The Project Gutenberg EBook of Mor i Sutre, by Hjalmar Bergman

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Mor i Sutre

Author: Hjalmar Bergman

Release Date: November 6, 2005 [EBook #17015]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MOR I SUTRE ***




Produced by The Online Distributed Proofreading Team at
https://www.pgdp.net





_Hjalmar Bergman_

MOR I SUTRE

Albert Bonniers frlag

Stockholm

1917





MOR I SUTRE


Gstgivarn i Sutre var ngra och femtio r d han tog sig hustru.
Orsaken till drjsmlet var den, att han som gstgivare rkat kvinnfolk
av alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbr. De hllo
inte med rttvisan. Efter hans frmenande. Och orttvisa var gstgivarn
i Sutre en styggelse.

Av samma orsak hll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera
tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orttmtig plaga,
den dr en rttvis man icke borde underkasta sig. Hellre d lida den
frsmdelsen att hra granntyckta gster klandra maten, lagad av en
halvblind gumma, och den tarvliga drycken.

Men en dag kom till gstgivargrden i Sutre en vstgtaknalle, slog sig
ned under eken med ldan sin och begrde konjak.

Har jag inte, svarade gstgivarn.

Varfre d, d? frgade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta
tattargon och svart, stripigt hr.

Fr det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gstgivarn och
utlade sina sikter om tullen.

Det finns vl tullfri konjak, invnde knallen. P vstkusten kan en
tappa konjak ur grberget, om en bara har rtta handlaget.

Det lt ngonting, tyckte gstgivarn. Och eftersom knallen lovade att
lra honom rtta sttet att tappa konjak ur grberget, och eftersom
gstgivarn vid fyllda femtio s gott frst som sist borde se sig om i
vrlden, stllde han om sitt hus, spnde fr krran och kte med knallen
till Gteborg.

Fem veckor senare, vid Brittmssotid, vnde han tillbaka. Storeken i
Sutre stod nnu grn s nr som p den blixtbrnda toppen, och nr
krran svngde om klinten, pekade gstgivarn och sade:

Det r vl grant?

Bak i krran hade han sex ankare konjak och annan munfgnad och bredvid
sig p stet hade han en lngbent, smrt flicka.

Det r vl grant? sade gstgivarn, men flickan sade ingenting.

Krran stannade framfr kkshuset, gstgivarn hoppade ur, pekade med
piskan p storstugan eller adelskammarn, som den ocks kallades, och
sade:

Det r vl rart?

Ja, det r rart som en likkista, sade flickan, syftande mhnda p det
hga, brutna, svarta taket.

Det r klart, att du inte hller dig till rttvisan, sade gstgivarn.

Han bredde ut armarna och famnade med mda en femtedel av storekens
vidd.

Har du sett p maken? sade han. Ska du sga, att den inte r grann?

Flickan sg upp och genom det rika lvverket varsnade hon den kala
toppen.

Den r ackurat lik dig, sade hon, skallig och bkig.

D krde gstgivarn fram till kllardrren, satte upp brder till
krrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog drp sin packning och
flickans och bar in i kkshuset, spnde ifrn hstarna, stllde in dem i
stallet och gav dem foder och vatten.

Under allt detta satt flickan kvar p brdan, hnderna i knt.

Ska du inte stiga ur? frgade gstgivarn.

Nej, sade flickan.

Hur lnge ska du sitta dr d? frgade gstgivarn.

Tills du kr mig hem igen, svarade flickan.

Det drjer, sade gstgivarn, gick in i kket.

Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjmt p
krrbrdan, hnderna i knt.

Skulle du inte hlla dig lite till rttvisan nu? undrade gstgivarn. Nr
som du ska vara hustru och gstgivarmor.

Inte r jag mor n, sade flickan, och inte blir jag det hr i grden.

Det fr vi vl se, sade gstgivarn, ropade p drngen och drog in krran
i vagnslidret. Han bommade fr drren, gick ut p gorna och tervnde
frst i mrkningen. Nr han strk frbi vagnslidret hrde han ett sakta
knackande p drren. Gstgivarn lade rat till.

Vill du ut nu? frgade han.

Ja, jag r farligt hungrig, svarade flickan.

Gstgivarn ppnade, pekade med huvudet p kksbyggnaden.

Dennasse hr du kket. Laga ngot t mig med.

Flickan in i kket. Efter en liten stund sken fnstret, rk skorsten,
ngade mustiga dunster ut genom drrspringan, dr gstgivarn stod och
lurade.

Nog har hon de riktiga tagen, tnkte han. Om hon bara vill hlla sig
till rttvisan.

Han gick in, satte sig till bords och t s god mat som aldrig frr i
Sutre.

Flickan stod vid spisen, sktte sina sysslor och smsjng.

Gstgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade:

Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt.

Aldrig! sade flickan.

jo bevars, vidhll gstgivarn. Du r inte tungsint av dig. Och fr du
sen smfolk att pyssla med.

D gr jag min vg, sade flickan.

Med ungen? undrade gstgivarn och smflinade.

Flickan sade:

Blir han lik dig, s vill jag inte se honom.

Jas, sade gstgivarn.

Och blir han lik en annan, s ska du inte ha honom, din grmming.

Vem skulle han d bli lik? undrade gstgivarn.

Det r en du inte knner, sade flickan. Blir han lik honom s ska jag
hlla honom som Vr Herre.

Och vart ska du ta vgen med den? frgade gstgivarn. Blir han s fin,
han, s r det vl bst du gr till kungen med honom. Eftersom inte
Sutre duger.

Nej, inte t honom, sade flickan, kastade med huvudet.

Gstgivarn sg sig omkring.

Han kan f smre, tyckte han.

Nej, inte om det s vore i diket, sade flickan.

Drmed var samtalet slut och flera frdes ej i det mnet mellan
gstgivarn och hans hustru.

Men tv r senare fdde hon honom en son.

Vem ska en sga, att han r lik? frgade gstgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och bkig
och s i alla stycken sin fars avbild, att det mtte frvna.

Och mor i Sutre fick nnu en son.

Vem ska en sga, att han r lik? frgade gstgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Han kallades Anders efter morfar och slktade mera p mdernet, s att
han var rrlig och hftig och som barn s lynnig och oberknelig, att
modern mtte aga honom bestndigt.

Drnst kommo s dttrar och sent omsider, d mor i Sutre redan var ver
fyrtionde ret, nnu en son, som kallades Daniel.

Vem ska han vara lik? frgade gstgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern
om icke i det, att han var gladlynt.

D Daniel var vid pass tio r gammal, hade gstgivarn kommit ett bra
stycke in p sjuttiotalet. Han hade svrt att frlika sig med pojkens
upptg.

Daniel hr inte hit, sade han.

Hr han inte hit? upprepade gstgivarmor. Det var hken. Hr inte min
pojke hit?

Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tnkte p,
nr du sa, att son din var fr god fr Sutre.

Men gstgivarmor frstod ingenting utan gubben mtte upprepa ord fr
ord vad hon sagt den frsta dagen i Sutre.

D rodnade mor i Sutre nda upp i ronsnibbarna.

Det var skam till minne du har! sade hon.

verord minns en nog, sade gubben.

Men jag har glmt det, jag, frskrade mor i Sutre.

Du blir vl pmind, sade gubben.

Men mor i Sutre tnkte inte vidare p den saken frrn den dagen, d
gstgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om frltelse, anropade
han hustrun om tillgift fr vad han mot henne brutit.

Vad skulle det vara? frgade mor i Sutre, satte hnderna i sidorna.
Gstgivarn rknade upp en del och nmnde som det vrsta, att han tagit
henne mot hennes vilja.

n sen d? sade mor i Sutre.

Drfr hade hon aldrig trivts, menade gubben.

Nu hr jag, att det r slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har
blitt velig.

Och hon slog sig p de vidlyftiga hfterna och frde hnderna till den
digra barmen.

Kan ngon se p mig att jag inte har min trivsel och fgnad? Nej, jag
begriper inte vad det r du har gtt och funderat p.

Och hon tnkte inte vidare p den saken.

Frrn en sommarsndagsmorgon, d hon satt p bnken under storeken och
anstllde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan
lg i knt, uppslagen fr andaktens skull men olst fr tankarnas.

D tnkte hon p det dr, som hindrat flicksnrtan att hoppa ur krran
rakt i famn p gstgivarn. P det dr, som kommit tungan att lpa med
otnkta tankar.

Inte var det det, att hon haft en annan kr.

Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med bl halsduken.
Kunde ocks ha varit ngon annan.

Hon mindes icke.

Nej, det var vl det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin brjan
just som hon steg ur krran. Taga sin brjan utan tervndo. Det kndes
som en tung hand och flickkroppen spjrnade mot.

Och nd r det bara det en trivs med, tnkte mor i Sutre.

Till sist.

Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av ktt och blod. Jag
har bara fyra.

Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och
den fjrde Daniel.

Och s hela Sutre. Men det r inte en tanke.

Det r kringen sjlv.

Som hon nu satt dr under storeken med postillan i knt till synes
lsande, gingo barnen frbi henne, alla fyra i kyrkklder.

Frst kom Lars, huvudet snkt, gonlocken tunga, pannan rynkad.

Det r hela gstgiveriet, tnkte mor, smg en blick i smyg till sonen.
Det r privilegier och skjutsstadga och lnsstyrelse och sockenstmma
och sju sorger fr det dagliga.

Hrnst kom Anders, mssan i nacken s att solbrnnsranden ohljd lyste
som ett rr tvrs ver pannan.

Det r hstar och k, tnkte mor, det r vgar och broar och bommar och
skjutspengar och resenrer av alla slag.

Hon log t sin tankelek.

Hrnst kom Stava.

Kk och kldkammare, tnkte mor.

Sist kom Daniel.

Som han var yngst och klen gick han icke frbi utan stllde sig ttt
intill mor.

D spratt hon till och rodnade.

Vad en tnker tok! r detta gudsbetraktelser.

Och hon frde fingret till skriften i David Rygelii postilla, lste:

"S sger ock Salomo: Den sig upp sitt hjerta frlter, han r en dre;
men den som gr med wishet, han skall friad varda."

Vartill Paulus i frsta Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers
genmler:

"Ty denna wrldens wishet r galenskap fr Gud, efter som skrivet r:
Han griper de wisa uti deras klokhet."

Det var texten, och nu kom utlggningen.

Men luften under lvvalvet var solljum, skriften svrtydd och meningen
undersam, ty ord stod mot ord som tv stngande gumsar.

S att mor hade icke hunnit srdeles lngt, d Daniel tillknnagav, att
en resande hll sitt intg genom sdra grinden.

Ett sttligt ekipage fast skamfilat, ldrigt, rangligt.

Det r Frnsagreven, sade Daniel och drog sig nrmre mor.

D blir jag sittande, sade gumman.

Ty med greven p Frnsafors hade folket i Sutre ingen samfrd.

Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, rckte tmmarna t
Daniel.

Guds fred, kra mor, hlsade han. Fgnar mig, fgnar mig --

Fgnar dig s lagom, tnkte gumman. Fr den matfriarn rrde hon inte
finger.

Han satte sig bredvid henne. Och d gumman synbarligen frsjnk allt
djupare i andakten gav han henne en ltt liten klapp p den fylliga,
ppelrda kinden.

Var har kra mor sina tankar?

Det ska jag sga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag
ska rknas till de visa eller till de draktiga. Efter Skriftens ord.

Vartill greven genmlte:

Frvisso, frvisso, kra mor. Men mig undras, hur det str till i kket?
Jag rastar hr en kvart eller s och skulle grna taga mig ngot till
livs.

Frvisso, frvisso, hrmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han r
skyldig sen sist.

Greven slog p tomma fickan och fann att samtalet borde vndas t annat
hll. Blicken for snabbt ver husvggen, kikade frstulet in i
kksfnstret, frdjupade sig i vagnslidrets mrker, klttrade upp i den
kala ektoppen, som obehagligt pminde om ris och aga, slppte sitt tag
och fll rakt ned p Daniels oskyldiga huvud.

Den pilten, sade greven strckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten
skulle passa mig frtrffligt. Jag behver en drngpojke som r kvick
och hndig. Hundra riksdaler bjudet, stdjan orknad.

Inte fr tusen, sade mor i Sutre.

Hundratjugo, freslog greven.

Inte fr hundra tusen, sade gumman.

D r kra mor draktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att
fara. Men nr han stod med foten p steget, vnde han sig pltsligt om
mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta gonbrynen hgt uppdragna
i pannan, nsan smal och blvit som p en ddssjuk, tnderna lnga och
blnkande som p en ddskalle.

Eller tror kra mor att pilten i min tjnst skulle taga skada till sin
sjl? Ack, drskap, drskap!

Sg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frnsagrevens
vgar.

Men greven fortfor:

Fr visso tar han skada till sin sjl, var helst han vankar. Men se
blott till att pilten fr valuta fr frlusten. Jag kunde lra honom ett
och annat.

Och lggande sin hand mjukt p gossens huvud sade han:

Nr du fr din egen vilje, gosse --

D reste sig mor i Sutre och postillan stngdes med en smll. S liten
orsaken var hade likvl sinnet runnit p henne och ansiktet flammade av
vrede.

Min vilje r hans vilje, och det tr den frbli s lnge jag har gona
ovan jord.

Greven kastade sig p stets flckiga, trasiga dyna, tog tmmar och
piska och saluterade mor i Sutre.

Och alltjmt grinande som en solvarg men len och mild i rsten uppmanade
han henne, sgande:

Bed d Gud, kra mor, att han frlnar er en god vilje. En klok och
listig och frslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig
vilje. Ty det gagnar pilten fga att kra mor har ett det mmaste
hjrta --

-- om hon eljest r dum som ett f, fortsatte gumman och skrattade. Och
hon tillade:

Ja, frlita p det, greven, att gller det barnen r jag listig som
fanen.

Greven saluterade nnu en gng p det artigaste.

Sade:

D blir det en gloire och triumf fr kra mor, den dag hennes klokhet
prvas.

Frnsaekipaget rullade stad, sttligt fast skamfilat, ldrigt och
rangligt.

Dr for han, sade Daniel.

Och mor i Sutre sade:

Jag vnne han aldrig hade kommit. Guds ord r krngligt i sig utan att
hin behver vnda det bakfram.




Mor i Sutre ville veta tv ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra
fr; och hon ville veta, vart den rde gumsen tagit vgen. Hon ville
veta en ting till, men den saken hll hon tyst med. Den skulle utforskas
p stllet och med egna gon. Till den ndan tog moran sin enekpp med
svarvad krycka -- en gva av Trsken -- och begav sig leden uppfre. Spren
voro synliga nog i det dvna, rdbruna nverrasket och lngre upp
tecknade de sig nnu tydligare i frosten. S hon behvde inte tveka om
vgen.

Det var inte likt ngot att gumsen skulle gtt vill i skogen s hr dags
p ret, d en ntt och jmnt kunde f honom frn drren, det lata aset.
En kunde vl inte tro, att han tagit Israels synder och gtt ut i
demarken, som skrivet str? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett
r sen, lo sgs aldrig vid Sutre. Dr som Trsken komme snart igen frn
Frnsan kunde en stta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och
vad heller som helst skulle han ta jntan med sig till Knallrike,
drifrn hon kommen var. Ty hr ledde spret ver stttan in i ljungen
utan tervndo. Spikespr efter spikestvlar. Vem gr i stvler s hr
rs, d folk gr i trskor? Tvi vale fr drngen, s son hennes han var!

Mor i Sutre satte sig p gamla rstenen vid grdesgrden. Hon lyfte
kppen och drev ett duktigt slag i stttebrdan. Och se det skedde som
hon tnkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit p
brdan och grenslat grdesgrden och blivit sittande till spe fr
ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att flsket skall lgga sig
p lren, dr det inte gagnar och lmna ryggen ranglig, som en ungsraka
och frusen som en marskrka. Men Skapelsen r ett kapitel som en aldrig
kunnar i.

ss han nu har gtt till Gruvkrret, Daniel, s r saken klar. Inte
letar en efter gumsen i krret och inte lurar en mor sin heller. Nej,
inte om hsten, inte. Trsken fr ta sin s tar jag min, det r varken
knep eller kniv.

Mor i Sutre satt p gamla rstenen vid grdesgrden. Backen var brant
och brantare blev den p andra sidan ledet. Det var skligt att taga sig
anderum. Vred hon ngot p huvudet s gick blicken genom hela Sutredalen
nda upp till Holfjllet och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid
ekarna, som nnu buro hela sin lvskrud, fast i brunt, ett varsel om
hrd vinter. Tegeltaket klv upp som ett skr ur lvmassorna,
skorstenarna stodo som sjmrken. Mor i Sutre var vstkustbarn och
tnkte oftare p hav och skr ju ldre hon blev. Dock icke ofta.

Fr nrvarande tnkte hon p de tre ting, som hon grna ville ha kunskap
om.

Och en r vl stollig, tnkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde
levnadsret. Lars kunde jag fkta med och Anders kunde jag fkta med.
Dttrarna tog Gud i sin nd s nr som p Stava, som greven tog. Och
honom tar vl hin om han fr leva. S det r ord och avsked. Och vore en
tjugu r yngre s rddes en vl med Daniel ock. Han kom rakt fr sent.
Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gstgivarns heller.
Men kappas om honom med lejonen, det fr en gra.

Hon lyfte kjortelfllen och snt sig, torkade drp gonen och drp
hela det runda, skinande ansiktet. Daggen fll ymnigt i gryningen och
rann i rnnilar fram ur morans sltkammade, gulgra hr. Snderslitna
dimtussar seglade lgt och lngsamt fram genom dalen, ttnade kring
ekarna och stod som tjock vit rk kring gstgivargrdens tak. En flock
kajor strckte frn vster till ster. Krkorna grlade om mask p
fltet. Tv rdbruna lss krlade lngsamt fram ver myllan upp mot
klinten, vnde och krpo i samma takt utfr. Det var Brokan och Skllan,
som gingo fr plogen. Efter plogen gick Lars, gstgivarn sjlv. Anders
var ute i lngskjuts med hstarna.

Och drsom Anders kommer hem i kvll, tnkte moran, s ska en ha honom
att g efter gumsen. Det tr vara likare n att spilla brnnvin p
Trsken fr hans konster. Kan pojken g haren i hasorna s kan han vl
slnga efter gumsen ock. Det r, vad han duger till. Ligga p skytte och
sprnga hstar utmed vgarna. Finge den kvinna s bleve det vl fl i
stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skllan fann han nda ned
p prsthagen. Om det nu var prstens illfundighet att hon kommit s
lngt. Ijia mig, stt i vg, kring, och sitt inte hr och fundera.

Hon sttte staven i mossan, halade och drog. Men hgra vaden hade somnat
och kndes som ddktt; den mste frst gnidas. Och nr hon nu fick
skinnet mellan nyporna kom hon att tnka p Stava. Litanian som lsts i
fjorton r, lstes om igen till punkt och pricka.

Inte var det ngot fel p henne hemmase, och nr hon fyllt tretton r
kom hon till prsten i Raslinge. Dr var det Guds ord och tuktan. Hgst
hade hon varit i lsningen, hgst i hela socken, och nd skulle hon bli
med barn. Det var det som var s helvetes frargligt. Greven kunde vl
ha sett sig om bland de dumma jntor han hade. Men det r alltid s att
det liksta ska g frst; skrapet stannar i sumpen. Det r Skapelsen
igen, som en inte blir klok p. Hade prsten givit sitt folk fdan, som
hans plikt var, s hade hon vl stannat i Raslinge och aldrig kommit
till Frnsan. Och drmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i
Sutre. Svran hade hllit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte
brlat som en tjur mot mor sin. Dr gick han nu bak plogen s tyst som
en mus och gitte inte ens hojta t kritterna. Men t mor sin hade han
hojtat och skllt systern frn heder och sansning. Hken vete, var han
tog orden ifrn, den surmulen. Det var som en domedagstext. nda tills
moran fick igen mlfret och svarte ngot fr sig och ngot fr Stava
och ngot fr dem bda ihopa. Tvi vale att svran skulle hra p, hur
det gick ord mellan mor och son i Sutre.

Och skulle hon nu f det att sga, att Daniel lg med Trskens dotter!
Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red p krktuppen.

Mor i Sutre gick utmed grdesgrden, prvade strarna och fann ett
stlle, som erbjd ngon trygghet. Frst kastade hon ver trskorna, sg
sig om till hger och vnster, oviss om inte ungarna kunde ligga i
bakhll, kavlade upp kjolarna och visade tv stadiga, muskulsa ben.
Huden var skr som en flickas, men drorna voro lillfingerstjocka och
nedanfr knna gingo tv valkar, mrken efter krnringen. Mor i Sutre
brjade klttra, prvande och frsiktigt, gripande med trna och
skrapande med naglarna fr att f fste i de fuktiga, slemmiga strarna.
S kom stora svngen och gumman satt grensle. Halva vgen gjord, gudi
lov!

Ja, knaka du, skrlle, mumlade gumman, lite andrum fr du unna mig. Hon
lade huvudet p sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rrde det sig i
allvet, men det var vl fren som rumsterade dr utan gumse. Och
kalvarna gingo just nu ur lagrdsdrren; det var Basses gra att driva
dem i vall och Larsens ungar hngde vl i hlarna p honom.

Mor i Sutre upprepade frsta punkten i dagens text:

En frgar det, vad ska barn vara bra fr? Det vete Hken om eljest
ngon vet.

Hon grep hrt kring stttan och sade:

S tar en andra sknken d. Gud ske pris fr paret!

Men i samma stund kom olyckan ver henne, befarad och besannad. Det lt
frst som ett klockspel med dombjllror stmda i halvoktaver nda upp i
den gllaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog.
Det var ungarna, som skreko.

Mormora! skreko de. Mormora!

Frn Basse, den ldste, tretton r fyllda, till Lasse, den minste, om
tv, taktfast, envist, klangfyllt:

Mormora! Mormora!

Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna,
stack ftterna in i fllen, krngde sig fast vid stttan. Hller jag mig
tyst s tr de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjng ofrtrutet
och det var nu tydligt att det drog fram genom allvet, ett stenkast
blott frn stttan.

Mormora! Mormora!

Frst kom Basse, trettonringen, Stavas son, p sin grevlige faders
befallning kristnad till Basilius. En trg och lngsam och frstndig
gosse, full av hin hle. Efter fljde Lars och svrans barn, Britta,
Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, tv r mellan varje och tv
alnar nu. Basilius stannade p dryg kpplngds avstnd ifrn stttan,
den andra stannade var i sin stad, behllande avstndet sins emellan.

Mor i Sutre sporde:

Vad hken skriker I efter?

Men nu skreko de inte alls, en fullstndig tystnad rdde. ronen
petades, trna undersktes, luggen krafsades.

Mor i Sutre sade:

Packa er hdan! Ser I inte att kalvarna g ur lagrn?

D svarade Basilius:

Jag tyckte, att det var en krka som satt p grsgrn.

Det tyckte'n, bekrftade Britta.

Och Basilius fortsatte:

Men det var fr stort, s jag trodde det var en rn.

En stor, stor rn, upprepade Lasse.

Mor i Sutre svngde sin stav, icke fr hftigt dock, ty stllningen var
obekvm och varje rrelse frorsakade smrta.

Packa er hdan, sa jag! Laga er bort!

Basilius bytte fot, drp sade han:

I jonse sg jag en stor huggorm. Den var vlan s stor som en kvastkpp.
Den ligger vlan vid kksten och gonar sig.

Den hlen visste, att mormor hade ormskrck. Om ej fr egen rkning s
fr ungarnas. Och nu mrkte han med gldje, att grsgrn begynte ma
sig och knastra.

Men mor i Sutre sg den ledes list och sade:

Nmn'et fr gstgivarn s slr en ihjl en.

Gstgivarn gr fr plogen.

Sg'et t pigan d.

Hon trs inte fr han r s bkig. Det r nog bara mormoran som slr en
tocken.

Mor i Sutre betnkte sig. Satt hon ett gonblick till s skulle
sknkarna somna. Ormen trodde hon inte p, men list r bttre n less.

G frene ni d, sade hon, s kommer jag. Rappa p!

De togo skutt, som tydde p en underfundig gldje, och tumlade nedfr
backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med lret och tullrade om
som en tunna i ljungen. Det tvade lite innan hon kom p ftter igen och
fick trskorna p. Ungarna voro redan dolda i allvet. Mor i Sutre
rckte lng nsa nedt dalen, svngde om p hlen och klafsade raskt och
manhaftigt fram ver ljungen. Nu hade spret tinat bort med frosten, men
att det ledde till Gruvkrret var visst som amen i krkan. Hur lngt
frsprng kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till krret med
byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon vl tta vid
pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkrret, Daniel och flickan --

Hon trampade fram genom ungskogen som en lg, klv och krossade hmmande
grenar, klev med hgt lyftade ben mellan stubbar och rtter och klev
aldrig fel. Rd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som
rann i rnnilar fram ur det vattenkammade, grgula hret, men till
minstingen skulle hon inte lmna Daniel en timme till i lejongropen.

Inte fr att Trskens jnta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte
fr att Daniel var vrre skalk n andra i tonskiftet. Men det vet en,
att nr fboden fr ls fr bjrnen lus. Och nr nu gstgivarn sagt sitt
ord mot gifte, fick en vl vaka att det inte bleve kttja i stllet fr
krckla. Nog med en okting i Sutre. Rotar sig den vanan i en grd s
sitter den hrdare n sjlva pankan. Och vad blir det till med dessa
ungarna, som drttla upp i lnn? Har de s greve till far, s blir det
inte likare fr det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han ftt och
det var nd det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan.
Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog hgst i
lsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett snt
dr mellanting mellan hand och vante.

Och det r ocks det, att upproret ska kvvas i sin linda. Har
gstgivarn sagt sitt ord s ska det vara sagt, om n tokot. Och har
svran lagt Sutre till kast, att Stava slog ver skackeln, s skall hon
till minstingen inte f Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes.
Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan frn
begynnelsen! Nej, bara det, att hon rkade lmna hemmet p en torsdag.
Det var orsaken och ingenting annat.

Se det att lmna sitt hus p en torsdag, det r rent frbannat, tnkte
mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och
drtill den trettonde i oktober. Hon stannade och sg sig omkring.
Smskogen var slut och hon befann sig p vindfllet mellan bjrkhagen
och Rgklinten. Hela sluttningen var bestrdd med rullstenar frn ett
barnhuvuds storlek till ett hebbres. Hr i demarken kunde det inte vara
stor synd att vidtaga sina frsiktighetsmtt. Hon brt av en bjrkkvist,
skalade bort bladen, lindade och knt den kring vnstra handloven. Det
var varken al eller ask men en ska vl inte tro p ett snt himla skrock
att det skulle gra ngon skillnad.

D visslade en glada, d skrattade en skata, d hoade uven, fast det var
ljusan dag. Mor i Sutre rodnade nda upp i ronsnibbarna. Men hon sg
varken t hger eller vnster utan gick sin kristliga vg rakt fram.

D begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till hger
och vnster.

Mormora! Mormora!

Satan, sade mor i Sutre. Och pltsligt kom hon att tnka p, att detta
var underligare n ngot torsdagselnde. Allt frn den arla stund, d
hon upptckte, att rda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte p
gstgivargrden, hade dessa ungarna hngt efter henne som ettermyror
efter en daggmask. De hade vl den ovanan eljest ock, men en knock med
kppen dr ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke s i dag.
Aningen om ett svart sklmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:

Basse! Var hken hller du hus? Kom fram!

Basilius kom fram bakom en sten och stannade p kpplngds avstnd,
likas Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade nda fram till
vadmalskjorteln, det stora huvudet snkt, blicken fstad vid trna. Och
pltsligt bjde han sig ned, tog sig om hgra stortn och jmrade:

Aj, aj, aj, aj.

Vad har du i tn? frgade moran.

Men han bara skrek:

Aj, aj, aj, aj, aj --

Och Basilius sade:

Det r inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.

Slaget var vlmttat och trffade till synes i knvecken. Moran stp p
kn utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade frst hgra foten, s
den vnstra.

Var knns det? frgade hon.

Det visste han inte, helst han lg p rygg och sprattlade med ben och
armar i en rra. Men han svarade p mf.

Det kniper!

Var kniper det? frgade moran.

I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj --

Mor i Sutre rckte fram handen.

Kom och hjlp mig upp, Basse!

Han smg sig till henne sidledes fr att bjuda minsta mjliga skottavla,
han frlngde sin hgra arm en aln vid pass och tog spjrn med ftterna
men fll likvl framstupa, d moran med en knyck reste sin lekamen. Dr
lg han, uslingen. Hon betraktade honom uppifrn och sade:

Nu ska du vl ha smrj, Basse?

D lutade han huvudet mot en sten, mtte blicken och log.

Och det var det vrsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le
vid den frgan. Mer n Basse. Det gick ver hennes frstnd. Han log, s
snart det blev tal om stryk, log med lnga tnder i ett blekt, spetsigt
ansikte. Sanningen att sga frlste det oftast ryggen.

Hon frgade:

r det morbror Daniel som satt i dig det hr, din hle?

Basilius skakade p huvudet. Hon lyfte kppen men trade sig och pekade
p flickorna.

r det Daniel som satt i er det hr?

De hade stoppat frkldena i mun och kunde fr den skull omjligt svara.
terstod Lasse. Han lg alltjmt p rygg med uppdragna knn och stirrade
tungsint in i den tckengr oktoberhimlen. Hon petade till honom med
kppen.

Vad ska Lasse f, nr Daniel kommer tillbaka frn krret?

Upp flg ungen och brjade sussa omkring som en humla.

En kpphst! skrek han. En kpphst!

Och lika pltsligt blev han ter stillsam, tung i det stora huvudet och
fundersam. Men Basilius rynkade gonbrynen, vita som blekt lin.
Hemligheten var rjd och morans ansikte blnade av en fruktansvrd
vrede. nnu en gng htte hon och nnu en gng trade hon sig, sttte
staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i
bjrkdungen vnde hon sig om och ropade:

Hem med er, ungar! Vi rkas. Och se fr satan att inte kalvarna rnna
vill som gumsen.

Eljest var gumsen redan glmd fr den tredje och viktigaste frgan.
Skulle det nu ter bli grl och skam i Sutre, gstgivarns till visa fr
de illvilliga? Och alltid fr kvinnfolk. Grl d Lars mot mors vilje tog
hustru, grl s att prst och lnsman mtte medla och gjorde sig stora
och tunga i Sutre. Grl och skam utan nda, d Stava fdde. Grl nu sist
om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon
frn begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att
regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i
Sutre efter salig gstgivarns dd, och vem hken kan regera utan nbbar
och klor? Helst i or d en mste rkna bitarna och se till att inte
Skam kar ungskaran, som Herren i sin nd har givit.

Nej, det gr inte att ta p sig mera, tnkte mor i Sutre. Det gr inte.
Knappt att en kunde lgga p en gris till julen, en kalv efter Blomman
och en till gjeslakt. Fem fanns det redan och svran gick med sjtte.
Nej, det gr inte, tnkte mor i Sutre.

Och hon begynte springa. Hon tog av sig trtofflorna och begynte
springa. Vad det nu skulle tjna till. Olyckan kunde ske i dag svl som
en annan dag och en annan dag svl som i dag. Det var lite lnt att
springa. Men allt sen i midsommars, d gifte frst bragts p tal, hade
hon vakat, och vakan tar sin man, om det s r mor i Sutre. Gallbemnger
blodet, villar syn och hrsel, torkar gom och tunga. Varje gonblick
blir s lngt och tungt och viktigt.

Och s det att han satt upp ungarna och gillrat snaror fr mor som fr
en gammal rvhona. Det knep henne mitt i brstet p ett underligt stt.
Han hade varit hennes frid och trst, Daniel, d Lars och Anders
grinskades och betos. Hon mindes honom frn det tidigaste tills nu som
gladlynt, fromsint och foglig -- varfr kunde det inte f best? Hade hon
s lite knt honom, att skalken vxt under fager yta? Och varfr gjorde
han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle stlla sig p
hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men
det visste han vl, att ngot mste man sga. Skulle hon kanske ha nigit
och tackat fr nya svran -- Trskens dotter! -- och slaktat och bakat och
bryggt och bjudit till tredagarsbrllop p eviga momangen? Ja, hon kunde
nska att hon gjort det, gstgivarn till trots.

Hon stannade ett gonblick fr att torka den allt stridare strmmande
svetten ur gonen. Och fortsatte.

Gstgivarn till trots! Vad vlade hon egentligen hans snikenhet, att
pojken inte kunde f gifta sig? Var det lnt att brottas fr s lite som
en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lgn och
lmskhet. Vem skulle hon lita p om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig
till nr det blev fr lett och lngdraget alltsammans? Det var vl
frsta gngen han gjorde stick i stv mot mors vilja -- och i lnn.

Mor i Sutre brjade grta. Hon mrkte det inte genast, eftersom svetten
redan sved i gonen. Men s smningom kndes det i strupen och kken och
brstet, till sist mest i brstet. Hon blev hpen, hon mste stanna p
nytt, hon strk vtan ur gonen och underskte, som om hon kunnat skilja
p svett och trar. Hon var eljest s lite bldig att hon mest brukat
skmmas fr sina torra gon. Inte ens d salig gstgivarn dog och
privilegiet stod p spel hade hon kunnat klmma fram en tr, hur tungt
n hjrtat kndes. Men nu kom det s ymnigt som under de bldigaste
flickren. Tre friare hade hon begrtit fr deras otros skull. Hon
mindes inte lngre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet
kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade
s ackurat den krlekskranka flickgrten, att mor i Sutre hpnade och
blygdes fr sig sjlv. Farten saktade, bjrklvet klaskade henne inte
lngre i ansiktet, inga grenar knakade och brtos. Hon gick stillsamt,
mjuk i gngen, med trskor under armen och gumstav i hand, men sakta,
svligt vankande som en trstls flicka. Hon tnkte inte lngre p annat
n p det besynnerliga, att mor i Sutre grt.

Frst nr krrets svartblanka vatten glnste emot henne mellan hllarna,
vaknade omsorgen p nytt. Hon lyssnade. Ingenting hrdes, varken tal
eller klapptr, men bakom hllen, dr kitteln stod, pyrde rken fram.
Mor i Sutre smg sig fram p mjuka ftter, vaktande sig att trampa p
skrevornas torkade, prasslande grs. Vid kittelhllen mste hon g
sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig.
Felas bara, tnkte hon, att jag plumsar i. D fr de tid --

Frsiktigt frande ftterna tog hon sig fram till hllkanten, dr stigen
brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohrd
hra. Hon drjde en stund, stirrande framfr sig. Och ju tommare hon
stirrade, desto rdare blev hennes ansikte, rodnade nda upp ver
pannan, nda in i hrfstet. Pltsligt slppte hon trskorna i backen,
trdde i ftterna, sttte den broddade staven i stenen s att det sjng
mellan hllarna och gick tungt och tryggt sin kristliga vg framt.

Frst sg hon Valborg. Flickan lg p kn ver spngen, vred upp de
sista trasorna och kastade dem i korgen.

Drnst sg hon Daniel. Han lg i mossan ett stycke bortom kojan,
tljde.

Sist sg hon rda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av
bren.

Valborg blev henne varse, log ver hela ansiktet, strk vatten och
ldder av armarna.

Nej, se moran! Kommer I med skaffning?

Daniel satte sig upp, skuggade med handen ver gonen, som vidgades och
kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick
sin kristliga vg framt, rd och het efter backavandringen, som
naturligt kunde vara. Knde p byken, luktade p den, sade:

En fick vl lov att se efter gumsen.

Daniel svarade:

Jag tyckte s, jag med.

Moran stod en stund p huvut i korgen, rtade upp sig och sade:

Du var visst sker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig.

Det var inte svrt att gissa, att han gtt efter Valborg. I gissade vl
t det hllet, I med?

Jag gjorde vl det, samtyckte mor i Sutre. Tillade:

Du rastar, du, men sysslorna rasta inte fr s vitt en vet.

Jag tyckte jag kunde hjlpa Valborg hem med byken. Brdare r det vl
inte hos gstgivarn?

 nej, det r det vl inte, medgav mor. Och Valborg slppte ned kjolen
och sade:

Tag reda p en str, s gr vi.

Daniel prvade ut en str bland de mnga murkna som lg dr, stack den
genom glorna p korgen. Drp tog han sin mssa, fyllde den med
Valborgs brstduk och lade den ver hennes skuldra fr att skona det
mjuka skinnet. Mor i Sutre brjade tugga tysta ord, men pojken knde
tecken och mrken och skyndade att sprja:

Mtte I Trsken?

Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.

r han terkommen frn Frnsan?

Han hll vid vgsklet med krran. Sprkldan var s stinn s den
sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I
inte sg honom. Fr I har vl inte gtt backaledes?

Oj, oj! jmrade Valborg med munnen och log med gonen. Har mor gtt i
den rasande backen?

Sliter jag dina don? snste gumman. Ungdomarna fattade tag i stren.
Daniel rknade och p en gng kastades den upp p axlarna. Mor i Sutre
gick bort till enen och lossade gumsen.

I Guds namn d, sade hon och gav krket ett ltt slag ver baken. I
detsamma sknjde hon ngonting sprckligt i mossen, hukade sig ned och
tog upp. Det var en kvistad bjrkgren med stamfste stort som en nve.
Barken var vackert randad med kniv. Hon rckte den t Daniel.

Ska du ha grannlten med dig?

Han stoppade den i fickan.

Kan vl inte skada. G fre, I mor, med gumsen.

Jag gr vl lika bra efter, tyckte gumman.

De satte sig i gng ned mot stora landsvgen, fljande gruvstigen, jmn
och god, fast vervuxen. Daniel som gick frst mste d och d vrida p
huvudet fr att kasta en blick p korgen eller p mor. Ty gumstackarn
mste g baklnges, dragandes det genstrtiga krket vid tjudret. Hon
tyckte sig hra ett kluckande, dmpat skratt.

Vill han inte g i tjuder, den rackarn? sporde Daniel.

Det tr du veta bst, som ledde ut'en i tjuder, snste gumman. Och slapp
att hra det satans fnisset.

Efter en stund sade hon:

Vad ska du gra med grannlten?

Ocken? frgade Daniel.

Grannlten du har i fickan.

Daniel harsklade sig och spottade.

sch, sade han, det r bara strunt. Jag lovte Lasse en kpphst.

Jag hrde det, sade gumman, jag hrde att du lovt Lasse en kpphst, nr
du kom tillbaka frn gruvkrret.

Korgen med byken gjorde en underlig svng p stngen, Valborg gjorde en
rrelse, som kunde ha varit brjan till en nigning. Men mor i Sutre gick
sin kristliga vg framt, tungt och tryggt, slpande syndabocken vid
hornen.




Vid sklet dr vgen delar sig t Hoby och t Frnsafors hll Trskens
krra. Den var tvhjulig, prydligt blmlad med gula stolpar och
skacklar, den hade p hger sida tv rda hjrtan genomborrade av en gul
pil, den hade p vnstra sidan ett gult lamm brande korsfanan i rtt
och svart, den hade drbak tv gula turturduvor matande varandra med
rda blad: den hade drfram en skuta med gula segel, svart skrov, tv
rda ankare. Det var en makals krra, vars gande hjde Trsken hgt
ver allt vad knallar heter. Och likvl var krran ingenting mot mrren.
Hon var mjlkvit utan flck, hon hade ett litet huvud och lng hals och
p bda sidor om halsen fll manen fltad med rda band, varje flta
slutande med en svart tofs. Svansen hngde tv knutar till trots ned
ver hasen. Benen voro starkt drade, spensliga men fasta, hovarna sm.
Seltyget var svart med silverbeslag, ryskt speleverk pinglade sknt ver
manken. Mrrens namn var Jacritza eller Jacoritza men hon kallades
Jacobina, eller endast Bina. Hon var trots tandfilningar och andra knep
till mogen lder hunnen men lyfte nnu sina skankar p ett frunderligt
lttfrdigt stt. Varhelst hon dansade fram, pinglande med speleverket
och behagfullt nickande med skallen, mtte folk stanna och titta.

Och likvl var mrren ingenting mot husbond. Svarta kldesrocken med
silverknappar mtte strax ver knna kragstvlarnas gulbruna uppslag.
Vsten blnkte av prlemor, agat, karniol, onyx, silver och guld. Hatten
var hg och svart, frsedd med rtt band, rda tofsar och blgul kokard.
Allt detta p en man om tre alnar och tta tum. Ansiktet hade en blvit
frg som inte gladde, gonen voro svarta, strnga och stickande, nsan
krum och skarp som en rnnbb, hret hngde i yviga, mrka lockar, tunt
i nacken men tjockt ver de frostsargade ronlapparna. Rsten var fga
instllsam, mera befallande och dystert vertygande. Ryktet var gott
betrffande rlighet i handel och vandel, mindre gott i frga om lynnet,
tvivelaktigt anbelangandes hrkomst och forna frbindelser. Varorna voro
ver allt berm, men underligt tycktes att en knalle slde bde socker
och kaffe, kamgarnstyger och kardullsklde, saker av gammalt silver och
guld, och ngon gng begagnade sidenkjolar, passande fr prostinnor
eller nnu hgre upp. Och oknt var fre Trsken att en knalle kte i
krra efter hst med pingelverk ver manken.

Nr Sutrefolket kom ned till vgsklet, hade Trsken kunder kring
krran -- tv karlar av fattigt utseende, frmmande fr orten. Trsken
talade till dem som hans sed var, allvarligt och mssande. Mor i Sutre
nrmade sig utan att hlsa: det var lika otnkligt att avbryta Trsken i
krran som att avbryta prsten i kyrkan.

Trsken talade och sade:

Varfre d, d? Varfre icke kpa? Du sger att du ingenting behver. r
d din garderob eller kldedrkt eller vettemanger som det ock kallas s
vl utstyrd och fullndad som drottningens av Saba, om vilken Skriften
sger, att hon i prakt endast kunde frliknas vid konung Salomo? Tror du
det? Om drottningen av Saba hade sagt till mig: G din vg, Trsken, jag
behver ingenting. Jag har kalsonger och nattkappor, jag har srkar och
koraller, jag har gullringar p fingrarna och giktringar p trna, jag
har allt vad en mnniska behver. G din vg, Trsken. Si, d skulle jag
ha sttt upp, omgjordat mina lnder och gtt min vg. Men du r icke
drottningen av Saba. Varfre icke kpa, varfre d, d? Nu r rtta
tiden att kpa smorldersstvlar eller rosslder tv daler arton
skilling eller vst av logarvad klipping eller tumvantar frn tv
skilling till en daler tolv. Sommaren flyr, sger skalden, sommaren oss
flyr och vintern redan gnyr. Varfre d icke kpa? Den tid varder
kommande, d du mter Trsken, och du sger: Si, jag r nakot, fr Guds
barmhrtighet slj mig ett par vantar. Och Trsken svarar: Gack till
kpstaden. Och du sger: Varfre d, d? Och Trsken svarar: Mina vantar
ro slut som ock mina vstar och stvlar. Gack till kpstaden. Och du
sger: Si, jag r nakot, va barmhrtighet ty icke heller i kpstaden
hava de ngra vantar. Och Trsken svarar: Vad sade jag dig vid Hoby
vgskl? Varfre icke kpa, sade jag, varfre icke d, d?

Pltsligt och utan att frndra min eller lge kastade han om tonen frn
mrkt till ljus och sade:

Guds fred, mor i Sutre. Det r hlsningar frn Stava.

Mor i Sutre neg. Daniel gapade. Valborg sade:

God dag, far.

Men Trsken kastade ter om tonen och fortsatte:

Du sger, att du icke har mynt. Varfre d, d? Har du icke arbetat och
r icke arbetaren sin ln vrd? r du icke en av dem, som fllt timmer i
Hobyskogarna? Kanske har du en daler, kanske en skilling, kanske ett
rundstycke, kanske ngot annat. Trsken r icke den, som ser till
pungen, han ser till hjrtelaget. Du r en god mnniska, fast liderlig
och begiven p dryckjom. Allt ditt vill du frslsa p krogar och bland
lske folk. Men nu r rtta tiden att tnka p sin ndalykt. Mrkrens
furste hotande och vred, sjunger psalmisten. Ho str honom emot som icke
har Guds fruktan och ngot varmt p kroppen? Mollskinnsbyxor, karduan i
stussen tre daler tolv skilling, brstvrmare frn en halv skilling,
muddar, maggrdlar, Guds fred igen, Daniel. Vi fr sprkas vid.

Daniel rodnade och tog till luggen. Valborg sade:

God dag, far.

Men Trsken fortfor:

Nu tnker du: Hur kan Trsken slja s billigt? r det svek och
rackartyg, eftersom han sljer s billigt? Vet du vad kpman Luther i
Gteborg sger? Du hast uns alle verdorben, sagt er. r han knd? Luther
i Gteborg, tyskfdd? Han spelar p orgelverk s en grter. Du hast uns
alle verdorben, sagt er. Varfre d, d? frgar Trsken. Du verkaufst
uns zum Teuffel, sagt er, denn du verkaufst zu billig, zu billig. Kpman
Luther, r han knd? Korta varor. Gans recht, herr kaufmann Luther,
svarar Trsken. Jag sljer billigt till rlig svensk allmoge. Avancen r
ett gott samvete som kastar rnta i himlen likt en springbrunn infr
Lambsens tron. Tre daler jmnt fr byxorna, tre daler, tre daler.
Varfre icke kpa? Varfre d, d? Tv daler fyratiosju skilling,
fyratiosex sl till, ett par muddar p kpet. Tror du Trsken schackrar
med dig? Har du sett Lammet p krran? Fyratiofyra skilling och en
brstvrmare sl till. Tror du jag r en schackerjude, din djvul? Sl
till, sger jag eller dra t helvete --

Trskens heta humr kom pltsligt till synes, han rev t sig byxorna s
att benen daskade kunden om ronen, slngde ned dem i ldan, smllde
igen locket.

Kravla sig upp! befallde han mor i Sutre och blev utan krus om n med
vanskligheter tlydd. Valborg sade nnu en gng: Goddag, far, och fick
en kort nick till svar. Piskan smllde ver mrrens huvud. Bina trdde
dansen, pingelverket pinglade. Mor i Sutre, ovan vid farten, stack
handen halvvgs efter tmmarna.

Ngot mste sgas.

S Trsken r redan tervnd, sade mor i Sutre. Det blev inte s
lngvarigt d, norr ut?

Han drog in tmmarna, han knep ihop gonen och visade tnderna.

Nej, det r dligt uppver, dligt, dligt, dligt. Oskert med. Det r
allt det dr folket som bruksfrvaltarn bdat upp till timmerhuggning.
Nu har de inte ftt ln p mnader, inte mat heller. S lnge sommarn
vara, gick det vl an. Men nu drar de sig nedver. Tr vara skrast att
I skaffar nya ls i Sutre. Riglar ska I f fr tv skilling stycket --

Hut r bsta hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur
var det vid Frnsan?

Trsken kortade tmmarna ytterligare.

Dr, ja. Det r ocks dligt. Jag har grtandes hlsning frn Stava.

Mor i Sutre knppte ihop hnderna, sg ned i knt. Trsken sneglade p
henne frn sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och
sade:

Vad tror I det gller?

Det kan en inte veta, svarade moran kort och lgmlt, ppnade munnen p
nytt men smllde igen lpparna fr frgan.

Trsken sade:

Nej, och I kan inte gissa heller. Stava ber er, att I ska hysa greven en
dag eller tv eller kanske lngre. Allt eftersom.

Moran sg upp, hon makade sig litet p stet fr att bttre kunna
betrakta Trsken. S satte hon sig ter till rtta, sade:

Det vet vl Stava och greven med, vad som str i privilegierna. Inte f
vi se till, vad det r fr en rackare, som ligger i adelsstugan och inte
i bondstugan heller fr den del. ss han eljest kan betala fr sig och
inte r med kopporna eller annan smittosam sjukdom behftad eller av
konglig befallningshavande efterspanad.

Och om han r det, d? sporde Trsken.

Bina tvrade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast
gammal vana och Trsken lt henne hllas. Nr hon ringde s grant med
klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna,
hoppande och glfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, nnu ngot
duvna och tvehgsna efter morgonens ventyr.

Framfr stalldrren stod gstgivarvagnen, frnspnd; men p framstet
satt en stor, tjock karl, insvept i en bl slngkappa, kragen
uppslagen, hatten neddragen ver gonen. Han snarkade.

Dr har I gster redan, sade Trsken, pekade med piskan. Men moran mente
tro p att det var en frbifarande eftersom han satt kvar i krran.
Anders var vl i stallet fr hstbyte.

Mor i Sutre kravlade frsiktigt ur krran och steg lngsamt uppfr
kkstrappan. Trsken brjade spnna ifrn. Anders kom ut ur stallet med
Blacken. Mor drjde p trappan, sg frn den ena till den andra,
lyssnade till snarkningarna som n liknade lindebarnsgnll, n stormtjut
kring husknut. Pltsligt brjade hon vinka t Trsken, vinkade med bda
hnderna, nickade och blinkade. Trsken slppte mrren, som med ltta
benkast dansade bort till stallet, och steg fram nra trappan. Mor bjde
sig ned, viskade:

Vad var det han sa om greven? r han efterspanad?

De sger det, mumlade Trsken ovilligt. Vad vet jag? De sger det bort
ikring. Men det r s fult, s en vill knappt ta det i mun. De sger att
han lockat en borgardotter frn Stockholm. Hon ska inte vara stort mer
n en sexton, sjutton r, sger de. Han hller henne gmd p Frnsafors.
Men nu ska fadern ha vnt sig till myndigheterna --

Mor i Sutre rtade lngsamt p ryggen, strk med handflatorna hrt ver
frkldet. Hon sade:

Och den vill Stava att mor hennes ska hjlpa p flykten?

Hon vill vl det, mumlade Trsken. En grtandes hlsning till mor, sa
hon.

Och stta privilegierna p spel, kanske?

Ja, det r dligt, mumlade Trsken. Dligt, dligt nda upp ver. Men
hon sa s. En grtandes hlsning till mor, sa hon. Det var ordet.

Mannen i krran snarkade ssom endast en van resenr kan snarka i en
gstgivarkrra. Mor i Sutre stirrade p honom och pltsligt drogos
mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en
knivsegg.

D vet en, sade hon, d vet en, vad han r ute och ker efter.

Och hon pekade p mannen i krran. Trsken snurrade om p klacken, skt
hatten bak i nacken.

Ocken r det d, d? viskade han ivrigt. Ocken r det?

Hon svarade:

Det hrs vl p snarken. Det r lnsman i Stenshult.

Dligt, dligt, mumlade Trsken, dligt att en inte har handklovar p
lager.

Han fljde moran in i kket. Gstgivarns hustru satt vid bordet och skar
brd i trningar. Pigan stod vid spisen och rrde i grten. Ingendera
besvarade Trskens hlsning. Trsken lade varligt frn sig hatten, drog
av rocken, torkade bnken innan han satte sig. Mor i Sutre hllde upp
grten. Pltsligt rabblade svran stad p sitt skatsprk.

N, va'nt som sa atten sprang eft flicka --?

Och hon blinkade krampblink med de rda gonlocken. Moran vnde sig
bort: Trsken lste bordsbnen. Svran fnissade till eller snyftade,
ovisst vilket. Och upprepade:

N va'nt som sa att Danjel sprang eft flicka --?

Ingen svarade.

Men p vgen vandrade Daniel och Valborg i takt och tukt och god
ordning, d den ene av frmlingarna skt sin skuldra under stren strax
bakom flickan. Tack, sade Valborg och trdde t sidan. Hon lindade
tjudret kring armen och stretade i vg med gumsen, angelgen att hlla
sig jmsides med Daniel. Men efter en stund linkade den andre
frmlingen, en lng, skranglig yngling, fram till bocken, lade handen p
tjudret och lirkade det smtt efter smtt frn Valborg. Han grinade ver
hela ansiktet och tedde sig illa blyg och frlgen.

Det var fasen vad I r tjnstvilliga, log Daniel, tillade:

I har vl inte sett mycket kvinnfolk i Hobyskogarna?

Mannen vid strndan svarade:

Det var en, som kokte grten t oss. Hon var frn salig kungens tid, som
man sger.

Hon var tti fyllda, upplyste ynglingen och gnggade och sneglade t
Valborg.

Vad kokte hon p? frgade Daniel.

Mannen vid strndan svarade:

Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hvde i, skarnet. Inte var det fda
fr folk och inte fr f heller.

Till olsmsse fick vi rkakor, upplyste ynglingen. Han var lghalt och
gick och knuffades med gumsen. Mannen vid strndan var bredaxlad och
grovhnt som en smed men kortbent s att han lite emellan mste taga
tv-steg-fjrde fr att hlla lunken med Daniel. Byxorna hngde i flikar
kring vaderna, verkroppen tcktes av en skinntrja utan rmar. Armar
och nacke voro tckta med lngt, raggigt, mrkt hr.

Kommer I fler druppifrn? frgade Daniel. Ingen svarade. Men efter en
stund sade den raggige:

Fr vi tag i bruksfrvaltarn s slr vi ihjl honom. Och fr vi tag i
greven p Frnsafors s slr vi ihjl den med. Det r rttvist.

Det r rttvist, upprepade ynglingen, gnggade och sneglade t Valborg.

Ja, rackarn i Vsters ska ha arbete, han ock, sade Daniel.

Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick
mot kket. Raggen lade sig p dikesrenen. Den halte ynglingen hll
alltjmt bocken vid tjudret.

Slpp'en, sade Valborg, s gr han till stallet.

Men haltebolinken ville inte slppa. Han krde sina rakrangliga
ddmansfingrar krligt genom gumsens svartrda ull. Och rtt nu fick han
trar i gonen.

Det r s rart att hlla i'n, mumlade han, grinade frlget. Raggen
lyfte huvudet.

Vad r det fr pris p'n?

Det r inte ngot pris, svarade Daniel. Han vnde sig hastigt om och
gick fram till haltebolinken.

Slpp'en!

Ynglingens armar och hnder slaknade, magen buktade in som fr en stt,
hakan sjnk s att kindhuden drogs ned i lnga, gulbl veck. Han slppte
tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldrren.

ppna sidgrinden, ropade Anders frn kuskbocken. Brodern lydde.
Gstgivarskjutsen med den snarkande resenren rullade varligt utfr den
steniga stallbacken, gjorde en tvr svng och klarade med nd
grindstolpen p ena sidan och Raggens nakna ftter p den andra.

Se upp, drsmns! ropade Anders. Pisksnrten klatschade mot skinntrjan.
Raggen rrde icke en lem.

Kommer du igen till kvllen? frgade Daniel.

Varken i kvll eller morgon, svarades. Den resandes huvud fll bakut och
tung, gurglande suck steg mot himlen.

Ocken var det som for? sporde Raggen.

Daniel svarade:

Lnsman i Stenshult.

Han stngde grindarna, sg sig om efter gumsen, som med ftterna p
stalltrskeln mumsade p den sista grna tuggan och viftade avsked med
svansstumpen.

Valborg frsvann i brygghuset.

Daniel steg upp fr trappan och in i kket. Dr satt Trsken vid det
tmda grtfatet, hnderna knppta och huvudet snkt. Mor stod i spisen.
Bror Lars, gstgivarn, halvlg p fllbnken.

Guds fred, hlsade Daniel, strk av mssan.

Ingen svarade. Endast svran, som snattrade:

Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka --?




Slutligen lyfte Trsken sina hnder, skilde dem t, hll upp hgra
pekfingret och stirrade envist p signetringen.

Varfre d, d? sade han; och d ingen svarade:

r det ngot fel med Valborg?

Med Valborg? upprepade gstgivarn i fllbnken, gjorde stora gonen. Vad
skulle det vara? Inte vet jag ngot.

Int' annt' -- snattrade svran -- int' annt' ho spring efter Danjel.

Mor i Sutre sade, ryggen vnd t de andra:

Det finns ingen skavank hos jntan. Hon r den liksta svra en kunde f,
fr den delen.

P t och ivrigt tummande mssan smg Daniel sig bort till spisen, kte
upp p hllen, dr det var som mrkast och blev sittande med snkt
huvud, sakta dinglande ben.

N! sade Trsken och drev pltsligt knogarna i bordet. N. Varfre d,
d? r det hemgiften? r det dr skon klmmer?

Gstgivarn satte sig lngsamt upp, strk ver benen nda ned till
haserna och upp igen. Sade:

Den blir det vl bra med. Den har vi vl inte tnkt p.

N int' nt, int' nt, int' nt! snattrade svran. Int' nt ha'n tnkt
p tocke --

Men mor i Sutre sade:

Vad ska det var bra att ma sig? Vill Trsken tala om hemgiften, s
lt'en.

Hon hllde upp supan i muggen och stllde den framfr gsten.

Vl bekomme, sade hon, neg och log ver hela ansiktet. Och pltsligt tog
hon ett grabbtag i de svarta ronlockarna hans.

Inte tar en en gammal rv vid rona, inte. Trsken och jag r knda sen
barndomen, s vad det anbelangar har vi inte ngot hymmel. Ger han sin
dotter s ger jag min pojk och en fr vl se, hur det kan vga.

Trsken skt henne varligt t sidan, vnde sig ter till gstgivarn.

Du! Lars! sade han, satte vnstra armbgen p bordet, hll handen med
utsprrade, ringbeprydda fingrar framfr sig.

Du ser den hr handen -- det r jag, Trsken. Och fingrarna ro mina
dttrar. Sting en nl i lillfingret -- knns det i handen? Ja. Hugg av
ringfingret -- blder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans
vlsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den hr korta tjocka, det r
Lotten i Gravendal. Bondgift. Mgen har hstar och ntkreatur, fr och
fjderf, fyllda bodar och husgerd av alla slag, drngar och pigor,
korteligen -- han har ett ttondels mantal skattefrlse. Svrfar, sgar
han, du har frdats lngvga, du r trtt. Stig upp p din kammare, som
stndigt str redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din
mrr, Lotten str i kket och lagar din mat, barnbarnen vnta p att du
skall spela fr dem. N. Det r Lotten. I Gravendal. Hon fick p sin tid
femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig.

Den hr r lite lngre och lite smalare, det r Majken. Hon r gift med
befallningsman p Frnsafors. Hon har det inte s fett, nej, det har hon
inte. Men hon r min dotter. Jag far aldrig den vgen frbi utan att
titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag klder
hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara r sju r. Han sitter hr -- p
knt nr jag spelar. Stilla som en liten rtta. Det r mig nog. Hon har
kostat mig mycket pengar. Dligt, dligt, dligt. Men hon r min dotter.
Och vad som inte kastar av p jorden, det kastar av i himlom.

S har vi den lnga, jmntjocka. Det r Laura. Hon r ogift och har
ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skrddarn, skomakarn,
handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, str hon i
spisen, skter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och str fr hela
hushllet. Hos domprosten i Skara. Gr hon ur vgen fr Trsken, lter
hon honom sova i drngstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla
gstrummet uppep. Skakar han hand med domprosten? Det gr han. Sitter
han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det
hnder. Gr han i domkyrkan med domprostens mamsell och hr domprosten
predika? Det gr han. Det r Laura. Hon fick p sin tid femhundra
riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det
har det. Andligen talat.

S har vi slickepott, man kallar. Den r svagare. Det r Hanna. Hon
tjnar piga hos kpman Luther i Gteborg. Har hon avkomma? Det har hon,
jag sger inte annat. Och det r dligt, dligt, dligt, eftersom hon r
ogift. Men r hon min dotter, r hon ett finger p handen? Det r hon.
Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag lta henne tvina bort? Nej. Mste
jag hlla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, dr
modern rknas i de saligas skara, amen.

Amen, upprepade mor i Sutre. Gstgivarn suckade tungt som i kyrkan en
bndag. Men Trsken tmde hastigt sin mugg och satte den med en smll
tillbaka p bordet.

S har vi den hr minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat n
att kl sig i rat? Till synes inte -- men ho vill mista'n? Det r
Valborg. Hon var inte mer n sex r d modern dog, Hanna sjutton. Vad
skulle Trsken gra? Hem och stad hade han inte lngre. Som
Mnniskosonen drog han kring med sin krra. Fanns det ste fr Valborg
och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn fr kpenskapen att ha
jntorna med sig? Det var det, jag sger inte annat. Det sldes mer nr
Hanna var med n vare sig frr eller senare. Men var det Herrens
vlsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en sg det frst, sen
Hanna tagit skada till sin sjl och vid tjugufem rs lder framftt ett
gossebarn. Vad gjorde d Trsken? Han satte Hanna i tjnst hos Luther
och frde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle
bli svrdotter t gstgivarmor? Inte frn begynnelsen. r det hans
avsikt nu? Det r det. Tnker han ge henne ngon hemgift? Det tnker
han.

Och pltsligt sprang han upp, slog nven i bordet och ropade:

Tusen riksdaler banko. Nu r det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant.
Sagt och betalt.

Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och hftig i alla sina thvor
vnde hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekrftelse p
gldjen. Han log hpet och blygt och drog sig nnu lngre in i
skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta -- inte! Inte!

Trsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med
en strng, frgande blick.

Gstgivarn reste sig. Han var lng och bkig som ett orakel, gick
drfr kutig. Han tassade i strumplsten bort till tunnan, tog skaret
och drack en dryck vatten. Och med ryggen vnd mot Trsken sade han:

Det bleve vl bra med det. Inte r det ngon som tnker p hemgiften.

N, int' nt, int' nt, int' nt, tjattrade svran.

Vad tnker du p d? frgade Trsken.

Gstgivarn svarade:

Jag tnker p rttvisan.

Vad r rttvist d? fortsatte Trsken.

Gstgivarn vnde sig svligt mot honom, lade hnderna p ryggen och
vaggade sakta av och an. Orden makade sig lngsamt fram mellan tnderna,
men blicken halvt besljad av de hngande, buskiga brynen brjade glimra
och glittra som mareld.

Jag tnker att det r rttvist nu, som var rttvist fr fjorton r sen.

Vad var rttvist fr fjorton r sen? framhrdade Trsken.

Det vet du vl, att jag hgade t Hanna, d I var hr vid mickelsmssan
det ret. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i
kpenskapen.

Vad sger du? skrek Trsken. Vad r det du sger?

Men gstgivarn fortsatte, makligt som tillfrne:

N, det kvittar vad du tyckte eller tnkte. Far sa nej. Det skulle inte
vara annat n en hemmadotter t son i Sutre. Kringfarandes folk hll han
inte fr mycket. Och var det rttvist d, s r det rttvist nu. Det
kan du hlsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som
hustru s kommer hon inte som svgerska. S lnge jag r gstgivare.

Jmt tnker'n p'na, jmt tnker'n p'na, tjattrade svran snubblande
hastigt, som om lpparna velat kappas med de blinkande gonlocken. Jmt
tnker'n p Hanna, p Hanna, p Hanna --

Hll kften, sade gstgivarn, jag tnker inte p Hanna, jag tnker p
rttvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor fr sig och lst folk fr sig.

 jisses,  jisses! kved mor i Sutre. Vad r det du sger, pojk? Hr
inte p honom, Trsken lille, han menar det inte.

Men Trsken sade:

r det mig du skller fr lst folk?

Gstgivarn drog upp verlppen, s att den lg upp mot nsvingarna. Det
var hans leende.

Inte tar han det som skllsord, eftersom han liknar sig vid
mnniskosonen. Han har ju sin krra, han, och kan bju tusen banko fr en
hemmason t dottern.

Han tassade tillbaka till fllbnken, drog upp ftterna, tog av
strumporna och brjade karva trna med en tljkniv.

Mor i Sutre gick fram till Trsken och lade handen p hans skuldra. Men
han skt henne saktmodigt t sidan. Han tog sin hatt, satte den p
huvudet, tog ocks sin rock, men lt den ligga ver knna. Drp sade
han:

Lars, ser du mig?

Det gjorde gstgivarn, sg under lugg.

Som du nu ser mig, fortsatte Trsken, som du nu ser mig fast med rocken
p, gr jag in till kpman Luther. Jag gr in i det innersta kontoret
med glasruta p drren, dit bara de bsta kunderna slippa. Jag lgger
denna min hand p valntspulpeten och sger: kpman Luther, vem r jag?
D skrattar han och sger p tyska: det r ju Trsken, som jag handlat
med i fyratio r eller s omkring. Nej, sger jag. Trsken r en knalle,
som knas s, drfr att han i sin ungdom traskade omkring. Eller drfr
att han brjade med trskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt r
uppenbart och somt r frborgat. Med honom har I handlat i fyratio r
och han har icke bedragit er p en skilling, nej, inte p ett
rundstycke. Men den I hr ser framfr eder r Karl Viktor Anton Kling,
son till klockaren i Alingss Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea.
Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna frsamlingen och blev
genom den heliga nattvarden delaktig av vr herre Jesu Kristi heliga
blod och frsoning. Han ingick i det heliga kta stndet med Anna Sofia
Magdalena Persdotter frn Sdra Vi och hon fdde honom i tukt och ra
fem dttrar. Och dessa sina dttrar har han efter rd och lgenhet och
bsta frstnd givit en kristlig uppfostran.

Gut, sger kpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht
gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och
varfre d, d? frgar kpman Luther ganska frvnad. Och jag svarar --

Men i stllet fr att svara, tog Trsken hastigt av sig hatten och hll
den fr ansiktet. Axlarna arbetade ngot litet; eljest lt han intet
frmrkas, bet hrt i svettremmen och slppte icke fram ett knyst. Mor i
Sutre strk honom ver ryggen, men hans kynne var ju knt sedan lnge
och vckte inte frvning om ock ngon frlgenhet. Gstgivarn krafsade
ivrigt sina tr, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrn, svran
blinkade, blinkade --

Och lika hastigt kom hatten p huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var
omfrgat frn rdbrunt till blekgult och ngra rnder och ornamenter
talade om trar. Men gonen lyste och plirade lustigt.

r det inte hlen, gstgivare? Hr gr jag kldd som en kung med hg
hatt och lng kldesrock och kragstvlar och ur och berlocker och
pitschaft och prlemorknappar och karnioler och klockspel och krra och
mrra och lite var vet vl, att Trsken gmmer nt p kistbotten men
hunnar om det finns den bonnschatte mellan Gteborg och Mora som inte
hller sig fr mer! Se bara p denne usslen, befallningsman vid Frnsan.
N, inte ont om honom, eftersom han r mg. Men modern hans! Fadern var
torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om
inte svrfar Trsken hjlpt honom p traven, s att han blitt
befallningsman eller rttare hos greven. Och vad sger kringen? Vad
sger hon t mig? Kan det bli ngon vlsignelse nr en gifter sig med en
kringfarandes knalleflicka. Sger krringen. t mig. En urfattig
torparekring. t mig.  hut! Men sna r ni allihopa, torpare och
bnder och gstgivare och lnsmn och allt vad bofast folk som finns.
Allihopa. Och jag skiter i det, gstgivare, jag skiter i det. Men lgger
I det tserna till last s ska fan ha Sveriges bnder. Nu r det sagt.

Han reste sig, slngde p sig rocken, satte sig ter, tog av hatten och
torkade brttena.

Nu r det sagt, gstgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det
bli ngot mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli?

Gstgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fste slidan vid
svngremmen.

Inte s lnge jag r i fars stlle, sade han. Om tv r blir han myndig
och d gr'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru.

Daniel sprang ned frn hllen, men moran skt honom t sidan. Sade:

Har jag ord med i laget?

Det vet I vl I har, mumlade gstgivarn.

D sger jag till minstingen att nten blir det gifte och det snart
eller ock fr Trsken ta Valborg med sig. Jag r led p att g hr som
en annan trollpacka och glo p dem med sura gon.

Lasse -- brjade Daniel, men tystades av Trsken.

Han sade:

Sger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? r det
betalt fr gammal ost?

Gstgivarn lutade sig tillbaka i bnken, sg upp i taket.

En kunde tycka s, svarade han betnksamt, men det r det inte. Och inte
skulle jag st s hrt p det, om det inte varit fars ord in i det
sista, att snerna skulle ha hemmadttrar. Om de eljest gifte sig. Det
vet I, mor, att han sa --

Lasse -- brjade Daniel; men mor i Sutre sade:

Tyst, pojk! r du ldst, du?

Och gstgivarn fortsatte:

Och det kan vl hnda, att jag inte skulle st s hrt p det nd, om
allting vore efter ordning. Men s lnge en ska ha oktingen gendes i
gle fr en se till att det inte blir mer folkprat.

Han vnde sig mot vggen och sade:

S det kan I tacka Stava fr, och mor ock, som ntligen ska ha oteringen
gendes hr.

Efter en stund tillade han:

Men vad det anbelanger, att Valborg stannar hr som piga, s har jag
ingenting att sga. Hon gr skl fr sig och mer till.

Det r nn som krafs p drra, infll svran. Hr d, hr d. Det r nn
som krafs --

Mor i Sutre ppnade. Haltebolinken stod p trappan, gned sig om de
utstickande armbgarna och log frlget.

Vad vill I? frgade gumman.

Vi skulle -- sku -- sku -- skulle -- stammade han.

Daniel sade:

Det r tv strykare. De vill vl ha mat.

I ska f, sade moran, smllde igen drren.

Och gstgivarn fortsatte, makligt vndande och passande orden med tunga
och lppar.

Fr det r inte s med oss som med Trsken, att vi har ngot p
kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle vl vara
det enda vi har, om vi inte skiljer oss frn det sjlva. Och det r nog
som Trsken sger, att kringfarandes folk inte hlls fr s mycket som
boendes. De kan ju vara bra nd, fr den delen.

Trsken reste sig, lugn i ansiktet och ltt och behndig i kroppen som
en vante. Han drog p sig rocken och sade under tiden:

r det sista ordet, det, gstgivare?

Det skulle vl vara det, mumlade han i fllbnken.

Och Daniel brjade fr tredje gngen: Lasse --

Men Trsken lade handen p hans axel, drog honom till sig och sg honom
in i gonen med stickande skarp blick. Pojken lt bli att blinka, och
Trsken knde sig njd. Han skrattade.

Ja, vad far hller fr bst, det ska mor inte bttra. Nu har gstgivarn
sagt sitt och nu sger jag mitt. Valborg tar jag med mig i krran den
dag i morgon. Hll mun, pojk! Det finns ett hemman i Vstergylln inte
lngt frn Skara. Jag har lnge redan fundrat p att kpa den t Bina
och Trsken fr det fall, att hjulen skulle snurra av krran. Nu blir
det kp till nsta fardag eller senast om ett r. Fr bli nr Luther kan
punga som bst. Fr se Trskens pengar tar till och med bnder emot. Och
faller det sig sen s, att Daniel skulle f rende nert Vstgylln s
finns dr bde flicka och grd. Han sa s i jons, Trsken, och nu sger
Karl Viktor Kling detsamma.

Det var ord, sade mor i Sutre.

Men svran jmrade:

Att int' nn hr, att int' nn hr, hure krafs p drra --

Vad sger Lasse nu d? undrade Daniel och hans gon tindrade som
juleljus i ottesng.

Men gstgivarn sade ingenting och svran fortsatte att jmra sin ramsa.

Att int' nn hr, att int' nn hr, hure krafs p drra --

Mor i Sutre ppnade. Det var terigen haltebolinken.

Ja, I ska f, ropade hon och slog med bda hnderna. Tla dig! Tla dig!
I ska f bda tv --

Halten stammade:

Sku -- sku -- skulle bara sg att vi -- vi -- vi blitt fler. Fyra stycken.

Det var d hken, muttrade moran, smllde igen drren.




Men nr Valborg bar ut vllingen och brdtrningarna till strykarna,
hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medellders mn, grova men
magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart
rse i diket vid grindstolpen. Valborg rckte tennmuggarna, fatet och
stopet till Raggen, som tackade hvligt.

Jungfrun r beskedlig, sade han, tackar dmjukast.

De andra stirrade oavvnt p henne, muttrade ett tack eller ett signe.
Halten stod upprtt p grindstolpen som en fgelskrmma, vajade med
slaka armar och slankig hals, grinade frlget.

Valborg drjde, oviss om hon borde lmna tennet i sticket. Sade:

Det var fler n I sa. I sa bara fyra.

Raggen torkade sig om munnen, rckte stopet till grannen.

Det kom fler, sade han, kastade sig p sidan och blickade utt vgen,
som om han vntat nnu fler. Halten stammade:

Det r s lejt i skoarna, jungfrun. Det r frostigt om ntterna. Frut
var det fnatet som inte lmna en ro.

Och inte kom det ngon jungfru med vlling, inte, sade Raggen. De fyra
karlarna logo i skgget, fr ett gonblick. S blevo de ter allvarliga,
gnade sig t stop och muggar. Huvudena bjdes bakut och gongloberna
rullade spasmodiskt i de gulbruna, skggiga ansiktena. Men en av dem
frmdde inte hlla kruset, utan Raggen mtte hjlpa honom. Han hade
buntar med ltgrs bundna kring handlederna och halsen.

Det r frossan, frklarade Raggen, vi har den allihopa, men han r ett
krk, den hr.

Vill I ha mer? frgade Valborg.

De sgo p varandra. Raggen svarade:

Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte r fr mycket.

Hon samlade de tmda krlen i fnget, d hon gick frbi. Halten fll
ihop ver grinden som en fllkniv, grinade stolligt och stammade:

Det var s lejt i skoarna, jungfrun.

I detsamma sg Valborg far och Daniel frsvinna genom stalldrren,
tveksamt styrde hon kosan ditt. Far ville vl inte bli tspord, men
Daniel mtte vl fram med vad som avgjorts i kket.

Nr hon hunnit halvvgs uppfr stallbacken, ropades: Valborg! Och hon
stannade, tagen p bar grning, tyckte hon, rodnade. Det var gstgivarn,
som ropat. Han stod p kkstrappan och stack ftterna i skorna.

Valborg sade:

Det r sex stycken borta vid grinden.

Gstgivarn klafsade fram till henne, rrde ltt vid den nakna armen som
om han velat frga, vad hon hade i fnget, ppnade munnen --

Och Valborg tnkte:

Ska nu hemmafolket ocks stura p mig, s blir det fr stolligt.

Men gstgivarn vnde bort huvudet, sg t grinden och sade:

S Valborg ska ge sig i vg frn Sutre nu.

Tennkrlen klirrade samman.

Vem har sagt det?

Han sg ter p henne, under lugg.

Trsken.

Och nr han nu sg sklvningen i hennes mungipor, det heta lystret i
gonen, som vidgades och sltos, tnkte han att hon var bra lik far sin,
Trsken.

Han sade:

Det r inte lnt att du skyller mig fr det. Vad mig anbelanger, s
kunde jag vl bst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte
Trsken heller.

Vad har jag gjort fr galet d? frgade Valborg. Och gstgivarn tyckte
att hennes frga minde om Trskens hgtidliga och strnga: Varfre d,
d?

Inte har Valborg gjort ngot galet, mumlade han, inte det jag vet.

Pltsligt frde han sin nve till hennes kind, snuddade ver kinden,
krde fingrarna in i hret, som var faderns s olika som mjligt, lent
och gnistrande rdblont. Rrelsen kom s ovntat fr honom sjlv att han
ppnade munnen till en frklaring: fann ingen. Fann bara, att han mnga
gnger mtte ha undrat, hur det dr hret skulle knnas mellan
fingrarna. Men det var icke ngon frklaring.

Och Valborg stod dr orrlig med nedslagna gon, pressande trarna under
gonlocken.

Det r som om jag fastnat, tnkte gstgivarn. Han trodde att fingrarna
snott in sig i hret. Han rrde dem helt ltt och tyckte att de fastnat.
Och hll dem stilla. Och hjrtat brjade bulta, segt och frsiktigt
kande takten, segt kande, kande --

D smattrade det bakom honom, frn kkstrappan:

Str I  smeks p stallbacka. Hi, hi, hi. Str I  smeks! Str I 
smeks!

Gstgivarn sade:

Du mtte ha varit t skogen eftersom du har barr och skrap i hret.

ntligen lossade fingrarna, och till all lycka fljde ett torrt stycke
granris. Valborg tog t sig fnget och gick lngsamt uppfr stallbacken,
stannade, d svran ropade:

Ska int' Valborg st' i storstuga?

Gstgivarn vnde sig om:

Ocken ska ligga i storstuga?

Hon snattrade:

Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga?

Vilken greve? frgade gstgivarn.

Men nu frsvann svran hastigt i kket och mor kom till synes, het som
ugnen hon lmnat. Hur i helsicke har kvinnan ftt nys om greven, tnkte
hon, r en s i barndomen att en pratar bredvid mun?

Valborg! ropade hon, g upp i storstugan och lufta, om det ska vara.
Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och tckena.
Prva om ugnen ryker in --

Vilken greve? frgade gstgivarn, tog ngra steg mot kket.

Hll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor i
Sutre. Se efter att nattstoln r proper och brukbar.

Vilken greve? frgade gstgivarn.

Och mor i Sutre vnde sig slutligen till sonen, hennes ansikte var
rdflammigt, hennes hr stod p nda, hennes hnder fktade som
ullkardor i luften.

 jissesjisses e-mini, jissesjisses e -- e -- e, frste hon. Vilken greve?
Angr det dig? Vilken greve? Vilken greve? Str det i stadga att du ska
frga vilken greve? Vilken greve? Drag t fanders!

Drren smllde igen om henne; ppnades ter.

Vad str du dr och grunnar efter? Tag fatt med pljningen du, s tar
jag fatt med mitt. Du behver inte se'n en gng.

Gstgivarn stod, dr han stod. Valborg gick frbi honom.

Har gstgivarn nyckeln? frgade hon. Han tog t bakfickan, skakade p
huvudet. Hon gick in i kket.

Gstgivarn stod dr han stod. Hundflocken strk frbi honom, gjorde en
lov kring husbond med slokande svansar, hngande ron, dolska, skygga
gon. En av de svarta valparna satte sig framfr honom, lyfte hgra
framtassen och viftade till lek, ppnade kften, gspade s att hela
raden av sm tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade
betnksamt p husbonds toffel, slickade fundersamt p husbonds hl. Slog
pltsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.

Gstgivarn stod dr han stod. Moln gledo fram genom dalen, lgt, s att
de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita krvar, mjuka,
vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, hstens frsta.
Bortom lagrdslngan rmade korna ngsligt och knde frosten. Skogen
ver klinten stod avlgsen i ltt rk. Tegarna hrdnade och grnade i
den klara, kalla senhstsolen.

Frn stallet hrdes en lt, som liknade rttpip, fast starkare. Det var
Trsken, som stmde fiolen.

Och en ny flock drog frbi gstgivarn. Den kom om brygghusknuten,
Basilius gick i spetsen. Tvrstannade d han varsnat husbond, stod och
vgde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men
Lill-Lars traskade fram till fadern.

Han stllde sig framfr honom och iakttog honom noga frn trskorna till
slokhatten; han stllde sig drp sida om sida med fadern och intog
samvetsgrant samma stllning, ftterna ngot tskilda, hnderna p
ryggen, huvudet framskjutet, lngt mellan uppdragna, kutiga skuldror,
pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.

S stodo de en god stund, far och son, den ene hg som en drr, den
andre liten som en vante, men stpta i samma stllning och bda med
stora, runda, tunga huvuden.

Slutligen sade gstgivarn:

Vad str du dennase, Lasse?

Vad str du dennase, Lasse? upprepade sonen.

Apar du efter far din? sade gstgivarn.

Apar du efter far din? upprepade sonen.

Tnka sig, att du ska vara s svr och illfundig, sade gstgivarn, log.

Tnka sig -- brjade sonen, men orden voro fr mnga och det sista fr
konstigt och att le frstod han icke.

Och gstgivarn lade handen p hans huvud, det kunde han icke apa, strk
pilten varligt om nosen.

G till Trsken du och hr p speleverket, sade han, skt honom varligt
ifrn sig. Men i samma nu steg blodet t huvudet, hastigt rusande och
berusande som alltid sedan det jst i tysthet. Han gick med korta,
snabba, tysta steg bort till kkstrappan, drev nven i drren, s att
lskolven hoppade ur.

Barnen flydde som mss, skte sig in i stallet, krpo ned under
kllartak och vagnsbodsgolv.

Kksdrren flg upp.

Vad i jistine --

Men hon tvrtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av
slag. Hon stdde sig mot drrposten.

Vad r det nu d -- mumlade hon.

Jag gr min vg, skrek han, jag gr min vg, jag gr min vg.

I stallet strk Trsken strken ver strngarna, stmde upp en menuett.

Vart gr du d? frgade mor i Sutre.

Men han bara skrek:

Jag gr min vg, jag gr min vg, jag gr min vg --

Och inne i kket snattrade svran:

D' Stava, d' Stava, d' Stava -- som kr'n iv --

Moran tog sig t brstet. Det runda, rdltta ansiktet vitnade och med
blekheten kommo de sextio ren fram i rynkor och veck. Men gonen
tindrade som genomskinlig blsten.

Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lgmlt, nu lugnar han sig. Det r
folk utom grinden.

Han bet ihop tnderna, men lemmarna krampade sig kring kvvda skrik.
Och pltsligt strckte han fram bda hnderna, tog moderns frklde,
torkade sig i ansiktet, skavde och gned.

Vart ska du g? upprepade mor i Sutre.

Han sade:

Jag gr vl till grn. Dr ska nd pljas.

Vill du ha matsck med dig, eller ska jag skicka?

Det r bst I skickar, fr jag gr genast. Men --

Moran infll:

Ja, det blir tserna, som fr g med maten.

Han stirrade p henne ett gonblick, vnde sig bort.

I kan skicka Basse, om det passar bttre. Jag r vl inte en sn fhund.
Eljest ville jag sga --

Hon skt igen drren, ty i kket kacklade svran som en hna, stolt ver
gget hon satt i vrlden:

D' Stava, d' Stava, d' Stava -- som kr'n iv --

Vad ville du sga?

Fnstret ver frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och
ropade:

Det var sant, mor, strykarna bad om mera vlling. Det r sex styckna.

Moran nickade. Gstgivarn sade:

Nej, jag ville ingenting sga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli fr
elnde i Sutre.

I jissine -- brjade hon. Men han lyfte huvudet, sg henne rakt in i
gonen.

Det vet I s vl som jag, att nr han kommer och vart han kommer s blir
det elnde. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker
en --

Han lomade av uppfr stallbacken.

Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmrkret dansade en
spenslig gossgestalt, hnderna i sidorna, halsen ltt krmad, hakan in.
Det hrde till Trskens mnga konster och krumbukter att han skulle lra
barnen dansa, dr han drog fram. Basilius skulle han lra den svra
menuetten, som ingen annan kunde dansa.

Och han dansade fram ver stallbackens skrovliga stenlggning, barbent,
lttfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strmoln, vit i
ansiktet under gonens mrka ringar, leende allvarligt, leende
lycksaligt.

Ett, tu, tre, ett tu tre, rknade Trsken, steg ver trskeln, fiolen
intryckt mellan hakan och axeln, till hlften dold under ronlockarna,
armen bgad, fingrarna knppande.

Ett, tu, tre. P t! Knna ltt bjda. Ett steg t sidan. Ett tu tre,
ett tu tre. Sm steg, sm steg! Halvt slag om. Nej, t vnster. Damen
till hger. Ett tu tre, ett tu tre.

Tsterna krpo fram ur sina gmslen, Lasse krp fram, stllde sig ttt
intill Basse, hnderna p ryggen. Moran log ver hela ansiktet, trummade
takten p magen. Valborg hngde i fnstret, Daniel i stalldrren, gjorde
sjlv ngra steg, log och blinkade t flickan. Svarta gestalter klngde
sig upp ur diket, lade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in
mellan spjlorna.

Gstgivarn stannade och gapade.

Ett tu tre, rknade Trsken, skred lngsamt fram efter gossen. Ett tu
tre. Bjud handen! Bjud handen! S ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag
runt, till vnster, till vnster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till.
S ja. Ett tu tre.

Pltslig stannade han, tog fiolen frn axeln, pekade med strken p
gstgivarn.

Vad nu? Har ngot hnt?

Lars den ldre skakade p huvudet, Lars den yngre skakade p huvudet.
Basilius blundade, rynkade pannan, otlig ver avbrottet.

Trsken upprepade; alltjmt pekande med strken.

Har ngot hnt? Vad d, d?

Gstgivarn sade:

Jag gr till grn.

Och han drog till med ett litet lje.

Fr det har hnt, att det ska pljas. Det plr hnda mest var hst.

N, sade Trsken, lade kinden till fiolen, frde strken till
strngarna. Men han besinnade sig, snappade strken med vnstra handen
och rckte Lars den hgra.

D sger jag tack och farvl, gstgivare. Vi ses igen i Vstergylln om
inte annat. D hans hgvrdige domprosten i Skara viger Daniel och
Valborg till det heliga kta stndet.

Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte svligt sin vg
bortt laggrn.

Ett tu tre. Nu brjar vi igen. Ett tu tre. P t.

Och Basilius hjde sig p t, dansade fram mot grinden, barbent,
lttfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strmoln, vit i
ansiktet under gonens mrka ringar, leende allvarligt, leende
lycksaligt.

I kket kacklade svran:

-- som kr'n iv- -- om kr'n iv -- som kr'n iv --

Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen ver axeln, fljd av Blomman och
Skllan.

Efter honom gick Lill-Lars, fljd av tv svarta valpar, ver axeln bar
han en gren, skapad ackurat som en plog.

Tidvis fick han det infallet att hrma far. Eljest var han inte
konstigare n andra barn.




Sex strykare kommo till, hopen vid grinden frdubblades. Nr Trsken
sg s mycket folk, funderade han p att sl upp kramldan, men
besinnade sig i rttan tid. Det var fattigt folk och oskert folk, dlig
marknad med ett ord, dligt, dligt. Emellertid stoppade han fiolen
under armen och gick bort till stngslet. Pekande med strken stllde
han frgor n till den ene, n till den andre, myndig och allvarlig som
en prst p husfrhr.

Det bekrftades, att karlarna voro timmerhuggare frn Hoby och Frnsan.
Bruksfrvaltarn p Hoby hade lejt dem till avverkning fr egen och
Frnsagrevens rkning. I slutet av april brjade avverkningen med
femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio
man, andra veckan i juni medfrde sista avlningen jmte lfte om kad
dagspenning. Frn medio av juli fingo de fda sig sjlva i skogarna
efter rd och lgenhet. I augusti brjade sjukdomarna, frossa,
sommarsjuka, tarmvred, skrbjugg stoppade ngra i jorden. Andra gvo sig
av godvilligt, ter andra gingo till Hoby och krvde, trffade endast
bokhllarn, som frnyade lftena. September kom med mrker, regn och
kalla ntter. Ett tjog och en strko med, jordades i tv vnner av
Raslingeprsten, som trstade, predikade, gav av sina knappa frrd och
utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter
bruksfrvaltarn i tre veckor, orsakande tv mssfall. Frnsagreven
vistades i Stockholm. Och nu var det oktober.

Hur mnga r ni nu? frgade Trsken.

Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur mnga, som kunde taga sig ner
ur skogarna. Det var vl de, som fastnat.

Fastnat? sporde Trsken.

Raggen log illmarigt och bt blickar med kamraterna.

Ja, svarade han, det hnder nr det blir fr lessamt att en liksom
fastnar i ndan p ngot rep eller annat rackartyg. Sen var det inte
gott att komma loss, frsts.

Karlarna smgrinade i skggen, men Halten jmrade:

Det r s lejt i skoarna!

Dligt, mumlade Trsken, dligt, dligt. Och vart ska I nu g?

Raggen betnkte sig, sade:

Vi gr vl omkring lite tills vi trffar'n, bruksfrvaltarn. Eller
Frnsagreven.

Trsken sade:

Har I ftt mat? Jag ska sga till moran. Tnker I vernatta i Sutre?

Raggen svarade, dragande p orden:

Vi hade tnkt det. Fr samlings skull. Men som det nu lter. Bortifrn.
S tr det vara bst en knallar vidare --

En tvr och trumpen bifallsnick gick lngsamt laget runt.

Varfre d, d? sporde Trsken.

Raggen svarade:

De sger, att kolran kommit till Frnsan.

Kolran? upprepade Trsken.

De sger s, sade Raggen.

Och den trumpna bifallsnicken gick ter laget runt. Trsken knppte
lngrocken frn hakan ned till knna, lade hnderna med fiol och strke
p ryggen. Han hade ftt kolraskrcken anno 49, d han for med en
finnskuta till Gvle, kolran ombord.

Det r lgn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I
ftt om bakfoten. Jag kommer sjlv frn Frnsan. Kolran? Inte! Vem har
sagt det?

Raggen pekade p en av de sist anlnda, en bredskuldrad med runt, fromt
ansikte, den ende fetlagde i frsamlingen. Han sade:

Jag sger det inte fr bestmt. Men jag slr ihop och gissar --

Vad r du fr en djvul, som gissar! skrek Trsken, pltsligt eldrd
kring gonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel?

Mannen blinkade frlget, sade:

Ingen fr den del. Men jag mtte sockens kolrakrra i backen sr om
forsen. Inte vet jag om det var ngon i'n. Fr jag frgte inte utan gick
av vgen. Men nog var det kolrakrran. Jag har sett den frr, det ret
hon var som vrst.

Valborg! skrek Trsken, snurrade runt, s att ronlockarna stodo rakt ut
frn huvudet. Var r Valborg? Valborg och Daniel! Spnn fr bda tv!
Mrren! Vi ker p flcken! Valborg! Valborg och Daniel.

Tserna drogo sig baklnges inom grinden, baklnges mot kket. Basilius
stod kvar. Raggen sade:

Han har visst skrcken riktigt, Trsken.

S? sade Trsken, stillnade av. Har jag skrcken?

Och han fortsatte:

Varfre d, d? Varfre illfnas? Str icke vra liv i Herrens hand, nu
och alltid?

Det gr de, infll Raggen, men kommer hon bland oss, s tar hon rubb och
stubb. Sna som vi r tillvridna och hungersjuka --

Men Trsken skdade i fjrran.

Nu ska I hra, sade han. Det var anno 49. Jag seglade frn Vasa till
Gvle. Med en skuta. Om natten insjuknade kojkamraten, kastade upp. Det
r kolran, skreks, det r kolran. Alle man rusade upp p dck, lmnande
den sjuke ensam. Jag med. Men nr jag kom upp i mnskenet -- fr det var
en stilla och mnklar natt -- ingav Herren mig en tanke. Jag tnkte: Det
hr r kanske din stund att amortera en smula p frlagslnet. Det fll
mig in att mnen kunde vara den Allsmktiges indrivare. S jag gick ned
igen. Litet frmdde jag utrtta, men jag hjlpte honom med ett och
annat. Och s tog jag fram fiolen, mest fr att muntra mig sjlv en
smula. Fr det var otckt drnere, det var hemskt som han stnade och
skrek. Han var s rdd, si. Och jag spelade. Inte psalmer som en kunde
tycka utan dansltar. Nr krampen kom, ropade han att jag skulle sluta.
Men jag kunde inte, den gjorde mig s munter, musiken, att jag tyckte
det var en vlgrning bde fr honom och mig. Och jag kunde granneligt
se, att krampen lttade, d jag spelade en trestegsmasurka. Det hjlpte
inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp p dck och spelade fr
manskapet. Och de dansade som tosingar nda tills karantnbten kom och
tog oss. D flt bloden kring lpparna mina, fr jag hade klent brst.
Men kolran slapp jag och inte heller ngon av besttningen fick den --

Det var mrkligt, sade Raggen. Men Trsken stirrade p honom med stora,
stela, strnga gon, sade:

Varfre d, d? Varfre mrkligt? Skrcken r det vrsta. Den tar en i
magen och slr en i backen och sen r det gjort. Men dansar man och
hller sig munter --

Och han lade fiolen till kinden.

Det var den hr, jag spelte.

Han spelade ngra takter, vnde sig om och ropade:

Valborg! Valborg!

Hon stack ut huvudet genom fnstret.

Valborg! ropade Trsken, alltjmt spelande och smllande takten med
hlen. Gr dig i ordning. Vi ska ka, genast. Sg t moran, att vi ska
ka. Var r Daniel?

Han r hr, sade Valborg, lmnade plats fr pojken.

Och Trsken spelade och sade:

Daniel. Det r kolra vid Frnsan. Sgs. Vi ska ka, genast. Fljer du
med?

Kolra vid Frnsan, upprepade Daniel, skakade p huvudet.

Och Trsken spelade och stampade och skrek:

r du lomhrd, pojk? Kolran r vid Frnsan. Kolrakrran r sedd sr om
forsen. Jag ker inte i sllskap med kolran --

Men mannen med det fromma ansiktet sade:

D fr han skynda sig, Trsken. Fr nu kommer hon i backen.

Lngsamt rullade ver backens krn en krra med svart huv Trsken fllde
fiolen. Takten stampade han alltjmt med hlen.

Karlarna reste sig en efter en, krpo upp ur diket, lommade svligt
knande bort ver rgstubben, bort frn vgen. Trsken vek steg fr
steg upp mot stallet. Krran nrmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort
hjul hrdes med jmna mellantider. Eljest var det ett gonblick tyst i
Sutre.

S brjade tserna grta, skreko:

Mor! Mor!

Och d mor i Sutre kom ut p trappan, sprungo de emot henne, ropande:

Kolran kommer i Stenby backe!

, hken heller! sade mor i Sutre, steg nedfr trappan. Hon hll handen
ver gonen, sg upp mot vgen. Efter en stund sade hon:

Det r socknekrran. Det r det. Det r kolrakrran. Vad kan det vara
fr en stackare? Han ska vl jordas i Raslinge.

ppna grindarna, ropade hon till Basilius, som ensam stod kvar ute p
vgen, ppna grindarna p vid gavel, s att hon inte behver stanna. Den
gsten kan en vgra rum efter stadgan. Vad str han och trampar efter,
Trsken? Inte hoppar hon ur krran p genomfarten. Tro, vem de ha ftt
till krsven? Stng fnstret dennasse, Valborg. Det r vl
skogsstrykarna, som frt henne med sig. In med er, ungar, g in till mor
i kket. Stng stalldrrn om sig, Trsken, s slipper han knip i magen.
Det blir att ge besk ver lag. Hur mnga strykare sa hon att det var?
N, det ger sig. S beskedligt och gnavet hon kr, kommer inte till
kyrkan fre kvllen. Det blir tyst begravning. Gud frjde sjlen. Amen.
Inte kan en tro att hon kastar sig p korna i frbifarten? Nej, det har
en aldrig hrt. Tnka sig! Ja, det r det usla med lst och fattigt folk
att de dra sjukdomar efter sig.

Basse, ropade hon frn kkstrappan. G in i stallet till Trsken. Fr nu
lgger jag haspen p. S m hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket.

Men Basilius stannade p vgen, fngad av krrans syn. Hon krde s
lngsamt, hon gnisslade s synnerligt. Det kom med jmna mellanslag som
nr en sjuk jmrar sig p det yttersta. Men det var inte jmmer i lten,
det var mera som en skarp, klar, utdragen vissling. En vissling, som nr
gladan seglar lik ett svart flarn hgt uppe i himmelskupan.

Krran var svart, kistan eller huven var svart, hsten var svart. En
gammal svart hst, gammal som vita Jacobina men tung med tjugu vintrars
sntyngd i hovarna. Nosen hngde mot jorden.

Och krsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar
p hnderna, en svart slokhatt nedtryckt p huvudet. Han hade icke ngot
ansikte. Det vita som skulle blnka mellan hattbrttet och kappkragen
fanns icke. Det var svart.

Det r kolran sjlv, tnkte Basilius. Det r dden.

Han mindes fuller vl vad moran frtalt om farsoten. Att krsvennen fr
att skydda sig mste binda ett klde fr ansiktet, genomdrnkt med
starka mixturer. Det mindes han; men han tnkte:

Som han ser ut! Inte r det en mnniska. Det r dden.

Han bytte fot, lade huvudet p sned, halvslt gonen. Och leendet,
strykleendet, som mor i Sutre aldrig kunde se utan undran, smg sig fram
mellan de smala, blodfattiga lpparna.

Basilius frstod alltsammans, han frstod vad gstgivarn och mormor
talat om, han frstod, vem det var de vntade, han frstod varfr
Valborg tagit fram de vita lakanen och han frstod varfr de lmnat
honom ensam och befallt honom att ppna grindarna p vid gavel.

ntligen hade de trttnat, ntligen hade de grlat slut om Stavas pojke,
ntligen hade gstgivarn och svran ftt sin vilje igenom, ntligen hade
mormor trttnat att frsvara honom.

Och s hade gstgivarn skickat efter Dden. Sjlv gtt till grn fr
att slippa se. Trsken, den gode, hade ltit honom dansa en sista gng
menuetten. Sedan gmt sig i stallet. Mormor hade frt honom ut p vgen,
att det kunde ske stilla och omrkt utan skrck fr de andra.

Jag r s ltt och liten, tnkte Basilius, han lyfter mig i rocken och
stoppar mig i huven. Vad r det sedan? r jag dd sedan? Kommer Valborg
ut med de vita lakanen och sveper mig?

Lngsamt nalkades krran, var nu s nra att han kunde hra hstens
tunga flsningar. Mitt i en utdragen vissling stannade den. En rst, dov
under kldet, sporde:

Vem r du?

Basilius formade sitt namn med lpparna. Krran sattes i gng, stannade
ter. Krsvennen lutade sig ned ver gossen.

Vem r du?

Han svarade: Basilius.

D r du den jag sker, sade krsvennen, strckte sin svarta hand efter
gossen. Och Basilius knde sig lngsamt lyftas och ter sttas ned,
grensle ver huven. Rsten sade:

Sitt stilla, gosse, och sitt ltt. Vck icke dem som sover.

Basilius satt stilla med hngande armar, huvudet baktbjt, det vita
lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna gon.

Krran rullade sakta, sakta, visslingen ljd icke lngre s skarp,
dmpades fr varje varv, tystnade. Krran rullade sakta som om den
befarit en brcklig bro. Stannade.

Basilius knde en arm omkring sitt liv, lyftes, sjnk sakta. Han knep
ihop gonen, ville icke se.

Men rsten sade:

Varfr blundar du, Basilius?

Han slog upp gonen, han sg frst huven och den svarta hsten, han sg
sedan gstgivargrdens stortrappa, vita drren, fnstret, lakanen,
Valborgs bleka ansikte. Och han sg ett annat ansikte ttt bredvid sitt,
ett par stora, bl, glittrande gon. Den svarta masken hade fallit.

r du rdd? frgade krsvennen. Han satte ned gossen p marken, lade sin
hand p huven.

Basilius, sade han, hller du av ngon s att du fr hans skull kunde
ligga fyra lnga timmar i svarta kistan?

Han grep med bda hnder i huvens handtag, lyfte den frsiktigt rakt
upp, lyfte den hgre, hll den ver sitt huvud, kastade den handlst
bakom sig.

Och han tog ter gossen p armen.

Basilius sg en vit bdd bestrdd med vita blommor. I bdden vilade en
mrkgd, svarthrig flicka. Hon lyfte hnderna som fr att taga honom
och sluta honom i sin famn. Och Basilius strckte fram sina hnder. Han
var icke lngre rdd, ej heller bedrvad. Flickan tycktes honom vackrare
n Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara
svrt att ligga hos henne i kistan.

Men krsvennen slppte honom, s hastigt och handfallet att han fll med
ansiktet mot marken och blev liggande en stund. D han ter reste sig,
hll den blgde krsvennen den vita, mrkgda flickan i famn. Sade:

Anml, Basilius, anml fr mor i Sutre, att grden ftt gster.

Varligt stllde han henne framfr sig, kysste hennes panna, kysste
hennes skuldra, kysste hennes hand.

Anml, Basilius, att grevinnan Ruth --

Han tryckte henne pltsligt intill sig.

-- furstinnan av den Blodrda Stjrnan, drottning av Svarta Ntter tckes
taga in i Sutre.

Han skrattade gllt, klart och skarpt som krrans visslande gnissel,
slckte sitt skratt i hennes hr.

Och han vnde sig ter till Basilius, rrde ltt vid hans axel. Tillade:

Jmte dess dmjuke slav, Karl Ludvig Arnfelt.




Frnsagreven stod p stora trappan, ensam, ropade p Trsken. Svarta
kappan hade han kastat och blottat en mrk frack med facetterade
stlknappar, knbyxor, sidenstrumpor, lackskor. I den drkten sg han ut
som en spenslig yngling, men det starkt grnade hret vittnade om
ldern. D Trsken icke lt hra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot
hstsolen, slt gonen och log. De glattrakade kinderna hade en
ungdomlig frg, konstlad eller ej.

Valborg smg sig om husknuten, strtade andls in i kket dr gumman
flngde mellan spis och skp.

Mor, flmtade Valborg, han vill ha mat.

 hken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't
fullkomligt.

Hon torkade hnderna p frkldet, lossade det frn midjan, slppte ned
kjolen, strk upp hrtestarna, ppnade skpet och brjade pynta sig.
Daniel kom in och Basilius. De stllde sig p var sin sida om mor i
Sutre och betraktade henne med vrdnad och undran. Hon trdde p sig ett
stort blrandigt frklde och ver detta ett mindre svart av siden, hon
fste silverbroschen med salig gstgivarns hr under hakan, hon hktade
i de gyllene ronringarna, hon satte p huvudet en mssa av svarta
spetsar och hgrda sidenband, en gva av Trsken. Hon snt sig i
underkjolen och sade:

Inte fr att jag vlar honom, men han r greve fdd --

Och hon steg ut p kkstrappan. Daniel och Valborg fljde och mellan dem
slingrade Basilius som en mask mellan stam och bark.

Mor i Sutre neg och sade:

Jag trodde fan sjlv kom med kolrakrran, men s var det greven. Bttre
upp sa sotarn, fastna i spjllet.

Greven vinkade och log.

Det fgnar mig, kra mor, det fgnar mig att vara en kr gst i Sutre.
Men var bveln hller kommerserdet hus?

Och han ropade:

Herr Trsk! Herr kommerserd! Fr tusan, brsaristokratien har sina
kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hmta honom? Eller
hur lnge skall en fattig fan till greve behva supplicera --

ntligen svarades ur stallmrkret:

Hr r jag, herr greve. Jag kommer.

Och Trsken trdde motvilligt fram i stalldrren, stannade p trskeln,
rak och stel, hatten i hand.

Fgnar mig, fgnar mig, sade greven, gjorde en ltt bugning. Ser han,
min kra Trsk, det anskrmliga kdonet dr? Gott. Fr jag d be herr
kommerserdet stlla undan krran i vagnslidret eller var han behagar?
Den vanpryder vrt vackra Sutre. Eller hur, kra mor?

Jo, medgav gumman, nst rackarkrran och Frnsaekipaget finns det vl
inte smre kdon.

Men Trsken sade:

Varfre d, d. Varfre jag? Fr jag be herr greven be ngon annan?
Varfre icke be den ogudaktige lymmel, som ker omkring som ett
spektakel i kolrakrran? Det r rtta tiden nu, herr greve, att lra
lymlar veta hut --

Frnsagreven strckte p armarna, varvid ett sprtt ljud lt frmoda att
frackens smmar voro bristflliga. Han gspade, blundade och log.
Pltsligt tog han stortrappans sju steg i ett skutt, tvrstannade med
spnstigt bjda knn lik en pojke som hoppat efter alla konstens regler.
Rtade upp sig och sade:

Herr kommerserd, lymmeln r som bekant jag. Dock far jag ej omkring som
ett spektakel utan som en man, vars frihet r hotad. Drfre, herr
Trsk, uppmanar jag honom hvligast att skaffa undan krran, som eljest
kan vcka misstankar.

Och om jag inte gr det? sporde Trsken, tuggade och blinkade. Om jag
vgrar, herr greve? Hur gr det d, d?

D, svarade greven och skt de alltfr svarta gonbrynen hgt upp i
pannan, d ser jag mig ndsakad att piska upp herr kommerserdet.

Det tror jag honom om, sade Trsken, fr det har han gjort frr.

Det fgnar mig, det fgnar mig, log greven. N, hur blir det med krran?

Jo, det blir nog, mumlade Trsken, gav Daniel ett tecken. Pojken ramlade
nedfr trappan och inom tre rda minuter hade den dystra krran
frsvunnit i vagnslidrets mrker. Men greven gnade den icke lngre
ngon uppmrksamhet. Han sprang fram till mor i Sutre, tog henne i famn
och svngde henne ned frn kkstrappan.

I jistininejistineje -- skrek gumman, yr i mssan. Greven smllde tv
kyssar p de pplerda gumkinderna, sade:

Livet r kort, kra mor, men timmarna lnga. Lt oss gra oss en riktigt
glad dag. Min lilla grevinna sitter framfr spegeln och skrattar t sina
vita sm tnder. Vi ro frdme mig s nygifta, att prsten inte hunnit
lsa ver oss. Men hr i Sutre under ekarna tnker jag ta min
brllopsmiddag --

Hr! skrek gumma. Tackar fr ran, sa kringen, lnte kungen sin srk.
Men det gr inte. Fr gstgivarn r inte hemma. Och rda gumsen gick
vill i morse. Och hr har varit strykare. Och Trsken och Valborg ska
fara --

Men greven hrde inte p. Han fortsatte:

Fr mig gr allting bakvnt. Vilket lr bero drp att jag i mitt
sjuttonde r slde mig till fanen. Fick evig ungdom, mot lfte att
aldrig begynna i rtter nda. Allts brjade jag med brllopsnatten,
fortstter med brllopsfesten och skall om Gud ger tlamod vl ocks
hra prsten lsa en stump. I Stockholm. Aprop, min kra Trsk, jag
behver hans hst och hans krra --

Min mrr! skrek Trsken, ryggade med utbredda armar mot stalldrren.
Greven lade sina hnder p hans breda skuldror, log honom mitt upp i
ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vnskapligt men kraftigt slag i
nacken.

Jag vill gra min lilla grevinna en surpris. Och lnsman! Men ingen
brdska, kra vn. Frst skall hr tas och drickas. Vad bjuds, kra
mor? Ostkaka? Den skulle smaka frtrffligt --

Mor i Sutre sade:

Jag tror't, herr greve, jag tror't fullkomligt. Fr jag knner honom.
Smr ska han ha, och gg ska han ha, och fetost ska han ha, och honung
och vitsocker ska han ha, och kaffe ska han ha, och stek ska han ha, och
dricka ska han ha. Och nr det inte finns gudslnet kvar i Sutre, d
klappar han mig i ryggen och snor mig om nosen med spetsduken sin. Men
jag sger: betala. Sger jag. Betala, greven lilla, betala!

Betala? upprepade greven, sprrade upp gonen. Vad hr jag? Betala!
Skulle jag sakna kredit?

Men gumman fortfor i samma andedrag:

Fr jag knner'n! Ostkaka ska han ha, och russintrta ska han ha, och
sockerkringlor ska han ha. Grenaljus i stakarna och silver p bordet och
damastduk och glas och porslin. Men nu ska han hra upp, lilla greven,
fr nu ska jag sga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa nr han slde
svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. Fr han knde gken. Och det
gr jag med. Jag knner honom, jag knner honom.

Genom kksdrren, som lmnats ppen, trngde pltsligt svrans
smattrande stmma:

Ocken ska knn'en om int' I, som r halvvgs svrmor te'n.

Gumman stillnade pltsligt, strk magen platt under tunga hnder, sade
lgmlt men tydligt:

Tand fr tunga, dotter, tand fr tunga.

Och det blev ett gonblick tyst i Sutre.

S brjade moran ter surra.

Nej, Trsken dr kan han kujonera, eftersom han r karl, men mor i Sutre
rider han lagom, lilla greven. Kommer han som en annan strykare och ber
om ett ml mat, s ska han f. Fr snlare r inte kringen. Men inte
blir det ostkaka. Hysa honom ska jag, eftersom Stava bett fr honom. Och
mat ska han ha. Men inte slaktar jag kalven fr hans skull, lilla
greven --

Sedan hon det sagt, ryckte hon av sig helgdagsmssan, desslikes
sidenfrkldet, vecklade in mssan i frkldet, stoppade alltsammans
under armen och tervnde till sitt kk, slende drren i ls.

Sade till svran:

Nu hller du din leda mun. Fr hr brnns.

Och flngde ofrtrutet mellan spis och skp.

Efter en stund kom Valborg, efter henne Daniel.

Vart ska I? frgade moran. Valborg svarade:

Daniel skulle hjlpa mig att lyfta ned kistan frn vind.

Ska Trsken fara nu d?

Far ska kra fr grevens till Raslinge. S fr de vl skjuts sr ut av
prsten.

Det lter hra sig, sade mor i Sutre, flngde mellan spis och skp.
Pojken och flickan frsvunno i vindeltrappans mrker; stegen knarrade
jmmerligt under Daniels stvlar.

Svran, som satt vid fnstret, snattrade:

Nu kr'n ut med krra. Trsken kr ut med mrra!

Angr det dig? snste gumman. Men pltsligt stack hon huvudet inom
trappdrren, ropade:

Ska han inte ha ngon mat d, token?

Maten fr de vl hos prsten, trodde Valborg. Och Daniel rabblade en
sockenramsa:

Vetja va prsten i Raslinge ter, sur sill i helg, i scken ruttna
potter.

ss, ss, ss! frste gumman. Kvicker var s kvick att en sg aldrig
annat n rumpan p'n.

Smllde igen drren.

Svran hngde vid fnstret, svept i gardinen s att endast nsspetsen
och de oroligt flackande gonen och munnen voro fria.

Si, si, si, si, si, vispade tungspetsen mellan tnderna, sisisi en sn
lita e!

Ocken r liten? undrade mor i Sutre, ryggen vnd mot fnstret. Men
svran hrde henne icke, fortfor:

Sisisi, svart som ett kolstycke, grann som ett gullpple. Sisisi, e sn
lita e!

Ocken r liten? upprepade mor i Sutre. Och d hon icke fick svar, mste
hon maka sig bort till fnstret. Hon sg Trskens krra och Bina med det
ryska klockspelet och Trsken sjlv i frd med att syna sele och don.
Vidare sg hon den mrka flickan, som vilat i kolrakrran. Hon satt p
kramldan, nedhukad, med hnderna knppta om knna och sg mycket liten
ut. Mor i Sutre betraktade henne lnge och uppmrksamt. Slutligen sade
hon:

Jntan tr vara trstig efter att ha legat i den leda krran timvis. Tag
kruset och hmta dricka i kllarn och bjud henne.

Och hon tog lerkruset frn hyllan och rckte det t sin svrdotter. Men
svran, som hade folkskrck, tryckte sig med utbredda armar platt mot
vggen och vispade p:

N, n, n, n, n, int' ja' int', int' ja' int'.

D gr en sjlv, d, sade mor i Sutre. Hon gick mot drren, vnde,
stllde sig framfr spegelbiten i skphrnet, strk tillbaka hret,
satte mssan p hjssan, sidenfrkldet p magen. Och nr hon i spegeln
varsnade svrans blinkande gon och flinande mun, sade hon:

En ska inte skmma grden och en ska inte skrmma ungen, s nu vet du
det, grinolla.

I sakta mak vandrade hon ut ur sitt kk, fyllde i kllaren kruset och
gick lngsamt och med blicken fstad p det rgade krlet bort till
krran. Frsiktigt lyfte hon kruset ver krrkanten.

Lilla mamselln tr vara trstig, sade hon. Hr r dricka.

Men flickan satt orrlig p Trskens kramlda, hnderna knppta kring
knna, blicken oavltligt riktad mot storstugans fnster.

Smakar det inte? frgade mor i Sutre, vntade frgves svar. D blev
gumman rd i synen och kruset begynte sklva, s att skummet pste ver
brddarna.

Hon r vl dv d, mamselln, eller har hon fel p mlfret?

Intet svar. Men Trskens huvud dk upp p andra sidan hstryggen.

Hon r utlndska, mor, hon r utlndska.

Det till, mumlade moran. Stackare den som r liten.

Hon stllde ifrn sig kruset och brjade underska flickans klder,
tummade tyget, strk det mot kinden, granskade underkjolarna, granskade
kalsongerna, granskade strumpor och skor. Och hon sade till Trsken:

Vad jag kan se, r hon snygg och proper. Det hedrar mor hennes, s
utlndska hon r.

Snygg och proper, upprepade Trsken, rynkade pannan. Och han lyfte sin
hand och pekade upp mot himlen.

Vad hjlper det mnniskan att hon r snygg och proper, om hon tar skada
till sin sjl? Vore det min dotter, skulle jag grta blod.

I jistineje! skrek gumman och for tillbaka. Vad r det nu med henne? Vad
kollrar hon efter?

Ty flickan hade sprungit upp, slagit ut armarna; ansiktet lyste,
lpparna sklvde, gonen glittrade.

P stortrappan stod Frnsagreven, famnen full med de vita blommorna. Mor
i Sutre drog sig nnu ett stycke tillbaka.

Greven hoppade upp i krran, han slog armen kring flickans liv och satte
henne ned p kramldan, han lade ngra blommor i hennes kn och fste
andra i hennes hr. Han satte sig p krrkanten, bjde sig fram ver
flickan och viskade i hennes ra. Och hon skrattade.

Kr, ropade han till Trsken. Kr, herr kommerserd, kr!

Men Trsken vntade p Valborg och kistan.

Mor i Sutre tog en vit blomma ur flickans kn, luktade p den, bet av
en bit av stjlken, spottade ut den, sade:

Hr nu, lilla greven, flrd och snt r han kunnig p, det syns. Men
mamselln har vl mage hon som andra. Vad tnker han mtta den med?

Men Frnsagreven viskade med sin kresta och hrde alls inte p. Och
gumman fortfor:

Hr han, vad jag sger, lilla greven? Han ska vl inte lta barnungen
svlta till, s illa som hon rkat ut, stackare. Hr kan hon till
minstingen f vetebrd och smr med, om det ska vara och en slick
mjlk --

Han vnde sig emot henne och sg p henne med leende, tankspridd blick.

Tack, tack, kra mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna r inte
hungrig.

Jas, mamselln r inte det? sade mor i Sutre. Hon stack hnderna under
frkldet, den breda, kraftiga hakan sjnk mot brstet.

Efter en stund sade hon:

Fr en vill ju ogrna att folk ska fara hungriga frn Sutre. Och vad
betalningen anbelangar s bleve det vl bra med den.

Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kra mor, stor tack.

Och han ropade otligt:

Trsken! Var blir han av? Lt oss kra.

Jag ska skynda p honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade lngsamt bort
till kkstrappan, vnde och sade:

Fr vore det s att lilla mamselln vore hungrig s tror jag mest jag har
en ostkaka stendes och en stek kunde jag vl alltid svnga till med.

Herr greven sprang ur krran, han vinkade vnligt t gumman och sade:

Gott, jag stannar. Jag r inte ndbedd och min lilla grevinna skulle
inte vilja sra en hederlig gumma, som bjuder vad hon frmr. Sg t
Trsken att han spnner frn fr en timme eller tv. Duka i stora salen
och tnd ljus. Det mrknar. Frsumma ingenting, min kra gumma, gr s
gott hon kan. Och lt det g fort! Jag r hungrig som en varg. P
Frnsafors fanns frbanne mig intet. Min lilla grevinna har glmt, hur
lagad mat smakar.

Det ante mig, mumlade mor i Sutre. Stackare den, som r liten.

Hon rullade hastigt uppfr trappan. I kksdrren vnde hon sig om, neg
djupt och sade:

Ja, d fr en tacka herr greven s mycket, s mycket att han hller till
godo i Sutre.

Fgnar mig, fgnar mig, svarade Frnsagreven.




Som en mrknande gld lg solen p askgr himmel: storekens kala topp
bildade ett ugnsgaller framfr glden. Och utfr klinten drsade
dimflockar, lade sig som gr askhgar ver skogsbrynet.

Mor skickade barnen med mat till grn. Flickorna buro korgen, Lasse
gick fre. Nr han hunnit ett stycke bortom vedbacken, dr Daniel
sprckte kubbar fr stekugnen, tvrstannade han, sprrade stigen.

Vill du g bara, skreko flickorna, sttte honom i stjrten med korgen.
Men pojken stod sten stilla, huvudet snkt, eftersinnande. Och flickorna
sade sinsemellan:

Rr honom inte, fr nu grunnar han. Rr honom inte, fr d grter han.

Och de frgade:

Vad grunnar du p, Lasse?

Men pojken krp dem under armarna och satte i vg tillbaka till Daniel,
drog honom i spnntampen.

Vad r det om? frgade Daniel, fick inte svar. Har du haft snder
kpphsten?

Nej, den stod i stallet och t.

Vad r det om d? upprepade Daniel. Pojken lyfte lngsamt och betnksamt
sin becksvarta tass -- pekade mot skogsbrynet.

Dennasse r di, sade han. Allihopa.

Vilka? undrade Daniel, fllde yxan. Han sg mot skogsbrynet och
upptckte en svart flck, som tycktes orrlig. Han sade:

Det r vl strykarna, som lgrat sig.

Allihopa, upprepade pojken. Och efter en stund sade han:

Ska de ha kvllsvard, de med?

Det kan vl hnda, svarade Daniel. Mor fr vl stoppa dig i ugnen, om
flsket tryter.

Pojken sprang i kapp flickorna.

Di ska ha mat, di med, flmtade han. Sade ingenting vidare frrn de
hunnit fram till kerglntan vid grn. Gstgivarn var lngt ute p
kern, gick sin sega gng fra upp och fra ned. Sent omsider kom han
fram till barnen, som slagit sig ned i grset runt korgen. Flickorna
lyfte av locket. Gstgivarn tog brd och sovel, skar det och gav frst
barnen, sedan sig sjlv. Men pojken tog inte emot.

Hemmase har di bttre, sade han.

Gstgivarn log.

Fr hemmase har di stek, upplyste pojken, fr hemmase har di frmmat i
storstugan.

Och gstgivarn nickade, lt maten tysta mun. Nr korgen var lns, lade
han p locket, sade:

Ska I g hem nu?

De reste sig, flickorna togo korgen. Lasse drjde en stund, sade:

Det blir vl inte mycket ver sen, inte?

Sen? upprepade gstgivarn.

Ja, sen, sade pojken, sen de tit sig mtta allihopa?

Gstgivarn drog honom varligt i rat.

Det tr vl tya fr dig, fast du r stor om magen.

Han tervnde till plogen och barnen tervnde hem. D de kommo till
stupet, dr stigen lper utfr klinten, kunde de rtt tydligt sknja
hela hopen strykare. Flickorna rknade till ver tjugu.

Senare, d ljusen tndes i Sutre, kommo strykarna nrmre, lgrade sig
slutligen vid grindstolpen. Drifrn sgo de faten bras till
storstugan. De sgo Trsken bra stekfatet p sina tio fingertoppar, de
sgo moran rulla omkring med ostkakan, de sgo Valborg med brickan full
av sssklar och grddsnipor och syltsklar, sist sgo de Basilius
brande i bda hnder en frlggarslev av silver. D smet Raggen inom
stngslet och hejdade pojken.

Vem har I i storstugan? frgade han.

Det visste inte Basilius eller skmdes att sga.

Basilius! ropade mor genom fnstret, var blir du med sleven?

Men Raggen hll honom kvar.

Har du inte ml i mun, kytte? Vart tog kolrakrran vgen?

Basilius svarade:

Krran str i lidret. Och hon, som lg i, sitter vid bordet i
storstugan.

Raggen slppte sitt tag.

Det var lett, sade han. Men nr pojken ville g frbi hgg han honom
nnu en gng i axeln, sade:

Det var en flicka hr i jonse som lovte oss mera vlling.

Jag ska minna henne om'et, sade Basilius, slingrade sig ls. Raggen
tervnde till grinden, slog sig ned i diket bland kamraterna.

Han sade:

nten r det den hle eller r det han.

Och han tillade:

Vi vntar vl, fr vi se.

Karlarna suckade.

I kket vsnades svran. Hon tlde inte den starka hettan frn
stekugnen, och matoset steg henne t huvudet. Med armarna korsade och
hrt tryckta in under brsten lankade hon osaligt av och an, kastade
med huvudet n t hger, n t vnster, n framt, n bakt som om hon
varit flugstungen.

Daniel satt i fnstret, tljde nya selpinnar t Trsken.

Basilius slank ut och in.

ssssssss, hackade svran fram mellan tnderna. Krus och krumbukter,
krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. Fr en fattig greve som
inte kan betala. ssssss. Men det r vlan rart att han r far till
Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? S blir
du bjun p kalas i Sutre. Danjel? S bli du bjun p kalas i Sutre.
Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel?

Hll kften, sade Daniel, tljde.

Och hon fortfor:

Jag ska bra Larsens ungar, men int' har jag n't att sg', nenenene.
Utan gamlan ska rda. Och vad heller som r s finns det inte
hgfrdigare folk n gstgivarns i Sutre. Det r knt. Fr r det bara
ett as till greve, s biter de huvu av skam. Men nr gstgivarn var hos
mig s skreks det genom sju socknar: Sicket lende! Fr jag var
torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvrtom.
Fr jag hade vl en annan i hgen. Och han var just ackurat lik Danjel,
var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n.

Hll kften, upprepade Daniel.

Men svran fortfor:

Fr den jag hade kr, han lmnade mig allena och gick med en annan. Och
si, jag var allena om natten. Och d kom gstgivarn --

Ja, det har en hrt, sa Daniel, tljde.

Svran tystnade, smllde med kkarna som en gdda. Det var henne svra
emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen,
helst d Daniel hrde. Men tidtals var det omjligt att tiga. Nu teg hon
emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius sttte hennes
nakna hl med sin t. D fll hon ver honom med hugg och slag och en
strm av onda ord. Daniel gick emellan.

Vad du r elak i dag, sade han.

Hon skrek:

I dag sker hr en olycka.

Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fnstret
fr att sluta selpinnarna innan mrkret fll. Svran var efter honom.
Hon strk i luften med handen, men rrde honom icke.

Pltsligt sade hon i frndrad, allvarlig men mild ton:

Danjel ska se sig fr att han inte gr det som ortt r. Jag ser nog,
hur han springer efter flickan, men han ska lmna henne i fred, tills
prsten har sagt sitt. En vet inte, vad synd r frrn en knt p
eftersmaken. Den svir nda ner i trna.

Jas, du har knt det, du, sade Daniel, makade sig t sidan. Men hon
fortfor i samma blida, allvarliga ton:

Jag hller rkning med allt syndigt som sker i Sutre. Och frst r det
moran, som dslar med mat och dryck, nr hon kommer i tagen. Eljest kan
hon snla. Men ska hon visa vad Sutre frmr, s vjer hon inte fr
ngot. Utan vad gud har gett henne, som ett pund att frvalta, det ser
hon ut. Och det r hgfrden. Och drfr kan hon inte skmmas som hon
borde fr Stava. Eftersom det nd var en greve. Och fr det andra r
det gstgivarn, som blivit s hatisk att han inte tl folk. Och fr det
tredje r det Anders, som super fr det han inte fick den han ville. Och
ho vet vad han gr fr dligheter p vgarna. Och fr det fjrde r det
Daniel, som lockas av kttet. Och fr det femte r det Valborg som
bkar sig grundeligt fr att locka honom --

Och fr det sjtte r det den elaka tungan din, avbrt Daniel. Fr tvi
vale en sdan!

Ja, sade svran, det sjtte r min tunga. Men du ska inte skylla mig fr
henne. Ty all synd, som sker i Sutre, samlar sig i mitt huvud och gr ut
genom min mun p det att det m uppenbart varda. Ty innan eld fll ver
Sodom och Gomorra snde Gud sina nglar till Loth och han varnade
staden. Och jag har satt fingret till blden och sagt: Detta r det. S
lnge I lten oktingen g hr utan betalning och som kta barn bland
mina barn, s lder skam och synd vid eder. Ty det r av hgfrd
eftersom fadern r greve fdd. Men si, si, jag r fdd i en torparestuga
och drfr skreks det genom sju socknar. Och drfr hatar I mig.

Dig? sade Daniel, satte borren till pinnen. Lik s vl kunde en hata den
ilskna kattan.

Ja, fortfor svran, som en katta aktar I mig och inte mera. Fast jag r
mor till gstgivarns barn och lagvigd. Men gamlan ska ha alla nycklarna.
Och mig hatar I, drfr att jag ser och hr all synd som sker. Uppenbart
och i lnn. Och sjlv r jag s usel att en kvarnsten skall bindas kring
min hals och nd r jag bttre n ngon av eder, undantagandes Danjel.
Men jag vet, vem som lade besmanet ver lagrdsdrrn, d jag skulle
mjlka --

Vad i helskotta, mumlade Daniel, slppte bde borr och pinne. Vad sger
du? Ocke besman?

Men svran slt gonen, nickade och log, s att tandstumparna glittrade
i det rda kttet.

Jo, jo, jo, lille Danjel. Fr han hatar mig s att hret drsar tussvis
ur huvut p honom. Och om natten d han tror mig sovandes stiger han upp
och kmpar med den onda anden. Och jag hr hur de ranglar omkring i
mrkret och vlter stolar och bord. Fr den onde tl inte att jag sagt
honom sanningen om Stava och annat. Utan han sticker kniven i hand p
gstgivarn. Och jag hr, hur han slungar den i vggen. Och ss du inte
tror mig, s kan jag visa dig skrmorna i vggen --

Daniel! ropades frn grden. Det var Valborg. Daniel! Nu fr du hjlpa
mig med kistan igen. Fr det blir inte resa i afton. Far ska spela fr
grevens.

Sger du det om Lars? viskade Daniel. Sger du om Lars att han lgger
besman ver drren?

Han hade blivit s blek, att hon i skymningen sg hans ansikte endast
som en vit flck med tv svarta, glnsande kol.

Hon drog sig ifrn honom. Men efter ett gonblick sade han lugnt och
fogligt:

Det blir nog bst du talar enskilt med prsten, nr du ska kyrktagas.
Nn ann kan vl inte vrida huvut rtt p dig.

Hon frste till, kloade i luften, fick inte genast ord.

S skrek hon:

Eller med lnsman, du! Eller med lnsman!

Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lmnade kket. Hon stod
en stund och trampade p samma flck, kastade sig av och an med kroppen
som om hon haft plgor. S rusade hon bort till fnstret, slog upp
dragluckan och ropade:

Lnsman ska till Sutre! Lnsman! Lnsman!

Skymningen var nu s pass tt, att hon endast otydligt kunde urskilja
Daniels och Valborgs gestalter borta vid krran. Hon ville locka honom
tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon sg upp mot
storstugan, vars fnsterrad glittrade festligt. Det kade vreden. Hon
skrek nnu en gng och gllare: Lnsman!

D hrde hon en rst viska:

Schy, schy, schy, tyst, tyst!

Hon frstod inte varifrn den kom. Hon vnde sig om. I den ppna drren
urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius.
Hon gick bort till spisen, tnde lyktan, lyste p pojken.

Var det du, som tysta p mig? frgade hon.

Han skakade p huvudet. D brjade hon snattra som hon brukade:

Ska'n st lyss vid drra'? Otcka unge!

Och ter i blid ton:

Ska du flja mig upp p vind?

Hon strckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, stllde sig
p ett ben p trskeln, stdjande hnderna mot drrposterna.

Hon sade:

Jag r rdd att g ensam. Kom med, ska du f av de granna vinterpplena
i kontoret.

r det sant? frgade gossen.

Hon svarade hgtidligt:

S sant jag tror p min Frlsare.

De gingo hand i hand uppfr vindeltrappan. Och hon slamrade p:

Inte r du rdd n't fr mig int'? Nenenene. Int'.

Nej, sade Basilius. Men hon knde, att den smala lilla handen brjade
rycka och vrida sig i hennes. S slt hon sin hand s hrt att varje
rrelse blev den lilla handen omjlig. Och hon slt den nnu hrdare och
ju hrdare hon slt den, desto behagligare knde hon sin makt ver
gossen. Men Basilius lt icke hra ngon klagan och fljde henne utan
motstnd.

D de kommit upp p vinden, drog hon honom med sig in bland bjlkarna
vid takfstet. Hon satte sig p en bjlke, stllde gossen framfr sig.

Du r vl int' n't rdd nu heller? frgade hon. Fr du vet vl int' vad
ont du har gjort mig?

Nej, svarade Basilius.

Hon sade:

Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gstgivarn. Fr
han tl inte att jag sger, vad du r fr en. Och nu fr en inte frid s
lnge du finns hr.

ter gjorde den lilla handen ett frsk att komma ls. Det hindrades.
Hon sade:

Vet du hur det straffas att stta split mellan kta makar?

Nej, svarade Basilius.

Det straff's med att bli utkastad genom vindsfnstret.

Pojken ryckte till.

D slr jag ihjl mig! skrek han.

Hon sade:

Si, att du blev rdd. Nu knner du't, du me.

Hon reste sig och drog honom ver vindsgolvet. Han stretade emot.

Vad strets du efter? Vill du inte ha pplena, kanske?

Jo tack, svarade Basilius och fljde henne lugnad till kontorsdrren.
Hon stllde lyktan ifrn sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade t
sig av pplena, som lgo utbredda p golvet. Hela tiden hll hon gossen
i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med pplen. Stngde drefter
drren och sade:

Nu ser di, att du gtt p vind fr att stjla pplen. Den illa gr, han
illa far.

Jag har inget illa gjort, sade Basilius.

Hon svarade:

Nej, men det tror di, nr di hittar dig i backen.

Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en
skjuten hare. Hon slppte lyktan, som slocknade.

sses, skrek hon, vad r du dum efter. Int' tnk' ja' gr' dig illa!

Hon bjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung,
men den var s slankig att den oupphrligt ville glida ur hennes armar.
Hon strvade omkring i mrkret, kunde icke finna trappan. Hon sttte
sig, snubblade, slog huvudet mot takbjlkarna. En gng slog hon ocks
gossens huvud i en bjlke. D blev hon vild och brjade skrika:

ssssssss, ska di nu sg att jag slr honom? ssss, det minsta en
gr, ska en skllas fr elak. ssssss, sku han int' knn' han me hur
det knns? Ska det bara vara ja, det som gr och hatas? ssssss, sn
ortt di gr en, int' vill jag gra'n illa. Men bums si! Fr det var jag
si!

Och hon brjade grta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen
och grt. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grt. Och
ibland skrek hon:

Int' vill jag gra'n illa.

S blev hon ond.

Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin brda. D hrde
hon bakom sig en grov, myndig stmma:

Vad r det, som frsiggr hr?

Hon kippade efter andan, hon tyckte att ngon slog henne i huvudet. Men
skrcken gjorde henne pltsligt s klarsynt, att hon upptckte
trappdrren. Strax dr bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick
p yttersta tspetsarna utan att vackla frbi den svarta gestalten och
strtade med sin brda i famn utfr trappan.

Kket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius p
bordet, strk hans tinningar med ett vtt klde.

Nu vaknar du, befallde hon.

I trappan hrdes tunga steg.

Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp gonen, blinkade, slt dem
ter. Men hon stack ett pple i hans hand.

Nu ter du, befallde hon. Han slppte pplet. Hon stack det ter i
handen och frde till hans mun.

Nu ter du, upprepade hon. Och gossen brjade lngsamt gnaga p pplet.

D hrde hon ter den grova stmman bakom sig:

Guds fred, gstgivarmor.

En storvxt bjsse till karl steg fram ur trappmrkret, steg fram till
bordet, rrde frsiktigt vid Basilius, som alltjmt lngsamt och smnigt
gnagde p sitt pple.

Vad r det med den hr?

Svran rasplade p:

, han var p vind och stal pple och jag kom ver'n s han blev lite
skrmd av sig --

Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fllbnken. Efter
en stund frgade han:

Var det moran som ropte p lnsman i jonse?

ssssss, frste svran. Det var p narri, kan han vl tnka.

Mannen i fllbnken skrattade godmodigt, sade:

Fan och lnsman ska en aldrig ropa p narri. De st bakom husknuten.

Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och strckte ut sig
i fllbnken.

Jag har kt hela dan, s jag tar mig en lur. Vck mig nr greven slutat
att spisa. Fr vi ska ha sllskap till stan, han och jag.

Sade och somnade.




Svran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom ltt i skgget fr att
prva smnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestv om
lnsman i Stenshult:

Vck mig nr vi kommer till hktet, sa lnsman, gav tmmarna t tjuven.

Det frnjde henne att vara ensam i kket med karlen och gossen, som
ingendera gick henne i vgen. Hon vankade bestllsamt av och an, likvl
utan att ngot bestlla, tog endast en tugga mat hr och dr, var hon
fann ngot. Det kurrade i strupen p henne, som nr en katt spinner. Och
hon brjade lngta efter barnen.

Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otcka ungarna?

Hon gick ut p trappan och lockade med smeksamma ord och lten p Lasse
och flickorna. Men barnen hngde vid storstugans vgg, lyssnade till
Trskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nje.

Ja, det r sant, sant, sant, sade hon fr sig sjlv och fnittrade. Det
r sant att det r trevligt med den Trsken. Och med greven med
frdenskull, med greven med. Det r sant, sant, sant att det r trevligt
i Sutre. Ngon gng si! Si! Si!

Men trevligast var det i halvmrka kket, dr karlen sov och gossen lg
stilla p bordet och gnagde p pplet. Hon gick fram till bordet och
slt gossen helt i sin famn, kurrade och spann:

Gossen lill' -- osse -- osse -- kosse -- osse -- gosse --

Hon ville kyssa honom, men huvudet var s litet och besynnerligt, det
vita ansiktet blnkte fram och frsvann i famnens mrker som mareld i en
svart tjrn. Hon tryckte munnen in under hans ra, kysste och viskade:

Inte trodd' Basse jag ville gra'n illa? Inte? Inte? Inte?

Du ville d mig, svarade gossen, lugnt och faststllande.

Tnk p lnsman! viskade svran. Ocken vet om han sover, filurn!

Och gossen snkte rsten:

Frst kom krran. Och sen lockade I mig upp p vind. Och gstgivarn gick
sin vg fr att slippa och se. Och mormor och Trsken och Valborg och
Daniel gick ocks undan. S att du var ensom om det. Men nr lnsman kom
blev du rdd, s att du bara knuffade mig.

Svran lyssnade uppmrksamt, och lyssnande bjde hon sig lngsamt
framt. Slutligen rtade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och
allvarligt:

Det r un'litt vad du ser klart, som r liten. En ann bara anar sig
till'et. En ann ser hgfrden deras, men ser inte hur lngt den gr. Fr
nog var det rtt utrknat. Och lnsman hade de stllt i bakhll. Fr
meningen var att du skulle rulla utfr vindsgluggen, s skulle jag rulla
utfr stupstocken. Och drfr lmna gamlan mig allena i kket, som
eljest inte. Och nu hller hon sig hos greven och Trsken, som kan
vittna att hon inte var med. Utan att det var jag. Och s blev de av med
oss bda tv, som inte passar till hgfrden deras. Att gstgivarslkten
r den frnmsta, som bara tar hemmadttrar, fast det kom en
torparedoter med, som inte var riktigt. Men det hr behller vi fr
oss sjlva, du Basilius, s att de inte nosar, hur pass vi begripit. Fr
d kommer det att regna besman som trindsn i april. Och det frn klar
himmel. S att du minns det, Basilius! Drp beror liv och salighet. S
att du kommer ihg det! Och inte sladdrar bredvid mun. Utan kommer ihg
det!

Basilius svarade ingenting, och svran tillade:

Hav dig nu ned frn bordet. Jag ska stlla fram vllingen t ungarna.

Efter en stund upprepade hon:

Hav dig ned frn bordet, sa jag.

Han fktade med armarna i luften, och kroppen vred sig som en mask p
bordet. Svran stod sten stilla och stirrade p honom.

Lyft mig lite, bad han. Hon tog honom om livet och satte varligt ned
honom. Men s snart hon slppte taget, sjnk han som en mjuk trasa ned
under bordet.

Hon bjde sig ver honom.

Vad r det med dig? Gr du det med flit?

Han svarade icke, men hon sg hur han anstrngde sig, hur han tog tag om
bordsbenet fr att hala sig upp.

Och svetten brjade lacka frn hennes hals och nacke och panna. Hon
frgade:

Har du inte styrsel i bena?

Han svarade drjande, med dsigt klagande ton:

Jag knner dem inte.

Ja, ja, ja ackurat, viskade svran. Du har blitt som Petter vid kyrkan.
Du har blitt lam i bena. Det fick du, fr du blev rdd, din stolle. Vad
skulle du bli rdd fr? Nu r du lam, s blir det jag, som fr skulden.
Tnka sig, vad du r elak, unge!

Finns det ingen bot, d? undrade pojken.

Svran betnkte sig. Inte fanns det bot fr lamhet, men det vgade hon
icke tillst. Hon sade:

Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han
r bra, han. Danjel ska hjlpa dig. Var bara tyst, s du inte vcker
lnsman. Fr d s! Sitt ackurat stilla, s ska jag hmta Danjel.

Hon plockade fram ett par pplen ur kjortelscken.

Hr har du pplen och hr har du lykta, s behver du inte vara rdd.
Bara du inte vcker lnsman. Och ss han vaknar nd, s sitter du bara
hr och leker med lykta och pplen. Kom ihg det. Fr drp bero liv och
salighet. Kom ihg det!

Och lmnande gossen ensam med lyktan, pplena och den sovande lnsman,
tassade hon hastigt ut p grden.

Det var nermrkt kring kksgaveln; ljuset frn storstugans fnster
trngde icke bortom ekarna. Inte heller syntes ngon till vid
stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.

Hon ropade halvhgt:

Danjel! Danjel!

Trskens fiol hrdes svagt, ingenting annat. Mumlande lnga ramsor
mellan hackande tnder trevade hon sig frsiktigt fram ver stallbackens
stenar. D hrde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och
ett sakta klirrande av jrntenen som drogs ur drrmrlan. D slocknade
hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hllit grindvakt
hela dagen. Och hon sade:

Hr I, tjuvstrykar! Vad gr I hr?

En rst svarade:

Vi skulle kra ut med kolrakrran.

Och en annan rst frgade:

Vad har I fr frmmat i storstugan? Det lyser s grant.

Det r greven, svarade hon likgiltigt. Hon tnkte ter p sitt rende,
som var att finna Daniel. Men nr hon nu vnde fr att g upp till
stallet, var det ngon som grep henne i armen. Hon skrek till s att det
ekade mellan grdslngorna. Trskens fiol tystnade.

Hon knde ngot strvt mot kinden.

Tssyss, din tossa, hrde hon. Ska du kanske vcka gubben i kket? Jag
vill bara veta, vem I har i storstugan. r det Frnsagreven?

Hon snodde och vred sig fr att komma loss.

Angr det dig, stryker? frste hon.

Han svarade lugnt:

Det angr mig. r det Frnsagreven?

Hon sade:

Det kan du veta! Vem annars skulle f stek och ostkaka av den snla
kringen? Fresta p och be vackert om en smula, fr du se! Fr hgfrden
rider henne, s hon flsar. Nu vet du det.

Hon slet sig ls och sprang in i stallet.

Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjlp' mig? ss, ss,
ss. En blir s genom sig elak till slut, fr allt en skylles fr. ss,
ss, ss. Danjel lille. Kan du inte hjlp' mig, som r den ende som kan?
ss, ss, ss.

Frn flktten hrdes en dov duns, som d en tung kropp faller mot ngot
mjukt, och det hrdes ett par skrllar som av jrn, klackjrn mot tr,
och det hrdes ett halvkvvt skrik och en stnande suck.

Svran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut,
fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade,
spejade, vdrade, forskade med alla sinnen.

Daniel, tnkte hon, Daniel och Valborg.

P t och vilande vid varje steg smg hon sig in i spiltan bredvid
ktten. Hon lyssnade vid vggen, vdrade, knde; men se ville hon icke.
Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i ktten. Allt
vad hon knde var halm och boss. Och vad hon hrde var fast obegripligt.
Hon hrde en ondlig ramsa av de grvsta ktteder, de grymmaste
svordomar framlallade med en beskedlig, grtmild rst.

Icke Daniel.

Hon andades ut, blev sittande en stund p hasorna. S reste hon sig upp,
stack huvudet ver spiltgaveln. Rda gumsen lg kullkastad p halmen,
lutad ver honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens
ben med tjudret. Han varsnade svran och de stirrade en stund p
varandra, lika sla bda. Halten sade:

Han stngas den dj-dj-vuln.

Gr han? sade hon likgiltigt. Och frgade:

Danjel r inte hr, inte?

Hon frklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utfrligt innan Halten
frstod. D flinade han.

r det han, s r han vl p vind med den granna jntan, di kallar
Va-valborg.

Svran ryckte till; men hon blev stende, hngande med armarna ver
spiltvggen. Halten, som slutat att binda gumsen, stllde sig snett emot
henne, likaledes med armarna ver spiltvggen. Han blinkade och grinade
fnigt mot henne. Men hon var fr trtt att frargas. Och hon samlade
krafter. Hon sade endast:

Jas, han r det, nd. Nr gick de upp p vind?

Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra
stund sen. Han hade hrt flickan be Daniel flja sig upp p vinden.
Svran sade:

Vad grinar du t? Det r fstfolk, s det angr dig inte.

Nehe, sade Halten, vnde sig ter till gumsen.

Svran frgade:

Vad rnar du gra med gumsen? Det r gamlans. Den vill hon inte mista
fr livet.

Han svarade ingenting. Och hon frgade:

Tnker du slakta'n? Det r en fet en.

Han gav henne en skygg sidoblick, skakade p huvudet.

Han stng's den dj-dj-vuln, mumlade han.

Svran sade helt lugnt:

Vad du gr, s kom ihg, att jag ingenting har sett.

Och hon lmnade i sakta mak stallet, nr hon gick ver grden sade hon:

Nu kan inte Danjel hjlpa han heller. Fr nu r den synden begngen.
ss, ss, ss, vad en nu ska bli genom sig elak.

Hon steg in i kket. Lnsman satt i fllbnken, hll Basilius i sitt
kn, gossen nstan dold i skgget. Lnsman hll pojkens hgra fot mellan
tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora,
runda ansikte var nnu mera uppblst och upphettat av frvning och
anstrngning.

Inte fan r du lam, sade han. Nu d? Hur knns det nu? Knner du inte
att jag nyper dig i tn?

Svran gick fram till lnsman och lade sin hand p hans axel. Lugnt och
stillsamt sade hon:

Ja, nu ser lnsman, hur det gr till i Sutre.

Gr till? upprepade lnsman, stirrade p pojken, stirrade p svran. Gr
till, sger hon?

Hon sade:

Det r inte lnt att prva med bena. Han r lam som Petter i kyrkbacken.
Jag slog honom ver ryggen med besmanet, s han blev lam. Det var gamlan
som hade mig till det.

Vad i helvete sger hon? mumlade lnsman. Han satte gossen ifrn sig och
reste sig, fyllande rummet frn golv till tak med sin lngd. Vad i tusan
r det hon ljuger ihop?

Svran sade:

Ska en skyllas fr lgn, nr en beknner? Jag ska nog st fr mitt, men
gamlan ska ha sitt. Kom det ihg. Fr det var hon, och gstgivarn, som
ville bli av med ungen. Frga honom sjlv.

Mor -- mor i Sutre? stammade lnsman.

D brusto dammar och frdmningar och svrans sladder skljde ver
lnsmans huvud, piskande och frsande som skum kring hans stora,
hngande ronlappar.

Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. r det fint,
det? Dr di lter dottern bli slinka till en utfattig greve och fraktar
en hederlig hustru, fr det hon r fdd i torparstuga. r det fint, det?
Och skyller mig fr att springa efter Danjel, som om jag tlde att se
den uslingen. r det fint, det? Och lgger besman p drra nr jag ska
g igenom. Och skyller mig fr att stoppa t far min, som om gubben ftt
en rutten rova sen jag blev gift med gstgivarn. r det fint, det? Men
han r torpare, si, si! Och vstgtaknallens dotter hller di i huset
fr pengarna hennes. Och skickar Danjel p vind med henne, sen det blitt
mrkt, fr han r den ende i nstet, som inte har syndat. Jag hller
rkningen, jag. Och jag vet, fr han r den ende, som r helig och
oskyldig. Men g upp p vind, s fr lnsman se om jag ljuger. Fr nu r
det gjort. G upp p vind och tag lyktan med sig. Det r straff p det
och p anstiftarn r det nnu vrre. G upp p vind, sger jag, s visst
han r i kungens tjnst, han, tjocka bke.

Men utan att unna lnsman den tid ett beslut  mbetets vgnar krver,
ryckte hon till sig lyktan och rusade uppfr vindeltrappan.

Nu blev vi i mrker, sade lnsman. Och han satte sig ter i fllbnken
bredvid gossen, klappade honom p huvudet.

Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frgade han.

Basilius svarade:

Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel
heller, fr di r inte p vind.

I detsamma hrdes ett skrik, ett otckt skrik.

Nu blev hon skrmd, sade pojken.

Lnsman reste sig:

Fr fan! Finns det inte ljus nnstans? Vem r p vind?

Det r gstgivarn, svarade pojken, han kom fr en liten stund sen frn
grn.

N, gudskelov, muttrade lnsman. D fr jag hjlp med greven, om det
behvs.

Trappan begynte knaka och jmra. Lnsman lyddes.

Vad hken gr gstgivarn druppe s hr dags?

Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med,
att Valborg var p vind.




D greven och den svarta mamsellen slutat att ta, slpptes Trsken in.
Ogrna sg han de bevis p svalg och dryckenskap, som storstugan
lmnade, varfr han stllde sig bakom en gardin, hartsade sin strke,
stmde sina strngar. Greven tog fram ett piphuvud av sjskum, som
visade en mrkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i
Sutre hmtade pipskaft frn vggen, dr tjoget hngde prydligt ordnade
efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och
stoppade under mnga sklmerier den barske gubben. Men hela tiden var
hon s tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tnder.

Greven skt fram en stol t mor i Sutre.

Sitt ned, goda gumma, att vi m resonera raisonablement. Sitt ned utan
krus om jag fr be.

Mor i Sutre makade sig ttt intill lilla mamsellen och liksom frut p
grdsplanen frsjnk hon ven nu i uppmrksamt betraktande. Snart svepte
greven dem bda i hngande, bl, svagt vaggande sljor. Rummet var, tta
brinnande ljus till trots, snkt i halvmrker.

Vad tnker mor p? frgade greven.

Hon svarade:

Jag tnker p frr. Hon minner mig om Stava.

Greven snde ett moln mot taket.

N! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den
andra ett blont ax frn Sutres krar. Variatio delectat.

Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit trskad.

Hgt sade hon:

Var har greven ftt henne ifrn?

Jag har inte ftt, jag har tagit. Jag fann henne i en butik dr den
lilla hade svrigheter med sprket. Hon r tyska, brorsdotter till en
kpman i Gteborg, men snd till Stockholm fr sin edukation.
Allts -- den tog jag hand om. Vi fljdes t genom Humlegrden och en
legion skvallrande sparvar bevittnade vra lften. Ty det var vr den
gngen, kra mor, en vr som icke terkommer. Vdrets furste hade tagit
bo i mitt brst och fladdrade frn min tunga. Vdrets furste, det r
Satan. Det lrde mig prsten, nr jag var barn. Fann bilden underlig d,
men finner den frtrfflig nu.

Han skrattade s att rken dansade i virvlar kring bordet, ljuslgorna
krympte och blnade.

Mor i Sutre sade:

En ska inte tala om honom, sen det blivit mrkt.

Nej, medgav greven, knackade ut askan och knppte bort mamsellens
fingrar, som ivrigt strcktes efter den hete turken.

Nej, men jag struntar i etiketten, frtrogen med den herren som jag r.
Minns mor den befngda historien? Nr jag skrev mig till Satan? Ja, tnk
att den icke glms, det r dock trettio r sedan? S mycket och
varaktigt nje kan en enda mnniskas lidande bereda. D jag vid sjutton
rs lder frlorade min salig far och befann mig i ett ruinerat hus,
gick jag, som i parentes sagt alltid lidit av sjuklig inbillning, till
fars goda vnner och trogna grannar, begrde dmjukt protektion. Det
lyckades icke, som rimligt kunde vara. Vnde mig d till Gud i bn efter
min kre lrares recept. Resultatet lt vnta p sig, men utmtningsman
lt icke vnta p sig. D kom djvulen till mig en afton nr jag satt
framfr fars gamla venetianska glas, som var djupt och mrkt som en
brunn. Vinkade. Och jag fljde honom nda ned till Raslinge kyrka. Rev
ett stycke av min skjorta och prntade min anhllan om subvention. Mot
vlig pant. Stack dokumentet i nyckelhlet, uppfyllande allan
rttfrdighet. Men icke fanen utan kyrkovrden fann dokumentet, kallade
mig infr rdet, dr jag examinerades i den kristna tron. Och det mtte
mina belackare tillst, att Frnsapojkens kunskap om Herrens bud och
lften var perfekt. Men gldjen var dock allmn och jag npstes med allt
det lje, som tillkommer en fantastisk tok. Med rtta. Ty ven fanen
bedrog mig.

Mor i Sutre sade:

Ja, det vet jag, att greven haft sitt. Men vad tnker han gra med
flickan?

Han skrattade, rckte den svalnade turken t lilla mamsellen, som
kindpustade fula gubben, gjorde honom tysta men hftiga frebrelser.
Greven sade:

Aux affaires, kra mor! Trsken vill vl fara och mrkret begynner bli
stadigt nog fr en flykting. Vad kostar kalaset?

Kalaset, mumlade gumman, kalaset --

Och i det hon vred sig om p stolen med en pltslig knyck och spnde
blicken i sin gst:

Ska jag sga, vad det kostar? Det kostar, att han lmnar flickan hr hos
mig. Nr tider blir, fr Trsken fra henne till Gteborg eller var hon
hr hemma. Men greven lmnar henne hr. Det kostar det.

Han tog ett ljus frn bordet, han lyste ett gonblick p flickans
ansikte, stack s lgan in under turkens turban och snart svepte skyarna
bde greve och turk.

Ett frtrffligt frslag, sade han. Men outfrbart. Kra mor glmmer,
att jag har lnsman i hlarna. n sitter han vl vid Frnsan och snarkar
i min trasiga soffa. Men i morgon r han hr. D blir det han, som fr
min lilla grevinna hem.

Och vart tnker greven fra henne?

Sammastdes. I den lovliga avsikten att bjuda henne ktenskap, vilken
grace familjen varken lr frsm eller frvgra. Sdan stllningen nu
r. Parole d'honneur, det r min avsikt.

Jag tror't, sade mor i Sutre. Men d ska greven resa fre och tala med
slkten. Jag vet lite, jag, vad det blir fr sthej. Res fre, greven,
och jmna vgen --

nnu en gng lyfte han ljuset och lyste p flickansiktet. Han tog en av
de bda sm hnderna, som vilade fromt i knt, hll upp den.

Betrakta! sade han till mor i Sutre. r den icke ntt med sina skra
naglar, sina sm gropar, sin grddmjuka hud? Kanske ngot fr rund och
fingrarna en liten smula fr korta. Om man vill vara trs exigeant.
Likafullt, s lnge den hr handen hller mig vid rat -- just s hr -- r
jag helt och hllet slav. Jag r lydig, jag r from. Jag inser, vad
hederns bud krver. Men skilj oss t, kra mor! Nej, nej, nej! Vik
hdan, frestare! Jag har ett grundfel, som str p Skaparens konto. Mitt
minne r svagt. Jag skulle glmma henne. Parole d'honneur!

Henne? sade mor i Sutre, stillsamt. Henne? Henne ocks?

Men greven sprang upp och stende bakom stolen bjde han sig ned ver
flickan och viskade ngot, som kom henne att spritta till av gldje.

Och tervndande till mor i Sutre, sade han:

Tyvrr. Tanken r hdisk fr mitt hjrta, men dunkla hgkomster sga mig
att s r. Jag skulle glmma henne. Om inte annat skulle jag glmma
adressen.

Det r sant d, sade mor i Sutre, stillsamt och begrundande, det r sant
d, att han inte har ngot samvete?

Han satte sig p bordet med ryggen vnd t mamsellen.

Samvetet, kra mor, r en sck fr goda grningar svl som onda. Vad
man n stoppar i den, s tynger den till jorden och kommer oss att
lngta efter lnga vilan. Men jag har en horrr fr det stabila och rr
mig helst en smula ledigt medan tider r. Sen hoppar jag rtt kvickt i
gropen. Lmnom mnet och till affrerna!

Tnkte vl det, muttrade gumman.

Men greven fortfor:

De Arnfeltska papperna ro i stigande, starkt stigande. N, det har de
varit i hela min tid, vilket r frdelen av att begynna uselt. Frliden
jul fick jag besk av en tjock karl, som titulerar sig bruksfrvaltare.
Och egendomligt nog r han son till den dr kyrkvrden, s rtt betnkt
r det kanske subsidierna, som brja inflyta. Han frgade, om jag ville
skra guld med tljknivar. Vad skulle en fattig fan till greve svara?
Mannen var mig obehaglig, men jag bad att f lna hans tljkniv. D kom
det fram, att tljkniven var yxor och guldet Frnsaskogen. Men nu hrde
det till salig fars mnga imbecilla ider att icke rra skogen. Varfr
jag, som just behvde lite motion, sparkade ut karlen. Genast krp han
in igen, lade tre tusen riksdaler banko p bordet, begrde revers. Det
kunde jag honnettemang inte neka honom. Pengarna stoppade jag p mig och
reste ofrdrjligen till Stockholm fr att ekipera, ty min dessous var
stndigt bristfllig alltsedan jag rev min bsta skjorta vid Raslinge
kyrka --

Och s tar vi en visa till, herr kommerserd, ropade han t Trsken. En
visa till, s kra vi vidare.

N, i Stockholm trffade jag min lilla grevinna och allt annat glmdes.
Nr pengarna tagit slut, reste vi tillbaka till Frnsan fr att gnaga p
ostkanter. Men vad finner jag? Min skog, salig fars gonsten,
Frnsaskogen, som i mansldrar ruttnat p rot -- kalhuggen!

 hken, sade mor i Sutre.

Just det. Hken hade tagit skogen eller hans ombud, kyrkovrdssonen. I
reversen lr nmligen ha sttt ngonting om skogen. Vilket jag inte
visste d, ty mannen var mig vidrig och jag gav mig inte tid att lsa
genom dokumentet. Kalhugget! Dr vxte icke annat n ruskiga figurer,
som krvde mig p mat och pengar. Mig! Vars skog de skvlat --

Det r vl strykarna, som hnger hr kring knutarna, infll moran. Jag
fr nog ge dem mat, jag --

Tre fakta, fortfor greven, ro nu klara som solen. Fr det frsta kan
min salig far icke gra mig ngra berttigade frebrelser. Skogen r
flld, jag kan icke resa den. Fr det andra r timret slt, vilket ett
brev frn bruksfrvaltarn sger mig. Fr det tredje och som konklusion
av dessa bda ligger ngonstans i vida vrlden en frmgenhet och vntar
p Karl Ludvig Arnfelt. Var, det vet jag icke. Och det r en bisak.
Huvudsaken r, att de Arnfeltska papperna stiga oavbrutet. Det stabila
r fatalt --

Som herr greven yttrade detta, hrdes ett skrik frn grden, ett gllt
skrik. I sin glada upphetsning mrkte han det icke, men lilla grevinnan
eller mamsellen for upp frn stolen och kastade sig intill honom.
Trsken upphrde att spela, tryckte sin krumma rnnbb mot rutan och
skte frgves upptcka ngonting i mrkret.

Det var vl ugglan, sade mor i Sutre.

Men lilla mamsellen hade av skrmseln rkat i en skakande grt, som ej
stod att stilla. Och greven sade:

Kra Trsk, vi f unna min lilla grevinna ett par timmars smn. Hon r
trtt. Vr resa blir frsenad men det kan icke hjlpas.

Mor i Sutre reste sig fr att ledsaga mamsellen till sovkammaren.


Samtidigt ppnades frstudrren och Daniel trdde in, i hack och hl
fljd av Valborg. Han strk av sig hatten, gonen klippte mot ljuset.
Valborg stllde sig ttt intill honom.

Det frtrt mor i Sutre, helst som greven var vittne till
frtroligheten. Hon ropade:

Vad i jistini hller I hus? Var har I varit?

Daniel svarade:

Vi har sttt i frstugan och hrt p Trsken.

Har du inte annat att gra, du? frste gumman.

Jo, sade Daniel, jag skulle g till stallet fr nattfodret. Men det r
ngot underligt p grden. Fr strax som jag kom nedfr trappan, sttte
jag mot ngot skrangel. Och det var kolrakrran.

Kolrakrran? upprepade mor i Sutre. Ocken har krt ut med kolrakrran?

Daniel skakade p huvudet.

Ngon av drngarna? freslog greven.

Men Daniel sade:

Hr finns ingen annan drng n jag och bror Anders och han r borta. Och
gstgivarn r vid grn. S det har inte ngon krt ut med kolrakrran.

D har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort
till Valborg, lade sin hand mycket ltt p hennes skuldra.

Lilla vnnen kom srdeles lgligt. Tag min lilla grevinna vid handen,
fr henne in i sovkammaren, kld av henne, lgg henne, sitt bredvid
henne och hll henne i handen. Ty grevinnan r mycket mrkrdd. Vilket
lilla vnnen kanske ocks r.

Nej, inte r jag s vrst rdd, sade Valborg. Hon bjde sig litet t
sidan, undgende den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid
hennes kind. Hon gick fram till den svarta flickan, bjd hand.

Kom d, sade hon.

Greven fljde dem med gonen och hans blick visade ett tydligt vlbehag.
Nr kammardrren stngts efter flickorna, utbrast han:

Alldeles frtrffligt! Det ante mig, att Sutres ekar skulle bringa mig
lycka n en gng. Min kra Trsk, lilla grevinnan behver en kammarpiga.
Drtill frordnar och utnmner jag herr kommerserdets dotter.

Valborg? sade Trsken, sprrade upp gonen. Nej, jag betackar mig
dmjukast. Jag har fem dttrar, herr greve, den ena hos domprosten i
Skara --

Det r knt, avbrt greven, kommerserdets dttrar ro knda riket runt.
Men fr gammal vnskaps skull gr han mig nog till viljes. Eller skulle
det vara s att han glmt vr gamla vnskap, herr kommerserd?

Trsken ppnade munnen och slt den ter. Han satte fiolen till kinden
och lt den ter sjunka. Men greven fortfor:

Vr vnskaps tid, herr kommerserd, d han frde scktals med gammalt
silver till Frnsan --

Det hade jag kpt! skrek Trsken. rligen, rligen, rligen.

Mor i Sutre sjnk ned p sin stol.

Men greven fortfor:

Naturligtvis. Men av vem? I alla hndelser av mnga. Ty namnstmplar och
vapen voro otaliga. Men vid Frnsan blevo de alla av ett frahus,
mrktes alla med Arnfeltska namnet. S jag tnker att mngen samlare
frundrat sig ver den rikedom, som rtt i gamla greve Arnfelts hus --

I jistini, jistini, kved gumman, vaggade av och an p stolen. r det s
han kper grdar i Vstergylln? Ijistini, jistini, det skulle Lars
veta --

n sen? sade greven. Vad begr man av ett kommerserd i stigande och en
greve i sjunkande? Allting gick rligt till, om ocks inte honnett. Ja,
kryp han bakom gardinen, kra Trsk, och stm sina strngar. Fr mig r
huvudsaken att f en passande kammarpiga t lilla grevinnan.

Ja, men dr blir han bet! skrek gumman, for upp frn stolen. Vad Trsken
gjort, det fr han stoppa i en gammal tunna, lgga locket p. Men
Valborg r fr god att fara omkring med knallar och grevar. Hon stannar
i Sutre, s sant hon ska bli min svrdotter --

Svrdotter? upprepade greven, pekade p Daniel.

Ja visst r det den usslingen. Och fast han inte r torr bak rat, ska
jag nog bli karl att f brllop p garn, om s gstgivarn ska stngas
med bde horn och klvar --

Aha, log greven. Jas, gstgivarn r mot det? N, d tr det drja.

r det jag som har privilegierna? skrek gumman. Och hon hoppade jmfota
och slog ut med armarna och knt hnderna. Ty oron och undran ver vart
greven ntligen ville komma och vad det skulle kosta folket i Sutre hade
lnge plgat henne.

Alla privilegier, kra mor, alla, som tillhra knet. Det r
obestridligt. Men gstgivarn r en hrd man. Jag vill minnas att han
gjorde stark opposition, d jungfru Stava skulle till Frnsan. Ja, ja,
den gngen fick ju kra mor sin vilje igenom.

Mor i Sutre frlorade hastigt sin granna vinterpplefrg, hennes ansikte
blev askgrtt och skrynkligt s att man vl kunde se, hur mnga och
lnga stunder hon genomlevat. Vreden flg ock sin kos och hon yttrade
stillfrdigt:

En fr tacka greven fr pminnelsen. Fast inte var den behvlig. Fr den
dag kommer inte, d jag glmmer vad jag gjort Stava.

Greven slog sig ned vid bordet, strckte ut benen, krkte armarna och
kvvde en gspning.

Se s, se s! Kra mor tar saker och ting fr serist. Att glmma r all
vishets begynnelse. Hr i Sutre gms fr mycket och glms fr litet.

Han stoppade omsorgsfullt sin pipa, frde lgan in under turbanen.

Och lt oss framfr allt resonera raisonablement. Jag befinner mig bland
gamla vnner och kan tala ofrbehllsamt. N. Min stllning, som under
ngra decennier varit vad man kallar vacklande, brjar konsolidera sig
hgst famost. Mitt eldfngda sinne kastar mig i armarna p en liten
inconnue. Jag levde som en sann lskare i den tron, att den lilla var
medells, att hon rent av behvde mitt beskydd. Jag har nu ftt andra
underrttelser. Underrttelser som kanske dmpat den mma lgan, men som
i stllet givit mig ett frbannat gott humr. Hennes onkel r en
stormrik kpman, vars gods en gng skall delas av tvenne brorsdttrar.
Minst ett par hundra tusen lr tillfalla Ruth.

Trsken, dold bakom gardinen, stack fram huvudet:

Ruth, upprepade han. Heter hon Ruth?

Men greven hrde honom icke.

Allts, kra mor, de Arnfeltska papperna stiga horribelt. Men alla
svrigheter ro icke vervunna. Jag knner bourgeoisien en smula och vet
vad som chockerar och vad som imponerar. Se dr varfr jag inte vill
komma som en bnhas till fadershuset. Ett ekipage blir ndvndigt, men
det fr vi tala om senare. En kammarpiga t lilla grevinnan hr ocks
till pjsen. Och vem kunde passa bttre n flickan dr, som skerligen
av sin kre far ftt lra vrdnad och tillgivenhet fr den Arnfeltska
vapensklden?

Mor -- avbrt Daniel.

Men gumman sade:

Nu gr du och fodrar hstarna och spnner fr t Trsken. Nr det r
frdigt, s sger du till. Vid det laget tr mamsellen vara utvilad.

Daniel gick. Greven gnade sig en stund helt t turken och de bl
skyarna. Mor i Sutre satt som en domare p sin stol, vntade att nsta
ml skulle uppropas.

Trsken brt tystnaden. Han kom fram ur gardinen och gick med lnga,
tysta steg fram till greven, vidrrde ltt hans kn med strkspetsen.
Greven sg upp.

Trs jag d frga, vad lnen blir?

Greven ryckte p axlarna:

Det verlter jag t den vackra flickan att bestmma. Mig r det
likgiltigt.

Ja, det kan jag tnka, sade Trsken. Trs jag s gra en frga till? Kan
greven erinra sig namnet p mamsellens onkel?

Greven sprrade upp gonen.

Namn? Varfre d, d, herr Trsk? Varfre s nyfiken? Namnet -- n, det r
kurist nog att minnas. Han heter Luther.

Luther, upprepade Trsken. Jas, han heter Luther. Kpman Luther i
Gteborg, som spelar orgel? Ja, han r knd. Nog kan Valborg g i tjnst
hos kpman Luthers brorsdotter. Fr det r min erfarenhet, att kpman
Luther inte lter lura sig. Nej tyvrr, herr greve, det r min
erfarenhet. Han lter inte lura sig.

Det var satan, sade greven, skrattade.

Varfre skratta, herr greve? Nu r rtta tiden att bedja fanen om hjlp.
Eljest blir han hngande vid hret som konung Davids son Absalon. Ty
kpman Luther lter icke lura sig.




Trskor slamrade mot stentrappan, dunkade i frstugans golv.

Drren ppnades och gstgivarn trdde in. Hatten var neddragen ver
gonen och fick sitta, dr den satt. Han vnde sig till Trsken.

Det r bst I ger er av nu. Krran r framme, Daniel spnner fr.

Men greven stoppade sin pipa p nytt.

Vr vn gstgivarn, sade han, vr vn gstgivarn. N, n. Gott mte.
Fgnar mig, fgnar mig att trffa jungfru Stavas kra bror. Hatten av,
min gode man, han har gster i stugan.

Gstgivarn svarade:

Det r inte tid att konstra nu. Lnsman sitter i kket.

I jistini -- skrek gumman. Trsken for bort till fnstret, plattade nsan
mot den svarta rutan.

Men greven tnde sin pipa. Han drog ngra bloss och betraktade ringarnas
lek. S sade han:

Vem har jag att tacka fr den surprisen?

Inte mig, svarade gstgivarn. Eljest stode jag inte hr. Jag har sagt
lnsman, att greven gtt och lagt sig. Och jag har givit honom
frplgning. S nnu r det tid, om greven raskar p.

Ja visst, smlog greven, ja visst! Tusen tack! Fr omsorgen om min
person.

Gstgivarn sade:

Det r grden jag tnker p. Jag vill inte folk ska sga att lnsman
tar tjuvar i Sutre.

Greven spratt till men frblev sittande, bolmade s att gnistorna fllo
som rubiner frn turkens turban.

N, min kra gstgivare, sade han, det kommer vl lgligare tid fr oss
bda att talas vid. Fr stunden vill jag flja hans rd. Min lilla
grevinna skall strax vara frdig. Fr jag allts be kra mor att hmta
Basilius.

Det tnkte jag, sade mor i Sutre. Gstgivarn upprepade:

Basilius?

Och han drog hatten nnu djupare ned i pannan.

Men greven fortfor:

Jag tar honom med mig. Min stllning har frndrats och drmed mina
frpliktelser mot gossen. Som vi nogsamt veta -- jag menar jungfru Stava
och jag -- r gossen illa sedd av sina anhriga. Och blir behandlad
drefter.

Det var endast Trsken, som tillbakavisade beskyllningen, ropade:

Varfre ljuga, herr greve? Jungfru Stava vet hur gossen behandlas. Han
behandlas som barn i huset, han ter, han sover, han dansar, han vallar
korna. Det gr han, det vet jungfru Stava mycket vl. Varfre ljuga?

Mor i Sutre tystade honom.

Vad gr det, vad som sgs, sade hon. Basilius stannar hr tills mor hans
annorlunda bestmmer. Och d ska hon sga det sjlv eller skicka
skriftligt om det.

Ja, varfre ljuga, varfre ljuga? mumlade Trsken.

Men greven lade huvudet p sned och betraktade oavvnt och med leende
min gstgivarns beskuggade anlete.

Och vad sger husbond sjlv? undrade han. Vad sger gstgivarn?

Gstgivarn makade sig lngsamt bort till Trskens fnster. Han sade:

Det r mor som bestmmer.

Det r Stava, sade mor i Sutre. Basilius r salig gstgivarns dotterson
s visst som min. Han stannar i Sutre, s lnge Stava tycker.

D hrdes en kort, krv knackning p frstudrren. Greven gjorde ett
kast bort till drren, lade haspen p. Drp vnde han sig till Trsken,
viskade:

ppna fnstret!

Trskens hnder flgo upp och ned ver rutorna. Fnstret var spikat.

Bnn upp det! befallde greven.

Bgen brast och rutorna fllo slamrande mot stentrappan.

Frdigt? frgade greven. Trsken nickade. Greven lyfte ter bort
haspen, sttte upp drren, och i det han hastigt drog sig baklnges mot
fnstret, ropade han:

Stig in, kra lnsman, stig in!

Ingen svarade och drrppningens mrker frblev lika tom. Greven svor
till.

Spkar det i Sutre? Eller skulle min behornade kompanjon vara i
farvattnet?

Varsel! sade Trsken.

Gstgivarn gick ut i frstugan. Efter ett gonblick hrdes ljudet av
knuffar, trskor som slamrade mot golv och vggar, svordomar. Och tv
stora kroppar vltrade in genom drren. Gstgivarn och Raggen.

Vad i jistine? skrek gumman.

Gstgivarn sg blodet frn sriga knogar.

Det fanns en tjuvstryker dr ute ocks, sade han. En fr inte vara
mycket i fred p grden.

Vad gr du i frstugan? frgade gumman.

Raggen svarade:

Jag vill ha salt.

Salt? upprepade gumman. Vad ska du med salt? G ned i kket s fr du
vlling.

Men Raggen sade:

Vllingen ha vi vntat p hela dan. S den tr vara vidbrnd. Utan vi ha
stekt ngot t oss. Och det ska salt till.

Vad har I stekt? undrade gumman. Men greven gav Trsken en vink.

Det str salt p bordet. Giv honom.

Trsken lydde, tmde saltkaret i Raggens hand. Karlen tackade. S sade
han:

Trs en frga, nr greven ska ka tillbaka till Frnsan?

Och d greven icke svarade, sade han:

Fr vi ha krt fram med kolrakrran. Och vi ska se till, att han kommer
dit han ska.

Drmed gick han.

Men greven sade:

Nu, min kra Trsk, r rtta tiden att bryta upp. Han blir min kusk
tills vidare, och flickan blir lilla grevinnans kammarpiga. Tills
vidare. Saken r avgjord. Flj mig in i kammaren.

Trsken lydde.

Gstgivarn gick bort till fnstret, underskte den trasiga bgen och
plockade ut skrvorna.

Dr gick fnstret, sade han. Hrnst blir det vggen. Jag fr vl inte
fred med mindre jag skjuter honom som en skjuter rven. Vad sger I,
mor?

Hon sade:

Jag grunnar.

Och stirrande ut i mrkret fortsatte gstgivarn lgmlt:

Jag har frskt att hlla mig borta frn honom och hans. Men det vet I
inte gick. Han smiter av sig som tjra. Vad fuffens han gr fastnar p
andra. Var inte Trsken hdd som den rligaste knallen i Sverige, innan
han kte till Frnsan? Men kr en bara dr frbi, s sticker lorten
efter en. Och pojken hngde han p oss. Kommer jag till kyrkan med
ungarna, s hets det: Tvi vale, att du tar Frnsapojken till kyrkan. Ska
en g och stta med skammen? Lmnar jag honom hemma, s frgas: Har
greven tatt sin unge nu fr att lra upp honom? Och vad ska jag sga?
Folkilsken har jag blivit som en tjur. Vad hjlper det, att en ingenting
ont har gjort? Det onda smiter av sig vrre n sot.

Det gr det, sade mor i Sutre. ja, det gr det. Fast nr en r klar i
samvetet --

Men gstgivarn slog nven i fnsterkarmen.

Jag struntar i samvetet. Samvetet det hr jag lite av, men kvinnan min
den hr jag fr jmnan. Nu fr hon det att skvalta om, att vi friat
honom fr lnsman. Svger din, sger hon, nr hon vill se rdgat p
mig. Fina svger din! Och folk sger som hon. Men tog jag bssan och
skt, s visste de, var de hade mig. Jag kunde vl flina till ett tag
nr jag tnker p honom, kpman i Gteborg. Han ska vara en ansenlig
karl, sgs. Men tro, om han inte blir luver, han med! Fr det greven
legat hos brorsdottern. Och vad blir det av henne?

Jag grunnar just p det, sade mor i Sutre. P ena sidan r det Stava och
p den andra r det lilla mamselln. Det fr vl vga jmnt. Men s r
det Valborg ocks --

Valborg? upprepade gstgivarn, vnde sig till gumman.

Och s r det Daniel med, fortsatte mor i Sutre. Vad har han gjort fr
ont att det ska g ut ver honom? Och vad ska det bli om greven tar
henne --

Tar henne? upprepade gstgivarn. Han tryckte ned hatten p huvudet, gick
mot drren.

Valborg? Vad vill han med Valborg?

Vad han vill, sade gumman och drog betnksamt p orden. jo, det vet en
nog. Men vad han skall, det tr lnsman veta.

Gstgivarn sade:

D gr jag efter honom?

Gumman nickade.




Lnsman satte sig vid bordet med ryggen vnd t kammardrren. Han skt
undan glas och tallrikar, vek upp duken, lade den digra ldervskan p
bordet, ppnade lset, varvid vskan sprack upp med en smll och gav
ifrn sig papper i stinna rullar och buntar.

Mor i Sutre p sin stol fljde med andktig uppmrksamhet hans
frehavanden. Gstgivarn vaktade med bister min sovkammardrren.

Och lnsman tog fram sina brillor, hornbgade och frsedda med stora,
runda frstoringsglas. Hans gon hade frg som grsten, men bakom glasen
fick stenen lyster och blnkte som prlemor.

Lnsman stllde ljusen i en halvring kring luntorna, snt sig stillsamt
i en vldig, brun nsduk, torkade nsa och mun och skgg och hjssa och
sade:

D ber vi herr greven stiga in.

Gstgivarn ppnade drren.

Med pekfingret fljande den rangliga skriften p ett gulnat papper
ropade lnsman med skiljetecken mellan varje ord:

Hgvlborne, greve, Johan, Ludvig, Arnfelt.

Och tillade mumlande:

Frn Frnsafors i Raslinge socken, till yttermera visso. Just den
lurifaxen var det, ja. Just den.

N, kommer greven godvilligt? frgade han ver axeln.

Det drjde en stund, innan uppmaningen tlyddes, en god stund. Men nr
greven slutligen kom, kom han godvilligt, gick med raska, tysta
p-t-steg ttt frbi lnsman och klappade honom i frbifarten p axeln.
Lnsman sg upp ver brillorna.

Urskta att jag sitter och niger, sade han. Men det tar p krafterna att
kuska efter greven en hel dag.

Greven drog en stol fram till bordet och slog sig ned mitt emot lnsman,
som tog fram silverdosa och bjd en pris. Men greven skakade p huvudet,
han stoppade och tnde sin turk och siktade rken mot lnsmans runda
glas och trffade.

Valborg och Trsken stego p t in i salen, hllo sig ttt utmed vggen.
Slutligen kom lilla mamsellen. Gnuggande smnen ur gonen gick hon fram
till greven och satte sig i hans kn. Hon tog ett ljus ur halvringen,
hll lgan framfr sin spetsade mun och lt den vaja t hger och
vnster.

Jas, det r lilla Luther? sade lnsman.

Det r lilla Luther, bekrftade greven.

Hon ser min sjl inte illa ut, sade lnsman.

Tycke och smak, sade greven. Och tillade:

Var det eljest ngot han ville? Aprop, min gode man, jag trodde att han
skulle ha gjort en tur uppt Hoby i kvll. Nmnde inte jungfru Stava att
jag kt uppt Hoby?

Jo vaserra, hon nmnde ngot t det hllet. Och det var skl fr mig
att inte ka dit. S hrde jag ryktas, att kolrakrran farit sr ut. Och
det var skl fr mig att fara hit. Fr det r lagbrott att kra omkring
med socknens kolrakrra.

Kors! sade greven. Det visste jag inte.

Nej. Men det blir dryga bter. Och s har jag ett brev frn kpman
Luther i Gteborg.

Till mig? sade greven och rckte fram handen. Men lilla mamsellen
passade p och stack ljuslgan in mellan hans fingrar. Han svor till,
svngde med fingrarna i luften. Han drog henne i rat, hon drog honom i
hret. Lnsman log och sade:

Jas, hon r s lekfull? Vad pass gammal kan hon vara?

Greven svarade:

Det vet jag inte.

Och han rckte ut tungan -- om t den frgvise lnsmannen eller t den
lekfulla mamsellen eller t de svidande fingrarna kan vara oskert. Men
lnsman lutade sig ned ver sina papper och mumlade:

Jas, greven vet inte det, inte.

Han rtade upp sig och sade barskt:

Ja, fr man fr gra skillnad mellan brott och okynne. I ena fallet r
jag lnsman, och d kan inte fan sjlv dra mig vid nsan. I andra fallet
fr en ju vara mera som mnniska. Det tycker kpman Luther ocks.

Greven spratt till. Och han log p sitt srskilda stt, som bestod dri
att tungspetsen virvlade upp och ned mellan de blottade tandraderna.

Allts ingen angivelse? sade han. Ingen offentlig angivelse.

Nej. Inte nnu.

Allts uppgrelse i godo?

Lnsman rev sig i skgget.

Ja, se om en visste, att det finge skrivas p okynne --

Fr bveln! skrek greven. Och han vnde upp och ned p lilla mamsellen
och bollade henne mellan sina seniga hnder, som man bollar en liten
barnunge.

Fr bveln, han kan ju sjlv se? r det allvar det hr? En barnunge!
Okynne, min gode man, ingenting annat n okynne.

Och han satte den skrattande lilla mamsellen p golvet.

Villkoren? frgade han. Om jag fr be! Villkoren?

Lnsman sade:

Ja, vi tnker ju p mamsellens bsta, Luther och jag. Det gagnar henne
inte, att greven blir sakfrd. Men det gagnar henne att pratet tystas
genom lagligt gifterml.

Greven sprang upp och gick hastigt bort till kammardrren. Dr stod
gstgivarn och strckte ut armen. Greven studsade.

r jag bevakad? frgade han.

Jo, jo, mn, sade lnsman. Vi r nog ett par tre stycken om honom, Lars
och Anders och jag.

Greven gick bort och satte sig i det snderslagna fnstret.

Nej, sade han efter en stund. Det gr jag inte in p. Lnsman har
frsovit sig vid Frnsan. Hade han kommit fr en timme sen, s hade jag
gtt in p gifterml. Nu r det fr sent. Jag har trttnat.

Trttnar? upprepade lnsman. P en timme? Hur fan ska en begripa det?

, det begriper en nog, sade mor i Sutre.

Men greven hvde sig lngt ut genom fnstret, s att man endast sg de
lnga, smala benen och stvlarnas trasiga sulor och fingrarna som
vitnade kring fnsterkarmen.

Det r lngt till backen, upplyste lnsman, och drnere str Anders.

Vad fan bryr jag mig om det, svarade greven.

Han tog ett lngt skutt in i rummet, sg sig omkring. Och blicken
fastnade vid Valborg. Han log och sade:

Som sagt. Villkoret r oantagligt. Jag kan inte binda mig vid en
barnunge. En liten svarthrig, svartgd zigenarunge. Uppriktigt sagt,
min gode lnsman, s fredrar jag blondiner.

Och han tog sin stol och sin pipa, satte sig vid bordet och blste rk
p lnsman.

Som sade:

Vad det anbelangar s ska greven inte st uppbunden s vrst lnge.
Kpman Luther fordrar, att greven skall frlpa sin hustru strax efter
vigseln --

Strax efter vigseln? upprepade greven. Han bjde sig ned efter lilla
mamsellen, satte henne p sitt kn och strk henne ver hret.

Strax efter vigseln?

-- s att dom till skilsmssa kan falla s snart som mjligt, fortsatte
lnsman, lsande. Och han sg upp och tillade:

Luther tr vara mer angelgen om giftermlet n om mgen.

Greven nickade.

Fgnar mig, fgnar mig.

D kr vi till Raslinge i kvll, sade lnsman, och trolova oss infr
prsten. S ha vi alltid ett rep kring bakfoten p herr greven.

Herr greven sprattlade till, som om han redan knt repet.

Och hemgiften? frgade han. Hur stor blir hemgiften?

Ja, nu r vi dr, sade lnsman.

Han tog av sig brillorna och torkade glasen. Och under tiden blundade
han och talade:

Det r klart, att greven ska ha hemgift. Fr eljest ryker han in, och
d r det s mycket annat som ryker. Go' vnner, si! Vi r allesammans
go' vnner. Och drfr ska vi tnka oss fr. Till exempel, inte r
gstgivarns betjnt med att jungfru Stava blir avhyst frn Frnsan? Och
s har vi den lilla gossen, som r s klen. Om greven kommer p grn
kvist, s gr han ngot fr den lille gossen. Det fr vi som kristna
mnniskor tnka p. Och s har vi Trsken. Inte blir han glad, om det
kommer rttsbetjnter till Frnsan. Och det ena med det andra. Nej, nog
ska vi hjlpa greven till hemgift. Men frst ska vi ha trolovningen
infr prst. Fr det har jag lovt Luther.

Och ftt betalt? inskt greven.

Men lnsman suckade.

N, n, mn. Inte n. De dr kpmnnen r inte goda att tas med. Sger
vi d, att vi trolovar oss med lilla gullet i kvll?

Hemgiften frst, sade greven. Kontanter.

Lnsman satte p sig brillorna, vtte p tummen och brjade blddra i
luntorna.

Kontanter r bra, herr greve, det medges. Men papper duger, det med. Hr
har jag till exempel en frskrivning p tre tusen riksdaler banko till
bruksfrvaltarn p Hoby. Knns den igen?

Jo, medgav greven. Men den tar jag inte i hemgift.

Fr inte heller, sade lnsman. Fr den r verlten p mig.

Djvlar! skrek greven, flg upp s att lilla mamsellen dansade i golvet.

Akta lilla gullet, bad lnsman, lade kvickt sin tjocka arm tvrs ver
papperet. Akta lilla gullet, greven. Det r nd hon, som r
huvudpersonen, s till sgandes.

Oj, oj, oj, si s han skrmde henne, fortfor han och krafsade smeksamt i
luften med den lediga handen. Ty lilla mamsellen hade snyftande krupit
under bordet och upp p andra sidan och vankade alltjmt snyftande av
och an ver de breda tiljorna, tills hon slutligen hamnade hos Valborg,
kind mot kind.

Men greven lutade sig ver bordet fram mot lnsman. Och pltsligt
frvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen skto upp i
snedlinjer ver pannan nda till hrfstet. Kinderna blevo gropar under
de utskjutande kindknotorna. Munnen snrptes ihop till en mrk, rd
oval, i vilken framtnderna glnste, lnga, breda, vita.

Och nr han talade, spottade han fram ljuden som en katt.

Vad r det hr? Vad r det fr spegelfkteri? Vad vill han? Vill han ha
mig fast? Sg ifrn! Giv hit papperet.

N, n, mn, mumlade lnsman, n, n, mn, om jag det gr.

Si, det r ett gott papper. Hr str namnet Johan Ludvig Arnfelt med
signet bekrftat. Och s har vi tv goda lftesmn --

Giv hit! skrek greven.

Men lnsman lttade endast s pass p armen, att han kunde lsa:

Karl, Viktor, Anton, Kling.

Det r jag! ropade Trsken, sprang fram. Vad nu d? Karl Viktor Anton
Kling, det r jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar
bomrke. Nog fr jag kan skriva. Men jag tecknar bomrke. S hr ska
lnsman se, s hr --

Och han grep lnsmans hand och ritade med sklvande finger sitt tecken i
dess insida. Men lnsman knuffade honom ifrn sig.

Nu har han skrivit i alla fall. Behvs det bomrke, s kan det
tillfogas.

Och han fortfor, lsande:

Lars Larsson i Sutre. Bda ha gtt i borgen som fr egen skuld. Sg mig,
gstgivare, brukar han skriva Larsson i ett ord eller i tv?

I tv ord, svarade gstgivarn.

Tyckte jag inte det, mumlade lnsman, krafsade med nageln p papperet.
Och han tillade vresigt och barskt:

D fr han vara s frblt beskedlig och skriva om det hr. Han har i
glmsel gtt och skrivit det som ett ord.

Blckflaskan plockades fram ur vskan, locket skruvades av, pennan
skavdes och doppades.

Var s beskedlig, gstgivare, sade lnsman.

Gstgivarn tog papperet och lste genom det frn brjan till slut. S
lade han det framfr lnsman, pekade p sitt namn och sade:

r det jag som ska bli fast fr det hr? Eller r det greven?

Fast? upprepade lnsman och gjorde stora gon bak hornbrillorna. Vad
hken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre ngot p samvete efter han frgar
lnsman, om han ska bli fast?

Och han skrattade dovt i sitt yviga skgg. Men gstgivarn varken
skrattade eller vredgades. Han sade endast:

Jag har inte ngot p samvetet. Utan greven har det p samvetet, att han
frfalskat mitt namn och Trskens. Det r inte det frsta skojarstreck
han har gjort och blir inte det sista. Det r inte heller det vrsta. S
jag talar inte srskilt p det. Men jag vill veta hurudan ordningen r.
Om det r jag som ska bli fast fr det eller om det r greven?

Ingendera, bedyrade lnsman. Greven r god fr beloppet. Eller blir, om
saken ordnas, som den ska. Och det ska den. Papperet r mitt och jag ska
ta ut beloppet av rtter man. Det lovar jag gstgivarn. Hand p det.

Och han tog gstgivarns hand, som varken gavs eller vgrades. S snt
han sig, torkade svetten frn halslinningen och fortsatte:

Vem som har skrivit, det lmnar jag osagt. Trsken stampa lite i
krubban, men han str nog fr sitt namn. Och det ska gstgivarn ocks
gra. Vi ska tnka oss fr, innan vi skyller varann fr det ont r. n
s lnge r vi go' vnner allihopa. Och lnsman ligger och snarkar hos
sin kring i Stenshult. Vi ska inte vcka den, inte. Fr kommer den
fulingen s snokar kan igenom hela Sutre frn kllaren upp till vinden.
Det gr han. nda upp p vind snokar han, fulingen. S vi ska tnka oss
fr. Nu skriver vi namnet i tv ord, som vi brukar, s ser det bttre
ut.

Inte! svarade gstgivarn, drog sin nve ur lnsmans. Nej, inte om jag
finge tre tusen kontant. Skulle jag skriva mitt namn p den skojarns
papper? Inte! Jag har hllit mig ifrn honom s lngt jag orkat. Men han
smiter av sig som tjra. Skulle jag godknna honom med vett och vilje
och g i borgen? Nej, inte!

Han hjde rsten fr varje inte, och de sista orden blades fram.
Lnsman talade alltjmt lgt och frtroligt, men med kat allvar i
rsten. Han vek ihop papperet, vek ter upp det, pekade.

Ska det heta, att Lars Larsson nekar fr namnet?

Det gr jag.

Och han drog sig baklnges, som om orden skrmt honom. Men lnsman hgg
kvickt tag i rockskrtet, stoppade flykten.

Tnk sig fr, sade han. Och fortsatte viskande. Gstgivare. Jag ska sga
hur det r. Jag vill ha saken p skra sidan. Jag vill, att det ska vara
kta alltsamman. Inte fr gstgivarns skull: jag kommer inte att krva
honom p ett re. Men den dr lurifaxen kan hitta p att vgra i
vndningen, bara fr att spela mig ett spratt. Det r han karl till. Om
han s ryker in sjlv p kuppen. Drfr, si! Mste det vara kta allt
igenom. Men gstgivarn str ingen risk, se! Fr jag slpper inte
lurifaxen frrn han har Luthers pengar i handom. Och s tar jag mitt,
s nu skriver vi, gstgivare, nu skriver vi --

Men gstgivarn svarade:

Jag tar inte den skammen att skriva mitt rliga namn p hans
skojarepapper. Nej, inte!

Lnsman slppte sitt tag i rocken, suckade.

Det r trkigt fr mig, det. Frstr inte gstgivarn att det r trkigt
fr mig?

Jo, jag begriper, svarade gstgivarn, att det r trkigt fr den, som
har sna saker p sitt samvete.

Han lmnade bordet, baklnges, slppte icke lnsman med blicken. Gubben
satt en god stund tyst och stilla p sin stol, vntade och svalde. Han
svalde luft och fr var gng han svalde, svllde kroppen ut ett stycke.
Ryggen rtades, de hopsjunkna axlarna hjdes tum fr tum, brst och
mage buktade sig i sttliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spndes ut,
hret reste sig yvigt, skgget stirrade ut t alla hll. Endast gonen
frblevo sig lika, gr och glanslsa som tv kulor av grsten. Och
rsten var alltjmt lgmld och frtrolig, d han frgade:

N, kra Lars Larsson i Sutre, har han ingenting p sitt samvete, han?

Det har han inte, svarade gstgivarn.

Drmed var lnsman frdig, utsvlld och vldig, ver sviktande,
sjungande plankor steg han bort till gstgivarn, tog honom fr brstet.

Det ska vi se, bonddjvul!

Han sttte honom ifrn sig och fortsatte med tunga steg till drren. Mor
i Sutre, som knde golvet gunga, tog sig om ronen, som om hon vntat
ett sprngskott.

Nu kommer det, mumlade hon, nu kommer det.

Men visste litet, vad som skulle komma.

Anders! ropade lnsman i frstudrren. Anders!

Hr r han! svarades nerifrn.

Sg t mnniskan i kket, att hon kommer, befallde lnsman. ter vid
bordet rck han i duken, s att glas och tallrikar skramlade samman.

Hav undan skiten! rt han. Hr ska skrivas.

I jistinijistinije, kved mor i Sutre. Ska hr skrivas? D vet en! D vet
en vad klockan r slagen.

Men Trsken och Valborg kretsade snabbt likt skrmda svalor kring
bordet, som snart var avdukat. Lnsman ordnade ljusen, bredde ut sina
papper, pekade med pennan p mor i Sutre.

Vad heter hon?

Det med! kved gumman. r han s ilsk s han tappar minnet.

Och hon skrek:

Boel Svensdotter! Gstgivare Lars Larssons efterleverska i Sutre. Minns
han det nu? Flbuse!

Lnsman skrev, sade:

Gumman ska akta truten!

Men mor i Sutre hoppade och guppade som en dansedocka p stolen.

Fr pussar, ja! skrek hon. Kom och prva! Han elakings lende och
skrvelkft i storstvlar! Tvi, sger jag, tvi fr den hle!




Samtidigt kommo Anders och svran in genom frstudrren

Anders frgade:

Ska lnsman kra snart?

Om en timme, svarade lnsman. Svran, som bar Basilius i fnget, gick
fram och stllde sig bredbent framfr bordet.

Jas, sade Anders och lommade mot drren, vnde och sade:

Men jag vet inte, om vi kommer fram. De ha lagt farligt med brte ver
vgen srut.

Vilka? frgade lnsman.

Timmerhuggarna frn Hoby. De ha vrkt ned hela grsgrn och lagt den
ver vgen. Fr de vill hindra greven att kra srut.

Tnkte jag inte det, mumlade lnsman. Sade:

Rappa dig d och hav undan brtet. Tag Daniel till hjlp. Greven och jag
kommer strax efter.

Det ska bli, sade Anders, gick mot drren. Men vnde sig nnu en gng om
och sade:

Daniel r allt ute p sitt hll, han. Och letar efter gumsen.

Vilken gumse?

Mors rda gumse, vet jag. Fr den har de tagit ur stallet.

Ja, vad fan angr det mig? rt lnsman. Gr som jag sagt.

Anders nickade och gick.

Lnsman vinkade t gstgivarn.

Tag gossen dr, befallde han.

Gstgivarn stirrade p honom.

Ska jag ta pojken?

Gr som jag sger! rt lnsman.

Och gstgivarn tog gossen frsiktigt mellan sina hnder, hll honom
ifrn sig p raka armar. Basilius blundade och rrde icke en lem.

Stll nu ned honom p golvet, befallde lnsman.

Gstgivarn lydde. Som han slppte taget, veko sig gossens ben och han
fll baklnges in under bordet.

Mor i Sutre flg upp frn sin stol.

Vad i jistini r det med pojken? Kan han inte st p bena?

Nej, han kan inte det, bekrftade lnsman. Han kunde det i morse, det
sg jag, d jag kte genom Sutre. Men nu r han lam i benen.

Gumman lyfte upp pojken, vnde honom fram och tillbaka, knde p armar
och ben.

Larsson, sade lnsman, vad r det, som frsiggr hr i Sutre?

Gstgivarn betnkte sig.

Det vet jag inte, svarade han. Men nog ser jag, att det r ngot.

Lnsman bjde sig ned ver sina papper, blddrade och tycktes anteckna.
Och utan att se upp, sade han:

Nu ska Larsson hlla sig till sanningen. Ville han bli av med pojken?

Bli av med pojken? upprepade gstgivarn.

Lnsman blddrade och skrev kors och streck och frgetecken. Efter en
stund sade han:

Ja, ja, d ska vi stlla frgan p ett annat stt. Har han till ngon
eho det vara mnde yttrat eller antytt, att han helst skulle vilja vara
av med pojken?

Aldrig, kom svaret lgmlt och tryggt.

Lnsman sade:

Nej, han r nu inte mngordig av sig. Men tnk sig fr. Har han inte
sagt det hustrun?

Till den? svarade gstgivarn och pekade p sin hustru.

Och svran snattrade:

N, sisisi, te mig sg'en allri olet. Ne, si allri, allri, allri olet.
Till mig int'.

Tig! befallde lnsman. Och till gstgivarn:

Larsson, som inte har ngot p samvetet, ska vl kunna ge redigt besked.
Har han inte till ngon yttrat, att han helst ville vara av med
systersonen?

Gstgivarn teg, men mor i Sutre sade:

Det har han sagt till mig. Tror lnsman, att jag har frdrvat ungen?

Till modern, Boel Svensdotter, antecknade lnsman.

Anser hon, Boel Svensdotter, det vara orimligt, att ngon annan, t.ex.
Larssons hustru, ofrvarandes kommit att uppsnappa ett eller flera
dylika yttranden av Larsson?

Mor i Sutre svarade:

Det r vl lika orimligt det, som att lnsman gr omkring och lyss bakom
drrarna i min stuga. Varken mer eller mindre.

Lnsman snt sig, torkade brillorna och skrev.

Vnde sig drp till svran.

Nu ska vi hra, vad hustru Larsson har att sga.

Och svran pladdrade:

Det ska'n vl veta sjlv, som lura det ur mig. Fr det r evigen sant
och det vet vl hela sockna, hur han skms fr ungen, s han kan krypa
ned i jorden. Och det r vl inte unnlitt, sn skam och lende som de
haft av slinkan. Och hgfrdiga ha de alltid varit s att en
torpardotter inte varit mnniska fr dem. Och drfr skulle de ha mig
till det. Och senast i morse slog han nven i drrn, s klinkan ligger
dr n, om det ska vara bevis. Fr nu skulle det ske. Men gamlan visste,
hur hon skulle stlla't. S jag blev ensam i kket fast hon brukar hnga
dr jmt och inte lmna mig rum vid spisen fast jag ska vara hustru och
mor till barna. Och Danjel kom in till mig och tljde selpinnar t
Trsken. Och jag sa nd han skulle stanna, fr han r den ende
rttfrdige i Sodom. Men var det likt ngot! Utan de locka honom med
kttets begrelse s att eld ska falla frn himlen. S att jag var mol
ensam. Och d skicka de in ungen, fr de visste att sinnet var p mig.
Och jag tnkte att jag inte skulle streta emot, eftersom de ville. Utan
det skulle bli frid i himlen och p jorden fr den usle ungen. Och de
skulle inte kunna sga att jag r s genom mig elak, som de sger. S
jag tog'en s hr med bda hnderna och drog'en upp p vinden. Men
trappa knark, s jemini! Och han kunde skrika med, s jag stoppa pplen
till en, fr det skulle heta, att han snatta pplen och fll ut genom
gluggen. Det hade hon spekulerat ut, gamlan. Men i samma kom lnsman.
Och det var som om Herren lagt sin hand p huve p mig. S att jag
begrep alltsamman av herrens nd att gstgivarn gtt till grn fr att
fria sig och att Trsken skulle vittna mot mig och att greven kom med
krran efter liket. Och si, jag hrde en rst. Och si, den sa att Danjel
var den ende rttfrdige, som de locka bort. S jag tnkte att det r en
farlig synd att ta livet av en levandes unge. Utan jag slog'en ver
korsryggen med ugnsrakan s han blev lam som gubben i krkbacken,
alldeles si --

Stopp dr! befallde lnsman. Stopp! Stopp!

Men svran fortfor:

S jag gjorde't men de vill'et. S hade int' ja vari, s vore han dd
nu, lille stackarn. Som senast i morse att Danjel tljde en kpphst t
Lill-Lars. Fr han r den ende, som vill mina ungar vl. Eljest ska
Basse g framom, som r son till en slinka, men si hon r inte
torpardotter utan hennes okting ska ha maten frst och sen blir det t
mina.

Vnta nu lite, bad lnsman.

Men svran fortsatte:

S det hade vl vari bttre jag skuri halsen av mina stackare och satt
honom p en tron med scharlakan. Men jag ska taga straffet med frjd och
lovsjungan, men r det rttvist s ska gamlan upp frst, som tubbat mig.
Och si en rst skall ropa, att de hgmodiga falla till fota, fr den
skammen att de hllo en horunge fr bttre n mina --

Anders! ropade lnsman. Anders! Hav bort henne!

Men Anders var icke tillstdes. D steg lnsman upp, tog kvinnan mellan
sina hnder och skakade henne, s att huvudet slank fram och tillbaka.

Tiger du nu, kona?

Jo, det r jag vand vid, svarade svran och tystnade.

Lnsman tertog sin plats, belyst av ljusringen. Han sg varken p den
ene eller den andre utan skar sin penna, filade och skrapade. Slutligen
sade han:

Det r trkigt, det hr. Bde fr Larsson och hans mor. Inte vill jag
vl tro, att de med uppst drivit henne att misshandla gossen. Men saken
r dunkel. Kommer den till tinget, blir den svr att utreda. Larsson har
erknt, att han burit agg till gossen. Till yttermera visso har Larsson
visat htskhet mot gossens far, greve Arnfelt. Det r besvrligt, det.
Vidare har Larssons hustru erknt -- och erknd sak r s god som
vittnad -- att hon misshandlat gossen i avsikt --

Mor i Sutre avbrt:

Slog du honom med ugnsrakan?

Svran nickade och blinkade.

Mor i Sutre sade:

Lg den p vind, den? Eller tog du den med dig fr att skuffa pojken ut
genom vindsgluggen?

Si, si, si, tjattrade svran. Nu vill hon ha mig till ljug! Nu tror hon
inte, vad jag sg' fast det gr p live fr mig.

Gumman sade:

N, jag skall vl frga pojken sjlv i morgon. Nu sover han.

Och hon gick med gossen i famn mot drren.

Stopp dr! ropade lnsman. Vart gr hon?

Jag gr och lgger ungen. Det tr jag f lov till, ocke jag sen blir
hngd eller halshuggen.

I drren vnde hon sig om.

Du, Lars! Ska du ha ett rd, s skriver du bums med samma, vad det r
han vill att du ska skriva. Det kostar dig tre tusen riksdaler. Men s
fr du vl fred tills hrnst lnsman och greven kommer. Mer kan en inte
begra.

Kring! rt lnsman, frustande s att lgorna fladdrade. Vakta din
tunga!

Tnker s med, svarade mor i Sutre. Inte lr han f flera ord av
kringen. Och inte av Boel Svensdotter heller.

Och s gick hon. Och lnsman, som gjort min av att vilja hlla henne
tillbaka, lugnade sig hastigt och blev sittande. Och Trsken trippade p
t av och an mellan kammardrren, dr greven hrdes gnola en visa, till
svarta frstugan, dr gumman steg fr steg trevade sig fram med det
sovande barnet i famn.

Svran blinkade, blinkade, mumlade, mumlade en ordstrm som aldrig fick
ljud, knppte sina hnder s att knogarna vitnade och knakade.

Gstgivarn hade upptckt en kvist i golvplankan, blankpolerad och brun,
stor som en knuten karlnve och till formen icke olik. Den sg han p.

Slutligen sade lnsman:

Om vi skulle talas enskilt vid, Lars Larsson? Tag kvinnfolket med med
sig, Trsken, och stng drren.

Trsken flg fram till svran, bugade, trugade och drog.

Men hon ville icke.

Iss, iss, iss, en ska vl veta straffet frst. Hur det gr, si? Hur det
gr, si?

Hur det gr med dig? sade lnsman. Du fr tungan utskuren och lagd i
saltlake.

Iss, iss, iss, int' bryr jag mig om mitt straff! Va ska hon ha, den
gamla, va ska hon ha?

Svarade lnsman:

Har hon ftt dig till svra, s har hon ftt gudi nog.

Och Trsken bugade, trugade och drog.

Kvinnfolk, sade lnsman och skt hornbrillorna upp i pannan. Kvinnfolk
r farliga till att ljuga. Nog hr en karlar som ljuger. Ocks. Fr
allan del! Men kvinnfolk ljuger, s det gr runt i skallen p en. Och
alltid kan de tratta lagman och nmnden fulla. Det r inte frga om
annat. Det vill inte mycket till.

Vad str han eljest och grunnar p, gstgivare?

Svaret drjde, kom slutligen lgmlt:

Jag grunnar vl p, att en skulle aldrig frska --

Vad d? undrade lnsman, skt ter ned brillorna fr att bttre kunna
avlsa uttrycket i gstgivarns ansikte.

Men dr fanns just inte ngot uttryck att avlsa.

Han sade endast:

En skulle aldrig frska att vara fr mer n sitt samvete.

Ja, si det r sant, medgav lnsman, ljusnade och blev slt i synen. Det
r mycket sant, som Larsson sger, mycket sant.

Han reste sig lngsamt, gnuggade hnderna, andades p dem.

Ja, hur skulle vi ha det nu, gstgivare? Skulle vi skriva? Det lilla som
behvs --

Gstgivarn steg fram till bordet.

Det r vl det minsta lnsman kan begra. Fr allt besvr han haft med
mina angelgenheter.




Mor i Sutre steg in i kammaren innanfr kket. Mitt p golvet stod en
skl med rovolja och i oljan simmade en liten bl lga, inte strre n
en lysmask. Den gav inte mer ljus n att gumman mtte g bort till
sngen och rkna barnen med handen. Dr var Brita, det kndes p de
tjocka benen, dr var Boel med lnga fltan, den skuldran hrde vl
Lill-Lars till. Och vedklabben i famnen var vl kpphsten. Pojken lg
p tvren med Boels rygg till huvudkudde. Gumman gick ut i kket, tnde
lyktan i taket, drog ut fllbnken och brjade bdda.

Det blir bst du ligger nr mig i natt, sade hon till Basilius. Pojken
lg p bordet med benen frn knna hngande slakt ned ver kanten. Nr
han nu hrde att han skulle ligga nr mormor, brjade han fkta med
armarna och sprattla med benen.

Jag tror du rr p skankerna i alla fall, sade gumman.

Ja, se jag blev s glad, frklarade pojken. Att jag ska ligga nr
mormor.

D var det vl lgn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och
pojken svarade:

Hon bara skrmdes. S bena kom bort fr mig.

Nu har du hittat dem igen, sade gumman, fast nog r du en usli krake.

Hon kldde av honom och knde p kroppen. Den var kall och riste,
sttvis. Hon trdde p honom nattrjan och satte honom i bdden. Han
fll tillbaka p ryggen med armarna utbredda som en skjuten fgel.
Gumman skakade p huvudet.

I morrn r du bra igen, sade hon. Sov nu.

Hon vnde honom mot vggen och stoppade om honom nda upp ver nsan. S
satte hon sig p bnkkanten.

Hur ska en frklara det hr? tnkte hon. Ngon har vl skulden, fast jag
inte vet vem. Inte hade pojken kunnat bli s skrmd, om han inte varit
skrmd och ngslig p frhand.

Valborg kom springande frn storstugan, begrde nyckeln till kllaren.
Hon sade:

Det tycks, att de ha blivit sams nu, gstgivarn och lnsman.

Det angr mig inte, muttrade gumman, lste kllarnyckeln frn knippan.
Hlsa gstgivarn att konjaken str till vnster om drren. Ifall det r
den han ska ha.

Valborg gick. Strax efter kom Daniel.

Mor, mor, flmtade han. Nu vet jag var han r!

Ocken? mumlade gumman.

Gumsen, vet jag. De har gjort upp eld ute p grdet, och han r bde
fldd och flkt.

D var det den de skulle ha salt till, frklarade gumman fr sig sjlv.
Men Daniel stirrade p henne, hpen ver lugnet, d lsklingsgumsen var
bde fldd och flkt. Av strykare.

Var r Anders och Lars? S ska vi fnga ngra stycken. Jag har stngt in
hundarna i vedbon, s att de inte ska varsko tjuvfljet --

, lt dem lpa, du! sade gumman. Och det frefll Daniel, som om hon
hade skrattat t honom. Fast han intet skratt hrde. Han buttrade till.

Jag tror I r velig, mor. Sen de gjort en sn ortt!

Men gumman sade:

Har de gjort ortt, s ska du sga det t lnsman. Han hller reda p
rtt och ortt.

Den! sade Daniel, nickade och frsvann.

Och gumman tnkte:

Inte hade han tagit det s illa, om han inte varit skrmd p frhand.
Hennes gnat och skllsord, dem knde han vl. Dem har han vl aldrig
annat n skrattat t. Som de andra ungarna. Nej, det hjlps inte, det.
Det r nog Lars, som har felet. Han har skrmt pojken, om det s skett
med vett och vilje eller ej --

Hon spratt till. Ngonting strk henne ver ryggen, for kors och tvrs
som en skande rtta.

r du vaken? frgade hon, vnde sig mdosamt om och fann Basilius
storgd och klarvaken. Han lg och lekte med sina hnder i luften. Och
strk gumman ver ryggen.

Nej d, sade han, inte var det gstgivarn, som skrmde mig.

Gumman tog hans hnder och stoppade ned dem under tcket.

Hur kan du veta, vad jag sitter och grunnar p? frgade hon.

Men han sade:

Nej, inte var det gstgivarn. Hade han skrmt mig, s hade jag inte
blitt rdd. Som han slr i drrar och domderar.

Vem var det d? frgade gumman.

Han log och svarade:

Det var mormor, vet jag.

Var det, nr jag hytte t dig i hagen i morse?

Han skakade p huvudet, gspade och slt gonen.

h, lt mig sova.

Ja visst hken ska du sova, sade gumman, vnde honom ter mot vggen.

Jas, det var underligt, tnkte mor i Sutre. Jas, det var jag. Till
sist. Det hade jag aldrig grunnat ut sjlv. Jas, det var jag, som
skrmde pojken. Nr gjorde jag det, tro? Ja, en kan inte g med
silkesvantar jmt. Men det hade jag aldrig grunnat ut sjlv. Det blir
ngot att bertta fr Stava. Ifall han inte kvicknar till igen. Att det
var jag, som skrmde de uslige lille stackarn. Eftersom han sger det
sjlv. Eljest tyckte jag det sg ut p Lars, som om han inte haft rent
samvete. Nr lnsman satte t honom. Han blev s slak med ens. Jas, det
var jag. Det var underligt.

Hon betraktade sina hnder, som trtta knppts i knt. Tummarna sklvde
och ryckte till med jmna mellantider. Huvudet sjnk, mycket lngsamt,
nstan omrkligt. Det mrknade fr gonen, men de ryckande tummarna sg
hon alltjmt --

Jag tror I sitter och sover.

Gstgivarn stod framfr henne, stdd mot spisens jrnstolpe. Ansiktet
var blossande rtt, verlppen uppdragen mot nsan.

Hur r det med pojken?

Gumman nickade:

Han sover.

Han gr vl det, sade gstgivarn. Och efter en stund:

Nu ska I tro, att de dansar i storstugan.

Det r vl greven, det?

Lnsman ocks, s tung han r. Han dansar med mamsellen och greven
svnger med Valborg. Trsken spelar, han.

Och efter en stund:

Daniel r ute efter strykarna. Hller de sig kvar p grdet, s ska vi
vl klmma gumsen ur dem.

Ska I sl dem?

Visst fan ska de ha stryk. De ha vrkt ned hela grdsgrn, de djvlarna.

Han stampade till, svngde hotfullt med armarna.

S vnde han sig om och brjade raka ihop askan p hrden.

Sade:

Jag ska vara liksom frlikt med greven nu.

Jas.

Ja, sade han och gick med tunga steg mot drren. En ska inte frhva
sig. Hr har jag gtt och ilsknat i runda tio r. S jag har haft ont av
det sjlv. Och andra med.

Han lade handen p drrklinkan.

Ja, jag tyckte jag skulle hra efter, hur det var med pojken.

Gumman nickade:

Han sover.

Han gr vl det, sade gstgivarn, ppnade drren. Mor i Sutre hrde
Trskens fiol. Ngra gonblick; s stngdes drren.

Nu hade han druckit, tnkte gumman. En kunde mest nska att han gjorde
det lite oftare. Fr det r tungsamt att se sju sorger i synen p honom
fr jmnan. Men det r salig gstgivarns sinnelag. Att jmt g och
grunna p rtt och ortt. Och jmt inbilla sig att folk peka finger bak
ryggen p en. Si, det var salig gstgivarns sinnelag. S det r farsarv.
Fr morsarv r det inte, gudilov!

Hon slog sig p lren en gng och tv gnger och tre.

Ressla det den som kan, sa repslagarn, hngde sig i hrvan.

Och hon sprang upp och begynte rumstera om i kket, gjorde upp eld,
hngde vattenkitteln p kroken ver hrden. Nr nu elden flammade upp
och lyste upp rummets vinklar och vrr, blev hon lttare till sinnes,
smgrinade och smsjng, allt under det hon sktte sina sysslor.

Om nu fljet ville fara sin vg, tnkte hon, syftande p greven och
lnsman, och om Valborg ville komma med disken, s vore denna dagen
ndeligt ver. Jag steg visst upp med galen fot fr all den frargelse
jag haft. Alltfrn det jag hngde upp mig p grsgrn till spektakel fr
ungarna. Hade jag inte lurat dem ned i albuskarna, s hade jag vl
suttit p pinne nnu.

Mormor, sade Basilius.

Gumman hoppa hgt i vdret. Hon lyfte lyktan ver huvudet och mtte
pojkens gloende gon.

r du nu vaken igen, ditt troll?

Men Basilius gspade stort och sade:

Mormor, varfr ville I inte stiga av grsgrn nr som vi sg p?

D blev gumman kuslig till mods, ty det r knt, att folk i sjlatget
hr tankar likavl eller bttre n tal. Och dr lg nu pojken och hrde
hennes tankar till och med i smnen. Hon stllde lyktan p golvet och
stack handen in under pojkens trja. Huden var fuktig och kall som en
isbit. Nr hon lade fingrarna i hlorna mellan revbenen, knde hon
hjrtat hoppa omkring som en vildfgel i bur.

r du skrmd nu med? undrade gumman.

Men Basilius upprepade sin frga:

Varfr ville I inte stiga av grsgrn, nr som vi sg p?

Jo, det ska jag sga. Gammalt folk ska inte gra sig till spektakel fr
smskrap. Fr det r det smsta en kan gra.

r det? gspade Basilius. Och han plirade smslugt med gonen och sade:

I grunnar allt p, nr det var, som I skrmde mig?

ss, ss, frste mor i Sutre. r det ngot att grunna p! Det var vl
nr jag hytte t dig i hagen?

Inte n't, inte n't, triumferade pojken. Det giss I galet.

Och plirande nnu illmarigare med gonen:

Men om I inte grunnar p det, s r det vl ingenting att tala om.

Grunna hit och grunna dit! brummade mor i Sutre. Nr var det d, din
grmming?

Det var nr jag blev ensam p vgen. Nr krran kom.

N, gudi lov, suckade gumman, d var det den svarta krran som skrmde
dig.

Men Basilius skakade p huvudet.

Inte brydde jag mig om krran. Utan det var, nr I lmnade mig ensam p
vgen och stngde in de riktiga barnen.

Riktiga barnen! skrek gumman, slog samman hnderna. Och s nr hade hon
slagit dem samman kring det lilla, illmariga ansiktet i bdden. Ska du
ligga och prata skit, din grmming? r du inte riktig, du som andra
ungar?

Pojken log, frnmnt och verlgset. Svarade:

Skulle de kalla mig Basilius, om jag vore riktig? D finge jag vl heta
Lars eller ngot annat riktigt? D finge jag vl vara hos mor vid
Frnsan --

Vad blev du rdd fr? avbrt mor i Sutre.

Pojken svarade, lngsamt och slpigt och smnigt.

, inte blev jag rdd heller. Utan jag bara grunna p att gstgivarn
gtt till grn. Och dr hade han korna. Och Trsken var i stallet. Och
dr hade han Bina och krran och ldan. Och Daniel hade Valborg. Och
Anders hade hstarna. Och mormor hade de riktiga barnen. Och hyndan hade
alla valparna. Men inte var det ngon, som hade mig. Utan jag grunnade
p att jag var som en frmmandes kattunge, som kommer strykande. Den r
det ingen, som har. Utan Anders binder en sten vid bakbena och kastar'n
i den lortiga dammen bak laggrn. Fr det har jag sett.

Skulle han gra det med dig d, din elaking? frgade mor i Sutre.
Basilius slt gonen och smlog.

nej, inte. Men nr hon tog mig i armen fr att knuffa mig ut genom
gluggen, s blev jag s svag i bena. Fr jag tnkte p katten.

Vem hken ba dig tnka p katten? morrade gumman. Sov nu, s kan du
dansa fr Trsken i morron bitti.

Jag hr nog han spelar, mumlade gossen, somnade.

Men nr gumman lutade sig ned fr att taga upp lyktan frn golvet,
spratt han till och satte sig upp i sngen.

Mormor, sade han, det skulle jag hlsa er, att I fr inte g ifrn mig.

ss, ss, ss, frste gumman. Jag sitter ju still nna som en klrot i
lerjord.

Om Anders kommer, fr I inte g, fortsatte pojken.

N, n, n, vad du pratar --

Men Basilius satte upp handen och rknade p fingrarna.

Och inte nr gstgivarn kommer och inte nr Valborg kommer --

Det r vl ngot han har drmt, tnkte gumman, lade honom p sidan och
drog tcket upp ver nsan. Han gjorde munnen fri.

Nr Daniel kommer, d. D gr mormor.

Vill du sova! grymtade mor i Sutre. Jag lovar dig, att jag sitter hr
det sista jag gr.

Men Basilius sade:

Det gr I inte. Det sista I gr, tar I vattenkitteln frn spisen och
tvttar Daniel ver hela kroppen. Fr han har blivit lortig ute p
grdet.

N, det vore d som frr i vrlden, muttrade gumman och kunde inte lta
bli att dra p munnen.




Om nu inte Valborg kommer snart, s somnar jag, tnkte mor i Sutre, dr
hon satt och vgde fram och tillbaka p bddkanten.

Vattnet har lngesen kokat upp men fr vl hnga ver glden, s att det
inte kallnar. Hon kommer vl snart. Fr lnsman och greven ska fara och
lilla mamsellen. Sen r det bara disken kvar. Efter dem.

Jag vnne jag lg.

Och drmde.

Nej, tvi, vad skulle en gammal rackelkring drmma, som har haft
frargelse hela dan? Jag drmde vl om ungar, och det vill sga mera
frargelse. Efter mamsell Arfvidssons drmbok.

S det fr vara.

Fr det r lgn, att en blir utlrd p ungar. Mnga har jag haft under
hnder. Och inte var det konstigt. Men rtt vad det r, sticker de sig
undan som en dykand i vassen. Och dr str en och glor.

Och vet ingenting.

Som nu pojken. Vad blev han rdd fr? Kan det vara, att han gissat sig
till tankar frr med? Ja, gstgivarns tankar str att lsa som i bok.
Men aldrig har jag tnkt ngot t det hllet. Det kan vl hnda att en
brummar, nr det gr tokigt. Som med Stava. Jag har just helst velat
vara glad av mig, och d kryster en lite under korset. Men det r det
vl ingen som tar p allvar. Varken Vr Herre eller hin hle.

Nej, jag har aldrig haft mina tankar t det hllet. Det straffe mig Gud,
om jag haft.

Fast nog gjorde jag synd mot Stava.

Men det var salig gstgivarns fel ocks, som tjata och sa att vi inte
kunde ha alla ungarna hemma. Lars ska gifta sig, sa han, s blir dr en
kvinna. Men det r inte lnt Anders gifter sig fr krslornas skull.
Eftersom vi har lnga skjutshll. Och inte r det lnt han kommer till
frmmandes heller, fr d blir han spen, om han slipper tuktan. Sa han.
Gubben. Och sen kan Stava stanna hemma, fr lika s vl som en piga kan
vi ha henne. Och gifter hon sig s tar vi mgen hit. Fr jag orkar inte
lngre och det behvs en till jordbruket.

Och d sa jag att Daniel kunde vara lik s bra som mgen. Och nrmre
till det. Men han sa att Daniel var fr liten. Han skulle inte gagna p
femton r n, sade han. Gubben. Fr han var aldrig riktigt med p
Daniel. Fast det var hans pojke s visst som min. Han tyckte, att jag
var fr slpphnt med pojken.

Men jag tyckte att Daniel kunde vara nrmre till. Och inte tyckte jag
att en skulle fsta en mg vid grden. Som skulle st i vgen fr
Daniel. Utan jag tyckte det var bttre att Stava kom ut.

Och det tycker jag n. Fast det gick p tok.

Men inte vet jag, vad som flg i mig, att jag slppte henne till
Frnsan. Det var vl det, att jag ville ha henne lite i nrheten nd.
Och s var fan framme.

Fr det r s, att en gr och stller och stller och stller. Tills det
blir granneligt bra till det bsta. Tycks. Och d vrider fan ett lite
halvslag p jorden. Och ja men om en hittar lngre i sin egen srk. Ens!

S r det. Fr om jag tnker --

Inte blev det alls med Lars, som jag tnkte.

Nej, gruvligen inte!

Och inte blev det med Anders, som jag tnkte.

Och inte blev det med Stava, som jag tnkte.

Och nu blir det annorlunda med Stavas pojke ocks.

S det tycks lite bevnt med att grunna och stlla. Helst fr de andra.
Utan det r vl bst en lunkar p. Fr sig sjlv. S fr en vl vnda
sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hllit.

Och tnker en nnu lngre.

Och minns!

Hur en gick drnere i Bohus som en annan fiskarts, lngbent och smal i
midja. Och klev i btarna bland karlarna och nojsades. Och s pojken
frsts, som skulle komma hem vid frsta go'vr.

Vart tog det vgen? Inte vet jag. Inte vet jag hur det kom och inte vet
jag vart det gick och inte vet jag varfr. Men nr jag vaknade en
morgon, lg gubben i sngen. Och de skllde mig mor i Sutre.

Och hr sitter en nu som en klrot, tung i gumpen och knckt i blasten.

Jag vnne jag lg.

Och sov.


Mor i Sutre somnade. Hon sg icke torrvedsblossen och stnglyktorna som
frn storstugan buros ut i mrkret, irrade omkring och uppslukades av de
bda svarta gapen mellan stall och ladugrd, storstugan och vagnslidret.
Icke heller hrde hon rsterna, rusiga och barska och vermodiga.

Mor i Sutre sov. Hon satt p fllbnkens skarpa kant, och n vaggade hon
fram, s att huvudet hngde ver lyktan, n vaggade hon tillbaka med
fara att krossa gossen bakom sig. D ansiktet vndes upp sjnk hakan;
hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och ver henne skt skuggan ut
och in frn vggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket.

Mor i Sutre sov tungt och drmde.

Att hon satt p grdesgrden, grensle, med det ena benet t skogen till
och det andra t grden. Och nu skulle hon lyfta grdsbenet ver till
skogsbenet. Men benet var tungt. Och skogsbacken p andra sidan var
himlahg och brant. S hon tyckte hon kunde unna sig en stund att pusta,
helst vdret var gott och ljumt med klar sikt ut ver havet, dr
Sutretaket skt ut som ett svart skr, omgiven av ilskna, vita
brnningar och klargrnt vatten. Och kring skret stucko vaggande
ruskprickar upp i en tt ring.

Vad kan det hr vara fr stlle? undrade mor i Sutre. Kan det vara hr
jag skulle vnta p go'vr?

Inte! Jag r ju en gammal kring. Inte har jag ngot att vnta p. Lt
mig se vad gammal jag r.

Och hon sg sig i en spegel och sg att hon var skallig och att sista
hrkransen rasade i stora tosar ned ver skuldrorna.

Det betyder ddsfall, tnkte hon. Hon sg ned t Sutre och sg att
ekarna stodo lummiga kring grden och storekens topp var icke lngre ett
kalt och kvistigt ris, utan lvrik.

Det var rart, tnkte mor i Sutre, att det kommit lv p skrllet.
Jag har aldrig kunnat lida att ha det riset ver mig. Den
obarmhrtighetskvasten! Den tyckte jag skmde. Jag har liksom alltid
nskat, att det skulle bli lv p den. Nu r det rart, nr en fr som en
vill. Det knns s ljummet i luften, nr det inte jmt gr tvrs emot.
Nu sitter jag riktigt bra hr och glor och det r grnt och ljummet och
lummigt kring.

D brjade Raslinge klockor ringa.

Mor i Sutre ltsades till en brjan om ingenting. Det var krkdags,
frstod hon, men tyckte benen kndes tunga. S brtt var det vl nd
inte. En stund till.

Men Raslinge klockor ringde.

Och hon tnkte, motvilligt.

Det r sant, det, jag ska kyrktagas efter Daniel. Det blir grymt vad de
ska buskatitta p mig utmed bnkarna. P gamlan! Gudi lov att gstgivarn
r salig. Han hade vl kreperat av skam och frargelse. Lite till sitter
jag --

Men Raslinge klockor ringde, och hon kunde se dem dansa och hoppa
oroligt i torngluggen som vilda fglar i en bur.

Det kndes otryggt, ty klockorna rullade som vgor och grdesgrden
gungade som en bt. Likvl ville hon hlla sig kvar en stund, oviss om
icke ont bleve vrre --

Men Raslinge klockor ringde:

Mormora, mormora, mormora.

D klack det till i henne. Dr har jag ungarna, tnkte hon. Hur ska jag
nu komma loss utan att blir till spektakel? Inte ska jag visa dem att
jag fastnat som en rn p strn, drfr att Daniel gtt i skogen med
jntan.

Men Raslinge klockor ringde:

Mormora, mormora, mormora.

Och hon sg dem i ekarna, sm som furufnattar men fullvuxna mnniskor
nd. Dr var Lars med sina slpande gonlock, dr sju sorger hngde i
vart gonhr. Dr var Anders som sneglade sidledes uppt som nr en hund
ser p en lyftad kpp. Dr var Stava med det smala, bleka gossansiktet,
som smlog nr hon skulle f stryk.

Nu gller det, tnkte hon, att inte gra sig till spektakel.

Men klockorna ringde.

Och hon sade:

Jag sitter bara och vntar p go'vr, att Daniel kommer frn sjn.

Men klockorna ringde.

Och hon ropade:

Inte var det drfr jag behll honom, att han skulle g i skogen med
jntan.

Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna nda
upp till hfterna.

Vackra, saftiga, mjlla ben, sade greven.

Och hon hade det grinansiktet s nra sitt, som hon aldrig haft ett
karlansikte frr. Inte ens den saliges. Inte Daniels.

Unga ben, sade han och stack pekfingret i kttet. Fgnar mig. Fgnar
mig.

Och han grinade nnu vrre och sade:

Lt oss nu resonera raisonablement!

Och han sade:

Jag lmnade Daniel i pant fr Stava. Nu skall jag be att f hmta honom.
Saken r avgjord.

D slog hon ikring sig och knde att hon var ung och stark. Hon var s
hg, att hon hade fri blick ver Sutredalen nda frn klinten till Hoby
vgskl. Ekarna stodo ttt intill henne och krafsade henne p ryggen och
skavde av frgen. Storekens topp blddrade med sina blad framfr gonen.
Men hon blste bort dem, s att ruskan blev kal.

Och hon sg brllopsfljet komma ur skogen och stryka ttt frbi det
stlle, dr mor i Sutre satt som en fngen rn p str.

Men sjlv stod hon i vindsgluggen och sg granneligt allt. Trsken gick
i spetsen, filande fiolen. S kom hela raden med ungar frn Stor-Lars
ned till Lill-Lars, alla kldda i vackra, svarta klder och med sorgflor
kring de hga hattarna. S kom bruden. Det var Valborg. S kom
brudgummen.

Riktigt kunde hon icke knna igen honom. n liknade han en, n liknade
han en annan.

Men det var Daniel.

Hon knde igen honom p den bl halsduken, som hon gav honom i julas, d
far varit i Gteborg med fisk.

Och hon visste, att det var han, drfr att en lrka sjng ver hans
huvud. Det r s gott som segerhuva, nr lrkan singlar och drillar ver
barnet, som brs till dopet. Det var bara en lrka i hela det vida,
vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade ver Daniels huvud, d
hon bar honom till kyrkan.

Och hon knde honom allra bst p blicken, som mrknade och djupnade, d
han kysste henne.

Nu blygdes hon, ty de granna brllopsklderna hngde liksom snedvridna
kring kroppen p henne. Men hngde dr gjorde de, och han gick bredvid
henne och skte hennes hand.

Och de gingo hand i hand ver hllarna, som gassade av hgsommarvrme.
Fre dem flg en fgel, som var en vit ms med svarta vingar. Han skrek
och jmrade som ett slaget barn.

Och de gingo in i en mrk skreva. Dr hrdes bara vgorna. Vgorna
frste som eldslgor.

Och hon sade:

Nej, vet du vad du gr, din vettvilling?

Men hans tnder nafsade efter hennes ra.

Och han viskade:

Vad snackar du, jnta? Det r vl ingen som begr av en jungman? I
go'vr p landbacken.

Och hon visste ingenting att sga emot.


Men nr mor i Sutre vaknade, svann drmmen s brdstrtat att hon
ingenting mindes drav. Hon mindes endast, att hon drmt ngonting varmt
och knde nnu vrmen. Hon blev liggande en stund i obekvm stllning
med nacken pressad mot vggen. Det frsta hon hrde, var gossens jmmer.
Hon vltrade sig tungt t sidan fr att f gonen p honom.

Basilius sov. Han lg och fktade med armarna och jmrade sig i smnen.
Antingen hade hon rkat att klmma honom, eller drmde han. Det var
ingenting att gra t den saken.

Men nu vaknade hennes ron fr ett vida kraftigare ljud, ett upprepat
dunkande med metallisk klang. Drmmens sommarvrme hade stegrats till
hetta, ugnshetta, och ver det rdbelysta taket dansade vldiga skuggor.

Vad hken nu d, undrade gumman, kavade med armar och ben. Men nr hon
ntligen kommit upp p bnkkanten, blev hon still av lutter frvning.

Elden p hrden stod hgt upp i rkfnget, dundrade och brakade vrre n
skorstenseld. Vattenkitteln var lyftad frn kroken. Framfr lgorna
vaggade en bredskuldrad, svart gestalt. Det var Anders. Han smidde om
ugnsrakan. Tennen hade han lossat, hll spetsen i elden, drog ut den
gldande och hamrade p med ojmna, ursinniga slag.

Gumman skrek till, och han vnde sig om. Ansiktet var svart, kunde hon
se, men mera sg hon icke, eftersom han vnde sig bort frn elden. Mor i
Sutre kom upp p benen. Hon lyfte lyktan och lyste sonen i ansiktet. Sg
genast att han var drucken.

Vad tar du dig till? frgade hon barskt. Dock icke alltfr barskt, vl
vetande att hrda ord kunde g igen, om ruset var stadgat.

Sir I inte? sluddrade han. Jag smir mig ett bjrnspjut.

Nu varsnade hon, vad som skett med ugnsrakan.

Har hin fluge i dig, att du ska frgra ugnsrakan, din vettvilling! Vad
ska du gra med jrnet?

Det hade han glmt, frsjnk i dystert grubbel. Men pltsligt lyste han
upp i ett stort, rtt leende, lyfte jrnet och lt det svnga i handen.

Jag ska fan i mig sl ihjl honom. Det ska jag. Jag ska sl ihjl'en.

Vem? frgade gumman.

D svek minnet p nytt och lmnade honom i stor frlgenhet. Men hjlpen
kom utifrn. Gstgivarn tumlade in genom drren, stor i thvorna och
glad under gona.

Anders! ropade han. Var r du, Anners? Bror Anners lille? Var r du?

Blicken hftade sig vid gumman och blev fr ngra gonblick tankfull och
besljad. Men gldjen brt ter fram, gnistrade i gonen, fnyste genom
nsan grinade i kften. Gstgivarn knt sina nvar, krkte arm, s att
rockrmarna svllde stinna av muskler.

Hr ska I se era pojkar, mor! Hr ska I se Sutrepojkar!

Dem ser jag vl fr jmnan! rt gumman. Vad hken tnker I ta er till?

Men gstgivarn dansade av och an, frevisande sin kropp och sin styrka.

Anners! ropade han, upptckte brodern och slog armen kring hans hals.
Anners lille, har du ngot tillhygge? Nu sticker de under klinten.
Lnsman har dem p kornet och Trsken str uppe vid vgen med bssan. Nu
slpper vi hundarna. Nu klmmer vi dem mot berget, tills de kastar upp
gumsen. Djdran annda, mor, I ska f betalt fr gumsen till sista
rundstycket.

Gumman vnde honom ryggen och gjorde en rrelse, som antydde, hur fga
hon skattade gumsen och betalningen och alltsammans.

Det hade han inte vntat. Det var otacksamt, och det bedrvade honom.
Han sade:

Det vet I, mor, att jag r rttvis. Ocke fan det r stort eller smtt,
s ska det vara rttvist. Fr det vet I, att jag var rttvis frn det
jag var liten. Fr det vet I, att jag brydde mig varken om smek eller
smrj, bara det var rttvist. Och de ska grna f brnna garn ver huve
p mig, bara det r rttvist. Men tar de en fluglort och det inte r
rttvist, s ska jag klmma dem. Tycker I inte det? Mor?

Jag tycker du r en stolle som rnner frn grden mitt i natten med allt
karlfolk. Ocken sger dig, att det inte kommer ngon och tnder p huset
medan du r borta? Inte har jag krafter att slss med strykare?

Men gstgivarn skakade bekymrad p huvudet.

S dr sger I bara, fr att I inte r rttvis. Fr I har aldrig varit
rttvis i ngot. Utan det I har tyckt, det skulle prompt vara s. Ocke
det var rttvist eller ej. Vad fan angr det mig, om de brnner rucklet?
r det rttvist, s m det ske. Men det begriper I inte, fr rttvisa
begriper I inte.

Det tycks vara sanningsnatta i natt, sade mor i Sutre. En fr hra bde
ett och annat som r ovant.

Hrp svarade gstgivarn ingenting, och d gumman vnde sig om fr att
utforska tystnaden, terfann hon det gamla Larsansiktet med sju sorger
hngande i gonhren.

Mor i Sutre sade:

Och det kan vl inte skada, att jag fr hra sanningen av er till sist.
G nu ut mer er, pojkar, s jag fr vara i fred. Men sl er inte till
olycka.

De gingo, gstgivarn frst, sker p foten. Anders fljde, stakande sig
fram med spettet.

Mor i Sutre krafsade aska ver elden. Nr lgorna blivit mttliga,
hngde hon ter upp vattenkitteln.

Hon stoppade om Basilius, som alltjmt sov oroligt och slingrade sig upp
ur tcket.

D rann det henne i sinnet, vad den yrvakne pojken sagt. Att Anders
skulle komma och att gstgivarn skulle komma. Besynnerligt var det inte,
eftersom de titt och ttt hade vg t kket. Men besynnerligt nd, att
pojken skulle sanndrmma, om det s endast var om sjlvklara ting.

Hon gick ut p trappan. Storstugans fnster voro mrka. Allts hade vl
flickorna dragit sig tillbaka till sovkammaren.

Borta vid klinten drevo hundarna. Hon urskilde hyndans dova, ihllande
vrl, och unghundarnas korta, skarpa glfs.

Vad de finner p! Karlarna! muttrade gumman. Rttvisa! Vad ska den vara
bra fr, nr gumsen allaredan r bde fldd och uppten.

Tro om de inte lmnat ngon kvar att vakta grden?

Daniel kunde vl ha stannat.

Hon lyssnade, hrde ingenting annat n det visslande suset i storekens
topp. Och en olst drr, som dngde. Det kunde vara drren till
storstugan, som de lmnat olst. Med silver p bordet! Och tjuvflje
kring knutarna!

Mor i Sutre brjade masa sig nedfr kkstrappan, ett steg i taget fr
att inte komma till olycka i kolmrkret.

D hrde hon steg: ngon gick ver grden.

Hon lyddes. Det var inte Valborgs steg. Det var ingen annans steg. Det
var Daniels steg. I de frbaskat fina storstvlarna, hans. Som inte
ville g i trskor!

Daniel! ropade hon. Och d hon icke fick svar, satte hon hnderna kring
mun och tjt:

Da! ni! el!

S ska du d inte sg, att du inte hrde, muttrade hon fr sig sjlv.
Men i detsamma strk han ttt frbi henne, sprang uppfr trappan och in
i kket. Gumman efter. Hon fann pojken sittande p hrdkanten, sg honom
icke tydligt men frstod av stllningen att han var trtt.

Vill du ha en skvtta mjlk?

Han nickade.

Nr hon nu kom med muggen frn eldsidan, sg hon att han var blodig i
ansiktet och lerig ver hela kroppen.

I jistineje! kved hon till. Sn du ser ut!

Han skrattade.

En kan vl inte se bttre ut, nr en legat och slpat p grdet. De fick
en snara om foten p mig, och nog kte jag fem famnar p studsen, innan
jag kom loss.

Han tmde muggen i ett drag.

De tog mig fr Frnsaforsarn.

Si! Si! Si! triumferade gumman. Det fick du fr stvlarna, din
hgfrdstoke.

Fick jag ngot, s gav jag ngot igen, sade Daniel. Inte tr de glmma
mors gumse i frsta taget.

Gumman doppade handen i vattenkitteln.

Nu r det just lagom, s du kan tvtta av dig lorten.

Hon hgg tag i rockrmen, men slppte, slngde med fingrarna i luften,
spottade och fns.

Nej, tvi, tvi, tvi. Du r vrre n en dynggrep! r det mnskligt att g
och frgra bde sig och klderna fr gumsens skull.

Daniel drog av sig rocken.

Det begriper I inte, sade han. Inte r det fr gumsen. Men en fr vl
lov att hlla sig till rttvisan.

Jag tyckte, jag hrde't i jonse, muttrade gumman, tog fram tvttbaljan,
hakade av kitteln. Och nnu med kitteln i nvarna sade hon:

S. Att en ska hlla sig till rttvisan, ocke det br eller brister?

Det r klart, svarade Daniel.

Jas, sade mor i Sutre. Och d hon hrde en drrklinka sakta gnissla:

Vad ska du i kammarn? Du vcker ungarna.

Daniel slppte lset.

Det var bara ngot jag skulle ha sagt t Valborg.

Inte r hon dennasse, pustade gumman.

Kket fylldes frn golv till tak av den vita ngan. Mor i Sutre sg icke
lngre sonen, och hans rst tycktes komma lngt bort ifrn.

Sa mor inte, att Valborg var hr? Nr I ropa p mig? Nr jag stod fr
att g in i storstugan? Sa I inte d, att hon var hr?

N, n, mn, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drmt.

Hon hrde honom g ver golvet, hastigt. Hon knde flkten, d han strk
frbi, ttt bakom henne.

Vart ska du g?

Till storstugan.

Nej, nu stannar du hos mig, avgjorde gumman. Jag gitter inte vara ensam
med allt det tjuvfljet strykande kring knutarna. Hr du?

Han svarade icke, men hon hrde att han trevade efter lset. Det har en
fr att en r beskedlig, tnkte hon. Han vlar mig inte mer n en katt.
Det r som jag inte funnes.

Och sinnet rann p henne. Hon skrek:

Hr du, vad jag sger, din storsnute? Du gr inte dit?

Men han ppnade drren.

D sade hon:

Fr du har inge dr att skaffa. Valborg r uppe p loftet.

Och hon tnkte:

Vad i herrans namn sger jag? Str jag och ljuger?

Daniel stngde drren.

Vad gr hon p loftet?

Han tror att jag ljuger! tnkte mor i Sutre.

Hon frste:

Jistine, kan jag vet det? Svran r ocks dr. S du ska inte g dit.

Hon fortsatte i en ramsa:

Nu kan du vl vara lugn d. En stund. Eftersom det bara r jntan du
tnker p. Jmt och samt. Aldrig gr du annat n springer efter jntan.
Det duger du till. Ingenting annat.

Hon fortsatte att brumma. Men pltsligt snurrade hon runt i dimman.

Vart ska du g? Tror du jag ljuger, pojk! Att du inte skms! G inte upp
p loftet! Vnt, ska du f hra. Hur det var. G inte upp p loftet,
sger jag. Fr jag har lovt Valborg att hon ska f vara i fred.

I fred? upprepade Daniel.

Gumman kippade efter andan.

S jag ljuger! tnkte hon. S jag ljuger!

Och hon sade:

Jo, vnt, ska du f hra. Hon kom infarandes i jonse, s jag trodde hon
skulle tappa andan. Hon var vit som ett lakan. Ingenting ville hon sga,
men det frstod jag att ngon varit nrgngen. Det var vl greven. Men
hon ville inte att ngot skulle bli sagt t dig.

Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du hra, Daniel. Frst och frmst fr vi
se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit
hr en dag fr lnge.

Ska jag kasta ut honom? frgade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon mtte
le, men strp leendet i en snrpning.

ss, frste hon. Och sade:

Nej, du, Daniel, det kunde bli klagoml. Utan vad du ska gra, Daniel,
r att rja undan grsgrdsstrar och vad det r de lagt ver vgen sr
ut. Det ska du gra, Daniel. Nu medsamma. S ska jag nog laga att han
kommer i vg. Fr det gissar jag, att han ker hellre utan lnsman n
med --

Det mste hon frklara, fast det inte angick honom och inte henne
heller. Slutligen hade hon ingenting mer att sga.

G nu du, Daniel.

Men han brjade treva p sig.

Var har jag kniven? Jag ska vl inte g knivals utifall jag stter p
strykarna.

De skte bda, och mor i Sutre fann kniven, som hon omsorgsfullt stack
in i slidan. Och nr det var gjort, upptckte hon att han hade
blodflckar och lerstnk i ansiktet. Hon lossade sin brstduk av silke,
doppade den i vattnet och tvttade hans ansikte omsorgsfullt.

Slutligen hade hon ingenting mer att bestlla med Daniel. Hon daskade
honom med tv fingrar p kinden.

Du r nd snll, du, Daniel, som gr som mor vill.

Hon fljde honom ut p kkstrappan.

Pojken slks av mrkret. Stegen fllo jmnt och stadigt i gruset, s
klingade klackjrnen mot den frusna vgen, s hrdes ingenting mer.


ngan svepte ut genom drren, luften i kket blev ter klar, upplyst av
elden p hrden och ljuset i lyktan.

Hr r nd varmt och gott, tnkte gumman, smrs efter nattkylan
drute. Hade jag bara skickat av med greven, s skulle jag lgga mig
bums och somna frn alltsammans.

Hon stkade omkring, slog ut vattnet, rrde om i elden, vnde p Daniels
rock, gick bort till bdden och lyste Basilius i ansiktet. Han lg och
pratade i smnen, ljudlst dock eller nstan ljudlst, men hela det
lilla ansiktet grimaserade nda frn hrfstet, som ryckte upp och ned,
till den sklvande hakan. Och hnderna gestikulerade ver tcket.

Vad hller han fr predikan? undrade mor i Sutre. En kunde mest tro att
det var syndabeknnelsen.

Och hon sade, i det hon lt lyktan dingla fram och tillbaka ver gossens
huvud:

Tnker en rtt efter, s r du skulden till alltsammans. Vore inte du,
s kunde en stnga alla drrar fr greven. Och gstgivarn vore vl
annorledes och svran med. Allting vore annorledes. Och nd har du
ingen skuld, din lille stackare. Utan vi gr vl med dig som Israels
barn med bocken. Vi skyller ifrn oss.

Och hon tnkte:

Besynnerligt, vad jag var slngd i att ljuga! Svarvade jag inte till om
Valborg, s jag nr hade trott det sjlv. Och s kvickt jag tog det ur
luften utan att fundera det bittersta! Kan det vara att fan str bredvid
och sticker t en? S att en nstan tycker det r sant.

Hon stllde sig under takkroken, strckte sig p t och hngde upp
lyktan.

N, n, ingen skada skedd, muttrade hon. Nr pojken inte beslog mig.

I detsamma slogs frstudrren upp, s hastigt och kraftigt att lgorna
drogos ut frn hrden, kastande stora, grsvarta rkbollar in i rummet.
gonblickligen drp smllde drren i ls.

Gumman hickade till av skrmsel, drog djupt efter andan. Hnderna sjnko
lngsamt frn lyktan. Hon frde fingerspetsarna ver gonen, som svedo
och trades av rken.

Framfr henne stod Valborg. Hon pressade nacken och ryggen och
handflatorna hrt mot drren. Hon var vit i ansiktet.

Mor tog ett steg emot henne.

Vad r det med dig? frgade hon, lgmlt.

Flickan stirrade p lyktan. Munnen tuggade med ett smackande, svljande
ljud, som om hon haft ett betsel mellan tnderna.

Gumman sade:

r det greven som varit efter dig?

D skrek hon till. Gumman blev askgr i ansiktet, men talade lgmlt och
lugnt.

Du kunde vl vrja dig, vet jag?

Flickan nickade, s att nacken slog en lng trumvirvel mot drrspegeln.

Nja, d s, sade mor i Sutre.

Flickan grep henne pltsligt i armarna, hrt s att naglarna skuro
halvmnar i skinnet.

Mor ska inte sga ngot t Daniel.

Gumman strk bort hennes hnder, den ena frst, den andra sen. Knde p
mrkena.

Nej. Vad skulle jag sga t Daniel? Jag ska bara laga att han kommer
bort med det frsta. Greven.

Hon skt flickan t sidan, ppnade drren, vnde sig om.

Det r inte lnt du blir hr, fr Daniel kommer strax tillbaka. G upp
p loftet s lnge.


Han r fan sjlv, tnkte mor i Sutre, gick sin vg genom mrkret.
Antingen har den lede skickat honom eller r fan sjlv kldd till greve.
Men den skrmmer mig inte. Inte! S sant jag har fyra barn att svara
fr, smskrapet orknat. S skrmmer han mig inte. Utan vill han ta sig
fast i Sutre, s ska jag nog dra ut'en vid svansen, s klvarna ryker t
hcklefjll. Ska jag. S sant de skller mig mor i Sutre.

Aj, pocker! svor hon till, snubblande ver kolrakrrans skackel. Svedan
kade blodets hetta, och gumman rullade som ett stort, svart trollnystan
uppfr trappan.

Ska han inte gillra fr mig med sin frbannade ddkrra, muttrade hon.
Vad han gr, s ser en tydligt att det r fans konster.

Hon steg in i frstugan. Drren till salen stod ppen. Hon steg in i
salen, stannade.

Ringen av ljus hade brunnit ned, endast i tv pipor flmtade nnu
lgorna. Frnsagreven stod vid bordet, framtbjd. Hans hnder kilade p
lnga, smala fingrar av och an mellan fat och krl.

Tro om han plockar till sig silvret? undrade gumman, smg sig ngra steg
framt, tvrstannade vid en knakande tilja.

Greven spratt upp, hjde sig p t, sprrade upp munnen, stirrade mot
drren. Men mrkret drnere och de flmtande lgorna ttt under gonen
hindrade honom frn att upptcka mor i Sutre.

Som tassade vidare, frsiktigt. Och stannade.

Nu sg hon, vad han hll p med. Mitt p bordet hade han brett ut en bl
silkeduk, en snusduk eller en halsduk eller ett huvudklde. Mitt p
duken hade han stllt en lerbunke. I bunken samlade han alla rester
efter mltiden, kttstycken, ostkanter, smrklicken, brdbitar, sista
stycket av ostkakan. Nr allt var samlat, knt han ihop duken om bunken.
S brjade han ter ska, huvudet vreds snabbt p lng, mager hals t
hger och vnster, gonen klippte, fingrarna spelade.

Han sprang bort till sknken, tog en flaska av klart glas och hll det
mot ljuset. Den var tom. Han suckade. Han fann i vrn nnu en flaska av
klart glas. Han smackade, gluckade, satte flaskan till munnen.

nej, inte liknar du just den lede, tnkte mor i Sutre. Du liknar mest
den gamle stackare du r. Att jag inte sg frut, vad du r fr en
gammal skrpuk. r det truten din, som trollar? Och den ska springa
efter flickor! Som darrar p hand s gudslnet kommer utanp magen. Om
min Daniel hade dig i nven s krama han vasslan ur dig som ett intet.

Och hon steg fram med tunga steg, sade:

Det fr allt bli frdknppen, det, greven.

Flaskan sjnk. Han vnde sig lngsamt om. Och nr nu mor i Sutre tersg
det grevliga ansiktet, som hon fr ngra gonblick sedan sg gammalt,
mste hon frundra sig ver dess ungdom.

Det r grinet, tnkte hon, det r det elaka grinet och glittret i
gonen, som gr, att en inte tnker p ldern. Eller ock kan han trolla,
den fule.

Kra mor, log Frnsagreven. Fgnar mig, fgnar mig.

Fgnar mig med, sade gumman, pekade p bordet, fr jag ser att greven r
frdig med packningen.

Han sade:

Alldeles, min kra gumma. Dagen r liden, som jag gnat t Sutre. Som en
vilsen gst kom jag, som en vilsen gst far jag. Men dremellan ligga
timmar, d jag erfor --

Han tog ett glas ur sknken och fyllde det.

-- ett modershjrtas milda vrme.

Han nickade och log.

Jas, sade mor i Sutre.

Och han sade:

Din skl, goda gumma. Var r nu dina piltar? Din Lars? Din Anders? Var
r din Stava? N, det veta vi. Och var r den vackra, obeflckade unga
kvinnan, som du lovat din Daniel? N, n, n! Ett skmt kan ingen
skmma. Din skl.

Han tmde glaset, suckade.

Min gud var det gr gott. Den gamla mekanismen fr kraft att rra sig i
ytterligare tjugufyra timmar och finner kanske under tiden ett nytt
Sutre och ett nytt modershjrta. Aprop -- hur r ett modershjrta
skapat? Varav? Av maktbegr och smeklust? Av sinnlighet och leklust? Min
salig far brukade sga: Stackars Johan Ludvig hade aldrig ngon mor. N!
Han menade, att hon dog i min spdaste barndom. Men ho vet nd om inte
gubben i sin senila tankspriddhet formulerade en dyster sanning. Ty --

Han fyllde glaset.

-- jag har till modershjrtat knt en dragning, som endast bitter saknad
kan frklara. Och en alldeles frbld nyfikenhet. Dess vrme frtjuser
och frbryllar. Vad r det fr en eld, som brinner i detta drskapens
offerkrl? Krlek? Nja. Men ordet r tvetydigt. Livsbegr brinner ocks
i min enkla mekanism. Men vrmer ingen, knappt mig sjlv. Mig tycks, att
det mste vara elden. Utan attributer. Elden utan namn. Elden utan ml.
Elden utan brnsle. Elden, efter vilken eld ftt sitt namn. Primus
motor. Som tjnar alla sina tjnare, onda och goda. Som icke knner ont
och gott. Ofattligt stark. Ofattligt lttledd. Ofattligt ltt bortledd.
Stjls av frsta kalla hand, som fryser. Nja, det r vist, det r gott
fr de moderlsa. Din skl, mor i Sutre --

Han tmde glaset.

Stode jag icke hr fr att sjunga ditt lov utan mitt, skulle jag vilja
ppeka, att dagen blivit vl anvnd. Men jag vill inte hovera. Nog av,
jag lmnar Sutre rikare n jag kom. Jag har rest mina fiender mot mina
fiender, min ovn gr i mrkret p jakt efter min ovn. Det ter sig
infamt kurist frn min synpunkt sett. Men r handen redo och gat
ppet, saknas aldrig medel. Har jag funnit. Om ngon ger dig en
frdmjukelse, s kasta icke bort den, kra mor. Du rider lnge p en
frdmjukelse: den trttnar aldrig. Kasta aldrig bort en ofrrtt; den
kommer att bra dig genom livet. Ansa dina olyckor, och de skola giva
dig frtionde kornet. Men glm icke, att de ro vrdefulla. Och gr av
din svaghet ett fideikommiss, att din slkt m leva lnge p jorden.

Han hll flaskan till gat, mtte av och slog i ett halvt glas.

Det r det goda med min enkla mekanism, sade han, att dess verksamhet
och dess behov kunna exakt berknas. Ett visst kvantum sprit ger ett
visst kvantum energi. Alldeles som ett visst kvantum frdmjukelse ger
ett visst kvantum hat. Nu rknar jag p tolv timmars oblandad gldje,
som komma mig vl till pass --

Ja, vgen r lng, avbrt gumman. Krran, greven ska lna, str
frspnd. Och vid det hr laget har nog Daniel rjt undan det vrsta
brtet frn vgen. S drick nu i herrans namn och ge sig i vg.

Men greven stllde ifrn sig glaset.

Vilken vg? frgade han. Vilken vg har Daniel rjt?

Till Raslinge, svarade gumman. Var det inte den han skulle fara? Kvicka
sig nu, s slipper han ta lnsman i krran.

Greven skakade p huvudet.

Den saken r ordnad. Men vem har ingivit pojken att rja undan p vgen
sderut?

Det har jag, svarade mor i Sutre.

Och varfr, frgade greven allvarligt, gjorde gumman det?

Fr att jag ville bli av med honom ju frr ju hellre, sade mor i Sutre.

Av med Daniel? frgade greven.

D trt gummans tlamod, hon samlade frkldet i handen och slog honom
kraftigt om benen.

Nej, av med honom dr, otering! Av med honom! Och skam till sgandes
inte fr min skull; jag r gammal nog att tla se uselheten. Men fr
pojkens skull. Det kunde hitta p hnda att han frgte mor, vad tvbents
fhund hon slppt in p grden --

N, sade greven, n, jag frstr. Och erfar nyo den mystiska vrme, som
strmmar ur modershjrtat.

Han tog glaset men stllde det ter ifrn sig och fattade gummans hand,
som motvilligt gmde sig i kjortelvecken.

Likafullt har kra mor gjort mig en ovrderlig tjnst. Ja, vilken i
ordningen? Min vg gr visserligen icke till Raslinge; jag vnder som
rven i eget spr. Men tjnsten r ovrderlig. Ovrderlig.

Han tryckte handen, drack ur glaset, fyllde det p nytt, tmmande
flaskan till sista droppen.

Och han sade:

Hur lnge har pojken ramlat omkring p vgen?

Kan vl vara en halvtimme.

En halvtimme, upprepade greven eftertnksamt. Gott. Nu r rtta tiden,
skulle Trsken sga. Din skl, goda gumma.

Han tmde glaset, slog det i vggen.

En lyckobgare!

Han ropade: Ruth! Han stampade i golvet och ropade:

Ruth! Ici! Ruth! Ici!

Nst sista lgan slocknade i ett litet grgult moln.

Lilla mamsellen kom, knyte i hand, vacklande av smn. Greven stllde
henne framfr mor i Sutre. Och han stavade fr:

Tack.

Tack, upprepade flickan.

Goda.

Goda.

Mor.

Mor.

Ja, nu kan det vara nog, avbrt gumman. Hon strk med fingerspetsarna
ver flickans kind. Och sade:

Om han lovade mig en sak, greven, s kunde jag mest vara frestad att
frlta honom alla hans elakheter --

Fgnar mig, log greven, fgnar mig. ven det skulle bli mig beskrt. I
Sutre.

Gumman sade:

Om han lovar mig att vara beskedlig mot flickstackarn.

Det lovar jag, sade greven.

Pltsligt slog han hnderna fr ansiktet och ropade:

Min gud! Min gud! Min gud! O, heliga, infama modershjrta. O, att jag
skall ndgas lmna Sutre! Men det finns ingenting hungrigare n hungriga
fordringsgare. O, kra mor, all denna godhet tynger mig till jorden och
kommer mig att spricka av undran och nyfikenhet.

Han lade hnderna p flickans skuldror.

Men jag vill arrangera en tabl, som kan uppbygga mitt sinne i dystra
stunder.

Han tryckte ned flickan p kn.

En ung kvinna, nnu icke mor, p kn fr mor i Sutre!

Sista lgan slocknade.

Ja, det r vl hans stt att hlla sina lften, sade mor i Sutre. Hon
trevade efter flickan, men fann henne icke. Hon gick bort till sknken.

Vnta litet, sade hon, s ska jag lysa er ut.

Nr ljuset till sist blev funnet och tnt, hade Frnsagreven och lilla
mamsellen redan lmnat salen.

Gumman stllde sig i det uppbrutna fnstret. Efter en stund frnam hon
ett svagt hjulgnissel, ett svagt rassel i gruset.

Han har virat halm kring hovarna, tnkte hon. Ja, nog kan han sina
konster.

Och hon suckade och sade:

Gudskelov! Nu fr jag ta fatt p mitt.


Hon tog fram nnu ett ljus.

Det r s gott att jag stdar frst som sist, tnkte hon. Ngon nattaro
blir det i alla fall inte, frrn pojkarna kommer. Och s slipper en se
lorten i morgon.

Hon stllde sig med korslagda armar framfr bordet.

Knytet var borta, fat och tallrikar tomma.

Det fr en sga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara p
smulorna. I jistineje, fattiglappen! Jag har d inte det p samvete, att
han for hungrig hrifrn.

Drefter sade hon ingenting p en god stund och tnkte heller ingenting
utver sin grning, som bestod i att duka av bordet och stlla undan
disken p brickan i frstugan. S tnde hon ytterligare tv ljus fr att
f bttre verblick ver det stora, mrka rummet. Stolar hade vrkts
omkull, bord skjutits fram, kuddar och dukar kastats p golvet. Hon
ordnade allt och d vggklockan slog elva, var storstugan ter prydlig.

Mor i Sutre gick bort till fnstret. Natten var stilla; den lilla
vindilen, som visslat i storekens topp, hade somnat. Luften var mild,
tung av fukt, det droppade mjukt frn grenar och tak.

Mor i Sutre lutade sig ut och kunde d se ljusskimmer p Raslingevgen
tmligen lngt borta.

Nu kommer de, tnkte hon. Jag vnne jag lge. Det r alltid tyngst i
slutet. Fr den som r gammal.

Lngsamt gick hon en sista rond genom rummet.

Och sade:

Nu kunde en ta emot kungen. ss han gjorde Sutre den ran.

Hon stannade vid fnstret.

Hon sg Trsken med en stnglykta ver huvudet, vidare lnsman, ven han
med lykta. Efter dem kommo Lars och Anders. De gingo stadigt och tungt
p nyktra ben. Men mellan dem raglade en gnglig gestalt. Han msom
hoade som en uv, msom jamade som en likuggla.

Det var han som ville ha vlling, tnkte mor i Sutre. Jas, den stackarn
fick de tag p.

Hon lutade sig ut med armbgarna stdda mot fnsterbrdet.

Var ska I gra av honom? frgade hon.

Ansiktena vndes upp mot henne, vndes ter bort. Och hon fick icke
ngot svar.

Lyktskenet ringlade upp och ned i storekens lvverk, dropparna
gnistrade.

De fyra mnnen samtalade viskande. Fngen hade tystnat.

Men nr nu Lars ppnade drren till vagnslidret och skt honom framfr
sig, gav han till ett skri, kastade t sidan.

D hjde Anders sin jrnstr.

Anders! skrek mor i Sutre. Du lter bli!

nnu en gng vndes ansiktena mot henne, vndes ter bort.

Gstgivarn stngde drren till vagnslidret.

Ska han inte ha ngon mat? frgade mor i Sutre.

Men nu hrde de henne icke. De stodo en stund under storeken och talade
viskande. S gingo de bort till grevens svarta krra, lyste under
hjulen. S lyfte de av locket.

Kan ngon ha gmt sig dr? sade mor i Sutre, strckte sig ut s lngt
hon frmdde.

Bdden, dr lilla grevinnan legat, var tom. Ngra vita blommor lgo nnu
kring huvudgrden.

Mor i Sutre drog sig tillbaka in i rummet.

Ett stycke brd och en ostkant kan en alltid ge honom, tnkte hon. Fast
det kanske r ondigt, eftersom han var med och stal gumsen. Och s ska
det heta igen att en brjar bli gammal och velig.

Nu hrde hon det visslande gnisslet frn kolrakrrans hjul. Men hon
tnkte endast p fngen, p brdet och ostkanten. Hon sg dem framfr
sig, fngen och brdet och ostkanten. Hon var gruvligt trtt, vankade
likvl av och an, ruvande ver den tanken att hon borde giva fngen
brdet och ostkanten.

Hon gick bort till sknken fr att leta efter en ostkant, ppnade
verredet, ppnade underredet, drog ut lda efter lda.

Det var silversknken, dr fanns inga ostkanter.

Hon erinrade sig, att hon sett en ostkant ngonstans. Den var gnaven som
av rttnder, men en nrmre underskning hade dagalagt, att Basilius
varit framme. En annan ostkant hade legat i Daniels matsck hrfrleden.
Det var dock icke en kant utan ett stort, mjukt stycke fetost.

Det r vl nd fr gott, tnkte hon. t en strykare. Sen hets det att
jag r gammal och velig.

Hon gick till hrnskpet. Dr fanns endast glas och dryckjom. Hon visste
vl, att skulle hon finna en ostkant, s vore det i skafferiet. Dr lg
bestndigt en ostkant ngonstans, gnagen av tnder. n av rttnder, n
av barntnder.

Jag vnne jag lg, tnkte hon.

Men vankade ofrtrutet av och an, fljande den lnga, breda, slta
tiljan i golvets mitt. Fngad av dess bredd och raka strckning vankade
hon av och an, som en hna i en kolcirkel, ur stnd att stiga ver den
svarta grnsen.

Frst nr krrans vissling ter skar genom tystnaden, vaknade hon,
stannade, strckte p sig.

Jag gr vl som jag vill, sade hon. Ska jag lta pojkarna regera? Ska
jag lmna stackarn utan mat? Fr att pojken sger att jag r velig och
bldig. Den storsnuten.

Hon lyssnade till krrans gnissel, som entonigt upprepades med jmna
mellanstunder. Nu hrde hon ocks karlarnas tunga steg.

Vad hken? muttrade hon. Varfr drar de omkring med krran?

Hon gick mot fnstret.

I detsamma susade ngonting fladdrande, lngt, svart in i salen. Mor i
Sutre skrek till. Hon sg, att det var Trsken. Han stod ttt intill
henne och hans lnga rock slog som vingar. Han hjde handen med lyftat
pekfinger. D skrek hon nnu gllare. Hon strckte p sig och Trsken
mtte frvna sig ver hennes lngd. Hon strckte sig, vred p kroppen
som om hon velat trnga sig upp ur ngonting, trngt och kvvande och
tungt, som tryckte henne till jorden.

Trsken sade:

Stilla. Stilla.

Handen sjnk, han pekade p henne, pekade p hennes hjrta.

Hon sade:

Det r Daniel.

Hon sjnk samman och var stilla. Trsken gick lngsamt mot drren. Mor i
Sutre fljde honom.

Krran stod nedanfr stentrappan. Karlarna lyfte sina lyktor.

Daniel lg i bdden. gonen voro halvppna.

Mor i Sutre gick ned till honom. D hon betraktat honom en stund, mrkte
hon att trja och skjorta voro uppflkta ver brstet. Hon stack in
handen.

Han r varm, sade hon.

Hon sg p Lars. Och gstgivarns stela, sorgtunga ansikte knycklades
pltsligt ihop till en oredig hrva svarta rynkor.

D drog hon tillbaka handen. Hon knppte skjortan och trjan och drog
upp lakanet, s att det tckte sret. Hon bjde sig fram och slt med
ltt hand hans gon.

Lnsman sade:

Det r antagligt att ett misstag freligger. Troligen ha de legat p lur
efter greven och i mrkret begtt ett misstag. Jag fr min del kan inte
frklara saken p annat stt.

Hon betraktade honom uppmrksamt, under det han talade. S frgade hon
om han skulle stanna i Sutre ver natten. Han skakade p huvudet. Och
hon sade:

D behver jag inte tnka p liggplats fr lnsman?

Han brummade:

Jag har vl annat att gra. n att ligga.

Hon vnde sig till Anders.

G du till kket och stt p vattenkitteln. Den str vid spisen. Det tr
finnas gld kvar.

Och d han lommade bort, ropade hon efter honom:

Du fr bra hit vattnet sjlv. Jag vill inte att kvinnfolken ska komma.

Hon vnde sig ter till lnsman.

Ska det bli skallgng?

Han nickade. Hon stirrade framfr sig, rynkade gonbrynen.

S sade hon:

Det r en liten fyrkantig, svart en. Han r nstan som raggig. Han
hngde hr vid grinden i morse. Jag sg honom, s jag knner igen honom.
Det r han som gjort det.

Hon pekade p vagnslidret.

Den dr kan I slppa.

Vi slpper ingen, mumlade lnsman, drog sig uppt stallet. Var bara
lugn, kra mor. Vi slpper min sjl ingen.

Mor i Sutre tog lyktan frn gstgivarn och steg uppfr trappan. Hon
vnde sig om, nickade. Lars och Trsken lyfte varligt upp den dde och
buro honom emellan sig in i salen.

De lade honom p bordet.

Mor i Sutre sade:

Nu kan I g. Jag behver ingen.


Svran och Valborg sovo p loftet, okunniga om vad som hnt. I kket
vakade gstgivarn, Anders och Trsken. De sutto i var sitt hrn av det
halvskumma rummet, bytte d och d ngra viskade ord.

Ibland reste sig Trsken och gick p t ut p kkstrappan.

Storstugans fnster lyste matt av talgljusens rdgula sken. Han tyckte
sig hra tassande, vankande steg. Kanske en hrselvilla.

Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som fllo ttare och
tyngre frn trden.

Nr han fr fjrde eller femte gngen vnde tillbaka in i kket, fann
han brderna sovande.

Han sjnk ned p sin stol, lutade huvudet bakut och somnade.


Men d natten var mer n till hlften liden, vcktes de alla av ett
skrik. De rusade upp, hret p nda, gonen igenkittade av smntrar; de
sttte samman, hggo tag i varandra, brummade yrvaket svordomar.

Skriket upprepades. Och nu jmrade och knakade vindstrappan under
tumlande barfotasteg. Drren kastades upp, och svran och Valborg
snubblade in i rummet, yrvakna, halvkldda.

Skriket upprepades. Frn hundkojan svarade hyndan med ett utdraget tjut,
unghundarna satte i med ilsket skall.

Barnen kommo ut ur kammaren. Lill-Lars hll skjortan fr ansiktet,
flickorna grto.

Svran snattrade:

Va, va, va  de nu d?

Trsken kom frst till besinning.

Det r Basilius, sade han. Han drmmer.

Pojken satt rak i bdden, gonen slutna. Svran lade sin hand ver hans
mun och tryckte honom ned i bdden.

D vaknade han.

Men Trsken ryckte henne t sidan. Han tog pojken p armen och skjutande
Lill-Lars och flickorna framfr sig, gick han in i kammaren. Efter en
stund kom han ter, sprang ut p grden, vnde tillbaka med fiolen under
armen. Han sade:

Det tr inte gra ngot, om jag spelar lite?

Ingen svarade.

Han steg in i kammaren, skt sakta igen drren.

Gammelhyndan tystnade, hundarna tystnade. Trsken filade sakta, sakta p
fiolen. Det ndde knappt ut i kket. Och tystnade snart.


D kammarfnstrets fyrkant trdde fram ur vggens mrker i ett svagt
blgrtt sken, vaknade Basilius.

Han sprang ur sngen. Frst nr golvet kylde under ftterna, kom han
ihg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken.

Han sjnk genast p kn. Men efter en stund reste han sig frsiktigt,
strk sig ver benen, tog ngra steg.

Nej, han var inte lam. Han smlog vid tanken p mormors frundran.

S upptckte han Trsken. Han satt p bordet som en skrddare, men djupt
framtbjd, omfamnande sina knn och sin fiol. Det stripiga, svarta
hret hngde ned ver pannan.

Basilius smg sig fram, ryckte frsiktigt i hret.

Varfre d, d? mumlade Trsken, slog smnigt med handen.


Basilius drog p sig byxorna. Han gick ut i kket. Dr mtte han stanna
och gapa.

I var sitt hrn av fllbnken sutto gstgivarn och Anders
tillbakakastade, som om de ftt ett kraftigt slag fr brstet. Nsorna
pekade mot taket och snarkade gruvligt.

Men mitt i fllbnken halvlgo svran och Valborg, hrt omfamnande
varandra, sovande.


Basilius gick ut p grden. Mot vanan lg gammelhyndan verst p
storstugans stentrappa. Hon reste sig makligt och bugade fr Basilius, i
det hon ljudligt gspade. Och unghundarna trngde sig tv och tv ut ur
hundkojan, strckte p sig, sprrade ut klorna, lyfte svansarna,
gspade.

rsvalpen kom slngande emot honom, reste sig p bakbenen och trummade
p hans mage med framtassarna.

Men Basilius kastade honom t sidan. Han hade upptckt mormor sjlv. Hon
stod i storstugans fnster. Hon sg honom icke, stirrade in i ekens lv.

Nu blir hon flat! tnkte Basilius.

Han smg sig utmed husvggen, och frst nr han stod mitt under det
ppna fnstret, begynte han, sjungande, i stigande skala.

Mormora, mormora, mormora --

Hon lutade sig ut, nickade. Men han sg inte spr av frvning eller
gldje.

Hon har nog glmt att jag r lam, tnkte Basilius, besviken.

Och fr att fsta hennes uppmrksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande
brjade han dansa.

Hjde handen, ett steg fram, tv steg t sidan, halvt varv runt, bjuder
damen sin hand.

Allt vad Trsken lrt honom.

Men d frevisningen var slut, hade mormor lmnat fnstret. Ovisst nr.

Basilius gick upp till henne. Mormor satt p en stol bredvid soffan. I
soffan lg Daniel, bddad mellan lakan.

Ljusen brunno.

Basilius stllde sig bredvid mormor. Han lyfte hgra foten, stod som
hans vana var p ett ben. ven det kunde han utan svrighet.

Han lyfte handen, pekade.

r det Daniel? frgade han.

Ty sedd p nra hll fanns det ngonting hos den sovande som alls icke
liknade Daniel.

Men mor i Sutre nickade.

Basilius viskade:

Sover han?

Mor i Sutre nickade.

Basilius drjde en stund. Men d mormor alltjmt icke hade gon fr
ngon annan n Daniel, smg han sig p t ut ur rummet.




[Transcriber's note:

P sju stllen har uppenbara felsttningar korrigerats:

rad     stod                 ndrat till

1057    barmhrighet         barmhrtighet
1530-1  Det har hans leende  Det var hans leende
1771    fungfrun             jungfrun
2144    himmel Det sades     himmel. Det sades
2595    konom.               honom.
2810    Gott, Jag stannar    Gott, jag stannar
4818    svaran               svran

P ytterliggare ngra stllen r det mjligt att texten r felsatt
men lika mjligt att texten ska reflektera en dialekt, dessa stllen
har lmnats ofrndrade]






End of the Project Gutenberg EBook of Mor i Sutre, by Hjalmar Bergman

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MOR I SUTRE ***

***** This file should be named 17015-8.txt or 17015-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/7/0/1/17015/

Produced by The Online Distributed Proofreading Team at
https://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org

Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

*** END: FULL LICENSE ***

