks s mr i mun, men i ryggen var han lenare nd, och s fick vi
hanka me'n, och nu lr vi ha honom till dddagar. Sna dr hymlare, som 
kringa i mun, r bara stora i grtfatet. Tro du mig!

-- Ja si, Gusten, du r som far din; aldrig tro folk om gott och begra
orimligheter sen! Rundqvisten r inte ngon sjkarl, utan oppe ifrn land
ocks; men han kan s mycket, som andra inte kan; och sjkarlar f vi
aldrig mer, fr de g till flottan och tullen och lotsverket, s hit
kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man fr ta vad man fr.

-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjna mer, utan alla ska g till
kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrn land. Inte m en tro, att
ngot ordentligt folk drar ut i skren, som inte har sina orsaker, och
drfr sger jag som frr: se opp med gona!

-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med gonen, tertog gumman, och hlla
reda p ditt, fr det blir ditt alltsammans nd, och du skulle vara
hemma och inte ligga p sjn jmt och samt och tminstingen inte ta
folket frn arbete, som du gr.

Gusten plockade p en av ejdrarne och svarte:

-- ja, mor, men du tycker nog om att f stek p bordet, nr det vankats
salt flsk och torrfisk hela vintern, s det ska du inte tala p. Och fr
resten, s, jag gr inte p krogen, jag, och ngot ska en ha att roga sig
med. Mat ha vi ju, s det rcker, och lite pengar p banken med, och
grden ruttnar inte; vill han brinna, s kan han f det, efter som han r
brandfrskrad.

-- Ja, inte ruttnar grn, det vet en nog, men allting annat faller
snder; grsgrdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, s
det dryper in p kreaturena; inte en bro r hel, btarne r skra som
fnske, ntena ska lettas och mjlkkllarn skulle tckas. Ock-ock-ock,
det r s mycket som skulle gras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
vl se till, om inte det kan bli av nd, efter som vi ha ftt en enkom
till att ordna me't, och f se om inte Carlsson r mannen till'et.

-- N, s lt 'en gra't d! snste Gusten och reste med handen sitt
kortsnaggiga hr p nda, s det stod som spik. Se dr r Norman! Kom och
ta en halv nu, Norman!

Norman, en liten bred vithrig, med vita gryende mustascher och bla
gon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
hlsat gumman. Och nr de bda hjltarne tagit fram sina lerpipor ur
vstfickorna och stoppat med svarta ankaret, brjade de p jgarvis, vid
en kaffehalva, g igenom, skott fr skott, alla sina bragder ute i
havsbandet. Och fglarne undersktes med fingrarna i skottsren, och
haglen rknades, oavgjorda trffar frhandlades, och nya planer till
andra utflykter uppkastades.

Emellertid hade Carlsson kommit ut i kket fr att f sitt natthrbrge.

Det var en ryggsstuga och sg ut som en skuta med klen i vdret,
flytande p lasten, bestende av allt vrldens gods. Hgst upp under den
sotade taksen hngde garn och fiskredskap p bjlkarne; drunder voro
brder och btbord stuvade till torkning; lin- och hamphrvor, draggar,
smidesjrn, lkknippor, talgljus, matscksskrin; p en tvrbalk lgo
nystoppade vettar i en lng rad; p en annan voro frskinn kastade; frn
en tredje dinglade sjstvlar, sticktrjor, linnen, skjortor och
strumpor; och mellan balkarne gingo brdspett med hlkakor, kppar med
lskinn, strar med lngrevar och stngkrok.

Vid gavelfnstret stod matbordet av omlat tr, och vid vggarne tre
utdragssoffor, bddade och med ganska rena, men grova lakan.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
avlgsnat sig med ljuset, lmnat den nykomne i skymningen, som endast
svagt upplystes av glden frn spisen och en kort mnstrimma, som lagt
sig p golvet kluven och rutad av fnstrets post och sprjsar. Av
blygsamhetsskl bestods intet ljus vid snggngen, d flickorna ocks
hade sina sovplatser i kket, och Carlsson brjade avkldseln i
skumrasket. Han fick av rocken och stvlarna, tog uret ur vstfickan fr
att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
hlet och brjade vrida med ngot ovan hand, ty klockan var endast i gng
om sndagarne och vid hgtidliga tillfllen, d han hrde en djup
knarrande stmma stiga upp frn sngklderna:

-- Nej, si fan har klocka ocks!

Carlsson rck till, tittade ner och sg i gldskenet ett lurvigt huvud
med ett par pliriga gon upphngt p stdet av tv hriga armar.

-- Angr det dej, du? svarade han fr att inte vara svarsls.

-- Angngen ringer de i krkan, fast jag aldrig gr dit! svarte huvet.
Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
stvelhalsarna.

-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han ocks, om han stter
till!

-- Nej, Jessus, har han galoscher ocks; d kan han bestmt bju' p en
sup!

-- Ja, det kan han ocks, om det gller, svarade Carlsson avgjort och
gick efter hganskruset. Var s god och hll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk och rckte ver kruset.

-- N, Gud signe honom, jag tror rent av det r brnnvin. S, gutr och
vlkommen till bys! Nu sger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
tokiga Rundqvist, fr s heter jag mest.

Och s krp han under tcket.

Carlsson kldde emellertid av sig och krp i sng, sedan han hngt sin
klocka p saltskppan och stllt stvlarna mitt p golvet, s att de
rda saffianskilarna skulle synas utt. Det var tyst i stugan och endast
Rundqvist hrdes snrfla bort vid spisen. Carlsson lg vaken och tnkte
p framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
vara liksom frmer n de andra och att han skulle stta grdsbruket p
ftter. Omkring den spiken vrkte och bulnade det, och det var som han
skulle ha ftt en vxt i huvet. Han lg och tnkte p mahognychiffonjn
och sonens rda hr och misstnksamma gon. Han sg sig g med en stor
knippa nycklar p en stlring och skramla med dem i byxlommen, och s
kommer ngon och ber om pengar, och s lyfter han p frskinnet, skakar
p hgra benet, sticker ner handen i fickan och knner nycklarne mot
lret; och s plockar han p knippan, som nr man reder drev, och nr han
ftt fatt i den minsta nyckeln, som gr till klaffen, sticker han in den
i nyckelhlet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhlet,
som sett ut som ett ga med en gonsten i, blir runt och stort och svart
som en bssmynning och ver andra ndan av pipan ser han sonens rda
sarvga sikta skarpt, lmskt, som om han ville frsvara sitt guld.

Det gick i kksdrren och Carlsson rcks upp ur sin halvslummer. Mitt p
golvet, dit mnrutorna flyttat sig, stodo tv vitkldda kroppar, som
snart dykte ner i en sng, vilken knarkade ett vldigt tag som en bt mot
en rankig brygga, och s levde det i lakan och fnissades, tills det blev
tyst.

-- God natt, sm flickor, hrdes Rundqvists slocknande rst. Drm om mig,
s r ni snlla.

-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.

-- Tyst, svara inte den otcken, varnade Clara.

-- Ni r -- s snlla -- s! Om jag bara kunde vara s snll -- som --
ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och s fr man inte
sin vilja fram lngre, och d r det bara skrp med livet. God natt med
er, barn, och akta er fr Carlsson, fr han har klocka och
saffiansstvlar! Ja, Carlsson, han r lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
gr, lycklig den som flickan fr. -- Va ligger ni och fnissar fr dr
borta! -- Hr nu, Carlsson, kan jag inte f en sup till, det r s
rysligt kallt hr bortnast, fr det drar frn spisen.

-- Nej, nu fr du inget mer, fr nu ska jag sova, snste Carlsson, som
blivit strd i sina drmmar om framtiden, i vilka varken frekommo vin
eller flickor, och som redan satt sig in i sin stllning som frmer.

Det blev tyst igen, och endast dova ljud frn jgarnes historier trngde
genom de bda drrarne och dremellan nattvindens sakta ryckande i
spjllet.

Carlsson lade igen gonen och hrde i slumren Lottens halvhga stmma
lsa utantill ngot, som han frst inte kunde fatta, men som smningom
slpade fram i en enda lng ramsa, ur vilken han urskilde: och
inledossickeifrestelse, utanfrlsossifrnondo, tyriketrditt,
ochmaktenochhrlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!

Och s snarkade det om en liten stund frn flickornas sng, men Rundqvist
drog timmerstockar s fnstrena skallrade, antingen det nu var p lek
eller allvar. Men Carlsson lg halvvaken och visste inte sjlv, om han
var vaken eller sov, frrn han knde tcket lyftas och en knubbig och
svettig kropp krypa ner vid sin sida.

-- Det r bara Norman! hrde han en instllsam rst bredvid sig och
frstod, att det var drngen, han skulle ha till sngkamrat.

-- Jas, det r skytten, som r hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta p
lrdagsafton.

-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bssa har kvar, frste
Norman av.

-- Kan jag inte? tog gubben opp, fr att inte frlora sista ordet. Jag
kan skjuta svartstarar med rovbssa, jag, och det mellan lakan nd.

-- Har ni slckt elden? avbrt gummans vlvilliga stmma genom drren
utifrn farstun.

-- Javars! svarade korus.

-- God natt med er d!

-- God natt, moster!

Och s drogos lnga suckar, och s pustades, flsades och snusades, tills
snarkningarne voro igng.

Men Carlsson lg nnu halvvaken en stund och rknade fnsterrutorna fr
att bli sanndrmmad.




ANDRA KAPITLET.

Sndagsvila och sndagsvrv; den gode
herden och de elaka fren; morkullorna
som fick vad de behvde, och drngen
som fick kammaren.


Nr Carlsson vaknade om sndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
sngar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
lyste fullt och blndande in i kket.

Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut p backen fr att tvtta
sig. Dr satt redan unga Norman p en strmmingstunna och blev klippt i
hret av den allkunnige Rundqvist, som ptagit en ren nattkappa, stor som
en daglig tidning, och bsta stvlarna voro ocks p. Vid en fotls
jrngryta, som blivit anvisad som tvttfat, fick Carlsson med en klick
grnspa verkstlla sin sndagstvttning.

I stugfnstret syntes Gustens frkniga ansikte intvlat, och under grymma
grimaser t en spegelbit, knd under namnet sndagstittaren, for han fram
och ter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.

-- Ska ni t krka i dag? frgade Carlsson ssom morgonhlsning.

-- Nej, vi komma inte s titt i Guds hus, svarte Rundqvist; fr vi ha tv
romilar dit och lika mnga dn, och man ska inte ohelga vilodagen med
onyttigt arbete.

Lotten kom nu ut och skljde potatis, medan Clara gick till matboden att
hmta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all smfisk,
som dtt i nt eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
om buller utan anseende till person och avsedda till husets lpande
behov. Dr lgo bleka mrtar sida om sida med rda sarvar; pankor,
grsar, sjuryggar, abborrar, sm stekgddor, flundror, lindare, lakar,
sikar; alla med ngon skavank: en snderriven gl, ett urkrokat ga, ett
vilsegnget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt p buken och s vidare.
Hon tog ett par gpnar, vaskade ur det mesta saltet och s gick
sllskapet i grytan.

Medan frukosten stod p elden, hade Carlsson kltt sig och slog ngra
lovar ute p backen fr att se p lgenheterna.

Stugan, som egentligen var sammanbyggd av tv, lg p en backknalle vid
sdra och inre ndan av en lng, tmligen grund vik av fjrden och vilken
skar s djupt in i landet, att man ej sg stora sjn, utan kunde tro sig
vara vid en liten insj oppe i land. Backknallarne snkte sig ner till en
dal med betesmarker, ngar och hagar, vilka voro kantade med lvskog av
bjrk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad fr de kalla vindarne
genom en hjd, bevuxen med granskog, och sdra delarne av n utgjordes av
talldungar, bjrkhagar, mossar, krr, mellan vilka en kerlapp hr och
dr var upptagen.

P backen stod jmte boningshuset matboden, och ett stycke drifrn lg
storstugan, ett rtt knuttimrat, ganska stort trhus med tegeltak, vilket
gamla Floden rest t sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
gumman ej ville bo ensam dr och ondigt mnga eldstder skulle dragit
fr mycket p skogen.

Lngre bort, t hagen till, lgo fhus och loge; i en dunge av resliga
ekar hade bastun och kllaren sina skuggiga platser; och lngst ut i
sdra ngen syntes taket av en frfallen smedja.

Nere vid vikens inre nda stodo sjbodarne intill btbryggan och dr var
ven hamnen fr btarne.

Utan att beundra landskapets sknheter syntes Carlsson dock angenmt
tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de slta ngarne, de lutande
krarne skyddade fr vindarne och med gott fall, den tta timmerskogen,
de skna virkestrden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
en kraftig hand satte makterna i rrelse och finge de nergrvda skatterna
upp i dagsljuset.

Efter att ha spankulerat hit och dit avbrts han i sina betraktelser av
ett skallande hoj, som gick ut frn stugukvisten och ekade kring vikar
och sund och strax drp besvarades frn logen, frn hagen och frn
smedjan i samma ton.

Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
kring kksbordet, dr det stod nykokt potatis och salt fisk, smr,
rgbrd och brnnvin -- efter som det var sndag. Gumman gick omkring och
manade till god matlust samt kastade d och d ett ga p spiseln, dr
det kokades t hns och grisar.

Carlsson hade tagit plats vid bordets vre kortnda, Gusten hade valt
ena lngsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortndan, s att
man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
fyra talmn i nmnd. Men Carlsson frde likvisst ordet och betonade sina
utltanden med gaffelsttar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
understdde, och Rundqvist satt som den opartiske sndraren, kastade p
en tvedrktens pinne hr och dr, nr strid hll p att glimma upp,
blste p lgan, nr den ville slockna, stack till hger och gaddade till
vnster och visade sllskapet, att de voro lika dumma och okunniga
allihop och att han ensam hade hand om frstndet.

Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vnde sig alltid till en
granne, och Carlsson sg, att hr var ingen vnskap att vnta.

Norman, den yngsta, knde alltid efter att han hade ett litet armbgstd
hos husbonden, som nd var skrast att lita sig till.

-- Ja si, att lgga p grisar, nr man inte har mjlk i lagrn, si det
var d rakt inte vrt, domderade Carlsson; och mjlk kan man inte f,
utan att man sr klver i hstsden. Si det ska vara cirkulatsjon i
jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.

-- Ja si, det r alldeles liksom med fisket, det ocks, vet ju Norman,
vnde sig Gusten till sin granne; fr si man kan inte stta
strmmingssktarne, frrn flundrorna slutat ta, och man fr inga
flundror, frrn gddan lekt ut. Si det ena liksom gr i det andra, och
dr det ena slpper, s tar det andra ve. r det inte s, Norman,
kanske?

Norman bifll utan motstrvighet och tog fr skerhetens skull om
refrngen, nr han mrkte, att Carlsson gjorde sig frdig att hugga in
igen:

-- Jo, det r nog s att det ena tar ve, nr det andra slpper.

-- Vem r det som slpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, nr
Carlsson med en sarvstjrt mellan tnderna gjorde stora tbrder med
armarne fr att ro opp samtalet t sin kant igen men nu mste instmma i
de andras grin, mera framkallat av skadegldje t att jordbruket blev
lagt t sidan, n t den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgngen
brjade Rundqvist gra utvikningar p det lyckligt funna mnet, s att
ngot allvarsamt ord icke mer hade att prkna ngon hrare.

Nr frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten flja
med ut t lagrden och p grdena fr att f samrda om sysslornas
frdelning och se till vad som skulle gras fr att f grden p ftter;
och sedan skulle man samlas inne i stugan fr att lsa predikan.

Rundqvist lade sig p soffan vid spisen och tnde en pipa, men Norman tog
sin dragharmonika och satte sig p frstukvisten, medan de andra gingo
upp t lagrden. Hr fann Carlsson med en viss beltenhet tillstndet
vertrffande hans frhoppningar om det vrsta. Tolv kor lgo p kn och
to mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje frsk att resa dem
var omjligt, och sedan han och Gusten skt f dem p bena genom att
skjuta en planka under buken, lmnades de t sitt de tills vidare.

Carlsson skakade betydelsefullt p huvet, som en lkare nr han gr ifrn
en ddsbdd, men sparade sina goda rd och frbttringsfrslag tills
vidare.

Med oxparet var det nd smre, ty de hade nyss slutat vrpljan, och
fren hade bara bark att fnalla frn de lngesedan avtna lvknipporna.

Svinen voro magra som jakthundar; hnsen sprungo omkring i lagrn, och
gdselhgar lgo kringkastade hr och var, under det vattnet fick rinna
ut i rnnilar var det kunde.

Sedan allt var versett och befunnet i lgervall, frklarade Carlsson,
att hr inte var annat gra n komma med kniven.

-- Sex kor som mjlkar r mer n tolv som svlta! Och han underskte
speglarne och mjlkhlorna, och med stor skerhet prickade han de sex,
som skulle f ta opp sig och s g till slaktarn.

Gusten gjorde invndningar, men Carlsson frskrade och bedyrade: att de
skulle g till dden! De skulle d s visst som han levde!

Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men frst och frmst skulle
det kpas torrt och gott h, innan kreaturen slpptes p skogen.

Nr Gusten hrde tal om att kpa h, gjorde han de livligaste
frestllningar mot att lgga ut pengar fr s'nt som man kunde ha sjlv,
men gumman tystade ner honom med frklaringen, att han inte frstod
saken.

Och efter ngra frberedande mindre anordningar lmnades lagrden och man
vandrade utt grdena.

Hr lgo hela strckor i trda.

-- Ock-ock-ock! hrdes Carlsson medlidsamt, nr han sg s frldrat bruk
p en s god jord. -- Ock-ock-ock, s barnsligt! Ingen mnniska i
vrlden har trda mer, utan klvervall, och nr man kan ta grda alla r,
varfr ska man bara ta vartannat?

Gusten frmenade, att skrdar tagna r ut och in skulle suga ur jorden,
vilken ju behvde vila, den ocks liksom mnniskan, men Carlsson avgav en
riktig, om ock ngot dimmig frklaring ver huru klvergrdan gdde
jorden i stllet fr att suga den, utom att den hll kern fri frn
ogrs.

-- Si, det hade man d aldrig hrt talas om: grdor som gdde, menade
Gusten, vilken ej kunde frst Carlssons lrda utlggning om hur
grsvxterna tog sin mesta fda ur luften.

Drp granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenvxta och
med dligt avlopp. Sden stod flckvis, som om man kastat ut kornet
nvtals, och ogrset frodades i ro mellan tuvorna. ngarne lgo orjda
och fjolrslvet tckte och kvvde grset i en enda hopklibbad koka.
Grsgrdarne voro fallfrdiga, broar saknades, allt var s boflligt som
gumman redan frestllt Gusten under fregende kvllens samtal. Men
Gusten hrde icke p Carlssons djupgende granskningar, slog dem ifrn
sig som ngot obehagligt man grvde upp ur det frflutna, och fruktade
det myckna arbete, som vinkade och n mer de pengar modren mste knipa
fram med.

Nr de sedan togo av int kalvhagen, blev ocks Gusten efter, och nr de
andra kommit till skogen, var han frsvunnen. Gumman ropade frst ngra
hoj efter honom, men utan att f svar.

-- Ja, s m han g, mente gumman; si det r s med Gusten, att han
alltid har varit liksom lite slg och doven, utom nr han kan komma ut p
sjn med bssan. Men Carlsson ska inte se t'en, fr det r inte ngot
ont me'n. Si det var s, att fadren ville liksom ha honom till ngot
bttre och ville inte han skulle g som drng, utan lt'en hllas med det
som roga'n; och nr han var tolv r, s fick han egen ka, och bssa
frstss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu gr fisket
tillbakars och drfr har jag mstat tnka p jorden, som nd till
sistens r skrare n sjn; och det skulle nog ha gtt, om Gusten bara
frsttt till att hlla efter folket, men si han ska alltid gra sig s
gemen med gossarne, och d gr det inte ngon vart med arbetet.

-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, hktade genast
Carlsson p; och det ska jag sga moster ocks, hr mellan fyra gon, att
ska jag vara liksom kustus, s m jag ta i stugan och sova fr mig sjlv
p kammarn, fr annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
flcken.

-- Ja si, Carlsson, att ta i stugan, farhgade gumman, under det hon
klev ver stttan, s lr det nog vl inte g fr sig. Folket r inte
sdant numer, att de skulle lida att man t annerstans n med dem i
kket; det vgade inte Floden en gng p sistone, och Gusten har aldrig
torts p det; och gr man det, s r de s golika att gra spektakel med
maten, och s stter de sig p tvrn. Nej, s det kan vl nog inte bli,
det. Men att han sover p kammarn, r ngot annat och det ska vi se till;
fr resten tycker nog folket de r mnga nd i kket, och Norman, tnker
jag, sover hellre allena i soffan n tillsammans med ngon annan.

Carlsson fann fr gott vara njd med halvvunnet spel, och stoppade
tillsvidare den andra pipan i scken.

De kommo nu in i granskogen, dr nnu en sndriva, smutsig av damm och
nerfallna barr, lg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
redan kda i den gassande aprilsolen och vid deras ftter blommade
vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blsippor opp genom de
multnade lvens genombrutna nervnt. Ur bjrnmossan uppsteg en varm fukt;
mellan trdstammarne syntes grdesglindret dallra ver grdsgrden till
ngen och lngre bort blnade fjrden fr en ltt bris; ekorrarna
fnattrade uppe mellan grenverket och grnglingen hamrade och skrek.

Gumman trippade fre p den kala gngstigen ver barr och rtter, och nr
Carlsson, som gick efter, sg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
och frsvinna under kldningsfllen, erinrade han sig drvid, att han i
gr tyckte henne vara ldre.

-- Moster r rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
lufta sina vrknslor.

-- , s han sger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
kring.

-- Nej, si jag menar alltid vad jag sger, frskrade Carlsson
trovrdigt, och ska jag hlla steg med moster, s blir jag svett.

-- Vi ska inte g lngre i alla fall, svarte gumman och stannade fr att
pusta. Hr ser Carlsson skogen likvisst, och hr ha vi kreaturen mest om
sommarn, nr de inte r ute p kobbarne.

Carlsson kastade ett sakkunnigt ga p skogen och fann, att dr stod
mnga famnar bryggved i mtt och att dr fanns goda timmer p roten.

-- Men s fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och hr ligger skatar och ris
kvar i en enda brte, s varken ryss eller rackare kan komma fram!

-- Ja, Carlsson ser sjlv hur det str till, och nu fr en rda och
stlla som en vill; och han skall nog ordna det bra, r jag sker om;
inte sant, Carlsson.

-- Jo, nog ska jag gra mitt, om de andra gr sitt, och det fr moster
hjlpa under med, ltade Carlsson, som knde i andanom att det icke
skulle bli det lttaste att tillskansa sig en stllning som korporal, dr
gemenskapen var ldre i grden.

Under ideligt samsprk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
sin verhghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret fr
grdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan lsas, men
ingen av karlarne var synlig. De tv skyttarne hade gtt p skogen med
bssorna, och Rundqvist gmde sig vl som vanligt i ngon solig backe,
fr s var det alltid nr man skulle hra Guds ord. Carlsson frskrade,
att de kunde reda sig utan hrare, och om flickorna ppnade drrn till
kket, fingo de ocks ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
Och nr gumman yttrade oro ver att hon ej skulle kunna lsa, var
Carlsson genast redo att taga sig vrvet.

-- Ock-ock-ock! han hade lst s mnga predikningar i sin dar hos
advokatfiskaln, s det skulle inte felas.

Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag p andra sndan
efter psk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
postilla frn hyllan och tog plats p en stol mitt p golvet, s att han
kunde inbilla sig att frsamlingen skulle se honom riktigt. Drp slog
han upp i psalmboken och brjade med hg rst, lpande p tonskalan, som
han hrt kolportrerna gra, och sjlv gjort, predika opp texten:

-- I den tiden sade Jesus till judarna: Jag r den gode herden: den
_gode_ herden lter sitt liv fr fren; men den som lejder r, och _icke_
r herden, vilken fren _icke_ tillhra, ser ulven komma och vergiver
fren och flyr.

En underlig knsla av personligt ansvar bemktigade sig upplsaren, nr
han uttalade orden: _jag_ r den gode herden, och han tittade ut genom
fnstret, betydelsefullt, ssom om han skte de bda lejda flyktingarne
Rundqvist och Norman.

Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i kn, som om hon
ppnat sin famn fr det frlorade fret.

Men Carlsson lste p med av rrelse dallrande rst, ssom om han skrivit
det sjlv:

-- Men den lejde flyr -- ja han flyr, broderade han -- ty han r
_lejd_ -- skrek han -- och vrdar intet om fren.

_Jag_ r den gode herden, och knner mina fr, och mina knna mig -- tog
han utantill efter, som det var ett sprk ur katekesen. -- Drp snkte
han rsten, slog ner gonen, ssom om han haft en djup sorg ver
mnskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
icke utan ett visst illmarigt underfrstnd, ssom om han med smrta
angav ngra oknda sklmar, utan att precis vilja st fr anklagelsen:

-- Jag haver ock _andra_ fr, som icke ro av _detta_ frahuset; dem
mste jag ock draga hrtill; och de _skola_ hra min rst! Och med ett
frklarat leende, profetiskt, frhoppningsfullt, frtrstansrikt, viskade
han:

-- Och det skall vara _ett_ frahus, och _en_ herde.

-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar p helt andra hll
n Carlsson.

Drp grep han an postillan; gjorde ett verslag ver sidornas antal,
grinade surt, nr han sg, att det var en lng rackare, men tog mod
till sig och satte i gng. Behandlingen av mnet gick ngot p sidan om
hans syften och hll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
varfr intresset ej var s livligt som vid texten. I en rasande fart
durkade han genom spalterna och kade hastigheten, nr han kom till
vndningarne, s att han kunde vta p tummen och vnda tv blad p en
gng, utan att gumman mrkte ngot.

Men nr han sg, att slutet kom nra, och han misstnkte amen skulle ta
trn, sackade han av; men det var fr sent, ty i sista vndningen hade
han spottat fr tjockt p tummen och tagit tre blad, s att han sttte p
amen hgst upp p sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vgg.
Gumman vaknade opp av stten och tittade yrvaken p klockan, varfr
Carlsson tog om amen en gng till med litet garneringar i fadrens,
sonens och den helige andes och fr Jesu vr frlsares skull.

Fr att avrunda slutet och frsona vad han brutit, lste han ett
fadervr, s lngsamt och trande, att gumman, som kommit mitt i
solskottet, nickade ihop en gng till och hann morna sig, under det
Carlsson, fr att hindra alla obehagliga frklaringar, stack ner huvet i
vnstra handen fr att gra en tyst bn, som ej kunde avbrytas.

Gumman, som ocks knde sig brottslig, ville dagalgga sin uppmrksamhet
med att i sjlvvalda ordalag visa vad hon inhmtat, men avklipptes av
Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frlsarens egna
ord, att det inte gick an med mindre, n att det skulle vara _ett_
frahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ fr alla, _en, en, en!_

Clara hojade med detsamma till middag, och nu hrdes ur skogens djup tv
glada igenknningshoj, beledsagade av bss-smllar, och ur smedjans
skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
ingen kunde misstaga sig p.

Och straxt drp syntes de frvillade fren med ltta steg skynda till
matgrytan, dr de mottogos av lindriga frebrelser av gumman fr
uteblivandet; men svarsls var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
de icke hrt ngon kalla p dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.

Carlsson frhll sig vrdig som en sndag vid middagsbordet, men
Rundqvist talade i dunkla tungoml om jordbrukets hgst markvadiga
framsteg, s att Carlsson frstod, att han redan var invigd och upptagen
i oppositionspartiet.

Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjlk och
pepparkorn, besttt anrttningen, gick allt manfolk p avskilda rum att
sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute p
backen, dr det fanns en torr sten, vnde ryggen mot stugfnstren, medan
han slumrade lite, vilket gumman ansg vara mycket lovande p en eljes
till spillo given sndagseftermiddag.

Nr Carlsson tyckte, att tillrckligt lng tid tgtt fr att gra
andakten trolig, reste han p sig, gick in i stugan utan att knacka och
rck fram med sin begran att f se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
frebar rengring och annat mer, men Carlsson stod p sig och blev frd
opp i vinden, dr verkligen lngst in under takstolarne en liten
fyrkantig lda var intimrad och ppnade sig med ett fnster p gaveln,
som nu var dolt av en blrandig rullgardin. Kammaren upptogs av en sng
och ett litet bord framfr fnstret med en vattenkaraffin. P vggarne
hngde ngot, som genom de vita, skylande lakanen sg ut som klder och
vid nrmare pseende ven befanns vara det, ty hr stack en rockkrage upp
med sin hngare, hr slank ett byxben fram. Nedanfr stod ett helt stall
med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid drren en vldig
jrnbeslagen kista med en driven lsskylt av koppar.

Carlsson drog upp rullgardinen och ppnade fnstret fr att slppa ut den
av fukt, kamfer, peppar och malrt blandade luften, samt lade mssan
ifrn sig p bordet, frklarande, att hr skulle han sova gott, och mot
gummans farhgor om kylans strande inflytande, beknde han sig vara van
att ligga kallt, vilken frdel han omjligt kunde bekomma i det varma
kket.

Gumman tyckte det gick vl raskt och ville frst ta ut klderna fr att
de inte skulle bli tobaksrkta, men Carlsson lovade att inte rka tobak
och bad och besvor att klderna skulle f vara kvar: han ville inte alls
se t dem, och moster skulle inte gra sig omak och rusta om fr hans
rkning. Han skulle krypa i sng om kvllen och sl ut sjlv och bdda
opp om morgon, och ingen skulle behva titta in dr, fr han frstod nog,
att moster var rdd om sina tillhrigheter, och hr tycktes vara
fasligheter med moltum.

Nr gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
sitt brnnvinskrus, hngde sin trja p en spik vid fnstret och stllde
sina sjstvlar bredvid de andra skoparen.

Drp bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle nrvara, fr nu
skulle arbetet utdelas och var man f sin post.

Gusten antrffades med ngon svrighet och frmddes sitta en stund i
stugan; men han deltog ej i frhandlingen, och svarade p tillfrgningar
endast med invndningar, uppkastande svrigheter, med ett ord, satte sig
p tvrn.

Carlsson skte vinna honom med smicker, krossa honom med sakknnedom,
inge honom aktning med den ldres verlgsenhet, men det var bara vatten
p elden. Slutligen trttnade alla parterna och Gusten var frsvunnen,
innan man visste ordet av.

Det hade emellertid blivit afton och solen sjnk i tcken, som snart
drogo upp och tckte himlen med sm fjdermoln; luften frblev ljum.
Carlsson spatserade p mf nert ngen och kom in i oxhagen; vandrade
vidare under de blommande, nnu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
bildade liksom en tunnel ver det drog dr strk fram och ledde till
sjstranden, dr bryggveden brukade hmtas av uppkparens jakt.

Pltsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte p Gusten och
Norman, som voro uppstllda p en berghll i glntan dr ppnade sig och
med bssorna p helspnn och lgg an tittade sig omkring t alla hll och
kanter.

-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, s hgt dock att Carlsson hrde
det och, troende sig vara syftad, stack sig undan i buskarne.

Men ver de unga granarne kom en fgel flygande, lngsamt och kngigt som
en uggla, med slokiga vingar, och strax drp kom en till.

-- Knorr-orr-orr-vip! hrdes det i luften, och s pang! pang! ur bda
bssorna, ur vilka haglen och rken stodo som kvastar.

Det knastrade i en bjrks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
stenkast frn Carlsson.

Skyttarne sprungo till och fngade upp bytet, som gav anledning till en
liten meningsvxling.

-- Den har ftt vad den behvde, sade Norman och burrade opp
brstfjdrarne p den nnu varma fgeln.

-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behvde! menade Gusten, som
reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tnk en sn hle, som ska ligga
p kammarn nu ocks!

-- Nej, ska han? vdrade Norman.

-- Jo, och s ska det bli ordning p grn! Liksom inte vi visste det
bttre n han, vad som r ordning. Men, s r det: nya kvastar sopa bst,
s lnge de r nya, frstss; men vnta han mig, ska han f se p besen!
Inte r jag den, som vjer fr en sn dr friskalare! Kom han bara, s
ska han f knna p att sitta hrt! -- Tst! nu kommer den andra igen!

Skyttarne hade laddat om och sprungo upp p passet igen, men Carlsson
smg sig varligt hem, besluten att stta sig i anfallsstllning, s snart
han gjort vederbrliga rustningar.

Om aftonen, nr han kom upp p kammaren, ftt ner rullgardinen och tnt
p ljuset, knde han sig frst ngot beklmd, emedan han var ensam; och
en viss fruktan fr dem han avsndrat sig ifrn krp ver honom. Frr var
han alltid van att alla tider p dygnet knna sig i flock, alltid redo
att hra sig tilltalas, alltid gande tillgng till en hrare, nr han
ville sprka. Nu var det tyst omkring honom, s tyst att han, av vanan,
vntade sig bli tilltalad och tyckte att rster hrdes, dr inga voro;
och hans huvud, som hittills avbrdat sig alla tankar i talat ord,
brjade fyllas med ett verskott av ofrbrukat tankefr, som grodde och
sprngde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, s
att smnens vila ej kunde infinna sig.

Han tog sig d fre att vandra i strumplsten fram och ter, mellan
fnstret och drren i den trnga kammaren och samlade hela sin
uppmrksamhet p morgondagens blivande arbete; ordnade gromlen i huvet,
utdelade dem; bemtte invndningar i frskott, vervann hinder, och efter
en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kndes ordentligt
och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit infrda p
sin plats och hopsummerade, s att man i ett gonblick kunde verskda
stllningen.

Drp gick han i sng, och nr han knde sig ensam mellan de rena friska
lakanen, utan fruktan att ngon skulle under nattens lopp komma och stra
honom, fann han sig liksom mera sjlvgande ver sin person, som en
avlggare, den dr nu satt egna rtter och var frdig att avskras frn
moderbusken och leva sitt liv igenom fr sig, i egen kamp, med strre
mda, men ocks med strre lust.

Och s somnade han fr att mta livets mndagsmorgon och arbetsvecka.




TREDJE KAPITLET.

Drngen lgger trumf p bordet, blir herre
p tppan och krker till ungtupparna.


Braxen lekte, enen rykte, hggen gick i blom och Carlsson sdde vrrg i
den bortfrusna hstsden, slaktade ner sex kor, kpte torrt stallh t de
andra, s de kommo p benen och kunde slppas i skogen; han rustade och
han ordnade, han arbetade sjlv som ett par, och han hade en frmga att
stta folk i gng, som trotsade allt motstnd.

Fdd p ett bruk i Vrmland, av tmligen obestmda frldrar, visade han
redan tidigt en avgjord olust fr kroppsarbete, men dremot en otrolig
uppfinningsfrmga i att undkomma denna ledsamma fljd av syndafallet.

Driven drjmte av ett begr att f se och knna alla sidor av mnsklig
verksamhet, frblev han icke ondigt lnge sittande p ett stlle, utan
s snart han inhmtat vad han ville, skte han ett nytt verksamhetsflt,
och p sdant stt hade han ifrn smedsyrket gtt ver till jordbruket,
prvat stalltjnst, sttt i handel, varit trdgrdsdrng,
jrnvgsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportr. Under alla dessa
frvandlingar hade han frvrvat en bjlighet i lynnet och en frmga
att finna sig med alla frhllanden och alla slags mnskor: att frst
deras avsikter, lsa deras tankar, gissa deras hemliga nskningar. Han
var med ett ord en frmga ver sin omgivnings stndpunkt; och hans
mngahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
helt n att lyda en underlgsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
som skulle draga honom.

Inkastad genom en slump p sin nya plats, insg han genast, att han kunde
bli till nytta, att han gde frmga bringa inkomster ur det nu
vrdelsa, att han snart skulle bli uppskattad drfr och slutligen
oumbrlig. Han hade slunda ftt ett fast ml fr sina strvanden, och
att belningen vntade honom i en frbttrad stllning hade han bakom sig
som ett skert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade fr de andra,
synbart och onekligt, men p samma gng smidde han sin egen lycka, och om
han stllde det s, att det bara sg ut som om han gav tid och krafter t
de andras frdel, s visade han drmed, att han var klokare n mngen,
som skulle ha velat gra sammalunda, men ej kunnat.

Det strsta hindret, som stllde sig i hans vg, var sonen. Med fiskarens
och jgarens avgjorda smak fr det ovissa, fr verraskningar, hade denne
en bestmd motvilja fr allt ordnat, allt skert. Odlade man, menade han,
s fick man p sin hgsta hjd vad man berknat; aldrig mer, men oftast
mycket mindre. Drog man not eller satte man nt, s fick man ena gngen
intet, men en annan sjufalt mot vad man vntat sig. For man ut p
alskytte, s hnde det stundom att man knep sig en skl; lg man i skren
en halv dag fr att lura p skrakar, s kunde det rka att d lade sig
fr bsspipan; alltid var det ngot, och ofta ngot annat n man vntat.
Fr vrigt ansgs nnu jakten, sedan den som frmnsrtt kommit ner frn
de vre klasserna, ssom ngot frnmare och katigare n att g efter
plogen eller dyngkrran, och detta satt s djupt i folket, att man icke
kunde f vilken drng som helst att kra ett par oxar, antingen nu ocks
drfr att oxen var ndrad eller drfr att hsten sedan gammalt var
hllen i vidskeplig aktning.

En annan sten i vgen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som p
sitt stt skt terervra det jordiska paradiset, befriat frn tungt
arbete och vl frsett med lnga middagslurar och lnga supar, hade han
dels genom fregiven kunskap om frborgade ting, dels genom ett antaget
stt att raljera bort allt allvarsamt, i synnerhet det grvre arbetet,
dels ven i ndfall genom ltsad andlig svaghet och kroppsliga krmpor
frsttt draga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
yttrade sig i en kopp kaffe med brnnvin eller ett halvt sklpund snus.
Slunda frstod han att snppa fr och glla grisar, ansg sig kunna leta
brunnar med slagruta och f abborn att g p nt; botade varjehanda
lttare krmpor p andra, men behll sina fr sig sjlv; spdde vackert
vder vid nytndning, nr det regnat en halv mnad, och offrade andras
slantar under en stor sten vid sjstranden, nr strmmingen skulle komma.
Men han kunde ven en mngd dligheter, pstod han, ssom att f
skrvgrs i grannens ker, stta kor p sin, gra trollskott och dylikt,
vilket kringspann hans person med en viss fruktan, s att man grna ville
ha honom till vn.

Hans frtjnster, dem han gde och fr vilka han blivit oumbrlig,
bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga frmga att gra
allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
medtvlare, ty vad Carlsson gjorde under fhustaket eller ute i kern
syntes icke s mycket.

S terstod Norman, en duktig arbetare, som mste ervras frn Gustens
mktiga inflytande och tervinnas t det regelbundna arbetet p land.

Carlsson hade slunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
statskonstlig fintlighet att utveckla fr att trnga igenom, men han var
den klokare och drfr segrade han.

Gusten tog han icke upp strid med; den lt han g, sedan han med frmner
lockat ifrn honom bundsfrvanten Norman. Och det var icke mycket svrt,
ty Gusten var, rent ut sagt, litet snl, och Norman blev p jaktventyren
mest behandlad som roddare och mste aldrig skjuta frsta skottet. Fick
han verkligen en sup, s tog Gusten tre i lnn, s att de frdelar
Carlsson i kad ln, ett par strumpor, en skjorta och annat smtt
lyckades utverka t honom, jmte dennes utvidgade makt, som lovade mer n
Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Drmed var
sonens jaktlusta ngot slckt, ty att fara ensam p sjn var icke s
roligt; och i brist p sllskap slt han sig till de andra p arbetet.

Rundqvist fjllade han med strre svrighet, fr den fisken var bde ful
och gammal, men han fick ocks honom snart i sump.

I stllet fr att offra slantar, lt Carlsson laga sktarne och stta nya
linor i alla varpen, och se, strmmingen fastnade bttre n frr; i
stllet fr att g med en flogrnn, som vuxit i annat tr, och leta nya
brunnar, tog Carlsson och lt fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
omkring henne och sticka ner en pumpstock, och drmed var flogrnnen
kastad p sopbacken; i stllet fr att lsa och sl eld ver korna, lt
han rykta dem och str torrt under dem. Kunde Rundqvist smida sm, s
drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tlja en hrv, s snickrade Carlsson
bde rder och vlt.

Nr Rundqvist sg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshl, tog han
till mera i gonen fallande handgrepp. Han brjade putsa omkring stugan;
skaffade undan det, som folket av lttja eller mrker ltit falla p
backen under vintern; kurtiserade hns och katt och satte en ny klinka p
drren.

-- Nej si, s rar Rundqvist r, som rakt av gjort en ny klinka p gamla
drrskrllet, hrde Carlsson pigorna sga i kket; ja si, han r nd
snll, han.

Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
vitstruken; en annan morgon voro vattmbarne grnmlade med svarta band
och vita hjrtan; en annan ter lg veden under ett tak, som han slagit
upp p vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lrt av fienden att ervra
kkets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
oemotstndlig.

Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lrdagsnatt tog han och
strk avtrdet pinande rtt. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
p ett kvarter brnnvin, och trefaldighetsnatten hrde gumman hur det
tassade och fnaskade omkring stugvggarne, men som hon var fr smnig
att stiga upp, fick hon frst p morgonen se, att hela stugan var illande
rd med vita fnsterposter och regnbleck! Och drmed var Rundqvists kraft
att fortstta en fr hans lder alldeles fr arbetsam strid ute. Man
skrattade nu t hans kostliga smak, att brja sina frskningar med
avtrdet, och Norman, som en sannskyldig avflling, gjorde en lnge
gngbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefr s: Man ska brja i
rtta ndan, sa Rundqvist, strk avtrdet frst. Han lade sig, men p
lur, fr att nnu en gng frska nya funder eller sluta en frmnlig
fred.

Gusten lt dem hllas, sg p och tyckte det var bra som skedde. -- Plj
ni, tnkte han, jag skall nog komma efter och brga!

Hittills hade likvl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa ngon
ptaglig skrd, ty de pengar, som influtit fr de slda korna, hade
visserligen ett par dagar legat i chiffonjn och vid upprkningen gjort
ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lmnat
saknadens tomhet efter sig.

Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att bestlla
och liten tid att promenera. Nu gick han en sndagseftermiddag ute p
backen och tittade sig omkring, och kom s att lgga mrke till
storstugan, som stod dr de med nerfllda rullgardiner. Nyfiken som han
var, gick han sta och knde p drrn och den var ppen. Klev in i farstun
och fann ett kk; steg p vidare och kom in i ett stort rum, som sg
riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsng med
mssingsornament; en spegel med frgylld snidad ram och ett slipat glas
med fasetter -- det frstod han att det var fint -- soffa, chiffonj,
kakelugn, allt precis som p en herrgrd. Och p andra sidan farstun ett
lika stort rum med spis, matbord, soffor, vggklocka -- -- -- Han intogs
av frvning och hgaktning, vilka knslor vergingo till medlidande och
frakt fr garnes fretagsamhetsgvor, nr han sett, att huset drjmte
rymde tv kammare med flera bddade sngar.

-- Ock-ock-ock, tnkte han hgt fr sig sjlv, s mnga sngar och inga
badgster.

Berusad av tanken p den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
frehll henne det slsaktiga i att inte hyra ut stugan t sommargster.

-- Kra hjrtans, inte f vi ngra som vill bo hr! gruvade sig gumman.

-- Hur vet moster det? Har ni frskt f hyra ut? Har ni ngonsin
annonserat?

-- Det r bara att kasta pengarne i sjn! menade madam Flod.

-- Man kastar nten i sjn ocks, svarte Carlsson, men det fr man lov
att gra, om man vill vinna ngot.

-- En kan ju frska, men inte f vi ngra badgster, inte, avslutade den
gamla, som upphrt tro p nskningar.

tta dagar senare kom en fin herre gende nere i ngen och tittade sig
omkring. Han kom nrmare och mottogs vid sitt upptrdande p grden av
rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gmt sig
inne i kket och stugan efter att frut ha sttt utanfr i en klunga och
gapat p den frmmande. Frst nr han kom i drren, steg Carlsson ut,
ssom varande den modigaste.

Den anlnde hade lst en annons... Joho -- det var nog hr! och drp
frdes han opp till storstugan. Han var ganska belten, och Carlsson
lovade alla frbttringar, allt, blott herrn ville bestmma sig genast,
fr det var s mnga spekulanter och rstiden var framskriden. Den
frmmande, som tycktes vara fngslad av stllets skna lge, skyndade sig
att gra opp, och efter msesidiga nrgngna frgor om ekonomi och
familjefrhllanden avlgsnade han sig.

Carlsson fljde honom till grinden och strtade drp in i stugan, dr
han infr matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
privatbanksfemma.

-- , men det r fasligt, att ta s mycket pengar av folk, knotade
gumman.

Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han sknkte fr frsta gngen
Carlsson sitt offentliga erknnande, nr denne talade om, hur han pressat
herren med ryktet om mnga spekulanter.

Pengar p bordet, det var trumf fr Carlsson, och han talade i en ton
hgre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsvsendet
varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
hyran, som fallit ner ver dem, det skulle ven regna indirekta frmner,
vilka Carlsson mlade opp i raska drag fr de lyssnande hrarne.

Hr skulle sljas fisk, mjlk, gg, smr; och vedbrand finge inte g av
fr inte, fr att inte tala om Dalarbuden efter en krona stycket. Och s
kunde man kanske f stta av en kalv, ett fr, en utvrpt hna, potatis
och grnsaker. Ock-ock-ock -- det var s mycket att gra av, och en
riktigt schangtil herre var det.

Om midsommarafton anlnde de vntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
en sextonrig dotter och en sexrs son, samt tv pigor. Herrn var
violinist i hovkapellet och i goda omstndigheter samt en fridens man,
vid ingngen av fyrtiotalet. Han var tysk fdd och hade litet svrt att
frst borna, varfr han inskrnkte sig till att nicka bifall och sga
skn till allt vad som sades, varfr han hastigt vann rykte ssom
varande en mycket snll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
vrdade sitt hus och sina barn och genom ett vrdigt uppfrande visste
stta sig i lydnad hos pigorna, utan att behva riva ner ovder eller
gripa till mutsystemet.

Carlsson, ssom varande den minst blyge och den mest talfre, tog genast
hand om frmlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en frmnsrtt,
efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
tilltagsenheten eller sllskapsgvan att gra honom platsen stridig. Men
stadsbornas ankomst till n underlt icke att utva sitt inflytande p
urinnevnarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagskldda
mnniskor, som hllo sndag var dag, spatserade, rodde utan ml, fiskade
utan att ta vara p fisken, badade, musicerade, frdrevo tiden, som om
inga bekymmer, intet arbete funnes till i vrlden, detta vckte till en
brjan ingen avund, endast frundran ver att livet kunde dana sig s,
beundran ver mnskor, som frmdde stlla sin tillvaro s angenmt, s
lugnt, s rent och fint framfr allt, utan att man kunde sga att de
gjort andra ortt eller plundrat fattiga. Ofrmrkt och sakta brjade
Hemsborna g i stilla drmmar, kasta lnga frstulna blickar uppt
storstugan; sgo de en ljus sommarkldning skymta i ngen, stannade de
och stodo njutande av anblicken ssom framfr ngot vackert; varsnade de
ett vitt flor p en italiensk halmhatt, ett rtt sidenband om ett smrt
liv i en bt p viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
andaktsfulla av lngtan efter ngot de ej visste, som de ej vgade
hoppas, men som de drogos till.

Samtalen och stojet nere i kket och i gamla stugan antogo en
stillsammare art; Carlsson frekom bestndigt i ren vit skjorta och
upptrdde i vardagslag med bl kldesmssa, samt antog s smningom en
inspektors skepnad; hade en blyertspenna i brstfickan eller bakom rat
och rkte ofta p en ltt cigarr.

Gusten drog sig dremot tillbaka, hll sig s lngt undan som mjligt fr
att slippa bli freml fr jmfrelser; talade bittert om stadsbor i
allmnhet, behvde oftare n frr erinra sig och andra om pengarne p
banken, samt tog lnga lovar fr att komma frbi storstugan och de ljusa
kldningarne.

Rundqvist gick svart i ansiktet och hll sig mest uppt smedjan,
frklarande att han frgade fan efter hela vrlden, om det ocks vore
nkedronningen sjlv, medan Norman terupptog sin bevringsmssa, drog
svngrem utanp trjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
flickor brukade komma om morgon och afton.

Vrst var det fr Clara och Lotten, som snart sgo allt mankn fegt
avfalla fr herrskapets flickor, vilka kallades p brev fr mamseller och
reste till Dalar i hatt. Barfota mste de g, ty i ladugrden var det
fr solkigt att de ville utstta sina kngor fr hastig delggelse, och
p ngen och i kket var det alldeles fr hett g skodd. De gingo i sina
dunkla kldningar och kunde aldrig fr svett och sot och boss bra en vit
remsa en gng, och Clara, som gjort ett frsk med manschetter, rkade
illa ut, blev genast avsljad och utsatt fr ett ihllande grin ver att
hon vgade en tvlan. Men om sndagarne togo de igen skadan och dagalade
en kyrksamhet, som man inte sett p r och dag, bara fr att f bsta
klderna p.

Carlsson hade alltid render in till professorn och stannade fr vrigt
jmt och stndigt utanfr farstukvisten, nr ngon satt dr, och frgade
om befinnande, spdde vackert vder, freslog utflykter, gav rd och
upplysningar om sjfisket, samt bekom d och d ett glas l eller en
konjak, s att han snart blev freml fr de andras halvhga
beskyllningar att han gick och snuggade.

Om lrdagen, nr herrskapets kksa skulle in till Dalar och handla,
uppstod meningsbyte om vem som skulle fra henne. Carlsson avgjorde helt
enkelt saken till sin frmn, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
slagit djupt an p honom; och d gumman gjorde frestllningar mot att
Carlsson, som var den viktigaste och frste man p grden, s skulle g i
smrender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
emedan viktiga brev skulle p posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
rtt angelgen gra budet, frestllde att han mycket vl kunde taga
breven om hnder, men Carlsson frklarade bestmt, att det kom aldrig i
frga, att han tillt husbonden gra drngsysslorna, s att folket skulle
f ngot att tala p sedan. Och drvid blev det.

Att gra Dalarbud var icke utan sina frdelar, dem den fyndige drngen
sprat i frvg. Frst fick man sitta p sjn med en flicka och ostrt
prata tok och fjollas; sedan fljde traktering och drickspengar; och p
Dalar hade han tillflle att gra sig alla handelsmn frbundna genom
att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte sm handtryckningar, en sup
hr, en cigarr dr, varfrutom det fll ett visst sken av anseende p
den, som framfrde uppdrag frn professorn och i vardagslag upptrdde
fint kldd och i sllskap med en mamsell frn Stockholm.

Dalarresorna frekommo dock endast en gng i veckan och hade icke ngot
strande inflytande p arbetets gilla gng fr vrigt, ty Carlsson var
nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete p beting, s
att de skulle dika s mnga famnar, plja s mnga tegar, flla s mnga
trd, och sedan vara lediga, vilket de med nje togo sig, ty drigenom
kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sdana tillfllen, d
arbetet skulle mtas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
blyertspennan och den numera infrda anteckningsboken kommo till heders,
och Carlsson vande sig vid att upptrda som inspektor och smningom f
arbetet att glida ver p andra skuldror. Samtidigt inrttar han sig p
kammaren ssom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrkning var redan lnge
sedan infrd och p bordet vid fnstret hade han dukat fram ett grnt
fickblckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, ngra ark postpapper, samt
ordnat med ljusstaken och strykstickstllet s att det sg ut som ett
skrivbord. Fnstret vette ut t storstugan, och hr satt han p
raststunderna och iakttog herrskapets rrelser, samt hll ven
frevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fnstret,
lade armbgen p brdan och satt druppe bolmande ur pipan eller en ur
vstfickan framletad cigarrstump, under det han ocks kunde lsa i en
veckotidning, vilket gav honom nerifrn sedd ett utseende som om han vore
patron sjlv p grden.

Men nr det blev skumt och han tnt ljus, lade han sig p sngen och
rkte. Det var d som drmmarne kommo, planer snarare, byggda p nnu
icke intrffade omstndigheter, men vilka mjligen med en liten tumning
kunde komma att instlla sig.

Nr han s en afton lg p rygg och bolmade svarta ankaret, fr att dva
myggen, och under det hans gon stannat p det vita lakanet, som tckte
klderna, slppte detta och ramlade pltsligt ner p golvet. Som skuggan
av ett led soldater sg han hela den avlidnes garderob gra flankmarsch
p vggen: framt fnstret och tillbaka mot drren, alltefter som
ljuslgan flktade av draget, och han tyckte sig se den dde i alla de
skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Dr kom han i
kavaj av bl boj och gra korderojsbyxor med knn p, sdan han satt till
rors i sumpen, nr han seglade till stan med fisk, och sdan han satt p
Mssingsstngen i Stadsgrn och drack toddy med fiskkparn; hr kom han i
svart kldesbonjour och lnga, flaxande svarta byxor, s som han gick i
kyrkan, nr det var skrifterml, ssom han var kldd p brllop,
begravningar och barndop; hr hngde svarta frskinnstrjan, som han hade
p, nr han stod i strand och drog not om hst och vr; hr brstade sig
den stora sklskinnsplsen, som nnu bar mrken efter julkalasen, dr den
sista supen i plsen togs i glgg; och resskrpet stickat i grnt, gult
och rtt ullgarn ringlade sig som den stora sjormen nda ner p golvet
och stack huvet i ett stvelskaft.

Carlsson blev varm under skjortan, nr han tnkte sig i den skna,
silkeslena plsen, tnkte sig skjuten p en klke ver isarne, med en
luva drtill av ringskl, bort till grannarne, som togo emot julgsterna
med eldar p stranden och bsskott, och s, kommen in i den varma stugan,
kasta av sig ytterplagget och st fram i svart kldesrock och hlsas med
du av pastorn och f sitta opp, hgst uppe vid kortndan av bordet, under
det drngarne stodo vid drren eller kartat opp p fnsterbrden.

Frestllningarne om de nskade saligheterna blevo s livliga, att de
fingo Carlsson p benen, och innan han sjlv visste det, hade han krupit
i plsen och stod p golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
i kroppen, nr han knde kragen kittla mot kinden. Drp tog han p
svarta bonjouren och knppte den; stllde sin rakspegel p stolen och
tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanfr slaget och
gick fram och ter p golvet. En knsla av rikedom spred sig frn det
silkeslena kldet; ngot rymligt, rundligt tilltaget, nr han prvande
klv skrten och satte sig p sngkanten, ltsandes vara borta hos
frmmande.

Under det han s satt frsjunken i rusgivande drmmar, hrde han utifrn
rster som glammade, och nr han lystrade, mrkte han Idas -- det var
den vackra kksan -- och Normans rster fltas, falla i varann, g sida
vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
han bonjouren och plsen p kldhngarn under lakanet, och bevpnad med
en nytnd cigarr gick han ner fr trappan.

Strngt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han knde
huru tidsdande sdant groml var, och vl vetande att i samma gonblick
han ppnade eld t det hllet, ingen skerhet mera fanns att han ej
skulle f en mtlig punkt, som vore svr att frsvara, och att det, om
han en gng blev slagen p den marken, vore slut med anseende och
myndighet.

Men nu, nr den erknda sknheten utsatt sig till tvlan och segraren
hade alltfr mycket att vinna, knde han sig uppfordrad att begagna
sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
p vedbacken, dr spelet redan var i full gng. Frargligt var det,
syntes honom, att han skulle behva mta sig med Norman just; hade det
varit Gusten tminstone; men den dr lilla strunten Norman! N, han
skulle f!

-- God afton, Ida! brjade han, utan att ltsas se rivalen, vilken
ofrivilligt lmnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.

Och s brjade han spelet, begagnande sin verlgsna talfrhet, under det
Ida plockade ved och stickor i vedbrarn, s att Norman inte fick syl i
vdret. Men Ida var nyckfull ssom vid mnskifte, och hon kastade sidoord
t Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och tersnde tillkrusade
och sknt bemlade. Men den skna, som fann behag i kampen, anmodade
Norman spnta litet stickor. Innan den lycklige hann g omkring till
grindhlet, hade Carlsson redan klivit ver det vassa staketet, dragit
sin fllkniv och utsett ett torrt grantr, som han spntade; lade inom
ett par minuter stickorna i vedbrarn, tog alltsammans p lillfingret och
bar rtt in i kket, dit Ida fljde, och dr blev han stende vid
drrposten, dr han spnde rygg, s att ingen kunde komma varken ut eller
in. Och Norman, som icke lyckades hitta p ngot rende, slog frst ngra
lovar omkring vedbacken, mjltsjukt begrundande den ofrskmdes ltta
framfrd i livet, tills han fann fr gott avtga och p brunnskaret ge
luft t sin klagan i en schottisch, som han blgade fram ur
dragharmonikan.

De veka tonerna frn klaverets blecktungor trngde dock genom den tjocka
aftonluften, frbi drrposteringen och ndde barmhrtighetens tron vid
kksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon mste g till brunnen efter
dricksvatten t professorn. Och Carlsson fljde med, denna gng dock
ngot osker i kampen p ett flt, dr han var alldeles frmmande. Fr
att frinta verkan av det trolska locket tog han Idas kopparflaska och
viskade mma ljud, i s smktande och vlljudande skala han kunde, liksom
om han ville stta ord till den frfriska musiken och neddraga solot
till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
hrdes mosters rop oppe frn stugan. Hon kallade p Carlsson, och i tonen
hrdes, att det var ngot angelget. Frst blev denne ond och tnkte inte
svara, men d for den lede in i Norman och med skallande stmma gav han
ljud:

-- Hr, moster! Han kommer straxt.

Med tusentals tysta lycknskningar till helvetet t den falske spelmannen
mste segraren slita sig ur krlekens armar och lmna det halvvunna bytet
t den svagare, som endast hade ett de att tacka fr sin lskogslycka.

Moster ropade n en gng, och med vresig stmma svarade Carlsson, att han
kom allt vad han orkade.

-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom p
farstukvisten, skyggande med handen ver gonen fr att genomtrnga den
ltta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.

Carlsson ville grna eljes ta en halv, men i detta gonblick nskade han
allt kaffe och brnnvin s lngt han visste, men han kunde inte neka; och
vid ackompanjemang av Normans Norrkpingska skarpskyttemarsch, som
segerglad och hnande rullade upp nerifrn kllngen, mste han in i
stugan. Gumman var blidare n vanligt, och Carlsson fann henne ldre och
fulare n vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvrare blev
han, vilket slutligen gjorde gumman nstan m.

-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hllde i kaffet, det r
s att vi ska buda till slttan i nsta vecka, och drfr ville jag tala
vid honom frst, frstss.

Hr tystnade dragharmonikan mitt i trions smltande ackorder och Carlsson
stelnade till och blev ouppmrksam, samt tuggade torrt fram ngra ord
utan klang och utan strngt sammanhang:

-- Jaha, jas, ja, slttan i nsta vecka!

-- Och d ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lrdag ta
Clara med sig och fara sta och bjuda; fr jag ville ocks, att Carlsson
skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, fr det r
alltid gott.

-- Ja, si om lrdag kan jag inte, svarade Carlsson tvrt, fr d ska jag
ju t Dalar fr professorns.

-- N, fr en gng kunde ju Norman gra skjutsen, invnde gumman och
vnde ryggen t drngen fr att slippa se hans min.

I detsamma hrdes dragklaveret frampressa ngra mjuka, av pauser avbrutna
satser, som tycktes avlgsna sig och frtona ute i sommarnatten, dr
nattskrran redan spann p sin surrande rock.

Carlsson svettades ddsvetten, slog i sig kaffebrnnvinet, knde stenar
p brstet, tcken om huvet och en allmn svaghet i nerverna.

-- Det kan inte Norman, utsttte han; Norman kan inte utrtta alla
professorns affrder, och -- och -- han r inte betrodd.

-- Ja, men jag har frgat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
han inte hade ngot om lrdag.

Det var frgjort fr Carlsson; gumman hade spnt honom som en mus, och nu
fanns inte ett hl att g i mera.

Och han hade sina sinnen ute p flera hll, s att han knappt kunde samla
sig till ett motvrn. Detta sg gumman ocks, och hon tog sig drfr
till att knda medan degen jste.

-- Hr nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig fr nr, om jag sger
ngonting t en, fr jag menar vl me'n.

-- Moster kan grna sga vad hken som helst, fr nu r det mej egalt
detsamma, brt Carlsson ut, under det han hrde klaverets allt mmare
ltar frsvagas lngst bort i hagen.

-- Jo, si, jag ville bara sga det, att Carlsson skulle liksom hlla sig
fr god att spela fr flickorna, fr det blir bara mackelmang till
sistone; ja, jag vet, jag, och knner det; och det r vlmening av mig,
sir Carlsson. Sdana dr stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
efter sig, om det ska vara ngot, och s ska det fjsas hit och s ska
det fjollas dit; och gr de i skogen med en, s gr de i hagen med en
ann, och s nr det blir ngot p sne si, s tar de den som de tycker r
golikast att kunna vrka't p. S r det, si, likavl.

-- Ja, det ger jag hlen vad pojkarne ta sej te.

-- Jaja, ta inte s illa opp, trstade gumman, men si en karl som
Carlsson skulle tnka p te att gifta sig, och d ska man inte g och ha
ngot drag med djor och slikt, och hr i skrgrn finns mnga rika
flickor, ska jag sga honom, och r han klok skter sina grejor vl, s
kan han komma till sitt eget, frr n han tror, och drfr ska Carlsson
inte vara enveten, utan hra vad jag sger t honom, nr jag ber honom
fara sta och buda till slttan. Kom han ihg, att jag inte skulle ha
anmodat vem som helst att frdas fr grdens rkning, och jag lr nog f
gossen ver mig, men si det bryr jag mig inte om, fr den jag hller mig
till, den stttar jag ocks, lita p det.

Det brjade nu lugna i Carlssons sinne, och han anade ngot frmnligt i
att s dr f agera fr grden; men han var nnu fr retad att vilja byta
sin lga mot ngot ovisst och han knde ett behov att f ngot handsl
frst, innan han inlt sig p affren.

-- Inte kan jag g sta s hr som jag r och inte har ngra snygga
klder, slngde han ut sin rev.

-- S farligt med klderna r det vl inte, menade gumman, men skulle det
s vara att det bara var det som felade, s kunde man vl finna ngon
rd.

Lngre ville inte Carlsson g i den riktningen, men i dess stlle beslt
han vxla ut det halvkvdna lftet mot ett annat och lyckades efter
tskilliga genkast f det drhn, att Norman, ssom oumbrlig vid liarnes
slipning och hskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
gjorde Dalarbudet.

                  *       *       *       *       *

Klockan r tre p morgonen en julidag i brjan av mnaden. Det rker
redan ur skorstenen, och kaffepannan r psatt; hela huset r vaket och i
rrelse och ute p backen str ett lngt kaffebord dukat. Sltterfolket,
som kommit aftonen frut, har sovit p skullar och logloft, och tolv
resliga skrkarlar i vita skjortrmar och halmhattar st i grupper
utanfr stugan vpnade med liar och brynen. Dr r vassan och
Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; dr r Aspn med
sitt kmpaskgg, huvudet hgre n de andra och med djupa, sorgsna blickar
frn ensamheten ute i havsbandet, frn sorger utan namn och utan klagan;
dr r Fjllngarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
ute p sista kobben; Fiverstran, mager, utblst, livlig och torr som
ett kaffeskinn; Kvarnarne, btbyggare med rykte; Lngviksskrarne, de
frsta sklskyttarne, Arnbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
dem tassade flickorna i lintygsrmarne, med brstdukar ver barmen,
kldda i ljusa bomullskldningar och med schaletter p huvet; hrvarne,
nymlade i regnbgsfrger, hade de medfrt sjlva, och de sgo mera ut
som om de gingo till fest n till arbete. Gubbarne klappade dem med
fingerknogarne i livet och sade frtroligheter, men pojkarne hllo sig s
tidigt p morgonen p avstnd, avvaktande kvllen med dess skymning, dans
och musik fr att leka lskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
timme, men nnu ej hunnit ver tallbackens toppar fr att slicka daggen
ur grset; viken lg spegelblnk infattad i den nu blekgrnskande vassen,
dr de nyklckta andungarne hrdes pipa mellan de gamla ndernas snatter;
trutarne fiskade ljor drnere, seglande, stora, vingbreda, snvita som
kyrkans gipsnglar; i kllareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
schattrade om de mnga skjortrmarne de sett nere p stugbacken; gken
guckade i hagen, brnande, rasande som om begrens tid vore p slutet,
nr han skulle f se frsta hsten; kornknarren arpade och snarpade nere
i rgkern; men p backen sprang rackan och fgnade gamla bekanta, och
skjortrmar och lintygsremsor blnkte i solskenet, strckte sig ver
kaffebordet, dr koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
trakteringen pgick.

Gusten, eljes blyg, hade tagit vrdskapet, och knnande sig trygg bland
dessa sin fars gamla vnner, satte han Carlsson t sidan, sktande
brnnvinsflaskan sjlv. Men denne hade redan anvrvat bekantskaper p sin
bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en ldre anhrig eller gst och
lt krusa sig. Med tio rs frsprng fr Gusten och med ett utvuxet,
manligt yttre hade han ltt att trycka ner denne, som nd aldrig kunde
bli annat n pojken infr de mn, som varit dus med hans far.

Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
rrelse nert storngen med liarne p axeln, fljda av de unge och
flickskaran.

Grset stod hgt till lret och var tjockt som en fll, s att Carlsson
mste redogra fr den nya ngsktseln; hur han ltit rja ur lv och
fjorrsgrs, jmna ut mullvadshgarne, s i frostflckarne och vattna
ver med gdselsaften. Drp anordnade han som en kapten sin trupp, gav
hedersplatserna t de gamla och frmgna och gick sjlv aldra sist, s
att han nd icke kom bort i hopen. Och s gick slaget fram: tv dussin
vita skjortrmar i en kil som hstflyttande svanor, med liarne hl i hl,
och efter i spridd ordning, som en flock fisktrnor, nyckfullt kastande,
slngande, men ndock hllande tillsammans, kommo flickorna med sina
hrvar, var och en fljande sin sltterkarl.

Det susade om liarne och det daggiga grset fll i knippor; och sida vid
sida lgo alla sommarens blommor, som vgat sig ur skogen och hagen:
prstkragar och gkmat, tjrblomster och horletta, Marie snghalm,
hundloka, ngsnejlikor, pukvete, musrter, pestilensrot, vpling och alla
ngarnes grs och halvgrs; och det doftade stt som honung och kryddor,
och bien och humlor flydde i svrmar fr den mrdande skaran, mullvadarne
krp ner i jordens innanmten, nr de hrde hur det brakade i deras
brckliga tak; snoken kilade skrmd ner i diket och slank in i ett hl
som en skotnda; men hgt upp ver slagfltet svngde sig ett par
piplrkor, vars bo blivit trampat av ett klackjrn; och i eftertruppen
trippade stararne plockande och pickande allehanda krk, som kommit i det
brnnande solskenet.

Frsta slaget var uttaget nda ut i kerrenen och nu stannade kmparne,
stdda p sina lieskaft, betraktande frdelsens verk, som de lmnat
bakom sig, torkande svetten ur mssremmarne, och inlggande en ny
snusvalk ur mssingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
frontlinjen.

Och s gick det lst igen, ut i det grna blomsterhavet, som nu gr i
vattrade bljor av den vxande morgonbrisen och n visar brokiga lysande
frger, nr blommornas styvare stjlkar och huven sticka upp genom det
mjuka ttelgrsets vgor, som bja sig undan fr kren, n breder sig
jmn grn som en sj i stiltje.

Det r fest i luften och tvlan i arbetet, s att man heldre skulle stupa
i solskottet n stlla lien ifrn sig. Carlsson har ftt professorns Ida
till sin rfserska, och som han gr sist i slaget, kan han utan att
blottstlla vdorna, och p skryt, vnda sig om fr att kasta ett ord t
henne; men Norman har han under strng bevakning snett framfr sig, och
s snart denne frsker slnga en betagen blick p sydosten, har han
Carlssons lie i hlarne och ett mera ovnligt n vlmenande varningsrop:
-- Akta hasorna, du! efter sig.

Nr klockan r tta, ligger kllngen som en nydrillad ker, slt som en
hand och med grset i lnga strngar; nu beskdas verket och granskas
slagen, och Rundqvist r den som faller fr nmdens dom, efter som man
kan se var han gtt fram, fr dr syns det som lvdansar den ena utanfr
den andra, men Rundqvist frsvarar sig med att han mste se p flickan
som de givit honom, fr det var inte i gr han hade en flicka som sprang
efter sig.

Och nu hojtar Clara till frukost oppe p backen; brnnvinsflaskan
gnistrar i solen och svagdricksankarn r uppstucken; potatisgrytan ryker
p hllen, strmmingen immar p faten, smret r upplagt, brdet r
skuret; suparne sls i och frukosten r i gng.

Carlsson har ftt berm och r segersll; Ida r honom ocks bevgen, och
han uppvaktar henne med pfallande uppmrksamhet, men s r hon ocks
dagens sknaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
stryker ofta frbi de bda, alltfr ofta att ej bli bemrkt av Ida, men
ej av Carlsson, frrn hon sticker honom sakta i ryggen med armbgen och
viskar:

-- Carlsson ska vara vrd och hjlpa Gusten; han ska vara som hemma hr!

Carlsson har bara gon och ron fr Ida och svarar gumman med ngot
skmtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och pminner Ida att
hon skall hem och stda. Och d blir det sorg och uppstndelse bland
karlarne, men flickorna se lagom bedrvade ut.

-- Vem ska nu ta opp t mig, nr jag ingen flicka har mera? utbrister
Carlsson med ltsad frtvivlan, som skall dlja den verkliga harmen.

-- Det fr vl moster gra d? svarar Rundqvist, som pstods ha gon i
ryggen.

-- Moster ska rfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och rfsa.

Gumman slr ifrn sig med frklt:

-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
aldrig p tiden! , ni r tokiga!

Men motstndet retar.

-- Ta krngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar p, och
Gusten blir mrk som en natt.

Det fanns inte ngot val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
i stugan fr att leta fram gummans egen hrv, som ligger oppe p vinden
ngonstans; och gumman efter skrikande:

-- Nej, fr Guds skull, han fr inte g och riva i mina saker droppe!
Och s frsvinna de bda tv, under hgljudda och bitande anmrkningar av
de kvarvarande.

-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppsttt.
Jag tycker de drjer bra lnge! G och se efter, Norman, vad som hnt!

Stormande bifall uppmuntrar den relystne att dra p vidare:

-- Vad kan de gra droppe, mnn tro? Nej, det hr gr aldrig an; jag
blir rakt orolig, vet ngon mnniska!

Gusten blev dunkelbl om lpparne, som han tvang till ett skratt fr att
vara med de andra.

-- Gud frlte mina synder, tog Rundqvist om p samma ton, men nu str
jag inte ut lngre, utan jag fr lov att g och se efter vad de ha fr
sig.

I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i frstudrren och medfr den
skta hrven. Det r en grann en, mlad med tv hjrtan och _anno 1852_
och var en gng den gamlas fstmhrv, som Floden i vrlden sjlv hade
gjort och som hade rter inne i skaftknappen, som skallrade, nr man
rrde p henne. Minnet av det frflutnas frjder synes ha satt gummans
friska sinne i en munter stmning, och utan ett spr av sjuklig
knslosamhet visade hon p rtalet och sade:

-- Det var inte i gr, det, som Floden gjorde hrven...

-- Och du klev i brudsng, moster, infll Svinnockarn.

-- Kan vl kliva en gng till, mente vassan.

-- Sex veckors grisar och tv rs nkor kan man aldrig tro, brydde
Fjllngarn.

-- Ju torrare skre, ju eldfngdare, brassade Fiverstran p.

Och var och en kastade sin pinne p elden, men gumman bara myste och slog
ifrn sig, hll god min och skmtade med, fr att det inte var vrt att
bli ond.

S bar det av ner i myrngen, dr starr och frken stod som furuskog och
vattnet gick opp p stvelskaften p karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hngde p grdsgrden.

Och gumman rfsade och gick p, s hon var efter Carlsson fre de andra;
mnget skmtord fll p de unga tu, som de kallades.

S blev det middag och s blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
fiol, logen var rjd och sopad och de vrsta kvistarne voro kittade med
beck. Och nr soln gick ner, brjade dansen.

Carlsson ppnade den med Ida, som hade svart kldning urringad i fyrkant,
med vitt krs och Maria-Stuartskrage, s att hon stod fram som en avundad
dam bland bondflickorna, vckte de gamles fruktan och kld, men pojkarnes
tr.

Carlsson kunde ensam nya valsen, och drfr tog Ida honom grna, gng p
gng, sedan ett frsk till trestegsvals med Norman misslyckats, varp
denne, slagen ur brdet, tog sig fr det ordet att tillgripa
dragharmonikan, bde att utgjuta sina hjrtekval och frska en sista
limsticka att fnga den granna och ostadiga fgeln, som han trott sig ha
i handen fr ngra veckor sen, men som straxt igen satt p taket och
munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
obehvligt, nr han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbrstade
harmonikan drog verkligen inte jmt med den lttfotade fiolen, utan
strde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillflle
att f knorva till rivalen, helst allmnna meningen om dragklaverets
otjnlighet tycktes vara vl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
mitt ver logen till den i ett hrn inkrupne olycklige lskaren:

-- Hllu! stt ls fr lderscken, du, och g ut p backen och pina
vdret ur dig, om du r klverstinn.

Allmnna meningen fll tung p syndaren i ett gillande grin, men Norman
hade ftt ngra supar i huvet, och Idas krs hade trollat fram oanade
krafter, s att han fann sig ohgad ge tappt vid utmaningen.

-- Hllu! hrmade han Carlsson, som ofrvarandes slppt ls sitt
modersml, vilket alltid hade en ljlig verkan p uppsvenskarne. Kum ut
p backen, du, s ska jag ta lopporna ur svinplsen p dig!

Carlsson fann nnu icke stllningen s hotande, att man behvde g till
nvarne, och hll sig nnu p munhuggningens oskyldigare omrde.

-- Va  det fr ena markvadiga svin, som ha loppor i plsen?

-- Det r vl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

Det stack nationalran, och letande nnu i sista stund efter ett
otkomligt drpord, gick han rakt p fienden, tog honom i vsten och rck
honom ut p backen.

Flickorna stllde opp sig i drrppningen att skda drabbningen, och det
fll ingen in att ska g emellan.

Norman var liten och satt, men Carlsson var grvre och utvuxen. I ett
kastade han av sig rocken, som han var rdd om, och kmparne brasade i
hop; Norman med huvudet frut, som han lrt av lotspojkarne; men Carlsson
tog i honom, mttade en ful spark t skrevet, och som en upprullad
igelkott fll Norman p dynghgen.

-- Rallbuse! skrek han, urstndsatt att frsvara sig med nvarne lngre.

Carlsson skummade, och letande frgves efter tillmlen, satte han knt
p brstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
men slutligen fick en nve str fr munnen.

-- Nu ska jag skura truten ren p dig! och med halmtappen tagen ur
dyngstacken gnuggade han den slagne, s att nsan gick i blod. Men detta
ppnade munnen p den av ilska frsande Norman, och nu slungade han hela
sitt frrd av glpord i ansiktet p segraren, som nd inte kunde binda
den besegrades tunga.

Musiken hade tystnat, dansen upphrt och skdarne gjort sina
anmrkningar ver ord- och nvstridens kastningar, vilken de hrt och
beskdat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
ehuru likvl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrtt enligt
gammal slagsmlssed. Men pltsligt hrdes ett skrik, som sprngde hopen
och rck alla ur feststmningen:

-- Han drar kniv! skrek ngon, man kunde inte urskilja vem.

-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!

Och kmparne omringades; Norman, som lyckats f upp sin fllkniv,
avvpnades och stlldes p ftter, sedan Carlsson ryckts ls ifrn
honom.

-- Ni ska slss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
drabbningen.

Carlsson tog p sig rocken och knppte den om sin snderrivna vst, men
Norman gick med ena skjortrmen hngande som en trasa ner t benet.
Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han fr gott avlgsna sig
bakom knuten fr att icke behva visa sitt nederlag fr flickorna.

Med segrarens och den starkares glada tillfrsikt upptrdde Carlsson
igen p dansbanan, och efter att ha ftt en sup, terknt han leken med
Ida, som mottog honom med vrme och nstan beundran.

Dansen gick an som ett trskverk och skymningen hade fallit; brnnvinet
gick lag p lag och uppmrksamheten blev mindre livlig p nstans grande
och ltande. Drfr kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppn
hagledet utan att draga sig ngons nsvisa frgor, men just nr flickan
kommit ver stttan och Carlsson stod p grdesgrden, hrde han gummans
rst genom halvmrkret utan att kunna se ngon:

-- Carlsson! r Carlsson dr! Kom han och dansa en dans med rfserskan.

Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
rv.

Gumman hade dock sett honom och till p kpet Idas vita nsduk, som hon
knutit om livet fr att skydda kldningen fr svettiga hnder. Nr hon
ropat en gng till utan svar, gick hon efter, kom ver stttan och in i
hagen. Droget lg under hasselbuskarna i fullt mrker och hon sg endast
ngot vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjnk till botten av
den lnga tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hrdes nya
rster vid stttan, en grvre och en mera klingande, men bda dmpade
och, nr de kommo nrmare, viskande. Gusten och Clara klevo ver
grdsgrden, som knakade under gossens ngot oskra steg, och lyftad p
tv starka armar hoppade Clara ner. Gumman gmde sig i buskarne, medan de
arm om liv tgade frbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, s som
hon ocks en gng dansat, sjungit och kyssts. n en gng knakade det i
stttan och fljande som en stut kom Kvarnpojken med Fjllngsflickan,
och just nr hon stod hgst uppe p grdsgrden, rd i hyn av dansen och
med ett vergivet lje, som visade alla de vita tnderna, satte hon de
hjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
lsslppt flsande skratt och sprrade nsborrar kastade hon sig handlst
ner i armarne p gossen, som tog emot henne med en lng kyss och bar
henne in i mrkret.

Den gamla stod bakom hasselbusken och sg par om par komma, g, komma
igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gmd under tv rs
aska.

Under tiden hade fiolen s smningom tystnat, det var ver midnatt och
morgonrodnaden stod redan svag borta ver skogen i norr; sorlet frn
logen blev mera dst och ngra enstaka hurrarop ute frn ngen angvo,
att danssllskapet skingrat sig, att hemfrden frestod fr
sltterfolket. Hon mste fram och sga adj. Nr hon kom ut i droget, dr
mrkret brjat frtunnas, s att lvets grnska kunde sknjas, fick hon
se Carlsson och Ida komma lngst opp i brinken, hand i hand, som om de
skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli trffad hr i grna
gngen vnde hon och skyndade ver stttan fr att hinna hem, innan
folket hade givit sig av. Men p andra sidan stttan stod Rundqvist och
slog ihop hnderna, nr han fick se gumman, som gmde ansiktet i frklt
fr att icke visa att hon skmdes:

-- Nej, Herre Jemine, har moster ocks varit i hagen? , jag sger det;
ja si de gamla r d inte att lita p mer n...

Hon hrde inte mer, utan halvsprang uppt stugan dr man letat henne och
dr hon nu mottogs med ihllande hurrarop, handskakningar, tack fr god
fgnad och adj.

Och nr allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
och ngar, dock utan att antrffas alla, gick den gamla till sngs, men
lg lnge vaken och lyssnade, om hon skulle f hra Carlsson g opp fr
kammartrappan.




FJRDE KAPITLET.

Det bullrar till brllop och kringen blir
tagen fr guldet.


Het var under tak, rg och vete brgade; sommaren var till nda och den
hade varit god.

-- Han har lycka, den hlen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
utan en del orsaker tillskrev det kade vlstndet.

Strmmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
skret, nr professorns familj skulle resa in till operans ppnande.

Carlsson hade ocks tagit sig packningen och gick med blyertspennan
bakom rat hela dagen; drack l p kksbordet, p salssknken, p
farstukvistbnken. Hr fick han en kasserad halmhatt, dr ett par
utgngna segelskor, en pipa, ett munstycke, orkta cigarrer, tomldor och
tombuteljer, metspn och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
ej kunde medfras eller ansgs obehvligt; det fll s mnga smulor frn
den rikes bord och man knde allmnt, att man komme att sakna de
avresande, frn Carlsson, som skulle g miste om sin kresta, ner till
hnsen och grisarne, som icke lngre fingo sndagsmat frn herrskapets
kk. Minst bitter var sorgen fr de vergivna Clara och Lotten, som
oaktat de vid uppbrningen av mjlken ftt s mngen god kaffetr,
likvl knde, att deras vr skulle komma igen, bara hsten avlgsnade de
svra medtvlerskorna p krleksmarknaden.

Om eftermiddagen, nr ngbten kom och lade till fr att hmta
herrskapet, var det stor uppstndelse p n, ty aldrig hade en ngbt
lagt till dr frr. Carlsson anfrde landstigningen och kommenderade och
orerade, under det ngaren skte komma in till bryggan. Men hr hade han
givit sig ut p en is, som ej kunde bra honom, alldenstund sjvsendet
var honom frmmande; och just i det stolta gonblicket, d linan kastades
och han i Idas och herrskapets syn skulle visa sin kunnighet, fick han
ett helt fng kabel oppifrn nerfallande p hjssan, s att mssan slogs
av och fll i sjn; i samma gonblick skulle han hlla an trossen och
gripa mssan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde ngra danssteg
och fll under en skur av ovett frn kaptenen och en salva hnskratt frn
backgastarne. Ida vnde sig bort, ond ver sin hjltes drumliga
upptrdande och grtfrdig av skam p hans vgnar. Med ett kort adj
lmnade hon honom slutligen vid landgngen, och nr han ville behlla
hennes hand och sprka om nsta sommar, om brevskrivning och adress,
rcks landgngen undan hans ftter, s att han vickade framt och fick
den vta mssan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen rt t honom
uppifrn kommandobryggan:

-- Fr du loss ndan ngongng, du?

En ny skur av srande tillmlen haglade ver den olycklige lskaren,
innan han fick loss trossen. ngbten backade nert sundet, och som en
hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande p
stenar, snavande p rtter, fr att hinna ut p udden, dr han hade sin
bssa gmd bakom en albuske, fr att kunna ge salut. Men han mtte ha
klivit med rasande ben ur sngen, ty just nr ngbten gick frbi och han
med bssan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
bssan i grset tog han upp sin nsduk och viftade, sprang i stranden och
svngde sin bla bomullsnsduk, hurrade och flsade, men ingen svarade
frn bten; icke en hand lyftes, inte en nsduk rrdes. Ida var
frsvunnen! Men ofrbrnnelig, rasande, sprang han ver kullerstenar,
hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en grdsgrd och
fljde halvt igenom den, s han rev sig p strarne; och slutligen, just
som bten skulle frsvinna bakom udden, sttte han p en vassvik; utan
betnkande sprang han i vattnet, svngde n en gng sin nsduk,
utsttande ett sista frtvivlat hurra. ngbtens akter krp bakom
tallarne och han sg professorns hatt viftande till avsked lpa undan in
i skogsudden slpande efter sig den blgula flaggen med posthornet, som
n en gng glimtade mellan alarne; och s var allt frsvunnet utom den
lnga svarta rken, som lg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
luften mrk.

Carlsson plumsade i land och gick steg fr steg tillbaka till sin bssa.
Han tittade p henne med onda blickar, som han skulle sett p en annan,
som svikit honom; skakade p pannan, satte p ny knallhatt och fyrade
av.

Drp kom han tillbaka till bryggan. Han sg hela upptget igen; hur han
dansat som en pajas p broplankorna lik en annan marknadskasper, hrde
skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, frlgna blickar och handtag;
knde nnu oset av stenkolsrken och maskintalgen, stekflottet frn
kkskabinen och oljefrgen frn bordlggningen. ngbten hade kommit hit
ut i hans blivande rike och medfrt stadsmnskor, som fraktade honom,
som i ett gonblick strtade honom frn hans stege, p vars pinnar han
redan klttrat ett gott stycke, och -- hr klack det i halsgropen -- frt
bort hans sommarlycka och sommargldje. Han tittade en stund ner i
vattnet, som hjulskovlarne rrt upp till en enda srp, p vars yta
utslppt sot lg i flockar och oljan i speglar, flammande i
regnbgsfrger som en gammal fnsterruta; all mjlig smuts hade odjuret
hunnit lmna ur sig p en liten stund och solka det klara grna vattnet;
lkorkar, ggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brnda strykstickor,
papperslappar, som ljor och agn lekte med; det var som hela stadens
rnnsten kommit ut och hvt ur sig ovett och avskrden p en gng.

Det vart honom kusligt ett gonblick, och han tnkte p, att om han
allvarsamt ville vinna sin kresta, s mste han in dit, mste in i
grnderna och rnnstenarne, dr den hga dagspenningen och den fina
rocken, gaslyktorna och bodfnstren, flickan med krs, manschetter och
knppkngor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden ocks, dr
han var den siste, dr hans tungoml inbragte grin, hans grova hand icke
kunde gra finarbete och dr hans mngahanda insikter icke kunde kasta
av. Och nd mste han tnka p det, fr Ida hade sagt, att hon aldrig
ville gifta sig med en bonddrng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
inte?

Det krade p sundet och en sval vind, som kade alltmer, rrde opp
vattnet, som brjade plaska mot broplarne, sopade undan sotet och
klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vgornas pjattrande,
btarnes huggande ryckte opp honom, och med bssan ver axeln vandrade
han hemt.

Vgen gick under hasslarne uppver en bergknalle och ver den hngde nnu
en hgre grstensvgg bevuxen med tallar och som han aldrig beskt.

Lockad av nyfikenhet klttrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnr
och stod snart uppe p en grstenshll, p vilken ett sjmrke var
upprest. I solnedgng lg n nedanfr utbredd i en enda rundblick, med
skogar, krar, ngar, stugor; och utanfr holmar, kobbar, skr, nda ut
till havs. Det var ett stort stycke av den skna jorden, och vattnet,
trden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville rcka ut handen, den
ena bara, och dra tillbaks den andra, som strckte sig efter ffnga och
fattigdom. Det behvde ingen frestare st bredvid och tigga om knfall
infr denna tavla, rosenfrgad av en sjunkande sols trolska strlar; dr
bla vatten, grna skogar, gula krar, rda stugor blandade till en
regnbge, som skulle drat mindre skarpa frstnd n en bonddrngs.

Retad av den trolsas avsiktliga frsumlighet, d hon p fem minuter
kunnat glmma det sista lilla lftet att vifta avsked t honom, srad,
som om han ftt smaka kppen, av de vermodiga stadslurkarnes glpord,
betagen vid synen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
stugorna, fattade han sitt beslut -- att g hem, gra ett sista frsk
eller tv med att prva det falska hjrtat, som kanske glmt honom redan
-- och sedan ta fr sig vad tagas kunde utan att stjla.

                  *       *       *       *       *

Nr han kom hem p backen och sg storstugan de, gardinerna nere, halm
och tomldor skrpa utanfr, s slog det klunk i halsen, som om han
svljt ppelbitar p tvrn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
flyttande sommargsterna i en sck, smet han s ljudlst som mjligt upp
p sin kammare. Sedan han gmt sina skatter under sngen, satte han sig
vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
skriva brev. Frsta sidan skvalade ut i en enda bred ordstrm dels ur
egen fatabur, dels ur Afzelii sagohvder och Svenska folkvisor, som han
lst hos en inspektor i Vrmland och som hade gjort starkt intryck p
honom:

Kra lskade Vn! -- brjade han -- Ensam sitter jag nu p min lella
kammare och less alldeles vdligt efter Ida; nog minns jag som igr nr
Ida kum ut hit, det var nr som vi sdde vrrgen och gken lullade i
stuthagen, och nu r det hst, s gossarne r ute efter strmmingen till
skret; jag skulle inte s mycket frga efter det, om inte Ida hade rest
sin vg och inte ville hlsa efter sig frn ngbten, som professorn var
s innerligt snll och gjorde frn atterdcket, nr som han kom i uddan;
det r tomt som ett hl efter Ida i kvller och det vller mest av allt
att sorgen r tong. D om sistens p sltterdansen minns Ida vad Ida
lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag r ocks i
stnd _att hlla_ vad jag lovar, som inte _alla_ r i stnd till, men det
r detsamma det och jag frgar inte s noga efter hur mnskorna r mot
mig, men den jag hller v, den glmmer jag inte, det ska jag sga.

Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; s kom
fruktan fr oknda rivaler, fr stadens frestelser och Berns salong, och
i knslan av sin egen ofrmga att frebygga befarade syndafall, grep han
ett grepp i de dlare knslorna, och strax sprutade gamla minnen frn
kolportrstiden fram. Han blev hgstmd, strng, sedlig och en straffande
hmnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:

Nr jag tnker hur Ida nu gr ensam i den villande stan och icke mer har
en stdjande hand, som kan vnda faran och frestelsen frn Ida, nr jag
tnker p alla de syndfulla tillfllen till fall och frdrv, som gra
vgen bred och foten ltt, s knner jag ett stygn i mitt hjrta, jag
knner det som om jag gjort ortt infr Gud och mnniskor att jag lmnat
Ida i syndens garn, jag ville varit som en far fr Ida och Ida skulle ha
tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far -- -- --

Vid orden far och gamle Carlsson blev han mycket vek och erinrade sig
sista begravningen han vervarit.

-- en far som alltid har verseende och frltelse i hjrtat och p
lpparne, vem vet hur lnge gamle Carlsson (han lskade redan ordet!) fr
vandra hr, vem har sett om ej hans dagars tal ro rknade ssom
vattendropparne i sjn eller stjrnorna i luften, kanske innan man vet
ordet av ligger han som torrt h, och d skall kanske _ngon_ vilja grva
honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
han fr leva nnu den dag, d blomstren gtt ut p marken och turturduvan
lter hra sig i vrt land; d r det en ljuvlig tid fr _mngen_ som nu
klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --

Hr hade han glmt bort vad psalmisten sjng och mste upp och leta efter
testamentet i sin kista. Men det var ver hundra psalmer att vlja p,
och Clara ropade redan till kvllsmat, s att han mste ta i hgen, och
s tog han:

De boningar i knen ro ock feta, s att de drypa; och hgarne ro allt
omkring lustiga; hjordmarken r full med fr, och dalarne st tjockt med
sd, s att man glades drvid och sjunger.

Nr han lst igenom det, fann han en lycklig anspelning p lantlivets
fretrden fr stadslivet, och som det var den mma punkten, beslt han
icke vidrra den mer, utan lta halvkvden visa tala fr sig sjlv.

Drp funderade han ver vad han skulle skriva mer; knde sig hungrig och
trtt och kunde icke dlja fr sig, att nr allt kom omkring, det var
detsamma vad han skrev, fr Ida var nog borta nd, hon, innan vren
kom.

Drfr undertecknade han sig Innerligt trofastne och tillgivnaste och
gick ner i kket att ta kvll. Det hade blivit mrkt och tagit till att
blsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, dr Carlsson ensam
hade slagit sig ner och tnt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
avvaktande frn spisen till bordet.

-- Carlsson ska ha en sup brnnvin i kvll, sade gumman; jag ser, att han
behver det.

-- ja, det var jmt sj att f ombord sakerna, svarade Carlsson.

-- En fr vl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
var en faslig att blsa i denna kvll, och p osten gr han ocks; f se,
hur gossarna ska reda sig med sktarne i natt.

-- Ja, si det kan jag inte hjlpa; vdret rr jag inte p, bet Carlsson
av. Men i nsta vecka ska det f bli vackert, fr d tnker jag segla med
sumpen in till stan fr att sjlv tala med fiskkparn.

-- S, mnar Carlsson det?

-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte fr pris p fisken, och ngot fel r
det vl ngonstans, var det nu sitter.

Gumman plockade p bordet och tnkte nog det var annat rende till stan
n fisken.

-- Hm! sa hon, Carlsson r vl s artig och hlsar p professorn d?

-- Jo, det gr jag nog, om jag fr tid, fr han har nd glmt en
buteljkorg hr...

-- Fasligt hyggliga mnniskor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
ta en halv?

-- Tack s mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
kommer igen -- efter vad jag kunde hra p Ida tminstone.

Det var med ett stort nje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
hela sin verlgsenhet. Gumman knde ocks sin underlgsenhet, sitt
ohjlpliga undertag, och det steg en gld upp p kinderna och en brand i
gonen.

-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.

-- Nee vars, det r lngt kvar nnu, svarade Carlsson, som mycket vl
knde, hur han halade in sin rev och att ngot satt p kroken.

-- Ska ni gifta er d?

-- Mtte vl det, nr tider blir; men jag ska vl hra mig t om ngon
kondischion frst.

Det rck i den gamlas frade ansikte och den magra handen plockade och
plockade som en febersjuks p ett lakan.

-- Han tnker g ifrn oss d? vgade hon fram med darrande, torkad
stmma.

-- Ngon gng ska jag vl drhn, svarte Carlsson, frr eller senare ska
man ha sitt eget, och slpa ut sig t andra gr man inte grna fr inte.

Clara hade kommit fram med mjlgrten, och Carlsson fick ett hastigt
begr att skalkas med henne.

-- N, Clara, r ni inte mrkrdda att ligga ensamma i natt, nr gossarne
r borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hlla er sllskap?

-- , det behvs inte alls! svarte Clara.

Det blev ett gonblicks tystnad i kket. Man hrde utifrn, hur stormen
rusade genom skogen, rck lvet av bjrkarne, skakade grdsgrdarne,
riste fljlar och takskgg. Ibland kom en vindstt tryckande genom
skorsten och blste eld och rk ut ifrn spiskappan, s att Lotten fick
hlla hand fr gon och mun. Och nr vinden ett gonblick hll undan,
hrde man fjrden dunka mot stra udden. Pltsligen gav rackan hals ute
p backen och skallet avlgsnade sig, som om hunden sprungit ngon till
mtes hlsande eller hotande.

-- G och se efter, vem det kan vara, s r han snll, sade gumman till
Carlsson, som genast steg upp.

Kommen ut i drren, sg han endast ett mrker s tjockt, att det kunde
skras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, s att hret stod
som rtris kring huvet. Han lockade p hunden, men skallet gick redan
lngt borta i kllngen och lt numera muntert igenknnande.

-- Det kommer frmmande s hr dags, sade han till gumman, som stllde
sig i drren, vem kan det vara? Jag ska vl g och se efter. Hr, Clara,
tnd lyktan och ge mig min mssa!

Han fick lyktan och stretade emot blsten ut i ngen, fljde skallet och
kom in i talldungen, som skilde ngen frn stranden. Skallet hade
tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hrde han steg av
klackjrn mot bergshllen, brakande grenar, som kncktes av ngon, som
letade sig vg, plums i vattpussar, svordomar svarande p hundens
vinslande.

-- Hej! vem r dr? ropade han.

-- Pastorn! svarade en rostig stmma, och i detsamma sg Carlsson en
kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjrn mot en kullersten, och ur
ett snr ramlade frn bergknallen en liten inplsad, bredlagd man med ett
grovt, vderbitet ansikte inramat i ett par vilda gr kindskgg och livat
av sm vassa gon under bryn som av vggmossa.

-- Det var ena helvetes vgar ni har hr p n! grlade han till
hlsning.

-- N Herre Jessus, r det pastorn, som r ute i detta hundvder!
besvarade Carlsson aktningsfullt sin sjlasrjares vlkomstfrbannelser.
Men var r kan d!

-- Det r sumpen, vet ja, och den har Robert ftt i hamn. Lt oss komma
under tak bara, fr det blser mitt igenom kroppen i denna afton. S,
marsch p bara!

Carlsson gick fre med lyktan och pastorn efter, fljd av rackan, som
gjorde sm kast in i buskarne fr att lukta efter en orre, som nyss
lyftat och rddat sig int mossen.

Gumman hade gtt lyktskenet till mtes ut p backen, och nr hon knde
igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara vlkommen.

Han var p resa med fisk till stan och hade ftt stormen ver sig, s att
han mste ta i land ver natten; svor och bannade att han inte kunde
komma in i tid och bli av med sin fisk, nu d alla djvlar var ute och
kldde efter vart levande liv som gick i vatten.

Gumman ville fra honom in i stugan, men han gick rakt in i kket och
fredrog spiselden, dr han kunde bli torr. Vrmen och ljuset tycktes
emellertid bekomma pastorn mindre vl, ty han grinade illa med gonen,
som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de vta
smorlderstvlarna. Carlsson hjlpte honom under tiden av med en gammal
grngr bojkavaj, fordrad med frskinn, och snart satt prsten i en
stortrja av ull och i strumplsten framfr bordshrnet, som gumman rjt
av och dukat med kaffegrejor.

Den, som icke knt pastor Nordstrm, skulle aldrig ha gissat, att denne
skrkarl bekldde ett andligt mbete; s hade trettio rs sjlavrd ute i
skren frvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, nr han kom
ordinerad frn Uppsala. Ytterst knapp ln hade ndgat honom ta sin
brgning ur sjn och jorden, och dr ej dessa rckte, mste han vdja
till sina frsamlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sllskapligt
stt, lmpat efter omgivningen, mste hlla vid liv. Men den goda viljan
visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som mste frtras p
stllet och slunda icke kunde ka prstgrdens vlstnd, men snarare
inverka ofrdelaktigt p frmnstagarens fysiska och moraliska tillstnd.
Som dessutom skrkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjnd
Gud endast hjlpte den, som hjlpte sig sjlv, eller av en inneboende
ofrmga att stta en stark pkommen ostlig vind i sammanhang med
Augsburgiska beknnelsen, icke kunde f ngot ut av det lilla
trkapellet, som de ltit bygga, s blev kyrkogngen, vilken ofta ven
motarbetades av de lnga rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
vindar, mera ett slags folkmarknad, dr man trffade bekanta, gjorde opp
affrer och hrde kungrelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
vilken man kom i berring, helst lnsmannen bodde lngt opp i land och
aldrig kallades i rttssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
ngra danska skallar eller ett halvstop brnnvin.

Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut p stadsresa med sumpen, fr att
slja fisk, den han sjlv tagit ur sjn, och efter att ha rkat ut fr
storm blivit vinddriven. Med bssan vl stuvad i ett ntldersfodral och
matsck och handbok i en sklskinnsvska, vt och ruskig, hade han
kommit i ljus och vrme och, sedan han gnuggat gonen, ftt plats vid
kaffebordet. Inte ett spr av latin och grekiska kunde mera ses i denna
frn spiselden och tv talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
och sjman. Den frr vita handen, som vnt bokblad i hela sin ungdom, var
brun och barkig med gula leverflckar av saltvatten och solbrnna, hrd
och valkig av ror, skot och rorkult; naglarne voro halvtna,
svartkantade av berring med jord och redskap; ronens musslor igenvxta
med hr och borrade med blyringar fr fluss och flytningar; frn
ulltrjans psydda skinnficka hngde en hrslinga som bar en urnyckel av
ngon gul metall med en karniol i; de vta ullstrumporna hade hl fr
stortn, som ftternas slingrande rrelser under bordet tycktes oavbrutet
vilja skyla; trjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
stod p glnt av brist p tillrckligt med knappar.

Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmn aktningsfull
tystnad knackade han den mot bordskanten, s att en liten mullvadshg med
aska och sur tobak lade sig p golvet. Men handen var osker och
stoppningen gick icke regelrtt, alltfr omstndligt fr att icke vcka
oro.

-- Hur r det med pastorn i kvll; han r inte riktigt rask, tror jag?
kom gumman emellan.

Pastorn lyfte det nerfallna huvet, sg sig omkring uppt takbjlkarne,
som om han letat efter den talande.

-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak p utsidan av pipskallen.
Drp ruskade han p huvet, som om han ville vara i fred, och frsjnk i
svrmodiga tankar utan bestmd form.

Carlsson, som sg hur det stod till, viskade t gumman:

-- Han r inte nykt! Och anseende sig bra inskrida, tog han kaffepannan
och slog upp i pastorns kopp, stllde brnnvinsflaskan bredvid och med en
bugning bjd honom att hlla till godo.

Med en frkrossande blick lyfte den gamle sitt gra huvud, som om han
ville skrmma slag p Carlsson, och skjutande koppen ifrn sig med
vmjelse, spottade han ut:

-- r du hemma hr, du, drng? Och drp vnde han sig till gumman:

-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!

Och s frsjnk han en stund i djup tystnad, mjligen erinrande sig
fordna dagars storhet och den verhandtagande ofrskmdheten hos folket.

-- Djvla drng! frste han n en gng. Ut och hjlp Robert till rtta!

Carlsson frskte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
du r? och frsvann ut genom drren.

-- Har ni sktarne ute? rk han p gumman som frskte krngla till en
urskt fr drngen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.

-- Ja, kra hjrtans, ppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
kunde ingen drmma vid sextiden det skulle g till storm fr natten, och
jag knner Gusten. Han skulle frr g till botten n han lt gamen ligga
p grynnan i natt.

--  strunt, han reder sig nog! trstade pastorn.

-- Sg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det r nog mnga pengar
ocks, men bara gossen kommer vl ifrn saken, s...

-- Han r vl inte s dum att han gr och tar opp i det hr vdret, d
hela sjn ligger p?

-- Jo, det r just vad en kan vnta av honom; se, han har alltid haft det
efter fadren att vara liksom fr mycket mn om det en ger, och han vore
i stnd att stta bort livet fr att inte lta sktarna g frlor'.

-- Ja, ser madam, r han s inrttad, s kan inte sjlva fan hjlpa
honom! Fr resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne frleden
med sex varp och vi fick aderton valar.

-- N, var han fet ngot s nr?

-- Tror jag det! fet som smr. Men sg nu, madam Flod, vad r det fr
prat, som lper hr om henne, att hon tnker p till att gifta om sig? r
det sant, det?

-- , kors i alla mina dar, brast gumman ut, sger man det? Ja, si det r
d vdligt, vad folk kan stta till och prata, nr det br sta!

-- Ja ja, mig gr det inte fr nr, tertog pastorn, men r det s som
man sger, att det gllde drngen, s vore det synd fr gossens skull.

-- , det r ingen fara t gossen, och smre styvfar har mngen ftt.

-- Jas, det r s dran i alla fall, kan jag hra. Brinner det s
fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hlla sig lngre? N n,
kttet vill ha sitt, hhhh!

-- Vill inte pastorn vara s god och ta en halv? avbrt gumman, som blev
ngslig ver den krleksfulla ton samtalet brjade antaga.

-- Tack, madam, som r s god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
sng ocks och tnker vl, att ni inte har bddat t mig n?

Lotten skickades att bdda p kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
och Robert skulle ligga i kket.

Pastorn gspade s stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
handen ver pannan oppt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
namnlsa bekymmer, allt under det huvet sjnk i korta, knyckiga avsatser
ner mot bordsskivan, dr slutligen hakan fick std.

Gumman, som sg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt p
hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande rst:

-- Pastorn lilla! F vi inte ett lite ord i aftons, innan vi g i sng?
Tnk p gumman, och hennes gosse, som r ute p sjn.

-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken d -- madam vet var hon
ligger i matvskan!

Gumman tog skinnpsen och fick fram en svart bok med ett guldkors p,
vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
sjuka brukade bjudas p strkande droppar; och andaktsfull, som om hon
ftt ett stycke av kyrkan in i sin lga stuga, bar hon den
hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt brd p sina bda hnder,
skt sakta bort koppen framfr pastorn, torkade en plats med frkldet
och lade det heliga framfr det tunga huvudet.

-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blsten dundrade i
skorsten, boken r dr nu,

-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i smnen, rckte ut armen utan att
lyfta p huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, s
att koppen stttes omkull och brnnvinet rann i tv bckar framt det
flottiga bordet.

-- Oj, oj, oj, klagade gumman och rddade undan boken, det hr gr aldrig
vl; pastorn r smnig och ska g och lgga sig.

Men pastorn snarkade redan med armen vilande p bordsskivan och
lngfingret strckt till en fnig gest, som om det pekade mot ett
osynligt ml, oupphinneligt fr gonblicket.

-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till fr att f honom i sng? jmrade
gumman till flickorna, rdls hur hon skulle f den sovande vaken, ty hon
visste, vilket frfrligt sinne han hade, nr han druckit och blivit
vckt, och f honom kvar i kket gick inte an fr flickornas skull, och
in i stugan inte heller, fr d skulle det bli ett pratande. De tre
kvinnorna gingo som rttor kring katten fr att binda bjllran p honom,
men ingen vgade.

Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fnsterrutor
och otta vggar och gubben, som satt i strumplsten, mtte ha blivit
kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen ppnades p vid gavel och
tre anskrin, som nr rven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.

-- Jag tror jag ns, sa pastorn, reste sig och gick med slutna gon till
en fnstersoffa, dr han nedsjnk, strckte ut sig p ryggen, och med
hnderna knppta ver brstet somnade han in i en lng suck.

Allt hopp var ute att f honom dn, och Carlsson och Robert, som kommit
tillbaka, vgade icke rra vid honom.

-- Han slss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
ett tcke ver honom s sover han till i morgon.

Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga p rnnet
ver matbon och Carlsson gick p sin kammare. Ljusen slcktes och det
blev tyst i kket.

Snart lg hela huset i smn, mer eller mindre rolig.

                  *       *       *       *       *

Fljande morgon, nr hanen gol och madam Flod steg upp fr att vcka,
voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig ngot, kalla vita
hstmoln tgade frn osten in t land och himlen var friskt bl. Vid
ttatiden brjade gumman sina vandringar ner t stra udden fr att se,
om ingen bt skulle synas ute i fjrden. Ute i rnnan mellan kobbarna dk
ett och annat revat rsegel fram, frsvann och stack fram igen. Sjn
vrkte nnu, lg bl som stl, och de yttersta skren hgrade, hngde p
luftfrgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro p vg att
lyfta sin vg som nattdimmor. Ungskrakarne lgo i vikar och uddar och
sprungo p sjarne, nr de sgo havsrnen styra sin tunga flykt ver dem,
dko och kommo upp igen, sprungo p nytt, s att vattnet forsade framfr
dem. Sg gumman msarne flyga upp ute p ett skr och hrde hon dem
skrika, s tnkte hon, att dr kom ett segel, och det kom segel, men alla
hllo de undan fr n och fllo av t norr eller t sder.

Det blste kallt; vinden och de vita molnen pinade i gonen och den gamla
gick in i skogen igen, trtt p att vnta; och hon tog sig till att
plocka lingon i frklt, fr hon kunde inte vara sysslols, utan mste
hava ngot att frdriva oron med. Sonen var nd det kraste, och hon
hade icke varit hlften s bekymrad den dr aftonen, nr hon stod vid
hagstttan och sg ett annat dunkelt hopp frsvinna in i mrkret. Men i
dag var gossen nd mera lngtad, fr hon knde p sig, att han skulle
kanske snart g ifrn henne. Pastorns ord i gr kvll och pratet hade
tnt p kruttrn och snart skulle det sga puff! Vem som kom att sveda
gonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hnda ngon, det var
antagligt.

Hon gick s och knallade sakta hemt och kom upp p ekbacken. Det sorlade
nere vid bryggan och hon sg mellan eklvet, hur mnskor rrde sig kring
sjboden, talade i munnen p varann, frhandlade, utredde, tvistade. Det
hade tilldragit sig ngot, medan hon var borta, men vad?

Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjrnade ner fr backen fr att
bli slug p vad som timat. Kommen ner till grdsgrden, sg hon
akterstycket av sktekan. De voro allts hemma och hade rott kring n.

Normans rst var tydlig nr han utlade frloppet:

-- Han gick till botten som en sten och s kom han upp igen; men d fick
han dden rtt igenom vnstra gat, och det var rakt som att slcka ett
ljus.

-- , Herre Je', r han dd? skrek gumman och rusade ver grdsgrden,
men ingen hrde henne fr Rundqvist, som fortsatte liktalandet i bten.

-- Och s fick vi draggen i honom och nr flyet tog i ryggen, s...

Gumman hade kommit bakom ntgistorna och kunde icke g igenom, men hon
sg som genom ett flor fr en spegel bakom de upphngda nten, huru alla
grdens innevnare lgo, hngde, krpo omkring en grskymlig kropp, som
var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under nten,
men nvrarne fastnade i hrfltan och snkena slogo som ett gissel.

-- Va i Jesta namn ha vi ftt i flundernten? skrek Rundqvist, som sg
att det levde i garnen. Nej, jag tror det r moster!

-- r han slut? skrek madam Flod allt vad hon frmdde. r han slut?

-- Slut som en dd hund!

Gumman kom loss och ner till bryggan. Dr sg hon Gusten liggande
barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rrde sig, och under honom
syntes en stor luden kropp.

-- r det du, mamma? hlsade Gusten utan att vnda sig om. Sicken en vi
ha ftt fatt i!

Gumman gjorde stora gon, nr hon fick se en fet grskl, som Gusten hll
p att dra skinnet av. Sklar gvos visserligen icke varje dag, och
kttet kunde tas, sdant det nu var, tranen rckte till mnga par
stvlar och skinnet var nog vrt sina tjugo kronor; men vinterstrmmingen
var nd angelgnare, och hon sg inte en fena i bten, blev drfr ngot
frstmd och glmmande bde den terfunne sonen och den ovntade sklen,
utbrast hon i frebrelser:

-- N, men strmmingen d?

-- Ja, den var inte god att komma t, svarade Gusten, och den kan man
kpa fr resten, men grsklar fr man inte alla dar.

-- Ja, s sger du alltid, du Gusten, men det r stor skam att vara borta
i tre dar och inte komma hem med ngon fisk. Vad ska vi ha till ta i
vinter, tnker du?

Men hon fick intet medhll, fr strmming hade man ftt nog av, och ktt
var nd ktt, utom nu att jgarne hade genom sina mrkvrdiga
berttelser om jaktventyret dragit all uppmrksamhet t sig.

-- Ja, passade Carlsson p och hgg sig ett stycke av telen, hade vi
inte jorden, s fick vi allt vara utan mat!

Den dagen blev intet notdrag av, fr stora bykgrytan skulle sttas p
till trankokning; och det stektes och kokades i kket och dracks
kaffehalvor; och p sdra logvggen spndes skinnet opp som ett
segertecken, och det liktalades och frevisades, och alla kommande och
gende klentrogne skulle sticka fingerna i skotthlen och hra, hur loden
hade kommit dit, var sklen hade gtt opp p stenen, vad Gusten sa t
Norman i sista gonblicket, nr skotten skulle g och huru slutligen den
dde uppfrt sig i sista stunden, nr han klipptes som en trd.

Carlsson var ingen hjlte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
stl, och nr notdrkten slutligen var till nda, satte han sig till rors
i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.

                  *       *       *       *       *

Nr madam Flod kom ner till bryggan fr att ta emot de hemkomna
stadsresarna, var Carlsson mycket krvnlig och undfallande, s att
gumman strax mrkte, att ngot kommit emellan.

Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och rkna ifrn sig
pengarne; och s skulle han sitta ner och bertta. Men det gick trgt och
drngen syntes inte alls hgad lmna ngot ifrn sig, men gumman slppte
honom inte fr mindre n att han klmde fram med en reseberttelse.

-- N, sg nu, Carlsson, mjlkade hon -- han var vl oppe hos
professorns, kan jag tro?

-- Ja, jag var oppe ett ryck, frsts, svarade Carlsson, synligen
obehagligt berrd av minnet.

-- N, hur mdde de?

-- Jo, de hlsa s mycket till alla p grn, och de var mycket artiga och
bjd p frukost. Det var fasligt schangtilt i vningen och vi kom bra om
ens.

-- N, s, vad fick han fr gott d?

-- , vi t hummer och svampignoner och drack porter fr resten.

-- N sg, Carlsson, han sg vl flickorna ocks?

-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.

-- Och de var sig lika, kan jag tro?

Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman fr mycket, och
drfr svarte Carlsson inte p det.

-- Ja, de var nog s snlla, och vi var i Berns salong till aftonen och
hrde p musiken, och s bjd jag p scherry-kobden och smrgsar. Det
var, som sagt, mycket roligt.

Men nu var det i sjlva verket inte alls roligt och saken hade avlupit p
ett helt annat stt. S nmligen, att Carlsson blivit mottagen i kket av
Lina och ftt en halv l p bordshrnet, fr Ida var borta. Drp hade
professorskan kommit ut och hlsat och sagt t Lina, att det skulle tas
hem en hummer till kvllen, fr det kom en frmmande; och s hade hon
gtt sina frde. Blivna ensamma, var Lina frst ngot stel, men hur
Carlsson satt och menade, s fick han ur henne, att Ida hade mottagit
hans brev och lst det hgt en kvll, nr hennes fstman var dr och de
satt i kkskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
hade gapskrattat s de kunde d; och fstmannen hade lst om brevet tv
gnger hgt som en prst. Och aldra roligast hade de haft t gamla
Carlsson och hans sista stunder, och nr de kom till det dr om
frestelser och villovgar, hade fstmannen -- han var lutkrare --
freslagit, att de skulle ut och fresta p Berns salong, och d hade de
gtt dit och blivit bjudna p sherry-kobbel och smrgsar.

Antingen nu Linas berttelse rrt opp Carlssons sinne och skakat om
minnena, s de kommit i oordning, eller han s livligt nskat sig i
lutkrarns klder, att han satt sig in i dennes angenma stllning som
vrd, frvxlat sig med den hummertande oknde, druckit fstmannens
porter och tit Linas champinjoner, nog av, han framstllde
sakfrhllandet fr gumman som han gjorde och med syftad verkan, vilket
var huvudsaken. Och nr det var gjort, knde han sig lugn att skrida till
anfall. Pojkarne voro p sjn, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
hade slutat fr dagen.

-- Vad r det fr prat, som gr i socknen hr och som jag fr igen
verallt? brjade han.

-- Vad pratar man nu igen? frgade gumman.

-- , det r det gamla, om att vi ska tnka p att gifta oss.

-- Asch, det ha vi hrt nu s lnge.

-- Ja, men det r ju alldeles orimligt att folk kan sga sdant, som inte
r; jag kan rakt av inte frst sdant, illparade Carlsson.

-- Ja, vad skulle han som r unga, raska karlen gra med en gammal kring
som jag?

-- , vad det betrffar med ldern, s har det ingen fara. Fr jag sga
fr min del, att skulle jag en gng _tnka_ p att gifta mig, s skulle
det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, fr se,
moster, lustan r en sak och gifta sig en annan; lustan, den vrldsliga
lustan, frgr som en rk, och tro och loven r som en tugg snus, nr det
kommer en annan, som kan bjuda p cigarr. Men si sdan r jag, moster,
att den jag gifter mig med, den hller jag loven med, och s har jag
alltjmt varit, och den, som kommer och sger annat, den sger ljug.

Madamen spetsade ronen och brjade misstnka ugglor i mossen.

-- N, men Ida d, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
underskte hon.

-- Ida, ja, hon r nog bra fr sig, och ville jag bara rcka ut
pekfingret, s hade jag henne p mig, men se, moster, hon har inte det
rtta sinnelaget; hon r vrldslig och ffng, och jag tror hon helst
gr p ortta vgar. Fr resten, jag brjar bli gammal, ska jag sga, och
har inte lust att fjollas lngre; ja, jag sger rakt ut, att _skulle_ jag
tnka p till att gifta mig, s skulle jag ta en ldre, frstndig
mnska, ngon som hade det rtta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
sga riktigt, men moster kanske frstr mig nd, fr moster har det
rtta frstndet, ja, det har hon.

Gumman hade slagit sig ner vid bordet fr att bttre kunna frst
Carlssons krumbukter och passa p att sga amen, nr han vl ftt fram
sitt ja.

-- N, men sg, tog hon opp en ny nda p hrvan, har d inte Carlsson
tnkt p nkan i vassa, som sitter dr s ensam och inte begr bttre n
f gifta om sig?

-- Asch, hon, neej, si jag knner henne nog fr resten, men hon har inte
det _rtta sinnelaget_, fr si, det som ska ta mig, det ska vara ett
sinnelag. Fr pengar och utvrtes thvor och granna kldtrasor, si det
var inte vrt med mig, fr sdan r inte jag; och den, som knner mig
rtt, ska inte kunna sga ngot annat.

mnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och ngon mste sga sista
ordet, medan det var mjligt.

-- N, vem har Carlsson tnkt sig d? vgade madamen ett djrvt steg
framt.

-- Tnkt och tnkt! Man tnker hit och tnker dit, jag har inte tnkt
ngot alls nnu, men den, som tnkt ngot, han tale; jag tiger, jag, s
att man inte sen ska komma och sga att jag har lockat ngon, fr sdant
r inte mitt sinnelag.

Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon mste knna sig
fr en gng till.

-- Ja, men kre Carlsson, om han har Ida i tankarne, s kan han ju inte
g och tnka p ngon annan med fulla allvare.

-- Ida, hm, den rackarns rvhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
kasta'na efter mig; nej, bttre opp ska det vara, och klderna p kroppen
ska hon r om tminstingen, och har hon lite till, s r det inte ont i
det, fast jag inte ser p't, fr sdan r jag, och det r mitt sinnelag.

Nu hade man krt och vnt s mnga gnger, att det var fara bli sittande,
om gumman inte knuffade p.

-- N, Carlsson, vad skulle han sga, om vi skulle ha vrt tillsammans?

Carlsson slog ifrn sig med hnderna, som om han genast frn frsta
gonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sdan lghet.

-- Nej, si det kommer d aldrig i frgan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
tala om, n mindre tnka ditt. Nog vet jag vad folket skulle sga
alltid, att jag hade tagit henne fr guldet, men sdan r inte jag och
det r inte mitt. Nej, aldrig p tiderna ska vi tala om den saken mer.
Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (hr rckte han ut sin hand) --
att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand p det!

Men gumman ville inte ta i hand p det, utan hon ville just tala
grundligt om saken.

-- Varfr ska en inte tala om det, som nd skulle kunna bra till? Jag
r gammal, vet ju Carlsson, och Gusten r inte karl n att ta vid grden;
jag behver ngon, som str vid min sida och hjlper p, men jag frstr
vl, att han inte vill slita fr andra och slpa ut sig fr inte, och fr
det ser jag ingen annan rd n att vi gifter oss. Lt folket prata, de
babblar likafullt, och har Carlsson ingenting srskilt emot mig, s ser
jag inte ngot, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, sg?

-- Inte har jag ngot emot moster, fr all del, men se det dr hlens
pratet om det och det, och fr resten lr Gusten inte bli god p oss.

-- Asch, r inte han karl att hlla honom frn sig, s ska jag vl mkta
det. Till ren r jag nog, men s gammal r jag inte, och det kan jag
sga Carlsson mellan fyra gon att... jag kan nog vara s golik som en
annan slinka, nr det skall bra te.

Isen var bruten, och nu kom en uppsj med planer och rd, hur man skulle
delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med brllopet och allt det
dr. Och frhandlingarne rckte lnge, s lnge att gumman mste stta p
kaffepannan och ta fram brnnvinsflaskan, och de rckte nda lngt fram
p natten och litet till.




FEMTE KAPITLET.

Man slss p tredje lysningsdagen, gr till
skrift och hller brllop, men kommer nd
inte i brudsng.


Att ingen r bttre n nr han dr och ingen smre n d han gifter sig,
fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig grskl,
gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson fretog en liten resa
i ngot fregivet rende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vndes ut och
in p, befanns vara den bsta mnniska hittills skapad, varemot Carlsson
vndes som gamla klder och befanns vara flckig p insidan. Han
upptcktes ha varit rallebuse och bibelsjare, bortkrd frn tre platser,
rymd en gng med bestmdhet, till tings fr slagsml enligt obestyrkt
uppgift. Allt detta fick madam Flod i nsan, men lgan var tnd en gng,
och med utsikten till nkestndets upphrande tycktes gumman kvickna
till, leva opp och f skinn p nsan, s hon tlde bde vtt och torrt.

Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbrding,
vilken nu genom giftortt skulle komma t denna jord och detta vatten,
som de insocknes vant sig betrakta som i viss mn gemensam. Som madamen
satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva nnu i mnga r, minskades
sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans stllning p grden
komme efter detta att bli vl mycket lik en drngs, och detta under den
frre nyss inflyttade drngens frmyndarskap och goda vilja. Underligt
var det allts icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
skarpa ord, hotade g in till kronan, taga ut stmning och lta mota bort
den blivande styvfadren. Aldra vrst blev han, nr Carlsson kom hem efter
sin lilla tripp, ifrd salig Flodens svarta sndagsrock och
sklskinnsmssa, som han vid frsta mma tillfllet hade ftt i
morgongva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att gra ett
spratt, och en morgon, nr de skulle stta sig till frukostbordet, lg p
Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
ingenting ont anade, lyfte p handduken och fick se sin bordsnda dukad
med allt skrp han samlat i sin sck och som han glmt under sngen oppe
p kammarn. Dr stod tomma hummerburkar, sardinldor, champinjonflaskor,
en porterbutelj, en ondlighet med korkar, en sprckt blomkruka med
mycket mera.

Han blev grn i gonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
Rundqvist hjlpte honom till en avledare med frklaringen, att det var
ett vanligt ralleri hr p orten, nr ngon skulle sta och gifta sig.
Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin frvning ver
att lumpsamlaren kommit s hr tidigt p hsten, fr han bruka' inte visa
sig frrn p nyret; och samtidigt passade Norman p att upplysa det
ingen lumpsamlare varit hr, utan att det var Carlssons minnen efter
Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
var slut nu mellan dem.

Drp fllo vassa ord, med den pfljd att Gusten reste opp till
prstgrden och lyckades f sex mnars jv p Carlssons brllop, efter
som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i rkningen, som
Carlsson dock skte skrapa ut s gott han kunde genom att tillskansa sig
sm vederlag. Frst hade han tagit sin nya stllning hgtidligt, men nr
detta slog illa ut, beslt han sig fr att infr grdsfolket tminstone
ta den mera skmtsamt, vilket ocks lyckades bra utom med Gusten, som
underhll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
frsoning.

S gick vintern sin tysta gng med skogshygge, notbygge och isfiske med
mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
alfgelskytte. Och s blev det vr igen; ejderstrckten lockade ut till
sjs, men Carlsson satte till alla krafter vid vrbruket fr att kunna
prkna en stark skrd, vl behvlig till att fylla bristen, som
brllopet skulle medfra, helst det var meningen att man skulle hlla ett
dundrande sdant, s att det skulle minnas i ratal.

Med flyttfglarne kommo ocks sommargsterna, och professorn nickade god
mening som i fjor och tyckte att allt var skn som frut, isynnerhet
att det skulle hllas brllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
gtt ur tjnsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
eftertrderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles fr
mnga jrn i elden fr att vilja inlta sig, i synnerhet som han hade
spel p hand och icke var hgad frlora.

Lysningen togs ut midsommardagen och brllopet skulle st mellan handen
och skrden, d det alltid var en liten stiltje i gromlen, bde p land
och p sjn.

Efter lysningens uttagande mrktes en obehaglig sinnesfrndring hos
Carlsson, som madam Flod var den frsta att erfara. De hade visserligen
efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
fstmannen, som hade jvet svvande ver sig, visste alltid rtta sitt
uppfrande efter de tvingande frhllandena, men nr faran var ver,
stack han nsan i vdret och visade klorna. Detta gjorde dock icke ngon
annan verkan p madam Flod, som ocks knde sig sker i tygena, n att
hon visade tnderna s mnga hon hade kvar, och p tredje lysningsdagen
bar det ihop.

Hela ns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan fr att g till
skrift. Som vanligt hade man tagit minsta mjliga bt fr att, ifall man
mste ro, mdan skulle bli s liten som mjligt, och det var trngt i
bten, helst man medfrt matsck och ett halvpund badfisk t pastorn,
ngra sklpund ljus t klockarn samt alla mjliga plagg att byta med,
utom segel och ror, skar och mbar, pallar och fotspark.

Enligt sedvana hade man tit en bttre frukost och bjudit varandra ur
msesidiga krus och halvbuteljer p morgonen. Hett var det ocks p sjn
och ingen ville ro, varfr ett litet grl uppsttt mellan karlarne, av
vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trtt
emellan, och nr man kom upp i kyrkviken och hrde klockorna, som man
inte hrt p r och dag, bilades tvisten. Men det var bara frstgngen,
som ringde, och man hade god tid p sig. Madam Flod gick drfr upp till
prstgrden med badfisken. Pastorn satt och rakade sig nnu och var vid
vresigt lynne.

-- Rart frmmande i kyrkan i dag, nr man fr se Hemsborna, hlsade han
och lade rakskrapet p pekfingret.

Carlsson, som burit fisken, fick emellertid g ut i kket och ha sig en
sup.

Drp gick man till klockarn med ljusen, och dr ficks ocks en sup.

Slutligen trffades alla p kyrkbacken, tittade p storbndernas hstar,
lste p gravvrdarna och hlsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
besk vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och s pinglade det
och ramlade p i klockstapeln och frsamlingen krp in. Men Hemsborna
hade ingen bnk, sedan gamla kyrkan brann, och drfr mste de st p
gngen. Hett var det vdligt, och frmmande knde de sig i det stora
rummet, s att de svettades av bara frlgenhet och sgo ut som en rad
korrektionister, som skulle st p palln. Klockan blev elva, innan man
kom till predikstolpsalmen, och Hemsarne hade redan saxat om benen och
bytt fot ett par tjog gnger. Solen sken in brnnande hett, s det
prlade om pannorna, men de stodo som i en tng och kunde inte rra sig
t en skuggig flck. D kommer kyrkvaktarn och stter opp psalmen nr 158.
Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp frsta versen. Den
avsjngs med liv och lust, efter som man vntade f predikan strax p.
Men se s kommer vers tv och vers tre.

-- Det kan vl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
viskade Rundqvist till Norman.

Men det var rena allvaret. Och i sakristidrrn syntes pastor Nordstrms
vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande p frsamlingen,
som han beslutat ge en duvning, efter som han en gng hade dem i
hnderna.

Och alla arton verserna sjngos, s klockan blev halv tolv, innan prsten
kom opp i predikstoln. Men d voro de ocks mjuka, s mjuka, att de fllo
ner p sina ansikten och sovo in. Lngvarig blev dock inte smnen, fr
ett tu tre skrek pastorn till, s att de slumrande ryckte till, kastade
upp huvena och stirrade fnigt p grannen, som om de frgat om elden var
ls.

Carlsson och gumman hade trngt sig s lngt fram, att all retrtt till
drrn utan skandal var omjlig. Gumman bara grt av trtthet och fr
trnga kngor, som klmde till alltefter som vrmen steg. Ibland vnde
hon sig och kastade en bedjande blick p fstmannen, som om hon bnfallit
honom om att bli buren ner i sjn, men han var s inne i gudstjnsten,
dr han stod i Flodens vida rossldersstvlar, att han endast straffade
den otliga med htska blickar. Men de andra hade dremot sackat
akterver och kommit under orgellktarn, dr det var svalt och man hade
lite skugga. Dr upptckte Gusten ocks brandsprutan, p vilken han slog
sig ner och tog Clara i kn.

Rundqvist hll sig i en pelare och Norman sto bredvid, nr predikan
brjade. Det var ord och inga visor, och den rckte i sex kvart. Texten
handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
manfolket tog t sig, s sov man ver lag, sov sittande, hngande,
stende.

Nr en halv timme gtt, knuffade Norman p Rundqvist, som stod framlutad
med handen fr pannan, som om han mtt illa, och med tummen pekade han t
Clara och Gusten p brandsprutan. Rundqvist vnde sig varligt t sidan,
sprrade upp gonen, som om han ftt se den onde sjlv, skakade p huvet
och log, som om han frsttt. Clara satt nmligen med tungan ute och
gonen igenfllda, som om hon sov i smrtsamma drmmar, men Gusten
stirrade oavvnt p pastor Nordstrm, som om han tit opp vartenda ord
och anstrngde sig att hra timglaset rinna.

-- Ja, men de r vdliga, viskade Rundqvist, skred baklnges ut sakta och
varligt, trevande frsiktigt med hlen fr att inte komma fr hftigt mot
tegelstenarna. Men Norman hade redan lst sig till Rundqvists tanke och
kvick som en l hade han slinkt ut p kyrkogrden, dit Rundqvist snart
fljde, varp de bda rymmarne styrde vgen ner till bten.

Drute drog en sval sjvind, och de i hast intagna frfriskningarna satte
snart krafterna i stnd igen. Tyst och stilla som de kommit vnde de ter
in i kyrkan och sgo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
hllo henne om livet, men s hgt upp, att Rundqvist fann fr gott flytta
ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
ngon velat ta flickan ifrn honom.

En halv timme till varade predikan, och s drjde det en halv timme med
psalmsng, innan kommunionen brjade. Ndemedlen mottogos under stark
sinnesrrelse, och Rundqvist grt, men madam Flod, som efter slutad
ceremoni vid altaret ville trnga sig in i en bnk, hll p att komma i
grl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
utanfr kyrkvrdens bnk stende p klackarne, som om tegelstenarne brnt
henne under sulorna; och nr prsten lste opp lysningen, blev hon
alldeles vild fr att folket sg p henne.

ntligen var alltsammans slut och man rusade ner i btarna. Madam Flod
gav sig inte till tls, utan drog av kngorna, sedan hon mottagit
lycknskningarne p kyrkogrden och bar dem ner till bten, varefter hon
stack ftterna i sjn och grlade p Carlsson. Drp kastade man sig ver
matscken, men nr det upptcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
larm. Rundqvist ansg sannolikt, att de voro glmda, och Norman freslog,
att ngon tit upp dem p ditvgen, hrvid kastande en ful misstanke p
Carlsson.

S kom man i bt, men d erinrade Carlsson att han hade en tjrtunna oppe
i kyrkboden att hmta. Men d blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
inte ville ha ngon tjra i bten, inte fr aldrig det, efter som de hade
nya kldningarne p, men Carlsson hmtade tjrtunnan och stuvade den. D
blev det ett liv om vem som skulle sitta nra det farliga krlet.

-- Va ska en sitta p d? gnllde madam Flod.

-- Dra opp kjolarne och sitt p ndan, svarade Carlsson, som knde sig
betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.

-- Vad sger han fr slag? vste gumman.

-- Ja, det sa jag! sitt i bt och lt oss komma av!

-- Vem r det som kommenderar p sjn, om jag m frga? infll nu Gusten,
som tyckte att man gick hans ra fr nr.

Och s satte han sig till rors, lt hissa p och tog skotet till sig.
Bten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brnde hett och
sinnena voro i jsning. Ekan gick fram som en lus p en tjrad nver,
och det hjlpte inte att manfolket tog segelsupen. Tlamodet frgick
drfr snart och tystnaden, som rtt en stund, avbrts av Carlsson, som
ville man skulle ta ner och ro. Det ville dremot icke Gusten; -- vnta,
bara man kommer utom kobbarne, s blir det segla av, menade han.

Och man vntade. Redan syntes ute i gattet mellan arne en mrkbl
strimma, och man hrde sjarnes gng mot de yttre skren. Det var en
stark ostlig i antgande, och det brjade leva i seglen. Just nr man
gtt ver en udde, kom det luft s att ekan lade till, reste sig och skt
fart, s det porlade efter henne. Nu mste man ta en sup p det ver lag,
och sinnena lttade opp, under det man gjorde god gng. Men s friskade
vinden i, ekan lade lsud under vatten, men gick fr en strykande halv
sida med. Carlsson blev rdd, hll sig i betten och bad, att man skulle
lgga opp och reva.

Gusten svarade icke, utan halade an skotet, s att vattnet kom in.

D reste sig Carlsson, blev vild och ville stta ut en r. Men gumman
tog honom i rocken och satte honom ner.

-- Sitt i bt, fr Jessu namn, mnniska! skrek hon.

Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte lnge,
frrn han rusade opp med lyftat rockskrt, utom sig.

-- N, Gud sig frbarme, lcker inte den rackarn, hojtade han och slog
med rockskrtet.

-- Vem lcker? frgades i flock.

-- Tunnan, vet ja'!

-- , Herre Jesus! hrdes det nu och alla makade t sig fr tjrfloden
som kilade omkring efter alla btens rrelser.

-- Sitt i bt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjn!

Carlsson hade rest sig igen, just nr en bris kom. Rundqvist, som sg
faran, lyfte varligt p ndan, gav Carlsson en orre, s han stp ner.
Slagsmlet syntes givet, d madam Flod blev utom sig och fann gott
inskrida.

Hon grep sin kresta i rockkragen och ruskade honom.

-- Vad r han fr en karlstackare, som inte har seglat p sjn frr! Kan
han inte vara mnniska och sitta i bten!

Carlsson blev ond, rck sig ls, men frlorade ett stycke av rockkragen.

-- Ska du riva snder mina klder, kring! gastade han och satte
stvlarna opp p suden fr att skydda dem fr tjran.

-- Vad sger han fr slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han ftt
rocken av kanske? Kring fr en sn dr leksill, som inte har ngot att
komma med...

-- Tig! rt Carlsson, trffad i den allra mtligaste punkten, eljes
svarar jag som sanningen r!

Gusten, som tyckte, att det brjade g fr lngt, tog nu till att jodla
en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instmde, varefter det
ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in p den gemensamma fienden,
pastor Nordstrm, som ltit dem st i fem timmar och sjunga arton verser.
Flaskan gick runt, vinden blev jmnare, lynnena lugnare och under allmn
frnjelse susade ekan in i viken och tog trn vid bryggan.

Emellertid brjade rustningarna till brllopet, som skulle rcka i tre
dagar. Man slaktade en gris och en ko; kpte hundra kannor brnnvin, lade
in strmming i salt och lagerbrsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och sg
hemlighetsfull ut. Lt de andra rda och yttrade ingen mening. Carlsson
dremot satt mest framfr chiffonjklaffen, skrev och rknade; gjorde
Dalarbud och ordnade med allt som skulle vara.

Dagen fre brllopet var inne, d Gusten tidigt om morgonen packade sin
vska, tog bssan och gick ut. Modren vaknade och frgade, vart han
skulle hn. Gusten svarte, att han rnade sig ut och se efter om
badfisken gtt upp, och s bar det av.

Nere i stranden hade han rustat ut sin bt med matsck fr flera dagar
och medfrt sngtcke, kaffepanna och andra grejor, behvliga fr en
vistelse p skren. Han satte strax till segel, och i stllet fr att ta
in i vikarne och se om tiden gtt opp i de varma sandiga lgstrnderna
att bada som det kallades, hll han rtt ut mellan kobbarne.

Morgonen var nu i slutet av juli blndande klar, himlen var blvit som
skummad mjlk och ar, holmar, skr, kobbar, stenar lgo s mjukt
smltande i vattnet, s att man icke kunde sga, om de hrde till jorden
eller himlen. P de nrmaste int land stodo granar och alar, och i
uddarne lgo skrckor, svrtor, prackor och msar; lngre ut syntes bara
martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svrmade frckt
omkring bten fr att vilseleda jgaren frn de i bergsskrevorna gmda
boen; slutligen blevo skren lgre, naknare, och hr ute syntes endast en
enstaka tall lmnad kvar fr att bra holken, i vilken ejdrar och skrak
skattades p gg, eller en rnn, ver vars krona ett moln av mygg stod
vajande fr vinden. Drutanfr lg blanka havet, dr labben hll sin
rvarjakt i fejd med trnor, msar och trutar och dit havsrnen syntes
styra sin tunga, dova flykt fr att mjligen gripa en liggande dfgel.
Dit ut till sista skret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
med pipan i munnen, ltande en ljum sydlig bris slpa sig; och vid
niotiden tog han i land p Norsten. Det var en klippig liten  om ngra
tunnland med en dalgng mitt i. Endast ett par rnnar stodo skalliga
mellan stenarne; eljes vxte den praktfulla benveden med sina eldrda br
i skrevorna, och dalgngen var betckt med en tjock matta av ljung,
krkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lgo
som platt-trampade utmed hllarne och tycktes hlla sig fast med naglarna
fr att inte blsa bort. Hr var Gusten som hemma hos sig; knde var
sten, visste var han skulle lyfta p enruskan fr att finna den hckande
ejderhonan, som lt stryka sig p ryggen och nappade honom i byxbenet;
hr stack han ner sin klykstr i en bergrmna och tog fram tordmularne,
som han vred halsen av fr att ha till frukost. Det var Hemsbornas
strmmingsfiske utanfr och hr hade de tillsammans med ett annat
fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthrbrge. Dit stllde
ocks Gusten sina steg, tog nyckeln frn vanlig plats under takskgget
och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fnster, med
snglavar, hyllformigt uppslagna ver varann, en spis, en trefot att
sitta p och ett bord.

Sedan han stuvat in sina ordningar, klttrade han upp p taket, ppnade
skorstensluckan och klev ner igen. Drp tog han strykstickorna p deras
plats under en bjlke, tnde i spisen, dr den siste beskaren icke
frgtit gammalt bruk att lgga opp ett fng brnsle t sina
efterkommande. S satte han p potatispannan, lade ett varv salt fisk
ver potatisen och rkte en pipa, medan han vntade.

Nr han tit och supit, tog han bssan och gick ner till bten, dr han
hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanfr en udde, och s krp
han in i skren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
Vettarne lgo och gungade p de lnga havssjarne, som brto in, men inga
ejdrar syntes flla. Vntan blev lng och han trttnade; drev omkring i
strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
sandhavre.

Men han tycktes inte heller angelgen om att f ngot, utan drev mera fr
drivas skull, fr att slippa vara hemma eller fr att det roade honom att
driva hrute, dr ingen sg honom, ingen hrde honom.

Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
rodde han ut med torsklinan fr att fresta sin lycka i den vgen. Sjn
lg nu blickstill och han sg landen strcka sig i den sjunkande solens
guldgata som tunn rk. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
natt och han hrde dunket av rtullar p halva milen. Sklarne badade p
vederbrligt avstnd, stucko opp sina trindskallar, blade, blste och
dko ner igen.

Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp ngra vitbukar,
som med sina stora men ofarliga gap gspade efter vatten och grinade illa
mot solen, nr de halades upp ur sitt mrker nere i djupen och dinglade
in ver relingen.

Han hade hllit sig p norra sidan av skret, men nr det blev afton
hastigt och han skulle vnda till land, mrkte han frst, att det rkte
ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde st p, styrde han med raska
steg opp t stugan.

-- r det du? hrde han inifrn och igenknde pastorns rst.

-- Nej, det r pastorn! frvnades Gusten, nr han sg prsten sitta vid
spisglden och steka sill. -- Och han r ensam hrute?

-- Ja, jag r ute och letar efter torsk och har suttit p sdra sidan, s
att jag inte sett dig. Men varfr r du inte hemma och rustar till
brllopet i morgon.

-- Ja, si jag blir inte med p det brllopet, jag, menade Gusten.

-- Ah, du pratar, varfr skulle du inte vara med?

Gusten frklarade sina skl, s gott han kunde, varav framgick, att han
bde ville vara borta frn ett tillflle, som var honom vidrigt, och att
han drigenom ville mrka den, som gjort honom emot.

-- Ja, men mor din d? invnde pastorn, r det inte synd om henne att bli
utskmd?

-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska f en
sdan dr knl till styvfar och inte kunna komma till grn, s lnge han
sitter dr.

-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ndra, och det kan nog hjlpas
sedan, men nu ska du ta bten i morgon bitti och resa hem. P brllopet
ska du vara!

-- Ja si, det blir nog ingenting v det, nr jag har satt mig det i
sinnet, frskrade Gusten.

Pastorn slppte mnet och brjade ta sin sill p spishllen. -- Du har
vl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
lsa in allt starkt, och jag kommer inte s tida t ngot.

Jo, Gusten hade nog brnnvin och pastorn fick sig en redig, s att han
blev talfr och pratade hit och dit om socknens angelgenheter, bde
yttre och inre. Och sittande p stenarne utanfr boden sgo de solen g
ner och skymningen lgga sig som ett melonfrgat tcken ver kobbar och
vatten. Msarne gingo till vila p tngbanken och krkorna drogo in t
inre skrgrden att ska nattkvarter i skogarne.

Det blev tid att g i sng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
vilken nda drren stngdes och stugan rktes full med Svarta Ankaret,
varp drren ter ppnades och jakten anstlldes med rnnkvistar. Och s
kastade de bda fiskarena av sig rockarne och klttrade upp i var sin
lave.

-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan ftt sina
ordentliga frut, och p sngkanten gav Gusten honom sista smrjelsen,
varp det skulle sovas.

Det var mrkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma brt sig
in genom de otta vggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
sin vg till de smniga, som vredo sig och kastade sig i sina ldor fr
att undkomma plgoandarne.

-- , det r fr djvligt! stnade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?

-- Jo vackert! Hr blir visst ngot sova av i natt. Men vad ska man ta
sig fr?

-- Vi f stiga opp och gra eld igen, jag ser ingen annan rd. Om vi hade
en kortlek bara, s kunde vi ta en tolva; du har vl ingen, du?

-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnarne ha sin, svarte
Gusten och klev ner ur sngen, krp p jordgolvet under sista laven och
kom fram med en ngot begagnad kortlek.

Pastorn hade slagit eld, lagt enris p spisen och tnt en ljusbit. Gusten
satte p kaffepannan och drog fram en strmmingstrumma, som lades mellan
knen och blev spelbord. Och s tndes pipsnuggorna; korten dansade snart
och timmarne gingo.

-- Tre friska, pass, trumf, hrdes det, omvxlande med en och annan
svordom, nr en mygga ofrvarandes satte sitt koppglas p spelarnes
nackar och knogar.

-- Hr du, Gusten, avbrt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
tankar p annat hll n p kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
en nsbrnna i alla fall, utan att bli borta frn brllopet? Det ser ju
fegt ut att g undan fr en sn dr knlfda, och vill du frarga honom,
s vet jag bttre rd.

-- N, hur skulle det bra t? frgade Gusten, som nog tyckte det var
skada att g miste om trakteringen, vilken nd togs av hans farsarv.

-- Kom hem p eftermiddan strax efter vigseln och sg, att du blivit
uppehllen p sjn. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
honom full tillsammans, s han inte kommer i brudsng, s ska vi stlla
om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?

Gusten tycktes icke vara ohgad, och tanken p att g tre dar ensam p
skret och tas av mygg om ntterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
han verkligen lngtade efter att f vara med och smaka all hrligheten,
som han sett rustas till. Planen uppkastades drfr av pastorn till
ventyrets utfrande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
sttande i gng. Och njda med sig sjlva och varandra gingo de slutligen
till kojs, nr dagsljuset brt in genom drrspringorna och myggen
trttnat p sin nattliga dans.

                  *       *       *       *       *

Carlsson hade samma afton av hemkomna strmmingsfiskare ftt hra, att
bde Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
drav den nog s riktiga slutsatsen, att ngot djvelstyg var i
grningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, bde drfr att
han skaffat honom sex mnars jv och drfr att han visade honom en
aldrig trttnande missaktning. Carlsson hade krupit fr honom, strukit
sig mot honom, smort honom, men utan framgng. Voro de i samma rum, hade
pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hrde aldrig vad han
sade och talade alltid om historier, som mycket vl kunde ha sin
tillmpning p freliggande fall. Nr nu drfr Carlsson fick veta, att
pastorn haft sammantrffande med Gusten ute p skret, antog han, att det
var ett mte med bestmt syfte, och i stllet fr att avvakta
mtesbeslutets verkstllande, vilket han misstnkte skulle g ut ver
hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
Kustens btsman befann sig hndelsevis p permission och var fr
tillfllet anstlld som munsknk och hantlangare p Hems, dr hans
skicklighet som arrangr vid danser och dylikt var vl knd och vrderad.
Carlsson rknade rtt, nr han trodde sig kunna lita p dennes medverkan
vid att spela pastorn ett spratt, ty btsman Rapp hade av pastorn inte
blivit framslppt vid konfirmationen fr att han varit svr efter
flickorna, och ett rs drjsml hade vllat honom trassel vid flottan. De
bda prsthatarne snodde drfr vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
pastorn ett riktigt puts, och ett sdant kunde icke g av fr mindre och
annat n att prsten skulle fyllas med drvid beledsagande
biomstndigheter, vilka nog tid och omstndigheter skulle ge sjlva.

Minorna voro slunda lagda frn motsatta hll och slumpen skulle avgra,
vilken som skulle bli den verksammaste.

S brt brllopsdagen in. Alla mnniskor vaknade trtta och ondsinta
efter s mycket brk, och nr de frsta gsterna kommo fr tidigt,
efter som vattenfrbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
emot dem, utan de strko snopna omkring backarne, som om de kommit att
snylta. Bruden var inte kldd n, och brudgummen sprang omkring i
skjortrmarna fr att torka glas, dra opp buteljer, stta ljus i
stakarna. Stugan var lvad och skurad och alla mbler utburna bakom en
knut, s att det sg ut, som om det skulle bli auktion. P grden var
rest en flaggstng, p vilken man hissat tullflaggan, lnad fr
hgtidligheten av uppsyningsmannen. ver stugdrren hngde krans och
krona i lingonris och prstkragar och p mse sidor stodo bjrkruskor. I
fnstren voro buteljer med de starkaste frgtrycksetiketter uppradade, s
att de lyste lngt ut p backen som i ett brnnvinsmagasin, fr Carlsson
hade sinne fr starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrlar
genom det spgrna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
silverliknande tennkapslarne, som tckte korkarne, gnistrade som blanka
tjugofyraskillingar, s att ngra av de djrvare ungbnderna lockades
fram att gapa, som om de sttt utanfr ett bodfnster, knnande en frsmak
av behagliga rivningar i svalget.

P var sida om drren lg ett sextiokannsfat, som grova mrsare bevakande
ingngen, och det ena hll brnnvin, det andra svagdricka; och bakom dem
lgo i hgar, som kulpyramider, tv hundra lbuteljer, Anblicken var
praktfull och krigisk och btsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
korkskruv hngande i svngremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
och insatt metallkranar, samt svngde sin sprundhammare som en kanonviska
och knackade d och d p krlen, fr att lta hra, att det fanns ngot
i dem. Uppstrckt i paraduniformen med bl trja och nerslagen krage,
vita byxor och blankldershatt, men dock utan sidogevr fr skerhetens
skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
munsknkssysslan uppdrag att hlla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
behov och inskrida vid befarade slagsml. De rika pojkarne ltsade
frakta honom, men det var bara avundsjuka, fr de ville s grna g i
uniform och tjna kronan, om de inte hyst en s stark fruktan fr daggen
och kitsliga kanonirer.

I kket stodo tv grytor med kaffe p spishllen och hoplnta kvarnar
skrllde och gnisslade; sockertoppar slogos snder med yxa, och kaffebrd
var travat i fnstren. Pigorna sprungo fram och ter mellan matbon, som
var fullhngd med kokt och stekt av alla slag och sckar med nybakat
brd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfnstret med
lsfltorna slngande och i bara srkrmarne, skrikande n t Lotten n
t Clara.

Segel p segel syntes nu styra in i viken, gra en lov schangtilt frbi
brygghuvet, stryka och under bsskott lgga till. Men det drjde lnge,
innan man vgade sig opp till stugan, och man strk nnu i flockar
omkring backarne.

En lycklig tillfllighet hade vllat, att professorns fru och barn mst
resa int land p en fdelsedag, och endast professorn var hemma. Han
hade drfr vlvilligt mottagit bjudningen och ven uppltit sin stora
sal till ceremoniens hllande och sin grsplan under ekarna till
kaffedrickning och kvllsvards intagande. Dr voro nu lnga lngor med
brden lagda p bockar och tunnor, avpassade till bnkar utmed borden,
som redan voro tckta med dukar, p vilka kaffekopparna voro uppstllda.

P backen framfr stugan brjade nu sm grupper bilda sig; Rundqvist med
skltran i hret, nyrakad, ifrd en svart jacka, hade tagit sig sjlv
att muntra gsterna med spefulla anmrkningar, och Norman, som ftt till
frtroendeuppdrag att med Rapp skta saluten, huvudsakligen med
dynamitpatroner, hll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
en terzerol. Han hade i vederlag mst lmna i frvar sitt dragspel,
vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
skrddaren i Fifng, blivit inkallad, och denne herre var mycket knslig
fr ingrepp i sin konst.

S kom pastorn, ifrd ett skmtsamt brllopslynne och frdig till gyckel
med brudparet, ssom sedvnja fordrade. Han mottogs av Carlsson p
trskeln och bads vlkommen.

-- N, f vi kyrkta med detsamma? hlsade pastor Nordstrm.

--  fanken, s brtt r det inte! svarte brudgummen utan frlgenhet.

-- r du sker p det? jvade pastorn, under det bnderna grinade. Jag
har vigt, dpt och kyrktagit p ett brllop, men det var ocks raskt
folk, som kunde gra skl fr sig. Allvarsamt, hur r det med bruden?

-- Hm, ngon fara r det inte den hr gngen, men man kan inte veta nr
det br av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
kyrkvrdsmor och vassa-nkan, dem han underhll med fiske och
vderleksfrhllanden.

Professorn kom nu ner, kldd i frack och vit halsduk samt svart hg hatt.
Pastorn grep honom genast som en jmbrdig stndsperson och slog upp
samtal, som gummorna belyssnade med spnda gon och ron, fr de trodde
alldeles skert, att professorn var en sprnglrd man.

Men Carlsson kom in och frkunnade, att allt var redo och att man bara
skte efter Gusten fr att f brja.

-- Var r Gusten? ropades nu ute p backen och upprepades nda uppt
logen.

Ingen svarade. Ingen hade sett honom.

-- , jag vet nog, var han r, jag! upplyste Carlsson.

-- Var kan han d vara? illmarade pastor Nordstrm, s att Carlsson
mrkte det.

-- Han har varit synlig ute p Norsten, sjng en fgel; och han hade
ngon svinpls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!

-- N, d var det inte vrt att vnta honom, menade pastorn, om han rkat
i dligt sllskap. Det r illa av honom i alla fall att inte hlla sig
hemma, dr han har goda fredmen och gott folk att vrna sig till. Men
vad sger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?

Bruden hrdes, och fastn hon var mycket ledsen, ville hon nd, att man
skulle brja, fr att kaffet stod och blev kallt eljes. Allts brjades
uppbrottet under dynamitsalut ute p berghllarne; spelman hartsade och
skruvade, pastorn fick p sig kappan, brudsvennerna bildade frtravet,
och pastorn ledde bruden, som var kldd i svart siden, med vit slja och
myrtenkrans och var hrt snrd, s att det, som skulle dljas, blev n
mera synligt. Och s tgade man opp till professorns, under fiolens
gnissel och bergskottens knallar.

Gumman kastade nnu i sista stunden oroliga blickar omkring sig fr att
spana efter den frlorade sonen, och nr de skulle genom drrhlet, mste
pastorn slpa henne med nsan p ryggen. Men s kommo de in; gsterna
stllde upp sig kring vggarne, som om de skulle gra spetsgrd kring en
avrttning, och brudparet tog plats framfr tv kullstjlpta stolar
tckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade p
kragarne, skulle till att hrska sig, d bruden lade handen p hans arm
och bad honom hlla. De skulle bara vnta nnu ett par gonblick, s kom
nog Gusten.

Det blev nstan moltyst i stugan och man hrde endast stvelknarr och
strkkjolsfras, som efter ngra gonblick upphrde. Man sg p varann,
blev frlgen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
pastorn, som hade allas blickar p sig:

-- Nu brja vi, fr den hr vntan blir oss alldeles fr lng! Och har
han inte kommit nu, s kommer han ej.

Och drmed brjade han lsa: Dyre kristne, ktenskapet r av Gud sjlv
stiftat...

Det hade gtt p en bra stund och de ldre kvinnorna luktade p sin
lavendel och grto, nr pltsligen det hrdes ett pang! utanfr p grden
och rasslet av glasskrvor. Man lystrade ett gonblick, men lt sig icke
vidare stras, utom att Carlsson syntes rra oroligt p sig och snegla ut
genom fnstret. Drp kom ett nytt pang! pang! pang! som nr man drar upp
champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid drren, brjade fnissa.
Oron lade sig ngot och pastorn frgade just brudgummen: Infr Gud den
allvetande och i denna frsamlings nrvaro frgar jag dig, Johannes
Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till kta hustru och
lska henne i lust och nd? d i stllet fr svaret en ny ordentlig salva
buteljkorkar smattrade, glasskrvor klingade och rackan tog till att
sklla alldeles ursinnigt.

-- Vem r det som slr opp buteljer drute och str den heliga akten? rt
pastor Nordstrm ursinnigt.

-- Ja, det tnkte jag just frga! klmde Carlsson ur sig, som icke lngre
kunde hlla igen sin nyfikenhet och oro. r det Rapp, som gr spektakel?

--  hrru, vad har jag gjort fr slag? stormade Rapp, som stod i drren
och knde sig srad av utpekningen.

Pang! pang! pang! smllde det oupphrligt.

-- G d ut i Jsu namn och se efter att det inte sker ngon olycka,
skrek pastorn, s f vi fortstta sen.

En del brllopsgster strtade ut, andra stockade sig vid fnstren.

-- Det r let! skrek ngon.

-- Elet, elet springer! upprepade professorn.

-- N, men hur kan man lgga let i solskenet ocks!

Som kulsprutor lgo lflaskorna i sina hgar och smllde och frste, s
att skummet rann utt marken.

Bruden var upprrd ver det ovntade avbrottet i ceremonien, som inte
skulle betyda ngot gott; brudgummen fick glpord fr sina dliga
anordningar och hll p att komma i slagsml med btsman, p vilken han
ville skjuta skulden; pastorn var vred ver att den heliga akten strdes
av buteljerna, men ute p backen stodo pojkarne och drucko skvttar ur
buteljbottnarne och rkade i misstag under rddningsarbetet brga ngra
halvlkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. Nr slutligen
stormen lagt sig, samlades man nyo i stugan, ehuru numera mindre
andaktsfullt n frut, och sedan pastorn tagit om frgan till brudgummen,
gick ceremonien utan andra strande avbrott n ngra illa kvvda flin
frn pojkarne i farstun.

Lycknskningarne regnade ver de nygifta, och s fort man kunde, lmnade
man stugan, stinkande av svett, trar, fuktiga strumpor, lavendel och
vissna blombuketter. Och s tgades i livligare fart till kaffebordet.

Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
ro att sitta, utan skulle springa av och an fr att se till
rustningarne.

Solen sken glnsande p juliaftonen och under ekarne glammades och
sorlades. Brnnvinet flt i kaffekopparne, nr ptrarne kommo efter
doppningens slut, men uppe vid bordsndan hos brudgummen bjds punsch,
vilket icke sgs illa av varken bnder eller pojkar. Det var en dryck,
som icke bestods alla dagar, och pastorn lt sig vl bekomma ur sin
kaffekopp.

I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphrligt
till, bermde honom och visade honom den strsta uppmrksamhet, dock icke
frglmmande professorn, vars bekantskap sknkte honom mera nje, emedan
han s sllan trffade en bildad man. Men han hade svrt att finna honom
i samtalet, d musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
skte leda samtalet in p pastorns omrde, varifrn dock denne helst
ville slippa ut. Svrigheten att frst varandra bidrog ocks att gra
ett nrmande omjligt, varfrutom professorn, ssom van att ge sig luft i
musik, ogrna talade lnga stycken.

Nu kom spelman, som haft mycket svrt att sitta i det obemrkta, upp till
hgstet; och, betydligt strkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
musik med professorn.

-- Ber om frltelse, herr kammarmusikus, hlsade han och knppte p sin
fiol, si vi har liksom litet gemensamt, fr jag spelar ocks, p mitt vis
frstss.

-- Res t helvete, skrddare, och var inte ofrskmd! avsnste Carlsson.

-- Jaja, jag ber om frltelse, men inte fr att det rr Carlsson, men
knn p den hr fioln, herr kammarmusikus, knn p den och sg mig, om
den inte r god; den har jag kft hos Hischen och den har kostat mig tio
riksdaler banko.

Professorn knppte p kvinten, log och utlt sig vnligt:

-- Micket sken!

-- Ja, si s r det, nr ngon frstr sig p; d kan man f hra ett
sant ord; men att tala om konst med de hr, han skulle viska, men
rstmedlen vgrade sig till nyanseringar och han rkade skrika i stllet,
de hr djvla bondbassarne...

-- Ge skrddarn en spark i ndan! hrdes korus.

-- Hr du, du fr inte bli full, skrddare, fr d blir det ingen dans
av!

-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!

-- Har jag inte blivit bjuden p supa kanske, och r du snl, din
skinnare?

-- Stt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, fr annars fr du
stryk.

Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och fr att belysa
sitt pstende om fiolens frtrfflighet, brjade han kvintilera.

-- Hr, herr kammarmusikus, hr sna basar; de klingar ackurat som en
liten orgel...

-- Hll kften p skrddarn!...

Det blev rrelse kring borden och ruset tilltog. D skriker ngon: Gusten
r hr!

-- Var? Var?

Clara upplyser, att hon sett honom nere p vedbacken.

-- Sg mig till, nr han gtt in, ber pastorn, men inte frrn han r
inne, hr du det!

Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slr opp konjaksbuteljerna.

-- Det gr litet hftigt, det hr, menade pastorn avbjande, med Carlsson
tyckte, att det gick ordentligt.

Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skla med pastorn, som ocks
snart hade tmt sin frsta toddy och mste laga den andra.

Pastorn brjar rulla med gonen och tuggar. Han betraktar s noga han kan
Carlssons anletsdrag och sker utrna, om han ftt sin hyra n. Men han
har svrt att se och inskrnker sig till att skla med honom.

D kommer Clara och ropar:

-- Nu r han inne, pastorn! Nu r han inne!

-- Nej, vad fan sger du; r han inne redan!

Pastorn hade glmt, vem frgan gllde.

-- Vilken han r inne, Clara? genljd korus.

-- Gusten, vet jag!

Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hmtade Gusten, som han ledde
upp till bordet, blyg och bortkommen. Lt hlsa honom i en kopp punsch
och hurrarop. Drp sklade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
till d!

Carlsson blev knslofull och drack i botten, frklarande, att det gjorde
honom ett stort nje att se honom, fastn han kom sent, och att han
visste tv, vars gamla hjrtan det gjorde gott att se honom, fastn han
kom sent.

-- Och tro mig, slt han, att den som frstr att ta gamla Carlsson p
rtta stllet, den vet ocks var han har honom.

Gusten blev icke hnfrd, men han uppmanade Carlsson dricka ett srskilt
glas med sig.

Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
skratten skrllde och sm ndskrik hrdes redan hr och dr i buskarne,
avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
sommaraftonens himmel. Och ute i ngarne gnisslade syrsan och snarpade
kornknarren.

Borden rjdes, ty nu skulle dukas till kvllsmat; Rapp gick och hngde
kulrta lyktor, som han ftt lna av professorn, i ekens grenar. Norman
sprang med tallrikshgar och Rundqvist lg p kn och tappade svagdricka
och brnnvin; flickorna buro fram smr i star, strmming i vlmar p
skrbrden, pannkakor i staplar, kttbullar i travar. Och nr det var
frdigt, klappade brudgummen i hnderna:

-- Var s goda och ta en smorrgs! inbjd han.

-- Men var r pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen brja!

-- Och professorn? Var ha de tagit vgen? Ja, si d gr det rakt inte an
att brja!

Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
som hungriga hundar med glimrande gon, frdiga att strta in, men ingen
hand rrde sig och tystnaden tryckte.

-- Ja unnrar, mnne inte pastorn  p hus? hrdes Rundqvists oskyldiga
stmma.

Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att ska det hemliga
rummet, och mycket riktigt, fr ppen drr sutto pastorn och professorn
med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
Lyktan stod p golvet och kastade ett rampsken upp p de bda
tronbestigarne.

-- Urskta, mina harrar, men smorrgsen kallnar!

-- r det du, Carlsson! Jas! Brja ni, s kommer vi genast!

-- Ja, men de str och vntar ju, alla mnniskor, och med respekt till
sgandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!

-- Kommer strax, kommer strax! G du, g du!

Carlsson, som med beltenhet tyckt sig mrka, att pastorn var rrd,
avlgsnade sig och skyndade lugna sllskapet med den lmnade
frklaringen, att pastorn hll p att rusta sig och skulle strax vara
till reds.

gonblicket drefter syntes en lykta irra fram ver backen och tfljd av
tv vinglande skuggor nalkas de dukade borden.

Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid vre bordsndan och bruden
kom fram med brdkorgen fr att bjuda och gra ett slut p den pinsamma
vntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
i kttbullsfatet, skrek han med ljudlig stmma:

-- Tyst, gott folk; pastorn vill sga ngra ord!

Prsten stirrade p Carlsson, syntes icke frst var han var hemma, sg
att han hade ngot lysande freml i handen, och erinrande sig att han
sista julen hllit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
som en pokal i hjden och talade:

-- Mina vnner, vi ha i dag en glad fest att fira.

Hr stirrade han p Carlsson fr att f ngra upplysningar om festens
karaktr och ndaml, fr han var redan fullstndigt frnvarande, s att
rstid, rum, orsak, mening hade frflyktigats. Men Carlssons grinande
ansikte gav ingen lsning p gtan. Han stirrade ut i rymden fr att
upptcka ngon ledtrd, sg de kulrta lyktorna i eken, och fick en
vaggande frestllning om en jttestor julgran, och s var han p
spren.

-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, d solen viker fr klden,
och snn -- han sg den vita bordduken som ett stort snflt breda sig
ut ondligt lngt bort... -- mina vnner, d frsta snn lgger sig som
ett tckelse ver hstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
Hlutt!

Han vnde sig bort och krkte ryggen.

-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill g och lgga sig!
Var s goda och brja, mitt herrskap!

Man lt ej bjuda sig tv gnger, utan strtade ls ver faten, lmnande
pastorn t sitt de.

Han hade till nattkvarter ftt sig anvisad professorns vindskammare, och
fr att visa, att han var nykter, avbjde han hotande med stryk alla
anbud om hjlp. Och med lyktan vid knna, hopfallen som om han letade
nlar i det daggiga grset, hll han kurs ner p ett fnster, dr det
lyste. Men i grindhlet fastnade han och gjorde s hftigt an
grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mrkret slt sig
omkring honom som en sck och han sjnk ner p sina knn, men fnstret
med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig g framt med en
obehaglig knsla av att knna p hans svarta byxor blevo vta vid varje
steg och hans egna knsklar vrkte, som om de slogo mot stenar.

Slutligen fr han fatt i ngot mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
och sticker sig p ngot knappnlsbrev eller dylikt, fr handen fatt i en
rtull eller liknande, och i detsamma hr han bruset av vatten och knner
att han blir vt. Uppryckt av fruktan att han gtt i sjn, reser han sig
mot masten och finner i en ljusning, att han str vid en drrpost, kommer
i en verhalning in i en farstu, knner ett trappsteg mot knna, hr en
piga som skriker: Jssus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
samvete kryper han upp fr trappan, stter fingerknogarne mot en nyckel,
fr upp en drr, som ger vika int, ramlar in i en kammare och ser en
stor bddad sng med plats fr tv; har nog styrka att dra upp tcket,
kryper ner med stvlar och allt fr att gmma sig, emedan man frfljde
honom med skrik nerifrn, och s tyckte han att han dog eller slocknade
eller drunknade och att mnniskor ropade p svagdrickat! Men stundtals
vaknade han till livet igen, tndes p, drogs upp ur sjn, levde och stod
vid julbordet, och s blstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
sjnk och blev vt.

Emellertid gick kvllsvarden p under ekarne och fuktades med l och
brnnvin s starkt, att ingen mindes pastorn, och nr man rivit i sig all
mat, s att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
dansa.

Bruden ville skicka upp ngot gott till pastorn p kammaren, men Carlsson
vertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
genera honom. Och drvid blev det.

Gusten hade smugit sig ifrn sin bundsfrvant, nr han mrkte, att denne
var verlistad, och befattade sig bara med sina egna njen, lmnande
groll och agg t glmska och rus.

Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i ppna
fnstren hngde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute p
backen sutto de gamla och frjdade sig t smllen, rkte, drucko och
skmtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden frn kksspisen,
som brt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.

Men ute i ngar och backar vandrade par om par i det daggiga grset under
stjrnhimmelns svaga skimmer, fr att vid hdoft och syresng slcka
eldar, som tnts av stugans vrme, kornvinets starka ande och musikens
vaggande tramp.

Midnattens timmar dansade frbi och himlen brjade ljusna i ster;
stjrnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstngen
rtt upp i vdret, som om den stjlpt bakut; nderna hrdes snattra i
vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
citronfrger, mellan de mrka alarnes hamnar, som syntes st p huvet i
vattnet och rcka ner till sjbotten. Men det varade blott en stund; s
drogo moln upp ifrn kusten och det blev natt igen.

D steg ett anskri frn kket: glggen! glggen! Och i tgordning kommo
karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brnnvin och kastade
bla sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.

-- Opp till pastorn med frsta glaset! skrek Carlsson nnu med ett hopp
om att kunna f kronan p verket, och frslaget antogs med hurrarop.
Tget satte sig i gng upp emot professorns, och med mer och mindre skra
steg ntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardrren och man klampade
in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Drinne
var tyst och vid det bla darrande skenet frn kastrullen sg man, att
sngen stod orrd och var tom. En svart aning om ngot frfrligt bakslag
grep Carlsson, men han gmde sin misstanke och upplste ovissheten och
gissningarne med den tillverkade frklaringen, att han nu mindes, hur
pastorn sagt, att han ville ligga p hskullen fr att slippa myggen.
Och alldenstund man icke fick g med eld till het, frfll frslaget och
tget satte sig i gng tillbaka ner p backen, dr offret anstlldes.

Carlsson utnmnde i hast Gusten till vice vrd, tog Rapp avsides och
meddelade honom sina rysliga aningar. Ofrmrkt smgo de bda
medbrottslingarne upp fr trappan till brudkammaren medfrande
strykstickor och en ljusstump.

Rapp fick eld och i brudsngen sg Carlsson alla sina hemskaste aningar
vertrffade.

P den vita hlsmsydda huvudkudden lg ett lurvigt huvud som en vt
hunds, med munnen vidppen.

-- N, si en sn tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hlen
skulle bra sig t som ett sdant svin. Ja, Gud sig frbarme! Och
stvlarne har han p sig, den kltringen.

Hr voro goda rd dyra. Hur skulle man f dn den sjuke utan att behva
ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framfr
allt mrkte ngot?

-- Vi fr ta ut'en genom fnstret! frklarade Rapp. Vi fr ta'n med en
talja och s slpa'n ner till sjn! Slck ljuset bara och s opp till
logen efter grejor.

Drren stngdes utifrn och nyckeln togs ur, varp de bda hmnarne
styrde en omvg upp till logen. Carlsson svrande och bannande, att fick
de bara ut honom, s skulle de ginera honom eftert.

Hndelsevis stod nnu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
tagit ner spirorna och ftt fatt i block och rep, knogade de p omvgar
bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fnster. Rapp hmtade
en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en lkt vid taksen.
Drp splitsade han en stropp, fste blocket och skar in taljan. Drp
krp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanfr med en btshake fr
att bra av.

Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, sg
Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!

Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute p fnsterbrdet.

-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson hll an. Ut p saxen
dinglade nu pastorns slappa kropp, som frlngde sig otroligt som en
hngds.

-- Fira! kommenderade Rapp igen. Hll an bara!

Men Carlsson hade redan slppt och pastorn lg som en hg i nsslorna,
dock utan att ge ett ljud ifrn sig.

I en blink var btsman ute genom fnstret, fick undan stegen och saxen
och nu slpades pastorn ner till klappbryggan.

Komna ner till sjkanten brt Carlsson ut:

-- Nu, din hle, skall du f bada!

Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i ratal utkastad
fiskrk. Rapp tog i hllan, som han fstat omkring den sovandes liv, och
vrkte honom i sjn.

D vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.

-- Hala! kommenderade Rapp, som mrkte, att folket lystrade oppe p
backen och redan skyndade till.

Men Carlsson lade sig p kn och vltrade pastorn i gyttjan, gnodde in
hans svarta klder med hnderna, s att varje spr av olyckan, som skett
i brudsngen, var bortblandat.

-- Vad r det drnere? Vad r det? ropades uppifrn av de nerrusande
karlarne.

-- Pastorn har fallit i sjn! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
skrikande prsten.

Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den delmodige rddaren ur
livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
beskrmande sig p brutet landsml, som han alltid tog till, nr han
skulle vara vek och trovrdig.

-- Kan ni tnka er, att jag kommer ner hr som rakt av en hndelse, och
s hr jag ngot, som plaskar och kvillar, s jag trodde det var en skl;
och s fr jag se, att det var vran egen lelle pastor. , Herre Je, sa
jag tt bssman, jag tror det r sjlve pastor Nordstrm, som ligger dr
och klypper med lellvingen. Och s sa jag t Rapp: Rapp du, spring etter
en tross! Och s sprang Rapp etter en tross. Men nr vi feck stroppen om
det tjocka p'n, s stter han till att skrika, som om man ville glla
honom. Och se s han ser ut?

Pastorn sg verkligen obeskrivligt svr ut; och karlarne betraktade sin
herde med leda blandad med outrotlig vrdnad och ville skaffa undan honom
s fort som mjligt. Till den ndan gjordes en br av tv par ror och p
den lades pastorn, lyftes upp p tta starka axlar att bras upp till
logen, dr han skulle kldas om.

Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frgan om ngot
spektakel, sttte till och drog sta med Ur vgen, ur vgen fr gamla
Smittens br! Pojkar kommo fram ur buskar och sllade sig till, och
professorn, som terfunnit sin frlorade ungdom, satte sig i spetsen och
sjng, och Norman, som inte kunnat hlla ttt med sin musikaliska svada,
hade letat fram klaveret.

Men nr de kommo upp p grden, rusade kvinnorna till, och nr de fingo
se pastorn i den sorgliga belgenheten, intogos de av medlidande och
frbarmade sig ver den medvetslse. Madam Flod sprang efter ett
sngtcke och kastade ver elndet, i trots av Carlssons varningar, och
s sattes p varmt vatten och lntes linne och gngklder av professorn.
Och d de kommo upp p logen, lades den sjuke, som han kallades -- fr
ingen ville vara nog vanvrdig att vidg, att han var full -- p torr
halm. Rundqvist kom med snppan och ville sl der, men jagades bort, och
nr han inte fick sin vilja fram, bad han att tminstone f lsa ngot
ver den sjuke, fr han kunde en lsning ver vattusiktiga fr, men han
fick inte alls befatta sig med prsten och ingen annan heller av
karltroppen.

Men Carlsson smg upp p sin kammare, ensam denna gng, fr att undanrja
spren av sin frdmjukelse. Nr han kom in och sg frdelsens styggelse
i den smutsade brudsngen, erfor han ett gonblicks svaghet, uttrttad av
de sista dagarnes och nattens mdor, och han tnkte p hur annorlunda det
skulle ha varit med Ida, om deras frhllande kommit till stnd. Han gick
fram till fnstret och tittade ut ver viken med en lng svrmodig blick.
Molnen drute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
ver vattnet; solen gick upp och brt in i brudkammaren, lyste p det
bleka ansiktet och de urvattnade gonen, som knepos ihop, som om de
stretat emot en frambrytande grt. Hret lg i fuktiga tovor ner i
pannan, den vita halsduken var svartflckig, rocken hngde slapp.
Solvrmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen ver
pannan vnde han sig om int rummet.

-- Ja, men det r vdligt i alla fall! sade han till sig sjlv, rck upp
sig ur sin slapphet och brjade riva klderna ur sngen.




SJTTE KAPITLET.

ndrade frhllanden och ndrade
meningar; jordbruket gr ner och
gruvdriften blomstrar.


Carlsson var icke mannen, som lt obehagliga frnimmelser inverka p sig
mer n han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och lta
det rinna av. Sin stllning som grdsgare hade han vunnit genom
duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
mycken vinst fr henne som fr honom, trodde han. Emellertid, sedan
brllopsoset dunstat av, brjade Carlsson bli mindre ivrig, sker som han
gjorde sig om giftortt och arv, alldenstund man kunde vnta barnet om
ett par mnader. Tanken p att gra sig till herre hade han vergivit, d
han sg att det inte gick; utan i dess stlle lagade han sig till att
gra storbonde. Drog en prktig ulltrja, satte p sig ett massivt
frskinn och anlade sjstvlar. Tillbragte mycken tid vid
chiffonjklaffen, dr hans lsklingsplats var; lste bladen, skrev och
rknade mindre n frr, vervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
ett tynande deltagande fr jordbruket.

-- Jordbruket gr ner, sade han, det har jag lst i bladen; och det r
billigare att kpa sin sd!

-- Han sa annat frr, menade Gusten, som hll noga reda p allt vad
Carlsson sade och gjorde, men inskrnkte sig till ett sltt
underkastande, utan att dock intrda som son t inkrktaren.

-- Tiderna frndras och vi med dem! Jag tackar Gud fr var dag jag blir
klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt brjade han beska kyrkan om sndagarne, deltog i allmnna
frgor och blev vald till kommunalnmnden. Drigenom kom han i nrmare
berring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att f sga du till
honom. Det var en av hans regirighets strsta drmmar och han trttnade
inte p ett helt r att tala om p grden vad han sade och vad Nordstrm
svarade.

-- Hr du, Nordstrm lella, sa jag, den hr gngen ska du lta mig rda!
Och d sa Nordstrm: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
fastn du r en klok karl, och en frstndig karl, sa han.

Drp fljde en mngd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
omtyckta. Det var att resa omkring p socknens bekostnad och dricka
kaffehalvor hos bekanta. ven riksdagsmannavalet, som dock gde rum lngt
upp i land, hade sina frfrelser och sina sm efterslngar, som kndes
nda ut i skren. Vid valtiden och ven eljes ett par gnger om ret kom
baronen ut med jaktherrar och ngbt, och d betaltes femtio kronor fr
jaktrtten p ett par dagar; punsch och konjak rann i ntter och dagar,
och man skildes frn jgarne med den rotade meningen, att det var
schangtilt folk.

Carlsson kom slunda upp och blev ett ljus p grden: en myndighet med
hgre frstnd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
punkt kvar, och som han knde stundtals: han var uppe frn land och var
ingen sjkarl.

Fr att utplna denna sista rangskillnad syntes han brja lgga sig mer
ombord med sjsakerna och visade stor lust fr sjn. Skurade upp en bssa
och for p jakt; deltog i notdragning och sktsttning, samt vgade p
lngre segelfrder.

-- Jordbruket gr ner och _vi_ mste forcera fisket, svarade han hustrun,
nr hon med oro sg kreatur och ker falla i vanhvd.

-- Framfr allt fisket! Fisket fr fiskaren och jorden fr jordbrukaren!
frkunnade han, numera oemotstndligt, sedan han av skollraren p
kyrkstmman lrt sig lgga sina ord pallementarist.

Visade sig ngon brist i behllningen, s fick man hugga ved.

-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! S sger tminstone den
rationelle lanthushllaren; jag vet _inte_, jag.

Och nr Carlsson inte visste det, hur skulle d de kunna veta det!

Rundqvist fick jordbruket sig verltet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
lade kern i grsvall och sov middag till frukost p dikesrenarne, sov
middag till aftonvards i buskarne och kastade stl ver korna, nr de
inte mjlkade.

Gusten hlls p sjn nd mer n frr och terknt det gamla
jgarfrbundet med Norman. Intresset, som ett gonblick satt alla armar i
rrelse, hade fallit bort; att arbeta fr en annan muntrade icke vidare,
och drfr gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gng.

Framp hsten, ett par mnader efter brllopet, intrffade emellertid en
hndelse, som verkade likt en kastvind p Carlssons farkost, nyss utlupen
med fulla segel. Hustrun kom nmligen ner med ett ddftt, alldeles fr
tidigt ftt foster. Omstndigheterna voro dessutom oroande och lkaren
frklarade bestmt, att nu var det slut: inga barn mer!

Det var desdigert fr Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt fr
framtiden att komma p undantag. Som gumman drtill var krasslig efter
frlossningen, hotade denna frndring i hans stllning att intrda frr
n drmt var. Gllde slunda att vl begagna tiden, gra sig vn av den
ortta mammon, samla i ladorna och tnka p morgondagen.

Nu blev det nytt liv i Carlsson. kerbruket skulle i hast upphjlpas;
varfr, det angick ingen. Timmer flldes, fr det skulle byggas en ny
stuga; varfr, det behvde han inte skriva ngon p nsan; jgarvurmen
mste i hast stvjas hos Norman, som n en gng lockades frn sin vn;
och Rundqvist fngades in och blstes upp med kade frmner. Det
pljdes, sddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
fingo ligga nere.

Samtidigt slog sig Carlsson p husligt liv; satt inne hos sin gumma och
lste ibland ett ord fr henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
talade till hennes hjrta och vdjade till hennes dlare knslor, utan
att rtt kunna frklara sig, vart han ville hn. Gumman tyckte om att ha
sllskap och hra ngon prata, s att hon satte vrde p dessa sm
uppmrksamheter utan att vidare fsta ngot avseende p vad dessa
ddsberedelser kunde innebra.

En vinterafton, nr viken lg, fjrdarne voro ofarbara och man varit
instngd fjorton dagar, utan att kunna hlsa p en granne, utan att f
ett brev eller en tidning; d ensamheten och snn lg tyngande ver
sinnena och den korta dagen endast tillt obetydligt med arbete, hade
folket samlats i kket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
pojkarne sutto och byggde p not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
sljdade spadskaft. Snn hade fallit hela dagen och gick redan ver
fnsterrutorna, s att det sg ut som ett likrum inne i kket, och varje
kvart mste en karl ut och skotta frn drren, s att man inte skulle
sna in och inte kunna komma till ladugrden att mjlka och nattfodra.

Nu var det Gustens tur att g och skotta; med oljerocken och sydvsten
ver sin trja och uttermssa lagade han sig att komma ut; bnde upp
farstudrren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute p backen i yran.
Luften var svart, snflingorna voro gra som malar, stora som hnsfjdrar
och singlade ner oupphrligt, oupphrligt, lade sig tyst p varandra,
ltt frst, tyngre sedan, packade sig och vxte. Det gick redan upp p
stuguvggen ett gott stycke och endast i fnsternas vre kant skimrade
ljusen inifrn igenom. Gusten sg, att det lyste ifrn stugan, dr han
visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt pkommen nyfikenhet
frledde honom att pilla ner den vre snn, s att han fick ett kikhl,
och stigande upp p drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
vanligt framfr chiffonjklaffen och hade ett stort papper framfr sig,
ovantill tryckt med en stor bl stmpel, som sg ut som ritningen p en
riksbankssedel; med pennan lyftad i hgsta hugg syntes han tala fr
gumman, som stod bredvid, frdig att lmna henne pennan till ngon
skrivning. Gusten satte rat till rutan, men han hrde bara ett mummel
fr dubbelfnsternas skull. Bra grna ville han dock ha reda p vad som
frsiggick, ty han anade, att det rrde honom p det nrmaste, och han
hade lrt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgras, nr man
skrev p tryckt papper.

Sakta ppnade han farstudrren, skt av sig halmskorna och krp upp fr
trappan, tills han kom upp p vre farstugolvet. Dr lade han sig p
magen och med huvudet hngande ner mot drren kunde han hra vad som
talades inne i stugan hos modern.

-- Anna Eva, frkunnade Carlsson med en ton mellan kolportrens och
kommunalmannens, livet r kort och dden _kan_ komma ver oss, innan vi
veta det. Vi _mste_ drfr vara betnkta p att g hdan, antingen det
nu sker i dag eller i morgon, det r _alldeles_ detsamma! Skriv drfr nu
s gott frst som sist.

Gumman tyckte inte om att hra s mycket om dden, men Carlsson hade nu i
mnader inte talat om annat, s att hon endast hade ett lamt motstnd att
stta mot det talet.

-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma r det inte mig, om jag dr i
dag eller om tio r, och jag kan leva lnge n.

-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ d, jag har bara sagt, att vi
_kan_ d, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio r, det r
alldeles detsamma, d det nd ska ske! Skriv bara!

-- Ja, men det frstr jag inte, strvade gumman emot, som om dden ville
komma och ta henne, det kan vl inte...

-- Jo, men det r alldeles detsamma, nr det nd ska ske! Kanske det
inte r s! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lgga ett rep om halsen och dra till, nr Carlsson kom
med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig lngre, utan
gav efter.

-- N, vart vill han komma nu? frgade hon uttrttad och uttrkad av det
lnga talet.

-- Anna Eva, du ska tnka p dina efterkommande, ty sdan r mnniskans
frsta plikt; och drfr ska du skriva.

I detsamma ppnade Clara p kksdrren och frgade utt efter Gusten, som
icke ville rja sig och drfr frblev tyst utan att dock kunna hra vad
som fljde inne i stugan.

Clara gick tillbaka in och Gusten klttrade ner, stannade utanfr
stugdrren och hrde de sista avgrande orden frn Carlsson, vilka lto
honom sluta till, att skrivningen var verkstlld och ett testamente
uppsatt.

Nr han kom in i kket igen, sg folket, att det var ngot med honom. Han
talade i frtckta ordalag om att han skulle knppa en rv, som han hrt
skrika, om att det vore bttre att g till sjs n sitta hemma och lta
lusen ta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
ocks stta dden p dem, om det blev fr mycket.

Carlsson var dremot vid kvllsbordet ytterst mnniskovnlig,
underrttade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
timglaset och lt den vita sanden rinna, ty, sade han, minuterna ro
dyra; ltom oss ock ta och dricka, ty i morgon skola vi d! Tjo!

Gusten lg lnge vaken om natten, och mnga mrka tankar och svarta
planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark sjl, som kunde
ndra omstndigheterna efter sitt sinne, stta om tankar i handling, utan
nr han tnkt igenom en sak, lmnade han den ssom fullbordad.

Efter att ha sovit ngra timmar och drmt om andra saker, var han lika
glad igen och lt udda vara jmnt, litande p att med dag skulle komma
rd, att rttvisan vl skulle ha sin gng och mera sdant.

                  *       *       *       *       *

Vren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
tillbaka.

Omkring hans stuga hade Carlsson under rens lopp rjt en trdgrd,
planterat syrener, till vilka han hmtat skott och ympar frn
prstgrden, frukttrn och brbuskar, sandat gngar och anlagt berser.
Det brjade drfr se herrskapslikt ut p grden. Och ingen kunde neka,
att utbrdingen dragit in trevnad och vlstnd med sig, att han ftt
kreatur och ker i hvd, hus och stngsel i stnd; till och med priset p
fisken hade han drivit upp i staden och inrttat sig med ngbten, s att
de lnga tidsdande stadsresorna icke mer behvde gras.

Nu, nr han slappade av och var trtt samt hlls med bygget p sin stuga,
s klagade man.

-- G p ni sjlva, nu, fr ni se hur gott det r! svarade Carlsson. Var
och en fr sig och Gud med oss alla!

Och han hade nu sin stuga under tak, brjade anlgga trdgrd och
plantera omkring den, vga och rja. Och han hade byggt sin stuga med en
viss smak, s att den skmde ut de andra. Den hade bara tv rum och kk
nere, men den sg nd sttligare ut n de gamla stugorna p grden, man
kunde inte sga, vad det lg i. Om han rest takstolarne i hjden och
ltit takskgget springa lngt ut ver vggen; eller om det lg i att han
sgat krucifixer i tckbrdena, eller om det var verandan, som han satt
upp framfr drren med ngra trappsteg. Dr var inga dyrbarheter, men det
sg nd litet villaaktigt ut. Rd var hon som en ko, men knuttimret var
svart i ndarne och panelat; fnsterbrdena voro vitstrukna och verandan,
ett ltt tak p fyra stolpar, var blmlad. Och s hade han haft frstnd
att vlja plats, alldeles under bergroten och s att tv gamla ekar
rkade st mitt framfr, ungefr som brjan till en ptnkt all eller
park. Och nr man satt p verandan, hade man deri vackraste utsikten:
viken med vassarne, den lnga grna kllngen och en snka genom
kalvhagen, s att man sg btarne lngst bort i sundet.

Gusten gick och blngde p allt detta, nskade det ogjort och sg det an
som p en geting, vilken hlls med att sl fast sitt nste under
takstolarne och som han grna ville krafsa bort, innan den lagt gg och
kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dn
honom, och drfr blev han sittande.

Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
frknslan av det rammel, som skulle uppst, nr hon gtt all vrldens
vg, sg hon icke ogrna, att hennes man, fr det var han i alla fall,
skulle ha ett tak ver huvet och inte g som en stackare. Hon frstod
inte rttssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rtt
tillgnget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
bli sedan, bara hon slapp ifrn det, och ngon gng skulle det bryta
lst, om inte frr, s den dagen, nr Gusten mste tnka p att gifta
sig, och ngra sdana tankar torde ngon ha satt i huvet p'n, fr han
var inte sig lik mer, utan gick och sg vurmig ut.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kk och murade p
spisen, d Clara kom och ropade honom:

-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
sker honom!

Carlsson fick av frskinnet, torkade hnderna och gjorde sig i ordning ta
emot, nyfiken vad det ovanliga besket kunde glla.

Kommen ut p verandan sttte han p professorn, som medfrde en herre i
lngt svart skgg och som sg skarp ut.

-- Direktr Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
med en gest p sitt sllskap.

Carlsson borstade av en sittplats p verandans bnk och bjd sitta.

Direktren hade inte tid att sitta, utan frgade p stende fot, om
Rgholmen kunde f kpas.

Carlsson undrade till vad ndaml, ty holmen var kanske tre tunnland stor
med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt frbete.

-- Till industriellt ndaml, uppgav direktren och frgade, vad den
kostade.

Carlsson var villrdig och bad om betnketid, tills han kunde utlura, vad
det var som gav holmen dess ovntade vrde. Men det var icke direktrns
mening, att han genast skulle f veta det, utan han upprepade n en gng
sin frga om vad holmen kostade och tog t brstfickan, dr en tjock
ansvllning, synlig genom kldet, antydde, att hr fanns moltum!

-- , den kan vl inte vara s dyr, menade Carlsson, men jag mste tala
vid gumman och sonen frst.

Och s sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.

Nu sg han brydd ut och tycktes ha svrt att komma fram med sin
anhllan.

-- Sg sjlv, direktren, vad han vill ge, klmde han slutligen fram.

Nej, det ville inte direktren.

-- N, om jag sger fem, s tycker herrn vl inte det r fr mycket, fick
Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.

Direktr Diethoff ppnade rocken, tog fram plnboken och lade fram tio
stycken hundrakronor.

-- Hr r ett s lnge i hand och de fira kommer p hst. r det rtt?

Carlsson hll p att dabba sig; men gjorde vld p sina versvallande
knslor och svarade tmligen lugnt, att det var rtt, oaktat han bara
menat fem hundra kronor, men ftt i tusen. Drp gick man ner till gumman
och sonen fr att underteckna kpekontraktet och kvittera summan.
Carlsson blinkade och grinade t de bda kompanjonerna, att de skulle
hlla med, men de frstodo ingenting.

Slutligen tog gumman p sig glasgonen och lste, efter att ha skrivit
under.

-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hrde ortt, Anna Eva. Kanske jag
inte sa tusen, Gusten? Hr blinkade han alldeles rysligt, s att
direktren sg det.

-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! hll Gusten med s gott han kunde.

Skrivningen var ver och direktren frklarade nu, att han mnade fr
sitt bolags rkning ta upp en fltspatgruva p Rgholmen.

Ingen visste, vad fltspat var, och ingen hade nnsin tnkt p den
skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditt, men saknat
kapital, drog han till med.

Direktren omtalade d, att fltspat var en rd stensort, som nyttjades
p porslinsfabriker. Om tta dar skulle frvaltarens hus, som redan var
bestllt p snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
arbetarkasernen av tr st p sin plats och med trettio man skulle
arbetet vara i gng.

Och drmed reste han.

Det hade kommit s hastigt ver dem, detta guldregn, att de inte hade
haft tid att utrkna alla fljderna. Tusen kronor p bordet, fyra tusen i
hst, fr en vrdels kobbe; det var fr mycket p en gng. Och drfr
sutto de hela aftonen i endrkt och spekulerade ver vad som kunde falla
p dem oberknat. Naturligtvis finge man slja fisk och andra produkter
t s mnga arbetare och frvaltarn, ved ocks, det var ingen frga om
det; och s kom direktren ut, kanske med familj, och ville bo dr p
sommarnje; och d kunde man naturligtvis stta upp hyran t professorn,
och Carlsson kunde kanske f hyra ut sin stuga t ngon och det skulle
bli s bra alltsammans.

Carlsson lade sjlv in pengarne i chiffonjn och satt vid klaffen halva
natten fr att rkna.

                  *       *       *       *       *

Under den vecka, som fljde, gjorde Carlsson tta Dalarbud, terkom med
snickare och mlare och hll sm mottagningar p sin veranda, dr han
stllt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rkte pipa,
vervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.

Slunda mrktes snart tapeter i alla rum nda ut i kket, dr ocks en
Bolinderspis murades in; fnsterna frseddes med grna utanluckor, som
lyste p lnga hll, verandan strks om och blev vit och rosenrd samt
fick en bl och vitrandig bolstervarsgardin t solsidan; och runt om grd
och trdgrd strckte sig ett staket av spjlor, grmlade och med vita
knoppar. Folket stod lnga stunder och gapade p hrligheten, men Gusten
stod helst p avstnd bakom en knut eller en tt buske och mottog sllan
eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drmmar, drmda i riktigt klara ntter, att sitta
som professorn p en veranda, sjlvsvldigt lutad bakt, lppja p ett
konjaksglas med fot, se p utsikten och rka en pipa -- cigarr hellre,
men det var fr starkt fr honom nnu.

Och han satt dr en morgonkvist tta dagar senare och hrde en ngbt
blsa i sundet utanfr Rgholmen.

-- Nu kommer de, tnkte han, och som patron p stllet ville han vara
schangtil och ta emot dem.

Drfr gick han ner i stugan och kldde sig, skickade efter Rundqvist och
Norman, att de skulle komma och flja honom till Rgholmen och ta emot de
frmmande herrarne.

Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
Pojkarne fingo d och d en pminnelse om att ro i takt, s att man kom
fram som folk.

Nr de krkt om sista udden och sundet ppnade sig, p ena sidan
begrnsat av Storn och p den andra av Rgholmen, tedde sig en praktfull
anblick fr dem. Till ankars i sundet lg en ngbt, prydd med flaggor
och signaler, och mellan bten och land gingo sm jollar med matroser i
bla och vita trjor. Uppe p strandklippan, som lyste rosenrd av den
blottade fltspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrn dem en
musikkr, vars mssingsinstrument gvo en praktfull tavla mot de svarta
granarna.

Vra roddare frn Hems undrade, vad man kunde skaffa druppe, och rodde
i skjul fr klippan fr att kunna komma s nra som mjligt och se och
hra. Ett, tu, tre, just som de lgo inunder samlingsplatsen, hrdes ett
susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, drp ett dn, som
om det kommit inifrn berget, och s ett krasande, som om hela holmen
spruckit.

-- Vad hlen! var allt vad Carlsson hann sga, ty i nsta gonblick kom
ett stenregn plumsande omkring bten, efterfljt av ett grusregn och s
ett hagel av smsten.

Och s talade en rst uppe p berget; talade om storsljd och nringar,
ackumulerat arbete och s ngot utlndskt, som inte Hemsarne frstodo.

Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mssan i hand, men
Carlsson frstod, att det var direktionen, som talade.

-- Ja, mina herrar, slutade direktren, vi ha mycket sten hr framfr
oss, och jag slutar mitt tal med att nska, det de alla m varda brd!

-- Bravo!

Och s blste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertgande till
stranden, alla brande sm stenbitar i handen, som de fingrade p under
skratt och stoj.

-- Vad gr ni dr med bten! skrek en herre i flottans uniform t
Hemsarne, som vilade p rorna.

De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
farligt att titta p stten.

-- Hm! Det r patron Carlsson sjlv ju! upplyste direktr Diethoff, som
kommit fram. Det r ju vr vrd p stllet, presenterade han. Kom och t
frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina ron, men vertygades snart om att bjudningen
var allvar, och snart satt han p ngbtens akterdck vid ett dukat bord,
som han aldrig sett maken till. Han hade krusat frst, men herrarne voro
s ofantligt gemena och tillto icke, att han tog av sig frskinnet en
gng. Men Rundqvist och Norman fick ta i frn med manskapet.

Aldrig hade Carlsson tnkt sig paradiset hrligare. Mat som han inte
visste namn p och som smlte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
alldeles som en sup, mat i alla frger; och sex glas stodo framfr hans
och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
lukta p ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i nsan, som
kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
blste musiken s ljuvligt, s att det kvillade i nsroten, som om en
ville grta, ibland s det frs om tinningarne, och emellant gjorde det
s gott i hela kroppen s en ville d.

Och nr allt var till nda, talade direktren fr vrden p stllet,
bermde honom fr att han hedrade sitt stnd och icke vergav
modernringen fr en osker vinning p andra omrden, dr nden gick arm
i arm med lyxen. Och s sklade de med honom. Carlsson visste inte, nr
han skulle skratta eller vara allvarsam, men han sg herrarne skratta,
nr han tyckte att det sades ngot mycket allvarsamt, och d skrattade
han med.

Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig frn
bordet. Carlsson, del som en lycklig, gick fram i frn fr att se efter
om pojkarne ftt ngot, d direktren kallade p honom och bad honom
stiga in i hytten ett gonblick.

D de kommit in, frelade herr Diethoff honom ett frslag, att han, fr
att konsolidera sin stllning och kunna upptrda vid frefallande behov
med mera auktoritet bland arbetarne p holmen, skulle teckna sig fr
ngra aktier.

-- Ja, si det frstr jag mig inte p, menade Carlsson, som hade litet
lukt p affrskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta ngra
kp efter att ha druckit.

Men direktren slppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
fyrtio aktier  hundra kronor i Fltspats-Aktiebolaget Eagle samt
uttryckligt lfte p att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle g p om
p och  konto.

Drp dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, s att
klockan blev sex, nr Carlsson skulle i bt.

Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej frstod, utan tryckte
han alla matrosernas hnder, som stodo vid trappan och bad dem hlsa p,
nr de kommo i land.

Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhngande kuponger lt han ro sig
hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
knna.

Nr han kom hem, svllde han av salighet, bjd p punsch nda ut i kket,
visade aktiebreven, som sgo ut likt jttestora riksbankssedlar; ville
bjuda ner professorn och bemtte de andras invndningar dremot med att
han var revisorssuppleant och kunde vara lika s god som en tisk
musikant, som inte var ngon lrd och inte heller drfr ngon riktig
professor. Han hade blstora planer; ville grunda ett enda stort
strmmingssalteribolag fr skrgrden, inkalla tunnbindare frn England,
befrakta fartyg med salt direkt frn Spanien! I samma andedrag talade han
om modernringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
farhgor och frhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
tobaksmoln och glada hgringar om Hemss lysande framtid.

Carlsson var uppe p tinnarna och han fick svindelanfall. Modernringen
blev satt i bakgrunden, och besken p Rgholmen blevo dagliga. Han
gjorde bekantskap med frvaltaren och satt p hans veranda och drack
konjak med bilinervatten, under det arbetarne sgos knacka stenar fr
att f ut kvartsdrorna, som utgjorde det svraste hindret fr hela
bergets utskeppande p en eller ett par gnger. Frvaltaren var en fr
detta gruvbas, som hade nog frstnd att st vl med aktiegaren och
revisorssuppleanten och som gde tillrcklig insikt att fatta, huru lnge
affren skulle kunna g.

Men gruvdriftens istndkommande hade ven sitt lilla inflytande p
Hemsbornas fysiska och moraliska vlbefinnande, och nrvaron av trettio
ogifta arbetare brjade visa sina verkningar.

Lugnet var strt. Det skt och dundrade hela dagen frn berget; ngbtar
visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjfolk
i land. Om aftnarne anlnde arbetare upp till grden; slogo lovar kring
brunnen och ladugrden; falkade efter flickorna; stllde till dansar;
spo med pojkarne och slogos emellant. Folket svirade om ntterna och om
dagarne var det ingen ordning med dem; sovo p ngarne, stodo och nickade
framfr spisen. Och litet emellan kom frvaltaren p besk. D skulle
kaffepannan p, och som man inte kunde bjuda den herrn p brnnvin, s
mste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick slja fisk och smr,
och pengar strmmade in, s att det levdes flott, och ktt kom oftare p
bordet n frr.

Carlsson brjade bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
att bli verlastad, och sommaren frflt som en enda lng fest fr honom,
som delade tiden mellan kommunala vrv, gruvdrift och naturfrskningar
hemma kring knutarne.

Han hade nu p hsten varit ute p brandsyn i tta dagar och kom hem en
tidig morgonstund, d han mottogs av gumman med den oroande
underrttelsen, att det mste ha hnt ngot ute p Rgholmen. Dr hade
nmligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
ngbtsvisslor hade hrts. Folket hemma p n hade varit sysselsatt med
trskning, s att ingen haft tid att beska gruvan. Frvaltaren hade icke
heller varit synlig, och arbetarne hade upphrt att dra kring n om
kvllarne. Det mste slunda ha hnt ngot. Fr att utrna detta, lt
Carlsson spnna fr, som han kallade det, nr han skulle lta ro sig till
gruvan. Ekan hade han ltit stryka vit med bl rand, och fr att f ett
mera patronaktigt utseende, nr han satt till rors, hade han skaffat sig
en talja av en gammal gardinkordong, s att han kunde sitta rak och
styra, varfrutom han invat Rundqvist och Norman i btsmansrodd, s att
det sg sttligt ut, nr han kom farande.

Frden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ngslan, och nr de
kommo i hjd av Rgholmen, frvnades de ver den dslighet, som dr
rdde.

Dr var tyst som i graven och ingen mnniska syntes till. De stego i land
och klttrade bland stenflisen upp till gruvan. Frvaltarens stuga var
borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
kallades, stod p sin plats, men utrymd och spolierad, s att allt som
lst varit var borttaget: drrar, fnster, bnkar, lavar.

-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

-- Det ser s ut! genmlde Carlsson och lt spnna fr igen, men denna
gng till Dalar, dr han mste ha brev liggande p posten.

Och mycket riktigt, dr lg ett stort brev frn direktren, som
frkunnade, att bolaget upphrt med sin verksamhet i anseende till
rvarans otjnlighet. Och alldenstund Carlssons fordran  fyra tusen
kronor utjmnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underltit
inbetala, frefanns inga ouppgjorda affrer mera mellan bolaget och
merbemlte Carlsson och konsorter.

-- Allts kuggad p fyra tusen, tnkte Carlsson. N, man fr vara njd.

Och med sin sjfgelsnatur, fastn han var frn land, ruskade han p sig
och var lika torr igen, och n torrare knde han sig, d han lste i ett
postskriptum, att all kvarltenskap tillflle Hems, om de hade lust att
bortfra den.

Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den frden, bervad en massa
pengar och sin rofulla titel. Gusten ville lgga lk p laxen och riva
upp i saken, men Carlsson strk ver alltsammans med en gest:

-- Asch, det var visst vrt att tala om. Det var d rakt inte ngot att
tala om.

Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
landjan att hmta brder och tegel frn Rgholmen. Och innan man visste
ordet av, hade han rest sig en sommarhydda p ett rum och kk nere vid
sundet p en plats, som ingen tnkt p, men varifrn man hade utsikt bde
ver byn och fjrden.

Sommaren var frbi och dess luftiga drm. Vintern stundade, och luften
blev tyngre, drmmarne mrkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
ljusare fr somliga, mera hotande fr andra.




SJUNDE KAPITLET.

Carlssons sanndrmmar; chiffonjn bevakas,
men utredningsmannen kommer
och stryker streck ver alltsammans.


Carlssons ktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plgar
kalla lyckligt. Gumman var till ren, om icke lastgammal, och Carlsson
stod i begrepp att intrda i sin farliga lder. Intill sina nu ingngna
fyrtio r hade han mest slpat fr brdet och framkomsten, och den
flickan han ville ha hade han ftt undvara. Nu, nr han var framme och
sg utsikt till en lugn lderdom, brjade kttet pocka, kanske starkare
n annars, emedan han icke haft s strngt arbete sista ret, och kanske
ven drfr att han fodrat kttet hrdare n det tlde. Hans tankar
brjade drfr att spela, nr han satt i kksvrmen, och hans gon vande
sig att flja Claras unga kropp, dr hon gick ut och in i stugan. Blicken
stannade smningom, slog sig ner och vilade, gjorde sm utflykter hit och
dit, flg bort, kom igen. Slutligen satt flickan dr, inne i gat, och
vart han gick sg han henne. Men det var en annan, som ocks sg, men ej
p Clara, utan p gonen, som fljde henne, och ju mer hon sg, dess mer
trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel p hennes ga, som
vrkte och rann.

Det var ngra dagar fre julafton. Mrkret hade fallit, men mnen hade
kommit upp och lyste klar ver snhljda granar, ver den blanka viken
och den vita marken. En snl nordanvind drog fram och sopade torrsn fr
sig. Men inne i kket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
arbetade i degtrget.

Carlsson satt i skphrnet, rkte pipa och spann som en katt i vrmen;
hans gon voro ute p spel och de gassade sig och gonade sig, nr de
stannade p Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

-- Ska du mjlka frst, innan vi sopar opp? frgade Lotten.

-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog p sig en frskinnskofta, sedan
hon lagt undan raka och viska.

S tnde hon lagrdslyktan och gick ut. Och nr hon gtt ut, steg
Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrn stugan och frgade efter Carlsson.

-- Han gick ut efter Clara till lagrn, svarte Lotten.

Utan att vnta p nrmare besked, tog gumman en lykta och gick ocks ut.

Det blste vasst ute, men hon ville inte vnda om och ta p sig ngot,
efter som det bara var ett stenkast att g. Halt var det p backknallarne
och snn smyrde som mjldamm, men hon kom raskt nog upp till lagrden,
gick strax in i fjset, dr det var varmt. Dr stllde hon sig att lyssna
och hrde, att ngon viskade inne i frfllan. I det svaga mnskenet,
som fll in genom spindelvvar och hboss p rutorna, sg hon korna vnda
sina huvuden bakt och titta p henne med stora, i mrkret grnt lysande
gon. Pallen stod dr och stvan ocks. Men det var inte det hon ville
se, det var ngot annat, ngot hon fr all vrlden aldrig ville ha sett;
ngot som lockade henne som en halshuggning och som skrmde livet ur
henne.

S gick hon d ver strhgarne fram genom fhuset och kom in till fren.
Dr var mrkt och tyst; lyktan stod slckt, men talgljuset rkte nnu.
Fren bnde och rasslade med torra lvruskor. Nej, det var inte det hon
ville se. S gick hon vidare och kom in till hnsen, som krupit upp p
pinnarne och smskrockade, som om de nyss blivit vckta.

Drren stod ppen utt och hon kom ut i mnskenet igen. Tv par skodon,
ett mindre och ett strre, hade lmnat spr efter sig i snn, och de voro
bla i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
fljde efter, som om hon dragits p slp av ngon, och spren lgo efter
marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
frn ett osynligt stlle inne i hagen.

Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, frbi samma sttta,
under samma hasselbuskar, dr hon en annan gng, en ryslig gng, hade
upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som sm klmaskar, och
ekarne stodo med sitt bruna, hrda lv skramlande fr vinden, men s
tunna, att man kunde se stjrnorna och den grnsvarta himlen genom dem.

Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
som lossade sin sn ver hennes gra, tunnade hr, nr hon kom emot dem,
rasade ner ver hennes randiga ylleliv, dammade ner p hals och rygg och
kylde och vtte.

Allt lngre och lngre bar det av int skogen, dr tjdern flg upp frn
sin nattkvist och skrmde henne, ut ver krr, dr tuvorna gungade --
ver grdesgrdar, som knakade, nr hon skulle stta ver.

Tv och tv gingo spren, de ena sm, de andra stora, sida vid sida,
ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; ver
stubbker, dr snn blst av, ver stenrs och diken, grdselhgar och
vindfllen.

Hon visste inte, hur lnge hon gick, men hon frs om huvudet och var
valhnt, stack de magra, rda hnderna under kjolen och blste i dem
emellant. Hon ville vnda om, men det var fr sent och hon kunde ha lika
lngt tillbaka som att g rakt fram. Framt gick det drfr genom en
aspdunge, vars kvarsittande lv dallrade och sklvde som de frusit i
nordanvinden; och s kom hon till en sttta. Mnskenet fll klart och
skarpt, s att hon tydligt kunde se, att de suttit dr. Hon mrkte
intrycket av Claras kjol, av koftan med frskinnsbrmet. Det var hr
sledes! Hr! Hon darrade i knvecken, frs som om blodet blivit is,
brann som om det varit kokt vatten i drorna. Och hon satte sig utmattad
ner p stttan, grt, skrek, lugnade pltsligt av, steg upp och gick
ver. P andra sidan lg viken blank, svart, och rtt ver sg hon
ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagrden. Vinden blste skarpt och
kndes g mitt igenom ryggen, slet i hrtestarne och isade nsborrarne;
halvspringande kom hon ner p isen, kte ut p den gungande skivan, hrde
den torkade vassen susa om ronen, knckas under ftterna, och hon slog
ikull p en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om dden
varit efter henne och brnt henne i ryggen, ndde andra stranden, men
gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
fnsterrutor p dybotten och som klingande och krasande brusto under
hennes tyngd. Hon knde kylan stiga uppt benen, men hon vgade inte
skrika fr att inte ngon skulle komma och frga henne var hon varit.
Hostande som brstet ville sprckas, slpade hon sig upp ur vaken, smg
sig uppfr backen, gick rtt in i stugan till sngen, lade sig ner och
bad Lotten gra eld i spisen och stta p en panna flderte; och dr blev
hon liggande.

Hon lt ta klderna av sig, kasta tcken och frfllar ver sig, elda upp
med lngved, men frs ideligen. Drp lt hon kalla p Gusten, som satt
ute i kket.

-- r du sjuk, mor? frgade han med sitt vanliga lugn.

-- Nu r jag dr, svarte gumman pustande, och jag gr aldrig igenom.
Stng drrn och g i chiffongjn. Nyckeln ligger bakom kruthornet p
hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

-- ppna klaffen; dra ut tredje ldan p vnster hand och ta det stora
pappersbrevet... S dr... Lgg det p elden.

Gusten lydde, och snart flammade det p hrden, knorrade sig och kolade
sig.

-- Stng drrn, min gosse, och ls till byrn! Stoppa nyckeln p dig!
Sitt nu hr och hr p mig, fr i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grt en smula, fr nu hrde han det var allvaret.

-- Nr jag lagt igen gonen, s tar du din fars peschaft, det har du
sjlv, och s stter du sigill fr alla nyckelhlen, tills rttens herrar
kommer.

-- Och Carlsson? frgade sonen tvekande.

-- Den blir p undantaget; det lr vl ingen kunna ta ifrn 'en; men
inget mer; och kan du lsa ut honom, s gr det! Gud vare med dig,
Gusten; du kunde ha varit med p brllopet riktigt; men du hade vl dina
skl. Och nu, sir du, nr jag reser, s ska du vara frstndig. Ingen
stoftkista med silverplt; du kan ta bara en sn dr gul som de har
betsade p Slussplan; och inga myckna mnskor; men klockor vill ja ha,
och vill pastorn sga ngra ord, s m han det, och du kan ge honom far
dins sjgskumshuve me silvret och en frhalva t frun; och sen, Gusten,
ska du se dig om att f gifta dig; ta en flicka du tycker om och hll dig
till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, s gr det ocks
ingenting ont; men ta inte opp ngon nerifrn; de bara ter dig som lus;
och lika barn leka bst. Vill du nu lsa litet fr mig, s ska jag se t
f somna.

Drren ppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men frtrstansfull.

-- r du sjuk, Anna Eva? frgade han kort, s ska vi skicka efter
doktorn.

-- Det behvs inte, svarte gumman och vnde sig t vggen.

Carlsson anade sammanhanget och ville bli vn igen.

-- r du ond p mig, Anna Eva? Asch, inte var det vrt att bli ond fr
ingenting! Vill du, att jag ska lsa ur boken fr dig?

-- Det behvs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som mrkte,
att hr inte var ngot mer att gra, och som inte tyckte om bortkastat
arbete, tog saken, som den var, och satte sig p pinnsoffan att vnta.
Som affrerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
meddela sig, s var ingenting att tillgga; och vad som rrde Gusten och
honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hmta en lkare tnkte ingen
p, ty folket var vant hr att sjlvd och fr vrigt var all frbindelse
med land avbruten.

I tv dygn bevakade de kammaren och varandra, och nr den ena somnade in
p en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena gat. Men s snart
ngon rrde p sig, spratt den andra upp.

P julaftonsmorgon var madam Carlsson dd.

Det var fr Gusten som om navelstrngen frst d blivit avklippt; som om
han blivit lssliten frn moderslivet och blivit en sjlvstndig man.
Sedan han lagt igen den gamlas gon och ftt psalmboken under hakan p
henne, s att munnen inte skulle falla ner, tnde han i Carlssons nrvaro
p ett ljus, tog fram petschaftet och lack och frseglade chiffonjn.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och stllde sig fr
chiffonjn med ryggen.

-- Hllu, vad gr du fr slag, pojke? menade han.

-- Jag r inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag r bonn p Hems, och
du r undantagsman.

-- Jo, de ska vi bli tv om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bssa frn vggen; slog opp hanen, s knallhatten
syntes, trummade p kolven och rt fr frsta gngen i sitt liv:

-- Ut! Annars knpper jag dig!

-- Hotar du?

-- Ja, nr inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkvm
med rttskarlar p sistone.

Det var besked och det frstod Carlsson.

-- Vnta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i kket.

Julafton var dyster detta r. Lik i huset och inte ngon mjlighet att f
bud efter kista eller svepning; ty snn fll oupphrligt, s att strmmar
och fjrdar varken buro eller brusto; att f bt i sjn var omjligt, ty
vattnet var en enda issrja, i vilken man varken kunde ro eller ka eller
g.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lt kalla sig, gingo om varandra,
sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
ingen satte arbetet i gng och alla litade p varandra s att det mesta
blev ogjort.

Juldagen fll in, gr, tcknig med sn igen. Att komma till kyrkan var
lika omjligt som att komma ngon annan stans; och Carlsson lste drfr
en predikan i kket. Man knde, att man hade lik i huset, och ngon
julgldje kom ej till stnd. Maten var slarvigt lagad, ingenting frdigt
i tid och alla voro missnjda. Det lg ngot dovt i luften ute och inne,
och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i kket. Dr var
allts som en inkvartering, och nr man inte t eller drack, s sov man,
en p en soffa, en p en sng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
fll ingen in.

Annandagen kom och gick lika tung, lika trkig; men nu frlorar Floden
tlamodet. Inseende att drjsml kunde vlla svrare obehag, efter som
liket brjat frvandlas, tog han Rundqvist med sig i sljdbon och
snickrade en kista, som sedan strks gul; och med vad som kunde finnas i
huset sveptes den dda. Och drmed var femtedagen inne. Som nu vdret
icke visade tecken till bttring och det var utsikt att f vnta i
fjorton dagar, mste man till vad pris som helst ska skaffa liket upp
till kyrkan fr att f det i jorden. Till den ndan skts stora sktekan
i sjn och allt manfolk rustade sig till en isbtsfrd med klkar,
isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjttedagen gvo de sig i vg p
den livsfarliga frden. Ibland gick en strmfra ppen, och d rodde man;
s kom man till en fjrd som lg; d gllde det f bten opp p klkarne,
och nr det var vl gjort, fick man ta i och dra; vrst var det i
issrjan, dr rorna endast plaskade opp och ner, utan att bten kom fram
mer n ngra tum i snder; ibland fredrog man att g framfr och hugga
rnna med isbillar och yxor, men ve d den, som frhgg sig och kom
utanfr rnnan, dr ett strmdrag kunde ha tit sig igenom den tunna
skorpan.

Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att ta eller dricka
och sista fjrden terstod att tillryggalgga. S lngt de kunde se,
ppnade sig ett enda stort snflt, hr och dr med sm runda hjningar,
som voro nedsnade kobbar; himlen var blsvart i ostkanten och bdade
sn; krkorna kommo flaxande utifrn och drogo t land fr att ska
nattkvist; det dnade ibland i isen, som skulle det lika sig till
tvder, och sklarne hrdes bla ute till sjs. Fjrden lg ppen fr
havet i stra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstnkt frefll
nd, att de tyckte sig hra alfgel alla utt havsbanden, men som de
icke hrt ngot frn land p fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
slckta, men det togo de fr alldeles givet mellan jul och nyr.

-- Det hr gr aldrig lngre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

-- Det ska g, sa Flod och satte axeln mot klken, men vi ska ta i land
p Msklppan och ha en bit mat i oss.

Och drmed styrde man kosan p den kobbe, som lg mitt i fjrden.

Den lg emellertid lngre bort n man trott och den frndrade utseende,
ju nrmare man kom, men slutligen hade man den p en kabellngd.

-- Vak frut! skrek Norman, som hade utkik, hll av t vnster!

Klkarne svngde av t vnster, mera t vnster nd, och slutligen hade
man gtt runt kobben. Den hade av sista solvrmen eller av varma
bottenstrmmar kringskurit sig sjlv och syntes otkomlig frn alla
sidor, tminstone p klkarne. Skymningen fll, goda rd voro dyra och
Floden, som tagit allt befl ver manvern, uppkastade genast en
angreppsplan, s att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
samma gonblick alla man kasta sig i och stta ut rorna. Och s blev
beslutat, s gjordes.

-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan skt fart, slppte klken
frver, vickade till och kistan kom i sjn.

I frskrckelsen glmmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
i bt, medan Norman och Rundqvist rddade sig, och de blevo stende p
iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjnk, innan
ngon fick besinning att tnka p annat n sig sjlv.

-- Nu f vi g till prstgrden genast! befallde Floden, som i dag var
mera handlingskraftig n tankeduglig.

Carlsson gjorde invndningar, men p Gustens frga, om han tyckte det var
bttre att st kvar p isen hela natten, hade han intet att invnda,
helst han sg, att allt hopp om att n kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
t kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
med handen till adj och pekade sderut i fjrden, dr prstgrden lg.

Carlsson och Flod vandrade en lng stund tysta; Gusten med isbillen frst
fr att prva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
i lynnet efter det hastiga och mkliga slut hans hustru ftt och vilket
man nog skulle kasta p honom.

Nr de gtt en halvtimma, stannade Gusten och pustade; drp tittade han
sig omkring p kobbar och strnder fr att se, var han befann sig.

-- N djveln, ha vi inte gtt galet! brummade han; det var inte
Msklppan, fr den ligger dr; och han pekade t ost. Och dr ha vi
Gillga tall.

P en lngstrckt  int land pekade han ut en tall, som var lmnad ensam
uppe p en uthuggen skogshjd och som, liknande en optisk telegraf med
sina tv kvarsittande grenar, var ett bekant sjmrke eller landknning.

-- Och dr ha vi Trlskr.

Han talade fr sig sjlv och skakade p huvudet.

Carlsson blev rdd, fr han var icke hemma i skren och hade haft
obegrnsat frtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
tagit sitt bestick, ndrade kurs och satte sig i rrelse mera sderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snn lyste nnu ngot litet, s att
de kunde hlla landknningen; de talade inte ett ord, men Carlsson hll
sig ttt i spren efter sin vgvisare.

Pltsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana ra hrde
ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dn ifrn ostsidan,
dr en molnvgg, tjockare och svartare n den tckenslja, som insvepte
synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
och ett dunkande, som nalkades.

-- Vad r det? frgade han och krp intill Gusten.

-- Det r sjn! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden hr med
sntjocka, och vill det sig riktigt illa, s bryter isen upp. D vete
hlen hur det gr med oss. Raska p nu bara!

Han satte till att smspringa och Carlsson efter; snn susade om ftterna
och dnet tycktes flja.

-- Nu r det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande p ett
ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn r tnd, och sjn
gr ppen!

Carlsson frstod ej faran, men han insg, att det var p tok, nr Gusten
var rdd.

Nu hade ostvinden ftt fatt dem, s att de p ett stenkasts hll kunde se
snvggen komma framryckande som en mrk skrm, och strax efter voro de
omvrvda av snn, som fll ttt, ttt och var svart som sot. Det blev
alldeles mrkt kring dem och fyrens ljus, som nnu ett gonblick blekt
och suddigt som en vdersol antytt vgen fr dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson fljde s gott han kunde;
men han var fetlagd och kunde icke hlla jmna steg, blev andfdd, bad
Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
sprang fr livet. Carlsson tog honom i rockskrtet, tiggde och bad, att
han ej skulle lpa ifrn honom, lovade guld och grna skogar, besvor
honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

-- Var och en fr sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
hlla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den ocks gra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
vad vrre var, bruset nalkades nu s tydligt, att man hrde sjarnes gng
mot kobbarne och iskanten, och de vckta msarne och trutarne skriade
efter ovntat byte.

Carlsson flmtade och flsade, avstndet mellan honom och Gusten kades
och slutligen befann han sig ensam springande i mrkret. Han stannade d
tvrt, letade spr, sg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
ensamheten, mrkret, klden, vattnet, som kom med dden.

Uppjagad av fruktan satte han nnu en gng fart under ftterna, sprang s
att han sg, huru snflingorna gingo baklnges, fastn de hade samma
riktning som han, och s ropade han igen.

-- Flj med vind, s kommer han vst p land! hrdes en flyende rst
inifrn mrkret, och s blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modls lt han
farten sakta och gick, steg fr steg, utan att kunna frm sig gra
motstnd, under det han hrde sjn komma bakom sig, dnande; frustande,
suckande, som om den enkom varit ute p nattligt rovtg.

                  *       *       *       *       *

Pastor Nordstrm hade gtt och lagt sig klockan tta om aftonen och legat
och lst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
elvatiden knde han sin gummas armbge i sidan och hrde henne kalla.

-- Erik! Erik! hrde han i smnen.

-- Vad nu d, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

-- Lugn! Tror du inte jag r lugn!

Fruktande ngra lngrandiga frklaringar, skyndade pastorn sig att
bedyra, det han var vertygad om lugnet, repade eld p en tndsticka och
frgade vad som stod p.

-- Det r ngon som ropar i trdgrn! Hr du inte!

Pastorn lyssnade och satte p glasgonen fr att hra bttre.

-- Ja, min sjl gr det s! Vem... kan det vara?

-- G och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
psttning.

Pastorn fick kalsongerna och plsen p sig, skt ftterna i sina
bottforer, tog ner bssan frn vggen och satte p en knallhatt; skakade
ner fngkrutet och gick ut.

-- Hej, vem dr! ropade han.

-- Flod! svarade en dov stmma bakom syrenhcken.

-- Vad fan str nu p, att du kommer s hr dags! Ligger gumman i
sjltget?

-- Det r allt vrre n s! lt Gustens medtagna stmma. Vi ha frlorat
henne!

-- Har ni frlorat henne?

-- Ja, p sjn ha vi frlorat henne.

-- Men kom in d fr all vrlden och st inte hr i kylan!

Gusten sg ut vid ljusskenet som ett urblst gg, enr han varken tit
eller druckit p hela dagen och dessutom haft det hundgrat att springa
kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag ftt redogrelsen fr
frloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm p ngra
minuter fick han nyckeln till ett visst skp ute i kket, dit han frde
sin skeppsbrutne gst. Och snart satt Gusten vid det stora kksbordet,
medan pastorn tog fram brnnvin, istersmr, pressylta och brd och satte
fr den uthungrade.

Drp rdslogs om vad som kunde gras fr de strandsatta. Att g ut i
natten och bda upp folk i mrkret var bortkastad mda; att tnda eldar i
strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
verkligen frmdde genomtrnga tjockan.

Pojkarne p kobben ansgs ingen nd vara med, men vrre sg det ut fr
Carlsson. Gusten trodde sig nmligen veta, att fjrden brutit upp och att
Carlsson vore slut vid det hr laget, och det sg ut, menade han, som
om han ftt fr sina grningar.

-- Hr du, Gusten, invnde pastor Nordstrm, jag tycker ni ha varit
orttfrdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
grningar. Hur sg grn ut, nr han tog vid? Har han inte arbetat upp
hemmanet t dig? Har han inte skaffat dig sommargster och byggt dig en
ny stuga? Och att han gifte sig med nkan, n, hon ville ju ha'n; att han
bad henne gra testamente, det var ju inte ont i att frska, men att hon
gjorde det kunde vara mindre vlbetnkt av henne. Carlsson var en rapp
karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat gra, men inte kunde!
Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria t dig hos nkan i vassa
med sina tta tusen riksdaler? Nej, hr du, Gusten, du ska inte vara
strng, och ser du: det finns flera synpunkter p mnskorna n din!

-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glmmer jag inte
p lnge.

--  strunt, det har du glmt, nr du krupit i sng med din hustru; och
om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det r ganska ovisst. Hade
gumman till exempel tagit p sig, innan hon sprang ut om kvllen, s hade
hon inte frkylt sig. Och inte tog hon vl det s nr, att han, unga
karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
vi f se till i morgon bitti, vad som kan gras. Vi ha sndag och folket
kommer nog till kyrkan, s vi slipper bda upp dem! G nu och lgg dig
och var lugn, och tnk p, att den enes dd r den andres brd.

                  *       *       *       *       *

Fljande morgon, nr kyrkfolket stod p backen, kom pastor Nordstrm
upptgande i sllskap med Flod. I stllet fr att g in stannade han i
hopen, som redan tycktes underrttad om vad som hnt. Och sedan han
frkunnat mssfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med btarne
nere vid prstgrdsbryggan s fort de kunde fr att fara ut och brga de
ndstllda. Det frnams visserligen ngot knot i bakgrunden, dr
utbrdingen hade ngra ovnner frn kommunalstmman, vilka freburo, att
de icke ville undvara gudsordet.

--  strunt, invnde pastorn, ni r inte s fasligt angelgna att hra
min spiksoppa, om jag knner er rtt. Va? Va sger du, vassan, du som r
s skriftlrd, s du hr, nr jag kommer i botten p spfjrdingen?

Det gick ett stilla lje genom hopen och betnkligheterna voro hvda till
hlften.

-- Vi ha fr resten sndag om tta dar och kom d, s ska jag dra er, ska
ni f se, och tag kringarne med er, s lovar jag ge dem en uppborstning
fr ett halvt kvartal. r vi ense nu att ta snan ur brunnen?

-- Jaa! sorlade hopen, som om de ftt avlsning frn sabbatsbrottet.

Och s skingrades man fr att g hem och kl om sig och g till sjs.

Snyran hade upphrt, vinden hade gtt p norden och det var kallt, klart
vder. Fjrden gick uppe, blsvart svallande omkring de blndvita
kobbarna, nr ett tiotal sktekor lade ut frn prstgrdsbryggan.
Karlarne hade kommit i plsrockar, sklskinnsluvor, medfrande yxor och
draggar. Att segla var ingen tanke p, utan man hade bemannat rorna.
Pastorn satt med Gusten i frsta bten, rodd av fyra de styvaste
skrkarlarne och medfrande btsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stmd, men icke verdrivet ledsen; ett mnniskoliv mer
eller mindre brukade sjn inte rkna s noga p.

Det gick tmligen hg sj och det inslagna vattnet frs genast, mste
huggas upp och vrkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
btborden, dk under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strn,
lv, pinnar, lsryckta frn strnderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade t Trlskr, dr Hemspojkarne
sutto fngna, stundom kastande en hoppls blick utt fjrden, dr
Carlsson sannolikt lg drunknad, stundom forskande efter ett spr p de
drivande iskakorna, ett spr av en fot, ett kldesplagg eller liket
sjlvt. Men frgves.

Efter ett par timmars rodd nalkades man skret. Rundqvist och Norman hade
p lngt hll upptckt undsttningsflottiljen och tnt gldjeeldar p
stranden. Och nr btarne lade till, visade de mera nyfikenhet n
rrelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.

-- Inte s lnge man har land under sig! menade Rundqvist.

Som dagen var kort, brjade upptagningen av ekan genast, och strax drp
draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka p flcken, dr hon lg, fr han hade sett
mareld lysa p vattnet. Man drog varp p varp, men utan att f upp annat
n lnga tngrevor med musslor och andra krk p; man draggade hela
frmiddagen nda till middagen, men utan framgng. Folket brjade se
trtta ut och ledsna. Ngra hade gtt i land fr att ta sig en sup och en
smrgs eller koka kaffe, d Gusten slutligen frklarade, att han icke
vidare ansg ngot kunna gras, enr strmmen sannolikt frt kistan ut p
djupet.

Som ingen var vidare angelgen om att se liket flyta upp och saken
strngt taget icke angick ngon personligen, erfor man en viss lttnad
ver att bli befriad frn obehaget att visa sig knslols fr andras
bekymmer.

Fr att emellertid f ett ngorlunda avrundat slut p en snplig
ndalykt, gick pastor Nordstrm fram till Flod och frgade, om han ville,
att de skulle gra ngot fr gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
psalm kunde man vl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
frslaget, som meddelades t frsamlingen.

Solen hll p att sluta sin korta bana och kobbarne lgo rosenrda i
sista belysningen, nr folket samlade sig p stranden i en klunga fr att
vervara den efter omstndigheterna tillpassade jordfstningen. Pastorn
steg ner i en eka, tfljd av Gusten; gick ut i akterstven, tog upp sin
bok, satte sin nsduk mellan vnstra handens fingrar och blottade sitt
huvud, under det alla karlarne p stranden strko av mssorna.

-- Ska vi ta 452, Jag gr mot dden, kan ni den utantill? frgade
pastorn.

-- Jaa! svarades frn stranden.

Och s steg sngen dallrande av klden frst, sedan av rrelse ver det
ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
ledsagat s mnga i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade ver vatten, mot skr, genom den
kalla luften, och det blev ett uppehll, varunder man endast hrde
nordans sus i martallarnas barr, vgornas plask i stenarne, msarnes skri
och btarnes huggande i botten. Pastorn vnde sitt ldriga, frade
ansikte ut mot fjrden och solen lyste ver hans kala huvud, kring vilket
de gra hrtestarne ristades av blsten som hnglavar p en gammal gran.

-- Av jord r du kommen, jord skall du ter varda, Jesus Kristus vr
Frlsare skall dig uppvcka p den yttersta dagen! -- Ltom oss bedja!
brjade han med sin djupa stmma, som kmpade mot vind och vg fr att
hras.

Och s gick jordfstningen p, ut till Fader vr, och efter vlsignelsen
strckte han sin hand ut ver vattnet till ett sista farvl.

Mssorna sattes p. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
tycktes nnu ha ngot p hjrtat.

-- Hr nu, pastorn, jag tycker nd att -- skulle inte Carlsson ocks
haft ett litet ord med?

-- Det var fr tv, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
tnka p honom, svarade gubben, som tycktes mera rrd n han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, ska komma hem s fort
man kunde.

Men man ville nd visa Floden en sista uppmrksamhet, och sedan avsked
blivit taget och alla kommit i bt, fljde man honom en bit p vg, lade
s upp btarne i linje som till sktsttning, hlsade med rorna och
ropade adj!

Det var en hyllning t sorgen, men ocks t den unge mannen, som nu
upptogs i mnnens sjlvansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lt den nye herren till Hems sina drngar
ro sig hemt, fr att styra egen farkost ver det nyckfulla livets
blsiga fjrdar och grna sund.




SKRKARLSLIV
BERTTELSER




Inledning.


Stockholms skrgrd, frn vilken trakt jag hmtat scenerier och motiv
till denna bok, har alltid haft en srdeles tilldragning p mig. Kanske
drfr att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, sjlva utgra en
del av skrgrden. Mlaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
vattendragen vid Sdra Tlje och Stocksund vid Stockholm stod i
frbindelse med havet, och Kedjeskr, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
sitt namn, minnet om dess ldsta natur, av ett skr, likasom man n vid
en frd genom Mlaren med dess tusenden av ar och holmar erinras om det
landskap, som blandat av land och vatten ster om huvudstaden strcker
sig omkring sju milar ut till havet.

Hela denna snderrivna kuststrcka vilar till allra strsta delen p
urformationen: gneis, granit och jrnmalmer, av vilka senare man endast
funnit Uts tillrckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
upptrder stundom i s stora samlingar, att den tillvaratages fr
fltspatens skull, som gr till porslinsfabrikerna.

Frnvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
ljusa ltta frgtoner frlnar skrgrdslandskapet detta drag av vildhet
och dysterhet, som tfljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
lsslitna, ra, oregelbundna blocken kam- eller vgformig p hjderna,
flat, kullrig, knagglig, dr havet utfrt sitt slipningsarbete. Gneisens
partiella skiffrighet utstter ven strandklipporna fr isens
sprngningar, s att grottor, hligheter och djupa rmnor ka det vilda i
landskapskaraktren, som drigenom aldrig blir enformig ssom kalk- eller
sandstensfalsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
bjrt av den rika jorden frn kvartrperioden med morngrus och
glacial-leror, sncksand, mossmylla och tngfrvandlingar, vilkas
brdighet ofta kas genom avfall frn rtusendens storfisken, bildande
rika gyttjor p uppgrundningar, och lngst ut p kobbarna av sjfglarnes
guano. P detta jordlager vxa tall och gran, ehuru granens gotik
frlnar den inre skrgrdsnaturen dess mera framtrdande karaktr, om
ock tallen r hrdigare och gr lngst ut i havsbrynet, vridande sig p
de sista hllarne efter den mest rdande vinden.

I dalsnkorna blir ngsmarken srdeles praktfull av uppslamningar och
saltvatten, och den naturliga ngen erbjuder en rik blomsterflora med
alla det mellersta Sveriges vilda praktvxter, av vilka kanske orkiderna
och blvivan ro de frnmsta. I strnderna lysa fackelblomstret och
lysingen, i skogarne frodas blbret, p ppna hllarna lingonet, och i
mossarna r hjortronet icke sllsynt. Lglnta ar med bttre mylla
antaga en srdeles leende karaktr, genom rikedomen p lvtrd och
buskar. Eken livar hr med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
lvverk barrtrdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
korsning av skog, smskog och ng, utgr kanske det tckaste man kan se,
d under en blandning av bjrk och barrtrn hasselbuskarne bilda lvsal
ver krvgen, vilken hr br namnet drog. Det r stycken av en engelsk
park man spatserar igenom, tills man stter p strandklippan med dess
granar och tallar p vitmossa och drnedanfr havsvikens sandupplag med
tngbltet. Skjuter en vik av fjrden lngre in i land, r den alltid
sknt kantad med alar och rika vassbnkar.

Det r denna omvxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
tckt och vilt, av inland och havskust, som gr Sveriges stra skrgrd
s fngslande. Och drtill kommer att de merendels steniga strnderna
hlla vattnet s rent, genomskinligt; och ven dr sanden gr ut i
vattnet r den s tung och s ren, att en badande icke behver vmjas,
som han fr gra vid franska nordkusten, dr ett havsbad r ett
gyttjebad. Man saknar hr det ppna havets flesta obehag och ger
upplandets flesta frdelar, vilket ger ett fretrde t den stra
skrgrden framfr den uthuggna dsliga vstkusten.

Den vilda djurvrlden freter inga rovdjur av oroande natur. Rven, lon
och lekattorna ro de grymmaste. Lysande jakttillfllen giver lgen,
vilken flyktat hitut och tagit stndkvarter i de strre arnes krr och
skogar. Grvlingen, haren, uttern och sklarna slppa ven till sina
skinn, och harjakten p Biskops r bermd. Av skogens fglar ro orren
och tjdern mycket talrika, men kunna ej jagas av infdingarne, vilka
sakna hundar av det rtta slaget och uteslutande gna sig t
sjfgelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
icke skonas, den liggande dremot mt omhuldas, ehuru ett och annat gg
fr lmna proviant vid en lngre jakttur. ggning i holk utvas mest mot
skraken, som tligt lter begagna sig till vrphna.

Kttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet fls av och fgeln blir
liggande i mjlk en natt. Det smakar d som renstek och har frlorat all
anstrykning av tran. P samma stt behandlade bli ven skrak, prack och
svrta mycket tbara, i synnerhet om de i likhet med anden spckas med
persilja. Skrgrdens vrsta rovfgel r fiskgjusen eller fiskrnen, som
anstller frdelse p gddorna i vassvikens lgvatten. Havsrnen synes
mera sllan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig r
den ymnigt frekommande reptilen huggormen, vilken trffas svl i
blbrsriset som i stranden, nstan verallt, kan man sga, och hans
djrvhet ute p de yttre skren r sdan, att han resande sig p stjrten
har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur bten. Folket skonar honom
ej, fastn de tro att han suger gift ur jorden, och ngon vrdnad fr den
annorstdes tillbedda snoken visar skrkarlen icke.

I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
frmgenhetsfrhllandena kunde delas i tre klasser: de som va jordbruk,
mest boende p de stora arne, de som odla jord och fiska, eller
medelklassen, och slutligen de egentliga skrkarlarne, vilka mest leva p
fiske och jakt men drtill fda en ko, ett fr och ngra hns eller s.

Jordbruket, dr det kan drivas, r icke alls dligt. Prktiga leror giva
ett gott vete och den mindre bonden har ndock alltid ngot spelt till
husbehov. Saltsjbetet r bermt och smret blir utmrkt av de kali- och
natronhaltiga strandvxterna, varfrutom korna ju alltid hava det
grnslsa saltsleket att tillg. Frens ktt blir av de snaggiga
hrdvallsstrnderna fast och lckert, ssom det franska _pr-sal_ p
liknande marker.

Kommer hrtill ett jmfrelsevis milt klimat, som betydligt avviker frn
inlandets p samma lngdgrad, i s mtto att vren kommer senare, stundom
fjorton dagar efter Stockholms, s att sommargsten fr uppleva tv
lvsprickningar samma r, och att hsten intrder senare, emedan havet d
r uppvrmt och tjnstgr som en kalorifer. Eljes har man anmrkt en
olgenhet vid skrgrdens klimat fr jordbruket, och det r den torra
frsommaren och den regniga eftersommaren, varav snings- och vxttiden
blir lidande av torka men sltter- och skrdetiden av regn.

Srdeles milt klimat har Nynstrakten, dr murgrnan vervintrar vild och
vinet ofta mognar p spalj.

Fr fiskaren eller den egentliga skrkarlen ro naturligtvis havets
frukter av strre betydelse, och storfisket utgres egentligen av
strmmingen, vilken fngas i ofantliga nt, ankrade p djuptliggande
grund (grynnor) om vr och hst. Eljes tages gdda och abborre i not,
gddan ven p stngkrok och abborren p nt. Flundrorna, av mindre
vrde, fngas i nt, len ljustras eller narras i ryssja och mjrde.
Laken klubbas p glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan mrkas,
dr han ligger p botten. Iden blir freml fr en alldeles srskild
sport, som kallas badfisket. Nr vattnet p eftersommaren blir vrmt i
vikarna, gr nmligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
hllas utkik i uddarna frn trdtoppar, och nr observatorn mrker, att
det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
ekor frn bda uddarna, rlommarna vl omlindade med ullstrumpor att icke
fisken skall skrmmas. Och s spnnes ntet ver vikens mun till den
verkan det hava kan.

Befolkningen i denna isolerade, vl undangmda lilla vrld utan
regelbundna kommunikationer synes i flera hnseenden vara mycket blandad.
Ett bestndigt urval har nmligen hr alltid gjort sig sjlvt, s att den
intelligentaste delen av ungdomen gtt t till flottan, lotsverket och
tullen. De kvarvarande stationra, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
rrelse, gtt till Stockholm eller skt tjnst uppt land, ty skrgrden
har icke varit ngon sker plats, dr familjer och jordegendom kunnat
grundas, d landet legat ppet fr fienden och gandertt och liv just
icke tnjutit skydd av den avlgset boende rttsvrdaren. Det saknas
drfr spr av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
svrigheterna att bekmpa.

Mig synes ven, att dma av ortnamn, typer och sedvnjor, ssom om
skrgrden varit ett slags tillflyktsort fr en del folk uppifrn land,
vilka av en eller annan orsak uppskt ensligheten. Ngot egentligt
landsml mrkes ej, men en blandning av mnga, och mnga enkla seder och
rttsbegrepp frn naturstadiet, tyda p att hr ute, lngt bort frn
samhllet, hopkommit en stock av osllskapliga, fr ordnat samliv
svrtillgngliga friluftslskare, eller helt enkelt praktiska motstndare
mot ordnad krigstjnst och tullvsen. tkomsthistorierna till vissa ar
tyckas ven rra sig om kapare, mrkvrdiga sjbedrifter, ven
privattjnster till kungliga personer, och jordebckerna lra p sina
stllen icke vara riktigt skra rrande jordens natur av krono eller
skatte.

Andra tecken finnas ven, som tyda p invandringar eller kanske bara
strandhugg av finnar, estlndare, ryssar och dylika sterlndare.
Srskilt br man n i dag avgjord motvilja mot estlndarne, dessa
skuggfigurer, gra i sig sjlva, spkande fram i gra farkoster ssom
hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsckar. Nr
en dylik flygande hollndare tar i land p en kobbe, ror fiskaren grna
ut och ser efter att elden blir vl slckt, och han vdjar hellre till
brnnvinsflaskan n till bssan mot sdana havets lskemn, vilka anses,
med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

Frmgna skrkarlar finnas, men mnga ro nra fattigdomen, och ngra
ytterligt fattiga, levande om vintern p saltlake, sillhuven och potatis.
Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
kupp gr honom frmgen i dag, och tron p lyckan uppstr genast med dess
farliga fljder. Lngt bort frn rttvisans skipare har han i ndvrn sin
egen lynchlag, och av ekonomiska skl friar han hellre n han fller,
ven i hopp att sjlv bli friad, nr hans olycka kommer. Och verseendet
med andras frbrytelser har jag icke hrt uttryckas vackrare, n d
grannarne talade om att en mrdare begtt ett felsteg en gng, d han
drnkte sin hustru.

Skrkarlen r en ensling; har lngt till tingshuset, lngt till kyrkan
och lngt till skolan; lngt till grannarna och lngt till staden.
Badorten r hans nrmaste civilisationscentrum, men dr fr han endast
lra lyx och avund mot mnskor, som han ser hlla fest i tre mnader, ty
han ser icke den arbetande ledamoten, som r i staden.

I ensligheten skulle han bli tnkare, om han hade ledning, men han blir
fantast i stllet, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
klarseende i vardagslaget, blir han ett ltt rov fr sina subjektiva
frnimmelser, blir fremsynt, besynnerlig, ssom klockaren p Rn, och
han gr felaktiga slutledningar, oftast frvxlande orsak och verkan, s
att om det fiskar gott efter att slanten r lagd under stenen, s r
slanten den mktiga orsaken. Han r vidskeplig, och hedendomen sitter s
djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler nnu ro fr honom lika
med signerier, lsningar och trolldom.

Familjen bygger sig sjlv p gammal sedvnja och naturens enkla krav, dr
icke ekonomisk berkning kan medflja som faktor. Frhllandet mellan
knen r otvunget och ktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
flickan eljest visat sig ordhllig och bjd fr familjs grundande. r s
icke frhllandet, uppst understundom svra frvecklingar, vilka kunna
sluta med barnets totala frsvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
till hela vrldens knnedom utom lnsmannens, vilken fr vrigt ingenting
kan gra t saken, dr vittnen icke kunna framskaffas.

Brjar det brista i familjebanden lngt borta frn grannar och tvingas
starka lidelser lnge, intrffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
d den vid dd och frdrv vande skrkarlen icke rknar s noga med
medlen. D uppfras drute tysta sorgespel, om vilka man endast fr hra
antydningar, och varom jag glunkat ngot i ett par av dessa berttelser.
D springa blodsband snder, frbjudna hgn verhoppas, naturen griper
med hrd hand vad han kommer ver, och fr hungern och krleken existera
icke lngre hnsyn eller lagar.

Det ljusa, leende i skrkarlens liv, nr det gestaltar sig ljust, har jag
i frra delen, Hemsborna, skildrat; i denna del har jag givit
halvskuggorna; mjligen kan jag komma lngre fram under fr litteraturen
ljusare frhllanden att ge sjlva slagskuggorna, som mste finnas fr
att ge bilden fullfrdig!

Holte i Danmark, september 1888.

                                                        _Frfattaren._




Den romantiske klockaren p Rn.

FRSTA KAPITLET.


Augustimnen stod ver Vstra Storgatan i Trosa en afton p 50-talet, nr
de frdrjda bondkrrorna skramlade ut ur portgngen frn handelsmannens
grd, dr de haft kvarter. Inne i boden var frsta bokhllaren nnu i
farten med att betjna stadens jungfrur, som i sista stunden skte minnas
vad de kunde behva till morgondagen. Men uppe p vindskammaren av det
lilla envningstrhuset int grden satt yngsta bokhllaren vid det ppna
fnstret med handen under kinden och betraktade mnen, som lyste p taken
mitt emot och visade skorstenarnes rkhuvar i en rad fantastiska
framstllningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
krngde om dem. n tog den stora plthuven form av en pskkring med
svart karpus, n stack fljelns ormhuvud fram ur kpan, visade tnderna
och den utstrckta gadden, n svngde balansen med sin runda skiva fram
och profilerade sig som skerhetsventilen p en ngmaskin; och s dansade
hxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken rken
bolmade fram som ur ett pskbl. Den svrmande unge bokhllaren vnde
snart sitt dmjuka ansikte ifrn de mrka bilderna p taksen och
betraktade mnens fulla rundel med dess ljusa vrldskarta tecknad p ljus
botten, och han tyckte sig lugnare, nr han sg den som ett vnligt stort
ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
afton skulle lmna den tysta skrgrdsstaden och de sm frhllandena i
den obetydliga handelsboden fr att resa opp till Stockholm och vid
Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
skollrare.

Han lt drefter huvudet sjunka, lyfte armbgen frn fnsterbrdan och
vnde sig int kammaren, vars enkla mblemang bestod av tre sngar, en
byr och en rakspegel, p vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
stod och rkte. I en av sngarne lg nattscken av mattvv, frdigpackad
med ppet gap nnu, som en stor padda, vilken storknat p ett dussin
ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de jrnbeslagna kftarne.

Den unge mannen stod ett gonblick i mjltsjuka betraktelser ver sin
tmda byrlda, vars botten var tckt med ett par nummer av Svenska
Tidningen, d en rst hrdes genom sprkrret vid drrpanelen, frgande:

-- r Lundstedt dr?

-- Ja, patron! svarade ynglingen; varp rret gentog:

-- Nu r jag ledig!

P sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och blddrade i
reskontran, nr bokhllaren steg in och undergivet vntade vad herren
skulle ha att frkunna.

-- Sitt ner, Lundstedt! brjade patronen.

Den rddhgade ynglingen vgade icke stta sig genast, dels drfr att
det stridde mot sed, dels drfr att han fruktade en efterrkning p
ngra oknda frseelser i bokfringen. Men patronens lugna runda ansikte
och vlvilliga blickar erinrade i denna stund om mnans nyss, s att han
fattade mod, d husbonden ter tog till ordet:

-- Lundstedt har varit en trogen tjnare och har frt sin kladd
ordentligt. Fortstter han p samma vg, skall det g honom vl i livet,
och det r drtill jag nskar honom framgng, d han nu gr opp till
Stockholm, dr frestelserna ro strre n hr nere i landsorten. Jag vill
nu lmna Lundstedt sin ln -- det r trettitre riksdaler och sexton
skillingar banko -- till vilka jag frn egen hand vill lgga tio
riksdaler riksgld ssom dusr fr Lundstedts visade redlighet och nit i
affren. Se dr! Hll till godo och lycklig resa!

Lundstedt mottog med rrelse de stora vackra grna tiorna och tryckte
patronens hand, viljande sga ngot som ej kunde komma fram, medan
handelsmannen sakta skt honom ut genom drren.

-- Det r bra, det r bra! G nu och sg adj t frun och kamraterna, jag
tror att Svrdsbron har brtt att komma hem.

Lundstedt gick ut och steg uppfr den lilla trtrappan, dr han knackade
p drren till vningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-- Kra hjrtans, r det Lundstedt -- jag satt och skala syltlk -- och
herre Gud, jag tror jag har trarne i gonen n. Jas, Lundstedt ska resa
frn oss nu, och komma opp till Stockholm -- dr fr han se mycket
saker, som en aldrig har drmt om -- Gud vare med honom nu d -- och m
han se sig fre, nr han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och m
han trivs i sitt nya!

Frun torkade sina gon med frkldssnibben och rckte handen till avsked,
varp Lundstedt gick baklnges ner fr trappan, alltjmt hlsande och
rrande lpparne utan att kunna f dem att frambringa ngra begripliga
ord.

Nere i boden stod Svrdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
knna stdda mot disken, kastande rrliga blickar p vgsklen, medan
bokhllarn vgde opp kaffet, och hans vickande huvud fljde balansens
rrelser opp och ner, s att han slutligen knde sig vimmelkantig och med
vnstra handen skte ett std att hlla sig i. Och med krkt pekfinger
grep han om det nerhngande segelgarnssnret, mot vilket han ville luta
sig, med pfljd att rullen i taket vindade av, s att Svrdsbron sjnk
p kn och lade sitt trtta huvud med cigarr p disken.

-- Vad fan, tnker farbror g till altars p lrdagsafton! utbrast
bokhllaren, som sg den gr figuren sjunka, men strax drp resa sig,
kastande lmska blickar uppt segelgarnsvindan.

-- Stter en lngrev i kryddbon nu ocks? brummade bonden och slppte
garnet, som lagt sig i ringlar ver hans frukostskrm.

-- Visst fanken gr man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna g
utanfr disken.

Bonden vimlade med gonen och tnkte en lng stund p svaret som han inte
fann hemma; varfr han tycktes besluten avfordra en frklaring:

-- Ska de vara t mej, det?

-- Var s god och hll till godo, svarade den slagfrdiga bokhllaren och
skt kaffepsen t bonden, som behvde en stund fr att komma ur det
frra tankespret in i det nya, men ej hann fram, frrn bokhllaren
klippte till med ett nytt:

-- Det r tjugofyra skilling banko, jmnt som en pinal; pengarne p
disken! Ta hit dosan nu, ska farbror f lite grovsikt.

Detta var fr lngt och fr hftigt, s att Svrdsbron, som nnu bara var
vid kaffepsen, efter att den fula fisken var lmnad i sticket, tog varan
i handen och vgde den.

-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, fr hr r
ingen kredit! Och s dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

Nu hade bonden kommit fram till penningfrgan och ftt nven i byxfickan,
sedan hgra rockskrtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-- Tjugufyra skilling riksglds var det?

-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-- Ja, men nr jag var barn... s kosta det inte mer n en plt.

-- Ja, ser du, det r lnge sen det du, om jag fr tro vad din kring
sger!

-- Kringen! Vad hken sger kringen?

-- Hon sger att du ska betala kaffet genast, annars gr du och super opp
pengarna!

-- Su... super jag?

-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu p, och
visa att du r nykt nr Lundstedt kommer, annars fr du troligen ingen
sup av honom. Nu skrapar Blacken p dig!

-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att gra... tpo! tpo! -- str du
stilla du din rrrackare!

-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svrdsbro, fr han tar
till Stockholm i afton.

-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad gr det tt dej, din fuling!

Blacken skrapar gatstenarne av otlighet, och borgmstarns piga kommer
in, snvande ver tmmarna, som bonden bundit i drrhakarna.

-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det st till p en sn hr
mnskens-torsdags-afton!

-- Det str inte alls till -- ta bort hand -- annars s... hur str det
fr Kindgren?

-- Det gr undan fr undan fr mig! Men vad kunde behagas s hr sent p
dagen?

-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-- S, det ska vara frmmande i morgon... lgg opp pengarne nu,
Svrdsbron, och st inte och reta opp sina dlare knslor, nr han tittar
p flickan.

Svrdsbron har bda hnderna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
klyvarbom, och str, gungande p vikta knn, omfamnande den kattunkldda
jungfrun med sina stora smrjiga gon, ibland skickande blickar t taket
som om han rknade brdkakorna p spettet.

-- Hrr nu! Hrr nu! hm! -- Tpo! Tpo! str du still du! yh! yh!

I detsamma kommer Lundstedt in:

-- r inte farbror frdig att kra n? Klockan blir ju tio, innan vi f
ge oss i vg!

-- Klockan tio!

-- Ja, fr jag ska till bten i Sdertlje klockan nio i morgon bitti!

-- Sdertlje; ge mej si!

Lina har rodnat vackert och Lundstedt har mrkt henne: -- God afton,
Lina! Nu kom hon lagom fr att jag skulle f sga adj.

-- Nej, ska han resa!

Medan Lina och Lundstedt g ut i boddrren fr att se p mnskenet, har
Svrdsbron ftt upp portemonnen, och brjar dr efter plocka opp
slantarne p disken.

-- Dr ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-- Och s kommer du med bankovittnar med hl i; dom kan du gmma till
hvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotv. Hit med fyra
skilling till nu.

-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det r alldeles fr durt! Po-ah! Po-ah!
flickan lilla, po-ah!

Patron kommer ut i boden och Svrdsbron rtar ut knna och kniper fram
med pengarne som om han sett sin husbonde.

-- N, Svrdsbro, r du frdig att kra n? frgar handelsmannen.

-- Ja, herr patron, genast!

Och med en kraftanstrngning samlar han ihop armar och ben och gr ut
till vagnen, tar tmmar och piska, kliver opp p hjulet fr att verskda
lasset och se om Lundstedt r dr.

-- St inte p hjulet din inskrnkta fan, ropar Kindgren frn boddrren,
du faller ju om kraken rycker till.

-- F...aller jag?

Blacken rycker verkligen framt i ett anfall av hemlngtan, och
Svrdsbron, som har hnderna fastade, kommer ner grnsle ver
hjulringen:

-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nd, och Lundstedt, som sttt
under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
grppsen kvar om halsen och drfr icke r s begiven p att springa,
helst Svrdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vnstra axel.

-- Tror ngon mnniska vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
med mild otlighet. Stig opp nu, farbror, s f vi ka!

-- N, s bjur han p ngot d?

Lundstedt lovar att bjuda vid frsta gstgivargrd, men Svrdsbron vill
inte lmna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
det utlovade snuset, varp han intrnger i boden med piska och tmmar, p
samma gng som han efter patronens avlgsnande fattas av nyvckt hopp att
kunna pruta p kaffet, vilken omstndighet leder hans tankesnurra
baklnges upp till minnet om ett glpord, som stod i sammanhang med
segelgarnet, men som han ej kan minnas, varp Blacken gr ett nytt
framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
medfrda tmmarne, med pfljd att hsten stryker vagnen in mot
glasdrrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
verkan n att boddrngen bryter in, ger Svrdsbron en halskaka s att
cigarren kryper baklnges in i munnen och den kiknande rkaren kommer ut
p gatan i samma stllning som en magisterhoppare. Drmed anses
diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krngt tillrtta,
lyftes farbrodern p lasset, tmmarne lmnas t Lundstedt, som trycker de
nrvarandes hnder och under allas vlnskningar stter Blacken i gng
framt!

                  *       *       *       *       *

Lundstedt hade avlmnat sin vrd i Svrdsbro, sedan han bultat opp den
bekymrade makan, och utan att avvakta tillfllet att gra hennes nrmare
bekantskap gtt till gstgiveriet med snabba steg fr att bestlla skjuts
till Sdertlje. Som det fanns hstar inne, satt han snart p en ny liten
pinnkrra och ruskade i vg norrut mot hans lngtans ml. Mnen hade
snkt sig ngot och frden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
i nattvinden, under blinkande stjrnor med Karlavagnen verst. Rak lg
vgen som en kgelbana, lng och ljus som ett lakan p bleke, nr
mnskenet fll p det torra dammet; stundom steg i fjrran en vit sky,
uppriven av ett mtande kdon, och nr hstens huvud dk upp och
silvermolnet nalkades, skymtade strax efter ngra mrka inhljda
gestalter, som i frbifarten kastade ett god afton som en slant t en
grindpojke. I vgkanten fljde telegrafstolparna med sitt sjungande
tackel, en ndls eskader av enmastare utan stnger och rr, slutande med
eselhuvun som vinterliggare.

S kom en grind och en sovande stuga med ppeltrn, vilkas frukter lyste
i guld som apelsiner, och s smllde grinden igen, krran rullade fram
och det enformiga skallrandet frsatte den unge resenren i smn.

Och s drmde han, att han satt p sjustjrnorna och kte opp fr
himlavalvet, dr han hrde en fiol spela, som hade strngar s lnga som
landsvgen, med ljudpinnar hga som masttrn och stallen voro av vitt
porslin, och nordanvinden var strken, hartsad med isbarkar; och fiolen
gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stllet fr halvtoner,
och det fanns bde eiss och hiss, som han alltid undrat ver vart de
tagit vgen, nr Gud lt mnniskan skapa klaveret. Men vgen var brant
och han knde hur det vrkte i ryggen, nr han fll bakt, och det blste
kallt i halsgropen, och han hrde en hund sklla och en uggla skrika och
nr han vaknade, frnam han icke mer det dova orgelljudet frn
granskogen, utan det dallrade som nr fiolerna spela sextiofjrdedelar i
applikaturen, och krran hade stannat i en bjrkhage, som slutade av
malmen, vilken nu snkte sig och vergick till ett stort sltt
kerland. Och i fyrsprng bar det nedfr backen, ner p slttlandet, dr
rgskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
med skyttegravar emellan; ndlst och som ett slagflt utbredde sig
sdesregionen, som hrifrn kunde verskdas genomskuren av en , vars
bda strnder tycktes bevakade av rgkrvarnes tiraljrer, bildande en
kulle intagen av en detacherad avdelning; hr lgo hela led kullblsta
och betckte marken med dda och srade, hr kommo de p krakstrar och
sgo ut som pikenerare frn trettiora kriget med axens lnga plymager
fladdrande fr vinden. Och nya trupper defilerade alltjmt,
frstrkningar ryckte fram, och nere i snkorna lg dimman som kanonrk
efter dagens batalj.

Herr Lundstedt, vars drmmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
roade sig, fr att frdriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
p en slda ilade frn det brinnande Moskva, frestllt av den sjunkande
mnen bakom en klockstapel i fjrran, och han hlsade d och d med en
nickning och ett dystert gonkast sina tappra trupper, som syntes gra
uppmarscher i hck p mse sidor om landsvgen utan att ngonsin hinna
fram frr n krran redan var frbi.

Under det den stora armn defilerade utan att ta slut -- och herr
Lundstedt visste nog att han kunde ka nda upp till Norrland p denna
rstid utan att se ngot slut -- hade det brjat ljusna i ster, och
trtt av att leka soldat med rgskylar, fll herr Lundstedt i en liten
morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
mitt i gonen och en kvittrande lrka ver huvudet. Och nu var slagfltet
betckt av hstar och vagnar, som av lantfolket utfrts att hmta upp
fallna och srade, vilka frdes till de stora rda ambulanserna nr och
fjrran.

Men nere vid en nu synlig havsfjrd, som tycktes sakna strnder och flyta
under alar och pilar, lg ett vitt slott med rd- och vitrandiga
bolstervarsmarkiser fr fnsterna. Dr bodde greven, eller kammarherrn,
eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och drinne fanns
oljefrgstavlor och marmorbilder, portrtt av Lennart Torstensson och
Carl den niondes andra geml; och dr innanfr balkongfnstren stod
skerligen en flygel, som van Boom spelat p, och en harpa, som grevinnan
rvt av sin farmor, som varit hovfrken hos Gustav III; och dr i flygeln
sovo frknarna som guds nglar, under lapptcken av rosenrtt siden och
skulle snart dricka kaffe med saffransbrd p sngen -- och Gud var god,
som kunde lta ngra mnniskor ocks vara lyckliga! Och s stllde sig en
lund bjrkar framfr trollslottet och det syntes bara bjrklv och nver
en lng, lng stund, tills ett stort bltt vatten skymtade och
skjutspojken pekade med piskskaftet p ett kyrktorn och sade att det var
Sdertlje.

                  *       *       *       *       *

Ngra timmar senare stod herr Lundstedt p den rosenrda ngbten
Hermoders frdck, nr Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
under Marieberg fick frsta synen p Stockholm. Morgonen hade varit
tryckande het, solen hade skinit p vstermoln, och sedan hade den ena
molnvagnen efter den andra krt upp p himmelen, hll stilla och skockade
sig som en artilleripark p de intagna hjderna. Och nr hela batteriet
var samlat, gavs eld, gnistan flg i sicksack ver kyrktorn och taksar,
och dundret hrdes, innan man rknat till fem, luften suckade, bljorna
vste till och ngbten darrade; nya molnvagnar brstade av, ryckte fram,
och glatta lag gvos gng p gng. S brusto de svarta skyarne, och nr
ngbten lovade in t Skinnarviksbergen lg den stora staden flckvis i
kvastar av solsken och flckvis skuggad av skmolnen, och i en krets av
ljus, som under en lampskrm, lg Riddarholmskajen med sina ngbtar i
alla regnbgens frger, sjgrna med cinnoberrda vattengngar, lysande
av blankskurad mssing och vitt jrn, svarta skorstenar och kopparrda
ngpipor; gamla Gripen och Kommendrkapten, den lnga smala Aros med fr
och roder i bda ndar, Prins Gustav och Uppland, och lngst bort vid
simskolan den lilla Tessin; och ver master, skorstenar och flaggstnger
hjde sig de tv hundrariga lindarnes grna kupoler, under vilka
brargillets ledamter togo skugga; och drbakom gymnasiihusets ldriga
fasad, och hgst ver alla, Riddarholmskyrkans jrntorn. Nr Hermoder
lossat sina nickhakar under sdra bergen och lupit in till kransen att
frtja, knde herr Lundstedt sig beklmd, och nr han lmnat biljetten
vid landgngen och gick med sin nattsck i land, var han nra att kvvas
ssom en nybrjare i simskolan, nr han knner lukten av vattnet. Husen
voro s stora och mnskorna s mnga; lngkrrorna skallrade p de
kullriga gatstenarna, s att det vrkte i huvet, nr man hrde dem;
hundarne skllde, hns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar p
skrovkrror skreko, och uppt backen skyndade alla fordon med
lantmannaprodukter under polisens bevakning och pdrivande, ty holmen och
hamnen skulle avsprras.

Herr Lundstedt fljde med folkstrmmen, okunnig om vart det bar, och
uppkommen p torget sg han en ofantlig lktare kldd i svart och med
silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av tv led
drabanter i bjrnskinnstschaker. Folkmassan ttnade, och p bron blev
det trngsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
korsbandolr tgade fram med frstmda trummor i sorgflor; hstarne
stegrade sig och hundar trampades, mnglerskor skreko, och s brjade
klockorna ringa i ett torn och i tv torn och slutligen ringde det ver
allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

P Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vgen med roddbtarne ver
till Klara, dr han skulle ska sitt kvarter hos en kamrat frn Trosa,
och efter lng vntan befann han sig slutligen vid Rda Bodarne. Som han
skulle till Norra Kyrkogatan och sg p kyrkans strckning hur altaret
lg dr det var ster, tog han korn p byggningen och gick ver
kyrkogrden, tills han krokat om tornet och sett den port, som mste leda
ut t norr, och dr lg en gata sluttande ner fr en backe och i fjrran
avstngd av en massa grna trd, som stucko upp ver ett plank.

Med lttare hjrta gick han p fr att hinna numro fyrtiotre, som mste
ligga p vnster hand, efter som det var udda nummer, och nr han anlnde
till ort och stlle skulle han in genom en dnande portgng fr att komma
in p grden. Dr skte han en klockstrng eller ngot annat tillhygge
att ge luft t sin otlighet f komma under tak. Men han sg bara sm
bruna drrar med trappsteg framfr, och han knackade p dem, den ena
efter den andra, utan att f svar. Han gick in i en farstu, knackade p
tre drrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett sll, och
mste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade s det gav
eko genom trappgngen, men utan att ngon ppnade; gick en halv trappa
till och sttte p vindsdrren. Tydligen voro alla innevnarne ute p
begravningshgtidligheterna.

Ngot nedslagen, ehuru icke alltfr, gick herr Lundstedt ner p grden
igen och skte en sittplats. Men mitt i grdsrummet stod en trdgrd med
ett grnt staket, skuggad av en brandmur med ankarjrn smidda i form av
bokstverna x och i; och ini trdgrden lg ett lusthus med tak som en
pickelhuva, och p vakt reste sig tv kanelprontrd, bland vilkas
gallrade lv nnu syntes hngande ngra kvarblivna frukter i
solnedgngens frger. P rabatterna stodo dahlier och p sngarne vxte
purjo och selleri. Tyvrr voro grindarna lsta med hngls och herr
Lundstedt mste stanna utanfr lustgrden p de knaggliga fltstenarne,
vilka icke kunde erbjuda ngon vila. Fr att frdriva tiden gick han d
omkring och spejade genom fnstren p nedra botten, vilket dock hade sig
svrt, d avundsjuka jalusier stngde utsikten. Slutligen kom han till en
fnsterluft, vars ena fnster stod p glnt med en stormhake, s att han
kunde obehindrat skda in i rummet. Dr rdde ett visst hemtrevligt
slarv. P en matta med mera hl n vv syntes en urblekt gondol med en
herre och en dam frn riddartiden, och lngre bort under sngen visade
sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
inunder, och huset var grnt och rtt, men ett par stvlar och ett
nattkrl stngde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben ver gondoljren, som om det
dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och p bordet lgo ett par
byxhngslen, en nattkappa, en guitarr, och drbredvid stod en tom
punschbutelj och sex glas. ver gungstolen hngde ett par gr byxor, och
p fnsterposten fanns ett blckhorn med gspenna, och en bok med vitt
papper omkring prmarna, p vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
vars nyfikenhet var vckt, stack in tv finger och makade boken s att
han kunde lsa namnet, och hans gldje blev obeskrivlig, nr han lste
sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora prntade,
anglosachsiska bokstver som Dagbladets titel var tryckt med.

Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattscken in
i kammaren, drog av stvlorna och skte genast en bekvm stllning p
utdragssoffan, dr han snart fll i en djup och strkande smn efter en
genomvakad och genomskakad natt.




ANDRA KAPITLET.


Fljande morgon gick herr Lundstedt vid halv tta-tiden nere i
Kirsteinska trdgrden och avvaktade med hjrtat i vnstra armgropen att
klockan skulle ringa tta och akademiens portar ppnas. Han hade nnu
huvudvrk efter nattens samsprk med kamraten, vilken hemkommit klockan
tio om kvllen och icke slppt den av resan snderskakade landsmannen,
frrn denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
ren de varit skilda, omtalat sin mors dd, sin faders, fiskarens, sm
svrigheter, sina egna lror i handeln och slutligen sin overvinneliga
bjelse fr musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
fruktgivande examen.

Genom staketets spjlor sg han nu att det brjade komma folk; ldre
herrar med hret p axlarne, sannolikt professorer, unga mn med solbrnd
hy, som tycktes vara frn landet, unga flickor och ldre mamseller med
lockar baktill och portfljer framtill. Rdd var han, nr han sg dessa
massor, med vilka han skulle tvla, och han lutade sig mot staketet,
spelande med fingrar det stycke han vat fr orgelnisten i Trosa om
sndagseftermiddagarna p stadskyrkans orgel, sedan han frst repeterat
p handelsmannens klaver under veckan. Hans lrare, som sjlv gtt igenom
akademien och knde professorns smak, hade som en klok man bestmt
tillrtt lrjungen att lgga band p sin romantiska bjelse fr vacker
musik och svurit vid sin frlsning, att Lundstedt skulle g igenom med
pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lrjungens
sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
och lytt sin mstares rd.

Nr nu klockan ringde tta i tornet, och gasverket blst ut frukost,
ljusfabriken slppt ut ngan och tvtterskorna drogo upp frn Klara sj
med sina bykar, ansg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
ben styrde han ver planen in i den stora porten, dr s mnga kallade
intrtt fre honom, men kanske s f utkorade skulle komma ut igen. I
stora trappan hrde han redan tv pianon och minst tre fioler, och
uppkommen i stora salen, dr orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
gng.

Professorn, som satt p en stol bredvid instrumenten, hade ett rrligt
ansikte som om det skttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
beltenhet, frmrkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
ngon egentligen kunde utleta orsaken. Just nr herr Lundstedt krp bakom
sista ledet, satt en ung man vid flygeln, dr de, som nnu icke spelat p
en orgel, fingo prova, och med smltande blickar mot takkransen
framsmekte han Jungfruns bn. Hans lnga vita fingrar strko tangenterna
p ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellant sitt
polkahr, slngande huvudet bakt, och med foten p pedalen s att alla
toner sjngo kr skulle han just saxa hnderna fr att spela i kors, d
professorn icke kunde styra sig lngre, utan sprang upp och smllde igen
locket s att det skrllde i salen. Han ville p samma gng sga
ngonting, men endast lpparna rrde sig och huvudet nickade, varp han
satte sig igen och hrde Jungmanns Sjjungfru, Abts Aftonklockorna,
sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
outsgliga lidanden. Klockan blev bde tio och elva, innan Lundstedt kom
fram. Men nr han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
skickade den lnge med Jungfruns bn till att trampa. Lundstedt stllde
sitt nothfte p stllaren, drog ut ngra stmmor, revade opp svarta
byxorna fr att komma t pedalen och satte i gng.

Nr han spelat ngra lngor av temat och frsta upprepningen i underkvart
tog vid, knde han en hand stryka vnstra kinden och en andedrkt flsa
vid rat; men av fruktan att komma av sig vgade han ej vnda p huvudet,
utan gick p ofrskrckt, genom motsatsen och terslaget; och _dux_
eller temat kom igen, gick ibland framlnges, ibland baklnges, n p
hnderna, n p ftterna som en konstmakare, n hjulade det, n gick det
krftgngen, flkte sig, fldde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
lmnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig p valplatsen,
och s stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och s brottades de,
satte krngknep, backade, slppte och rcko, stodo och tjurade, lpte
efter varandra, hoppade bock ver varandra, och slutade omsider i en lng
omfamning, frestlld av en alltfrsonande orgelpunkt.

-- Wundervoll! Prachtvoll! lt det frn professorn, vilken log som mot
ett barn. Vad kallas den unge man?

-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade ver sitt
sklmstycke, ty han knde sig falsk mot lraren, nr han mot vertygelse
lagt an p professorns knda smak fr de i hans eget tycke odrgliga
fugorna.

Nr namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
vara vlkommen, anvisande honom sekreterarens rum, dr han skulle f
lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

Nr detta var verstkat, tervnde Lundstedt strlande till sin
beskyddare, som tog honom i famn, strk hret undan pannan fr att se
huru hg denna var, lade upp hans hnder p bordskivan fr att mnstra om
de rckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stvlar,
begrande vacker fot fr att se om de rckte till pedalerna, och
Lundstedt befanns ha stora skna ftter, vilka lovade gott fr blivande
fugor.

Lundstedt mste nu lova att komma nsta sndag p Jakobs orgellktare,
dr professorn residerade som orgelnist, och, nr han bugade fr att taga
avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
fnster, dr preses i akademien stod, till vilken han viskade med hrbar
stmma: Ett jttesnille!

Nr Lundstedt ntligen kom ut p gatan, tyckte han att det sken sju solar
p himlen, och att livet inte alls var s mrkt, som elaka mnniskor
pstodo. Han ville sjunga p Rdbotorget, och skulle ha dansat ver
Norrbro, dr vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
ner till Storkyrkobrinken, dr han intrdde i en mssbutik fr att f sig
den bl mssan med lyran p sammetsranden. Och nr mamsellen passade den
p hans huvud, knde han sig som om sknheten krnt den dle konstnren.
Och nr han kom ut p gatan, knde han som om det strlade eld och ljus
frn pannan, dr den gyllene lyran satt, och mnskorna vrmdes vid hans
syn, jttesnillets, som skulle gra dem bttre och lyckligare med
tonkonstens underbalsam. verfylld av saliga knslor, vilka trngdes om
att f lpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
han sg och hrde stmde han i ton med sin sjungande ande; rdstuvakten
gick i gevr klockan tolv fr att hylla honom med skyldring och
trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftg, kanonerna p
Skeppsholmen dundrade hans ra, och folket hlsade p honom, nr de lyfte
hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in p en smal, mrk gata,
dr husen sgo ut som de voro frn Gustav Vasas tider, med stenfigurer
ver portarna och sm rutor, skiftande som prlemor, insatta med bly; och
i fnstren lgo skna jungfrur, borgardttrar och rdsfruar i rda
sidenkldningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vnligt
t segraren, vinkade med fickdukarna och bjdo honom in. Herr Lundstedt
gick stolt som en riksmarsk sin gata framt, lyfte p mssan och mottog
damernas hyllning, vilken lngre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljd
det frn fnstren, och hr och dr lockade en kaffepanna av nyskurad
koppar. Det var en frtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit s
observerad av skna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
Venedig drhemma p mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
hrn fr att lsa namnet p plten, och just som han stavat Tyska
Prstgatan, slogs ett handfat ut genom fnstret och kastade ett stnkregn
framfr hans ftter. Utan att avvakta ngon frklaring p det ledsamma
misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte ver p en
gondol till Rda Bodarna och skte sig ner till kryddbon i Klara
Bergsgrnden, dr kamraten skulle mottaga hans hjrtas fullhet. Men boden
var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli ngot utlopp
fr det versvallande hjrtat, drfr gick herr Lundstedt in p
restaurationen Solen att ta middag. Han satte sig vid disken, dr
sknkjungfrun hade sin plats, och begrde stekt flsk med bruna bnor.
Men han mste tala om sin lycka, ge luft t sina knslor, och i en
kvinnas varma skte lmna frstlingen av sin gld. Medan han rrde om i
senapsburken, tnkte han ver vad han skulle sga.

Men han stannade i valet och kvalet, om han borde brja med att tala om
vdret, frga om jungfrun varit p kungens begravning, ta reda p om
jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
ngot sdant oskyldigt, tills han slutligen, just som han mnade besluta
sig fr kungens begravning, rck tillsamman och till sin icke ringa
hpnad och med en ton, som om han begrt lna pengar, frgade vad klockan
var.

Jungfrun, som var av den sorten kallad nsprlor, svarade med en blick
bortt en tacksam hrare vid fnstret, att hennes klocka var p stampen.
Herr Lundstedt, som icke ville rja sin okunnighet, och som trott att
svaret passade fullstndigt till frgan, tackade med en ltt Trosabugning
fr upplysningen, vilket hade till fljd att hraren vid fnstret, som
t kallt revbensspjll med lingon, fick ngot i halsen, en tydlig
uppmuntran till jungfrun att frga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-- tta skilling kappen gllde han i Trosa, nr jag for, svarade herr
Lundstedt, tacksam ver att det blev ngot samtal av, ehuru han behvde
anstrnga hela sitt harmonivetande fr att kunna leta en vergng frn
potatispriset till Musikaliska akademien och jttesnillet.

Jungfrun, som var fullfltad och lskade ljet, hngde sig envist vid
mnet, vilket lika mycket intresserade henne som hraren vid
revbensspjllet.

-- N, men d r det russinpotatis vl, efter den kostar tta skilling?
upptog hon frgan.

Herr Lundstedt skte i det av frmiddagens berusande triumfer grumlade
minnet efter ngon ledning till bedmandet av en sdan oknd potatissort,
och blev orolig, nr han icke fann det ndamlsenligaste svaret.
Lyckligtvis reste sig revbenstaren och bad att f betala, vilken
frrttning han utfrde lutad ver disken och alla p densamma stende
karotter, som innehllo bitar av allt lckert frn helkokta gg till
krftor och kttbullar.

Herr Lundstedt, lmnad t sig sjlv, knde ett obehag vid att hra
viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
vlgng i ett glas starkl, steg han ocks upp fr att g. Som han dock
ville avrunda sitt farvl, skte han ett vnligt ord, men fann intet,
klappade i dess stlle gstens rtthund och frgade, som om han gjort
mannen en tjnst med sin nyfikenhet:

-- Vad r det fr en slags hund?

-- Det? svarade gsten, det r en senapshund.

-- Jas! Hm! Ja! Det finns s mnga raser, som jag inte knner. Adj,
jungfrun! Adj, herrn!

Och drmed gick han hem.

Men som han mste ha ngot utlopp fr sina knslor, satte han sig vid
fnstret att skriva brev till sin gamle fader fr att bertta honom om
sin lycka. Och hur han skrev, vrmdes han opp, bde av starklet och det
lttrrda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
lekte, att han var en mktig och rik man, som icke kunde glmma i
medgngens solsken, att han hade en gammal fattig far, som sknkt honom
livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
frsta plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast slja sin stuga
och sin ko, sina nt och btar och komma upp att bo med sonen i
Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga nskan icke skulle
frverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
mrkvrdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
trdgrden med dess kanelpron och lusthus, samt slutade med att besvrja
fadren icke st i solen fr sin lycka utan genast bryta upp och fara
direkt p ngbten, icke sparande p styvern, utan ta salongsbiljett, ta
en biffstek och dricka porter i frsalongen, s att han kom fram frisk
och sund.

Nr brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fste ihop
det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hgen som om han betalat
en skuld, kvitterat en rkning, vilken han icke mera behvde tnka p.




TREDJE KAPITLET.


Frsta infallande sndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
Jakob vntande med en svrm skolungdom p professorns ankomst, emedan
ingen inslpptes p lktaren frrn vrdaren av helgedomens musikaliska
aldra heligaste sjlv anlnde. Klockorna hade ringt annangngen, nr
mstarens steg hrdes nere i trapporna, och ungdomen ppnade
aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hlsningar till hger
och vnster, uppndde drren, dr han stannade, kastade en blick ver
hopen, som om han vore frlsaren och bjde stormen lgga sig; drp tog
han fram en nyckelpung med prlbroderi, ppnade den med en betydelsefull
min, som om han vore Petrus och hade himmelriket p andra sidan drren,
stack nyckeln i hlet, men vnde sig drp hastigt ut mot den otliga,
ndehungrande skaran fr att se efter om han kunde f frkasta ngra. Och
mycket riktigt, dr funnos ngra vrldsliga sinnen, som icke gvo sig tid
att avvakta ndaordningen, utan ville bryta sig in, och drfr fattades i
kragen och utvisades. Nu ppnades drren och sakta slpptes sngarkoret
in frbi den mnstrande drrvrdaren, som med lyftat finger och strng
min stod redo att strta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
erfara sanningen, att mnga voro kallade men f utkorade. Nr Lundstedt
passerade den strnge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
honom ur ledet, stllde honom p sin hgra hand och visade honom ett gott
behag.

Herr Lundstedt, som icke hade sett en s stor kyrka frr, blev betagen
av en helig rysning infr det vldiga rummet, dr jttarna kunde gtt
raka och satt opp psalmnummer ovanfr pelarblommorna, men han fick icke
leka lngre med sina tankar, frrn professorn tog honom i ficklocket och
drog honom med sig att beskda instrumentet. Uppfr en liten trappa
brjade vandringen och stannade frst vid blgarna, som lgo dr likt
jttens lungor frdiga att flsa, nr foten sattes p brstet; uppfr
stego de, frbi rosettfnstret ver portalen, tittade in genom en
brddrr och sgo vderldan, p vilken principalstmmorna stodo p ett
led med kontrabasunens trettiotvfots pipa som flygelman; stego hgre och
hgre, tills de kunde skda in i hela skrovet, rymligt som brstkorgen p
en valfisk, dr man sg revben, senor, muskler, luftrr, knotor, blodkrl
och nerver fretrdda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
regeringar, vinkelhakar, vippor, vllarmar, pumpeltrdar och andrag; en
gigantisk organism, som behvt tusen r att vxa till, med ngra alnar
vart hundrade r, sttande en blomma vart sekel som aloen, lmnande ett
fr i mansldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
mnskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmstare som
pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som rvt
grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjll av
stalaktiter, och lrjungen hisnade, nr mstaren ledde honom upp p
spetsen, dr de hade valvbgarne en handbredd ver huvudet, och
pltsligen sgo sig st i skymningen omgivna av nakna mnskokroppar med
vingar p ryggen, vermnskligt stora barn, som blste i basuner, och
kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och nr de trngt sig fram och
skdade ner i kyrkan, dr sm mnskor krlade in i bsen med bcker i
hnderna, greps lrjungen av svindel, s att han mste fatta en kerub i
armen; men mstaren log som frestaren p berget, nr han visade sin skna
vrld fr mnniskones son. De stodo ett gonblick druppe i halvmrkret
och nr lrjungen hmtat sig, pekade frestaren ut under de svrtade
spetsvalven, dr dunklet kmpade med ljuset underifrn, s att man tyckte
sig se hur de blandade sig ssom den kalla och varma luften ver kern,
dr vrsolen brnner, och nr gat vant sig en stund, trngde en stor
ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ngmoln och frger kondenserade
sig, togo kropp och blevo Kristus och de tv lrjungarne i frklaringens
gonblick, svvande genom dunklet p allt det ljus som inslpptes genom
det hga korets vldiga fnster. I detsamma hrdes ett dn ver deras
huven, en ltt skakning kndes under ftterna och nu gingo alla tornets
klockor till sammanringning, s att orgelverkets trtak sviktade och den
smala trtrappan knarrade, nr de bda vandrarne stego ner. Och lrjungen
hade knslor av att ha varit uppe i himlen bland nglarna och sett
Kristus frklarad och ljuset segra ver mrkret.

Nu, nr han nerifrn sg det stora musikverket, som icke liknade ngon
annan sak i naturen eller konsten och drfr oroade honom, tryckte honom,
och gjorde att han knde sig under detta mnniskohandens verk, som dock
frst blev levande under en mnniskohand, ville han utreda vad han sg,
terfra dess former p andra knda och drmed nrma sig den, f ner den
till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar fr sig, att den var
urskogen, i vilken hedningarna offrade mnniskor, pelarne voro trd och
valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen vxt, intet djur --
om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mngd hngtorn frn
riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
blivna stumma, men kvarsittande ssom rudiment frn ldre stadier, numera
utan bruk. Varje sats smpipor kunde likna Pans syrinx, som vl var
grundformen, men de stora i de framspringande hrntornen pminde om en
vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i frgyllt tr frn
frra rhundradet, med snedkavlade snckor och spiralformiga blommor som
kineserna bruka, klippte genast av tanketrden, som ville binda ihop de
olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
n den unge handelsbetjntens kunnat lsa hela instrumentets historia
frn den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
sckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphmtande p vgen av
minnen -- dunkla visserligen -- frn medeltidskyrkans emporer, triforer,
klocktorn, altarskp, tabernakel; frn sachsiska rokokoporslinet och
frsta kejsardmets romerska vapensmak.

Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
principalstmman och givit lrjungen en vink att sitta bredvid; blgarne
pustade och knarrade och nu sjngo fasadpiporna preludiet enstmmigt;
snart intonerade fljten, och harmonierna svllde; gamban tog i nston
upp ett solo fr bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
drp tystnade de en efter en, och nr det blivit lugnt, hrdes kantorns
stmma sjunga opp frsta strofen i Upp, psaltare och harpa; och nr han
dallrat ut p sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
frsamlingen fll in i sngen. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotv
stmmorna andragna hll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
instrument, lydiga under en mans hnder och ftter. Nr prsten sedan vid
altaret tog upp att lsa Helig, Helig, frefll hans rst som om ngon
obehrig stllt sig att prata under en konsert, och nr man ntligen hann
till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli strd. Men nr s
gudstjnsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
professorn kallade det, nr han fick spela utgngen, d mste herr
Lundstedt sitta bredvid och skta andraget, nr stora fugan rullade p.
Och d spelade han fr sin enda hrare utom tramparen, ty nr ntligen
allt var ver, stod kyrkan tom. Detta sg professorn i sin reflektor, men
han var van vid det, njt av det och skulle ha blivit ond, om hela
publiken skulle ha stannat och vgat ltsas begripa det han ensam frstod
uppskatta.

Herr Lundstedt lmnade kyrkan med ett intryck av att han sett ngot
oerhrt stort, hrt ngot vermnskligt sknt, fullt vertygad numera,
att om han ocks inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, s
var det drfr att han var obildad, men han var stolt ver hoppet, att
han en gng skulle kunna tillhra de f utvalda som kunde det.




FJRDE KAPITLET.


Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt r i Stockholm. Tiden hade lupit
undan, ty gromlen voro mnga, och det minsta blev orgelspelning.
Seminarium tog nmligen drygaste tiden, och p Musikaliska akademien blev
det huvudsakligen harmonilra och sng, emedan professorns timmar voro
mycket efterskta och eleverna voro mnga. Kom drtill att kassan snart
var till nda och herr Lundstedt mste som s mnga andra g och sjunga i
kren p Stora Operan, sjunga p begravningar och knipa in en
tolvskilling p snglektioner med handelsbokhllare, som ville gra
kvartetter, vilka d voro hgt p modet.

Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod sndagen, d han fick sitta
p Jakobs orgellktare bredvid professorn och hjlpa med andraget. D
tyckte han sig vara nst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
majestt lyfte honom, frstorade honom, liksom satte en skarv p hans
sjl. Och han lskade det stora verket som ngot som var starkare n han;
satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
professorn blev blott en del av mekaniken, som verflyttade hans
musikaliska nskningar p pedal och manualer, och han vande sig tnka att
de tusen mnniskorna drnere i kyrkan mste sjunga det han ville, prsten
vara tvungen tiga nr han spelade.

Den lnga predikan hrde han med otlighet eller ocks inte alls; fick
en sndag p sdra lktaren se en flicka, som var skr i hyn, hade fina
klder och sg ut som en frken. Han sg henne varje sndag p samma
plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin hrare, som kom
fr att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
tyckte sig mrka att hon sg t orgellktarn hela tiden. Ehuru det icke
var svrt att f veta vad hon hette, genom att se p anslaget i bnken,
tyckte han att det var roligare icke veta det, utan f ge henne ett
vackert namn sjlv, och han kallade henne Angelika efter Malmstrms poem.
Men s skulle han ha ett tillnamn t henne; och efter lngt letande
hittade han p De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
greve med det namnet. Om juldagen sg han hennes far och mor, och fadren,
som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslt han
utnmna till generalljtnant, det hgsta han visste. Och Angelika hade
tv sm systrar, som han kallade Gurli och Fanny. Nr han s tyckte att
de varit vnner och bekanta tillrckligt lnge, fretog han sig en
hgmssopredikan att fria, vilket gick s till att han slog upp en psalm
i psalmboken, fr att se om nummern kom udda eller jmn, och som den kom
jmn hade hon sagt ja. terstod bara fadrens bifall och fr att utrna
det, skulle han rkna piporna i principalstmman. Men det blev ett tvrt
nej, just som prsten sa Fader vr och man skulle luta pannan i handen.
Herr Lundstedt frskte mellan fingrarne rkna om dem baklnges, men det
blev nej nd. Nu hade han ftt en sorg, och den kndes skn som det
stilla lidandet, det ofrskyllda, som frdlar mnniskan och renar sinnet
frn sjlviskhet. Men nr en sndag gtt, beslt herr Lundstedt ta ut
lysning utan frldrarnes samtycke, och nr prsten lste upp
lysningarne, men icke nmnde Angelikas och Alriks namn, utan tv helt
andra, valde herr Lundstedt sig tv andra, som han kallade deras
pseudonymer, och ansg att han numera var frlovad pseudonymt. Och
mndagsmorgonen, nr han gick frn seminarium till akademien, gick han
till en juvelerare p Drottninggatan och utvalde tv ringar, men eftersom
frlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha slta ringar, helst
inga sdana lgo i fnstret, utan valde han tv med rosenstenar.

Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjng om henne p
akademien, sjng till henne i kyrkan, p seminarium, p serenaderna, men
brllopet ville han uppskjuta, tills han blivit ngot stort och mktigt.
Och som han samlat nra ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
ta direktrsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
frsta steget p den lysande banan, hade ovntade hndelser intrffat,
som gjorde en stor del drmmar om intet.

Det var nmligen en sndagsafton i april, d herr Lindbom bjudit p
sngfock hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna mrktes
andra tenoren, sadelmakaren, och frsta basen, finbagaren, vilken icke
var ngon annan n mannen med senapshunden frn nringsstllet Solen, och
vilken senare aldrig trttnade att bertta historien om russinpotatisen
och senapshunden, varvid herr Lundstedt dmjukt bjde sitt huvud under
ljet och bedyrade, att han aldrig plgade ljuga, och drfr trodde att
alla mnskor talade sant, fr s hade han lrt av sina frldrar.

Emellertid hade man nu sjungit lngt in p kvllen och druckit ganska
mycket, varfr man brt upp, att g till Solen och ta kvll. Man hade
dukat av och tagit in punsch samt stod just i frd med att sjunga igen,
d drren till salen ppnades och in trdde en gammal man, med bjd rygg,
en pse i gehng p axeln och en tung kpp i handen.

-- Ut! hr ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
hlsa och framfra sin frga om Alrik Lundstedt trffades hr.

Nr denne hrde sitt namn, steg han upp ur sngkretsen och skred emot den
gamle, dock utan att ppna sina armar (vilket aldrig brukats p Rn,
annars n mellan stndspersoner), utan snarare med ett slags frlgen
lngsamhet, och det slags bryderi man erfar vid synen av mindre
bemedlade slktingar.

-- Nu r jag hr! hlsade den gamle, utan att rcka handen. Kan du nu ge
mig ngot att ta, fr jag har inte ftt ngot ordentligt sedan jag kom
ut ifrn Kalmar.

-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
blick p den gamles dliga yttre.

-- Herre Jesus, det r en lng historia, m jag sitta frst, svarade
gubben.

Herr Lindbom, som hrt samtalet och i sitt lttrrliga sinne gripits av
ett s ovntat sammantrffande mellan far och son, fattade tillfllet att
ge luft t det verskott av knslor, som icke hunnit strmma ut i sng,
och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjd honom sin arm och
talade:

-- Detta r herr Lundstedt, hr jag; min ungdomsvns kttslige fader, vr
allas frtrfflige vns upphovsman, att jag s m sga; tillt oss unge,
som nnu icke ro torra bakom ronen, att i vrt glada lag se den gamle
som vr gst, vr hgt vrderade hedersgst, fr vilken jag beder
sngarbrderna hja ett glas och hlsa med ett fyrfaldigt hurra!

Hurraropet utbragtes och gubben fick lgga ifrn sig psen och kppen och
sitta upp i hgstet, som skinnsoffan kallades.

-- Herr Lundstedt kommer direkt frn Kalmar, -- tog jag mig friheten
hra, uppslog herr Lindbom konversationen, d bde far och son tycktes
frstummade av det sttliga mottagandet. Resan var angenm? Vdret gott?
Inga ventyr?

-- Jo, det var en frd, vill jag lova!

-- Si dr, si dr! avbrt herr Lindbom, som var en stor lskare av
ventyr. Bertta, bertta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
bjd kamraterna p ngot gott han sjlv lagat.

Men den gamle var ingen berttare, utan meddelade i f ord att han tagit
galen ngbt i Nykping och kommit till Kalmar i stllet fr till
Stockholm, och att han mst g till fot emedan pengarne tog slut, medan
han vntade i tta dagar p ngaren.

-- Hr, hr! avbrt herr Lindbom, inkastande sm detaljfrgor fr att f
litet kolorit p ventyret, men utan att lyckas, ty nr gubben sagt hur
det frhll sig, s var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
frefll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han skte
ngot, och d finbagaren erinrade sig ett frflutet, d ven han begagnat
sdana blickar att uttrycka samma behov, rckte han sin hjlpsamma hand
t den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
och inbjd den gamle stiga fram till disken att vlja av hrligheterna.
Blndad av s mycket lckerheter p en enda gng, stannade gubben i ett
lngt begrundande, som mste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
tallrik, och lade upp en bit av var sort, s att det hela sg ut som en
kolossal sillsalat, satte brnnvinsflaskan och svagdricka framfr gubben
och lt honom mtta sig.

Nr det var gjort, brast bacchanalen ls igen; och man sjng fr gubben
Mitt liv r en vg, icke glmmande att med nickningar och
accentueringar anspela med i svallande tg vid vindarnes strid p det
yrke som Alriks upphovsman valt och vat.

Drp dracks, och herr Lindbom hll tre tal i rad; det frsta om
lderdomen, dess fretrden och oomtvisteliga rang jmfrd med ungdomen;
det andra om havet, dess storartade naturscenerier och drmed frknippade
faror -- inflickande en berttelse om sin frsta seglats till
Blockhustullen, med kantring och rddning -- sakta vergende till
fiskarens hrda liv (varvid sadelmakaren vdrade en ordlek och ropade
bravo!) mlande efter mlarfrhllanden ntens lggning och upptagning,
notdrkten och norsfisket i Norrstrm, samt hoppade drp in i sklen fr
havets son, vikingalynnet, jrnviljan och stormbetvingaren, vartill
fljde som illustration sngen Hur med vldigt raseri, stormens skor
ru-u-u-u-u-u-uula! varvid finbagaren fick briljera med sitt
frstabas-solo, direkt tillgnat Rnaren. Det sista talet var en
deklamation av Malmstrms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
som nr talet var slut, hjde sitt glas och med trar i gonen och en
betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde p Lundstedt den ldre,
skulle varit svrt fr en vad betraktare att avgra, ty den gamle syntes
sluten inom sig, och nickade endast till sngens takt med sitt gra
huvud, och ngra yttringar av djupare frstelse, sympati eller
tacksamhet kunde icke spras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
pressa ngra ventyr, ngot intresse ur denne havets son, kramade honom
som en citron med sina vnskapsfulla tilltal, mjlkade honom, men den
knslolse rullade ihop sig som en igelkott och blev otkomlig. Slutligen
inskrnkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhlla som den
strsta hedersbetygelse att f begagna det ganska brukliga tilltalsordet
farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, sjlv en folkets son, att
han drigenom skulle knna sig mera vrdig att ga till bror ett
jttesnille som Alrik Lundstedt. Och nr ceremonien var verstnden
erbjd den varmhjrtade unge mannen sin sng t upphovsmannen till en
ofrgtlig afton.

Drp brts upp och tgades hem med sng, varp sngarkretsen skingrade
sig och de tv rumskamraterna infrde sin hedersgst med pse och kpp i
den lilla kammaren. Herr Lindbom ppnade sitt sngtcke och anvisade
gsten sovplats, tog sjlv en nattsck och kastade p mattan med
gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmrkte,
bredvid riddarens fru, och bjd godnatt.

Den gamle blev lnge sittande p sngkanten och funderade. Sonen dremot,
som hela kvllen frhllit sig ytterst tillbakadragen ssom om han
fruktat f veta ngot ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
frgan:

-- N, far, har du slt stugan och grejorna?

-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-- Och pengarna? hrdes Alriks slocknande stmma.

-- De ha gtt t!

Njd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
ltsades sova. Men han sov icke den natten utan tnkte; tnkte ver var
han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i vrlden, och hur
han skulle nra honom; tnkte p sin direktrsexamen, professuren och sin
Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller ngon annan.

Medan nattens timmar s frgingo, avbrts tystnaden d och d av herr
Lindbom, vars varma hjrta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
vars saknad av den varma sngen gav sig luft i enstaka ord, slungade p
mf. Och vid femtiden, nr det ljusnat, reste sig den barmhrtige
samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
srskild nyckel och sprang ut p grden.

Inkommen igen slog han opp fnstren, satte sig i gungstolen och talade i
mrka ordalag fr sig sjlv om fattigvrdslagstiftningen,
frsvarslsheten och folkets bristflliga uppfostran, icke s mycket i
bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
vltalighet alldeles fr djupgende att fattas i dess innersta krna av
de halvsovande hrarna och nr klockan blev halv sju mste den dystre
talaren g, sedan han kastat en blick av rysligt frakt p den gamles
klder och vid utgngen smllt drren i ls s att huset skakade.

Nr far och son vaknat drvid, uppstod en rdplgning dem emellan om vad
som skulle gras, och med resultat att sonen avlmnade sina ttiofem
riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
huvudstaden var statt p nedgende. Gubben, som drmt sig ett angenmt
stockholmsliv men icke vidare reflekterade ver vad som skedde, fann sig
i att f en penningsumma i handen och lovade bryta opp s snart han
besett stadens mrkvrdigheter, och drmed skildes de fr att rkas p
Solen till middag.

Nr Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle dr, men nr han kom hem
om aftonen, lg gubben i herr Lindboms sng, och nr sngens gare infann
sig vid tiotiden, d tog det varma hjrtat eld, och rken tycktes kvva
den knslofulla, ty han blev stum, s stum att han icke besvarade
hlsningar. Och sedan han sparkat stvelknekten upp p kakelugnskransen,
spottat framfr sig en mngd gnger, lossnade tungans band, men fr att
icke visa sig obelevad gvo hans knslor sig luft p det frmmande sprk
han var ngorlunda mktig. Och ofrstdd av sin omgivning luftade han sig
liksom i enskilda samtal med sin genius.

-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
bldsinniger Schmarotzer.

-- r du vid dligt humr, Lindbom? frgade unge Lundstedt, som satt och
skrev harmoni vid sitt bord.

-- Jag! Nej! Inte alls! Tvrtom!

-- Du kan ju ligga i min sng, s tar jag mattan! svarade Alrik.

-- N, efter du nskar det, s lt g! Men jag ska sga dig en sak: jag
tycker inte det r artigt att bjuda en lngvga resande att krypa in s
hr obekvmt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit s artig och
tagit ett rum t din gamle far.

Herr Lundstedt den yngre invnde, att gubben snart skulle resa och att
det inte lnade sig brka. Och drvid blev det.

Emellertid voro Alriks regiriga drmmar slut, och han mste i hast
forcera en enkel organist- och skollrarexamen, ty gubben, som slagit sig
ner p Solen, kom sig aldrig fr att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
p samboningen, brt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
kamratskap och tog sig ett nytt rum.

Efter tta dagar hade gubben tit och druckit upp alla pengarne i
sllskap med en krets av vnner, som bildat sig omkring hans bord, och
vilka alla, av huru olika samhllsklasser de n voro, ledo av en
strykande aptit och en oslckelig trst.

Alrik sg sig drfr en vacker dag i bekymmer och ungefr i samma
stllning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
verkligen frtret och dk opp allestdes som fredsstrare, dr man icke
vntade honom, och krnglade sig in verallt. Stod Alrik en afton p
stora Operan uppe p alperna i Wilhelm Tell och vntade entr, sg han p
andra sidan scenen oppe i molnen den gamle st med en lina i handen,
frdig att hissa p; gick han ver Norrbro en middag och en folksamling
stod vid barriren och tittade ner i strmmen, fick han se gubben ihop
med tullvaktmstare sitta i en bt och fiska nors; och en sndag fann han
fadren st och alternera med orgeltramparn i sjlva Jakobs kyrka.
verallt fanns han, och tycktes g genom lykta drrar, tyst utan
talfrhet slank han in och blev aldrig utkrd. Helst trffades han dock
vid disken p Solen, dr han blivit bergtagen av den levande matsedeln
framfr sknken.

Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drmmar, och han satt
numera under den lnga gudstjnsten och lekte att han uppskt giftermlet
med Angelika p obestmd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
ingen ville ha henne mera, och hon d kanske toge honom; och han satt och
prvade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
kaffeflckar under hrfstet, lade umbra om gonen, som han lrt i
statistlogen p operan. Men nr hon var vacker nd, hittade han p att
ruinera hennes far, ssom fru Schwartz brukade, nr en man av folket
skulle f en hgadlig. Nr hoppet ndock icke ville nalkas honom och han
fick se fadrens, grevens, raka, sttliga figur i den fina verrocken med
sidensarge i armarne, beslt han att frfra henne som Lasse Lucidor, men
fr att kunna det mste han vara en storhet, en talang, och han hade nnu
icke ftt spela p Jakobs orgel utan bara dragit ut stmmorna. Detta blev
nu hans nrmaste ml att f spela utgngen tminstone, och nu flyttade
sig all hans lngtan och tr ver p orgeln, och i trns hetsfeber
antog instrumentet alla fullkomligheter, som den lskade brukar ta.
Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste trslag
herr Lundstedt knde namn p, men som han aldrig sett; stmman vox
humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes rst, som han
aldrig hrt. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
namn, vilka nrmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
vxlande alltefter den brinnande skdarens sinnelag. Ibland voro de
ringklockor till drrar i ett stort hus, dr det bodde skna kvinnor,
vilkas namn stodo skrivna p pltarna, ibland knapprader i isdrottningens
kldning; isdrottningen visste ingen mer n herr Lundstedt vem det var,
och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
och elfenbenstangenterna voro hennes tnder; hade ngon frgat huru de
kunde vara det, d de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara p allting, och de
svarta tangenterna voro gamla murkna tnder, som icke blivit utdragna,
fr isdrottningen var tusen r fylld, men nd tmligen ung; det berodde
alldeles p hur man tog det, menade herr Alrik.

En gng hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
hjrta nnu var varmt och ppet fr havets son, och dr hade han sett
basaltgrottan p Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner p
grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte p
en knapp, och kom det fram, skulle grottan strta samman. Anledningen
till denna sista tankelek var den, att professorn en gng visat lrjungen
en registerknapp, som ledde en stmma, vilken icke fick utdragas
samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle g snder
och golvet mste brytas opp fr att instrumentet skulle kunna lagas. Det
var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
stirra p den lnga stunder, fingra p den, nr ingen sg det, och nr
han var ledsen nskade han dra ut den, hra dnet och braket, som skulle
uppst nr orgeln med sina tunga basalt-pelare strtade ver honom och
han fick d en hrlig, bermd dd i sin ungdom, infr Angelikas gon, och
i Guds eget hus.

                  *       *       *       *       *

Under sdana lekar och mycket arbete frsvann studietiden s tmligen
hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt frdig med sin examen, p
vilken sjlva krnet skulle bli att han en afton finge spela p kyrkans
orgel i professorns nrvaro, fr att sedan g ut i livet och tilltrda
klockarbefattningen i Rn kapellfrsamling, dr han hade
indigenatsrtt.




FEMTE KAPITLET.


Klockargrden ligger p en udde vid Kyrkviken med utsikt t fjrden, som
nu r isfri efter vrstormarna. Den rda trbyggningen r rtt stor, ty
den innesluter sockenstuga, skolsal och bostlle, och nu om
eftermiddagen, nr den r tom, ser den nd strre ut och dsligare, och
herr Lundstedt gr omkring den och ser genom de nakna fnsterna, vilka
utan gardiner stirra som insjunkna gon; och nr han stannar utanfr
skolstugan och fr att liksom ska sllskap tittar dit in, ser han de
lnga bnkarna fullsatta med barn, och sig sjlv i katedern, ty han kan
se allt vad han vill numera. Ensam p grden, dit endast en gumma kom fr
att bra mat och stda, hade herr Lundstedt haft svrt att finna sig
frsta tiden, ty han gde ingen att sprka med, och pastorns p andra
sidan viken tog endast emot honom som en tjnare och kallade honom
Lundstedt rtt och sltt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
efter som han knde sin stllning och fann sig gott vid den, men det
underordnade i hans lge hindrade honom att fritt ska upp frmannen och
ngot intimt eller dagligt umgnge kunde sledes icke komma till stnd.
Skollraren fann sig slunda hnvisad p sina lrjungars sllskap, och
med sin otroliga lekfullhet fann han snart p att uppliva sina
stockholmsvnners minne genom att dpa om barnen efter vissa likheter de
kunde frete med de frnvarande originalen. Den skickligaste lxlsaren
kallade han slunda professorn, den starkaste sngaren hette Lindbom; och
Angelikas systrar funnos dr ocks, men hon sjlv fick icke sitta i
skolan, nr hon varit s nra att bli gift.

Herr Lundstedt hade slunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
infr sig, och nr vnkretsen blev fr trng, tog han sig till att ge liv
t personerna i de bcker han lste, och som han nu ett r ur
sockenbiblioteket lnat Cooper, hade han hela klassen full med
Skalpjgaren, Sprfinnaren, Lderstrumpan, Hjortddaren och s vidare.
Pojkarne flinade visserligen frst, men snart vande de sig vid dessa
pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

Nr han nu frdrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
eftermiddagen blev honom lng, gick han ner till kyrkan fr att spela
orgel. Gudshuset r en liten trkk, som liknar en ndrad storbt,
upptagen frn ett strre djup efter en lngre sumpning, utan torn och med
sm fyrkantiga vrldsliga fnster. Det strsta p kyrkan r nyckeln, stor
som en dragg och gjord att bras med tv hnder, fr att icke tappas
bort.

Det inre r dremot mera livligt och pminner om ett leksaksstnd i
julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
toalett, Kina slott p Drottningholm, ett schweizeri, ett kldstnd.
Taket r nmligen en ryggs med tvrbjlkar, bemlade med stora sjormen,
torskhuven, lderlappar, springbockar; och under bjlkarne hnga
amiralsskepp, trduvor, som prinsens gubbar slja till flugfllor,
ljuskronor, skeppslyktor; altaret r en stor toalett, med ljusstakar,
parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; vggarne
ro behngda med skldar och svrd med sorgflor, tavlor med fr, herdar,
kungar och dronningar.

Allt detta gr det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
gr att skollraren trives dr som i ett rum, dr ngon bott lnge och
suvenirer samlats. Men orgeln har han behvt lngre tid att gra om i
sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, dr stormar och
bljor kunde slppas lsa, kom han hit och sg en liten vitmlad
chiffonj med tv andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
valdfljt p tv fot. Omfnget var tre och en halv oktav. Detta senare
var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, dr man inte kunde
ta ut tagen utan att stta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
kringtnder och direkt angjorda p abstrakten, s att man knde hur man
ppnade ventilerna, och knde hur de smllde igen, som nr man blir
utkrd och ngon kastar igen drrn bak efter en. Det lg ngot tvrt,
ovnligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmsar och trnor, en
riktig skrgrdsorgel, ibland ocks snattrande som en and, ibland
tjutande som en rv; ja de lgsta basarna uppfrde sig ibland
oanstndigt, nr det var sjvind och mekaniken fuktade.

Men herr Lundstedts allt omskapande sinne frsg orgeln med alla de
fyrtiotv stmmor som Jakob hade och han satte upp en spegel ver
notstllaren, s att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
han dr ensam och ingenting tilldrog sig, s kunde han se Jakobs kyrka i
sin trollspegel, som han kallade den. D sg han Westins Kristi
frklaring i fonden, sg magister Lundberg g opp i predikstoln och
Angelika komma med sin far p lktaren, sg kyrkvaktaren,
nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och d spelte han den fugan
han utfrde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vrdnad
fr sin egen storhet och makt intogo honom nu som d, och ftterna
arbetade p obefintliga pedaler, hnderna togo oktaven, dr tonen
fattades, och drogo ut stmmor, dr inga funnos.

Nr han s trttnat p spelet, gick han ut i strnderna, helst de yttre,
som vette t havet. Dr hade han s mycket att se p och leka med, och
ingen strde honom. Hittade han p tngstrngen, vilken lg som en svart
garnering dr vgskummet stannade, en kork, s kom den frn Ryssland och
gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit fr
tsarens frukostvin, eller om en av hjltarnes avkomlingar i Fnrik Stl
haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten rtull, mlade han upp
ett skeppsbrott under upprrande omstndigheter; en tombutelj undersktes
alltid, om den icke skulle innesluta ngon skrift av en frlist, som i
den nedlagt sin sista nskan. Nr denna havets soplr icke mer frsedde
leksaker, lade han sig p strandklippan och tecknade om molnen, mlade om
vgorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skr och vikar namn. Dr hade
han lagt Kastellholmen, dr Strmsborg, hr rstaviken; och Landsorts
fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
obelisken i Slottsbacken och s vidare.

Men under det herr Lundstedt lekte, frsummade han i hg grad sina
jordiska angelgenheter. Slunda lg hans trdgrd nnu vid
midsommartiden ogrvd; hans fiskvatten obegagnat och hans bt gissnad.




SJTTE KAPITLET.


Rn var endast bebyggt av tre hushll fiskare med en halv mil mellan
varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hrt
ett och annat utan att lyckas f se dem. Det var icke heller ltt, ty
herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
herrgrden, vilken lg lngt oppe i land, hade han icke haft anledning
beska. Men nu kom det en order frn pastorn, att klockaren p
lrdagarne skulle hmta sockenposten uppifrn grden, och slunda befann
sig herr Lundstedt en eftermiddag p vg int skogen och mossarna, dr
den oknda herrgrden skulle ligga. Han ginade ver ett krr, dr han
hll p att trampa p morkullorna, skrmde upp en lgkalv, sg grvlingen
g ut p aftonpromenaden, allt under det han ts av myggen, som dansade i
solnedgngen runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
som sm barngravar och gungade nr han hoppade p dem, fr att snappa ett
hjortron.

Bren lyste allt gullgulare, och de yngre hade nnu den rda kinden vnd
mot solen; herr Lundstedt lockades allt lngre in p mon, dr endast unga
tallar, raka som metspn och med en ruska i toppen, prickade ut den vta
vgen, som var lagd med grenar och ris som en rrlig pontonbrygga.
Pltsligen hrde han hundskall och sg en skorstensrk, varav han slt,
att det underbara slottet lg i nrheten. Och d han kom nrmare, sg han
snart tv lnga skorstenar sticka upp ur ett moln av lnnar, vilkas nsor
dinglade fr aftonvinden och skramlade som rter i en torkad gsstrupe
pigorna bruka nysta trd p. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
betnka sig vad han skall sga, nr han kommer fram; och nr han str
dr, tycker han, att lnnarne rcka lng nsa t honom, stta nsorna i
vdret, romerska nsor, norrkpingsnsor, grekiska, judnsor, prstnsor,
som sitter bak p gsen, och han str dr och leker med nsorna, tills en
betjnt kommer och frgar vem han sker.

P herr Lundstedts hviska svar ledsagar betjnten honom frbi
hundgrden upp till byggningen. Det r ett lgt, vitt stenhus med en
stenskld i pannan, p vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud ro
huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt infres i en frstuga, som
r mlad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
rapphnshundar hlla dem i ronen och landsknektar blsa valdhornssolon
med nvarne i klockstycket. Betjnten visar honom en bambustol att sitta
p, och gr in genom en drr, som tyckes leda till kket, efter som det
luktar lk, nr han klmmer ut luften med drren.

Men en annan stor drr str ppen p hgra sidan, och frn bambustolen
ser herr Lundstedt hrnet av ett ekskp, som str p svarta klot, och nr
han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
herre, som d och d visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
och han hr en ldre mansrst tala:

-- Detta r ingenting mindre n Rdesheimer av sjuttonhundra och
fyrtiofem, mina herrar och frken Beate, som hans majestt, hgstsalig
konung Fredrik i livstiden hr nedlade i kllarne, under detta golv, mina
herrar och frken Beate, och en hel pipa frn hgstdensammes arvland
Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfllen och ven andra
ofrutsedda tillfllen hrute p hgst densammes lskade Frsns. Vinet
r delikat, hgt ver vr -- m jag sga ordet -- horisont, mina herrar
och frken Beate... vad r det frgan om? Ngon som vill tala vid
frken! -- Frken Beate! Det r ngon som vill tala vid frken!

Strax efter trdde en dam ut med tre korkskruvar p var tinning och bad
herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skollraren fljde och kom
igenom en sal, som ppnade sig ver en veranda utt havet och fyren, och
intrdde drp i ett kabinett med vita mbler, mycket sm och kldda med
rosenfrgat kattun, ett pastellportrtt och en silhuett ovanfr soffan.

-- Var s god och sitt ner, herr organist! sitt ner p soffan, och var
vlkommen till oss, brjade frken Beate. Ljtnanten har ngra till jakt
hos sig och r upptagen fr gonblicket. Herr organisten kommer frn
Stockholm nyligen och har gtt p akademien. Det har jag ocks och spelat
fr van Boom, men nu har jag glmt bort allt vad jag har kunnat. N sg,
vad r det hr nya med postvskan? Ska kyrkoherden ha den p lrdagen?
Det r synd det, fr vi brukade alltid lsa bladen. Vad tycker organisten
om vr pastor?

Herr Lundstedt hade nu s mnga frgor att besvara p en gng att han
blev tigande. Men frken Beate, som sg den unge mannens blyghet,
fattades av medlidande, och med sin hand stdd p hans kn och med sina
gon drunknande i hans, intalade hon honom mod och sjlvtillit, vilket
allt dock tycktes ha ett annat inflytande p skollraren, som ansikte mot
ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig fr att leka bort
det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet fr att fnga
ngon leksak han kunde sysselstta sig med, men frken Beate trngde s
inp honom, att han icke kunde se annat n en svart flck med sex
korkskruvar emot fnsterrutan, och strax sg han i tankarna sex buteljer
rhenskt vin, som man fr p begravningarne, begravningarne som han s
ofta sjungit p i Jakobs kyrka, nr professorn spelade orgeln, och som
han fick tta skilling banko fr, nr det var fint lik, och han sedan
kunde kpa en kryddlimpa med smr eller sex tvskillingsbakelser fr p
mjlkmagasinet i Norra gatan, dr han bott med den varmhjrtade Lindbom,
som talte tyskt och mrkt, nr han blev ond, fr att fadren ville ligga
kvar fr lnge och begagnade nattbrnnvin...

-- Frlt, r det herr Lundstedt? avbrt ljtnanten i den snusbruna
peruken, intrdande genom drren. Jag r frvaltaren p grden och frgar
om inte vr gode skollrare ville dricka ett glas vin med fyrmstaren och
sjmtaren!

Herr Lundstedt steg upp vrdnadsfullt och tackade den gamle herren, som
puffade honom in i stora riddarsalen, dr mblerna voro lika mycket fr
stora som de varit fr sm inne i kabinettet. Och under mblerna lgo
hundar med hngande ron och morrade t den inkomne. Men ljtnanten satte
skollraren i en stol som en enmanssng och sknkte i en grn remmare,
sade skl och fortsatte att tala.

-- I denna sal, mina herrar, och jag behver inte sga det t frken
Beate, bodde en gng den store Gustav den andre Adolf, nr flottan lg
vid lvsnabben hr mitt emot (som sjmtaren knner), och man tror att
senare dronning Maria Eleonora fre sin bermda flykt hllit sig dold
hr. Det var det trettioriga krigets stora tidevarv, d mnniskorna voro
strre och drfr allting strre drefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
som blicka ned p oss frn vggarne, och se huru stort hr de hade till
exempel, huru stora nsor och gon, s behva vi icke frga oss varfr
detta skp r som en fstning, varfr detta bord som ett golv, dessa
stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mtt bryggved som en pris
snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rn kyrka om julottan. Det var
stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med sm mnniskor!
Hret krymper till en rttsvans, kragstveln blir en urringad sko -- se
portrttet dr -- soffan blir en stol till ett dockskp, stolarna pallar,
och man knaprar karameller p ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
fgelkopp, bgarn ett supglas, svrdet ett stekspett, och skpet en
kommod! -- fy fan! Mnskorna prata lort i stllet fr att slss, och det
stora blir s litet, s litet!

-- Nu mste jag segla! sger fyrmstarn och ser p sitt ur. Solen r
straxt nere och vi mste passa p tndningen!

Ljtnanten visar missnje, men sjmtaren, som skall fra ut fyrmstaren
p sin ngbt, bitrder dennes mening och det s vackert brjade talet
mste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dlig hrare, blir han
icke bedd stanna, utan gr i sllskap med jgarne och deras hundar, och
nr de alla kommit till en korsvg p mon, blir herr Lundstedt ensam.
Solen gr ned och genom granarne synes det i flammor stende havet som
stora stockeldar, vilka smningom slockna och frsvinna.

Nr herr Lundstedt lmnat postvskan i prstgrds grindstuga och kommit
hem, mrkte han att det var tomt i huset. Han sg den frfrliga
ensamheten, och nr han tnde sitt talgljus och stllde det p matbordet,
dr ett mjlkglas stod vakt bredvid ett rgbrd, tyckte han, att det
gjorde honom ont om ljuset, vars lga frde en kamp med mrkret fr att
hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var s elndigt ful,
mblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller sm, och hur
han bjd till, men i kvll kunde han inte leka ngot. Han frskte tnka
p ngot roligt, ngot han grna nskade, men tankarne gingo icke dit han
ville. De krpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, dr
han i ett gonblick hade frsttt, att en frndring skulle kunna intrda
i hans liv, ty det hade han sett p henne, att hon ville ha honom, att
hon kanske skulle vara i stnd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
skulle sedan ske? tminstone blev det icke mer att leka. Kanske mste han
ut att fiska, ro omkring till bnder och skrkarlar att tigga ihop sitt
tionde, ett sklpund smr hr, en fjrding strmming dr, ngra pund h
hos den, och s mste han kpa ko, hlla piga, grva i trdgrden och
aldrig mer f spela orgel om vardagarne.

Nej, hellre d g fri och leka, bja och knda hela skapelsen efter sin
inbillning, tillfredsstlla alla sina infall och lustar, icke knna ngot
tvng, icke vara missnjd med sin stllning, aldrig avundas ngon, icke
ga ngot, som man mste frukta att frlora. Hellre ha Angelika fr evigt
n husfrun p herrgrden fr livstiden. Och med detta beslut lade sig
herr Lundstedt att sova och drmma, ehuru han hellre drmde vaken, d han
fick bestmma vad han ville drmma.




SJUNDE KAPITLET.


Alrik Lundstedt var fdd p en kobbe i havsbandet utanfr Mysingens fjrd
och fadren satt dr som torpare under bonden i Norrn. Kobben var icke
strre n att man kunde g den runt p femton minuter. Ett par dussin
tallar och ngra aspar utgjorde hela vxtligheten, och i deras skugga
stack ett magert grs upp. Stugan var egentligen en strre sjbod, som
lappades med vrakgods efter hand den fll ihop, och i en jordkula invid
underhlls en ko och ett fr. Kon fddes med grsstrna under tallarna
och mossan p bergknallarna, fret av asparnes sorgflligt samlade lv.
Knep det hrt, s fick kon ta salta strmmingshuven. All jord, som satt
under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
blandades opp med sncksand och gdslades med tng. Spillningen efter
djuren skulle nmligen vara till klen, rovorna och persiljan.

Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men d blev
det fr trngt och det uppkom kiv och nit. Hrda ord, ont om mat och
krig. Man stal av sig sjlv och av varandra; hll undan och gmde; gick
avsides och t det stulna som rven; tjuvfiskade och plundrade fgelbon;
vittjade andras nt och hgg skog, kniade grs, satte snaror i olaga tid,
och deltog i vissa oombedda rddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
striderna, avunden gjorde snart samtal omjliga, d en var fruktade att
genom ls tunga rja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
och svagaste, fick minst, och ingen lrde honom varken tala eller skaffa
sig livets ndtorft.

Nr modren dog, man sade att hon blivit ihjlslagen under en stark
vinter, nr fisken blev borta, upphrde all matlagning, och systrarne
flydde, brderna flydde, s att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han brjade lra sig
leka sjlv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
lekplats och utan att kunna ngra lekar. Havets evigt enahanda, gr luft,
grtt vatten, bl luft, bltt vatten, msar och trnor, skrak och svrt,
var allt varmed han kunde fylla gats behov av att se och sammanstta,
och nr det ej rckte, brjade gat arbeta p egen hand fr att
tillfredsstlla behovet; och rat, som endast hrde vindens sus eller
rytande, sjarnes dn och brus, fglarnes skri och snatter, hungrade och
tog sig till av brist p nring att ta sig sjlv, blev exalterat av
utmattningen och hrde slutligen, dr intet fanns att hra, hrde
tystnaden, hrde blodvgen, senans spnning, muskeltrdens bristande, och
slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under mnadernas lopp,
ingingo frbund och fdde nya.

Vad som hnt under den svra vintern, d modren dog, tycktes fordra en
begravning i den unges sinne, ett tjockt tcke av jord och sten, ett helt
kummel av andra minnen fr att icke kunna st opp igen, och nr det lilla
enformiga livets sm hndelser ej kunde frse nog hastigt med material,
lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade phitt,
synvillor, hrselvillor s att de bildade ett tjockt lager, som kunde
tcka den mrka flcken. Och s snart ett intryck blivit ett minne, hade
det ftt verklighet, och lades som en ny sten p kumlet ver det
begravna, som icke fick st upp, och s blev det begravna lika overkligt
eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplste sig, blev till
dunster och var lnga tider frsvunnet. Drfr hade ett slags drift hos
Alrik uppsttt att blanda bort verkligt och overkligt, ett begr att
bedraga sig sjlv alstrats, ett behov ftts att icke stta p ngon
verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
verklighet, en viss natt upptrtt i hans liv, och vars upptrdande i
minnet tfljdes av en hrjande och bitande knsla av skuld. Fruktan att
denna skuld en gng skulle komma att indrivas av mnniskor gjorde att han
aldrig vgade ha ngon ovn, aldrig visa missnje med ngot eller ngon,
aldrig utva kritik. Han hade av samma fruktan upphrt att tala, men hade
i stllet en mimik, alltid full av frstelse och deltagande, som gav
skdaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
kamrat. Sitt eget behov av uttryck fr knslor och frnimmelser hade han
funnit i musiken, i vilken han kunde bertta sin historia, utan att ngon
frstod vad han sade eller fatta ngra misstankar om att han bar p en
hemlighet.

I vrldens gon gllde han fr att vara litet fnoskig, men det gjorde han
sig ingen mda att jva. Med skolan, som endast besktes av tolv barn och
hgst oregelbundet i anseende till de svra frbindelserna, behvde han
icke ta saken alltfr allvarsamt, emedan ingen frgade efter den; och med
orgelmusiken om sndagen kunde han stlla hur han ville, spela vad honom
behagade.

Emellertid hade upptrdet hos husfrun p ett obehagligt stt kommit
strande in i hans drmliv. Situationen i all sin betydelselshet hade
varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
och nu genom sin pminnelse gav full kroppslighet t det, som skulle ha
varit bortdunstat som nga. Hela stenkumlet av intryck han kastat ver
liket ramlade och skelettet lg dr, huvudsklen lg dr, sprckt av
isbillen, och det hjlpte inte ska leka bort det mer, att blanda bort
det med drmmarne, att spela bort, lsa bort det. Han hade blivit vckt
och kunde inte somna om.




TTONDE KAPITLET.


Det hade slagit Alrik mest att den frmmandes gon kunde ha samma
uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, nr hon lade handen p hans
kn, och denna jmfrelse spnde sig som en trd mellan det frgngna och
det nrvarande, och allt som lg emellan upphrde att finnas. Allting
krympte ihop; manualen p orgeln blev icke mer n en alnsbredd som den
var, stmmorna bara tv, pipverket rosslade och hostade, spegeln tergav
icke mer n den bondgranna kyrkan med allt dess skrp och liknade p sin
hjd attributkammaren p stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
Lderstrumpan och Sprfinnaren, utan dr sutto skorviga och snoriga
fiskarungar; havsstranden var en soplr, molnen vattenngor, som stodo
beskrivna i Berlins naturlra. Allting blev tungt, grtt och trist, och
besvrjaren, som kunnat blsa liv i allt detta obetydliga, trkiga,
enformiga, var en organist och skollrare, som skulle svlta till
vintern, om han ej fiskade och grvde i jorden, tog upp sitt tionde och
sg om sina godelar. Drmed kommo tankarne ver huru det kunnat vara, om
ej han sknkt bort sina pengar t fadren den gngen, om han tagit
direktrsexamen, om han sttt p sitt eget bsta. Frgves skte han
frlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bttre, att det skulle
kunna glmmas igen, grvas ner, dunsta bort i drmform. Drmrnarne blevo
tankar, vassa, skrande, som klippte snder alla sljor han ville hnga
opp fr det frflutna, reflexioner, som syrsatte och upplste. Hans
jmna, lugna lynne frstrdes, och ett smygande missnje med allt skte
sig insteg.

Frndringen mrkte han sjlv, nr han nsta lrdag skulle upp till
herrgrden efter postvskan. Som sist stannade han framfr lnnarna och
tittade. Inte var dr ngra nsor! Frbaljorna liknade inte alls ngra
nsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta p det; och det hade
han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det ngot slott,
nnu mindre ngot trollslott. Vad var trollslott fr slag? Dr troll
bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de sttt beskrivna i
Berlins naturlra! Han blev infrd av betjnten i riddarsalen, dr inga
riddare funnos, och medan han vntade, kommo alla ljtnantens yttranden
fram fr honom, vilka han beundrat som hgst visa. Inte voro mnniskorna
strre p sextonhundratalet n p sjuttonhundra. Dr hngde den lilla
tjocka Carl den tionde och dr den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
hret, det var ju tagel och lshr; mustaschen var ju bara en smal
tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjltar drfr att de buro
jrnvstar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Mblerna blevo
kanske inte mindre, men rummen mycket strre; s det kanske var en
synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
Linn, Jonas Alstrmer, som han lst om i Fryxell, inte voro de mindre
andar n Axel Oxenstjerna, Knigsmarck, och Olov Rudbeck, som var
fnoskig.

Frken kom in och slog sig ner att sprka. Herr Lundstedt anmrkte genast
fr sig sjlv, att hon liknade en av de dr damerna p Tyska Prstgatan,
som han trott vara borgarfruar, men som han nu frst erinrade sig, att
herr Lindbom frklarat vara skkor. Varfr han icke frr erinrat det,
visste han ej; kanske drfr att han icke velat minnas det. Frken
frgade frst hur pastorn mdde. Och d herr Lundstedt sagt sig tro vl,
s brjade frken tala illa om honom, frfrligt; och till sin skam
mrkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde p honom ngot obehagligt
intryck. Drp frgade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
njd, om han lskade att gra musik. Till ersttning frgade herr
Lundstedt huruledes ljtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
ut i sommar, ngot som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
strtsj upplysningar om, att ljtnanten var en gammal elak fanjunkare,
som frstrde grden och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
att frken vilken dag som helst kunde st p bar backe, och att hon
kunde laga utmrkt mat, frstod lanthushllning och lskade sm barn.

Nr herr Lundstedt lyckats utf postvskan och med densamma vandrade ver
mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
Visserligen srjde han ver att han icke kunde leka mer, men den
tryckande knslan av skuld ver ett brott, han deltagit i, var ngot
minskad, sedan han hrt att andra ocks hade sina flckar. Allihop,
ljtnanten, frken, herrskapet, pastorn gde sina hemliga vrr, dr de
gmde lik, myllade ner dem med ord, gmde dem under blomster, kransar,
band, granna pskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
planterades, vattnades och klipptes var sndag. Det skulle slunda
verkligen vara sant det som sades varje gudstjnst, att vi ro alla
syndare, i synd fdda och jmvl syndat i alla vra levnadsdagar? Det
vore slunda icke ngot sknt, ngot gott i livet, utan allt vore sken,
vitlimning, pstrykning! Men om s vore, varfr skreko d mnniskorna
emot, nr ngon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
det icke fanns ngot krnfriskt, ngot sunt? Trodde de icke sina egna
ord, nr de lste syndabeknnelsen eller lto prsten st dr frskansad
innanfr altarringen och sga det p deras vgnar, medan de lgo tysta p
sina ansikten och kanske logo ver, att de narrat honom sga det, som de
aldrig ville erknna. Kanske det ocks var ett stt att leka, ett stt
att dlja. Och vore det icke det, varfr steg icke han fram, hon fram fr
Guds altare, och med ppen panna sade hgt, utan att le, jag har stulit
tre lod silver, jag har ljugit mig fri frn tv rs straffarbete, jag har
haft olovligt umgnge, jag har frfalskat socknens rkenskaper, i
stllet fr att lta prststackarn st och sga: jag fattig syndig
mnniska? Om nu prsten i stllet sade: du Anders i Norr, du Karin p
Aspskr, du har gjort det och det, d skulle de bli onda och sga att han
ljg, om det ocks var sant vad han sade.

Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
kommit till medvetande om den, och ville bli fri frn den. Han ville g
direkt till pastorn och sga honom hur allt gtt till, f hrda ord, ta
sitt straff och bli lugn eftert.

Han gick vgen framt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
trden och mlade bjrkarnes nver rosenrd, tallarnes flarn eldrd, s
att hagen stod som en brasa. Nr han kom till ledet, stannade han
tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhckarne p mse sidor
om brunnen. Under grdslinden, som sjng alltigenom av bin och humlor,
satt pastorn och rkte en porslinspipa med en mlad hjort p huvudet. Den
gamles ansikte var grtt under det stora vita hret, s vitt som floxens
blommor, dr vxte p rundelen. Han pustade rken betnksamt ut, och den
steg rtt opp i den vindlsa luften. Bredvid stod prostinnan och strk
prstkragar p en strykbrda ver en stolskarm och hundkojans tak.

Herr Lundstedt gick fram med vskan, lmnade den ifrn sig, och hlsade
ett god afton.

Pastorn ppnade vskan med sin egen nyckel, tog upp kungrelser och
tillknnagivanden, Vktaren och Stiftstidningen. Brt brev och talade
slutligen:

-- Nu r undantagsmannen i Svartns kaputt; r vl arsenik som vanligt.
Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
Lundstedt sett en sn frsamling?

Drp svarade prostinnan, i det hon spottade p strykjrnet:

-- Uh, vad  de att tala pu, hemma hos ss i Skune dog alltin de gamla
i mrgelgruven.

-- Ja, vad ska man gra t det! Men ni lr ocks ha left rvare ute p
kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lng tid, va?

Herr Lundstedt vart ddsblek och svettades i armhlorna.

-- Frlt, herr pastorn, men kan jag f lov att tala ett ord enskilt!
svvade han fram p mlet.

Pastorn, som trodde det var ngon penningangelgenhet, bad skollraren
komma med in p expeditionen.

-- N, tog han upp nr Lundstedt drjde; vad r det om?

-- Herr pastor; pastorn vet allt!

-- Vad fr slag?

-- Det som hnt -- drute.

-- Nej, inte vet jag ngot; jag har bara hrt lite skvaller, och fr
resten r det ver tio r sen. Var Lundstedt med och gjorde slut p
gumman?

-- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-- Ja, ni lr ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta ngot, och
kan inte gra ngot t det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
tacka Gud ni kom ifrn det fr s gott kp.

-- Ja, men se det r just friden jag inte kan f! Inte fr aldrig det!

-- , Lundstedt vet ju, att Frlsaren har lidit och dtt fr vra
synder, s d kan han vl ha frid, om han nmligen inte rnar g stad och
gra om det!

-- Ja, men detta kan han aldrig frlta!

-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och nr han kunde frlta rvaren p
korset! -- Se s, g nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
drick en toddy med mig nu!

-- Hr nu, Lundstedt, menade pastorn nr toddyn var drucken, kvlln r
vacker och jag har ett brev till fyrmstarn; skulle han inte vilja ta min
eka och ro ut till honom?

Jo, det ville Lundstedt grna, i synnerhet som han knde sig st i stor
tacksamhetsskuld hos honom, som frlossat hans sjl, och han bugade sig
fr prostinnan, lyfte mssan och gick ner till bt.

Solen hade gtt ner och fjrden lg blank som polerat jrn; fyren var
tnd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lng. Det
var s tyst, att roddaren endast hrde sina rtag och kunde tnka ostrt
ver det passerade.

Allt var frltet, endast han trodde. S enkelt, s vackert, vilken
skn religion! Icke underligt att den ansgs vara den hgsta av alla
knda! Rvare och banditer skulle in i paradiset, men de ofrvitlige,
laglydige, trogne skulle t helvetet!

Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svrt att tro det, efter som den
borgerliga lagen straffade rvare och banditer, och belnade de redlige
och flitige! Han hade svrt att tro det, men han mste tro det, eljes
fick han aldrig frid, och frid mste han ha.

Tro det! Var det s omjligt! Om han icke kunde tro det i dag, s kunde
han tro det om en mnad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
vad han velat frut! Att rgskylarna voro soldater, att telegraftrdar
voro fiolstrngar, orgeln en stalaktitgrotta, en oknd flicka hans hustru
nrap! Han som inbillat sig att han gt juvelringar, som lgo kvar i
guldsmens fnster, att frken p herrgrn hade sex korkskruvar i huvet,
att Jon i Esp hette Rvsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
han trott det, nskat det s livligt fr att slippa tro ngot annat
obehagligt, som skett en gng, lekt att det var s. Varfr kunde han d
inte tro att Gud frltit honom, nr pastorn sagt det och det stod i
bibeln, och han nskade tro det, mste tro det fr att f frid!

Detta kunde han inte leka ihop, fr det fanns ingenting att ta p,
ingenting att gra av. Det var bara att tnka p, grubbla ver, sitta och
upprepa fr sig. Nej, det skulle komma ngot nytt, verkligt emellan, en
massa ptagligt emellan och lgga sig ver det andra och s skulle han f
igen gvan att leka, och kunde han bara leka, s skulle han snart vara
lycklig igen.

Under dessa funderingar hade skollraren kommit mitt p fjrden. Han hll
med rorna, medan han torkade svetten ur pannan, och nr det blev tyst,
hrde han en flickrst sjunga frn fyren. Genom luftfrtunningen och
avstndet kommo tonerna icke rena fram, men stmde likafullt ungefr, s
att, nr de ndde rat, de klingade svvande, obestmt som eolsharpan.

Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med bten mtte ta sig ut frn
fyren, dr sngerskan stod, och s kom han tillbaks i sin bt och
undrade hur hon sg ut som sjng, vem det var som sjng, hur gammal hon
var, om hon hade snrliv, om hennes hnder voro vita, vad hon hette.

Vid denna sista tanke drog ett brett lje fr frsta gngen sedan tta
dagar ver hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

Det var Angelika, ganska visst, som satt fngen ute i tornet och tnde
ndeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom p hrnadstg
fr att befria henne, och i brstfickan hade han lejdbrevet, som innehll
bendningsdomen, eller pvens dispensbrev, som tillt medregenter att
gifta sig med fngna prinsessor, och fr att ge sin ankomst tillknna och
visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjng han som
han hrt Gnther s mnga gnger, men med ackompanjemang p skaret: Du
br ej fruktan bra, kom flj mig till mitt slott!

Fyren blinkade illmarigt, men Alrik sg nnu icke sngerskan, vilken dock
straxt svarade, nr frfrelsearian hade grnat ut mellan kobbarna. Och
som ett brevsvar klingade igen: Och havets unga trna, hon gick en kvll
s varm.

Herr Alrik hrde den stende och med mssan i handen ssom nr man hr
folksngen, och under det han hrde, brjade det att leka fr honom; den
vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
sjjungfrun med eldgat; havets unga trna, som sjng honom till sig,
blev lnga Majken p Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets trna, det var mycket
vackrare och han ville lska henne, famna henne, men p avstnd, utan
att se henne, utan att hon sg honom, i sng, i harmoni under
sommarnattens rosenfrgade tcke med gula brder, och fr att stadkomma
omfamning tog herr Alrik opp frsta takterna i duetten Hr hur stilla
vinden susar. Nr han givit an ton och lyssnat, hrde han flickans rst
sjunga sngen, och nu intonerade han i andra stmman, och de lindade
tonerna om varandra, som nr man fltar favrer; de kysstes i luften, de
famnades p vattnet, och nr de sista orden: sng och krlek g frn
himmel, g till jord, klingat ut, sg han de tv sluttonerna som ett par
rosenrda duvor munnas, och i detsamma fll frn zenit en stjrna,
mlande sig som ett nottecken med sin lnga svans, som om den flugit ur
sngerskans mun till hans mte och han gapade fr att fatta den mellan
sina lppar, men bten krngde med detsamma, s att han satte sig ner p
betten. Och nu tog han i rorna, stack ut bladen som ett par vingar och
s flg han ver till fyrskret, dr han mycket riktigt trffade
fyrmstarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
verlmnade han brevet, emedan fadren var ute p sjn, och han
verlmnade brevet i tv lnga timmar, som voro alldeles fr korta, men
tillrckligt lnga nd fr att ute p farstukvisten dricka kaffe med
sngerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
vinna insteg i ett vlbevakat hjrta och fr den fngna jungfrun visa
vgen ut till det fria.




NIONDE KAPITLET.


Herr Alrik har ftt frid och terfunnit lekens gva, men nu leker han den
kraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som gr lgger en ny
sten p kumlet, dr liket ligger, och det skall aldrig st opp mer, sedan
han fick det lilla Blekansiktet i huset.

Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
regnvder, s att han r kopparbrun i ansiktet och lskar kalla sig den
Rde Mannen. P trskeln till sin wigwam rker han sin kalumet och tackar
den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamrttan; men nr den Vita
Bisamrttan har lynne, sger hon att lyckan icke r i fullmne, d
Medicinmannen med porslinspipan under prstgrdslinden icke vill ta ur
samma fat; men d talar den Rde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
fdas och bli en Stor Medicinman, som en gng skall sitta under
pastorslinden, nr en annan Bisamrtta skall stryka hans prstkragar, och
d skall fredspipan tndas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
vattnen, skall hnga sina ntta mockasiner p pastorns grdesgrd och ta
pemmikan hos den unge Mohikanen. Och fr vrigt, det var i alla fall
pastorn, som gav Den Rde Mannen frid, nr han lrde honom knna vite
Krist.

Och nr han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
stllet; och nr han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hr att
det r falskt, sger han sig att det r mixolydisk tonart hon sjunger i,
och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
mellan e och f och h och c, ty hon r nu den mrkvrdigaste av stammens
dttrar, utom att hon r den sknaste och godaste, ty hon har lrt honom
trolla igen, nr han frlorat gvorna, och nu kan han nr som helst
vandla salt torsk till stekgdda, hrsket flott till bordsmr; han kan ta
fikon p sina tistlar och druvor p trnena; ur sin hatt plockar han allt
vad han vill, utom olyckor, och han kan svlja frdmjukelser som stora
kavalleristsablar, ta eld frn sjlva helvetet, om det s skulle vara,
och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han vver rdlakan och
gyllenduk av. Den kan trolla!

Och nu har den gamle Bvern gtt till sllare jaktmarker och tagit
hemligheten med sig djupt ner under den rda pipleran, som ligger ster
om solen och vster om mnen.

                  *       *       *       *       *

S ungefr, fast inte s utblommerat, brukade den trolske klockaren p
Rn bertta sin historia, nr en lustkutter frirrade sig ut i hans
avlgsna vatten och han hade ftt ett par supar fr att visa ut
abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljg
vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
fattigdomen fick man inte reda p, ty det visade han aldrig. Grannarne
pstodo, att han aldrig gtt p Musikaliska akademien, aldrig knt far
och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lgn det ocks, ty det
var ena rackare att ljuga dr p kanten! Och de var dorska och egna
drute i havsbandet; dr sg de stora sjormen och trodde p rt, kom
sllan t kyrkan och lade slantar under stenar, frgjorde bssor och
kunde otyg. Men den vrsta trollaren var nd klockaren p Rn.




Min sommarprst.


Nr jag kommer ut om vren till sommarnjet, r jag den frsta. Den lilla
badorten r de, luckor ro stngda, verandor tckta. Trden ro
halvlvade, rabatterna ogrvda, och i hl och vrr ligger litet smutsig
sn kvar. Men d gr jag ner till gstgivargrden efter middagen och
finner min sommarprst. Sdan jag fann honom dr fr tolv r sen finner
jag honom n, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrn, lsande sina
tidningar, strykande huskatten och smsprkande vid vrdinnan.

Han r ngra och trettio r och ser nnu ut som en lng, mager student.
Men nu p vren r han magrare, frefaller det, n i fjor, hyn grare,
gonen slocknade och rsten tunnare av brist p talvning.

Nr han blir varse mig, fr han frst en underlig glans i gonen, som om
han hade frtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spnning, d
pupillen skall vidgas fr att kanske lsa i den andras gon vad den
tnker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund r han
en mnniska i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrn
vrlden, dr det lever, ocks kommer till honom ssom vrens bebdare,
den frsta badgsten, vilken snart skall fljas av andra. Och nr vi
vertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, stta vi oss till
bords. Frsta halvtimmen talar han med en entonig, skrllande rst utan
halvtoner, utan nyanser, och jag har svrt att terkonstruera i honom en
bildad man. Hans talorgan har p tta mnader anpassat sig till lotsars
och fiskares, hans hjrna har tryckt ner sig till att bli frstdd av
enklare tankemekanismer, hans ordfrrd har frlorat mellanfrgerna,
vergngstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgra glosorna.

Han r misstnksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
menar vad jag sger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
p stycken, som behaga honom, utan att lmna ngot ifrn mig, jag drar
upp hans utgngna urverk; och smningom hr jag honom knppa i den gamla
goda gngen.

Han vill grna lyss till nytt frn mig, men njutningen att f tala sjlv
vervldigar honom, behovet att visa sig vara en jmnbrding griper
honom, och han gr p de hgsta frgorna.

Efter en timme r hans rst ngot besljad, men brjar redan lta finare;
han sker icke lngre s pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss s dtt,
s frglst som fallet lv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

Vi underska Kierkegaard, lidandets skald, och han svmmar ver i
frosseriet p sina lidanden, som han utan att bikta sig fr ge luft.

Men vi ha lst Kierkegaard p var sitt stt, jag som psykolog och han
som kristen. Antingen han icke frstr mig, eller icke lyss p mig, nog
av, han har hrt att det ger terljud i min resonansbotten och han blir
vltalig; talar och talar, s att jag tycker det r synd avbryta en
lycklig mnniskas utsvvning; men han vill krnga ver t kristussidan
och jag stretar emot. Han gr p och jag lter honom hllas.

Det drar vl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
msskjortan ver mig, tar eden av mig, hr ej p mina protester,
primsignar mig, vdjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

D ler jag fr att vcka honom, men han ser ej mitt leende, och han gr
vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och ker fast i tjockaste
teologien; stannar och ser p mig, fr att hra mitt bifall.

-- Men kre bror, avslutar jag, det r vl ingen hemlighet fr dig, att
jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

Han ser p mig, synes erinra sig ngot, ler, och vi tala om ngot annat.

Nu r det min tur att tala! Lamporna tndas i salen och ny punsch r
inne. Jag talar om den tid vi leva i ssom en sovandets tid, fortsttande
ett sovande, som brjade med rhundradets ingng, d mnskligheten
trttnat p att vaka; fltar in upplysningar om Darwins upptckter och
Schopenhauers och Hartmanns genomskdningar, stller in kristendomen i
sitt sammanhang i vrldshistorien, ger ktt t teologiens kroppslsa
skuggor, frklarar det som han ville ha ofrklarligt, utan att vcka
honom med den knda rationalismens populrresonemanger, nmner varken
Strauss eller Renan, improviserar en vrldsskdning i diktens lagom
dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit flck i lampskenet,
fallande snett ovanfrn, och hans gon brinna, lysa genom tobaksrken;
jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, lngre n han hade
mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att stta hans hjrna i mina
rrelser, jag knner en stund talarens rus, d han kan rra, leda sina
hrare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, d jag
visste att varje infrande av frgorna p det klara skulle vcka ekon i
hans apologetiska minnen; men jag trttnar. Kan icke lngre undvika att
torna p en av hans dosor, i vilka apologetiken frvaras, det vill sga,
en samling motbevis mot alla frutsedda invndningar mot kristendomen.
Mycket rtt: jag rr ofrvarandes vid fjdern, locket ppnas, min makt r
slut. Nu ler han och sger:

-- Det r vl ingen hemlighet fr dig, att jag r absolut motstndare
till alla dina meningar.

Varp vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stnd, inga resonemang,
ty i samma gonblick vi skulle ska giva och taga skl vore allt samtal
omjligt. Vi ha helt enkelt suttit och skt magnetisera varandra, berusat
oss sjlva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
ha trffats fr att njuta av varandras sllskap. Vi ro fiender, men vi
ro icke ovnner, och vi trffas igen varje dag, lekande samma
tankelekar, aldrig srande varann, aldrig trnande. Vi vlja de
sirligaste ord, de lngsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det r som
ett slags sjlarnes coitus. Men nr badgsterna anlnda, lyfter jag och
reser ut i skren.

Nr jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och trder in i
hotellets stora sal, sitter min vn pastorn vid table d'hoten omgiven av
stadsherrar och damer.

Han r nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
klder. Hans ansikte r ppet, det tryckta, trista r borta, gonen
glnsa, men han har nnu en stende gest med tungan och lpparne, som om
han undertryckte ett bestndigt leende.

Nr han fr se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
hlsar och frgar hur jag mr; alltjmt med detta illmariga lje, som
kommer och gr. Drp viskar han mig, liksom flle han in i den gamle
studentens, allts skrbroderns roll, att hans brnnvinsbutelj str i
skrubben i mellanrummet och r mrkt med P., ty det serveras intet
brnnvin p hotellet.

Jag stter mig p avstnd att spisa och betrakta honom. Nr han nu talar
vid dessa mnniskor, har hans ansikte andra uttryck n d han talade vid
mig; och det ndrar sig alltefter den talande. I allmnhet ser han
strngt allvarlig ut, avvisande alla frtroenden, p vakt att icke glmma
sig. Men nr han vnder sig till fruntimmerna kan han icke dlja sig. Han
myser och ser lskvrt nedltande ut som en ldre mot ett barn,
underlgsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och rbar,
otkomlig, kysk som en Herrans tjnare.

Nr de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte br
nnu reflexer frn dem han talat vid och r uppvrmt av utstrlningen
frn fruntimmerna. Enslingens misstnksamhet r borta; hans sjl har
gymnastiserat sig p andras; umgngeskretsen har borttagit fruktan,
avsatt tankefrn, riktat erfarenheten, kat minnena, och han r djrv
nstan nedltande mot sin frre kamrat i knen. Men han vill icke sitta
till bords med kttaren och tala om tidens frgor, ty nu finns det
vittnen, och han har fr vrigt s mnga andra att tala med, om ocks
ingen frstr honom s vl som den otrogne.

Nr han gr, sger han, att han vill komma ut en hel dag och hlsa p
mig.

-- Hr r fr mycket folk om sommaren, menar han, och fr litet om
vintern. Nu skall man g kldd och vara kavaljer, och... ja, du har det
gott, du!

En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
gende nere i ngen. Det r pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
sig den svarta hatten, drar ett lngt andetag, och tittar sig omkring p
landskapet, som om han sg efter om dr var plats nog, eller om ngra
mnskor kunna se honom. P min kammare fr han sikte p en bl kavaj,
vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
kpp; och efter ett glas punsch vill han g ut i skogen.

Utkommen i ngen sticker han hnderna i kavajfickorna och tycker det r
nytt och roligt; kesar som en kalv, fljer ver grsgrdar. Det r en
annan mnniska och rocken gr vl litet till munken.

I dag tala vi inte om frgorna, utan g ner till havsstranden, bada,
simma ut i fjrden. Drp promenera vi i sjkanten och kasta smrgs;
rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klttra upp i holkar
och leta rtgg. Och s ge vi oss in i djupa granskogen. Hr r han som
hemma hos sig; hojar och sjunger; ddar huggormar med sin pk, lockar
fglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; knner lgspr,
och vill bestmt g fram och retas med tjurn. Drp storma vi ett berg,
brant som en mur, och komna upp p platn, dr endast ngra martallar
blivit lmnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skr. Hr
lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-- Ja, men det r sknt att f vara mnniska en stund, sger han med ett
frfrligt smrtsamt drag i ansiktet och en suck.

Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
eller frtroende, fastn jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
bakom denna mannens nutid, utgr retelsen i umgnget. Han vet att jag
vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han g. Och han
sger ingenting sjlv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
som ligger i att rja sin hemlighet fr en fiende; ty vi ro fiender. Det
veta vi bda.

Och jag knner p mig, att om han hr i ett svagt gonblick skulle ppna
sitt brst och visa det rysliga krftsret, skulle jag fly honom. Behaget
att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, d jag hade
hans liv i min hand.

Men vi sga ingenting, vi bara prata s ofta vi ha ett gonblick, prata
om jakt och fiske, segla och ro.

Det har kvllats och vi mste hem till aftonvarden. Nr vi nalkas
stugorna, sjunger han inte lngre, och vid bordet r han instngd;
gycklar svagt infr frun i huset ver att han har min rock; sger nej
fr supen, men tar den.

Vi g ut p farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
han r ej sker p, att andra skola vara s tysta som jag.

Och nr han fr fatt i en pilbge, springer han ut p backen och brjar
skjutvningar ver matbodtaket. S ivrigt, s ihllande, barhuvad och
springande sig andfdd, att jag ej vet om han koketterar eller r rdd
att bli indragen i farliga konversationer. Han hller p med pilbgen en
hel timme, och pkallar vr uppmrksamhet, nr han gjort en riktigt
vacker lyra.

Han fr en sng p kammaren och ligger kvar ver natten.

Fljande morgon kommer han i sin lnga svarta rock till kaffebordet,
hgtidlig, strng, ssom om han ngrade sin grdags handlingar.

Nr jag anordnar om bt fr honom, hr han mig titulera fiskargumman fru,
vilket ger honom anledning att avsides sga:

-- Du ska inte kalla madammerna fru; du frstr folket.

Varp jag:

-- ro icke alla mnskor lika?

-- Jo, infr... (han tvekar om ordet) Gud, men icke infr mnniskor. Det
borde _du_ veta!

Det var en tillrttavisning inlindad i en artighet, som frekom vidare
behandling av mnet.

Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, ssom njda med att skiljas.

Hans bt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
sitta.

-- Lgg ngot ver buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

Hon tog sin kofta och skylde flrden, medan pastorn tog en min av hghet
ssom innehavare av de eviga sanningarne och ett bostlle.




Pastorns lg.


Pastor Norstrm hade mycket sm intkter, dels drfr att hans hjord var
fattig, dels drfr att upplysningen uppifrn brjade pyra sig ner, och
vantron nerifrn, lsarne, bjd en svr konkurrens med brdkyrkan.

Han hade ett par kor, ngra tunnland vete och rg, skog och fiske s
mycket han ville, men som han inte hade mer n en piga, fick han plja
sjlv, fiska sjlv och fara med sumpen sjlv.

I skogen fick han ta ved och plocka blbr till husbehov, och jaktrtt
hade han ocks, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
trygga dr. Detta hade gjort prstgrdsskogen till en omtyckt hckplats
fr traktens lgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
nden hade pastorn frsttt gra sig, om icke en dygd, s tminstone en
liten sportel. Han hade i mnga r knipit sig en lg, flera blev det
aldrig, och nr kttet kom tillsammans med hud, horn och klvar, s blev
det i alla fall en ttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
rntan, som rckte nda till tjugondagen. Men det var en osker inkomst
och kunde s ltt sl fel, fr ett enda skott avgjorde, om rets
kttgryta skulle p elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
sdana fall blev den extra bevillningen. Det var drfr icke utan oro man
i prstgrden sg den elfte augusti nalkas.

Redan i juli tog man av skllorna p korna, som gingo i skogen, och den
frsta augusti fick inte pigan ropa ihop krken. Och s anordnade pastorn
saltsleken, hgg aspruskor och satte i korsvgar. Sista sndan i juli gav
han frn predikstolen en lindrig varning mot bullrande besk i sin skog,
och sedan gjorde han polisvakt sjlv efter smultrongummor och
blbrspojkar.

Men kampen om lgen var icke s ltt vunnen, och om han ocks haft
lgstnd p skogen hela sommarn, och sett kalvarne g dr bland sina egna
kreatur, s han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagrd
eller legat i hans gryta, s kunde det mycket vl hnda, att nr den
stora dagen kom, ngra fretagsamma skrkarlar helt enkelt motade in
hgdjuren p sin mark, eller drev dem i sjn, och sedan voro de vars mans
goda pris p kobbarna.

Sista ret hade pastorn haft lyckoskott. lgarne hade kommit, och de hade
varit mycket ordda, fr att vintern varit svr. De hade till och med
gtt in i grdet och nafsat p vrrgen, men det hade bara glatt den
gamles jgarhjrta:

-- ter ni mitt brd, s ter jag ert ktt, sade han t sin gumma, som
tyckte det var synd om gudslnet.

Den elfte augusti fll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
ladda muskedundern med sitt engelska krut och lgga in ett lod.

Gumman tog kkskniven under frkldet och mbaret i hand, och s gick man
till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
stttan, och s ringade de djuren, vilkas gng var knd som harens, och
nr frun fick opp, ropade hon ho-h, ho-h, och opp-opp-opp-opp!

Det hade varit regn i flera veckor, s att lgen sttt ini moraset p
storskogen; men nu hade vdret vackrat, och det sken som grna eldar ini
bjrkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var bltt och valkigt, s
att hjulspren skto ryggar vassa som jrnvgsskenor och han skulle just
till att titta om knallhatten blivit vt av droppet frn buskarne, d han
hrde hur det knakade ini snren. ronen lade sig bakut p pastorn, och
gonen stodo som tennknappar, nr han p t skte gra sig ltt, och han
tycktes lyfta sig med att hja axlarna, som om han ville flyga, nr han
smg in i smskogen.

Och dr stod han ansikte mot ansikte med lgtjuren sjlv, som strckte
sin hals upp i grenverket p en asp, och med sin lnga verlpp fnallade
t sig de darrande lven.

-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just dr det
skulle in, och kolossen sjnk, som om man tagit ur jrnen ur ett skelett,
och s var det frbi.

Det var pastorns vanliga, att kncka av ryggen. Vgat var skottet, men
nr det tog, var det skert som en slakt, fr att stta in kulan
annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde lpa milar
med blyet i kroppen.

Jgarn mtte ha tyckt i alla fall, att det gtt litet fr hftigt, och
att skottet icke erbjd ngra mnen till rets jaktkrnika, ty han sg
rtt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i ddsrycket; men nr allt
var lugnt, satte han till att ropa p gumman. Men nr han inte fr svar
genast; och han fruktar att kttet skall frfaras, om inte bloden gr av,
tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsdern, som han sedan nyper
om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och s hojar han igen; och s
mste han slppa p dern igen, som krullar sig som en mask ini sret,
fr att se att inte blodet levrat sig.

S kommer d frun ntligen med kniven och mbaret:

-- Sicken en du! sger pastorn med ltsad likgiltighet.

-- Sjlva pesen, tror jag! Och s snar du var sen!

-- Och sg du p de andra d?

 jestandes, de kom som sjlva dragonerna p grdet, men de gick till
sjss, s nu r all avund frsvunnen.

Och s tar frun till kniven; och mbaret fylls med rdaste blod, som
skummar som mjd, medan pastorn med uppkavlade armar bkar inne i halsen
p det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och franleder en
mngd kaffehalvor och ett kalasande p njurar och kojor, lever och
lungor, som varar i tta dagar.

Det var sista ret det gick s.

Nu sitter pastorn p frstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
bssa, medan prstfrun plockar spritrter i tppan.

D knarrar det p sandgngen och barons skogvaktare frn Stora Stra
kommer uppmarscherande och gr halt, med mssan i ena handen och kopplet
till tre stvare i den andra.

-- God dag, Eklund, vad str nu p? hlsar pastor Norstrm.

-- Jo, herr pastorn, baron hlsar och frgar, om hans kunglig hghet kan
f komma p skogen som i morgon efter lgarne, fr barons stnd har gett
sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ngbt vid Dalar och
vntar p jakten, som de bjudit honom p.

Pastorn rev sig i huvet, men prstfrun, som hrt anbudet, svarade:

-- Inte gr det an att sga nej, du Erik, och drfr r det s gott du
sger ja med detsamma.

-- Ja, det r vl s gott det! mente pastorn, och drmed var saken
avgjord i huvudpunkten.

-- Men sg nu, Eklund, kan inte jag f vara med ocks! Ju flera man, dess
bttre lycka, strvade pastorn emot, i det lngsta hllande tag i sin
kttgryta.

-- Jo, nog gr det, men det ska jag sga pastorn, fr jag knner till
det, att kommer han med, s r det likafullt baron som stller opp
skyttarne, och nr prinsen ska gra skottet, d blir de andra liksom
drevet, och det kan ju inte vara till ngot hugn.

-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
nr det ska st i bladet sen!

-- N, men sg, Eklund, tog nu prstfrun i, det brukar vl inte g av,
snt dr, utan att det vankas ngot, fr se det r hstkttet det gller
fr oss, och kan han lta baron frst ngot sdant, s det blir en liten
gratifikation trhnda.

-- Tyst du! avbjde pastorn.

-- Ja, si, frun, det vet jag skert, att inte behver pastorn gra ngot
fr inte, fr det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
ge igen, och minns jag rtt, s fick lnsman ifjor en guldklocka med
pitschafter, som sg ut att vara vrd sina tusen kronor!

Tusen kronor, surrade det i ronen p pastorn, nr han efter
skogvaktarens avgng gick tankfull in i sin kammare och hngde bssan p
vggen; tusen kronor, viskade det i prstfruns ron, nr hon gick in i
kket och satte p spritrterna! Och s brjade den gyllene drmmen vxa
och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora msvingar och stego upp
i rymderna, dr det hngde guld och ra.

Och vid middagsbordet, nr pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
frvandlats till ett regalt pastorat.

-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vgar knner ingen, frkunnade pastor
Norstrm, som just icke kunde sgas missbruka Herrans namn; och det som
var nedertrampat kan rasande ltt bliva upphjt; och vad mina gvor
betrffar, s vem vet, kanske det bara fattas frstelsen! Hm!

-- Uppriktigt talat, s vet jag inte varfr inte du, Erik, skulle kunna
skta hundra tunnland jord lika bra som ngon annan av de dr lsarne,
som aldrig tagit en plog, utan bara gtt p mten...

-- Jaja, det r en annan synpunkt det, Carolina, avbrt pastorn, som
tyckte mera om frtckta ordalag. Det r en annan synpunkt det!

Emellertid randades den stora dagen, som motsgs med stort deltagande av
alla prstns innevnare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
ngaren ute i fjrden. Pastor Norstrm hade gjort toalett och tagit
paradrocken p sig samt gick ner till bryggan att mottaga gsterna. Men
kommen ner till stranden sg han skollraren i spetsen fr lsarne, som
hade ngot nys om, att hovet skulle vara fromt p visst stt, och som
drfr gjort sig klara att uppvakta med ngot Carabia av stiftelsens
allra bsta.

Men ngaren tog inte i land, utan lade sig fr ankar ute p grynnan, och
strax drp stack en bt ut med sex matroser, som hllo rakt ner p den
svartkldde prstmannen, vilken de saluterade med rorna. Och en adjutant
i flottans uniform hoppade i land, hlsade artigt och inbjd pastorn att
deltaga i frukosten ombord, vilken skulle freg jakten, vilken ej skulle
ppnas fre klockan fyra, d lgen gick ur sitt stnd. Skollrarn, som
trodde det var prinsen, gav ton, och p en gng stmdes upp ngot,
liknande en sng. Men gonblickligen viftade ljtnanten med handen till
tystnad och skrek med full hals:

-- Det fr inte fras ngot vsen p land, har hans kunglig hghet
befallt! Begriper ni inte, att det skall hllas tyst, nr hans kunglig
hghet har kommit hit fr att jaga.

Kren upplste sig i ett skrande ackord, som gav eko ini viken och kunde
varit nog att skrmma lgarne till sjs. Men den som knde sig segerglad
ver den obarmhrtiga majoriteten p strand, det var pastor Norstrm,
vilken i egenskap av den jmfrelsevis upplyste haft att utst allt
mjligt tyranneri av lsarne, vilka morskat opp sig, sedan de knt, att
de hade std uppifrn.

De fromme terigen gingo ut p udden och, betraktande ngaren med dess
passagerare ssom ett slags Bethelskepp av deras frahus, satte de sig p
stenarne i stranden och lurade p vad som komma skulle, onda i de fromma
sinnena, nr de sgo den fritnkarn Norstrm sttas vid ett stort bord
och i samkvm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-- Det r inte Guds barn, det dr! sade skollrarn, vndande sig till
kyrkvrdens Anna.

-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade p ett grsstr fr
att ge sig illusion av att ta ngot gott.

Korkarne smllde och tallrikar skramlade i tv lnga timmar. Guds barn
frlorade dock icke tlamodet, utan vaktade beslutsamt p bryggan, dr
prinsen mste komma, och dr de skulle inbjuda honom till en testund med
hgre vetande, och som han inte skulle kunna sga nej till.

Och nr de nu sgo bsspipor blnka i solskenet, hrde jaktkoppel rassla,
och btarne sattes i sjn, rusade de ner till bryggan och bildade hck.
Men nr rorna vl kommit i vatten, lovade eskadern upp t udden p andra
sidan viken och frsvann bakom den hga vassen, under det Guds barn p
bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
vlnskningar n en rlig ktted hller motsatsen.

Emellertid kunde intet gras t saken och grupperna skingrade sig.

Drp brast det ls ett larm oppe i prstskogen! Hundarne skllde,
signalhornen smattrade och skott smllde. Det gick ver som orkan, och
allt var frbi p en timme, d slutligen btarne stucko fram om
vasskanten igen och den frsta visade sig lastad med en vldig lgtjur
med lvruskor i hornen!

Guds barn, som nu ansgo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen p
sin udde och dagalade kanske mera nyfikenhet och begr att f upptrda
n utfra ngot rddningsarbete p sjlar. Men nr de nu sgo
punschbuteljer korkas upp och hrde hurrarop och signaler, funno de
gonblicket lmpligt att inskrida, och efter skolmstarns upptagning fll
hela kren in i Sta Jesus. Mnga takter hade de icke hunnit, frrn de
otrogna p ngaren svarade med Boccacciomarschen, blsen av sex
kanonjrer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kmpade i luften
som nglar och djvlar, tills ekot frn strnderna blandade vnner och
fiender i en enda rra av ljud, som rullade ut ver fjrdarne att bryta
sig och d som vgor mot de sista skren. Tvekampen pgick till
skymningen, d pastorn sattes i land och ngaren lttade ankar samt efter
ngra raketers uppsttande frsvann i skymningen.

D pastor Norstrm kom hem till sin gumma, hade hon tnt ljus och satt
orolig och vntade inne i kammaren.

-- N, vad har du ftt nu? frgade hon, utan att ska dlja sin
nyfikenhet.

-- Ja, om jag det kunde sga allt, svarade pastorn, som i minnet sg alla
bordets lckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-- Att du har smort krset, det frstr jag nog, medan jag suttit
hemma...

-- Du! Ja, r du pastor du, och har lgskog, du? Kanske du, som inte
jagat, skulle ha varit med p jaktmiddan, va?

-- Nej, naturligtvis inte! Det r naturligt!

-- Ja, det _r_ naturligt, att den som inte har pastorat och lgstnd
inte skall vara med p lgmiddag. Frstr du det, Carolina. Men nu ska vi
se p vad jag har i fickan hr fr ngot!

Carolina lmnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset nrmare
fr att skda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehlla, som pastorn
lade upp p bordet med en liten smll, som om han slagit p trumf.

P violett sammet lg inflld en snusdosa, som sken lik kalken mot
pskadagens msshake.

-- Guld?

-- Tror du?

Pastorn tog dyrbarheten i handen, knppte opp locket och lste p
kontrollen under sina uppskjutna glasgon:

-- Silver!

-- Man ska visserligen inte se given hst i mun, men det hr r strngt
taget ingen gva...

-- Och ingen hst heller, men silver r det, sa gumman och gick efter
besmanet.

Tog s katsen hon kokade gg i och stoppade ner klenoden, hktade
alltsammans p kroken och lste av:

-- Jaa, det r en kvarts mark; gr mig tta lod, s nr som p ett inte.
Det var en vacker affr; vet du vad du fr fr den?

-- Nej! svarade pastorn ngot nedslagen.

-- Du fr tolv kronor; arbete och frgyllning rknas inte, nr man
sljer, bara nr man kper!

Pastor Norstrm sg mycket nedstmd ut. Tolv kronor fr lgen; och inte
njet att f g orolig, inte behaget att f slakta, och framfr allt
intet ktt, ingen korv, ingen palt.

-- Sextiotta kronors ren frlust! trstade gumman, som ville tminstone
hindra smltningen av den fina middan hon inte varit med p. Men, si s
r det att leka med storfolk! Sitt och t salt strmming nu hela vintern,
och tnk p njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
sen? Va?

-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

Nsta Dalarbud hemfrde ett sklpund Rapp och grovsikt t pastorn, som
drmed fyllde sin dosa, fr att tminstone ha den behllningen att kunna
f visa sin klenod. Och han snusade med lnsman och kyrkvrdarne, han
snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med sjlva
skolmstarn, som nd tackade och sa nej, att han inte snusade.

Och han snusade nda till jul och fick bannor av gumman fr han tygade
till nsdukarne, och nr man kom till nyret, mste han g ifrn sin
dosa.

Tretton kronor och femtio fick han fr henne p Vsterlnggatan; -- en
och femtio i _ren_ frtjnst! sa han till sig sjlv nr han t en
frukostbit p Stjrnan.

Men sen fick han ocks ta strmming till psken! Fr s kan det vara att
leka med storfolk.




En brottsling.


Det var en kall majdag och det hade sngat i syrenerna. Misstmning i
naturen, ngot opp- och nervnt, s att lrkan frgves letade sitt
nersnade bo i hstsden och fiskgjusen icke kunde spana gddan i den
nyfrusna viken.

Mnniskorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, dr tinget
skulle hllas, sgo bortkomna ut de ocks, ty det var ett ovanligt ml
som skulle fre, ovanligt fr trakten tminstone, dr mord hrde till
sllsyntheterna.

Den anklagade var frre tullvaktmstaren Andreas Ek, som nyss tagit dden
p sin hustru under srdeles upprrande omstndigheter, och nr
fnggevaldigern kom uppkrande p skolgrden med den brottslige, hrdes
sorl frn folket, mera ilsket frn kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
dovt frn manfolket.

Domaren, en ung vice hradshvding, som ftt ronen fulla av sagor om den
frtryckta slavinnan och som alldeles saknade knnedom om den vidskepliga
vrdnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
mor, var alldeles frdig med sin dom, och ville begagna tillfllet att
statuera ett exempel och p samma gng ta en gunstig vindkre i sin nya
frack, kanske mottaga lycknskningstelegram och f berm i lnstidningen.
Men han hade ven aning om nya tillvgagenden i rttegngssttet, ssom
det utvecklat sig i de stora kulturlnderna, och som detta var hans
frsta mord, ville han frska nya, oprvade medel att framkalla
fullstndig beknnelse och f bevisfringen absolut bindande.

Till den ndan hade han ltit i en kista medfra den mrdades lik, hennes
klder, hennes fotografi; bten, i vilken mordet skedde, lg upphalad p
skolgrden, och kttingen, med vilken brstkorgen blivit krossad -- det
var ddssttet -- lg framme p dombordet. Vidare hade han vid
frberedande frhr i lnshktet medfrt en bermd lkare, som skulle
avge vitsord om mrdaren tillhrde brottslingarnes typ eller ej. Ur
kyrkbckerna hade han ltit taga fullstndiga biografiska notiser om
brottslingen, hans frfder och nrmaste slktingar, och ur tullverket
uppgifter av frmn, underordnade och kamrater; allt var s vl
tillstllt, att man denna gng liksom tyckte sig kunna vnta en
samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
verket icke fr att utreda brottets orsaker och drav mjligen framgende
frmildrande omstndigheter, utan tvrtom fr att statuera ett exempel,
allts med den frutfattade meningen, att inga frmildrande
omstndigheter funnos eller borde f finnas.

                  *       *       *       *       *

Nu ppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och lnsman
slpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid smbord
nedanfr sutto protokollsfraren och stenografen. Till vnster de tolv
nmndemnnen, och till hger provinsiallkaren, pastorn och kronofogden.

Sedan nmnden gtt eden, infrdes den anklagade. Folket reste sig p t,
och bisittarne strckte fram halsarne fr att se p mrdaren.

Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskgg, som kommo fram
bakifrn kkbgarne och gjorde en halvkrans under hakan; hret var lngt
vxt och kutade ut nedanfr nacken, fallande p rockkragen i bukter som
en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djrvt och friskt och
passade icke till hr och skgg, s att mannen sg maskerad ut. Munnen,
nsan, gonen och ronen stodo visserligen ngot skarpt ifrn varandra,
ssom hos lgre utvecklade individer, dr harmoni mellan sinnesorganen ej
hunnit utbildas, men intetdera framtrdde oroande p det andras
bekostnad, antydande strd jmvikt. gonen lgo djupt, som om de lngesen
upphrt verka utt och vnt sig int fr att slippa se, och ver
gonbgarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som tflja
sysselsttning med pinsamma tankar eller upprepade smrtor vid frsk att
frst ett frmmande sprk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
normal och i frhllande till ansiktet varken fr hg eller fr lg, och
intet i mannens yttre angav ngon illa avvgd mnniskoorganism.

Anklagade betraktade varken frsamling eller domare, utan skte strax en
punkt p rummets murar, dr han kunde fsta sitt ga; och sedan han
underskt vggtavlorna, stannade han vid en frglagd plansch, som
frestllde mnskoraserna.

Nr det blivit tyst, brjade domaren med att upplsa lnsmans frsta
rapport av ungefr detta innehll:

Sndagen den sjunde maj, klockan tta aftonen, anlnde till
lnsmansbostllet  Ingar frre tullvaktmstaren Andreas Ek, hemma frn
Brandskr, och efter att ha begrt samtal med lnsmannen, angav han sig
ha mrdat sin hustru under fljande omstndigheter. Makarne, som p
eftermiddagen rott ut att stta flundernt, hade rkat i tvist, varp Ek
knuffat hustrun i vattnet, och nr hon flt opp, hade han med kttingen
slagit henne ver brst och rygg tills livet gick av. Drp hade han,
enligt egen uppgift, upptagit liket i bten och rott hem, burit eller
slpat den dda och svrt misshandlade kroppen upp till latrinen, dr han
efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och nr
detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit bt
fr att ska lnsmannen och angiva sig fr brottet.

Vid underskning, fretagen p stllet, hade lnsmannen kunnat granska
anklagades uppgifter rrande likets misshandling och gmstlle, och efter
frfrgan hos grannarne hade styrkts, att bten med de bda makarne vid
fisket varit synlig vid uppgiven tid, s att tvivel om mrdarens
godvilliga uppst att sig angiva ej kunde uppst, d tidsutdrkten mellan
mordets begende och Eks ankomst till lnsmannen ungefr kunde passa in,
utan att man fick tnka sig att upptckt av handlingen och skrmsel fr
andras angivelse drivit honom att fr utverkande av frmildrat straff
sig sjlv ange, s mycket mindre som nnu inga vittnen till mordet kunnat
ptrffas.

Efter lsningen av rapporten vnde sig domaren till anklagade, och
frgade ssom fr formens skull:

-- Godknner Ek denna uppgift frn kronolnsman?

Vartill mrdaren svarade kort och bestmt:

-- Ja.

-- I alla punkter? tertog domaren.

-- I alla! svarade Ek.

-- Nu sger lagen, tertog domaren, att: knd, det vill sga beknd, sak
r s god som vittnad, nr den anklagade r till laga lder kommen och ej
vanvettig, samt frivilligt vidgr saken fr rtta och ej drtill pint,
skrmd, eller svekligen frledd r. Att Ek ej r vanvettig eller tillhr
den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
eller p grund av organiska fel lttare hemfallen t handlingar som fr
brott glla, framgr av medicinalrdets rapport s lydande:

Frre tullvaktmstaren Andreas Ek, fyrtiosju r gammal, hemma frn
Brandskr, har vid verkstlld besiktning, fr utrnande om han skulle
kunna sgas tillhra den av vetenskapen erknda lgre mnskotyp, som
kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nmnda kategori
hra, d

  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
  sinnen ro fullt normala, s att varken hans gon ro afficierade
  av strabism (skevgdhet) eller daltonism (frgblindhet), icke
  heller hans hrselsinne rjer ngon brist eller hans lukt och
  smak, och alla kroppens och sjlens funktioner befunnits normala,
  tills omstndigheter, varver lkaren ej kan dma, franlett hans
  brottsliga handling, varfr han r talad.

                                               r och dag etc. etc.

-- Vi mste sledes anse att Ek begtt mordet med fullt uppst, och
alldenstund brottet frvats p maka, som anses ssom frsvrande
omstndigheter, skulle domen g p livet. Men, tillgger lagen i ovan
anfrda paragraf, ej br ngon i brott som p liv g, fllas p egen
beknnelse, utan de omstndigheter finnas, som beknnelsen styrka. Nu
frgar jag: kunna de omstndigheter: att mrdaren sin grning angivit,
att han brottet vidgr, att kronolnsmannen vid syn befunnit liket s
misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omstndigheter anses
styrka beknnelsen?

Domaren hade uppkastat frgan liksom till sig sjlv, efter som ingen
annan n han och nmnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
han vntade icke ngot svar, oaktat en av nmnden, som med ytterlig
uppmrksamhet hrt frhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
som om han ville sga ngot, men beslt sig fr att vnta.

Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
oljeflckar av den mrdade, och d och d skickat en lng blick till den
uppmrksamme nmndemannen.

D reser pastorn sig och gr upp till sidan av domaren, fr att viska
honom ngot i rat, vilket domaren emot bruk hll till godo, och efter
att ha farit med handen ver gonen tertog han sitt tal:

-- Anfrda omstndigheter synas visserligen vittna fr beknnelsens
riktighet, men mer n dessa skulle en enda yttring av nger frn den
brottsliges sida tjna som talande skl, ty aldrig har man vl sett...

Hr gjorde nmndemannen en min t lkaren, ssom om det tog emot i hans
hjrna, och domaren, som sg minen, anstrngde fram eftersatsen...

-- har man vl sett att ngon, ven om han begtt mordet med full
verlggning, icke sedan brottet blivit frvat erfarit en mycket
naturlig knsla av nger ver handlingen, ven om denna knsla kunde
reduceras till fruktan fr fljderna. Drfr frgar jag Ek p heder och
samvete, ed behvs inte: ngrar han denna sin missgrning?

Mrdaren svarade, utan att ta sina gon frn det etnografiska
frgtrycket, och alldeles bestmt:

-- Nej!

Det blev ett svagt sorl i salen, mera av ftternas, kldernas och
andedrktens svaga ljud n av artikulerade, halvkvvda ord.

-- Men, terupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

Ek tnkte inte tv sekunder frrn han svarade:

-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte tva, frrn jag gjorde
det!

-- Ek r sledes vad vi kalla en frhrdad brottsling, invnde domaren,
icke utan en viss otlighet, men (hr nickade pastorn) vi vilja tillse om
ocks synen av det mrdade offret icke kan vcka de slumrande knslor av
rtt och ortt, som finnas i varje mnniskas brst, om hon icke
nersjunkit till djurens lga stndpunkt.

Hr gav domaren ett tecken t lnsmannen, som gick ut tfljd av sex
karlar.

Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vnde sig till
pastorn och viskade.

Strax drp ppnades drren igen, och lnsmannen intrdde, rjande vg i
folkhopen fr de sex karlarne, som kommo brande p kistan, i vilken den
mrdade lg, och som sattes ned framfr katedern, dr fngen stod,
bevakad av gevaldigern.

Locket lyftades av, och liket blottades, under det en frfrlig stank av
hrsket matsmr och karbolsyra spred sig ver rummet. Lkaren reste sig
p t och tycktes jmfra originalet med den fotografi han hll i handen.
Pastorn rttade p sina kragar och steg upp fr att tala, under det
mrdaren envist hade sina blickar fastade p frgplanschen, och den
uppmrksamme nmndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
blyertspenna p en bit papper.

-- Andreas Ek, brjade prsten; du str hr vid en likbr, som du
sjlv... kommit till stnd. Du ser hr de jordiska lmningarna av den
maka du en gng svurit att lska i nd och lust. Hur har du hllit din
ed? Hur har du uppfyllt dina lften? Betrakta denna stofthydda, som en
gng inneslt en sjl, vilken offrade sig fr dig, hngav sig t dig,
blev ditt barns mor, och som nu, nr lderdomen nalkas, skulle blivit
dina sista dagars trst. Har du tnkt p att det kommer en stund, d du
skall mta henne infr din Herre och Gud, och han skall frga dig huru du
hllit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betnkt, att du
kanske skall mta din son redan nu, som r lngt borta i frmmande land,
och som med sorgen i sin rst skall frga dig: vad har du gjort av min
moder, mina dagars upphov? Har du betnkt det? Det har du icke gjort, ty
om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska grningen.
Se p henne, betrakta henne, och sg sedan infr denna kristna
frsamling, att du ngrar din handling, sg det hgt och med uppriktigt
hjrta, att ditt brott ej m fra dig levande och obotfrdig i Herrans
straffande hnder. Se p henne!

Anklagade sg icke p henne, utan borrade gonen in i vggen, under det
han knep ihop gonlocken.

-- Se p henne, befallde domaren, och vid en rrelse av gevaldigern, som
kom kedjorna att rassla, vnde sig Ek mot liket, kastade en intvnd
blick i kistan, drog upp nsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
och spottade framfr sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
han ej kunde behrska.

Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, ssom om de alla knt sig i
den avlidnas stlle och blivit utsatta fr en likplundrare, och domaren
mste lyfta handen fr att stilla stormen.

Drp tog han ordet.

-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fllande, vars utgng icke lr
vara tvivelaktig, frgar jag dig fr sista gngen: ngrar du din
grning?

-- Nej! svarade mrdaren lika bestmt som de frra gngerna.

-- Vet du att domen gr p livet?

-- Ja!

-- Och du fruktar icke att mta den Hgste domaren?

-- Nej! Jag hoppas f det!

Domaren rck av sig pincenez'en och betraktade mrdaren med en nrsynts
genomtrngande blickar.

-- Har du ingenting att anfra till ditt frsvar?

Mrdaren tnkte ett gonblick; drp svarade han ssom med en
uppsttning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-- N!

D vnde sig domaren till nmnden fr att f dess bekrftelse p, att
frhret var avslutat och att domen kunde fllas, framstllande den
frgan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-- Herr lagman! Jag begr verlggning, tog den uppmrksamme nmndemannen
ordet.

Prsten och lkaren reste sig fr att g ut, d domaren tog ordet.

-- Tillter nmnden att, med fstat avseende p det viktiga fallet, herr
pastorn och provinsiallkaren m anses ssom adjungerade ledamter och
slunda f stanna?

Nmnden bejakade anhllan, och lnsmannen satte sig i rrelse fr att
utrymma salen frn obehriga.

Nr detta var gjort och tystnad intrtt, vnde sig hradshvdingen till
nmndeman Olsson:

-- Vad har nmndeman att andraga?

Den vithrige sextiorsmannen, nmndeman sedan tjugofemte ret, ledamot
av frre bondestndet och lagutskottet, reste sig och svngde sin
pincenez, det nya lantmannapartiets flttecken, under det han tog till
ordet:

-- Herr lagman, mina herrar! Det m ursktas mig, att jag icke i alla
punkter kan dela domarens mening i denna rttegng, som synes mig av
mindre vanlig beskaffenhet, d jag sett mnga dylika, men icke ngon
sdan som denna. Fr det frsta vill jag dock sga p frhand, att mina
invndningar mot rannsakningen icke g ut p att ska frmildrande
omstndigheter, d dessa endast skulle leda till straffets frvandling
frn dden till fngelset, d ju mrdaren, efter allt vad som framkommit,
sjlv synes finna dden lindrigare n fngelset, och icke heller r det
min avsikt att ska gra troligt, det mrdaren icke begtt mordet, vilket
dock kunde varit fallet, enr icke utrnt blivit, att icke den mrdade
ljutit dden i fljd av misshandel med bertt mod, vilket brott under
synnerligen frmildrande omstndigheter kan botas med endast fyra rs
straffarbete, vilket fr en fyrtiosjurs man, som kunde leva i tjugo,
trettio r till, icke r s likgiltigt. Jag vill endast genom min
anhllan om verlggning f in i protokollet de sannolikheter, som kunna
freda mrdarens eftermle, vilket icke r utan sin vikt fr sonen, som
skall rva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och p samma
gng f uppmrkssamheten fstad p ngra tgrder i rttegngsordningen,
som kanske kunna vara pkallade av tidens strvan till noggrannhet i
proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
att hrvidlag mera omsorg blivit lagd p att konstatera, det brottet gt
rum, n att ska motiven till brottet, och det torde vl f anses ndock
att bevekelsegrunden till vra handlingar m vga ngot, icke i lagens
vgskl, utan i allmnna omdmets, som kan vara viktigt nog.

-- Fr jag lov! avbrt domaren, och d nmndemannen tystnade, talade
hradshvdingen. Nmndeman ville slunda i den mrdades handlingar ska
bevekelsegrunden till mordet, men som man ej krar mot dd man anser jag
invndningen obefogad.

-- Frlt! Jag vill inte gra advokatyr, det hrde lagman nyss, d jag
frbigick vissa svagheter i bevisfringen, man jag vill korteligen svara:
att dd man ven kan spela roll, ssom i ddsbokonkurs och urarvagrelse,
men jag vill lmna ven det medgivandet, att vi ej f eller mna kra mot
den dda, som ju ej kan fra talan, och d man ej fr tala annat n gott
om den dde. Jag vill bara inskrnka mig till att anhlla det fljande
frgor framstllas till mrdaren -- jag kallar honom mrdaren p hans
egen beknnelse, ehuru bevis saknas, att han endast r drpare eller
misshandlare -- fljande frgor:

  Hur har mrdaren kommit drhn att fatta beslutet mrda sin
  hustru?

  Nr brjade detta beslut fattas?

  P vad grund tror anklagade att detta besluts fattande brjade
  uppst?

Sedan dessa frgor blivit besvarade, skulle jag nska att vittnen hrdes,
vilka kunde jva eller styrka anklagades utsago.

Hradshvdingen gnuggade gonen som om han ville ur huvudet ta bort ngot
sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gngen.
Drp svarade han:

-- Antag att dessa frgors besvarande skulle komma att kasta skugga p
den avlidna!

-- S kom det kanske litet ljus ver mrdaren, som ocks skall d, och om
vilken dde det ju vore vl att man kunde f lov att tala litet gott,
efter som det endast fr talas gott om dde. Det r drfr ocks jag bett
f dessa frgor framstllda.

Pastorn gjorde min av att f yttra ett ord, och hans stumma nskan
beviljades.

-- Det ligger i mnskliga naturen ett starkt begr att f skylla ifrn
sig, och jag tror att genom de framstllda frgorna mrdaren begrligt
skulle fatta tillfllet att f kasta skuld p den dda, som icke kan
frsvara sig, och som vi drfr mste anse oss frpliktade att frsvara.

Domaren tog terigen ordet, oaktat nmndemannen gjorde min av att vilja
svara.

-- nsknt jag bitrder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
nmndeman Olssons anhllan att f frgorna framstllda, och fr att f
ett slut i saken, som icke synes mig mrk, m vi skrida till sista
handlggningen av mlet.

Lnsmannen fick en vink, och mrdaren frdes in, tfljd av folkmassan.

Det brjade nu lida t middagen och solen kom sttvis in i salen, nr de
stora ulliga strmolnen jagade frbi, ibland lmnande rummet i
halvskymning. Mnniskorna brjade se trtta och hungriga ut, och sjlva
den anklagade tycktes lngta efter slutet, huru sorgligt det n kunde
bli.

-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du sga mig, varfr du mrdat din
hustru?

Ek tnkte lnge; drp svarade han:

-- Nej, det kan jag inte.

-- Varfr inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
sga det?

-- Det r s lngt sen dess.

-- Menar du, att det r s lnge sedan du fattade beslutet?

-- Ja!

-- Hur lnge var du gift?

-- Sjutton r!

-- Nr brjade ditt beslut att dda henne?

-- Fr sex r sen.

-- Hur brjade det?

-- Jag fick hat till henne.

-- Varfr?

-- Det... kan jag inte tvingas sga.

-- Jo, det kan du; lagen tillter icke att pina ngon till beknnelse,
men om halv bevisning finnes, kan domaren frska med svrare
fngelse.

-- Det r tortyr det?

-- Du har endast att svara, icke frga. Nu frgar jag: hur uppstod ditt
beslut?

-- Det r svrt att nu sga, erinrade Ek sig fram, fr det kom s efter
hand. Men det minns jag, att jag frst lngtade att ha henne undan; sedan
tilltog denna lngtan, s att nr vi fr fem r sen stod vid trskverket
hos grannen, lngtade jag att se hennes finger frst mellan hjulen, sedan
hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
sett henne komma fram p andra sidan som en sill. Men jag ville inte
gra't sjlv, lngtade bara att f se det gjort. -- S gick ren, och s
brjade jag lngta att f gra det sjlv. Jag bad Gud bli befriad frn
tankarne, men de blevo dr. Och s kom de allt starkare, tills de kommo
som en order frn tjnsten. Det mste gras. Och s klarnade det, r
efter r, tills jag fick det fr mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
frsummat ngot som mste gras. Det r d det gror i mig, att jag skall
sl snder hennes kropp och bra den till latrinen -- dr ville jag ha
henne -- varfr, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
dr! Och s gjorde jag det och fick frid!

-- N, men sg nu, stllde domaren frsiktigt sin frga, ssom om han
fruktade svaret; sg nu, vad hnde fr sex r sen efter som ditt beslut
brjade fattas just d?

Mrdaren tnkte en stund; drp svarade han:

-- Jag vet inte att det hnde ngot srskilt det ret.

Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mrdaren skulle begagna de
utlagda bryggorna att skylla ifrn sig, andades lttare, nr
rannsakningen dog bort av brist p materiel till frgor, och domaren, som
funnit sig uppfyllt allan rttfrdighet, nr nmndemannens frgor blivit
framstllda, tog tillfllet i akt att frklara sessionen slutad, och att
domen skulle falla inom tta dagar.

                  *       *       *       *       *

Om eftermiddagen samma dag sutto rttens ledamter och adjungerade jmte
nmndeman Olsson i prstgrden och drucko kaffet efter middan. Doktorn
och nmndemannen hade satt sig avsides i en fnstersmyg och pratade med
lg rst, att icke de skulle hras av de andra.

-- Det r mrkvrdigt i alla fall, sade nmndemannen och tummade den gula
fotografien av den mrdade; det frefaller mig s underligt, nr jag ser
denna hr bilden och erinrar vad medicinalrdet skrev om det han kallade
brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevgdhet, brist p
symmetri, ronen fr stora och utstende. Och vet doktorn vad: jag knde
mnskan i livet. Ja, Gud frlte mig, nu rinner det opp fr mig: hon
vvde t hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
frgen.

-- Hrde hon illa ocks? frgade doktorn djupt intresserad.

-- Ja, om det var det eller ngot annat, men aldrig fick man ett svar,
som passade till frgan.

-- D slr det in d! hjde doktorn rsten, sprang upp frn stolen och
satte sig igen. Drp fortfor han viskande: det var hon som var
brottslingen. Men sg, vad tror ni har hnt drute p skret; vad tror ni
om saken?

-- Ja, kra doktor, vad mnskorna fra fr liv drute i ensamheten, det
r inte gott och sga, och sjutton rs kta liv p tu man hand, det gr
aldrig bra. Ja, jag vet saker drute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
sett mnskor i sjnd ta opp varann, och man har hrt om brott, som man
inte kan tala om i folks sllskap, dr tillflle och omstndigheter gjort
det mesta. Drute p kobbarna i alla fall, dr hnder mycket saker, som
man aldrig fr reda p, och vad som hnt hrvidlag, se, det var just vad
jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
svra p!

-- Men varfr sger d mannen ingenting? frgade doktorn. Kan ni frklara
mig det!

-- Frklara kan jag inte, men det r s sed, folktro, vidskepelse, vad ni
vill, att mannen aldrig talar p hustrun; men ni skulle hra krngarne,
nr de kommer ihop! Ni skulle hra dem! herr doktor.

-- Det vill sledes sga, att denna man till en viss grad faller offer
fr sin vidskepelse.

-- Det skulle kunna sgas! Men utrota den om ni kan.

                  *       *       *       *       *

tta dagar senare dmdes Andreas Ek fr verlagt mord p sin hustru till
livstidsfngelse. Hovrtten stadfstade domen och mrdaren vgrade envist
ska ndring.

Nmndemannen erbjd sig ska resning i mlet och f vittnen hrda, men Ek
vgrade alldeles bestmt och hotade att hmnas, ifall ngon gick och
nosade i hans affrer.




Vidskepelse.


Det hade varit tmligen fridfullt p n i lnga tider, oaktat bons
begivenhet p att vara partikularist. Inga slagsml, knappt ett snatteri,
inga okta barn utan far. Lite fylla ngon gng, grl, kiv, avund och
andra sm mnskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbrto blott
dygdernas enformighet. Men s kom det ett rtgg i granngrden i form av
en ung btsman, och friden var slut. Det var en lng rkel, med ett
ohngt utseende, sknklar och nvar av orovckande kaliber fr pojkarne,
som anade den frfrlige rivalen p krlekens marknad. Det var ocks en
hund att g p sin levnadsbana, tminstone nr han var i land, men det
fanns de som pstodo, att han inte var s styv, nr han var till sjs.
Han hade en otck vana att ta fr sig, vad som honom lystade, utan att
frga om lov, och sin vilja satte han till allenagllande lag vart han
kom. Det var den aldra ofrskmdaste lymmel de hade sett p orten. Han
gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun p bond,
tog flickorna fr pojkarna och drog sig inte fr att ligga kvar, bara han
fann det bddat och dukat.

Och eget var att se hur allt bjde sig fr honom. Icke drfr att han var
starkare n de andra tillsammans, fr han var endast en pojke p
tjugotv r, utan drfr att han var s ofrskmd.

Det fanns bara ett ppeltrd p hela n, och det stod nere i Carlssons
ng. En vildapel var det, som ngon en gng roat sig med att ympa. I r
hade den emot sin vana satt en massa frukter, rda kantpplen, som
Carlsson skulle gmma till jul och nyr och vilka utgjorde freml fr
bornas beundran och stilla avund.

En sndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trdet bervat alla
sina pplen; vartenda ett var weg och man sg kvistar och fruktsporrar
avbrutna och sllade p marken.

-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmnna meningen. Men skert p
Kalles inrdan.

Vad kunde man gra t den saken?

-- Ta och kl honom! rdde bond.

-- Kl? Nej fan!

Och Kalle han gick dr och slog hela sndan fr flickorna, och sg frck
ut. En gliring fick han d och d, men det besvrade honom inte, utan han
slog sig ner och t och drack som om ingenting hade hnt av natur att
kunna stra friden.

-- Varfr kldde de honom inte? frgade en herre, som bodde p sommarnje
och i vars llr Kalle gjorde inbrott, nr han var trstig i halsen. Det
var drfr att han var en kronans karl, och kronan var ngonting
ofrklarligt heligt. Kronan p tullflaggen, denna runda metallmssa,
symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
mssan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stl mot onda
andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
en frdrvad mnniska, och kunglig majestt och kronan var en del av det
hgsta vsendet, som ingen kunde rtt definiera, som ingen sett men alla
visste att de funnos.

Det var drfr btsman inte fick smrj, fastn han stulit pplena.

Uppmuntrad av framgngen, blev Kalle allt vildare och djrvare. Han brt
inte ls, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, fr det
var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, frmner.

Numera nr man hrde hans hojt ner i sundet, d han om kvllen kom p
besk, s darrade mnskor och djur, och nr han trdde upp p grden,
hlsades han som allas naturlige hrskare om ock med avgjord ovilja, som
han icke ltsades se. Kvllen frut hade han stulit en skinka, och
gubbarne hade rdslagit om vad som borde gras. Anmla honom i tjnsten
ville ingen, fr det var bde skamligt och tidsdande och, vad vrre var,
farligt.

-- Kom inte t honom, fr d stter han eld p logen! sade den ldsta.

-- D skall han vl in tminstone! trstade en annan.

-- Vad ro vi hjlpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
igen fr det.

Det var riktigt anmrkt, och Kalle gick fri som vanligt.

Och s blev det dans p logen! Och s sps det, och s slogs det, s att
p morgonen lg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
klder. Johansson, grdsdrngen, hade till och med gtt alldeles naken,
bokstavligen utan en trd p kroppen, ur vilddjurets hnder, som hade
till egenhet att riva fiendens klder i remsor av den kullslagne och
vermannade. Efter kalabaliken hade en razzia gt rum i alla grdens
visthus, och slutligen hade banditen gtt in i lagr'n och tagit ggen
frn arrendatorskans hns, stuckit av in i hagen och druckit ur ggen som
en korp, s att man sg skalen ligga i en hg p berghllen.

Men nu var det ngot srskilt med ggen; och att treva gg frn andras
hns ansgs som ett nidingsdd av vrsta slag, kanske drfr att den
godelen lg oskyddad som kern och verlmnades med frtroende t
allmnna hedersknslan.

Drfr och kanske ven drfr att hustrun rknade ggen som sitt frvrv
och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles vill, nr hon fick reda
p strecket, och hon rev opp himmel och jord, skllde ut karlarne fr att
de voro s fega att lta sig hundsvotteras av en grngling. Gubbarne
sutto verkligen p bnkarne i stugan och skmdes, fullkomligt rdlsa och
maktlsa, under den skur, som hllde ver dem frn kvinnans frsande
lppar.

-- Och trs inte ni, slutade hon, s ska jag ge honom, nr han kommer.

Kalle kom, frck, osnuten, blek om nosen och grn i gonen.

-- Vad har du gjort av ggen, pojke! ppnade madamen sitt frhr och
stllde sig bredbent framfr banditen.

-- Inte har jag tagit ngra gg, inte! flinade nidingen.

Och i det samma small en rfil, som nr man slr en uppblst kryddbopse
mellan hnderna, ett skott rent av, fr den straffande handen hade fllt
sig in ver rats kavitet, s att man ville vnta sig se hjrnkalotten
lyftas och gonen krypa ut.

Kalle frde sin hgra hand frst till rat som om han knt efter om huvet
satt kvar, drp, och med gnistrande gon, lyfte han den i hjd mot den
lgvxta kvinnans ansikte, fr att klmma till. Men armen stannade
tvekande i gesten och i nsta gonblick flgo alla mnnen upp frn bnken
och uslingen lg p golvet med nsan i en blodpl.

-- Slr du en kvinna, skrek bond sjlv, alldeles vit, mera av fruktan n
fasa fr ett helgern.

-- Ser du nu, din lort, att jag kunde kl dig! brt madamen ls, troende
att hon varit den starkare, och med den avskjutna trtoffeln klappade hon
om den vermannade, medan karlarne hllo honom i svngremmen.

Och nr avbasningen var slut, rcks lymmeln opp, och efter ett sista
hagel av orrar om ronen och med en stvel i ndan kom han ut genom
drren.

Kalle syntes aldrig mer p n, som var befriad frn sin drake.

Han skmdes ver att ha ftt stryk av en kvinna, som var honom
underlgsen, men han ville icke tillskriva henne annan verlgsenhet i
bataljen n den att han inte fick sl igen.

-- Annars skulle hon ftt se p! menade han. Och varfr han inte fick,
det visste inte fan!

Sen den dagen sovo bnderna i lng tid bara med ett ga, fr de vntade
f se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagrden om
aftonen, nr hon skulle treva gg.




Hjer tar grden sjlv.


Nu skulle de f se p annat, nr Hjer kom sta och efter modrens dd tog
vid grden. Han hade nmligen gtt som drng t styvfadren och haft hrda
dagar, som han tyckte, men nu nr han ftt tmmarne och hade gubben p
ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

S brjade han vrarbetet och satte drngarne till sysslor, men sjlv
skulle han moja sig p ejderstrckten, som nu drog ver yttre skrgrn p
vg norrut.

Och nr han kom hem, s var det ingenting utrttat, jorden hade varit fr
sur, oxarne fr illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
styvfadren, hade tagit harven fr sin rkning, efter som han hade den
tillsammans med Hjer. Det var sjlva olyckan att de skulle ha ngot
tillsammans, och n vrre, nr de skulle gra ngot tillsammans, fr d
blev det rakt ogjort.

Hjer vsnades, men de rackarpojkarne kunde svara s behndigt p
allting, s det var inte vrt att ska sticka dem.

-- Stanna hemma, du, s blir det ngot gjort, sa gubben. Sjlv r liksta
drng.

Ja, men se det var just att slippa vara drng som lockat Hjer mest, och
nu fick han knna p att vara bde drng och herre p en gng. Tnka ut
fr alla och ta i fr alla. Och nr styvfadren satte sig p tvrn, s
blev det rent illa. Skulle Hjer ha oxarne om dan, s skulle gubben ocks
ha dem, och som han var frst oppe om morgnarne, s tog han krken bara,
och d gick hela Hjers arbetsplan t skogen. Och s gick gubben och
satte opp folket, och tubbade dem, s att Hjer inte hade ngra hnder
med dem.

P sommarn tog det till, nr studenterna kommo och hyrde sig in. D
skulle pigorna sitta och hnga p verandan och dricka punsch halva
natten, och haken vet allt vad de gjorde fr styggt, men nr de sen
skulle opp och mjlka om morgon, s sov de; och nr de stodo vid spiseln,
s nicka de till, och allt som skulle gras blev illa gjort.

Hjer skulle ta itu med dem, och frbjd dem slinka med herrarna, utan de
skulle sova om ntterna. Men d svarte pigorna som s (som de lrt av
herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, nr solen
gtt ner.

-- Det m ni gra, svarte Hjer, men p ett villkor: att ni gr ert
arbete fr mat och ln om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
bra om dan, s m ni det! Men kan ni inte det, s ni inte gr rtt fr
er, s m ni g er vg!

Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansgo de sig ha rtt att svira om
ntterna, helst det var ytterst svrt att kontrollera deras arbete om
dagen.

Hjer trttnade och frehll en dag i lindriga ordalag de lrda herrarne
det ortta i att frstra folkets arbetskraft.

-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrn er, svarte herrarne.

-- Men de ta den kraft jag ger fordra, efter som jag fder dem, svarte
Hjer; och jag r inte betjnad med dligt arbete lika bra som med gott;
och det var inte lnt fr mig att komma sta och ge dem smre kost fr
smre arbete, fr d klaga de, och ge mig dligt rykte.

Nej, det frstod inte herrarne, och man skulle vara mnniska mot sina
tjnare ocks!

S kom drngarne och skulle ha danser om kvllarne, fr att locka pigorna
till sin kant. Och d tog de och bar ut trskverket fr att f logen
utrymd. Men nr sen trskverket fick st i regnet, s kuggarne svllde
och axlarne rostade, d blev Hjer rasande och frbjd den eviga dansen.
Det var dock det smsta han kunde hitta p, fr sen blev pojkarne
alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, fr att komma ifrn
arbeta!

En dag krde de snder vlten i fyrsprng ver ett dike. De visste nog
att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
och komma hem igen, och nr de ville ha en fridag p sjn, s styrde de
om att ngonting gick snder. Inte kunde de hjlpa det, inte. Och det var
inte gott att komma p dem, heller.

Skulle det dras not, s var det bara att knipa fram med brnnvinet,
annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rdde drngarna fr att inte
fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig s lite brnnvin av dem,
s kom det alltid ngon fisk.

Det var som frgjort fr Hjer, och aldrig vgade han mer ta sig en
fridag p skytte, utan mste ligga i jmnt och samt. Och nr han sg
gubben komma hem med fglar lite emellan, s sved det i honom.

-- Jojo, knn p du, sa styvfadren.

-- Ja, frlte mig, men jag tror ingen har det s bra som den som tjnar!
mente Hjer.

-- Jo, du sa annat frr, du, men du visste inte bttre!

S gifte Hjer sig p frsommarn, och gubben strax efter. D blev det en
ny visa med kvinnfolkena, s ettrigt, s ettrigt. Och gubbarna retades i
luven p varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrn
saken med vinning.

Skulle Hjers piga g och mjlka p skogen s lt gubben henne frst ropa
ihop alla korna till fllan, och p det vann hans piga en halv timma.

Inte kunde hon hjlpa det, att korna fljdes t, och det var smaktigt av
Hjer att se p sdant.

Hjer ville inte vara smaktig, och fastn han tyckte att pigorna kunde
skifta med grat, s lt han saken g sin gng.

Men hatet brjade gro mot gubben, och fastn denne nog var en spjuver,
frsts, s var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
allt som de hade tillsammans frstod han att kl t sig, dr ngot var
att vinna, att skudda av sig, nr det lg honom ngot.

Slutligen blev Hjer ledsen p alltihop, nr han sg att han hade det
smre nu n frr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
tagit sig en arrendator.

Nu var det Hjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
gick utanp styvfadren flera gnger om.

Och snart stod det kalabaliker utan nda mellan de tv grdsbrukarne, s
att n slutligen fick namnet lilla helvete. Hjer tog sig frst att gra
dagsverken t arrendatorn, vilket man fann litet bakvnt, men det brydde
bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer n han ville och lt de andra
kivas. Och det kunde de!

Frst nr arrendatorn mrkte, att hans piga fick driva alla korna i
fllan, s sa han ifrn att det skulle skiftas. Nr det inte hjlpte, s
befallde han sin piga att driva de andras kor i sjn, ut p kobbarne,
vart som helst.

Och se det halp!

Drp tog han opp stngselfrgan, och nu blev det advokatyrer i
ondlighet. Men arrendatorn visste bot: stnger inte ni, s ppnar jag!
Och s ppna han, s dragoxarna gick mitt igenom gubbens sktar som
hngde p gisten.

Och s blev det stngt!

Skulle de s broa dikena! Gubben ville inte lgga bro, fastn det bara
var ngra syllar. Gott, d gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
bort, nr han begagnat den.

Det fanns bara en brunn p grn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
att tvtta!

Kvinnorna skllde en hel eftermiddag, s de voro ultramarinbla i
ansiktet, medan arrendatorn stod i sljdbon och snickrade en brunnslucka,
som han tckte karet med, och satte hngls fr. Och s var den saken
till nda.

Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bsta ko i juvret s
hon sinade.

Varp arrendatorns kvinnor slppte ut gubbens hns, s rven tog sex
stycken p en natt.

Det var ett krig p liv och egendom och Hjer spelade den icke vackra
rollen av angivare och spion. I stadigt vnskapsfrbund med arrendatorn,
gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjna i svl
anfall som frsvar mot den gemensamma fienden.

Och nu p hsten hade han uttnkt en huvudaktion, som skulle ge
styvfadren kncken. Gubben hade nmligen ytterst liten slmark och mste
alltid ta sjfodret, vassen i viken, med i berkningen fr att f sina
tv kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjfodret undantaget i
arrendekontraktet, utan var allmnning, s att var och en tog vad han
ville; dock hade man en tyst verenskommelse att sjslttern fretogs p
en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslt Hjer
stta lusen i rat p arrendatorn, en dag, d gubben skulle bort p en
auktion.

-- Ta fr dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Hjer
arrendatorn, som inte riktigt ville p affren. Om inte du tar frst, s
tar han frst!

Det var ett skl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
arrendatorn alla mn och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
kring strnderna och rakade av vartenda str som kunde tkommas, s att
den som ville ha ngot med, mste ut i vattnet och gyttjan, och fick nd
bara vassvippor, som inte ngot kreatur ville tugga.

Nr gubben kom hem i sin bt och sg viken ligga som en slagen ng, blev
han alldeles galen, och som han knde igen upphovsmannens finger, kastade
han sitt hat p honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen id,
att en natt gra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hmndeplan blev
nu att nedlgga striden med denne, sprnga frbundet och f anfallet
gemensamt mot Hjer.

Till den ndan brjade han peka p sm skrymslor i kontraktet, som Hjer
hade hllit ppna t sig fr att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
nu ej inverkat p vnskapen mellan de bda, om ej arrendatorn redan frut
tyckt sig mrka att sm frdelar tillfllo Hjer dem han ej skulle ha
haft, men nu nr ngon pekade p det, s stack det i gonen. Olyckan
ville ocks, att Hjer om dagen varit ute och satt flundernt p
arrendatorns bsta grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
begrnsad rtt till, i s mtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
grdsgaren ej frment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
och finner grundet upptaget av inte mindre n trettio nt, s att all
sttning blev honom omjlig, d grynnornas antal och givbarhet voro
begrnsade.

Det var eld p kruttrden, och hemkommen brjade det puttra och frsa.

-- Hr du, Hjer, du; du gr och stter fre mig s jag inte kan fiska.

-- N, det fr jag vl, svarte Hjer.

-- Nej, trettio nt r inte husbehov; jmka dej dn du bara!

-- Det vet jag visst det, nr det inte str i kontraktet hur mnga nt
det skall vara.

-- Jas, du talar ur den ton! Vet du av, att du har slppt tre kor p
skogen, nr du bara har lov till att slppa en.

-- N, vad skulle det gra d, nr skogen r s stor.

-- Haha; vi ska inte vara smaktiga d! Bra! Vi ska komma ihg det!

Fljande morgon stod Hjer p vedbacken, nr arrendatorn kom fram, och
med en till utseendet oskyldig min frgade:

-- Hr du, Hjer, du!

-- Jo! Hr r jag!

-- Jag behvde ngra spadskaft, och dem fr jag vl ta p skogen?

-- Jo, det gr an, bara en tar vackert, s!

Arrendatorn fick bda drngarne med sig och fllde hela ns lilla
aspbestnd, varp han lt dem sga och grovhugga spirorna. Hjer hrde
nog att det braka och dna bortom hagen, men han gav sig inte tid att g
och se efter vad som stod p. Det fick han dock klart fr sig, nr folket
kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-- Ja, men du r vdlig i alla fall, som har tagit dn alla asparne, som
jag skulle ha till lvtkt t fren, ojade sig Hjer. Och hur mnga
spadskaft ska det bli av det dr, mtro?

-- , det strcker sig vl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-- N, r det inte vackert d! Och fr resten sa du inte hur mnga det
skulle vara.

Drmed var revanchekriget  mse sidor i gng, och styvfadren spelade nu
djvulens roll, som gick och blste p lgorna. Han prickade ut timmer
och btbord t arrendatorn, pekade p bsta lvtkten, lrde honom att
pressa musten ur sina kontraktsenliga frmnsrtter och vrnga lag, s
att Hjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drmt.

S brjade arrendatorn nyodlingar, sedan han frmtt Hjer att g med p
en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och hgg
och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestmde kontraktet,
att grdsgaren skulle hlla fall fr krarna, och Hjer befann sig en
dag invecklad i strre sprngningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-- Det fr du igen p odlingen, narrade honom styvfadren.

Men arrendatorn hade bara femrskontrakt han, och efter allt krngel han
haft, brjade han packa in fr att draga ddan. Och drfr satte han till
alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; lg efter Hjer som en
igel, studerade kontraktet om ntterna och klmde sedan till allt vad han
kunde.

Hjer blev snart ledsen och tog plats som btbyggare p en grann fr att
vara ifrn alltsammans. Men d blev det sju gnger vrre; och var gng
han kom hem hade hans hustru ngot nytt sakeltyg att frkunna.

Andra ret kunde inte arrendatorn gra rtt fr sig; odlingarne hade
kostat s mycket, fisket var dligt, och i stllet fr att be om anstnd,
hotade han Hjer med process fr att han narrat honom in p villkor som
han inte kunde g ut med. Men processa var det sista man ville gra, fr
det var bara ting tv gnger om ret, och om man ocks vann, s fick man
ingenting, dr ingenting var att ta. Och mta ut var inte heller lnt,
dr intet var att mta, d ju Hjer sjlv var gare till alla inventarier
och kreatur. Vrka kunde han inte, ty kontraktet var icke s stiliserat,
och under alla frhllanden var det lugnare att ha gldenren under sina
gon n lta honom lpa sin vg och kanske aldrig f se honom mer.

Arrendatorn blev drfr sittande, och nd gick inte p honom, men p
Hjer gick det hrt, ty han hade ju avhnt sig nstan all sin egendom,
och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-- Det hr r d alldeles rasande, menade Hjer, nr nden tvang honom
att beklaga sig fr styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
jag hrde upp att tjna. D hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
fick mitt eget, fr jag g drng utan ln och se p hur andra ter mitt
brd opp.

-- Ja, ser du, du har inte rtta frstndet du, svarade gubben, och den
gng du ville snyta din arrendator, s lade du grunden till allt som hnt
dig sen!

Detta var delvis saken, ty Hjer var fdd till att tjna, men den som
frst brutit rtt och billighet, det var styvfadren, och drfr tvang han
de andra att bryta igen, svida inte de ville g under, och det ville de
inte.

Ont blev vrre! Fr att knipa ut arrendesumman lade Hjer p sin
arrendator nya onera, som denne skte skudda av sig. Och snart upptckte
man att han gjort odlingarne p svindleri, s att han slde veden, som
hggs vid rjningen, och vad vrre var, sg den nya jorden lns, d han
inte kunde gdsla den. Och det hade ingen berknat, ehuru man vl visste,
att boskapen knappt var tillrcklig fr att hlla i stnd den jord som
fanns. Men arrendatorn gick ls p skogen med sina odlingar, som bara
bestodo i att hugga och hacka, och s ta en havreskrd mellan stubbarne,
som snart grnskade upp som aronsstavar. Och samtidigt fllo kreaturen i
sin, oxarne magrade och grdens bestnd var hotat. Allt detta mste Hjer
se utan att kunna rra ett finger. Nr det stod upp ett stormgrl,
svarade alltid arrendatorn:

-- Det str s i kontraktet.

-- Ja, men det var inte meningen, svarade Hjer.

-- Ja men det str s, liksom det inte stod s att du skulle stta
trettio nt, nr meningen var att halvt dussin. Ortt gr igen! Skyll dig
sjlv.

Efter de fem rens utgng hade Hjer mst taga hypoteksln fr att muta
bort arrendatorn och rdda sin skog, men arrendatorn kpte sig en grd i
grannskapet p besparingarne.

Och Hjer mste terigen ta grden och brja kampen mot tjnstefolket,
som nu var vrre n ngonsin. Ibland tnkte Hjer slja grd och grund,
men det fanns inga andra kpare n fattiga krakar, som ville betala med
inteckningar, naturligtvis lpande utan rnta. Att ta arrendator igen
aktade han sig fr, och det terstod slunda inte annat n lta sig tas
levande av tjnstefolket.

-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
utltande, den som inte r skapt till herre, den blir aldrig herre.

-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra f bukt med sina tjnare, d?

-- Ser du, det r deras hemlighet det! De ro vl s skapta, ser du!

Och drmed fick Hjer trsta sig, om det nu var en trst att veta sig
dmd till en undergng, som han ser dagligen och stundligen frsigg fr
sina gon, utan att kunna hindra den!




Sjndslftet.


Vestman p Nedergrdsn hade gtt med en skonare p Norge och kommit nda
upp t Lofoten. Dr hade han trffat valfngare och frnummit ett och
annat om fngstmnnens stt att ta valar med harpun. Nr han s kom hem
till sin , rann den tanken p honom, att han skulle tillmpa de
inhmtade lrorna p hemmavarande sklfngst, vilken befann sig i stadigt
avtagande p grund av bssknallarnes avskrmmande inflytande p de rdda
djuren.

Till den ndan gick han tillvga p fljande mindre vlbetnkta stt, med
en utgng, som varken han eller ngon annan kunnat berkna, och vilket
gav anledning till ett ventyr, om vilket nnu sagan lever i skrgrden.

En afton p eftervren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
sig ut till yttre skren, dr sklarne brukade g upp och solbada sig.
Till den mrkvrdiga jaktens bedrivande hade han medfrt en uttergadd,
vilken eljes hade till ndaml att tjna vid uttagning av uttrar ur
bergsskrevor, och nmnde tillhygge hade han p valfngarmanr fastgjort i
fren vid en lpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
fr att f hll p dem med den tillflliga harpunen, det visste varken
han eller ngon annan, men r olyckan framme, menade hans vnner, s kan
man stta nt i vattentunnan. Flttgsplanen var emellertid uppgjord s,
att pojken skulle g frn land med bssan och Vestman sjlv smyga med
kan mellan iskokorna och dr passa de flyende djuren, som icke kunde
gra sig fr brtt p den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
stranden.

Nu hade han ftt pojken i land just fre solnedgngen, och sjlv tog han
till att ro med ett par ullstrumpor virade om rlommarna fr att inte
bullra, och med en vit skjorta ver klderna fr att inte synas. Och i
skygd av kobbranglet och packisen rkade han ro opp sig under vallen, dr
en brsch visade var djuren gtt upp och dr de sannolikt mste ge sig
ut, d ingen vak fanns.

Vestman satt dr vl gmd och hll gadden i hgsta hugg lyftad, s lnge
att han frs om fingerna och brjade grunda efter, om inte det gamla
sttet med lodbssan var enklare. Sklarne voro dr, det var inte tu tal
om det, och han hade hrt dem ge skall, men att de skulle just vlja den
hr vdliga strten fr att komma i vattnet, det var den stora frgan.

Knall! hrdes det i land bakom tallarna, och s pep det i luften och sa
skvatt ut i sjn, och drp blev ett blsande och nysande, och s ett
traskande p isen, som nr nakna mnskor springa p ett kammargolv.

Innan Vestman hann f redigt fr sig hur dum hela tillstllningen i
sjlva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
och strtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
i ett huj lpte linan ut; bten fick en knyck s att jgarn ramlade ner
p akterbetten och s bar det av med god gng till sjs.

Det blev ka av!

Vestman tyckte frst det var nytt och roligt och tnkte p vilken
frtrfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansg han sig ha i
handen. Men s fick han se att kobbarna dansade frbi och sin egen stuga
frsvinna.

-- Farvl, s lnge, nickade han t stranden, kommer strax tillbaka!

Det rck och knck i bten, men ngon fara syntes inte vara fr handen
nnu, frrn de kommo ut i sista stenarna och slppte landknningen. Dr
gick det lite sj och solen tycktes ha gtt ner, ty det sg ut som en
svart rund skiva drute.

-- Ett stycke till, s kapar jag i vrsta fall, tnkte Vestman.

Och s bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjarna lgo
mot och bten doppade redan nosen.

-- Lite till! tnkte Vestman, som ogrna ville sknka sitt skra byte och
f ett snpligt slut p en s vacker brjan.

Sjn kade och stjrnorna tndes p. nnu kunde han dock se yxan, som lg
framme i fren och som var hans hopp, nr det gick fr lngt.

-- G p du, min gubbe, du r vl snart trtter, om jag knner dig rtt!
muttrade den utfrusna jgarn, som lngtade komma till rorna fr att bli
varm i kroppen.

I detsamma knde han vtt om ftterna och hrde bten skrapa i botten.

-- Lgg av d, kommenderade han sig sjlv, reste sig fr att ta yxan och
kapa men satte sig gonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
lmnade sin plats drog sklen ner nosen p ekan.

Efter ett par fruktlsa frsk att krypa fram i fren, insg han det
ndvndiga i att bli sittande och att han var lmnad i djurets vld,
beroende av detsammas nyck huruvida han skulle g i kvav eller komma
hem.

Nu hade det upphrt att vara roligt, och ett stilla allvar snkte sig
ver den modstulne jgarens sinne. Men fr att ge sig mera mod n han
gde tog han till sig en ra och stack ut akter ver, inbillande sig att
han styrde. Men det gjorde han inte, fr det gjorde djuret, och det
styrde alltjmt rakt ut till sjs.

-- Kommer jag ifrn det hr, s djveln anamma...

Sklen gjorde ngra slingerbultar och svordomen avbrts, ty ran mste
tas in och skaret fram, att f vattnet ur bten.

Nr det var lnsat, stack han ut ran igen, och det kndes genast
lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

Men nu hade stjrnorna slocknat av och det kom regnstnk blandat med sn,
s att Vestman snart inte sg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
grtt tcken p alla hll. Och framt gick det, framt, men vinden
tycktes kantra om, ty nu lgo sjarne p halv sida mot; och den kantrade
undan fr undan.

Nu blev han rdd! Och medan skaret gick igen, tnkte han p hustru och
barn, p grd och grund och redskap, och s p evigheten, som stundade
med all skerhet; tnkte p, att han inte varit i kyrkan p -- ja hur
mnga r, det mindes han inte, men det var inte sedan ret d koleran
gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade lsud mot
drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig mnniska! -- Det var bortglmt
alltihop... Fader vr som r i himmelen... ske din vilje ssom i
himmelen... inte den heller! -- -- --

Vilka lnga timmar, och s mnga sen; flera behvdes inte fr att komma
ver till land, med den hr vinden; men kom drivisen, d mste han flja
ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
han vara ihjlfrusen.

Han krp ner p botten av ekan fr att ska skydd fr den kalla blsten,
och nr han kom p kn, s kunde han hela Fader Vr, och den lste han
vl ett tjog gnger; och fr var gng han kom till amen, skar han med
fickkniven en skra i suden. Och nr han hrde sin rst, blev han
lugnare, fr det var som att tala vid ngon, och som om ngon talade till
honom, och orden vckte minnen om en massa mnniskor samlade i kyrkan och
vilka han nu sg framfr sig, trstande, frebrende. Dr sg han
Gelingarne, som han varit ute med frliden och tagit upp smideskol med
efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
frsvaras; dr sg han -- nu rck det i linan frver. Herre Jesus, Guds
son, kommer jag ur detta med livet, s lovar jag, s sant Gud lever, en
ny krona med sju pipor av rena silvret -- det r hela barnaarvet -- till
kyrkan -- rena silvret -- Herren vlsigne oss och bevare oss, Herren
upplyse sitt ansikte ver oss och vare oss ndig...

Genom dimman syntes ett ljus, rtt frut, stort, men suddigt som en
hornlyktas!

-- Det r Hang fyr p Nylndska kusten! tnkte Vestrnan. Kunde vl tro
att vi hllit p i tolv timmar, fr det var lngt som en vecka!

Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvrt still, s att Vestman
flg framlnges ver betten, och s blev det still.

Hur lngt kunde det nu vara till fyren p en hft? Halvannan mil! Och nu
frmdde han varken komma fram eller tillbaks! Det var vrre n ngonsin,
ty bara han rrde sig i bten s vickade den.

Vestman satt dr han satt, och han vntade f se soln g opp och dagern
skina i ster, och han frs, och han bad Gud, och han lovade och svor
alla dyra eder om silverkronan, som skulle f kosta tv hundra riksdaler
och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller p
handkragarna, och en lina med kulor p, skulle han hnga i, och nr
folket sg den, skulle de sga: si det r sjndslftet av Erik Vestman i
Nedergrden, som Herren s huldrikt hjlpte ur sin svra nd anno
attonhundra och femti nie! Gud hjlpte honom s huldrikt och ndeligen,
upprepade han gng p gng, s att han till sist trodde p det, och i
versvallande tacksamhet fr den nderika hjlpen, lste han frsta orden
ur Lov pris och tack ske dig, o fader kre! Gud hade hulpit honom, det
var alldeles skert, efter som kronan hngde dr och folket sa, skulle
sga, de hade inte sagt n -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
p vattnet och bjd bljorna lgga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
lagt sig fr en lng stund sen, fr det var kav lugnt, och underligt var
det, ty hr lg hela sjn p, och hade gtt alldeles vdligt just nyss, i
gr afse, efter som det var morgon nu snart, det mste vara morgon nu
snart, nr han kunde frysa s elemenskat om ftterna, och var hungrig och
skulle f varmt kaffe nu straxt, bara lotsbten kom ut, som den mste
gra efter som det skulle komma fartyg i solgngen, som legat och kryssat
ute p flacket; men varfr, fr f... fr allt i vrlden hade de slckt
fyrn just nu, kanske det var dager, fastn det inte syntes fr dimman,
mycket skert, svida inte ryska regeringen hade ngot annat reglemente
fr sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en drm,
alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se dr ha
vi gget, gamla stilen, som r tretton dar efter eller fre, det kan nu
just vara detsamma, fr tidskillnad mste det vara, och det var det ju
ocks, efter finska btarna alltid kom en timme senare n det var
telegraferat, och drfr hade de ocks slckt fyren en timme fre
soluppgngen, som allts skulle ske om en timme. Och d frstod han,
varfr han frs s vdligt, fr det gr alla som haft ltfrossan, nr
solen gr upp; men sklen, djuret, hll sig s stilla och det rck inte i
vindan mer, kanske den slitit sig och gtt! mste se efter i alla fall,
fr att sitta hr i ondan, det hrde f...

Vestman stirrade frut och sg ngot mrkt, taggigt, som en hel hop
riggar stiga ur tcknet.

-- Kors i Jesu namn, om det r ryska flottan, d skjuter de mig som
smugglare eller skickar mig till Siverien. Och s mnga sen! Gud Fader,
det r en hel skog.

Han reste sig och rtade ut knna! Bten vickade bara t sidorna, men
doppade inte mer med nosen. Han klev frsiktigt ver bettarne frver;
sg linan st spnd som en telegraftrd; steg ur bten; sg fotspr, slog
klacken mot en sten... han var p land! Och dr stod granskog!

-- r de du, far! pep en bekant rst ifrn en enbuske.

-- Ludde! Vad fan r du hr!

-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

Vestman gnuggade sig i gonen:

-- Hrru, vet du vad klockan r p dan?

-- Hon lider vl t tta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
s har du krket med dig ocks!

P sklberget lg djuret med uttergadden i ryggen, dtt, frbltt, efter
att ha gjort en tripp till sjs och vnt fr sjgngens skull.

Och n i dag berttas ventyret som det mest underbara i hela skrgrden,
nst sagan om sjormen, och den som inte vill tro, den kan g till
Nedergrdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hnger dr under
orgellktaren till evrderligt minne av frre kronolotsen Vestmans
huldrika hjlp ur en hgst ovanlig sjnd, d han med dden fr gonen
lovade Herren att till den kristelige frsamlingens hugnad och fromma
sknka denna tennkrona.




Skrddarns skulle ha dans.


Nr man en vacker sommardag kommer ut ifrn havsbandet och hller ner i
Byttafjrden, frbi Gsskr och Skoboraden, kan man, om man ligger fr
babordshalsar, se en hglnt  ssom kranbalksvis i l. Den r icke
mrkvrdigare n de andra arne omkring, p annat stt n att den r
hgre och tyckes best av en enda kal gneisklint som rmnat mitt itu. Tar
man i land p norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
fortstter man in i rmnan har man snart under ftterna en snaggig
ngsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
bergvggarne. Hller man sig p denna grna matta, ser man den snart
strcka sig framt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
dlja ingngar till hlor och sm grottor; fljer man strten framt i
sydlig riktning, gr man snart i skuggan av tallar, som eftertrdas av
bjrkar, rnnar, askar; och s tar bergvggen emot, vgen krymper till en
gngstig, som leder upp rtt i vdret, slingrande som en torntrappa. Gr
man uppfr en stund, mste man snart ner igen i en skreva, dr den skna
benveden krupit i l fr vinden, att dlja sin glnsande grnska och sina
lysande rda br; och s br det oppt igen, alltjmt oppt, tills man
str p den nakna klinten, dr torkade gddben rja nrvaron av en
fiskgjuse, eller kringstrdda andfjdrar och torkade skelett visa
platsen, dr hkar, falkar, havsrnar kanske ocks, hlla sina kalas i
god matro, under det de ha ett ga p jaktreviret, som nu strcker sig
ondligt int inre skrgrdens blnande fjrdar, och utt havsbandet till
fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men gr man ngra steg framt
klinten i sydlig riktning och tittar ner under ftterna, glmmer man
huvudskalleplatsen druppe och ser en tck liten tavla, som man icke
vntat hrute. Skyddad av bergvggarne fr alla kalla vindar ifrn
nordvst till sydost, ligger en grsmatta s grn som nyuppkommen rg;
och drnere gr en rd ko och betar under de vita bjrkarne. Grsmattan
strcker sig ner till en gr stuga, omgiven av en trdgrdstppa, och
nda ner till sjn, dr hamnen ligger med btbrygga, sjbod, sumpkista
och nt.

Detta r skrddarns!

Kravlar man sig ner fr bergvggen och lmnar klinten, dr det blste
kallt, skall man snart knna solen steka den orrliga luften, och p fem
minuters nerstigande mrka hur klimatet ndrar sig och med detsamma
vegetationen. Men man vill nstan tro p underverk, d man ser rnnen
bra astrakaner p en gren och grpron p en annan; och d man ser
duvpplen p hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en frtrollad
, dr man i nsta gonblick vill vnta sig f plocka fikon p
spmanstisteln. Stiger man ner p grsmattan och nalkas stugan, fr man,
om lyckan r god, se trollkarlen sjlv genom det ppna fnstret, dr en
hmpling visar sitt blodsprngda brst i en liten stltrdsbur mellan
sallatsblad. P ett slagbord bakom hmplingen sitter han nmligen med
benen i kors och drar lnga styng p ett rutigt bomullstyg, som dljer
hela hans nedra kroppshalva och endast lmnar den vra delen synlig, fast
den icke r mycket att se p; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
ha lyftat av sig brstkorgen och satt den direkt p bordskivan, och p
brstet ligger huvudet utan mrkbar hals. Det r skrddarn sjlv, som en
hrdhnt natur kramat ihop till en puckel, och t vilken frldrarne p
den grunden valt det stillasittande yrket.

Fr att rtta naturen, som givit honom anledning till missnje, har
skrddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergk, som
alltid r full med historier och visor. Och liksom fr att visa naturen
hur den skulle ha burit sig t, har han kastat sig med krlek t
naturfrskning. Det r han drfr, som gjort trdgrd, och icke njd med
att frdla de gamla stpplena och surkartarna i trdgrden, har han
gtt och ympat delfrukt i vildmarkens trd, s att den sura rnnen br
vita astrakaner och den krve hagtorn lyser av det lilla duvpplets rd-
och vitkindade barnansikten. Och liksom om han knde, att hans dliga art
icke skulle lngre ner i vrlden, planterar han trd p marken, och nr
han kommer till en bondgrd fr att sy, medfr han i vstfickan ngra
frn, som han i smyg stoppar i jorden, eller, nr rstiden r inne, ngra
ympkvistar, som han sticker emellan bark och trd. Och hans frn gro, och
hans gon vxa ut, och nr ingen br hans namn mer, s skall hans namn i
lnga tider uttalas, nr andras barnbarn sitta under farfars ppeltrd
och hra historien om hur det granna och goda undret kom dit p den nakna
hllen, och det lngt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
eller filtskor.

Nu, i mars mnad, hade han sytt hos trdgrdsmstarn p Sandemar, och han
hade sett underverk i drivbnkarna, och hrt om ett slags runda gula
gurkor, som man fick en krona fr p Dalar Societet. Och s hade han
ftt hem krnor, lagt dem i en lngrevslda med jord och stllt i
fnstret. Efter fjorton dar sg han som en vit fingerknoge peka opp ur
mullen och strax efter breda ut sig och lgga som tv vingar ttt utt
jorden som en trollslnda. S kom aprilsolen, och d skto de fart,
pinade fram en grn karda, rullade ut sig och brjade krypa. D np han
ver tredje bladet som trdgrdsmstarn lrt honom, och d skto de
sidoskott, som han np igen p samma stt, s att nr maj gick ut, var
det i sista laget att stta dem i bnk. Men det var inte det lttaste att
f varmt under, och en dag gick t fr att komma till Dalar efter en
lda stallstr. S bddade han utmed bergvggen, dr solen brassade p;
ramade in bdden med brdlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bnk
och han fick ska rd fr att ka den. Hboss, sopor, halm mste han ta
till, och p sistone vart det en bnk sdan han var. Och i den satte han
plantorna med jordklump. Lade s innanfnsterna p, och det blev vxa av.
Men jrnntterna kommo, och han mste tcka; tckte med mattstumpar och
granns. I fjorton dagar knallade det och vxte i bnken, men vid
midsommar tog det av och stannade. Stallstrt var utbrunnet, och han
fick inte tid att skaffa mer. S kom stora hettan i juli, och nu skt det
p igen och blev blom. Frst tunna hanblommor och s knubbiga honblommor
med en liten grn rta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
nr solen brnde och stngde nr det mulnade. Blev det s fjorton
regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
han med varmt vatten och bddade runt med halm och lagrdsstr, och nr
augusti brt in med rtmnadshetta, s bergvggen var som en bakugn, d
knallade det igen, rterna svllde ut till gsgg och fick rfflor med
ludet emellan. tta stycken hade han nu s stora som nvar, och de
brjade redan lukta svagt, s att han lade tegelflis under dem. Det var
en hel historia med de melonerna, och bara solen hll sig framme, s
skulle han ha dem i hand om en vecka.

Drfr satt han nu p sitt bord och hll utkik p drivbnken, som om han
bevakade solstrlarne drborta vid bergvggen, och han var uppriktigt
glad i sitt sinne, fr vinden stod sydlig och det hade inte regnat p
sjusovaredagen.

-- Hr du, Anna, du, ropade han med sin kikhostrst till systern, som
stod i kket och rensade flundror.

-- N, Gustav! svarade Anna, utan att lmna sitt arbete.

-- Jo, ser du, jag hade tnkt som s, att vi skulle ha dansen som om
lrdag, innan folket ger sig ut p strmmingen; vad sger du om det?

Det blev litet tyst frst, s att man hrde flugornas dans kring
lvruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-- Har du rd med det, du? kom Annas svar i frgform.

-- Ja, visst har jag det, och fr resten ska jag sga dig, att nr man
har har en affr som jag, mste man se sina kunder ngon gng, och vad
rd betrffar, s inte r jag s barskrapad. Minst ett par tunnor pplen
kan jag rkna p...

-- De ska ju vara till att kpa vinterfoder...

-- N, s har jag, hr slog det kluck fr skrddarn, som om det fastnat i
halsen, s har jag mina meloner.

-- Asch; lt oss se dina meloner frst!

-- Se! Kan du inte se dem drute! Om tre dar  de frdiga, och d har jag
mina tta kronor; det r brnnvinet!

-- Vnta d tills melonerna bli frdiga tminstone.

-- Ja, si det kan jag inte, fr d r det fr sent fr strmmingen, vet
ja!

Anna svarte inte mer, fr hon ville inte vara med om alltsammans, bde
drfr att hon tyckte det var brkigt att riva opp stugan, och fr att
hon visste Gustav skulle supa sig full.

Men nu var det skrddarns svaghet att en gng om ret se folk hos sig,
och flickor i synnerhet. Fastn han inte kunde dansa, d han till p
kpet var lghalt, s han gick mellan tv kryckor, hade han en synnerlig
frnjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med p alla danser,
dr han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin lnga
magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotv
r, fick han ta sig sm friheter, som ingen rknade s noga p. Nr han
nu kastade fram sitt frslag fr systern, som satt hrute och hushllade
fr honom, var det inte ngot phitt i hast, utan en lnge ruvad id, som
tit sig fast i hans huvud och som skulle g igenom.

Systern, som var fem r ldre, hade nog makten i huset, men nr det
gllde p riktigt, s var skrddarn envis som synden; och om det ocks
skulle grlas i tta dar, s tog han sig igenom.

Utan att drfr avvakta vidare rdslag stter han sig i bt fljande
morgon och seglar omkring att bjuda, varp han styr ner till Dalar att
kpa brnnvin och svagdricka. Full kom han hem, men ndock innan
solnedgngen, och krypande p marken lade han fnsterna p bnken utan
att sl snder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han p
mattorna, och nu, dubbelt rdd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
tog han tcket ur sngen och lade ovanp alltsammans.

Dagen drp rustade Anna och Gustav till dansen. Frst slogs slagbordet
igen och stlldes ut p grden; drp sopades och skurades, fejades och
lvades. Och nr det led p eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varp
flickorna p Mrtn anlnde fr att hjlpa med kaffekokningen.

S mot aftonen i femtaget kommo de frmmande. Bt efter bt lovade och
fllde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, dr skrddarn stod
oppstrckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet t var en som
han hjlpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
rodna.

Nr kaffet var drucket p grdsplanen, frde vrden sina gster ut i
trdgrden att skda och beundra. Flickorna fingo ett pple, som
skrddarn sjlv skulle stoppa i fickan p dem; t gubbarne stack han en
ympkvist eller ett frhus, som de skulle ha hem. Och s skulle de
stirra p sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som vxte i
stora bunkar utmed grnsakssngarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
lavendeln och rosmarin, s det luktade gott om dem, och skrddarn mste
sjlv sticka rtkvasten i kldningslivet. Men pojkarne kunde inte hlla
fingerna i styr, utan ville snyta pplen, varfr trdgrdsmstaren fann
frmnligare att sl ner ngra surkartar t dem, hellre n de skulle
lnsa hans unga trd, som buro frsta ret. Och sist beskdades
underverket, melonbnken.

-- Tre dar till, och det r tta kronor i nven! skroderade skrddarn.
Lukta p dom, pojkar! H? Nu ta vi en sup p det!

Och s gick man in i stugan och brjade dansen med ett lag stora supar
vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skrddarn skutta
mellan paren och bjuda till supning och dans. n var han vid spisen och
motade opp ngra sittande par, n var han vid bordet och fick gubbarne
att supa.

-- Inte s hftigt, ser du, natten r lng, och man vet inte vad som kan
hnda! varnade de gamle.

Men skrddarn var alldeles vill. Och hur det var, s slog grdagsruset
opp, kpparne brjade vingla och den lilla mannen sg vingskjuten ut.
Trnade mot drrposter, knuffade de dansande och fick armbgar i brstet.
Blev ledsen och satte sig i en vr; rullade gonen, som om han sett
jordklotet g runt, och sjnk slutligen ihop med kpparne saxade framfr
sig som en positivbock.

Solen lyste nnu p himlen nr vrden i en sista ingivelse ntrade
vindstrappan och kom opp p rnnet, dr het lg. Dr tycktes med ens
grdagens trtthet och rus verfalla krymplingen, s att han frlorade
medvetandet och drunknade i ett hav av vllukter frn det torra
blomsterht, medan en hel ruska rda solstrlar lg ver ansiktet.

Nr han terfick frnimmelser nsta gng, hrde hans ra som om han lg
inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
dragklaveret lto som nr man str p kyrkbacken. Men det var mrkt nu
och s upphrde rat att hra, gonen slcktes och han trodde han
svimmade.

-- Hr r jag! hrde han sig svara i smnen, p ngot rop efter
skrddarn, s hgljutt att han vaknade om en obestmd tidrymd, som kunde
varit ett r eller en halvtimme, och s blev det svart och tyst igen.

Nsta gng han frnam ngot, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
bjlke viskade ngon, som hade klackjrn p sig.

Drp drmde han, att han var mjl och siktades i en kvarn, dr ett
kugghjul skakade sikten s det gjorde ont, och mjlnardrngarne skreko,
medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanfr i
knutarne, och s rasslade det i trd och buskar, knckte i ris och
brten, smattrade p jorden. Och skrddaren lg och led, led i huvet dr
det kndes som om han glmt bort ngot, som han borde kommit ihg,
ngonting viktigt och angelget, men som han inte kunde komma p. S
slog han bort det och d blev det bttre en stund; men s kom det igen
och d frs han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

Det hade nu blivit tyst drunder i kvarnen, och nr han tittade opp i
taket, sg han ljusgr snren med sm stjrnor p, som gjorde ont att se
t; tuppen gol och msarne ojade sig oppe i luften ngonstans. Han
vaknade.

Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glmt att tcka
melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner fr trappan, sg en
frdelsens styggelse i kket och skuttade ut i trdgrden; tog tre
alnars sprng mellan kpparne; knde att det var bitande kallt, sg vitt
p marken, som frasade om ftterna, och s -- dr lgo de, dda.
Stjlkarne snodda som rep, bladen slappa som kldeslappar, gra, livlsa,
och fruktskaften sgo ut som om de varit brnda. I ett enda smrtsamt
gonblick rk fyra mnaders arbete frbi den rusiges ga: Dalarrodden p
tre mil efter stallstr, bnklggningen, utplanteringen, vattningen och
luftningen, tckningen om ntterna, allt pyssel och knp frlorat p en
frostnatt.

Skrddarn slog benen under sig och satte sig p bnkldan; och barhuvad
som han var med luggen ner i de rdsprngda gonen, lt han huvet falla
mot brstet och grt; grt s frfrligt, om av brnnvin eller sorg eller
bda delarne, visste inte Anna, som kom tillstdes:

-- Du har ftt fr dansa, du! sade hon.

-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-- S sger du var gng, du har varit full. Men hll ord en gng.

Anna plockade hboss ur hret p brodern, medan trarne fortforo att
rinna utfr dennes randiga kinder, som legat mot hbanden.

-- Och s skulle du se, hur de gjort i din trdgrd!

Skrddarn for opp som om han hrt blgetingen, och skuttade ver
ngslappen in i tppan.

-- N, Gud sig annda!

Det var allt vad han fick fram, d han sg sin unga rosenhger avplockad
och nsta rs fruktsporrar avslagna.

-- Kss -- i -- Jissi -- namn! Sna ena rackare! -- Och si p fan, hr
har han krkts i stickelbrsbusken! Nej, en sn tusan!

-- Kom in i kket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
roligt fr dina pengar!

Skrddarn stod och stirrade p stickelbrsbusken, som om han skt nyckeln
till en gta, och ett leende rann upp, motstrvigt till brja med, men
snart klyvande hela det triga fula anletet, och med handen p knet
utbristande i den tillfredsstllda hmndens frnjda skratt:

-- Tror nn mnniska de haft frstnd att skala gurkan.

Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
slankiga figuren i skuttande rrelse t sngarne p andra sidan gngen.

-- Gud frlte mina synder ha de inte varit och trampat i rtsngen! Si
bara! -- Si bara! -- Ja, men det r vdligt!

Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Dr sg fasligt ut.
Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
pipaska, svavelstickor; runt ikring p fnsterposterna stodo urdruckna
glas och i spisen lgo de tv ankarena, som innehllit brnnvinet och
svagdrickat.

Skrddarn kastade en blick p uselheten, skakade p huvet, och riste p
brnnvinsankaren.

-- Inte en droppe kvar? Anna?

-- Nej, och vl r det! Men nu, Gustav, fr du sitta vid och sy i tta
dar, fr att f in vad de andra supit opp i natt.

-- S fr jag vl det d! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
frgade skrddarn med ett sista hopp om att ha ftt ngon valuta fr sina
pengar.

-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick ngot med?

-- Ge mig en sup, Anna, fr jag vet du har gmt undan i skpet, s talar
vi inte om den saken mer!

Nr skrddarn ftt en redig, gick han ner till bryggan och tvtta sig.
Och en timme efter satt han p bordet och sydde, under det hmplingen
visslade fr honom.

Och mitt under huvudvrken, nr de onda tankarne kommo och gingo, mste
han avbryta sig sjlv och frga Anna:

-- Tror du de hade roligt i alla fall?

Och nr Anna svarat ja fr tredje gngen, avslutade skrddarn sina
trstegrunder fr sig sjlv:

-- N, s var det roligt i alla fall!




Uppsyningsman.


Han for med sin jakt som den flygande hollndarn utan att komma i ro;
han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
s hade han farit i femton r och skulle fara, tills han inte kunde hlla
i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortstta frden. Hans far
hade seglat i trettio r, men det var i den goda tiden, d skyddstullar
framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
skrgrd, som p en natt inbragte honom tio tusen kronor, varfr han kpt
sig en grd och satt sig i ro.

Detta ventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in p den eljes
ngot enformiga banan att segla, segla utan ml, segla fram och ter,
fljande vindens styrka och riktning, liggande stilla, nr det inte
blste, och masande framt i krokar och bukter, nr det blste opp, sak
samma varthn, bara han hll sig inom distriktet och infann sig p Dalar
tullkammare den sista i mnaden fr att kvittera sin ln.

Och man sg honom verallt, och nr man inte vntade honom. Voro
fiskarena ute med nt och det var gott vder, kunde de se
uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
nsa den dr vdrade efter beslag; gick man p land, kunde man f se den
lsupsfrgade masten sticka opp ver talltopparne, eller den rundgattade
aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut p n att mjlka och
sgo en tretungad flagg med krnt T p gaffeln skjuta fram om en
bergknalle, s visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
morgon tidigt ner till sumpkistan, s kunde jakten ligga dr och rka ur
kabysspipan, och d visste man att det vankades ngot. Fr i samma stund
sjstvlarne hrdes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
utblsta ansikte upp ur kajutan och efter ngra hlsningsord om vder-
och vindfrhllanden, anmodades de tillstdeskommande g ombord, och
snart sutto de p britsarne  mse sidor om byrklaffen och hade supar
framfr sig.

De frsta fem ren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
hnfrelse och med frhoppningar att de tmligen hga tullsatserna skulle
locka ngra fretagsamma sjlar till smuggleriaffrer, men s kom den
vlsignade frihandeln med Gripenstedt och d blev det dliga tider.

-- Varfr smugglar ni inte, era djvlar! hrdes uppsyningsmannen frebr
sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-- Det lnar sig inte!

-- Lnar det inte?

Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och lste hgt fr andktiga
hrare. Men det var verkligen ingen lockande affr, ty den hgsta satsen
var p vanilj med sextio re sklpundet, och p den artikeln var
frbrukningen alldeles fr liten.

Hnfrelsen lade sig p sjtte ret, men hoppet levde n; dock mste det
d och d eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och nr han
d gick till segels och krp fram mellan de sista grynnorna, som han
kunde utantill, d sg han i andanom franska skonare komma med guldur,
engelska briggar, som luktade vanilj, hollndska koggar med kryddarnes
muskotntter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men nr han s
slppte landknning fr att g ut och preja det hgrande lyckoskeppet,
och tvingat det att hissa flagg, upplste sig drmmen i en norsk bark,
som kom med stenkol frn England.

Vrre var att drmmen om tiotusen kronor i en bergskreva smningom antog
fasta former av kontant tillgng, som skulle frr eller senare utfalla,
s skert, att uppsyningsmannen brjade ta frskott p dem. Och som
opiitaren mste han hlla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
verkligheten sl ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
Skulden alstrade obehagliga frnimmelser, och dessa mste jagas bort med
nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som mste vrdas, fr att icke
ge missmod, och s blev han supare.

Snart upphrde brnnvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
hoppet om de tiotusen kronorna.

S gick han och gifte sig och fick barn. D blev det att skaffa mat, och
nu kastade sig hans diktan och traktan p jakt och fiske, och alla tankar
p det stora beslaget nttes bort. Stta ett nt hr, knipa sig en fgel
dr, det var nu hela hans livs ml, och distriktet blev frvandlat till
lika mnga jaktplatser och fiskstllen, som det frut varit inbillade
gmstllen fr smugglare. Och varje utgrd blev en station, dr han tog
en sup och bjd p en sup, och alltid hade han korn p sltterlet, nr
det hlls, och nr en bt skulle av stapeln, visste han lngt frut. Och
vlkommen var han alltid vart han kom; dels drfr, att han hade blanka
knappar i rocken och rand p mssan, dels drfr, att han hade nyheter,
utrttade sm render, var s bra att skicka hlsningar och dylikt med.
Reda p sig hade han ocks; visste frst av alla, nr ejdern strckte,
nr strmmingen gick till, och nr fyrarne skulle slckas; kunnig i
mngahanda, visste han hjlpa med affrer och kontrakt, kunde lgga sista
hand vid en bt, skra till ett segel, borra om en bsspipa; och s kunde
han spela fiol ocks, s att han alltid var vlkommen, dr det var
ungdom, som ville dansa.

Hans liv artade sig drfr till en lng festresa, och minst roligt hade
han de f stunder han skulle vara hemma. Dr var bara gnatigt och
brkigt, och dr ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrn
sig mest hela sin ln p hundra kronor i mnaden. Och sp han opp femton
kronor i mnaden efter ett halvstop om dagen, s fdde han sig i stllet
sjlv och drog ofta hem mnget pund fisk eller en knippa fgel.

S kommo de mrka dagarne. Vnskapen blev skral, nr skulderna icke
betalades, och frn kld var inte lngt till ord. Och s blev dr en
station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
avundsmn, levde uppsyningsmannen en tid p att gra allianser med ovns
ovnner; men nr dessa kommo ihop och slto fred, fll den dubbla
fiendskapen p upphovsmannen.

Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
Satte han ett nt i en vik, kom garen och motade dn honom; skt han en
fgel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

I sin ensamhet slog han lag med sina tv btsmn, men d tog respekten
slut och det blev klagoml, att han sp med sitt folk. Han lnade ven
pengar av dem, och nr betalningen uteblev, blevo de ra mot honom,
inkrktade p hans kommando och fingo honom slutligen under sig
fullstndigt, s att de seglade sina renden vart de ville och
uppsyningsmannen fljde med.

Ibland, nr han lg fr lnge stilla, kom kontrollren och drev upp
honom.

-- Segla bara!

-- Vart?

-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

S drevs han upp, mste hissa p och segla, utan ml, utan hopp att komma
i hamn.

En dag, tio r hade han d seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
hans hustru lg ddssjuk och att han mste hem. Men vinden lg emot och
det var lngt ner till Landsort, s att nr han efter ett dygns kryssning
kom hem, var han nkling.

Inte hade han haft mycken gldje av ktenskapet, d han bara var hemma
tv gnger i mnaden, men det var nd ett hem, dr han kunde knna fast
mark under ftterna, dr han kunde sitta vid brasan och ta ett ml lagad
mat.

Efter begravningen blev det utmtning och varenda pinne togs bort till
auktionen.

Nu hade han icke en flck mer p fasta marken att kalla sitt hem, och han
bodde p jakten ret om. Jakten, en gammal kosterbt, brjade lida av
tidens, vindens och vattnets verkan och fick ett mrkt och medtaget
utseende.

Storseglet hade lapp, masten var oljemlad brun, och kajutan var struken
smutsgul som sjukhussngarne. Frr hade hustrun satt vita gardinkappor en
gng i kvartalet fr fnstergluggarne, men nu stirrade de nakna mrka
hlen s svarta ut. Tackel och stende gods var sotat av regnet, och
skrovet var tungt, murket och seglade illa.

Det r alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphrt att tala med
sina karlar, utom vid manver; och nr en lustjakt kommer en klar
sommardag utanfr inre skrgrden och ser den svarta riggen p det
klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av lderdomstrtthet, frga de
sjungande och skrattande passagerarne, som ro ute fr frsta gngen, vad
det dr r fr en likkista.

-- Det r flygande hollndarn! svarar den unge grosshandlarn, som str
till rors i en blrandig engelsk sticktrja.

Och nr spkskeppet glider frbi, numera alltid frbi, en liten rd stuga
med vita fnsterfoder under ngra ppeltrn p en bergknalle, och den
tyste rorsmannen ser en midsommarstng och ungdom som dansar, d lter
han hissa p topp och stormklyvare och lgger av ut till sjs, dr han
endast ser luft och vatten. Och nr han ftt en btsman till roret, tar
han sin fiol och spelar fr msar och sklar, som lockade av de ovanliga
tonerna skrika och bla var efter sin art, och trda dans kring det mrka
skeppet och dess dystra spelman.

Det r inte ngot mrkvrdigt han spelar likvl, bara gamla dansar och
marscher de spelade i hans ungdom, nr han sg glada ansikten och han
sattes i hgstet. Och han ser icke alls mrkvrdig eller romantisk ut
sjlv. En liten torr handelsbetjnt frn landet med benen krokiga av att
st till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
alls ingen sjmanstyp, som flickorna tnka sig en jaktljtnant!

Nr november kommer med storm och sn, d blir den gamla jakten som en
murken ek, nr den lvas. Sjarnes stnk klda tgverket med kanderade
iskristaller som en glaskrona, snn lgger sig som innanfnsters vadd p
salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, nda ver dcket, r
verdraget med blnande is. Stiger d den svarta molnvggen med de
kopparrda kanterna ver zenit och luften blir mrk som en skymning av
sntjockan, d fr sjlva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
storhet och kraft, dr han str i sin frskinnspls och sin
sklskinnsmssa, vit av sn, och hans magra hand instucken i blgvanten
ser ut som om den rdde p vinden, nr den halar det knastrande
styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
genom mrkgrna sjar, ridande upp ver isblock, som den trycker under
sig och som rasslande skrapa mot klen fr att komma upp akter om roret,
som lyfts p sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen s
att isbarkar hagla p dck.

D lever uppsyningsmannen ngra timmar, nr hans krafter tagas i ansprk
i en kamp -- fr vad? Fr kampen! Men nr han kommer in till fyren, och
mstarn tar emot honom med en kopp kaffe och brnnvin, s tycker han det
roligt att det r verstndet:

-- Det var ett hundvder! r allt vad han kan sga om saken, ty han har
upphrt reflektera ver det ndamlslsa i den lnga frden, som nd tar
slut, nr han tar slut.

Och nr han vrmt sig i lotsstugan och sovit p en lave, gr han ut och
ser p luften:

-- Jag tror vi seglar igen! sger han t btsmnnen.

Och s segla de igen!




Flickornas krlek.


Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte s gott att hlla ngon
reda p, just drfr att det lg i alla parternas intresse att dri hlls
s litet reda som mjligt. Bondens dttrar, eller flickorna, som bodde
hemma hos frldrarne, bevakades tmligen, ty med deras livsfrukt hngde
arv och nerstamning av slkten samman, men med de andra, som icke gde
namn eller jord, hlls det icke s noga. Gossar och flickor av den
tjnande klassen sovo i kket, och s snart ett tycke uppsttt, ingicks
sngelag i s blygsam form som omstndigheterna tillto. Husbonden och
matmodren knde alltid frhllandet, men varken kunde eller ville hindra
det, och som det betraktades som ett slags frlovning, hlls det i en
viss helgd. Man sg det, men man talade icke om det. Gossen som ingtt
frbindelsen hade ven en knsla av ansvar och var beredd att i hndelse
av fljder, eller att det blev p tok, som det kallades, iklda sig
ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
vanliga, men drfr fordrade han ven trohet av sin flicka, att i
hndelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
fordran p trohet hade s ingtt i frestllningarne, att den flicka,
som hade flera gossar p en gng, kallades, ensam hon, fr hora, och
betraktades som en hynda, vilken frlorat instinkten fr sin nerstamning.
De fria frbindelserna voro slunda ett slags fattigmans ktenskap, ej
blott till lust, eller lek, och tnjto drfr allmn aktning.

Ibland dremot, nr flickorna togo den allvarliga saken skmtsamt eller
lttsinnigt, uppstod krngel, och rtt fiffiga flickor skaffade sig fr
hndelse av fara i mnggiftet en s kallad ansvaring. Till denna roll
utsago de alltid ngon vlmende bondeson eller herreman, att kunna f
till barnafader, om det blev tvist, och nr dylika ml kommo fr tinget,
kunde vittnesml lmna de mest ovntade upplysningar om saker som trotts
vara eviga hemligheter.

I regel kunde man dock se att klassknslan satt djupast; och att det kta
allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
Slunda, om en piga hade frbindelse med bondens son, och inga utsikter
till gifte slunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drngen,
vilken hon lskade, likasom i staden herr ljtnantens lskarinna p rum
alltid bedrar honom med bodbetjnten och icke med kaptenen. Man skall
drfr icke tro att krlekens fruktansvrda lekar spelades av utan drag
av den storhet, som en lsslppt naturmakt ger, och att den allvarsamma
akten av slktdriftens val och kamp gick sin gng s alldeles utan sorg
och ve. Tvrtom! Krlekssjuka och hjrtesorg fanns dr ocks, under
kanske enklare former, men ofta rrande i sin enkelhet, och mngen lek
slutades med dden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
d in de gifta folken -- d blev det historier, som stundom togo blodrd
frg, och d brusto hjrtan och brtos band, och en enda illa verlagd
handling kunde spinna ut sina fljder ver flera slkters liv, g ner i
avkomlingarnes som ett tragiskt de, av vilket de oskyldige ledo en
opersonlig frfljelse.

                  *       *       *       *       *

Mari var i tjnst hos uppsyningsmannen, som var ett str vassare n vara
hos bonden. Hon var ntt, hade ett blekt ansikte, blont hr och tv rader
mjlkvita tnder, som voro jmnare n man brukar finna hos de undre
klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp n hos de andra
pigorna, och fastn uppfdd i skrgrden var hon tagen frn rodd och
fiske till huspiga. Jmfrd med de andra kamraterna sg hon svag och
sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon p den grunden mycket efterskt
av bondpojkarne. Hon hade ven antagit ett stt av vrdighet, som hll p
avstnd, och ansgs som ns sknhet. Bondsonen hade fstat sig vid henne
och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur n drngarne, ja
var rent stygg, hll sig Mari till honom. Om drfr att han var den
rikaste och slunda lovade srja bst fr hennes avkomma, s var ju
hennes moderinstinkt tminstone inte ute p krokvgar.

Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
vl vara svrt att avgra, d sinnesruset s ledigt frfalskar omdmet
och d ett hastigt beslut, under ndrade omstndigheter, s ltt ndras.
Men Mari hade nog hrt ett och annat halvkvdet ord i den riktningen, ty
hon visade sig ej obengen, men strngt hll hon p sin ra, och om ven
deras lek var alla uppenbar, s var det ingen som vgade sga att de hade
ngot mellan sig.

Men Albins frldrar hade ett ont ga till Mari, fr de visste nog att
hon fikade efter grden utan att ge annat igen n ngra barn, och de sgo
nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
vrlden, och det lider inte de som redan ro komna opp, utan de ville ha
ngon, som redan var oppe.

Nr de drfr mrkte att den unga mlaren, som bodde p sommarnje,
brjade sl krokar fr Mari, s logo de i sina sinnen och tnkte att nu
gr hon all vrldenes snda vg, och drmed vore deras Albin fri frn
frestelsen, fr hur han var, men stolt kunde han sgas, och ta till
hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

Mlaren var en ung man med sknhetssinne, och som nr han suttit i en
mnads celibat, brjade ska ngot kvinnligt freml han kunde dikta om
t sig. Och som han p n saknade hgre utvecklade mttstockar att mta
med fr sommaren, brjade Maris jmfrelsevis fina figur att gra intryck
p honom. Dock behvde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
skrapa ut de ra flckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans ga.
Han dresserade sin syn att ej se hennes ngot grova hnder, sitt ra att
ej frnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes rst, sitt
luktsinne att ej sttas tillbaka av hennes starka svettlukt, nr hon kom
frn kket. Men det gick att frfalska omdmet under intressets eller
behovets tvingande tryck.

Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
dansa, prata, skmta, och det gick i allmnhet oskyldigt av, icke s
mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
utvecklade knslor av obehag att skada andra, f andra att lida, och
kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan fr
frbindelser med stadsherrar, emedan de hade den rvda klasstron att de
hgre bildade voro elakare och knslolsare, vilket enligt de sista
upptckterna tr vara falskt. Populrt talat -- de voro rdda att f barn
och voro inga dygder, och denna hlsosamma fruktan underhlls vid hgsta
temperatur av grdens drngar och sonen i huset, som grna spottade i
andras kl fr att f behlla den. Mjligt r ocks, att bondpojkarne,
som saknade stadsherrarnes tillfllen till i det avseendet ofarliga
njen, voro mera drivna i sjlvbehrskningens svra konst i den punkten.

Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes tminstone ha valt var
sin flicka, p vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
befunno sig snart inne i en ny vrld, dit de aldrig hoppats f titta
annat n genom springan p kksdrren.

Och Axel hade valt Mari eller blivit fredragen av henne. Han var en
hetblodig man med vldsamma passioner, men hans sknhetssinne var ven
bildat fr sjlslig sknhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
frrn han ombildat hennes sjl ngot litet. Det var sledes, vulgrt och
teologiskt talat, en raffinerad frfrare; djupsinnigare och sledes
nrmare sanningen var han en finare natur.

Hoppet om att kunna f upp denna sjl nda till sin, det var han fr klok
att hysa, och drfr hade han heller icke ngra tankar p att binda henne
vid sig till livets slut, om han eljes hade ngra rediga tankar efter en
dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
Flickan var snll, vnlig, och hade naturlig smak, s att hon snart
passade sitt uppfrande efter vnnens; hrde p honom, frstod kanske
icke s mycket, men lade bort fruktan fr klassfienden.

Mlaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar mla ut
stmningsfulla freml belysta av en tnkande hjrnas fosforescerande
ljus, brjade ocks att mla om tjnstepigan och frvandlade henne snart
till en jmlike. De talade minst om sjlva huvudmotivet utan om allt
annat, dock icke gifterml.

En sndagskvll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
skogen och hllo varann om livet. Han fick ocks kyssa henne, men hon var
icke rtt hemma med det, och sg ofta ironiskt leende p honom, nr han
lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tnder och tryckte sin eldiga
mun mot hennes fr att liva denna kyliga bild.

Nr de s vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
enbuske. Han tog den upp, lade den p sin hand och sade:

-- Nu lyser jag fr oss!

Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan blndade endast gat
med sitt grna sken, s att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
omkring dem, men de knde stigen och kommo fram till strandklipporna.
Dr var det ljusare och fjrden lg ondlig, stilla som en spegel och
skren hngde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
en rosarand ver sig.

De satte sig p strandklippan och sgo det svarta vattnet under sig
endast krusat av ngra lsgjorda tngblar, som flutit upp.

Halvdagern utraderade allt rtt i flickans ansikte och under det blonda
pannhret lyste de stora gonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
ganska nra sknhetstypen sdan mlaren drmt sig. Han satte sig mitt
emot henne, betraktade henne, fll p kn, talade poesiens luftiga ord,
beundrade och bad.

-- Allt utom det sista!

-- Som du ger andra!

-- Vem har sagt det?

-- Det gr ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
Erknner du icke mig vara att fredraga, d du ger mig ensam ditt
sllskap! Ser du icke att jag r den som ger dig mest, mest av vnlighet,
mest av nje, mest av deltagande.

Det frstod hon inte.

-- Men jag lskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du lskar inte mig,
ty d skulle du ej lta mig lida s.

lska r nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
och herr Axels krlek var skert av annan art n unge Albins.

-- Jo, jag hller mycket av honom, men han fr inte gra mig ngot ont.

-- Men de andra!

-- , de andra; vad r det fr andra?

-- Albin?

-- Den!

Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud s att han
knde sig illa, elden brann, men flickan frblev kall.

-- D kastar jag mig i sjn!

Och utan att avvakta Maris utltande kastar han sig i vattnet med
klderna och simmar ut ett stycke. Nr han inte frnam ngot frtvivlans
skrik frn land, vnder han sig p rygg och tittar sig om.

Dr sitter Mari mycket lugn, fr hon visste nog att herrarne kunde simma
som fiskar, och hon bara skrattar.

Axel hade haft flera motiv till sitt bad; frst ett bestmt behov att f
svalka sig och slcka den frtrande elden, men sedan ocks begret att
genom en bravad stta flickan i brand fr den modigaste och mest
riskerande av tillbedjarne.

Men det lg inte fr den kloka Mari, som bara frebrdde hjlten att han
vtt ner sig.

Ngot annat mste frskas, och han frskte, ledd p rtta strten av en
gryende kunskap om att mnniskohjrtat r ytterst olika hos olika
individer och klasser.

Albin hade sett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
bestmd fr att fly eller terkomma med andra syften. Saken var den att
Mari ocks var ofrsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon drjt
sig kvar inne i Axels rum utan att ndock glmma undvika den strsta
faran. Detta hade kommit till bornas knnedom, och Maris dygd ansgs
numera frlorad, men vad som skert var frlorat, det var giftet med
Albin.

En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
sga herr Axel talade och Mari hrde mest p. De hade ett fotografialbum
framfr sig och betraktade portrtt, och bland dem fste sig flickan
huvudsakligen vid sin vns syster. Och hur hon vnde bladen kom hon
alltid tillbaka till henne.

-- En sdan vacker flicka, en sdan vacker flicka, upprepade hon med en
sorg i rsten, som kom Axel att f en aning om den lgre klassens
natursmrta att ej vara den hgre placerade.

-- Men inte s vacker som du, trstade han; och sanningen var att
systerns sknhet endast existerade fr pigans uppfattning av det skna
hos en kvinna, bestende i att klderna sutto vl, hret var vl kammat
och ansiktet uttryckte ngot av hrska.

-- Inte r jag vacker inte, svarade Mari, med full verbevisning om sin
underlgsenhet i den punkten.

-- Du r skn, frskrade Axel, vars undertryckta passion verdrev. Och
om jag finge mla dig, skulle Stockholmarne vandra till utstllningen i
skaror att se dig.

-- S mla mig d! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-- Men avkldd, och det vill du inte!

-- Jo vars! Det med! Om det ska vara ndigt.

Det blev mla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drngarne, men kyskheten
ssom omedveten omtanke om sin ttelgg, den hade hon i hgre grad n
mnga som icke vilja visa foten.

En natt under sancen knackade det p rutan, som var dold av gardinen.

-- r Mari dr? hrdes uppsyningsmannens fru med yrvaken rst. Att neka
var ej lnt och Axel svarade:

-- Ja hon r hr!

-- Hon ska genast komma in och lgga sig.

Mari gick orolig fr vad som skulle flja, och nsta afton talade hon om,
att frun varit ond fr att hon varit uppe s lnge.

-- Inte fr annat?

-- Nej! Men hon brjade bli gnatig och svr.

-- Du ska flytta och ta plats i stan. Dr har du dubbelt s stor ln och
kan komma i ett gott hus.

-- Inte kan jag f ngon syssla i stan, som inte har ngra bekanta.

-- Det ska jag skaffa dig.

Mari blev drmmande, och pminde frsiktigt nsta kvll om lftet, varp
Emil, studenten, som var nrvarande och som var en _ren_ yngling frn ett
gott hem, upplyste att hans mor just skte en bra flicka frn landet. Och
p Axels uppmaning skrev han samma kvll till modren, och hon som alls
icke misstnkte ngra biavsikter i elakt syfte, d de ju ej funnos,
svarade att hon ville se flickan.

Mari reste sledes in och fick platsen.

S blev det hst och man skiljdes, utan trar och utan krngel.

Nr Mari den 24:e oktober intrdde i sin nya tjnst, hade Axel glmt bort
att hon fanns, sedan han ftt se andra flickor, som tilltalade hans
sknhetssinne mera, och vilkas utveckling bttre passade hans tycke.
Portrttet, som var halvfrdigt, mlade han ver, d han tyckte det var
fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela hstterminen, fick han
intet rende i det hemmet frrn om julen, nr Emil kom hem och blev
bjuden dit en afton.

De hade satt sig ner vid tebordet, nr han frmrker att ngon ser p
honom frn sidan. Han vnder huvudet och knner igen Mari.

-- Nej, se god afton Mari, hlsar han utan att erfara det minsta av lust
eller olust.

-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frgade frun i huset.

-- Jo, men jag hade glmt bort det.

Nr han gick om kvllen och Mari stngde porten, frgade han hur hon hade
det och om hon var njd; och s sa han godnatt.

Hon var totalt utplnad, och nu, nr han sett henne i den nya omgivningen
sg hon ut som pigorna gr mest, kanske mindre bra n flertalet.

Drp gick vintern utan att han sg henne, och s kom sommarn, nr han
for till skren igen.

En dag, nr han pratade vid grdens mor, som nu var nka, kom det p tal
om Mari.

-- N, sa gumman, hon r vl bortkommen nu?

-- Hur s, hon r ju i ett gott hus och har det vl.

-- Och herrn bryr sig inte om henne lngre, sen han frlorat henne.

-- Vad fr slag?

-- Jo, si, inte var det riktigt att g och spela fr en fattig flicka.

-- Spelade jag?

-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa t'na hon skulle se
sig fr.

-- Ja, men jag var inte henne nr!

-- N, det m s vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
det!

-- Nej, vad sger ni, och aldrig talte jag om sdant.

-- Ja, vad man sger, men Mari tydde liksom p att herrn till och med
talt om lysning.

Lysmasken allts! S dr var det att tala poesi fr sdana!

-- Ja, men sg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
spelte ju med era pojkar hr.

-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn sg s allvarsam och
hederlig ut, s hon trodde det var rena allvare.

-- Allts, tror moster, att om jag gtt burdus p, skulle hon ha gett
efter? Tror moster det?

-- Asch, flickorna, vet en vl.

-- Och sg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne p grn hr!

-- Ja, si det kan en inte sga, snt.

Detta var en ovntad upplysning fr herr Axel, och liksom efter en fara
han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade slunda helt kallt
lagt snaran fr honom, och otroligt r ej att om hon, som icke visade
ngot tecken till mhet eller eld, hade bundit honom vid sitt ktt, s
skulle han ha stannat, drfr att han icke kunde annat och drfr att
hans lga var besvarad. Men nu hade hon med kld mottagit hans manliga
hyllning, tagit hans artigheter, hans tjnster, och s weg med honom. N
det sista var det bsta, och nsta gng lovade han sig ta flickorna p
ett annat stt.

I augusti hade bonden dansnje p n och Axel var med. Dr voro bara fula
flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. Nr skymningen
fallit, satte han sig p farstukvisten att rka, vid skenet av
lagrdslyktan, som var uthngd till eklrering.

Ett, tu, tre hrde han glam p backen och ett fruntimmer syntes omgiven
av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han knde
kvinnorsten som bekant, och i nsta gonblick stod Mari framfr honom.

Hon var kldd i hatt och kappa, och sg utspkad ut; hade ftt stt och
fasoner, och efter en kort och glad hlsning avvisade hon herrarnes
inbjudning fr att taga mlarens arm.

-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

Och herr Axel dansade med henne, stllde henne vid spiseln och sg p
henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dlig, rd flammig frg,
hennes frr s vilda hr var sltkammat med pomada och hennes fasta barm
hade givit sig ner i korsetten.

Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svrmade som
flugor kring henne, medan herr Axel stod dr oberrd vntande f bli
ls.

Och medan han vntade, tnkte han p hur vacker hon var den gngen, nr
hon gick barfota och i lintygsrmarne och bar vattmbaret frn brunnen --
som han alltid sprang ut och hjlpte henne med.

-- Kom s g vi ut, sa Mari och viftade sig med nsduken.

Axel gick med ut p verandan, men visste inte vad han skulle sga; oaktat
mnen sken och det varit hett i stugan.

-- Ska vi g i skogen? frgade Mari och sg p herr Axel.

-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Frra gngen ville inte du! S kan
det vara!

Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
vatten eller rensat fisk.

ret drp var hon frlovad med en hederlig skomakargesll, och frsvann
ur historien.

Sex r senare, efter en dans, sutto en morgonkvist p n, ungbonden
Albin, gift, med tv barn, och den bermde mlaren Axel ***, ocks gift,
med tre barn, vid ett glas glgg och pratade. Nr fruarne sgos utom
hrhll, girade samtalet ver t gamla minnen och flickor naturligtvis.

-- Hr nu Albin, minns han Mari, frgade herr Axel, som om nattens vaka
drivit upp gamla intryck.

-- Jo, det gr jag nog!

-- Det var en underlig flicka, inte sant?

Albin sg pltsligen lmsk ut.

-- Ja, dum va hon, fr hade hon inte gtt i lag med herrn, s hade hon
varit min hustru nu!

-- Ah, vad han sger! Han tror att jag var nr henne d?

-- Ja det tror jag vad jag vill!

-- Naturligtvis skulle jag sga det, om det varit s, fr nu behvs det
inte dljas. Men det egendomliga r att det var inte s.

Albin skdade djupt i sin rivals ansikte:

-- Ja, men det var d besynnerligt!

-- Hur s? Var han dr d?

-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-- Det frstr jag, men ville han gifta sig med henne eftert?

-- Eftert?

Det frstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelgen f ngon
frklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
hjrna:

-- Hon var nr honom, men inte mig!

Och nr han funderat hit och dit ver kvinnans gtfulla natur, steg han
upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gtfullt utan
bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna berkna en handlings
fljder men brist p frstnd att riktigt genomfra en plan, vilket ju
visade sig, d hon frlorade bda kttstyckena genom att slppa det ena
fr tidigt. Hon var dum bara! Dum!

                  *       *       *       *       *




INNEHLL.


_Hemsborna._

1. Carlsson gr in i tjnsten ............... 7
2. Sndagsvila och sndagsvrv ............. 22
3. Drngen lgger trumf p bordet .......... 40
4. Det bullrar till brllop ................ 72
5. Man slss p tredje lysningsdagen ...... 100
6. ndrade frhllanden ................... 138
7. Carlssons sanndrmmar .................. 159


_Skrkarlsliv._

Inledning ................................. 183
Den romantiske klockaren p Rn .......... 193
Min sommarprst ........................... 260
Pastorns lg .............................. 269
En brottsling ............................. 280
Vidskepelse ............................... 297
Hjer tar grden sjlv .................... 303
Sjndslftet ............................. 315
Skrddarns skulle ha dans ................. 323
Uppsyningsman ............................. 335
Flickornas krlek ......................... 343






End of Project Gutenberg's Samlade Skrifter #28, by August Strindberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE SKRIFTER #28 ***

***** This file should be named 30080-8.txt or 30080-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/3/0/0/8/30080/

Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
providing the scans.


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
