The Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar Bergman

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Eros' begravning

Author: Hjalmar Bergman

Release Date: June 14, 2004 [EBook #12613]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***




Produced by PG Distributed Proofreaders




Eros' begravning

av

Hjalmar Bergman

    --hoppas ni frstr att det
    hr r en tragisk skildring ur
    det verkliga livet.

    _Ludwig v. Battwyhl_

1922




Fru Olga Janselius satt vid sitt halvppna sngkammarfnster och
betraktade ngonting, som skulle giva upphov till tskilliga samtal, n
flera historier samt en del frvecklingar. Den unga fruns morgontoalett
var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta hret lg i en tmligen
tjock flta utmed ryggen. Just d denna flta skulle upplsas, hade
kammarjungfrun p sin matmors hals strax nedanfr hgra rat upptckt
ett litet hudutslag, en revorm. Denna komma orsakas enligt
kammarjungfruns frmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig
in i den mnskliga huden, varvid den visar tydlig frkrlek fr ung och
mjll hud. Han r mer frarglig n farlig men br i alla fall utrotas
och hrtill ha de vise funnit ett utmrkt medel i grodspott. Grodan
lever nmligen av mask och hennes spott, som man finner verallt p grs
och rter, r fr masken ett ddligt gift. S lngt kammarjungfrun. Fru
Janselius begagnade tillfllet att sprida en smula upplysning. Den s
kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan r en
slemmig vtska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig.
Hrtill genmlte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en
slarv spottat klysan, s skulle hon drmed frjaga den elndiga masken.
Och hon begav sig stad, i flygande flng och trallande en hjrtslitande
visa om en mycket olycklig krlek. Stillvida var allting gott och vl.

Men nr flickan sprungit ver grdsplanen och just skulle vika om
flygelbyggnadens hrn, mtte hon en ung karl, och mtet gjorde slut p
hennes beskftiga brdska. Fru Janselius knde icke karlen men antog,
att han var en ssongarbetare, anstlld vid torvupptagningen. Vidare
antog hon att Bolla stannat fr att inhmta ngra upplysningar rrande
grodspotten. Det frra antagandet var riktigt, det senare hll ej
streck. Vissa utmanande rrelser frn den unge mannens sida, vissa mjuka
slingringar hos flickan vertygade henne om, att samtalet tagit en
galant vndning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och
bestrk drefter med sin egen saliv revormen--ty ven det ska vara
bra--varp hon lste upp sin flta, kammade sitt hr, satte upp det. Hon
suckade n en gng och tervnde till fnstret. Paret hade frsvunnit,
men en flik av Bollans blrandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och
d och d kom en hullig, brunbrnd armbge till synes. Samtalet
fortsatte.

Hade fru Janselius varit en p handling inriktad natur, skulle hon
givetvis ha slagit upp fnstret p vid gavel och med f, kraftiga ord
tillrttavisat den frsumliga. Tyvrr var hon en mnniska med
vetenskaplig lggning. Passionerad statistiker fll det henne genast in
att ett stort flt fr vetenskapliga underskningar hr lg obrukat. Hur
mycken tid offrar mnniskan p sitt krleksliv? Snabbt uppdelade hon
arbetsfltet i trenne rutor: 1) tid fr krlekshandlingar (dans, smek,
coitus), 2) tid fr krleksreflexioner och frberedelser (utsmyckning,
"drmmerier", erotiska bcker och skdespel), 3) krlekssamtal ("flirt"
till grnsen av giftermlsanbud, dr man rkar in p socialt omrde).
Fru Janselius beslt att genast plja en frsta fra p det stora
fltets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det
lilla damuret ur dess lderetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade
upp mot frontespisklockan ver drren. Stod. Hon vnde sig mot
Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru
Janselius fick ett allmnt intryck av bristande noggrannhet, av slarv,
av lttsinne--vetenskapens lmskaste fiende. S erinrade hon sig
vckarklockan. ven den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta
blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon ter plats vid
fnstret.

Fru Olga Janselius, dotter till den knda professorskan Anna-Lisa
Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman
och frfattarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty
Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var sjlv som
nmnts av vetenskaplig lggning och hade icke saknat vetenskaplig
ambition. Men ett i de flesta hnseenden olyckligt ktenskap hade
upplst denna fasta ambition i nycker och infall, som ngon gng kunde
f en viss prgel av frryckthet, s frmmande fr vetenskapen. Och
likvl hade hennes ktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt s
tminstone ngra av dess utvare. Vid en tidpunkt, d professorskan
Willmans stora representationskostnader hotade att verstiga
professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter
Janselius rkat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens-
eller njurstensoperation infrts i professorskans umgngeskrets. Hans
historia kan icke kallas alldaglig.

Han var yngste son till en frmgen bergsman, hradsdomaren Erik Jansson
p Lilla Klockeberga. Medlemmar av slkten hade skrivit sig Janselius,
och d Jan-Petter bestmts fr den lrda vgen, upptog han det lrda
namnet. Efter ettriga studier vid universitetet for Jan-Petter till
Paris. Fadern hade dtt och efterlmnat en betydande frmgenhet att
delas p fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och d tta r
frflutit hade kontanterna tagit slut. Han tervnde hem, frvandlad.
Han hade rest ut som en ilsket rdhrig, frknig, uppnst bondpojke; han
tervnde som en blek, mager, medellders man med en kolsvart hrkrans
kring den kala hjssan, kolsvarta bryn, bjd nsa, kolsvarta mustascher
och dito pipskgg. En n strre frvandling frestod. I nrheten av
Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det gdes av
greve Henrik Brenners barnlsa nka, ett fruntimmer i svart. De sista
ren av sitt liv gnade hon med nit t religionen och upprttade en
missionsskola i en av grdens flyglar. En lada upplts till
vckelsemten. Den sysslolse och uttrkade vivren, som t ndabrd hos
sin ldste bror, upptrdde p dessa mten, frst som hrare, sedan som
vckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han frestndare fr
missionsskolan. nkegrevinnan besvarade alla invndningar mot
utnmningen med de orden: han r en man, som lskat mycket och lidit
mycket. P sin ddsbdd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och
verlmnade gods och skola i hans vrd. Skolan frsvann fre sorgerets
utgng. Jan-Petter hade ter frvandlats. Hans religiositet hade blivit
hgkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och upprttade med ngra
yrkesgenealogers bistnd slkten Janses stamtavla, varvid han ppekade
den egendomliga omstndigheten att huvudmannen i varannan generation
burit namnet Erik, vilket kunde tyda p en hrstamning frn den Erikska
kungatten. En hypotes, som han dock ej ville frfkta, endast
framkasta. Fr resten var hans huvudintresse under dessa r konst. Hans
smak var icke dlig och han hade frvrvat en viss sakkunskap i frga om
kuriositeter. Han samlade och fste sig i valet mera vid innehllet n
vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjrna; den strlade lika
klart frn en grekisk vas som frn ett forainskt blad.

Vid ngra och femtio rs lder gifte han sig med den tjuguriga Olga
Willman. Han var frlskad. Flickan var mager men tmligen kraftigt
byggd, hon hade stora hnder och ftter, ansiktets oval var fullndad,
nsan vackert bjd, gonen mrka och spelande, en liten smula kisande,
pannan tmligen lg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mrk lock.
De stora hnderna, de gngliga, kantiga rrelserna, de spelande gonen
och framfr allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och
Jan-Petter, som brjat trttna p det renodlat kvinnliga, fann henne
behaglig. Men han ville p inga villkor gifta sig med henne; lika litet
ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som nskade partiet,
behvde likvl ej anvnda vare sig maktsprk eller vertalningsfrmga.
Fr att rtt frst hennes taktik mste man vara mor, och vi nja oss
med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med
Jan-Petter p Larsbo.

Fre ktenskapets ingende upprttade Jan-Petter ett gvobrev, som
verfrde gandertten till Larsbo p hans frsta hustrus, nkegrevinnan
Brenners, brorson, den d knappt tiorige greve Ludwig Battwyhl.
Avkastning och nyttjandertt frbehll sig Jan-Petter fr livstid och
skulle efter hans dd tillkomma nkan, s lnge hon ej trtt i nytt
ktenskap. Hremot reste professorskan invndningar, men bemttes med en
frklaring av s cynisk ppenhjrtighet att hon fr frsta gngen i sitt
liv retirerade i hoppls oordning. I trots hrav fick Willmanska slkten
icke ngon orsak att beklaga giftermlet. Larsbo var givande, dess
frvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter
sjlv visserligen snl men medgrlig. Denna medgrlighet var helt och
hllet professorskans frtjnst. Svrmor och svrson gnade varandra en
svrmisk och ngot sliskig tillgivenhet. De frenades i en fullstndig
sympati, de hyste bda samma aktning fr allt, som gde officiell glans
eller som hade utsikt att en gng n denna glans; de hade bda besvarat
livets stora frgor och kunde med lugn gna sig t de smrre; de voro
bda tandlsa och knlsa och behvde icke dlja ngonting fr varandra;
de hyllade samma etiska och estetiska sikter utom i frga om viner, dr
Jan-Petter visade prov p en mera knslig smak; de lskade bda det
skna och goda srskilt i dess pikanta former; de svrmade bda fr
genialisk och vlformad ungdom av bda knen. Studenter och studentskor,
unga konstnrer och litterater, som tillhrde den Willmanska slkt-
eller vnskapskretsen, behvde icke taga hnsyn till offentliga
stipendieutdelare. Professorskan, som grna fronderade en smula,
belnade tvrtom den ungdomliga oppositionslustan, srskilt om den kom
ngon liten skandal stad. Hon hade ett frtjusande muntert lynne. Under
ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens
gagn och dessutom som ett rekreationshem fr unga vetenskapare. Man har
sledes anledning frmoda, att det Janselius-Willmanska ktenskapet
vsentligt befordrat den fria forskningen i vrt land.

Den unga eller halvunga kvinna, som nu med vckarklocka i hand skte
bestmma normaltiden fr ett krlekssamtal, torde dremot haft mindre
skl att rosa frbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dlig kta
man. De ktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets
omrde, skola icke hr berras, allra helst Jan-Petter redan fre
brllopet uttryckligen frklarade sin ovillighet i nmnda hnseende. Men
brist p ett hll kan ju i viss mn motvgas av verfld p ett annat.
Larsbofrun kunde ha gjort rkning p ett komfortabelt liv, njen,
smycken, resor. Hennes ansprk--om de framstlldes--blevo icke fyllda.
Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snlhet ut sin rtt. Hon
ville icke tigga slantar och klder och fick heller inga. De unga,
fattiga lrdomsljus, som under sommaren voro hennes gster, prlade i
den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sjlv
gick i sina slitna, urblekta, sndertvttade bomullsklnningar. Om
vintern, d makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt
om maten. Jan-Petters svaga hlsa krvde en srskild diet, och den
matfriska unga frun fick suga p ramarna. Ocks frblev hon mager och
gnglig nda till mannens dd fr att under sorgeret fetma p ett
nstan orovckande stt. Och att hon nnu tv r efter mannens dd gick
kldd i svart, berodde mindre p pietet n p den omstndigheten, att
sorggarderoben var den frsta, som hon skaffade sig p egen fri hand och
med fri brs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och nstan
outslitlig.

En egendomlig slump eller mhnda en hgre tillskyndelse fogade s, att
Jan-Petter och hans svrmor lmnade det jordiska p en och samma dag med
endast ett par timmars mellantid. Man vgar kanske antaga att det band,
som frenat dessa bda sjlar, varit starkt nog att trotsa den store
Frstrarens skiljande hugg. Hur som helst s hade fru Olga i ett slag
blivit kvitt ett dubbelt frmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind
fr denna frdel och hon sade sig sjlv att hon skulle brja ett nytt
liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den
nya friheten. Hennes krlek till bcker hade varit Jan-Petter en nagel i
gat och fr att i ngon mn hvda sin sjlvstndighet hade hon lst som
en tentand; ntter igenom hade hon legat p magen med huvudet inpressat
mellan hnderna, boken under nsan, pluggat. Nu frefll henne lsningen
meningsls. det hade gjort henne till fru p ett storgods och hon ville
helt gna sig t dess sktsel, ett mngsidigt och ansvarsfullt arbete.
Men stopp! Dr stod Casimir Brut p vakt.

Han var en man, som man mjligen kunde hoppa ver men svrligen komma
frbi. Axelbredden var frbluffande, nstan vanskaplig, lngden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke srdeles hg men bred och
slt som en hyvlad planka. gonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes sga: N, jag r
ju inte s farlig--men akta er! Skgget var ett praktstycke, mrkbrunt,
armslngt, svllande och vlvrdat. Ibland doppade han det i soppan,
vred d lngsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga sg till, att
dropparna fllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
nr fru Olga kom med sina allehanda frslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina frslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se drp, att hon hll bda pekfingrarna uppstrckta alldeles
som en geisha i en operett. Nr hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass en minut--dock icke till samfrstnd. Casimir Brut svarade:

Grna fr mig. Men d gr jag.

Och det kunde ju inte komma i frga.

Fru Olga mste ska sig ngot annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft ngon liten frargelse i bakfickan, vanligen bemngd med en
viss del spnning och en viss del verraskning. Knappt en kvll under
det tioriga ktenskapet hade hon gtt till sngs utan att sga t sin
spegelbild: Tnk i alla fall! Och detta lilla "Tnk i alla fall" hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista frargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:

Som nmnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det frsta skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, trsnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt ver trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens vggytor. Ungefr hlften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet grna kunde lta se sig;
hos den andra hlften verskred--om uttrycket tilltes--det oanstndiga
anstndighetens grnser. Jan-Petter frsvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten grna fr p tungan: Den renom r allting rent.
Tyvrr mste Olga erknna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och d Jan-Petter glmt att i
sitt testamente--som eljest var spckat med frargliga punkter och
klausuler--vrna den kra skatten, beslt hon att skaffa den ur huset.
Brnna den kunde hon icke med gott samvete, drtill var dess materiella
vrde fr stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portfljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Fljaktligen
gjorde hon med glatt och hmndgirigt mod en utgallring, skilde frena
frn getterna, de oanstndiga frn de oanstndigaste, tog de senare frn
vggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en
upptckt. P baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhnt
men lslig stil skrivit: Till min lskade hustru Olga Janselius, fdd
Willman. Hr och var med ett tillgg: P hennes tjugutredje fdelsedag.
P hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel frgves skte
dlja en nnu dunklare last, bar pskriften: Till minne av vr
brllopsnatt!

Nr hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet!
Kanske efter sin dd. Ett frsk att radera bort dedikationerna,
misslyckades och bladen gmdes p ett vindskontor. Fru Janselius hade
icke mod att genom ett brnnoffer tillfoga den konsthistoriska
forskningen en om n ringa frlust. Eftervrlden skulle f en
besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig
i. Tyvrr skulle redan samtidens omdme frvillas av Jan-Petters
sataniska phitt. En dag upptckte Ludwig Battwyhl gmstllet och
underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem
frr eller tminstone ej lagt mrke till dem. Ty vem lgger mrke till
det som hnger p vggarna? Han visade dem fr sin vn Casimir Brut. S
fll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes
docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas
under huvudkudden, ansg han henne vara ovanligt okunnig och tillika
dum. Han slpade den tjocka flickan upp p vindskontoret, satte henne p
det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter.
Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig
docerade. Efter en knapp timmes undervisning verraskades lrare och
lrjunge av fru Olga. Hon sg sin hemlighet frrdd, hennes hjrta
stannade, hennes pulsar upphrde att sl, hennes pekfingrar reste sig
och pekade mot taket. Hon ville ljudlst draga sig tillbaka, men
sinnesrrelsen brt ut i en hel serie kraftiga nysningar. D rusade hon
in p vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, slpade ut honom p vinden
och rfilade upp honom.

Senare tog hon honom i frhr. Hade han visat bladen fr ngon mer n
Lotten? Ja, fr Casimir. Nu fll hon i grt, gick till sngs och visade
sig icke mera den dagen. Men fljande dag tog hon honom ter i frhr.
Ludwig beknde ytterligare ett brott: han hade visat bladen fr Brita
Djurling. Brita Djurling--en sjutton rs flicka! Varfr hade han gjort
det? Hrp kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort
det fr att pigga upp flickan, som var en smula dsig av naturen. Vid
denna beknnelse vnde sig fru Olga pltsligt om, icke av blygsel utan
drfr att hon alldeles tydligt hrt Jan-Petters fnittriga skratt bakom
sin rygg. En hrselvilla. Alltjmt med bortvnt ansikte frgade hon, om
han ocks visat dem dedikationerna.

Vilka dedikationer?

Dedikationerna p baksidan!

Nej. Han hade inte tittat p baksidan. Han tog ett steg mot drren,
antagligen fr att g upp och titta, men fru Olga hll honom tillbaka.
Hon tog honom i famn och kysste honom p kinden. Han var nitton r och
en stor odga, som tre gnger rullat i studenten. Men han hade en
frtjnst: han var otroligt sanningskr. I skolan hade han genom sin
uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lrarkollegiet hade
vid ett par celebra tillfllen allvarligt dryftat frgan, om icke gossen
borde hnvisas till en anstalt fr sinnessvaga. Denna omutliga
sanningskrlek var fr gonblicket och fr fru Olga av stort moraliskt
vrde. Pojken hade icke sett dedikationerna och fljaktligen vgade hon
hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och
frn den dagen blev hon n mera knslig fr alla anspelningar och
tvetydigheter, som kunde tnkas ang hennes sexuella moral. Eller
rttare sagt--n mera bengen att i de oskyldigaste ord finna
anspelningar och tvetydigheter.

Bakom denna knslighet och misstnksamhet, som kunna frefalla en smula
ljliga, lg ett tiorigt lidande, en vl gmd men levande knsla av
skam. En libertins hustru blir ofta utsatt fr medlidande, alltid fr
misstankar. Den Willmanska slkten, som till ej ringa del levde av fru
Olgas ktenskap, skulle ha frnekat sin egen moraliska grundsyn, om den
gillat detta ktenskap. En hgt uttalad frkastelse hade varit en
ofrsynthet, men det moraliska samvetet r hos mnniskan (och hos
vluppfostrade hundar) s starkt, att det aldrig lter sig helt
undertryckas av hnsyn till materiella frdelar. Dr oppositionen mot
det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. Fr att rtt
skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters brllop och hans begravning,
fr att tillfyllest frklara hennes frhllande till sin omgivning och
hennes sjlstillstnd, skulle man behva terge ngra hundratal pikanta
situationer, citera ngra tusental ordlekar, kvicka infall,
skrattretande anmrkningar. Det lg visst icke ngon bitterhet eller
elakhet i detta raljeri. Slkten hade nu engng svalt den moraliska
mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med
leende vemod att en av dess medlemmar saknade hgre sedlig halt.

Gentemot detta leende vemod stllde fru Olga envisa och frbittrade
frsk att upptrda som en fanatiskt strng och noggrann husfru av gamla
skolan. Frsken misslyckades jmmerliga. Hon kunde icke utdela den
minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes
noggrannhet tog sig ej sllan lika ljliga uttryck som nu, d hon med
vckarklockan i handen lurade p sin kammarjungfru. Den dr
vckarklockan hade fr resten nnu en uppgift: den var en symbol fr
vetenskapen. Slktens ringaktning fr hennes lilla person baserade sig
ej blott p en underskattning av hennes moral utan kanske i nnu hgre
grad p ett underknnande av hennes vetenskapliga lggning. Dr begicks
skerligen en stor och svidande ofrrtt. Hon hade redan och med en viss
glans avlagt sin fil. kand., d det Willmanska husets befarade ruin och
Jan-Petters upptrdande inom rckhll frmdde professorskan att i
egenskap av slktens verhuvud utfrda ett uppseendevckande dekret:
yngsta dottern saknade lshuvud. Bestrtningen blev utomordentligt stor.
Kalven med tv huvuden r en mindre sllsynt naturens lek n en Willman
utan lshuvud. Naiva medlemmar av slkten knde sig skandaliserade och
protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och mt
leende:

Olga har ftt ngonting, som r bttre n ett gott huvud.

Vad i helsicke nu d! Bttre n ett gott huvud? De grubblade.

Pltsligt gick det upp ett ljus fr dem.

Ett gott hjrta! Ett gott hjrta r bttre n ett gott huvud. tminstone
fr omgivningen.

Det blev lsen och den vetenskapliga frklaringen av det ngot gtfulla
och generande fallet Olga Janselius, fdd Willman. Hon hade ett gott
hjrta. Som alltid, d en stor upptckt gjorts, infunno sig bevisen
sjlvmant och i legio. 1) I spd lder hade hon, ehuruvl flaskbarn,
aldrig kinkat utan sovit som en Guds ngel (vilket visserligen berodde
p, att den strngt upptagna professorskan hllt ngra droppar brnnvin
i mjlken), 2) som minderrig hade hon a) mt vrdat en sjuk krkunge,
b) sjlvmant lst hgt fr tante Sara, c) grtit p julafton och i det
lngsta vgrat att mottaga sina klappar, drfr att hon mtt ett fattigt
barn p gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt dliga huvud(?)
kmpat sig till sina examina (som om ngon skulle vgat underknna
Anna-Lisa Willmans dotter!) blott fr att gldja sina frldrar, 4) som
ungm hade hon sknkt sin krlek t en sjuk och olycklig(?) man, 5) som
matmor visade hon sina tjnare alltfr mycken flathet (sant! men hindrar
ej att hon dagligen nskade dem tandvrk och andra olyckor), 6) ven mot
fattiga slktingar visade hon ngon godhet (med i runt tal 30,000 kronor
om ret!), 7) hon sknkte den olycklige och frldralse ynglingen
Ludwig von Battwyhl den mmaste omvrdnad.

Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var
ingalunda olycklig; tvrtom mste han betraktas som urtypen fr en
lycklig pojke. Ingen far hade frtryckt honom, ingen mor hade frdrvat
hans mage eller hans sjlsstyrka. Han hade levat strre delen av sitt
liv i ett skolhushll, som han helt och hllet behrskade genom sina
talanger, sin nvstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en
skrckblandad beundran och sina lrare en fasa, som stundom stegrades
till panik. Han hade relegerats frn tvenne lroverk och slagit en massa
rekord i diverse idrotter. Vid sjutton rs lder var han en ver hela
landet knd fotbollspelare, men lmnade i sitt ryktes blomning
fotbollsplatsen till fljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom
obetydligt halt och hgst intressant. Han var kanske alltfr mtt p ra
men alls icke p mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya
njutningar. Han gde landets finaste pointer med meterlng stamtavla och
dessutom ett vlfrsett stall som visserligen icke var hans.
verhuvudtaget kan man sga, att han gde allt, som icke var hans, och
hri lg grunden till hans otroliga bekymmerslshet och hans storartade
frikostighet. Ur hans vst- och byxfickor rullade stndigt mynt, ver
vilkas hrkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktr ansgs vara god
men missknd och drfr dubbelt god. Hans omutliga sanningskrlek r
redan berrd. Hans flrdfrihet grnsade till oartighet och hans artighet
till nrgngenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen gde han en
stark och sllan motad bengenhet att hnga och slnga med armarna hrt
knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska slkten med dess
djupa psykologiska insikter tydde denna bengenhet som ett utslag av
barnslig lngtan efter modersmhet. Det kan vara sant; men i s fall
visade han en utprglad frkrlek fr unga mdrar, ven sdana som voro
yngre n han sjlv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han
med en passion, som pminde om kattens passion fr rttan. Hennes
vlsvarvade lilla person kramades i de lnga pojkarmarna, tills hon
kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade sett dessa mhetsanfall
med fnittrande vlbehag. Damerna Willman torkade grna en tr ur
gonvrn. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en hna i regn. Hon
skmde verkligen bort honom, men det berodde mindre p det goda hjrtat
n p en fullstndig ofrmga att hlla honom stngen.

Emellertid var det fastslaget, att hon gde ett gott hjrta
eller--tydligare formulerat--bttre hjrta n huvud. Vidare: att man av
henne, Jan-Petters nka, ej kunde vnta en allvarlig syn p livet och
enkannerligen ej p dess erotiska sida. Kort sagt: hon var lskvrd men
en smula undermlig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon
beslt att komma den p skam. Hon ville visa, att erotiken fr henne var
en livsyttring av underordnad betydelse, medan den fr de flesta
mnniskor r det centrala i livet. Hon ville pvisa, vilken
oproportionerligt stor plats den s kallade krleken tar ej blott i
individens utan ven i samhllets liv. Hon ville lgga denna sociala
parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlgga de
hrjade omrdena, uppdraga grnsen mellan socialt berttigad och
oberttigad erotik--i f ord: hon ville grunda en ny pragmatisk
vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade p siffror,
iakttagelser, hypoteser, statistik, framfr allt statistik. I mnader
hade hon skt bekmpa detta utslag av rftlig belastning. Hon var rdd.
Hon var fullt medveten om att en mnniska, som vill grunda en ny
vetenskap, r en ljlig mnniska. Hon vntade varken lager eller rosor,
hon vntade trne och halm. Och dr satt hon nu med sin vckarklocka.

       *       *       *       *       *

Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. D det
till en brjan endast kunde bli frga om approximativa berkningar,
strk hon genast sekunderna och rundade efter kort betnkande
minutsiffran till 40, som r en synnerligen bekvm multiplikator. Hon
stllde klockan i fnstret och grep till papper och penna. Larsbo
huvudgrd gde 26 kvinnliga tjnare, av vilka sju fllo fr
ldersstrecket, som hon ngot godtyckligt drog vid de klimakteriska
ren. Av terstoden voro nio gifta. Som en frsta arbetshypotes antog
hon nu att gift kvinna ger hlften s stort behov av erotiska samtal
som ogift. Hennes arbetsmaterial blev sledes 14-1/2 eller 29/2
kvinnoenheter.

Mngriga iakttagelser hade lrt henne, att en medelstarkt erotiskt
betonad, arbetande kvinna i regel njer sig med ett lngre erotiskt
samtal (vulg. mte, trff, "ttatt") om dagen. En enkel multiplikation
gav sledes vid handen, att Larsbo kvinnliga tjnare fr erotiska syften
dagligen bortslsade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett
materiellt vrde av cirka 4,85 kr. Ett "mte" krver emellertid ven en
manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en grden icke tillhrig
arbetare; men d import och export grdarna emellan hrvidlag torde vga
jmnt, ansg hon sig kunna rkna med 29/2 mansenheter, varvid hon
naturligtvis frbehll sig att senare gra en srskild berkning fr
grdens vertaliga mn. Den bortpratade manliga arbetstiden
representerade efter en medeltimpenning berknad 12,55 kr. Summa manlig
och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om
ret!

Givetvis mste denna siffra nagelfaras och kanske avsevrt korrigeras
med hnsyn till tskilliga felkllor: rstidens inverkan p det erotiska
livet (stickprovet togs p Saradagen, allts mitt i hgsommaren); den
strre eller mindre tillgngen p ssongarbetare; grdens moraliska
atmosfr (en ej oviktig omstndighet vad Larsbo betrffar); och sist men
icke minst experimentators ngot uppjagade sinnesstmning. Sistnmnda
felklla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir
Brut. Frvaltaren hade fregende afton p ett tmligen ohyfsat stt
gjort henne frebrelser, sgande: Det gr inte att upprtthlla
disciplin p den hr grden. Frun hller sina flickor fr mycket i
huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvllarna, men frun
hller dem i flygeln och lter dem sy och lsa och sjunga som i himlen.
D gr mina karlar till andra grdar och om mornarna fr jag springa
omkring och dra fram dem ur lador och hvolmar. Hur ska det kunna bli
ngon disciplin?

Framstllningen var ej blott cynisk utan ven sakligt oriktig. Ett
frsta bevis hrfr hade hon redan i handom och hon var fast besluten
att fortstta sina forskningar. De Willmanska tnderna hade blodats, hon
erfor en slktrvd s att sga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om ret!
Allenast p Larsbo huvudgrd! Hur mnga motsvarande grdar ger Sverige?
Hur mnga tjnarinnor verhuvudtaget? Huru mnga arbetande kvinnor? Hur
mnga kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa frgor, statistiken
skulle frse henne med siffror ad libitum. Hon skulle trda ut ur den
ljumma, fadda, sliskiga atmosfr, som omgav Jan-Petter Janselius' nka,
och sl sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon sg framfr
sig rckor av bokhyllor, lspulpeter, biblioteksdiskar, folianter,
bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som
frr i vrlden gnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid
Riksbiblioteket och skulle bli mycket frvnad ver att se henne; nnu
mer, d han fick veta hennes rende och planer. Hon kom att tnka p att
hon alltid borde bra en enkel svart drkt; den skulle framhva svl
hennes ansprkslshet som hennes allvar. Det var endast en liten
bitanke, som snabbt frbleknade. Framfr henne lg ett arbetsflt, vars
omfattning och betydelse ej kunde verskattas. Hon beslt att uppdraga
riktlinjerna fr sitt frstlingsarbete och brjade med titeln. En vl
vald titel verkar p en gng inspirerande och koncentrerande. "Det
erotiska livet i social belysning." En redbar och flrdls titel men
kanske alltfr fantasifattig. Fantasien spelar strre roll i det
vetenskapliga tnkandet n man i allmnhet antar. "Krlekens ekonomi"?
Bttre, mycket bttre! P en gng allvarligt och en liten smula
pikant--fr dem, som prompt ville finna ngonting pikant i detta mne.
Som boktitel utmrkt men kanske lmpligare fr ett arbete n:r 2, ett
standardwork i 2  3 delar. Broschyren r ett vigare redskap fr den
unga vetenskapen, som ej kan stlla sig frnmt avvisande till alla
popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare
frgande n besvarande meditativ, riktad som en sprngkil mot problemets
krna--

Nu hade hon den!

"Har den moderna mnniskan social rtt till krlek?"

Nej. Nej det var inte bra. Inte rtt, inte! Det r ett trkigt
banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt
ovetenskapligt.

Men s hr:

Har den moderna mnniskan rd att lska?

Frtrffligt!

Hon sg upp frn papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220
kronorna och rkade rent tillflligtvis se sig i spegeln. Det frefll
henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula hrjade men ej
alldeles oskna ansikte skulle ha en srskild rtt att slunga fram en
frga som denna: Har den moderna mnniskan rd att lska? Hon smlog fr
att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle frflyktigas; men
nej, de snarare framhvdes, och ver pannans kanske vl ungdomliga
klarhet ringlade den svarta locken som ett frgetecken. Har den moderna
mnniskan rd att lska? Hon kom att tnka p, att om hennes arbeten
engng skulle utges i en samlad upplaga, borde frfattarinnans portrtt
just vara sdant som spegelbilden nu: huvudet ltt bjt, lpparna skilda
i ett nstan omrkligt svrmodigt leende, blicken silad genom gonhren,
locken p sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga
Willman eller nnu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk
konstellation ovan orden: Har den moderna mnniskan rd att lska? Var
det kanske en slump att just hon skulle bryta en av mnsklighetens
frdvgar genom den erotiska urskogen? Ett tiorigt lidande r icke en
slump, det r ett de. Hon stod infr Eros skyddad av erfarenhetens
pansar, knslols, rttvis, vetenskaplig. Hon knde sig segerviss, hon
knde att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, berva
honom en provins. Hon kunde nnu ej ha ngon klar frestllning om, hur
det skulle g till, men hennes hjrta darrade av gldje och allvar, ty
hon anade ngonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar,
bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle lra sig inse, att
hon icke var det lilla giftasdjur, de hll henne fr; kohandeln mellan
professorskan och Jan-Petter skulle hmnas. Samtidigt som hon sovrade
och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin
matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och ter siffror r det
sprngmne, som rjer rtusendens avlagrade frdomar ur vgen. Och
Casimir Brut skulle f en vlfrtjnt lxa! Kall och nykter skred hon
till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser ven de
mest omvlvande, de mest delggande--kanske framfr allt dem. Hon
sknkte sin spegelbild nnu en blick och upptckte en ny, blek, kylig
glans pminnande om marmorns och rtt kldsam. Men hon fste sig icke
vid dylikt, utan rck med ett raskt grepp det frsta redan nedklottrade
arket ur notesboken och skrev p det blanka bladet i prlrunda bokstver
orden:

Har den moderna mnniskan rd att lska?

       *       *       *       *       *

I detsamma ringde vckarklockan. Den fungerade utmrkt som dessa
vckarklockor till fem och femtio vanligen gra. Dess slagverk var
stllt p sju, dess visare pekade p sju och soluret p grdsplanen hade
ungefr samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit
plats i skrivkabinettet innanfr sngkammaren; ett tiotal meter skilde
henne frn klockan. Hon var lika yrvaken och bestrt som om hon vckts
ur den staste slummer. Hon grep i blindo framfr sig och fick tag i en
ljusbrande, dansande silverne faun, vars ljus hon knckte. Hon strtade
upp, snurrade runt och knuffade till ngot; hon sprang ut i sngkammaren
och frnam bakom sig en skrll och ett vekt och sorgset krasande. Men
framfr henne arbetade klockan gll och ofrtruten; med utstrckta
hnder rusade hon bort till fnstret och skulle just gripa tingesten, d
pekfingrarna pltsligt skto fram som fllknivsblad och gvo klockan en
gemensam knuff. Den vacklade, den fll, den krossade sitt glas mot
sanden; det glnsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade
oklanderligt. Fru Olga skrek till och hvde sig ut genom fnstret.
Klockan lg i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring
linden; svalor skuro genom luften och snrtade den med sina vingar;
korna blade efter mjlkpigorna; katten satt p solurets hll och tvdde
sig efter nattens jakt; hunden sg p; gsflocken betade i parkens grs.
Lat och lurig, tung av sta dofter drog vinden frn vstan till stan
motande framfr sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var
hgsommar, det var Saradagen.

Och ett efter ett ppnades fasadens fnster. Frst ett i nedersta raden,
det andra frn vnster, och ut stack ett sltkammat huvud med bena ver
hjssan, fltsnckor ver ronen, med ovalt ansikte, ovala gon, krum
liten nsa, bgformiga lppar och mellan lpparna en stor polkagris. Det
var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Drp ppnades fnstret i
andra raden lngst till hger, ppnades med en skrll och ut vllde tv
starka skuldror, nakna, feta, brunbrnda av solen och som knoppen p en
soppterrin s vilade p den breda kroppen ett alltfr litet huvud,
bukkindat och trint, rtt och omgivet av rda testar. ver nsans
kttiga rygg red p sned en skraltig och vinglig pincen med
morgonimmiga glas och i vnstra mungipan hngde en helt liten snugga,
syrlig att dma av den bruna ssen p hakan. Det var Lotten Brenner,
vrdinnans syssling p mdernet och kusin till den nst siste garen av
Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade lngt ut p grdsplan. Hrnst
ppnades ett fnster i tredje raden den hgsta och ett vackert och
sjlfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastn mera
frfinat, ven mera ldrat och med blekare frger, gonlocken hjdes
aldrig helt och munnen log ett frteget, tankfullt, roat och medlidsamt
lje, som om hon stndigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i
sin dagliga grning lyssnade hon skert till annat, doktor Karolina
Willman, den bermda magspecialisten. Hr p Larsbo bodde hon alltid
hgst upp under taket och i en tmligen torftigt mblerad kammare, ty
frn dess fnster hade hon fri blick ver Mosjn och kunde med kikarens
hjlp se svanorna simma i vassen. nnu ett fnster slogs upp, ljudlst
men snabbt, i andra vningens mitt, just ttt bredvid Olgas. Med
sokratisk nsa mellan djupbl, nrsynta gon och skra, finhyllta kinder
visade Betty Willman sin ntta person, drog munnen sidleds som flundran,
d hon sg den i gruset troget ringande klockan, snde en snedblick mot
himlen och en annan mot Olga, ns t solen som stack henne rakt i
uppnsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, bldriga hnder. Det
sjtte fnstret slogs upp i nedersta raden ej lngt ifrn Britas. Hr
bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon gt en trolovad
fstman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu,
sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lmplig, lt professurernas
antal bestmma kavaljerernas, designerande var gng med sitt val en
papabilis. Frtal, givetvis, men vrdigt de svartaste, rikaste
knollrigaste lockar, som ngonsin skyddat stora och djupa kunskaper i
fornnordiska sprk. Hon hlsade dagen med en susande gspning fljd av
ett dovt och mullrande ljud ej olikt skan; hon strckte de fylliga
armarna till en gest  la Mllers system men avbrt sin vning fr att
krafsa sig hrt kring gon och nsa och hr och var p den halvnakna
kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt
till hger och vnster t smndruckna vnner. Men ver det vnstra rat
svvade ltt som en fjril, fast intrasslad i hret, en glmd papiljott,
brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och fr att fylla
sjutalet, ppnades lngsamt, frsiktigt, med ngot darrande hnder det
lilla fyrkantiga fnstret mittver sjlva portalen. Och hon, som nu kom
till synes, var om ej stllets s dagens genius: frken Sara Schnthal,
en fattig judinna, till skillnad frn alla de andra utan ringaste
blodsband med grdens vrdinna. Om hon kommit i slkten som guvernant
eller sllskapsdam eller hushllsmamsell, det r numera oknt. Skert
r, att hon varit frtrogen med den saliga professorskans
flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmr av tvenne
generationer anfrtrott t tante Sara allt, som kan komma ett hjrta att
brista av frjd eller smrta, och lite drtill. Icke frty var hon tunn
och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat,
skrynklat och sprucket till olslighet redan innan det prntats. Nsan
hjde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogsprt stagat av
kraftiga rynkor, som lpte tvrsver kinderna och hade sitt fste vid
ronens bas; men ronen sjlva hngde som slaka segel. gonen tcktes
av svllande svartbl kuddar, fyllda av gammal, mrknad grt, kunde
tyckas. Ansiktet var stelt som tr men med rrliga, lderaktiga lppar,
som n sgos in, n blstes ut, n drogs isr och blottade en jmn och
blndande tandrad i vre kken, tre gulnade betar i undre. Det var tante
Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, mhet, frsynthet kan ingen vrdigt
beskriva. Och nr nu den gamla, blndad av solen och oveten om alla de
andra, strckte sig ut fr att skaka en meterlng flta, hopsnodd av
under ett halvsekel avkammat hr, svart, grnat och vitt, samt rullade
den till en praktfull korg och ett behvligt skydd fr hjssan, ropade
alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke p en gng och taktfast utan
ropen hjdes n hr och n dr och kilade kors och tvrs ver fasaden.
Det lt som d skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman
frlorade ej sin hllning, blygsam och vrdig, utan neg till tack fr
varje nytt hurra och fste under tiden sin flta.

ntligen tystnade klockan i gruset.

Och ntligen ppnades det ttonde fnstret, belget rakt ovan fru Olgas.
Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag
och sleifer, hvde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, s att det
rufsiga hret daskade ned i pannan. Fnsterkarmen trffade honom hrt i
magen. Herregud, tnkte han, det mste bli en ndring! Han satte knogen
med kraft i gonvrn och borrade lngsamt ut smnen; han gspade stort
men ljudlst, betnkte sig, gspade n en gng och nu med ett illvrl.
Han tuktade sin mun med ett hrt slag. Vad jag r r! tnkte han. Det
mste bli en ndring! En rst ropade:

Ludwig! Gratulera tante Sara! Det r hennes namnsdag.

Han sprrade upp gonen, och i det han tog ett stadigt tag om
fnsterstolpen, hoppade han upp p karmen och steg ut p blecket. Sex
damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot
gratulationen. Och han sa:

Kra tante Sara! Det r din namnsdag i dag och du r s st. Ja, det r
min uppriktiga mening, fast andra tycker att du r ful. Hade jag rd,
skulle jag ge dig lstnder till underkken. Men jag r en fattig gosse
och jag nskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.

Ludwig! skrek Lizzy.

Lizzy? parerade han prompt och tjnstvilligt. Och bekymrad tillade han:
Var det klumpigt sagt? Jag kom att tnka p bibeln och den risk, som
vidlder mngriga Saror. Andra ro vid den ldern frskonade. Men det
ska bli en ndring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante
Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron
lilla sta Brita. Och tack fr i natt! Jag drmde att vi lg i
syskonbdd--

Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till s att blecket knakade, och
stirrade frskrckt ned p henne.

Jas, det r du Olle, sa han. Gomorron.

Olle var hennes smeknamn, ett phitt av Jan-Petter.

Du r r! sa fru Olga.

Ja, medgav han, det r jag, men det ska bli en ndring. Jag har haft en
gemen drm--

Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han
svalt ricinolja.

Om mig? frgade Brita, tog polkagrisen ur mun.

Nej, inte om dig. Det sa jag fr att retas. Jag drmde om ett annat
kvinns. Det var inte ngon av er. Jag tror inte, att jag knde henne. Vi
gingo p myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid
vasskanten och gnabbades lite. Rtt vad det var, ville hon knuffa mig i
brunn. Jas du, sa jag, tog henne i hret och bjde henne bakt. Jag
tnkte att jag skulle kyssa henne p halsen; men i stllet tog jag upp
min jaktkniv och skar av henne strupen--

 hu! skreko damerna.  hu, vad du r r!

Han hrde dem knappt; drmmen satt nnu kvar i honom. Han knep hrt ihop
gonen och hela kroppen riste av vmjelse. Han mumlade:

Jag blev alldeles blodig. nda upp i ansiktet--

Pltsligt ropade Brita:

Dr kommer Casimir Brut!

Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts nrvaro uppfrde han sig
alltid som en ung gentleman och tillt sig inga pojkstreck. Han hyste en
fanatisk tillgivenhet fr schweizaren, delvis beroende p den
omstndigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom.

Frvaltaren kom frn parken och gick tvrsver grdsplanen mot hgra
flygeln. I ena handen hll han sin ridkpp, i den andra ngonting som
liknade en rdprickig snusnsduk. Nr nu damerna och Ludwig i korus
ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron frvaltaren! knycklade
han hastigt ihop nsduken och stoppade den i fickan. Han lyfte lite p
mssan och fortsatte sin vg. Fru Olga hejdade honom.

Brut! ropade hon. Har ni sett till Bollan?

Han stannade men vnde sig inte om. Fru Olga fortfor:

Jag skickade ut henne ett rende och vips kom en av era torvupptagare
och la beslag p henne. Dr ser ni!

Han vnde sig lngsamt om, tog ngra steg mot huvudbyggnaden, stannade.

Hur vet hennes nd, att det var en torvupptagare?

Det vet jag inte, svarade fru Olga, men jag antar det. I alla hndelser
var det inte ngon av grdens folk.

Hur dags ungefr var det? frgade frvaltaren. Fru Olga smlog. Ungefr!
Hon svarade:

Mtet gde rum drborta vid husknuten. Det brjade klockan 6,43 och
varade i trettiotta minuter och fjorton sekunder.

Frvaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek:

Kors i jissi namn! Tog du tid?

Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon tnkte: Det r s gott att jag
frbereder dem.

Jag tog tid, upprepade hon och pekade p det krossade vckaruret, och
jag tnker hdanefter ta tid, s ofta jag blir i tillflle. Det
frefaller mig nmligen vara av stort intresse att taga reda p, hur
mycken betald arbetstid som pratas bort--

Vartt gick de? frgade frvaltaren.

Det visste hon inte s noga. Karlen hade mjligen gtt nedt parken,
flickan hade helt enkelt frsvunnit. Frgan saknade fr resten betydelse
och hon fortfor:

Jag tror, att jag med en smula ppasslighet och noggrannhet skall kunna
komma till en visserligen endast approximativ men ganska plitlig
uppskattning av den frslsade tiden och dess ekonomiska betydelse. De
forskningar (hon sg p ordet) jag redan gjort, har givit frbluffande
resultat--

Hon skte frgves ngon frbluffelse i hrarnas ansikten.
Vetenskapares likgiltighet fr forskningar p andra omrden n deras
eget r otrolig. Och den fullstndigt ovetenskaplige Casimir Brut sa:

Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan.

Det korta "frun" angav, att han var ond. Han svngde om p klacken och
stegade in i flygelbyggnaden. Emellertid var det ju icke fr honom hon
tnkte avslja sina planer. Han kunde grna g sin vg. Hon undrade, hur
hon borde lgga sina ord. Det r inte s ltt att annonsera en ny
vetenskaps fdelse p ett trovrdigt och icke ljevckande stt.

Under tiden frsjnk fasaden och dess huvuden i en morgonsalig
kontemplation. Doktor Karolina lyfte kikaren och fljde med bevpnat ga
svanornas glid genom vassen, log. Lotten med snuggan i den ena mungipan
pustade rk ur den andra regelbundet som en motor. Lizzy blottade i smyg
sin rika barm fr solen. Brita kastade en lng och lmsk blick upp mot
Ludwig, fns och stoppade en ny polkagris i mun. Tante Sara rknade
ngonting p fingrarna. Betty satt hopkrupen, hakan stdd i handen,
munnen dragen p sned, tittade i kors ver nstippen och sg allting
dubbelt.

Och fru Olga hostade ltt; hon rtade upp sig, hon grep med bda hnder
i fnsterkarmen och stod dr som en frelsare i talarstolen. Blodet
skt pltsligt upp i huvudet, gldde i kinderna och gjorde henne
vackrare och yngre, n vad hon nskade vara just nu. Men hon klarade
strupen och yttrade med dmpad, allvarlig, behrskad rst:

Flickor! Vet ni vad! Jag ska tala om ngonting fr er?

I detsamma ropade Ludwig:

Olle! Var snll och bj dig lite mera bakt.

Hon lydde, ofrivilligt.

St nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men
sneglade upp mot honom, halvt frskrckt. Han nickade och log och
strlade av oskyldigt nje.

Han sa:

Som du nu str, ser jag dig lngt ned p din vita rygg. nda ned till
stjrten.

Willmnnerna brusto i skratt.

Fru Olga brast i grt, drog sig hastigt tillbaka och stngde fnstret
med en smll.

       *       *       *       *       *

Ludwig gick ned fr att bedja om frltelse. Fru Olga satt vid fnstret
och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa:

Du r en drulle, men det r inte fr din skull jag grter. Hr har hnt
en olycka.

Hennes rst sjnk en oktav, i det hon frkunnade olyckan:

Eros r snderslagen.

Och hon snt sig kraftigt fr att hejda grten.

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. r det Bollan?

Hon betnkte sig ett gonblick, kastade sig drp beslutsamt mitt in i
elndet och yttrade:

Nej. Det r jag. Men var snll och inte bka dig. Jag r ledsen nog
nd. Jag visste hela tiden, att det hnt en olycka. Jag knde mig s
beklmd. Men jag visste inte, vad det var. Frrn jag kom tillbaka in i
skrivrummet.

Ludwig gick mot skrivkabinettets drr; fru Olga reste sig hastigt och
fljde honom. Frdelsen var fullstndig, hela golvet versllat med sm
fina lerskrvor. Att ter sammanfoga dem var otnkbart.

Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig p huk och rrde om
bland skrvorna.

Hur gick det till?

Hon frklarade:

Jag satt dr vid skrivbordet och tnkte p ngonting allvarligt. D
brjade vckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervs. Jag sprang upp
och rusade ut i sngkammarn. Jag hrde att ngonting fll och krasade
bakom om mig och jag knde att det hade hnt en olycka. Men jag hade
inte en tanke p Eros.

Kors i jissi namn! upprepade Ludwig fr tredje gngen; tillade:

Det hr skulle Jan-Petter ha sett!

Bet sig i tungan, ty fru Olga brast ter i grt.

Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade
kpt den av en parisisk antikvitetshandlare fr 10,000 frs. Knnare, som
beskt Larsbo, hade kallat den sllsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej
frekomma p dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med
olsliga bokstver. Jan-Petter pstod sig dock tydligt urskilja namnet
Hieron, och det stod ocks mycket riktigt Hieron, om man antog att
bokstverna voro latinska, vilket ter illa stmde med den uppgivna
fyndorten, Kreta. Hur som helst s var det en egendomlig och dyrbar vas
och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjsen i
sin hustrus skrivkabinett och just framfr den drr, som ledde till hans
eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville
kanske drmed betona, att drren var den enda drr i huset, som aldrig
ppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade sledes
sttt dr i fred och intet ont hade hnt den. Men nu var den krossad.

Och fru Olga grt.

Ludwig sa:

Det var ju en dyrbar vas, men jag frstr inte, varfr du ska ta det s
hrt.

Nej, svarade hon, det frstr du inte, drfr att du r en osnuten
pojke. Om du vore matmor, skulle du frst mig. Senast i gr eller
frrgr sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, fr du
flytta. Och nu har jag gjort det sjlv.

Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig fr verord. Fr resten begriper jag
inte, hur du bar dig t. Du skulle springa ut i sngkammaren och d
rusar du frst till Jan-Petters drr. Det r idiotiskt.

Han gick mot Jan-Petters drr men Olga stllde sig pltsligt i vgen fr
honom; hon lade hnderna p hans axlar och stirrade honom eftertnksamt
in i gonen.

Jag tnker p en sak, sa hon. Det finns kanske en frklaring. Antagligen
hade Bollan brjat stda i skrivrummet och flyttat p Eros. Ja, nu minns
jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte fste mig vid
det.

Allts r det Bollans fel, dekreterade Ludwig.

Fru Olga funderade.

Hon sa:

Det blir inte mindre frargligt fr det. Jag skulle nska, att hon
aldrig finge reda p det. Jag kunde naturligtvis sga, att jag stllt
undan vasen. Men skrvorna!

Skrvorna? upprepade Ludwig. Det r ju en smal sak. Dem tar jag och
grver ner dem. En mrk natt.

S att ingen ser det?

S att ingen ser det!

Och du skvallrar inte?

 hut! sa Ludwig.

D fick han tv kyssar. Och uppmuntrad hrav, krngde han av sig
pyjamasrocken, bredde ut den p golvet och brjade fylla den med
skrvor.

I detsamma knackade det p sngkammardrren. , herregud! viskade fru
Olga. Det r Bollan!

Hon frgade:

Vem dr?

En grov rst svarade kort och snvt: Frvaltarn.

Hon vnde sig hastigt om. Ludwig sg upp, frgade:

Vad r det med dig?

Hon svarade:

Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skrvorna nu. Jag ska lgga dem
dr i nedre skpet, s kan du hmta dem vid tillflle.

Pltsligt och till synes tmligen omotiverat stampade hon ursinnig i
golvet och frste:

Stt tminstone p dig rocken, din drummel!

Ludwig reste sig, storgd, tog sin rock.

Hon fortsatte viskande:

Fr resten behver du inte g genom sngkammaren. Du kan lika grna g
genom Jan-Petters rum. Skynda dig!

Och vnd mot sngkammaren ropade hon:

Jag kommer. Jag ska bara snra skon--

sch vad du r fnig! sa Ludwig och gav henne en frbittrad och sorgsen
blick. Ljuga! Fy fan!

Men hon hade redan gtt in i sngkammaren och stngt drren. Ludwig
gjorde en grimas och lydde. Frst d han passerat Jan-Petters rum och
kommit ut i stora salen, stannade han ett gonblick eftertnksam. Drren
mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade fr ovanlighetens skull
och kanske fr frsta gngen p ett decennium sttt oreglad.




Framp frmiddagen anlnde tante Saras gster. Frst kommo i frhyrd
stadsland damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras
frbindelse med dessa damer bestod endast dri att hon tv eller tre
gnger om ret gjorde ngra sm inkp i deras kortvaruaffr. Men gamla
fruntimmer frst att uppskatta varandra, de flocka sig grna samman,
sitta i ring och sga varandra barnsliga artigheter eller elakheter,
giva varandra smeknamn och knamn. De gra lustiga och oartiga miner,
fnittra t ingenting, rka ibland i grl och grta d bittert. Man
sger, att de blivit barn p nytt; ack s vl r det inte. Men de nska,
att de vore barn och att ngon mycket, mycket gammal och stor och
mildhnt och frstndig komme och toge hand om dem. Ty de knna sig
trtta och griniga.

Damerna Theander medfrde gvor; den ena en luktvattenflaska den andra
ett par silkevantar, den tredje ett krs. De voro inte rika, men de
funno vnskapen skn och ville grna kosta p den ngot. Landn var den
finaste hyrlandn i stan, kusken hade livr, hg hatt med kokard, gula
handskar och en skr ros i knapphlet. Rda och gula och bl
pappersblommor sutto instuckna i hstarnas manar, i munderingen och hr
och var i vagnen. Det hela var festligt. D flickorna Willman blevo
damerna Theander varse, knde de sig pltsligt modfllda och frstmda;
de smgo sig ut i parken och gmde sig. Men damerna Theander stego ur
vagnen, stllde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg
fram mot trappan i det de rknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras
vanliga stt att upptrda, men de hade kommit verens om att sl sig
lsa, ha roligt och roa. Och de kunde inte tnka sig annat n att
grdens folk mangrant sg p, hll sig i sidorna fr skratt och viskade
till varandra: Titta p gummorna Theander! S kavata! Det r nd roliga
gummor!

Men ingen sg dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan
blevo de pltsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt t.
Mittibland dem dk d upp, som fallen frn skyarna eller stigen ur
jorden, en liten gammal herre med lngt vitt bockskgg och stora,
svrmiskt lysande svarta gon. P huvudet bar han en gr cylinder och
den spensliga lilla kroppen var hljd i en alltfr vid svart redingote,
som rckte nstan nda ned till ftterna. Det var generalagenten herr
Moritz Schnthal, en slkting, och en man, som lnade ut pengar mot
osklig rnta. Eftersom han var ockrare ansgs han ga en stor
frmgenhet; men i sjlva verket skulle han ej kunnat leva p sitt
kapital, om han tagit en sklig rnta. Han levde sparsamt men hade en
dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all
synnerhet konstgjorda sjungande fglar. Den dyrbaraste i hela samlingen,
en gyllene nktergal i en silverne liten bur, frde han med sig till
kusin Sara, ehuru visserligen ej som gva. S dum var han inte. Men hon
skulle f lyssna till dess sng och de vriga rade mnniskorna skulle
f lyssna och generalagenten skulle sledes vsentligt bidraga till att
hja stmningen utan att egentligen sjlv gra ngon frlust. Han var
viss om att vara vlkommen och sker p sin framgng, och fr resten var
han inte s dum, att han tnkte lta ngon mnniska frdrva hans goda
humr. Han slt sig till de vntande tre damerna, underhll dem p bsta
stt och lttade lite p pappaskens lock s att de en i snder fingo
kasta en blick p den underbara fgeln.

Till dessa fyra kom nu en femte, en viss frken Alexander, som alltid
gick till fots, drfr att det var nyttigare fr henne. Hon bar p en
stor trta och var starkt upphettad efter den halvmillnga vgen. Om
denna frken vet man egentligen endast att hon gde en stor vnkrets.
Fr cirka tjugu r sedan hade hon trffat tante Sara p en
jrnvgsstation och hjlpt henne att bra en kappsck ver spret, mitt
framfr nosen p ett visserligen stillastende men ilsket frustande
lokomotiv. Denna ventyrliga hndelse hade de bda damerna aldrig kunnat
glmma, och d de trffades endast engng om ret, nmligen just p
Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och gde nnu efter
tjugu rs frlopp en ofrsvagad stmning av spnning, dristighet och
fasa.

Sedan hennes vnner slunda samlats och vntat en stund vid trappans
fot, trdde tante Sara ut, tmligen hastigt och sanningen att sga
utknuffad. Ludwig, som knde den gamla damens otroliga blyghet och som
funnit henne ngsligt lyssnande vid drren, hade gjort processen kort,
och i det han sa: Det hjlps inte! Fan sjlv r hvlig p sin
namnsdag!--ppnade han drren och makade ut den gamla. Tante Sara neg,
stum och hgtidlig, t hger och vnster, varp hon pekade nedt parken.
Den lilla gruppen, fljd av tante Sara, satte sig i rrelse.
Gratulanterna behllo tillsvidare sina gvor, vl vetande att tante Sara
frst efter ett frsiktigt men ihrdigt trug skulle taga emot dem.
Dessutom smittades de av hennes dystra hgtidlighet till den grad att de
inte vgade g i bredd ver den krattade grusplanen, utan smgo sig fram
i varandras spr med den lille generalagenten i tten.

Knappt hade de vnt ryggen till, frrn Ludwig och Brita Djurling
smgo sig ut, satte sig p trappan, omfamnade sina knn och
fnissade--ungdomens ofrnkomliga grin bakom lderdomens rygg. Men uppfr
alln kom en lvad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och
ynglingar. Krsvennen, en sltrakad, grovskuren man, satt mjukt och
bekvmt i en hvolm. Vid avvgen till stallbacken hll han inne och
yttrade:

Stig av kra barn och se er omkring. Det r en prktig och vlsktt
grd och ni kan alltid lra er ngot.

Genast sprutto alla barnen till som fiskar, d man kastar en sten i
vassen, och de kullrade och de tullrade ver skrindans kanter. Ngra
kommo p ftterna, andra p hnderna, andra p huvut eller baken. Men i
ett nu voro de alla p benen och kilade tysta och snabba i skilda
riktningar och spridde sig ver grden. n strko de genom hallonhcken,
n fastnade de i krusbrsbuskarna, n klngde de i krsbrstrden, n
kastade de sig ver de sta rterna, n smeto de in i mejeriet och
klunkade ur mjlkfaten, n dristade de sig lngt in i kket. Mannen med
det sltrakade ansiktet log milt och frnjt.

Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:

Hr sitta vi och skratta, som om ingen olycka hnt. Men nr jag ser, vad
jag ser och hr, vad jag hr, s anar det mig, att prstens ha kommit.

Och prsten och hans ldste son, som redan var en lng rkel och jur.
stud., spnde hstarna frn skrindan, ledde dem till stallet och frsg
dem rikligt med Larsbo prktiga havre. Drp slog sonen bosset av
faderns rock, kammade hans hr med fingrarna, jmkade p hans krage,
knppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom
slutligen med berttigad stolthet.

Vet du vad? sa han. Nr du r ren och hel, s behver man sannerligen
inte skmmas fr dig. Kom s g vi upp till gumman.

Prsten log nnu mera frnjd, lade finger p mun och viskade:

Ingen brdska, min gosse. Lt hjorden beta. Tids nog blir den upptckt.

Han skrockade beltet och gladde sig t de mnga munnarna och magarna,
som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade s mnga barn i sitt hus
berodde icke p ngot klandervrt lttsinne utan helt enkelt drp, att
han rkat gifta sig tre gnger och varje gng med en barnrik nka. Av
hela kullen voro endast sju eller tta helsyskon, terstoden halvsyskon
och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannamn mellan egna barn
och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja
mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna betrffade icke
ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankn Lasse och allt
kvinnkn Lisa. Rrande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade
vid olika tillfllen rknat dem och fr varje gng kommit till olika
resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin--den
senare uppgiften en ptaglig verdrift. Han sa emellertid till Brita
Djurling:

Lt oss varna Olle. Kanske kan ngonting rddas.

       *       *       *       *       *

Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun,
som utsnts i ett kortvarigt rende klockan 6,43, hade nnu ej ltit
hra av sig. Det var i och fr sig besynnerligt och det besynnerliga
understrks genom frvaltarens egendomliga upptrdande. Han var tydligen
bekymrad och lika tydligt var, att han frskte bagatellisera saken. Han
frklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda.
Tillfrgad, vad han hade fr orsak att tro det, svarade han hgst
svvande. Ngon hade sett henne p vg ditt, men han kunde icke uppgiva
sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. Fr resten--om flickan
verkligen begivit sig till Spilleboda, s var det trkigt och allvarligt
nog.

Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lng tid tillbaka befriat
frn alla skyldigheter mot huvudgrden. Torparen, en sjuttiorig gubbe,
tnjt dessutom ett jmfrelsevis stort underhll frn Larsbo i pengar
och produkter. Orsaken till dessa frmner var den, att gubben p sin
tid hrt till missionsskolans och bneladans frnmsta apostlar. Just
hans vltalighet hade omvnt Jan-Petter, visserligen endast fr ngra f
r. Godsherrn vergick till en tamare och vrldsligare religiositet,
hans understar fljde honom s smningom; den lilla sekten smalt raskt
samman och rknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och
ytterligare fyra eller fem ldringar samt en pojke, som var en smula
sinnessvag. Den lilla surdegen fanns dr emellertid, och vid flera
tillfllen hade den helt pltsligt genomsyrat hela frsamlingen. D
gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, mn och kvinnor en efter
en den smala stigen ver myren till Spilleboda. Hr lgrade de sig kring
torpet och vntade tlmodigt, att predikanten skulle uttrda. Ibland
stack hans gumma ut huvudet och ropade:

Gn er vg, fn och svin, hedna avfda, Larsbodjvulens understar, gn
er vg! Si Kalle sitter drinne med bibeln i hand, men sjlen r hos
Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja!

Halleluja! svarade folkhopen. De djrvaste smgo sig fram till fnstret
och tittade p torparen, som mycket riktigt satt dr med bibeln p knt
men med blicken stelt riktad framfr sig. Ibland ter kom den
sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i hgsta hugg
och gick ls p menigheten, som vrdnadsfullt vek eller lt sig sls.
Till sist och d vntan framkallat en ngestfull spnning, ppnades
drren och torparens rst lt hra sig utan att han sjlv kom till
synes. Han lste eller predikade p ett entonigt, sjungande stt och med
en ytterst lngsam men stadig stegring av rytm och rstens styrka. Denna
stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna
brjade buga framt och bakt, mnnen fljde. Pltsligt stod predikanten
mittibland dem; den vidppna munnen tjt fram en strm av ord eller
ljud; bde ansikte och kropp voro otroligt frvridna och efter
samstmmigt vittnesbrd av troende och otrogna, svvade hela gestalten
minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, ver marken.
D extasen var ver, fll han i en hg och bars hastigt in i stugan av
gumman och pojken.

Men ven d torparen icke predikade och d ingen allmn vckelse kom
folk att frvandla myrstigen till bred och upptrampad vg, hnde det som
oftast att en och annan syndare skte skydd i Spilleboda. Vanligen var
det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en
eller annan gestalt och knt sin svaghet. Torparen spillde inte mnga
ord p dem, men hans gumma satte dem till hrt arbete, och detta jmte
sng och bn frdrev den lede. Stillvida var allting gott och vl, men
frtalet hade ocks ngot att sga om Spilleboda och pstod att de unga
kvinnorna dr ej blott funno skydd mot synden utan ven befrielse frn
dess fljder. Uttrycket "att g till Spilleboda" hade inom vissa
lttsinniga kretsar ftt en alldeles srskild betydelse och nstan
blivit en fackterm.

Nr frvaltaren framkastade den frmodan, att Bollan gtt till
Spilleboda, blev sledes fru Janselius i hgsta grad upprrd och
beskyllde Casimir Brut fr att frdrva grdens moral och anseende genom
att draga dit en massa lst folk. Frvaltaren svarade med ovanligt
saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda fr att underska
saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, d Ludwig anmlde
gratulanternas ankomst. Fru Olga frste:

Har jag lust att sitta och sladdra med kringarna! G du och hll dem
sllskap.

Tack s hjrtligt, sa Ludwig och tervnde till Brita.

Fru Olga satte emellertid p sig sin tjockaste och svartaste klnning,
knppt nda upp till hakan och frsedd med ett vitt krs. Hon ville gra
sitt yttre s dystert som mjligt och i full verensstmmelse med hennes
sjlstillstnd. Helst skulle hon ha satt p sig nkehatten med sljan
men fann det verdrivet. Hon begav sig till kket fr att giva order om
frfriskningar. I sknkrummet hejdades hon av ett kacklande frn kket;
hon smg sig bort till fnstret mellan de bda rummen. P en stol mittp
golvet satt en av prstens sner eller styvsner, en sextonrig yngling,
och i hans kn kksflickan. De to vxelvis av samma kaka och framfr
dem stod den gamla hxan till kksa med hnderna i sidorna och log
saligt. Fru Olga hostade och snt sig kraftigt, hon gick med tunga,
lngsamma steg fram till drren, som ppnades av kksan. De bda
ungdomarna hade frsvunnit och hon kunde ge sina order.

P var sin kant av stora trappan sutto Ludwig och Brita, hopkrupna,
grinande mot solen men orrliga och allvarliga som indianer i rdslag.
Ludwig sa:

Jag tycker i alla fall det. Men du r en lerkruka.

Tror du, jag r rdd? sa Brita. Fr dig kanske?

Vad kbblar ni om? frgade fru Olga. Hon stod mittemellan dem, rak och
allvarlig, med magen ngot framputande och hnderna korslagda drver. I
vnstra handen hll hon en klumpig och vrdnadsvrd gammal nyckelring
fullsatt med stora nycklar, som inte hrde ngon vart. De brukbara
nycklarna voro nmligen i hushllsmamsellens vrd och lnades icke ut.
Hon frgade allts: Vad kbblar ni om? Och Brita svarade:

Han vill lura mig upp p sitt rum.

Jag skulle visa henne ngot, frklarade Ludwig.

Fru Olga sa med hrda lppar och skarp stmma:

r detta ngot fastspikat p ditt rum, Ludwig? Eljest freslr jag, att
du visar det hr.

Ludwig betraktade henne med grubbel och oro.

Kors i jissi namn vad du r dum i dag! sa han.

Brita sa:

Hon r inte dum. Men hon r naiv.

Och de fortsatte sina underhandlingar, i det han sa:

Om du inte vore en lerkruka, skulle du inte vara rdd--

Hon genmlte:

Vad skulle jag egentligen gra p ditt rum? Skulle jag ta handduken och
torka dig bakom ronen?

Fru Olga ringde helt ltt med nycklarna och gick.

P ett gungbrde i en vr av parken sutto Lotten Brenner och Lizzy
Willman. D fru Olga kom fram till dem, hrde hon Lotten kvka:

Ljuvligt!

Vad r det, som r ljuvligt? frgade hon.

Lizzy svarade:

Det vore ljuvligt att vara kvinna till sitt fyrtionde r och drefter
man.

Vad skulle det vara bra fr? frgade fru Olga.

Lotten rev sig i de rda testarna, tryckte sin pincen djupare in i den
kttiga, sargade nsryggen och lt kindernas massor sjunka i ett sorgens
minspel. Hon svarade:

Jag sitter och tittar p gummorna och d mste jag frga mig sjlv: Vad
ska jag ta mig till, nr jag engng upphrt att behaga? Jag blir
drinkare. Skert.

Lizzy slt gonen och mumlade:

Jag knner bara ett rus--det erotiska.

Fru Olga ringde med nycklarna och gick.

P en annan bnk sutto doktor Karolina och Betty Willman med den
sokratiska nsan. Nr fru Olga nalkades denna bnk hrde hon doktor
Karolina i ganska upphetsad ton sga:

Det r sant, att jag lyfter hgt, men det gr jag, drfr att jag r
renlig. Jag r hygieniker jag, min lilla vn. Jag vill inte g omkring
med kjolar doppade i smuts. Jag r fanatiskt renlig.

Med sin saktmodiga, milda och en liten smula hesa stmma svarade Betty:

verdriven renlighet lter alltid frmoda tillvaron av en eller annan
perversitet. Jag r en naturlig kvinna och jag trivs med ett visst mtt
smuts. Icke frty gr jag alltid i korta kjolar och d det inte hjlper,
lyfter jag s pass, att varje frstndig man mste finna det
anmrkningsvrt. Naturligtvis fljer han mig och jag stter i vg,
bestmmande takten p ett ungefr efter hans lder, vigr och karaktr.
Jag har en snabb, intuitiv uppfattning av olika mns olika frmga. De
lata behaga mig icke. Jag tycker om att bli jagad. Det r en kvinnlig
instinkt och jag r kvinna.

Doktor Karolina log, blitt och drmmande; hon sa:

Man skulle ocks kunna sga, att du r en slyna.

Nej, genmlte Betty, det kan man rakt inte. En slyna jagar i stllet fr
att jagas och hennes skenbara flykt r endast ett frsk att locka bytet
i bakhll. Jag flyr p allvar. Jag r vanligen alldeles frbaskat rdd.
Jag lgger hela min energi och hela min fyndighet i flykten. Men jag
tycker om att jagas; det piggar upp mina sunda instinkter och gr mig
till en bttre och mera sedesam kvinna, stndigt beredd att skydda sin
dygd. Och genom vning har jag ntt en avsevrd frdighet. Jag skulle
vilja se den, som ens kommer s lngt att han kan knipa mig i lret.
Blott engng har jag verkligen varit nra att fastna. Jag kom en afton
frn Dramaten och skulle g hem till Valhallavgen. En herre fljde mig.
Jag kunde inte se, hur han sg ut, men av vissa tecken att dma var det
en ldre och ngot sjuklig man. Jag tog sledes saken med ro och han
gjorde sig inte heller ngon brdska. Vi larvade en stund gatan framt,
men pltsligt stod han framfr mig i ett gathrn. Han hade rockkragen
uppslagen och hatten nedtryckt, s att jag endast sg ett par satans
glittrande gon. Jag gick tvrsver gatan fr att vika om det hrnet; d
stod han dr ocks. Jag begrep inte vad han hade tagit fr ett skutt,
den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig ls och
fortsatte i strckt trav. I nsta gathrn stod han ter framfr mig med
utstrckta armar som en fgelskrmma. D vnde jag och sprang i kort
galopp nedfr gatan; jag mtte en tom bil, den tog jag, stod p
trappsteget och spejade medan jag gav adressen, krp in och kom rakt i
famnen p honom. D frstod jag, att fan var ls och gav mig godvilligt.
Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. S brjade han tyvrr viska
krlekens heta ord och jag knde igen honom. Det var Jan-Petter. Jag
presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty!
sa han, Betty! Du med din uppnsa och dina smala ben! Var hade jag mina
gon?

Fru Olga, som lyssnat bakom de bda damernas rygg, fann ingen orsak att
ringa med nycklarna utan gick tyst drifrn. Tante Sara och hennes
gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som frn sin tmligen hga
kulle behrskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och
prsten; hon bar sin tjocka, lilafrgade sidenklnning, som tack vare
det gedigna, stela och psande stoffet, gav henne junoniska former. P
hjssan hade hon frutom fltan en mssa med mnga lilafrgade band,
vilka hngde n hr och n dr beroende p det gamla huvudets s
smningom allt livligare rrelser. P hennes kn stod buren med den
sjungande guldfgeln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och
Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de bda
mnnen hyllade tante Sara.

Nr nu stllets vrdinna nalkades, reste sig alla gsterna och gingo
henne till mtes; endast tante Sara blev sittande, vred upp fgeln p
nytt, lyssnade betagen till dess toner och betraktade med trfylld blick
dess naturliga, ntta och livliga rrelser. Men generalagenten sa:

Lilla hennes nd kommer alldeles lagom fr att slita en tvist mellan mig
och de kra mnniskorna--han pekade p damerna Theander och
Alexander--som pst, att man i deras och Saras lder r alldeles ur
leken. Men jag pstr, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin
Sara, aldrig gr sker s lnge det finns mabla och kuranta nklingar
som herr kyrkoherden och jag. Och srskilt hller jag fre, att
kyrkoherden med sin paranta och galanta statur kan vara farlig fr lite
var.

Jaha! sa prsten och spnde ut brstet.

Men fru Olga sa kort och torrt:

Jag tnker, att tante Sara betackar sig.

Ja, visst betackar hon sig! skreko damerna Theander i livlig kr. Fr
mig? sporde prsten och betraktade sin slitna kaftan.

En nkling och prst, sa frken Alexander, r som en ryttare utan hst.

S oanstndigt! skrek yngsta damen Theander men ngrade sig och pstod
att hon tnkt p ngonting annat. Prsten slog sig ned bredvid tante
Sara och sg ganska snopen ut. Den gamla rrdes till medlidande,
klappade honom p handen och sa:

Ja, ja, kra kyrkoherden, vem vet vad jag hade sagt, om jag varit
tjugufem r yngre.

Jas! infll fru Olga frbittrad. Vill du nu pst, att du ocks varit
giftassjuk? Du! Som inte vgat se p en karl genom sotat glas--

Jag? frste tante Sara och riste p huvudet med de lilafrgade banden.
Nej nu gr det fr lngt! Vgar jag inte se p en karl?

Och hon hll andan och spnde gonen i prsten.

ldsta damen Theander jublade:

Se p Sara! S kavat!

Men tante Sara tog ter till sig blicken och gmde den under
trkuddarna. Helt frlgen ver sin dristighet sa hon:

Jag behver vl inte vara manhatare, drfr att jag varken varit
frlovad eller gift. Den som r ful och fattig fr sitta p glasberget.
Men jag har aldrig frsummat att njuta av manligt sllskap, nr det har
bjudits.

Och vndande sig till prsten, tillade hon:

Det har jag heller aldrig ngrat; fr jag ska sga kyrkoherden en sak:
jag har funnit, att manligt umgnge verkar befruktande.

D brast den olycksalige prsten i ett frfrligt skratt och sedan han
skakat av sig den vrsta munterheten och torkat gon och mun med en
tvivelaktigt ren nsduk, sa han:

Det r s sant som det r sagt, frken Sara! Och dessutom ett allmnt
knt faktum, som mina stackars hustrur fingo besanna vid upprepade
tillfllen och understundom till deras stora frargelse. Men hr kommer,
gudskepris, kaffetren!

Tre ntta flickor med blndvita frklden och spetsmssor samt brande
var och en sin verfyllda bricka, kommo i frsiktig gsmarsch tgande
upp mot sommartemplet. Efter dem fljde Ludwig och Brita och p ngot
avstnd damerna Willman och Brenner, lockade svl av brickorna som av
prstens rungande skratt. Men p sidogngar, genom buskage och bakom
dungar framsmgo prstabarnen frn skilda hll och slogo en ring kring
kullen. ldste sonen var redan i templet, en gst bland de andra, under
det att syskon och halvsyskon tligt vntade med blickarna oavltligt
fstade vid den lskade, kloke och givmilde fadern.

Prsten hlsade frst p de nyanlnda, vnde sig drp med vl spelad
harm och frvning mot barnen och ropade barskt:

Hr ni bytingar, vem har givit er lov att komma s lngt? Skingras!

Ja, kra pappa! skreko de alla p engng, frsvunno. Och prsten sa
till stllets vrdinna:

Jag vet inte, hur det gick till, att ngra rkade slinka med i skrindan.
Men bry sig inte ont dem, hennes nd; de fingo sin goda fast torftiga
frukost, innan vi foro.

Njd att slunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen
p orden, slog han sig ned och tog fr sig. Generalagenten fljde med
glittrande och trad blick de bortkilande barnen, snodde i tankar sitt
bockskgg och vnde sig till prsten med orden:

Vad man i krlek sr, fr man i krlek uppskra. Fr en gammal man som
herrn mste det vara en stor lycka att se sig omgiven av en talrik
avkomma.

Nja, svarade prsten och lt en veteskorpa dyka i koppen, de kunde vara
flera, och de kunde vara frre. Vrst r det med skomakaren och
skrddaren, skolan och ricinoljan, som herrn kanske sjlv vet, om han
eljest ftt ngot dussin p halsen.

Juden suckade:

Nej, jag r barnls. nd borde jag haft flickor fagra som Judit och en
hel liten skara driftiga agenter, om det nmligen gtt som jag drmde i
min svrmiska ungdom.

Det var som katten! sa prsten. Vad kom emellan? Bertta!

Och juden frtalde fljande om



RABBINEN OCH SKRDDARNKAN.


Min far var skrddare i Wien, en duglig och ansedd man. Vid vr gata
bodde en annan skrddare, en anfrvant till oss men en mycket dlig man
bde som skrddare och mnniska. Genom konster och knep lockade han till
sig vra kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort drp; jag
kan sga av smlek. Ty sdana mn fanns p den tiden. Jag var d vid
pass tolv r och sannerligen skulle jag inte ftt tigga mitt brd, om
inte min goda mor slpat och slitit fr min skull. Hon knypplade de
vackraste, finaste, spetsar, jag ngonsin sett och jag gick omkring i
husen och slde dem. Till en brjan fick jag dligt betalt, och fast jag
grt och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro nra att d av
svlt, fick jag just inte mera fr det utan snarare mindre. Men s
hittade jag p att bra omkring spetsarna i en gammal pappask, p vars
lock det fanns ngra venetianska poststmplar. D trodde folk p min
uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade drefter. P s stt
uppehllo vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. S smningom
brjade jag slja andra smartiklar och det gick mig vl. Men att jag
undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors
strnga tuktan och vaksamma blick att tacka fr. Ty hon gav mig
sannerligen inte mycken frihet.

P min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus t gatan;
bakom huset lg en liten trdgrd, som genom en mur skildes frn den
egentliga bakgrden. Efter fars olycka mste vi hysa in oss i byggnaden
vid bakgrden, och i vr forna bostad och vr kra trdgrd inflyttade
en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och drtill
ganska frmgen. Sjlv var han mycket ansprksls och frsynt, men han
hade i sin tjnst ett par flickor, som sannerligen voro frcka och
vermodiga och snart rkade de i tvist med min mor. Engng, d de bda
flickorna piskade mattor i trdgrden och d jag stod i vrt fnster och
nickade och grimaserade t dem p barnsligt maner, kom min mor pltsligt
ver mig, drog mig i hret drifrn och ropade: Titta inte t de dr
mnniskorna! De ro frdrvade! Och jag blev s rdd, att jag p
lngliga tider inte vgade kasta en blick ver trdgrdsmuren. Jag
visste nmligen att min kra mor hade gonen med sig, var hon gick och
stod.

Med ren blev jag ju mindre rdd och mera sjlvstndig, och snart
brjade jag kasta ganska lnga blickar ver muren, ty det visade sig att
rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars
namn hon ocks bar. Jag tittade allts och efter hand brjade hon titta
tillbaka men i strsta hemlighet, ty p den tiden var en dylik tittning
en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka ltit en frmling tilltala
sig, s hade hon blivit lika utskmd, som om hon i vra dagar lt frste
bste kyssa sig p ppet torg; kanske nnu mera. Vi gingo sledes
mycket frsiktigt tillvga och det drjde rtt lnge, innan vi vgade
byta ngra ord ver muren. Men snart fingo vi stort frtroende fr
varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vgade gng p
gng motsga min mor, som av lutter hpnad blev mig svaret skyldig. Dock
tog hon snart skadan igen och terfrde mig till ordningen.

En dag, d mor var ute fr att gra inkp, kommo Judit och jag verens
om att trffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu r och
affrsman; jag hade flera ganska lnande agenturer och om jag ville g
ut en afton behvde jag endast sga till min mor: Den och den nskar
presentera mig fr den och den; det r frga om en affr. D svarade
hon: G du, men kom hem i tid. Senare n nio, d grdsporten stngdes,
fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och ttt
fr att tillsammans med Judit njuta ngra saliga timmar i Pratern eller
annorstdes. Mina inkomster lmnade jag regelbundet till mor men hade
dock lagt en liten penning t sidan, varmed jag kunde bestrida
omkostnaderna fr vra enkla njen. Vad som mest roade oss, var att
iakttaga andra mnniskors frlustelser och hur lttsinnigt de strdde
pengar omkring sig. Vi bedmde deras karaktr och stllning och gissade
och tvistade och gnabbades. Och fastn dessa utflykter upprepades flera
gnger i veckan i tv rs tid och fastn vi bda hade roligare n ngon
annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig ver fem
gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste ren i mitt liv! Min mor
anade ingenting; men engng var hon nra att upptcka vr hemlighet. Fr
att underltta vra mten hade vi skaffat oss ett helt system av olika
visslingar, med vilka vi frgade och svarade, bestmde tid och plats.
Pltsligt en dag, d jag stod p grden och visslade, kom min mor
utfarande och frgade i vred ton, vad jag hade fr mig och varfr jag s
ofta visslade p grden. Antagligen trodde hon, att jag hade ngon
frbindelse med rabbinens pigor; s hgt upp som till hans dotter gingo
skerligen hennes misstankar ej. Helt frskrckt svarade jag: Kra mor,
jag visslar s grna; men inomhus vill jag inte gra det fr att ej visa
dig vanvrdnad.

Jas p det viset, sade min mor allt annat n vertygad. Men vem r det
d, som svarar dig?

nnu mera skrmd skte jag frklara fr henne, att vad hon hrt, endast
varit ekot frn husvggen. Det ekot vill jag hra sade min mor och
befallde mig att vissla. Med sklvande lppar formade jag en vissling.
Och hr! Mycket riktigt svarade ett eko, svagt och avmtt och alldeles
lagom. Men ekot var ingen annan n min flicka, som sttt bakom muren och
hrt alltsammans. D sa min mor: F nu se, om ekot svarar mig. Och hon
ropade:

Gemena slyna!

Slyna--svarade ekot och med en s god hrmning av min mors grova och
hesa rst, att hon knde sig vertygad och gick in igen. Dock frbjd
hon mig att vidare vissla p grden. Men jag fann rd. Jag var d som nu
agent fr en stor leksaksfabrik i Nrnberg och hade ett litet lager av
speldosor, sjungande fglar och dylikt. En av dessa fglar frrade jag
min kraste och en annan tog jag till eget bruk. Nr vi nu skulle stmma
mte, lt jag min fgel sjunga p ena sidan av muren och hennes svarade
p den andra. Det gick frtrffligt och lt dessutom mycket vackert och
sen dess har jag alltid haft en viss svaghet fr dessa sm fglar. Min
mor satt ofta i fnstret och lyssnade med vlbehag till fglalten. Och
hon sa:

Det r en artig fgel, du har. Och det lter alldeles, som om den hade
tv rster, en manlig och en kvinnlig.

Ja, svarade jag, det r alldeles s som du sger. Din hrsel r lika
skarp som din syn.

S smningom blevo vra knslor djupare och allvarligare; min flicka
blev helt eftertnksam och jag frstod att hon funderade p ktenskapet.
Det gjorde mig bekymrad och d hon sg det, sa hon:

Var inte orolig fr min far. Han gr allt, vad jag vill och jag har
redan talat med honom.

Jag blev blott nnu mera bekymrad, i det jag tnkte p min mor. Ty hon
brukade sga: D jag lgger mina gon samman, r det tids nog fr dig
att gifta dig. Och jag visste, att om jag gjorde henne ett frslag,
skulle hon strax sga nej, eftersom hon ville, att allting skulle komma
frn henne. Dessutom skulle hon frga mig, hur jag gjort Judits
bekantskap och jag skulle f svrt att frklara saken. Jag anfrtrodde
mina bekymmer t Judit och hon sa:

r din mor s beskaffad, mste vi anvnda list.

Vi grubblade hit och dit men slutligen sa jag:

rlighet varar lngst och med sanningen kommer man lngt, om man
anvnder den rtt.

Jag utvecklade min plan fr Judit och den vann hennes gillande. Men den
kvllen drjde jag med flit ute ver stngningstiden och kom inte hem
frrn klockan slagit tolv. Min mor var alldeles utom sig av ngest fr
min skull och i stllet fr att mottaga mig med bannor, som jag vntat,
tryckte hon mig hrt i sin famn och grt vid mitt brst. D skmdes jag;
men jag sa:

Kra mor, du rr mig till trar och jag vill inte bedraga dig med
undanflykter utan jag vill sga dig hela sanningen. Jag lskar en flicka
och med henne har jag frlustat mig i Pratern fast p oskyldigaste stt.
Vad vi gjort i kvll, det ha vi gjort mnga kvllar; men olyckan ville,
att vi frsenade oss.

D sttte min mor mig tillbaka och kastade sig drp ver mig och drog
mig i hret. Hon frgade mig efter flickans namn och d jag stndaktigt
frteg det, ropade hon:

Det r skert ngon av rabbi Schamils pigor. Men jag ska sl ut min
slask i hans trdgrd och d han frgar, vad det ska betyda, ska jag
sga honom sanningen!

Jag skte lugna henne och draga hennes misstankar frn rabbins hus, men
hon vandrade av och an med utslaget hr och var i hgsta grad upprrd.
Fljande morgon, d hon lugnat sig litet, sa hon:

Jag ser, att min tuktan och mina bner ingenting frmtt, och nu brjar
du bli fr stor fr aga. Men hellre n att du skall frdrva dig med
slinkor, vill jag se till att f dig gift.

Drmed hade jag ntt mitt frsta ml och jag frrdde min gldje i det
jag ropade:

Ack, kra mor, om du s ntligen vill! Och jag har en prktig flicka p
frslag.

Det tror jag nog, svarade min mor helt torrt. Men den saken angr mig
och inte dig. Och lt du mig hllas.

D frstod jag, att hon mnade uppska en ktenskapsfrmedlare, och ven
det hade jag frutsett. P vr gata fanns det tvenne och den ene var
ingen annan n den dr skrddaren, vr falske anfrvant, som med sina
konster och knep ruinerat min stackars far. Den andre var en aktad
kpman och vr granne. Till honom gick jag och sa:

Om min mor kommer fr att rdgra med er i ktenskapsfrgan, s gr mig
den tjnsten att fresl rabbi Schamils dotter.

Han svarade:

r du galen? Eller vem tror du dig vara? Det vore en skymf mot rabbi
Schamil!

Jag anfrtrodde honom vr hemlighet och frklarade alltsammans och d
den gode kpmannen nskade kpa ngra av mina artiklar, lovade jag att
skaffa honom en frdelaktig rabatt. Slutligen fast med tvekan gav han
vika fr mina bner. Sedan vakade jag ver min mor och mnga dagar hade
inte gtt, frrn jag fick se henne stta p sig sin bsta drkt och
lmna vrt hem. Jag stllde mig i porten och hll utkik. Hon stannade
utanfr kpmannens drr och stod dr rtt lnge, men pltsligt gick hon
tvrsver gatan och bort till skrddarens hus. Antagligen hade hon i
sista stund bestmt sig fr honom, drfr att han var vr anfrvant. D
greps jag av den svartaste frtvivlan; jag strtade in i min kammare,
kastade mig p bdden och upphvde bner och frbannelser om vartannat.
Nr jag efter en stund hrde min mor tervnda sansade jag mig fr att
inte vcka hennes misstankar. Hon kom in till mig och sa:

Nu har jag gtt i dina renden och gjort mitt bsta. Jag tnker, att du
skall gifta dig med Nathan Speibachs Maria. Hon r fem r ldre n du,
men i vrigt r det inte ngot fel med henne. Fr resten stod det inte
bttre att f.

Jag vred mig i ngest men behrskade mig; och rtt vad det var, fick jag
en god id. Jag sa:

Kra mor, nr du talade med mklaren om mina frmgenhetsvillkor, hur
stor rlig inkomst nmnde du d?

Hon svarade: Ett tusen gulden.

Jag sa:

Det r sant att jag frtjnat sjuhundra gulden i r, men varfr skulle
jag inte nsta r frtjna det dubbla eller mera? Om du hade nmnt en
hgre siffra, s hade mklaren gjort sig mera besvr och kanske funnit
ett bttre gifte.

Nr min mor det hrde, rodnade hon nda upp till hrfstet, och jag
trodde att hon skulle ge mig en rfil. Men hon svalde sin vrede och
muttrade:

Har du ngon gng rtt, din odga, s ska du ha rtt. Jag gr genast
tillbaka till den sklmen.

Hon tervnde allts till mklaren och efter vad hon sedan berttade,
hade hon sagt:

Kra vn, nr jag talade om min sons frmgenhetsvillkor, hur stor rlig
inkomst nmnde jag d?

Men han var henne fr slug och svarade:

Eftersom jag kunde fresl Speibachs dygdiga dotter s mste du ha sagt
minst tv tusen gulden.

D blev min kra mor alldeles rasande och ropade:

Jag minns mycket vl, att jag sa ett tusen gulden. Men du r en sklm
och jag vill inte ha med dig att gra.

Och hon gick raka vgen till den andre mklaren. Jag stod p lur i
porten och jag kunde icke styra min ngslan utan smg mig fram till
kpmannens hus. Han blev mig varse och ppnade fnstret p glnt, s att
jag kunde hra, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor
alla mina egenskaper i sdana ordalag, att mina gon fylldes med trar
och jag skmdes. Men nr mklaren till sist freslog rabbi Schamils
dotter, svarade hon alldeles som han sjlv hade svarat:

Vem r jag och vem r min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil!

Lt det bli min sak, sa mklaren. Min mor satt lnge i sina funderingar;
slutligen sa hon:

Eller skulle det vara ngot fel med flickan? Kanske att den gamle
snljpen inte tnker ge henne ngon hemgift?

Tvrtom, svarade mklaren och klippte med gonen t mig, tvrtom tror
jag att hon fr en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon r
enda dottern. Inte heller knner jag till ngot annat fel om inte det,
att hon har en helt liten vrta p verlppen.

Strunt i vrtan, muttrade min mor, jag nskar att hon hade hela huden
full, s hade vi strre utsikter.

D frstod jag, att vi vunnit vr sak och jag lopp hem och hoppade upp
p muren och berttade alltsammans fr Judit. Men nr mor tervnde,
satt jag i min kammare och sg mkta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men
ven hon sg bekymrad eller tminstone fundersam ut. Bst som vi sutto
vid middagsbordet, kom mklaren till oss och ropade:

Gld er, kra fru, och du unge vn! Jag har redan talat med rabbi
Schamil och han tog vnligt emot mitt frslag. I kvll skall han gra
er ett besk.

Min mor sprang upp och slt mig i sin famn.

Vad sger du nu om din mor? frgade hon med mhet och stolthet. Tnk om
jag skaffar dig rabbi Schamils dotter!

Jag var nra att kvvas av frjd, men jag behrskade mig och svarade:
Jag har sett henne ngon gng i frbifarten och hon frefaller mig att
vara ganska tck. Men har hon inte en vrta p verlppen?

D fick jag en rfil fr min ofrnjsamhets skull och mor for omkring
fr att pynta vra fattiga rum efter bsta frmga och gra dem vrdiga
det fina besket. Men ju lngre det led, desto mera stillsam och
eftertnksam blev hon, och nr rabbi Schamil slutligen kom, tog hon
visserligen emot honom p det hvligaste stt fast utan att krusa
alltfr mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil
gick rakt p sak men frteg, vad han visste om vr krlek. Sedan de
avhandlat saken en stund, sa min mor:

Ja det hr r en stor ra och lycka fr min son och mtte det lnda till
deras fromma. Jag hoppas, att er kra frken dotter r bttre nu och att
hon inte lngre hostar blod, som jag hrde sgas fr ngon tid sedan.

Vad r det fr prat? genmlde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har s
visst aldrig hrt min dotter hosta.

Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hrde hr fr leden ngon sga,
att unga frken satte p sig en ny klnning fr varje dag och att det
aldrig tog nda p hennes eleganta toaletter.

Nu blev rabbi Schamil smtt ond och svarade:

Min bsta fru, min dotter r en enkel och allvarlig flicka och i mitt
hus rder inga dyrbara vanor.

Just vad jag tnkte! sa min mor. Ocks tog jag hennes frsvar och sa:
Rabbi Schamils dotter hr inte till den nymodiga ungdomen, som stter
sig ver freskrifterna och hnger sig t dans och flrd, teater och
dylikt. Men mnniskorna r ju elaka och vips var det ngon som sa: Nej
tacka fr det--den stackarn r ju lomhrd.

Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu gr det fr lngt.

Ja, vad vet vl jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade
en vacker och dygdig dotter och om jag tnkte ge henne en god hemgift,
s skulle jag inte vara rdd att tala om hennes fel.

Nu gingo de ut i frstugan och jag hrde ej, vad som vidare sades. Hela
kvllen frblev min mor tyst och tankfull, och d hon sg min ngslan sa
hon:

Var du glad, att du har en mor med gon och ron. I morgon r det jag,
som gr rabbi Schamil den ran.

Mycket riktigt satte hon fljande morgon p sig det bsta hon hade och
begav sig till vra grannar. Vad hon dr sa, vet jag inte s noga; men
slutligen blev rabbi Schamil ond och ville kra ut henne. Han besinnade
sig emellertid och gick frst in till dottern fr att hra hennes tanke
om den besynnerliga gumman. Och han sa:

Hr sitter din vns mor och dyvlar p dig det ena felet vrre n det
andra och jag vet inte, vad jag skall gra med henne.

Judit, den lilla sklmen, brast i skratt.

Ack, kra far, sa hon, gumman vgar inte tro p sin lycka, med mindre n
att hon fr veta att jag har ngot fel. Men rlighet varar lngst och
drfr ska du sga s hr: Kra fru Schnthal, ni r mig fr slug och
drfr r det bst att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har
obetnksamt nog promenerat i Pratern och frlustat sig dr och
annorstdes i manligt sllskap. I tukt och ra, det frskrar jag, men
ni vet ju bst, hur folk pratar. Och drfr har jag s brtt att f
henne gift.

Det roade rabbi Schamil och han frjdade sig t att f skmta en smula
med min kra mor. Allts sa han henne ungefr detsamma, som Judit lrt
honom, och tillade:

r ni nu njd, fru Schnthal?

Ja, svarade min mor, nu r jag njd och det knns som om en sten
vltrats frn mitt brst.

Hon tog avsked p det hvligaste stt och lovade att snart lta hra av
sig. Men jag lt min fgel sjunga p sin sida och Judit lt sin fgel
sjunga p sin sida och om kvllen mttes vi i Pratern och togo avsked,
ty jag skulle gra en affrsresa och vara borta i sex veckor. Bda voro
vi vissa p vr sak och prisade vr list och en lyckligare kvll har jag
aldrig upplevat.

Till min mor sa jag:

Mtte nu saken ha kommit s lngt, nr jag tervnder, att jag snart kan
fira brllop. Jag knner att jag brjar bli giftaslysten.

Var du lugn, sa min mor. Och lt mig hllas!

Mycket riktigt! D jag tervnde frn min resa, sg jag genast att vrt
enkla hem frvandlats och pyntats fr att mottaga ett brudpar. Jag slog
armarna kring min mors hals, kysste henne hftigt och bad henne, att hon
genast mtte ledsaga mig till rabbi Schamil.

Hon svarade:

Till rabbi Schamil kan jag inte fra dig, ty bde han och hans otuktiga
dotter ha lmnat staden, fljda av skam och smlek. Men med Nathan
Speibach r allting klart och uppgjort.

Jag blev s hpen att jag i frstone ej frstod min olyckas vidd. Min
mor berttade helt lugnt fr mig, att hon skrivit ett brev till rabbi
Schamil och skarpt klandrat bde honom och hans dotter. Vidare hade hon
gtt omkring till grannarna och berttat, vad fadern beknt om sin
dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det
angenmast att tminstone fr ngon tid lmna staden.

ntligen fick jag klart fr mig, vad som hnt. Jag var nra att kvvas
av frtvivlan och i en vanvettig strm av ord och frebrelser beknde
jag fr min mor hela sanningen. Hon blev till en brjan ganska
frbluffad och nedslagen. Men hon sa:

Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag
taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes
vandel varit bttre, drfr att hon drivit omkring med dig din odga.
Tvrtom! Jag trodde nd att det var med ngon rik och frnm ung herre
hon frlustat sig.

S firade jag brllop med Speibachs dotter och ingen skall sga annat n
att hon blev mig en god maka. Men vrt ktenskap blev ej vlsignat med
livsfrukt. Min mor, som srjde mycket hrver, brukade sga:

Det r straffet, drfr att du i din ungdom inlt dig med rabbi Schamils
otuktiga dotter.

Jag ter var mera bjd att skjuta skulden p hennes alltfr stora
klokhet och min drskap att vilja verlista henne. D en fvitsk son
vill leda sin kloka mor vid nsan--ack, d skrattar satan!

       *       *       *       *       *

Det r sant, bekrftade prsten, som s smningom vergtt frn
veteskorporna till finare bakverk.

Men, fortsatte han, sdant ska man i vra dagar hra av en jude. De
hlla alltjmt de goda tio budorden i helgd och inte minst det fjrde,
under det att den kristna ungdomen tror sig kunna mstra bde religionen
och dess frkunnare. S blir den ocks drefter och man kan ven i
bildat sllskap trffa p frcka unga personer, som p sin manschett
anteckna, vad en gammal prstman rkar doppa i sitt kaffe.

Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles
oberttigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck fr
varje skorpa och en krka fr varje smbrd, som prsten doppat.
Emellertid hade han gjort det p uppmaning av Brita Djurling, som
sledes bar det moraliska ansvaret. Han rodnade och drog hastigt in
manschetten i rmen; fr att blanda bort korten ropade han:

Ack, s synd om lilla Judit! Kan inte herr generalagenten gifta sig med
henne nu, sedan ni blivit nkling?

Jag fr min del, infll frken Alexander, mste alldeles bestmt klandra
herr generalagentens fru mor och beklaga frken Judit. Efter allt att
dma voro ni bda bestmda fr varandra och enligt min vertygelse har
varje mnniska sin utvalda motpart, som hon frr eller senare finner, om
hon inte ger tappt.

Det r ocks min sikt, sa Ludwig. Man fr inte ge tappt om det ska bli
ngon bttring, och jag har hrt en vacker berttelse om en kvinna, som
fann den rtte frst i sitt sjtte ktenskap och vid mycket hg lder.
Hon hade som sagt varit gift fem gnger och alla hennes mn hade varit
frtrffliga karlar var och en i sitt slag. Och bde under och mellan
sina ktenskap tog hon stickprov till hger och vnster och samlade en
mycket stor erfarenhet, s att hon till sist knt mn av alla sorters
temperament, ldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestmd
frnimmelse av, att hon aldrig rkat den rtte. Nr hon blivit nka fr
femte gngen och fyllt sjuttio r, sa hon till sig sjlv: Kommer han
inte snart, s fr jag uppgiva allt hopp och frska att vara njd nd.
Men just vid det laget kom han. Hon trffade honom vid en badort, och
eftersom han var en mycket fin och angenm gammal herre, fick hon genast
stor sympati fr honom och han fr henne naturligtvis. Snart frstodo de
att de voro fr varandra utvalda och s gifte de sig och levde lyckliga,
fast de givetvis mste beklaga att de inte rkats frr, och en dag sa
mannen till sin hustru: Inte fr det att jag r svartsjuk p mina
fretrdare, ty jag vet ju, att du ej lskat dem s som du lskar mig.
Men sg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din sjl
hllit av ngon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun
rannsakade samvetsgrant sitt hjrta och kunde snart meddela att hon icke
lskat ngon av sina mn med verklig krlek. Hon tog drefter sina mera
tillflliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till
forntiden, och pltsligt blev hon rd och vit om vartannat och hon tog
sig fr sitt brst och sa: Du gjorde ortt i att frga mig. Nu har du
vckt ett ungdomsminne och jag knner mig livligt upprrd. Jag har
verkligen lskat en man lika hgt som jag lskar dig eller kanske nnu
hgre, ty vi voro bda unga. Denna beknnelse nedstmde mannens lynne
och gjorde honom missnjd med sin lott. Nr han nu i alla fall inte var
den rtte, s tyckte han att det hela frlorat sitt vrde och lika grna
kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smgrlade
och ville prompt ha alla mjliga upplysningar om den dr personen, som
kommit honom i frvg och varit den rtta. Slutligen sa den utpinade
hustrun: Fr att stilla din svartsjuka vill jag bertta dig allt. Den
dr personen, vars namn jag fr lnge sen glmt men vars drag strla
ofrgngligt i mitt minne, trffade jag p en sjresa mellan Stockholm
och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade p dck och
bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag frstod att han
lskade mig och jag honom. En storm brt ls och vi tydde oss samman;
men senare p kvllen blev det ter lugnt och vi sutto p den lugnt
framglidande btens dck, sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av
vemod och lycka. Nr anstndigheten s fordrade brto vi upp och
skildes. Han fljde mig till min hyttdrr och tryckte en kyss p min
panna; det var ett avsked fr livet. Och nu vet du allt.

Men den gamle kta mannen hade lyssnat med stigande frvning och nu sa
han: Du ser nog, att jag r frvnad, men egentligen vet jag inte, vad
som frvnar mig mest. Ty ett alldeles liknande ventyr har jag upplevat
och vid samma tidpunkt och p en resa mellan Stockholm och Visby.
Likas blste det upp en storm och vi tydde oss samman och eftert blev
det ter vackert. Vad vi talade om, kan jag ocks sga dig, ty vi talade
om det och det. Och vad talade ni om?--Just om detsamma, ropade den
gamla damen och hon slt honom i sin famn och sa: Vgar vi tro p vr
lycka? Han sa: Min flicka var s och s kldd. Och hon ropade: Du
beskriver mig till punkt och pricka sdan jag var. Intet tvivel mer! Du
r den ende man, jag verkligen lskat!--Men han skt henne lite ifrn
sig och sa: Allting r inte klart nnu. Jag fljde visserligen min
flicka till hennes hytt och kysste henne p pannan till avsked, men sen
ngrade jag mig och freslog att hon skulle flja mig till min hytt, dr
vi voro allena. Och vad vi sen gjorde, det kan jag ocks sga dig--

Hr avbrts berttaren av damerna Willmans samfllda skri. Han gav dem
en fraktfull blick.

Hur r det fatt? Om er fantasi skenar i vg, s behll det fr er sjlva
och oroa er inte fr mig. Nr jag ngon gng har lyckan att vistas i
fina och bildade damers sllskap, vet jag nog att skicka mig.

Han bugade fr damerna Theander och Alexander, som ngot frlgna
besvarade artigheten; drp fortsatte han:

Den kta mannen sa allts: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan
jag lugnt bertta, ty det var det oskyldigaste i vrlden. Vi sutto sida
vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men rtt vad
det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga! Tnk om det
hr fr trkiga fljder! Och hon rusade upp p dck. Jag fljde henne s
snabbt jag frmdde, ty jag fruktade att hon i sin frtvivlan skulle
kasta sig ver bord. Men det var mycket vrre n s, ty druppe vntade
oss hennes anhriga och bten hade fr lnge sedan lagt till och vi hade
frsovit oss. Om ditt ventyr var identiskt med mitt ventyr, hur vill
du d frklara denna olikhet?--Det frklarar jag s, svarade den gamla
damen, att ngon av oss missminner sig, vilket ter kan bero p slump
eller frvxling med ngot annat liknande tillflle. Att du r den ende
man, som jag verkligen lskat, drom r jag nu vertygad. Och deras
krlek tog ny fart och livet hade liksom ftt en mening fr dem. Men jag
har hrt en annan sann och bra historia om tv tvillingar, som lskade
samma flicka. Av den kan man lra sig nnu mera--

Frskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hrt och den r
frfrlig!

Ludwig frsvarade sig, sgande:

Det r i och fr sig en lrorik och oskyldig historia fast jag ndgats
peppra den fr att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelrande
historier berttar jag fr stalldrngarna, som ta emot dem med
tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, frrn
jag sagt ngot, som kommer mig att skmmas. Men det ska bli en ndring.
Och det pminner mig om en prst, som hette Kalle Mager. Han gde all
den lrdom en prst ska ha och dessutom var han sprngfylld med dla
tnkestt och allvarliga frmaningar. Och det var nog gott och vl, om
han bara haft avsttning fr dem. Men han lyckades inte vinna
allmnhetens frtroende och det sg mrkt ut fr honom. D kom han p
den idn att lgga en liten livad och ntt historia hr och var i sina
mastiga gamla predikningar och den bsta gmde han till strax fre
vlsignelsen, s att publiken skulle g med glada hjrtan och lngta
efter nsta sndag. Det tog skruv, omsttningen kades med mnga hundra
procent, och prsten fick mera smr och gg och stekar, n hans drng
hann slja p torget. Han kunde anvnda alla sina gamla predikningar och
behvde varken msa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han
behvde bara se till, att han var vl frsedd med trevliga historier. S
en dag d han talat om de eviga straffen och hllit en riktig
tungviktspredikan i tre omgngar, sa han till sig sjlv: Det hr gr
aldrig vl om du inte tar en riktigt glad bit ovanp. Det var lgn! Han
kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten brt fram p
hans panna; men s ilsknade han till och tnkte: r jag prst eller
gyckelmakare? Fr engngs skull kan ocks jag f hlla p min vrdighet!
Och han grep sig raskt och barskt an med vlsignelsen. Vad hnde?
Menigheten log. Tyst och anstndigt som den brukade men brett och
frnjt. Var och en trodde att prsten berttat en rolighet, fast han
eller hon sovit ver den eller kanske inte frsttt det fina i
krksngen. Gubbarna logo mot gummorna och gummorna mot gubbarna och d
de kommo ut, sa de till varandra: Det var nstan s att jag inte
fattade, vad han sa, fr s rolig var han i dag! Frn den dagen behvde
prsten inte lngre besvra sig med ngra roliga historier. Hans rykte
som trevlig och uppbygglig predikant hade vunnit stadga och han kunde
vara hur trkig som helst utan att riskera ngot.

D Ludwig slutat uppstod en tystnad; alla anade ovder men ingen vgade
upptrda som skledare. Slutligen satte prsten kaffekoppen ifrn sig,
torkade sig omstndligt om mun och haka, kramade nsduken hrt i handen
och sa:

Om den ouppfostrade och vanartige ynglingen nskat frarga mig med sin
berttelse, s har han jmmerligen misslyckats. Jag knner mig verkligen
inte trffad. Dels har jag ran heta Sven Lager och inte Kalle Mager,
dels r det visserligen sant, att jag d och d upplivar min predikan
med en och annan oskyldig anekdot, men det sker sannerligen inte fr att
vcka lje utan blott fr att hlla ngra gamla stackare vakna, som
eljest har det svrt med smnen. Och att jag skulle ha anseende att vara
en trevlig prst, det bestrider jag. Vad slutligen gg och smr angr,
s har jag aldrig ftt fr mycket av de varorna, tminstone ej frn
Larsbo.

Hur olyckligt, infll Ludwig, att herr kyrkoherden skulle knna igen
sitt portrtt! Men eftersom det r sagt, s r det sagt, och jag hller
styft p, att herr kyrkoherden r en trevlig prst.

Nu blev prstens son blossande rd och utbrt:

Str du fast vid vad du sger om far, s flj mig bakom lagrn. Jag tror
att jag p fem minuter ska lra dig tskilligt.

Prsten ropade: Bra, bra, Hans! Kl upp honom!

Ludwig svarade hvligt:

Det ska bli mig ett nje; men frst vill jag hra om Casimir funnit
Bollan.

       *       *       *       *       *

Nej, sade Casimir Brut sedan han som hastigast hlsat de frsamlade, jag
har inte funnit henne. Jag har letat genom hela Spilleboda och kommer
antagligen att f obehag av det, ty gubben blev rasande. S mycket vet
jag emellertid, att p Spilleboda finns hon inte, fast hon varit synlig
p myren.

Ensam? frgade fru Olga. Frvaltaren svarade undvikande:

Det vet jag inte.

Ludwig sa:

Har hon varit synlig p myren och i nrheten av Spilleboda brunn, s
behva vi inte fundera ver den stackars flickans de. Ngon har lockat
henne in i smskogen, skurit halsen av henne och stoppat henne i
brunnen. Varfr skulle jag eljest ha drmt, som jag gjorde i natt? Jag
har varit sanndrmmare frr, s att den saken r klar.

Vad har du drmt? frgade Brut, och Ludwig berttade, men det var
egentligen endast damerna Theander, som fste ngon vikt drvid.

Fru Olga sa:

Jag antar, att frvaltaren vet eller anar, var flickan befinner sig.
Fast han inte vill erknna det. Har man sett henne p myren, s mste
hon ha varit p vg till arbetarbarackerna. Jag har frbjudit
torvupptagarna att komma fram till grden och sl sig i slang med dess
flickor, men frvaltaren har tilltit att man ogenerat vertrtt mitt
frbud. Hr se vi en av fljderna. Flickan har gjort dliga
bekantskaper, hon har ltit locka sig dit, hon har frdrjt sig och nu
skms hon och hller sig undan. Men jag ska genast avskeda henne--

Casimir Brut anmrkte, att hennes nd frst mste ha tag p flickan.
Damerna Willman protesterade; doktor Karolina sa:

Det r en nymodig strnghet; den skulle Jan-Petter inte frsttt.

Fru Olga rodnade och hennes pekfingrar reste sig till anfall. Hennes
stund var kommen, och bekmpande en olycklig bengenhet att stamma,
yttrade hon:

Jag vet, att man nufrtiden betraktar ungdomens lttsinne med ett visst
verseende och till och med uppmuntrar det. Jag har inte heller lust att
lgga mig till med ngra moraliska glasgon. En dag skall man upptcka,
att saken ocks har en ekonomisk sida, och d skall man taga den
allvarligare. Jag har redan gjort den upptckten.

Ett misstroget mummel frn damerna Willman eggade henne att fortstta,
blind fr alla faror:

Jag har samlat ett material, som jag lngre fram tnker bearbeta. Men
redan nu kan jag meddela, att mina fjorton kvinnliga tjnare p
huvudgrden rligen bortslsa fr 5,520 kronor betald arbetstid.

Siffran imponerade och hon fortsatte:

Detta allenast p Larsbo huvudgrd. Ni brjar kanske ana att saken har
en ekonomisk sida? Om vi betnka att landets kvinnliga legohjon i ldern
15-40 r uppg till 67,890--

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Vem har gtt omkring och rknat alla de
tserna?

Statistiken! svarade fru Olga, i det hon gav sig ett tyst lfte att med
det snaraste ska den verkliga siffran i ngon uppslagsbok; fr
gonblicket mste hon operera med en hypotetisk.

Hon fortsatte:

Mina berkningar ro lngtifrn avslutade, men jag kan redan nu nmna
att var och en av dessa 67,890 kvinnliga legohjon i erotiskt syfte
bortslsa i medeltal 198 tim. 4 min. 24 sek. om ret. En enkel
multiplikation skall vertyga er om att det redan hr r frga om stora
vrden.

Ludwig mumlade:

198 timmar 40 minuter 24 sekunder gnger 67,890 kvinnliga legohjon, det
r lngtifrn ngon enkel multiplikation. Men jag ska gra mitt bsta.

Fru Olga fortsatte:

Detta om den tjnande klassen. Utstrcka vi vra underskningar i
berrda hnseende till de bildade klassernas uppvxande ungdom tror jag
att vi ska komma till nnu mera frbluffande och nedslende siffror.

Det vill jag ocks frmena, medgav prsten, men vad vill lilla hennes
nd gra t den saken?

Fru Olga svarade beslutsamt och mlmedvetet:

Statistik, organisation, upplysningsarbete, i sista hand lagstiftning.
Jag frbereder till en brjan en broschyr med titeln: Har den moderna
mnniskan rd att lska?

Den lille generalagenten, som med en viss vrdnad lyssnat till de stora
siffrorna, brast pltsligt i ett ytterst vanvrdigt skratt, som ej ens
vrdinnans frbittrade blickar kunde tysta. ntligen frmdde han
framstamma: Rd att lska? Frga damerna Theander! Frga damerna
Theander!

De tre sm damerna, som intagit en mycket blygsam och tillbakadragen
hllning och d och d nickat uppmuntrande t varandra, p det att inte
blygheten helt och hllet skulle taga verhanden, satte sig pltsligt i
frsvarsstllning, burrade upp sig och strckte p halsarna. Och
samfllt ropade de:

Vad menar generalagenten med det?

Men han bara skrattade. Och Lizzy Willman strckte p sin vackra lekamen
och smlog och smgspade och krngde lite av och an p stolen i det hon
sa:

Du r en liten toka! Krleken har inte rd att vara ekonomisk. Och inte
heller ngon anledning. Den r sjlvndaml och alltings innersta syfte.
Alla mnskliga strvanden drivas av lusten att tjna krleken. Samhllet
r till fr dess skull, religionen, vetenskapen, konsten, det materiella
framtskridandet. Sjlva uppehllelsedriften kapitulerar infr krleken,
men du frgar, om man har rd att lska. Du r vldigt ljlig. Krleken
r det enda, som mnniskan aldrig skall kunna organisera.

Och ktenskapet? inskt prstens juridiske son.

Lizzy svarade:

ktenskapet har inte organiserat krleken, men vl organiserar krleken
ktenskapet dagligen och stundligen efter sina behov och nycker.

Lter det p det viset? sa Ludwig. Och sdant ska man f hra av Lizzy
Willman, som r den duktigaste och slngdaste flicka jag knner just i
frga om att frnuftigt organisera och utnyttja krleken. Jag kan
bertta ett exempel. D hon nnu var ung och skulle taga studentexamen,
hade hon tv fstmn. Den ene hette Karl-August och var en mycket lrd
yngling, som hjlpte henne med lxor och uppgifter, men den andre hette
Karl-Herman och var en odga, som hon bara hade fr ro skull. Ju nrmre
det led mot examen, desto innerligare fste hon sig vid Karl-August, s
att han blev s gott som hennes erknde fstman och fick rtt att ge
henne dyrbara presenter, under det att Karl-Herman bara fick ge henne
kyssar. Ngra veckor fre examen insjuknade hon i en svr tandvrk, och
d den ansatte henne, blev hon som galen, skrek och grt och kunde inte
fortstta sina studier. Under sdana frhllanden hade hon mindre nytta
av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans.
Ur ren frstrelsesynpunkt var Karl-Herman att fredraga och han satt
hos henne och trstade henne s gott han frstod. Men rtt vad det var,
flg vrken sin kos, ty det var flygvrk, och vad den betrffar, s
lter den inte organisera sig. D tnkte den kloka flickan: Ska jag
sitta hr och frslsa en dyrbar studietid med Karl-Herman? Nej! svarade
hennes samvete och hon sa: Kra Karl-Herman, g in i min garderob och
sitt dr tills jag ropar p dig. Han frgade varfr och hon svarade:
Karl-August kunde komma och som du vet, r vi tillsvidare trolovade. Han
kunde taga illa upp, ifall han funne dig hr. Men nr faran r ver, ska
jag ropa p dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad
han gjorde dr i mrkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en
tupplur. N, efter en kort stund var ju vrken dr och hon ropade ut
honom igen. Och s fortsatte de mnga dagar i strck under en lng tid,
nda till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig. Lizzy hade
just sin goda stund och Karl-Herman satt i garderoben som vanligt och
den gngen vet jag att han sov. Karl-August slog sig ned och de
frsjnko bda i djupa studier, men vips satte tandvrken i och upp flg
flickan som en galning och skrek: Mina tnder! Jag dr! Och ut strtade
den yrvakne Karl-Herman och dr stodo de bda rivalerna framfr
varandra, frustande av frakt och leda. Lizzy kastade sig emellan dem
och ropade: Karl-August! Tro inte att jag bedrar dig! Jag tar aldrig
fram Karl-Herman annat n d jag har tandvrk. Och det var sant. Men nog
blir jag ledsen, nr jag hr den flickan pst, att man inte kan
organisera krleken.

       *       *       *       *       *

Hrt skrattade alla undantagandes frknarna Theander, som alltjmt
hllo sig upprtt i frsvarsstllning och fordrade att f veta orsaken
till herr generalagentens skratt och utrop. Han sade:

Jag vill bara ha sagt, att om hennes nd nskar organisera krleken p
ett ekonomiskt stt, s br hon ej frsumma att inhmta damerna
Theanders rd, ty ven de ha gjort sina rn i den frgan.

De tre damerna betraktade varandra, upphetsade och till synes frdiga
att taga till flykten. Slutligen sade den ldsta:

Vi f hoppas att herr generalagenten syftar p en sak av ringa
betydelse och i s fall ro vi beredda att meddela vra erfarenheter.
Men skulle han verkligen syfta p ngonting annat, d sitta vi hr
mllsa. Dremot kan min yngsta syster bertta, vad som hnt oss med vr
springflicka.

Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillrtta p stolen,
och i det hon vnde ryggen t den tyst flinande gubben frtalde hon:

Vi ha i vr lilla affr en springflicka och frken Sara knner henne.
Hon r renlig och rlig, god och ordningslskande, uppriktig och
trovrdig, gudfruktig och dygdig, snabbtnkt och flitig, gladlynt och
behaglig samt har ett mycket gott stt mot kunderna, s att vi tnka
behlla henne, om vissa personer lmna henne i fred. Fr ngon tid sedan
upptckte vi, att hon har en s kallad fstman, en ung person, som ofta
beskte vr butik utan att kpa ngot. Likas lade vi mrke till, att
hon frdrjde sig p gatorna och frslsade tiden antagligen i den unga
personens sllskap. D fick jag en id, ty av oss tre r det vanligen
jag som fr iderna, under det att min ldsta syster r firmans chef och
min nst ldsta kassrska. Och jag tnkte alldeles som hennes nd och
gjorde ett verslag och fann att det dr pratandet och fjantandet
vllade firman en rtt stor frlust. Jag verlade med mina systrar och
vi blevo eniga. Och min ldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte
trffar din fstman skall vi betala dig tjugufem re, ifall du om
kvllen kan taga oss i hand p att du varken sett eller talat med honom
under dagens lopp. Hon betnkte sig men samtyckte. Det visade sig
genast, att idn varit god. Den unge mannen upptrdde icke mera i vr
butik, flickan utrttade snabbt sina renden, och minst sex kvllar i
veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem rena, som vi
lade i en sparbssa fr att ej fresta henne till ondiga utgifter. P s
stt skrptes hennes sinne fr sparsamhet, hennes karaktr strktes och
vi gladde oss mycket t det goda resultatet. Ty om vi ocks icke ro
mera moraliska n andra mnniskor utan snarare tvrtom--vilket herr
generalagenten kan intyga, om han vill--s mste det i alla fall gldja
oss att se en ung mnniska va sig i sjlvbehrskning i stllet fr att
ge sig hn t nycker och passioner. Flera mnader frgingo,
sparpenningen vxte oavltligt och vi brjade redan smtt fundera p,
hur den bst borde anvndas fr att lnda flickan till fromma. Men en
dag uppenbarade sig den unge mannen ter i vr butik. Utan att ens se t
flickan, som fr resten vnde sig bort, begrde han att f tala med
firmans chef. Min syster knde sig ganska orolig, men styrkt av sitt
goda samvete, tog hon emot honom p kontoret. Han frgade helt hvligt,
om det gde sin riktighet att vi betalade hans fstm tjugufem re fr
varje dag, de inte trffades. Min syster svarade med fasthet: Det gra
vi och mna s fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge
mannen, ty min fstm sparar p sitt hll och jag p mitt. Och ju mer vi
f, desto bttre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss
grundligt och fsta upp pengarna. Man kan tnka sig min systers knslor;
men innan hon hunnit fatta ngot beslut eller rdgra med oss yttrade
personen: Jag har ett frslag att gra frken Theander. Betala min
fstm femtio re i stllet fr tjugufem, s kommer hon att arbeta tio
gnger mera n nu och ni vinner i alla fall p affren.--Varfr skulle
jag gra det? frgade min syster. Och varfr skulle hon arbeta tio
gnger mera?--Drfr, svarade personen, att vi i s fall skulle frbinda
oss att inte heller trffas om ntterna, vilket nu r fallet. Hon skulle
komma utsvd till sitt arbete, och vad vra njen betrffar, s kunde vi
taga igen skadan i pingst.

P s stt, slt frken Theander, blevo vi lurade, och vrt lilla frsk
misslyckades, fastn idn var god. Vi anfrtrodde oss t vr granne,
herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi
vilja innerligen hoppas, att det r t denna obetydliga sak, han
skrattar och inte t ngonting annat. Det vore fr hjrtlst!

Det vore det! bekrftade ldsta och nst ldsta damen Theander, men
generalagenten sa:

Hjrtlst eller ej, s r det just t det dr andra jag skrattar. En
historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och
r det s, att damerna Theander inte vill bertta den, s kan jag gra
det sjlv.

Med ett gemensamt skri flgo de tre damerna upp frn sina stolar men
satte sig ter; och dr sutto de ehuru ingalunda mllsa, som de
befarat, utan tvrtom pratande varandra i mun, s att ingen frstod ett
ord. Slutligen fick den yngsta ter vertaget och yttrade:

Hellre n att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste
hndelsen i vrt liv, vill min ldsta syster gra det. Och om det ocks
lnder till vr skam, s tror jag inte, att ngon ska ha hjrta att
skratta t oss mer n en enda och just den, som hellre borde grta. Men
frst och frmst mste vi be den unga damen avlgsna sig, ty det r
ingenting fr hennes ron.

Om damerna syfta p sjuttonriga Brita Djurling, infll nu Ludwig, s
ber jag dem frr oroa sig fr mig. Hon berttar historien om de bda
tvillingarna, som lskade samma flicka, mycket bttre n jag, i varje
fall med mera saft och klm. Tro ni mig inte, s ska jag grna draga upp
henne och stta henne i gng, men ni fr sjlva svara fr fljderna.

Det stmmer! sa Brita. ldsta damen Theander bemannade sig och satte sig
tillrtta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke
lngre ngon hnsyn utan berttade historien om



UPPLYSNINGENS FRUKTER.


Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde
vl ana att det skulle hnda oss, som hnde oss. Vr lilla affr ha vi
rvt efter vr far; vi ha sktt den s gott vi frsttt och den har
givit oss vr brgning. Andra ga rikedomar och mnga vnner och njen
och stora intressen av skilda slag; men vi ha vrt hem, dr allting
pminner oss om vra frldrar och synnerligast om vr kre far, som var
en strng och allvarlig, gudfruktig och rttsinnad man. Vi lskade honom
mycket hgt och vi ha alltid ansett det vara vr plikt och uppgift i
livet att hlla hans hem prydligt och rent och liksom helgat t hans
minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot vra f manliga bekanta
i vrt hem; det har nstan frefallit oss som en otrohet mot fars minne.
Men lt vara, att vi drvidlag kanske gtt fr lngt i pietet, s kan
man tminstone ej frtnka att vi velat frskona vrt hem frn besk av
ett visst slag--besk, som naturligtvis ej gllt oss.

Det har gjort, att vi synnerligen noga betnkt oss varje gng vi tagit
en flicka i vr tjnst. Ty sannerligen kan inte en sdan, om hon r av
rtta sorten, frpesta och vanhelga ett helt hus. Trots vra
efterforskningar och underskningar ha vi inte undgtt en hel del
trkigheter av den arten; och jag kan nstan sga, att dessa flickor
varit vrt livs kors. Varfr skall i flickornas njen alltid ing en
manlig individ? S r det, sger man, och s mste det vara. Men det r
ett misstag. Ty se nu p oss tre! Om jag undantar vr kra far, som vi
aldrig ska upphra att sakna och begrta, s ha vi sannerligen aldrig
lngtat efter manligt umgnge. Och fast vi uppfostrats s att vi kunna
umgs med vem som helst, och fast vi lika glatt betjna en manlig som en
kvinnlig kund--ja till och med hellre, ty de ro mera rejla och pruta
mindre--s ha vi alltid trivts bst bland vra vninnor. Drfr ska man
inte komma till oss och sga, att den rena, sanna dygden strider mot det
naturliga och normala. Vi ha vr erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.

Nu hnde det sig en sommar, att jag och min yngsta syster beskte en
kvinnlig anfrvant som r gift med en enkel lantman i Smland. Traktens
sknhet frtjuste oss och nnu mer befolkningens sedesamma och
strvsamma liv. Dr blandade sig icke de bda knen i mer eller mindre
tvetydiga danser och andra njen, utan nr de icke frenades i bn, gick
den kvinnliga ungdomen fr sig och den manliga fr sig. Gldjen var icke
mindre fr det, men det var en gldje i kyskhet. Och om ocks ktenskap
ingingos och barn fddes, dr som annorstdes, skedde det dock aldrig
utan frldrars och mlsmns samtycke--tminstone frsvitt jag vet.
Denna rena atmosfr verkade uppiggande p oss och min yngsta syster fick
en id. Vr anfrvant hade mnga barn, hon hade anfrtrott oss, att
stugan brjade bliva dem fr trng, ldsta flickan, som hette Lisbeth,
mste ska sig en plats. Var det icke en vink frn ovan? Vi gingo lnge
i smyg och granskade flickebarnet; en vnare, frommare och renligare
flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den
verlyckliga flickan med oss till staden.

Naturligtvis hade vi klart fr oss att vi drmed ptagit oss ett ansvar
av mer n vanliga mtt. Vi vidtogo ocks, som vi trodde, alla tnkbara
tgrder till hennes skydd. Hennes drkt blev enkel men ej lantlig, ty
en instinkt sade oss, att lantflickorna ro srskilt utsatta fr
flickjgarnas attacker. Vi gvo henne vr egen fars rum, som r belget
mellan min yngsta och min nst yngsta systers; p dess tredje sida
ligger kontoret, dr jag brukar sova; fnstret vetter t grden och
frsgs dessutom med tmligen tta gardiner. Vi skaffade lmplig lektyr
fr hennes fristunder; vi lagade s att vr fars portrtt med de goda
men bistra dragen betraktade henne, d hon lg i hans sng. Naturligtvis
fick hon flja oss i kyrkan, och p sndagen lmnade vi henne
verhuvudtaget aldrig ur sikte. Sedan vi gett henne en hel del kloka
frhllningsregler ansg jag fr min del, att vi borde lmna resten t
Frsynen och flickans naturliga oskuld.

Men min yngsta syster, som lst mycket och som har ett skarpt huvud,
delade icke min mening. Det r, sa hon, en modern sikt, att ungdomen i
vissa hnseenden br upplysas, frsiktigt men grundligt. Nr vi nu
ptagit oss ansvaret fr detta naturbarn, vore det ortt av oss att ej
lyssna till tnkares och pedagogers ord. Jag var inte mycket fr saken,
men min systers ider bruka vara goda och lnande och jag gav efter. Hon
lste ytterligare ngra bcker i mnet, och sedan hon frberett sig
gingo vi alla tre in till flickan. Kra Lisbeth, sa hon, den moderna
tiden har medfrt ett friare umgnge mellan knen, vilket befordrar ett
vlsignelsebringande tankeutbyte och andra frdelar. Men denna frihet r
en frihet under ansvar.

Jag tror inte, att flickan riktigt frstod henne, ty det gjorde inte jag
heller, varfr jag bad min syster anvnda ett lttfattligare sprk. Hon
lt d flickan frst, att den manliga ungdomen i vr stad ingalunda har
det bsta rykte och hon sa: Om nu ngon av dem tilltalar dig, s ska du
inte genast lgga benen p ryggen. S gjorde man visserligen frr, men
det hade redan d sina olgenheter och passar ej fr vr ordnade tid.
Utan du skall hvligt men bestmt tillrttavisa honom, en gng, tv
gnger, tre gnger. Hjlper icke det, skall du tillkalla nrmaste
polisman eller, om sdan ej finnes i nrheten, ropa p hjlp.

Lisbeth lyssnade uppmrksamt och i hennes stora, klara barnagon lste
vi med rrelse ett fast beslut att fatta och flja vra rd. Men vi, som
uppfostrats i en stads osunda atmosfr, kunde inte rtt uppskatta hennes
oskuld och skulle tyvrr inte lra oss att frst henne frrn det var
frsent. Snart nog blevo vi dock utledsna p alla hennes ndrop och
trttnade p alla de polismn, som begrde upplysningar om den stackars
flickans sjlstillstnd. Och d slutligen en aktad manlig kund frgade
oss, varfr vi skaffat oss en s ohvlig flicka, som snste honom och
hotade honom med polisen, blevo vi helt frskrckta. Vi rdslogo, och p
vr yngsta systers frslag beslto vi att taga nnu ett steg i
upplysande riktning. Vi gingo sledes in till flickan och sade henne att
hon missfrsttt oss och att vra regler endast gllde mn med dliga
avsikter. Och hur skall jag lra knna deras avsikter? frgade flickan
med dess klara men oerfarna vett. Vi betnkte oss lnge; slutligen sa
min yngsta syster: Om en man visar bengenhet att vilja kyssa dig, s
kan du veta, att han hr till den dliga sorten. Ack, suckade Lisbeth,
hemma hos oss kysstes vi alltid, och nr vi konfirmerades kysstes bde
pojkar och flickor, utan att det gjorde oss ngot omak.--Min syster sa:
Du vistas inte lngre i dessa paradisiska nejder. Om en karl hr i stan
kysser dig, s har han redan beslutat ditt frdrv.--D ska det heller
aldrig ske! utropade Lisbeth. Och hon hll ord.

Nu kunde vi en lng tid frjda oss t vr skyddsling. Vi frgade de
manliga kunder, som beklagat sig, hur de nu funno henne, och de svarade
med en mun: Flickan har blivit riktigt trevlig. Vi levde sledes i ro
tills jag en dag rkade kasta en blick ut p grden. Dr stod Lisbeth
och herr generalagenten; med ena handen hll han henne under hakan och
med den andra strk han hennes kind. Jag kan icke sga, att jag blev
srdeles upprrd, ty generalagenten r ju en mycket gammal man och han
r dessutom vr granne och brukar hjlpa oss med att stta pris p vra
varor. Jag ansg emellertid en varning vara befogad och kallade in
flickan. Hon mtte min milda frebrelse med utropet: Han kysste mig
inte! Nej, det hade bara fattats det, sa jag, och det kan du icke heller
vnta dig av en man vid hans lder. Min varning gller fast mer de unga
gloparna, ty om en sdan tar dig under hakan, sker det i en bestmd
avsikt att kyssa dig.

Lisbeth lovade vara p sin vakt och jag ansg mig icke ens behva
omnmna tilldragelsen fr mina systrar. Vi levde som sagt en tid i lugn
och lycka. Visserligen iakttogo vi, att vr manliga kundkrets avsevrt
kades, men vi togo det med ro; och inte ens d en viss ung man brjade
bli en allt flitigare gst i vr butik, anade vi ord, ty vi knde hans
mor som en aktningsvrd kvinna och han gjorde bde stora och dyrbara
inkp. Vr godtrogenhet skulle emellertid hmna sig. En dag, d jag
ofrhappandes trdde ut i butiken, dr Lisbeth fr ngra gonblick
lmnats ensam, fann jag henne rentut sagt i den unge mannens armar. Han
tog genast till flykten och jag tillkallade mina systrar. Jag behver
icke omtala vr bestrtning men vl den unga flickans, ty hon var
verkligen och trots allt oskyldig. Hon sa: Vad skulle jag gra? Han
talade s vnligt till mig och slog armarna omkring mig, men han kysste
mig inte och tog mig ej heller under hakan.--Inser du icke, frgade vi,
att du sluten i en mans famn redan r s gott som frlorad? D brast hon
i bitter grt och bad att f resa hem. Ty, sa hon, drhemma kan sdant
ske utan omak, men jag inser, att det hr i stan r ngonting rysligt. I
trots av vr upprrda sinnesstmning behrskade vi oss och skte lugna
den frtvivlade flickan. Och vi sa: Om den unge mannen ngonsin mer
tilltalar dig, fr du icke svara frsvitt han inte frgar dig om priset
p en vara eller eljest ngot, som angr affren. Hon lovade och vi
skte ter invagga oss i lugn.

Vad hnde? Knappt en vecka senare, d jag granskade Lisbeths byrldor,
fann jag ngra papper, som visade sig vara sannskyldiga krleksbrev,
fyllda med de mest hnsynslsa och gldande uttryck och delvis skrivna
p vers. Med dessa papper i min hand skyndade jag ut i butiken, dr
svl Lisbeth som mina systrar uppehllo sig. Flickan visade icke det
ringaste tecken till bestrtning utan omtalade helt lugnt, att den unge
mannen skrivit breven. Hon medgav ven, att hon besvarat dem. Och hur
har du besvarat dem? frgade jag. Hon sa: S gott jag kunde, kra tante;
och jag frskte ocks skriva vers, men det gick inte.

Jag inskrnkte mig till att sga: Du har nu ter varit nra att kasta
bort ditt liv och din lycka.

Men nu brjade jag ana att en verklig och stor olycka hotade oss. Och
sedan jag tagit mina systrar i enrum, sa jag till den yngsta: Ditt
upplysningssystem har burit dliga frukter. Jag tror, att du endera
upplyst henne om fr mycket eller ocks om fr litet.--Det kan vara,
medgav min syster, men du mste ocks betnka, att detta r en
mngfaldig sak. Hur skall jag kunna upplysa och upprkna och komma ihg
och tnka p alla de faror, som i detta hnseende hotar en ung flicka?
Lika grna kan jag g ned och stta mig under alarna vid n och fnga
mygg.

Vi rdgjorde hit och dit och funno slutligen den utvgen bst, att hlla
flickan under stndig bevakning. Fljaktligen skaffade vi oss en annan
flicka fr affren, och jag flyttade in i Lisbeths rum och sov jmte
henne i min fars sng och vi slppte henne verhuvudtaget aldrig ur
sikte. Men det led mot midsommar och ngon av oss sa: Jag skulle grna
vilja g i kyrkan och hra den stora konserten! Det voro vi alla med p
och inte minst Lisbeth, som tyckte mycket om musik. Emellertid blev hon
sjuk just den dagen och att det inte var ngot svepskl, det veta vi med
visshet, ty hon var kavhes, i halsen fanns en tjock vit belggning, som
lyckligtvis snart frsvann; pulsen slog visserligen endast 70 slag, men
temperaturen var nra 42 och magen krnglade mrkbart. Vi ansgo oss
sledes med lugn kunna lmna henne, sedan vi reglat hennes drr och satt
springflickan p kontoret fr att bevaka henne.

Dock, knappt hade jag slagit mig ned i kyrkan, frrn jag greps av en
ofrklarlig oro. Jag vred mig och skte frgves lugna mig och till slut
sa jag till mina systrar: Det sker en olycka drhemma, lt oss skynda!
Och ehuru det vckte en pinsam uppmrksamhet i kyrkan, reste vi oss och
banade oss vg och skyndade hem. Det frsta jag upptckte var att
springflickan gick p gatan och t karameller. Jag smg mig raskt in p
kontoret och reglade ljudlst upp drren. Vad jag nu sg, ville jag
helst frtiga, men man har uppmanat mig att icke visa ngon hnsyn. I
vr egen fars sng och under hans portrtt lg Lisbeth, avkldd ehuru
med tcket draget upp under hakan. P sngkanten satt den unge mannen.
Grdsfnstret stod ppet, visande vilken vg han tagit in, och samma vg
tog han ut. Lisbeth, som senare n han varsnade min ankomst, ropade
efter honom: Vart tar du vgen s brtt? Jag har ju inte sagt dig vad
det kostar!

Nr jag senare frgade henne, vad hon menat med dessa ord, sa hon att
hon mitt upp i sin frblindelse haft mina tillsgelser i tankarna och
att hon drfr med sin frfrare endast resonerat om de olika artiklarna
i vr lilla affr och deras pris. Man skall kanske icke tro det, men
detta trstade mig ngot, ty det visade att den stackars flickan i grund
och botten hade en del karaktr och att skulden mindre var hennes n
vr, i det vi flyttat henne frn de oskyldiga nejder, dr hon uppvxt.
Och det r sknt att spra ngot gott i varje mnskligt brst. Men att
just vrt hem, som vi strvat att hlla rent och obesmittat och som
fylldes av minnet av vr kre och strnge far, att just det skulle utva
ett s olyckligt inflytande, det har smrtat oss mer n ngon av er
frstr.

Nu beslto vi, att flickan skulle tervnda till de sina; men hon bad s
bevekande, att hon mtte f stanna till tjnsterets slut, d det annars
skulle heta, att hon blivit bortkrd. Vi gvo vika; och under den tid,
som terstod, visade hon oss s mycken sann mhet och enfaldig
tillgivenhet, att vra gon ofta trades. Men det bittraste skulle ej
bliva oss besparat. Framp hsten gjorde hon oss ett meddelande. Hon sa,
att hennes belgenhet var sdan, att hon icke kunde tervnda hem frrn
en viss tid frflutit. Jag skulle krossa mina frldrars hjrta, sa det
stackars barnet, och jag kan inte av dem vnta samma verseende som av
er, vilka s att sga sett mitt gradvisa fall.

Jag tror nstan att vi anat olyckan; den fann oss i varje fall
stlsatta. Vi lagade s att den olyckliga fick bsta mjliga vrd, och
d den frfrliga vntetiden var ver, anfrtrodde vi barnet t en god
fostermor.

Men nnu en smrtsam verraskning var oss frbehllen. D vi skildes
frn Lisbeth bad hon oss under strida trar om tillgift. Och hon sa: Jag
har allt att frebr mig; men ni mste dock betnka att jag i min ungdom
och dumhet litade p era freskrifter. Och jag kan svra p, att den
man, som blev mitt olycksde, aldrig kysst eller omfamnat mig och aldrig
ha vi heller resonerat om annat n affren.

Denna oavsiktliga frebrelse mot oss srade mig en smula s att jag sa:
Du kan dock icke neka till, att bde jag och hndelserna varnat dig just
fr den unge mannen.

D sprrade hon upp sina stora, vackra gon och svarade:

Vad den unge mannen betrffar, s har han alls ingen del i min olycka.
Det var en annan och ngon, som ni inte varnat mig fr och dessutom en
gammal man och fr resten ingen annan n er granne, generalagenten!

       *       *       *       *       *

Det sista ordet framslungade ldsta damen Theander med en viss hatfull
och dyster kraft. Drp reste hon sig hastigt och med henne de bda
andra systrarna. Men nu voro de med ens terfrvandlade till blida och
blyga sm mamseller, som nego och logo och tackade stllets vrdinna fr
visad gstfrihet. De togo en och var i hand till farvl; dock gingo den
ldsta och den yngsta med bortvnda ansikten frbi generalagenten. Den
mellersta dremot stannade framfr honom, rckte honom handen och sa:

Jag r inte ond p generalagenten. Jag vet och frstr, vad ni och den
stackars lilla Judit lidit. Och hur skulle jag d kunna vara ond p er?

Generalagenten fortsatte emellertid att ohyfsat grina, i trots av att
hela frsamlingen med vrdinnan i spetsen visade honom en tydlig ovilja.
Damerna Theander gingo emellertid utfr trappan, och sedan de nnu en
gng hastigt och p givet tecken vnt sig om och nigit fr de samlade,
tgade de bort till den festligt smyckade hyrvagnen, som vntade dem i
alln. Under msesidiga viftningar, slngkyssar och glada tillrop
lmnade damerna Theander grden. Men prsten vnde sig till
generalagenten, sgande:

Hr ni vrdnadsvrde grinolle! Kunde ni tminstone inte lta bli att
flina? Och varfr tvingade ni damerna Theander att bertta den dr
bedrvliga historien? Ni borde skmmas att pina de beskedliga krken!

Snlla mnniska, ni gr mig ortt! invnde generalagenten. Jag har inte
pinat dem mer eller annorlunda, n de sjlva nskat. Om herr kyrkoherden
vore i den belgenheten, att en flickas syndafall utgjorde den strsta
och mrkligaste tilldragelsen i ert liv, skulle ni frst bde mig och
damerna Theander bttre. De ha kanske aldrig lskat ngon annan n deras
strnge far, men de ha inte haft mindre behov n andra av att lska och
lskas. ldsta systern hade kanske kunnat besluta sig fr saken, om hon
blott sett ngon utvg att komma frbi det obligatoriska kyssandet, som
hon i sin barnsliga vrdnad ansg vara ett faderligt prerogativ. Den
yngsta ter, som r mera kavat, har i sina krleksfunderingar kommit s
lngt som till omfamningen, dr hon resolut gjort halt, under det att
den mellersta och blygaste skyggat tillbaka redan vid en klapp p
kinden, ven den ett faderligt prerogativ. Men vad de vgrat sig sjlva
att uppleva, det har de upplevt i den vackra flickans person.
Anmrkningsvrt r, att de frbjdo henne att kyssas, omfamnas och
skriva krleksbrev men lmnade den viktigaste punkten oberrd. Troligen
anse de, att det skett av anstndighetsskl, men i grund och botten ha
de haft en knsla av, att den saken varken kunde eller borde frbjudas.
Och just drfr ha de funnit flickans historia p engng djupt tragisk
och hgst tillfredsstllande. I fantasin ha de sett henne utrustad med
deras egna kyska dygder, och de ha ltit henne kmpa tappert mot den
manliga ondskan fr att slutligen duka under, dr de sjlva bort duka
under. Jag gr inte damerna Theander ngon otjnst genom att d och d
egga dem att bertta sin historia, ty den r deras livs enda innehll
och vida mer deras upplevelse n flickans. Och vem skulle vilja frmena
en gammal sjbuss, som frsmktar p landbacken, att frtlja sitt
vrsta skeppsbrott, ven om det blott existerat i hans fantasi? Nej, jag
r sannerligen damerna Theanders bsta vn och vill deras vl. Jag knde
deras far och frstr dem.

Det r gott och vl det, sa Ludwig, fast jag p grund av min ungdom inte
begriper ett jota. Om generalagenten r damerna Theanders vn, det vet
jag inte, men nog tycks han ha varit pfallande vnlig mot den stackars
flickan.

Vad flickan betrffar, fortsatte generalagenten sitt frsvar, s var
hon ett utomordentligt liderligt litet stycke och fullfjdrad redan i
boet, fast damerna Theander partout vill tro motsatsen. Hon var en
skandal fr vrt kvarter och hela gatan. Och att hon slutligen skt
skulden p mig, arme man, berodde drp att jag varnat och tadlat henne
och skvallrat p henne, vilket stllde mig i ett frhatligt ljus ven
infr damerna Theander. Deras tro har jag emellertid ej velat rubba fr
att ej frdrva historien fr dem. Men nr den ofrsynta flickan hade
frckheten att snda en advokat till mig i penningutpressande syfte,
kunde jag lyckligtvis avvrja frsket med en lkarattest. Fr mnga r
sedan drabbades jag nmligen av en olycka, som bervade mig frmgan att
stlla till med olyckor.

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Och jag, som just satt och beundrade
herr generalagentens kroppsliga vigr! Men man ska inte lita p
ngonting och allra minst p lkarattester. Ty det r faktiskt bevisat,
att krleken gr underverk. Jag har lst en sannfrdig och rolig
historia om en eunuck, som blev stamfar fr en stor kejsartt ngon gng
nr det nu var. Dessutom vet man, att de pvliga kastratsngarna p sin
tid voro vrldens bsta och ryktbaraste fruntimmerskarlar och alls inga
trgmnsar utan prydnader fr sitt kn. Och att de inte dmdes att
betala barnuppfostringshjlp berodde endast p en brist i den pvliga
lagstiftningen.

Vad den dumme ynglingen dr yttrar, infll prsten, fr mig i minnet en
skolkamrat, som jag en tid ansg vara den olyckligaste mnniska p
jorden.

Och han berttade historien om



DEN OLYCKLIGE YNGLINGEN.


ret innan jag slutade skolan fick min klass en hgst remarkabel
tillkning i en yngling frn Stockholm, som helt ofrhappandes
placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag
frtiga, d det tr vara alltfr knt. Han var jmnrig med oss andra,
sjutton eller aderton r, men mera utvecklad n vi i alla hnseenden. Vi
betraktade honom med en viss misstro och gvo oss till en brjan ogrna
i lag med honom. Han gde dyrbarheter, som man d fr tiden inte brukade
finna hos skolgossar, ssom guldklocka och kedja, prlknappar till
skjortan med mera. Det sttte oss. Slutligen upptckte vi, att hans
trja var av silke och att han nrmast kroppen bar en guldkedja med en
tmligen stor medaljong av samma metall. Det retade vr nyfikenhet och
vi frgade, om han i medaljongen bar sina frldrars portrtt. D gjorde
han antydningar, som nnu mer eggade oss, s att vi till sist lockade
honom med oss in p avtrdet, dr vi slogo omkull honom och frntogo
honom medaljongen. Den innehll ett portrtt, huvudet av ett vackert
fruntimmer; men det mrkliga var, att portrttets gon voro
genomstungna, munnen snderskuren och kinderna prickade med
knappnlsstyng. Arthur rck ifrn oss medaljongen, han snyftade av vrede
och bearbetade oss med ett sdant raseri, att vi voro ganska frlgna.

Emellertid blevo vi snart frtroligare med honom. Han var en god och
frikostig kamrat och obegripligt slngd i att ljuga bort alla obehag
svl fr sig sjlv som fr oss. Han blev vr ordningsman och p honom
lassade vi alla vra frtroendeuppdrag, enkannerligen sdana, som gingo
ut p att draga herrar lrare vid nsan. Undantagandes en viss
snobbighet i kldseln och ett stndigt kammande och pomaderande,
tvttande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi
snderbrutit en liten ronslev av elfenben, som blivit oss fr mycket,
tyckte vi rtt bra om honom.

Men det blev mig frunnat att upptcka hans svaga sida. En dag sa han
till mig:

Jag trivs i den hr staden fr dess mnga kvinnors skull.

Finns det d flera hr n annorstdes? frgade jag i min enfald; och han
svarade:

Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sdana
fruntimmer, som man kan f lust till och har ngon utsikt att komma
ver.

I min lantliga oskuld vgade jag inte annat n ltsas begripa. Jag
slppte mig ls i lttsinnigt tal och bredde p efter bsta frmga fr
att icke stlla oss i ljlig dager infr en yngling frn en annan stad
och lroverk. Ty fruktan att gra sig ljlig vervinner hos ungdomen
ven den starkaste dygd. Han blev d helt frtrolig, tog mig under armen
och sa:

Jag vet inte, hur du har det stllt, men jag fr min del kan inte leva
utan kvinnor. Hemma fick jag inte stanna, drfr att jag hade ett
frhllande med min mors sllskapsdam. Fr resten skulle jag inte ha
brytt mig om henne ifall det inte varit fr att reta dem drhemma. Och
hr ska du f se.

Han tog ur vstfickan ett papper, p vilket han ej utan skicklighet
avbildat ett ungt naket fruntimmer i en betnklig stllning. D tog
ntligen dygden hos mig verhanden, s att jag bannade honom och ryckte
ifrn honom papperet. Och jag har det nnu i mina gmmor, fast jag frst
tnkte brnna det. Men det var ju icke det unga vackra fruntimrets fel,
att en liderlig lymmel avbildat henne, och drfr blev hon sparad.
Emellertid lt jag kamraterna veta, vad jag erfarit, och de ropade med
en mun:

Tro honom inte! Han skryter!

Ty fr oss var detta ngonting oerhrt, som krnkte vr vrldsskdning.
Visserligen roade vi oss ibland med rtt mustiga berttelser och voro i
fantasin lika hemmastadda under kjolen som ovan. Men vi hade en
frnimmelse av att sjlva hndelsen borde intrffa frst efter avlagd
mogenhetsexamen, som icke utan orsak bar sitt namn och som var en
vndpunkt i den bildade mannens liv. Vrt umgnge med knet bestod
dri, att vi varje afton sleto Storgatans borgmstarstenar i sllskap
med en trofast vninna.

Nykomlingen dremot hade andra seder och snart kommo de besynnerligaste
rykten i svang. Inom kort utpekades n den tjnstflickan, n den sy-
eller bodmamsellen som offer fr hans frfrelsekonster. Och hur skall
man frklara hans framgng hos dessa stackars flickor? Jag kan utan
skryt sga, att jag sjlv var en vida vackrare yngling, fast min
anstndiga blyghet stndigt legat mig i fatet. Hans hr var alldeles
korpsvart om det nu ska vara ngonting, och gonen tmligen stora och
lysande. Munnen var liten, smal, hgrd och till formen elak. Mest
framtrdande var ansiktets onaturliga vithet; och vare sig detta var
hans medfdda hudfrg eller redan en fljd av utsvvningar, s gjorde
den i alla hndelser ett egendomligt intryck. Staturen var i mitt tycke
fr klen, fast vlvxt. Verkliga orsaken till hans lycka hos knet var
skerligen hans dristighet och framfusighet och de stackars
smstadsflickornas ovana vid dylik hardiesse. Huru som helst s vet jag
med visshet att han gjorde mnga ervringar och alla s grundligt att
trar och elnde fljde honom i spren.

Vi kamrater mste naturligtvis ogilla hans liderlighet, men det skall
icke frnekas, att vi beundrade hans dristighet och fretagsamhet. ven
d dessa egenskaper stllas i de svartaste lasters tjnst, avtvinga de
ungdomen beundran: ett faktum som kan kallas sorgligt men knappast
underligt, ty mnskligheten kan mjligen existera utan dygder men
omjligen utan dristighet. En och annan brjade s smtt trda i hans
fotspr. Och till mig sa han:

Tnker du leva i mnga hundra r, eftersom du inte brjar i tid? Tror du
dig inte om att p egen hand skaffa dig en flicka, s tag den och den.
Jag har trttnat p henne och du r min bste vn. Sdan och sdan r
hon.

Han beskrev henne p det skamlsaste stt. Min fattigdom skyddade min
kyskhet och jag hade starkare skl n han att vilja bevara folks goda
tanke om mig. Andra visade mindre fasthet n jag. De stackars tser, som
vergivits av frfraren, skte trst hos hans vnner. Ngra frfllo
till fullstndig sedeslshet och gingo snart ur hand i hand och detta
ingalunda av vinningslystnad, utan drfr att de blivit slavar under ett
begr, som fr tidigt vckts. I vrt lilla och beskedliga samhlle
infrde han p ngra mnader ett lttsinnigt leverne, som filosofer av
betnkliga skolor skulle behvt rtionden att propagera. Lasten vinner
sina strsta segrar tack vare exemplets makt.

Det kan tyckas underligt, att ingen stvjade den tygellse pojkens
framfart. Men dels var det ej mnga bland de ldre, som erforo ngot
drom, ty om ngonting kom i dagen, skto flickorna skulden p andra och
lto Arthur g fri. Dels hade han vissa egenskaper, som tillvunno honom
ven ldre personers aktning. Han var ordd och hade en verklig mani
att rdda folk ur livsfara. Under svag-is-tiden bedrev han ett riktigt
smpojksfiske vid stranden och hans hjlterykte tog icke ens skada av
vissa pysars pstende, att den delmodige rddaren frst knuffat i dem.
Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som frfktade att han antnt
ett trruckel fr att f tillflle att i sista stund slpa ut en gammal
lemmalytt kring. Hur som helst s var han i alla fall ett stycke
hjlte; han fick stora lovord och hans dygders heder kommo hans laster
till godo.

Dessutom var han lskvrd mot alla utom mot dem, han lskade. Han hade
alltid ngot skoj fr sig, som livade upp folk. Han stiftade freningar
och bildade teatertrupper, stllde till med baler och anfrde storartade
gsmarscher, han slog ut fnsterrutor hos frhatliga lrare och var en
mstare i alla sorters serenader, bde de angenma och de oangenma. Han
var korteligen trevlig. Jag hll av honom och kunde inte annat n srja
ver hans lttsinne. Men han sa:

Det dr begriper du inte. Ditt liv r utstakat. Du kommer att bli prst
och gifta dig tre gnger med tre barnrika nkor. Du blir nittio r och
p din gravvrd skall dina dygder inristas av dina barn. Med mig r det
annorlunda. Jag dr snart och tnker inte frsitta tiden.

Frvisso, medgav jag, kommer du att d snart, om du fortstter med detta
levernet.

D frefll han ett gonblick betnksam och jag minns ganska vl hans
vita ansikte just frn den stunden. Det liknade snarare en ttarings
n en adertonrings. Pltsligt sa han:

I s fall gjorde jag min kra mamma en stor tjnst. Hon har aldrig
kunnat tla mig. Och inte jag henne.

Jag blev alldeles frsagd vid denna beknnelse, som tycktes mig bde
orimlig och hemsk. Ty sjlv har jag alltid satt det fjrde budet bland
de yppersta, mest bindande och sjlvklara. Han sg min frlgenhet och
mina tvivel, att jag hrt rtt. D ryckte han hastigt upp sin medaljong,
hll dess bild framfr mina gon och utbrast med en lidelse, som man vl
aldrig fr varsna hos vuxet folk:

Hr har du henne! Och tro du mitt ord: hon har aldrig s mycket som
kysst mig eller sagt mig ett gott ord! Men jag sticker henne var kvll
ett styng. Det r min aftonbn.

Jag sa ingenting, men frn den stunden hll jag mig borta och kom honom
inte nra, viss att en olycka vntade honom.

Han drabbades till slut av olyckan; hans synder fingo sin ln. Ngra
veckor fre studentexamen frsvann han ur skolan och i frtroende
meddelade man oss orsaken, frmenande att exemplet borde avskrcka. En
vansktt sjukdom, som lasten dragit honom, hade tagit en s elak
vndning, att han mst fras till lasarettet fr att underg en
operation, som skulle rdda livet p knets bekostnad. Jag tror, att de
bland oss, som deltagit i hans utsvvningar, sovo tmligen illa den
natten och under de fljande dagarna knde sig ynkligare n om de haft
sju ddliga sjukdomar i kroppen. Mtte icke skrcken ha slppt dem fr
tidigt!

Jag fr min del beklagade djupt hans de och prisade min egen
stndaktighet. Men examen stod fr drren och jag hade icke ngon tid
ver fr den olycklige ynglingen. Frst d jag med stor heder besttt
mitt prov, erinrade jag mig honom ter. Jag erfor, att han alltjmt
vistades p lasarettet som konvalescent. Jag gjorde honom ett besk.

Han lg kldd p sngen, avmagrad och om mjligt blekare n frr men
eljest sig tmligen lik. Mina tafatta och mhnda ngot klumpiga frsk
att trsta avfrdade han med smutsiga skmt. Frst d jag uppmanade
honom att bra sitt de med tlamod och gna sitt liv t ngon stor och
god grning, som kunde erstta frlusten av krlekslycka och familjeliv,
tog han saken allvarligare och yttrade:

Tror du, att jag tnker verleva det hr? D knner du mig inte.

Drefter utgt han sig i hdelser och smdelser mot livet och den
Hgste, smutskastade allt och lmnade intet rent. Fr att avbryta dessa
styggelser frgade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt
vrdslst, att hon i varje fall borde ha varit frberedd, eftersom han
aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfrgad drom,
snarare verdrivit n mildrat. Jag fann ingenting vidare att sga den
unge cynikern utan tog ett tmligen hastigt och kyligt farvl. Jag
rckte honom handen.

Han tog den. Men pltsligt satte han sig upp till hlften, drog mig till
hlften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en grt--och
Gud skone mig att hra den engng till. Han lg i famnen p mig,
hjlpls och mklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag
skulle gra. Till sist gick grten ned i snyftningar och snyftningarna
vergingo till ett lgt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde
som:

Mamma, mamma, mamma--

D tnkte jag: Den frstockade har veknat; han vill tala vid sin mor.
Jag gjorde mig ls och skyndade att uppska en sjuksyster, som jag
underrttade om hans bn. Hon sg helt bestrt p mig och svarade:

Hans mor har visserligen varit hr men for redan fr en vecka sedan. Det
mste rda ett hemskt och besynnerligt frhllande dem emellan, ty d
han fick veta, att hon var hr, blev han ursinnig och frbjd oss att
slppa in henne. Och hon visade icke ngon stor lust att trffa honom
utan avlgsnade sig.

Jag tervnde till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn
och ltsades om intet. Vi togo avsked.

Vad mig betrffar, s visade han sig sannspdd. Jag blev prst och gifte
mig tre gnger med barnrika nkor. Nu terstr endast gravstenen med de
inristade dygderna, slutet p en obetydlig men hederlig levnad. Om min
ungdomsvn visste jag i mnga r blott det, att han fr egen rkning
varit mindre sannspdd och alltjmt levde. Tnkte jag ngon gng p
honom, vad vl sllan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste
mnniska p jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkrlek till barn
och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig mnga umbranden,
har jag haft min frjd i att se dem beta och vxa som killingar. Nr den
sjunde kom till upphrde jag att rka och det klara bondvattnet kom p
mitt bord; vid den tionde avstod jag frn att se gster i mitt hus;
tolvan tog ifrn mig bcker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte
skaffat mig nya klder; sexton vande mig av med snuset och frbjd mig
att giva allmosor, vilket faller sig svrt fr en prst att underlta.
Nr den sjuttonde och sista kommit till vrlden, beslt jag att icke
vidare beska min kra hustru. Det var det allra vrsta men
oundgngligt, om jag inte ville avst frn att ta. S skt d
sjlvbevarelsedriften en regel fr den porten.

Men den olycklige ynglingen tersg jag fr ett tjugutal r sedan, d
jag var p prstmte i en stad, som jag inte vill namngiva. Dr hade
nyligen invigts en makalst grann krog, som skulle vara frgylld frn
ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. S att jag sa till
mig sjlv: Nu har du predikat s mnga gnger mot de rikas frdrvliga
lyx, att du ock br se den. Fr resten ska du ha ngonting att bertta
fr barnen, nr du kommer hem. Allts steg jag dristeliga in, satte mig
i ett hrn av salen och bestllde en kopp kaffe. Krogen var verkligen
syndigt grann och vacker, men min uppmrksamhet fstes dock mest vid det
lysande flje av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantprst,
som vallar sin hjord p magra tegar, knner sig bortkommen i sdant
sllskap, frlgen och en liten smula frargad. Ty ven om man med glatt
mod vandrar den smala vgen fuller vertygad om, att den r den rtta,
knner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som
frsttt att taga sig fram p den breda.

Jag satt allts i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, d jag
varsnade en man, som av allt att dma var ett str vassare n alla de
andra. Hans hllning var rak, hans gng majesttisk och varhelst han
framskred, hlsades han med aktning. Men han var ingen annan n min
skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag knde genast igen
honom, fast han mycket ndrats. Fr spenslig frr, fr bred nu. Det
smala, vita ansiktet rtt och pussigt. Jag jmfrde i sinnet den
hjlplst grtande pojken med den trygge, sttlige mannen. Och ehuru att
jag vl bort gldja mig t frvandlingen, gladde jag mig icke.

Nr han kommit i nrheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot
honom. Jag frgade: Knner du mig? Nej. Han knde mig ej fast jag
frndrats vida mindre n han. Jag nmnde mitt namn; han betraktade mig
helt bekymrad och svarade:

Jag vet, att jag knner dig ganska vl; men ditt namn sger mig
ingenting.

D nmnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och frlgen blev han
och jag sg att han kramade sitt minne. Han sa:

Min skolgng var ngot vidlyftig och jag beskte mnga stder och
lroverk. Men lt oss stta oss, s kanske det klarnar.

Vi togo plats mitt i salen och han bestllde fr oss bda allehanda
lckerheter i mat och dryck, som ditintills och ddanefter varit mig
frvgrade. Det stt, p vilket vi blevo betjnade, styrkte mitt
antagande, att han var en betydande man. S smningom men liksom
motvilligt vaknade hans minne och vi frdrevo en stund med att vcka
glada erinringar. Pltsligt sa han:

Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru r en
smula opasslig.

Aha! tnkte jag. Han r gift och hemlivets behag har han ej mst
frsaka. Besynnerligt och ngot orttvist. Men vad frmr icke rikedom!

Nu skildrade jag mina den och tillstod att hans spdomar voro p god
vg att besannas, ty jag var redan gift fr andra gngen och hade tolv
barn i stugan. Han sa leende:

Jag fr min del har njt mig med tre!

Ehe? tnkte jag och frgade helt ofrhappandes: Du har d ocks gift dig
med en nka?

Men det var icke fallet och min frga frvnade honom. D bt jag
hastigt samtalsmne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag
alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. ter
beklagade han, att han icke kunde infra mig i sitt hem; och han sa:

Men min hustru vntar i dagarna en liten.

Oho! tnkte jag. Och nu upptckte jag, att hans ansikte hade alla
sorgens rynkor och att pannan var frad och dunkel. Jag visste icke
rtt, om jag borde tala eller tiga. Han mste likvl ha knt mitt varma
medlidande, ty han lade sin hand p min och kramade den kraftigt, i det
han sa:

Inte heller str det s bra till i mitt hem, som det borde. Rentut
sagt--jag r rdd, att det blir skilsmssa.

Jojo! tnkte jag. Hr btar ingen rikedom och hans straff har blivit
grymt nstan ver frtjnst. I egenskap av prst ansg jag mig dock bra
yttra ngra allmnneliga ord om ktenskapets helgd och den kristnes
plikt att frlta; och jag sa:

Du br tnka dig fr mer n en gng.

Han svarade:

Du misstar dig! Jag har ingenting att frlta. Bevare mig vl! Hur kan
du komma p en sdan tanke. Jag vill allt annat hellre n att skiljas.
Min hustru r den bsta maka och mor och dessutom skulle jag som den
felande parten g miste om mina barn och det r mig en olidlig tanke.

Du r d den felande parten? sporde jag och sprrade upp gonen. Han
svarade:

Fel och fel! Vem kan ndra sin natur? Du minns, att jag redan som
yngling hade en viss svaghet fr det tcka knet och den har knappast
blivit mindre med ren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att
frebr mig. Men min kra hustru frstorar mina fel och plgar mig med
sin svartsjuka. Hade hon bara en smula frtroende fr mig, skulle jag
vara den lyckligaste mnniska i vrlden!

Han suckade tungt men jag suckade nnu tyngre. Ty mina cirklar hade
rubbats, min rttsknsla hade ftt en flck och min naturkunnighet en
knck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt brst begrtit sin
frlorade mandom, hade jag terfunnit som fader till tre barn med hopp
om ett fjrde och som den lyckligaste mnniska i vrlden, ifall han
blott icke plgats av sin hustrus svartsjuka. Min frvning besegrade
min finknsla och jag frde talet p vrt avsked. Jag sa att det gladde
mig att terfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedrvligt
tillstnd, d vi skildes p lasarettet. Nu brjade han stamma ngonting
men yttrade till sist kort och avvisande:

Du missminner dig. Jag har aldrig legat p ngot lasarett.

Mitt minne r emellertid klart som kristall och just min stolthet, och
nr ngon vill frneka det, blir jag ltt lite het om huvudet. Jag
beskrev drfr lasarettet, lkaren, sjuksystern och pminde honom om
allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne ven p denna punkt och
han sa:

Du har rtt. Nu minns jag verkligen, att jag lg p lasarettet. Jag
fick difteri strax fre studentexamen och min kra mamma reste ned till
mig och vrdade mig. Jag minns fullkomligt.

Nej, det gr du inte! genmlte jag, upphetsad av min iver att f rtt.
Difteri vrdas, som du vet, inte p lasarett. Och vad din kra mamma
betrffar, s vill jag minnas, att hon inte kunde tla dig och du inte
henne. Utan du stack hennes portrtt var kvll med en knappnl. Och br
du fortfarande den dr medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kra
mors portrtt mot din kra hustrus?

ter brjade han stamma och hans feta ansikte var s mrkrtt, att jag
blev hart nr ngslig. Men nr han nu med sin sluddrande tunga beskyllde
mig fr lgn, rann sinnet p mig. Ehuru jag av naturen r saktmodig,
besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:

Det r du, som r lgnare av fdseln. Mig bedrar du dock icke och n
mindre torde du vara i stnd att bedraga din hustru. Men kanske har du
verkligen bedragit dig sjlv, och jag skulle grna vilja veta, hur
ngonting sdant r mjligt!

Hrp svarade han ingenting utan talade i stllet om ditt och datt, som
om vrt fregende samtal varit ogjort. Pltsligt avbrt han denna
svada, och efter ngra gonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och
stillsamt:

Varfr jag bedragit mig sjlv och hur jag kunnat, det kan jag sga dig.
Jag har i hela mitt liv blott lskat tv kvinnor. Den ena var min mor,
den andra min hustru. Men du har rtt druti, att min mor inte hll av
mig.

Och din hustru? var jag nra att frga men bet mig i tungan. Ty hans
ansikte hade blivit vitt som frr och det stora kttet hngde slappt
kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den grtande pojken och
fast jag inte r bldig, var jag sjlv nra grten. Han fortsatte
emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting hnt. Nr han
efter en stund reste sig och gick, var han lika stor igen. Jag satt kvar
och var ter lika liten och obetydlig som frut i den makalst granna
omgivningen.

       *       *       *       *       *

S var det med den saken, avslt prsten sin berttelse. Kanske var jag
obarmhrtig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmssa,
ehuru icke p hustruns begran utan p mannens. S att mjligen har jag
krossat det ktenskapet. Men jag har icke frdrag med folk, som trolla
bort sina minnen och leva i inbillningar. De hda Gud och den naturliga
ordningen. Fr resten ro de redan dda och br inte f g omkring och
spka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin
frvirring glmde karlen bort att betala vr rikliga frtring, vilket
allts fll p min lott och blev knnbart.

Men nu, fortsatte han, kan det vara tid fr mig att bjuda farvl. Eljest
kunde hennes nd f den frestllningen att jag tnker stanna till
middag. Och frvisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft
alla barnen med mig.

Orden vckte frstmning och skrmde damerna Willman. Prstens barn p
grden hela dan betydde friden frstrd jmte hckar, buskar, rabatter
och brtrd. Varje vr i park och trdgrd skulle genomsnokas och alla
rummen i huset. Gmmor, som kanhnda dolde ngon oskyldig svaghet,
skulle blottas, undanlagda brev finnas och lsas bde tyst och ljudligt,
toalettbordens diskreta sljor avhljas, alla hemligheter, stora som
sm, samvetsgrant bringas i dagen. Drtill ofrutsedda olyckor, krossade
speglar, lsslppta tjurar, smrre eldsvdor och dylikt. Prstens barn
saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet upptrdde de p det mest
mnstergilla stt, men prsten ansg med rtta, att barn ngon gng
mste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en
inbjudan, d Ludwig avbrt henne, ropande:

Stopp Olle och hr ett frslag, som tar hnsyn svl till prstabarnens
berttigade intressen som till vra. Kyrkoherden frbinder sig att samla
sina barn och vl inrknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder
tante Sara en makals matsck och med den ombord avresa prstabarnen
glada och tillfredsstllda. Vi ter f nnu ngon tid njuta kyrkoherdens
sllskap. Och jag sger n en gng: Herr kyrkoherden r en trevlig
prst!

Jas, du gr det! mumlade kyrkoherdens ldste son och nalkades hotfull;
men fadern hll honom tillbaka, sgande:

Stilla dig! Frslaget r gott och gillas. Leta du reda p barnen, s ska
jag spnna fr och kra fram.

S skedde. Kyrkoherden begav sig till stallet och ldste sonen begynte
jaga. Ludwig sa till Brita: Lt oss hjlpa honom! Och snart ljdo
jaktrop och hrskri frn alla delar av parken och grden. Jakten
misslyckades. Brita Djurling fll sjlv offer fr tre halvvuxna pojkar,
som bakbundo hennes hnder och fastsurrade henne vid ett trd, varp hon
medelst en brnd kork frsgs med mustascher, pipskgg och tv horn.
Ludwigs enda byte blev en trering, som lg p magen och gallskrek allt
under det att gskarlen bearbetade honom med sina kraftiga vingar.
Damerna Willman, Brenner och Alexander brjade inom kort se rtt,
jaktfebern grep dem och de hngvo sig med iver t fngsten. Och vad
barnen inte frstrde, det frstrde frken Alexander, som stndigt hade
ett lttfotat byte just inom rckhll, stndigt ropade: ntligen en unge
och stndigt tomhnt rullade runt i de dyrbaraste rabatterna.
Generalagenten dremot anvnde en klokare metod, satte sig stilla p
solvisaren och lt sin fgel sjunga. P s stt fick han ett par barn
men ndgades ter slppa dem fr att rdda fgeln och plstra om ngra
lttare skrmor.

ntligen framrullade i sakta mak prsten, hsten och skrindan. Leende
sg han en stund den spnnande jakten, och d fadershjrtat frjdats
tillrckligt t ungarnas rapphet och slughet, stack han tv fingrar i
mun och framsttte tre glla signaler. Genast stannade leken och tretton
fnysande, frustande, flmtande barn klungade sig heta men stilla kring
fadern. Sitt nu upp! befallde han och de sutto redan i het.

Nu visade sig ter de tre ntta sm pigorna fljda av tante Sara, alla
fyra brande duktiga brdor, som prsten frdelade rundhnt och
rttvist. Tacka vackert! sa prsten, och barnen ropade alla p engng:
Tack kra far! Men han lrde dem bttre och de tackade nu tante Sara.
Slutligen skramlade skrindan nedfr alln, fljd av faderns mma blickar
och de andras frtretna. Sedan Ludwig med omsorg tvttat sin vn, Brita
Djurling, och drp lst hennes fjttrar, var ordningen terstlld och
episoden lyktad.




En ny tog sin brjan med en sregen scen mellan grdens vrdinna och
frvaltaren Brut. Flocken av pustande och rdflammiga barnjgare
nalkades lusthuset i lngsam marsch, d i dess drr framtrdde som p en
kasperteater Casimir och fru Olga. Den senare hll sina pekfingrar
hotfullt framstrckta och den behagliga kroppen, framtbjd i en bge,
spnstig och spnd, hjdes och snktes med fotbladen och studsade fr
varje gng ltt p tspetsarna. Mot henne stod rotad med hlarna Casimir
Brut, knna svagt bjda, den mktiga ryggen i en kurva och huvudet
framstrckt, armarna krkta och sakta svngande och de prktiga nvarna
redo att taga ett livtag. Det sg ut att bli ett verkligt spektakel,
hotfullt, besynnerligt och hgst intressant. Damerna Willman drjde en
halv sekund i frundran, men nr tante Sara frskrckt och frsynt ville
sl in p en annan vg, fnso de pltsligt av iver och strtade fram som
flar, varvid doktor Karolina lyfte sin kjortel till friare sprng. Men
de kommo fr sent, ty i ett nu upplstes scenen i intet, Olga frsvann i
lusthusets inre och frvaltaren trdde helt lugnt nedfr trappan. Likvl
inbjd hans min inte till frgor och damerna Willman skyndade in i
lusthuset och ropade: Vad har hnt? Klockan ver herrgrdsportalen slog
med mrk malmklang tolv slag; soluret dremot kastade skuggan ngonstans
mellan tv och tre.

Vi sgo, sa Ludwig, ett grl och brjan till ett slagsml. Varfr kom ni
av er?

Fru Olga svarade vrdigt fast med sklvande rst:

Mellan husbonde och tjnare frekommer ej ngot sdant som grl. Vi
resonerade bara. Jag tnker inte tla, att mina flickor dras frn sina
sysslor av hans oskickliga karlar. Det hr med Bollan r en frolmpning
mot mig personligen. Jag br ansvaret fr grdens sktsel och hr skall
reformeras radikalt och efter vetenskapliga grunder.

Doktor Karolina log sitt veka leende och mumlade:

Detta sedliga nit frefaller s frmmande hr p Jan-Petters lummiga
Larsbo.

Fru Olga vnde sig hastigt om, blek och storgd; hon sa:

Mitt nit r allt annat n sedligt. Om jag fr be! Det r rent ekonomiskt
och kan sledes krva att mtas med allvar.

Ja bevars, medgav Lizzy, men just ur ekonomisk synpunkt sett vore det en
dumhet att stta Eros p svltkost. Hans pilskott r det starkast
stimulerande medel, som medicinens historia knner. Erosterapien har
nnu icke funnit sin vetenskapliga grundlggare, fast beaktansvrda
frsk ej saknats. Men som huskur r den urldrig. Erotikens
stimulerande inverkan p skalder och tnkare r vlknd, och antagligen
verkar den icke annorlunda p torvupptagare. En helt liten dos kar
arbetsintensiteten kolossalt. En mycket trovrdig jgmstare har
berttat fr mig fljande: Han skulle avverka skog ngonstans i obygden
och hade ett arbetslag p femton man. Ett ldre fruntimmer tog sig att
hlla dem med mat. Hon var en duktig och matkunnig kvinna, men karlarna
voro i alla fall inte njda med kosten. De tjurade och surade, voro
ovilliga i arbetet, och det hela gick trgt. Slutligen ledsnade den goda
gumman p deras klander och lmnade dem i sticket. Att finna en
ersttning var inte ltt, och jgmstaren hade stora bekymmer, som han
hndelsevis rkade anfrtro t en ung kvinnlig slkting. Hon knde
medlidande med de stackars mnnen, och dessutom var hon vetgirig av
naturen och ville grna vara med om lite av varje. Hon erbjd sig att
taga gummans plats, och ehuru hon inte dg mycket till i matlagning,
gjorde hon sitt bsta fr att hlla karlarna vid gott humr. Efter en
vecka lgo fyra av dem p lasarettet, mer eller mindre knivskurna; men
de verlevande gingo fram som brsrkar i skogen och tvlade om att visa
sin kraft och skicklighet. De mktiga furorna fllo med fart och med
dn. Jgmstaren frvnade sig, men flickan sa: Deras krafter ha
mngdubblats, drfr att jag lagar dem s god och nrande mat. Och lt
mig bara hllas, men kom aldrig till min stuga, ty jag knner p mig att
det skulle bringa olycka. Jgmstaren lovade och han kmpade tappert
med sin nyfikenhet, men en hstkvll blev den honom vermktig. Han smg
sig bort till kojan, som timrats upp fr flickan. Det var s dags, att
hon borde reda aftonvarden, och p en hll utanfr stugan brann mycket
riktigt en eld och ver elden hngde en kittel. Ngra karlar voro
samlade runt elden; en av dem rev sig i huvudet och slngde en knippa
mortter i kitteln, en annan tog sig betnksamt om hakan och la en
flsksvl till rtterna, en tredje tmde grynpsen i soppan, en fjrde
betade brd i den, en femte kryddade den med salt och peppar, ingefra
och kanel, anis och fnkol och alla de kryddor som fanns i burken. Den
sjtte rrde flitigt om med en trpinne i det han sa: Knepet med soppor
r att rra dem vl.

Men flickan, som skulle laga maten, syntes inte till! D gick
jgmstaren in i stugan och dr satt flickan och speglade sig och la upp
papiljotter till natten. Jgmstaren blev mycket ond, drfr att hon
tnkte mera p sitt utseende n p sin plikt. Fr att grundligt npsa
henne smg han sig p henne bakifrn, lade hnderna ver hennes gon och
kysste henne. Flickan ropade: Ack olycklige, vem du n m vara! Har du
glmt, hur det gtt dina kamrater? Var frvissad om att du ligger p
lasarettet i morgon s hr dags! D hon fick se, vem som kysst henne,
blev hon nnu mera bestrt och anade en olycka. Men jgmstaren
skrattade t hennes oro och gick med friskt mod drifrn. Vad sedan
hnde r dunkelt Jag fr min del hrde ingenting, men skert r, att han
lg p lasarettet ngon tid. Till fljd hrav upphrde avverkningen, det
duktiga arbetslaget skingrades och flickan gick till andra sysslor.

Av denna historia framgr emellertid, fortsatte Lizzy Willman, att redan
sm doser erotik strker ambitionen och kroppskrafterna samt kar
matlusten, s att ven mindre smaklig fda frtrs med frimodighet och
gldje. Sin mest gynnsamma verkan har dock detta medel vid fall av
bristande sjlvfrtroende och fretagsamhet.

Det stmmer! bekrftade Ludwig. Jag knde en bankkassr, som stal
tjugutusen kronor bara drfr att han en afton rkade komma i nrmre
berring med en serveringsflicka. ndock hade han hela sitt liv gtt och
gllt fr att vara ett frhuvud och en sl och slapp person, som man
kunde anfrtro hur mycket pengar som helst utan ringaste risk. Det blev
en ndring! Flickan piggade upp honom och satte honom i form s att han
presterade ett riktigt vackert spel, smidigt och djrvt; p mindre
distanser som 10 och 20,000 kronor blev han distriktsmstare och fick
berm av domaren och smickrande kritik i fackpressen. Men nr
serveringsflickan ftt honom s lngt, tyckte hon att hon gjort sitt och
drog sig blygsamt tillbaka. Ingen mnniska spillde trycksvrta p henne,
och sdan har kvinnans lott alltid varit.

Det pminner mig, fortsatte Lizzy, om faster Anna-Lisa Willman och en
viss sorts unga idioter, som umgingos i hennes hem. Bland mnga andra.
De ledo av imbecillitet parad med melankoli och frryckthet.
Sjukdomsorsaken var alltid densamma: dlig uppfostran. De goda mdrarna
hade vl sagt: Var alltid hvlig! G ur vgen! Bocka dig! Bttre bjas
n brista! Lt bttre folk g fre dig! Tlamod r den ringes styrka!
Tro dig inte om fr mycket! Varligt r aldrig farligt! Blygsamhet r
ungdomens sknaste dygd! Och andra lika lgnaktiga och dumma pstenden,
som de siktat genom erfarenhetens silduk i den olycksaliga tron, att det
var renaste guld. Resultatet av denna uppfostran blir ofta en psykos. Om
patienten infres i rum, dr andra personer vistas, sker han skydd i
drrspringor och kakelugnsvrr eller bakom gardiner och skrmar.
Framdragen ur sitt gmsle, rkar han i stark upphetsning, som snart
fljes av utmattning och stundom kollaps. Tremor frekommer, stmman
blir hes och grtig eller ocks utomordentligt gll, talet r stammande
och osammanhngande, pulsen ojmn, han svettas ymnigt srskilt om hnder
och ftter i svra fall frekommer inkontinens. Omdmet r avtrubbat och
han visar fullstndig ofrmga till logiskt tnkande. Han anser sig vara
vrldens obetydligaste mnniska men tror sig samtidigt vara freml fr
allas uppmrksamhet. Skratt och viskningar stter han alltid i samband
med sin person, och om det ocks inte visar bristande omdmesfrmga, s
r det i alla fall vdligt dumt. Han kan vara kunnig, flitig,
samvetsgrann, ver medelmttan begvad och till karaktren verjordiskt
ren, men han r alltid underjordiskt blyg och tafatt. I yngre r kan
hans utseende vara ganska behagligt och man kan sga till sig sjlv: Det
blir nog ngonting av den dr pojken, om han fr mera ruter i kroppen.
Men det fr han inte! I alla hndelser ej om han lmnas t sig sjlv.
Navelstrngen blyghet kvver honom. Kastar han sig ngon gng ver ett
sjlvstndigt arbete, blir den gldjen inte lng. Snart stter han p
ngon liten detalj, som frefaller overkomlig. Andra skulle se p den
med otlighet, han betraktar den med dmjukhetens vidskepelse. Jag har
velat flyga fr hgt! Vad min kra mor hade rtt! S dalar han nedt.
Fr att straffa sin egen djrvhet inmundigar han andras tankar i
kolossala kvantiteter, och ingenting kan vara osundare. Blicken blir
skum, ryggen krks, huvudet sjunker. Rockkragens luggslitning smittar
hret, som brjar falla; kldernas flckfeber angriper huden och
vanstller ansiktet; sjlens skygghet alstrar var i gonvrn och kommer
nsan att droppa. Han ldras hastigt och frsvinner, vl ej i graven men
i ngon gr och mrk och murken vr.

Sjukdomen, fortsatte Lizzy, gr aldrig av sig sjlv till hlsa, men
lyckligtvis ha vi ett ofelbart specificum: erotik. Faster Anna-Lisa
anvnde medlet med stor framgng p sina unga idioter. Hennes
terminologi var oklar och hon begagnade ordet frstelse i stllet fr
erotik. Ett ogenerat och framfusigt upptrdande kallade hon genialitet,
och hon brukade drfr sga: Den dr unge mannen skulle vara ett geni,
om han bara hade ngon som frstod honom! Hennes hem var i sjlva verket
en mycket vlsktt privatklinik, dr hon med aldrig svikande nit,
skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor
assisterade. P min lott kom vanligen de svraste fallen. Jag ansgs ha
naturlig fallenhet, som i frga om denna kur spelar strre roll n
kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engng
var jag nra dran och hade redan uppgivit allt hopp, d en ren slump
rddade patienten. Han var son till en fattig nka och fr att rga hans
olyckors mtt hade han kommit till vrlden ett par r efter sin fars
dd. Barndomen blev drefter och d han frdes in p vr klinik var han
ett verkligt skolexempel p blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli
och frryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand p mitt huvud och sa:
Frsk att frst honom, s blir han skert ett geni. Det blev han
ocks, fast det satt hrt t. Jag grep mig genast an med kuren;
bestrlade honom med mina gon, smekte och smickrade honom med mitt tal
och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han
trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstnd frsmrades.
Slutligen var jag som sagt nra att uppgiva hoppet, vartill nog ocks
den omstndigheten bidrog, att jag vid ifrgavarande tidpunkt sjlv led
av olycklig krlek.

Du! infll Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vgrat att pussa
dig?

Frsvitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte frga om kyssar
utan om ett frtjusande halsband, som jag sett i ett fnster och som
personen i frga med ofrklarlig halsstarrighet vgrade att kpa t mig.
P en bal hos faster Anna-Lisa kom det till ppen brytning oss emellan
och jag beslt att grta ut. Jag har fr sed att inte grta ver en sorg
i snder utan samlar dem till ett knippe, som jag vid lgligt tillflle
fuktar med mina trar. Det sparar tid, gon och hy men fr ocks med
sig, att min grt nr upp till en frbluffande intensitet och
uthllighet. Jag uppskte allts ett avsides liggande rum, dr jag kunde
f vara i fred, men av gammal vana rkade jag slpa med mig min patient.
Jag tnkte inte vidare p saken utan satte honom i en stol och kastade
mig sjlv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi,
betnkte min olyckas vidd och mngfald och grt med full fart, ty jag
visste att det tog tid och jag ville grna vara med om kottiljongen.
Under en kvart rdde i det lilla rummet den mrkaste frtvivlan, en
orkan av snyftningar, hickningar och halvkvvda klagorop virvlade om med
de strida trarna, och mina ftter smattrade kraftigt mot soffgaveln.
Pltsligt fick jag knna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade p
eget bevg rest sig och kommit fram till mig. Stammande men tmligen
tydligt frgade han, varfr jag grt. Jag svarade sanningsenligt, att
jag ville d, drfr att den, jag lskade, mtte min krlek med frakt
och kyla. Krafsandet upphrde och jag satte ter i gng. Efter
ytterligare en kvart hade mitt lidande ntt sin hjdpunkt och jag var i
starkt behov av en nsduk. Jag lyfte litet p huvudet fr att be min
patient snyta mig. Vad sg jag! Han stod framfr rummets spegel med en
hllning, som var honom alldeles frmmande. Ryggen var rak, huvudet
hgburet, handen i sidan, kinderna frgades av en livlig rodnad och
gonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han sg ut
som en spansk toreador. Pltsligt varsnade han mig i spegeln och blev i
hg grad frvirrad. Han var en dlig skdespelare och behvde en god
minut fr att forma om ansiktet till en ngot s nr anstndig
frtvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjrta!
Gr jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina hnder och tryckte
dem mot sitt brst. Han sa: Hade jag anat, att du hll av mig, s skulle
jag fr lnge sen ha dragit mig tillbaka.

Nu blev jag verkligen bestrt och frvirrad, fortsatte Lizzy, och jag
sa: S besynnerligt! Varfr skulle du ha dragit dig tillbaka? Han
svarade: Drfr att jag lskar din kusin Betty; och om du inte har
ngonting dremot, ska jag g ut ett slag och dansa med henne. Det var
som katten! tnkte jag. Nu gller det att hlla tungan rtt i mun. Jag
besinnade mig ett gonblick fr att finna den rtta tonen. Drp sttte
jag honom med kraft ifrn mig, kastade mig ter framstupa och mumlade
dovt: G! G! Jag hatar er bda! Utan att ens gra ett frsk till
frstllning ropade han: Tack! och frsvann. Men jag for upp och smg
mig efter honom. Karsk och kck gick han tvrs genom balsalen, knuffade
de dansande till hger och vnster och tog med dristig hand Betty frn
hennes kavaljer. Hrvid uppstod ett litet grl och ven drutinnan redde
han sig bra och avsnoppade sin rival och hnskrattade t honom. Lyckan
att ha lyckats gra en vacker flicka olycklig hade stigit honom t
huvudet. Frn det gonblicket fortskred hans tillfrisknande med
frbluffande snabbhet. Han r nu en framstende man i sitt fack och i
frga om ogenerat upptrdande den mest geniale, jag ngonsin trffat.
Mot mig visar han en medlidsam mhet, som gr mig gott nda in i sjlen.

Och sens moralen r, inskt doktor Karolina, att lilla Olga ska ta det
med ro, om hennes flickor nojsa en smula med drngarna. Den tid som
frspills drmed r inte frspilld. Krleken ger tusenfallt mer n den
tar. Den r stolt och lugn, fri och skn som svanarna i vassen och
knner inte till ngra smaktiga regler och skrankor. Lmna drfr den
frtrfflige Brut i fred. Alltfr stor prydhet klr inte en ung nka, i
all synnerhet d hon heter Janselius! Hon r den sista, som i krleken
br se ngonting brottsligt.

Det kan vara, sa prsten, men vad hr anfrts som exempel p krlek,
det godtar jag inte. Jag kallar det rtt och sltt kttja. Krleken r
en och ofrnderlig och varar hela livet.

Med svrmisk och hgtidlig rst upprepade generalagenten:

Krleken r en och ofrnderlig och varar hela livet.

Och tante Sara yttrade blygsamt:

Det r ocks min sikt.

Ja, av dem ska man f hra't! sa Ludwig. En karlskygg mamsell! En
gentleman, som rkat ut fr en allvarlig olycka! Och en trevlig prst
som varit gift tre gnger med tre nkor!

Knappt hade han uttalat dessa ord, frrn han hukade sig ned bakom Brita
och viskade:

Ve mig! Och besynnerligt att jag inte kan lmna prsten ifred. Se p
sonen, hur gonen gnistra och finnarna glda! Jag brjar knna mig
kuslig.

Men Betty med den sokratiska nsan yttrade:

Jag ska be att i krleken f se ngonting brottsligt. Lugn och stolt
krlek kan passa fr mycket vackra flickor som Lizzy, men jag med min
uppnsa och mina ovanligt smala ben mste nog hitta p ngonting annat.
Jag kan inte tnka mig en krlek utan spnning och frskrckelse. Och
jag antar, att d samhllet fullkomnats och brottsligheten reducerats
till ett minimum och mnniskan blivit s idealt social som mjligt skall
lskogen st kvar som en grnskande hage, dr hon kan beta sin
naturliga brottslighet och tillfredsstlla sin lust att vara djklig mot
sig sjlv och andra.

Hur sant! utropade pltsligt frken Alexander. Och hon suckade djupt och
upprepade: Hur sant, hur sant! Men Betty hade redan brjat bertta



DEN SPNNANDE HISTORIEN.


Min frsta krlek hade varken brjan eller slut. Min lskade kom frn
mnen, till mnen tervnde han och jag vet inte ens hans namn.
Visserligen uppgav han ett och till p kpet ett mycket hgadligt, men
jag vet inte, varfr han skulle ha hllit sig till sanningen just i
frga om namnet.

Min far var ju mbetsman, och nr han blivit pensionerad, kom en svr
tid fr mig. Han var fruktansvrt pedantisk och hade bara mig
att regera. Jag fick sledes uppbra alla de ppekningar,
tillrttavisningar, freskrifter och bannor, som tidigare frdelats p
ett halvt dussin kanslister och vaktmstare. Det var fr mycket fr en
ung flicka. Mitt sinne blev bittert och trotsigt och jag var inte lngt
ifrn att fatta hat till min stackars far. Jag skulle skert ha gjort
uppror och stllt till med ngot elnde, som jag mst ngra i hela mitt
liv, om inte min frsta krlek kommit emellan och gjort mig brottslig i
mina egna gon och dmjuk och undergiven mot min far.

En mnskenskvll, d jag tervnde hem frn en vninna och med hjrtat i
halsgropen, ty jag var fem minuter frsenad, stod pltsligt min lskade
framfr mig. Han var bara ngra r ldre n jag, som var sexton fyllda;
hans utseende var romantiskt och gav ett starkt intryck av oplitlighet.
Han frklarade genast sin krlek. Fr mig kom det som en visserligen
behaglig men verraskande nyhet, eftersom jag aldrig sett honom frr och
inte han mig. Han brydde sig inte om min frlgenhet utan brjade
bertta om sig sjlv. Han antydde, att han haft en stormig forntid och
vntade sig en n stormigare framtid. Till sinnelaget var han dyster och
betydligt bittrare och hatfullare n jag; han levde snarare p trots n
drfr att det beredde honom ngot nje. Slutligen ville han bestmma
tid och rum fr ett verkligt krleksmte. Jag hade lyssnat med stigande
intresse, men nu tyckte jag, att jag ocks kunde f en syl i vdret. Jag
frklarade, att mtet skulle stta p overvinneliga svrigheter, ty min
far, som fruktade att man skulle enlevera mig, hll mig s gott som i
fngsligt frvar. Jag lt honom frst, att jag ingalunda var det
oskrivna blad, han tog mig fr, och att vissa erfarenheter gjort mig
skeptisk och kall. Korteligen, jag smorde i honom ungefr lika mycket
som han smort i mig, och vi skildes, njda med oss sjlva och varandra.

Fljande dag, d far och jag togo vr morgonpromenad, mtte vi min
lskade. Mitt hjrta dunkade vldsamt men hll p att stanna, d han,
just som han passerat oss, vnde sig om och rckte mig ett brev, i det
han sa: Damen har tappat ngot. Far tackade honom artigt och bannade
mig fr mitt otroliga slarv. Jag var maktls, av sinnesrrelse och nnu
klenare blev jag, d jag ntligen fick tillflle att lsa brevet. Det
innehll ngonting frskrckligt. Om jag inte vid det och det
klockslaget mtte min lskade utanfr vrt hus, skulle han skjuta sig p
vr trappa. Eftersom jag visste, hur hgt han lskade mig och hur lgt
han skattade sitt liv, s borde jag ej betvivla hans ordhllighet. Jag
tvivlade inte ett gonblick och min ngest var storartad, nda till dess
jag kom att tnka p, att det bestmda klockslaget i sjlva verket var
hgst gynnsamt. Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig
regelbundenhet till ett stlle som d fr tiden och i landsortsstder
var belget p bakgrden. Hr tillbragte han en kvart, varken mer eller
mindre, och vgen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod
sledes till vr disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och fljande
med en punktlighet, som inte ens vertrffades av min fars. Och vr
krlek vxte.

Men far insjuknade, och den omstndigheten att sjukdomen brt ned hela
hans system av vanor och ndrade hans tidsindelning, borde ha sagt mig,
hur allvarlig den var. Det frstod jag emellertid inte, och all min
strvan gick ut p att verlista min stackars far och stjla mig till
mten med den lskade. Jag utbildade mig snabbt till en skicklig
lgnerska. Det var illa.  andra sidan skte jag uppvga mina synder
genom att visa far utomordentlig tjnstvillighet och tlamod, och jag
skulle skert ej ha varit hlften s sjlvuppoffrande och m, om jag
inte bedragit honom. Till sist orkade far inte lngre hlla sig uppe;
och d han inte ville se ngon annan n mig i sitt rum, var jag s gott
som hela dagen bunden vid hans sng.

Jag skte frstr honom s gott jag kunde; och det hade varit en lttare
uppgift, om han intresserat sig fr ngonting annat n statskalendern.
Han resonerade med mig om befordringarna i de olika mbetsverken; jag
fick sl upp n den och n den mbetsmannen och vi berknade tillsammans
hans utsikter. Under tiden satt jag och tnkte p min lskade, med
saknad naturligtvis men nnu mer med skrck, ty jag var vertygad om att
han endera dagen skulle strta in till oss eller sprnga huset i luften
eller beg ngon annan frtvivlad grning. Jag visste mig ingen rd och
levde i stor oskerhet. Men fars punktlighet tog snart ut sin rtt; han
skaffade sig nya, plitliga vanor. Jag iakttog, att han p slaget nio
varje kvll somnade fr att ter vakna, d klockan slog elva. Mellan
dessa klockslag behvde jag ej befara att bli kallad till hans bdd. Jag
lyckades snda min lskade ett meddelande hrom och bjd honom att
infinna sig p vr grd klockan nio fr att i tv timmar njuta av mitt
sllskap. Fars sngkammare lg nmligen t grden; det var sommar och
han sov fr ppet fnster. Jag kunde sledes ven frn grden vaka ver
honom och hra, om han ropade.

Denna anordning motsvarade i hg grad mina krav p en fullstndig
lycka. Jag fick trffa min lskade och levde i ddlig ngest fr
upptckt; jag bedrog min far och gnagdes av nger. Livet var fyllt av
spnning. Min lskade sg p vrt frhllande med icke mindre tragisk
blick n jag. Han freslog, att vi skulle frgifta far. Jag vgrade
bestmt; dremot frklarade jag mig villig att rymma med min lskade nr
och vart som helst. Ty jag ville sannerligen ej att han skulle tro, att
jag var ngon vanlig snll pappas flicka, ven om jag ryggade tillbaka
fr fadermord. Tanken att rymma tilltalade ocks honom och vi sutto p
bnken nedanfr fars fnster och mnen lyste p oss och far snarkade och
vi omfamnades och kysstes och uppgjorde vra planer.

Min lskade gde ett gods i Skne och ett bland de allra strsta och
prktigaste man kunde tnka sig. Med detta gods var en tragisk hemlighet
frknippad. Min lskades styvmor hade frgiftat hans far och levde nu p
godset tillsammans med sin lskare. Hon hade ocks skt frgifta sin
styvson, och om han infunne sig p slottet, kunde han vara tmligen viss
om sin dd. Fr att gra sin rtt till godset gllande behvde han
emellertid vissa papper, som den elaka kvinnan frvarade p oknt
stlle. Han freslog nu, att vi skulle rymma, att jag frkldd skulle
taga plats p godset, innstla mig i styvmoderns frtroende och berva
henne papperen. Det var den ursprungliga planen och skligen enkel. Fr
varje kvll blev den mera komplicerad. Nya svrigheter dko upp, nya
fiender stllde sig i vgen fr vr lycka. Srskilt har jag livligt
minne av en tante, som sannolikt tecknades efter levande modell och
frlnades ytterst markanta drag. Det var en ruskig kring, elak s det
frslog och med tskilliga brott p sitt samvete, men hon var p samma
gng mycket begvad och sataniskt listig. Hennes skarpsinne ndgade oss
att gra vr plan allt mer och mer invecklad. Jag ville dda henne genom
gift eller kvvning, ty min lskade hade lrt mig att inte skatta ett
mnniskoliv srdeles hgt. Men han smlog hemlighetsfullt och svarade:
Tror du inte, att jag har frskt! Hans sinne rkade i hftigt uppror,
bara han kom att tnka p den frfrliga tanten, och jag mste ofta
lgga handen ver hans mun, s att han inte skulle vcka far med sina
utgjutelser.

D jag gick in till far om mornarna, hade jag en frfrlig
hjrtklappning. Jag vntade, att min hemlighet frr eller senare skulle
upptckas, och jag var beredd p ngonting rysligt. Far sg ofta mycket
plgad och sorgsen ut, med det berodde nog p sjukdomen. Han blev smre.
En dag sa lkaren till mig: Du fr inte behlla din far lnge. Jag
trodde inte det var sant. Men samma dag lt far kalla till sig ett par
vnner. Jag lyssnade vid drren och hrde far rdgra och bestmma om
sin begravning. D blev jag alldeles frtvivlad och min frsta tanke
var: Aldrig mer ska jag lmna honom ens fr ett gonblick. Men d
klockan slagit nio och far somnat, smg jag mig ut p grden. S gjorde
jag den kvllen och s gjorde jag de fljande.

Dr sutto vi och drinne lg far, som snart skulle d. Min lskade
talade ofta s hgt, att hans rst mycket vl kunde vcka far, och att
tysta honom tjnade inte mycket till p grund av hans livliga
temperament. Men mer n rdslan plgade mig skammen. Jag ljg fr far,
bedrog honom. Mitt hjrta pinades. Jag drmde om ntterna, att vi sutto
p bnken och att far pltsligt trdde fram i fnstret, blvit och med
frvridet ansikte och fr resten just sdan, som jag sedan sg honom i
ddskampen. Jag blev till sist s uppjagad, att minsta buller frsatte
min kropp i sklva. Slutligen mrkte min lskade att jag frndrats; han
frgade, hur det var fatt. Jag berttade, vad lkaren sagt om far. Min
lskade slppte mig och sg upp mot den mrka fnsterppningen. S vnde
han sitt ansikte mot mig, men sg ter bort och makade sig ett stycke
ifrn mig. Vi sutto dr i mnskenet, tysta. Jag vet inte hur lnge, men
lnge. ntligen reste sig min lskade och utan att se p mig, sa han:
Hr sitter du och drinne ligger din far. Vem vet? Kanske dr han just
nu.

Min lskade gick och jag tnkte: Jag fr aldrig se honom mer. Det fick
jag inte heller. Han frsvann helt enkelt, lt aldrig hra av sig. Frn
mnen kom han och till mnen tervnde han. Men jag hade d bara en
tanke och en nskan: Jag ville beknna fr far. Innan han dog mste jag
tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig f frid. Jag gick hela
fljande dag och skte ett tillflle, men modet svek mig. Tungan vgrade
helt enkelt. Far somnade som vanligt klockan nio, och den kvllen satt
jag vid hans bdd. Efter en liten stund vaknade han ter. Han sg p mig
och skt samman gonbrynen, som han brukade gra, d han frundrade sig
och tnkte efter. Han sa: Ska du inte g ut i kvll?

Jag mumlade ngonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa dran,
matt och elndig. Jag kunde inte grta ens. Visste far ngot? Och vad
visste han? Jag tnkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens frm
sig att banna mig. Han vmjes vid mig, drfr att jag r en slyna, som
bedrar sin dende far. Och jag frstod, att jag varken skulle f beknna
min skuld eller erhlla frltelse.

Hela nsta dag satt jag tyst vid hans bdd, frmdde inte sga ett ord.
Far var ocks tyst. Klockan nio somnade han och sov vid pass tio
minuter. S lyfte han pltsligt huvudet och sa: Tnker du inte g ut i
kvll heller? D brast mitt hjrta i tv hlfter och mitt hjrteblod
strmmade ut i trar. Och med trarna beknnelsen. Jag lg p kn vid
hans bdd och berttade alltsammans. Far lt mig tala och grta och jag
gjorde bda delarna lnge. Till sist tystnade jag och vntade min dom;
far sa:

Det r s dags att tala om det dr nu, sen jag legat hr i veckor och
hrt p er.

Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begtt
en verilad handling eller sagt ett obetnksamt ord. Slutligen strk han
mig ver kinden, vilket var frltelsen. Och han sa:

Egentligen borde jag vara mycket ond p dig och nnu mera p den unge
lymmeln, som ville frgifta mig. Det borde jag. Men  andra sidan har
han frdrivit mnga tunga timmar, och du gjorde mig just ingen tjnst,
d du tystade p honom. Jag skulle bra grna vilja veta, hur han till
sist ska f bukt med den dr rysliga tanten. Ja, jag r verkligen
ledsen, att jag inte fr hra slutet p historien, ty den var spnnande.

       *       *       *       *       *

Sen dess, fortsatte Betty, har jag tnkt och trott och stundom funnit
bekrftat att vi verdriva betydelsen av vra handlingar, de onda ej
mindre n de goda. Kanske sover ocks den gode Guden fr ppet fnster,
och d vi engng p sklvande ben slpa vr syndabrda infr hans tron
kommer han kanske att sga: Egentligen borde jag vara mycket ond p dig,
men  andra sidan har du frdrivit mngen tung timme--

Frlita sig inte p det, hon lilla mamsell! snste prsten vresigt. Fr
d torde hon i sinom tid bli obehagligt verraskad. Helvetet tar dem som
synda, alldeles som solen torkar snslasket. Det r nog tmligen
bergskert. Och fr syndare mot sjtte budet brinner en srskild eld,
vars lgor sl upp ver sjlva jordskorpan. Ty frvisso ser man dem
brinna redan hr i livet. Den som haft den tunga plikten att giva
Jan-Petter Janselius sista smrjelsen vet vl, att hettan brjar bli
svr redan p denna sidan graven.

Antydan om, var man fr nrvarande hade att ska den hdangngne
Larsboherrn, vckte ingen rrelse utom hos nkan, som hastigt vnde sig
bort, och hos Ludwig, som skrek:

Kors i jissi namn! Nu brjar prsten bli trevlig igen. Men hr har den
ena efter den andra anfrt slende bevis fr krlekens vikt och
betydelse i olika skiften och gestalter. Och jag vill sannerligen inte
undandraga mig min plikt, utan nu ska tvillingarna fram! Jag ska bertta
s fint och anstndigt att varken herr generalagenten eller tante Sara
ska finna ngonting brokigt i den historien.

Det var engng ett manligt tvillingpar av dlaste skapnad och
fullkomligaste likhet. Och likheten strckte sig ocks till tycke och
smak, s att de lskade samma flicka. D sa den ene till den andre: Det
hr r ett sdant fall, d bruden br ha valet fritt. Och de gingo till
flickan och friade och bdo henne vlja utan att genera sig. Hon
betraktade dem fram och bak och vnde p dem och knde p dem och bad
dem rcka ut tungan och hon lt dem trava och galoppera och klmde dem
p hasorna och sg dem i mun och frfor lika samvetsgrant som vid ett
hstkp. Men det var strt omjligt att upptcka den ringaste skillnad.
D la hon handen slumpvis p den ene och ropade: Dig tar jag, fr annars
blir jag galen. Men bror din mste genast resa till en annan vrldsdel,
ty krleken r en och ofrnderlig och varar hela livet och jag vill
inte veta av ngra frvxlingar eller andra trkigheter.

Det var kloka ord och s skedde. Men tvillingarna voro sjmn och det
ville, att de skulle rkas n engng och blste s finurligt p deras
skutor, att de lpte in i samma hamn ngonstans lngt borta. Man tnke
sig deras gldjetrar! Nr de skildrat sina ventyr, sa den ogifte:
Broder, en frga! r du lycklig i ditt ktenskap?--Stt dig p det!
svarade den andre. Mitt ktenskap har p grund av dess lyckliga
beskaffenhet satts i hgsta klass och vi lska varandra dag och natt
ret runt, s att vi f blsor p lpparna. Dessutom ha vi svurit en
helig ed att d tillsammans och inte verleva varandra en dag ens.--Kors
i jissi namn! utropade tvillingen och i sin starka rrelse ville han
omfamna brodern, men bar sig inte bttre t n att han knuffade ned
honom frn kajen. Det hade varit en smal sak att dra upp honom, men
tvillingen hade sina sndagsklder p, och under det han tog av dem och
vek ihop dem, som hans mor lrt honom, kom en haj och t upp den
olycklige brodern.

Sedan den ogifte bittert begrtit den gifte, sa han till sig sjlv: Hur
ska det nu bli med lilla svgerskan? Det hr r en ledsam historia fr
henne srskilt i betraktande av den dr heliga eden. Det vore skada p
ts. Han funderade ett litet slag och gick drp ombord p broderns
skuta och sa: Hr r jag nu igen era busar! Knner ni inte igen mig?
Karlarna svarade: Nog knner man igen dig, fhund, om det s vore i
mrka natten. D knde han sig trygg fr upptckt och seglade hem med
broderns skuta. Hemma gick det likadant; ingen betvivlade att han var
den gifte och numera avlidne tvillingen. Visst knde han sig litet
skral, d han trdde infr den lskade kvinnans prvande blickar; visst
var han litet orolig att inte fullt motsvara alla frvntningar, men det
var ondiga bekymmer. Ty vetenskapen lr oss att tvillingar av denna
sort ro varandra lika in i minsta detalj. Han bestod provet och fljden
blev att de levde slla och njda i mnga, mnga r.

nda till dess att de skulle fira guldbrllop. D small det och sprack
och gick upp i smmen, som man sger. Dr satt i sin frmakssoffa den
lskliga fina lilla gumman med snvitt hr och bredvid henne satt den
vderbitne ldringen och hll hennes hand i sin. Och gumman tackade den
Hgste, som ltit henne leva i ett lngt och lyckligt ktenskap utan
trassel och mankemang. Fint och smort hade det gtt hela vgen och inte
klickat p en enda punkt. n prisade hon sin gud och n sin man och hela
tiden sig sjlv. Hon utlade texten, rotade i minnena, smickrade gubben
och sa att han var densamme i dag som fr femtio r sedan. Och alltid
har du varit min snlle, rare gubbe, sa hon, och dig lik frn den ena
dagen till den andra. Undantagandes den gngen d du kom hem frn den
och den resan i fjrran vatten. D hade du frndrat dig en liten
gnatta. Men bara till din frdel, s att du var rappare och duktigare,
och jag tyckte nstan nnu bttre om dig efter den resan.

D tnkte den falske tvillingen: Nu r rtta stunden fr en gentleman
att beknna frg och lgga korten p bordet. Jag vill ej d med en lgn
p mitt samvete. Och i skonsamma ordalag spckade med vackra tnkesprk
skildrade han den sorgliga hndelsen och bedyrade att han grna skulle
ha kastat sitt bsta snus i gonen p hajen, om han drmed kunnat rdda
sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans dla
tnkestt hjlpte det bittersta. Gumman blev versiggiven och slog
omkring sig och grt och betedde sig, som om hon velat riva ned hela
huset. Och hela tiden ropade hon: Det grmer mig! Det grmer mig!
Tvillingen blev nstan litet sttt. Han hade alltid gjort sitt bsta fr
att vara henne till lags, och att hon blivit nka var inte hans fel utan
hajens. Fr resten hade hon haft mindre men av det n nkor i gemen. Och
han karskade upp sig och sa: Vad r det, som grmer dig, tokstolla? Har
du inte sjlv sagt, att du just inte mrkt ngon skillnad p mig och min
bror utan att vi s att sga varit oss lika hela livet igenom?

Men gumman skrek:

Det r just det som grmer mig! Nr det gjorde mig till nka och
narrade mig att bryta det heliga lftet till min stackars man, s kunde
jag tminstone ha ftt lite ombyte!

       *       *       *       *       *

Det r en bra historia, avslutade Ludwig sin berttelse. Och fastn jag
fr tante Saras skull ndgats erstta de finaste pongerna med
blinkningar och harsklingar, knner ni nog p er, att det r en tragisk
skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om sndag
och fr jag skta reklamen, s garanterar jag lapp p luckan.

Detta grova skmt med den vrdige prsten mttes p mnga hll med
ovilja, men prstens kttslige son brt ut i ett sakta och gnggande
fnitter som jmte minspelet uttryckte tydlig beundran fr den unge
grevens skmtsamma snille. Och Ludwig blev flat! Han sa till Brita:

Vad gr det t dren? Se hur han grinar, nr jag grovt frolmpar hans
far! Har vreden slckt hans ljusa frstnd?

Han reste sig, gick bort till prstens son och sporde:

Hr nu herrn! Var det inte herrn, som nyss ville tala med mig bakom
lagrn?

Jag vet just inte det, mumlade prstens son och smlog frlget. Men
Ludwig rynkade pannan i grubbel och tervnde till Brita, som sa:

Lugn min ngel! Den dr kommer inte att krka ett hr p ditt huvud, om
jag fr hllas.

Hllas? upprepade Ludwig.

lskade Ludwig, sa Brita, tror du att jag kan tillta den dr lurken att
kl upp dig och kanske vanstlla ditt vackra barnaanlete? I en halv
timmes tid har jag haft honom under behandling, fast du blindbock
ingenting mrkt.

Vad fr behandling? frgade Ludwig. Och Brita svarade:

Jag vrmer upp honom. Jag ska nog visa, att jag kan den konsten lika bra
som Betty och Lizzy. Se hur han rodnar! Lurken kommer inte att slss,
sger jag, om inte fr min skull.

Nu bleknade Ludwig, och nr han sg sin lskade, trofasta flicka brsta
av, lgga an och med blixtrande blickar beskjuta en annan mumlade han
sakta fr sig sjlv:

Finns det ngot djvligare n kvinnor? Betvivlas!

Men Lotten Brenner sa:

Det dr var historien om ett guldbrllop och till halten lika dum och
dlig som berttaren sjlv. Men jag tnker p, hur det ska bli med mig,
stackars flicka, d jag sitter ldrad ngonstans alldeles ensam, d
ingen vn trycker min hand och smeker min kind, d jag alldeles upphrt
att behaga. Den tanken gr mig frtvivlad.

Hon rev sig livligt i hret och tog--till generalagentens illa dolda
frvning--fram sin lilla snugga, stoppade den och tnde, drog ngra
kraftiga bloss och spottade lngt ut i parken.

Fr resten, fortsatte hon, har jag sjlv som liten, liten ts varit med
om ett guldbrllop hr p grden. Och det blev mrkligt. Det var p
grevinnans, min fasters tid och fre Jan-Petters. Vill ni hra?

Och hon berttade historien om



FILEMON OCH BAUKIS.


Dr arbetarbarackerna nu st, fanns i min barndom en trdgrd, som inte
skmdes fr sig. Tmligen frvildad var den visserligen och ppletrden
och prontrden liknade mest gamla kvastar, som Vr Herre varje sommar
behngde med ngra lv till ett under och tecken, att han gr, vad honom
behagar. Men han hngde ocks dit pron och pplen och lt dem giva god
skrd vare sig det var fruktar eller ej.

Mitt i trdgrden stod en ganska stor rd stuga i tv vningar och med
kupigt mrkt tegeltak. Den var skert mycket gammal; golvtiljorna voro
alnsbreda, trsklarna timmerstockar, drrklinkorna nstan fr tunga fr
mina hnder. P vggarna i salen fanns hollndska kattuntapeter med
blommnster och en vldig kakelugn med tv eldstder. Den var, som hrs,
en bostad fr stndspersoner, och jag vet inte fr vem den byggts eller
hur den frr i tiden anvnts. Men i min barndom beboddes den av Filemon
och Baukis, fast gubben hr p trakten kallades Erik och gumman Lovisa.

Som jag minns honom, var han bortt ttio r eller kanske mera, gumman
en tio r yngre. Han hade ngon gng varit kusk p herrgrn, men det
var redan s lngesedan, att ingen mindes nr. Lite hvor och gvor fick
de men hade varken stat eller pension. De enda djur jag sg dr, var en
gris, en katt och tre urgamla, skalliga hnor, som tillsammans inte
orkade med mera n ett gg om ret. Tppa och potatisland hade de
frsts. Och gubben hade en lng svart rock, som han ftt frn herrgrn
och gumman hade en gredelin och blommerant klnning med halskrs. De
sutto i det fina huset som herrskapsfolk och gerdet var drefter
tminstone i stora salen, som var det enda rum dit folk slpptes. Dr
stod d gubben i position och tog emot, om man kom med en strut snus.
Tack fr all del fr den vnliga hgkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge
den snlla grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hsten, nr
han kom med sina underbara pron. D fick han snaps och tilltugg men
inte som annat folk i kket utan i lilla salen. Och dr satt han och
underhll grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker
till Lovisa. Men den korgen skulle han av ngon anledning inte bra
sjlv utan en flicka eller drng sndes med honom. Och han gick aldrig
jmsides med flickan eller drngen utan ett par steg fre och hll en
kpp i handen.

Ingen visste, hur han kunde vara s fin som han var, alltid sltrakad
och med fadermrdare kring den breda hakan. Ingen visste heller vem som
givit honom och gumman rtt att bo i det stora huset, som var alldeles
fr vidlyftigt fr deras stnd och villkor. Grevinnan gjorde
efterforskningar och fann, att d huset fr en trettio r sedan sttt
tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu brjade det
bli ont om husrum p Larsbo. Grevinnan lt rusta upp stugan p ett
nedlagt skogstorp. Den hade kk och kammare och var ganska ntt; tppa
hrde till, lagrd, frukttrd och buskar. Men det var ju p intet stt
att frlikna vid det stora rda huset. D grevinnan freslog gubben att
flytta dit, skrattade han t henne och gjorde p ett hvligt och
skmtsamt stt narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa
han. Fr d ndgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det
se ut, om vi flyttade till det dr lsseboet? Folk kunde tro att det
gtt utfr med oss p gamla dar. Inte fr att jag bryr mig om, vad som
pratas i socken. Men Lovisa har sina knslor! Och om det tillts mig att
i dmjukhet ge grevinnan ett rd: Stt sig inte med Lovisa!

Drvid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det
fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, rdblommig mellan de vita
polisongerna. Och han hade klarat sig ur mnga svrigheter och
genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfllen genom att sga: Fr jag
ge ett rd? Stt sig inte med Lovisa!

Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda gon, stort, runt huvud
och liten, rund kropp. Hon var s urbeskedlig att man nstan kunde tro,
att hon tappat mlfret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda
hon sa bestod mestadels i mma och frtjusta utrop. Det fanns inga
planer att stta sig med henne och det visste vl gubben bst som
regerade henne som tuppen regerar hnan. Sjlv var han munter och
godmodig och d vi barn stulo frukt i hans trdgrd, ltsades han aldrig
se oss, frsvitt vi inte kommo alltfr tidigt p morgonen. Han hade ett
frskrckligt morgonhumr och det ska ha varit orsaken, varfr han ftt
avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om
mornarna, och ven de lataste bland oss kunde inte motst frestelsen
utan knogade upp klockan sex fr att stjla hos Erik. D kilade han
omkring under trden med en piska och snrtade oss. Mina ben voro ofta
randiga och svullna. Om gumman ocks fick smaka piskan, det vet jag inte
men tror det knappast. Ty nr han var i det humret, brukade han utstta
en sorts gll vissling, som enligt mitt frmenande var ett varningslte
fr gumman. Och jag hrde honom ocks ropa: Kvinna! Hll dig undan! Jag
har djvulen i hjrtat och piskan i hand!

Sdant hnde om mornarna; eljest var han from och gladlynt. P gumman
hade han ingenting att anmrka undantagandes tre ting. Det ena var det
hftiga lynne, han pstod henne ga. Men det var en klar lgn. Det andra
var, att hon snt sig i underkjolen. Det var sant och grmde honom desto
mera, som han pstod att enda verkliga skillnaden mellan bttre och
smre folk lg i nsduken. Han hade sjlv de allra finaste
battistnsdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga
pstodo att han stulit dem, men det troliga r att han ftt dem efter
farfars dd d allt linne utdelades bland folket. Den tredje
anmrkningen bestod dri att gumman inte ld honom p flcken och
efterkom hans nskningar gonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman
var dv och hade mycket svrt att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte,
att gumman p femtio r borde ha lrt sig frst hans miner och
tbrder. Han vade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde
ngra egentliga framsteg. Det bedrvade dem bda, men enligt mitt
frmenande levde de ganska lyckligt.

Emellertid brjade torvupptagningen i stor skala och det blev allt
trngre om utrymmet p Larsbo. Frvaltaren lg ver min faster och
uppmanade henne att lta avhysa de bda gamla och skicka dem till
fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville nja sig med
skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utvg. De gamla
hade tv dttrar, som bda voro prktigt gifta, den ena med en
sotarmstare i rebro och den andra med en kopparslagare i Arboga.
Engng, d grevinnan var i rebro, kallade hon till sig sotarmstaren
och gjorde honom det frslaget, att han skulle taga svrfrldrarna i
sitt hus och sin kost mot hederlig vedergllning och ett passande
underhll. I betraktande av deras hga lder kunde det ju ocks vara
lmpligt att de fingo vrd och tillsyn. Sotarmstaren hade ingenting
emot frslaget, vad gumman betrffade, men gubbens svra morgonhumr
skrmde honom. Han sa: Min svger i Arboga r kopparslagare och en satan
till karl; han r minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, s ska
jag grna ta gumman.

De blevo ense och sotarmstaren och kopparslagaren blevo ocks ense.
Tiden fr avhmtningen bestmdes till en dag p sensommaren d de gamla
skulle fira guldbrllop och d dttrarna och mgarna i alla fall skulle
ha gjort den lnga resan fr att bereda dem en gldje. Eftersom gubben
var tjurskallig, beslt man att tillsvidare hemlighlla saken. Min
faster sa allts ingenting t de bda gamla, och d den betydelsefulla
dagen nalkades, reste hon bort, sedan hon frst givit order om, att
guldbrllopet skulle firas med all tnkbar stt och p hennes bekostnad.

Vid tolvtiden p guldbrllopsdagen begvo vi oss till den fina gamla
grden. Jag, som var sju eller tta r, representerade min faster och
var vitkldd och hade en blomkrans p hret och en stor blomkvast i
handen och i blommorna ett kuvert med pengar. Nrmast efter mig kommo
alla grdens honoratiores, frvaltaren och bokhllarna, rttaren och
kusken med hustrur, hushllsmamsellen och kammarjungfrun. Vidare infunno
sig klockaren och skollraren och skollrarinnan och kanske nnu ngra
flera men allasammans bttre folk. Ett par pigor buro stora korgar med
Guds gvor.

Gubben i svart rock och galonerad kuskmssa stod mitt i trdgrden och
bredvid honom gumman. Stora rd-och-gula pron och skr-och-grna pplen
hngde p bugnande grenar ver deras huvuden. Gubben mottog vr hyllning
med lagom frvning, artigt och vrdigt; gumman ms och pep av
tacksamhet och lycka. Ett bord dukades bland hallon, vinbr och krusbr
och vi slogo oss ned och tittade mot vgen. Bst det var, reste sig ett
dammoln och ur molnet kom med rassel och smattrande hovar Larsbo
char--bancs, lvad och med den likaledes lvade kopparslagaren p
kuskbocken. I vagnen sutto sotarmstaren, dttrarna och ngra barn och
barnbarn. Det hela slingrade och slog, slank och log; ty krsvennen var
mer munter n skicklig och i matscken fanns ett femkannorskrus med
brnnvin och ett annat med punsch. Vi lantbor hade varit stillsamma och
sedesamma och vi hade talat om vderleken. Men stadsbor som dessa ro
gladare och hurtigare och skickar sig ledigt. Kopparslagaren tog alla i
famn och mig kysste han s att skggstubben stack hl p skinnet. Ful r
du, sa han, men nu har jag i alla fall kysst en grevinna!

Vi bnkade oss kring bordet, to och drucko. Kopparslagarn gav mig ett
glas punsch och strax blev jag s yr i huvudet, att jag varken sg eller
hrde ngonting tydligt. Armar och ben, huvuden och hnder dansade runt
fr mig bland pron och pplen under himlen. Men nr jag terkom till
besinning, varsnade jag gumman och gubben. Hon stod och drog honom i
rockrmen och han drog t sitt hll s att de vacklade fram och
tillbaka. Gubben skrek:

Nej, jag ska till Arboga, och det passar mig, fr det r en fin stad.
Dr ska jag g p de slta gatorna och spegla mig i de stora fnstren.
Fr jag r trtt p bondlandet och p dig med bondgumma!

Och han vnde sig till de andra och sa:

Tror ni att jag p femtio r kunnat lra henne att snyta sig som folk?

Snyt dig! rt han i rat p gumman. Snoren rinner om dig!

Det var sant, ty gumman grt bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens
kant och snt sig.

Si! Si! Si! triumferade gubben. Tri ting har jag aldrig kunnat lra
henne, fast jag ordnat och exerat i femtio r: att snyta sig som folk,
att lyda p momangen och att styra sin elaka tunga. Nej, nu r jag
utless p dig, Lovisa! Far till rebro du! Far till rebro! Jag far till
Arboga!

Gumman drog och grt och grt och drog och slutligen lyckades hon f
honom in i huset. Det sista jag hrde av dem, var gubben som skrek: Jag
r utless p dig, gumma! Har jag inte dragits med dig i femtio r och nu
ska du missunna mig! Att komma till Arboga! Men si det ska jag! Och leva
herrens glada dagar! Ska jag!

Mer fick jag varken hra eller se av Filemon och Baukis, ty fasters
kammarjungfru tog mig skyndsamt vid handen och frde mig hem.
Antagligen hade sllskapet blivit alltfr livligt. Men nr gldjen stod
som allra hgst, skall gubben ha kommit ut igen, frlgen och allvarlig.
Han tog sin mg kopparslagarn avsides och frklarade, att det hela varit
ett skmt. Varken skulle han fara till Arboga, ej heller gumman till
rebro. Utan de skulle frbliva i sitt hus, de dagar som terstodo. D
blev kopparslagarn frtrnad och han sa:

r du tjurskallig gubbe, s ska vi genast packa ihop. Och det ska vi
nd gra, eftersom vi mste ge oss av bittida i femdraget.

S gingo de in i huset, dttrarna och mgarna och de andra, och begynte
packa ihop. Frvaltaren lt en skrinda kra fram och i den stuvades
bohaget. Och frvaltaren sa:

Det r grevinnans befallning. Dr har ni, fr att ni inte ville bo i
skogstorpet.

Nu gick gumman frn den ene till den andre, frn dttrarna till
mgarna, frn frvaltaren till klockaren, frn skollraren till
hushllsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon
allt under det hon grt:

 kra hjrtanes! Kan I inte frst? Kan I inte frst!

Skolmstarn sa:

Vad kan vi inte frst? Ska gammalt folk vara s tokigt att de inte kan
bo i var sin stad? Nr det lnder till deras bsta och de f den mmaste
vrd av barn och barnbarn!

Men gumman hade inte ftt flera ord n dessa:

Kan I inte frst! Kan I inte frst!

Och gubben stod ordls infr omstrtningen, tung efter middagsruset.
Visste till sist inte bttre n att begagna det gamla knepet och sga:
Fr jag ge er ett rd? Stt er inte med Lovisa!

D kunde de inte annat n skratta, men de blevo ocks rrda av de bda
gamlas hjlplshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under
tiden fullbordades packningen. Nr besvrligheten var undanstkad och
gumman ntligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att
gldjen skulle tervnda, eftersom det i alla fall var en festdag. De
bda gamla bekransades, sotarmstarn hll tal fr dem och prisade deras
trohet och krlek; dttrarna och barnen satte sig nr dem och smekte
dem. Det lto de ske; men nr de suttit en stund, reste de sig och
gubben sa:

Ska vi fara bittida, s r det bst att vi g bittida till sngs.

De gingo in i huset, dr en bdd lmnats kvar t dem fr natten. I
trdgrden fortsatte festen, och som hushllsmamsellen srjt fr den med
rund hand, trt gldjen inte i frsta taget. De gjorde sig glada, tills
pltsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:

Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor p vgen!

Ett stycke bort p vgen gingo gubben och gumman och mellan sig skto
och drogo de en krra, och p krran stod sngen. Genast rusade de efter
dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga
frargade, andra rrda, ter andra skrattande. Men gubben sa:

Nu g vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?

Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och
det blir ingen ndring.

Han tog gubben p armen just som en barnunge, sotarmstarn tog gumman
och de andra togo krran. S stngde de in dem i huset. Festen fortsatte
tills det blev tid att g till sngs. Stadsborna fingo husrum p
herrgrden men en av dttrarna stannade fr att vaka ver de bda gamla,
som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en bdd bredvid deras och
hll sig vaken en god stund. D hon inte hrde ngonting frn dem annat
n ett jmnt snarkande frn gubben och snusande frn gumman, lt hon
dock smnen f sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann
de gamlas bdd tom. Sedan hon ropat och letat frgves, skyndade hon upp
till herrgrden och vckte de sina. De begvo sig ter uppfr vgen till
skogstorpet och hade inte gtt lngt, frrn de hunno dem. Gubben lg
rak lng tvrsver vgen och gumman satt p dikeskanten med hans huvud i
sitt kn. Nr hon sg, att barnen ter voro ver henne, brjade hon
skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom
mellan sig och buro honom hem, gumman fljde tyst efter. Den gamles
kropp var iskall och barnen trodde, att han var dende. Men sedan de
gnidit honom och vrmt honom med heta grtar, knde de att hjrta och
puls slogo normalt. Vcka honom kunde de dremot icke. En lkare
efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad p
trakten fanns av insikt och frstnd, men vcka honom kunde de icke. De
bda mgarna mste tervnda till sina stder och yrken. Dttrarna
lmnades kvar fr att vnta p gubbens uppvaknande.

Han sov fem dygn i strck och hans besynnerliga tillstnd vckte allmn
frvning. Ty fastn hjrta och lungor arbetade normalt tycktes alla
andra kroppens funktioner vara upphvda. Dttrarna srjde honom redan
som dd och hans hustru grt d och d en skvtt utan att dock visa den
frkrossande sorg, som man vntat sig. Det var ocks en gta och bda
fingo samtidigt sin frklaring p sjtte natten. Den ena dottern, som
sov i rummet utanfr de gamlas sngkammare, vcktes nmligen av ett
skrllande ljud. Hon lyssnade, men d hon inte frnam ngot vidare
buller, trodde hon sig ha drmt; hon steg dock upp och glntade p
drren. I sngen satt gubben kapprak och av ansiktet att dma i sitt
vrsta morgonhumr; p golvet lg gumman p kn och samlade hop kokt
potatis och skrvorna av en karott. Och hon viskade: ss, ss! Ge dig
till tls! I morron kommer grevinnan hem och sen behver du inte ligga
och bka dig utan kan f ordentlig mat.

Hemligheten var rjd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska
ha varit hon som funnit p, att gubben skulle stlla sig skendd. Men
som han till sist lessnat p den dliga kosten, hon frmtt smuggla in
till honom, hade han givit henne en knuff, s att karotten flugit henne
ur hnderna. Nu ville dttrarna ter gripa sig an med verket och fra de
bda gamla till var sin stad. Min faster anlnde emellertid samma dag.
Hon lt terstlla huset i dess gamla skick och frbjd envar att oroa
Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta frbud, frrn gubben
stod p sina ben, frisk och helbrgda. Dock blev den gldjen icke lng,
ty redan dagen drp lg han i sin sng och nu sktte sig varken hjrta
eller lungor som sig borde. Spnningen var ver, viljan hade slappnat
och den gamla kroppen gav vika.

En dag, d det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt
bde lnge och vl hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det
egentligen var, han nskade. Slutligen sa han:

Inte ska grevinnan frga mig utan frga Lovisa! Fr det r hon som rr
och regerar. Och stt sig inte med henne, grevinnan!

Faster gick d ut i kket, dr gumman stkade och frgade henne, vad det
var, de bda nskade.

ss, ss! vojade sig gumman. Har han inte ftt det sagt nnu? Det r
ingenting annat n att grevinnan inte ska brdska med begravningen. Utan
att vi kan komma i jorden bda p engng. Det nskar vi, om grevinnan
vill vara s god att inte brdska, fast det r sommar. Och lnge drjer
det nog inte.

Min faster lovade allt, vad som nskades, ty hon trodde att den ene
yrade och att den andre tagit skada till sitt frstnd. Men tv dagar
innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och tv dagar
efter hans dd dog hon. D nu de bda gamla gjort sitt, gjorde min
faster ocks sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafrd.

Filemon och Baukis anhllo om nden att f d samtidigt. Jag tror inte,
att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sdan bn. Men
d de bda knde slutet nra, funno de det tilltalande och klokt att
ordna begravningen s, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem
Filemon och Baukis. Och drmed rar jag ingen och skmmer ingen.

       *       *       *       *       *

Under det att Lotten Brenner frtalde sin historia och punkterade den
med utropsformade rkmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an,
bortvnd frn de vriga. Hon mste avlgga en beknnelse och hon visste,
att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig sjlv,
att hon var en sjlvstndig varelse, som inte behvde taga hnsyn till
ngon, men det hjlpte henne fga. Hennes knn veko sig; hon sjnk ned
p en stol. Hon stammade, hackade med tnderna och sa:

Po-pojkar! Jag har ngonting att tala om fr er.

Genast lyssnade man uppmrksamt, ty d en Willmanflicka anropar
mnskligheten med kollektivet pojkar, r hennes meddelande av vikt och
hennes sinnesro rubbad. Med mera stadgad rst fortfor hon:

Ni kommer att skrika och vsnas, men det gr mig ingenting. Det inverkar
inte p mitt beslut. Jag r en sjlvstndig varelse. Jag tnker visa det
nu. Jan-Petter tillt mig inte att taga ngon del i grdens sktsel--

Jan-Petter, avbrt prsten, var i flera avseenden en frstndig man och
god make. Icke desto mindre sger mig min erfarenhet som mnniska och
sjlasrjare, att lilla nden borde gifta om sig.

Jan-Petter har satt stopp fr det, anmrkte doktor Karolina torrt. Vid
omgifte gr Larsbo till Ludwig. Det vore en stor frlust.

I synnerhet fr Willmnnerna! hnade Ludwig, vars lynne oavltligt
frmrkades p grund av Britas energiska gonkurtis med prstsonen. Min
frsta tgrd skulle bli att avhysa de rysliga flickorna undantagandes
Olle sjlv, som r sedligt ofrvitlig och en bra pojke.

Jan-Petters testamente, tertog doktor Karolina med kraft, lnder Larsbo
till gagn. S lnge Olga r ogift, kommer hon att behlla Casimir Brut
som frvaltare. Och grden kan inte vara i bttre hnder. Hade Olga rtt
att gifta om sig, skulle hon kanske fastna fr ngon ung odga, som
skulle frstra Larsbo.

Fru Olga stack sina pekfingrar i vdret och sporde:

Var det jag, som skulle f tala?

Och d ingen bestred henne rtten, fortsatte hon:

Jag r en sjlvstndig varelse--

Det har vi hrt! bolmade Lotten. Jag tycker, att Jan-Petters testamente
r osedligt. Att vara trettio r och inte f gifta om sig! Man tnke sig
fljderna!

Jag r en sjlvstndig varelse! upprepade fru Olga med hjd rst och
grten i halsen. Nu avbrt henne Ludwig, sgande:

Den stora Katarina av Ryssland var ocks en sjlvstndig varelse och
fick inte heller gifta om sig, efter vad man sagt mig. Fljden blev ett
spring av diverse karlspersoner vrre n i ngon pigkammare--

Fru Olga sa:

Vill ni hra p eller vill ni inte?

Och d alla bedyrade sin villighet, fortsatte hon:

Slkten har alltid betraktat mig som en nolla, men jag tnker i alla
fall visa, vad jag duger till. Jag tnker skta grden sjlv. Jag tnker
infra vissa reformer. Moralen p Larsbo r sdan, att den vcker
anstt. Jag r inte trngbrstad, men jag inser att den slappa moralen
betyder ett allvarligt lckage. Jag vill reformera grdens ande. Det
blir min livsuppgift.

Tnker du bygga missionshus? frgade doktor Karolina. Och samarbeta med
spillebodaren?

Fru Olga fns.

Min metod ska baseras p psykologiska iakttagelser. Den ska bli fullt
vetenskaplig.

Och vad vill du vinna? sporde magdoktorn. Fru Olga svarade rappt:

kad arbetsintensitet, minskade omkostnader, frdubblad avkastning!

D bugade herr generalagenten till jorden fr den duktiga frun.

Nu hr jag, att hennes nd slagit in p den rtta vgen! Minskade
omkostnader och frdubblat netto r en mycket sund princip.

Grna fr mig, medgav doktor Karolina, m du reformera och
experimentera. Bara du inte trkar ut herr Brut.

Fr d br det t skogen! bekrftade Ludwig. Casimir har ett faderligt
verseende med dig, men jag r vldigt rdd, att han en vacker dag ger
dig en orre. Tag dig till vara! Jag vet, hur det knns!

Varningen gjorde en besynnerlig verkan p den sjlvstndiga varelsen.
Hon vaggade av och an, som om hon plgats av magsmrtor. Ansiktet
uttryckte den hisnande knslan hos ett ungt fruntimmer, som oryggligen
beslutat att doppa tspetsarna i kallt vatten. Och pltsligt framsttte
hon de desdigra orden:

Pojkar! Jag har avskedat Casimir Brut.

Meddelandet, som grnsade till det ofattbara, mottogs med lngvarig
tystnad. ntligen yttrade doktor Karolina med lugn och eftertryck:

Det skulle betyda, att du blivit svagsint. Vad r din avsikt? Frklara
dig!

Fru Olga mumlade nstan ohrbart:

Jag tnker skta grden sjlv.

Betty sa:

Begvade personer, vilka i likhet med Olga lnge blivit sedda ver axeln
av sin omgivning, falla ltt offer fr storhetsvansinne. Hr r det
lkarens plikt att ingripa.

ter uppstod ett gonblicks tystnad, varp damerna Willman, pltsligt
seende olyckan i hela dess vidd, utropade:

Avskedat Casimir Brut! Det r inte sant! Det r omjligt!

Nu r det i alla fall gjort, mumlade fru Olga, reste sig frn stolen och
hll sig upprtt vid dess ryggstd. Ludwig, som greps av medlidande med
hennes mkliga tillstnd, yttrade milt och lugnande:

Ingen olycka r ohjlplig undantagandes dden. Och ven den kan undgs,
om man i tid tillstter en kommitt. Lt oss verlgga! Olle har
frolmpat Casimir. Hon har fr resten lnge upptrtt som om det vore
hon och inte han, som befallde p Larsbo. Det mste bli en ndring.
Frst och frmst mste hon be honom om urskt under hgtidliga former.
Kanske lter han sig bevekas av hennes trar--

Den lilla fruns trar hade verkligen brjat rinna, en efter en, sakta
men stadigt runno de utfr kinderna. De lttrrda flickorna Willman
stmde om tonen. Med mild rst frgade doktor Karolina:

Och varfr, stackars Olle, har du avskedat Brut?

Drfr, svarade fru Olga med pltslig bestmdhet och svljande grten,
drfr att det inte gr i lngden med tv viljor p en grd.

Och vem, frgade Ludwig vnligt men sorgset, vem har inbillat dig,
stackars Olle, att du har en vilja?

Och vem, fortsatte doktor Karolina, tnker du ta i hans stlle?
Antagligen ngon ung person, som kan prestera ett frmnligare yttre n
herr Brut.

Han r inte snarvacker, medgav Lizzy. Och han r allt annat n lskvrd.
Men i ett fall som detta skulle jag bara fsta mig vid hans duglighet.

Ack, vi stackars flickor! utbrast Lotten. Hur ska det g, om Olle
ruinerar oss? Mitt lilla stipendium rcker knappt till tobaken.

Lummiga Larsbo! tremulerade Ludwig med djupa brsttoner. Stolta och
manliga fdernegrd, som fallit i en kvinnas hnder! I andanom ser jag
dina ruiner! ngar och krar kvvda i ogrs, begravas i grnande mossa.
Nten skria frgves efter ans och fda, sprida till sist sina knotor
ver myren. Lador och logar strta murknade samman vid vindens dova
suckar. Och i det taklsa slottet spirar grs i de ruttnande tiljornas
mull. Uv och hk reda bo i salonger och salar, rven sin lya i
kllaren. Men jakten r eljest kaputt, ty hundratals tjuvskyttar har
frstrt den. Och i de milsvida skogarna givs ej annat matnyttigt vilt
n flickorna Willman, en irrande uthungrad skock, som till sist rikta de
trnande blickarna mot den kyske gubben i mnen. Sdant, Larsbo, blir
ditt de om Casimir flyttar!

Prata inte dumheter! avbrt doktor Karolina i gllare ton. Jag tl inte
hra talas om den saken. Unga nkor r ju knda fr sina nycker och
stlla stora fordringar p omgivningen, i synnerhet den manliga. Men det
fr vara mtta med allt! Jag ska genast tala med herr Brut.

Hon reste sig fr att verkstlla sitt beslut. Men fru Olga stllde sig i
vgen fr henne och hon tog henne i armen och tryckte den s hrt att
det nrmast liknade en nypning. Hon sa:

Herr Brut har ftt sitt avsked och den, som tnker blanda sig i den
saken, gr bst i att lmna Larsbo. Jag r en sjlvstndig varelse och
ni ska inte tro, att jag r angelgen om ert sllskap. Ni kan grna ge
er i vg! Allasammans! Eljest kan det hnda! Att jag kr i vg er!

Sedan den lilla frun utslungat denna vidunderliga hotelse tog hon sjlv
till flykten och lmnade lusthuset halvspringande. Upp strtade tante
Sara och satte efter henne; doktor Karolina kippade ett gonblick efter
andan men fljde raskt. I hennes fotspr gled med mjukt vaggande gng
Lizzy, trippade Betty, lufsade Lotten med det stripiga hret slakt
hngande ned ver panna och nsa. Brita slutligen gav sig tid att
sticka en polkagris i mun och sknka prstens son till avsked en lng
blick.

Hr nu herrn! sa Ludwig till denne. Man blir rasande av flickor. Har
herrn mrkt det? De r nog trevliga, s lnge de varar, men eftert mr
man illa. Tycker herrn som jag, s gr vi bakom lagrn. Det r rtta
stunden fr det nu.

Och de fljdes t bakom lagrn. Sedan kusken tillkallats fr att
tjnstgra som domare, yttrade Ludwig sakligt och sansat:

Vet herrn, vad jag har hrt sgas av en trovrdig person? Jag har hrt
sgas, att herrns far ska vara en riktigt genomtrevlig prst!

Vem sger det? frgade prstsonen.

Jag! svarade Ludwig.

Och du, genmlte prstsonen, r en ouppfostrad lymmel och en cklig
flickpojke!

Vem sger det? frgade Ludwig.

Jag! svarade prstsonen.

Denna korta ceremoni gav slagsmlet ett moraliskt berttigande, och de
bda kmparna avlade nu med vrdighet och utan brdska sina rockar,
varp kusken harsklade, spottade och sa till, att de kunde brja.

       *       *       *       *       *

I lusthuset kvarblevo emellertid prsten, frken Alexander och
generalagenten. Prsten vandrade svligt omkring och tog sig en kaka hr
och en bulle dr och stoppade dem tankspritt i fickorna. Slutligen lt
han upp sin mun och sa:

Hr pratas hit och dit om krlek och annat, men jag tnker att hr
finns ngonting, som ska dljas. Ngonstans ligger en hund begraven, det
ska ni f se. Allting str inte rtt till. Och vad r det nu fr en
historia med den bortsprungna flickan?

Ack, herr kyrkoherde! svarade frken Alexander, det r en faslig
historia! Flickan ska ha slpats till Spilleboda brunn, mrdats och
snkts i vattnet.

Vem har inbillat henne det, lilla frken? sporde prsten och sprrade
upp gonen. Frken Alexander log.

Det r s med mig, sa hon, att folk grna anfrtro sig t mig, om de ha
ngonting sorgligt eller hemskt p hjrtat. Jag vet inte, hur det kommer
sig, men s r det. Och den hr sorgliga hndelsen hrde jag redan p
hitvgen av en gumma, som jag mtte och hon hade hrt det av ett par
karlar och de hade hrt det av torparen p Spilleboda. Det ska vara
mycken oro bland arbetarna och man kan vnta sig vad som helst om inte
den skyldige beknner och fr sitt straff. Men vem som r den skyldige,
det skulle jag ocks kunna sga kyrkoherden, om jag inte tagit till
princip att aldrig fra sdana saker vidare.

Vrderade frken! genmlte prsten. Vill ni glla fr att vara en
sannfrdig mnniska, s upprepa aldrig, vad ni hr sgas p Larsbo.
Bland s mnga fruntimmer trivs lgnens ande rtt vl, och gubevars, det
gr jag med. Emellertid hller jag det ej fr otroligt, att ngonting
gruvligt intrffat och i s fall har jag gjort en trevlig upptckt. I
morse, d jag och mina barn nalkades grden, gjordes halt i backen vid
Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte vl bemtt av
lttingar, om man str deras morgonsmn. Drfr snde jag mina barn att
plocka lite br i skogen. Och ngra av dem kommo ter och berttade, att
de sett hennes nds kammarjungfru i smskogen, fasthllen och kmpande
med en mansperson, frn vilken hon slutligen slet sig ls. Skrikande
sprang hon drifrn och han efter. Och manspersonen var ingen annan n
frvaltaren Casimir Brut. Men jag, min vrderade frken, gr nu och
strcker min gamla kropp i en backe och tar mig en lur fre middagen.

Drmed gick prsten; ensam med generalagenten yttrade frken Alexander:

Jag har en tmligen god observationsfrmga och mig undgr just
ingenting. Jag skulle kunna bertta tskilligt, som verkligen skulle
frvna herr generalagenten.

Men generalagenten svarade:

Snlla mnniska, jag r inte nyfiken. Andras bekymmer angr mig inte,
och jag fr min del tnker vara glad s lnge jag kan och lite lngre. I
min ungdom och mannalder frde jag ett strvsamt och oroligt liv,
flackade omkring och lg i, som man sger. Jag hade en massa agenturer,
stora artiklar och goda artiklar. Men nu r jag bara en angenm
sllskapsmnniska, som njuter sina stunder i ro. Krleksaffrer och
penningaffrer kvittar mig lika och rr mig inte i ryggen. Jag har
dragit mig tillbaka och r numera blott generalagent fr konstgjorda
fglar. Det r en liten artikel men fin och angenm.

Han ppnade med krleksfull omsorg dosan och buren med fgeln kom till
synes. Han vred p en skruv och det ntta djuret bugade artigt, smllde
med vingarna och spretade med stjrten.

Generalagenten log mt och lyckligt:

Snlla mnniska, sa han, vi ha bda kommit till den lder d man kan
taga det mesta med ro. Vdret r vackert, platsen behaglig. Vad fattas
oss? Jo, lite fgelkvitter! Hr fr ni hra en nktergal, som aldrig
blir hes! Det r konst, som vertrffar sjlva naturen! Och priset r
fantastiskt billigt! Hr fr ni hra! Utan kptvng! Blott fr att njuta
stllets och stundens behag!

Han tryckte p en knapp och genast brjade fgeln sjunga med vlljud.




Liksom en hna d hon vill lgga sitt gg i fred, skande kilar n hit
och n dit fr att finna ett gmsle fr den vriga flocken och ett
passande ble, s sprang fru Olga orolig och frvirrad omkring n i
parken, n p grden och slutligen genom husets salar och rum. Efter
henne fljde Karolina och Lizzy, Brita, Betty och Lotten, under det att
tante Sara sackade av och andfdd utgick ur leken. Damerna ropade d och
d och i tur och ordning: Vad har hnt? Vad har hnt? men fingo ej svar.
ntligen i ett rum med bara en ingng, undgick fru Olga ej lngre
frfljarna. Rummet var litet, intimt, kokett i sin eftergjorda rokoko.
Engng ett tillhll fr Jan-Petters srskilda urval av slippriga bilder,
bar vggarna numera ingenting oanstndigt, om man ej som sdant fr
rkna ett portrtt av Jan-Petter. Mecenaten hller i handen en liten
lcker grupp, "Leda med svanen", och synes frsjunken i en vl
tergiven, oskrymtad beundran. Hr fastnade fru Olga och hr flmtade
damerna i korus: Men Olle! Vad har hnt? Hon betraktade dem med gon,
som hastigt torkades av en het och gnistrande vrede. Pltsligt tog hon
Jan-Petter mellan sina hnder, vnde honom helt om mot vggen, satte
sig rak och stel p en stol och sa:

Det r det frskrckliga! Att d jag gripits av en id, begrundat den,
bearbetat och sovrat den samt i hast skisserat den fr er--d frgar ni:
Vad har hnt? Som om inte jag skulle kunna f en id med mindre n att
ngonting hnt! Eller inte kunna tnka, iakttaga, analysera,
syntetisera, grubbla, fatta, frst av mig sjlv! Tror ni, att jag
behver f en takpanna i skallen eller magknip eller andra
obehagligheter fr att kunna komma till en vrldsskdning?

Olle! svarade doktor Karolina, satte sig mitt framfr henne och skte
kuva henne med sin lkarblick. Vi veta, att du kan tnka, iakttaga,
analysera, syntetisera, grubbla, fatta och frst av dig sjlv. Men du
kan vl i alla fall tala om, vad som har hnt!

Nja, sa fru Olga, ingenting har hnt; men jag kan tala om, vad som
plgar mig. Det r han dr!

Och hon pekade med tummen ver axeln p Jan-Petters helomvnda portrtt.

Han har plgat mig hela dagen och fr resten mnga dagar och fr resten
alltid. Jag r inte vidskeplig, jag tror inte p ett liv efter detta.
Sjlv kommer jag att d som en blomma och ni med. Men jag gr ett
undantag fr Jan-Petter. Han var fr koncentrerat elak fr att lmna
mig, s lnge det finns ngonting kvar av mig. Han gr igen och han
kommer att g igen, tills han ftt sin vilja fram.

Vilja? upprepade doktor Karolina. Frklara, dig! Vad ville Jan-Petter?

Fru Olga lt sina pekfingrar bilda en spetsbge, som hon betraktade.
Pltsligt smlog hon; hon lyfte blicken och lt den vandra frn doktor
Karolina till Betty, frn Betty till Lizzy, frn Lizzy till Lotten. Och
alltjmt smlog hon; men de andra smlogo icke; de blinkade, frlget
och nervst, de beto sig i lppen, de vnde sig bort.

Nja, svarade fru Olga p frgan. Vad han allra innerst ville lter sig
antagligen ej uttryckas p redigt sprk. De sista ren kunde han ju bara
stamma och sluddra. Men vi kan ju sga, att han ville gra mig till en
dlig mnniska. Han ville ta ifrn mig den lilla tro p sedliga krafters
existens, som jag nnu hade kvar. Jag har i tio rs tid kvll efter
kvll lyssnat till hans historier. Hans sjl hade drunknat i erotik och
var s upplst, frruttnad och vmjelig som en kropp, som legat i
mnader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig ngonting
alltifrn den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men nr
jag med min dyrkpta erfarenhet framkastar en id och framlgger vissa
frslag till reformer, d behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut
mig och frgar till p kpet, vad som har hnt!

Det r frckt! medgav Betty. Och vi bry oss inte lngre om vad som har
hnt. Vi hysa en intensiv nskan att frst dig, men vi anhlla
vrdsamt om saklighet och lugn.

Jag r alltid saklig, s lnge man inte retar mig. Men jag har hela
dagen knt p mig, att Jan-Petter skrattar t mig. Och hur br ni er t?
Jag brjade redan i morse att tala allvarligt med er om dessa saker, men
i stllet fr att delgiva mig era sikter, drar ni den ena oanstndiga
historien och anekdoten efter den andra. Ni tro helt enkelt, att jag
inte frstr mig p sikter.

Fr att bevisa motsatsen, infll Lizzy, anhlla vi entrget att du
meddelar oss din sikt. Vi trodde, att ngonting hnt men frst nu, att
hndelsen varit av sjlslig art. Ngonting nytt har ftts inom dig och
av vissa yttranden att dma r detta nya en sikt. Vi vnta med spnning
p ditt meddelande.

Det gr vi! instmde samtliga flickorna Willman.

Fru Olga betraktade dem misstnksamt och skyggt.

Skojar ni nu igen?

Men de skojade inte.

Min sikt, tertog fru Olga, uppmuntrad av deras imposanta allvar, som
till och med frmdde Brita att taga polkagrisen ur munnen, min sikt r
den, att vr s att sga erotiska kultur hotar att delgga
mnskligheten. Det nya hos min sikt r, att jag inte alls fster mig
vid osedlighet och dylikt. Det r mig egentligen djupt likgiltigt. Jag
riktar mitt anfall mot sjlva krleken. Den r lika skadlig inom som
utom ktenskapet, kanske skadligare inom. Var helst den finns, finns
ocks frestelsen att gna den ett vermtt av tid, krafter, tankar,
fantasi. Man pstr, att krleken r en ndvndig frutsttning fr
slktets fortplantning. Det r falskt. Mnniskoslktet kan och skall
visa, att den kan fortplanta sig utan mystik och vidskepelse, utan
krlek allts, sakligt och lugnt.

Kors i jissi namn! viskade Brita till Lotten. Om Ludwig fr hra det
hr, s blir han uppriktigt ledsen.

Men fru Olga fortsatte alltmera inspirerad:

Mnniskan mste averotiseras. Jag skulle vilja formulera saken bttre,
men sdant kommer senare av sig sjlv. Vrt intellekt mste befrias frn
den erotiska slaggen. Jag skulle vilja frbjuda all erotisk konst och
litteratur. Och jag syftar inte p den s kallade smutslitteraturen. Den
r mig djupt likgiltig. Det r just den stora konsten och litteraturen
som ro frdrvliga i den mn de behandla erotiska motiv. Krleken
mellan tvenne motknade individer utsmyckas som det sknaste,
viktigaste, dlaste i livet. Det r ju rentav ckligt! Krleken till
makan stlles ver krleken till mnniskoslktet, framtskridandet,
vetenskapen! Det r alldeles galet, ty makan kan fda barn utan krlek,
men framtskridandet behver vr krlek odelad fr att komma ngon vart.

Ack! utropade den snlla Lotten bekymrad, vad detta gr mig ledsen! r
det ingen som kan lista ut, vad som fattas henne?

Och Lizzy sa:

Vi skulle s grna vilja hjlpa dig, stackars Olle! r det ingenting vi
kan gra fr dig?

Jag tror, infll doktor Karolina, att vi inte bra sl bort hennes
funderingar med skmt. Naturligtvis kommer inte en klok mnniska med
dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera r hon sjuk,
och det r ingenting att skmta med. Eller ocks har hon ngon avsikt,
som vi inte ha reda p.

Men fru Olga hrde dem icke. Hennes kinder blevo livligt rda, hennes
gon brjade gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade
nsborrar. Pltsligt sa hon, rappt och piggt:

Pojkar! Jag skulle vilja stadkomma en rrelse!

De lystrade till.

En rrelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de slpiga
gonlocken. ven Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla
med samma intresse och aktning. Detta intresse var i sjlva verket en
honnr fr minnet av Willmanska slktens huvud, professorskan Anna-Lisa.
Den kraftfulla kvinnan hade nmligen under sin halvsekellnga
glansperiod rligen vckt tre  fyra mktiga och betydelsefulla rrelser
p skilda omrden och i olika riktningar. En frteckning p dessa
rrelser skulle bliva lngre n flertalets varaktighet, men de hade alla
ltit tala om sig. Ordet rrelse, taget i denna bemrkelse, hade sledes
en srskild och kr klang fr flickorna Willman. Och trots det
lttsinne, som ngon gng kunde prgla deras stt, tal och
livsskdning, skulle ingen av dem ha vgrat att sknka sina krafter t
en pigg och allvarlig rrelse, vare sig den gllde reformerade seder
eller hattar eller korsetter eller mat och dryck eller fngvrd eller
sjukvrd eller barnavrd eller slinkors upprttande eller sluskars
tillvaratagande eller skvallrets bekmpande eller rttors utrotande
eller musiklivets hjande eller kaffets avskaffande eller bildningens
spridande eller kaninavelns frmjande eller umgngets frenklande eller
kroppskulturens utveckling eller ngonting annat som verhuvudtaget
kunde reformeras, upprttas, tillvaratagas, bekmpas, utrotas, hjas,
avskaffas, spridas, frmjas, frenklas eller utvecklas.

Men trots slktkrlek och uppriktig vnskap hyste de fr Olle en
misstro, som tog sig uttryck i doktor Karolinas ord:

Skulle det vara en verklig rrelse? Tror du dig om det?

Varfr skulle jag vara mindre kapabel till det n ngon annan? Jag har
visserligen inga examina eller andra meriter i den vgen, men jag har
energi! Och det r, vad som behvs. Fr resten skulle det roa mig eller
rttare sagt intressera mig. Mitt liv skulle f ett innehll.

Det r sant, medgav doktor Karolina. Och jag skulle naturligtvis sknka
dig mitt std. Men vad skulle det vara fr en rrelse?

Fru Olga svarade:

Man kan naturligtvis kalla den vad man vill, men den behver ett enande
slagord och jag skulle vilja fresl: Bort frn erotiken! Vad jag tror
r vldigt bra och tillplattande fr belackarna, det r, att jag
behandlar saken helt och hllet ur ekonomisk synpunkt. Det r s reellt.
Jag har en massa broschyrer i huvudet och en har jag redan skrivit: Har
den moderna mnniskan rd att lska?

Doktor Karolina begrde att omedelbart f lsa detta opus, men fru Olga
erinrade sig att vissa siffror mste korrigeras. Hon fortsatte:

Jag har ocks tnkt p mjligheten att grunda en litterr tidskrift. Den
skulle stlla krleken p dess rtta plats, som inte r ngon plats
alls. Kan mnniskan reda sig utan erotik, s kan naturligtvis
sknlitteraturen ocks gra det.

Olle! utropade Lizzy. Om du tnker grunda en tidskrift, s stller jag
mina krafter till rrelsens frfogande. Jag har alltid drmt om att f
redigera en tidskrift men aldrig ftt det. Dremot har jag aldrig drmt
om att flirta men alltid ftt det.

Nu viftade Brita ivrigt med handen och sa:

Fr jag frga? Ska alla pojkar avskaffas? Eller hur ska det annars g?
S lnge Ludwig r i livet, kan jag inte rkna med ngon odelad kysk och
ekonomisk tillvaro.

Du r nog inte s dum, som du gr dig! snste doktor Karolina. Det finns
ingen orsak att hna Olle, drfr att hon uttrycker sig lite suddigt.
Hennes tanke r i alla fall en tanke och som incitament fr en sedligt
uppfostrande rrelse inte oven. Vi tnka inte avskaffa vare sig kn,
knsegenskaper eller knshandlingar. Bevare oss vl! Men vi mna
reducera det erotiska inslaget i vrt knsloliv till vad det br vara:
en negligeabel kvantitet. Vrt intellektuella jag br befrias frn
erotiska distraktioner. Det ligger i alla fall ett stycke
framtidsprogram i det hr.

Fru Olga rodnade av gldje.

Du brjar frst mig, sa hon. Jag tror, att det kunde bli en kraftig och
uppryckande rrelse.

Jag brjar ocks frst, betygade Lotten, fast det gr trgt.
Personligen r jag inte villig att avst frn ett mt och svrmiskt
umgnge med yngre manspersoner, om sdant verkligen bjuds. Men ifall den
beramade rrelsen Bort frn erotiken kan gagna kommande flickor med rtt
hr, glasgon och klumpnsa och gra dem stoiska och kyliga gentemot
manknet, s r det min tydliga plikt att stdja rrelsen. Om sdant
frekommer ska jag med gldje deltaga i demonstrationer, och att bra
fanor med inskrifter i blsvder r bland det roligaste jag vet. Jag ska
ocks hlla frelsningar i mnet mot sklig ersttning. Men lngre kan
jag fr mitt samvetes skull ej g.

Och jag, sa Betty, ansluter mig ocks till den nya frlsningsarmn under
frutsttning att den fr en kldsam uniform. Jag tror inte mycket p
saken, men genom att vertyga andra kommer jag att vertyga mig sjlv.
Fr resten r det en jkla spnning med att stta i gng ngonting som
folk finner vanvettigt. Men en upplysning ska jag be om: Vad har
rrelsen fr samband med Casimir Brut och hans avsked?

Fru Olgas svar kom gonblickligen och med utomordentlig skrpa:

Den som inte inser det, r en sna eller en hycklande person. Herr Brut
mste bort, drfr att han hindrar mig frn att gra Larsbo till en
sedligt-ekonomisk mnstergrd. Det r min mening att gra Larsbo till
rrelsens Point Loma, dr det ska visa sig, att de bda knen kunna
arbeta sida vid sida utan att dsla tid och krafter p det erotiska.

Och vad, frgade doktor Karolina, har Brut att invnda mot det? Skulle
han sjlv vara en lttsinnig person?

Casimir! skrek Brita. Nej, nu gr det fr lngt! Han r den mest
sedligt-ekonomiska tvrvigg som finns. Ha vi inte alla bevittnat, hur
den stackars Lizzy brnt sina kol hela sommaren utan att kunna ljumma
upp honom det bittersta! En sn karl ska kras bort av rrelsen men
Ludwig fr stanna, som hnger och slnger som en boa kring halsen p
alla pigor, nr han inte hnger p Olle sjlv. Det r rttvisa!

Fru Olga rodnade ter men av harm. Hon sa:

Ludwig r ett barn. Han kan bjas och bildas. Jag inser, att erotiken
mste ersttas med ngonting annat. Jag vill att arbete och bildande
frstrelser ska avlsa varandra efter ett frnuftigt schema.

Oj, oj, kved Brita. Jag ska grna sprtta dynga, om jag slipper de
bildande frstrelserna!

Men damerna Willmans samfllda ogillande tystade henne. Fru Olga
improviserade raskt ett schema, som verraskade genom sin rikedom.
Dygnets timmar skulle i sanning vl utnyttjas. Det beskedliga Larsbo
blev ett Nya Jerusalem, ett Mecka. Improvisationens lycka berusade den
lilla frun; hon glmde sina sorger och gav fritt lopp t sin fantasi.
Kvinnor och mn av ovansklig, kylig renhet fyllde den lummiga parkens
valv med ett surr av frnuftiga och insiktsfulla samtal. Stora salen
fick ett tycke av Skolan i Aten. Allting var vitkltt, rent, arbetsamt,
ekonomiskt och frnuftigt. Pltsligt avbrt hon sin skildring i det hon
utropade:

Begriper ni nu, att den dr mnniskan mste bort? Han passar inte fr
mitt program. Vi skiljas i godo och han r mycket njd med att f lmna
Larsbo. Han har naturligtvis andra planer fr sin del--

Hon svalde ett par gnger, men rsten var dov och oklar d hon
fortsatte:

Fr resten tnker jag avskeda nnu flera. Jag r utledsen vid dem
allasammans. Jag tnker utrota hela den gamla surdegen. Jag tnker gra
rent hus. S att jag ntligen fr knna mig som en hygglig och anstndig
mnniska. Jag tnker avlgsna allt, som pminner mig om Jan-Petter. Brut
var hans gonsten och det frlter jag honom aldrig. Jag kan inte se
honom utan att tnka p ngot, Jan-Petter sa mig innan han dog. Infamt!
Han har inte rttighet att g omkring som ett spke och skratta t mig.
Jag har kmpat med mig sjlv mer n sdana tossor som ni kan ana. Jag
har en tiorig erfarenhet av bitterhet och smlek. Jag vill ha
upprttelse; jag vill utrtta ngonting. Men nr jag fattat mitt beslut
och utvecklat en plan, som i alla fall r ganska storartad, d kommer ni
tossor och sger: Vad har hnt?

Hon reste sig upp och gick. Genom ett sus av kra Olle och snlla Olle
och stackars Olle skred hon fram, smidigt undvikande utstrckta hnder,
frsvann. Utbrottet hade skrmt och verraskat damerna Willman till den
grad, att de en lng stund sutto fullstndigt tysta. Slutligen utbrast
doktor Karolina:

Men finns det d ingen mnniska, som kan sga oss, vad som har hnt!

       *       *       *       *       *

Jo en! Frken Alexander hade sett, frsttt och dragit sina slutsatser.
Sedan hon tligt lyssnat till generalagentens sjungande fgel och
bestmt avvisat alla frslag att vare sig kontant eller p avbetalning
kpa en dylik, yttrade hon:

Generalagenten! Med mig r en egenhet, som ni kommer att finna kuslig.
Sjlv r jag aldrig utsatt fr ngra olyckor, men jag kan aldrig beska
ngon bland mina vnner utan att det hnder dem ngonting sorgligt. Det
r naturligtvis inte mitt fel, och det frst de. Men s fort de f se
mig, ropa de: Dr kommer frken Alexander! Stng alla drrar och fnster
och koppla frn telefon! Alldeles som vid skvder. Vad sger ni om
det?

Jag sger, svarade generalagenten, att ldre damer ro vidskepliga, men
att de i alla fall helst br hlla sig hemma.

Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, s kommer ni
antagligen att ngra er innan kvllen. Ni mste vl nd medge att vr
kra vrdinna redan r allt annat n lycklig? Fr att nu inte tala om
den stackars herr Brut!

Generalagenten lade speldosan i asken; han tnkte: Om lyckan r mig
bevgen och gumman, som jag tror, tycker om vin, fr jag kanske slja en
liten fgel efter middagen.

Men hgt sa han:

Lyckan, kra mnniska, r en fgel, som alla hr och ingen ser. Den
flyger frn gren till gren och frn trd till trd och drfr blir vr
vandring krokot och utan ml. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring
och lra oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare
tillflle.

Ack ja! S sant och s sknt! suckade frken Alexander. Vi ro alla barn
och livet r ingenting annat n en dansskola, dr vi f lra oss ett
passande upptrdande. Men somliga lra fr himlen, andra fr helvetet.
Jag var engng p en bjudning hos lskvrda mnniskor, man, hustru och
dotter, en frtjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och drmmande.
Frldrarna voro rikt folk, prktigt folk, ansett folk. Men vid
middagsbordet rkade de i tvist. Vem hade tnkt sig det! Tvisten blev
grl och det yttrades saker, som gingo ver alla grnser. De generade
gsterna skte sl bort det hela med skmt, men det skulle de inte ha
gjort, ty de bda makarna uppeldades drav. Srskilt gnistrade hustrun
av hn och hat och slungade fram den ena beskyllningen vrre n den
andra. Rtt vad det var, reste sig mannen och lmnade rummet. Gsterna
sutto dr tysta och frlgna; frun yttrade heller ingenting och tycktes
alldeles frnvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och
skte hlla mlron vid makt. Efter en stund reste sig ocks frun och
lmnade salen. Strax drp kom en tjnstflicka inrusande och ropade:
Hjlp, hjlp! Herrn har hngt sig! Gsterna strtade upp och fljde
henne. Hon frde dem in i en stor garderob; i taket hngde ett avskuret
rep och under repet lg den store, fine, gode, rike, ansedde herrn
oskadad, fast avsvimmad. I sin hustrus armar kvicknade han ter till
liv. Och nu, herr generalagent, fingo gsterna hra s mma ord och heta
krleksfrklaringar, som de kanske aldrig hrt frr. Hade de inte varit
med om det fregende, s kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett
krleksmte mellan tv unga lskande. Frlgna drogo de sig ter till
salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets
dotter, sa: Ack lmna dem bara i fred och bry er inte om det! Det r
inte frsta gngen det hr hnder, och blir vl inte den sista! Vad
sger herr generalagenten om det?

Jag sger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.

Just ingen komplimang fr mig! sa frken Alexander och log vemodigt.
Emellertid kan jag frskra, att mina stackars frldrar lskade
varandra innerligt. Att de ibland hatade s dr cyklonartat var nog
endast ett stt att komma varandra nrmre och frenas innerligare, n
krleken frmr stadkomma. Ty krleken r ingenting annat n ett
hopplst frsk att bli kvitt sig sjlv.

Men dr borta, fortsatte frken Alexander, kommer ngon, som jag
verkligen beklagar!

Hon strckte p halsen och ropade:

Herr Brut! Herr Brut! Har ni funnit henne?

Casimir Brut kom frn kern och gick tvrs genom parken. Vid frken
Alexanders rop ryckte han till, stannade fr ett gonblick, skakade p
huvudet och fortsatte i kad takt. Frken Alexander fljde honom med
blicken, s lnge han var inom synhll. Och hon vnde sig till
generalagenten, sgande:

Medgiv att samvetet r en besynnerlig inrttning! Somliga anse, att
samvetet r rdsla fr straff, men det tror jag inte mycket p. Snarare
r det rdsla att undg upptckt. Tron p sanningens helgd r den mest
outrotbara tro eller vertro, mnniskan ger. Om hon uppfrt sig mindre
passande och ndgas ljuga med munnen, frsker hon tala sanning med
gonen eller ansiktsfrgen eller hon beknner den i frtckta ordalag
eller hittar p ett teckensprk. Ty fram ska den och samvetet r
ingenting annat n rdslan att den inte ska komma fram. Om herr
generalagenten haft den saken klar fr sig, skulle ni hrt och sett
mnga beknnelser hr i dag. Men herr Bruts beknnelse kommer nog under
dagens lopp och d ska ni passa p!

Vad har d hnt? skrek generalagenten och sprrade upp gonen alldeles
som flickorna Willman.

Efter vad jag kan frst, svarade frken Alexander, s har herr Brut
slagit ihjl den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag
antar, att han lskade henne passionerat. Jag passade p och sprkade
litet med hennes kamrater och fick veta, att hon p sista tiden skaffat
sig en fstman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon mtte
i morse och antagligen har frvaltaren verraskat dem i skogen.
Fstmannen tog till flykten och lmnade flickan ensam med den rasande
mnniskan. Prstens barn sg dem brottas. Om han sedan skt henne eller
p annat stt bragte henne om livet, det trs jag inte sga. Men det
kommer nog snart i dagen. Och vad sger herr generalagenten nu?

Jag sger, svarade generalagenten, att ni r en ryslig mnniska! Hur vet
ni allt det hr?

Frken Alexander log vemodigt.

Vissa mnniskor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i frga om
olyckor. De bli uppvade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr
generalagenten inte skyller mig fr vidskepelse, d jag sger, att jag
fr olycka med mig?

Men den upprrde gamle mannen svarade:

Ni r en tossa! Jag sger det av uppriktigt hjrta! Ni r en hemsk
gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skrmmer
mig inte med er vidskepelse!

Som ni behagar! sa frken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte
ska bringa er olycka! Nu ska jag g och sprka lite med flickorna i
kket och titta in hos rttarn och hra mig fr hr och var, s fr jag
kanske veta ngonting nrmre. Men jag sger bara: Stackars herr Brut,
som ska behva leda skallgngen efter sitt eget offer! Och man kan tnka
sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla
hennes nd, nr hon fr veta, vad som hnt! Och stackars er ocks, herr
generalagent!

Hon reste sig, men hon hade inte tagit mnga steg mot lusthusets drr,
d hon rkade trampa p en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan
guppade till och vlte ett litet bord, p vilket generalagenten stllt
asken med den sjungande fgeln.

Ack! utropade frken Alexander. Mtte inte den vackra fgeln ha tagit
skada!

Drmed gick hon. Generalagenten ter tog med sklvande hnder upp asken,
ppnade frsiktigt locket och fann, att hans lsklingsfgel fallit frn
pinnen. Den lg p burens botten med de gyllene sm vingarna utbredda
och halsen knckt, s dd och frdrvad som det r mjligt fr en
sjungande konstgjord fgel att bli.

       *       *       *       *       *

Frken Alexander sprkade med flickorna i kket, tittade in hos rttarn
och hrde sig fr hr och var. Hon gick ocks ut p stora landsvgen och
trffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal.
Ingen av de goda mnniskorna visste mer n hon och de flesta visste
mindre. I stllet fr att inhmta upplysningar blev det snarare hennes
lott att meddela dylika. Och det gjorde hon grna. Hon sa ocks, att hon
trodde, att frvaltaren skulle beknna fre kvllen. Var hon gick fram,
lugn och mild, lmnade hon bakom sig bestrta och hpna mnniskor. Hon
gick som ryktet.

Hennes vg och vandring frde henne ocks frbi stallbacken.
Uppklttrade p rcket vid gdselbrunnen sutto tre manspersoner och
rkte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var prstens son och
den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgngar och
vilade sig nu fr den femte. Prstens son var illa tgngen, Ludwig
dremot helbrgda men dorsk och ledsen, drfr att saken aldrig fick
ngon nda. Ty s snart han ftt den stackars prstpojken under sig och
tilltygat honom just lagom, framsttte den slagne mellan flmt och fls:
Vill du nu erknna att du r en lgnare?

Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad
frn tv allmnna hgre lroverk p grund av min sanningskrlek, och hur
ska jag d kunna frneka att hans far r en genomtrevlig prst?

Nej, det gr nog inte det, medgav kusken.

Det bevisar, att du behver mera smrj! flmtade prstens son. S stod
saken d frken Alexander anlnde. Hon stannade framfr dem och sa:

Skulle inte de unga herrarna kunna fretaga sig ngonting nyttigare och
mera aktningsvrt n att slss?

Han dr, svarade Ludwig vresigt, slss fr sin fars ra, och jag fr min
egen. Vet frken ngot nyttigare och mera aktningsvrt s klm bara fram
med det!

De unga herrarna, fortsatte frken Alexander utan att fsta sig vid hans
vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgngen efter den
olyckliga flickan. En kedja gr genom skogen, har man sagt mig, och en
annan ver myren.

Kors i jisse namn! skrek Ludwig. G de skall efter Bollan och jag r
inte med!

Herrn, sa han till prstens son, ska vi leta efter tsen ett slag? S
hinner herrn komma i bttre form.

Frslaget antogs och de bda kmparna satte av ver ngen och utmed
vetefltets diken bort mot myren. P avstnd hrdes redan ropen frn den
nnu osynliga kedjan, som nrmade sig.

Och vad tror kusken? frgade frken Alexander.

Kusken sg p frken Alexander och han sg bort t skogen och han sg
upp mot herrgrn och ut ver myren. Slutligen sa han:

Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.

Frken Alexander lt honom d veta, vad hon trodde.

Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angvo sin
sikt om tiden, medan soluret hade en annan och prstens mage en tredje.
Vad honom betrffar, s lg han utstrckt p grsvallen nedanfr
grdsplanen. Gssen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat
honom i ansiktet och delade nu hans lger med huvudet p hans brst.
Grden var tyst, dagen var varm, grset var mjukt, prsten sov ostrd i
tv timmar.

Han vaknade till sist, han satte sig upp, han strckte p sig och
gspade, han sa:

Det kurrar s sknt i min mage! Om gamla mrken st, s skulle det
betyda, att den vlsignade timmen r slagen. Och att bordet p Larsbo r
dukat.




Tyvrr hade herr kyrkoherden i sina berkningar utelmnat vissa
psykologiska faktorer, som visade sig ga stort inflytande i frsenande
riktning. Maten var lagad, drom skvallrade sjlva luften, mttad med
hrliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt p silver och
kristall, blommor och karaffer, vnligt och sknt. Husets gster,
kyrkoherden, generalagenten och frken Alexander, uppehllo sig i dess
omedelbara nrhet och tante Sara strk d och d tyst genom rummet,
ndrade och ordnade. Men husets vrdinna, som ensam kunde uttala det
frlsande ordet och gra slut p en pinsam vntan, infann sig icke och
ej heller hennes vninnor. Till sist tog kyrkoherden frken Schnthal i
armen och yttrade hvligt men bestmt:

Bsta frken Sara, frdiglagad mat frlorar fr varje minut i saft och
arom. Man gr ortt mot sig sjlv, om man inte ter den, d den r som
lckrast.

Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som
fr att stadkomma en ndring. I sjlva verket saknade hon allt
inflytande och kunde inte gra ngonting t saken.

De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelmnat i sin berkning av
mltidstimmen, var fru Olgas skiftande sjlstillstnd. Den lnga
sommardagens hndelser hade frestat hennes krafter ver frmgan. Efter
en tmligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss
flmtande energi, som tagit sitt frsta uttryck i kammarjungfruns
utsndande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke tervnt,
och ehuru den lilla nden alls icke gde en frken Alexanders
divinatoriska snille, mste hon likvl ana en olycka. Och
frtretligheterna hade fljt varandra slag i slag! Hon hade kastat en
klocka ut genom fnstret och i otid vckt hela huset. Hon hade krossat
Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med
Ludwig fr att undanrja spren av denna olycka. Drvid hade hon
verraskats av frvaltaren, och den uppjagade sinnesstmningen hade
medfrt en tvist, som lngre fram p dagen lett till fullstndig
brytning. Herr Brut, som i femton r oklanderligt frvaltat det
vidstrckta Larsbo, hade ftt sitt avsked! Och mnniskan hade mottagit
sin dom med verdriven och alldeles ovntad tillfredsstllelse; han hade
utbett sig att f lmna platsen genast, han packade kanske redan sina
kappsckar. Hon stod dr med sin grd, skligen hjlpls. Saradagen
uppvisade alla en Tycho-brahedags knnemrken.

Men ur dessa olyckor, frolmpningar och frfljelser hade hennes sjl
hmtat en oanad styrka. Fru Olga hade i sjlva verket utvecklats med
frbluffande hastighet. Klockan sex p morgonen hade hon nnu varit
Jan-Petters rika och behagliga men sjlsligen rtt obetydliga nka.
Framemot fyratiden p eftermiddagen hade sjlva doktor Karolina mst
medgiva, att denna obetydliga person mhnda upptckt mjligheter till
en ny stor rrelse i tidens anda. Bort frn erotiken! En ny frigrelse,
sund och ekonomisk, fri och strng; en rrelse, som kunde f vidstrckta
frbindelser med alla mjliga vetenskaper och som kunde intrnga p alla
mnskliga omrden. Det var ju i alla fall inte smsaker! Och denna
rrelse hade framsprungit ur hennes sjl mellan klockan 6 f.m. och
klockan 4 e.m.--i sanning en ltt frlossning! Naturligtvis var den nnu
i sin linda, dess karaktr en smula obestmd, dess drag otydliga--man
fr inte begra fr mycket--men den fanns dr! Och den hade i ett slag
vnt upp och ned p hela hennes liv. Hon sg i dunkel men lockande dager
en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser p
Larsbo, agitationsresor jorden runt, frfljelse och ra, fanatiska
fiender och fanatiska vnner. Hon hade icke varit professorskan
Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och
frtjusande. Vem eller vad hade stadkommit denna pltsliga frvandling?
Ingen, intet. Naturen sjlv hade terinsatt henne i hennes rtta
sammanhang med mnskligheten. Engng hade hon varit den stora,
vetenskapliga Willmanska slktens offer p den snda Mammons altare. Hon
hade slts som i sterlandet unga flickor sljas till rika vllustingars
harem. Men hon hade kmpat sig upp ur den erotiska dyn, hennes
intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat ver hennes
hjrta. Hon hade frigjort sig sjlv och hon skulle frigra andra. Bort
frn erotiken! Vad det nu var, men inte var det smsaker!

Under sdana betraktelser och i en stundom ngestfylld, stundom
gldjebvande sinnesstmning skred fru Olga till att bestmma sin
middagstoalett. Hennes frsta avsikt var att icke vidtaga ngra som
helst ndringar i den svarta och nstan dystra drkt hon bar. Men efter
en blick i spegeln kom hon att tnka p, att hennes liknjdhet fr yttre
bjfs kunde uppfattas som en ovnlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara,
och en ohvlighet mot de lngvga gsterna. Med en ltt suck begav hon
sig till kldkammaren. Medan hon betnksam gick frn drkt till drkt,
nstan alla svarta eller tminstone mrka, upptckte hon en helvit
klnning undanhngd i en vr. Hon tog fram den och betraktade den med
ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklnning som flicka, anvnd
blott en gng. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt
dekolleterad men bortsett frn ngra fniga skra bandstumpar ganska
st. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig sjlv:

Det r vansinnigt men jag tar den, drfr att det roar mig att ta den.
Jag har gtt kldd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den r
vldigt kortrmad fr en sn hr middag, men om jag inte vgar trotsa
en s ljlig frdom, s kan jag g och lgga mig. Och Bort frn erotiken
med mig! Jag tar den, om den inte r fr trng ver brstet och fr snv
kring stjrten.

Hon msade och stllde sig framfr spegeln. Det visade sig, att hon i
det nrmaste behllit sin flickfigur; endast f och sm ndringar voro
av nden. Hade hon tid drtill? Hon sg p sitt ur; det stod alltjmt
och gav henne inga exakta upplysningar men vl ett allmnt intryck av,
att det inte kunde vara s farligt med tiden. Hon gick raskt till
verket, tog fram sax och sprttkniv och sparkade kraftigt i golvet fr
att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i
underkjol och med tv sm rda fltor hngande och slngande kring det
klotrunda huvudet. Hon betraktade klnningen; den provades nyo och
Lotten sa: Det r bst att ta hit flickorna Willman! Hon brjade drfr
irra omkring i huset och kom ven infr prsten, som vnde sig bort med
vmjelse. ntligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, dr
de alltjmt diskuterade dagens hndelser.

Vet ni vad! skrek hon. Olle tnker kl sig i vitt!

Allt det underliga, som dagen frt med sig, tycktes kulminera i detta
utrop! Flickorna Willman sjnko ihop, deras munnar ppnades till ett
uttryck av sl frvning. Betty repade sig frst, satte den sokratiska
nsan i vdret och yttrade:

Jas i vitt! r det nnu ngon, som betvivlar, att hon r kr i Casimir
Brut?

En frga, som just diskuterats.

Doktor Karolina sa:

Hon r inte kr. Jag skulle ha mrkt ngonting, och jag har ingenting
mrkt, fast jag nog haft gonen p dem.

Hon r inte kr, bekrftade Lizzy. Men hon r ursinnig. Han har p ngot
stt frolmpat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!

Lt oss hjlpa henne! ropade den godhjrtade Brita. Hon sprang fre och
de andra fljde henne, trngandes och knuffandes i alla drrar. Men d
de kommo i nrheten av kldkammaren, stannade de och lyssnade med
terhllen andedrkt. Fru Olga sjng! Hon hade sjungit som flicka men
aldrig efter brllopet och ej heller efter begravningen. Nu sjng hon i
sin ensamhet! Hon sjng pagens aria ur Figaros brllop; musikaliskt ej
tadelfritt, men med knsla och hrbart nje. Flickorna Willman trdde
sakta in i kldkammaren. Dr satt fru Olga vid sybordet och sprttade
bort de skra banden. Hennes ansikte hade en livlig frg, hennes gon en
varm glans. Doktor Karolina, som var bestmd motstndare till
krlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.

Har du feber? frgade hon.

Nej, svarade fru Olga lugnt. Varfr skulle jag ha feber? Jag str vid en
vndpunkt i mitt liv och knner mig lite konstig. Jag tnker stta p
mig den hr kra gamla trasan. Vad sger ni om det?

Och du mr inte illa p ngot stt? fortsatte doktorn sitt frhr; men
Lizzy sa:

Vi mste se, om den klr dig.

Fr tredje gngen ptogs den halvt uppsprttade klnningen. Fru Olga
vnde sig lngsamt runt och lt sig beskdas. Lotten grnslade sin
pincen ver den kttiga nsryggen och brummade sakta en ed; Betty
stdde hakan i handen, frsjnk i kritisk beundran; Lizzy stoppade
munnen full med knappnlar och brjade ordna vecken; doktor Karolina,
alltjmt orolig, stack handen ned p fru Olgas rygg fr att knna om hon
var mycket het; Brita sa:

I den dr klnningen ser hon ut som en barnrumpa. Den kommer att gra
susen.

Vilken sus? sporde fru Olga, tillade med skrpa: Om jag fr frga!

Inte vet jag, mumlade flickan kuvad av glden i fru Olgas blick och
majesttet i hennes hllning. De andra fortsatte i lugn men med stigande
stmning sin granskning. Betty sa:

Jag hoppas du inser, att din koaffyr mste radikalt lggas om?

Det inser jag fullkomligt, svarade fru Olga. Jag mste hitta p
ngonting alldeles nytt och jag tror nstan, att jag har en id. Men vem
ska hjlpa mig med det?

Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:

Jag har aldrig frr sknkt Olles utseende ngon nrmre granskning.
Faktum r, att hon r nrap vacker och att hon med sm och enkla medel
kan gras blndskn. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett
ambition och veta vr plikt i ett fall som detta?

De begvo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjrtade,
kunniga, idrika, vl skolade och frberedda till fru Olgas toalettrum.
Ngra gnade sig t henne, andra t klnningen, och alla visade vackra
prov p nit, smak och frstnd. Efter en timmes ihrdigt tyst arbete
kunde de stlla den lilla frun framfr spegeln, sgande:

N? Vad tycks?

Hon sg och hon log, dels av gldje vid den vackra bilden, dels fr att
prova ett halvt dussin ljens skiftande verkan. Hon sa:

Tjusig!

Men blev i en hast allvarlig och ngslig, utbrast:

Har ngon en aning om klockan? Jag tror det r matdags. Prsten blir
oresonlig om han fr vnta en halv minut. Lt oss genast g!

D ropade flickorna Willman p engng: Fem minuter om vi f be! Bara
fem! Och de strtade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord.
Minuter frrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta
ambition var verkligen vckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det
att generalagenten slank ur vr i vr med sin tystade fgel, ngsligt
undvikande den olycksbringande frken Alexander; under det att prstens
mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och
vresiga tillrop plgade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir
satt frdjupad i grdens rkenskaper och gng efter annan reste sig upp
fr att kasta en mrk och orolig blick ut ver myren; under det att de
bda kedjorna skallgngsmn en efter en samlades vid Spilleboda fr att
med Ludwig i spetsen gra ett sista frsk att terfinna den frsvunna
flickan, dd eller levande--arbetade de fem flickorna friskt och flinkt
vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin
omstuvade drkt frn den sista flickbalen, obeskrivligen ntt och fin,
ilade frn den ena till den andra, stndigt beredd att hjlpa med rd
och dd och aldrig frsummande att med nje betrakta sin egen person i
de olika speglarna. Av allt att dma hade hon fr stunden glmt dagens
sorger, uppskakande hndelser och stora tankar.

       *       *       *       *       *

Men nr resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi,
idrikedom, smak, ntligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde
flickorna Willman inte undg att knna en djup besvikelse. De hade icke
vntat sig ngon publiksuccs, vl vetande, att det icke fanns ngon
publik att tala om p Larsbo, och likvl hade ttatten med den stadigt
minut efter minut allt sknare spegelbilden ingivit dem en vag
frhoppning om att bliva hlsade med frtjusta utrop, komplimanger,
beundrande blickar. Det blev inte fallet. Prsten var frsande frargad,
generalagenten sorgsen och surgd, frken Alexander butter och srad av
jmfrelsen mellan sin egen gr enkelhet och dessa praktblommor, tante
Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prstsonen saknades.
Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan mste vcka en
viss frstmning ven hos dessa godmodiga och rappa flickor, som
sannerligen inte voro rdda om besvret och som skulle ha njt sig med
en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes
helt oberrd av det kyliga mottagandet och gick s lngt i naiv
sjlvbeundran att hon frgade den farlige prsten om inte vitt kldde
henne. Lyckligtvis lt han maten tysta munnen; och fru Olga vnde sig nu
mot generalagenten och lt de sex omsorgsfullt utprovade leendena avlsa
varandra i en snabb och gracis fljd. Och fastn icke ens detta gav
nmnvrt resultat, frefll hon glad och belten. Men nr Casimir Brut
frst efter soppan gjorde sitt intrde, rynkade hon pannan och yttrade
krvt:

Jag vet inte, hur det kan ha frhllit sig i ert barndomshem, herr Brut;
men i mitt fick man lra sig att passa p mltiderna eller tminstone be
om urskt, nr man kom frsent.

Brut svarade lugnt:

Jag har inte haft ngot barndomshem och r en alldeles ouppfostrad
mnniska. Men naturligtvis ber jag om urskt.

Han tog plats bredvid prsten, som vnde sig till honom sgande:

Att hra fruntimmer prisa punktlighet r lika rrande som att hra fan
prisa evangelium. Sjlv har jag ftt en vrdad uppfostran och drfr
sger jag att denna steken r god men att den skerligen var bttre och
mera lttsmlt och smaklig fr tv timmar sedan.

Som han hade steken bredvid sig, underskte han den noga, skar med
omsorg ngra skivor och t. Fru Olga tog ter sin tillflykt hos
generalagenten, sknkte flitigt i hans glas och gjorde sina blickar och
leenden s sinnesbedvande som mjligt. Till sist brjade den sorgsne
gamle mannen fatta eld, han viftade med hnderna alldeles som den
krossade lilla fgeln viftat med vingarna, han guppade p stolen
alldeles som fgeln p sin pinne, och hans falsett drillade och
tremulerade.

Titta! viskade Brita till Betty. Min sju och sjl fr hon inte gnistor
ur generalagenten!

Pltsligt avbrt fru Olga leken; hon spratt till och med uppsprrade
gon frgade hon:

Var r Ludwig?

Ja, var r Ludwig? upprepade flickorna Willman.

Frken Alexander smlog verlgset och medlidsamt.

Damernas observationsfrmga, sa hon, r synbarligen inte srdeles
uppvad. Jag kan emellertid tala om, att herr Ludwig och kyrkoherdens
herr son deltaga i skallgngen efter den mrdade flickan.

En kvarts minuts paus uppstod, varp de sex damerna samfllt skreko: Den
mrdade flickan! Den mrdade flickan? Sex sopraner, en falsett och
frken Alexanders alt fldade nu ver i en oredig strm av utrop, frgor
utan svar och svar utan frgor. Tills med ens Casimir Bruts stmma brt
igenom det glla larmet, mrk och skrllande som en skknall.

Jag anhller, att det inte pratas ngra dumheter!

Han tillade mera dmpat:

Flickan r inte mrdad.

Jas, inte mrdad? upprepade frken Alexander efter ett gonblick. Och
hon fortsatte med ett betydelsefullt smleende:

Kanske herr frvaltaren vet, var hon finns?

Nej, svarade han korthugget. Men jag antar, att hon kommer tillrtta. I
alla hndelser r det ondigt att tala om saken nu.

S! infll fru Olga. Varfr skulle man inte f tala om saken?

Han sg ned p tallriken, han sg ter upp och han sg henne fr en
sekund rakt in i gonen. Han svarade med ett blitt lugn och saktmod, som
besynnerligt stred mot den krva formuleringen:

Drfr att jag inte vill det.

Fru Olga teg och tystnaden blev allmn. Till dess att prsten tit s
pass, att magen tystnat och han sjlv kunde brja tala.

N, herr Brut, sa han, hur knns det att lmna Larsbo?

Casimir Brut kastade en storgd blick p fru Olga, som rodnande och
otlig utropade:

Varfr ser ni s p mig? Jag har talat om fr mina vnner att ni ska
lmna oss.

Brut nickade, och vnd till prsten svarade han:

Hur det knns? Tungt. Jag har arbetat hr i femton r, jag har haft min
bsta tid hr. Det knns tungt.

Varfr i herrans namn flyttar ni d? frgade prsten.

Han svarade:

Man brukar flytta, nr man blir bortkrd.

Fru Olga gav till ett rop, men doktor Karolina snste henne med ett
barskt: Tyst du! Och hon sa:

Vad vill det sga? Bortkrd? Olle har sagt oss, att ni r mer n villig
att lmna Larsbo.

Har hon sagt det, genmlte Brut lugnt, s har hon ljugit.

Ljugit! flmtade fru Olga. Men han bekymrade sig inte om hennes
sinnesrrelse utan fortsatte:

Om en person fr hra att han r verfldig och att man vill bli av med
honom, s kan han naturligtvis inte stanna. Men han gr inte frivilligt.
Fast det lter trevligare att sga s. Fruntimmer tycker om det, som
lter trevligt.

Det r sant! medgav Lizzy. Jag fr min del fredrar det som lter
trevligt framfr det som lter otrevligt, alldeles som jag fredrar det
vackra framfr det fula och det angenma framfr det oangenma.

Och sanningen d? inskt Brut. Lizzy putade ut med munnen och snkte
gonlocken i frnm likgiltighet. Betty sa:

Det r lttare att skilja det angenma frn det oangenma n det sanna
frn det osanna. Drfr r det klokast att hlla sig till det angenma.
Risken att beg fatala misstag r vsentligt mindre.

Nej, sa Brut och snkte huvudet s att det svarta skgget bredde sig
ver duken. Det r inte risken, det kommer an p. Kvinnor r inte rdda
fr risk; det ska man inte skylla dem fr. Men de tycker inte om
sanningen; de frst sig inte p den och veta inte, vad de ska gra med
den. Att hlla sig till sanningen r ju allenast att taga hnsyn till
fakta och lta dem glla, vare sig de ro angenma eller oangenma.
Kvinnor ta bara hnsyn till hur saker och ting borde vara. I deras
tycke. Om en man har en puckelryggig hustru, s tycker han, att hon r
ful, vad det yttre betrffar. Om en kvinna har en puckelryggig man, s
tycker hon att han r ovanligt rak i ryggen. Vilket naturligtvis inte
hindrar, att hon finner andra och strre fel hos honom. Men sdana som
han inte har. Det finns ingenting, som de inte kan ljuga frn eller
till. Mn kunna ocks ljuga, nr de tvingas. Men sanningen r fr dem
granit; de mste sprnga bort den. Kvinnor vifta bort den med nsduken.

Herrn r bitter, infll kyrkoherden, och det skulle jag ocks vara om
jag blivit bortkrd av en eller annan liten nippertippa. Och drmed
syftar jag inte speciellt p hennes nd utan p unga fruntimmer i
allmnhet, som, d de ntt en viss lder, erstta de ljuva krleksorden
med allahanda fraser. Nr en kvinna sger: Jag lskar dig! s menar hon,
att vederbrande skall ta henne i famn. Men nr hon sger: Rdda
mnskligheten! s menar hon ackurat detsamma.

Och hur r det med mnnen? frgade Betty. Om en man sger till en
kvinna: Vad du r vacker! s menar han: r jag inte en sttlig karl? Och
sger han: Rdda mnskligheten! s menar han ackurat detsamma. Det finns
kanske en skillnad, men den r hrfin.

Jag anhller! smattrade pltsligt doktor Karolinas rst, skarp och
olycksbdande. Jag anhller, att herr Brut frklarar sig! Herr Bruts
sorgliga erfarenhet av kvinnlig lgnaktighet r sannerligen inte vidare
smickrande fr oss damer p Larsbo. Vi tnker inte nja oss med ngra
dunkla antydningar! Var s god!

Brut svarade lngsamt:

Jag behver ju inte ha gjort mina erfarenheter p Larsbo. Jag har dem
redan frn min barndom. Min far och min mor voro inte gifta, men vl
blev min mor gift med en annan man kort efter det jag fddes. Mor ville
inte knnas vid det dr. Hon ville inte att det skulle vara s. Och
fastn hela byn visste, att jag var son till en drng och inte till en
bonde, tvingade hon min gamle styvfar att ltsas att jag var hans. Jag
skulle rnt mindre smlek och ftt frre stickord och blivit bttre
behandlad, om hon satt p mig ett plakat med noggrann uppgift om min
brd. Men om en kvinna kan reda sig med ett halvt kilo sanning s
fredrar hon att dsla tio kilo lgn. Har hon brnt hl p en duk, s
har blixten slagit ned. Har hon krossat en tallrik, s har det varit
jordbvning. Har hon begtt, vad man kallar ett felsteg, s mste hela
mnskligheten genast och med kraftiga medel rddas. Ty hur skulle hon
kunna ha begtt ett felsteg, om inte mnskligheten vore genomfrdrvad?
Det blir s stort och ovligt allting p grund av hennes starka fantasi
och hennes ringaktning fr sm, enkla fakta. ro de till p kpet
obehagliga, s f de absolut inte existera. Hennes fantasi sknker t
obetydliga handlingar de hemskaste och omjligaste konsekvenser. Om
hennes allra minsta hemlighet frrdes, str genast vrlden i brand. Och
det vrsta r, att hennes fantasi r suggestiv och har en ovanlig
frmga att stta annat folk i rrelse och frm dem att beg dumheter.
Lt oss ta ett exempel. Lt oss sga att en kvinna rkat ut fr en
jmfrelsevis obetydlig malr. Hon har slagit snder ett vrdefullt
freml, till exempel en dyrbar vas--

Just i detta gonblick intrffade en liknande olycka: fru Olga rkade
knuffa omkull ett blomglas, som stod framfr henne. Det var ett
egendomligt sammantrffande men vckte i och fr sig mindre hpnad n
fru Olgas skrmda utrop:

Casimir!

Flickorna Willman, trots deras lttsinne knda fr en ovanlig
sjlvbehrskning, hoppade hgt p stolarna; prsten harsklade dovt;
frken Alexander ppnade munnen stort som om hon velat sga: aha!
Generalagenten drog sig hastigt t sidan, ty i fru Olgas rst lg ett
energimttat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:

Fr min del fredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den
obehagligaste sanning stller till med mindre trassel n den
behagligaste lgn.

Nu buro de tre ntta flickorna in kaffet, likrerna, cigarretterna.
Under det att dessa hvor utdelades och de frsta rkmolnen korsades
ver bordet, rdde en tankediger tystnad. De hftigt uppskakade
flickorna Willman brjade snda varandra en och annan betydelsefull
blick i frening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade
slktens teckensprk. Fru Olga satt alldeles stilla och sg rakt framfr
sig; i den vita ngot ungdomliga drkten sg hon ut som en flicka, som
fr frsta gngen fr vara ute bland stort folk.

Tystnaden brts av prsten, som sa:

Ett gott ord r detta: Sg sant vad du sger, men sg inte allt, som r
sant. Jag sger grna sanningen, men jag gr det p ett belevat stt
och srar ingen. Det r min metod. Men herrn torde inte vara i
besittning av mycken belevenhet.

Jag r nog inte det, medgav Brut. Jag har inte ftt lra mycket i den
vgen.

Herrns barndom, fortsatte prsten, tycks ocks ha varit av det
bedrvliga slaget. Att vara styvson till en bonde och okta son till en
drng, det r en dlig brjan. Jag antar, att herrns riktige far inte
bekymrade sig stort om honom?

Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i fngelse, d jag var ngra
r gammal, och han dog i fngelse.

Allt bttre och bttre! sa prsten. Trs man frga, varfr han kom i
fngelse?

Fr mord, svarade Brut.

Jag m sga, tertog prsten efter en fundersam tystnad, jag m sga,
att dylika premisser kunde ha givit en smre konklusion n vad herrn har
blivit. Men nu ska herrn bertta oss ngonting om allt det dr!

Nja, sa Casimir Brut och strk skgget frn bordet. Om det kan lra
ngon ngot, s kan jag vl bertta.

D och d avbruten av prstens frgor och damernas infall frtalde han i
ungefr fljande ordalag historien om



HANS HINZ OCH KVINNORNA.


Hans Hinz Faber hette han, som sktte kvarnen; garen hette Gruber.
Kvarnen lg en halvtimmes vg ovan byn, och vattnet, som drev
kvarnhjulet, dmdes i byn upp i ett murat bcken, vari kvinnorna skljde
sin tvtt. D de sysslade hrmed, fll deras tal grna p Hans Hinz, och
kvinnorna verbjdo varandra i att prisa hans kunskaper och frmgor. Om
en frmling lyssnat till lovsngen, hade han skerligen ftt den
frestllningen, att mjlnaren var en mogen man och i besittning av den
rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz rknade blott
ngra och tjugu r. Dremot var det sant, att han gde utomordentliga
kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller frsummade att prisa. Han
sktte ensam arbetet i kvarnen och vidmakthll det gamla skrllet, som
nstan dagligen mste lappas och stttas. Dessutom fann han tid och
krafter att bist bykvinnorna i deras orkneliga mdor och bekymmer.

Den bland dessa, som frst upptckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin,
en nka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En
augustiafton kom hon och mnga med henne frn skrdefesten i en avlgsen
bergsby. Det vriga sllskapet gick kvarnen frbi utan att varsna Hans
Hinz, som satt orrlig p bnken vid kvarnvggen. Vggen var grgrn av
mossa, drngen gulgr av mjl; i skymningen sgo de honom icke. Men fru
Maturin stannade och upptckte hans gonbryn, som svarta, breda och
sammanvuxna lgo som en likkista ver gonen. Fru Maturin var trtt
efter dansen och gngen, hon satte sig bredvid honom, i det hon frgade:

r du inte Hansi, vallpojken? Nr blev du mjlnare?

Han svarade icke utan sg framfr sig i skymningen, lugn med sina
tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. D fru Maturin
vilat ut, reste hon sig och bjd farvl. Icke heller nu svarade han och
hon gick utan att srdeles fsta sig vid hans ohvliga tystnad. Men om
natten, d hon lg vaken utan tankar, erinrade hon sig hans mrka,
kraftiga gonbryn och hon brjade fundera ver hans tystnad, hans
ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig mnga frestllningar om
honom. Vid frsta tillflle begav hon sig ter till kvarnen. Och hon
upprepade sina besk. Byfolket, som stndigt hll vakt ver fru Maturin,
brjade gckas med henne. D tog hon illa vid sig och svarade hftigt
att om det funnes mnga s kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz
Faber skulle hon hysa en bttre tanke om mnnen. Srskilt framhll hon,
hur sedesamt han levde i stndig ensamhet och stndigt arbete. Hrt
skrattade mnnen, men kvinnorna blevo nyfikna.

Redan samma hst brjade de vandra uppfr stigen till kvarnen och gingo
i skymningen ver glntan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskrror.
Han sg dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista
nrmast kvarnen, som om de vntat att han skulle ropa dem till sig. Han
ropade icke. ntligen stego de fram, hlsade och slogo sig ned. Han
beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak fr deras skull.

Men nr nu en kvinna fr att giva sitt besk en rimlig orsak frgade
honom, varfr hennes ko sinade, frndrades hans stt, ty det var en
allvarlig frga och han hade som vallarepojke samlat en hel del
erfarenhet betrffande kreaturen. Han tog allts frgan i vervgande
och anstrngde sig att finna det rtta svaret. D undergick hans ansikte
en mrklig frvandling. Den trumpna minen frsvann, den dsiga blicken
fick liv, gonen mrknade och frstorades, pupillerna blixtrade som
svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles sreget
gjorde hans gonbryn, som hjdes helt sakta men slutligen s hgt, att
skdaren erfor samma knsla av orolig frvntan som om hon sett en
skicklig bgskytt spnna sin bge till det yttersta. Och hon fick ltt
den frestllningen, att bakom gonbrynens hgspnning frefanns en
andlig spnning av samma styrka.

De rd, som i detta och liknande fall blevo resultatet av drngens
allvarliga vervgande, voro ingenting annat n gamla huskurer, som
kvinnorna vanligen knde till frut. Icke frty brjade tron p hans
underbara insikter och gvor att sprida sig och kvinnorna drogo snart
den slutsatsen, att den, som kan bota djurens sjukdomar ock kan bota
mnniskornas. Mdrar frde till honom sina sjuka smttingar. Han vgrade
att taga ngon befattning med dem, han brummade, han frbannade, han
knuffade undan dem. Men denna motstrvighet endast eggade mdrarna. En
charlatan bjuder ut sin visdom; den verklige undergraren lter dremot
alltid truga sig. Ju djupare hans insikter ro, desto oginare r han
sjlv. Och omvnt: ju oginare undergraren r, desto djupare ro hans
insikter.

En afton kom skogsfogdens Grdel. Hon var ung och ogift och hade inga
barn att bekymra sig om. D Hans Hinz sg henne komma gick han hastigt
upp i kvarnkammaren, hmtande i frbifarten en skopa vatten ur rnnan.
Han tvdde ansikte och hnder. Under tiden nrmade sig Grdel tveksamt.
Hon knde drngen frn barnaren, men hon hade redan hrt s mycket
frtljas om hans underbara kurer, hans ensliga leverne och hans hrda
och oartiga stt mot kvinnorna, att hon nrde en bvan fr
mjlnardrngen, som om han varit kyrkoherden sjlv. Dessutom var hennes
rende futtigt och ljligt. Hon hade stora fula vrtor p hnderna, som
varken krita eller lapis frmtt utrota. Var det nu ett lyte att komma
med till en undergrare?

Hon stod vid drren och hennes hjrta klappade hrdare n hennes hand.
P andra sidan drren stod Hansi och lyssnade och gud vet, hur lnge de
s stodo. ntligen tog han mod till sig och trdde ut och ven Grdel
tog mod till sig, framfrde sitt rende och visade honom sina stackars
hnder. Hansi vidrrde vrtorna helt ltt med fingerspetsarna och
skakade p huvudet. Han kunde fr dd och pina inte erinra sig ett enda
medel mot vrtor. Sedan han hastigt torkat av bnken med rockrmen, bad
han Grdel taga plats. Hon satte sig och de tego, till dess att Grdel
en smula otligt sporde, om han icke ville hjlpa henne.

Vad pratar du! svarade Hansi. r jag kanske en doktor eller en klok
kring? Vad r det fr dumheter? Varfr kommer ni till mig med era
krmpor? Och du till! Dra fr hin i vld!

Men d hon helt frskrckt reste sig, tryckte han henne ter ned p
bnken. Dr satt hon och dr stod han, bda tysta. nda till dess att en
koltrast hoppade fram till Hansi: och brjade picka p hans stvel. Han
lt fgeln hoppa upp p handen och brjade hrma dess locktoner, varvid
trasten krmade sig p det lustigaste stt, spretade ut med stjrten och
gluckade, s att det lilla brstet svllde upp till en stor mjuk boll.
D brusto de i skratt och fgeln flg.

Och nu brjade Hansi visa prov p de konster, han verkligen lrt under
sina vallpojker och som huvudsakligast bestodo i en skicklig
efterhrmning av allahanda djurlten. Sedan han slunda och annorlunda
framhllit sina frtjnster och frmgor, sprang han bort till ett
urgammalt krsbrstrd, vars enda levande gren nnu bar ngra vermogna
men saftiga br. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han
Grdel, sex t han sjlv men det trettonde delade de slunda, att Grdel
hll dess ena hlft mellan sina lppar under det att Hansi bet till sig
den andra. D var det redan s skumt i skogen att Grdel mste tervnda
till byn.

Nr vintern kom, blev kvarnvgen svrframkomlig och det var nu endast
fru Maturin, som beskte kvarnen d och d, medfrande en korg
fullproppad med matvaror. Likvl upphrde icke Hansi Hinz att
sysselstta kvinnornas fantasi. Ngra bland dem hade lst berttelser om
eremiter och fromma undergrare, vilka alla levde lika ensligt och
torftigt som mjlnaren. Hans bild vxte i deras frestllning. Och under
de lnga mrka mnader, d de endast sgo spren efter hans skidor i
snn och endast hrde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar,
blev Hansi Hinz oavltligen freml fr deras tankar och funderingar.

Mnnen i byn kunde svrligen undg att frarga sig ver allt detta prat
om en mjlnardrng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade
att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Fljaktligen mste han vara
en gudls slyngel. Hrtill genmlte kvinnorna flinkt, att han lste sina
bner lika troget som ngon annan, och ehuru de aldrig hrt honom lsa
ett enda Fader vr, voro de beredda att g ed p hans gudsfruktan. De
lto ocks frst, att de vid sina besk i kvarnen ftt hra mnga
gudaktiga och tnkvrda ord. Desslikes brjade de p det nedrigaste stt
hckla och svrta den stackars kyrkoherden och frmenade, att den som
ville hlla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Mnnen fingo
slutligen g allena i hgmssan, och frde de kvinnorna med sig, syntes
p dessa som oftast spr efter trar, rfilar och hrdragning.

Under det att kvinnorna slunda frsvarade Hans Hinz, var hans eget
strsta bekymmer just det, att han aldrig kom i hgmssan. Orsaken till
hans uteblivande var enkel men avgrande: han gde icke ngon
helgdagsdrkt. I de lappade, lumpna arbetsklderna, genompyrda av mjl
och liksom fernissade med beck och kda, kunde han icke infinna sig utan
att komma p skam bde infr Vr Herre och skogsfogdens Grdel. Han
vervgde lnge och under hgt spnda gonbryn frgan, hur han skulle
kunna skaffa sig en anstndig helgdagsdrkt. Pengar hade han inga. Hans
ln utgick in natura och var s knapp att den blott rckte till drngens
dagliga spis, en sorts mjlrra, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz
funderade i sex mnader och beslt till sist att uppska kvarngaren,
herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besket skulle ga
rum en sndag, men redan p lrdagskvllen begav han sig stad. Natten
mnade han tillbringa i nrheten av Grdels grd.

Dr i byn rdde den seden att den manliga ungdomen anvnde
helgdagsnatten till att uppska sina krestor. Hansi sttte frdenskull
samman med mnga unga mn, som ensamma och tysta eller och i sjungande
flockar drogo ned mot byn. De hlsade honom med en visserligen trumpen
men dock ofrtydbar aktning, och fr frsta gngen njt han stman av
att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i frsta
giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, lmnade till och med
sin sjungande flock fr att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjrtans
beskedlige token hade inom kort anfrtrott Hansi sin lrdagshemlighet
han mnade uppska skogsfogdens Grdel!

Hans Hinz hade grna velat frga, om Henrik stmt mte med Grdel och om
de kanske redan voro fstfolk. Men han kom sig icke fr. Stillatigande
och till synes oberrd gick han vid den sladdrande ynglingens sida,
lagade dock s, att de bda sackade efter och snart befunno sig p ett
betydande avstnd frn flocken. D stannade han pltsligt, och i det han
gjorde sig fri frn Henriks arm, sa han:

Du tnker g till skogsfogdens Grdel. Men hr nu p: jag skall g i
ditt stlle.

Den frbluffade friaren skte sl bort saken med skmt. Hansi vertygade
honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen p rygg i
ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle tervnda hem fr
att msa klder, gick han sjlv raka vgen till skogsfogdens grd. Han
smg sig uppfr fritrappan, som frde till vinden och Grdels kammare.
Han knde p drren och fann den stngd. Nu brjade han hrma trasten
och drav vcktes ingen i huset undantagandes Grdel. Efter en stund kom
hon ut till honom och de sutto sida vid sida p trappan. Hansi
berttade, att han skulle g till herr Gruber och begra pengar till en
helgdagsdrkt. Grdel funderade en stund; drp sa hon:

Du borde skaffa dig en annan och bttre plats men inte hr i byn.

Det blev nu Hansis tur att fundera och efter en stund sa han:

Fr jag komma tillbaka till dig, sedan allting r uppgjort med husbond?

Hon svarade:

Det blir vl, som du tycker.

Grdel gick ter in, men Hansi blev sittande p trappan. Och under det
att han vlvde allahanda planer fr framtiden och beslt att taga sig
bort frn bygden och dess dumma kvinnor, brjade ntligen tupparna gala.
Hansi begav sig till herr Gruber.

Gubben tog emot honom liggande p sngen utan andra sngklder n en
smutsig och trasig tageldyna. Han hade varit skollrare och frst p
gamla dagar blivit kvarngare tack vare ett arv. Sjlv kunde han icke
skta kvarnen, och det gamla skrllet skulle inte ha givit honom ngot
som helst verskott, om han ndgats ordentligt avlna drngen. Han hade
emellertid lyckats locka till sig och fngsla vallarepojken med
allahanda dunkla lften om framtida frmner. Nr nu Hansi med mssan i
hand, trumpen men hvlig, begrde pengar till en helgdagsdrkt, blev
gubben ursinnig och verste honom med ovett. Hade han inte lovat honom
framtida frmner?

Hansi svarade:

Husbond lovar men inte vet jag, om han tnker hlla. Fr resten kan jag
inte vnta p det. Jag tnker gifta mig.

Herr Gruber, som just frt vattenkruset till munnen fr att lska sin
strupe efter ovettet, fick vattenklunken i vrngstrupen. Frst sedan
Hansi dunkat honom duktigt i ryggen och ruskat om honom, terfick han
andan men lg en lng stund alldeles utmattad. Slutligen reste han sig
med Hansis hjlp och stapplade p bara ftter bort till en kista, vari
han frvarade sina papper. verst lg ett stmplat dokument, som gubben
med sklvande hnder vecklade upp, och snarare ur minnet n frn bladet
lste han upp dess innehll, varvid den skrovliga och gnlliga
gubbrsten fick varma, nstan mma toner.

Dokumentet var ett testamente, varigenom Gruber tillfrskrade sin
trogne drng Hans Hinz Faber all sin kvarltenskap. Nr gubben slutat
upplsningen tillfogade han med samma mma och varma tonfall:

Jag har tnkt p dig som en far tnker p sin son. Men du vill lmna mig
gubbstackare i sticket. S g d, otacksamme!

Vare sig nu att gubben verkligen tnkt p Hansi som en far p sin son
eller om han upprttat testamentet blott fr att f njuta frukterna av
den flinke drngens mda utan att i livstiden behva ge honom ngon ln,
s knde sig Hans Hinz alldeles vervldigad av denna pltsligt
uppenbarade godhet. Gubbens stndiga klt frefll honom nu som
ytterligare ett bevis p hans faderliga omtanke. Han bjde sig ned och
kysste nattrockens rm och gubben mottog mhetsbeviset med en vrdighet,
som redan rjde den krnkte vlgrarens harm. Han brjade korsfrhra
drngen betrffande hans giftermlsplaner, och nr han fick hra, att de
gllde Grdel, sa han efter kort betnkande:

Att du valt skogsfogdens Grdel har jag ingenting emot. Men lt mig
frst tala med skogsfogden och sga honom, hur det str till mellan mig
och dig. Eljest fr du ett bleklagt nej, min stackars gosse. Jag dremot
har nog ett och annat i den hr kistan, som kan gra skogsfogden bengen
att tnka p saken. Lt mig hllas och tervnd genast till kvarnen.

Allt detta yttrade han med faderlig vlvilja och myndighet och s begav
det sig att Hans Hinz lmnade byn utan att frst uppska Grdel men fast
vertygad om, att han lagt hennes sak och sin i de bsta hnder.

Fr herr Gruber var det emellertid av strsta vikt att stryka ett grovt
streck ver Fabers framtidsplaner. Och den Lede sjlv frde fru Maturin
i hans vg. Han anfrtrodde henne ofrbehllsamt sin ngest och lt
henne frst, att om Hansi gifte sig med Grdel, skulle han skert
lmna bygden fr att annorstdes ska sig bttre utkomst. Fru Maturin
visade sig vara en lika avgjord fiende till detta gifte som herr Gruber
sjlv. Och hon var kvinna och till p kpet en van ktenskapsstifterska:
hon visste rd. Hon uppskte bonden Brut, ppekade, vilket frmnligt
gifte, som hr yppade sig fr sonen Henrik och uppmanade honom att
ofrdrjligen tala med skogsfogden. S skedde. Grdels far hade
ingenting att invnda mot friaren men lade avgrandet helt och hllet i
flickans hand. Grdel frklarade att hon icke kunde gifta sig med
Henrik, eftersom hon hade en annan kr. Tillfrgad om denne andre vore
Hansi Hinz svarade hon ingenting utan lmnade rummet. Men den ppassliga
och rdiga fru Maturin fljde henne, hann upp henne p grden, lade
frtroligt armen kring hennes liv och frde henne ut p ngen bakom
huset. Hr meddelade hon henne vissa saker rrande sitt frhllande till
Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon
flickan att inse, att hon icke hade ngonting gott att vnta av Hansi.
Slutet blev, att Grdel gav Henrik sitt lfte.

Brllopet stod vid midsommar, och p sjlva brllopsdagens afton fick
Faber besk av fru Maturin. Som ktenskapsmklerska hade hon suttit hgt
och frnmt bde i kyrkan och i brllopsgrden, och brudgummens far, som
var nkling, hade visat henne mycken uppmrksamhet. Men d dansen skulle
brja, hade hon frsvunnit frn brllopsgrden och satt redan p bnken
bredvid Hans Hinz. Hennes hjrta dunkade hrt; likvl dolde hon sin oro
under leenden och ett oavltligt surrande prat. Hon skildrade brllopet
och hela brudfljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Grdel
varit den gladaste och lyckligaste flicka man vl ngonsin sett under
brudkronan.

Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon
dristade fatta hans hand och flyttade sig ttt intill honom. Han lt
henne hllas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I
frstone ryckte hon till som om hon ftt ett slag i ansiktet. Hon satt
ngra gonblick stilla och stirrade framfr sig. Hennes kropp sklvde,
hennes hnder darrade. Men d hon reste sig fr att g, mrkte hon, att
Hansi lmnat kvarndrren ppen. Nu smlog hon och suckade och hennes
gon blevo fr heta fr trar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och
reglade dess drr bakom sig.

       *       *       *       *       *

Efter detta sktte Faber kvarnen lika flitigt som tillfrne utan att
ngonsin besvra herr Gruber med ngon anhllan om ln. Bykvinnorna
frsgo honom med s mycken och vlredd mat, att hans stora, starka
kropp skerligen skulle ha blivit alldeles vergdd, om han icke spkt
den med allt hrdare arbete. Utan tvivel skulle de ocks ha frsett
honom med klder och kontanter, om han blott velat mottaga sdana
gvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hrdhnt nog. Fr
resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lt dem hllas,
komma och g som dem behagade. Likvl fordrade han, att de ej besvrade
honom med ffnga besk. Kommo de icke med allvarliga frgor, som krvde
sinnrika svar, eller med bn om hjlp i ngon kinkig belgenhet, kunde
de vara vissa om att bli illa mottagna. Men d kvinnans liv stdse r
fyllt med mnga om ocks icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig
frevndning att taga plats vid hans sida. ven sin syndangest och sina
religisa tvivelsml och grubblerier brjade de anfrtro honom; Och
under det att Hans Hinz bakom lngsamt stigande gonbryn begrundade den
kvistiga saken, gavs det tillflle att gripa och smeka hans hnder och
vrma hans blod. Sedan han besvarat frgan i ord och vndningar, som med
tiden blevo alltmera djupsinniga och svrfrsteliga ej blott fr
kvinnorna utan ven fr honom sjlv, steg han vanligen upp och gick in i
kvarnen. Stngde han drren bakom sig, terstod fr kvinnan ingenting
annat n att besviken och frdmjukad smyga ddan. Lmnade han ter
drren p glnt, kunde hon flja honom.

Slikt mste givetvis vcka stor frargelse i bygden dels bland mnnen
dels och i nnu hgre grad bland de rbara kvinnor, som ej smittats av
den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot
ofoget, men ldern hade gjort den frtrfflige mannen bekvm och
obengen att ptaga sig en s kinkig sak. Han urskuldade sig med att
Faber trots sina signerier och vidskepliga utlggningar icke gjort sig
skyldig till ngot verkligt ktteri. Och det sjukliga svrmeriet fr
hans person skulle slockna desto frr, ju mindre man blste p det.
Slutligen och d Fabers rykte vunnit sdan spridning, att folk frn
fjrran socknar uppskte honom, blev den beskedlige gubben alldeles
frskrckt, krp till kojs och frebar sjukdom. D intrffade fljande.

En hustru kom till Faber och bad honom sttta hennes hnshus, vars gavel
tryckts in av snns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan
genmlte:

Du pratar! Vore inte min man ett krk, skulle jag inte komma till dig.
Dessutom har han farit till staden med en kalv och vnder inte tillbaka,
frrn han supit upp pengarna. Jag r ensam p grden.

Hansi lovade att hjlpa henne och fram mot kvllen infann han sig mycket
riktigt med en stock ver axeln. Han skred genast till verket. Men nu
bar det sig inte bttre, n att bonden tervnde hem tidigare n hustrun
frmodat. D han varsnade den knde mjlnaren p sin grd, tumlade han
ur slden och vacklade p ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en
tyst hlsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och
betraktade honom med rusiga, blinkande gon; s fann han trots ruset
rdligast att gra upp saken med hustrun. Han raglade sledes in i
huset och snart hrde Faber ett frfrligt kattrakande drinifrn.
Alldeles oberrd hrav fullbordade han sitt arbete och tervnde helt
lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och
bedyranden ndtorftigt lugnat mannen, frrn hon smg sig ut fr att
mta Hansi. Hon skte honom frgves, och nu blev det hennes tur att
bryta ut i raseri. Hon strtade in till mannen, som redan lg och
snarkade p trsoffan, drog honom i hret och verste honom med
skymfliga tillmlen, i det hon med skamls ppenhet tillstod, att hon
lockat dit Hansi fr att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den
halvsovande fyllbulten frn soffan, slpade honom ut genom drren och
vrkte honom i en driva.

En halvtimmes smn i sn och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste
sig fr att g in men fann drrar och fnsterluckor stngda. Genast tog
han fr givet att hustrun lst sig inne med Hansi. Sedan han frgves
dunkat p porten, mste han ska tak ver huvudet hos grannas, dr han
grtande och svrjande frtalde sin olycka. Fljande dag bars hndelsen
fram till kyrkoherden och denna gng kunde han icke vgra att inskrida.
tfljd av ngra bland byns ldsta antrdde han med tungt hjrta
vandringen till kvarnen. Men Hansis vninnor, som underrttats av
hustrun, beslto att icke lmna honom i sticket. De brto upp i samlad
flock och fljde p ngot avstnd mnnen.

Faber, med mssan i hand, lyssnade tlmodigt och undergivet till
kyrkoherden, som tillvitade honom intrng i en aktad mans hem och kanske
i hans kta sng. D kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och
fordigt fr hndelsens verkliga frlopp. Han hade hjlpt kvinnan med
att sttta hennes hnshus och efter slutat arbete hade han tervnt hem.
Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mtt p
hemvandringen. Kyrkoherden och de ldsta stodo dr ganska frlgna men
icke s kvinnorna. Nu ingrepo de och skrdde icke orden, varken d de
prisade Fabers duglighet och hjlpsamhet eller d de skildrade
byamnnens mklighet och svartsjuka. Snart brjade de krydda sitt rappa
snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro
obegripliga fr den beskedlige kyrkherrn men som alldeles frbryllade
honom. Hans fljeslagare fingo icke en syl i vdret och till rga p
olyckan kunde ngra bland dem icke motst kvinnornas mustiga skmt utan
brusto i flin. ven Faber smlog, och trots hans alltjmt vrdnadsfulla
min kunde man se att han gonade sig t sina vedersakares frlgenhet.

Men pltsligt ryckte mjlnaren till och drog sig hastigt bakom drren.
Strax drp trdde han ter ut och stod dr till synes lugn men med s
tung och mdosam nstan flmtande andhmtning att det till och med
vckte kyrkoherdens uppmrksamhet. Han harsklade sig och brjade att en
smula stammande gra ngra allmnna betraktelser. Men han hade en stark
frnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han sg alla
blickar riktade t samma hll och nu upptckte han i glntan en kvinna,
som vandrade uppfr stigen. Han igenknde bondsonen Henriks hustru,
Grdel.

Och Grdel, som hade ett rende till byn ovanfr kvarnen, gick stillsamt
och tyst frbi kyrkoherden och hans hrare, oveten om vad som
frsiggick, frlgen och sorgsen, d hon mtte Hansis blick som
oavltligt fljde henne.

Prosten lyckades emellertid forma sitt tal s, att det varken gav Faber
full upprttelse eller helt frdmde honom. Ganska njd med sin
prsterliga diplomati lmnade han kvarnen, fljd av mnnen. Nr Hansi
sett Grdel frsvinna, steg han in och reglade drren bakom sig. D
begvo sig ven kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som
Grdel.

       *       *       *       *       *

Mtet mellan kyrkoherden och drngen, d Grdel gick frbi, blev en
bidragande orsak till de fljande olyckorna, mordet p herr Gruber, den
stora processen, Fabers dom. Redan ngra dagar efter mtet hettes det i
byn, att prsten dragit ut fr att omvnda Faber, men att han sjlv i
dess stlle blivit omvnd. nnu ngra dagar senare visste man bertta,
att den gamle prsten fallit till drngens ftter, kysst hans hnder och
grtande bett om hans vlsignelse. Frgade man ryktesspridarna, till
vilken ny eller gammal lra Faber skulle ha omvnt prsten, kunde de
visserligen ej giva besked men lto sig ej heller frbluffas utan
svarade: Skulle prsten ha fallit p kn om han icke blivit omvnd? Tog
man ter frgorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var
troligt att den vrdnadsvrde prsten knbjt infr drngen, svarades
med nnu strre trosvisshet: Icke infr Faber knbjde han utan infr
den gudomliga sanningen.

De ldste, som bevittnat mtet, gvo knappast klarare besked. Ingen hade
sett ngot knfall, men prsten hade varit upprrd och frvirrad och
hade snarare prisat n klandrat Faber. Drtill kom, att den lilla
episoden med Grdel, den pltsliga, frvntansfulla tystnaden, Fabers
beteende och utseende snart blev mrkligare i deras minnen n i
verkligheten. De tyckte sig frst att ngonting egendomligt just d
intrffat, men fr dess art och vsen kunde de ej redogra. Kyrkoherden
sjlv var vl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle
herrn hade ftt mer n nog av hela saken. Han gick ter till sngs, fast
besluten att ej visa sig frrn historien rkat i glmska.

Kvinnornas och deras medlpares vittnesbrd fick drfr st tmligen
oemotsagd, och hrav begagnade sig fru Maturin fr att frm Faber att
framtrda som Ordets frkunnare och Guds man. Det r mjligt att hon
verkligen hade en dunkel tro och nnu dunklare frestllningar om hans
mission, men dessutom gde hon ett alldeles srskilt skl att omgiva
honom med en mystisk gloria. Hon var sedan ngon tid frlovad med bonden
Brut, Grdels svrfar, och man visste, ltt det brdskade med brllopet.
Man visste ocks eller trodde sig veta, att upphovet till denna brdska
ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats
drog man av fru Maturins tta besk i kvarnen. Fr henne blev det
sledes angelget att giva dessa besk en frklaring: hon hade suttit
vid den nye mstarens ftter, hon var hans frsta lrjunge.

Detta sttliga bedrgeri eller sjlvbedrgeri sttte emellertid p ett
obevekligt hinder: "mstaren" vgrade bestmt att vidknnas ngra
andliga gvor av denna utomordentliga art. Han ville inte hra talas om
slika dumheter; han var en olrd drng och visste litet om de heliga
tingen. Den listiga fru Maturin vek fr detta hinder och slog in p en
annan vg. Hon skulle gra honom till "mstare" mot hans vilja. Hans
beundrare och anhngare, bland vilka numera rknades ej s f mn, voro
tillrckligt talrika fr att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle
p lmplig dag fra dem till kvarnen, och d Faber pltsligt stod
ansikte mot ansikte med s mnga troende, skulle han vl kunna frms
att yttra ngra uppbyggliga ord. Och drmed vore en god brjan gjord.

Hansi Hinz visste allts ingenting om fru Maturins frberedelser, men
hur hemligt hon n bedrev dem, ndde dock ryktet drom herr Grubers
ron. Gubben greps av en utomordentlig, frskrckelse. Skulle hans
drng bli predikant? Med andra ord lmna honom och kvarnen i sticket!
Det gamla mnniskovraket hade alltfr lnge levat av den unge mannens
krafter fr att icke uppfatta en sdan frndring som en grov krnkning
av hans egen rtt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp
till kvarnen och brjade p kta skolfuxmaner versa drngen med
frebrelser fr otacksamhet, lttja, slarv. Slutligen frbjd han honom
utan vidare att upptrda som predikant. Faber begrep ingenting men
gubben skrek:

Hycklare! Du vet mycket vl, vad jag syftar p. Men jag skall gra ett
slut p det hr alldeles som jag gjorde slut p den dumma historien med
skogsfogdens dotter.

Faber hade som alltid, d husbonden bannade, sttt med mssan i hand,
tyst och vrdnadsfull. Och varken hans hllning eller uppsyn
frndrades, nr han yttrade:

Det var sledes husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens
Grdel?

Herr Gruber hade frrtt sin hemlighet. Han blev besinningslst rdd. I
stllet fr att svara skrek han:

Akta dig! Jag kan riva snder testamentet nr jag behagar!

Faber stod en stund och funderade; drp tog han ett steg fram mot
gubben, stannade och sa:

Hur skulle husbond kunna gra det? Jag har tjnat utan ln. Det vore
ortt. Husbond skulle ngra sig.

Hotar du! skrek herr Gruber och pltsligt rusade han fram till drngen
och brjade hamra lst p honom med sina utmrglade, maktlsa nvar.
Faber gitte inte vrja sig, men gubben, som knde den unges svllande
och hrda muskler under den tunna rocken, sprang i full frskrckelse p
drren, svrjande och bedyrande att drngen velat mrda honom. P vgen
mtte han Grdels man, Henrik, och skildrade fr honom hndelsen p sitt
stt utan att likvl vinna vare sig tilltro eller medlidande.

Frberedelserna fr mtet, som skulle frvandla mjlnardrngen och
kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram p
sommaren mera ppet. Utsocknes mn och kvinnor kommo till byn och hystes
av Fabers anhngare. Fru Maturins plan blev allmnt knd och ven herr
Gruber fick veta, att man mnade verraska Faber och locka honom att
framtrda infr menigheten. Herr Gruber sg sig d ingen annan rd n
att trots sin rdsla g till kvarnen.

       *       *       *       *       *

Han fann drngen p hans vanliga kvllsplats och som vanligt reste han
sig och hlsade husbonden genom att stryka av sig mssan. Gruber
framfrde genast sitt rende och sitt frbud. Han svarade fogligt, att
han icke skulle lta locka sig till mtet. De stodo en stund tysta
bredvid varandra, gubben flsade nnu efter vandringens mdor och ven
den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade t drngen
att flja efter. Alldeles som vanligt fann han mnga ting att klandra
och skrek sig hes fr att verrsta dnet. Hans skrek till svar, att han
ingenting kunde hra, och d han hade allvarligare saker att tala med
husbond om, freslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren.
Gubben samtyckte och de klttrade uppfr stegen.

I kammaren, vars fnster endast var en fotshg glugg, var det redan
nermrkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.

Husbond--brjade han, men rsten stockade sig. Gubben ropade:

Kom hit! Jag hr dig inte.

Lngsamt och med snkt huvud steg Hans fram till honom och utan att hja
blicken frn golvtiljorna frgade han, om Gruber verkligen stode fast
vid, att han nr som helst kunde riva snder testamentet. Gruber jakade.

D, sade Hans, r det s gott, att jag lmnar kvarnen redan i morgon,
eftersom jag inte lngre kan tro husbond p hans ord. Jag har tjnat
lnge nog utan ln.

Gruber svarade:

Bra! Bra! Jag ska riva snder pappersstrunten den kvll i kvll.

Efter en stund sade Hans med grtig rst, som Gruber till sin frvning
och lttnad, trodde vara dov av trar:

Jag skulle nog inte g nd, om jag inte vore tvivlande p att papperet
finns. Husbond har nog redan brnt det.

Gruber svarade:

Frskalle! Flj mig hem, s ska, jag visa dig att det, ligger i min
kista. Men nu litar jag inte lngre p dig ditt otacksamma krk. G din
vg! Jag skall nog finna en annan. Och s snart jag kommit hem, ska jag
riva snder elndet och brnna var bit.

De stodo en stund tysta; Gruber vnde sig frn gluggen. Pltsligt skrek
han till:

Vad str du och bligar i golvet? Se p mig!

Hans grep honom i armen, icke srdeles hrt men med ett grepp, som
frefll gubben olsligt. Han sa:

Husbond kommer icke hem.

ter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke ngot frsk att slippa
ls. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insg att
han med vld eller hot ingenting frmdde. Han brjade tala med en
bildad mans tonfall och ordval, ngonting som han eljest fr lnge sen
lagt bort.

Min kre gosse, sade han, du har tydligen missfrsttt mig grundligt. Du
borde ju nd knna mitt humr och veta, att jag pratar i vdret, d
gallan stter t mig. Jag har aldrig ett gonblick tnkt rygga mitt ord.
Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tnker du kanske p den
dr historien med Grdel? Jag svr vid allt vad heligt r--

Han tvrtystnade; greppet kring hans arm hade pltsligt hrdnat till och
lt honom frst, att han rkat in p en farlig vg. Efter ett gonblick
fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:

N. Lt vara att du misstror mig. Det kan jag frst. Du misstror mig,
jag misstror dig, du misstror mig, det brukar s vara. Och det skadar
inte, det r ndvndigt hr i livet att g omkring med en viss portion
misstro i vstfickan. Men det finns ju lag och rtt. Jag kan lta
inregistrera testamentet. Eller nnu bttre! Jag kan i morgon dag stta
upp ett gvobrev. Jag skall skriva konceptet, s snart jag kommit hem--

Hans upprepade entonigt:

Husbond kommer inte hem.

De tego.

Pltsligt sjnk gubben ihop och Hans mste sl armen kring hans liv. Med
huvudet slappt vilande mot drngens brst, viskade herr Gruber:

Min kre gosse, jag frskrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du
fr i alla hndelser ingen gldje av det. Betnk! S snart man ftt
veta--du kommer i fngelse--

Han svarade:

Jag har tnkt ut det s, att ingen ska f veta ngot.

Han bar den halvt medvetslse gubben bort mot luckan. nnu engng
brjade herr Gruber viska:

Min kre gosse, jag begriper inte--varfr tror du mig inte p mitt ord?
Jag frstr alltsammans. Vi mste tro varandra. Det r ndvndigt. S
snart jag kommit hem, ska jag visa dig--hur ortt du har--

Hans upprepade:

Husbond kommer inte hem.

       *       *       *       *       *

Samma afton var Hans Hinz synlig p en grd sder om byn. Han hade ett
obetydligt rende och avlgsnade sig efter ngra minuter. Vid elvatiden
knackade han p hos den kvinna, vars hnshus han stttat, och bad att f
stanna dr ver natten. Han berttade varifrn han kom och sade att han
redan i gryningen skulle fortstta upp till kvarnen. Bde kvinnan och
mannen rknades numera bland hans anhngare. De kunde icke nog frjda
sig t den ra, han gjorde deras hus, och hustrun ville bdda t honom i
storstugan, men gsten fredrog att ligga hos de andra i kket. I
dagbrckningen avlgsnade han sig.

Nr fru Maturin och hennes vnner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot
skogen, mtte de honom p vg nedt byn. Han berttade, att han vid sin
hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande dd vid
kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben skt honom i kvarnen, och
d han icke funnit honom, klttrat uppfr stegen, p tervgen hade han
i mrkret trampat fel, strtat ned genom luckan och brutit nacken. Den
bestrta skaran fljde honom upp till kvarnen, dr de funno herr Gruber
i det lge och den stllning, drngen beskrivit.

Men redan samma afton hktades mjlnardrngen. Hans Hinz Faber som
skligen misstnkt att hava vllat sin husbondes dd. Visserligen kunde
han prestera ett sorts alibi, men d Gruber bevisligen lmnat byn redan
vid sextiden och d Faber anlnt till den omtalade grden frst efter
klockan tio, syntes detta alibi skligen svagt. Vem som lett
myndigheternas uppmrksamhet p det misstnkta, fallet, frblev hemligt,
men ryktet utpekade Henrik, Grdels man. Grdel sjlv skulle ha snt
honom i ett rende till kvarnen, dit han anlnt vid ttatiden. Han hade
funnit drren reglad, men kvarnverket hade varit i gng. Och d han fr
att vila och fundera slagit sig ned p bnken hade han satt sig p
ngonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mssa. Eftersom drngen
icke hade flera mssor n denna och eftersom han skerligen ej vandrat
barhuvad halvmilen ned till bondgrden, hade han sannolikt befunnit sig
i kvarnen och slunda i varje fall trffat sin husbonde fre dennes dd,
ett sakfrhllande, som han dock envist frnekade.

       *       *       *       *       *

Fabers rttegngsbitrde hette Schler, en kunnig och skicklig jurist
men stndigt frfljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade dpt
honom till "den frlorande partens advokat" och tack vare detta
bedrvliga renomm fick han vanligen nja sig med mer eller mindre
tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vdrat mjligheten till
en "stor" rttegng. Saken frefll visserligen enkel. De fr den
anklagade graverande omstndigheterna voro vervldigande och mot dem
kunde han endast uppstlla ett mycket svagt alibi. Men herr Schler hade
vid ett besk i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa
frhoppningar om att kunna sl ett stort slag--han hade lrt knna fru
Maturin.

Herr Schlers taktik gick ut p att framstlla Faber som en folkledare
och ett offer fr kyrkliga intriger. Tyvrr stmde den anklagades
upptrdande infr rtten illa verens med denna bild. Faber hyste en
fast frtrstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde
sig kunna parera dem med de lttsinnigaste lgner. Han tycktes uppfatta
frhren som ett spnnande spel och var tydligen stolt ver att sitta
inne med den avgrande trumfen: sanningen. Han bemtte klagare och
vittnen medlidsamt, ironiskt, verlgset. Och han som tillfrne sllan
eller aldrig skrattat eller ens smlett, kunde nu brista i gapskratt vid
ngon frga, som syntes honom srskilt dum och meningsls.

Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det r ndvndigt att vi
mnniskor tro varandra. Det r det enda ndvndiga. Ni pratar alldeles
fr mycket! Man fngar inte sanningen som man fngar en ekorre genom
att stlla sig under trdet och smacka!

Trots domarens tillrttavisningar upprepade han gng p gng dylika
fraser med ohljd ironi i min och tonfall. hrarna voro drfr till en
brjan ganska ense i sina omdmen om den anklagade: han var en typisk
frbrytarnatur och en lgnare av fdseln. Sanningen att sga gjorde han
ett allt annat n angenmt intryck. Den vackre bypojken hade i fngelset
hastigt frndrats och ingalunda till sin frdel. Den rikliga
fngelsekosten i frening med det ovana stillasittandet hade kommit bde
kropp och ansikte att svlla upp till blekfet pussighet. De frut
vderbrynta kinderna voro nu mjlvita och mot denna sjukliga blekhet
stack gonbrynens breda, svarta rand av p ett stt, som gjorde ett
hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Drtill kom att hans upptrdande
fr varje ny rttegngsdag blev alltmera egenkrt och vermodigt. Den
sttliga och praktfulla domsalen med dess stndigt ttt besatta
hrarbnkar gav honom en hgst verdriven frestllning om hans egen
betydelse. Srskilt roade det honom att vara freml fr s mnga rikt
utstyrda damers uppmrksamhet. Kvinnorna ro sig verallt lika, tnkte
han. Hade jag varit mjlnare i staden, s skulle, de dr fina damerna ha
suttit uppradade p mina mjlsckar.

Frsta rttegngsdagen intrffade ingenting anmrkningsvrt
undantagandes att herr Schler skte jva klagarens huvudvittne,
bonden Henrik; Grdels man. Vittnet hade lnge visat den anklagade
uppenbar ovnskap, frorsakad av svartsjuka. D han emellertid ej
mktade styrka sitt pstende--den anklagade sjlv utbrast i frargad
och myndig ton: Det r lgn! Henrik har aldrig haft orsak till
svartsjuka--avslog rtten hans begran. klagarens seger visade sig dock
fljande rttegngsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svvade
betnkligt p mlet. D utropade herr Schler:

Unge man, infr rtten kan ni tala tryggt. Hit strcker sig inte
svartrockarnas inflytande.

Hgeligen frargad genmlte klagaren att han icke mnade tla, att
frsvarsadvokaten framstllde alla misshagliga vittnen ssom varande
tubbade och skrmda av prsterna. Fr att mota denna tadelvrda taktik
skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schler svarade
patetiskt:

Jag skulle ha kommit min rade kollega i frvg hrutinnan, ifall jag
icke nyligen underrttats om att kyrkoherden fr en vecka sedan slutade
sin jordiska vandring. Han str nu infr en domare, som ser klarare n
vi i denna sak.

Den ovntade nyheten frn byn och advokatens patetiska tonfall rrde
Hansi; hans gon trades och ngra sparsamma droppar runno utfr
kinderna. Den ppasslige herr Schler vnde sig till sin klient och
yttrade hgt:

Jag har hllit det hemligt fr er, min kre vn. Han var er fiende men
jag visste, att ni skulle bli bedrvad.

Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade p hrarna
till den anklagades frmn. Och det drefter fljande korsfrhret med
vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn p saken. Henrik frnekade,
att kvarnen varit i gng den desdigra aftonen, och vad mssan p bnken
betrffade, s kunde den likavl ha tillhrt herr Gruber som Faber.
Vidare sade han sig icke knna till ngon oenighet mellan husbonde och
drng; tvrtom hade han hrt herr Gruber lovorda Faber.

Frbryllad av sitt huvudvittnes beteende vnde sig klagaren till rtten
med anhllan om att vittnet mtte hnvisas till sin sjlasrjare i och
fr en tydligen ndvndig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr
Schler inskt:

klagaren vill kanske jva sitt eget vittne? Grna fr mig om han blott
vidgr, att det r just p detta vittnes utsago, han byggt sin
anklagelse. Personligen har jag efter detta ftt en vida hgre tanke om
vittnets karaktr och sanningskrlek. Han str fr mig som en man, hos
vilken sanningskrleken segrat ver futtiga hnsyn--

Denna vackra harang avbrts av ett skallande skratt. Hela frsamlingen
ryckte till och vnde sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som
skrattade och skrattade fr full hals. Bestrtningen blev stor,
frargelsen strre. Herr Schler motade bda med ett raskt ingripande.
Han sa:

Jag har redan frut velat ppeka en omstndighet, som vllat mig stora
bekymmer. Min klients fysiska och framfr allt psykiska hlsa har den
sista tiden betnkligt frsvagats. Fngelseluftens deprimerande inverkan
har ruinerat ven dessa robusta nerver--

Frhandlingarna avbrtos, den anklagade terfrdes till sin cell,
fngelselkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av ngon
nervsjukdom. Tillfrgad varfr han brustit i skratt svarade Faber:

Kan man gra annat? Jag vet inte, vem som ljuger vrst min advokat eller
den andre!

Minnet av advokaternas ordstrid kom honom ter att brista i skratt, men
denna gng kulminerade skrattet i ett vldsamt hostanfall. Han strk sig
med handen ver mun och visade lkaren en blodblandad upphostning. En
underskning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rtt
hrt angripen. Mikroskopet visade nrvaron av tuberkler i upphostningen.
Faber verfrdes till fngelsets sjukavdelning. Hans tillstnd var dock
icke sdant att man behvde gra ngot uppskov i frhandlingarna.

S stod saken, d herr Schler frde bykvinnorna i elden. I trots av att
de gvo sina uppgifter i s likalydande vndningar, att klagaren
fraktfullt talade om "herr Schlers formulr", blevo dessa frhr ej
enformiga. Var och en gav sin berttelse ett srdrag, betecknande fr
vittnets karaktr, omstndigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att
Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an
de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad fr
ett rslngt lidande; en fjrde hade skt och vrdat honom p grund av
hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av
Faber vnta ett klarare gudsord n vad kyrkan sknkte. S hade var och
en hngt sina srskilda nskningar p honom och smyckat honom med
egenskaper och frmgor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till
lovsngen med synbart behag.

Och n engng brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela
frsamlingens. En flicka, vars frstnd tydligen ej hrde till de
skarpaste, hade i svrmiska ordalag prisat Hansi ssom den, vilken kunde
gra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. Fr att gra slut p
hennes tvetydiga svammel, frgade herr Schler kort och torrt, om hon
trodde Faber vara i stnd att sl ihjl en mnniska, vartill flickan i
frnrmad ton genmlte:

 bevars! Ett dussin om det kniper!

Hennes stolthet ver hjltens kroppskrafter och hennes oknslighet fr
frgans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren
hotade att lta utrymma salen och d lugnet terstllts, kallade herr
Schler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.

       *       *       *       *       *

Hon stod vid vittnesskranket och hll sig krampaktigt fast vid dess
spjlor. Redan hennes rst och tonfall, d hon avlade eden, lt
frsamlingen ana att det hr var frga om ett viktigt vittnesml.
Domaren gjorde ngra inledande frgor, som fingo knappt hrbara svar.
Vnd till honom yttrade nu herr Schler:

Jag nskar veta, var vittnet uppehll sig den desdigra dagen mellan
klockan fem och halv tio eftermiddagen.

Domaren upprepade frgan, fru Maturin svarade lgmlt men fullt tydligt:
I mitt hem.

Var ni ensam? frgade herr Schler. Fru Maturin krp ihop och drog
schalen ttare omkring sig. Domaren upprepade frgan; hon svarade:

Min man hade farit till staden.

Herr Schler visade tydligt att han icke var njd med svaret och lika
tydligt, att han sjlv knde sig brydd. Han strk sig med handen
upprepade gnger ver ansiktet. Pltsligt gick han p tspetsarna bort
till domaren och viskade honom ngot i rat. Domaren spratt till och
blickade hpen upp p herr Schler. Drp nickade han och sade, i det
han ter vnde sig mot vittnet:

Ni ska inte kringg frgan! Var ni ensam i ert hem?

Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:

Hansi Hinz var hos mig.

Den anklagade smlog halvt frbluffad, halvt medlidsam. Det frefll
honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt
vinglande, svarta sm fjrilar.

Herr Schler fortsatte:

Kan ni erinra er, vid vilken tid er man lmnade grden?

Fru Maturin hade emellertid terftt sitt lugn och svarade alltjmt vnd
mot domaren, hgt och tydligt:

Han for med femtget.

Och nr infann sig den anklagade?

Strax eftert. En kvart kanske.

Visste han p frhand, att er man skulle lmna grden?

Ja.

Herr Schler gav svaret tid att verka; drp vnde han sig till domaren
och yttrade:

Frst fr tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade
denna beknnelse. D jag frebrdde henne, att hon s lnge frtegat en
omstndighet av avgrande betydelse, svarade hon att hon i det lngsta
velat skona sin man. Jag nskar nu f bekrftat, att det var denna
finknslighet eller fruktan, som vllade hennes frtegenhet.

Domaren behvde ngra minuter fr att formulera den kinkiga frgan.
Redan innan den framstllts fick den ett slags svar: en ljudlig,
stnande suck. Domaren vnde sig frargad mot hrarna, men den
tillmnade frebrelsen stannade p tungan. Fridstraren, som satt p
frmsta hrarbnken, var en stor, kutryggig gammal bonde med sltrakat
rdltt ansikte, fru Maturins man. Han hll de knutna nvarna hrt
pressade mot munnen, som om han velat hejda n flera suckar. Domaren
vnde sig ter till vittnet.

Hade ni ngon giltig orsak frmoda, att den anklagades besk i ert hem
skulle vlla er man vrede eller sorg?

Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:

Det r klart; det frstr man.

En spjuver bland hrarna ropade: Tacka tusan fr det! Han frdes genast
ut ur salen men hans dumma skmt vckte varken lje eller ens ngon
uppmrksamhet. Spnningen var alltfr stark. Domaren fortfor:

Hur lnge uppehll sig den anklagade i ert hem?

Han gick en kvart ver nio.

Hur kan ni s precis erinra er klockslaget?

Jag sg flera gnger p klockan. Hansi hade rende till en grd sder om
byn och han kunde inte komma dit senare n tio.

Vet ni, om den anklagade gick direkt till den dr grden, sen han lmnat
ert hem?

Jag fljde honom en bit p vg.

Mtte ni ngon under vgen?

Fru Maturin tycktes rannsaka sitt minne; slutligen jakade hon och
namngav tvenne kvinnor.

Kunde den anklagade uppehlla sig s lnge i ert hem utan att ngon av
ert husfolk varsnade honom?

Fru Maturin svarade raskt:

En av pigorna sg honom, d han kom; men jag har bett henne tiga.

Under det att vittnesmlet avgavs hade klagaren haft sin uppmrksamhet
huvudsakligast fstad vid den anklagade. Fabers frbluffade och
medlidsamma lje hade icke undgtt honom; efter hand som vittnesmlet
framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hllning alltmera
tryggt verlgset och fraktfullt. P grund av sjukdomen tillt man
honom att sitta och denna tilltelse utnyttjade han nu p ett nstan vl
ofrskmt stt. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade
ver brstet, det ena benet kastat ver det andra tycktes han flja
frhandlingarna, halvt road, halvt uttrkad. Tydligen betraktade han
saken som redan avgjord till sin frmn. klagaren ingrep.

Det kan ju vara mjligt, sade han, att vittnet av hnsyn till sin man
och sitt rykte hllit en s viktig omstndighet hemlig. Dremot
frefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett
s stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord berrt sitt
besk hos vittnet. Lt oss visa en liten smula aktning om icke fr
sanningen s tminstone fr det sannolika.

Herr Schler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, d hans
klient pltsligt sprang upp frn bnken och utropade:

Sanningen r att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men vl ha de
sprungit efter mig. Det r sanningen. Och kom inte och tala om sanning i
den hr lgnhlan! Det r kvinnorna, som ljugit mig hit och nu fr de
vl se till, hur de ska kunna slpa mig hrifrn.

Domaren gav honom en strng tillrttavisning, varvid den anklagade
bugade sig och tog med handen t huvudet som fr att stryka av mssan.
Han mumlade halvt fr sig sjlv:

Folk hller styvt p sanningen, nr den gagnar dem sjlva eller skadar
andra. Eljest r det inte s kinkigt. Men man kan bli led vid alla
lgner ocks.




Tidigt p morgonen den sista rttegngsdagen trdde herr Schler in i
sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom
alls icke skrad. klagaren hade nnu tre vittnen ohrda. Tv av dem
voro mn: byns skolmstare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog
herr Schler, g ut p att stlla Fabers frhllande till kvinnorna i
sdan dager, att vrdet av deras vittnesbrd frringades. Det tredje
vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Grdel. Om henne visste herr
Schler ingenting annat n att hon var Henriks hustru och denna
okunnighet oroade den frsiktige advokaten.

Hans Hinz satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i
det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han t herr Schler och
grinade sjlv t sin skmtsamma hlsning. Mellan honom och herr Schler
rdde ganska stor frtrolighet och d de voro p tu man hand brukade
advokaten dua sin klient. Frsnkt i sina funderingar besvarade Schler
icke hans hlsning utan satte sig p bnken och brjade ivrigt blddra
bland papperna i sin portflj.

Slutligen sg herr Schler upp frn sina papper och yttrade i betnksam
ton:

Ja, min kra vn, jag har gjort mitt bsta och jag hoppas att vi skola
lyckas. Men mnniskan spr och Gud rr, som man plr sga. klagaren har
nnu tre vittnen ohrda. De tv bekymra mig inte stort. Den tredje r
den dr bonden Henriks hustru Grdel. Mtte hon inte stlla till med
ngon olycka.

Grdel! utbrast Hans Hinz och hjde gonbrynen nda till hrfstet.
Efter en stund sade han, lugnt och trohjrtat:

Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.

Nej, vad skulle hon ocks veta? mumlade herr Schler en smula frlgen.
Och han fortsatte:

Men kvinnor ro i vissa fall mycket dliga och oplitliga vittnen. De
veta vad de nskar veta. De veta med hjrtat s att sga. Frgan r nu,
om hennes hjrta r stmt till din frdel eller motsatsen. P det kan
mycket bero.

Faber vnde honom ovilligt ryggen, och d herr Schler fullfljde sina
bekymmersamma funderingar, avbrt han honom barskt.

Prata inga dumheter! Grdel! Det r ngonting helt annat. Fr resten vet
hon ingenting. Tig med snt dr!

Infrd i rttegngssalen bugade han frst som vanligt fr domaren men
vnde sig drp mot de till trngsel fyllda hrarbnkarna och hlsade
helt sirligt med upprepade bugningar. D brjade ngra damer vifta med
sina nsdukar, andra kastade slngkyssar och ter andra klappade i
hnderna. Den frgrymmade domaren hotade att lta utrymma salen, varvid
Faber frebrende utbrast:

Herr domare! Det r ju sista gngen!

Som straff fr sitt oskickliga upptrdande frntogs han rtten att sitta
under frhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:

Alldeles riktigt, i dag br jag st.

Frhandlingarna brjade. Skogsfogdens och skolmstarens vittnesbrd
gingo, som herr Schler frmodat, ut p att visa, vilket inflytande den
anklagade haft ver kvinnorna. Men till klagarens frargelse svvade de
p mlet alldeles som Henrik, och skogsfogden frklarade till slut helt
bestmt att hans samvete frbjd honom att infr rtten upprepa en massa
dumt byskvaller.

Nu blev det Grdels tur. Hon hade framsagt den frestavade eden med
tydlig och stark rst men besvarade nu frgorna lgmlt och ngsligt.
Herr Schler satt i stark spnning. Emellertid stllde klagaren blott
ett par tmligen betydelselsa frgor till vittnet. Hon hade den
desdigra dagens morgon mtt sin mans styvmor och av henne ftt veta,
att svrfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat
att hon mnade anvnda tiden vl under mannens frnvaro. Tillfrgad vad
hon ansg att svrmodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon
trott att svrmodern mnade vidtaga frberedelser fr det beramade
skogsmtet. Sedan han ntt detta skligen magra resultat frklarade sig
klagaren ej ha flera frgor att gra. D reste sig herr Schler och
framstllde samma frga som han regelbundet stllt till fregende
vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stnd att beg en sdan
ogrning som den, fr vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och
skrpa i rsten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade
Grdel:

Nej. Aldrig i livet! Jag knner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att
han inte har gjort det.

Herr Schler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat
till honom nnu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den
lnga raden vittnesml med ett klagarevittne, som uttalade sin
bergfasta tro p den anklagades oskuld. Han beslt att utnyttja trumfen,
han uppmanade Grdel att utfrligt bertta, vad hon hade sig bekant om
den anklagade.

Olyckligtvis fattade Grdel denna uppmaning alltfr bokstavligt. Det
edliga lftet att ingenting frtiga skrmde henne till ondig
utfrlighet. Hon skildrade rtt omstndligt den frldralse pojkens
uppvxtr, som till strsta delen frflutit i skogsfogdens grd. Bde
domare och klagare och slutligen ven herr Schler skte d och d
dmpa hennes berttariver, men hon sttte stndigt p nya enskildheter,
som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon berttade s troskyldigt och
med s barnslig vertygelse om berttelsens vikt, att de knappt hade
hjrta att avbryta henne. Slunda fingo hrarna en frisk och ganska
tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat ngra tmligen
oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som
bertterskan tydligen framstllde dem med djupt och allvarligt
ogillande. Helhetsintrycket blev i alla hndelser gynnsamt: en prktig
och godhjrtad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjlpsam.

Dessa sm berttelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade
stadsdamerna och vckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen.
Stmningen i den pompsa och dystra rttegngssalen frndrades, som om
man pltsligt ppnat alla dess fnster fr vrsol och vrvind, barrdoft
och bybckens sorl. Allas blickar voro oavltligt fstade vid
bertterskan.

Ledd av herr Schlers frsiktiga frgor frdes hon nu fram till senare
tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gtt i tjnst hos herr
Gruber hade de sllan mtts. Kvinnosladdret om drngens hemlighetsfulla
frmgor och underkurer hade hon aldrig fst sig srdeles vid. Lockad av
sin nyfikenhet hade hon dock engng skt hans hjlp, men d han ppet
tillsttt, att han icke ens kunde trolla bort vrtor, hade hon frsttt
att det inte var det ringaste bevnt med hans kunskaper.

Denna i en viss mkande och fraktfull ton framsagda dom alstrade en
skrattlust, som smittade sjlve domaren. Mitt i den rungande
skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt frargad:

Du glmmer, att jag gav dig krsbr i stllet!

Grdel ropade tillbaka:

Det glmmer jag visst inte. Sex t du och sex t jag och det trettonde
delade vi.

Domaren fann nu rdligt att dlja munterheten bakom sin allra
strngaste mbetsmin.

Svl klagare som frsvarare frklarade sig beredda att verlmna
mlet. klagaren fattade sig helt kort, ppekade att alla indicier gingo
i samma fr den anklagade ogynnsamma riktning, understrk svagheterna i
det presterade alibit och yttrade till sist med skrpa, att om ngra
vittnen blivit obehrigt pverkade, s var det sannerligen icke
klagarens.

ven herr Schler lade sig en viss mtta. Han framstllde p sitt stt
vittnesmlens resultat och yrkade p den anklagades friknnande. Likvl
kunde han icke helt avst frn att ska giva rttegngen en mer
allmnnelig betydelse. Han yttrade:

Det hr r ej blott frga om ett mnniskode utan jmvl om vissa
principer, som fr mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke
frvrvat sig annat n sina medborgares blotta aktning, skulle han
sannolikt ej ha sttt, dr han nu str. Det jmnstrukna blir ej freml
fr tadel, avund och intriger. Faber r eller har varit en folkledare.
klagaren har vid flera tillfllen med tydligt frakt gjort gllande,
att hans anhngare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill gra min
kollega en kanske ngot nrgngen frga. Anser han verkligen kvinnors
hngivenhet och beundran s mycket mindre vrda n mnnens? M vara att
de i hgre grad n vi lta leda sig av sina knslor. Mste dessa knslor
ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers bjelse
fr allt som r okta, falskt, lgnaktigt? Ja, i s fall mste jag
medge att dessa kvinnors hngivenhet a priori stmplar min klient som en
svr brottsling. Men jag dristar frmoda att icke ens min rade
motstndare ser s mrkt p vra mdrar, hustrur, dttrar. Det m fr
resten bliva hans ensak. Fr mig och fr mnga med mig vger det
kvinnliga frtroendet snarare tyngre n det manliga. En rlig
sanningsskare skall--det r min fasta vertygelse--vinna sina frsta
proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhngare och
denna enda vore en kvinna, skulle jag sga: Han har kanske icke funnit
sanningen, men jag vet, att han har skt den. En sdan sanningsskare r
min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; mn ha pdiktat honom
ett brott. Jag verlmnar honom med lugn t hans insiktsfulla och
samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara
brottslig; ur ideell synpunkt sett fr han icke vara det.

Herr Schlers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren
stllde nu till den anklagade den obligatoriska frgan, om han hade
ngot att tillgga, innan rtten brjade sin verlggning.

Faber svarade:

Jag vill tala om, hur det gick till.

Hans rst var emellertid s grumlig att domaren ej uppfattade svaret.
Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framfr sig. Hans gonbryn
voro hgt uppdragna i pannan alldeles som d han, sittande p bnken
vid kvarnen, grubblade ver kvinnornas mngahanda sprsml.

Slutligen brjade han tala med tydlig rst men i avhuggna och ibland
svrfrsteliga satser. Han sade:

S hr var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Grdel. Jag
litade p lftet, men han svek. D visade han mig testamentet, att
kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var rtt. Men vad det
led blev han ond p mig. Han sa, att han kunde riva snder testamentet
som om det ingenting varit. D kunde jag inte lita p det heller. Vad
skulle jag lita p? Allting var lgn tyckte jag. Och jag tyckte det var
ortt.

Och den dr dagen kom husbond till mig och jag hade vntat p honom
lnge och tnkt ver saken. D tog jag honom med mig upp p kammaren och
frgade om han redan rivit snder papperet. Nej, sa han, men han skulle
gra det samma afton. D tnkte jag: Han ska ljuga s lnge han lever,
men om han dr nu, ljuger han inte mer. Och han frstod, vad jag tnkte.
Han blev s rdd, att jag mste hlla honom uppe. Han la huvut hr p
brstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var fr sent. Du
ska tro mig, sa han, det r ndvndigt att vi mnniskor tro varann. Det
kan hnda. Men han hade sjlv handlat s, att jag inte kunde tro honom.
D bar jag honom bort till luckan och lt honom falla ned i kvarnen. Jag
sprang genast ned och knde p honom att han redan var dd. D blev jag
frskrckt och gav mig ut i skogen, men nr jag lugnat mig gick jag
till bekanta fr att de skulle tro, att jag varit borta frn kvarnen.
Det r sanningen.

Fabers beknnelse fljdes av en fullstndig och rtt lngvarig tystnad.
Icke ens den bestrte herr Schler frmdde f fram ett ord. Domaren
vred och vnde hftigt p sina papper och det ltta prasslet var det
enda ljud som frnams. Slutligen yttrade domaren:

Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt frnekat all
skuld, nu helt pltsligt avlgger beknnelse?

Hansi Hinz hjde eftersinnande de tjocka gonbrynen. Drp vnde han sig
lngsamt om och skte med blicken Grdel, som tagit plats bland
hrarna. Han pekade p henne. Han sade:

Om hon dr ljugit som de andra, s skulle jag inte ha sagt ett ord, utan
herrarna hade ftt leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon
sa. nda frn det vi var sm, det var sant alltsammans. Allt, vad de
andra sa, var lgn, men allt vad Grdel sa var sant. Varfr skulle jag
d ljuga? Inte vinner man ngonting med lgn, nej, ingenting.

Den anklagade, som hela tiden frblivit stende, visade nu oroande
tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varfr sessionen
avbrts. Vid fljande session dmdes mjlnardrngen Hans Hinz
Faber--trots herr Schlers anstrngningar att f honom stlld under
lkareobservation--till livstids straffarbete. Faber frklarade sig njd
med domen. Herr Schlers nederlag blev sledes fullstndigt och hans
hopp att med fallet Faber som sprngbrda n en bttre stllning
krossat. Flera vittnen stlldes till ansvar fr mened, men endast fru
Maturin kunde verbevisas. Eftersom hon befann sig i vlsignat tillstnd
ansg sig emellertid vederbrande lkare kunna intyga att hon vid
ifrgavarande tillflle ej gt sina sinnens fulla bruk.

I byn talades det givetvis lnge om denna rttegng och om Hansi Hinz.
ven som tukthusfnge sysselsatte han kvinnornas fantasi och var freml
fr deras mmaste medlidande. Mot Grdel visade de en tyst avoghet, vars
ofrnuftiga orsak var den, att de i henne sgo upphovet till Hansis
olycka. Hon levde nstan lika ensamt och stillsamt som fngen sjlv.

Vad Hansi Hinz betrffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell.
Visserligen satt han fr det mesta tyst och orrlig p bnken vid vggen
och skte allahanda frevndningar fr att slippa ifrn de freskrivna
promenaderna. Men han sg helt frnjd ut, dr han satt lugn med sina
tankar, bakom hjda gonbryn funderande ver ett och annat.

Hans straff blev kort; halvtannat r efter domen dog han.




D Casimir Brut slutade, var prsten alltjmt spckad med frgor, men
frvaltaren ursktade sig som hastigast och tervnde till sina
rkenskaper. Prsten gick nu ls p den stackars Faber, lmnade
ingenting hederligt kvar hos honom utan menade, att han varit en urkta
spetsbov och vl vrd sitt de. Damerna Willman togo honom dremot
ganska varmt i frsvar, s att det ville synas som om den stackaren nnu
efter dden behllit ngot av sitt kvinnotycke. Lotten beundrade hans
stndaktiga krlek till en enda kvinna, doktor Karolina prisade hans
hjlpsamhet och ridderlighet mot kvinnor i trngml, Betty frvnade sig
ver hans frmga att p ett stillsamt stt klara sig bland s mnga
fruntimmer, och Lizzy sa:

Jag fick det intrycket att han mste ha varit en sttlig och bra pojke
och inte s olik herr Brut sjlv. Jag r verkligen ledsen, att han inte
kan tla mig.

Ledsamma erfarenheter ha gjort honom till kvinnohatare, frklarade
Betty.

Det ser nstan s ut, infll doktor Karolina med betydelsefull skrpa.

Och under dessa repliker betraktade damerna oavvnt fru Olga, som satt
dr i sin vita klnning och sg ut som om hon mste svlja ngonting
bittert.

Frken Alexander viskade till generalagenten:

Om jag inte misstar mig, r lilla hennes nd nra grten. Jag vgar
frutsp, att saken blir nnu sorgligare n jag frst tnkt mig.

Sp vad ni vill, kra mnniska, mumlade generalagenten och drog sig
skyggt t sidan. Men lmna mig i fred; jag har haft nog av olyckor.

Mina damer, fortsatte han vndande sig till de vriga. Hr har talats
mycket om krlek och frvisso frljuvar den livet och gr det vrt att
leva, p samma gng som den trasslar till det och stadkommer mnga
obehag och ondiga utgifter. Men det finns ocks utgifter som man aldrig
behver ngra. Det kommer en tid, mina damer, d krleken inte lngre
har ngonting att sga. Vnskapen inte heller. De stora, vittfamnande
intressena falla frn sjlen, som grenarna frn en gammal tall. Trohet
blir ett tomt ord, framgng meningsls, gldje hn. Livet blir grtt som
dimma. Minnena plga. Kroppen njuter av intet; sjlen slutes lngsamt i
mrker. All visdom frlorar sin slta. Och tiden blir lng. Men har man
d, mina damer--och ven herr kyrkoherden kan tnka p saken, ty det
finns mnga olika prislgen--har man d en liten konstgjord, sjungande
fgel--

       *       *       *       *       *

Hr avbrts herr generalagenten av ljudet frn en drr, som vrktes upp,
tummel i trappan, snubbel ver trskeln. Prstens son stod i
drrppningen, flmtande men trots sprnget blek. Strax efter honom kom
Ludwig, knuffade den andre t sidan och kastade sig p en stol. Bordet
med kaffekoppar och likrflaskor var nra att stjlpa, d damerna alla
p engng strtade upp.

Lugna er! flmtade Ludwig. Jag har bara slagits.

Och de kunde tryggt tro honom p hans ord, ty blod flt ymnigt frn nsa
och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig bldde och sa:

Jag har slagits med drevkarlarna.

Med hela hopen? frgade Brita.

Idiot! Men jag slogs med den vrste av dem, det kan herrn dr intyga.
Det var Bollans fstman och han slogs fr tsens skull, s det r
ingenting att sga om det. Jag slogs, drfr att han pstod att Casimir
tagit livet av henne. Och det finns inte heller ngonting att sga om
det. Den ena mnniskan kan komma att sl ihjl den andra och vara
renhrig nd. Men han pstod, att Casimir ville skjuta skulden p ngon
bland karlarna och sjlv smita. D slogs jag.

Han fick mycket smrj, fortsatte prstens son med en viss
tillfredsstllelse. Och nu gller det herr Brut sjlv. Hela skocken
kommer hitt.

Spring ned i flygeln, befallde prsten sin son, och sg t frvaltaren
att han genast kommer hit.

Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av ldsta flicka Willman
grna tog ledningen vid allvarliga tillfllen. Ludwig, du har anseende
fr att vara en sanningsenlig gosse. Sg oss, vad du vet!

Jag vet ingenting annat n vad karlarna bertta, muttrade Ludwig
motvilligt. Men s hr ska det ha gtt till. Flickan gick ut i morse fr
att hmta grodspott t Olle, som har en revorm bakom rat. D mtte hon
sin fstman, som r torvupptagare och jag knner mycket vl igen honom
nu, sen jag har slagits med honom. Nja, de gick och gick och kommo allt
lngre bort utan att finna ngon grodspott. Om de funno ngot annat, det
vet jag inte, men rtt vad det var, kom Casimir ver dem i skogen. Han
hade kommit ver dem engng frut p morgonkrken och skickat hem
flickan, s nu tyckte han, att mttet var rgat. Han mtte dem skppan
full bda tv, och han sa, att hennes nd hade strngt frbjudit snt
dr. Torvupptagaren insg det ortta i sitt handlingsstt och hade just
brjat lomma i vg, d den ettriga flickan ropade ngot som gjorde
Casimir ursinnig.

Vad ropade hon? frgade doktor Karolina.

Men Ludwig fortsatte:

Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast flja honom till
lnsman och sttas i hkte fr sin onda tungas skull. Men flickan blev
frn vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig n komma i
hkte. Hon slet sig ls och sprang och Casimir satte efter henne. Sen
dess har hon inte varit sedd; men fram p dan kom Casimir och lt
genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och stllde till med
skallgng. Och nu tro de, att han gjort det fr att vilseleda och kasta
misstankarna p torvupptagarna. Dessutom ha prstens frfrliga barn
sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begs. Och ett ldre
stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att frvaltaren
kommer att beknna innan kvllen.

Det ldre stadsfruntimret, infll frken Alexander, r nog ingen annan
n jag. Och jag tror fortfarande, att beknnelsen inte ska lta vnta p
sig. Sdant har jag p knn. Fr resten f vi inte dma herr Brut fr
hrt. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanstndigt, och en
man med hans temperament blir ltt offer fr sin vrede.

Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade frskrckt p den dystert
leende frken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?

Knner man mnniskorna, svarade frken Alexander, s vet man nstan
alltid p ett ungefr, vad de ha sagt eller kommer att sga vid det och
det tillfllet. Man kan ta fel p ordalydelsen men inte p innehllet.

Ludwig! manade doktor Karolina. Det r av vikt att f veta vad flickan
sa, som kunde till den grad upprra herr Brut. Jag kan inte tnka att du
mnar undanhlla oss sanningen.

Jo, det gr jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakabjt fr att f
blodet att stanna. Och han tillade:

I det hr fallet kan inte fan sjlv tala sanning. D r det bttre att
slss.

Jas, sa prsten. D tr hon ha beskyllt honom fr stld eller andra
oegentligheter, och det kan stmma med det ovntade avskedet.

Dr hgg kyrkoherden i sten! skrek Ludwig frargad. Och pltsligt
givande efter fr sin pinsamma och tyranniska sanningskrlek fortsatte
han buttert:

Flickan sa, att hennes nd kunde vara lagom strng om dagarna, nr hon
sjlv gick till frvaltaren om ntterna. Undra sen p om att han blev
arg, helst drngen hrde p--

       *       *       *       *       *

Det r mjligt att en viss anstndighetsknsla parad med mkan skulle ha
avhllit damerna Willman frn att kommentera det sensationella
avsljandet, ifall den frsta djupa tystnaden brutits p ett vrdigt och
avledande stt. Olyckligtvis blev det herr generalagenten fr
konstgjorda fglar, som frst tog till ordet. Han var inte situationen
vuxen, eller rttare sagt: han var alldeles bakom fltet. Hans
lsklingsfgel var krossad och trots den sena timmen hade han icke ftt
upptaga en enda order. Han var sjlv sorgsen och orolig, och som alla
sorgsna och oroliga trodde han sig omgiven av idel glada, lyckliga och
skmtsamma varelser. Drtill kom, att de fr honom ovanliga vinerna och
likrerna avtrubbat hans eljest skarpa omdme. Han brast i ett
spasmodiskt fnitter och utropade:

Ack, lilla hennes nd, nu r rtta stunden att kpa tv sm fglar: en
fr er sjlv och en fr er vn. Minns ni inte, hur jag och min lskade
Judit signalerade till varandra? Det r praktiskt! Det r poetiskt. I
lngden ocks billigt p grund av spelverkets outslitlighet. Och det
blir ett minne! D hsten kommer och ldern, och vintern och den stora
tystnaden--tryck p knappen och vr och ungdom ro ter dr! D
nktergalen tiger, hennes nd, d sjunga mina fglar!

Ludwig tog honom i armen och viskade vnligt: Om herr generalagenten
tiger, lovar jag att kpa ett halvt dussin! Generalagenten teg och
antecknade ordern. Men damerna Willman gingo till attack:

Besynnerligt! sa doktor Karolina. Besynnerligt att detta skulle hnda
dig, kra Olga, som av vr mor alltid framhlls som ett exempel p
sjlvbehrskning. Besynnerligt ehuru icke alldeles ovntat. I alla
hndelser katastrofalt! Herr Brut r dock en tjnare. Han hr inte till
vr sfr. Det kan bli en obehaglig historia.

Obehaglig eller ej, genmlte Betty, s r den psykologiskt intressant.
Bort frn erotiken kommer i ett nytt ljus. Rrelsen blir mig mera
sympatisk, ty det ligger ett verkligt patos bakom och ett stort
moraliskt fallissemang.

Menar ni verkligen, att hon r kr i honom? undrade Lizzy. I s fall
blir hans avsked en gta.

Eller en bluff! tertog doktor Karolina. Det oroar mig mer n ngot
annat, ty det kan tyda p framtidsplaner. Hur lngt har du egentligen
tnkt g, min snlla vn? Jag hoppas, att du inte i din yra glmt
Jan-Petters testamente? Ett nytt ktenskap betyder Larsbos frlust. Tnk
om du skulle vilja frklara dig! Vi ro hr bland vnner, situationen r
kritisk och en falsk blygsamhet obehvlig.

Nu begriper jag, infll Betty, varfr just Olle skulle upptcka
sambandet mellan sedlighet och ekonomi. Men jag frstr inte, hur hon
tnker lsa problemet fr sitt eget vidkommande.

I alla hndelser, sa Lizzy, r det tydligt, att hon har experimenterat.

Hur i all sin dar har hon sluppit ut om ntterna? undrade Brita, som
alla ungdomar mera intresserad av det rent tekniska. Bollan ligger ju i
ytterrummet och hon sover som en fgel.

Lotten sa:

Ni ska f se, att hon gtt genom Jan-Petters rum!

Drren r igenspikad, invnde doktor Karolina.

Spikar kan dras ut!

Stora vasen str framfr drren, invnde Lizzy.

Stora vaser kan flyttas!

Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes
intresset fr fru Olgas stt att praktisera sig in och ut undertrycka
alla andra intressen. De gjorde emellertid icke ngra frgor, kanske
vertygade om att ej erhlla ngra svar.

Ty fremlet fr deras ogillande och harmsna frundran frefll att vara
alldeles knslolst och omedvetet om vad som yttrades. Hon hade gtt
fram till det ppna fnstret och stod och sg ut ver grdsplanen och
parken. Ansiktet var vaxgult, gonen omgivna av vida, bl ringar. Den
finsvarvade lilla kroppen frsattes sttvis i dallringar, som om den
utsatts fr elektriska strmmar. Det kan inte frnekas, att hennes
utseende p den sista kvarten betnkligt deklinerat. Hon sg inte gammal
ut; hon sg ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade
falnat.

Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedvad, hennes knslor
olyckligtvis icke. Alldeles som p morgonen hade hon en dunkel knsla av
att ngonting krossats--en hel liten leksaksvrld. Hon liknade en
barnunge som rett sig en trdgrdstppa, frnumstigt arbetat, petat och
plockat p flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart str och ftt det
hela till frundran prydligt, prudentligt och ntt. Mitt i hagen; bland
snr och klngen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt:
N, n, lilla barn, du arbetar ju bara fr bocken! Det var inte sant;
men nu var det sant. Olyckan och skammen lg mindre dri, att bocken
skvlat hennes tppa; snarare dri att hon gjort den s fin, prudentlig
och ntt. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och
ingen annan. Och hon visste utan att tnka det i ord att en lng strid
slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon frnam hans rst i
flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, rsten var henne
alldeles nog.

Som hon nu stod dr, tom i hjrnan men med grubbel i hjrtat, brjade
hon halvt frnvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna
oavltligt vxt och kommit nrmre. Ett mngstmmigt sorl frn parken,
som d och d tystnade fr att giva fri rymd t en ensam rst. Klockan
var vid pass nio, solen hade gtt ned, dagern ver grdsplanens gr grus
var nnu tmligen stark, men i dunklet under trdens mrka grnska kunde
hon ingenting urskilja.

Nu vnde prstens son tillbaka och frkunnade att Brut ej fanns i
frvaltareflygeln. Ludwig rusade fram till fnstret och knuffade undan
fru Olga. Flickorna Willman trngdes omkring henne, lyfte sig p t,
strckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som hvt sig ut genom fnstret,
vnde sig ter in mot salen. Blodet flt p nytt ned ver mun och haka,
men han mrkte det inte.

Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gtt ut till dem. Vad ska
det nu bli? Han slr strax och de ro minst femtio stycken.

Pltsligt hrde de Bruts rst, urskilde den i trots av att sorlet ej
lngre tystnade. Hans stmma mullrade som skan, sorlet som dess eko med
nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga vnde sig om och gick mot
drren. Dr stod prsten. Han tog henne kring handloven. Han frgade:
Varthn? Hon svarade med grt i rsten och ett uttryck, som om hon
frsatts tjugu r tillbaka i tiden:

Jag ska g och be dem vara snlla.

Jas, be dem vara snlla, upprepade prsten. Och han sa: Da, da, da!
Och skt henne tillbaka till damerna Willman.

Jag ska g och tala med dem, sa han. Det r inte ndigt att ngon fljer
mig, fr jag gr som prst och inte som slagskmpe.

Han gick. Men vid foten av trappan mttes han av en liten gr gubbe med
krokiga knn och lnga armar, som oroligt svngde fram och tillbaka.
Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock kring, och mellan dem
trngde sig en tredje, som sg ut som en gnglig femton rs pojke men
med gubbansikte. Hans hr var rtt och hans gon rda, glnsande,
triga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sgo i skumrasket ut
som en trollfamilj p aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvrs
ver herrgrdsfasaden, snokande som mss. Och prsten sa:

Jas, Spillebodaren r ute och gr. Kunde vl tro, att fan inte kom utan
flje.

D upplt kvinnan sin mun till anklagelser och frbannelser. Vad vreden
gllde frblev oklart; men orsaken var frvaltarens besk p Spilleboda,
d han skte den frsvunna flickan. Prsten lt emellertid inte bjuda
sig ovett utan rt:

Tig satkring! Ska ngon tala, s r det vl gubben sjlv.

Det r rtt, sa torparen. Tig kring!

Strax teg gumman och prsten sporde om anledningen till besket.
Torparens armar kommo i n livligare rrelse; han sg mkta frlgen ut
men mumlade till sist, att han kommit fr att trffa Jan-Petters nka.
Vad vill du henne? frgade prsten. Torparen svarade:

Jag har vl ett ord och hlsning till henne frn honom sjlv.

Vilken honom? sporde prsten.

Jan-Petter!

Det var vrstens! utbrast prsten. Kommer du s lngvga ifrn?

Torparen flinade till men blev genast ter allvarlig och svarade:

Det r ett ord, som Jan-Petter sa mig, d jag satt vid hans yttersta.
Att jag skulle fra det till nkan i sinom tid.

Vad sger du! frvnade sig prsten. Satt du ocks vid ddsbdden?

Jag satt vl om natten och kyrkherrn om dagen, frklarade Spillebodaren,
tillade: Och nr varken kyrkherrn eller jag satt, d satt den tredje och
han satt lngst.

Det menar jag med, sa prsten. Men nu ska du vara liker kar,
Spillebodare, och visa att du r frmer n syndarenom! Du ska laga att
grdsfolket kommer till ro och det andra byket tillbaka till barackerna.
Vad gr de med frvaltaren?

Frn trappan och grdsplanen kunde man svrligen se, vad som tilldrog
sig i parken. De ropande rsterna hade tystnat; dock hrdes dova ljud
som frn ett slagsml eller snarare frn en folkmassa, som vltrar av
och an. Torparen svarade:

De hlla honom till lnsman kommer. Jag har ingenting med honom att
skaffa. Jag har kommit fr nkans skull, att hon m Stiga hr ut.

Vad skulle det vara bra fr? undrade prsten.

Torparen svarade:

Det str skrivet: Synderskan skall ha sin smlek.

       *       *       *       *       *

Synderskan hade emellertid smugit sig efter prsten och redan hunnit ut
i frstugan, d damerna Willman upptckte hennes flykt. De skyndade
efter och omringade henne.

Vad tnker du nu gra? frgade de. Tnker du stlla till med ngon ny
skandal?

Vad som upprr mig mest, utbrast doktor Karolina, r din brist p
frtroende mot oss, din syster, din slkt, dina vnner! Jag skulle
frst dig, om vi vore ngra trngbrstade varelser, men du vet lika vl
som jag, att du hos oss kunnat prkna frstelse.

Just drfr! mumlade synderskan. Doktor Karolina hrde henne icke utan
fortfor:

Du begriper vl fr guds skull barn, att det inte r din lilla svaghet,
vi klandra! Envar har sin och p din ha vi s att sga vntat bde lnge
och frgves. Men det r sttet, barn! Som du inte tycks ha ngon aning
om! Endera trampar man den konventionella moralen under sina ftter,
dristigt och med hgburet huvud. Man gr det med patos!

Och med stil! infll Lizzy.

Och helst med reklam, tillfogade Betty.

Ty drigenom, fortsatte doktor Karolina, hjer man sig ver moralen och
blir s att sga portalfigur till den nya etikens tempel. Man blir
klandrad men ocks beundrad. I alla hndelser kommer det ngonting stort
ver det hela. Eller om man inte har mod, kraft, intelligens nog att
vga sig p ngonting dylikt, arrangerar man sig inom vliga grnser och
gngse former. Den som inte kan vara stor, br tminstone kunna vara
elegant och taktfull. Du har burit dig t som en lantlolla!

Som en gammaldags mamsell! hgg Lizzy i med stigande hetta. Vi skms fr
dig. Du har vanhelgat dig sjlv, din slkt och ditt kn genom att smyga
omkring som en brottslig piga. Du har knt dig brottslig, det r ditt
stora fel. Ty ingenting kan vara osundare!

Nej, ingenting kan vara osundare! upprepade doktor Karolina. Och nu
befinner du dig i en situation, som frefaller hoppls. Du har gjort dig
ljlig genom ditt allmogeaktigt torftiga upptrdande. Du kan helt enkelt
inte stanna p Larsbo med mindre du gifter dig med den dr trevlige
herrn. Och gifter du dig, fr du inte stanna. Hur vill du klara den
saken? Knde jag Jan-Petter rtt, s har han anat det hr och lagt ut en
snara fr dig. Tyvrr har han nu som alltid ftt skrattarna p sin sida!
Ditt fall r hopplst.

Jag tror, genmlte Betty, att Olle ven i detta postuma fall blir en
desillusion fr stackars Jan-Petter. Jag tror, att hon har drabbats av
den stora krleken och det kan aldrig ha varit den retsamma men
hjrtegoda apans avsikt.

       *       *       *       *       *

Prsten sa:

Dr str du och grinar invrtes, Spillebodare, och det frvnar mig
icke. Ty d ett vrldens barn faller i gropen, frjdar sig fan och de
fromma. Men vad har du fr knnedom om saken och hur har du ftt den?

Hh! skrek pltsligt kringen. Vi ha haft gonen hitt alltsen
Jan-Petter dog och lnge dessfrinnan. Hh! En knner vl, var det osar
brnt! Pojkstackarn har gon som en katt och larvar omkring utan att
ngon ser honom. Ty vem aktar masken som dmjukt kryper? Hh! Eller
ugglan p trdets gren? Vi vet nog vad styggelse r i socken. Hh! Gr
sig inte fr bred, kyrkherrn! Eller fldermusen i skymningen; vem ser
honom? Men han ser om det s ska vara tvrsgenom prstgrdsvggar! Och
vad han inte ser, det frstr han med frstndet--

Tig kring! sa torparen; och till prsten:

Pojken har gtt omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar fr
den delen.

P det sttet! sa prsten. D veta vi att saken r allmnligen bekant;
och knd sak r s god som vittnad. Men du ska inte neka till, att det
r du som uppviglat folket med dina lgnhistorier om mrdade flickor och
annan styggelse. Du har stllt till med spektakel frr och kmpat med
synden och djvulen infr allt folket. Men nr du fick dig en kanna
brnnvin och ngra riksdaler, s gick du hem till ditt. Och vad r det
nu du vill Jan-Petters nka?

Hon r hgfrdig, sa torparen. Och ett r Herren en styggelse:
hgfrdiga gon!

Prsten genmlte:

r det sant som sgs, att hon gr i par med en fattig frvaltare, s kan
du inte skylla henne fr hgfrd! Och lmna du mans hennes gon i fred.
Eller har du frtagit dig p hennes gonvarv och ltit hennes dejelighet
gra dig lusta?

D torparen frnam bibliska ord blev han eftersinnande och skte i sitt
eget frrd; men kringen ropade:

Hh! r hon inte hgfrdig! D gubben satt hos Jan-Petter p hans
yttersta, ville hon inte sitta nr honom och deltaga i bnen fr den
dendes sjlafrid. Hh! r hon inte hgfrdig! Och var helst
gubbstackarn hr gick i hennes hus, var hon efter honom med luktvatten
och stnkte omkring honom och hvde det ver honom. Och till sist lt
hon tjnarna vrka ut honom.

Jas, det r dr skon klmmer, sa prsten.

Hh! fortfor kringen. Honom klmmer ingen sko, utan den som klmd
bliver r hrskarornas Herre, d han ser en synderska hgfrdas infr de
heliga! Men Jan-Petter i sin stora syndaktighet sg sig inte fr god att
hlla gubbstackarn i hand och taga vlsignelse och bn av honom. Och han
skmdes fr kvinnans hgfrd och sa: Liksom hon hller luktvatten ver
dig s har hon bespottat mig fr min svaghets och min synds skull och
hon r som de fariser: utantill vitmenad men fylld av de ddas ben.

Jas han sa det, Jan-Petter, sa prsten. Till mig sa han annorless, men
han tr ha varit tvfaldig in i det sista. Och nu har du kommit hit,
Spillebodare, och bdat upp allt grdens folk fr att taga hmnd fr
luktvattnet?

Torparen svarade lgmlt:

Jag lovade Jan-Petter att jag skulle vakta hennes vgar. Och d jag sg
henne falla, skulle jag stiga fram och upprtta henne. Ty han frgat
icke i sin sjland, att han slpat en kvinna med sig genom synden och
han vndades mera fr hennes sjl n fr sin egen.

Han var en omtnksam man, medgav prsten, och han visste precis, hur han
skulle stlla det fr att bereda sin omgivning trevnad. Men klm nu ur
dig vad du ska ha fr att maka dig undan och f det andra byket att gra
sammaledes!

Spillebodaren upprepade truligt och trilskt: Jan-Petters nka ska komma
hitut.

Varfr det d? frgade prsten n engng och n engng svarade torparen:

Hon ska ha sin smlek.

Jas, du upprttar, de fallna med smlek, du? sporde prsten.

Icke jag, svarade torparen, utan Herren!

D rann sinnet p prsten och han utropade:

Den herren, som du och dina gelikar tjnar, r ingen annan n djvulen!
Det mrker man drupp, att synden r er en st lukt, s att ni grna
springa milen fram och tillbaka i ur och skur om ni blott kan f lukta
p en om n aldrig s liten synd. Drevhundar r ni i det stora
tjuvskyttet p Guds villebrd. Och liksom hundar har ni inte strre lust
n den att f hetsa och jaga och drfr str fradgan kring munnen p er
och tungan hnger ur kften. Men en Herrens tjnare talar i saktmod som
jag.

Hh! pep kringen. Talar du i saktmod, du?

Det gr jag! svarade prsten. Ty talade jag i vrede skulle du rmna. Men
fall du mig inte i mitt mbete, torpare, s ska jag inte falla dig i
ditt! Tror du inte, att jag som frvaltat predikombetet i frtio r,
drtill fostrad och invigd, tror du inte att jag kan tala frstnd med
ett litet fruntimmer, som rkat hoppa ver grsgrn? Tror du inte att
jag kan visa henne grinden och den rtta vgen? Vem r du din krake att
du vill stta dig till doms ver andra och till p kpet ver grdens
fru? Vad lockar dig hit och vad gr du p hennes vgar? Att Jan-Petter
snt dig, det hller jag fr troligt. Och hur ledsamt han n kan ha det,
dr han vistas, s tr han vid det hr laget sitta och grina t dig, din
stolle. Ty den som stter sig till doms i kttjeml, han gr sig sjlv
saker i hjrtat. Eller lever du inte i synd du med? Vad skulle det bliva
av dig, om jag toge till mbetet och lte dig skrifta? Men jag har haft
verseende med dig som med andra lurkar i min hjord, drfr att jag
vet, att Herren leder oss fram fjt fr fjt efter sitt sinne och inte
efter vrt. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar
st ppna!

Ja, Jerusalems portar st ppna! upprepade torparen halvt frvirrad och
gumman ropade: Hh! Hh! Prsten sg god verkan av ordet, eldades
drav och fortsatte:

Backe upp och backe ned, gubbe och kring, br det! Samma vg ha vi
alla, samma vnda och leda, suck och gruvan, grt och sorg, synd och
skam, sr och sveda. Men frdmd och evigt dmd r den, som stter sin
felande broder frn vgen. Ty skall du icke st hr och ropa smlek ver
din grds fru! Utan g i frid och tag kringen och bytingen med dig. Vad
r du fr en, som gr natten till dag och str hr och skrpar klockan
tio p kvllen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i
vg!

Men Spillebodaren stod dr han stod och mumlade:

Hon ska ha sin smlek.

       *       *       *       *       *

Och prsten fick annat att tnka p, ty det sg ut, som om parken skulle
tmma sitt mrker ver grdsplanen. Folkhopen vltrade fram och stannade
vid soluret. Den mrka, rrliga massan hade en fast krna: Casimir Brut
och de mn som hllo honom. Vad som var att sga hade sagts och
mnniskorna hllo sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som
strandgrus under vgglid, d hopen i lngsamma svngningar sakta rrde
sig av och an. Casimir Brut kmpade fortfarande fr att komma loss.

En man gick ver grdsplanen och steg tveksam uppfr trappan; han strk
hvligt av sig mssan och frgade efter fru Janselius.

Vad vill ni henne? sporde prsten. Karlen, som var arbetsfrman vid
torvupptaget, funderade en stund och svarade frlget:

Vi vill egentligen bara ha bud efter lnsman.

Och han tillade halvhgt:

Det vore bst, om han komme s fort som mjligt. Fan har flugit i dem
och jag har ingen ressel med dem. De sger, att frvaltaren slagit ihjl
flickan, drfr att hon verraskat honom och frun. Inte vet jag, men det
r bst att lnsman kommer.

Prsten betnkte sig ett gonblick.

Nja, inte mig emot, sa han, jag ska laga att han kommer.

Han vnde sig om fr att g in, men i porten, som ppnats bakom honom,
frsiggick en hastig brottning, varp fru Olga trdde ut p trappan och
porten ter stngdes. Hennes vita drkt lyste i halvdunklet vid sidan om
prstens svarta lngrock.

Nr Casimir Brut fick se henne, gjorde han nyo ett frsk att komma
loss. Hela hopen, som nu fyllde bakre delen av grdsplanen, frsattes
ter i en vgrrelse, som s smningom frde de frmsta fram till
trappan. Fru Olga sa:

Hr r jag, om det r mig ni sker.

Spillebodaren p krokiga knn slank hastigt och tyst som en skugga
uppfr trappan.

r du Jan-Petters nka du? gnllde han. Jag knner inte igen dig fr den
vita klnningens skull.

Han stack tv fingrar inom svngremmen och tog fram en papperslapp, som
han rckte henne, sgande:

Hr har du ett ord och en hlsning frn honom sjlv. Frn Jan-Petter, d
han lg p sitt yttersta.

Fru Olga tog lappen och stirrade frnvarande p den. Det var helt enkelt
ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius. Utan att veta vad hon
gjorde, stoppade hon kortet i skrpet. I detsamma steg frmannen fram
till henne och yttrade i snv och befallande ton:

Vi vill, att det ska g skjuts efter lnsman.

Hon svarade:

Nej

Och det blev ett gonblick fullstndigt tyst. Endast prsten mumlade en
varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig ls, steg
lngre fram p trappan och ropade:

Nej! Det ska inte g ngot bud till lnsman. Och ni ska gonblickligen
slppa herr Brut. Han har inte gjort ngot ont.

Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltfr mngstmmigt fr att kunna
tydas. Folkhopen p grdsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal,
mn och kvinnor. Arbetarbarackerna p myren och de sm stugorna runtom
p Larsbos gor stodo tomma. Frhllandet mellan fru Janselius och
frvaltaren, som till denna dag frblivit hennes anfrvanter obekant,
hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmnna intresset p
Larsbo. Det var en krleksroman och den eldade alla sinnen. ttioriga
gubbar fljde den med samma spnning som sjuttonriga ungmr. Socialt
intresserade torvupptagare funno i historien belgg fr vissa teorier
betrffande verklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans
anhngare behandlade den efter sina metoder utan att historien drigenom
frlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nd eller
grdens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde slppa in i sin
hjrtekammare och behandla efter sin smak. Och pltsligt hade historien
kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade
upptckt det brottsliga frhllandet och upptckten hade kostat henne
livet. P ett eller annat stt. Endera hade Brut skrmt henne till att
beg sjlvmord. Det var frken Alexanders version och den delades av
hennes bekanta bland grdsfolket. Eller ocks hade han rent av rjt
henne ur vgen. Torvupptagarna, som haft tillflle att beundra
frvaltarens ovanliga styrka, voro bjda fr denna sikt. De visste av
egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom
orolig och mot vanan frsagd. Skallgngen och husunderskningen p
Spilleboda och i barackerna togo de fr en fint. Sjlva skallgngen med
dess fruktlsa spnning hade hetsat upp dem. Mnnen, som hllo honom
mellan sina hnder, knde den starka kroppen sklva. Det retade dem och
ingenting retar mn s som mns fruktan. I flock r svaghet en ddssynd.
Trngseln, hettade, knuffarna eggade. De frmsta i hopen voro ttt
intill trappan och Brut och hans vktare knappt tio steg drifrn. De
kunde inte lngre frdraga att knna hans kropp oskadd. De ville sl
honom infr hans medbrottsling; dri lg rttvisa och dessutom en
srskild njutning. Ett slag fll och nnu ett. Vid det frsta rdde
tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en
trffats av slaget. Men nu sprngdes leden, som skilde fngen frn
trappan, av frmannens spadstora nvar. I en handvndning hade han ryckt
ls frvaltaren och dragit honom med sig upp p trappan.

Vad r det fr djvla dumheter! rt han. r ni folk eller f? Ska ni sl
ihjl karn, innan ni vet, om flickan r dd? Hon sitter kanske p
skorsten, och skrattar t oss. Nr det r kvinnfolk med i spelet kan man
vara sker p en sak: att bli lurad!

       *       *       *       *       *

I frstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och
sklvande, ur stnd att lngre diskutera de olika stt, p vilka en
liten krlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I
salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltppande hennes
ron med hnderna. Frken Alexander lyssnade vid ett fnster,
triumferande och olycksbdande men sjlv lyckligare n om hon bevistat
en begravning. I ett annat fnster hngde Brita och Ludwig. Och Brita
viskade mellan, klapprande tnder:

De kommer att sl ihjl dem bda tv! Gode Gud, om det gr bra ska jag
aldrig kyssas mer!

Pltsligt utbrast Ludwig:

Kors i jissi namn!

Och drog sig tillbaka in i rummet. Han stirrade p Brita med vitt
uppsprrade gon, han mumlade:

Hundra mot ett! Kom ihg! Jag hller hundra mot ett!

Drmed frsvann han, springande men p t.

Men Casimir Brut, som ftt ett gonblicks frist, andades ut, tog luft i
lungorna och ropade med stark rst:

Jag sger er, att jag inte gjort flickan ngonting! S pass borde ni
knna mig, att ni vet, att jag inte ljuger.

D stod Spillebodaren framfr honom och skrek med sin glla rst, sin
snubblande, snabba predikotunga:

Lter oss prva, om du r av sanningen eller av lgnens ande! r det
sanning eller lgn att du brutit mot sjtte budet med din egen matmor
och din husbondes nka?

I stllet fr att svara gick Brut emot honom, men de nrmast stende
rusade upp p trappan fr att skydda torparen. De ter, som stodo lngre
bort p planen, ropade:

G ur vgen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Lt dem pussas!

Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena,
sida vid sida framfr den svarta porten. Smleken var stor och
fullkomnad. Och Spillebodaren pekade p den vita lilla frun och
utropade:

Si dr str hon i skkokldnad, listig.

Vildsinnad och ostyrig, s att hennes ftter ej kunna bliva i hennes
hus.

Nu r hon ute, nu p gatan och vaktar vid alla hrn. I skymningen om
aftonen d det mrkt vart.

Och jag sg bland de fkunnige en galning, som trdde in p vgen till
hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till
honom:

Drfre r jag utgngen till att mta dig, till att ska ditt ansikte
bittida, och haver funnit dig. Jag haver sknligen tillpyntat min sng
med tcken utur Egypten och jag haver bestnkt min sngkammare med
mirrham, aloe och kanel. Kom lt oss bola allt till morgonen och lskog
skta.

       *       *       *       *       *

S lngt hade han hunnit ostrd, ty en del av folket funno uppbyggelse i
orden och en annan del vntade, att de skulle bliva saftigare och
lttare att fatta. Prsten och frmannen gjorde sig all mda att hlla
tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid
skamplen. Den kloka Lizzy hade frsttt henne: hon knde sig verkligen
brottslig. Denna hemska och osunda knsla, som tidigare p dagen frmtt
henne att ska dlja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor
rrelse och en kraftig uppryckning av mnskligheten i sin helhet, denna
knsla tog sig nu uttryck i en sl frkrosselse. Hon hrde
Spillebodarens rst, men uppfattade till en brjan ej orden. Det susade
fr hennes ron och hon hade en vlgrundad vertygelse att Yttersta
domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade
emellertid s gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade
med dmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.

Men pltsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit strle ur
portens mrker; och verrstande Spillebodaren utbrast hon:

Herregud, vad r det ni sger karl? r det mig ni talar om p det dr
rysliga sttet?

Visst r det du, Jan-Petters nka! skrek torparen ursinnig men tmligen
frbluffad ver avbrottet.

r det jag, som stnker kanel i min sngkammare och allt det dr andra?
fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta gon. r det
mig ni kallar s dr?

r du inte en skka? skrek Spillebodaren.

Nej nu gr det fr lngt! mumlade fru Olga.

Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade pltsligt inom henne.
Hon gick spnstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:

Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lra dig att tala som en anstndig
mnniska!

En rfil brann av: Spillebodaren tumlade nedfr trappan och fll i
famnen p den tjocka kringen. Hur det gick till frblev outrett. Ngra
hllo fre, att prsten, som stod i nrheten, passat p och utdelat
slaget. Och som prsten var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet
menade dremot, att den lilla frun sjlv givit torparen hans ln, och
deras tillfredsstllelse och beundran knde inga grnser. Mellan dessa
bda sikter och partier uppstod nu hftiga tvister, som mhnda
vergtt till handgemng, om icke Spillebodarens parti nstan
uteslutande besttt av kvinnor, fru Olgas av mn. Dessutom intrffade
strax drp en avgrande hndelse, som blev vndpunkten i detta lilla
sedligtreligisa upplopp.

Den gnllande svarta porten lts upp och Ludwig von Battwyhl trdde ut,
baklnges och bjd, slpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade
emot av alla krafter. Porten stngdes ter bakom paret. Utan att slppa
sitt tag vnde sig Ludwig mot menigheten och yttrade hgt och klart,
kallt och fraktfullt:

Ja, hr har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!

Bollan! svarade menigheten i dov kr, blandad med ngra glla skratt och
utrop. Bollan!

Jaha! ropade flickan frargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha
passat er, era fulingar, om jag legat dd ngonstans, men det gr jag
inte.

Vnd mot fru Olga snyftade hon:

Stackare oss bda tv, hennes nd! Det hr ante vi inte i morse, nr
solen sken s klart!

Var har du hllit hus? frgade fru Olga lgmlt, mindre angelgen att
leda frhret infr offentligheten. Bollan ter hyste drvidlag inga
betnkligheter utan ropade:

Var jag har hllit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute p
myren och svettat mig lungsur. Jag tnkte gra slut p mig, fr jag
visste inte annat n att frvaltaren farit efter lnsman. Jag tyckte att
det var bttre att jag stackare dog, n att hennes nd skulle bli
generad med trkigheter. Men nr jag suttit ett par timmar, kom Axel in
till mig och sa: Hr kan du inte sitta lngre, fr nu har frvaltaren
brjat skallgng efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgrpperna,
och d kan du smyga dig upp till herrgrn och be hennes nd om
frltelse innan lnsman kommer. Jag stannade, tills jag hrde, att de
la i vg bortt sandgrpperna. D gick jag varligt framt herrgrn och
nr jag kom till stallbacken, sg jag Ludwig och prstpojken slss. Jag
tyckte att Ludwig kunde flla ett gott ord fr mig hos hennes nd, s
jag stllde mig vid lagrdsknuten och blinka och vinka t honom. Men var
det likt ngot att en sn dr pojkstolle skulle vara klok och
observersam nr han slss. Utan jag fick g ensam och jag var s rdd,
att jag skalv. Och vrre blev det, fr i alln mtte jag frken
Alexander och hon frgade, om jag hrt, att frvaltaren slagit ihjl
hennes nds kammarjungfru, drfr att hon rjt en hemlighet. D frstod
jag precis, hur illa jag burit mig t och jag gick raka vgen upp p
vind fr att hnga mig. Men inte att dr fanns s mycket som en
snrstump. Utan det var bara att grta, hennes nd! Och nu har jag
suttit p en lr i sju timmar och bara grtit--

Det har hon visst inte! infll Ludwig. Hon har suttit inne p
vindskammaren och tittat p Jan-Petters gubbar och haft riktigt
trevligt. Nr jag kom, lg hon p golvet och snarkade som en korpral.
Och jag skulle aldrig ha funnit p att ska henne dr, om inte frman
sagt, att hon kanske satt p skorsten och skrattade t oss. D sa jag:
Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick
ta henne med vld och slpa henne utfr trapporna. Hon r det gemenaste
stycke som finns, och om ingen hr ngonting att invnda, ska vi hnga
henne i ett trd, p det att hennes vackra fresats mtte g i
uppfyllelse.

Ludwig! Du gr in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:

Inte frrn hon har erknt, att hon har ljugit.

Ljugit! upprepade flickan frtrnad. Vad har jag ljugit?

Det vet du bst sjlv! genmlte Ludwig. Du r ett lgnaktigt och trolst
krk och hemfallen t helvetets pina, men om du nu inte erknner, s
fr du dessutom flytta.

Jas, lter det p det sttet! sa flickan och torkade sig med kraft om
nsan. D vill jag bara sga, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt
att hennes nd var ute i natt, och det r sant. Fr jag vaknade vid att
porten gnllde och d gick jag in i hennes nds rum och det var tomt.
Jag kunde inte begripa, hur hennes nd kommit ut, eftersom jag ligger i
rummet utanfr hennes. Men s gick jag in i skrivkabinettet och sg, att
hennes nd tagit upp drren, som brukar vara stngd och frspikad. Och
d frstod jag, att hennes nd gtt den vgen, fast jag inte kunde
begripa, varfr hon inte gtt genom mitt rum och sagt t mig att flja
med.

Hr avbrts flickan av ett ljudligt hh! Hh! Och Spillebodakringen,
mn om sin hmnd, skrek:

Ja, se det r svrt att begripa! Att hon inte ville ha flje! Ja se det
r obegripligt! Hh! Nr man gr ut om natten! Hh! Om natten.

D fns karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan
ropade:

Vad gr t er, grinollar? Kan inte hennes nd bli ndd att g ut mitt i
natten? Det kan hnda vem som helst, nu till mitt i brtiden!

Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och
flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo pltsligt
sin skada igen och gvo obarmhrtigt vika fr en frskrcklig
skrattlust. De vredo sig, de vnde sig, de slogo sig p lren och
sttte varandra i sidorna. Hur allvarlig saken n kunde vara fr dem den
nrmast angick skrattade de hejdlst och muntert och s som det alltid
har skrattats t dessa i och fr sig allvarliga ting. Fru Olga, som
sttt dmjuk och ngerfull infr fljderna av en draktig handling,
stark och modig infr skamlsa beskyllningar, tappade i skrattvirveln
sans och besinning, drog t sig kjolarna och strtade blint p porten,
som lyckligtvis ppnades inifrn. Efter henne fljde Ludwig och Bollan,
prsten och Brut.

Likvl tystnade varken skrattet eller de skmtsamma utropen och
anspelningarna. Visserligen avtog sjlva virveln p grdsplanen snart i
styrka, men den fll snder i sm vindilar och flktar av skratt och
fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut ver det lummiga Larsbo,
vckte fglarna i parken, skrmde mssen p kern och fladdrade med
lderlapparna, ver den dsliga myren.

       *       *       *       *       *

I stora salen p Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut.
Frsamlade voro stllets vrdinna, hennes slktingar och vnner,
Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten
och frken Alexander, tante Sara och prsten samt frvaltaren Casimir
Brut. Prstens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns
sovrum. De frsamlade tego och frgan var, vem som skulle bryta den
tyngande tystnaden. Doktor Karolina tnkte sga: Vi ro ju alla
frnuftiga mnniskor; jag tror att vi ska sl vra kloka huvuden samman
och ge Olle ett gott rd. Ty situationen har blivit ohllbar.

Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette!

Betty: Eros fll segrande!

Lotten: P farfars tid hade de dr mnniskorna varit hvligare; men de
hade inte haft roligare fr det. Och inte vi heller.

Prsten slutligen: Kan en stackars prstman, som sttt i hela dagen, f
lna en nattskjorta?

De vriga tnkte inte sga ngonting, ty generalagenten hade ltit
hoppet fara, frken Alexander knde en djup missrkning och ett stort
frakt, tante Sara var inte van att sga ngonting och Ludwig och Brita
sutto redan i ett hrn och tisslade fr sig sjlva.

Fru Olga sjlv brt tystnaden, hon sa:

Om mina gster urskta, s gr jag och lgger mig. Jag var uppe s
tidigt i morse.

Hon tog artigt godnatt av prsten, generalagenten och frken Alexander;
hon sa till Ludwig och Brita: Ska ni inte g och lgga er, barn? Hon
nickade vnligt ehuru med ett visst allvar t Lotten Brenner och
flickorna Willman. Hon sa till tante Sara: Flj mig!

Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod ngot avsides; hon
lade hnderna p hans skuldror och sa:

God natt, Casimir.

Och hon bjde sig fram och gav honom en ltt kyss.

S hlsade hon med en liten bugning hela frsamlingen och frsvann.

       *       *       *       *       *

Uppkommen p sitt rum, avskedade hon genast den alltjmt snyftande
Bollan, placerade tante Sara i en lmplig stol och brast i trar. Men
hon grt inte mycket och p intet stt i proportion till dagens
hndelser. Under tiden kldde hon av sig spritt naken och brjade som
vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till
tante Sara:

P det hela taget r jag njd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag
skulle gifta mig med honom och frlora Larsbo. Och det r ju en frlust,
helst jag trivs hr. Men nu har jag funnit en medelvg. Casimir stannar
som frvaltare och jag blir frvaltarhustru i stllet fr hennes nd.
Naturligtvis r det en vdlig degradering. Men i vra tider! Mig gr det
ingenting och flickorna Willman fr vl finna sig!

De fr vl det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vr, men det
frenade ljuset frn de grna gardinerna, redan skimrande av en
begynnande sommarmorgon, och de rda ljuslgorna p toalettbordet lekte
p hennes stora, vrtiga nstipp.

Fru Olga dremot stod mitt i ljusfloden framfr spegeln och sktte sin
svamp i det hon behagfullt lyfte n en arm, n ett ben, n vred sig
runt fr att komma t ryggen.

I morse, sa hon och andades tungt och sttvis p grund av
anstrngningen, d jag satt hr och Bollan kammade mig, upptckte jag
pltsligt i spegeln, att jag glmt stnga drren drinne och dra fr
draperiet och stlla tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty
naturligtvis skulle den dr nyfikna skatan gra frgor och utlggningar.
S att jag skickade bort henne, fr att i smyg stlla allting i ordning.
Men nr jag sedan sg, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin
vedervrdige fstman, fll jag i tankar och glmde alltsammans. nda
till dess att jag rkade stta omkull vasen. Det var en trevlig
historia, m du tro!

M jag tro, ekade tante Sara.

Inte fr vasens skull; den har jag alltid hatat. Men fr att Bollan
skulle stta nsan i vdret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. D blev
jag nnu mer altererad. Casimir kan inte frdraga att jag har Ludwig
inne hos mig, nr jag klr mig. r det inte ljligt?

Visst r det ljligt, sa tante Sara.

Lyckligtvis stod ju drren ppen, s att jag fick ut Ludwig. Men s kom
dunderslaget. Casimir berttade, att han ftt fatt p Bollan och att hon
sagt det dr, som du vet att hon sa.

Och d tappade du huvudet! suckade tante Sara.

Jag! fns fru Olga. Sllan! Men Casimir tappade huvudet. Han pstod,
att endera skulle vi genast eklatera eller ocks mste han bums flytta
fr att tysta pratet. Kan man tnka sig ngot dummare?

Nej, sa tante Sara.

Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag
blev ond och sa, att han kunde flytta. Grna fr mig! Och det var han
med p! Med gldje! sa han. Kan du tnka dig?

Ja, mumlade tante Sara smnigt men vaknade och ndrade sig.

Nja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte p allvar, frrn jag
trffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan brjat packa. D
frstod jag, att han var galen. Och det var han ocks, fast jag inte
visste orsaken. Han trodde p rena rama allvaret, att flickan gtt och
tagit livet av sig i nger och frskrckelse. Kan du begripa, varfr de
bsta mnnen och just dem man rkar tycka om, alltid ska vara idioter?

Nej, sa tante Sara.

Jag blev ond ver alla grnser, men det fll mig naturligtvis inte in
att be honom stanna. Emellertid mste jag i en hast hitta p ett
svepskl fr avskedet och d kom jag p att gra Larsbo till en
mnstergrd och grunda en rrelse. Det var inte alls ngon dum id. Och
det r inte lnt, att flickorna Willman skratta t mig. Det r ofta just
p det sttet och genom en tillfllighet, som stora tankar och ider och
rrelser fdas. Jag skulle skerligen vara mycket mer p min plats i en
sn dr rrelse n som hennes nd p ett gods. Det kan jag frskra dem!
Eller vad tror du?

Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.

Men det ville annorlunda, sa fru Olga, satte hgra foten p bordet och
ansade med omsorg dess tr. Hon bytte fot och frgade:

Har du aldrig haft ngot krleksventyr? Bertta!

Nej, svarade tante Sara efter ngot betnkande. Bara engng i min
ungdom, d jag och mina frldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt
en kvll p en bnk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig
och brjade prata. Han var bde bildad och berest, s att jag lyssnade
verkligen med nje. Han sa mig mnga vackra saker, det gjorde han, men
slutligen bad han att f lna en thaler, eftersom han befann sig i
frlgenhet. Jag frskrade, att jag inte hade ngon thaler och d sa
han: Inte blott ful utan ven fattig! Och s gick han.

En sn drulle, mumlade fru Olga tankspritt.

Hon stllde sig framfr tante Sara, strckte p sig, satte handen i
sidan. Hon sa:

Min karaktr r vldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland frefaller
jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tla flams. Men
vad som retar mig mest r Jan-Petter och vad som glder mig mest r, att
jag vnt honom mot vggen.

Vnt honom mot vggen? upprepade tante Sara frbryllad.

Ja, dr nere i kabinettet. Han satt och grinade t mig. Och jag vet nog,
varfr han grinar. Nr vi hade varit gifta en vecka, lt jag spika igen
drren mellan vra rum och stllde vasen framfr. Jag lt kammarjungfrun
sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana
trogen kunde han inte lta bli att komma med alla mjliga cyniska
anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vn! Jag kommer inte att
dra ut spikarna och flytta vasen och ppna drren! Men du kommer att
gra det! Sa han. Frstr du, vad han menade?

Nej, erknde tante Sara.

Nja, det gr detsamma. Du knde honom inte s vl som jag. Han menade
emellertid, att han inte trodde p min karaktrsstyrka. Och inte p
ngon annans heller. Men vad som retar mig, det r, att han p stt och
vis och rent ytligt sett fick rtt.

Hon ryckte till sig nattlinnet, och krp i det med sdan hftighet att
det knastrade i smmarna. Hon ropade p Bollan, kysste tante Sara till
godnatt och hoppade upp i sngen.

Hr ligger en papperslapp p golvet, sa kammarjungfrun, som stkade
omkring i rummet. Hon rckte pappersbiten t fru Olga. Det var
Jan-Petters visitkort, gulnat och flckat av Spillebodarens smutsiga
fingrar. Fru Olga vnde frundrad p kortet. Pltsligt frgade hon
kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och
tervnde med den heliga boken. Fru Olga sa: G nu och lgg dig!

S snart flickan frsvunnit, sg hon terigen p kortets baksida. Dr
stod skrivet med ojmna bokstver: Till min kra hustru en hlsning och
ett ord att begrunda! Salomos Hga Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon brjade
blddra i bibeln med sklvande fingrar. Blodet steg henne t huvudet,
gonen trades, ronen fylldes med sus och genom suset hrde hon
Jan-Petters skratt.

Hon tnkte:

Det r skert ngonting rysligt, han vill sga mig, ngonting som jag
inte kan st ut med och inte komma ver.

Hennes finger gled med en viss sklva frn vers till vers och stannade
vid dessa:

Jag besvr eder, Jerusalems dttrar, vid rr och hindar p marken, att I
icke uppvcken min kra eller omaken henne, till dess henne sjlv
lyster.

Min syster, kra brud, du r en tillsluten rtagrd, en stngd klla, en
frseglad brunn.

Statt upp nordanvder och kom sunnanvder och bls igenom min rtagrd
att dess rter mga drypa. Min vn komme uti sin rtagrd och te sina
dla frukter.

Nr hon lst detta, suckade hon lttad; och hon sa till sig sjlv:

Nja! Fr att vara en hlsning frn Jan-Petter! I grund och botten var
han inte elak och jag frlter honom av hela mitt hjrta. I morgon ska
jag vnda honom rtt igen.

Hon slckte ljuset och lade sig ned. Men i nsta gonblick satt hon ter
kapprak i sngen, lyssnade.

Frn grdsplanen eller parken hrdes rster, dmpat men tydligt nog fr
att hon skulle igenknna deras gare: Ludwig och Brita!

Hon sg p klockan. Den stod visserligen men lt henne p ngot
hemlighetsfullt stt frst, att timmen var opassande.

Vad skulle hon gra?

Ge dem en uppstrckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men
den var obehaglig. Ty--

Hur var det egentligen stllt med hennes moraliska auktoritet? Efter
dagens hndelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vnta av den
hnsynslst uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?

Hon rodnade ter, kinderna brnde, gonen trades, ronen fylldes med
sus. Och genom suset hrde hon Jan-Petters skratt.

Det bestmde henne. Skratta du! tnkte hon. Det r tv barnungar och jag
mnar gra min plikt vare sig jag r en sluten rtagrd eller ej.

Hon sprang raskt men huttrande ur sngen, rtade upp sig till en kavat
hllning fr att ingiva sig sjlv ett allvarligt mod. Hon skred fram
till fnstret, skt undan gardinerna. Hon varsnade genast de bda
gestalterna som sutto p en bnk under ett jasminsnr. Hon klarade
strupen och ropade: Ludwig! Brita! De bda gestalterna hukade ned och
krpo samman men svarade icke. D tog hon fram sina djupaste brsttoner.

Frsk inte! Jag bde ser och hr er. Vad ska det hr betyda? Varfr
ligger ni inte? Hela huset sover, men ni r ute och drar! Tycker ni att
det r passande? Och vad gr ni egentligen?

Efter ngra hastiga viskningar frnams ntligen Ludwigs rst. Fru Olga,
som sttt i stor spnning, andades ut och tillt sin trtta kropp att
sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty rsten hade en visserligen
uppriktig men allt annat n impertinent klang. Den sa:

Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.

Och Brita ropade:

Vi har begravt honom under hgtidliga former och stor tillslutning av
srjande!

Vad pratar ni fr dumheter? utbrast fru Olga och rtade p sig. Men
Ludwig gav genast frklaring.

Jag har grvt ned skrvorna efter vasen. Du bad mig ju sjlv i morse,
att jag skulle gra det.

Gott, svarade fru Olga, men nu gr ni genast in och lgger er.

Lydig och sedig sprang Brita ver planen och efter henne slank Ludwig
med lnga steg.

Fru Olga skt ter fr sin gardin.

De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det r litet, som roar barn.

Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon knde sig trygg
och behagligt smnig; hon hoppades p en djup och drmls smn. Det r
ocks sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.

Men vad den krossade Eros betrffar, s lgo dess skrvor alltjmt
orrda i den lda, dr fru Olga gmt dem.

Ludwig den sanningsenlige hade ljugit!







End of the Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar Bergman

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***

***** This file should be named 12613-8.txt or 12613-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/2/6/1/12613/

Produced by PG Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
