The Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: David Ramms arv

Author: Dan Andersson

Release Date: May 5, 2006 [EBook #18317]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV ***




Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net






                 Dan Andersson

                DAVID RAMMS ARV




  Bokfrlaget Trevi


    DAVID RAMMS ARV
    Av Dan Andersson
    Utgiven frsta gngen 1919
    Utgiven av Bokfrlaget Trevi, Stockholm, 1977
    Tryckt i Finland 1977




_Om en mnniska vore n s trstig skulle hon ej dragas
till kllan om icke ngot av Gud vore i vattnet._
    Mster Eckhart




En kort inledning
samt historien om en hammare


  Det arv jag ftt frn min faders land
  av skogar och vilda snr,
  r bara en brda som tynger min rygg
  dr jag ensam och grubblande gr.
  Men det blir vl en morgon p ofridens natt
  -- jag vill lra mig bedja och tro,
  att en ensam mnniskas blod en gng
  skall svalna i kvllarnas ro.
  Och av en oren kldnad till sist
  skall vvas en ljusets skrud
  t den som bland mnga frgngliga ting
  tappade bort sin gud.

Nr denna berttelse brjar r David Ramm tjugofyra r och jag r
skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det r tmligen
skert att det svrmod han led av, denna omjlighet att riktigt komma
till rtta med tingen i denna vrld, berodde p degeneration och ej
endast p bittra upplevelser i barnaren. Nr han en kort tid fre de
hndelser som avsluta denna skildring berttade mig det han visste om
sina frfder, tror jag han hade rtt nr han i detta fordom sprade
upprinnelsen till den heta sjlens oro som frgiftade hans tillvaro,
denna tidvis hftigt starka, tidvis alldeles frintade livslust, som var
honom till s stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man fr
lov att vara praktisk, i den mn han ej r det skall han g mot dden,
p ett eller annat stt, hastigare eller lngsammare allt efter
omstndigheterna. David Ramms nervsa knslighet, hans omvxlande
uppsluppenhet och frtvivlan, hans ngest infr elndets hemlighet,
infr vilken han aldrig lrde sig den prvade vises ro -- allt detta
gjorde honom i hgsta grad opraktisk. Detta sjlstillstnd kunde vl
vara frukten av ett frn barndomen kringflackande liv, stndig
hemlshet, alkohol, opium och tidiga erotiska frvillelser, men det var
nog ocks arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom frn brjan, hade
han d ens behvt falla i alkohol och opium? Och om han ej frn brjan
varit den ngestjagade man han var -- hade han d s tidigt behvt fly
hemifrn?

Nr han berttade mig det han visste om sin slkts historia visade han
mig en underlig tingest, som lg avsides p en skrpvind nere i finnbyn.
Det var en liten hammare eller mindre slgga av jrn, omkring tv
decimeter lng och med avbrutet trskaft. Han hll den i handen och
liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och
tycktes liksom drmmande lyssna p klangen. Och han berttade fljande:

-- Bakom mj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett.
Hela sllskapet av mina frfder liknar, tycker jag, en hop krlande
krk som alla trampar p och spottar p, och nr ngot led i den dr
krldjursslkten trampas ner i leran, blir det bara bttre plats fr dom
andra. Men allihop av dom var mycket barmhrtiga mot sina medmnniskor,
snlla och hjlpsamma -- --

Han lade ifrn sig hammaren och rtade upp sig. Aftonvinden lekte med
hans hr, och jag sg att det brjat grna vid tinningarna. Hans vita
ansikte var mycket vackert, gonen stlgr och sorgsna p ett underligt
behrskat stt. Och han var bara tjugofyra r. Vi satte oss under en
bjrk och lade hammaren emellan oss, och s tog han sig ver pannan och
fortsatte.

-- Du skulle ha varit med mj, bror, s hade det gtt bttre mnga
gnger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gr detsamma nu --
jag har berttat min historia och du skall skriva den -- men nu skulle
jag tala om slkten. Du skall ha den, och s den dr hammaren liksom
till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och
nstan alltid brdls s fort tjnsten slutade. Jag har tagit reda p
honom, han var min farfars far -- bergsmansbnderna satte just inte s
stort vrde p de usla Rammarna, som frst tiggde, nstan tiggde det dom
skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra
uslingar. Folk tycker inte om snt, vet du. Men man hade en viss respekt
fr Rammarna nd, dom var inga fega stackare, dom var ofrvgna,
ddsfraktande, dom invntade dden med cyniskt lugn mitt i sin rtagrd
av trasor och lump -- jag blir alltid s hr poetisk, nr jag talar
nu mera, men mest var dom s fulla att livet bara var ett veckolngt
drmliv p rkstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul
nomadblod i oss. Snarare var dom sterrikare, det lr ha varit
inflyttning av sna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall,
min farfars far brjade tjnsten under Gustav tredje -- han gick i
trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han
rymde som krigsfnge frn Wittenberg -- varfr han skulle hit igen kan
jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fngelset och trollat -- men
hit kom han och vart en sn dr profoss, piskade ogifta barnafderskor
med spn, sp och latade sig och diktade visor p rkstumuren, och p
ddsbdden beknde han att han en gng lnnmrdat en svensk officer, han
hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ngra sig, han bara
talade om det. Han hade mnga barn, jag vet inte av alla, och nkan hll
lnnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som -- som rdde om den
hr hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt p vgkanterna och
knackade sten och sjng besynnerliga snger i takt med slagen till
slggan -- tokig, frstr du, en sorgens galning med lngt hr, jag
skall visst vara mycket lik honom, men innan det dr brt ut hade han
blivit far --

Far min, ser du, ja jag behver inte tala om honom, du knner honom lika
bra som jag, han fick flja mor sin p tiggarresor kring bygden, d var
han bara tio r, det fanns inga fattighus d eller nnting ordnat t dom
fattiga, och som ung vart han bruten av hftvrk och tuberkulos. Han
vart, som du vet, en kristen, en rtt kristen. Men i ungdomsren lr han
ha varit rtt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart
religis hade han en tid med ngorlunda hlsa, och d var han som sagt
ganska vild, slktblodet, ser du, det var han som ensam, nr linjen fr
H.-jrnvgen skulle stakas, gav sj ut p en murken stock ver den gamla
Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund p sex sttningar och han
stod upprtt p stocken som brakade och fllde murkna flisor, och dr
hgg han bort ett skymmande trd som vxte i ppningen med roten i
vsterslidan. Och kamraterna stod mllsa av rdsla, men d lr han ha
kommit ihg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge
och ingen bergsmansson, fr han hade sjungit denna gamla slagdnga medan
han huggit s att spnorna yrde ver avgrunden.

Och i det han liksom smekande for med handen ver slggan sjng David
Ramm sakta:

    Alla man, alla man, hll i repet!
  Alla bergsmn som skeppar erat jrn --
  ni kan slppa nr ni vill -- slpp repet!
    D  bara en tiggare p n'.

Det var inte mycket, men det var sextonringens trotsiga skoj med
versittarna, fattigdomen och ddsfaran. Gud vet vad han tagit sig till
hr i livet om inte sjukdom och ytterligt elnde skruvat till sig kring
hans unga liv. Och s, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader
talat till honom s allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att
han vid tjugu r pltsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av
traktens frommaste mn!

-- Jo, svarar Efraim Ramm sjlv, d hade jag blivit rvare och mrdare
och slagskmpe och allting -- kanske simpel tjuv ocks. Jag hade fret
till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig,
och det r inte s litet! S att han kunde bermma sig sjlv ocks, men
det hade han rttighet till, ty han levde som han lrde. Och den gamle
vitskggige log s att ansiktet var som en hsthimmel med klar sol. Och
si, det var allt av Herran kommet!

Och dr sitter han p sitt skrddarbord och syr och syr medan hans
fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig r rdd fr, mot
den dd som han hller av som en vis vn drfr att den ej mer kan
frfra en nerv i gamle Efraim. Han r en rtt kristen, mter varje
bekymmer med en ny lovsng, begraver sina barn, nr de dr eller nr
de i vanvettig yrsel sjlva tar sina liv, begraver dem med fruktan och
bvan infr den strnge guden, men rdes ej, frtvivlar ej, gr hem och
arbetar igen som om intet hnt. Nr sjukdomen brt ned honom sg han
himmelen ppen. All livets bitterhet var hans arv och fr allt tackade
han Gud. Det r en underbar man.

Inte heller r han ngslig, han knbjer varje kvll och skickar upp
alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt
framme vid Guds tron -- varfr skulle vi betvivla att de gr det? Och
hamnar de inte dr, s stor sak vart de tar vgen, huvudsaken r att
Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag g.

Den sista delen av Davids berttelse hade framsagts p ett visst
hgtidligt stt, som ocks kunde vara trtthet. Han reste sig upp, tog
den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att g. Eftersom
jag trodde att han mnade sig hem till sina frldrar ville jag ej
hindra honom, vi tog farvl av varandra dr, under ngra gamla vnliga
och beskyddande hngbjrkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk
vind och solen gick just nu ned bakom de mktiga bergskedjor som skiljer
Graninge vildmarker frn Vrmland. Jag sg honom frsvinna uppt
skogsvgen till Asanders s, lng och rank, men med ngonting nervst
och trtt ver varje rrelse. Jag undrade varfr han ej frmdde sig att
kasta bort hammaren, knde han en viss krlek till den -- eller var han
p ngot stt frvirrad?

I handen hll jag hans skrivbok, som han anfrtrott mig, en tjock lunta
med vaxduksprmar. Den innehll tv avdelningar, den frsta bestod av
mycket fragmentariska uppteckningar frn de r av enstringsliv han
levat hr i skogen, den andra avdelningen innehll det mesta av den
berttelse som fljer hr, och ur frsta avdelningen har jag endast
medtagit s mycket som kan vara av intresse fr belysande av de
hndelser jag skildrat i denna del av hans historia.




I. Vnnerna


1. P hemvg

Det var nra dagbrckningen. David satt p ett lngt persontg
ngonstdes p Canadian Pacific. Tget hade stannat och invntade ett
sderifrn kommande snlltg. Han lutade sig halvvaken ut genom
fnstret. Det var brjan till en daggvt och blsig dag, en sdan dag
som han alltid lskat, srskilt bland de kanadiska slttlandens hela
flt av solrosor. Vldiga sjar lyste som eld lngt borta. Helt nra
rucklet som skulle frestlla stationshus sg han enstaka kors p en
kyrkogrd skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
snokande hund. Stationsvakten lste av haken som hll signalbrdet, just
som snlltget krde frbi och fr ett gonblick skymde bort korsen
drute. De lysande fnsterna susade frbi som en storm och s sg han
kyrkogrden igen, och den stora hunden som gick dr och snokade. Det r
mycket mjligt att hela denna syn bara var en drm, ty i nsta gonblick
tyckte han att han sett kyrkogrden i Graninge i Dalarna.

Han frs i hela kroppen. En beklmning grep honom lik den nattmara som
frstrt hans barndoms smn. Tget ngade i vg.

Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att rra sig, hunden
p kyrkogrden vart s smningom en schakal som bkade bland det
vissnade kransskrpet p Graninge begravningsplats, dr hans olycklige
och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke ngon skrivit hans
historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och ven om David
hade boken handlat -- vem kan skriva ngot som handlar om en annan
mnska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rdd fr Gud, icke kunnat
tnka p ngot annat n Gud, ja, p allt som kan kallas Gud, hur han
lst tusen bcker fr att hitta en utvg ur vanvettet. Har ngon skrivit
det, ingen, men alla dsliga kyrkogrdar gav honom igen scenen frn hans
brors begravning. Nu sg han den igen. Far var ocks med. En lungsiktig
och lomhrd prst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par
gnger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han sg
ut som om han avundats liket i kistan. Far stod p gravkanten i sin
slitna rock med hnderna knppta, hans grova stvlar sjnk ned i den
uppkastade leran, som bltts upp av regnet. Hans ansikte var p en gng
sorg och frid. Det var frunderligt, David var den ende som ej hittade
vgen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en strre
styrka att bra. Han hade hittat sin Gud -- och David hade aldrig hittat
sin.

Han slog upp gonen. Som eviga pulsslag frn ett vldigt larmande hjrta
dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffrsman satt bredvid honom
och knackade takten med en frnicklad reservoarpenna mot ryggstdets
mssingsbeslag. Ibland bet han i ett pple med vita tnder, lagade med
rent guld som glimmade rovlystet mot den kttiga frukten. De hade suttit
bredvid varandra i fem timmar men knappast mrkt varandra frrn nu,
affrsmannens kalla blick verfor den ngot trdslitne reskamraten som
om han varit en panelbrda i vggen. David brjade avundas honom, han
ville veta vad den andre tnkte om Gud. Han kunde vl vara trettio r.
Var han affrsman? Han kunde vl vara prst ocks, men i s fall sktte
han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han mste vara kpman, ingenjr
mjligen, en man vars vsen var sammansatt av jrn, kld, isklart
frstnd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna -- eller
fattig med bara Whistler p vggarna -- eller nnu fattigare -- stor
tvlagent med aktier i firman? Varfr rrdes aldrig detta magra
marmoransikte -- det fattades bara rrelse, s hade mannen kunnat vara
konstnr. Fr all del, han kunde nd vara det. Han tnkte brja tala
till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft
att ta steget. Som frlamad lutade han sig bakt och drmde igen.

Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa gonblick. Tvrtom hade
hans fretagsamhet ibland ej vetat av ngra grnser. Som tioring hade
han en stark passion fr russin, han slde sina skolbcker fr att kpa
russin. Pltsligt kunde detta begr slockna och avlsas av ngest.
ngest ver jorden och mnniskorna och livet och hemmet och ibland ver
ingenting. D sg han all naturen kring sig som ett frmmande land, men
han tvang sig att g hem, dr satt han med slanten i sin brnnheta hand.
Och nu fanns det ingenting i vrlden som han ville kpa.  vad han
lskade blommor och krrmarkens rda lysande tranbr, men just nu ville
han ej bja sig ner fr att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting
att lngta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut p grden, upp
p berget, i mrka drmmar och bittra minnen, tills himlen hljdes av
moln, en vstanstorm kom gende med fanfarer ver de vilda bergen, den
tog hans hatt och sopade den utfr backen. Hans gon lyste nr han
jagade efter den, fngade den, stannade ett tag och hrde med andls
tystnad p stormens dn. Han sjng och dansade utfr backen. Som en pil
var han i vg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjng och
visslade.

-- -- --

Det hr tget gick verkligen lngsamt, han gitte inte ppna gonen eller
se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset brt in och en
uniformerad neger skrek sitt "first call for supper -- dining-car in the
rear -- first call!" D vaknade han till, tnkte ver sitt ekonomiska
lge och fann att han mycket vl kunde g och ta frukost. Samtidigt
reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsck tv
varv, tog bort alla saker ur fickorna p verrocken och lt den hnga
kvar men betnkte sig, vnde om och tog den ver armen varp han styrde
sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga
bordet och nickade bifallande d David slog sig ner mitt emot honom.

Men nr han skulle brja ta biffsteken och gget sg David inte mer
omgivningen. Han tnkte p det hem i Sverige han nu var p vg till. I
verkstadsrummet satt far, dag efter dag, mnad efter mnad, r efter r.
Drren till kket stod ppen -- ville han ha vin -- ja, ett glas sherry
-- och jag vill ha bttre kaffe, water, starkare kaffe, sdant som min
far dricker dr hemma i verkstaden -- han spratt till, hade han skrikit
detta eller bara tnkt det? Porslinsmannen mitt emot sg aldrig s litet
frvnad ut. David tyckte synd om honom. Han sg trtt ut, han hade nog
snart arbetat ihjl sig och sjlen den var torr och mager och skramlade
som papper i honom, och ngon Gud hade han inte och ingen gldje av att
leva. Snart skulle hans frvissnade kropp d och vrkas ut i de gapande,
maskingrvda hlen i Carlington Cemetery i Exenland -- ifall han nu var
skriven dr, guldtnderna med.

Varfr skulle David f ta ktt och dricka vin just nu, tnkte han, nr
hans far kanske ej hade annat n brd och vatten? Hans gamla gra huvud
var som en bunt hoptorkat pergament och hnderna magra, seniga, hrda
med bla, grova dror under skinnet. Han kunde s tydligt se honom nu --
se, ryggen stod som en sprttbge ver arbetet. Drren ut till kket var
bara en tapetserad brdlucka som David spikat ihop, den hade flckats av
hundratals gruvarbetares svarta hnder d de kommit fr att avlmna
eller hmta ngot. ngan frn spiseln gick in i verkstaden och gjorde
luften tung dr, kom tapeten att lossna, s att de bibliska planscherna
bjde sig utt, som ville den korsfste ven slita sig loss ur denna
tryckande omgivning, med en luft full av doften frn tyg, pressjrn och
gamla beckiga klder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han
och tnkte p, han hade glmt att ta och satt med huvudet lutat i
handen och pannan i skarpa veck, nr hans bordskamrat pltsligt p ren
svenska och mycket vnligt frgade:

-- r ni sjuk?

David rock till, samlade sig och svarade, i det han lngsamt brjade
ta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden
stirrade han helt verraskat p den frmmande, som nu drog litet p
munnen och fortsatte:

-- Ni r svensk, jag sg det nr ni satt och funderade. Fr resten r
det bara svenskar som har s sorgsna, fast s ljusa gon. Det r ganska
mrkvrdigt. Mitt namn r Hartman, jag reser ocks hemt, ni r lik min
dde bror som var musiker -- men han lade alla sina bekymmer p bordet
framfr varenda frmmande -- sg, tag inte illa upp, tycker ni jag r en
pratmakare? Jag tnkte: eftersom han r s lik min bror s kanske om jag
frgar vad han tnker p fr ledsamt talar han om det. Var det inte
lustigt, en sdan pratmakare r jag ibland -- dessemellan r jag tyst
som en grsten. Frlt mig!

David sade sitt namn och ngot om gldjen att f en landsman till
reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och frmmande som
frut. David undrade om han redan vrderat hans gngklder och funnit
honom vara ett alltfr fattigt sllskap t sig i Chikago och Newyork.
Och under tiden letade han i sitt minne efter ngot ansikte som liknade
Hartmans. Detta hade frndrat sig nu, tyckte han, d han kommit det
nrmare, nu frefll gonen djupare, med en frg av spansk tobak, mrka
bryn och en massa fina rynkor som tycktes utg frn gonen och utgrena
sig spiralformigt d mannen log.

Nr de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i
restaurationsvagnens kaf, fann David att det han tagit fr kall
skerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt
temperament, och nr han icke tog sig i akt eller anvnde det skal han
vanligtvis vistades i, frekom det David, som om varje ogynnsamt
intryck, om n s obetydligt, dock stadkom en rrelse i ansiktet som
om obehaget varit en rent fysisk smrta.

Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frgade han
David vad han hade fr yrke, och denne rkade som vanligt i frlgenhet.
-- Jag har s mnga yrken att det r litet svrt att p rak arm vlja
ett som fr tillfllet kunde lta lmpligast, svarade han, men bst
tidningsman, om ni vill, tv r vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade
utan att synas varken frvnad eller nyfiken mera.

De blev snart goda vnner, om man med detta uttryck ej menar ngot
hngivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berttade
hela sitt fregende liv fr Hartman, och eftert ngrade han sig och ju
mer han ngrade sin ppenhjrtighet dess ppenhjrtigare blev han. Nr
David kom fr sig sjlv knde han sig msom glad, msom rasande ver att
p detta stt ha givit ut sigf t en frmmande och en, som drtill icke
just gav ngot frtroende tillbaka. Ofta under det David satt och
berttade tycktes Hartmans uppmrksamhet alldeles slappna eller fstas
p ngot beslktat med det man talade om. Han avkopplades p detta stt
flera gnger och satt frsjunken i ngot annat, lyssnade till hlften,
nickande d och d och ibland skakande som av en rysning.

Han frefll ytterst noggrann med sin kldsel och hade sm ftter och
sm vlvrdade hnder. Men det var frst i Chikago, David lrde knna
honom som den alltid behrskade, omttligt lidelsefulla och frbrnda
mnniska han var. De drog tillsammans ut p ventyr, beskte kvinnor och
opiumhlor och satt p de vldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet
frn de drickande, brdskande mnniskorna. De beskte underjordiska
krogar och danstillstllningar, alltid blott som skdare.

D han begagnade opium frsta gngen rkte han icke, utan de tog in det
i sm tabletter som innehavaren till stllet frslde. David satt i en
stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans berkning mste ligga
lngt under gatan, i niv med kloakerna. Affren hade ingen skylt men
p vre botten var lkrog,  bda sidor bagerier. Man kom dit p en
stentrappa genom en lappad glasdrr. Vrden var norrman. David sg honom
blott en gng, nr han lade tre sm paket bredvid Davids lglas. Mitt
emot satt den bleke Hartman och lrde honom hur starkt l och opium
tillsammans ger ett rus som fr det mesta ej sver, men som verkar
oerhrt befriande och lugnande. Hartman var s glupsk att han nstan
slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa
i den beska smaken.

Hr brjade han ocks bertta sin historia, men det var frst lngt ute
p Atlanten David fick den ngorlunda fullstndig. Han var uppfostrad i
en uppsvensk stad, dr hans far varit disponent vid ngot jrnbruk. Nr
han berttade om sin barndom tyckte David att den i mngt och mycket
liknade hans egen, p samma stt fylld med svrmerier och grubbel, med
samma skrck och ngest. Vid femton r hade han blivit religist
pverkad, men misslyckats med att frska vara kristen. P frldrarnas
nskan hade han fortsatt studierna och frberedde sig till doktorsgraden
d han pltsligt fann det omjligt att gra mer av det. Han rymde till
Amerika och fick plats som lantmteriingenjr hos ett jrnvgsbolag.

Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han
sade att hans slkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky fr
kvinnor i allmnhet. -- Han tycktes ven lida av att ndgas ta mnniskor
i hand nr han hlsade p dem -- om ngon arbetskldd snuddade vid
honom, rck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne
hade nmligen utvecklats nda till sjuklighet.

Ofta talade de om dden och det oddliga. Ofta sade han David att denne
var den ende han trffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta
bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en kta svensk doktor
med utprglad antipati fr all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland
var han rrd av gldje ver att ha trffat David, och nsta timme
frtvivlade han ver sin bottenlsa ensamhet, drack sig drucken och
kunde bli liggande p opiumhlan i flera dagar. Davids beteende mot
denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles
hnsynslst fr Hartman, han diktade upp historier, berttade hrresande
ventyr som han varit med om, frskte inbilla vnnen att han var en
kraftmnniska som njt av att ensam marschera mil efter mil i hllande
regn eller taga sig utfrandet av tunga kroppsarbeten. Sdana saker
sade han alltid nr Hartman spelade verlgsen lrd aristokrat, d tog
David hmnd p honom genom att frestlla honom hans fysiska hjlplshet
i jmfrelse med Davids goda vigr, som ocks verkligen kunde uthrda en
hel del.

Men emellant brann Hartman av hat till alla doktorer och
litteraturlrda, timme efter timme satt han och skllde ut allt
"intellektuellt". Dagen efter hade han tagit p sig ett nytt skinn: man
mste skratta t allt, galghumorn var den rddande oasen. Men varje gng
han trillade ner frn sin vrldsbetraktartron och brjade oroa sig ver
att David dock ej ftt ngon vetenskaplig uppfostran och sledes,
beklagligtvis, kom att fr alltid st utanfr en hel del av kulturen och
s vidare, d erinrade David sig att Hartman var en sdan vekling att
han fr alltid var utestngd frn _en_ stor erfarenhet: ventyrets, och
s fyrade han p med hela sitt artilleri av upplevelser, frglade,
diktade om och nyanserade, alltid lagande anrttningen s att den skulle
smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och d trttnade
Hartman fort p att bli hgviktig och det slutade med att han frskte
frringa ventyrets och farans vrde som uppfostringsmedel och ven som
njutning. ven ventyret var en illusion, liksom allt annat. Varp David
svarade p ett stt som narrade Hartman att p nytt sklla ut allting
som de bildade mnniskorna vrderade. P det sttet satt dessa bgge och
stred med varandra. Ofta blev de ovnner men frsonades igen d de ej
kunde leva utan varandra. P ett egendomligt stt hade den lrde
miljonren och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket
s lika, att den ena lnga stunder bara verkade parodi p den andra.
De reagerade mot olyckan och lidandet p precis samma trstlsa stt,
Hartman dock kanske i ngot hgre grad av bittert lugn, mjligen
beroende p att han var femton r ldre n David.

Naturligtvis umgicks de hgst sllan nyktra med varandra, och om detta
ngon gng intrffade, rev de bara snder varandra, satt moltysta
eftert och bara "svettades ngest", talade igen fr att pminna
varandra "hur komplett omjligt det var att leva", hur vansinnigt
smutsiga de knde sig d de hemsktes av sina minnen. Frbrnd var
Hartman, frbrnd nda till benen i de skamligaste njenas brasa, brnd
var ocks David, fast ej alldeles utbrunnen. Men s var han ocks yngre,
i honom gldde dock en livets lngtan, ett halvt hopp om att det dock
kunde finnas ngot gott kvar att ska efter i mullhgarna.

I Liverpool skildes David frn Hartman, som for att uppska ngon bekant
p landsbygden. David roade sig s gott han kunde en vecka, blev hftigt
kr i en ung norsk danss, friade till henne, naturligtvis i fyllan och
villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket
mera fattig kom han till slut ifrn henne och hamnade till sist p
"Marta", som skulle fra honom till Sverige. Ombord sttte han p en
gng ihop med Hartman som reste andra klass.

En kvll satt de p mellandck, Hartman med armbgarna stdda mot
relingen. Hans gon var mulna och han stirrade oavvnt utt de
grnskummiga, flitigt vandrande sm sjarna.

-- Jag passade inte drute heller, sade han med torr, ihlig rst.
Jag ville vara i fred, men jag har aldrig ftt det -- aldrig ftt det,
upprepade han med hrd bitterhet. Det var ditt ventyr jag ville ha --
men som du sger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en vg
ut ur tcknet, nr ens oro jagat en av och an som ett villebrd. Ett
villebrd -- ja, jag r ett och jag r skadskjuten ocks -- jag frsker
flyga men dimper ner igen -- jag kan bara flaxa och blda...

Han tystnade. Klockan var tv p natten, de flesta hade gtt under
dck. Han gjorde en trtt rrelse t fickan, tog fram en av de sm
haschischkapslarna David s vl knde till och ven en flaska vin, som
han burit i verrockens innerficka. Han gav den t David. Jag har inget
glas, sade han, men ingen mnniska ser oss, du mste dricka ur flaskan.
Han tog in kapseln, satt stel och orrlig som om han kmpat mot inre
plgor, varnade David fr att gra likadant och teg i fulla tio minuter.
Nr han talade igen lt rsten lugnare.

Det gr snart ver, sade han stilla. Alltsammans gr snart ver. Det
knns bara s beklmmande just innan det hinner verka. S fort blodet
frdelat det -- d -- du vet. Du kan vl nstan hra hur mitt hjrta
slr nu? Ah -- han lutade sig bakt, strckte upp hnderna, som en
bedjande. Han kommer nu -- guden av lkedom -- ah -- kommer du nu!

Han rtade upp sig och sg p David med ett leende. Nu var han igen den
lugne affrsmannen David beundrat p Canadian Pacific. Hans hand darrade
ej mer, gonen strlade liksom av en andlig hlsa. Och sedan brjade han
bertta -- bertta i ondlighet om sitt fregende liv.

Av det som David tergivit fr mig i vr ensamhet kan jag endast bertta
i strsta korthet det som mest intresserade mig, d det ju ocks r
Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berttar. Han lr
ha upplevt masstals av erotiska frvillelser, vilka naturligtvis var
absolut betydelselsa om han endast kunnat frigra sig frn minnet av
dem. Vad David betrffar var han sjlv icke helt frmmande i dessa
sllsamma land, dr begret gr vilse och lusten spkar ut sig i
barnsliga och narraktiga klder. Men det sjukliga hos honom hade
aldrig varit nog sjukligt fr att bli herre ver frnuftet: han knde
dragningen till det onaturliga men reagerade dremot. Hartman hade under
lnga tider vandrat i de bakvnda lustarnas trolldomskvarter, och i
Haschischland hade han grtit och stridit och fallit och bedit. Han hade
rest sig igen och burit sitt huvud hgt och s hade dr kommit en
frestelse i hans vg igen, ett hinder ver gngbanan, till utseendet
knappt strre n ett halmstr, men nog stort att stupa p. Knslan av
vanmakt infr sin egen passion steg till frtvivlan och kom honom att
tidtals kasta sig i sjlvplgeri och fromma svrmerier, varunder han
omvxlande botade sin sjl med bn och opium, med varma bad och
haschisch. I ruset var han ppenhjrtig men "hll reda p munnen",
som man sger och pratade sllan upp hemligheter.

I rusets andra stadium utsptt med visky blev han tyst och dyster
och brukade ligga till sngs i tv dygn innan han p nytt ville se
mnniskor. P David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och
kroppslig brcklighet -- han verkade skr i sjlen, som David uttryckte
sig. Man vntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog hll
han ihop. Han blev ett plus till allt det David frut bar p och ibland
nstan dignade denne under brdan. Men han var icke alltid s, han kunde
vara skmtsam och mrdande kvick, han var en besynnerlig kombination av
helgon och frbrytare, av Franciskus och Panurges.

Naturligtvis fick han s smningom hela Davids historia, om hur denne
tidigt kom under religist inflytande om allt grubbel, alla barnsliga
"brottningar med Gud", om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde
och om frldrarna. Hur David knde sig fr usel att leva men var fr
feg, fr rdd fr "det andra", fr att hnga sig. Han biktade sig fr
Hartman, talade om alla sm erotiska lustvandringar p frbjudna vgar,
verdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen
gr. Han gjorde det fr att se effekten drav i Hartmans dunkla
bottenlsa gon.

Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade p havet,
som kom och gick i vldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och
frgrenade sig. Han sg ner i det grna, oljiga vattnet som tvttade
babordssidan i evighet, och hans gon trades emellant. Gud Haschisch
grt ver sitt lskade barn.

Det fanns ven drag av grymhet hos mannen, men denna sida behrskade han
bttre. Han stred mot begret att tnka grymt. David tnkte att ven
detta drag hos honom vllade honom stora bekymmer, men han antydde det
aldrig.

En dag satt David och talade om de beryktade jrnburarna som Ludvig XI
lt hnga p kedjor och i vilka han sprrade in sina fiender s att de
varken kunde sitta, st eller ligga. -- Och, sade David, kungen gick
utanfr buren och pekade finger t dem -- -- --

D sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig p vre
mellandck, nra relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnt, spnt
frn relingen ett par meter upp, och han stllde sig att stirra p det.
Hans ansikte blev med ens s sataniskt ont att David reste sig i strsta
frskrckelse. Han bet ihop tnderna s att munnens omgivning blev en
enda karta av vllustigt, omnskligt grymma linjer. Hans rst pep, hest
och krasande, men grymt:

-- h -- du -- du -- dr tittel du -- lilla djvul!

gonblicket drp mrknade han och satte sig igen. David gick till
sngs. Bilden av den demoniske drute p dck spkade fr hans slutna
gon. Det var ju ingen mnniska, utan en passagerare frn helvetet, han
sett. Och fr att bli kvitt honom tnkte han p sin far och frestllde
sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den
dr stackaren p dck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av btens rullning
somnade han och drmde att han var en ung, glad sjman som stod hgt
uppe p bramrn en juldag i Indiska sjn och knde kaneldoften frn
hamnmagasinen och blomdoften frn land komma mot sig som ett saligt rus
i det blndande solskenet.

       * * *

Nsta dag satt Hartman p nytt i sin dcksstol med en filt om benen
och sade att han tyckte synd om alla mnniskor, alla som hade det svrt,
som var husvilla och som behandlades grymt. David berttade upprrande
historier ur fattiga mnniskors liv och Hartman ryste. Han sade att han
inte hade rttighet att ha pengar och mat nr andra var utan. Detta var
ingalunda tomma ord, i detta gonblick behrskades han av en rrande
krlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och s reste
han sig med trar i gonen.

-- Naturligtvis r jag alldeles ovrdig att leva, utbrast han, rckte
handen till farvl och frsvann till sin hytt. David sg honom ej mer
innan de var i Gteborg, dr de skildes t och for till var sitt hll
under mnga msesidiga nskningar om terseende.

Fem dagar drefter var David hemma, men innan han ens kom ver trskeln,
mtte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mtte
honom en mil frn hemmet, en grovlemmad jtte med ett fult och hnfullt
flinande ansikte. Hans hlsning var en blandning av gldje, skadegldje
och kallt frakt. Han hette Alexander Nilenius.


2. Alexander Nilenius och en fridfull vr i skogen

David kunde icke riktigt minnas nr Nilenius frst kom till hans
frldrahem som gst, han hade blott en dunkel hgkomst av en mycket fet
och vldig och rdbrusig karl, en fullkomlig jtte, som satt vid ena
sidan av slagbordet med det ena benet i kors ver det andra, oupphrligt
pratande ngon dialekt som David ej frstod. Sedan mindes han denne man
vid tskilliga tillfllen. Han hade blivit god vn med fadern och kom
till denne ett par, tre gnger i veckan. Sedan kom flera ganska fula
historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade p ngot stt sagt upp
bekantskapen. Nilenius var sderifrn, hade gift sig till en egendom i
trakten och sedan gjort sig saker till s mycken falskhet och orlighet
att alla avskydde honom. Han var en srdeles stor kvinnojgare och
tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende lngt utver det
vanliga mttet. Kom han ej t unga flickor hll han till godo med litet
ldre, medellders, och fanns inga sdana till hands skte han vertala
en sjuttiorig, men rtt rask och kry tvtt- och skurgumma. Men
Hopp-Sara bara skrattade, frste och svor, och sade rent ut att hon var
fr gammal. -- Det gr ingenting, grymtade Nilenius, fr det gr s
fort! Gumman berttade det fr mig, och jag tror inte hon ljg. Varfr
han ngonsin kunnat stlla sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej
d p denna trakt. Vid den tiden d brodern begravdes var emellertid
Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han lngtade dit med
hela sin sjl. Han ville nmligen ha trst av den gamle fridsmannen,
icke religionens, men han ville bli frstdd och beklagad, ty han led
ohyggligt och talade aldrig om ngot annat n sitt lidande.

David hade ej sett honom p fyra r. Under den tid han frr varit hemma
hade vl Nilenius ansett honom fr grn att sllskapa med. Ty Nilenius
var en gammal ventyrare som sett mycket av vrlden. De enda personliga
minnen David hade var nr Nilenius smickrat honom omttligt fr hans
begvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och
s vidare.

Men nu skulle David vara p sin vakt, icke slppa honom inp sig. Han
knde strax avsky fr hans kttiga nsa och glesa mustascher, hans
ohyggligt klumpiga vador och vaggande gng. Nilenius bugade sig hnfullt
djupt nr han hlsade och i ett gonblick avlste han Davids ekonomi nr
hans talgiga gon hngdes fast vid dennes ntta armbgar. Och han
brjade med att hlsa David hjrtligt vlkommen hem, varp han gick
vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden frsmdligt grinande,
framstllande den ena nrgngna frgan efter den andra. Nr David ej
svarade annat n undvikande brjade Nilenius hlla bermmande tal ver
Davids far.

-- Jas -- du gr dit nu igen? undrade David litet tvrt. Nilenius
stannade och stirrade hpen p David.

--  -- h, sade han, vad fan menar du med ditt "nu igen"? Fr resten
ska jag sga dj att jag har gjort din far s mycke med tjnster, d' r
vad jag har, s mnga vlgrningar, s att gubben r frbannad p mj d
 bara att han r s rilischs s han inte tl andra n di som  guss
barn. Men du behver inte borst opp dj mot mj fast ja  en stackare
som folk skller ut  svrtar ner!

Nu var han strax inne p det kra kapitlet, sitt martyrium i denna vrld
av griniga skogsbnder och deras skvalleraktiga kringar. Han talade
fort och ivrigt med de matta stora gonen vnda mot David, med vldsamma
gester och nervsa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun
som en strm, och sm stnk av illaluktande spott trffade David i
ansiktet. Han var landets olyckligaste mnniska, allt frn den stund
han var stallbetjnt t greve Sejdendorf och nda till nu hade alla
mnniskor hatat honom, sade han.

-- Ja har ett snt frbannat gott hjrta, sir du, sj mj -- h --  --
sj mj var dr fanns en arm lusfatti jvel som inte ja jolpit m mitt
sista re om d s va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han
hgg milved t mj fr ett r sen, tta barn har han  lat r han, ja
kunne ha ttt nn ann  gra d dr, gjorde ja d, kanse? I hlvetet,
utan ja lt han gra d, hugga milven, all milven t mj, utav bara
ren barmhrtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla
skogsgroml, s ja r tvungen lega --  d tar ja Raggen som  fatti,
som har tta barn  behver tjna en slant,  gav honom arbete fr mitt
goda hjrtas skull. Fuskade han inte -- stal han inte ved m sj hem 
brnde han inte opp mina dyrbara kol i kojan fr han var fr lat  hugga
ved? Svrta han inte ner mj med hela det svartaste frtal till tack?
Har han inte spritt ut det dr att jag skulle ha barn i lag med pigan
jag hadde fr tre r sen? Kan du tnka dj svartaste ofrskmdhet? Hh?

Han upprrdes frfrligt under detta tal, den grova, suddiga
brnnvinsbasen skalv av rrelse, han nra p snyftade, han snt sig
oupphrligt och han skrymtade ej. I detta gonblick hyste han strre
medlidande med sig sjlv n med ngon annan varelse, detta medlidande
var strre n hans hat.

-- Men -- herre gud -- det dr med pigan r ju sanning! Du har ju sjlv
gtt in p att betala barnuppfostringsbidrag -- s det r vl inget
frtal.

Nilenius tvrstannade, stirrade fnysande p Davids skor s att de rda,
svullna gonlocken lg som flanell ver globerna. Utan att lyfta p
huvudet sneglade han till under lugg p David med en hatfull blick.

-- S du har reda p d du -- har far din sagt d -- har Raggen sagt d
-- varfr fr en inte fred fr djvulska mnniskor -- har -- vem har
sagt d t dj?

-- Fan, mnniska, utbrt David otligt, det hnde ju medan jag var
hemma. Jag bevittnade namnteckningen p frbindelsen.

-- Men du gick vl fr fan inte  spred ut d -- va -- hh? Han nstan
skakade i hela kroppen och satte de grova knytnvarna i en svngande
rrelse.

-- Men man kan vl inte hjlpa att folk talar om det som alla vet, om
verkliga hndelser.

-- Verkliga hndelser sa du? Tack, tack! Han nstan vste fram orden.
Fr resten -- s -- ska -- du inte -- tro att du kan ta p dj nn
verlgsen min mot mj, fast du flackat kring alla jordens lnder s har
du vl allri i en veckas tid kunnat frsorgt dj, utan din fattia far
har ftt jolpi dj -- --

David rtade upp sig och sg stadigt p Nilenius. -- Hr nu, du dre
sade han skrattande, om du menar att f gra s mycket fanstyg som helst
och nd frundrar dj ver pratet drom --

-- Va i harrans namn har jag d gjort fr nnting? Har du hrt nn sagt
nnting? Va  d nu d? Hh?

Nstan spottande av raseri vnde han David ryggen och gick sin vg, men
han kom tillbaka, springande s att han flsade. -- Vad har dom sagt om
mj? rt han med verkligt bestialiskt raseri.

-- Jag kommer direkt frn stationen, det vill sga direkt frn England
och har nnu inte talat vid en enda mnniska hr.

En stund stod Nilenius kvar och sg hatfullt p David. Sedan gick han
sin vg med mnga hostningar och grymtningar.

Det gamla hemmet var som vanligt, han vntades ej hem men mottogs med
tyst och stillsam gldje, han fick sitta i timtal och hra p vad som
hnt i byn medan han var borta. Och nr kvllen kom, var han redan trtt
p hemmet, han hade intet hr att gra, och han var nstan glad nr han
fick frsvinna upp till det lilla vindsrum han en gng inrett fr att
tminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej frrn sent. Det var s
underligt tyst hr i huset nu, den vansinnige var borta, vcktes ej mer
av sina drmda vidunder. Den blinde var borta -- David behvde ej mer
grubbla ver hur han hade det i kvll. Allt var s lugnt och fridfullt,
att det nstan verkade hemskt. Vad skulle han gra hr hemma nr hans
sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hrn, han hade
brukat spela p den som pojke och han hade ven ftt litet undervisning.
Jo, han skulle ta fiolen och bckerna och hyra den dr stugan en mil
bort uppe mot Asanders s, dr skulle han skriva en bok om sitt eget
liv. Han hade lnge haft denna id, och han kunde ej bli den kvitt. Det
var som om han anade en frigrelse i detta att frska skapa ngot av
det elnde han erfarit. Srskilt skulle han ge luft t det frfrliga i
hans livs planlshet, irrandet, oron och hemlsheten.

Han hll p att somna in, med mors gamla brokiga lapptcke kring sig.
 ja, det skulle bli en bra bok och en frfrlig bok p en gng. Kunde
han? Kanske inte, men om han frskte med allvar s hade han likvl
ngot att leva fr, en liten plan, ett halmstr att gripa efter. Han
blev pltsligt s glad ver att ha hittat denna ansats till en hllpunkt
i tillvaron att han satte sig upp i sngen och skrattade, han fick
nstan trar i gonen. Varfr har jag ej tnkt s frut, varfr har
jag ej frsttt att jag skulle frska med ngot svrt, ngot nstan
omjligt, fr att f ett litet, litet ml att leva fr? Frfattare!
 ja, stopp litet, inte s hgfrdigt, men ngonting -- _en fluga_ att
leva p -- var det inte s Hartman sagt. Man behvde helt enkelt en fix
id, man skulle hlla fast vid den som dden -- annars blev det vansinne
i till sist. Han var s upprrd att han sov endast ryckvis den natten.

Men av frfattandet blev ingenting, han frfljdes mnad efter mnad av
Nilenius' trugsamma och klumpiga, otympliga vnskap, ett slags brutal,
r och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris t
frsta bsta ra fr njet att f sklla ut vnnen. Han var ytterst
ensam, denne Nilenius, och ingen ville g i hans sllskap. David ville
det ej heller, men han var sjlv ensam, Nilenius sg sig fast och
slppte aldrig taget, s fort David lmnade honom greps han av
frtvivlan. David visste att han rjde hans hemligheter fr att stlla
sig in med dem som hatade Davids far, och han beslt sig d och d fr
att sga upp kamratskapet. D visade Nilenius en ny sida, det var en
fattig eller sjuk eller dende han skulle beska och ville ha Davids
sllskap. Han var ofta ute i barmhrtighetsbestyr, han sade sjlv att
han var den ende som mmade fr traktens fattiga. Nr han hjlpt de
ndstllda ur deras vrsta bekymmer blev han alltid ovn med dem, de var
fr otacksamma. Men han gav dem arbete och glmde sedan fr det mesta
av att ge dem ngon betalning. Fordrade de att f ut sin ln riktigt
ryggade han tillbaka, lamslagen av frvning ver deras taktlshet.
Men i anfall av rrande mhet kunde han sedan bra mat till dem, sknka
avlagda klder och dylikt, varefter han oftast brt ut i skllsord fr
det de "sktte sig s illa". Nr David trffade honom efter en dylik
utflykt ste han ur sig frbannelser ver alla grannarna, srskilt de
fattiga, som fordrade att han skulle frsrja allt pack. Han verdrev
sin egen knsla fr detta "otacksamma slkte" och beskrev vad han gjort
fr dem tills han brast i grt ver sin egen dla mnniskokrlek och
sitt eviga martyrium.

Ofta d dessa bda fljdes t p en enslig vg eller satt i en
skogsbacke fr att vila sig, fr trtta att tala, sjnk Nilenius ned i
ett slags sl frtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, gonen
stirrade i matt ngest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa
gonblick ohyggligt, hans onda samvete plgade honom, t upp honom
inifrn. Men han var icke tillrckligt klartnkt fr att begripa trsten
av att bikta sig infr ngon. S fort han i frtvivlan ppnade munnen
fr att tala kom det bara en stormflod av beklaganden ver frtalet;
i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrvlande,
rentvdde han sig sjlv, tog sig sjlv i frsvar fast ingen anfallit
honom, tills hans tunga trttnade. I stllet fr att beknna det fula
han gjort och ska sig en frklaring p sitt eget vsen, kom det
historier om mnniskornas hat mot honom, utbrdingen, som inte kunde
kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste nr han ljg,
men han bara ljg allt vrre, rttfrdigade sig allt mer, framstllde
direkta frgor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka
med huvudet eller komma med ett beklagande. D ljusnade han, torkade sig
om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvllda gonlocken till
hlften slutna och de vldiga nvarna bkande i tuvorna vid sidan om
sig.

Alla bnderna i byn hade kommit verens om att ljuga p honom, sade han.
Sade de inte att han lt grden frfalla, att han tog ren skjorta mitt i
veckan, att han frskt frfra Hopp-Sara, som var sjuttio r, att han
slt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans,
skllt ut dem fr deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att
han krde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till
undergngens brant, att han berusade sig med brstkakor som han kpte
p apoteket nr brnnvinet tog slut? Och fast Nilenius mste veta att
han gjort allt detta och mer till, var han likvl alltid den orttvist
bemtte. nda till frtvivlan krde han med detta tema, tills han
frekom David bara som ett trskverk eller positiv, en gng fr alla
instllt p det sttet.

Han t omttligt och var en stor lckergom. Ofta skickade han bort
hustrun p ngot lngre besk fr att han i fred skulle f slakta en
hna och steka den i smr eller ensam dricka ur all grdde som sparats
fr smrberedning. Under dessa mltider, som han intog stende vid
spiseln och tande med en jrnsked direkt ur stekgrytan, var han vid
ett mycket lskvrt humr, men han bjd aldrig David, ven om han var
nrvarande, drtill var han alltfr stor egoist d det gllde god mat.
Men under det han t skllde han ut hela mnskligheten, mest bnderna i
byn, men nu p ett lustigt stt, med en verlgsen galghumor. Han lste
grna, mest Sigurd och Ture Sllberg och Blanche. Stundom blev han under
ngon dylik festmltid s mtt att han endast orkade sitta i ett hrn
och pusta, och han kom d ofta fram med rent socialistiska tnkestt,
han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas
precis lika mellan alla mnniskor. Om David d gjorde invndningar mot
hans enkla program, ndrade han det, ltsade anstlla berkningar,
svngde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade
med att bermma David fr hans belsenhet. Det hade kunnat bli nt av
David om han bara ftt nn skola, sade han, och detta var en hnfull
antydan om att David fr nrvarande var en mycket misslyckad mnniska.
Men inom sig knde Nilenius en viss tillfredsstllelse varje gng han
konstaterade att David misslyckats med ngot, en ond skadegldje steg
honom nda upp i halsen. David mrkte detta och avskydde och fruktade
honom allt mer. Ofta gick han ifrn honom med ett fast beslut att aldrig
tala till honom mer, men han kunde ej fullflja det, i en liten by p
tio grdar, avskild frn all vrlden, drogs dessa omaka mnniskor
oupphrligen till varandra. S smningom vande sig David att ska en
viss frstelse hos Nilenius, och han gladdes stundom t att ngon
spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omttligt glad
t: att han ftt en ny bekantskap, en vn som Nilenius aldrig skulle
kunna uppska eller vga sig p. David hade Hartman -- och aldrig skulle
ett ord om denne komma fr Nilenius' ron.

Men alltjmt hngde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att flja
Nilenius p hans planlsa vandringar genom bygden. S smningom begrep
David att Nilenius levde p att frska f David lika usel och illa
ansedd som han sjlv var.

Nilenius var djupt intresserad i alla andra mnniskors angelgenheter.
Nr han och David passerade frbi en grd, omtalade Nilenius alltid ett
eller annat dussin skandalhistorier om mnniskorna som bodde dr. Han
hade en sllsynt frmga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur
grannarnas husliga liv, srskilt sdant som stllde dem i en ljlig
dager. Genom samtal med barn, drngar och pigor hade han s smningom
samlat hela traktens skandalkrnika s att han kunde den p sina fem
fingrar, och som han var en ovanligt frck lgnare, diktade han ihop
nya historier och skarvade de gamla, s att nr man hrde honom tala,
frefll hela byn, sedd genom hans glasgon, att vara en enda samling
skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var ven rent
bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre frsigkomna,
frde skoj med kringvandrande tiggare och fnar, drev med alla han
trffade, gapskrattade dem mitt i synen och frnrmade ven ppet sdana
med vilka han ej hade ett dugg att gra, srskilt om de frde en mycket
rbar vandel. Han tycktes nmligen hata alla som var bttre n han. Nr
han vaggande gick fram efter byvgarna, ikldd en ntt jaktrock och
norrbottenspjxor med band, ven mitt i sommaren, med en vska i ena
handen och en avbruten grdsgrdsstr i den andra, p vilken han tungt
och stnkande stdde sin vldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hnda
att han mtte traktens dre, Tun-Lars. D ljusnade Nilenius' ddsdystra
ansikte, han log frsmdligt och klappade Tun-Lars p axeln.

-- Sa du flja hem  sjonga fr mina barn, hh? Tun-Lars grinade till,
ryste p sig och svarade inte.

Han svettades ohyggligt i vrmen, ifrd tre vinterverrockar och
plsmssa. Nilenius funderade ut ngot, och medan Tun-Lars lipade,
blste och p alla stt gjorde sig galen, viskande och tjattrande
och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned vskan, bjde
sig mdosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull
maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphl p fnens verrock och
fullt kring mssans slag -- Hi hi hi, fnittrade Lars,  an toku, sk
ja var s fin, ja?

-- Visst ska du vara fin.  nu fljer du hem  sjonger denna visan om
Sakkeus, som du kan, d fr du kaffe. Hh!

Och s fste han den tokige framfr sig hem till grden, dr han i
timtal satt och hrde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjng med nsan lika
mycket som med munnen och sngen lt som om den kommit fram, siktad
genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade p fnen, helt frtjust,
tills han pltsligt blev helt allvarsam och brjade fnysa. Men nr
Lars tog till sitt vrsta grin, skrattade ven Nilenius, konstgjort,
mekaniskt, utan att en linje ndrades i det rda, kttiga ansiktet:
-- H! H! H! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvllen mitt emot
varandra, jamande, nickande, grinande och hrmande varandra som apor,
tills Nilenius blev trtt och gick och lade sig p skullen. P morgonen
nr Lars skulle fortstta sin vg, funderade Nilenius terigen p ngot.

-- Hr du jkla tok, du sa allt ha sporra m.

-- Hi hi hi, sk ja ha sprrar  sprrar  --  an toku -- sk ja ha
sprrar? hi hi! Miau -- miaaaaaui!

-- Hll kften p dj, vnta ska du se! Och Nilenius letade p sporrar
och krp p kn och spnde dem p Lars' stvlar. Lars' ansikte sken. Det
hr var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni
ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut p trappan och sg hur
Lars frskte stappla ver grden. Med rocken och mssan fortfarande
fulla av blommor och kryssande som en bt i storm satte Lars i vg.
Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius hll sig fr
magen av skratt nr sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade
kull i ett trckhl. Han vrlade som en tjur.

-- Han slr sj inte fr han r s vlkldd, grymtade Nilenius.

Men Tun-Lars var arg. Han satt p marken och sparkade fr att f loss
sporrarna, spottade och frste. Slutligen lossnade de, och han sprang
sin vg, rytande som en ko. D stack Nilenius' svrfar, undantagsgubben
Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom drren till brygghuset
och sneglade hnfullt efter Lars. -- Ja si dn  d nnting t kun var
tokug, dn, h h h, s visst, s visst!

Men nr Nilenius fick se huvudet p gubben, mrknade han. Han vnde sig
till hustrun och sade med ngot som skulle frestlla gott humr:

-- Vet du, om jag mtte den gobben ensam i en skog tog jag  hngde han
i nsduken.

-- Ysch, s du sjer! skrek hustrun i det hon frsvann in i stugan.


3. Diakonen

Nu hade David dock efter en veckas mer n vanligt vidrigt umgnge
med Nilenius, varunder denne ftt hysteriska utbrott och omvxlande
frbannat, smdat Gud och mnniskorna och grtit, beslutat sig fr att
bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tnkt p -- han hade redan brjat
skriva p sin bok och ven lyckats slja ngra skildringar till ett par
mindre huvudstadstidningar -- och befann sig nu en mil frn bygden. Om
Nilenius kom skulle han helt enkelt vgra att g med honom mer. Det var
redan en visa i byn: David Ramm har blivit sllskapsdam t Nilenius. Nu
ordnade han sina bcker som han kpt i Amerika, spikade ihop ett
skrivbord av gamla ldor, bredde tidningar till duk drver och brjade
arbeta. Men hans oskra stllning och ensamhet plgade honom, ter och
ter ltade han minnet av det frflutna. Ibland nr han satt sig att
skriva, greps han av tvivel p om detta var hans riktiga omrde. Var
han kanske bara en inbilsk narr, ett mne till en inkrktare p andras
omrden? Men ocks det gamla filosofiska grubblet kom igen, understtt
av de nyligen intrffade samtalen med Hartman. Han lngtade efter denne,
efter ngon undervisning i att tnka systematiskt och frnuftigt om det
som han skte undfly men stndigt ter rkade fast i, det planlsa
grubblet om sjlen, det oddliga, synden, straffet och det stora onda,
samt det gudomligas frhllande till smrtan -- en sak som Hartman lrt
honom att stirra sig blind p. Nu hade han kommit s lngt att han ej
trodde p Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett
gudomligt vsende. Skillnaden var ganska stor, men den frvirrade honom.
Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta vsende, och han
fann hur djupt rotat begret efter en gud att bedja till i nd var hos
mnniskohjrtat. Det var svrt att icke alls kunna tro p en personlig
gud och nd alltid ha ett brnnande behov av en sdan. Och det dr med
"vsende" -- lg inte i sjlva ordet en ansats till egenskaper?

En kvll gick han nedfr dalen fr att hmta vatten i Kersnas kallklla.
Han var som en drmmande, han tyckte sig invvd i vissnande lv och
stjrnljus, med hstmrka skogar runt om, den ljungblommande heden under
sig och den djupa rymden till tak ver detta granna fngelse. Hur liten
och trasig och smutsig r jag ej, mumlade han, med mina sotiga hnder
och min buckliga vattenhink! Kunde han gra ngot, en enda rrelse utan
att mrka sin egen klumpighet bland alla skapelsens frnma ting? Sdan
var mnniskan. Rven och mrden var bttre varelser, tminstone renare
i plsen! Trden hade andakt och mnniskan endast oro, stjrnorna
stapplade aldrig p sina vgar, men vi lg jmt i trcken, vi snubblade
bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tnkte
han, r ju alltid trtt och vrker och nu slr hjrtat fortare n det
skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ngestfull vntan p
intet. Eller visste han p vad han vntade? Han skulle taga reda p det,
kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen slpade fram sitt
liv, sjlen bara liksom hasade sig fram och ven kroppen. G fortare, g
bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart r du dd! ropade det inom
honom. Varfr s brtt, varfr inte vila? Spring -- bara spring, annars
blir du efter! svarade det.

Nr han kommit hem igen med sin vattenhink och ppnade drren, greps
han av avsky ven fr detta stlle. Stugan lg ganska avlgset i en vr
dr stora landsvgen mellan Brgstad och Jrnkping korsades av ett par
sllan trafikerade vintervgar. Dr hrde han sllan andra ljud n
skramlet av ngon enstaka forkrra p den steniga landsvgen norrut,
eller dovt ekande yxhugg inifrn de ofantliga skogarna. Det var blott
ett enda rum med kalkade vggar, en vldig ppen spis och mnga rtthl
i golvet. En unken doft av gammal piprk, instngd luft med den
egendomliga lukt som lnge obebodda rum f, fyllde den. Strax tnkte han
p hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett
och en liten hustru suttit hr nu och vntat honom. Han skrattade. Av
alla kvinnor han lskat skulle ingen ha velat sitta hr och vnta p
honom. Nr han tnkte p dem slog det honom att de var s mnga, att han
"lskat" s mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt nd kvar
som smutsflckar i minnet -- , de fortsatte nog den dr slags krleken
i hamnstdernas smsta kvarter honom frutan. Lilla Harriet i Liverpool,
den allra senaste, hade vl haft minst fyra mn sedan han for. Ha ha!
Fruntimmer!

Han var ensam, verkligt ensam. Nr brasan slocknade, brjade rttorna
visa sig. De voro ocks nstan tama, en del sutto p hllen och blinkade
t honom nr han t. I kvll ville han ingenting, hans hjrna surrade av
orediga intryck och ofullstndiga tankar tittade fram likt halvgngna
foster. Skulle vansinnet komma snart -- en ny Alexander som skulle
knacka sten kring vgarna i stjrnljuset?

Efter att i ngra ntter ha spelat fiol, lst och skrivit omvxlande,
blev han pltsligt sjuk, om det nu var av bristande fda eller av
frkylning eller bgge delarna. En mrk och stormig kvll var han fr
svag att bry sig om ngot mer, pulsen steg och han knde smrtor kring
trakten av hjrtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bdden p
golvet, lade en bit mjukt brd p en stol i nrheten och verlmnade sig
t febern. Han knde en tyngande fruktan fr att d. Han lskade sledes
det liv han gick omkring och bannade s grlsjukt, och det fll honom in
att han nu, innan han kanske frlorade medvetandet, borde frska lsa
ngot i bibeln. Han slpade sig upp, tog rocken p sig och lade mer ved
p elden, tog boken och satte sig p hllen, men fann att han ej orkade,
han lade sig nstan framstupa och slog upp den -- hans leder vrkte s
att han knappt kunde ligga stilla. Och han lste hgt: "_D tillkallade
de fr andra gngen den man, som hade varit blind, och sade till honom:
Giv Gud ran. Ty vi veta att denne man r en syndare. D svarade han och
sade: Om han r en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var
blind nu kan se_".

Och David lade bort boken och krp ihop p bdden.

Fotogenet i lampan var nra nog slut, och nr han gjorde ett frsk att
fylla den igen, frlorade han medvetandet.

Nr han vaknade, tyckte han sig hra fglar sjunga, han lg ute p en
ng, det var lrkorna som sjng hgt ovanfr hans huvud, det doftade
backrinka och kummin. Han vnde sig lngsamt fr att se var han var. D
hljdes han av mrker igen, ngon bultade med en hammare i en bergvgg
lngt borta, snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa lngt
inne i huvudet, skenet lyste ut genom gonen lngt ut p golvet. Nu
ppnades drren och mitt i ppningen stod Hartman. Han gick fram och
sparkade p bckerna, som lg i ett hrn, och skrek: -- Vad skall du med
dem att gra, det gr bara din oskolade hjrna virrigare!

-- Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det r inte kunskap jag
sker, utan frid! D kom han nrmare och hjde armen med ett grymt
leende. Du ursktar vl att jag slr snder dig, sade han, det r min
lilla gudstjnst, min vn --

Nu var han borta -- dr stod Davids far -- hans hjrna klarnade, en
blja av tacksamhet skljde sval och befriande inuti Davids heta kropp.
Sannerligen, han var inte ensam och utan vnner, han hade en nd, hans
gamle far, en mktig och stark man, en som fruktade varken dd eller
liv, en bedjande vldig man, i ntta, blankslitna klder. Gldjen hll
p att kvva honom, men nr han frskte stta sig upp, tyckte han sig
f ett slag ver nacken och svimmade p nytt, men bara till hlften, en
lng stund tyckte han sig hra tv rster som diskuterade hans liv. Den
ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius' stmma, den andra var
Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes st
p var sitt avstnd och tala, var och en fr sig sjlv:

-- Nu skall han snart d, den stackarn, sade Nilenius,  det r bst fr
honom, han kunne allri reda sj, d va bara slarv -- -- --

-- Nu skall han snart d, hrdes Hartmans lngsamma, kalla rst, och det
kan vara bst fr honom, han passar ingenstans, varken i stan eller i
skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars mnniska!
M du och din sorg d p samma gng -- ditt liv r ett misstag av Gud!

Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller
Nilenius var hr, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket
ldrad sedan han sist sg honom, hans hr var glest och vitt.

-- God dag, sade han med darrande gubbrst, jag kom hr frbi och Gud
skickade in mig. Hur r det? Ganska sjuk. Jag skall sga till i byn att
man skickar hit mat och en hst och krra.

-- Nej, lt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag r snart
bra nu. Kommer ni hemifrn?

-- Jag har trffat din far. Han r en rtt kristen, svarade han
stillsamt. Sedan sg han forskande p David. Detta ansikte, tnkte
David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal prst
vilken blivit fr mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansgs
tokig av sockenborna. Hans gon var en profets, David krympte ihop infr
denna blick. En hg panna och en ngot fr vass nsa och ngot gult,
ngonting av frvissnat liv under gonen.

-- Jag har hrt av din far, sade han svagt i det han tog upp en av
bckerna frn golvet och lste titeln (det var en volym av en tysk
filosof), att ven du varit berrd av de ting som icke r av denna
vrlden. Han lade frsiktigt ifrn sig boken utan ett spr av
vanvrdnad. Sker du Gud?

Frgan kom s pltsligt att David rck till. Han svarade: -- Jag kan
inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har frskt vara
en kristen och misslyckats.

-- Varfr ville du bli kristen? frgade han dmjukt.

-- Kanske inte en kristen -- jag ville ha frid.

-- Sg hellre lycka. Han sg varnande p David.

-- Men inte jordisk.

Han log. Ngon annan lycka kan du ej f in i ditt hjrta. Du ville ha
vnner, frstelse, ett drgligt jordiskt liv. Det r inte kristendom.
Du ville ha krlek -- har du frskt lska i stllet?

David nstan hrmades ver alla dessa frgor. Arvidsson fortfor: -- Du
har lst -- filosofi. Du vill hitta ngot -- har du funnit det? Letar du
efter bevis fr en oddlig sjl?

-- Lt oss antaga att jag har en sjl, ropade David ivrigt, i det han
stirrade in i den gamle prstens rynkiga ansikte, inte nervsystemets
sjl eller hjrnans sjl utan ngot mitt eget riktiga jag. Nr jag dr
flyger det likt en fgel ur kroppen. Vart skall han d ta vgen, den
konstiga Fgel Jag? Himlens salighet r jag trtt p. Osalighet r ocks
hgst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig s illa. Men allts, nr
jag nu dr, fader Arvidsson, d slngs kroppen av som en utsliten pls,
Fgel Jag blir ensam och fr en ngel vid sin sida som leder honom till
himmelens drr -- i bsta fall, i bsta fall, jag bara freslr. Men
jag kommer inte att g in om jag inte fr alla de gamla kamraterna som
ligger i helvetet med mig ocks. Jag kommer inte att trivas med mindre.
En sak: tror ni verkligen p en personlig djvul, fader Arvidsson? Begr
i alla fall inte att jag skall tro p honom! Inte heller p en oddlig
sjl, ty jag kan inte tnka den. Men -- det r sant, frsker jag tnka
bort den r det lika illa. Det r alltid ngonting bakom sjlen som
tnker den, jag kan inte f tag i det, men det r mjligt att detta
verlever kroppen -- att ngot verlever -- jag vet inte -- men detta
kan skert inte spela p harpor eller gnissla tnderna utanfr
brudgummens palats. Sg, fader Arvidsson?

Den gamle satt med bortvnt ansikte. David tyckte han skakade som om han
haft feber. -- Men om jag nu skulle sja att du bara sysselstter dig
med yttersidorna av alltihop -- att du dock r ett sorts materialist.
Huvudsumman r att leva som Han levde. Allt det dr du sger, har jag
sjlv tnkt, men -- har du frskt att _leva_ som -- --

-- Nej, jag har mnga brister, svarade David hftigt, men jag har skt
sanningen.

-- Var? hans frga kom s hastigt och hans ansikte nstan lyste av iver,
det utstrlade andlighet.

-- ag har varit hos lsarna. Jag lskade dem sannerligen inte, jag knde
avsmak fr deras enkla snger om blodet och nden och sren. Men de dr
mnniskorna r de enda som dock intresserar sig fr det vi kallar
sjlen. Allts kom jag till dem, men de frstr sig inte p mitt fall,
det vill sja en oomvnd som inte kan f sig att tro p himmelen. Jag
var hos prsterna, men vi ska inte tala om dem. Somliga jagar harar,
somliga super och somliga r skenheliga, ingen av dem tnker p sjlen.
Drtill r de hgfrdiga ver sitt stnd -- srskilt prostar och
deras dttrar. Sedan frskte jag socialisterna, jag trffade bara
materialister, sna dr som ser kulturhinder i mssor och bner och
frundrar sig ver att medeltidsmlarna valde religisa motiv, och
svrmar fr grekernas konst, som de tror r vrldslig bara fr det de
inte knner till namnen p alla deras gudar i brons och marmor. Jag var
hos nykterhetsfolket som hade frbudet till religion, som levde fr
frbudet och dog fr frbudet. Jag var ver allt och jag vart hemls --
vi har bara socialdemokrater som tror p historisk utveckling och
smpojkar till vnster som tror p preventivmedel och arbetardiktatur.
Vart ska man ta vgen?

-- r det d s omjligt att vara ensam? frgade han lugnt. David tyckte
han vnde bort huvudet och snyftade.

-- nskar du sllskap med din egen far? fortsatte han nnu stillsammare.
Han r visst bra tacksam om ngon talar vid honom ibland. Han r en
kristen -- och han har inte lst Schopenhauer. Han r bra ensam, men om
Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen s flydde du inte ifrn
honom. Men jag skall g -- du vill inte ha ngon hjlp frn byn?

-- Nej, fader Arvidsson, d kommer bara Nilenius.

-- Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han r en ond mnniska.
Mycket ond -- men kanske -- han ocks kunde rddas. Farvl!

-- Han var skert fr gammal, tnkte David, och alla andra jag frskt
med fr unga. Jag mste trffa Hartman igen. Lngsamt reste han sig upp
och stapplade ut genom den halvppna drren.

Vad dalgngen var gldande vacker just nu, solen brann som pskeld
mellan Rousannas mrka sar. Sjlva skatornas vingar lyste av gldje.
Hur kunde Gud Fader ha en s vacker vrld t alla sina fula ungar? Blev
han inte otlig p oss? Hade han ingen profet att snda hit ned och tala
om det dr fr oss som han sade sig nnu icke kunna sga t lrjungarna,
emedan de d nnu ej kunde bra det? Nej, han bara tiger, han tycks
vnta p ngot, han r inte s bestllsam nu som p kopparormens tid.
Men d var det likvl stil p elndet -- offer, rening, rd ko -- och nu
bara lort!

Luften r som vin. Stormen dnar i asparna, det r som badade man i ett
hav av ljus och luft, ett vinddrag frn ngon av verandorna i paradiset.

Och nr han gick utfr den solgnistrande dalen kom det en syn fr hans
inre, ett ansikte sg p honom med p en gng strnghet och krlek. Han
sg en ng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in
bland trden. Och ut ur skuggorna kom hans rst, genomtrngande som
jrn, barmhrtig som solsken: _lsken i mig?_

Men han slog bort det och frskte skratta. Nr man r sjuk blir man
blthjrtad, tnkte han. Nu skall jag brja arbeta igen.

Nsta dag kom en pojke cyklande frbi p landsvgen och lmnade ett
brev. Det var frn Nilenius. Med en svordom brt han det och lste:

"Kre vn. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga
din sjl i ensamheten, som den dr galningen Arvidsson sjer, men det
r inte nyttigt. Jag har trffat din hedersman till far och mor och
sprkat. Fick reda p att du blivit bekant med en millionr som r
studerad s nu hjlper han vl dig till nn finare plats. Du skulle
ha nn skrivplats fr du har sn bra stil. Emellertid kommer jag upp
att beska dig, det kan vara idylliskt med en sn dr koja mitt i
ensamheten, jag ber att f bo hos dig ngra dagar och vila mig frn allt
detta brket. Jag skall ta mat med t oss bgge, och vi kan sl upp
sprkldan i ensamheten. ven om jag kan skaffa en liter brnnvin, och
det tror jag. S spelar du p fiol. En sak: har du ngra trevliga bcker
droppe. Det r s att jag vill tala med dig om en frfrlig sak, du kan
inte tro vad jag hatar finnbyn.

Svrfar min har nmligen kommit p den djvulska planen att stta mig
under frmyndare och nu skall du hjlpa mig med en inlaga till tinget.
Jag ska stmma honom fr falsk bouppteckning och kanske mened s att han
kommer p Lngholmen. Jag kommer upp i morgon dag, s du br vara hemma.
Din tillgivne vn Alexander Nilenius."

Nr David lst detta brev rknade han ver sina tillgngar och beslt
att redan i dag ge sig i vg till Stockholm. Tget gick klockan fem, det
var tv mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nstan glad
ver att brevet kommit, s att han infr sig sjlv ftt en frevndning
fr att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ngslige
Nilenius med sin jmmer, sitt hn, sin rttfrdighet och sina lindade
vador och derbrck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress.
Hastigt nnu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop
ngra bcker i ryggscken.

-- Jag skulle nska att jag vore hemma s att jag kunde f en tvl och
en handduk, tnkte han. Men strunt i det -- jag mste bort, fort, fort.
Han lste drren med ett hngls och gmde nyckeln djupt nere i rtterna
av den nstan torra brodden som vxte under fnstret. -- F se hur det
r nr jag letar p den igen, mumlade han. Hans ben kndes svaga nnu --
och nd mste han taga en litet lngre omvg runt byn, av fruktan att
annars mta Nilenius.

Nr han varsnade stationens signallykta genom lvskogen, var han s
uttrttad att han knappt frmdde slpa sig fram. Jag har inga pengar
mer n till resan, tnkte han, men Hartman skall kunna lna mig. Jag
mste sga till honom detta -- han kan ej veta hur jag har det. En
lngdragen vissling hrdes -- han mste skynda att lsa biljett. Han
stannade pltsligt och hll p att ramla omkull: Nilenius' hst stod
dr. Skulle Nilenius med p tget? Han nstan sprang in i vntsalen --
om Nilenius skulle med tget d skulle David stannat till nsta. Men
det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hmtade ut ngot frn
ilgodset. Aha -- brnnvinet som Nilenius skrivit om. David nstan skrek
nr han begrde biljetten och tget kom in just nu. Fan anamma s
hungrig han var i alla fall!




II. Din broders hustru


4. Hos de sorglsa

Nr han frn Centralen steg ut i gatubullret, knde han sig friare
och lugnare n han gjort p lnge, men han var ocks hungrig och kassan
var i det nrmaste slut. Det var fr sent att uppska Hartman, klockan
var nra elva p kvllen. Det var ven fr sent att uppska ngon
tidning med det lilla manuskript han tagit med -- ett utdrag ur den
sjlvbiografiska roman han frskt skriva -- och han beslt sig fr
att g till det lilla hotell Saxonia p Fanjunkargatan, dr han
frr bott som avmnstrad matros och dr han nog fick stanna utan
frskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppfr de fyra trapporna,
detta allt pminde honom om gamla ventyrsfyllda tider och frde hans
tankar bort frn det tande grubblet. Hissen var avstngd, hotellet var
illa beryktat, och vrden ville inte att de mnga flickorna, som hela
natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle f anvnda den.

Han stannade verraskad framfr drren till den gamla vindsvningen.
Skylten var bortriven, hotellet hade upphrt. Det var ocks tre r sedan
han var dr, hur kunde han tnka, att ett dylikt nste fick vara i fred
s lnge. Polisen -- razzia -- frsts, han skrattade fr sig sjlv. Men
han hrde rster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skl
tagit bort skylten. Han knackade hrt fem slag p drren -- han erinrade
sig att han frr knackat s mnga slag. Ngon ropade "stig in" och han
klev direkt in i en mlaratelj, ett lngt och smalt rum med bde tak-
och sidobelysning, vggarna ursprungligen vitmenade och drefter
fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grnt trasigt
verdrag fanns drinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar,
manschetter, en lampa utan skrm, en kam, en fotogenbutelj, ett
schackbrde med pjser och mnga andra ting. I en vldig engelsk
jrnsng lngst borta i andra ndan av rummet satt en trettio rs man
med mrkt hr, spetsigt hakskgg, stora, frgande gon och utstende
kindben. Han spottade oupphrligt brunt spott p en tidning som lg
utbredd framfr honom p golvet. Nr han ftt syn p den nykomne lade
han en ren tidning ver den han spottat p och riktade en ny salva med
stor kraft mot den versta, och stirrade sedan frgande p David, dock
utan att resa sig. -- Var s god och sitt, sade han p bruten svenska.
Varp han spottade igen.

David, som var en enda verraskning, lydde dock vinken och satte sig,
han var just i frd med att brja frklara varfr han kommit hit, nr
en blek och eterisk individ med lngt hr och ifrd mlarrock dk upp
frn ngon slags bdd i ett hrn bakom en hg tomldor och presenterade
sig som Martinus. Han kunde vara bortt tjugufem r, hade ett ngot
oregelbundet men mycket mnniskovnligt ansikte, med hg panna och klara
gon med ngonting ovanligt vrldsfrmmande och frnvarande i blicken.
Draget kring munnen kom hans ansikte att gra intryck av ngonting lst,
okomponerat, och David trodde sig ej ta miste p att denne man vacklade
mellan frtvivlan och uppsluppenhet. Nr han sagt sitt namn, ryckte
bgge ateljns invnare till och stirrade p varandra. -- Det r allts
inte dansken! sade Martinus lgt, som om han blivit missrknad.

Men nr David utfrligt frklarat vem han var och till vilket stlle han
trott sig komma, brast Terje -- mannen i sngen -- ut i s hjrtligt och
vldsamt skratt att han glmde spottningen i fulla fem minuter, varefter
han bad David vara vlkommen att ligga p golvet ver natten om han
ville. Efter en halv timmes ytterligare frtroende  mse sidor letade
Terje rtt p ett spritkk och brjade laga kvllsmat, en halvtmd
brnnvinsflaska kom fram ur ett skp och de tre t och drack tillsammans
lika ogenerat hjrtligt som om de alltid knt varandra och alltid brukat
trffas klockan tolv p natten fr att ta. David var med ens borta frn
allt sitt gamla, han till och med brjade sjunga efter maten, medan
Terje, redan tskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus
frfll till fordighet, satte sig i ett hrn, hll hnderna som en lur
framfr munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och
energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden
stod David mitt p golvet, serverande sig sjlv ideligen det ena glaset
efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. -- Kan du st fr tolv
snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara t sidan, s
jag inte spottar p dj nr jag bddar t dj! Han drog fram ngra gamla
tidningar, en bunt tillknycklade och sndertrampade skisser och lagade i
ordning en bdd p golvet nra vrmeelementet.

Men nu brjade Martinus bli full p allvar och d skulle han tala
filosofi. Eftersom han bara mlat i hela sitt liv och lst fga, var han
alldeles ofrvillad av ngra antagna stt att lgga upp problem, s att
ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav
David hela sin livsskdning i en enda strm av ord, varur tskilliga
satser fste sig i minnet p David hur rusig han n var. En av dem lydde
att varje mnniska bestod av tv varelser, en som sp och en som tnkte.
Nr den som sp lg och sov, var den som tnkte ute och gick. Nr den
som sp dog, gick den som tnkte ut ur kroppen genom den ena eller andra
ppningen och for i vg till stjrnorna. Det var naturligtvis alltid den
som sp som var fyllsjuk. Men sjlva idn att supa var ett karaktrsdrag
hos bgge tv.

-- Vilkendera r det som mlar, d? frgade David i det han lade omkull
sig p bdden Terje gjort och skruvade p kranen till vrmeelementet.
Han hade berusat sig fr hftigt och var redan illamende.

-- D naturligtvis han som super, infll Terje. S fort en mlare tar
till hjlp den dr som tnker s mlar han idel skit. Terje lg redan
i sngen och sysslade med att spotta i vckarklockan, den gick inte
annars, pstod han. Varje natt nr den stannade vaknade han genast och
spottade i den tre gnger, sade han, och d larvade den av igen. Det
fanns ingen tavla eller visare p den, men den kunde stllas att ringa.
Terje steg alltid upp tidigt och for i vg till Haga och mlade.

David fll i smn, men vaknade d och d fr att st fyrfota ute i en
skrubb ver en hink med sopor. Nr han d och d tervnde in, stannade
han i drren och betraktade hur hela rummet rrde sig upp och ned likt
ett fartyg i storm, och besttningen sjng under tiden "Gubben Noak" med
otaliga variationer.

Nr han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam
i ateljn. Nu sg han hur vackert detta rum var, som han frut bara
funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sdant stadium av
flckighet att det nstan verkade akvarell och vggarna var fullproppade
med teckningar och av glad frg lysande sm skisser. Taket var som
inrkt sjskum och ovanfr drren var mlat med stora bokstver:

  _LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FNSTRET NR LOKALEN R I GNG_

Han knde att han skulle trivas hr, det tycktes honom som om han hr
befann sig hgt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de sm
avundsjuka, anstllningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens
Nilenius skulle finna honom hr, han var skild frn vrlden och dock
bland mnniskor, han skulle brja ett nytt, verksamt och lugnt liv.

Han steg upp. D frst mrkte han att han hade ett tcke ver sig som ej
funnits dr kvllen frut. Han tittade i Terjes sng: dr fanns intet
tcke kvar. "Husfadern" hade kastat det ver frmlingen d han gick.
David begrep att denne Terje var en beprvad man, som gonblickligen
kunde avgra med vem han hade att gra. Och dock frekom denna hastiga
bekantskap honom som ett rent under. Varfr misstnkte ingen honom
endast fr en vanlig inkrktare? Men s kom han ihg att han under ruset
talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han knde denne,
ehuru helt flyktigt.

Besynnerliga mnniskor, tnkte han. Lshstar i vars spilta det rr fr
att jag rkat ramla, men ingen slr bakut eller drar t sig ronen. P
bordet fann han ett papper varp stod prntat: Sov mnniskobarn och nr
du uppstr t och styrk dig fr dessa penningar! Ovanp papperet lg tre
kronor.

S fort man kan bli brder nr man super, mumlade han. Nr han gick
ut fann han en anvisning p drren att han skulle lsa den och lgga
nyckeln "till vnster i soplren i vese". Och det gjorde han. Han
dansade nstan utfr trapporna. -- Vid Gud, har jag inte ftt ett nytt
hem, tnkte han.

Vid tvtiden trffade han Hartman, efter att frst ha ringt till hans
bostad, som lg p en av Sders hjder med utsikt ver en god del av
omgivningarna. Han tog emot David i tamburen sjlv och syntes angenmt
verraskad. -- Tyvrr -- eller kanske inte tyvrr -- har jag frmmande
fr tillfllet -- en mycket intressant kvinna, du skall lra knna
henne. Hon har litet anlag fr teosofi, viskade Hartman, hennes mor har
regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera ngon gng i vrlden.
Vill du ha en -- rekreation innan du stiger in, du r vl trtt -- fru
Ziri -- vi kallar henne s, det har blivit ett bruk, annars heter hon
fru Ziri Stuart -- jag tror dom r skottar frn brjan. Vad pratar jag
-- stig in hr -- han ppnade en skjutdrr vilken gick mycket ljudlst
och frde David in i ngot som p en gng var kemiskt laboratorium och
bibliotek -- jag skulle sga att fru Ziri redan r underrttad om att
du kommer -- jag lmnade henne ensam vid pianot -- hon spelar som satan
sjlv -- hr du? Den dr menuetten stter hon sjl i --

Synbarligen var han mycket berusad av ngot, David kunde nnu ej
avgra vad, och han frgade om han ville uppliva minnena frn Chikago.
-- Jag gr numera dessa saker sjlv, sade han med en viss stolthet --
han tog locket av en flaska och skakade ut ngra vita sm piller p en
glasbricka. Men David avbjde. -- Jag mr vl fr tillfllet, och
behver inte, sade han. Hartman sg forskande p honom. -- Hur lyckligt
att ej behva! Men nu gr vi in -- vi fr vin sedan.

David steg fre Hartman in i en liten salong med dmpat ljus och mycket
sparsamt mblerad i en tungt borgerlig stil med gamla vrdiga ekmbler
och vl bibehllna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och
steg upp. Efter presentationen, som frsiggick p ett hastigt och
ceremonist stt, satte hon sig i en ftlj och vnde ett par stora
mrka gon mot den nykomne, som litet besvrad bad henne fortstta
menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.

Tack vare Hartmans berusade och bedrvade syn p vrlden blev stmningen
icke tryckt, han satte genast i gng med en svada som kom mycket lgligt
fr David. Han slapp att sjlv sga ngonting och den unga kvinnan fick
tillflle att ostrt betrakta honom med en viss nyfikenhet.

Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behrskad sorg
och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans lskarinna, men
snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfllighet denna
eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade nd ej du till
varandra, en omstndighet som frefll egendomlig. Att dma av hans
beteende hyste han inga varmare knslor fr henne. Klar, kall, nstan
spefull satt han i en bekvm stol och betraktade henne. D och d sg
han p David som om han tnkt: Farlig, inte sant? Detta retade David,
som redan knde sig litet oroad av hennes stt att tala och betrakta
honom. Hade Hartman gt henne och hade de sedan blivit likgiltiga fr
varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom nnu mer.

Hon hade mrkt hr, mrka gon och en hg, fint vlvd panna med mjukt
tecknade gonbryn -- och s var hennes sammetskldda kropp alldeles
klassiskt vlformad. Davids hela lidelsefulla tr vcktes med ens.
Varfr var han s, tnkte han, varfr inte vara kall som Hartman?
Var detta ett slktdrag, denna s hftigt uppflammande brand, detta
vldsamma begr, eller var hon nnu s ung. Men han blygdes fr sig
sjlv och tvang sig att tnka p annat. D mrkte han att Hartman satt
och log fr sig sjlv, nstan triumferande. Men det var inte bara tr
efter hennes kropp han redan frnam, han lngtade gonblickligen efter
henne ven p ett annat stt. Hon var en kvinna som man skulle kunna
dyrka -- -- -- varfr skulle nu det strax bra i vg p det hr viset
-- -- aha -- kanske Hartman haft ngon mening med att vilja bjuda p
haschisch innan David gick in? Frdmda Hartman! Och hr bara s han
pratar!

-- Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag mste medge att
det r ett hgst intressant mne (fru Ziri gav honom ett elakt gonkast
och vnde sig till hlften bort frn dem) nu p sista tiden nr det
blivit befriat frn allskns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett
var hela lran om en andevrld bara materialism --

-- S ofantligt vis och sker ni r! Fru Ziri sade detta i mycket
frtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.

-- Men han har rtt, infll David djrvt. Det kan till och med jag
begripa. Man lagade till en andevrld av jordiska ingredienser -- --

-- Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hrt.
Han tog sig ver pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket
blek, men lugn och nstan strlande glad. Oavvnt stirrade han p
taklampans lilla lga som lyste rdbrunt bakom sidenskrmen. -- Vi ska
tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det
kan gra detsamma, buddhismen r inte s mrkvrdig den heller fr oss
vsterlnningar. Inte hittar vi vgen till befrielse fast vi fr
palitexterna versatta och fr lra oss Dhamma och Abidhamma -- fr
resten, vad fr vi lra oss av dem? Helt enkelt att: vara r upphov
till lidandet, lidandet skall vervinnas genom dess orsaks upphvande,
allts, vi br sluta att vara. Men nu r vi i alla fall, vi r alldeles
frbannat och vi vill alltid vara -- hr i vsterlandet imponeras vi
inte alls av det totala upphrandet, som blir frlsningen i stern. Det
r bst vi fr ha vr himmel och vrt helvete fast jag r trtt p
alltihop. Men er teosofi r inte bttre n kristendomen s lnge ni tar
terfdelselran bokstavligt som en lng kedja i vars slut individens
salighet sitter fastknuten som en krabba p en krok. Harmoni, sger ni!
I denna vrld eller nsta -- vad sdant lter dumt, "denna" och "nsta"
-- vi kan ju inte tnka oss denna nsta utan att kopiera den efter denna
jord. Fr mig r alltihop alldeles likgiltigt -- men jag vill inte ha
teosofi och spiritism i stllet fr kristendom. Och kristendom vill jag
inte ha, den handlar ocks bara om denna vrld och en annan som liknar
en biograffrestllning av denna, fast bara fr barn -- och hur vill ni
gra om intet allt djvulstyg som gjorts i denna vrld med er kristendom
och teosofi? Frbttra vrlden, va? Det r mycket bra -- men sj, ni
tror ju p sjlens individuella fortvaro efter dden? Tror ni att ven
kattorna har sjlar? I min barndom var jag med om att lngsamt pina
ihjl en katt -- det r mer n jag begriper, den dr grymheten hos
smpojkar -- och nu nr ni frbttrat vrlden s att inga kattor plgas
ihjl mer och inga flugor spetsas p nlar i lroverksfnsterna och inga
metmaskar lngsamt trs p stlkrokar och inga paddor klms snder av
hemvndande skolgossar -- om d kattornas och flugornas och maskarnas
och paddornas sjlar kommer och fordrar upprttelse av er, hur ska ni
d bra er t? Ty kattans sjl sger inte: tack fr att ni inte stenar
isnder kattor mer hr i landet! utan: det gjorde frfrligt ont en
gng, alldeles oerhrt led jag, och ngot ont satt i hjrtat, ngot rtt
och grymt satt i brstet p era fder och lt dem pina mig. Tag bort
detta onda som d skedde, och jag skall frlta er! Men hur fanden skall
ni ta bort det? -- Men det r ju redan borta! protesterade fru Ziri.
-- Ack, nu har jag lockat er in i en flla, fru Ziri! Ja, jag gr med
p att det r borta p s stt att vi kallar det ett fullbordat. Men det
r bara en formel fr vrt stt att uppfatta det. S lnge min hjrna
arbetar och ngslas just fr att detta har hnt, s lnge r det inte
alls borta. Vad hjlper det att jag sitter och frlgger det lngt borta
i tiden, antingen bakom eller framom nuet, nr det i alla fall hnger
fast vid mig som en ful spetlskeflck, nr jag aldrig ngonsin kan
komma bort frn den dr kattens lidanden. Och vad hjlper det om jag
kunde tro att Gud frltit mig, blir detta kattens fullbordade och
oskyldiga lidande mindre fr det? Tag nu allt som lidits i denna vrld,
tag det i klump, frbttra sedan vrlden hur ni vill, till sist kommer
ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gr, att uppn samma vrldstillstnd
som innan den frsta droppen oskyldigt lidande utgts i denna bedrvliga
vrld. Vad tjnade d lidandets period till? Till erfarenhet? Fr att
kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror p, vad tnkte han p
under tiden? Som inte hoppade ver lidandet i mnsklighetens historia?
Dostojevski, sger ni. Ja, jag erknner, jag r fga originell, men han
talar i allmnhet om oskyldigt lidande. Jag frgar: Vad ska d det
skyldiga lidandet tjna till? Jag menar enligt teosofernas lra om
vedergllning genom terfdelse? Lt oss terg till kattan, som vi
pinade ihjl! Antingen hade hon vl i en fregende existens frbrutit
sig p ngot stt, men det mindes hon inte, vi antar vl att hon inte
gr det mer n mnniskan, och vad har hon d fr nytta av att bli
ihjlklmd mellan ett par stenar, lngsamt? Vem frjdas t kattans
rttvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stllet. Han har en
puckel p ryggen i detta sitt jordiska liv, och det r vl antagligt att
han i en fregende tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort
ngot annat fuffens, men det minns han inte, han r bara ledsen och arg
ver puckeln. Till vems saliggrande eller frdling, om ni vill, br
slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga
pucklar? Det finns dock bara _en_ varelse som klart kan iakttaga hur
riktigt och rttvist vars och ens puckel r placerad och gldjas drt,
och det r Gud. Men d synes det mig som vore det frga om Guds
uppbyggelse, inte sant? Men jag r nu en gng s dr hdisk, jag kan
inte en gng lsa bergspredikan i avsikt att bli rrd av den!

-- Men man skall inte alls lsa bergspredikan nr man r p det humret,
avbrt David hftigt, fr vrigt fr man inte lsa evangelierna som
njutningsmedel, man fr inte vara s intellektuell att man tappar bort
vrdnaden och andakten -- --

-- Och man fr inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kra
du, mig synes ingenting farligare n att g och sy sjlen en kostym av
uppsuggererad andakt och tro och bn och allt det dr -- en vacker dag
blser klderna av en och d r man naknare n frut. -- Men tro ngot
mste man, annars gr man under. Jag tror inte att det r s mycket
kostym som du pstr -- och vad helgonen betrffar s var "kostymen"
i alla fall s sker att den hll ut ven strckbnken och blet.

-- Ja, s stark var den _d_. Men det var bttre material i de
mnniskorna n i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka -- hos oss r
det hjrtats stora feghet -- nervernas uppror -- men varfr nu tvista om
detta, man skall lta en var ha sitt fr sig. Han satt nstan och
darrade nr han talade, han torkade oupphrligt svetten ur pannan.

-- Jag skulle nska jag kunde vara teosof, tro p en frlsningsplan --
men finns det ngon som i verkligheten gr det -- --

-- Jag tror p en frlsningsplan, infll Ziri nstan lidelsefullt. Jag
kan inte tro annat n att det finns en mening i lidandet som mnniskor
utsttt och utstr. Ni fr grna hna mig, men om jag inte finge tro
det, bleve jag skert vansinnig. S mycken grymhet, s mycket ont, en
hel vrld nerslad i blod och trar och hat och smuts. Jag kan ej tro
att det ej r en plan bakom allt detta.

-- Och drfr r ni en s stor och omedveten materialist, just drfr,
svarade Hartman frstrtt, fortfarande stirrande p lampan som om han
satt och drmde. Nr alla blir lika lyckliga, upphr varat. Men predika
d tillvarons slut. Lt oss f frlsningen p de gamla hinduernas stt:
nr alla begripit att varat r ont, d utslcks detta vara. Viljans
kvietiv -- han nstan satt och mumlade. Troligen var han fr starkt
berusad fr att vilja tala mer.

-- Med en s nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern,
menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spr av verlgsenhet
och hon syntes betrakta honom med blidare gon, nstan i frskrckt
undran. Han sg p henne frnvarande och skakade p huvudet. -- Det r
inte det samma som sjlvmordet, sade han lgt. Men -- men -- jag har
kommit verens med mig sjlv att bertta en historia fr er, tillade han
litet livligare. Jag kan en -- och nr jag gjort det, skall fru Ziri
spela Appassionatan fr oss. Var jag frck nu, ni fr ta mig som jag r.
Men hr kommer vinet! Han serverade oss och smskrattade fr sig sjlv.
Jag knner just nu att jag kan bertta en historia -- en frfrlig
historia...

Han tog ett papper frn bordet och lste sakta och med klar rst.


5. Den ondlige

Nu skall jag sledes bertta fr er om den ondlige. Tycker ni inte det
lter frmtet? Men ven jag har, liksom Jakob, mtt Gud en gng. Det
var p Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna p en kvinna ut p gatan.
Det tjnar till ingenting att jag berttar allt vi frskt oss p nr de
gamla stten blev trkiga. Till och med bdden av snderrivna tulpaner
frefll mig utntt, jag hoppas tjnarna fick tolv korgar fulla av dem
alldeles som brden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag
gick drifrn s dr egendomligt bedvad, med ngesten lurande i mig lik
en halvsovande varg, och jag gick och tnkte p den dr gamle israeliten
som slogs med Gud, jag log bittert fr mig sjlv och undrade vilken
krog, sngkammare eller gathrn som skulle bli mitt Peniel. Och det var
ganska sent p natten och min hjrna blev s smningom s dr ohyggligt
klar s att jag knde avsky fr smnen och alla som sov. ven mitt livs
elnde har haft en barndom, liksom ditt -- vad betyder det?

Han lppjade p vinet och fortsatte. -- Vad betyder det om vi som barn
springer omkring p ett furugolv eller persisk matta nr samma Gud
spkar bland vra leksaker?

Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han frtrt
fr att f detta lugn. Men Hartman stirrade frbi den grovlemmade
ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drmma en stund.
Sedan fortsatte han igen:

Pltsligt hrde jag brk och stoj uppifrn gatan. En hop ungdom kom
efter mig, jag knde ju igen de flesta -- mest unga snobbar ur stadens
elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de
hade hattarna p nacken och en av dem hade vnt rocken ut och in -- det
skulle frestlla att man var riktigt lsslppt och hade riktigt roligt,
frsts, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nnting. De
vriga frde s mycket ovsen de kunde, alla sena nattvandrare de mtte
skrek de t och hlsade p och damerna frskte vissla, men de kunde
inte. Jag stannade nra en husvgg och slog upp kragen och drog ner
hatten, s att jag inte skulle bli igenknd. Nu brast ett skrnande
jubel ls: man hade upptckt en gammal grhrig konstapel vid en
tvrgata. Den gamle gick t sidan, han knde sina pappenheimare, han
stirrade envist och med bjd rygg in i ett skyltfnster -- inte kunde
han r fr att det rkade vara ngra sm sprutor och slangar utlagda
just dr och att det hngde en bok om humanitr barnalstring p ett
snre -- det hrde fr resten till hans plikter att se efter i sina
fnster s att inga ppna annonser om franska preventivvaror frekom --
fast det tnkte han inte p nu, han ville vara i fred, karlstackaren,
men han blev omringad av de dr unga eleganta skrnhalsarna och
baron C., han med avigvnda rocken, frgade gubben om han gillade
tvbarnssystem. Flickorna skrattade och vnde bort ansiktena. "G er
vg!" sade gubben lugnt, "g hem och lgg er s jag slipper si er." D
mulnade baron C., krp nra inp konstapeln och lipade likt en sjuk
schimpans. Jag smg mig nrmare, jag hade lust att spela dem ett spratt
och g och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit
en smula varma i rmarna -- men jag fredrog att bara se p, n s
lnge. Fast ingen av gossarna kunnat kl mj -- jag skulle, herre min
gud, kunnat skrmma dem i trav nedt stan -- "Herrskapet fortstter!"
sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken
champagneflaska kom rullande efter honom. "Djvla verklass", sade
gubben, "ni r vrre n hallickarna." Men inte s hgt att de hrde det.
Ett helvetiskt skrn skickades efter honom, vari ven damerna instmde.
De hade frtjusande "fritt" och roligt, de var inte s dr rysligt
borgerliga i kvll, kantnka.

Jag knde mig en smula modflld, men jag gick nd efter sllskapet
nedt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, s,
lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad,
hade slutit sig till sllskapet, men inte mottagits med ngot jubel. Hon
tycktes vilja baronen ngot, han slog efter henne med kppen. Aha, du,
tnkte jag, den klarar du inte lika ltt som konstapeln, nu fr du
skrna. Sllskapet frskte g ifrn henne, hon tog efter baronens arm
och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var d hon
skrek ut hela hans namn infr hela sllskapet. "Akta dj, snorhyvel!"
skrek hon -- jag, ber om urskt att jag hller mig till sanningen, fru
Ziri, men jag vet att ni tl den -- "akta dj", skrek hon sluddrande,
"minns -- du -- nr du -- fi-fick -- nr jag fick tio kronor fr --"
och hr fljde en alldeles otergivlig redogrelse fr ngot som en
gng hnt den lille baronen hos henne i fyllan -- det var nn slags
barnjungfrutjnst hon utfrt, Rabelais skulle kunna sja det, men jag --
avstr -- alltnog, s skrek baronen p polis. Och det hnde sig att den
gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan s att hon
ramlat i rnnstenen, under det hennes krkningar just brjade. Den gamle
konstapeln var en vis man, en beprvad man, en stor filosof. Han hjlpte
eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad slpade bort
henne. De gamla grhriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda
samhllets medborgare. Och han fns inte en gng t herrskapet, han
tittade inte t dem en gng, han knde vl att nu var han vrderad.
Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara krktes och frste. Och jag stod
kvar och sg att det kom till en ordvxling mellan baronen och hans
unga dam. Hon vgrade att flja med honom vidare. Hon begrde ingen
frklaring, hon hade ftt en inblick i frigjorda mnniskors liv, folk
som befriat sig frn det trnga borgerliga. Hon bara gick sin vg, hem
till sin mamma.

Och jag stod alldeles stilla. Under detta ventyr delades jag p ngot
stt snder invrtes och r nnu inte riktigt hel. Jag hade sett tv
kvinnoansikten, det ena hade gon som en slipad glittrande kniv, det
andra var hligt sargat, srigt, med smink kring sren, och gonen
sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag sjlv knde igen det
ansiktet -- jag letade i mitt minne -- ja, det kanske var min frsta
krlek, vad minns jag av detta utslocknade fordom?

Kra ni, det r inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta r det
ndvndiga frspelet till min historia. Jag vnde om och gick uppt
Jakobsgatan, jag kunde inte g hem. Jag skte ngot freml att likna
denna kvinna vid, just i det gonblicket hon knuffades kull, och jag
mindes att jag en gng utanfr mitt tlt i Kanada skjutit en skunk med
revolver. Jag srade -- det var en hona, och hon passade p och gav mig
en dusch. Och jag sg en glimt ur hennes gon nr jag sprang som en
rasande fr pestluktens skull. ven nu, p Jakobsgatan skyndade jag p
mina steg. Men d, i Kanada, mste jag brnna mina klder, jag knde mig
oren av det som jag aldrig rrt vid, tminstone i dess orena tillstnd.
Men jag ville inte bara brnna klderna, jag kom p den besynnerliga
idn att allt jag kunde uppfatta av mig sjlv bara var en oren kostym,
ett illaluktande omhlje. Det var min kropps alla organ som frorenade
mig. De var som en gammal skkas klnning, de borde lggas i lut eller
brnnas. Men det dr begret efter renhet, det var mitt verkliga jag.
Det mste finnas dr bakom allting, det mste finnas ngot som satt
innanfr alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett gonblick tnkte
jag p revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhlje
blir liggande kvar som exkrement p gatan, medan det som aldrig kan
orenas gr bort i frihet. Men jag skrattade, ja, jag skrattade hgt fr
mig sjlv. -- Hur visste jag att det orena bara var _kropp_? Visste jag
hur mnga skal det satt kring det som aldrig kunde frorenas emedan dess
vsen var renhet? Och jag tnkte med aposteln: Herre, nr skall du
befria mig frn denna ddens kropp?

Och det var d, i ensamheten, mitt p Jakobsgatan, klockan tre p
natten, jag stannade hpen ver fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrn:
baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som krkts p
baronens stvlar, skunken jag skjutit, och s jag sjlv, eller det dr
skalet. Med alla dessa ting hade jag s mycket del, att jag knde mig
behva brnnas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting
uppfattas med det som ej sjlvt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej
rrt vid upprra mig? Ja, men hr mig, du tnker p hinduernas tatwam
asi, men jag tnkte ej p detta d, jag upplevde det. Jag tyckte att
hela skapelsen var en enda blodig, snyftande kttklump, virvlande kring
ett centrum: det inuti mig som var innanfr alla skal och som aldrig
kunde bli orent. Och i och med detsamma frsvann all knsla av orenhet
ur mitt hjrta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var
ven i varje del av massan och ngot dessutom. Han var i mig som
skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skkans spott och spyor,
i baronens lilla hgfrdiga hjrta och i de brinnande rosorna p damens
kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjrta.
Herre, viskade jag, vad du r stor och frfrlig, vem vgar stta sig
upp mot Dig?

Men Han var mera. Han var rytmen i stjrnornas gng och den enda vldiga
sngen i det tomma rummet nr en gng all jorden tystnat och planeterna
gtt att vila. Han var Rrelsen, Han lt allt hlla ihop eller brista,
krossas eller grta, plgas eller frjdas. Han var det aldrig
frorenade, drfr att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart
full av en enda gldje ver alltings sknhet, fulhet, frfrlighet och
vldighet, och varje liten smutsig detalj frsvann, och raseriet och
hatet och krleken och blommorna och frruttnelsen och stanken av det
orena dda -- allt var, tyckte jag, en vldig sng, en orkester som drog
frbi mig i mrkret, ryckande mig med. Och jag knppte mina hnder mot
stjrnorna ch snyftade:

-- Detta r Du!


6. Ziri

En stund av ddstystnad fljde p denna berttelse. Fru Ziri hade bjt
ned huvudet och sg nstan medvetsls ut. Ingen sade ett ord, stmningen
hade vergtt frn andakt till frskrckelse. -- Det r visst mycket
sent, sade hon slutligen behrskat, i det hon reste sig.

Slumpen fogade s att David och hon fick sllskap genom staden. Hartman
hade varit fr berusad fr att ens vara artig nr han sade farvl. Han
tycktes vara fullkomligt borta frn denna vrld. Nr de kom ut p gatan
vnde hon sig pltsligt till David och frgade: -- lskar ni den dr
mannen?

-- lskar, svarade han saktmodigt, han var nnu ganska drucken, men
rrde sig skert, det var ett stort och hgt ord.

-- Jag menar, sade hon ivrigt, att man lskar och avskyr honom p samma
gng, man vet inte vilket man gr mest.

-- Jag avskyr honom visst inte, han r den enda mnniska jag har att
tala med. Han sliter snder mig, men han bygger upp mig igen, han lyfter
och trampar ner. Men han r den ende jag har.

-- Vad ni mtte vara grymt ensam, sade hon med bortvnt huvud. Sedan
nstan stannade hon och sg p honom med en skymt av medlidande. -- Och
ni r vl en liknande vn fr honom, frstr jag, ni sitter och plockar
varandra i smulor, s genomgldgade av lidelse som ni bgge r.

Natten var ljus och mnen lyste dem vnligt, gatorna var glest befolkade
av sena nattvandrare. Ngot sllsamt rrde sig i hans inre -- r jag
drucken, undrade han, eller --

Nr de skulle skiljas, greps han av en frfrande beklmning. Var det
mjligt att de inom en minut skulle f lmna varandra utan att han fick
terse henne? -- Ni fr ej lmna mig, utbrast han, fr jag inte vara er
vn? Ni -- som begriper allt.

-- r ni mrkrdd? frgade hon. Hon mhnda misstnkte att han var ngot
berusad.

-- Nej, jag var inte ens mrkrdd som barn. Men jag r rdd fr Den
Ondlige, mumlade han.

-- Jag -- kan inte rdda er frn honom -- nu god natt! Hon rckte honom
sin behandskade hand och han knde sig pltsligt srad av hennes kld.
Helt ltt tryckte han handen -- och s frsvann hon i porten.

Han stod en stund kvar och stirrade p huset. Sedan gick han sakta nedt
Norr.

Med stor bitterhet satte han sig den natten upp p sin bdd av trasor
uppe p ateljn, ur stnd att sova. -- Det r henne jag saknat, mumlade
han. Vad sker jag nu -- lycka? Har jag d inte sett tillrckligt av
kvinnor -- han ville ej tnka p dem men kunde ej lta bli -- till och
med Crispi frn Scab Way kom fram ur en vr. Hade hon flera barn nu n
nr han for ifrn henne? Bar ngot av dem hans drag? Berttade hon fr
ngon ny kck skeppare hur kr hon haft David -- svensken, som legat
sjuk och som inte kunde kpa mat fr hennes pengar? Gick dr ngon --
ngot slarvigt bylte i en grnd och tog emot stryk av den elaka Tozy --
och som han var skuld till att det gick dr? Bah! Det hr var bara
djvulen som pekade finger t honom och viskade: var s god, dr har du
dina rtta hustrur, din trasslusk! Kliv inte in bland mnniskorna, dr
hugger du i sten!

Hur skulle han kunna ta och dricka med den hr galenskapen i huvudet?
Han var ju redan ngestfull av tillbedjan. Han lskade hennes sjl och
varenda bit av hennes kropp och hennes drkt. Han avgudade och trdde,
hgaktade och tillbad. I morgon skulle han g och sga henne allt, han
skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick sga det. Hon fick
kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varfr
hade han ej tagit reda p de nrmaste omstndigheterna av Hartman? Komma
vad som komma ville -- hon skulle f trampa p honom, spotta p honom.
Men skulle i alla fall inte slippa undan att f veta det!

Denna krlek hade verrumplat honom s hastigt att han nstan hpnade
nr han eftersinnade det. Hur hade detta gtt till? Han var vl bara ett
stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till
mnga gnger men aldrig s -- --

Han somnade innan kamraterna kommo in och drmde, men inte om henne.
Han ville drmma om henne, innan han somnade bet han ihop tnderna och
befallde sig sjlv att drmma om henne. Men han sg bara ett stort svart
moln som kom farande ver himmelen frn ster till vster, nrmare och
nrmare kom det, det snkte sig ned ver honom och ur molnet tittade
ansikten fram, sm dvrgansikten som blev allt strre. Det var hans dda
brders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och
stod kring likkistan, som han lg i. Han reste sig upp och vandrade ut i
staden och kom in i ett fngelserum med ett litet frgallrat fnster, p
en brits lg Hartman och sov, han skulle hngas dagen drp fr ett mord
han begtt i Amerika. Han ville vcka honom, d stod han pltsligt mitt
i cellen, fastn kroppen lg kvar p britsen och sov. Han kunde se tvrs
igenom gestalten. Han log. Nu skall jag g, sade han, han har ftt tag i
mig till sist, jag gr till _Honom_, du vet. Han mnade svara men det
var ej mer Hartman, utan Diakonen. Han lade sin hand p Davids huvud och
viskade: _Inom ett r skall du slippa ifrn allt detta!_

Han spratt till och vaknade i kallsvett, nnu sg han diakonen -- allts
inom ett r -- inom ett r -- tydligare kunde det d inte sgas ifrn --
, s fruktansvrt att f veta detta. Han satte sig upp, skrattade
konstlat och tog fram anteckningsboken fr att anteckna datot.

Darrande steg han upp, tnde ljus och antecknade. Han sade sig sjlv att
han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och
med klockslaget. Just d kom gnget tillbaka, de var tre. Martinus var
med och han stllde en brnnvinsflaska p bordet.

-- Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt frlskade ska supa s
-- s mycket de orkar, sger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter
om mnniskosjlens avtagande svagheter. Han var s drucken att han
pratade bara fr att hra hur fort munnen gick. David satte flaskan fr
munnen och drack, krp ned p golvet vid vrmeelementet och drog rocken
ver huvudet. De tre surrade och brkade. -- Lt den arma fan sova,
hrdes Martinus rst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, sger
den vise Salomo i all sin enfaldiga hrlighet, de s icke och skrda
icke heller och nd r vi mycket mer n de!

Nr han vaknade, var de som vanligt utgngna.

Han knde en mycket hftig lngtan efter Ziri, men nu var han icke s
sker p om han skulle uppska henne eller vnta. Det fll honom in att
anfrtro sig t Hartman och f hans hjlp med att trffa henne. Men hans
hgfrd lade hinder i vgen.

Brnnvinsflaskan stod kvar p bordet, han drack ur den fr att f mod
att uppska Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned fr
trapporna och raglade framt gatan, icke vetande vart han gick. Ngon
stod pltsligt mitt i septembersolskenet och stirrade p honom, en blek,
hlgd figur i elegant verrock, gonen var onaturligt matta och hans
kinder infallna. Det var Hartman.

-- Hr du unga, rasande tok, sade han i det han gick nrmare, r du
redan i det stadiet klockan halv tio p morgonen? Och du som i gr
var s sker p att du inte behvde ngra gifter. Men om du blir vid
dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, s g upp till Ziri,
stermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frgat. Farvl! Akta
dig fr elden som aldrig slcks, gosse, och var en klok lskare och
ingen poet! Han gick sin vg.

David sprang ifatt honom och tog honom i armen. -- Mnniska d, skrek
han, sj, vad frgade hon om?

Hartman stannade och sg p honom med trtta, frstende gon. -- Vad
den frsta krlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frgade
efter din adress och hur du hade det.

-- Men du -- du sade vl inte -- du visade henne vl inte upp till
ateljn? Du talade inte om min ekonomiska stllning?

Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt skratt. --

-- Kors fr visst sa jag det -- det r s mycket intressantare fr henne
-- frstr du. Han gick sin vg och lmnade David stende kvar i
ytterlig frvirring mitt i gatan.

-- Oho, ur vgen, si opp dr -- konstapeln knuffade honom i rnnstenen
nstan fyrfota. Orkar ni inte hlla er ur vgen fr sprvagnen? r ni
full? Konstapeln lomade sneglande i vg, han tyckte vl inte att den
druckne sg s farlig ut. David hade nstan lust att spotta efter
Hartman. En sn ofrskmd -- akta sj fr elden som --

-- Urskta, henn, men henn -- --

En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade l.
Ansiktet sg ut som en enda blsa, full av gas. David gick ntligen sin
vg, nstan i raseri -- Ziri -- Ziri, viskade han hetsigt. Den trasige
hann upp honom igen. -- Urskta men henn har vel --

-- Vad fan vill ni?

Den trasige hll upp en penningpung i handen som frefll David bekant.
-- Henn skulle vel inte hndelsevis ha tappat pottmonixen, d nr henn
vatt hutad t konstapeln?

Han rck till sig brsen, ppnade den och fick upp en tjugufemring som
han lade i busens hand. S brjade han halvspringa fr att ntligen bli
ensam. Utan nrmare eftertanke hamnade han p en lstuga. Det var mycket
skumt drinne, men han knde vl till stllet. Han upptcktes genast av
den vackraste serveringsflickan, fr sin fgrings skull kallad Monna
Lisa, annars hette hon Augusta Gisselkvist. Nr hon satte fram mat p
Davids bord, stack hon handen i barmen och framtog ett fotografi av sig
sjlv. Alla dom andra gsterna hade tyckt det var s likt, tyckte han
att det var s bra? Tyckte han att hon borde bestlla flera, det hr var
bara provkortet?

-- Alldeles frbannat likt! Han tnkte p att han hade kredit hos Monna
Lisa och ville inte vara ohvlig. Hon stod kvar lnge och beundrade
sig sjlv tills ngon ropade bort henne. -- G, g, ropade han till
tidningsgubben som kom, jag har lst alla tidningar, alla, hr han!
Gubben bara gapade av frvning, men lomade i vg.

Skulle han nu g upp till Ziri? Vgade han, hur skulle han sga? , min
fru, jag lskar er vansinnigt, nda sen i gr? Vad det skulle lta
svinaktigt! Alldeles som i romanerna, p teatern. Nej, min fru, jag kan
inte leva utan er, jag lskar er sjl! Herre min skapare vad det lt
enfaldigt!

Pltsligt brast han ut i ett skallande skratt, s att en av gsterna
intill, en skggig mklare, med eldrda kinder, stirrade p honom en
hel minut. Varfr satt han d och var en idiot? En klok man gick
naturligtvis upp bara och gjorde visit, sprkade om allt mjligt och
lodade farvattnet frst. Men det var ocks narraktigt -- och hur skulle
han kunna vnta med att f veta om hon lskade honom?

Han fick en id, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med
blyerts: nda sen i gr natt kan jag ej leva utan er. Nr och var fr
jag trffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna
kom vaggande med ett litet blgrtt kuvert. -- Det r utav mina egna.
Skriver han krleksbrev? Hon log ett saligt frstende leende.

Han frseglade brevet, adresserade det och stoppade det i fickan och
gick ut fr att skaffa ett frimrke. Hans hand darrade nr han skulle
lgga ned brevet i ldan. Han stod vid en skiljovg, han kunde strta
sig i olycka, han kunde orsaka en mnniska sorg, flera mnniskor. Han
var fr fattig och usel att befatta sig med saken fr att gifta sig --
och bara fr det romantiskas skull hade han ej rttighet att gra detta.
Svetten fuktade hans panna. Om han ej tvingade sig att strcka armen och
lgga ned brevet, skulle han aldrig mer terse Ziri -- det knde han.
Hade han kanske feber? S ja, en frtvivlad, hftig rrelse av armen och
brevet lg i ldan. Sedan gick han och drev en stund, han kunde eftert
ej minnas hur han gtt men vid tretiden befann han sig nstan
ofrivilligt p centralposten, yr som en drucken och brande ett frakt
fr sig sjlv som hotade att bryta ned honom alldeles. Med drjande,
rdda steg nrmade han sig en lucka dr han sg skymten av ett
rdbrusigt, jovialiskt ansikte och ett par feta hnder som fktade med
papper och journaler. En stor nve rcktes ut fr att mottaga den
vrdefrsndelse som den tjocke frmodade skulle komma. -- Urskta mig,
stammade David rodnande, kan ni upplysa mig om hur dags ett brev r
framme hos adressaten som inlmnats p Mstersamuelsgatans post klockan
tolv?

-- Till -- vart? Afganistan eller Frans Josefs land? Det rda ansiktet
log faderligt och liknade en nymne som just i skrdetiden hjer sig
ver ngsmarkernas horisont. David sade adressen.

-- Framme halv ett, antar jag. Det rda vnliga ansiktet frsvann bakom
en skrm och David stapplade ut. Det hr duger rakt inte, mumlade han,
nu mste du vara en man och st fr vad du gjort. Hon har det sledes
redan -- hon och hennes man har kanske redan haft roligt t det? I
drren blev han stende som gjuten i gips. Ziri stod nere p gatan och
vntade p honom. Han rusade dit, nu eller aldrig! Om han inte handlade
gonblickligt skulle han ej f mod att handla alls. Han hlsade abrupt,
nervst och oartigt, han var medveten om att hon -- kanske var det
inbillning? nd hll hans hand litet lnge. -- S blek ni r, sade hon
allvarsamt, har ni d inte sovit i natt? -- jo, men jag har skrivit ett
brev till er, har ni ftt det? Ni tycker vl att jag r fnig och det
kan hnda att jag r ocks. Han knde sig pltsligt s talfr att han
blev helt lugn i knslan av att kunna sga henne allting rent ut. -- Ser
ni, nr man gr s hr ensam som jag och bara drmmer, slr det till
sist ver i galenskap, man handlar och bryr sig inte om ifall man dr p
kuppen. , ni kan inte frestlla er vad jag genomgtt innan jag lade
det dr brevet i ldan. Och sedan jag lagt dit det! Och det jag ville
sga str inte alls i det dr brevet -- ni mste lova mig att glmma
bort alltsammans, det var bara en frfrlig drm jag hade i natt, och s
ville jag ni skulle veta att jag -- att jag lskar er av hela min sjl
och att jag varken bryr mig om att ni r gift eller ngonting, att ni r
mer fr mig n ngon varit -- och detta lter bara som banalt prat men
det betyder ngonting vackert -- ngonting ganska allvarligt och vackert
och frfrligt, ska jag sja er -- om ni skrattar t mig s bryr jag mig
inte om det, jag skall tillta att ni trampar mig under ftterna eller
talar om det fr hela vrlden att skratta t, men saken r som den r --
den -- den sitter som en tjock klump i min hals och jag kan inte bli
kvitt det -- det r tungt att bra, fr tungt att bra ensam, ni skall
hjlpa mig, hr ni -- --

Han var knappast medveten om vad han sade, och nr han nu stod framfr
henne och andades hftigt med fuktiga, feberlysande gon som trotsigt
sg p henne, skulle han inte ens eftert ha varit i stnd att redogra
fr vilken min hon hade eller hur hon sg ut.

-- Ni dre -- ni dre! mumlade hon och drog honom hftigt nedfr
trappsteget. Kom d, ni fr inte tala s hgt hr -- lt oss g och
stta oss p ett konditori, tminstone -- hr ni, ni lter ju inte ens
tala med er -- min Gud, vad skall jag gra?

Hon tog hans arm och frde ned honom p trottoaren. -- Kom, sade hon,
pltsligt behrskande sig, ni r ju sjuk, ni har feber. Och de gick fort
uppt frbi Klara kyrkogrd. Under hela vgen upp till Drottninggatan
sade de ej ett ord, men de nstan flmtade bgge tv. Hon stannade,
slppte hans arm frskrckt och tog med handen ver gonen. -- Vi gr
in p Feiths -- nej, nej, vnta, inte dr, jag r galen, vi gr in p
frsta bsta -- inte hr p denna gatan -- kom -- , ni unga dre! Ni
kunde just stlla till trevligt t oss!

Hon frde honom in p en tvrgata och de hamnade p en litet blygsamt
och fga beskt konditori. Men nu hade han ingenting mer att sga, han
endast brann och blygdes, han teg envist och vgade ej ens se p henne.
Men d brjade hon sjlv tala, sakta och vackert, med av rrelse
darrande rst, under det hon med upprrt ansikte satt och lekte med
sina handskar p bordet. Och frst nu vgade han se p henne.

-- Jag frstr er, jag har ftt det dr brevet som ni skrev, r ni sker
p att -- allt det hr inte bara r en nyck hos er? Jag --

-- Hr ni? avbrt han henne behrskat, ni kanske r rdd fr att tala
uppriktigt med mig. Men jag svr att jag skall behrska mig nu, jag
knner att jag kan det, jag kan tla vad som helst nu. Med blekt men
lugnt ansikte lade han armarna i kors ver brstet och stdde sig mot
bordet, framt, mot henne.

-- Jag tror det, jag r just inte rdd, men det lter som om ni ville ha
en dom avkunnad ver er -- vad skall jag gra? Ni har beknt -- att, att
ni -- ni har skrivit och sagt att ni lskar mig. Vad kan jag svara? Att
det r en sak som jag varken kan eller vill bestrida er rtten att gra
-- det r er sak -- men jag kan ju inte -- ven lt vara att jag hyste
aldrig s varma knslor fr er -- vad skulle det nu tjna till? Ni har
vl nd vetskap om min stllning -- jag r gift -- jag har barn som jag
lskar -- jag har ingen frmgenhet -- jag -- men nej, det r oriktigt
av mig att blanda er in i det hr, vad har ni med det att skaffa? Fast
p stt och vis. Frlt mig, kre vn -- jag har ingenting annat att
svara n att jag dmer er inte, jag tackar er fr allt, allt ni sagt
mig! Och lt oss nu skiljas -- lt oss g -- ni skall arbeta, utvecklas,
ni skall strida med livet och segra eller d -- och Gud skall hjlpa er
-- --

-- Jag ber, blanda inte in honom i det hr nu ocks! utbrast han
bittert. Jag har nog av honom frut -- --

-- Hda inte! Hon ryste fr sig sjlv. Nr ni ftt nog av Gud d r ni
frlorad.

-- Om ni inte lskar mig d r jag frlorad, viskade han knappt hrbart.
Men nu, nr jag vet att ni inte gr det, s skall jag g. Jag lovar er
att aldrig upprepa det hr. Lt oss d g!

Darrande reste hon sig och drog p sig handskarna, just som uppasserskan
kom fr att ta emot bestllningen. -- Vi skulle ingenting ha! David fick
sjlvbehrskning nog att sticka handen i fickan och ta upp ett mynt som
han lmnade p bordet. Flickan sg efter dem hpen. Ute p gatan rckte
Ziri honom handen till farvl. Hon sg grtfrdig ut, hennes lppar
darrade. Hastigt slet hon sig ifrn honom och sprang sin vg. Han stod
och sg efter henne, och en pltslig kyla smg sig ver honom. Han
skrattade hrt fr sig sjlv och gick trotsigt nedt gatan. -- Farvl,
mumlade han, det var sledes det hela. En ofantlig dumhet. Det var hon
som hade frnuftet den hr gngen. Och nu -- nu --

P tv dagar brydde han sig icke om att uppska Hartman, fast han nu s
vl behvde det. I stllet drev han mllst kring gatorna och kom alltid
mycket sent hem till vindsrummet, dr antingen Terje sov i sitt hrn
eller ocks var borta med alla kamraterna. Han brydde sig ej om att ta
ordenligt, d och d kastade han i sig en bit mat p ngot billigt kaf
och fortfor att strva omkring, tills han en kvll mtte Hartman. Han
dk genast p denne med en begran om att f lna hundra kronor. -- Var
fan har du varit? undrade Hartman, vet du jag har gtt och tnkt p dig.
Du gr vl inte och svlter? Men vad har hnt med dig -- du se ju ut som
du skulle f flcktyfus?

-- Jag har varit litet klen, ljg David frckt. Hartman tog, frvnad
ver hans frndrade, brutala stt, upp hundra kronor och lade i hans
hand. -- G och t och drick ett glas l! rdde han. Jag skulle g med
dig, men frargligt nog r jag upptagen just nu.

-- Tack. Det gr ingenting. Jag kommer snart till dig. Med dessa ord
frsvann han om gathrnet som om han haft mycket brtt. Men strax han
kommit ur Hartmans syn stannade han och sg p sedeln. Sedan stoppade
han omsorgsfullt ner den och gick vidare. Hans hgfrd hade srats av
att Ziri avvisat honom, och det fll honom aldrig in att hon skulle
kunna ndra tankar. -- Hon talar skert om det fr sin man, tnkte han.
Hennes man talar om det fr Hartman. Vad ska jag gra, vad ska jag gra?
lskar jag d henne inte nnu, kan jag lta bli att tnka p henne?


7. En frstende vn

Han strvade omkring tills det blev natt, han knde att han dock mste
utgjuta sitt hjrta fr ngon. Men han hade ingen. Han kom nedt en
stor, upplyst gata dr ett dussin ganska tysta och beskedliga fruntimmer
i den vanliga svajiga utstyrseln gick hastigt av och an utanfr de nnu
ej stngda restaurangerna. Han gick sakta och varsamt och tittade p den
ena efter den andra, men ryste fr sig sjlv och gick vidare. Nr han
gtt en stund vnde han om, bilarna hll som vanligt, svngde in och
stannade, hmtade ett par hr och dr och krde bort. D blev han
pltsligt varse en ung kvinna, med ett behagligt allvarsamt ansikte, en
smula fattigt kldd, ja sannerligen ganska fattigt kldd, men med en
mjuk och rask gng. Hon stannade och sg p honom frn topp till t. --
S fattade hon sitt beslut och gick raskt vidare och han fortsatte t
motsatt hll. De vnde och mtte varandra flera gnger men rsten svek
honom nr han skulle tala till henne. Han ville bara se p henne, tnkte
han, hon sg inte s frck ut som de andra. Men antagligen ansg hon
honom fr fattig, hon gick alltid raskt frbi honom igen. Detta
upprepades tills han nstan ej orkade g lngre. Hastigt tog han en
promenad runt ett kvarter, stod och tittade i ett skyltfnster lnge.
Nu skulle hon nog ha gtt nr han kom tillbaka...

Men hon var kvar, hon frfljdes ivrigt av en svrt berusad men snyggt
kldd herre, antagligen en militr. D beslt han sig, han hade sett
henne s mnga gnger nu att hon liksom var fr hans rkning. Han hade
kostat p henne s mycket intresse -- nu skulle herrn drborta f vara
rask. De hann upp henne p samma gng, David var ett par steg fre och
tog hennes arm ganska hftigt. -- Vad fan menar herrn? Hon slet sig loss
och sneglade p den flsande herrn.

-- Jag menar -- jag menar femtio kronor, viskade David bestmt. Ni gr
med!

-- Har ni gon i huvudet att se med, mnniska, frste herrn. Vad har ni
med oss att skaffa? Men d han sg att flickan tvekade mellan dem gjorde
han slag i saken. Han bjde sig ned och viskade i hennes ra. Hon
knyckte p nacken och tog ett steg mot David. -- Ah, kan tnka det --
bistra tider -- kat priset --  nej -- lilla girigbuken. Svarta Sara
gr fr tjugu -- och du r gammal som fan. Den tjocke raglade i vg, men
han frskte spotta efter David, som vinkade p en bil. De satte sig
upp. -- Fanjunkaregatan femton. -- All right! Bilen rullade omvgen
uppt Ryttaregatan. Men s slapp det ur henne att hon hade punsch hemma,
och s fick kusken ny order. De stannade p en tvrgata p norr och kom
upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en vning som tycktes
uteslutande vara anvnd till dylika ndaml. S fort de kommo in tog han
upp femtio kronor, lade dem p bordet och reglade drren. -- Tag fram
spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt.

Det fanns bde brnnvin och punsch och han brjade genast berusa
sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om
flickan. Han grubblade ver sig sjlv och sp, sp och grubblade, drp
brjade han smsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, stirrade
frskrckt p honom. D sg han p henne med en sdan blick att hon blev
rdd, hon tog sedeln, stack den t honom och sade frckt:

-- r du en sn dr -- som vill slss -- eller en sn dr -- greve --
s -- g din vg! Jag r en -- anstndig -- mnniska -- jag vill inte --
hr du g din vg -- vad menar du -- r du en greve?

Han visste att "greve" var flickornas knamn p alla slags perversa.
-- Lugn, lugn i stormen, ropade han, jag r ingen mnniskotare. Jag ska
bara, bara sitta hr och sjunga hela natten om du vill. Och det ska du
vl inte grina t, det kan vl vara sknt fr dj att slippa allting
snt dr, bara supa och hra p nr jag sjunger och s f femti kronor.
Inte sant?

-- Du kanske vill piska mj -- men jag --

-- Dumheter! Han slog ifrn sig med bgge hnderna. Ser du, jag r en
mycket olycklig mnniska, en ganska olycklig mnniska, och nu vill jag
sprka om en sak -- du ska bara hra p och s ska du sja att -- det r
synd om mj. Jag tror att vi frstr varandra s smningom -- bara vi
fr tillrckligt med sprit i oss. Men nu skl -- och -- s -- kan du
sjunga s ska jag hra p. Du fr kl av dj och lgga dj, jag ska
hjlpa dj kl av dj om du vill -- snt kan jag -- och sen ska du
inte somna utan ligga och hra p mig. Jag har haft sna frskrckliga
drmmar nu en tid -- och du kan veta att min barndom var en brjan till
en stor tragedi -- en stor tragedi, hr du!

Flickan hade sjlv brjat kl av sig, nu mycket lugnad. -- Jas, du
r en av dom dr tokarna, hnade hon, tusse lilla mitt d -- r du
olyckligt kr? Hon kastade av sig underplaggen, drog p sig en smutsig
trja och krp ned i sngen.

-- Var det inte det jag tnkte, jublade David. Hon r en skarp psykolog
den hr -- vet du vad en skarp -- nej det vet du inte --

Hon gspade. -- Tusan vad du r lrd med. Student, va?

-- Det gr det samma -- alldeles det samma, bara du inte somnar, och s
vill jag inte att du ska svra heller.

-- r du riligis ocks?

Han satt p sngkanten med ett dricksglas punsch i handen och tittade
helt vnligt p henne. Hela rummet brjade dansa fr hans gon. Han
tyckte att han lskade flickan som lg i sngen. Han fick nstan trar
i gonen, men han bara fortsatte att dricka.

-- Nu skall du veta att jag har ett alldeles frbannat gott hjrta, sade
han hnfrd. Om jag inte vore s lusfattig skulle jag sknka alla, alla
dina kamrater var sina femtio kronor i denna natt! Och dom allihop
skulle bara ligga och hra p mitt livs historia, fr nu, ser du, skall
jag bertta hela mitt livs historia!

Han hade blivit sentimental under sitt hftiga rus och satt vaggande
av och an med kroppen p sngkanten. Kvinnan lg med tcket hgt ver
axlarna och lppjade d och d p ett glas punsch som hon stllt p en
stol. Nr hon d reste sig och ibland blottade sig fullkomligt, ty det
var mycket varmt i rummet, vntade hon synbarligen p att han skulle
omfamna henne, men han var fullkomligt borta frn alla begr. Trarna
stod honom som oftast i gonen och han skakade tungt p huvudet. -- Jag
hade ett kristet hem -- ett mycket kristet hem, och vi uppfostrades med
svlt och kristendom -- inte rdde mina frldrar fr det -- dom var s
fattiga, dom frsakade allting fr oss barn, men vi var sju i familjen
som skulle leva p femhundra kronor om ret -- s att vi t saltsmrgs
-- vet du vad saltsmrgs r -- kra du, saltsmrgs det r brd som man
doppar i vattnet s att saltet skall fastna p i stllet fr smr --
saltsmrgs och kristendom, det r nog inte den smsta uppfostran -- man
lr sig veta hut p det viset, tror du inte? Och vi hade bara lappade
klder i skolan nr alla andra bar hela -- och vi var begvade allihop
-- och jag mest, du kan inte frestlla dj s begvad jag r, jag
frstr allting, men jag mste ha ngon att tala om det fr, annars
brister sjlen snder i sm, sm trasor, tror du inte det, kra du, vad
sa jag, vi fick lra oss arbeta i skogen och s hade jag en bror som var
besatt av onda andar -- han var besatt av en ond ande s han ropade p
ntterna s att vi fick inte sova, och s hade jag en bror som vart
blind drfr att han grt s mycket, tror du inte det, lskade, han grt
s mycket. Men dom r dda nu...

-- Det var vl bst fr dom, har du ingen syster? Flickan hade satt sig
upp i sngen och betraktade honom med nyfiket, otligt ansikte, hon
strdes av den djupa, dova sorgen i hans brst. Men hon sg p samma
gng generad ut, det var som om hon ville helst slippa att hra mer. Ska
du inte lgga dj och sova, frgade hon otligare n frut. Det r s
dumt att lipa, vad fan skulle det bli om jag brjade p s.

-- Svr inte, du fr inte svra, lgg dj igen. Jo visst, vad var det du
sa? Det var bst fr dom. Han grt s han vart blind, men han hade ett
snt vldigt, stort hjrta, han kunde trsta mig ocks. Och ser du, det
allra mrkvrdigaste var att nr han grtit sj blind s sen grt han
inte mer. Du kan aldrig tro snt stort hjrta han hade och hur stark han
var till att bra allting. Om ett helt berg tnkte ramla ner p honom,
s stod han bara stilla och vntade, och s han kunde tala om allting,
s dr fullkomligt verlgset kunde han tala om allting. Och s vart
han dd, dom spottade i graven nr han var dd, nej det kanske jag har
drmt, men jag rymde ifrn alltihop, men jag mste bo ihop med en kvinna
som var precis som du, i London, och jag har ett barn med henne, och jag
lskade mnga, mnga, alla jag kom t, men jag har inga barn med ngra
flera, fr jag var s hederlig s jag aktade mig och var frsiktig,
s pass hederlig r jag. Och s kom jag hem och dr r en som heter
Nilenius, en bov, frstr du, som r min fiende, han vill att jag skall
g under, det knner jag p mig, var gng jag lyckas med en sak s hatar
han mig, och nr jag stupar kull i all min lort och alla mnniskorna
skller ut mig, d kommer han och r vnlig och talar om hur dumt jag
burit mj t. Och han fljer efter mig var jag gr och s hnar han min
far, men min far, ser du, han r en sn dr stor mnniska, ett stort
Guds eget barn med alldeles vitt hr, du skulle se honom. Och om
han bara beder fr en mnniska s kan det aldrig g p tok fr den
mnniskan, fr han har en sn stark tro. Men han r s strng, alldeles
som hettan i en smltugn r han. Han r s strng att om du bara finge
titta in i hans gon en enda gng s kunde du aldrig g ut p Birger
Jarlsgatan mer, s rdd skulle du bli. Och om han sg p dig riktigt
lnge skulle hans blick brnna dj som helvetessten, s att allt orent
skulle brinna bort och du skulle bli ren och ung och vacker och ha
kloka, brinnande gon. Men han vet inte -- han vet inte att jag r kr i
en annans hustru -- --

-- Bertta nu om den dr frun, du, och lgg dj sen. S, du r kr, h,
ja ja, varfr ligger du inte nr henne d, i stllet fr att sitta hr
och predika? Vill hon inte ligga hos dj, va? Kerstin gspade och
smakade p nytt punschen.

-- Tyst du, det r inte s! Jag lskar henne, men hon lskar inte mj.
Hon r s vacker -- du kan inte frestlla dj s vacker hon r -- men
hon r god ocks, och tror p Gud, men i dag -- i dag sade hon mj att
hon inte kunde lska mj -- --

-- Hon ngrar sj nog, var du lugn, hon sger bara s dr i brjan.

-- Nej, du -- tror du -- ja visst, du r ocks kvinna -- men nej -- hon
sade -- jag sg p henne att hon inte lskar mig. Hon sade att -- -- --

-- Hur lnge har hesskapet vatt bekanta? Skl p dj, lskling!

-- Hur lnge -- hur lnge -- jag har bara sett henne en gng, och -- hon
-- vi har trffats tv gnger -- vi -- det var fr tre dar sen -- --

-- Det var hastiga vndningar, men det r sn stmning nu fr tiden. Ge
inte tappt du, du ska si du ligger me'na om en vecka.

I ett nu hade David alldeles glmt bort vem han talade med, men bara fr
ett gonblick. -- Rd mj, hur ska jag gra!

-- Du ska sova p saken och s ska du ta henne s smningom -- men du r
en sn tokig en, hon ska vlan ha betnketid.

David reste sig pltsligt upp och strk med handen ver sitt hr, som
var alldeles vtt av svett. Han var s drucken att han ej kunde st
riktigt. Oroligt brjade han ragla av och an p golvet.

-- Du har rtt -- du har rtt, stammade han, dom ska ha betnketid, det
ska dom ha. Men du kan inte tro hur jag haft det hela mitt liv, aldrig
en dags lugn, ser du -- aldrig, hit och dit -- en oro som om heta jrn
brnt mj i sjlen, och ingen som kunnat sl kallt vatten p -- p mitt
huvud -- tror du p en Gud? Hr du, tror du p en Gud? Jag tror p Gud,
han sitter hgt, hgt ovanfr oss alla -- s hgt att rummet tar slut
innan en kommer dit -- men alla mnniskor kommer dit till sist -- det
tror ocks Ziri -- det tror hon, kvinnan, och det tror jag ocks. Gud,
ser du Kerstin, han r inte av ktt och blod utan av luft -- nej inte
av luft heller -- nu ska jag tnka -- hr du Kerstin, av stjrnljus r
han -- inte av det heller, hr noga p -- han r av det som r i
stjrnljuset, det som r inuti ljuset --  s dumt jag talar -- men
vet du, vet du, jag kan inte komma ifrn -- utan jag tror p syndernas
frltelse, s r det vi. Fr dj och mj finns ingen annan rddning --
vi gick alla vilse p bergen ssom fr utan herde -- --

Han satte sig med ansiktet i hnderna och grt sakta. -- Minns du den
dr sagan om sorgens tunga kedja, frgade han pltsligt utan att se upp,
sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den stora
skogen? Jag -- lste den hemma -- om julen -- det ret nr det var s
strng vinter och fglarna frs ihjl i skogen vid Bandarberget -- du
vet inte hur vackert Bandarberget r om vintern nr stjrnorna flammar
ver sniga furor -- dr r en grotta i berget, som man kan g in i, och
gra eld i och ligga och vrma sig medan man lyssnar p vinden, det --
var en liten gosse som gick vilse i en stor skog. (Han talade sakta och
hgtidligt. Flickan i sngen gjorde ingen rrelse.) Och nr han gtt
lnge, lnge, brjade han grta, ty det var kvll och han hittade inte
hem till sin faders palats, ty han var en liten, liten prins, ser du,
och nr han gtt och gtt och grtit s lnge att hans lilla spetskrage
var alldeles vt, d kom det ett troll fram och sade att det skulle visa
honom vgen, om han bara ville bra hem den hr kedjan som trollet
hittat i skogen. Och han tog kedjan p axeln och gick i mnga r, men
han kunde inte lta bli att synda och d vxte kedjan lnk fr lnk --
den vxte lnk fr lnk -- och den vart s stor och tung att det inte
fanns en avgrund nog stor att vrka ned den i -- och s kom dr en lva
fram och sade att det fanns en konung i ett land lngt borta som bara
behvde se p kedjan, s frvandlades alla syndens tunga lnkar till
rosor -- kransar av rosor -- och han skte konungen, och han visste att
han skulle knna igen honom om han fick se honom fr han hade en s
underlig, taggig krona p huvudet, och blodet flt jmt fram under
taggarna och hela hans kropp var full av gisselsr under manteln, men
nd var hans gon s fulla av krlek att om han bara sg p kedjan en
sekund, s blev det idel rosor av den -- Kersti! Kersti! Vet du vem
kungen r? Du svarar inte, fr du vet inte --

Nu satt han tyst lnge, med huvudet i hnderna.

-- S att inte r det _bara_ krlekssorg, det skall du inte tro. Om jag
inte bar den dr kedjan s vore inte krleken s frfrlig. Men det vet
jag inte -- heller --

Vet du hur det var hemma om jularna? Vet du, en jul var det barvinter
s att vi kunde g lngt in under granarna och sitta dr och hra hur
vinterstormen brusade. Vi hade ingen julgran -- s vi gick ut till Guds
granar p Bandarberget och dom sjng psalmer fr oss -- --

Han gick fram till bdden, hans gon var fulla av trar s att han ej
kunde se henne -- Hr du, snyftade han, det r det hr med -- syndernas
frltelse! Varfr fr jag aldrig vara i fred fr syndernas frltelse?

Men Kerstin sov allt hrdare. Nr han suttit en stund och smpratat fr
sig sjlv ramlade han baklnges i bdden bredvid henne och somnade som
en sten, med klderna och skorna p sig.

Nr han sedan vaknade, sjuk och ddstrtt och ngerfull, ty han mindes
ej om han verkligen omfamnat henne, var hon redan ute. Han fann ett
handfat med vatten, skljde hnderna och ansiktet noga. Drp tittade
han i plnboken -- nej, hon hade inte bestulit honom, de terstende
femtio fanns dr. Han smg sig i vg, kom upp till ateljn och sov
lnge, varp han gick raka vgen till Hartmans bostad.


8. I Haschischland

En tjnsteflicka med mycket allvarligt, nstan lantligt utseende kom och
ppnade, sgande att "doktorn inte mdde riktigt bra". Han trngde sig
ivrigt frbi henne. Hartman kom honom till mtes, blek men ofantligt
glatt verraskad. Som vanligt var han bedvad av ngra gifter. Lugnet i
hans smala ansikte verkade nstan lik, han gjorde snabba, krampaktiga
rrelser. -- Vlkommen, vi ska genast f ngot att dricka. Du kan f
rent brnnvin och saltgurka om du vill. Det r hlsosammare! Och nu ska
vi ha det hr dygnet tillsammans, du ter kvll hr -- nej, jag r inte
sjuk, det r bara Greta som tror s, hon r med i armn och har gitarr,
du sjunger ju sjmansvisor -- det hr brjar riktigt bra, gosse! Han var
s upplivad att han frskte dansa runt p golvet och gnuggade ideligen
sina smala, vaxfrgade hnder. Slutligen gick han helt tvrt och satte
sig i en hgkarmad stol framfr brasan. Han frde cigarretten med sm,
onaturliga rrelser som om han varit en mekanisk docka. -- Mitt hjrta
r litet i olag, sade han, ibland slr det inte p lnga stunder, ibland
gr det som en hackelsemaskin. Jag ids inte g till lkare s fraktar
jag lkare, utom kirurger. Han talade sakta och kallt. Med kniven kan
dom verkligen hjlpa en och annan -- bde till livs och hem till Gud --
de sger att jag skall d, jag brjar ocks tyna av och jag r verkligen
s ensam! Ansiktet drogs ihop som om han knt ngon fysisk smrta i
huvudet. -- Det kanske r snart slut med det ursinniga, skna, smutsiga
livet. Han gjorde en snabb rrelse som om han mnat flytta sig frn
elden men sjnk trtt tillbaka igen.

Nu nr han satt och talade med sin egendomligt kalla, men nd brnnande
rst slog det David att umgnget med denne man fr varje gng tyngde ned
honom, gjorde livet omjligare, lade mera ved p den frtrande
ngestbrasa som brann i honom. Han blev mer snderriven i stllet fr
att lra sig frnuft av Hartman. Aldrig hade han gtt ifrn denne utan
en knsla av alltings bottenlshet. Hade Hartman ej ngon andakt infr
naturens sknhet? Han talade aldrig med hnfrelse om vren, och nr
David frskte ge honom en frestllning om vildmarkens berusande vr
i de avlgsna dalarna vid Rousannas sar, om den stora blommande
ljungheden vid Tervalax och de tusen rdrandiga humlorna dr, d satt
Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken fr denna mnniska ett
frmmande ting, vars drag hade stenldersmoderns, den vilda kvinnans
grovhet? Eller sg han in i en lngt sknare vr -- lyssnade han till
rslag och sng frn "Adrias' gondolier" -- sg han in i en vildmarksvr
med lngt sknare blommor, kanske direkt in i paradiset? Stirrade han
med sina brnnande gon p ngon brinnande rosenbuske i nrheten av den
Outsgliges tron?

Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman terigen glad.
-- Men du, kra du, hur brkar du med sjlen nu fr tiden? Har han
civiliserats? Eller r han fortfarande lika obndig? Jag tror man hller
p att bli gammal.

-- Jag funderade p att bli en kristen -- --

-- Ja ja ja, det r den gamla sjukan, det har du visst hllit p med
lika lnge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi r fr sjuka och
brckliga fr att tla denna vrld, njena har vi sugit ut, och vart ska
vi sen ta vgen? Ingen krlek mer -- bara passioner, ingen tro mer, bara
frakt! Det r frfrligt nr Gud talar, men nr han tiger r han vrre.
Man ville g och lga sin sjl nnstans, Luther var en bra mycket
dummare inrttning n skrselden. Att ge sig till att ta bort rddningen
frn synden och helvetet men sen lmna bgge kvar t oss!

-- Det r ju nstan omjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans rst
kom som ett eko:

-- Alldeles omjligt att leva! och s blev det s tyst i rummet att de
kunde hra sina hjrtan sl.

-- Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med sklvande rst,
i det han drack ur resten av sitt glas. D tycker jag det enda jag
behver r en revolver, en grammofon som spelar en slagdnga medan jag
siktar mot tinningen -- -- vi har mnga fel, vi r fr frdrvade fr
frlsningsarmen, annars vore vi bst placerade dr. Botgrare och
lastbara krk -- ena dagen bnhuset, andra hos -- ja den eller den frun
eller horan eller -- erotomaner hela hgen, degenererade as, som sjunger
botpsalmer vid tjugo r. Strindberg var liksom signalen. Det r
mrkvrdigt s vsterlndsk han var i alla fall, i frga om sin tro. Och
i frga om kvinnorna hade han ingen frmga att bli trnad p dem och
skratta t dem. Han tog dem p allvar -- dom skar alltid som knivar i
hans hjrtektt -- och , s han skrek! Sna r vi. Livsviljan negera vi
med prat, mystik talar vi om med en min som om det gllde Rehnstrms
akvavit -- men vi orkar inte ens sluta upp att rka! Sna asketer r vi
-- dumheter!

Du fr inte tycka illa vara att jag r taltrngd, du ska f mera vin,
du ska f sja litet ibland, sedan, hr du, men just i kvll r jag s
laddad -- om du bara hr p --

Han hade piggat upp sig till den grad att han nu stod p golvet och
nstan skrattade. -- Skl! Hur var det nu jag menade -- i alla fall,
roliga r vi, fast vi tar oss sjlva alldeles frbannat allvarligt, och
det skulle vi inte gra. Vi har en liten tillflykt i galghumorn, ser du,
den r liksom sjlva knnetecknet p vsterlnningens hjlplshet. Fr
vi inte skoja bort dden, s ligger vi nere. Tnk om jag skulle gra mig
en riskoja och leka Kiplings Purun Bhagat i sommar! Stta ut en skl
utanfr riskojan -- i Haga kunde den st -- som snlla ljtnanter och
grosshandelsdttrar finge lgga mat i t den stackars Hartman som samlar
visdom och blir Brahma! Ha ha, r det inte roligt, men jag skulle inte
f ngon mat alls, jag skulle svlta ihjl, eller nr jag spkt min
kropp lnge skulle dom stta mj i cell.

-- Ja, vad ska man egentligen gra med sjlen, ropade han pltsligt
hftigt. Jag diskuterar inte med folk som frnekar sjlen, jag avfrdar
dem som andlig ohyra, lss! Nu r jag visst full. Jag spottar p alla
som diskuterar! Har du lst Kant? fortfor han saktare, ja visst, hur dum
jag r -- visst har du lst Kant -- --

David hade ej lst en rad av Kant, men han teg, log fr sig sjlv och
serverade sig sjlv mera vin. Han knde sig ofantligt vis och
observerande gent emot Hartman nu, tack vare vinet.

-- Kant, ser du, han gick och lagade upp den gamla grdesgrden kring
frnuftet s att de snlla fren fick reda p att dom var instngda. Det
var meningen att det skulle motverka hgfrd och dumhet, men den vart
bara vrre av det, alla som inte begrep vad det var frga om lrde sig
honom utantill och sitter nu och frhr andra p det -- sna som ska
leva p det. Sen s kom den store sanningsskaren Schopenhauer och
tittade och vart frbannad fr han inte hittade utgngen, och till sist
brt han opp ett hl i stngslet. Drutanfr ville han vara. Men
tackorna bara brkte t honom, de tordes inte g ut fr dom trodde att
det mjligen inte fanns nnting alls utanfr. Och si nnting skulle det
vara! Fdomnen letar dom ver allt. Lsarna har hittat en genvg ut ur
frnuftet: dom hoppar bums ver stngslet och dom andra gr drinne och
en del av dem blir vansinniga av fasa, en del bara ter och ter.

Hartman teg lnge, rkande sakta och betnksamt.

Pltsligt brt David tystnaden.

-- Jag har blivit kr i Ziri, sade han hastigt. Och jag har talat om det
fr henne och hon -- hon lskar mig troligtvis inte.

-- S, du r rask i vndningarna, du. Jag tycker mig se hur du sg ut
nr hon fick hra det dr. Sknt att ha ngot att slss fr. Du slpper
vl henne inte? S lnge du nnu ej vunnit henne r det ju alltid ngot
att kmpa fr. Skatta dig lycklig, du, att hon gr litet motstnd.
Begriper du inte snt? Men varfr ska jag lgga mig i det dr, lt oss
tala om annat, det dr reder du nog upp sjlv. Och gr du det inte, s
gr hon det, du kan bara vnta. Egentligen -- varfr talade du om det?
Tnker du gifta dig med henne, f henne skild, menar jag? Om jag skulle
gifta mig skulle jag bedja s hr: Kre himmelske Gud fader, jag skall
hlla alla din kyrkas bud, men jag ber att f tillgift fr att jag
alltid ljuger fr min hustru. S skulle jag be. Tala aldrig sanning till
en Ziri -- du frdrvar henne, ppna aldrig ditt hjrta fr henne -- hon
begriper bara en sak: att du haft att gra med krlek frr n med henne.
Alla frklarande orsaker och psykologiska motiv ger hon fan!

 ni slktlsa, hemlsa litteraturluffare, vad ni har det bra! utbrast
han pltsligt. Men hr du, lt oss f haschisch n en gng.

Han steg upp och brjade laborera med en glasmonter.

-- Men vi ska lna Lisas gitarr och spela p. Lisa! ropade han, fr vi
lna gitarren?

Hon bar in den, en gammal sprucken tingest med sprd, klirrande ton. Och
s smningom stmde David den och hans nnu rtt goda rst fyllde det
lilla rummet:

    Och konungen han bodde i en borg av del sten,
      han bodde dr med vnner och med frnder.
  En natt han vaknade i svett, han fann han var allen,
      som aspens lv d darrade hans hnder.
    Och hgt han ropade p ljus och p sin bsta vn
      men ingen ingen svarade i mrka kammaren.

-- Det r s, ropade Hartman i det de svljde var sin liten vit kapsel,
fortstt, kommer d ingen till konungen i mrka natten? Lt oss dricka
ocks, nu lever jag igen!

    D steg ur tunga mrkret till sngens purpur fram
      en prins med trnekrona och sr i sina hnder.
    Hans rivna mantel grnade av lnga vgars damm.
  Han sade: jag vill fra dig till gldjens fjrran strnder.
    G bort, jag knner icke dig! d ropar konungen,
      och ekot svarade: G bort! i mrka kammaren.

      Man ropade: gick konungen till andra skna land,
      att bra dr en krona i ovansklig makt och fred?
  Ej rcks han bort att bota synd, av ddens strnga hand?
    Sg for hans sjl med kroppen i den svala graven ned?
      Och hela folket ropade: vart gick vl konungen,
        och ingen ingen svarade i mrka kammaren!

-- Jag kan sl vad om att David diktat den visan enkom fr att reta Saul
fr att han ingenting vet om dden, sade Hartman. Det var en vansinnig
id att sjunga nu -- tl det inte! Fr vrigt kanske jag redan r
vansinnig -- --

-- P drhus kanhnda vi kommer, skrattade David. Men nstan alla drar
r roliga. Jag knde en mjlnare Ekberg p B. hospital. Han sitter dag
ut och dag in och skriver sitt namn p en griffeltavla, beundrar det
och stryker ut det och skriver nytt igen, fr varje gng sger han med
stigande hnfrelse till sig sjlv: Du Ekberg, du Ekberg, en sn stilig,
fin, bildad kar du ! Du kan skriva  du kan rkna  du kan skriva ditt
namn s fint, s fint! Ack du Ekberg, du Ekberg! Och s har dom en
gammal ddgrvare, som varje dag drar av sig stvlarna utanfr
celldrren, kysser vardera stvelklacken, hller ut bgge stvlarna p
rak arm och sger med hg rst: Tiden tar -- Karlskrona  Boston --
Gud bevare kungen och fderneslandet! Han tror inte att prsten kan
jordfsta ngon om han, galningen, inte frst hinner spotta tre gnger
i en knut fr den dde.

Alltmera dimmiga och virriga satt de till lngt in p natten och bara
berttade om drar. De fann dem allt roligare. Och de nickade till
varandra och skrattade.

Det fanns en dre i U. som bara hll p att bygga sm palats av sin egen
trck, han gjorde sedan sm kulor av den och gick omkring och siktade
och skt p palatsen, alltid glad. Och de nickade igen till varandra och
skrattade och sade:

-- Tnk nr vi blir sna!

Men pltsligt lade sig en liten tcknig dimma ver Davids gon. Han slt
dem och tyckte han sg nd, men allt var s ljust och tilltalande,
ibland s strngt grbltt och s fjrran. Han log, han visste att han
var i porten till haschischland. Och vinet gjorde honom smnig. Han satt
pltsligt och skrattade t Hartman.

-- Jag skall strax g till Ziri, utbrast han, jag skall, du fr urskta
mig -- --

-- Dre -- nej, stanna, vad tnker du p! Det r ju mitt i natten!

Men David sprang redan ut p gatan, utan att bry sig om vnnens
varningar. Den kyliga luften drute eggade honom -- och dock fanns det
en svag rst inom honom som sade att han borde akta sig fr att gra en
dumhet. Han beslt att inte alls bry sig om Ziri i kvll, han skulle g
hem och lgga sig. Det var verkligen "mitt i natten".

Nr han kom upp fann han Terje ensam, sittande i sngen och stirrande p
honom som om han varit rdd. Men han satt endast och begrundade gamla
minnen -- och s var han hungrig och hade inga pengar. David blev genast
s rrd ver detta frhllande att han i sitt nuvarande tillstnd knde
lust att grta. Hastigt plockade han upp fyra tiokronor ur fickan och
lade dem i Terjes hand.

-- t gosse, skrek han, du fr alltihop, alltihop!

Och han omfamnade den stackars hungrige mlaren, klappade honom och
trstade honom.

-- t upp fr alltsammans.

Terje tog bara en av tiorna, reste sig, sg noga och prvande p David,
varp han frgade med lg rst:

-- Sj, tycker du aldrig att ditt huvud svller och blir s stort att
det inte fr plats inne i rummen?

-- Din skojare! Nej, aldrig i vrlden. Varfr frgar du s?

-- Det gr ingenting. Men jag hade en farmor som vart galen, och hon
bar sig t ungefr som du, men strax innan det brt ut tyckte hon att
huvudet blev s stort att hon mste g ut i fria luften fr att f plats
med det.

Detta meddelande mottog David med ett s ohejdat gapskratt att Terje i
strsta frskrckelse skyndade ut med tian i ena handen. -- Sov litet,
sade han i drren, s kanske det gr ver.

Han funderade p att lgga sig, han var ganska sker p nu att Ziri inte
menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att
titta p bordet.

Dr lg ett brev, het om kinderna rck han det till sig och brt det och
lste:

  lskade!

  Jag ljg, men det var mot min vilja, jag har inte ngon ro frrn jag
  fr sga detta. Hela vrlden synes mig frtvivlad, jag vet ingen utvg
  och ur detta anar jag en frestende olycka. Du fr inte resa frn
  staden utan att ha trffat mig, jag r s olycklig och jag har grtit
  hela natten. Men du r s ung och s sann. Du fr aldrig beska mig i
  mitt hem, jag vill trffa dig dr du bor. Mt mig p gatan nedanfr
  trapporna i morgon klockan tv, jag sitter i bilen tills du kommer,
  nr jag fr se dig gr jag tecken och du gr fre och jag fljer
  efter p avstnd.

  Svik mig inte!

      Din sorgsna

          _Ziri._

Sakta lade han brevet p bordet och satte sig stilla p en stol. En
hemlig fruktan blandades med vldsam gldje. -- Du lskar mig -- du
lskar -- viskade han med trar i gonen -- och det -- det brjar nu. r
det inte hrligt? Men det brjar sledes nu -- vad r det d som brjar
-- vad r det? Jag tager -- min broders -- hustru -- -- och dig r icke
lovligt att taga din broders hustru! Men vad menar jag d -- visst
lskar jag -- hur var det Maupassant lter den gamla damen sja --
jo -- ser du, ktenskapet r en institution till statens bestnd, men
krleken, den r en instinkt, och den kommer frn Gud! Den kommer frn
-- jaha, jag bryr mig fr vrigt djvulen i Maupassant -- den kommer
frn Han. Precis Han r det. Och vi har bara att knna oss som ett spn
p strmmen -- ingen botten under oss -- d lever vi, d lever vi! ,
lskade, stolta lilla vackra Ziri! Jag skall kyssa din mun -- jag skall
kyssa din mun! Den dr munnen som din -- man kysst s mnga tusen gnger
-- du kanske var lika kr och olycklig innan han fick dig -- du sover i
hans famn och sedan gr du hit -- vem rr fr att du gr hit? Jag, bara
jag.

 nej, nu fr det vara nog, jag reser, jag reser! Men vad gr det nu d
om hon gr ur hans famn i min? Om han inte vet det? Ingen vet det. Och
den dr _Han_. Gud, han vill det. Och nr vi d knner oss som ett spn
p havet, nr vi d lskar och bedrar en man, d lever vi allts i Gud.

 nej, nu tar jag det fr ltt, nd. Vad r det dr som ropar i mig
att jag gr _ortt_ i att lta Ziri g hit upp? Det r det som sitter
innanfr alla skal och aldrig kan bli orent. Jas, blir du oren av att
lska henne? Det var lgn. Vad r det d, varfr kan jag inte vara glad
ens ver detta? Varfr jublar jag ej, sjunger, skrattar?

Han steg upp och lste brevet nnu en gng. Sedan kysste han det och
gmde det i plnboken -- jag vill, jag lskar, men jag r feg, sade han.
Vad r det jag r rdd fr? Mitt onda samvete, ja, jag mtte vara en
liten okunnig frdomsfull stackare, bara. Jag lskar henne, men jag r
rdd fr Gud. Allts tror jag nnu p den dr som skrev upp alla mina
barndomssynder i en stor bok, och hade boken p en hylla till domedag,
d tog han ner den och sg efter hur debet och kredit gick ihop.

-- Men kanske, kanske, mumlade han nd, att det inte r den dr guden
i alla fall. Kan det vara mjligt att jag skulle vara lika osker p om
detta var rtt _ven om jag vore alldeles sker_ p att all tillvaro
upphrde i och med dden? Jo d, jag skulle tycka att det hela vore
ortt nd. Mot -- mot den andre!

Han skrattade. Nr hedningarna, som icke hava lagen, nd gr det lagen
bjuder! ropade han. Nu lade han sig p sngen. Men hon skall komma. Jag
mnar inte leva utan henne, jag kan det inte, hon r redan i hela min
varelse. Vad tjnar det till att brka om saken d. Dre, du vet, att du
skall ga henne, du har gt s mnga att du vet det. Du vet det. Ha, ha!
Vi ska synda, ty vi kan ej annat. S lnge vrlden str, kommer de att
gra s, de flesta mnniskor, de allra flesta.

Han fick en id, han brjade stda ateljn, fast klockan redan gick p
tv. Under det han var sysselsatt med detta kom Terje tillbaka. David
stannade frlget med sitt arbete att sopa golvet.

D frst kom David ihg den sena timmen, klockan var redan ver ett,
och Husfadern skulle nog finna det konstigt att han stdade just nu. Men
den gode mannen var tydligen van vid tskilligt, han klev lugnt ver
dammborsten och sophgen, satte sig i sngen, stack ett stycke tobak i
munnen och lade en tidning utbredd framfr sig att spotta p.

-- Vntar du frmmande? frgade han smnigt.

Och David fann att han mste rja en del av sin hemlighet, annars var
han inte vertygad om att de fick vara ensamma.

-- Jag vntar en flicka hit i morgon klockan tv, svarade han nstan
blygt, en bekant, fr resten en anstndig -- en anstndig familjeflicka
som hndelsevis r i stan.

-- Ja, dom r vrst dom, sade Husfadern allvarsamt. Emellertid ska jag
varna grabbarna, s kan du ta nyckeln p insidan, s fr du vara ostrd.
Det r fr resten -- han lade sig ner och tittade stint i taket -- eget
att -- det var klockan tv, du sa? -- eget att jag alldeles kommit ifrn
det dr -- jag har inte haft ett fruntimmer hruppe p ett helt r, nda
sen den dr finskan slutade. Jag r inte sdan, jag -- men vad tusan r
det med dj? r du sjuk? Har du feber? Du ser ut som ett lik! Du r kr,
frsts. Husfadern vnde sina milda gon mot David och strk sitt bruna
skgg. Det r eget nr en r kr. Jag hade en kresta en gng, en enda
gng, det r eget att vara kr. Jag kunde inte ta -- eller rttare, det
gjorde ont nr jag svljde, det satt en klump i halsen jmt och brstet
kndes hopkramat. Inte sov jag, inte t jag, men si supa, det kunde jag.
r det inte eget?

-- Jo mycket. David fraktade undan soporna och ordnade bdden p golvet,
tog av sig rocken och skorna, det var fr kallt att kl av sig alldeles,
och slckte lampan.

-- Men om det inte beror p krlek utan kanske p frkylning, d ska du
koka varmt vatten p spritkket och dricka toddy. Det finns en skvtt
konjak i skpet, hrdes Husfaderns rst genom mrkret. Han nstan lg
och pratade fr sig sjlv. Det r lnge sen, sade han stilla, jag var
bara tjugu r, nu r jag tretti. Fr resten, m hin ta henne! Har du
tnkt p varfr jag ligger i den hr kupan egentligen? Kommer jag
ngonstans, blir det nnting?  de nn mening i att leva s hr? Han
tycktes vnda sig mot vggen. Jag ger ven detta fan, sade han, i morgon
ska jag ut i Haga och mla, nu har jag fem dukar hos juden. Tre kronor
p stycket. Ganska billigt, god natt, du galgfgel!

-- God natt! Han drog tcket ver huvudet, men smnen ville inte komma.
En timme lg han och funderade under det han blev allt vaknare. Detta
gr ej an, tnkte han. Jag blir galen.

Husfadern snarkade redan. David smg sig sakta upp och fram till skpet
fr att f tag i konjaksflaskan han talat om. Men han stannade hpen
ver den pltsliga frndring han tycktes genomgtt. Han blev pltsligt
helt omotiverat glad, knde sig uppsluppen. -- Kommer du frst nu med
drmlandet, kung Haschisch, skrattade han. Det skymtade som sm,
hoppande lgor fr synen nr han slt gonen. Gud vet vad Hartman lagat
ihop, tnkte han, bst jag kryper ned igen! Han lade sig p rygg och
slt gonen. Framfr honom stod med ens en liten man av tr, han sg ut
som en japansk husgud. -- Jag heter Tao, sade trmannen, det betyder det
hgsta frnuftet, som icke kan fattas med frnuftet.

David satte sig upp. Dr var han -- ah, det var bara en liten lermodell
som stod i hrnet, han sg den tydligt i mnljuset nu, hur kunde han
-- -- -- nu lade han sig ned igen och stirrade p lermodellen. Han rrde
sig, var det inte den lilla japanska husguden, David handlat till sig i
en lumpbod i New York?

-- Jag r Tao, sade han. Ja visst, vlkommen, Tao! Det vanstllda
transiktet grinade, han sg ut som porslin och vggen bakom var
blodrd. Nu kom Tao fram till bdden, han hll en kniv i handen, en
gammal slidkniv med masurskaft. Han hade vxt till storleken av en
fullvuxen man. -- Kom med! pep han gllt, jag skall visa dig all
vrldens hrlighet.

Han stannade med David p etthundratjugonde gatan. -- Hr var det,
sade Tao, fortfarande med kniven i handen, det r en kvinna hr som du
knner. De gick in, det var i samma hus han kpt Tao, en sexton rs
flicka stod bakom disken och klinkade p en grmlad gitarr och sjng
den gamla "Old Robin Gray":

  Young Jamie loved me veel an' sought me for his bride --
      but saving a crown he'ad naething else beside --

Under tiden dukade Tao te i rummet innanfr. Fnstret stod ppet och
tonerna av en orgel strmmade in frn huset mitt emot.

-- Mamma r i kapellet, sade flickan, vi mste rymma innan hon kommer,
du ville ju att vi skulle ta nattget till Brook Cherry i natt och gifta
oss. Vi ska vl ta i palmsalongen, lskade? Men Tao vill inte, akta dig
fr Tao!

De gick till tebordet, dr Tao satt och lspade en visa till musiken
frn orgeln. Nr David stirrade p honom krympte han ihop och blev allt
mindre. S slppte han slidkniven, vars skaft blev fr grovt fr hans
lilla trhand. Ziri! ropade David till flickan, Tao sover igen, Tao r
bara en gud! D tog Ziri och stllde upp honom p hyllan igen dr han
sttt innan David kpte honom. -- Men nu fr vi skynda oss innan min man
kommer in, sade Ziri, men nnu var hon bara sexton r, tget gr inom
tio minuter, sade hon, men tag mig frst! D bvade David av rdsla, det
skall jag aldrig gra, skrek han. Vi mste packa och resa nu.

Och de packade, , s mycket de packade. Den ena kappscken efter den
andra bars ut, allting i butiken skulle med. Inte ens det minsta skrp
fick bli kvar, det var minnen, sade Ziri. Svetten rann utfr Davids
panna, armar och ben vrkte men han packade alltjmt med frtvivlans
raseri, det blev aldrig frdigt, det var hela berg av kappsckar. De
stngde vgen, de lg i staplar p hyllorna, p disken, upp mot taket.
Alltjmt packade de. Orgeln i kapellet vrlade allt hgre. Tao stod
ensam p sin hylla och grinade som en djvul -- David stupade kull bland
alla kappsckarna, hans huvud var s hett och ryggen vrkte. Tao gnolade
igen, hans rst var som ett rttpip. Ziri kysste David. -- Nu ger vi oss
i vg, viskade hon. Och de lmnade alltsammans och sprang.

-- Det r en tppa hemma som heter Juskus, efter den finnen som frst
bodde dr, sade han, han blev mrdad och begravd nra tomten. Kring
kllargropen vxer snr av al och bjrk, det r min lekplats som barn --
vi flyr dit! skrek han till Ziri. Orgelbruset tystnade, gatan vidgade
sig, skogen brjade, hand i hand sprang de genom vldiga demarker,
grna skogar, silvervita bckar och gick p strnderna av smala, mrka
ar.

De satt under vldiga, skuggiga trd och talade om krleken, den eviga,
icke jordiska krleken, som r allvarsammare n dden och mktigare n
Niagara. Han sg in i Ziris gon, de vidgade sig, han sg p andra sidan
om dem ett land med frukttrd och blnkande hav, hennes gon blev portar
och genom dem kunde han se paradiset. S kysste de varandra och sprang
igen. Flmtande stupade de omkull framfr den gamla gravhgen vid
Juskus. De somnade i varandras armar. Nr han vaknade var Ziri
frsvunnen. Han lg och stirrade p den gamla gravhgen och sg hur
jorden ppnade sig. En man steg upp ur graven, skakade leran av sig och
stirrade med blinda gon rakt mot solen som just steg upp rd bakom
Baddobergets svarta sar. Det var Tao, han liknade en finne och hll
en slidkniv i handen. Men han var kldd i en gr vadmalsjacka,
becksmsstvlar med nversulor och knivblte med hornknappar. Han
skakade i hela kroppen liksom av raseri, vacklande, raglande frskte
han g ngra steg framt men fll huvudstupa ned i sin grop igen.
Ett skott ekade genom skogen, David reste sig och sprang, han hrde
hundskall och skyndade dit. Hans bste vn och jaktkamrat, Harry, lg
och bldde ur ett otckt sr i sidan, han hade skjutit sig sjlv, han
rev av honom vsten och lindade den kring hans kropp som en grdel under
det den dendes stvlar sparkade upp jorden och ljungen runt om och
brstet hvdes. Hans ansikte blev s sknt i dden, David bjde sig ned
och sg in i gonen, han sg hur de vidgades, de blev som ett par mrka
portar, genom dem skymtade paradiset. Det var Ziri.

Hand i hand sprang de igen, genom stora aspskogar, vars grenar slog dem
i ansiktet, ver brinnande risland dr svarta karlar sprang och flsade
med granruskor i hnderna, ver hllar s heta att deras ftter brndes,
genom byar, ver sar, krr och tjrnar, genom stder dr mrkhyade
soldater postade i gathrnen och skott smllde. Husen ramlade, taken
rmnade och vrkte sig ut ver gatorna, granater frste p torgen,
vidare, vidare, fortare, fortare! skrek Ziri. Tao har vaknat, Tao kommer
och ddar vr krlek! P alla sidor om vgen rann blod, jorden skalv och
dnade, mitt i larmet kom ett expresstg krande, det stannade, de steg
in i vagnen, det satte sig i gng, de var rddade, de sjnk ned p en
soffa och hll flmtande varandras hnder, hrt, hrt, aldrig skulle de
skiljas mer. Tget bestod av en enda vagn, s lng, att dess bortre del
frsvann i fjrran, och dr lngt ifrn i dunklet kom konduktren. Han
var liten som en dvrg, han vxte nr han kom nrmare, det var hans
barndomsvn som skjutit sig, han kom nnu nrmare och drog sin kniv --
Juskus-Lars. Sakta som en spindel krp han inp dem. -- Det r Tao,
skrek Ziri. Orgeln brusade igen, tget stannade och de steg ur. P
plattformen mttes de av hurrande mnniskor som viftade med stora
kvastar av astrar och azaleor. Ett svart tempel reste sig bland palmer
i fjrran, en skara prster i gula mantlar bildade hck kring Tao och
Ziri, som skulle vigas i Mahamkaras tempel.

David gick ifrn dem och stannade i lumpboden p etthundratjugonde
gatan. Han steg in i rummet, det var tomt, men p en hylla lg Tao, den
lille trmannen, och sov. Han var kldd som en finne, hade hornknappar i
bltet och sov med ppna gon. Kniven lg bredvid. Han tog kniven, satte
den mot Taos hals och frde den sgande fram och tillbaka. Den gnisslade
mot trhalsen -- Frnuft! skrek han, Tao, vad r du mot krleken! Han
skar allt djupare tills han hll huvudet i handen och stirrade in i
gonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom
dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han hll i handen,
men han grt icke och var ej rdd. En lng stund stod han alldeles
stilla och hrde hur orgeln brusade igen. Han hll ej lngre det
avskurna huvudet i handen, han hll bara en liten bok, en svart bok,
_Sanningen_ stod det p prmen. Medan han frgves hll p att ppna den
frsvann hela jorden. Han var bland blndande, hga vita alper, en sky
av stjrnljus flt ned, och ljuset brusade som en orgel.

-- Lever jag eller r jag dd? viskade han och satte sig upp p bdden.
Hans huvud var ltt, befriat, han knde sig fryngrad, liksom renad,
rddad. -- Herre Gud, klockan r ett p dagen, ropade han, om en timme
skall hon vara hr!

Han sparkade till lermodellen s att den fll i bitar.

Sedan brjade han hastigt ordna rummet. Han tyckte att han till
sist ftt det mycket vackert, och han sprang nedfr trapporna till
blomsterhandeln p hrnet och kpte blommor som han ordnade i en gammal
mlad kruka och stllde mitt p det grna bordet. Till och med solen
tittade in ett tag och hlsade, ute p grden gick ngon och sjng,
tvrs emot i ett fnster drillade en kanariefgel. Bullret frn gatan
ljd skrattande muntert och i trappan hade han mtt Martinus, som varit
upp och hmtat ngot och nickade farvl t David med ett spjuveraktigt
leende. Husfadern hade lmnat en lapp p bordet att ingen kom tillbaka
fre sex. I ateljn rdde en dager av nstan bltt, tunt, filtrerat
ljus, de mnga glada skisserna lyste och skimrade frn vggarna. Hela
rummet jublade, tyckte han. Och nu -- hans hjrta klappade litet fortare
-- nu var det tid att g och mta henne. Ett gonblick mindes han Tao
och stod och grubblade ver honom en stund, tills det slog kvarten i
stermalmskyrkan. D sg han sig fr sista gngen i den stora spegeln
som stod i ett hrn, fns litet t de illa medfarna skorna och gick
nedfr trappan. Han var vid den tiden en lng, smrt och sltrakad
yngling med hg panna och ett ngot plgat ansikte. Husfadern brukade
kalla honom Hjortddaren, drfr att ansiktsprofilen var ett rdskinns.


9. De lyckliga och deras olyckor

Hon kommer in i ateljn med sm frsiktiga, rdda steg, hon vet knappt
om hon trs se sig omkring, hon verkar ondligt blyg och nd tror David
att han ser ngot av eggande begr i hennes slnbrssvarta gon. Han r
frn brjan en sjukligt misstnksam lskare, det flyger underliga tankar
genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara
mjligt annat n att han r mnad till leksak t en lysten kvinna, han
tycker nstan samtidigt att aldrig ngonsin en kvinna sett s svekfritt
trofast ut, haft s kloka, rliga gon. Ja, han r ingen blind lskare
-- nu vet han knappt om han ens r en lskare, i samma gonblick han
hller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny
olycka? r det sm glimtar ur en vildkatts gon han ser? r det en blyg
furie? Men han barmar sig sjlv gonblickligen fr all sin drskap och i
nsta gonblick fuktas hans ga av tacksamhet ver hennes krlek. Och de
sitter bgge tv som tv snlla barn p den bl filten som dljer de
smutsiga lakanen i Terjes sng -- visserligen litet underligt att redan
sitta dr, tnker han, ty hans febervakna frstnd kan aldrig lta bli
att arbeta, men det finns ju ingen annanstans dr man sitter bekvmt.
Hon kysser honom s att han kommer att tnka p den dr furien igen, hon
tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans gon som sge hon in i en helig
eld, och aldrig hade han sett henne s vacker och ung som nu, aldrig
hade han lskats som nu, med s f ord, men s lidelsefullt. Och nd
kan han ej bli berusad just nu, och det r ett slags skymning ver hans
gon, som ej fanns dr den dr gngen p konditoriet. Men han knner att
han brjar lngta efter den dr vildkatten som han sett i hennes gon,
han knner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka vingar ver
en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla hnsynslst -- han
vill -- pltsligt vill han ha henne -- gonblickligen. D sliter han sig
loss och gr upp och stller sig vid fnstret, tyst men brinnande. Hans
tilltagande passion hindrar honom ej frn att i samma gonblick tnka:
det var mhnda det enda jag ville henne! S mste det vara, det kan ej
vara p annat stt. Men icke ett steg vidare, jag skall hlla reda p
djuret i mig. Han biter ihop tnderna och fr ngot hrt ver ansiktet.
S vnder han sig om och ser p henne. Han blir nstan brnnhet -- har
hon genomskdat honom, har hon vid berringen _knt_ hans begr? Herre
Gud hon r ju ingen ung oerfaren flicka -- det r inte frsta gngen --
att han d alltid mste tnka p det dr!

Och han gr ter och stter sig bredvid henne.

-- lskar du mig? frgade hon, r det mjligt att du lskar mig? Och han
frskrar att han gr det.

-- lskar du mig -- fast jag r fattig och ingenting -- fast jag ej ens
har en fast anstllning? frgar han. Och hon frskrar att hon aldrig,
aldrig lskat ngon som han. Och de sitter och viskar till varandra som
om detta vore den allra frsta vaknande krleken som en vrdag tnt eld
i dem. Och dock, tnker han, har hon i fem r varit hos en annan man,
och han, han har varit hos Crispi. Livet r s underligt, det kastar oss
hit och dit, man skall bara vara ett spn som fljer med strmmen. All
hans gamla melankoli griper honom, han knner sig bitter och olycklig
utan att veta varfr. Men han tiger och bara smeker henne, mt, varligt,
passionen r borta, han blir nstan tankspridd.

Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga lskare
ser ju p henne som om han tyst srjde en dd. Hon sitter och grubblar
ver detta, och pltsligt trycker hon sig intill honom. -- Jag r s
ensam -- allt r s frskrckligt, rdda mig -- lskade! Hon ryser nr
hon sger detta. Hennes mrka hr vilar mot hans kind, hennes ena fot
och vrist r blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och han knner
hennes mjuka brst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne.
Men med ett frskrckt utrop sliter hon sig ls, hon str darrande p
golvet med nedslagna gon. -- Jag mste g, jag har redan varit fr
lnge, flmtar hon, och han stiger upp, nnu med rtt, men behrskat
ansikte, och hjlper henne med kappan. Han vill sga ngot, men rsten
bara famlar, han omfamnar henne p ett s tydligt stt att hon bannar
honom. Och han hinner knappt frga: Nr? och f till svar: I morgon,
samma tid, frrn hon r utom drren. Han str stilla och hr henne
stiga in i hissen, tjutande gr den nedt, hela rummet vibrerar. Hu,
det lter som en hg vargar nr hissen gr!

Men de trffas dagen efter, och dagen drefter och mnga dagar som flt
bort som ett ingenting. De gick sida vid sida utfr blsiga, vta gator,
och mnniskorna sg frundrade p dem och tyckte vl att de var mycket
lyckliga, och det var de ocks. Nr de satt p ngon kall och trstls
soffa under Djurgrdens avlvade ekar och sg in i varandras gon s
knde de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hrt och omilt. De
kunde leta sig vgar och gmslen lngt in under trden och bryta grenar
att sitta p. Och han berttade henne sitt livs historia och hon hrde
p, och han dolde ingenting och fr det tycktes hon lska honom nnu
mer. Och ibland hade de en liten hgtid fr sig sjlva uppe p Terjes
vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet.

En dag, en kvll stred han med henne och vann henne fullstndigt,
och eftert brast hon i grt och grt lnge. Och det var ganska
besynnerligt: frn och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan
att ga varandra alldeles. Men nnu besynnerligare fann hon det, att
hennes farhgor fr att krleken dem emellan d skulle upphra alldeles
inte slog in. De endast trdde varandra hftigare, deras krlek vxte,
syntes det dem, dag fr dag. Men frst nu kom dr en skugga mitt i
solen, den kom krypande sakta, men skert. Det var det trstlsa, det
meningslsa i deras frhllande, som nu satt och gnagde deras unga
hjrtan. Om sin man talade hon aldrig och han var henne tacksam fr
detta. Han beslt att icke tnka p ngot, att bara leva fr stunden,
han sade henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig, aldrig
kunde bli fri mer. De mste alltid vara tillsammans och lska varandra.
Och hon viskade att s skulle det vara, men de trodde ingendera att det
skulle f vara s.

En dag nr han ej trffat henne p tre dygn, gick han ut till Djurgrden
ensam och skte upp en av de mnga platser dr de suttit tillsamman. Dr
lngt inne bland ekarna och almarna stod ett litet trd med nstan torra
grenar. Han mindes att hon en gng rispat sin kind mot en av dem, han
brt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle
kunnat kyssa mrkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David
Ramms lilla gud, ngon annan behvde han ej fr tillfllet och han
grubblade inte s mycket som frr. Han oroades ej mycket, han levde i
ett tillstnd av vila och hnryckning p en gng, hela det fula livet
var borta, det fanns bara han och hon.

De vgade ej beska krogar och konditorier, men de uppskte sm billiga
stllen i utkanterna av staden och satt dr bland murare och mlare och
slaktare, vilka stirrade p dem s mycket de orkade utan att kunna stra
dem det minsta. Och ngon gng tog de tget ut till frstderna och satt
hopklmda p ngon billig biograf, nr regnet drev dem under tak. En
enda gng hade de druckit kaffe p Operabaren med pfljd att en av
Ziris bekanta genast kom och hlsade p henne, kastande en frundrad
blick p den magre ynglingen med det ngot svrmiska ansiktet. Sedan
gick de endast till fr deras bekanta omjliga stllen och framlevde p
detta stt ett par mnader.

Det r redan i november men ganska milt, sjlva vinterstormen far fram
blid och nstan uppmuntrande genom gatorna, tminstone tycker David s,
tunnkldd som han r, vad r vl nd stormen annat n ett glatt och
ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bgge, samma stjrnljus
flammar ver dem drute i skogen bland de vta trdstammarna, samma
fjrran buller frn staden nr deras ron, dr de ligger sida vid sida
p en yllefilt i l bakom ett par klippor. Och hans lskade r ju s
varmt kldd i slskinn -- vad kan det betyda om han fryser sjlv en
smula, han r stark och seg, och han har ju frst nu brjat leva!

Men i natt, nr han kommer hem, r han verkligen hungrig. Han erinrar
sig att han just ingenting tit p hela dagen, och han r ju alldeles
pank. Han minns att Ziri freslagit att de skulle g bort och ta kvll
p ett avlgset vrdshus, men att han avslagit det, han hade inga
pengar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss tit. Hon
hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig sjlv? eller anade hon att
han svalt sig fram? Herre Gud, behvde hon mer n betrakta hans rock fr
att se det? Kanske detta, att han var s tarvligt kldd, var en del av
orsaken till hennes rdsla fr offentliga lokaler?

Hon var oftast s tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tnkte
p. ngrade hon det hela? Men nej, hon lskade ju honom s vansinnigt.

Han satte sig i den tomma sngen -- Terje och de vriga var bortresta p
en vecka -- och grubblade. Fr frsta gngen blev det nu honom klart att
han icke kunde fortstta att g s hr, han skulle komma att g under.
Han hade ju fresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att gra fria
reportage fr tidningarna -- alltsammans hade sopats bort och gtt om
intet fr krlekens skull, och ville han inte g under, mste han brja
arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Frn Ziri -- och vad skulle han
gra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om
hur svrt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, frflja
honom vart han gick, pocka p hans sllskap. Om inte Nilenius funnes,
skulle han kunna lna ett hundra kronor av Hartman, det rckte ett par
mnader dr hemma, och s arbeta i lugn och ro en tid. Men d skulle
Nilenius aldrig en dag lmna honom i fred, han skulle arbeta p att f
David med p ngon brottslig handling, s att denne bleve lika fraktad
som han var sjlv. Han hade lnge frsttt att Nilenius syftade p detta
-- kanske hade han ej det s klart uttnkt, men han strvade dit nd.
Fr varje gng David lyckades med ngot och vann erknnande, sjnk
Nilenius ihop -- blev svart i ansiktet och dyster -- fr varje gng
David kom hem pank och trasig, levde Nilenius upp igen, kom inp honom
som ett slags hnfullt beskyddande far, beklagade och flinade. , det
skulle inte vara s svrt att tnka sig att man skt Nilenius ett
revolverskott genom huvudet! Frdrvade han inte allt, hela hemtrakten,
fanns det en vr av det gamla barndomslandet i vildmarken dr David
trivdes och dr han ej strax hrde Nilenius' klumpiga gng och pustande
rst? Om han nd ville supa ihjl sig!

Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var s lnge sedan
sdant hnde honom nu. Han hade verkligen vilat sig frn all vrlden en
tid. Nu var det visst tid att st upp och vandra igen! Men Ziri, hur
skulle han gra med Ziri? Han kunde ju aldrig f henne skild och gifta
sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig s. Var det
d mjligt att fortstta lngre, bst att gra slut -- om han nu kunde!

Nsta dag sade han henne att han mste brja arbeta och att det var bst
de ej trffades p en vecka, han mste ndvndigt frtjna pengar. Det
gick ej an att g s hr. Hon tycktes bli glad ver det -- hon frgade
om han skulle skriva. -- Sg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade
hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till ngot som
annars var omjligt.

-- Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det
r s olika dr -- allting s specialiserat. P en av dessa sm
stockholmstidningar finns det intet annat n reportage som jag fr gra
-- och det r mycket svrt att komma in.

I verkligheten ville han icke ha ngon fast plats, det var nu en av hans
smre sidor, denna vagabondnatur, som ifall han skte sig en syssla,
strax drev honom ut p gatan igen -- eller ut i skogen. Det r mycket
illa, tnkte han, att jag r sdan, och jag nskar nd inte att jag
vore p ngot annat stt. Men vad det vore sknt att ha ett tusen
kronor just nu, s att jag kunde ta mig mtt varje dag och g hr hela
vintern! Han hade aldrig hyst ngot agg eller ngon avund till de rika,
ver huvud hade han alltid fraktat jordiskt vlstnd, det var ngot som
inte angick honom. Alltfr mycket hade han tyckt sig genomtrngd av
knslan av alltings frgnglighet, s nra inp ddens och vanvettets
ansikte hade han alltid sttt, att han tyckt sig leva endast fr att
lra sig d. Men nu fll det honom in att fattigdomen vore den strsta
frbannelsen. Om han ej vore fattig, skulle han ltt kunna bli kvitt
Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet ntt hus uppe i de
hemlighetsfulla skogarna vid stranden av ngon tjrn, och dr skulle
Ziri kunna hlsa p honom. Far skulle slippa att svlta och slita -- och
hur lnge var det sedan lilla mor fick ngot nytt p sig? Mor skulle f
en ny, varm drkt, en mrkgr drkt som passade hennes grnande hr. S
liten hon var, mor, och s ung hon frefll nnu! Och p brdernas grav
skulle han resa en liten sten, som han skulle utvlja och hmta sjlv
bland de mossiga, grna hllarna vid Bandarbcken. P stenen skulle han
rista dessa ord: Med rat har jag hrt talas om Dig men nu har mitt ga
sett Dig. Med pengar kunde man gra mycket, med rikedom var man lycklig.

Vart hade han kommit? Gllde det inte att arbeta nu, inte drmma? Eller
skulle han uppska Hartman -- han var redan skyldig honom trehundra
kronor -- men det var ju ingenting fr en frmgen man, en miljonr.
Skerligen skulle han med gldje lna honom ett tusen kronor om han
uppgav ett klokt ndaml. Men ngonting avhll honom drifrn, en knsla
av att detta ej vore annat n att uppskjuta katastrofen. Han mste
skaffa sig arbete.

I tre dagar frskte han sin lycka p tidningsredaktionerna, men utan
lfte om ngon fast anstllning. Dremot sade honom redaktrerna p
ett par smrre dagliga tidningar att han vore vlkommen med litterra
bidrag, historier ur vildmarkslivet, "s vilda som mjligt", uttryckte
en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit p modet, poeterna var
vildmarkspoeter. Man var villig att betala honom nda till fem kronor
spalten fr det han skrev, om det var bra och motiven var "frn
vildmarkerna".

Hela den pfljande dagen blir fr honom som en suddig, men nd
besynnerligt beklmmande drm, han sitter p ateljn ensam med huvudet
i hnderna, icke vetande vad han skulle gra. Hans kassa r snart slut.
Han finner det skamligt att leva p kamraterna och han ville ej bedja
Hartman om mera pengar. Han vet ej vad han skall gra. Ej heller frstr
han sig sjlv. Han minns att d Ziri var hos honom, knde han beklmning
vid tanken att ha nrmat sig henne, han tvivlade p att han verkligen
lskade henne, ja, han hade till och med vntat med en viss otlighet
att hennes steg skulle bortd nedt trappan. Nu nr hon ej var hos
honom, lngtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans,
helt och hllet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha.
Och nd kom han ihg att det han frst lskat hos henne var hennes
intelligens, hennes vrdnad infr religionens och bnens under -- men
av allt detta hade han ju ej mrkt ett spr under deras korta
sammantrffanden, hon hade varit helt och hllet kvinna bara. Var
det mjligt att kropparna frn brjan stundat varandra, och att de
intellektuella berringspunkterna endast utgjorde mediet, lnken som
skulle frena deras kroppar? Var det mjligt att krlekens mekanism hos
honom var s grov och enkel? Det dolde sig skert ngot bakom, det kunde
ej vara begr. Han satt p frmiddagen p lstugan "Konungen" och
begrundade detta, under det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen
var s gott som tom. Hur kunde det d vara mjligt, ifall han var kr i
Ziri, att han nu kunde uppehlla sig med att prata nonsens med Monna
Lisa? Han till och med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst
beskt nje i att gra detta, han brjade till och med tr Lisa. Nu
ryste han fr sig sjlv -- var han verkligen ej bttre n vilken som
helst slyngel, frmdde ej krleken rensa ut ngot skrp ur honom, satt
han bara ihop med erotiska begr? Detta frefll honom smutsigt, och nr
han nu var sdan, d borde han ocks gra slut p sin frbindelse med
Ziri. Medan han tnkte detta hll han Lisas hand och knde hur het den
var. Jag r ett svin, tnkte han, undrar om andra mn r likadana? Just
d kallades Lisa bort, en ny gst kom.

Den nykomne gsten bar ett par guldbgade glasgon ver en mycket skarp
nsa, hans gon lyste dimmiga bakom glasen och hans kinder var pussigt
bleka. Han hade en lutande gng och sg ut som om han bar p en tung
brda, ven nr han satt, han pustade och torkade av sig svetten med en
vit nsduk. Ngonting av trtt bitterhet fanns i hans ansikte, han var
vrdslst kldd och orakad, men hade ngot frnmt och tillknppt ver
sig, hans rrelser och blickar skvallrade om en vaksam, pinad mnniska,
en ondligt trtt man, med mnga omsorger, fyrtio r kanske, mbetsman,
verhopad av arbete, som ramlat in hr fr att sitta i ett hrn i
skuggan en minut, fri frn vardagsslpets brnnande hetta. Han drack ett
glas l och satt sedan med huvudet bekymmerfullt lutat i handen, vilande
sig, som det syntes.

Ngonting ovanligt i hans vsen kom David att betrakta honom. Kanske var
det det att han aldrig sett ett s uttrttat ansikte frr -- eller var
det den lurande blicken, de misstnksamma vridningarna p huvudet? Av
allt att dma var han stamkund. David steg upp, gick in i sknkrummet
och mnade frga Lisa vem denne man var. Lisa var mycket glad t
besket, och han nstan glmde bort bde gsten och sin egen nyfikenhet,
lade armen om Lisas liv och kysste henne hftigt. Men ngon kom, och med
anstrngt ansikte, ty han knde ett hftigt begr efter Lisas slanka,
vackra kropp just nu, slet han sig ls, behrskade sig och frgade
henne, fortfarande med armen om hennes liv, vem gsten med glasgonen
var. Lisa svarade gonblickligen, uttalade ett namn som kom honom att
draga sig bort och blekna. Han skyndade till sin plats med hjrtat
bultande, han satte sig likblek och tog en tidning liksom fr att dlja
sitt ansikte fr denne trtte gst mitt emot.

Detta var sledes den man han -- den broder vars hustru det icke var
honom lovligt att taga -- hr satt han -- trtt -- jo jo -- jas --
och hr satt hans hustrus lskare, som mellan akterna kysste vilken
krogflicka som helst. Han lmnade ett mynt p bordet och rusade ivg.
Men bilden av den trtte, nstan kutryggige mannen med glasgonen
frfljde honom ven ute p gatan.

Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den hr
stackaren ngot lidande. Han ville leva i fred och vnskap med de trtta
och pinade mnniskorna. Men hur bar han sig i stllet t? Han var ett
svin och det fattades honom kraft att lta bli att vara det.

Jag tror jag blir cynisk, mumlade han. Jag har ingen rttighet att
vara det, och det r ju sant att jag lskar henne. Jag lskar henne
vansinnigt -- och ingen klok mnniska fster avseende vid om jag kysser
Lisa. Det r bara kroppen som vill ha sitt. Men varfr r d min krlek
ej nog stark fr att gra alla sdana sm tilltag motbjudande? Nej,
saken r helt enkelt den att jag inte lskar henne. Och i denna dag
skall jag tala om det; gra slut p detta. Jag vill inte stjla henne
frn den trtte mannen med glasgonen. Han sprang upp och knt hnderna.
-- Jag vill -- inte! ropade han. Jag skall bli en hederlig mnniska,
ven om jag r trasig och fattig, skall jag dock knna mig ren invrtes.
Punkt och slut!

Men hon, hon har vl ocks en rst, tnkte han vidare. Om hon sger att
hon ej vill leva utan mig -- och det har hon sagt -- d gr jag ju henne
olycklig. Men hon skall ocks lyda sitt samvetes rst, om hon har ngot,
och svider det, s r det bara bot fr vad hon felat.


10. Mannen med glasgonen

-- Och nd har jag ej ngonsin riktigt velat g med p detta, tnkte
han en kvll. Jag ville det egentligen inte, jag r rdd fr den och det
r liksom vr synd bleve strre d vi begr den drinne. Det kunde ha
rckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framfr Ziris port
innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande ngonstdes
drinne, nr han nervst pressade knappen, kom honom nstan att rygga
tillbaka. Jag r en klen och omanlig lskare, tnkte han.

Hon ppnade sjlv, som s mnga andra gnger. De satt en stund i
salongen. David sg sig alltid ngsligt omkring, i varje vr misstnkte
han att ngon skdare skulle ha gmt sig. Och nr de om en stund befann
sig i sngkammaren stred hans knsla av brottslighet nnu med hans
lidelse och hans fruktan fr en katastrof. Genom den dr drren,
tnkte han, har _han_ gtt mnga gnger, han har knackat sakta, mt,
tillbedjande har han i mrkret gtt p t fram till denna vita sng fr
att se om den hgt lskade sov! ver denna matta har han smugit sig -- i
skymningen -- med strckta armar -- --

Och nr han gt henne, frekom det honom som vore rummets tunga
parfymdoft redan gammal, som om deras gldje blott varit svindel. Men
bara han sg p henne, lskade han henne igen, mycket mera n frr. De
liksom hmtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig sedan, de var,
vanvettiga, vilda, och nr de slappa och frbi lg bredvid varandra,
nakna, med heta kinder och begret nnu lysande i gonen, fast muskler
och ktt vgrade bist dem mer, d knde han ckel och hat till
alltsammans. D kom fr honom denna starka knsla av att verkligen ha
_gjort ortt_, och den ville nstan krossa honom. Rummets vl stmda
frger tilltalade honom ej mer, den tunga vita gardinen lg i strnga,
brutala veck, den vita sngen hade flckar i lackeringen som han ej sett
frut, golvmattan var bestmt giftig. Vad var det ocks fr en skammens
hetta som fyllde detta rum? Och i denna knsla blandade sig fruktan: var
det d skert vad hon sade, att de aldrig skulle kunna verraskas hr?

Just som han kltt sig frdig i badrummet -- han var s rdd att han
placerat sina klder dr -- hrde han pltsligt ett litet skrik. Ziri
rusade in, likblek, nra att falla.

-- Han -- gm dig -- han! flmtade hon.

David var egentligen endast feg, nr han gick och vntade p ngot
som skulle intrffa, en gng i sticket gde han en viss desperat
kallblodighet, till och med nr det gllt livet hade ofta ett kallt lugn
instllt sig. Och nu hade han gonblickligen klart fr sig att ven om
mannen kom direkt in i sngkammaren vore det mjligt att rdda sig --
fr s vitt Ziri frstod att hlla mannen kvar en minut. Han var
emellertid nu kldd frn topp till t, han sg sig omkring i
toalettrummet. Det fanns bara en drr dit, och han steg p tspetsarna
fram och reglade den. Drp underskte han sina fickor: han tycktes ej
ha lmnat ngot drinne. Och just nu hrde han mannens rst ute i
salongen. Han ropade p Ziri. Det berodde nu p om mannen hade ngot
rende hit in -- vilket vl knappt var troligt just nu. Det var icke
rdslan som nu gjorde Davids kinder s vita, det var skamknslan. Han
frbannade sig sjlv. Jag r ljlig, tnkte han, helt enkelt ljlig, en
narr, som gmmer mig fr mina narraktigheters skull. Ett svin r jag!
Och hon r en idiot som kunnat riskera detta!

-- Ziri! hrde han mannens rst, sklvande, men klar.

-- Ja, Harry, svarade hon frn sovrummet. Det lt som om hon lg i
bdden och talade, med tcket nstan ver huvudet. Hon hade allts haft
sinnesnrvaro nog till detta. Med vldsamt bultande hjrta bjde han sig
framt mot drren och lyssnade.

-- r du sjuk? Han var nu i drren till hennes rum.

-- Ja, sen i morse. Hon talade rtt lugnt, hennes rdsla kom dock vl
till pass, rsten skalv till som om hon talat under frossbrytning.

-- Jag ringer till doktor Ekstrand, d? Vad r det med dig, lilla barn?
Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara fr att tala om en glad
nyhet, en verkligt glad nyhet.

-- Vad d? Sg fort! Hon flmtade hftigt.

-- Men du har ju feber, mnniska! Du kan d! Vnta, jag skall hmta
ngra pulver -- det finns i toalettrummet -- vnta, lilla du! Stackare,
jag ringer genast --

-- Hmta ingenting, jag tar inte ngra pulver -- nej, kom inte hit --
och jag -- jag blir snart bra.

Men han var redan vid drren, som han frskte ppna. -- Som sagt, och
jag som hade en s glad nyhet -- men drren mtte vara reglad inifrn --
r ngon av barnen drinne? Det mtte vara ngot fel med lset!

David sg sig omkring. Om lset -- om regeln gick snder. D var allt
frlorat. Det fanns ingen mjlighet att gmma sig hrinne. Han fick
gonen p ett fnster -- tredje vningen -- tredje vningen -- han smg
sig dit och sg ned p en grd, betong, mumlade han, och gatsten. Jag r
frlorad. Han drogs ter mot drren, han knde en viss avsky fr att st
undangmd till hlften i ett hrn nr den gick upp. Mannen hade tydligen
slutat sitt frsk att f upp den -- Ziri understrk hans funderingar p
ngot fel med lset. Vilken idiot! Men nu kom han tillbaka med ngot
verktyg som han satte in i lset. David stod p ena sidan och mannen
svettades p den andra. -- Hon kan inte sin roll -- tnkte han -- om jag
bara tnkte p det frut -- och just d flg drren upp. Han hrde ett
vansinnigt skrik frn Ziris rum -- han nstan frbannade henne, om hon
tegat, om han ftt glla fr inbrottstjuv, det hade varit bttre.

De stod mitt emot varandra, mannen med glasgonen och David. En hel
minut stirrade han p David, idiotiskt, hpet, mllst. Sedan tog han
sig ver pannan, tycktes ftt ngot klart fr sig, steg t sidan och
slppte fram David som likblek gick frbi honom, men stannade vid
drren, liksom om han ansett det vara tillbrligt att han utstod straff,
utkastning, skllsord, ngest. Mannen med glasgonen sg p honom med
en vansinnigs gon, sklvande i hela kroppen. Sedan gick han till
sngkammardrren och sg p Ziri, varp han stapplade fram till en
korgstol i salongen, satte sig och brast i vldsam grt.

David hade p ngra sekunder genomgtt tv stadier och befann sig
med ens i det tredje: frn yttersta frskrckelse till onaturlig
likgiltighet och frn likgiltighet till skamknsla och medlidande, och
utan att tnka p vad han gjorde lutade han sig mot drren till Ziris
rum, med ryggen vnd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och sg i
stel, stum sorg p mannen i korgstolen. Men d denne pltsligt lyfte upp
sitt trdrnkta, frvridna ansikte och sg p David, tyckte han sig
sjlv krympa ihop och betckte ofrivilligt ansiktet med hnderna. I tyst
ngest men med en viss knsla av att i alla fall ngonting ortt hll p
att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rsten frn
det snyftande kldbyltet i korgstolen. Han vgade ej se p honom av
fruktan att liksom brnnas av glansen frn dessa blnkande gon bakom
de fuktiga glasen. Rsten talade verkligen.

-- Jag har vetat det hr -- ja, ja, ja, det har jag vetat, det hr har
man sagt -- men jag inte trott -- ja, ja, st dr, stilla dr, det r
alldeles riktigt att ni skall st dr, David Ramm, mellan mig och -- och
den dr! Dr skall ni st -- st bara stilla dr --

Han tystnade och tycktes frska behrska sig, han kmpade mot sin
upprrdhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lt
rsten fastare, icke fullt s vansinnig som nyss:

-- Och ni sger ingenting, ni, David Ramm? De sger att ni heter David
Ramm -- men vad vet jag, jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag
r nd en mnniska, ni r kanhnda ocks en -- kan ni inte tala med
mig, ni skall ju vara s intelligent? Hr ni! skrek han pltsligt liksom
i raseri, pekande p en stol med armstd, sitt ner, sger jag! Ni r ju
min gst -- inte sant? Sitt ned! sger jag, ni r vl inte feg s att ni
springer er vg! Sitt ned! jag befaller det!

David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ngerfull
brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp vl
frtjnt. , det kndes nstan som en barmhrtighet att bli plgad s
rttfrdigt, s rttvist. Mtte han bara frbanna mig, tnkte han, det
skall gra det lttare fr mig.

-- S ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade slutat
snyfta och stirrade p den unge mannens ansikte, men utan hat, bara med
frtvivlan i varje min och rrelse. -- Jag har vetat det hr, att det
skulle g s -- det r mitt de, men vet ni vad ni har gjort? Tror ni p
Gud, herr David Ramm, tror ni sdant? Jag -- har ocks trott p en Gud,
nr jag var ung -- och -- han pekade hftigt mot sngkammardrren -- hon
har hjlpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi lskade varandra! Vad jag
lskade henne! Hur jag slitit och slpat och svultit -- vi var s glada
nr skulderna blev betalda -- och lilla Elsa skulle f uppfostran -- var
r hon nu d, lilla Elsa, Elsa! ropade han hrt, kom och tala med din
pappa! Bortskickad -- vad vet jag --

-- Lt bli att tjuta drinne, lt bli att snyfta! skrek han pltsligt
och sprang upp. _Du_ har vl ingenting att lipa ver -- krlek och barn
och hem har jag gett dig, och lskaren sitter ju hr -- sitter hr,
sger jag. Han slog hftigt igen drren till Ziris rum och brjade g
ter och fram p golvet. Var inte rdd, David Ramm, sade han hnande,
jag skall inte sl er. Sitt ned igen, sger jag!

Och den groteska scenen brjade p nytt, de satt stilla mitt emot
varandra och den vansinniga rsten talade:

-- Ni trodde jag var dum? Rsten lt vsande som en orm. Ni trodde jag
var dum!  nej --  nej -- jag har lst snder min hjrna -- och sett
mycket mer av vrlden n ni -- mycket mer n ni, hr ni det? Man kan
inte lura mig, inte. lskar ni henne, sg att ni lskar henne, att ni
frdrar skammen och vanran av fattigdom och allting fr att gifta er
med henne? Va? Sg? Svr det! Att ni frdrar sjlva dden, men att ni
kunde ej annat fr -- fr att ni inte kan leva en minut utan henne! Jag
vet att hon lskar er, jag har vetat det lnge -- lnge -- , s evigt
frbannat lnge jag har vetat _det_ -- svr det, svr att ni drevs av en
stor och ren krlek, att -- om ni svr detta, vet ni d vad jag gr?
nstan viskade han fram. Och David begrep alltmer att sinnesrrelsen
gjort honom vansinnig.

-- Ni svarar inte! Jo, jag gr s hr: jag frlter henne fr hennes
stora krleks skull, och fr er -- jag skall sga: jag frstr er --

David rusade upp. -- Jag -- lt mig g -- jag vill ingen frltelse ha.
Han skalv som ett asplv. Den halvt vansinnige hgg honom i kragen.

-- Ha -- jas! Ni vill inte -- ni -- ni lskar henne inte -- men ser ni,
det gr jag. Och drfr s -- m fan ta er!

Han kastade sig med en vldsam rrelse mot David och hgg honom i
strupen. David hade hittills knt sig vilja frdraga all slags
bestraffning som ett slags rttvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog
han bort mannens hand och steg t sidan. Den rena kroppsliga handlingen
hade tergett honom en del av hans lugn. Trarna stodo honom dock nstan
i gonen. Mannen med glasgonen stirrade hatfullt p honom. Pltsligt
bet han i raseri samman tnderna, hgg tag i en jrnlinjal p bordet och
skrek:

-- Vill ni d att jag skall mrda er, skall jag mrda er?

-- Om ni kunde, stackars mnniska -- men ni kan det inte, nstan
snyftade han fram. Jag frsvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag r
s -- stark mot ni.

Den vansinnige stod en stund och stirrade p honom, drp sprang han
till andra ndan av rummet. Hans krokiga gestalt och trda utseende
nstan skrmde David nnu mer n hans hot. Han kom tillbaka med en bok.

-- Brukar ni lsa i bibeln -- viskade han med vsande stmma -- jag har
lagt emellan hr tills ni skulle komma -- tills ni skulle komma, hr ni.
-- Han ryste som i frossa, vaggande fram och ter med kroppen medan han
skte i boken. S fick han upp stllet, sg virrigt omkring sig och
lste med hg, brusten rst, nstan snyftande:

"Och Nathan sade till David: det var en gng i en stad tv mn, den
ene rik, den andre fattig. Och -- och den rike hade -- mnga fr. Den
fattige hade intet -- -- -- utom ett enda litet lamm som han kpt och
uppftt -- och som -- som t brd ur hans hnder -- hr ni det? viskade
han -- som -- t -- brd -- ur -- hans -- hnder -- hans hnder, och
drack ur hans bgare och lg i -- i hans famn. Och det kom en vgfarande
-- --"

Han avbrt sig och fll i grt. David gick fram till honom och sade utan
att nrmare tnka p det, skakande av rrelse:

-- Jag ngrar mig, jag har gjort illa -- kan -- det finnas frltelse
fr detta? Kan ni frlta mig -- eller bara ej tnka s bittert p mig?

-- Frlta? Er? Den frkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela
sin lngd och sg genomtrngande p David.

-- n henne d? Han pekade med en krampaktig rrelse mot Ziris drr.
Vad skall vi d gra med henne? Nu tog han igen ett steg mot David. G!
G fort! skrek han, och det sg ut p nytt som ville han kasta sig ver
honom. David stod stilla, likblek, men utan fruktan, endast knnande en
frkrossande blygsel. Den stackars frorttade mannen gick pltsligt
tillbaka till sin korgstol och satte sig dr med huvudet begravet i
hnderna. Tyst och sakta som om han varit rdd fr att stra honom,
smg David sig ut och nedfr trapporna.

Sakta vandrade han gatan framt, och om han infr ngon haft att gra
reda fr vad som hnt druppe och hur han knt det, skulle han icke
varit i stnd drtill. Endast en sak trodde han fullkomligt klar:
frbindelsen med _henne_ var i och med detta avbruten, han nstan knde
avsky fr henne, fast han visste att han bort knna mera avsky fr sig
sjlv. Men han knde ocks denna senare avsky, den var emellertid s
stark att den frlamade i stllet fr att riva upp. Han knde sig icke
misslyckad eller krossad utan _dmd._ Hans liv hdanefter kunde ej
frsona vad han brutit mot en ensam, rlig och strvsam man, som lskade
sin hustru. Han hade frstrt hans liv och han knde sig som en mrdare,
den dr visserligen ftt nd fr offentligt straff, men som aldrig kunde
gottgra vad han felat. Medan han gick och tnkte s, kom han frbi den
lilla krogen "Norden" och gick in i matsalen. Han knde sig lngt ifrn
hungrig, det var snarast fr att f vara i fred i fruktan fr att mta
ngon bekant p gatan. Han utvalde ett bord lngst bort och bestllde
utan att nrmare reflektera ver saken det frsta bsta han fann p
matsedeln, ivrig att bli av med den flintskallige, sliskige kyparen
fortast mjligt. Han drack en kvart rdvin till steken och gick direkt
ut i kafet. D var klockan omkring fem, det fanns helt f gster
drinne. Han satt i en mrk vr och beundrade lokalens frgyllda pelare
och otckt dammiga palmer, rummets fulhet sttte honom ej mer, han
tyckte han haft behov av ett nnu vederstyggligare fr att knna sig
hemma. Fraktet fr sig sjlv hade blivit nstan avsky, han frundrade
sig att han kunde ta och dricka, han drack en myckenhet konjak till
kaffet utan att knna sig berusad. Och nu frst kom scenen frn Ziris
hem igen i all sin vedervrdighet. Om och om genomgick han den, frskte
erinra sig varje detalj. Stdjande huvudet mot handen, fann han ett
visst nje i att sluta gonen och i minnet rota igenom varje smsak som
frknippats med hndelsen. Hur mnga gnger han beskt henne druppe
mindes han ej. Man kom frst in i en rymlig tambur, och sedan i en hall,
sedan en salong. Dr var ett grnt bord, ett rektangulrt bord med en
grn duk, och stolar med grn stoppning, hela rummet var hllet i dmpat
grnt, och dr hngde en tavla mellan tv drrar med ett skogslandskap,
en vild och mrk tjrn och furor omkring, sm nckrosor lyste ute p
vattnet. Det fanns ett slags salong till, i vitt, han hade aldrig trott
att han kunde minnas allt detta, och dr var en boksamling och en dyrbar
flygel och alltsammans i en gammal frnm stil. Hur han nu anstrngde
sig kunde han ej minnas hurdana stolarna sg ut, det var frargligt --
han mste hoppa ver det. Allts -- han drack nnu ett glas, hftigt,
som om han varit ivrig att bli berusad -- sedan var det Ziris rum. Jag
minns rummet, tnkte han, ett vackert rum, men jag minns henne ocks,
hon lskade visst att g kldd i sammet, hon var s mjuk i denna sammet.
En gng hade hon haft en krleksdrkt som fullkomligt berusat honom --
en nunnedrkt i kolsvart med ett silkesrep, ett svart silkesrep, om
midjan, hon verkade s kysk i den, och nr han lste upp den, fanns
hennes fullkomligt nakna kropp drunder, vit, skn och het som eld. Han
hade lskat att ligga pressad ver henne under det hon hade drkten p
sig, och s hftigt riva upp den -- -- vad det frefll barnsligt nu!
Och barnsligt var allt det andra de gjort, enfaldigt och gammalt.

Och s -- mannen med glasgonen. Han rtade upp sig och sg sig skyggt
omkring som om han fruktat f se honom. Mannen med glasgonen, hur bar
han sig t nu? Och Ziri, hur tog hon saken? Kan vl ren, kan vl ren
hos dem lka ven detta fula sr, som han rivit upp? Om han nu aldrig
tersg Ziri mer, och det skulle han aldrig gra, kunde det d finnas
mjlighet att mannen frlt henne, att allt blev vad det varit? Men han
visste ju ej hur det varit, det kanhnda alltid varit -- nu fr frsta
gngen pressades en tanke p honom att hon kanhnda haft ngon liknande
frbindelse frut.

Skulle mannen frskjuta henne? Skulle han bli vansinnig? Eller var han
redan vansinnig?

Han mste g hrifrn, hem till kamraterna, dr skulle han kanske kunna
glmma av alltsammans, tminstone en halv timme. Han grvde efter
penningar i fickan, han tycktes ej ha ngra. D blev han pltsligt rdd.
-- Idiot, mumlade han, hur kunde jag? Jag visste ju att jag var pank. Nu
gr det p tok -- han mste ringa till ngon -- men vem? Ateljn hade
ingen telefon. Han hade ingen att ringa till -- utom Monna Lisa! Hon
var den enda av hans bekanta som kunde ns p telefon. Men detta var
hdelse. , Hartman, att han ej tnkt p Hartman! Han reste sig och
sprang till telefonen.


11. Monna Lisa och historien om de sm snrena

Varfr han i alla fall ringde till lstugan "Konungen" och talade med
Lisa i stllet fr att ringa upp Hartman var en lng tid efter ett
mysterium fr honom. Han ringde till "Konungen" och hade tur: Lisa hade
slutat sin tjnstgring och stod kldd och frdig att g hem. Han sade
henne rtt fram hur det var och bad henne komma till "Norden". Han
skulle skaffa pengar innan kvllen och terbetala henne. Lisa hrdes
litet frvnad men var begvad med ett gott hjrta, dessutom tilltalade
det henne att komma s dr ofrhappandes ut p ventyr. Men medan han
satt och vntade p henne, blygdes han, tog sig sjlv i upptuktelse,
svor att han endast skulle lna tjugo kronor av henne, bjuda henne p
kaffe och g med henne till porten. I morgon skulle han slja det
manuskript han redan hade frdigt fr "Eldsflamman" och g direkt till
"Konungen" och betala henne. Hur har jag kunnat glmma mig s, mumlade
han, att jag kommit ut fr allt detta? Har jag slutat tnka p min sjl,
r jag kvitt bde bckerna, grubblet, ngesten, ddsaningen, och har
jag bara blivit en vanlig kurtisr, en simpel kvinnojgare?

Och just nu kom en tanke fr honom som ej plgat honom p lnge: hur far
och mor hade det. Svalt de, s dr halvt om halvt, led de brist, och --
det allra vrsta? Bad far fr honom? Trodde de att han lg druppe i
stugan vid Asanders s och lste och skrev? Hade Nilenius varit dr och
funnit kulan tom, och hade han sedan gtt direkt till Davids frldrar
och berttat att fgeln flugit ut? Bad far -- fr -- vllustingen? Tnk
om far och mor visste! Gud hjlpe oss, de skulle aldrig f veta det! Hr
fanns ingen Nilenius som i minsta detalj bevakade alla hans vgar.

Drucken till hlften, brjade han bli vek till sinnes, han rev ett blad
ur anteckningsboken och brjade med blyertspennan ett brev hem. Nr han
skrivit en stund, pminde han sig att han en gng frr rivit ett blad ur
anteckningsboken. Det var p "Konungen", Lisa hade skaffat ett kuvert.
"nda sen i gr natt kan jag ej leva utan er -- --"

Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och
kastade det p golvet. Dr kom Lisa!

Hon var kldd s att det skulle frestlla elegant i kappa och muff
och bredbrttig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord
med en ljligt drottninglik gng. Allt flera gster hade kommit till och
hon bekikades frn tre hll av stirrande gon ur ovala, blanka, rda,
intetsgande ansikten. David visste vad de tnkte om henne, men det
kvittade honom lika. Man kunde inte frng att hon var vacker, de hr
herrarna skulle skert med gldje gett ut ett par hundralappar p henne,
om de ftt. Men Lisa var nnu inte drhn, inte nnu tminstone, hon
ville bli gift med en skrivare, en som satt p kontor. Det var hennes
drm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den hr gossen David satt
p kontor. Hon nickade vnligt t honom och slog sig ned med frtjust
min, helt nra intill honom i skinnsoffan. -- Jag skall terbetala i
morgon -- d ter jag frukost p "Konungen", brjade han ivrigt, nstan
fr ivrigt.

-- Det tvivlar jag inte p, det blir nog bra med den saken, snt hr kan
hnda vem som helst, svarade hon snllt och sg beskyddande p honom.
Hon ville ha likr -- och punsch, men hon drack bara ett glas av
vardera, hon var mycket frsiktig och mttlig, och David brydde sig inte
om att truga henne. Om en stund stack hon tv tior i hans hand, under
bordet s att ingen av gsterna skulle se, han stoppade ner dem, knde
sig rddad och kunde ej lta bli att trycka hennes hand litet hrt under
bordet. Till svar lutade hon sig litet vl mycket intill honom, s att
en fyrkantigt vxt herre mitt emot med ett rdrandigt ansikte bara
gapade av avundsjuka. -- Den herrn skulle knna sig stolt att sitta vid
hennes sida, de flesta av "Konungens" gster vill g ut med henne --
varfr knner jag mig inte stolt?

Hon pratade mycket med honom. Hon pstod att fast det var s mnga som
ville g ut med henne och bjuda henne p teatern och p cirkus och p
restauranger, s brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte g
ut med nn annan n den hon intresserade sig fr. Men om det var nn som
hon riktigt intresserade sig fr, d gick hon nstan vart som helst --
hon kunde inte svara fr vad hon gjorde -- men d mste hon vara kr,
frsts, annars var det alldeles omjligt. Aldrig nnsin i livet skulle
det kunna komma p frga att en karlsperson, som hon uttryckte sig,
skulle f komma henne fr nra om det inte var frga om riktig krlek.

-- Du ska aldrig gifta dj, freslog han p mf, fr jag har sett s
mnga ktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, s
gift dj fr pengar, det r det bsta.

-- Fr pengar, usch nej d, aldrig i livet! Kr ska jag vara, fast nog
medgives att det kan bli olyckligt nr en gifter sj alltid, om det vill
till. Hon satt och skvalpade med punschglaset s att det rann ver p
fingrarna, hennes fylliga underlpp skts ut en smula och hon trampade
och trummade med foten under bordet. Det r en familj som bor ovanfr
dr jag bor, inte r dom lyckliga inte, han -- du skulle bara hra sna
lten det r droppifrn -- han pinar barnen fr att han hatar frun s
-- jag vet en hel historia, men man kan knappt tala om det, s ruskigt
r det -- och nd sjs det att dom var s lyckliga nr dom gifte sj
och inte r dom vrst gamla heller och han har hittat p ngonting som
lter s hemskt s han plgar dem var kvll, dom grter -- jag kan inte
bo dr snart --

Han hade suttit och hrt p henne med blekt, frstrt ansikte, nstan
frstrdd. Nu rck han till och sg p henne. -- Lisa, fr jag flja
med dig hem och hra -- och du berttar detta fr mig. Han hade bara en
biavsikt med frslaget, och hon tycktes ana den. -- Du fr inte komma
upp p mitt rum, nej, jag vill inte. -- Men jag lovar att vara s snll,
jag skall bara sitta alldeles stilla -- jag vill g nnstans, jag vill
ha sllskap i kvll. Hon iakttog hans min med prvande gon. -- Du -- du
r inte som de andra, du r s hftig och konstig, jag skulle inte vga,
sade hon frvirrad. -- Men snlla du, vad gr det? Jag svr att inte
frska ta i dig en gng, jag -- r s ensam!

Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ngrade hon sig igen, men
han var envis, han trdde henne, hela hennes vsen var s frnskilt
Ziris, s vulgrt. Han skulle gra sig kr i henne, han skulle skaffa
sig henne som sllskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade
honom med sin utmanande slanka men nd fylliga kropp. Han vertalade
henne, han ljg fr henne, viskade att han tyckte om henne, och hon
rodnade och lt honom hllas. De kom in i ett tarvligt mblerat rum tv
trappor upp, en hlgd kvinna med gult ansikte, troligen vrdinnan,
tycktes vilja ta upp dem med gonen nr de gick in men hon drog sig
tillbaka i kksdrren och slog igen den med en skrll. -- Jag kan f
ett stiligare rum n det hr, jag behver inte krusa, jmt r hon
misstnksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa.

Vl inne i rummet, visade Lisa ingen ngslighet fr hans nrvaro, men
David satt i hennes tarvliga soffa och kmpade med sig sjlv. Hans ltta
rus hll p att lgga sig, han knde sig vara p fel vg, en mrk och
smutsig vg, och det lttsinne, som behvdes fr att fullflja de
avsikter han haft mot Lisa, svek honom. Han tyckte att det kunde rcka
nu, med last och lgn och dagdriveri. Men nu satt han hr i alla fall --
och -- vad var det?

Frn vningen ovanfr hrdes ett svagt ljud som han frst liknade vid en
duvas kuttrande. S smningom kade det i styrka och frefll som ett
barns grt, men avbrutet, liksom snderryckt i sm korta stn. Sedan kom
ett kvvt rop, med ngot outsgligt brustet i.

-- Han heter Larsson, sitter p kontor hos Michelsens, upplyste Lisa.
David hade en frnimmelse av ngonting fasansfullt som ville trnga sig
genom taket ned till dem. -- Slr han barnen i fyllan? frgade han.

-- Nej d, han har hittat p andra stt, ingen vet skert utom en enda
sak som vrdinnan sett en gng -- han ger dom kaffe och svagdricka och
snt dr, och s vet man hur det r med smttingar, dom dr pojkarna
r bara fem och tta r -- jag vet inte om jag kan tala om det -- men
vrdinnan kallar det tortyr -- vet du vad tortyr r? r det farligt?

-- Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inp henne, tog
henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr
r -- bertta nu alltihop, allt du vet!

--  ja, nog fr att jag kan tala om det, han har sm smala snren som
han binder om -- s nr dom grter och skriker och vill g ut -- och han
vill inte att dom skall g ut -- fr han vill plga dom -- s tvingar
han dom att st stilla och han binder om snrena, s att det inte skall
komma -- komma nd -- och dom svller opp av det -- och det r d dom
grter och han sitter och vaktar dom -- han r visst vansinnig -- men
ingen kan gra nnting, fr i frmmandes nrvaro r han s m s mot
dom. r det skert att det heter tortyr?

-- Men vrdinnan d, som sett det?

-- Ja, jag vet inte, han betalar hyran i frskott och lr vara s bra p
alla vis -- och hon sjer att det inte angr henne --

-- Men hon kan stmmas som vittne?

-- Det vet jag inte -- hr du -- hr du -- nu igen! Och den snlla lilla
Lisa brjade snyfta. -- Jag tycker s synd om barnen, sade hon. Kan du
inte hjlpa mig -- -- --

Han stirrade p henne utan att kunna svara. -- Sga till honom, mumlade
han, men vad skulle det tjna till? Varfr kom jag egentligen hit? Fr
barnens skull! Det uppskakande i historien hade alldeles kastat honom ur
det lystna erotiska tillstnd i vilket han kommit hit. Grt inte mer,
sade han, dom har visst tystnat druppe nu. Nu skall jag g -- du ser ju
att jag hller ord, jag lovade vara ordentlig.

-- Du fr inte -- du behver inte g, jag kan koka te t oss, jag har
ett spritkk, sade hon ivrigt. Hennes ansikte blossade av iver och
blyghet. Hon kastade sig pltsligt om hans hals och sg honom in i
gonen. Du r s hederlig, s rlig, du springer inte efter alla slags
flickor som de andra gr. Sj, viskade hon i hans ra, rycker du om
lilla Lisa?

-- Man r inte alltid s sker p sina knslor, svarade han hastigt i
det han nervst lsgjorde sig. Man behver tid ser du, och tnka efter,
s att man inte sjer det man inte riktigt -- ja, jag menar, jag tycker
om dig i alla fall. Han slet sig ifrn henne och kunde knappt behrska
sig nr hon kysste honom vid drren. Nr han kom ut i tamburen, sg han
det hliga, rynkiga gumansiktet frsvinna utt kket igen. Hon hade
sledes spionerat. Han skrattade, vad rrde det honom. Pltsligt fick
han en id, han smg sig sakta uppfr trappan och stannade framfr en
drr med namnet Persson. Det mste vara hr, tnkte han, han var
mycket blek och nstan alldeles lugn. Pltsligt ljd ett dmpat skrik
drinifrn, han knde igen det. Dumheter, vad rr det mig, vad vill jag
gra? Men barnen, barnen, visst rr det mig i alla fall. Det rr mig,
upprepade han. Skall jag? Han satte pekfingret mot knappen till
ringledningen och hans hjrta slog litet fortare. Men s tryckte han
till, ilsket hrt. Fr barnens skull! sade han hgt i det han hrde
tamburklockans surr drinne. Steg hrdes, manssteg tydligen. Och drren
ppnades sakta av en medellders man med ett nervst, vansinnigt
ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprttstende hr. Mannen
mnade av ngon anledning ej slppa in David, ty han steg ut i tamburen,
skt till drren bakom sig och frgade med otlig rst vad det var
frga om.

-- Ni pinar barnen, svarade David hftigt, varfr gr ni det?

Till svar snurrade mannen nstan runt, stannade sedan och stirrade
enfaldigt p David. Hans ansikte blev med ens mycket rtt. Vem sger s?
frgade han nra p dmjukt, med ett steg t sidan som om han varit
rdd.

-- Alla era grannar sger s. Vad r ni fr en? Ni mste betnka att ni
r sjuk, pervers, och ni har ingen rttighet att ha era barn hos er.
Begriper ni inte s pass?

-- Det r lgn, det r inte sanning, stammade mannen, jag slr dem,
jag erknner att jag slr dem, men det andra r bara lgn, bara frtal,
hr ni.

-- Vad fr ngot "det andra"? frgade David hrt, jag har inte sagt
ngot om sttet. Men nu frstr jag att ven "det andra" r sant. Ni
skall g till en nervlkare och beknna alltsammans, hr ni, s blir ni
rddad frn vansinnet, och lova mig att inte gra s dr mer!

Mannen vnde bort ansiktet, darrande av blygsel, under det David gick
nedfr trappan. Men pltsligt tnkte han: denne stackare r s feg att
han kanske kan skrmmas att upphra med det dr. Och han tervnde till
mannen, som just nu stod i drren, satte sitt ansikte nra in p hans
och sade:

-- Om ni gr det en enda gng mer, s mrdar jag er! Med kniv, hr ni,
med kniv!

Mannen sprang in, slog drren i ls och David hrde ett hnskratt dr
innanfr. Jag r en idiot, tnkte han. Nu gr han det bara mera i
hemlighet n frr. Varfr skall jag ocks lgga mig i det som inte angr
mig?

Den omnskliga grten frn de sm barnen ljd nnu i hans ron nr han
sakta gick uppfr de fyra trapporna till Terjes vindsrum.

Terje lg och lste en detektivroman, spottande som vanligt. David
berttade historien.

-- Kunde du inte sl honom? Stryk hjlper mot mycket, undrade Terje
lugnt. Han lt sig aldrig bringas ur fattningen. Det dr r bara en av
skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar s att vi kan g ut
och ta? Kommer aldrig det dr fruntimret hit mer med ngra blommor?
Mager r du som en skrika.

-- Jag r uttrttad p allting, allting cklar mig.

-- D har du bara ftt fr litet brnnvin. Men du kan vila dig hr om du
vill, s gr jag ut och ter.

Han lt Husfadern g ensam ut och ta fr terstoden av Lisas pengar och
satt sjlv och ruvade i ett hrn. D och d gick han upp och gjorde ett
slag ver golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem
ifrn allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna
historia med snrena och de sm barnen? Ah, du lever nnu, gamle Gud
fader, sade han hgt fr sig sjlv, du har inte glmt din ringa tjnare,
du gav mig en vink uppe hos Lisa -- att jag inte skulle glmma dig --
det r _Han_ igen -- Han r verallt, ja, livet r sknt och
frskrckligt -- hur r det nu Byron sjunger -- fast han vet nog vad
mnniskan r fr ett djur -- hur r det?

  "We'll talk of that anon. -- 'T is sweet to hear,
  At midnight on the blue and moonlit deep
  The song and oar of Adrias gondolier,
  By distance mellow'd, o'er the waters sweep;

  'T is sweet to see the evening star appear,
  'T is sweet to listen as the nightwinds creep
  From leaf to leaf; 't is sweet to view on high,
  The rainbow, based on ocean, span the sky.

  -- -- -- -- -- --

  'T is sweet to be awaken'd by the lark,
  Or, lull'd by falling waters; sweet the hum
  Of bees, the voice of girls, the song of birds,
  The lisp of children and their earliest words --"

Men det r inte ljuvt, det jag hrt i kvll! Om jag nu vaknade i det
daggiga grset i ngon skuggig dal drhemma -- eller annanstans -- och
hrde lrkornas sng och humlornas surr och det muntra skrattet av
flickor som plockade blbr, d, tnkte han, skulle jag ej ens kunna
fatta allt detta innan historien om de sm snrena komme fr mig. Inte
drfr att historien var typisk fr slktet, det visste han, utan drfr
att historien krupit in p honom till ett vittne att lidandet aldrig
sov, till en rfil att ej heller han skulle somna! Om jag nu vore en
kristen, sade han sig, d vore det min plikt att frska rdda dessa
barn, och innan jag lyckades drmed, hur kunde ngot gra mig glad igen?
Och om jag vore en kristen, fortsatte han mrkt, d skulle jag resa hem
genast och -- hur skulle jag gra med Ziri och hennes man? Hur skulle en
kristen, som fallit s dr och syndat mot en annan mnniska, s kastat i
olycka ett helt lngt liv, hur skulle en rtt kristen gra med detta? Ty
ven om han fick frltelse av Gud och kunde tro att denna frltelse
betydde ngot -- vad kunde den dock betyda fr den stackars mannen med
glasgonen? Han som slpat bort ett helt liv fr att gra en kvinna
lycklig, fr sin krleks skull till denna kvinna, och som nu tar henne
ur armarna p en ventyrare, vad hade han fr nytta av att David Ramm
fick frltelse av Gud?

Det han gjort var sledes fullkomligt obotligt, det kunde aldrig i detta
liv gottgras. Men om det fanns en annan tillvaro, dr mn och kvinnor
kunde mtas och befriade frn passionernas mara med klart och ogrumlat
frstnd och i frstende krlek ta varandra i hand? Ja, d -- -- men
det dr var ju bara spekulation. Gjort var gjort. Mannen med glasgonen
var ett lika obotligt fall som mannen med snrena drovanfr Lisas rum.
Lisa -- ja -- just nu, bara han tnkte p henne, knde han harm ver att
ej ha frfrt henne. Sdan var han!

Dagen drp for han upp till vildmarkerna.



III. Mot skymningen


    Du vstan som stormar med hgrstad sorg i ditt sus,
  kom br mig p vingar hgt upp under stjrnornas ljus!
    Lyft upp mig frn jorden du harpa med dansande ton,
  lgg mig och min synd och min strid vid Den Eviges tron,
    du vstan som stormar med hgrstad sorg i ditt sus!

    I kvll m all himlarnas orglar vl spela fr mig!
  Till gamman och gldje och vila p pilgrimens stig,
    till glmska av slpet i jordens ffnga mull,
  till glmska av dden som tmde min bgare full,
    i kvll m all himlarnas orglar vl spela fr mig!

    Ni kra som vnta er son frn ett frmmande land
  befallen er lnge i natt i den store beskyddarens hand!
    Ty molnen g tunga men Gud r rttfrdig och god,
  fast morgonens glans r som glansen av kallnande blod --
    ni kra som vnta er son frn ett frmmande land!


12. Hos far och mor

Det har gtt ngra mnader, julen har varit hr med sitt tjocka mrker
och sina vita ljus. D har David Ramm suttit och hrt sin gamle far lsa
evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav fr en gng
rta sin rygg och knna sig fri frn arbete, hrt hans strva stmma
stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till
trst och befrielse frn dden i denna vrld. Men han tyckte inte att
gubben sg vrst glad ut sjlv nr han lste det. Han undrade om den
gamle d mer n annars knde den tunga sorgen av att hans ende levande
son inte kunde tro och knna frid. Men han sade ingenting, och nr han
lst slut och bedit hgt gick han bort och lade sig p sngen med
hnderna knppta ver brstet och gonlocken slutna, mager, med urtet
ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgr ver
barvinterbackarna och skogen. Mor gick och stkade eller ocks satt hon
stilla p en lg pall, insvept i en grov yllekofta och med det nnu
mrka slta hret liggande som en tunn mssa ver hjssan. Nr David
satt och sg p henne, utan att ha ett enda ord att sga, knde han hur
han lskade sin mor, men den knslan gjorde honom allt stummare. Han
tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som
han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att
den icke sade ngot om svlt, trasor eller sjukdom, att gestalten icke
var bruten, att ansiktet var jmfrelsevis ungt, men nd varenda trd i
trjan, varje drag, varje frgklick var en sng om armodet. Det var icke
en andlig fattigdom, det var bara fattigdom, det var icke lekamlig nd,
men nden ensam och stor.

Och nr han suttit och stirrat p dessa tv med hjrtat verfullt av
medlidande och krlek, men utan att kunna f fram ett ord, gick han upp
p sitt vindsrum, satt framfr kaminen och stirrade in genom luckan p
de sm surrande lgorna som dansade i alveden. Han kunde sitta s i
timtal utan att frm rra sig, och nr han slutligen gick upp och satte
sig i bdden ryste han t sin egen ensamhet. Dr nere hrde han hur far
och mor lste om sig och gick till vila. Hr uppe satt han, vergiven av
hela vrlden, och stirrade p lampan, p de f bckerna i hyllan, p det
smutsiga golvet och p sin egen spegelbild i fnstret.

S sitter David kvll efter kvll, ibland ligger han p rygg i sngen
och lser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mster Eckhart.
Hans nervositet och inre uppror knner ibland knappt ngra grnser. Han
har pluggat franska s mycket att han kan lsa Rabelais, och denne har
verkat som morfin en vecka, men s r ven den frjden slut. Han har
hittat "Une Vie" av Maupassant, han har lst "Hor-la" utan att knna
ngon frskrckelse, endast frstelse. Nu br han sig t som en
mnniska p vg att mista frstndet. I timtal sitter han vid
skrivbordet utan att vga se upp, knnande hela vidden av sitt onyttiga
liv som en mulen frfljare bakom ryggen. Och han har skrivit en roman,
som ligger kastad t sidan, han har sjlv frdmt den som vrdels. Men
det hade varit en vila att f skriva den. Han har icke mod att g till
sngs, han vet att han mste ligga vaken, och om han somnar, hemskes
han av feberdrmmar. Alla hans vnner, dem han litar p, besker honom
under smnen, och de r alla frvandlade till fruktansvrda frebrende
skolmstare, bakdantare och fiender. Ibland tillgriper han opium som
Hartman skickat honom och fr d en natts ro, han arbetar med sin roman
som en vansinnig, han hr hur hjrtat slr lugnare, han blir kall, han
sitter och skrattar fr sig sjlv medan pennan lper ver papperet. Han
sover som en stock, utan drmmar, han vaknar, gr ned till mor och far,
efter att ha svljt nnu mer opium. Nu gr det ltt att tala till dem,
han deltar i alla deras sorger och bekymmer, han talar med sin far om
arbetet, han berttar historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser
upp av gldje, och nu frstr han hur helt de lever fr honom, hur de
lskar honom och ber fr honom. Och d grips han av gldje sjlv, han
gr efter den gamla gitarren, stmmer den och sjunger en psalm, en sng
om Guds krlek. Frid gr in i det smutsiga rummet, solstrlarna dansar
p golvet, och han grter, han grter! Och far och mor, de frstr, ,
de sger ingenting, frgar ingenting: de bara glds -- tackar Gud att
hans hjrta nnu r mottagligt och vekt, giv honom ocks Du till sist
din eviga frid -- redan vet han ju hur ffngt detta liv! n en sng! n
en salig visa! Gud skall ha ran som givit vr son ett s gott hjrta,
och en s hrlig rst att prisa skaparen!

Ty om de sm pastillerna, om opium, som verkar s underbart befriande,
vet de ingenting. Gud ske lov fr den saken!

Men det kommer en kvll nr ruset slppt och nr han inte trs ka dosen
mer. D gr han inte ned, d sitter han druppe i sitt skatbo och ruvar.
Det kommer flera kvllar, likadana. Han har avsagt sig giftet p en
mnad, han vill ej d av det nnu. Nr klockan slr tre p natten lgger
han alla bckerna p en stol vid sngen. Men nnu har han ej mod att
lgga sig. Nu tnker han ofta p den dr drmmen han hade uppe p Terjes
atelj: "Inom ett r skall du slippa allt detta!" Ja, vl, m det vara
s, men han hade hellre velat f dagen bestmd. Enligt drmmen skall han
ju ha tre mnader kvar att leva -- om han dr just som tiden gr ut, men
han kan ju ocks d innan! Han tvingar sig att skratta t det, men han
mste i alla fall tnka p det. En drm r ju dock bara en drm.

En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och ter, stirrande
p sina egna overksamma, vita hnder. Eftert kunde han ej minnas om han
tnkt p ngot srskilt, det var vl som vanligt att alla hans gamla
bekymmer, oron, det onda samvetet ver hans egen overksamhet och allt
annat ven nu stod fr honom, men mera som ngot stort och obestmt
tyngande, tande, brnnande, utan att han drfr grubblade ver ngon
srskild sak. Klockan var omkring tolv, hela huset var ddstyst. D fick
han pltsligt en frnimmelse av oerhrt lugn, nstan stelhet, och under
ngra minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tnka p
ngot. Han greps av en besynnerlig fruktan fr att pltsligt uppge ett
skrik, han knde ett begr efter att rusa ned fr trappan och samtidigt
ropa p hjlp. Jag mste, jag mste! flmtade han. Jag fr ej, jag fr
ej, var hans nsta tanke. Om jag gr det r jag frlorad, man fr bort
mig -- och mina frldrar -- -- -- och han grep hrt i bordskanten
och bet ihop tnderna: jag mste sitta stilla -- ej rra mig tills
det r ver! tnkte han. Men samtidigt knde han det som skulle han
gonblickligen sndersprngas. Huvudet blev ovanligt ltt, tomt,
ngesten blev till fasa, fasan till namnls skrck. Han vgade ej resa
sig, han bara grep allt hrdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en
dende. Hll dig fast -- var stilla -- ej ett ljud! nstan skrek han
invrtes till sig sjlv. Och han hll ut tills han knde hur attacken
slppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Frsta gngen p
mycket lnge gick han beslutsamt och lade sig.

-- Gud kr mig i sng! mumlade han, bittert skrattande.

Och han drmde att han hll i hnderna en bok som han frskte lsa i,
dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strlar frn boken,
sm gnistor slog upp i hans ansikte och han knde sig genomstrmmad av
en s mktig gldje att han vaknade, men denna knsla frvandlades d
till samma frnimmelse man har d man genomkorsats av en stark elektrisk
strm. Sedan lg han vaken tills han hrde hur mor gick upp och malde
kaffe nere i kket. Det sved i gonen, han var nnu trttare nu n d
han lagt sig. Det frsta vrmorgonljuset kom in genom fnstret och fll
p golvet i tv rutor, liknande en uppslagen bok. Och fr frsta gngen
p mnga r brast han i grt och grt lnge. Han knde det som om livet
vore en tung brda han burit s lnge att han nu mste kasta den av sig
eller frlora sitt frstnd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej gra
sig reda fr ngon enskild svr detalj i allt det som plgade honom, det
var alltsammans bara Han -- som Hartman mtt p Jakobsgatan: och som var
s frfrlig och s omjlig att komma verens med. Det var ej mer den
gamle Gud fader att f bedja till och grta ut hos -- det var bara Han
-- all vrldens, all livets frskrckliga _Han._ Och infr Honom grt
man i kramp, som under kppen, under piskan som ven ver mnniskan och
skapelsen i evigheters evighet.

Och nr dagen brt in full, tnkte han: jag skall g till Nilenius. Han
r dock en olycklig som jag, han skall frstr mig. Och han gick.


13. Nilenius' sista timmar och testamente

  "Jag gr under, men du skall ocks
  vara med mig i helvetet."

Dagarna gick s smningom fram mot vren, med mycken hunger, d han ej
hade pengar att betala maten hos frldrarna, drev David ute mest i
sllskap med Nilenius och bodde omvxlande hemma och uppe i stugan vid
Asanders s. En dag kom Nilenius pustande, ideligen tande brstkakor
med opium ur en papperspse, ivrigt, glupskt, som en hst ter havre ur
en tornister. Han hade p sista tiden frvandlat sig sjlv till ett
monstrum av otlighet, jmmer, hn mot David och skryt med sig sjlv.
Han var otlig ver att han ej kunnat f veta vad David varit ute fr
i Stockholm. Han var outhrdlig, spionerade ut allting rrande vnnens
enskilda angelgenheter, och om David ngon gng lmnat honom drucken
och ensam sovande kvar i ngon hlada, uppsktes han alltid strax av
Nilenius som verste honom med frebrelser.

Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var s olycklig.

-- Kringen, ser du, hon Karolina,  en s hlvetes gnatig varelse,
pustade han. Du ska setta hr  hra p nr jag berttar, fr aldrig fr
jag en minuts ro hemma, fr svattsjuka  ilnnde. Hur har de inte vari
fr mj i alla tider  hur  de inte nu! Utsklld tt alla i byn,
nersvrtad inp bara benen,  en svrfar som hissar opp min hustru 
mina barn mot mj, ensam  vergedd i hela vrlden,  ta mj fan  du
inte den enda p jorden ja kan tala me'.

David satt p sngkanten ett stycke frn honom med huvudet bortvnt.
Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte
p senare tiden aldrig klder. Hans kropp, hnder och uppsvllda vador
med lindor omkring var s vldiga att han nstan uppfyllde det lilla
vindsrummet. Pltsligt vnde sig Nilenius om med ett ondskefullt flin
och sade:

-- Fr resten har du nog inte vandrat s vrst gudlit genom vrlden du
heller, he, h! Va tror du din gamle far skulle sja om han hadde reda
p den dr Ziri?

David rck till, blev het och sprang upp p golvet. Han kunde ej fatta
att Nilenius ven kunnat snoka reda p detta. Han sneglade mot sin
vilja, rdd att frrda sig, bort mot bokhyllan dr hennes tv brev
lg -- han drog en lttnadens suck nstan, de hade ju ej innehllit
ngonting annat n ngra oskyldig utgjutelser, de frrdde ingenting.
-- Men -- men i det ena stod det ngot om att hon ville uppska honom
hr i skogen. Han gick resolut bort och tittade -- ingen hade kunnat
rra breven. Under tiden iakttogs han noga av den rdbrusige, halvrusige
jtten i sngen.

-- Jas, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras grt, men
ja vet va ja vet. -- Bah! Jag har naturligtvis pratat i smnen, tnkte
David lttad, i fyllan -- i ladan vid Sdersj. Hgt sade han:

-- n sen d? Ett fruntimmer r vl ingenting att brka om. Nu tnkte
han: han skall giva sig sken av att veta mer n han vet fr att locka ur
mig ven detta och bertta det hemma! M satan ta honom, han skall hugga
i sten s det gnistrar!

-- Du sger du vet -- men kanske du hugger i sten, sade han lugnt. Men
hans hjrta och hjrna arbetade feberaktigt, och han blev helt blek.
Ziri kan aldrig komma -- s lnge -- s lnge denne man lever, tnkte
han.

Men nu vergick Nilenius strax till sina egna angelgenheter. Skottet
han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nsta salva till lngre
fram.

Han omtalade att han p sista tiden brjat f svrt fr att g fort. --
Ja m flmta och pusta, men det r som hadde ja en klomp i brstet. Och
bara fr att jag har frtroende fr dj  fr ingen anna p hela joren,
s ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos
doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hlla kften  inte babbla me de i byn
 i ditt hem men ja har obotlit hjrtfel -- obotlit hjrtfel.  doktorn
han sa, att nr ja dr  d som nr man blser ut ljus, s fort 
smrtfritt gr de --  inte  ja rdd, fr p ett helvete tror ja inte,
men de r svrt nd  riktit komma bort frn de gamla, fast nog har jag
lst s mycke, s jag vet att om dr r en rttfrdig gud, inte har han
nt helvete. Eller va tror du, du r ju lrd p snt, du grubblar ju s
du r vl som en professor. Hr du, tro inte att ja r rdd, inte. Fr
jag lgga mj ett tag p din sng -- eller vill du flja mj hem --

De gick hem till Nilenius, och komna mitt p grden stupade den raglande
gubben pltsligt kull, gav till ett skrik och grvde med hnderna i
grsroten, med ansiktet nedvnt, under det ryggen stod upp, krampaktigt,
som en sprttbge hjde sig den breda bakdelen under det stveltrna
sprade upp marken. Skriket hade lockat ut svrfadern som kom linkande
p tv kppar, gnllande som en hund av frskrckelse. Ett par drngar
kom och bar med Davids hjlp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och
kroppen saknade styrsel. De lade honom p en sng i kkskammaren och
hustrun strtade till, kvidande och snyftande, med de rda, magra,
blanka hnderna nnu vta av diskvatten.

--  han d, sj om han  d? jmrade hon.

Ett stycke ifrn stod svrfadern, med ppen mun och nedhngande underkk
och ett mrkvrdigt triumferande fastn ngot frskrckt uttryck i
ansiktet. -- Va d inte d ja har sagt d skull g s dr,  hj j jj!
pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om lkare, och en av
snerna gick ut och spnde fr hsten. David stod vid sidan om den
medvetslse och hll handen mot hans hjrta, som nnu slog. Om en stund
gick han mot drren, men husmodern hindrade honom. Han mste stanna
tills doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och sg p
Nilenius, som lg med ansiktet upptvnt och de kttiga gonlocken
slutna. Jag kanske slipper honom snart, tnkte han, och nd var han
vnlig och hjlpsam ibland.

Om en stund slog Nilenius upp gonen, satte sig i bdden, skakade som
ett lv i hela kroppen. Det frefll som om han velat luta sig fram fr
att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka fr den dunst av hat
som slog ut frn den dende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han
sade med matt rst till David:

-- Jag r frdi nu -- du har vl n nra dar kvar -- ja r inte s --
gammal -- s om de inte varit det -- frbannade hjrtat -- -- men du ska
g opp te stugan -- ve Asanders s -- ja har lagt dit ett -- litet minne
frn dina frfder -- d var bara meningen att skoja -- tag bort det dr
-- g dit fr du si!

Med dessa obegripliga ord sjnk han ned igen och var dd inom en timme,
under tiden talade han ej mer, han var medvetsls. David gick sin vg
innan doktorn kom. Nu skulle han ha knt en besynnerlig lttnad om ej
Nilenius' sista ord oroat honom. P tv veckor hade han ej varit uppe i
den gamla kojan -- i morgon skulle han g dit och se, om Nilenius yrat
eller om han verkligen burit dit ngot freml.

Han hatade mig -- han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig
att verleva honom! Kan jag ngonsin bli klok p allt detta? Vad r det
d fr freml han burit dit fr att skoja med mig? Det mste vara hans
feberdrmmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sdan mnniska kan
hitta p, tnkte han. Minne frn frfderna? Omjligt.

Kvllen kom, det sjunkande vrljuset och den skarpa, ra vinden hll
David sllskap hem, och han var s upprrd och sndersliten av allt
detta, att han ej vgade tala om det hemma. Han gick in till de gamla
och tog gitarren, sg hur de ljusnade upp, och hela kvllen satt han och
sjng fr dem, rdd fr sig sjlv och ensamheten, s att han ej vgade
sluta. Frst nr de gamla ville g till vila mste han bryta upp. Men
innan dess sjng han, med nervst sklvande rst, frtvivlat, som ville
han drur hmta styrka att kasta sig ifrn sig det spklika livet helt
och hllet:

  "Han skall torka frn kinden var stackares tr,
      ingen grt skall vl vara dr mer.
    Dr skall alltid vara en salighetens vr
      och solen den skall aldrig g ner."

-- Det skall vara s -- det r ljuvligt detta, sade gamle Ramm med
lysande gon. Ser du, gosse, ur allt det hr elndet skall det
uppst, liksom blommor uppstr ur den djupa jorden. Du skall tro p
uppstndelsen gosse, det r s tryggt att tro p uppstndelsen!


14. Det bsta huset frmr

  De heta, de lskande kvinnor
  i vars hjrtan elden bor,
  Vad se nd deras gon
  mot gonen av en mor?
  De stilla, de sorgsna mdrar som g
  och vnta sin egen dd.
  De dela i mrkret med vuxna barn
  sin lders sparsamma brd.

David stllde tyst undan gitarren i ett hrn bakom moderns sng och
beredde sig att g genom kket upp i vindsrummet, men han stannade
framfr kksbordet medan de gamla stngde drren om sig, och sg sig
omkring i rummet. Den smala trsng, som hans bror Johan Adolf sovit i
innan han gick bort, stod nnu dr, och hans klocka pickade ver sngen,
ty mor drog upp den varje kvll. En liten blecklampa med smal, tunn veke
brann p hrnet av bordet och upplyste rummet ungefr som med ett svagt
mnljus. Han knde ngonting oerhrt beklmmande i denna nattliga
ensamhet med de bda gamla, denna knsla ville nstan verg till
rdsla.

r jag d nnu inte ens en man, tnkte han, efter jag inte kan tla
mrkret och natten och dessa vggar som gapar mot mig, denna lampa som
mor tnt bara fr min rkning -- -- --

Han satte sig p en stol vid bordet, han ville drja hr nere en stund
innan han gick upp att mta den allra strsta ensamheten: smnlsheten
druppe p vindsrummet. Skulle han verkligen f vara i fred fr Nilenius
nu, var det ej mjligt att en dd, som knde sig s bunden vid jorden
som han, som nnu i ddsstunden kunde knna hat mot dem som ej var s
nedsjunkna i smutsen som han, var det ej mjligt att en sdan ande -- --
prat, vad vet jag om andar! nstan skrek han till. r jag d ocks
vidskeplig? Jag skall g upp och lsa Ziris brev -- r det d nnu ej
slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta?

Vad menade Nilenius med det dr sista han sagt, var han verkligen elak
nnu i dden? Han ryste och stirrade frfrad mot drren, dr en bred
skugga nstan tagit formen av en gestalt. Han var nnu rdd fr
Nilenius, nnu rddare nu n frr. Men hit in vgade han icke komma,
i detta hus bodde en man som bad -- r jag d verkligen s vidskeplig?
upprepade han fr sig sjlv, i det han tnkte p Nilenius' ord: det r
s svrt att komma ifrn det dr gamla! r Nilenius i helvetet nu, eller
sover han fr evigt -- var han bara en omttligt stor och ond kropp som
en tid pustade ut hat hrnere, pustade ut ngest, och som nu brjat
multna? Han sg nnu den ddes grinande ansikte med dubbelhakorna.

Han tog upp lampan och lyste p sitt eget ansikte i en liten spegel
som hngde bredvid fnstret. Hade han redan ldrats? Var det dr David
Ramms gon som stirrade s plgsamt mot honom, odgans gon och slappa,
sorgsna drag! Nu bad far drinne, Herre Kristus, frls mitt barn, sade
han nog. Ja, den som kunde tro, nd, och inte bara vara mrkrdd! Kunde
det tnkas att den dr i spegeln var mrkrdd?  nej, han fruktade snart
ingenting. Du inbillar dig bara att du r rdd! Han bet ihop tnderna
och sg prvande p sin egen bild. Du har sett dden mnga, mnga
gnger, mumlade han, och svlten och vansinnet, till och med djvulen --
det r inte passande fr dig att vara rdd som ett fruntimmer!

Han satte ifrn sig lampan och tog igen plats p stolen. Jag skall
befalla mig sjlv att vara en man, tnkte han. Frn och med nu skall det
vara slut p allt knslopjunk. Nilenius r borta, jag r fri nu. Jag
skall skriva min bok frdig och f den tryckt, ifall den nu kan tryckas.

Jag skall resa mig upp ur all denna brte och hrdna till! Ja, jag
knner p mig att jag skridit mot en punkt av hrdhet -- jag r hrd
nu, jag skall bli som jrn, som jrn skall jag bli! , du lilla snlla
vansinne, du lurar nog p mig, du vill ha mig till en sn dr som min
farfar -- en Alexander som sitter och hamrar vgkantens stenar med
slgga. Du liv, du liv, du de, du har satt dig fr att krossa mig --
men jag r av bttre virke, du vill ha mig i stil med slkten -- det r
slktens vanvett som lurar mig -- men jag r stark, frn och med nu --
han lade hgtidligt handen p sitt eget brst och knep ihop munnen --
frn och med nu r jag kvitt -- allt -- det -- gamla! Han sprang upp,
nstan vild av gldje ver att knna sin vilja s stark. -- Mstaren av
Nazaret sade bara: jag vill -- bliv ren! David Ramm, plgad av onda
drmmar, av barndomens svlt, av brders olycka, av dina kras
fattigdom: jag sger dig, jag vill -- bliv ren, bliv stark!

Det r som att bedja Gud om styrka, tnkte han, jag frstr det nu.
Bnens kraft bestr i denna sjlens samlingskraft som kallas tro.
Vl, jag har inte Gud, jag har bara mig sjlv -- men nu tror jag -- nu
tror jag, nstan brt han ut. Jag tror att jag skall segra -- ver
fattigdomen, ver vanvettet, ver detta hem, ver mig sjlv! , nu
frstr jag, det r bara jag sjlv, min egen vilja som kan rdda mig
sjlv! Och vad blir det frsta jag nu br gra -- det allra frsta
blir -- att befalla mig sjlv att sova utan fruktan. Och s lurar jag
slktens djvul som vill ha mig vansinnig, som vill gra en Alexander
av mig!

Men nr han vnde sig fr att slcka lampan och famla sig fram till
trappskpet, fll hans ga p ngonting p bordet som han frut ej lagt
mrke till. Det var ett halvt glas mjlk och tv sm mjuka brdbitar.
Han stod lnge och sg p dem, drp gick han fram till matskpet,
ppnade drren och lyste in med lampan. Dr inne fanns nstan endast
tomma krl, ngra kalla potatis p en tallrik samt en pse salt. P
nedre hyllan stod mjlktillbringaren tom, mor hade hllt ut alltsammans
i hans glas och det brd hon lagt fram p bordet var det enda mjuka brd
som fanns. Nr han tittade p det frsvann den hunger han nyss knt, han
stod dr stilla med lampan i handen, utan att kunna frm sig att rra
det framsatta. En enda tanke behrskade honom, en grmelse som tycktes
arbeta och vrida sig kring i hjrnan som en liten borr: hur lnge sedan
det var han lmnat ngra matpengar i hemmet!

Lt mig rkna -- tv -- tre veckor -- den tredje var det! Jag lever
allts p deras krlek, och den tycks rcka till en hel del.

Ja, sade han hrt till sig sjlv i det han gick upp p rummet och
brjade bdda sin sng, den rcker fram till oss hur lngt borta vi r.
Den tycks vara den vnliga armen som stndigt famlar efter oss i vrt
mrker. Och den r sannerligen strre n Guds krlek, ty den rcker nda
ner i helvetet!

Men jag mste vara hrd -- jag vill vara hrd och kall, annars rddar
jag mig icke frn --

Och han lyckades somna fre klockan tre p natten.

Dagen drp vandrade han upp till stugan p Asanders s. Han kom dit
just som solen stod p middagshjden, men innan dess hade han avsnt
manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en
skogsman som kommit vgen fram och som rullat ihop paketet och stuckit
det i innerfickan av rocken dr det stod upp som en nverlur nr gubben
gav sig ivg. Gott att David nu var av med det dr -- f hra nu vad
bokfrlggareaktiebolaget Hobson sade!

Nstan litet svettig kom han fram till stugan. Mot drren stod upprest
en mindre slgga av jrn, med avbrutet skaft, knappt tv decimeter lng,
och tillplattad i ndarna av flitigt bultande mot sten. Han visste
gonblickligen vad det var, han hade sett den en gng frut uppe p
Nilenius' vind -- det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt
lugnt tog han den i handen, lste upp drren och gick in. Han knde sig
nu nstan upprorisk mot denna hammare, han beslt sig fr att varken
frukta den eller tnka p den vidare. Efter att ha eldat en brasa
brjade han rota bland sina bcker och papper och s fll honom lusten
in att skriva ngot. Dock kunde han ej lta bli att g omkring p golvet
och grubblande d och d stanna framfr elden, varfr han vntade tills
den brunnit ut varefter han tog en lng promenad runt alla sarna,
tersg ett par jttemyrstackar i kanten av en myr och uppehll sig dr
i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem
i deras strvsamma verksamhet, pratande fr sig sjlv som om han talat
till dem, rdgjorde med dem om vilka vgar de skulle ta och hur de
skulle bygga vidare, var de skulle hmta virke och fda. Ett par gnger
frskte han hjlpa en av dem med en bit av ett halmstr, fr tungt och
lngt fr hennes krafter. Han passade p och nr hon slppte brdan ett
gonblick, stal han den ifrn henne, varvid hon frvnad vnde om. Han
stllde d s till att hon kom att bita sig fast i stret, varp han bar
alltsammans, bde myran och brdan, nda fram till stacken. Men det
lilla ivriga djuret gick d sin vg, lmnande det s dyrbara stret i
sticket, och fast han vntade i nrheten en halv timme var det ingen av
de tusentals sm arbetarna som ens brydde sig om att titta p det mera.
Han fann detta besynnerligt. Lnge satt han dr p en sten och sg hur
majsolen brjade vcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett
sig av efter att lnge ha drjt kvar som blnkande silver under granarna
i krrmarkens gropar. Runt om honom stod redan sm ensamma och
frtryckta bjrkar med halvstora lv, sakta susande in sina stillsamma
toner i den stora, varma granskogens sng. Han lyssnade. Hela nejden var
s verfull av myror att det hrdes som ett stilla prassel ver backen
dr han satt, ngra kravlade sig uppfr hans ben i djrv upptcktslusta.
Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp p sens hgsta
punkt, dr han hade en vldig utsikt ver hela omgivningen. Han frskte
att frdjupa sig i denna vldiga sknhet och vildhet, och han lyckades
s till vida att han knde sig lugn och betagen p en gng. Men p
botten av hans sjl rrde sig ngot annat, han liksom tnkte och levde
och sg dubbelt.

nda bort mot de avlgsnaste bl bergen lg skogen p de buktande
sarna som ett grnt, svallande hav, och nra honom stod furor med
ngot strngt, rent och allvarligt ver sig. Var de beskyddande eller
frebrende, dessa urgamla trd? De hade vl sett och knt hundra
vintrars snstormar, men hade de ngonsin frr haft ett sdant kryp till
mnniska s hr inp sig som nu? En sdan orolig, rdd liten stackare,
med ett s vekt och dock s stormande hjrta och en sdan fruktan fr
att icke kunna alls passa i detta underbara liv, dr man skulle vara
stark som en fura och ha djupa rtter i jorden fr att kunna st sig i
stormarna!

Men vinden susade och solen vrmde och hela rymden var s vnligt vit
av flammande vrljus. Gick det an att vara rdd eller orolig hr lngre?
Och innan han visste ordet av, slt sig gonen och han fll i en tung,
trygg smn, nstan lutad mot den nrmaste furans vldiga, grovbarkade
stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal
krleksfull mor, och han sov nstan tills solen gick ner.

Sent p natten satt han med lampan tnd i sitt dsliga rum och skrev
fljande, efter att ha tit ngot hrt brd och smr och druckit vatten.
Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller
ndra ett ord.


15. Ur David Ramms skrivbok

  _En ensam mnniskas funderingar Om syndernas frltelse_

Detta skriver jag drfr att jag ej kan sova, fast jag r trtt.

Det r allts Korsmssa -- och solen gr i skyttens tecken. Det brjar
ljusna drute, det r vr, och nra klockan tre p natten, jag kan
allts slcka min osande lampa och lta vrmorgonljuset lysa p dessa
blad. Det svider i gonen av all tobaksrk varmed jag fyllt detta gamla
svarta rum, dr jag tillbragt ngra stunder av mitt liv. Jag hatar detta
rum. Jag hatar ensamheten och dessa anteckningar. Dagbok! Jag avskyr att
fra protokoll ver mitt liv, dr de egentliga hndelserna blott r
vedervrdigheter. Och vem skall lsa det? Och om ingen ngonsin kommer
att lsa det, vad r d meningen att jag skriver? Jag vill dra p mun
t dessa mnga svrmiska fruntimmer, som skrivit i sina dagbcker "att
deras enda mening med dessa blad varit att i ensamheten anfrtro sin
sjl t papperet". P botten av sin sjl har de dock betraktat det som
ett frtvivlat stt att komma i kontakt med dem som varit frnvarande,
ett ndrop. Jag sger inte: lt vara att ingen ngonsin kommer att lsa
detta! Jag sger p fullt allvar: jag skriver detta fr att ngon skall
komma att lsa det. Jag vill utgjuta mitt hjrta och jag vill att ngon
skall hra p. Punkt!

I gr hade jag brev frn Ziri, som vill komma hit. Hon vill ocks
skiljas frn sin man, och hon tror att hon och jag skulle kunna leva
tillsammans i den hr stugan en sommar. Dre, lilla krleksfulla dre!
Du har aldrig sett en sdan hr stuga, aldrig har i ditt mrklockiga
huvud stigit in den ringaste frestllning om hur jag har det. Ziri vet
icke vad nd vill sga, vad hemlshet vill sga, och hur skulle hon
kunna veta det? Aldrig har hon varit varken rik eller fattig, hennes liv
har flutit hn i jmn och bekvm borgerlighet. Och att nu livet skall
vara s satans grymt, att vi bgge inte fr vara tillsammans, det r
kanske bara rtt t oss, det r rtt drfr att mannen med glasgonen
finns, drfr att vi velat korsa en annan mnniskas lycka av omtanke fr
vr egen. Lycka? Finns det ngon verklig realitet bakom detta utslitna
ord, passar det inte bst i en oerfaren sndagsskollrarinnas mun en
sommardag, nr en liten mtt och fnig och bomullsljus klass sitter
framfr henne och fnstret str ppet s att man hr fglarnas sng
och humlornas surr utanfr! Vad var det jag talade om, mannen med
glasgonen, r det s skert att han var lycklig med Ziri? I detta fall
har jag bara ett vittnesbrd att rtta mig efter: hans frbannelse ver
mig. Och om jag ej p ngot stt strt hans s kallade lycka, s hade
han ej frbannat. Jag undrar om en frbannelse kan innebra ngot, om
den kan skickas efter en som en torped p havet i natten eller hnga
ver ens huvud som ett olycksmoln i ensamheten? Om mannen med glasgonen
hade en stark vilja, s skulle han d kunna moraliskt krossa mig, men nu
r han en stackare, Gud hjlpe honom!

I gr fick jag ocks ett brev frn Hartman, som hller p att mrda
sig sjlv med gifter. Han sger att Ziri varit hos honom och velat ha
underrttelser frn mig. Jag har ej skrivit till henne p s lnge,
drfr att jag r rdd att mannen kan f tag i breven. Det besynnerliga
r att jag numera r s rdd att bereda denne man sorg, att jag helst
ville avbryta alla frbindelser med hans hustru. Om jag nu gr riktigt
till botten med mig sjlv s beror detta p vidskeplighet, ej p
rttfrdighet, jag gr nmligen och anar att en olycka, ett frsynens
straff skall drabba mig fr min synd mot mannen. "Dig r icke lovligt
att taga din broders hustru." Allts Jahve och Nazareen, som spka fr
mig. Kanske jag knde det lika, ven om jag aldrig hrt talas om tio
guds bud, ty ven hedningarna, som icke hava lagen -- -- -- Men lt oss
nu vara rttvisa och tillfoga, att ven om jag inte fruktade straffet,
s skulle jag dock vl ha en del av denna min rttfrdighetsknsla nd.
Det r skuldknslans och det absoluta rttskravets mysterium. Och det
frst vi icke, icke jag, ty det r en makt som r strre n jag, och
vars freml r min sjl. Och icke heller sjlen frstr jag, hur skulle
jag d frst det som verkar p den?

Men drmed har jag icke sagt att jag hyser ngon avsky fr vad vi gjort,
Ziri och jag, icke heller att jag ngrar det. Om jag trffade henne
skulle jag hngiva mig n en gng, hundra gnger t min krlek. r ej
detta besynnerligt, hr rkar jag i en konflikt.

Men nu, fr att kunna tnka bttre, s lt oss sga att jag alls inte
skriver, utan talar. Men d behver jag en hrare, en man som hr p,
d gr det lttare, lt oss sga en ung man, litet nrsynt och lagom
lrd, och torr utanp. Lt oss sledes antaga att den dr trbocken,
som str vid spiseln, att den dr trbocken r en kandidat, filosofie
kandidat. Det r eget att han just skall vara en sdan, en fix id
av mig att det skall vara en som kan, som r fylld av all sdan
ffnglighet varav man knner sig andligen balanserad, som Hartman
sger. Han kan sin logik allts, den dr trbocken, och sin filosofiska
propedevtik. Mjligen om han lst Kant litet, det syns d inte. Men
glasgon, glasgon har han. Och famfr allt: han r stormsker i
grekiska och latin. Med en sdan kan man umgs, fast man r obildad
sjlv, han liksom rcker fr tv. Kanske jag nskar honom s drfr
att jag r s okunnig i dessa saker sjlv, men nej, egentligen r det
inte alls drfr, vid djvulen om jag vet varfr, men en kandidat mste
han vara. Trettio r, inte doktor, ty d kanske han knner sig fr
solidarisk med samhllet fr att hra p mig, och inte lrare, fr d
har han ett eget stt, alltid sitta och undervisa i stllet fr att hra
p. Och nu r det frga om allvarliga ting, liv och dd, herr kandidat,
lt oss genast lgga bort titlarna! Du heter allts Larsson, Trbock
Larsson, i vissa gonblick har du drag som pminner om Hartman, ni r
vl inte slkt? Allts: dr sitter du och rker, Larsson, och knner dig
verlgsen fr att du r vad du r, och hr sitter jag och knner mig
viktig fr att jag inte r som du r.

Tror du, att detta onda samvete jag nu knner ver mitt frhllande till
Ziri, fr exempel, tror du att det r fruktan fr Gud? Vet du vad jag
tror: det r en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rdsla fr
helvetet. Med helvetet menar jag d allt slags straff, bde hr p
jorden och efter dden, som skall drabba oss enligt kristendomens lra.
Du ler t kristendomen, akta dig du, du r inte s kvitt den som du
tror, en vacker dag, eller rttare, en frfrlig natt, upptcker du att
mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du
Larsson, det sitter i. Som tjra och lss sitter i. Men det kan ocks
sitta kvar till trst i dden. Vi ska inte vara hgfrdiga, Larsson!

Men stopp litet, lt oss underska om inte helvetesfruktan sitter som
botten under sjlva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad sger
dom uppe i ditt samhlle, Larsson, om det? Jag har hrt sgas att man
r rdd fr att om nationen avkristnas, s tilltar osedligheten. Jo jo,
du! Urskta mig, jag skojar bara, du r ju modern och frigjord frn
kristendomen och helvetet och nd sitter du hr och rker och r inte
ute fr att beg lustmord p Skabb-Sara, som bor en bit hrifrn, utan
du r ganska sedlig, Larsson, och har bara ngra f fstmr, av vilka du
vl s smningom gifter dig med en, och nn annan kandidat med de andra.
Men nu tergr jag till saken. Jag har allts ont samvete fr mina
felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte bli kvitt, och det r drfr
jag inte kan bli kvitt det dr om syndernas frltelse. Tycker du det
skorrar i ronen s sg nd ingenting, du r mjligen fr ung nnu --
-- -- Nu skall du f frgan: tror du p syndernas frltelse? Skratta
inte, det r ngonting i det, nd? Mitt behov drav r tminstone
verkligt, du erknner det? D finns det hopp fr dig. Med mig r det s,
att jag knner mig nedsmutsad av det frflutna, hemls i det nrvarande
och fylld av skrmsel fr det tillkommande. Jag tycker ej att jag kan
leva mer utan en genomgripande frndring. Och nu r frgan: vilketdera
r klokast, sjlvmord eller syndernas frltelse?

Lt oss frst tala om sjlvmordet. Detta r mjligt endast med
frutsttning att man frkastar alldeles lran om en individuell
tillvaro efter dden, om vedergllning i en annan vrld fr felsteg i
denna. Allts kan icke en p ngot stt eller till ngon del troende
beg sjlvmord under fullt frstnd. Men nu r jag just en sdan dr p
ngot litet stt troende, fast icke fullt sker, jag kan ej komma ifrn
det. Sledes r sjlvmordet ingenting fr mig. Det skulle dessutom
bringa mina anhriga sorg intill dden, och det har jag ingen rttighet
till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag,
och nd ej bringa mig denna sorg. Sjlvmordet r ej fr mig.

terstr syndernas frltelse, men det r mycket svrt, ty jag r ju
bara en sdan dr p ngot stt troende, och s fort det gller,
instlla sig tvivlen. Du har vl lst din teologi, s att du vet ndens
ordning? Kallelsen, bttringen, omvndelsen etc? Du vet att man till
sist, ven om man gr mycket gent till vga, mste tro att synderna r
borta, annars r de kvar. Vilket r logiskt betingat och klart. Ty
syndasmrtan bestr i knslan av att de ro kvar. S fort man tror fullt
och fast att Kristus tagit dem p sig, d har man dem ju inte mer? Men
det r just detta jag inte alls kan tro.

Men vnta litet, lt oss nu underska saken, jag har liksom en liten
beknnelse att gra, och jag beknner fr dig, fastn du i grund och
botten bara r en trbock, kanske just drfr, det gr lttare, och
kanske du nu begriper varfr du just skulle vara en sdan dr vanlig
kandidat. Ditt frstnd r klart nog att du skall kunna uppfatta det
jag sger, men inte genomtrngande nog fr att jag skall behva skmmas
fr dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det
r frtjnsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens
frtvivlan, om du tilllter uttrycket, och s r du inte knslig.
Jag har allts en beknnelse.

Det r nmligen inte alldeles skert att jag vill ha syndernas
frltelse. Vet du varfr? Fr att jag nnu inte riktigt kunnat slppa
Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller slppa henne. Jag tnker ofta
p henne, och om jag brjar med att lngta s dr sjlsligt efter henne
s slutar det med att jag lngtar kroppsligt. Du har vl haft flammor,
Larsson, s du vet hur det r, sdant begriper du tminstone. Och du
frstr att jag inte kan bli en kristen s lnge jag har en brottslig
frbindelse med en annans hustru? Jag tycker du nickar drborta, allts
r du med p saken. Nu, kan du hjlpa mig att bli kvitt min lidelse fr
Ziri? Kan ngon annan mnska gra det? Nej. Kan Gud gra det? Ja, men
frst fordras det att jag tror s mycket p Gud att jag kan bedja, men
det kan jag inte. Inte till den dr guden som frlter synder, men jag
tror p en annan, en som Hartman mtte p Jakobsgatan, och nu r frgan
den: frlter ven han synder? Men det r nnu vrre, jag kan inte
alltid ens tro p Hartmans gud, och fr resten saknar han personlig
karaktr, han r filosofens gud, men ingen fader att stdja sig till.
Rent ut sagt: det r min faders gud jag vill gra upp med. Och han finns
nog inte, eller vad tror du? Nr jag allts varken kan tro eller ge upp
att tro, varken kan vara utan Ziri eller syndernas frltelse, vad
terstr, nr jag inte heller kan beg sjlvmord? Men om jag trodde att
dden vore dden, och att intet vore dr bakom, att allt vore slut
drmed, d ddade jag mina frldrar och mig sjlv och Ziri. Men jag gr
det inte fr jag fruktar att det rymmes ngonting bortom detta jordiska
vara. Fr mig kan detta jordiska sledes f bara ett namn: lidande, och
det dr bortom: helvetet. Och detta r sledes vad som terstr mig
ifall jag ej kan f syndernas frltelse. Och nu skall jag strax hlla
ett litet tal om detta.

  _Om helvetet_

Jag ser p dig att du tycker jag r vidskeplig, men det r inte s
farligt. Min enda stora vidskepelse r att jag absolut antager en
individens fortvaro efter dden, emedan jag knner p mig att det r s.
Filosofiskt har kanske detta antagande inget vrde, men jag r ingen
filosof, utan bara en syndare. Lt mig allts ha den vidskepelsen att
jag tror att sjlen verlever denna min jordiska kropp! Nu frgar jag:
fr jag vara i fred nr jag r dd, fr jag vandra kring hr i skogarna
som ett litet moln bland blommorna, har jag levat s att jag r vrd en
s drglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och
fr jag vlja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern? Kan jag f
nden att g omkring hruppe under lnga julmnader, nr snn gnistrar
som miljoner diamanter och dessa nu grnskande berg str som rasade
borgmurar kring en osedd sagostad, bakom tingen? Fr jag det, s vill
jag den gamla himmelen ingenting, ty Gud skall vara vittne hur jag
lskar denna jord! Jag r trtt p mnniskorna, och jag lskar jorden!
Men i mitt hittillsvarande liv har jag mest lskat somrarna, drfr att
jag alltid varit s dligt kldd p vintern och frusit s. Slipper jag
frysa bara, s skall jag be min faders gud att han lter mig stanna hr
uppe i demarken, vinter och sommar, hst och vr. Jag skall g omkring
verallt, p de gamla lskade stllena, och vara smekt av blomdoften
om sommaren och den isiga vinden p vintern. Men helst vill jag vara
ungefr som en mnniska, fast utan denna frysande, smrtfyllda, stndigt
matkrvande kropp, och jag skall vara en vildmarkens skyddsande, utan
sorg, utan bekymmer, lt oss sga i tusen r, s att jag fr vila mig,
finna ro. Ser du, det r min salighet.

Det var himmelen. Men tror du jag kan f komma dit, har jag gjort mig
frtjnt av sdan nd, jag som tagit min broders hustru, som hdat,
stulit, ljugit och vittnat falskt om min nsta? Jag som r s hgfrdig
att jag vljer umgnge, jag som haft s mnga kvinnors krlek och sjlv
givit intet, jag som -- som gjort allting? I min barndom brjade min
lastbarhet, sm sm hemliga, naggande synder t p mig redan d. Har du
reda p det strsta elndet, den abnormt tidiga erotikens helvete? Vnta
du, jag skall bertta dig om helvetet, men lt oss ta det frn brjan,
frn brjan, min kra vlmende kandidat!

Frestll dig d ngra stycken sm grdar spridda kring ngra av dessa
berg, mnga mnga mil hrifrn. Frestll dig en stuga, gammal och gr,
med krusbr och vinbr och ppeltrd kring knutarna. Drinne bor en
predikant, en finnmarksmissionr Mattson, en jtte till karl, mycket
from och mycket strng mot sin hustru och sina barn, men ocks mycket
krleksfull, jag bara tycker han r litet fr strng ibland. Han har
tre gossar i ldern fem, tta och tio r, livliga, utrustade med snabb
fattningsfrmga och fantasi, litet bngstyriga som pojkar br vara.
Fadern hller dem absolut isolerade frn andra barn, han har i sin
ungdom varit en stor syndare och knner vrlden och vill rdda sina barn
frn det onda, frn alla frestelserna. Han bevakar dem kvll och morgon,
natt och dag, han ser till att icke ett av deras steg ej kan vervakas.
Och han tror att han lyckas. De r i alla fall tre stycken, de har
varandras sllskap, och mer behver de inte, tycker han. Och somrarna
och vintrarna gr. De r som sagt, fem, tta och tio r. En dag hnder
det ngot.

Vad tror du Larsson, det r som hnder? Jo, tv av de sm, de ldre av
dem, gr odygd, frsvarar sig med lgner och fr stryk, frfrligt med
stryk, men inte p det viset att det skadar deras kroppar. Fadern piskar
dem med ris p nakna kroppen, p det vanliga stllet, och d, under det
slagen haglar och lille Fredrik grter och tjuter, blandas pltsligt en
besynnerlig knsla med smrtan av riset. Fadern vet ingenting om detta,
han slr dem fr Guds skull och i Jesu namn p det lgnen m utrotas ur
deras unga hjrtan. Han begriper inte, han hr inte, att lille Fredriks
tjut blivit s besynnerligt dmpat, och just nu, nr faderns hand
trttas och han slpper den lille, s ser han inte att den lilles skam
och frskrckelse blandats med ytterlig frvning. Hans gldande kinder
brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett
hrn, inte fr att grta ut, utan fr att finna vad det r som hnt
honom, som gtt rysning p rysning genom hans unga kropp och knts s
oerhrt befriande och ljuvt och s helvetiskt smrtsamt p samma gng.
Matt och med gldande gon sjunker han ihop vid muren och somnar.

Dagen drp berttar han saken fr Erik, som knt detsamma frr en gng.
Och utan att veta varfr sitter de timme efter timme och talar bara om
kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en
stndig njutning att lta fantasin leka med riset och den nakna
kroppsdelen. De frstr ingenting, de endast erfar.

I veckor och mnader grubblar de ver detta, och s tar frestelsen att
erfara detta nnu en gng verhand. I hemlighet smyger de sig bort till
skogen, det r mycket svrt och det gr ont, och var och en mste gra
det p sig sjlv, de skr sm mjuka ris av ungbjrkar och lgger sig
nakna bakom klipporna och undrar bvande varfr de gr s. Sakta,
varligt brjar det, ty det gr s ont. Men snart blir vllusten strre
n smrtan, slagen faller ttare, armen slr tills den domnar och
befrielsen kommer! Frkrossade, medvetna om en frfrlig synd, ligger
de dr och grter, tills solen gr ner.

Sedan knner de den stora misstanken av att vara annorlunda inrttade an
andra barn. Och detta frmrkar deras liv i ett r, varunder de d och
d faller offer fr frestelsen igen. D hnder nnu ngot.

Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant,
och en dag hlsar han p i gossarnas hem. Han har en tiorig flicka med
sig, en robust varelse med irrande gon och korpsvart hr. ven hon
uppfostras fr sig sjlv, lngt borta frn synden och frestelserna. Och
Erik och Elsa sitter p trappan och solen skiner och dr inne i det
dunkla helgdagsrummet sitter de bda gudstjnarna i ett fromt samtal,
trygga och frvissade om att de alltjmt hller sin lskade barn borta
frn alla frestelser. D sger Elsa pltsligt med en skamsen rodnad och
lysande gon:

-- Sj, har du ftt ris nn gng?

Erik rycker till och rodnar han ocks, det far som en blixtsnabb aning
om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smrtsamt dunkla, men nd
retande och eggande elnde. -- Har du ftt? -- Och du? -- Ja, d. -- Och
-- hur kndes det? -- , s du frgar, du vet vl -- -- Har du varit
naken nn gng nr du ftt ris, jag menar? -- Ja, visst! -- Har du sitt
p nr nn flicka ftt ris? -- Nej -- klr dom av flickor ocks d? --
Ja, visst!

Med dunkla gon och skamliga kinder sitter de dr och viskar till
varandra, talar om hemligheter fr varandra. Och de gr nsta dag lngt
in i skogen och lr varandra -- Det r egentligen varandras kroppar de
sker, men det frstr de nnu inte, de vet bara att detta inte r det
riktiga, att de gr synd. Och lille Eriks samvete arbetar och plgas med
detta under r som kommer, tills han lr sig att ha flickor. Men innan
dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, med titel: Pilar mot
den frfrliga och hemliga sjlvbeflckelselasten eller Ungdomens vn.
Och han lr sig i den boken att han varit p vg mot kroppsliga
sjukdomar och ett evigt helvete.

Ser du, kre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkrsporten till det
jordiska helvetet, de vldsamma passionernas helvete fr dig. Och jag
befinner mig fr nrvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt
nog r mitt huvud kallare och mitt lugn strre just nu n det varit p
mnga r. Kanske det r den annalkande dden som ger mig detta lugn,
och mhnda r det endast skenbart. Jag sger dig, jag behver ej ngon
himmel, annat n om det efter dden tilltes mig att vara fri frn alla
dessa passioner och att f vara hr i min gamla demark och utan att
hungra eller frysa f se rstidernas festliga marsch genom hedmarker,
ver grna ngar, nckrosfyllda sjar och gula krr. Men jag vet ej om
dessa vra nyssnmnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du frstr
vart jag r kommen, nr du fattat den inledning till livet jag nyss
beskrev. Ty nr detta hnde i barndomen, vad tror du ej d har hnt i
ungdomen! Allts, jag skall vl efter dden f lov att sllskapa med
de skamlsa, de plgade och lastbara? Jag har ingen rttighet, jag
lastbare, att f vila och ro fr min frigjorda sjl hr i dessa granna
demarker. De moderna mnniskorna sger att jag skall fortstta mitt
liv i ngon form till dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gtt
igenom skrseld. Ja, jag blir grna teosof -- giv mig bara den enfald
som behvs!

Jag skall ppna fnstret -- nej, drren, se ut dr! Titta, har du sett
ngot liknande i alla dina bcker? Ser du Roussannas himmelshga s och
de becksvarta furustammarna som str skarpt och dystert mot den rda
kvllshimlen? Ser du hur natten bereder sig att g stilla ver krret
med sina ngor av ngonting friskt ruttet, om du tillter uttrycket?
Vet du hur det r att sitta p Vagnbergets utsprng bland de skrovliga
klipporna en hstnatt under hftig storm och jagande skyar, nr mnen
skiner ver all vrlden. Detta r dysterhetens och dslighetens sknhet,
nr man ser milsvitt runt om hur topparna bjer sig fr stormen och
knner luftens hrda tryck mot klipphlan som en omfamning av vr Herre!
Det r mitt paradis, dit vill jag komma efter dden -- men jag r s
lastbar, ser du, jag fr nog lov att stiga ned i avgrunden frst,
eftersom jag tycks alldeles st utanfr syndernas frltelse. Och denna
avgrund r full av hundra tusen sdana som jag.

Vet du, jag r rdd. Allt detta r min stora feghet, och jag har s
starka anfall av fruktan infr det oknda att jag ibland tror att jag
kommer att d av skrmsel. Och dock r jag ingen feg varelse bland
mnniskorna, och jag har ingen fruktan fr dden i vanlig mening.

Och s en sak till: du har hrt historien om Alexanders hammare? Ser
du, hammaren finns hr, jag har den. Det r ocks en utvg, jag kanske
slipper d, om jag i rtt tid tar fatt p denna hammare. Du frstr:
vansinnet. Nu hr ocks detta till mitt helvete, drfr att jag inte
alls vet hur det r att vara vansinnig, jag funderar ver arten av
sinnesfrvirring jag d skall underg. Och det r som knde jag mig
redan dmd till endera dden eller detta. Jag hade en drm en gng, vari
en vithrig prst spdde mig dden inom ett r. Det var bara en drm.
Och hr mig i alla fall: hr p stllet svr jag vid alla himlens
invnare och vid jorden jag str p, att jag aldrig tar upp arvet frn
mina frfder: Alexanders hammare. Aldrig ngonsin. Jag har slktens
blod i mig, jag kan gra blodssynd kanske, jag kan d i kampen fr mitt
frstnd, men knackar aldrig sten!

Och nu, sedan jag sagt detta med s hg rst, knner jag mig pltsligt
svag och rdd, ty vad frmr min vilja mot hans, som Hartman en gng
talade med i anden? Jag bvar, jag r omttligt rdd, och jag vet ej vad
jag fruktar. Allt det jag talat om fruktar jag, och dessutom mig sjlv.
Ty detta helvete, som jag beskrivit, det r endast jag sjlv. Men r det
drfr mindre fruktansvrt?

Och nu har jag inget bruk fr dig mer, herr kandidat Larsson. Jag vill
vara ensam och tyst, mycket tyst. Och du r numera terigen bara en
trbock som jag kan stta en sotig gryta p nr jag vill. Tack fr i
kvll!"


16. Spkguden

  Med rat har jag hrt Dig,
  men nu har mitt ga sett Dig.
      _Job_

Han frvnades ver sitt eget lugn, men det fll honom ej in att detta
lugn kunde vara en sjuklig trtthet som stegrats till ett slags sjlslig
stillhet. Hans inre liknade nu en massa, nnu strax fre sjudningen,
utan en mrkbar rrelse ens p ytan. Nyfiket brjade han betrakta
hammaren, under det han lt drren st ppen s att vrsolen fll in
som om det tmdes hela mbar med ljus ver det svarta golvet. Detta var
sledes Nilenius' sista hlsning till David, hr hll han i hnderna
arvet frn fderna! Han strk sakta med fingrarna ver den krossade,
taggiga kanten av sjlva slaget p hammaren. Man kunde stta ett nytt
skaft p den, tnkte han, s kunde den anvndas igen. Sakta knackade
han den mot spiselkanten och lyssnade, men d blev han pltsligt rdd,
stllde undan hammaren i ett hrn och satte sig vid skrivbordet, dr han
mekaniskt, med nstan en smngngares rrelser letade rtt p papper.
Blcket hade torkat ut, han mste skriva med blyerts. D och d rtade
han upp sig och mumlade:

-- Jag mste tvinga mig att vara hrd och lugn och inte tnka p detta.
Jag mste -- jag vill!

  Kre vn Hartman, skrev han slutligen med litet darrande hand, jag
  skriver till dig drfr att jag r ensam och inte vet om jag uthrdar.
  Om du kan lna mig ett hundra kronor s att jag fr betala maten fr
  den sista mnaden hos mina frldrar, vore du hygglig. Kanske jag
  aldrig kan betala dem -- men vad betyder det vl nu? Jag tycker det
  r som om allting hll p att sluta.

      Din vn D. R.

Han tillslt brevet, sedan han tillagt: skicka pengarna till mina
frldrar, adress -- -- -- Sedan gick han ut till landsvgen. Han hade
ingen klocka, men av solen slt han att gngpostbudet, som kom hr fram
varje lrdag p vg till Mors, borde vara hr snart. Men han fick vnta
i tv timmar vid vgen, varunder han satt p dikeskanten och rrde
kroppen fram och tillbaka, sltt stirrande p vattenspindlarna och
grodorna nere i plen, ty det var krrmark. Nr han slutligen sg mannen
komma, reste han sig och gick emot honom. Gubben hlsade och sprkade om
vdret och den lnga vgen, tog upp frimrken ur vskan, smetade ett av
dem p tungan, viktig som om han varit en betrodd tjnsteman, och s
frsvann brevet i skinnvskan. David hrde hans steg d bort i gruset
medan han tervnde uppt sen.

Han gick ej in utan strvade nda till kllan i skogen, satt lnga
stunder vid en sjstrand och stirrade ut ver vattnet och de vilda
strnderna. Det fanns massor av sltslipade, flata stenflisor vid
vattenbrynet, som han lekte med, och i bckinloppet sg han musslor. Han
ppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan
kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tnkte han, s
kunde det ej finnas lmpligare stlle n hr. Dr lngt ute fanns en
stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa frn stenen.
Var det frenat med ngon smrta att d i vattnet? Han var knappast s
rdd fr sjlva dden som fr ddskampen. Nu tog han fram den browning
han alltid bar i fickan, mest i tanke p sjlvfrsvar, och sg p den.
Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjrnan? Han mindes en
handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en
timme efter skottet. Hade han d knt ngon smrta? Var han sjlv d en
sdan vekling att han vervgde smrtan i ett dylikt fall? Fy fan! en
sn stackare en mnniska kan vara? Och s -- det dugde inte, far och mor
skulle aldrig verleva det. Men om han stllde till s att de trodde
honom omkommen genom olyckshndelse, d mildrades vl deras brda en
smula? Och varfr satt han d grubblande s envist p det som han ej
skulle ha mod att utfra? Ty ville han verkligen d? Bedrog han ej sig
sjlv, satt och lekte med sjlvmordstanken fr att ha ngot att frdriva
tiden med? Han log bittert fr sig sjlv, det var tid p att g
hrifrn, solen sjnk p andra sidan bergen och sjn och en ensam trast
spelade i en gran ute p Hllandsudden. Annars var det s tyst, s tyst,
bara en och annan liten blyg vg plaskade mot land och slndorna for av
och an och kom nra och tittade p honom. Sakta steg han upp och gick
emot stugan.

Det frsta han sg nr han kom in var hammaren, och med en svordom tog
han den och kastade den ut genom drren. Han makade bdden till rtta p
golvet, men saknade mod att lgga sig, tnde lampan, fast det nnu var
ganska ljust, och frskte lsa. Han tog Mster Eckharts predikningar
och stavade sig lngsamt fram, det var p ett frmmande sprk som han
klent behrskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade drren
noga, tckte fr fnstret, sg sig omkring i det dammiga, oordnade
rummet och ryste. Var han d mrkrdd? S tog han den gamla luntan igen
och lste halvhgt:

"Som du lskar, sdan r du. I det du lskar, frvandlas du. lskar du
jorden, d r du jordisk. lskar du Gud, d r du gudomlig. Nr jag
allts lskar Gud, r jag d Gud? Det sger jag icke, men jag sger eder
vad skriften sger: I ren gudar -- --"

Hur skall det g till att lska Gud? brusade han pltsligt upp fr sig
sjlv. Jag knner att jag lskar mor och far, och kanske r det ngot
gudomligt i denna knsla. Varfr sger Eckhart icke: du skall lska det
hgsta du vet p jorden, eller, du skall knna krlek till alla lidande,
eller till hela skapelsen? Men nej, det sger han icke, han stter dit
ett ord i stllet som fr mig saknar varje betydelse: Gud. Vad vet
Mster Eckhart om Gud? Ingenting. Vad r det som han kallar Gud?
Naturligtvis detta obestmbara, dunkelt frnumna Hgsta. Detta r ocks
blott ett nytt ord. Konstnrlig knsla, rus, krlek, allt detta vlver
sig p djupet av de lidande sjlarnas hav, som glder, lyfter, trampar
ner, pinar och krossar! Detta r Gud. Mor, som stter fram den sista
brdkanten t sin son. Hon r Gud. Men s menar inte Eckhart, nej, han
tror p en intelligent, personlig varelse, som sjlv knner krlek till
oss alla. Och denne r det jag skall lska.

Han gjorde vld p sig fr att bli lugn. Kanske, tnkte han, att Eckhart
knner det ungefr som jag, att han visst inte fr sig sjlv erknner en
intelligent skapare, en gud som tnker och handlar och hmnas, kanske
detta hans tal bara r en formel varunder han sker f fram ngot av det
medlidande, den stormande krlek till hela vrlden som r Eckharts egen?
Ja, ja, talet om Guds krlek blir en avloppsvg fr den knsla som
annars skulle sprnga snder mannen.

Han slngde bort boken och krp ned p bdden, men lt lampan brinna.
Jag knner mig bestmt lugnare n frr, tnkte han, men ocks liksom
stelare. Vad kan det vara? Men om en stund fll han i en underlig
halvsmn, som d och d avbrts, men s smningom blev allt djupare.
Det var den kroppsliga trttheten som blev vermktig. Han hade gtt s
mycket och ingenting tit p s lnge. Han sov oroligt, kastande sig av
och an.

Han vaknade och knde sig frunderligt ivrig att komma upp och han
smg sig, tyckte han, halvkldd ut i den skumma natten, skande efter
hammaren. Han ryste, men han mste, han var rdd, att annars skulle
gamle Alexander komma och hmnas p honom. Han bar in den och lade den
bredvid bdden, han knde sig rdd, och hammaren var i alla fall ett
vapen. Nr han fann sig liggande halvnaken p bdden trodde han att han
drmt ven detta, men hammaren lg ju dr. Var han nnu ej vaken? Han
gnuggade sig i gonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna.
Du r nd min, mumlade han, jag skall inte verge dig mer. Han sjnk
ned, knde sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.

Om en stund lg han och stirrade p en underlig skepnad som stod p
golvet ett stycke frn bdden. Han kunde se ett par vita skor, s vita
att de var nstan skinande. Hastigt gjorde han en rrelse fr att kunna
uppfatta ansiktet, men ett litet jmrande rop undfll honom. Det fanns
bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke
kastat ver axlar och huvud, s att dess vre del liknade en stor svart
kgla. Men han uppfattade att huvudet vred sig och vaggade under detta
svarta omhlje. Detta var ohyggligt, han satte sig upp och frskte,
stirrade som om han velat med blicken genomborra omhljet. Det fanns
intet mer av skepnaden som var skrmmande, bara det att ansiktet mste
vara frfrligt, eftersom det var dolt.

Nu strckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka p
Alexanders hammare, som lg p golvet. David frskte tala, men rsten
svek honom alldeles, han kmpade efter luft, och ntligen fick han fram
det. Han reste sig hftigt upp frn trasbdden.

-- Jag drmmer -- jag drmmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar,
han sg s frfrlig ut i det blandade skenet frn dagern dr ute och
lampan som nnu brann. Och pltsligt tyckte David att all hans rdsla
gav efter, han blev ond.

-- Hr nu, jas, du r hr, du kom nd till sist! Jag har bedit till
dj som barn mnga, mnga gnger, och sen jag vart man ocks har jag
bedit men du kom inte. Du var vl hgfrdig, kan jag tro! Du tnker
skrmma mj nu, men det gr inte, ser du jag skall sl huvudet av dig
med Alexanders hammare! Vill du fra mig till helvetet? Det finns inget
helvete, s nu vet du det! Du r en stor stackare, det r du, ha, ha!
Men vill du inte hra hur dina lskade barn har det? Tror du inte jag
knner krlek till dina barn? Men inte till dj, hr du det! Ty att
knna krlek till alla dina barn, det r ju det hgsta, det finns intet
hgre. Du r sjlv inte alls s stor som krleken, du!

Han tyckte att gestalten kom framt och med ett skrmt skrik sprang han
till ett hrn av rummet, med hammaren i handen. -- Du fr inte ta mig
innan jag talat, hr du! Du har vl andra att g till n mj, bara en
mil hrifrn bor Skabb-Sara, du knner vl Skabb-Sara, som alla r s
elaka t. Varfr har du skapat Skabb-Sara? D var du dum. Fr hon har
nio barn utan far och ingenting att ta, och hennes kjortelfll, den r
inte av stjrnljus, som din -- hennes r en enda sklla av bara lss!
Jo, du! Sen kan du g till Lax-Kerstin, det r ocks en av dina drar,
hon r sjutti r och s ful och s fattig att det kan du inte gra dig
en frestllning om. I kyrkan gr hon. Men vet du, hon har alldeles
fyrkantig kropp och rinnande gon, men hon har karlar hos sj, dom dr
rallarna som du skickat till Parjala att grva kanalen, dom ligger hos
henne och betalar en krona t gngen. Det lever hon p. Vill du dma
henne fr det, hon skulle svlta ihjl annars! G dit, g! Det r inte
bara jag som r elndig. En sn fattigvrd hller du oss med! Och s kan
du g till den dr mannen med snrena -- som Monna Lisa -- -- du har
mnga, mnga, och du vill jag skall tacka dig fr allt!

Han smg sig sakta fram mot detta tysta, skrmmande vsende och han
skakade till som av kld, sedan skrattade han.

-- Hr du, vad r det egentligen med ditt ansikte, eftersom du jmt gr
med ett skynke ver det? Jag har sett dina barn och en stor del av --
dina vlsignelser har jag erfarit -- och sett -- dina grningar! Nu vill
jag se hur du ser ut i ansiktet. Tag bort skynket, hr du! _Tag bort!_

Ursinnigt strtade han fram och rev sljan frn ansiktet, sg in i det
och blev sedan stel i hela kroppen. Han skrek till hgt, hgt, och sedan
blev det alldeles mrkt omkring honom, och han lg mycket stilla mycket
lnge.

Nr han vaknade var det morgon. Matt, men dock i stnd att g upp och
rra sig, tog han, utan att veta varfr, den gamla hammaren och smg
sig ut och gick sakta nedt landsvgen. Hans ansikte var uttryckslst,
endast oroligt skande irrade gonen hit och dit, d och d skakade han
p huvudet. -- Jag sg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund
smsjng han fr sig sjlv: jag sg det, jag sg det, jag har sett --
-- --

Han knde sig trtt och satte sig invid en sten vid vgkanten. Han hll
hrt omkring hammarskaftet och pltsligt rann honom en vers i minnet.
Han ville sjunga, han kunde ju sjunga s bra, och han kunde knacka
takten med hammaren mot stenen, bara litet, det gjorde ingenting, och
hr hur det klingade, nr han sjng:

  _Dr i min natt och stora synd jag vergiven lg,
  igenom mrkrets tunga vgg Guds anlete jag sg_
        -- -- --


17. Lovsngen

En frmling som var mycket fint kldd och hade hasselbruna gon och en
mycket hg panna och sg ut att vara omkring fyrtiofem r gick sakta upp
mot Efraim Ramms stuga. -- Hans frldrar mste vara dda av sorg nu,
tnkte han, varfr gr jag d dit? "Den i sken r icke hr" -- -- och
vill jag d se honom? Skall han knna igen mig? Dr r allts stugan --
lt oss d sitta ned -- han talade hgt med sig sjlv som till en kamrat
-- lt oss stta oss hr i skuggan -- vad r det jag har hrt om honom
-- vad har jag d hrt? Han knde p sin panna, den var fuktig av svett
fast vinden var sval. Nu gr snart solen ner -- nu snart gr den ner! ,
jag kan frst att man blir -- -- en sdan om man vxer upp hr! hr r
s vackert att hr bor sannerligen Gud! Jag Karl Herman Hartman frstr
detta fast jag bara r en stackare. Och jag har ett brev i fickan frn
henne -- frn henne.

Stugan lg p en hg s under ngra jttelika granar och nedanfr var en
lngstrckt dalgng dr tre tjrnar blnkte i rad. De fjrran bergen var
s bl som stl och de bruna myrarna slingrade sig som ormar kring dem.
Koskllor skramlade i fjrran och svalorna flg lgt.

Han reste sig och gick fram till stugan. Det sg ut som om man redan
lagt sig drinne, de snvita jalusierna var ttt dragna fr fnstren.
Kunde man d sova hrinne trots allt?

D hrde han pltsligt slagen av en slgga och spratt till. Han fljde
stigen t det hll varifrn ljudet kom och smg sig sakta fram till
stllet. Det var en liten uthuggning i skogen, full av granit- och
kvartsblock, och mitt ibland alla stenarna satt David, ifrd endast
byxor, skjorta och en gr arbetsrock. Om Hartman ej vetat att han var
vansinnig skulle han ha tagit honom fr en stenarbetare. Ivrigt och
skande utvalde han vissa stenar, lade dem p en strre och slog snder
dem med hammaren, fr varje gng tycktes han noga underska brottytan,
som om han skt efter ngon sllsynt bergart.

Hans ansikte var mycket ivrigt och mycket oroligt, men nr han emellant
liksom vilade sig och torkade svetten ur pannan, tyckte Hartman att han
liksom fick ett klokt, eftertnksamt uttryck.

Han gick fram och ropade hans namn, varvid David sg upp rdd och skygg.
Han tycktes inte riktigt erinra sig vem den frmmande var, men han reste
sig och kom emot honom utan att hlsa.

-- Stt dig, sade han nervst, du r versteprsten. Ty om ngon gjort
en synd till orenhet, s att han r oren enligt guds lag, d skall han
taga tv turturduvor och tv unga duvor och g till prsten och han
skall offra dem till ett brnnoffer -- s att den orene blir ren --

-- Knner du inte igen mig -- Hartman -- minns du inte -- sg, minns du
Ziri? frgade Hartman frtvivlat fr att frska vcka hans frnuft.

David sg frvnad p honom. -- Du vet d inte att jag har sett honom --
jag har sett ansiktet. Men han hade inget hjrta. Det r Hans hjrta jag
letar efter hr i stenarna. Tror du inte att Guds barmhrtighet finns
hr? Men sg mig att jag bliver ren -- om en -- tv -- tre dagar -- men
till dess skall jag vara utom lgret, sger Herren! -- -- Men tyst nu --
David bleknade pltsligt och lutade sig mot sin slgga -- de sjunger --
de sjunger druppe!

Och Hartman var nra att sjunka ihop av rrelse, men han behrskade sig
och lyssnade. En sng kom druppifrn stugan, tv gamla rster sjng,
den ena var en gubbes, sklvande och tunn, den andra, troligen moderns,
litet fylligare. De teg bgge och lyssnade, men pltsligt brjade David
sakta gnola med och knackade varsamt takten mot en sten med slggan.
Fallande och stigande och vaggande slt sig de tv rsterna druppe
liksom intill varandra, stdjande och brande varandra ut i vinden och
vrnatten och doften av granbarr och klver, och blandade sig med surret
frn humlorna och de sm klingande slagen av slggan:

    _O Gud vi tacke Dig fr att Du gav och tog!_
  _I krlek strckte du din hand mot den som s du slog._
    _Fr oss till sist till dina hus i frid,_
    _giv oss en var en ren ovansklig skrud --_
      _ty trefalt lovad, lovad vare Gud!_

Men d sjnk David ihop i vldsam, befriande grt -- De tackar honom,
de tackar honom fr allt detta! snyftade han.

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

  [All English text is as in the original.]





End of the Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV ***

***** This file should be named 18317-8.txt or 18317-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/1/8/3/1/18317/

Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
