The Project Gutenberg EBook of Krigskorrespondenter och andra lgnare
by Sigge Strmberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Krigskorrespondenter och andra lgnare

Author: Sigge Strmberg

Release Date: April 23, 2004 [EBook #12119]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KRIGSKORRESPONDENTER ***




Produced by PG Distributed Proofreaders




Krigskorrespondenter och andra lgnare

Historier av Sigge Strmberg


_Sigge Strmbergs-bckerna Vol. 7_

1922




INNEHLL


KRIGSKORRESPONDENTER

SKNHETSVRD

DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN

I TRAPPAN

GETINGBOET

ETT NATTLIGT BESK

DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON

PENGAR

POLLY

DEN TYSTLTNE

CYLINDERHATTEN

PRISBOXNING

FRARGELSEVCKANDE BETEENDE

SVNGDRREN

P PANOPTIKON

LANTBRUK




KRIGSKORRESPONDENTER



I.


Bob Hyes, representant fr Arizona Kicker, lade upp ven vnstra benet
p bordet, flyttade maggrdeln p sin cigarr ett stycke lngre in,
talade och sade:

"Hemma i Arizona knner jag en karl, som grna betalar tusen dollars fr
att f lsa vad jag skriver."

"Blind, frmodar jag!" hgg Harry Taylor, Montana Screamers
frhoppningsfulle unge man, in. "Och om de drhemma visste, hur vra
sagor tillverkas, s skulle de grna betala vad som helst fr att f oss
inom skotthll."

Suvaroff, ryssen, smlog stillsamt och sade:

"Jag skriver aldrig annat n vad som r sant."

"D har du allt billiga telegramkostnader", frmodade Taylor.
"Frresten skulle det inte g an fr oss. Vr lsekrets njer sig inte
med s tarvliga saker."

Sanningen i det sista yttrandet var s ptaglig, att det blev tyst en
stund. S tog Taylor ter ordet.

"Hr sitta vi, sju stycken fantasifulla unga mn. Ett par av oss ro
vida bermda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de ro det, och
resten hoppas bli det p den hr resan. Men ingen av oss kommer s nra
de stllen dr det hnder saker och ting, att han kan hra kanondundret.
Jag kan knappt pminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade vl
aldrig ftt se en srad heller, om inte van Weide ramlat av hsten i
frgr."

"Jag slant!" sade van Weide generad.

"Slant? Nr du satt p en hst? No, sir! Du rider lika illa som du
skriver. Men i alla fall, medan man sitter hr och inte fr veta mera n
de officiella lgnerna, fordrar publiken att man skall hlla den  jour
med allt vad som hnder hr, frn fltslag ned till kommenderande
generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, s
att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han tit
havregrt och druckit vatten, s ger Wilson i Harristown Tribune honom
kall kyckling och bourgogne mitt p blanka frmidda'n."

Men i gr lyckades jag i alla fall f litet fakta att bygga en
korrespondens p. Jag fick fatt i en stabsofficer som fr gonblicket
inte tycktes ha s frbaskat brtt, som de dr kurrarna alltid har. Jag
hgg honom i knapphlet, gav honom mitt kort och sade:

"Monsieur verste, eller vad ni r. Jag har rest hit frn Amerika fr
att se krig, men har nnu inte ftt se ngot. Att ni inte fr oss
omkring och visar oss slagflt kan jag frst, eftersom slagflten
alltid stanna p den tyska sidan, men skulle det inte vara mjligt att
f se en soldat? Bara en enda, om ni s vill, och det behver inte vara
av den bsta sorten. Han m grna ha en liten skavank. Ser ni, jag
skulle s grna vilja vara i stnd att sga, nr jag kommer ver plen
igen, att jag sett ngot av kriget."

"Monsieur!" sade han hgdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen
att snda representanter."

"Sure!" sade jag. "Men jag behver ingen direkt uppmuntran. Jag r inte
hrdbjuden."

"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi nska inga
korrespondenter i detta krig."

"Jag skulle grna vnta till nsta, herr generalmajor och riddare", sade
jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet r ju s kort."

"Det torde bli nnu kortare, om ni utan tilltelse sker skaffa mera
nyheter n generalstaben lmnar er", svarade karlen.

"Det r det jag vet", svarade jag. "Annars hade jag inte kommit s hr
hvligt och anstndigt och bett att f veta det jag vill ha tag i. Den
metoden r inte s vrst bruklig hemma i Montana. Dr frgar man inte,
dr tar man reda p det man vill. See?"

"Ingenting hindrar er att fara hem till Montana, och dr praktisera er
metod", sa han hgdraget. "Bon jour, monsieur."

Och med det tnkte han ge sig av, men han knde inte mister Harry Taylor
frn Helena, Montana U.S.A.

"Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle grna vilja
veta, varfr vi inte f g och titta sjlva. r det ngot fel p
krigsskdeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita p mig. Jag r
vrldens mest tystltna person."

"Monsieur!" sade han. "Anledningen torde vara klar fr envar mnniska,
som r begvad med endast mttlig intelligens."

"Allts vet ni det", svarade jag. "Men ser ni, herr verflttygmstare,
mina sjlsgvor ro mycket mera n mttliga. Jag r den mest
intelligenta mnniska jag vet, och har fljaktligen genomskdat er. Ha!"
sade jag och gjorde stora gesten, som imponerade frbaskat p karlen.
"Ni ro rdda fr oss, det r allt. Ni beg grymheter mot fngar och
srade, det r drfr ni inte vgar slppa oss fram. Ni hnger fredliga
infdingar, ni brnner grdar, skndar kvinnor och mrdar oskyldiga
barn, som i mnga fall inte ens genom dopet upptagits i den kristna
frsamlingen. Det inre Kongos fasavckande kannibaler ro som
nattvardsbarn i jmfrelse med er."

"Monsieur!" skrek han. "Ni glmmer, att vi fra krig i vrt eget land."

"Monsieur!" skrek jag nnu hgre. "Jag glmmer ingenting! Det r just
det jvulusiska i hela saken, att ni fr allt det dr buslivet i ert
eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt p det skna
Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda
blad, som jag representerar, efter hmnd."

"Monsieur!" ropade han med en rst, som kunde skrmma ett ulanregemente,
men inte mig. "Monsieur! Ni tar fel. Jag frskrar er, att ni gr ett
frfrligt misstag."

"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gr ett nnu mera
frfrligt misstag nr ni hller mig i okunnighet om vad som sker vid
fronten. D mste jag tro, att ni har ngot att dlja. Min sikt r, att
det str till s som jag sagt dr framme, och jag knner det vara en
moralisk skyldighet mot den vrld som i andls spnning vntar mina
uttalanden, att ge luft t mina sikter i min tidning, det mest
inflytelserika bladet i Frenta Staterna med bilnder, ssom Hawaji,
Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni s vill, undvika det,
genom att lta mig f se ngot."

"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frgade han.

"Om inte precis, herr fltmarskalk, s ngot i den vgen", svarade jag.
"Men min skyldighet mot lsekretsen r att tala om vad jag borde ha
sett. Jag kommer att g nnu lngre. Jag kommer att i ngon mn
frfatta. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under verhngande
livsfara ha trngt fram till fronten och bevittnat de grsligheter som
gde rum dr, avsvimmad sjnk till marken och upptogs av tyska
ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor fr mig, om hur vl de
behandlade alla, srade, fngar och befolkning, hur de enkla invnarna i
de ervrade distrikten hylla tyskarna med reportar, och kalla dem sina
befriare, och hur de fngna franska soldaterna flla trar ver att de
burit vapen mot en s storsint och del nation. Vidare...."

"Det rcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "r det ngot srskilt
ni vill veta? Visa er ngot kan jag inte, men om ni vill ha detaljer
frn det stora slaget vid Grand Bete i gr, s mste jag vl st till
tjnst."

"Det slaget hade jag inte hrt talas om", sade jag.

"Nej," svarade han. "Det hlles tills vidare hemligt."

"Tror ni att jag intervjuade karlen? Ngot! Och p kvllen kablade jag
ver tv tusen ord om det. En bra historia frresten. Livligt skildrad,
med granater, frintade kavalleribrigader, taggtrdsstngsel, kulsprutor
och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i gr, men i dag har jag
intet emot att ni fr den, gubbar, jag var ju i alla fall frst."

Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid
telegrafstationen och kablade av en samflld och kraftig dementi p
Taylors vackra bataljmlning.



II.


Tv trtta sjukbrare, som stretat med sin br i ojmn lunk, satte ned
den vid vgkanten just d Harry Taylor kom susande vgen fram p en
motorcykel, med en fart som om han glmt ngot viktigt. Harry Taylor
lyste upp nr han fick se den srade, stoppade, steg av och slngde
motorcykeln i diket p ett stt, som frklarade dess skamfilade
utseende.

"Frstndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma gonblick,
som ni fick se min rena profil svnga runt vgkrken. Hr fr ni var sin
cigarr, jag kan inte rka dem sjlv, men ni fransmn som ' vana vid
Demi-Londres tycker nog att de r jkligt fina."

Han bjde sig ned ver den srade och granskade honom.

"Vad r det med prissen? Sttt i vgen fr en granat. Well, ingen kan
fr olyckan fly. Dligt omlagt frband det hr, han blder ju som en
kalv. Det fr jag lov att gra om."

Med ett par hastiga snitt skar han upp frbandet, tog fram ett annat ur
sin ficka, ansade med ltta hnder sret i soldatens axel och lade om
det.

"Se s ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begra bttre mitt i
brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det hr till?"

Den srade svarade inte. Hans gon voro slutna och det bleka ansiktet
vnt emot himlen. Han tycktes ha frlorat allt intresse fr denna
vrlden, och ingen rrelse tydde p att han levde.

"Sl pojke det dr!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt.
"Om vi inte piggar upp honom, s kommer han bort snart. Var r min
fltflaska? Hr! Se s, gapa och blunda, s fr du ngot gott."

Han tvingade ned ngra droppar av spriten i den srades mun, och karlen
ppnade gonen.

"Se s ja! S ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar r
han vid fronten igen och stoppar nsta granatskrvas vilda flykt. Hr
du, gosse, hur gick det hr till, egentligen?"

"Det var strid!" upplyste en av sjukbrarna.

"Vad i herrans namn sger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande
ironi. "Slogs dom? Fick han inte det hr vid en tebjudning? Det lter
otroligt, men jag fr vl tro er. Tag en cigarr till! Jag r inte rdd
om dem."

I detsamma kom Bob Hyes galopperande ver kullen och hll med ett
beltet leende in hsten nr han fick syn p Harry Taylor.

"Hall, Harry! Vad har du fr dig? Leker du sjukskterska?"

"Skert!" svarade Harry Taylor. "Frresten var det bra, att jag fick tag
i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har frt ett
herrans liv efter dig hela frmiddagen. Var frtvivlad fr att han inte
ftt tag i dig. Frbannade, svor, bad, grt! Fransman, frstr du!
Impulsiv. Han hade ngra viktiga meddelanden, som han ville ge
amerikanska publiken genom en verkligt ansedd klla. Ansg dig
lmpligast, ljligt nog. Det blir en fin historia fr dig, gamle gosse.
Jag r grn av avund. Ge dig genast i vg till hgkvarteret! Sno dig!
Skynda! Hasta! N, r du dr n?"

Bob Hyes gjorde ingen min av att lmna platsen, men granskade i stllet
den srade med synbart intresse.

"Vad r det dr fr en prick, som du hller p med?"

Harry Taylor lt med utmrkt skicklighet en tr rulla nedfr sin
solbrnda kind.

"Det hr? Det r en kr slkting. En brylling till min hustrus frsta
eller andra man, vilket det nu r. Han r srad, och kolar snart av. Lt
inte oss hindra dig. Generalen vntar."

"Jag har inte hjrta att lmna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och
steg av hsten. "Jag lter generalen skta sig sjlv. I stllet skall
jag hjlpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de nst
sista ocks."

Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.

"Du r ett av de strsta fn, jag ngonsin ftt frmnen att ha inom
skotthll. r det verkligen omjligt att bli av med dig?"

"Absolut!" frskrade Bob Hyes.

"Men jag hittade den hr prissen. Allts r han min."

"Jag hittade bde dig och honom, allts lmnar jag er inte."

Harry Taylor funderade ett gonblick.

"Hade jag en kulspruta hr, s skulle situationen strax vara avklarad,
men som det r, fr jag vl lta dig leva och gra en dygd av
ndvndigheten. Och eftersom du i alla fall r hr och skrpar kan vi
samarbeta. Jag, som r mest intelligent, skter om intervjun och sger
till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera,
tar ned vad jag sger. Hll mun! Jag tl inga motsgelser. Nu brjas
det."

Han gav den srade nnu en klunk ur fltflaskan och vnde sig till
sjukvrdarna.

"Var hittade ni den hr gken?"

"Han lg en tre kilometer nordost hrifrn i ett snr, dr dom visst
haft en patrullstrid."

"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi sga?
Sammansttning, lter ingenting, frpostfktning, skrp, fltslag kan
man ju egentligen inte kalla det utan en viss verdrift, som r mig
motbjudande. Drabbning! Dr ha vi ordet! En drabbning kan st emellan
hur mnga personer som helst eller hur f som helst, dock minst tv.
Skriv: En blodig drabbning utkmpades i dag ungefr aderton kilometer
nordnordvst om--vad om, skall vi sga? Derci? Rethel? Betheniville? Det
sista lter bst! Allts: Nordnordvst om Betheniville mellan--mellan
vad? Vi f vl gra det hr franskvnligt, s att det ker igenom
censuren. Allts: mellan en fransk infanteriavdelning och tv tyska
kavalleriregementen, understdda av infanteri, flt- och
positionsartilleri, varibland de bermda 42 centimeters mrsarna, ett
flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjrstrupper, trng,
fstningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det
lter nstan som en officiell generalstabsrapport."

"Utmrkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skl i att stryka
fstningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt p folk, som letar
efter fel."

"Du har rtt, min vn, stryk vapnet."

Han bjde sig mot den srade.

"Kan ni hra vad jag sger?"

Den srade gjorde ett jakande tecken.

"Well, tala d om hur det hela gick till."

"Jag vill d!" sade den srade.

Harry Taylor sg allvarligt ledsen ut.

"Ingen tid att tnka p sdant nu", sade han. "Det hr r viktiga saker.
Vi tv representera en av Frenta Staternas frnmsta tidningar, och en
liten smutslapp i sydvstern, och vad vi skriva kommer att med andls
spnning lsas av miljoner av Amerikas intelligentaste mn och kvinnor
samt cirka tjugutta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."

"Jag vill vara i fred", viskade den srade matt.

"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla
egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och nr plikten mot fderneslandet
kallar. Det r ju La Frances ra det gller. Och frresten har ni ftt
tv drinks av mig. Otacksamhet r det fulaste som finns. Lt mig f en
liten beskrivning p striden."

"Vi ryckte frsiktigt fram--", viskade fngen.

"Bravo! Skriv: Med yttersta frsiktighet ryckte den franska styrkan
hjltemodigt fram mot den verlgsna fientliga styrkans befsta
stllningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver
sklvde av spnning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som det
avancerade de genom terrngen mot den fruktansvrda fiende, som vntade.
Det dr var inte illa. N, min gubbe. Vad hnde vidare?"

"Ett skott small--."

"Utmrkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rrdes av
kvllsvinden--jas, det var p morgonkvisten, ja, stt morgonbrisen
d--. Soldaternas ftter sjnko ljudlst ned i den mjuka mossan. Ingen
fgel kvittrade, ingen lrka slog i skyn. Tystnaden lg som ett dok ver
nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spnningen blev
outhrdlig, hotade sprnga brsten. Nvarna kramade gevren, s att
knogarna vitnade. Man ville gra ngot, skrika hgt, skjuta, vrla, vad
som helst fr att ge utlopp t energien, fr att bryta denna hemska,
beklmmande tystnad, som hotade att krossa en.--S med ens brast det
ls! Det brakade till frn den befsta hjden i fronten, och luften
fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas
rassel och handgevrens smattrande frenade sig till en demonisk kr,
som vxte, vxte--. Som en orkan av dd och frintelse svepte
projektilerna genom de framstormande leden, ddande, krossande,
lemlstande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. N, min gubbe, hur
gick det se'n?"

Den srade, som under Harry Taylors diktamen tydligen tervunnit sitt
intresse fr verkligheten, skakade p huvudet.

"Nej, det r bst ni fortstter sjlv. Ni begriper det dr bttre n
jag."

"Mycket frstndigt sagt, min vn. Det r nog bst att jag klarar av det
sjlv p grundval av det rikhaltiga material ni lmnat. r du klar, Bob,
s g vi p igen?--Som rytande rovdjur strtade fransmnnen framt.
Seger eller dd! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast
av nya mn. Den verlgsna tyska styrkan slogs med frtvivlad
tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet utrtta. Oemotstndligt
trngde fransmnnen fram. Varje tumsbredd jord sldes fot fr fot med
tyskt blod, men intet hjlpte. Likt en jttevg rullade den franska
styrkan mot kullens topp, och snart sg man trikoloren vaja stolt fr
vinden dr uppe.--Dom har vl fana med sig vid sdana tillfllen? Inte?
Gr ingenting. Det gr sig bra nd.--Kring fanstngen rasade lnge en
hrdnackad bajonettstrid. Stl slog mot stl, trycktes in i varma,
sklvande kroppar, och marken var versllad med sargade lik, utstungna
gon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motstndet brutet och
ett oordnat tertg tog vid, medan fransmnnen satte i gng ett
energiskt frfljande.--Puh! Det dr fr vara nog fr den hr gngen.
Det var vl en livfull skildring, eller hur, Bob?"

"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vr srade vn hr, som givit oss alla dessa
vrdefulla upplysningar, frtjnar ett bttre de n att komma p
lasarett och av misstag f en eller annan lem avskuren."

"Tack fr omtnksamheten", sade den srade. "Men det r nog ingen fara.
Jag knner mig mycket bttre nu, och nu _vill_ jag leva. Det gr mycket
till."

"Det gr det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni ftt
tillbaka er livslust. Far i frid."

"Ja", sade den srade. "Jag mste leva fr att komma hem och bertta om
allt det underbara som jag upplevat."

Sjukbrarna togo ter p sig sina selar och lyfte sin brda. Harry
Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin hst.

"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gng motorn. "Hur mnga
tyskar stupade egentligen i det dr slagsmlet, som ni var med om?"

"Ingen", sade den srade. "Dom skubbade sin vg bda tv."



III.


Harry Taylor ppnade frsiktigt drren och stack in huvudet.

"r Hyes hr?" frgade han med en viss ngslan i rsten och sg sig
omkring.

"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."

Harry Taylor slank in hel och hllen, slog sig ned, lade hatten inom
rckhll och sade:

"Gudskelov fr det d! Jag lngtar inte efter att f trffa honom.
Hoppas att han begtt sjlvmord eller ngot annat frstndigt."

"Vad nu hava hnt?" frgade Ferati.

"h, ingenting just. Det blev visst bara ngot hinder med hans
telegrafering, och han r antagligen litet nervs nu. Jag tycker inte om
nervsa personer. I synnerhet nr de ha skjutvapen.

Se Bob och jag intervjuade en srad i frmiddags, det vill sga, jag
intervjuade, och Bob hade mera ett drnggra, han stenograferade, s att
den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en
sju helsikes drabbning, och var alldeles smckfull av intressanta
detaljer, som han inte nskade ngot hgre n att f genom mig sprida ut
i vrlden. Han gick p och pratade en hel timme nstan, och jag samlade
materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en
verkligt intressant historia av det. Han hade frmodligen hllit p att
prata n om jag inte till slut bett sjukbrarna bra bort honom och d
grt han av sorg ver att behva skiljas frn mig. Han hade aldrig frr
trffat en s tjusande personlighet, sa han.

Well, Bob och jag kte till den bondstuga, dr vi mot ersttning av en
mindre frmgenhet lyckats f kvarter, och Bob freslog, att vi skulle
g in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid.
Vi behvde ju inte kabla frrn klockan tv.

Det gjorde vi, och p en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som
fr all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska
journalistikens sknaste prlor.

Nr jag hll p med de sista raderna ppnade Bob drren:

"r du frdig snart, Harry?" sade han. "S f vi sllskap till
telegrafen."

"Visst", sade jag. "Vnta bara i sex rdkindade sekunder s kommer yours
truly som en oljad blixt."

"Nej, vet du", sa han d. "Jag tror att jag gr ensam till
telegrafstationen, och eftersom du ju kan behva lite vila, s lser jag
till om dig och tar nyckeln med mig." Och s slog han igen drren.

Detta var ju precis vad man kunde vnta sig av Bob Hyes, s jag blev
inte alls frvnad utan tvrt om.

"Ls du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."

"Det r en stark och bra ekdrr den hr!" svarade han.

"Well, folk r vl inte dva hr i huset i alla fall. Jag skall fra ett
sdant helsickes liv, att jag snart skall bli utslppt, om inte annat,
s p en stege genom fnstret."

"Jag skall sga, att du r full och galen, och inte fr slppas ut!"
svarade fhunden. "Om du vet ngon mer mjlighet att komma ut, s gr
mig den tjnsten och nmn den, s att jag kan f njet att frebygga
den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajken d. Var inte ledsen. Jag
skall telegrafera till din tidning att du vgat dig fr lngt fram och
ligger svrt srad p ett militrsjukhus."

Med det gick han nedfr trapporna, men kom snart upp igen.

"Hr du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fnstret, s bryter du
nog nacken. Gr det!"

Se'n gick han, gudskelov, definitivt.

Jag satt kvar och tnkte. Ut mste jag, ven om jag skulle flja Bobs
rd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog
trumvirvlar p drren, men inte en sjl kom. D gjorde jag, som alla
skna riddardttrar brukade p den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina
lakan och hissade mig ut.

Nr jag var tre meter frn marken slppte knuten som hll ihop lakanen
och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammantrffandet med moder jord var
inte srdeles behagligt, och frbttrade inte precis mitt utseende, men
alla ben och grejor hllo, och frresten ser nstan varje anstndig
mnniska ut som en buse hr nere.

Nr jag konstaterat, att jag inte behvde lkarevrd stack jag i vg
bort till telegrafstationen, fast besluten att sl ihjl Bob Hyes, som
jag ovillkorligen mste trffa p vgen.

Jag trffade honom. Men inte p det stt jag vntat. Han stod nmligen
med sitt manuskript i handen utanfr ett hus och talade med en
stabsadjutant. Jag tog gonblickligen betckning, frsvann helt enkelt
i terrngen och sprang p omvgar till telegrafen.

Dr intrffade det underverket, att den ende tjnsteman, som befordrade
allmnhetens telegram fr gonblicket var ledig och mitt telegram
kablades i vg genast. Men medan jag stod dr fick jag en id, rusade
ut, och direkt in i nrmaste hus.

"Det finns vl en bibel i huset?" frgade jag en flicka, som ppnade fr
mig.

"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hrt rtt.

"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av
Gustave Dor. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant fr en
bibel."

Jag fick en inom tre sekunder och lmnade efter mig tjugu francs och det
intrycket att jag var vansinnig.

Med bibeln i hand rusade jag in p telegrafstationen, rev ut frsta Mose
bok, skrev min tidnings adress p titelbladet och lmnade den till
telegrafisten.

"Ilkabla genast det hr", sade jag.

Nummer tv trodde naturligtvis att jag var vansinnig.

"Det hr?" sade han.

"Ja, det dr! Frsta Mose bok! Tror ni inte att censorn slpper den
igenom? Hr r femhundra francs till porto. Det som blir ver fr ni
behlla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i vg
innan det hr r expedierat."

Det var ett argument, som han frstod. Han gav mig en medlidsam blick,
som jag hller honom rkning fr, och tog pengarna s hastigt som
mjligt, fr att jag inte skulle hinna att ngra mig.

P trappan utanfr mtte jag Bob Hyes. Han hll p att f slag frst nr
han sg mig, men sedan flinade han.

"S, Harry! Du klarade dig ut nd", sade han. "Du r duktigare n jag
trodde dig om."

"Skert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare n du tror mig om
nu. Jag har skickat mitt telegram."

"Jag skall skicka mitt nu", sade han.

Jag skakade fundersamt p huvudet.

"Du r alldeles fr vrdsls, Bob. Skickar dina saker alldeles fr sent.
Tnk om ditt telegram av ngon anledning blev hindrat en timma eller tv
eller tre, s var ju mitt ute och telegraferat ver hela Amerika innan
ditt hann ver, och du skulle f p huden av din tidning fr att du
kablade gamla nyheter."

"Men det blir inte frsenat", sade Bob, och klev upp fr trappan.

"Var inte du fr sker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjnstetelegram
emellan, eller ngon, som var p telegrafen fre dig, kan ha lmnat in
ett s sabla lngt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det.
Om till exempel ngon av ondska och ovilja kablade frsta Mosebok--"

Han stirrade ett gonblick p mig med vansinne i blicken, s rt han:

"Jag skjuter dig om du har--", och strtade in.

Jag avlgsnade mig diskret innan han kom ut, fastn det nog skulle ha
varit intressant att f studera hans fysionomi d."

"Hr du, Suvaroff, som sitter nra fnstret. Sg till mig om du ser Bob
Hyes komma hit!"



IV.


Harry Taylor satt med ansiktet dolt i hnderna hopsjunken p en dikesren
lngt borta frn vrlden, nr van Weide kom krande vgen frbi i sin
bil.

"Hall, Harry! Sitter du hr?" ropade van Weide frvnad. "Hur r det
med dig? r du sjuk?"

Harry Taylor rrde sig inte och sg inte upp.

"Det r van Weide, som tilltalar mig", sade han dovt. "Jag knner igen
rsten. Den lter som en duett av en cirkelsg och en bastuba."

"Jag r frkyld", sade van Weide indignerad.

"Kroniskt", fortsatte Harry Taylor. "Nej, jag r inte sjuk. Men jordens
rotation besvrar mig. Jag var p en hippa i gr."

"Vem mer n du?"

"Ingen. Jag hll den alldeles sjlv. Det vill sga Charley Reeves, min
sekundant, var ju med. Men han rknas inte."

"Sekundant?"

"Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han r hos Rda korset nu."

Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor.

"Vad i Herrans namn sger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frgade han
frskrckt.

"Skjutit? Inte? Jag har inte rrt honom ens. Jag verlmnar t lgre
stende intelligenser att slss med kniv och skjuta skarpt. Jag
duellerar med hjrnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller
ens Reeves har tillgng till."

Han lyfte huvudet ur hnderna och tnde sin pipa.

"Min sjl r matt i dag och jag kan tydligt hra sfrernas musik och jag
vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig gr frrn du ftt
veta allt som inte angr dig, och som jag vill bli av med dig s snart
som mjligt, skall jag bertta historien fr dig.

Ser du, Bob tycker inte om att bli frekommen nr det gller att skicka
fria fantasier fr mnga cent ordet ver till Staterna, och s lnge han
tnjuter frmnen av mitt umgnge kan ju den saken inte undvikas. P
det viset intrffar ibland episoder och p grund av en dylik har han i
flera dagar letat efter mig verallt.

Jag har varit litet svrantrffbar, det r sant, fr jag ville inte gra
honom ngot illa, men i gr trffade han mig i alla fall. Charley Reeves
frn Oklahoma Worlds Herald och jag hade nmligen ftt tag i en
Londontidning, och blevo s glada ver att f lsa lite nyheter hrifrn
krigsskdeplatsen att vi glmde allt, och gingo in i en bondstuga fr
att lsa.

Innan man anade ngot ont steg Bob Hyes in och fick syn p mig. Han
vrlade genast till p det dr mindre gentlemanlika sttet, som de ha
dr nere i sydvstern, och brjade gra en strategisk frflyttning av
smrre mbler i riktning mot mig.

Charley och jag insgo ju att ngot mste gras, och som man inte br
uppskjuta tills i vermorgon det som man inte kan undvika att gra
tvrt, tog jag, som r gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knna och
sprckte en golvplanka med honom medan Reeves, som r mera bekvm av
sig, satte sig p hans ansikte fr att f honom lugnare. Sjlv satte jag
mig p hans knn. Det var inte s komfortabelt, men jag r inte
pretentis.

Nr Bob s smningom blev mera stillsam, flyttade Charley sig till
mellangrdet och frgade efter Bobs rende.

Jag har alltid sagt att Bob aldrig kommer att n samhllets tinnar,
emedan vanlig enkel hvlighet inte ingtt i hans uppfostran. Om han nu
lugnt och behrskat talat om fr Charley, att huvudsakliga anledningen
till hans besk var en nskan att skra ronen av mig, s r det ju
mjligt att Charley inte skulle lagt sig i den saken utan tergtt till
Londontidningen och ltit oss ensamma skta den affren.

Men nu brjade han i stllet beskriva Charleys utseende p ett stt, som
just genom sin ptagliga sanningsenlighet srade Charley i hans
innersta. Efter denna olmpliga brjan bad han Charley gra honom den
tjnsten att sl mig i skallen med ngot tungt, samt slutade med ett
bestmt lfte att mrda oss bda nr han kom upp, vilket i hg grad
minskade utsikterna fr att vi ngonsin skulle resa oss.

"Bob!" sade jag emellertid vnligt till honom. "r du p ngot stt
sttt p mig?"

"Mordbrnnare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.

"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk gr omkring och ro
sttta p mig, och drfr vill jag fresl en uppgrelse."

"Jag gr med p en frlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt
p att du begr harakiri inom tjugufyra timmar."

"Det vore ett bra stt att f saken ur vrlden", svarade jag. "Men
nstan enklare fr Charley och mig vore att sitta kvar hr tills du
dr."

Hr avbrt Bob samtalet genom ett litet frsk att komma upp, som endast
avvrjdes genom att Charley tertog sin gamla sittplats en stund. Nr
Charley flyttade sig tillbaka var Bobs ansikte bde lugnare, blare och
plattare n frut.

"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skra
halsen av Charley Reeves vid frsta mjliga tillflle", flmtade Bob, s
snart han ter kunde andas. Och jag tror att han menade det.

Well! Vad var att gra. Charley satt visserligen och lste tidningen,
men jag hade ingenting att lsa, och det brjade bli lite lngsamt fr
mig. Och frresten r min tid dyrbar och jag hade inte rd att slsa
mera av den p ett sdant freml som Bob Hyes. Allts beslt jag att
ska trffa en verenskommelse med Bob.

"Bob", sade jag.

"Falskspelare", svarade han. Men jag fste mig inte vid det.

"Vi r i Frankrike nu, Bob", sade jag.

"Jag nskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om
den hetaste platsen."

"Om vi, mot frmodan, skulle slppa dig levande p ftter igen, och du
skulle frska sl ihjl en av oss, s br till och med ditt intellekt
fatta, att vi bda kommo att ta hand om dig, och d vore du slut."

Bob teg, frstndigt nog.

"Men", fortsatte jag. "Nu r vi i Frankrike dr dueller r p modet, och
om du vill lova att uppfra dig anstndigt, s skall du f lov att
duellera med mig."

Bob blev s rrd att trarna kommo honom i gonen.

"Menar du verkligen det!" skrek han. "Skall jag f ett regelrtt
tillflle att skjuta dig s full med bly att du kan anvndas till
skeppsankare."

"Sure!" sade jag.

"Jag skall uppfra mig som ett lamm", sade han. "Slpp mig upp! Jag
skall bjuda p pilsner! Fr jag duellera med Charley ocks? Sticka honom
tvrs genom skrovet! Eller jag tror vi lnar ett par kavallerisablar s
kan jag hugga er i bitar bda tv. Det blir trevligast."

Vi slppte upp honom och han var glad som ett barn, och fll oss om
halsen och grt av gldje, och lovade att gra pinan lng. Till slut kom
vi verens om att Bob och jag skulle duellera frst och Charley vara
sekundant t mig. Vapen lt jag honom sjlv vlja. Det intresserade mig
nmligen inte alls om han valde 42 centimetare eller kulsprutor eller
pikrinsyrebomber, fr jag hade ju, som jag redan antytt, ett mera
fruktansvrt vapen n ngot av de dr.

S tgade vi ut ur bondstugan fr att ska upp ngon undangmd och
idyllisk plats med fgelsng och klara kllors porl, dr vi ostrda
skulle kunna idka vr lilla frstrelse, och under tiden hll jag gonen
ppna och tittade efter vad jag behvde.

Till slut hittade jag det. Det var en liten understsig, bredaxlad
fransk bonde i femtiorsldern, fr gammal fr kriget, men tydligen en
karl som hll att ta i. D stannade jag och slog mig fr pannan i grand
operastil.

"Det r rtt", sade Bob Hyes. "Sl dig sjlv. Du kan i alla fall aldrig
f tillrckligt."

"Vi ha glmt en sak", sade jag.

"Vapen, menar du", sade Bob. "Var lugn! Jag skall skaffa det, om jag s
skall bli tvungen att kpa det."

"Nej", sade jag. "Du behver en sekundant."

"Visst fasen", medgav Bob. "Vem skall vi ta."

"Vem som helst", sade jag. "Tag frste bste. Frga till exempel den dr
bonden dr. Han gr det skert fr ett par francs, och blir tacksam p
kpet. Alla fransmn tycker om att se dueller."

Bob gav sig genast i vg till fransmannen och Charley och jag fljde
ttt efter.

"Vill ni gra mig en tjnst, och frtjna ett par francs?" frgade Bob
p sin usla franska.

"Det gr ni vl grna", sade jag. "I synnerhet nr det gller att
hjlpa en landsman."

"Landsman?" sade bonden. "Den dr herrn r vl inte fransman."

"Vad tusan menar du med det dr?" frgade Bob mig ilsket p
Frenta-Statska.

Jag anlade ett ytterst frvnat uttryck, och Charley, som frstod att
ngot var i grningen, fljde exemplet.

"Nej nu talar han verkligen engelska", sade jag. "Och nyss sade han till
oss, att han var fransman och bara kunde franska."

"Det hr begriper jag inte", sade Bob. "Vad tjnar de lgnerna till?"

"Han talar frresten bruten engelska ocks", sade jag till bonden. "S
engelsman r han inte."

"Det dr br noga underskas", sade bonden och gick nrmare intill Bob.

"Det frefaller mig som om dialekten vore tysk", anmrkte Charley, som
ntligen ftt klart fr sig vad meningen var.

"Och han bjd mig pengar fr en tjnst", rt fransmannen. "Nu,
frbanningen--"

Till sakens vidare utveckling voro Charley och jag overksamma men
intresserade skdare. Men nr Bob brjade nska att han aldrig blivit
fdd, ingrepo vi med risk fr vra egna liv och frklarade fr
fransmannen att vi misstagit oss. Det var inte tysk utan amerikansk
dialekt, som Bob talade.

Tja, se'n var det ingenting mer n att bonden med fransk artighet bad
Bob tusen gnger om urskt och krde honom i en skottkrra till rda
korset. Charley och jag firade, som sagt, det lyckliga frloppet med en
liten hippa.

Nu har du hrt historien. Ge dig i vg. Om bara den frbaskade jorden
ville lta bli att snurra s--"



V.


"Skall flyga!" sade Harry Taylor, nr han ftt sin pipa stoppad och en
grogg med en liten klingande isbit i framfr sig p packldan.

"Vad skall du, sa du?" frgade Charley Reeves och lade en tidning under
fr att sitta litet bekvmare p sin margarinfjrding.

"Flyga!" svarade Harry. "Militraviat! Bussig karl! Skaffat tilltelse!
Skall ta en liten tripp ver de tyska linjerna, frstr du. F se krig
till slut. Inte kan en energisk karl som jag vara njd med att hnga
bakom armn s hr. Sedan dom nu avancerat lite har man ju ftt
tillflle att se lite lik, men vad r det i sjlva verket? Kan man ha
ngon verklig gldje av det?"

Charley Reeves svarade inte, och Harry Taylor fortsatte:

"Hr kommer man resande mnga tusen mil fr att f se folk slss, och
vad hnder? Jo man placeras kilometervis ifrn platsen fr slagsmlet,
fraktas n fram och n tillbaka. Ena dagen sitter man i ett slott, den
andra i en bondstuga och den tredje, som nu, p en margarinkutting i ett
gammalt ruttet tlt, men var man sitter och vart de fraktar en, s r
det alltid betydligt mera fridfullt n vi ha det i vardagslag hemma i
Montana. Ni, slfockar, njer er naturligtvis med sdant, men inte jag.
Jag har intrigerat och anvnt alla slags inflytanden, mest det
vrldsblads som jag representerar, och mot vilket till exempel
Harristown Tribune r som republiken Andorra i jmfrelse med
Nordamerikas Frenta Stater, med Filippinerna, Porto Rico, Hawaji och
Guam p kpet. Detta har resulterat i att jag om en timma fr flyga med
Duvallon och kasta bomber."

"Lgn, naturligtvis!" svarade Charley Reeves lidelsefritt.

"Sant, naturligtvis!" sade Harry Taylor med lidelse. "Kallar du mig
lgnare s bryter jag nacken av dig, s att hngmannen i Sing-Sing
slipper det jobbet. Jag, Harry Taylor, kommer allts att om en timma
svva lika hgt ver dig som min intelligens str ver din, allts
omkring tv tusen meter. Jag skall frn denna hjd se hur man skjuter p
varandra med kanoner, hur de stora generalerna p sitt vanliga snillrika
stt leda sina armer mot varandra, och hur den enkle mannen i ledet, i
avsaknad av varje taktisk bildning, njer sig med att stillsamt och
flrdfritt kra bajonetten i magen p den lika enkle soldaten frn andra
sidan grnsen. Allt detta fr jag se, medan du och de andra murvlarna
sitta hr och gldja er t whisky och soda. Tnk vilken livfull
skildring jag kommer att telegrafera in."

Charley Reeves gav Harry Taylor en blick, i vilken ngot som pminde om
intresse skymtade fram.

"r detta, mot frmodan, sanning?" frgade han.

"Nej!" svarade Harry.

"Kunde vl tro att det var lgn", sade Charley Reeves. "S'nt dr hnder
inte i verkligheten. Och fr vrigt vore du inte smart nog fr att kunna
arrangera det."

"Det r inte lgn", sade Harry Taylor med djupt allvar. "Det r sanning,
men inte mot frmodan. Och jag erknner att det var smart gjort av mig
att arrangera det. Knner ingen annan, som skulle ha kunnat klara av
det. Jag r en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjlpa att jag
gripes av en verklig beundran nr jag tnker p mig sjlv."

Charley Reeves tmde lngsamt sitt glas.

"Jag skall be till gud fr dig."

"Det var hyggligt!" sade Harry Taylor verraskad. "Det trodde jag inte
dig om."

"Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slr ihjl dig.
Eller ocks, att du kommer ned p tyska sidan och blir arkebuserad. Det
senare vore frresten nstan trevligare."

"Nu knner jag igen dig, gamle vn", svarade Harry. "Du fr frlta mig
att jag fr ett gonblick missknde dig och trodde att det kunde finnas
en del tanke i din skalle. Apropos din skalle: har du lagt mrke till
den dr orangutangen i Londons Zoo? Ni r pfallande lika. Orangutangen
har bara en mera grekisk profil."

Tltdrren slog igen efter Charley Reeves nstan innan Harry talat till
punkt, och den vrde representanten fr Montana Screamer log brett.

"Synd om gossarna i alla fall", sade han. "Jag tror att jag skall lta
dem intervjua mig nr jag kommer ned igen."

En timma senare stod Duvallons maskin klar till avfrd. Aviatren och
mekanikern gingo nnu omkring och tittade p stagen, en liten, avundsjuk
klunga amerikanska korrespondenter tittade ocks p stagen drfr att
flygaren gjorde det, och framme vid motorn, med handen p ena vingen
stod Harry Taylor och sg ut som om han gde apparaten. Han vntade p
att bli knppt av sin fotograf, och drjde litet fr att alla andra
skulle komma ur fokus.

ntligen voro de ur vgen. Kick! Plten var tagen.

"Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och s en
eller tv nr vi ge oss av, men se till att jag syns bra."

Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan.

"Hall Vally!" skrek Harry. "Kom och stll dig hr, s ta vi en plt.
Nej, inte framfr mig, p vnster sida, _vnster_ hr du. r det du
eller jag, som representerar ett vrldsblad?"

"Det skall bli trevligt det hr", sade Harry nr plten var tagen.
"Svva hgt, hgt druppe, och ta pltar och slppa ner bomber, s att
tyska generalstaben blir mrkrdd. Nu skall det bli fart p luftkriget,
sedan Harry Taylor tog hand om det. Mter vi en Zepp nu, ajken med den.
Hr ni gubbar, glm inte att meddela era tidningar att jag har flugit.
'Vr bermde landsman, den framstende journalisten Harry Taylor
etcetera', skall det st."

"Frsk inte", kom det i kr frn mbetsbrderna.

"Fhundar!" sade Harry. "Ni vet inte vilka nyheter som r viktiga. Men
hr nu Vally, vad ser mitt ga? Det hr aeroplanet r ju inte helt."

"Inte?" sade Duvallon. "Vad r det fr fel?"

"Fel? Det r en sabla hoper fel. Ser du inte att det finns en hel hop
hl i den hr vingen, en, tv, tre--en sabla mngd."

Aviatren skrattade och brjade stiga upp i maskinen.

"Det dr r ingenting att bry sig om. Det r bara hl efter tyska
kulor."

"Bara!" sade Harry Taylor, och stllde sig bredbent med hnderna i
byxfickorna. "Bara! Vad i herrans namn har du s lngt nere vid jorden
att gra, att de kan trffa dig med sina skott? D kunde du ju lika
grna ka bil."

"Jag mste flyga rtt lgt, fr att kunna se hur jag kastar mina bomber,
och fr vrigt se ngonting alls. Upp nu, Harry, s ker vi."

"Stopp lite! r det mjligen din mening att ocks den hr gngen g s
dr lgt? Menar du att tyskarna skulle f lov att skjuta flera hl inte
blott i maskinen utan ven i dig och Harry Taylor, Esq. frn Helena,
Montana U.S.A.? mnar du inte flyga utom skotthll nr du har ansvaret
fr ett s dyrbart liv som mitt?"

Duvallon hade aldrig haft s roligt.

"Nej d, kra vn! Jag mnar g s lgt jag vgar. Antagligen blir vi
inte trffade, bli vi det s--tja."

"S--tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det gr vl an fr dig att
sga. Du r bara en fransk flygare, och s'na finns det gott om. Men jag
r den mest bermde journalist Montana ngonsin frambragt. Vad vore
Screamern utan mig?"

"Vederhftig!" stack Charley Reeves in.

"Hll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde
upptaga min mantel. No sir! Fr min egen del r jag inte rdd, men jag
knner djupt mitt ansvar mot min tidning. Jag fr inte ta en sdan risk.
Flyg du, Vally! Ge dig av bara, och lt preussarna peppra dig. Men glm
inte att peppra igen. Och om du trillar ner, s var lugn. Jag skall
genom Montana Screamer se till att ditt namn skall g ned till
eftervrlden. So long, Vally! Hlsa Kaisern!"

Ngra minuter senare svvade Duvallon hgt uppe i det bl, och en skara
beltna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor.

"Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick
det nu med den dr livfulla skildringen?"

"Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tnde en tjock, svart
cigarr. "Den telegraferade jag i vg fr en halvtimma se'n."



VI.


Stndrttens ordfrande, en bister versteljtnant med grsprngd
mustasch, satte sig tillrtta i stolen och anlade ett hgtidligt och
skrckinjagande ansiktsuttryck.

"Fr in fngen", sade han.

Fngen frdes in. Det var en ung karl, med lugna och klara gon, som med
synbart intresse betraktade omgivningen.

"Hrrnu herrn!" brjade han, vnd till versteljtnanten. "Ni r
tydligen basen i den hr butiken. Nu vill jag veta--"

"Tyst!" dundrade versteljtnanten, och spnde blicken i fngen.

"Nu vill jag veta", fortsatte denne oberrd, "vad man har gjort av min
tuggtobak."

"Namnet?" frgade versteljtnanten kallt.

"Carolina Plug Cut, den bsta tuggtobak som finns, och den sista kakan
jag hade, och nu ha de hr drullarna tagit den och--"

"Tyst!" vrlade versteljtnanten pionrd i ansiktet. "Jag vill veta ert
namn!"

"Jas mitt!" sade fngen. "Kors, jag trodde att ni ville ha
rekommendation p en bra tuggtobak. Det lr jag grna bort, och jag
rekommenderar den. Men jag gillar inte att de har tagit ifrn mig min
bit, och den sista kakan till p kpet."

versteljtnantens ansiktsfrg vergick till violett.

"Ert namn, herre! Vad heter ni, och vem r ni?"

"Vad jag heter", svarade fngen. "Det tycker jag att ni borde veta
frut. Jag r Harry Taylor, representant fr Montana Screamer, den mest
framstende och inflytelserika tidning som existerar mellan San
Fransisco och Yokohama, indirekta vgen."

"Ni r anklagad fr spioneri!" upplyste versteljtnanten med gravlik
rst.

"Och om jag inte fr igen min tobak snart", svarade Harry Taylor, "s
kommer jag att anklaga en och annan fr snatteri."

"Erknner ni?" frgade versteljtnanten.

"Erknner vad?"

"Att ni skt utforska militra hemligheter ssom trupprrelser och
dylikt. Att ni skt fotografera viktiga fltbefstningar och att ni skt
uppsnappa rapporter med mera."

Harry Taylors ansikte avspeglade en ltt frvning.

"Sure!" sade han. "Det r klart att jag erknner det. Det r ju det jag
r hr fr."

"Han erknner!" sade versteljtnanten till stndrttens vriga
medlemmar. "Han erknner att han r utsnd fr att spionera."

"Det r klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvrs ver
halva vrlden hit fr att f mina nyheter via New-York? Tror ni, att en
krigskorrespondent av min kaliber njer sig med de magra och utan
verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den dr jycken som
skter reklamen fr er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som
jag njer sig med att ligga stilla tv timmars resa frn armn, nr han
lika grna kan vara dr framme och se sjlv? Sllan!"

"Spioneri straffas med dden", upplyste versteljtnanten. "Ni har
erknt er skyldig, och kommer allts att dmas till dden och
arkebuseras inom tv timmar."

"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan ocks, att ni har knyckt min tobak.
Jag pratar aldrig s bra som nr jag har en liten buss vid hgra sidan
av underlppen. Arkebuseras, sa ni! Det r ju ett finare namn p
skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor frn Montana? Kre vn, det
tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats ngon frut."

"Har ni ngot att anfra till ert frsvar?"

"Om? Skert! Ett par tjog slagskepp med stjrnbanret under gaffeln fr
att nu inte nmna ngra dussin kryssare och annat smtt och gott. Tror
ni att onkel Sam skulle tillta det hr lilla landet att kallblodigt
mrda en av hans dlaste och mest framstende mn. Nd! Det r bara i
Mexico sdant gr fr sig. Frsk inte, lilla franois. Mig bluffar ni
inte."

Med en knyck drog Harry Taylor fram vnstra manschetten, tog upp en
blyertspenna ur vstfickan och brjade skriva.

"Vad gr ni?" frgade versteljtnanten.

"Antecknar!" svarade Harry med belten min. "Det r minsann inte varje
dag man har en s'n hr tur, m ni tro. Stlld infr stndrtt, och
hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen p tuggtobak, och
lmnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst--"

"Tyst, herre! Hr r det jag som fr ordet!" rt versteljtnanten.

"Minst fyra spalter med portrtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde
jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna
hemma i Montana att stta sig upp och se efter vad som hnde, men
inte--"

"Herre! Ni blir bortfrd och skjuten gonblickligen om ni inte tiger."

"Inte trodde jag, att det skulle bli en s helsickes fin historia",
fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna s hr p
ett stlle och ni inte har brtt som vanligt, s skall jag passa p och
gra en liten intervju. Vad sger ni, versteljtnant? Tror ni att
kriget gr igenom?"

"Monsieur Taylor! Har ni klart fr er, att ni str verbevisad om
spioneri och nr som helst kan vnta att bli skjuten?"

"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade
Harry. "Den har jag fr lnge sedan frltit er. Tala inte om den! Den
har givit mig material fr ett uppseendevckande telegram och saken r
klar. Nu vill jag bara ha ngra upplysningar--"

"Har ni ngot ytterligare att sga innan domen faller?"

"Att sga? Inte precis! Jag r inte pratsam av mig. Men jag skulle grna
vilja ha en plankarta med noggranna beskrivningar ver era
fltbefstningar. Srskilt r jag intresserad av taggtrdsstngsel."

"Fr sista gngen frgar jag er. Har ni ngot att anfra, som skulle
kunna motivera att ddsdom icke avkunnas ver er?"

"Om jag har! Var lugn fr det! Fr det frsta r jag principiell
motstndare till ddsstraffet, och fr det andra har jag ju redan en
gng sagt ifrn, att vi inte skall tala vidare om den hr saken. Jag har
frltit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi hr en hel del
amerikanska korrespondenter som allesammans ro mina personliga, kra
vnner. Frga bara Bob Hyes om han inte lskar mig! Om jag skulle bli
skjuten, s skulle varenda en f klart fr sig, att han riskerade samma
sak om han inte ordnade fr sig, och allts kom han att ordna fr sig.
Detta kom att ske genom en samflld och enkel presskampanj mot er fr
att ni mrdat en amerikansk underste och en av nationens frtroendemn,
och de skulle inte ge sig frrn etthundratio miljoner amerikanska
strupar ropade efter ert blod. Tja, se'n hade ni bara att veta hut och
bedja om urskt, och betala ngra miljarder i skadestnd, i annat fall
kommo yankees hit och hjlpte tyskarna att mblera om er karta. Nej,
monsieur, det finns s fullt av argument mot min arkebusering att man
knappt kan komma fram fr dem."

"Fr bort fngen!" sade versteljtnanten. Och Harry Taylor frdes bort.

Hans ansikte sken av beltenhet nr han ter frdes in fr att hra sin
dom, och underkken arbetade taktfast.

"Ftt igen tobaken! Sergeanten hade lnat den och tagit sig en bit. Det
fick han grna! Jag nekar aldrig en mnniska en buss."

Stndrtten ltsades inte hra, och versteljtnanten klarade strupen.

"Monsieur Taylor! Ni r befunnen skyldig till spioneri, och skall allts
enligt krigslagen arkebuseras. Men stndrtten har funnit det till full
evidens dagalagt att ni varken vid brottets begende eller senare,
mjligen inte heller tidigare, varit vid frstndets fulla bruk, varfr
ni friknnes."

En kort sekund sg Harry Taylor nstan frbluffad ut. S log han.

"Ja, det r ju ocks ett motiv", sade han.

"Men", fortfor versteljtnanten, "uppmanas ni samtidigt att omedelbart
lmna landet. tlyder ni icke denna uppmaning komma militrmyndigheterna
att utvisa er. I annat fall bekosta vi en bil till vilken bakom fronten
liggande ort ni vljer, varifrn ni kan fortstta vidare. Antar ni
tillbudet?"

"Visst fadren", svarade Harry Taylor. "Jag skter korrespondensen lika
bra i London."

"Bilen vntar!" sade versteljtnanten och reste sig, tillsammans med
rtten i vrigt.

"Ja, ajken p er d, gubbar! Trevligt att trffa er, men jag sger i
alla fall inte au revoir. Hlsa hustrur och barn!"

Med det gick Harry ut, nickade ndigt t ngra officerare i nrheten och
vrkte sig komfortabelt tillbaka mot bilens kuddar.

Chauffren vnde sig och gjorde honnr.

"Varthn, monsieur?"

"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tnde en svart cigarr. "Till nrmaste
telegrafstation, naturligtvis."




SKNHETSVRD


Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skn. Snarare
tvrtom. Hans nsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och
trotsade alla gdningsfrsk och pannan var ett helt litet landskap av
kullar och dalar.

Ingen hade ngonsin sagt ett ont ord till Erlandsson fr den sakens
skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio ren, men
Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest
omsorgsfullt benade hr eller vaxade mustascher kunde gra hans ansikte
ens hlften s tilldragande som till exempel hans vn Hilmrs, en
skillnad som ytterligare pointerades av att frken Vira p Flasklocket
alltid stllde sig p Hilmrs sida om bordet och pratade nr de
tillsammans tmde sin aftongrogg.

Det var drfr endast helt naturligt, att fljande annons i
Morgonblackan skulle stta Erlandssons hjrna i verksamhet. Dr stod:

  _Varfr r ni inte skn?_

  Oregelbundenheter i anletsdragen rttas
  genom paraffininsprutning. Renaste grekiska,
  romerska eller semitiska profiler erhllas
  efter behag. Full diskretion. Svar
  till "_Profil_", denna tidning.

Erlandsson funderade i tv dagar, s svarade han och fick per omgende
post svar frn tandlkare Skoglf, som erbjd sig att p ett par timmar
mblera om Erlandssons anletsdrag, s att han sedan skulle kunna ta
frsta pris p vilken sknhetsutstllning som helst.

Erlandsson funderade en stund till, men inte lnge. Sedan gick han upp
till Skoglf och bestllde en grekisk profil. Morgonen drp satt han i
Skoglfs tandlkarstol och sg i en spegel sin nsa sakta rtas ut och
antaga en fullkomlig form, om man bortser frn det faktum att
nsborrarna voro litet fr stora.

Under de nrmaste timmarna frdlades Erlandssons profil ofantligt, och
nr han till sist steg ut ur tandlkarens port, var han till
oigenknnelighet frsknad, och med svallande gldje i hjrtat
promenerade han hemt.

"Det hr skall bli en verraskning fr Adolfine!" tnkte han, nr han
ljudlst ppnade tamburdrren och steg in. "Jag undrar vad hon skall
sga, nr hon fr se hur vacker man hon ftt."

Nr han passerade tamburspegeln stannade han ett gonblick och granskade
sina nya drag i stum beundran. En delt formad nsa, hg, klar panna,
fylliga kinder och ett beltet, sjlvskert drag kring munnen, som icke
funnits dr frut. Om det hrrrde frn paraffin eller den med sknheten
fljande sjlvskerheten r nnu outrett.

Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen--fr mindre gick det inte
av--och satte sig att vnta p sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen
och stannade frvnad i drren.

"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rtt hg rst och stirrade
frvnad p Erlandsson.

"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.

"Hur vgar ni anvnda mitt frnamn?" kom motfrgan snabbt och
offensivt. "Vem r ni, frresten, och vad vill ni?"

"Knner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frgade Erlandsson road.

"Nej, det gr jag inte, och jag r alldeles sker p att jag aldrig sett
er frut."

Hon granskade honom litet nrmare, och bleknade.

"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels klder p sig! O, Gud!"

Bang! Salongsdrren slogs igen och lstes. Erlandsson var fnge.

Men han tog saken mycket lugnt.

"Det hr var sannerligen bttre n jag vntat mig", sade han till sig
sjlv. "He, he, he! Tnk att min hustru inte knner igen mig. Hon
vntade sin fule, medelldrige man, och s kommer i stllet en bildskn
yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir s mycket gladare nr hon fr veta
hur det r."

Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det drjde inte
lnge frrn sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hrda nvar
stego in i salongen, med fru Erlandsson som arrirgarde.

"Grip mrdaren!" skrek hon. "Han har min mans klder p sig. Han har
mrdat och rnat min Mikael."

Mikael log, men leendet utsltades hastigt nr konstaplarna kastade sig
ver honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor
p hans smala armleder.

"Kom med nu utan att brka!" sade en av dem. "Och om du visar var du
gmt liket, s kanske straffet blir mildare."

"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest frtroendeingivande rst
han kunde stadkomma. "Lugna er ett gonblick? Det hr r endast ett
skmt."

"Det dr kan du sga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu
och hll kft."

Men nu intervenerade fru Erlandsson.

"Stopp ett gonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har
s'na dr idiotiska phitt ibland. Vem r ni?"

"Knner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson mt. "Jag r
ju din egen lille man."

Det galltjut fru Erlandsson uppgav vckte uppseende i de tre nrmaste
kvarteren.

"Min man! Vilken frck usling! Denne knoddskne bandit vgar pst att
han r min kre, fule och litet enfaldige, men dock s beskedlige man."

"N hrru! De dr r fr grovt", sade polismannen. "Nu ker du med."

Och gripen av fjorton starka armar, frdes Erlandsson mot drren. Men d
blev Erlandsson p allvar rdd.

"Stopp!" skrek han. "Jag r Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i
ansiktet s att jag r litet svr att knna igen. Adolfine! Jag r
Mikael. Om du inte knner igen mig, s titta p fdelsemrket, som jag
har p magen."

"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.

"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta p fdelsemrket!" bad Erlandsson
bevekande. "S knner du skert igen mig."

I detsamma ppnades drren och Hilmr klev in.

"Vad r det fr vsen hr inne?" frgade han. "Det hrs ju ver halva
sta'n."

"Hilmr!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rdda mig! Jag har
paraffinerat mig i ansiktet s att Dolfi inte knner igen mig, och inte
vill hon titta p fdelsemrket heller. Och nu lter hon polisen ta
mig. Hilmr, gamle vn! Sg att du knner igen mig."

Hilmr betraktade sin vn lnge och noggrant och smlog.

"N", sade konstapeln. "Knner herrn igen honom?"

"Det r tvivelaktigt!" sade Hilmr och arrangerade sitt ansikte s, att
det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder p att det kan vara han,
andra p att det inte r han."

"Det hr r jag!" kved Erlandsson.

"Jag kan inte yttra mig bestmt frrn jag fr tala med honom om ngon
sak, som jag skert vet, att bara Erlandsson och jag knner till."

"Gr det, Hilmr!" bad Erlandsson, "s ska du f se, att det r jag."

"Till exempel den dr hundralappen, som du lnade av mig i frra
mnaden", sade Hilmr.

"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson frvnad.

"Han minns det inte", sade Hilmr med bestmdhet till konstaplarna. "Det
r inte Erlandsson."

Redan hrdnade polisgreppen i hans armar, nr Erlandsson skrek till:

"Jo, jo, jag minns!"

"Stopp lite", sade Hilmr. "Det kanske r han i alla fall. Minns du hur
det gick till nr du lnade den?"

"M--nej--jag menar jo."

"N, bertta d!"

"Jag bad dig lna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson
enkelt.

"Stmmer!" instmde Hilmr. "Men jag r inte riktigt vertygad n.
Betala igen pengarna, s skall jag tro dig. Det r klart", sade han till
poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det r
Erlandsson."

"Naturligtvis inte!" ansgo dessa.

Det var ett mycket pinsamt gonblick fr Erlandsson, men han behrskade
sig och verlmnade etthundra kronor till Hilmr, som genast lt det
orttfngna godset frsvinna i sin ficka.

"Nu knner jag igen honom!" sade Hilmr. "Det r Erlandsson. Alldeles
tvrskert. Egendomligt att jag inte knde igen honom frut. Herrarna
kan lta honom g."

Nr konstaplarna gtt, steg Erlandsson lngsamt fram till Hilmr, spnde
gonen i honom och sade sakta och tydligt:

"Ge mig tillbaka mina pengar!"

"Vilka pengar!" svarade Hilmr oskyldigt.

"Ge mig tillbaka pengarna, annars s....", sade Erlandsson hotfullt.

"Men du har ju i vittnens nrvaro erknt...."

D slog Erlandsson till, men Hilmr visste vad som komma skulle och vek
undan. Erlandsson frlorade fljaktligen jmvikten, snavade ver ett
hrn av mattan och slog ansiktet i golvet.

Nr han steg upp knde ven hans fru igen honom. Han hade ftt tillbaka
sin gamla profil, nsan var lika konkav som frr, och pannan lika
knlig.

Men ansiktet var dock vsentligt frndrat. Det var nmligen mera brett
n lngt. Slaget mot golvet hade trngt ut paraffinen t sidorna.

Erlandsson r fortfarande inte skn.




DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN


Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och
vart begraven i ett fodral av sin egen vlknda tillverkning, och nkan,
som var fr gammal till och med fr att gifta om sig, verlt affren t
frsta bitrdet, snickare Petterson, som var knd Barbackabo och hade
kundkretsens fulla frtroende.

Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjnk, nr begravningen
var ver, ter ned i samma idylliska ro som frut. Det hrde till
kutymen i Barbacka, att affrer skulle sktas stillsamt, och staden hade
ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till p kpet
utvade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna
goda sed.

Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare
Anderson hade visserligen blivit husgare och rdman p att ta hand om
cirka hlften av Barbackas befolkningsfrluster, men detta blygsamma ml
rckte inte fr Petterson.

Fljden blev den att Barbacka en vacker lrdag, nr tidningen kom,
brutalt rycktes upp ur sin slummer av fljande annons:

_Barbacka Begravningsbyr_--Direktr K. P:son Petrini--levererar
prydliga och bekvma likkistor samt kldsamma svepningar fort, vl och
billigt. Rabatt vid strre bestllningar. Klipp ur annonsen!

Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktr Petrini,
p stadshotellet ikldd splitter ny kostym, lackskor och damasker,
vilket i Barbacka ansgs vara hjden av elegans, sedan en yngre
handelsresande frn rebro visat sig dr s utstyrd. Denna prakt
frhjdes ytterligare genom att Petrini frtrde ett glas renskt vin,
vilket bde han och staden i vrigt ansgo mycket passande fr hans
yrke.

Dagen drp upphngdes stadens frsta glasskylt ver direktr Petrinis
affr, och efter ytterligare ett par dagar frstorades skyltfnstret
till i Barbacka dittills oanade dimensioner.

Barbacka hpnade, och avvaktade med spnning vidare hndelser.

De lto inte lnge vnta p sig. I stadens tidning syntes lrdagen drp
ter en annons:

_Ni sover stt_ om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrs charmanta
kistor ifrd en av vra verkligt eleganta svepningar. Gr ett frsk!

Och p sndagen skyltades i det nya fnstret med en mngd p varandra
stllda kistor. Stora, svarta nederst, s allt mindre och mindre, tills
toppen pryddes av en liten vit kista. Och p alla kistorna stod det
plakat: "Hllbar men billig!"--"Hgst komfortabel!"--"Senaste
modell!"--"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och p den lilla vita stod en
vackert mlad skylt: "Fr er lilla lskling!"

Det var folksamling utanfr Petrinis fnster hela sndagen, och de damer
som inte hade ngra barn sade: "O, s lskligt!" och "Tnk, s stt!"
Men de som hade smttingar gingo hem och voro srdeles vnliga mot dessa
hela dagen, men tnkte dremot ganska ovnliga tankar om direktr
Petrini.

Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dlig
psykolog, bragtes nra frtvivlans brant, nr han sg denna imponerande
skyltning, och Petrini sjlv, som var nnu smre psykolog, sg framtiden
i ett rosenskimmer och drmde om egna stenhus, ordfrandeskap i
stadsfullmktige och till sist en liten vasatrissa p begravningsfracken
om allt ville sig vl, och detta sporrade honom till nya anstrngningar
fr att genom en rationell modern reklam driva upp sin affr till s
stort omfng som ddsprocenten i Barbacka tillt.

Men nu spurtade ven Olsson upp sig, och i nsta nummer av Barbacka
Veckoblad annonserade ven han. Visserligen rckte hans fantasi endast
till fr ett vanligt enkelt ppekande av likkistsnickare Olssons
existens, medan Petrini annonserade:

_Bestll edra likkistor_ hos Barbacka Begravningsbyr. Kp i dag, innan
lagret tar slut! Eleganta kistor sndas grna till pseende.

Men Petrini mrkte dock att konkurrenten brjade rra p sig och tog i
med friska tag, fr att ytterligare distansera honom.

P mndagen lmnade Petrini till stadens mera framstende familjer
elegant tryckta affrskort, vari han ppekade att hans affr var den
absolut frnmsta p platsen och rekommenderade den vid frekommande
behov. Olsson hade inte frstnd till sdana finesser. Han gick bara
till fattighusfrestndaren och skrev kontrakt p tio r om leverans av
fattigkistorna.

Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls
inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insg att ett motdrag
mste gras. Efter ngot funderande fick han ocks en id, som han ansg
god och genast satte i scen.

P tisdagen fick sledes Barbacka ter tillflle att frvna sig ver
ett vldigt plakat i Petrinis skyltfnster:

_Realisation!_ Endast tv dagar sljas varma och dragfria likkistor samt
fullt moderna svepningar till hpnadsvckande billiga priser. Frsumma
icke detta enastende tillflle, utan skynda att frse er!

Nr de tv dagarna voro slut blev Petrini verkligen ngot missmodig, ty
han hade under hela realisationstiden inte lyckats slja en kista, och
han lste in sig p sitt rum fr att under aftonen fundera ut ngot nytt
slagnummer.

Den kvllen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte
veta det frrn morgonen drp, men d blev han samtidigt underrttad om
att Olsson redan varit dr, kldd i frack och vit halsduk mitt p blanka
frmiddagen, beklagat sorgen och givit nkan en stor bukett vita rosor.
Som en liten erknsla fr denna sin finknslighet hade han ftt
bestllning p hela begravningen. Det skulle nmligen bli en mycket
storslagen affr och nkan var fr medtagen fr att skta om ngonting.

Petrini var en av de mest uppriktigt srjande vid garvare Eriksons br,
och han vlvde i sin hjrna vilda planer p att sl sin lika obetydlige
som besvrlige konkurrent ur brdet.

S sjuknade borgmstarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var
mycket dlig och att slutet kunde vntas nr som helst.

D insg Petrini att stunden var inne, d han skulle gra sitt stora
slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hg hatt med hgt sorgband och
svarta handskar steg han upp till borgmstaren, som blek och frstrd
tog emot honom i rummet utanfr sngkammaren.

"Herr borgmstare!" sade Petrini med stark, om n ganska sorgbunden
stmma. "Det har kommit till min knnedom att fru borgmstarinnans slut
vntas nr som helst, och d ju givetvis stadens frnmsta dam skall
sova sin lnga smn i en kista frn stadens frnmsta begravningsbyr,
tog jag mig friheten att g hit fr att taga mtt. S lovar jag att
kistan skall st frdig nrhelst fru borgmstarinnan behagar avsomna."

Borgmstaren stirrade p Petrini och kippade efter andan, men innan han
lyckats f fram ett ord slogs sngkammardrren upp, och dr stod fru
borgmstarinnan, kldd i sin vita nattdrkt, men med hlsans rosor p
kinderna.

"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det ntet. Vill han ta
mtt till kista p en levande mnniska?"

Hur Petrini kom ut kan han inte bestmt sga. Det gick fr snabbt. Men
nr han plockade upp sig frn gatan knde han sig i starkt behov av en
mjukbddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.

Nu r han borta frn Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikr
Olsson, som r rangerad karl, gift med garvarnkan, husgare,
stadsfullmktig och vntar p Vasen, sger alltid nr hans namn nmnes:

"Petrini var det inget fel p. Men han var fr energisk fr sitt yrke."




I TRAPPAN


Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n ver natten och lg nu ensam i
vningen, ty familjen var p vischan och njt av mygg och lantluft. Det
var alldeles tyst i vningen. Till och med klockorna hade ftt
permission, det var bara den evinnerliga gkklockan inne hos Bergfelts
som tjatade med sitt kuku varenda kvart.

Lundbom hade alltid hatat den gkklockan.

Nu lg han vaken och sl, klockan var visserligen tio, men det gav han
katten. Han hade varit p sammantrde dagen frut, och det blev sent.
Det var drfr han lg i stan.

Rrrrr! Det kom en lng och ilsken ringning p tamburklockan.

"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mr ni bara bra av.
Gno p! Stt fingret p knappen och tryck. Det r s enkelt, s."

Men det kom ingen mera ringning, fastn Lundbom med spnning vntade.

"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben ver
sngkanten. "Jag fr allt lov att se efter den saken."

Enkelt och flrdfritt kldd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i
tamburen, kikade frsiktigt fr att se, att ingen var i trappan, ppnade
se'n drren och smet ut.

Riktigt, det lg ngot i brevldan. Sablar! Vad det var kallt p
trappstenen.

Lundbom ppnade brevldan och tog ut brevet. Samtidigt ppnade ngon
annan ytterdrren dr nere, en vindpust flg genom trappan och Lundboms
tamburdrr slog igen med en skrll. Med frtvivlan i blicken kastade
Lundbom sig mot drren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestngd
i en bttre trappuppgng, kldd i nattskjortan klockan tio frmiddagen.

Ltta fruntimmerssteg nrmade sig uppfr trappan, och det fasansfulla i
situationen trngde sig allt mera inp Nathanael. Det var ingen tid att
tveka. Han smg sig ljudlst uppfr trappan. Stegen fljde.

"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo hgt", tnkte Lundbom,
som redan smugit frbi generalkonsulns i andra vningen,
manufakturhandlarens i tredje och var p vg till urmakarens i fjrde.

Stegen fljde!

Lundbom svor fr sig sjlv, tills han slog stortn i ett trappsteg. D
svor han hgt.

Genast stannade stegen. Nathanael stannade ocks. Med den skadade
stortn i handen och ett stort lidande avspeglat i de dla dragen.

"r det ngon dr?" frgade en ngot darrande kvinnlig rst.

"N!" svarade Nathanael i hastigheten.

"Hjlp!" sade den kvinnliga rsten i rtt hg tonart.

"Frken skall inte vara rdd", svarade Lundbom vnligt. "Det r inte
farligt alls. Bara ni inte gr hgre upp."

"Frken!" sade rsten indignerat. "Nr jag har varit gift snart ett helt
halvt r. Hjlp!!"

"Vad skriker ni fr?" frgade Lundbom med vrme. "Har jag rrt er?"

Med det steg Lundbom ngra trappsteg ned och befann sig ansikte mot
ansikte med ett ungt fruntimmer med frdelaktigt utseende.

Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket t sidan,
varefter han fortsatte nedt. P nedersta trappstegsavsatsen stod
portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrn. Nr hon fick se Lundbom
komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte
heller--portvaktsfruar ha inte sdana nerver--utan hon strtade in i sin
bur--inte genom luckan utan bakvgen--och kom om ett gonblick tillbaka,
kldd i en sopborste och sin man.

"Vill ni ppna fr mig?" skrek Lundbom.

"Jag har blivit utestngd."

Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten p Lundbom.

D blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde sl en kvinna, ryckte
han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i
stllet. Portvaktsfruns man slocknade gonblickligen, och portvaktsfrun
strtade ter in i sitt rum, krde huvudet ut genom luckan och rt:

"Mord, hjlp, polis! Det r en galen karl hr."

Vilket genast hade till fljd att en poliskonstapel, som befann sig inom
hrhll, smet in i en butik. Sin drvaro motiverade han genom att
telefonera efter frstrkning.

Det samlades nu rtt mycket folk utanfr huset, och portvaktsfrun
fortfor att skrika:

"Hjlp! Lidberg! Mordbrnnare! Oss vlsigna och bevara!"

"Han mrdar henne nog snart", sade den frsamlade allmnheten.

Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vnligt men
bestmt frn fnstret.

"Mrdare! Sablars blod! Brandkren!" skrek portvaktsfrun i diskant, s
att en lomhrd fru i nsta kvarter sade till sin kanariefgel: "Kvittrar
du, lilla pippi?"

"Nu mrdar han henne!" sade allmnheten, och poliskonstapeln i butiken
ringde efter mer frstrkning.

Nr Nathanael ftt in portvakts frun, band han henne till hnder och
ftter och stoppade en handduk i munnen p henne. D tystnade hon.

"Nu har han mrdat henne, och ingen polis finns hr", sade allmnheten
och gick hem fr att skriva insndare om saken i Dagens Nyheter.

ntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde brja
ska efter en nyckel som gick till hans tamburdrr.

D gjorde han en upptckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade
haft den hela tiden sedan han gick ut fr att ppna brevldan.

Tyst och stilla smg han upp fr trappan och steg in i sin vning
samtidigt med att polisen sprngde porten.




GETINGBOET


"Jag frstr inte var alla getingarna kommer ifrn", sade herr Ahlbom
nr han kom ned till frukosten p verandan, och fann ett halvdussin av
dessa midjesmrta insekter surrande kring honungsburken. "Hr har jag
slagit ihjl den ena getingen efter den andra hela sommaren och nd
finns det fullt upp kvar."

"Ja, nog har du verkat frdande p getingarna alltid", sade fru Ahlbom
med en blick p det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.

"Vad menar du, Sofia?" frgade Ahlbom ilsket, men frun lt sig inte
bekomma.

"Men jag skall tala om fr dig var insekterna kommer ifrn", fortsatte
hon lugnt. "Ute i redskapsboden hnger ett stort getingbo."

"Och det har naturligtvis ftt hnga dr i ro och fred, och snda skaror
av samhllsvdliga rovdjur ver oss", anmrkte Ahlbom.

"Det r ingen som har blivit biten", svarade hans fru.

"Biten!" fns Ahlbom fraktligt. "Det r egendomligt vad fruntimmers
insikter i naturvetenskaperna ro bristflliga. En geting biter inte,
han sticker med en gadd, som r placerad i, lt oss sga, sitsen. Deras
mundelar ro ombildade till sugmun."

"Hur kan de ta flugor d?" frgade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i
sig dom? Och jag fick lra mig i skolan, att de kan tugga ved till
grpapper. Gr de det med sugrret?"

Herr Ahlbom avstod frn besvarandet av dessa besvrliga
interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, d och d med
stor frsiktighet vinkande t getingarna.

Men efter frukosten upptrdde Ahlbom bevpnad med en jrnhrd
beslutsamhet och en klump tjrat trassel p en stng.

"Nu ska du se p gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om
ett par gonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter hr i
huset. Jag skall tnda eld p det hr blosset och rka ihjl dom
sablarna, skall du se."

"Var frsiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ngsligt, men belnades fr
sin omtanke endast med en frkrossande blick.

"Tack! Jag _kan_ ta vara p mig sjlv", svarade hennes make. "Jag har
gudskelov uppntt myndig lder."

Det var dock inte utan alla farhgor som Ahlbom steg in i redskapsboden,
ty han visste att getingar ytterst sllan ta hnsyn till person, och ha
ett ganska hetsigt lynne.

Han klev drfr mycket frsiktigt fram till getingboet och tnde en
sticka fr att stta eld p rkoffret. Men i detsamma kom en geting
krypande ut ur boet. Ahlbom sg getingen, sg den utan blida gon och
tog fr givet att getingen sg honom p samma stt, och som han alltid
hyllat principen att det r bttre att frekomma n att frekommas slog
han till.

Det var ett ganska kraftigt slag, och det var trff inte bara p
getingen utan ven p getingboet, och detta hade den naturliga fljden
att hela getingsamhllet kom ut fr att se efter vad det var frgan om,
och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna
gonblickligen till attack.

Aldrig frut hade Ahlbom varit ngon sportsman, en gng i sin grna
ungdom hade han visserligen lpt hundra meter p endast sexton sekunder
lngre tid n vrldsrekordet, men det var lngese'n. Men nu utvecklade
han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund.
Getingarna flgo dock nnu fortare, upphunno med ltthet Ahlbom och
fljde honom sedan troget tills han under upphvande av hga verop
hoppade i trdgrdsdammen.

Visserligen svvade de en stund ver stllet dr han frsvunnit, men nr
han ter klev upp p dammens andra sida, var han s betckt av gyttja
och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och
lto honom fara i frid, eller mhnda rrdes de till medlidande med hans
bedrvliga uppenbarelse.

Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade nr
hon sg sin lagvigde komma tillbaka dyvt, lerig, svullnande och arg.

"Skratta inte, kvinna!" rt Ahlbom med mord i blicken, men det hjlpte
inte.

"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in
och kld om dig, s skall jag skta om dina bulnader."

Ahlboms sinne var alls inte tacksamt nr han verlt sig t sin makas
omsorger, utan han smgruffade hela tiden, till och med nr hon
beklagade honom.

"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "S de ha hanterat dig. Jag skall
be Andersons drng ta bort det dr usla getingboet."

"Va i Herrans namn sger du, mnniska?" skrek Ahlbom till. "Andersons
drng? Du tror sledes att Andersons drng kan gra det, som din
lagvigde make misslyckats i? Vilken framstende frmga mnde inte
vandra omkring i denne drngs enkla skepnad! Vore det inte skl i att du
skilde dig frn mig och lt viga dig vid denne underbare man, som i allt
r din nuvarande make s vida verlgsen?"

"Men Isak...."

"_Tyst!_ Jag skall sjlv gra slut p getingboet s snart jag ftt torra
klder p mig."

Beslut och handling ro ett hos en sdan man som Ahlbom, och
fljaktligen avtgade han, s snart han var frdig, till redskapsboden,
satte eld p sitt vapen och hll det under getingboet. Nu hade nog
getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men tminstone
en av dem hade flugit ut i ngot rende, och kom tillbaka just nr
Ahlbom tuttat p. Nr han sg vad som skedde med hans hem fattade han
humr, och anfll blosset, men d detta var vl varmt flg han ut efter
kppen och trffade i dess andra nda Ahlbom, som han genast gav ett
nyp.

Med ett illhojande slppte Ahlbom blosset och nu var utgngen fri fr de
vriga getingarna. De kommo ocks mycket prompt, ngot yra i huvudet
kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som
frut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till
dammen.

Nr Ahlbom ter plstrats om och ftt torrt p sig, brjade han fundera
p, om det inte i alla fall vore skl i att skicka efter Andersons
drng, d i detsamma denne vrderade person kom instrtande i rummet.

"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen
med den Ahlbomska familjen i hlarna.

Men det var ingenting att gra. Redskapsboden var torr som fnske, och
brann utmrkt, tydligen ptnd av Ahlboms tjrade bloss, som han s
vrdslst slngt ifrn sig. P en halvtimma var det hela ver och endast
ngra kolnade stockar fanns kvar av boden.

Boden var assurerad, och fr vrigt inte mycket vrd, s att Ahlbom
brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att
getingarna inte ocks strukit med. De hade nmligen gett sig av vid
frsta skymt av rklukt, och svvade nu som en sky runt ruinerna.

Det r fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt
bo i villans vind, och de f bo kvar i fred. Ahlbom vill nmligen inte
grna bli husvill.




ETT NATTLIGT BESK


Karl August Napoleonson var agent fr stldfrskringsaktiebolaget
Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han sjlv pstod. Han
stldfrskrade varenda mnniska han trffade, antingen de hade ngot
att frskra eller ej, och om man fick tro honom, s var
inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent strre n
befolkningssiffran. Men hos sin vn Bergman lyckades han inte. Bergman
gde en bordsilveruppsats vrd 900 kronor och den hade Napoleonson gett
sig ett fult ord p att frskra, medan Bergman gett sig ett icke
obetydligt fulare ord p att en frskring var obehvlig.

Det blev till slut en fix id hos Napoleonson, att han skulle frskra
Bergmans borduppsats. Han pratade och vertalade, men det hjlpte inte,
han tiggde och bad, men Bergman var hrd som sten, han hotade, men
Bergman var inte rdd, och till slut tillgrep han den frtvivlade
utvgen att bjuda p middagar. Bergman tog grna emot, men frskra sin
borduppsats ville han inte.

Till slut, efter flera ntters grubblande, fattade Napoleonson ett
beslut. Han skulle stjla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman f klart
fr sig hur ndvndigt det var att frskra sitt lsre.

Natten drp vid fyratiden, nr fru Bergman satt uppe med eldgaffeln
ver knna och vntade p sin man, som gtt ut en liten stund p kvllen
med en affrsvn, hrde hon ett ltt buller i matsalen.

"Nu kommer det svinet ntligen", tnkte hon, och gjorde sig klar till
aktion.

Hon vntade en stund p, att den lskade maken skulle stiga in i
sngkammaren, men han kom inte. I stllet hrdes ett metalliskt ljud
frn matsalen.

"Vad i Herrans namn har karlen nu fr sig", tnkte fru Bergman. "Han
mtte vara mer n vanligt full i natt."

Med det smg hon ljudlst ut ur sngkammaren och kikade in i matsalen.
Vad hon dr sg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
Framfr byffn stod en karl med mask fr ansiktet, och plockade vid
skenet av en ficklampa ned hennes bsta bordsilver i en handvska.

Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rdd fr rttor
och tittade aldrig under sngen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss
respekt fr nstan allting utom sin man. Fru Bergman smg emellertid
smidigt fram mot inbrottstjuven och nr hon kom tillrckligt nra
dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen
och tnde.

Tjuven vacklade vid slaget, sjnk p kn, och hade nog svimmat, om inte
fru Bergman vckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par
bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.

"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag r ingen tjuv, jag
r Bergmans gamle gode vn Napoleonson, som bara ville skoja med
Bergman."

"Frsk inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "G framfr mig,
annars krossar jag skallen p er."

"Men snlla fru Bergman, det r sant som jag sger. Ser jag ut som en
bov?" Och han tog av masken.

Fru Bergman granskade hans ansikte.

"Jag har lst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt
beskedliga f i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni r nog en mycket
farlig bov. G fre!"

"Men lilla, rara fru Bergman...."

"Vga inte kalla mig s, skurk!"

"Men...."

"Tyst, och g fre, annars s...!"

Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att gra n att g fre
efter fruns anvisningar in i sngkammaren och vidare in i en garderob,
som omsorgsfullt lstes.

"Nu str ni dr, frstr ni, och hller er lugn, medan jag ringer efter
polisen", sade fru Bergman morskt nr hon lst drren. "Ni skall f se,
att ni fr livstids straffarbete fr det hr", tillade hon uppmuntrande
efter ngon eftertanke.

"Nej, vad ni gr, s ring inte efter polisen", bad Napoleonson med
mklig rst inifrn garderoben. "Lt mig i Herrans namn frst tala med
min gamle vn Bergman."

"Det ntet r ute och suddar, i stllet fr att hlla sig hemma och
skydda sin vrnlsa hustru fr tjuvar och banditer. Men han skall f se
p annat."

"Frtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring d inte p polisen
frrn han kommer. Det r riktigt sant att jag inte r ngon tjuv, utan
en god vn till Bergman, och agent fr stldfrskringsbolaget Inbrott,
som tnkte ta bordsilvret och lmna igen det i morron, bara fr att han
skulle f se hur ndvndigt det r att ta en stldfrskring."

"Men frst sa ni, att ni gjorde det fr att skoja med honom", invnde
fru Bergman.

"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att frklara mig."

"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skrpa
straffet", sade fru Bergman. "Men det dr om att ni r god vn med min
man r nog sant, han r ju bekant med alla mjliga ruskiga individer.
Jag skall emellertid lta honom f titta p er innan jag ringer p
polisen. Ni r ju i gott frvar dr ni str."

Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in
i sngkammaren, och fru Bergman strtade emot honom. Han undvek henne
emellertid behndigt, och mnade just frskansa sig bakom en stol nr
han hrde ett ljud frn garderoben.

Med tre fasta steg var han vid drren, slngde upp den och stod
lamslagen. Innanfr sg han sin vn Napoleonsons vanstllda drag.

"Nu frstr jag, varfr du varit s enveten med mig p sista tiden, ditt
svinansikte", rt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som frndrade
hela hans ansiktstyp.

"Lt mig frklara, Berg...."

"Jas, du svarar ocks, ditt vidriga kadaver." Och s fick Napoleonson
en smocka till.

"Det r rtt, Manfred! Kl den uslingen!" ropade fru Bergman gillande,
och detta fste Bergmans uppmrksamhet p henne.

"Ha! Elndiga!" rt han.--Han lste tjugufemresbcker, och visste, att
interjektionen "Ha" med frdel anvndes vid dylika tillfllen. "Nu har
jag avsljat dig. P kn, och bed din vanrade make att han skonar ditt
vrdelsa liv."

"Men kre Manfred...."

"Kalla mig inte 'kre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Hr skall flyta
blod!"

I verkligheten flt dr redan blod, fr Napoleonsons nsa var nstan
krossad.

"Han brt sig in, Manfred, fr att stjla bordsilvret, och ..."

"_Lgnerska!_" vrlade Bergman med kursivstil. "Brt han sig in i
sngkammargarderoben? Vill du pst det? Trodde han att bordsilvret
fanns dr? Va? Vem lste om honom? Svara, eller jag ddar dig."

Och han gav Napoleonson, som hll p att hmta sig, en smocka till.

"Jo, det gick till s hr. Han...."

"Tyst! Jag vill inte hra dina lgner. Jag stackars bedragne make! P
kn! _P kn!_ Ha!"

Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka p kn vid sin
makes ftter, men kommen knappast halvvgs tvrstannade hon med sina
brinnande blickar fixerade p hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp
tog hon tag i det, och hll upp ett ljust hrstr under Bergmans nsa.

"Manfred, var har det hr hrstret kommit ifrn", frgade hon skarpt.
"Var har du varit?"

Den vrede hmnaren blev gonblickligen spak.

"Det ... det ... r ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det
kommit p min rock, lilla lskade Gudrun", sade han milt men besvrat.

"_Du vet det, Manfred!_" sade fru Bergman olycksbdande. "Det r
alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett nda se'n september
frra ret."

"Men, lilla, snlla, rara, sta, himmelska, frtjusande, lskade Gudrun,
jag...."

Mer hrde inte Napoleonson, fr just d smet han stillsamt och diskret.

Han har aldrig mera skt frskra Bergmans bordsilver. Han anser att det
r ondigt s lnge frun finns i huset.




DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON


Den gamle kamrern lade ned jultidningen, dr han nyss lst den
sedvanliga vackra och som varnande exempel srdeles lmpliga berttelsen
om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och sg ut genom fnstret.
Dr ute fll snn sakta i stora flingor, som den s ofta gr om
julaftonen i berttelser, men s sllan i verkligheten, gaslyktorna voro
redan tnda, fastn klockan var bara fyra, en tt strm av frnjda
mnniskor drog frbi, och de framilande sldarnas bjllror pinglade
melodiskt.

Den gamle kamrern tnkte. Hur likt hans de var inte dens, som han nyss
lst om i jultidningen. Alltid ensam och vergiven, vergiven till och
med en sdan kvll som denna, d alla mnniskor, glada och leende,
samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev
fuktig i gonen, och han kom ihg sin syster Beata, som han inte beskt
p femton r.

"Om jag skulle hlsa p hos henne i kvll", sade han tankfullt till sig
sjlv. "Det kanske skulle vara trevligt fr ombytes skull. S fr jag
vl kpa ngra presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att
hon har en hel del."

Gamle kamrern stoppade p sig ngra tior, tog p pls och cylinder och
stod just i begrepp att g, nr Augusta, hans mngriga hushllerska,
observerade tilltaget.

"Vart i herrans namn skall kamrern hn mitt p sjlva julafton?"

"Vart jag skall hn? Skulle det ang henne?" morrade kamrern. "Jag skall
g till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, nr det
inte r jul oftare n en gng om ret."

"Det var d det galnaste jag hrt", skrek Augusta. "Skall inte kamrern
sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"

"Tyst, mnniska", kommenderade gamle kamrern. "Jag gr hur fanken jag
vill. S hon vet det."

Med det slngde kamrern igen tamburdrren och gick muttrande nedfr
trapporna. Augustas upptrdande hade rufsat till hans frut s goda
humr, och julaftonstmningen p gatorna gjorde inte samma intryck p
honom p nra hll som uppifrn fnstret.

Han ndde emellertid en galanteriaffr och lt strmmen fra sig in.

"Ge mig ngot, som passar fr ett medellders fruntimmer", befallde han
ett bitrde och intog en avvaktande hllning.

"Ja--hm--hurdan r fruntimret i vrigt?" frgade den unga damen, som
tydligen inte var situationen fullt vuxen.

"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill ltsas vara yngre n hon r",
svarade kamrern irriterad.

"Min herre vet inte ungefr vad som skulle passa?" fortsatte bitrdet
sin interpellation.

"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har p lager?" frste
kamrern, vars blod nu brjade komma i svallning. "Sl in ngot fr ett
medellders fruntimmer, vadsomhelst, hr ni _vadsomhelst_. Men kvickt
skall det g. Jag mnar inte frnta hela min ndatid hr."

Tv minuter senare tgade kamrern ut ur butiken brande ett stort paket,
om vars innehll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan
till en leksaksaffr, dr han bestllde ett stort sortiment leksaker fr
alla ldrar, med tanke p svgern beskte han en herrekipering och
avslutade det hela med att i ett parfymeri kpa med en ask, innehllande
en dekolngsflaska och tv opoponaxtvlar, avsedd fr svgerfamiljens
piga.

Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nmligen under dessa
butiksbesk hunnit bli verlastad med paket. Under armarna hade han
stora buntar, och uppefter dem hngde paket vid paket, i vnstra handen
bar han en medelstor gunghst och den hgras alla fingrar voro betckta
med snren, i vilka hngde paket. Nr han kom in i parfymeributiken var
endast yttersta spetsen av hgra lillfingret ledigt, och dr hngde
expediten pigans opoponaxtvlar.

Men de hngde inte skert. Genast nr den gamle kamrern kom ut i
folktrngseln blev han medveten om en knsla av otrygghet, vilken kades
nr paketsnret lugnt och mlmedvetet gled en millimeter nedt
lillfingerspetsen. Kamrern ledade p lillfingret i hopp att snret
skulle glida uppt igen, men missrknade sig totalt. Snret tog endast
tillfllet i akt att ka ytterligare en millimeter ned. Kamrern
fortsatte framt, men vid varje steg knde han, hur det oundvikliga
nrmade sig alltmer.

Sakta, ondligt sakta, men ven ondligt skert gled snret utfr
fingertoppen tills det slutligen ndde spetsen. D gled det ver, och
paketet fll tyst och stilla ned p den vita snn.

Den gamle kamrern stod dr hjlpls, med hnderna och armarna fulla
kunde han inte gra mera n kasta frebrende blickar p paketet, vilket
dock icke tycktes i minsta mn inverka p detta.

I detta gonblick anlnde en minderrig trskolasse till valplatsen, sg
den verlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke
blott situationen, utan ven paketet samt ett fast beslut att snarast
mjligt frndra sitt geografiska lge. D slppte kamrern hela brdan,
s att alla paketen strddes ver trottoaren, grep tag i pojken, ryckte
frn honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, s att
dekolngsflaskan krossades och spred sitt doftande innehll ver
kamrerns rena manschetter.

Sedan gllde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta
mtte hart nr overvinneliga svrigheter. Tre, fyra paket gick vl an
att f fatt i, men sedan brjade det att bli krngligt. Nr han tog upp
ett, fll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor,
svettades och blev s smningom himla ilsken p allt vad jul, julklappar
och julbesk hette. Den omstndigheten, att en liten, men livligt
intresserad hrareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande
tillrop skte underltta hans arbete, bidrog inte srdeles till att gra
humret mildare, och nr slutligen en ldre, distingerad dam stannade,
sg p honom och smlog, brast kamrerns tlamod.

"Vad flinar hon t, gamla habba", rt han till hrarnas frtjusning,
och grep ett paket p mf. "Ta det hr! _Ta det_, mnniska. Hr hon
inte vad jag sger, sabla markatta?"

"Och hr", han grep en yngling i rockkragen och slngde ett paket mitt i
flinten p honom. "Hr fr han julklapp, snorhyvel--och hr har hon,
sakramenskade satkring--och hr har han, fhund--ta emot, frdmda
knlfda--se hr--och hr--och hr--"

P en halv minut voro kamrerns juklappspaket p detta originella stt
utdelade bland de kringstende, och med hnderna i plsfickorna, befriad
frn sin brda, begav han sig p hemvg.

En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha knt sig varm om hjrtat
vid tanken p de mnga mnniskor han gjort glada, men vr kamrer var
inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, s arg, att han fr
frsta gngen p tjugu r _sprang_ uppfr sina trappor.

Uppkommen lste han upp sin tamburdrr, steg in i sin vning, samlade
sina lungors fulla kraft och rt:

"Augusta! _Augusta!_ Hr hon d inte, mnniska? _Augusta!_ Stt p
toddyvattnet!"




PENGAR


Jag var helt nyss i utlandet fr att kasta ett ga p kriget och kan
hlsa s mycket frn Karlson. Han bor ju fr nrvarande i utlandet och
det r klart att jag hlsade p honom nr jag i alla fall var dr.

Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag vntade att han skulle
ha varit nere vid stationen och mtt nr jag kom. Men ingen Karlson var
nere. Och ingen annan heller.

Jo, en hel del andra personer voro ju nere, fr all del, om jag skall
sga som sanningen r. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan dr
utanfr av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare
omsorgsfullt dolts under ngra miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes
gna ngon egentlig uppmrksamhet t min person. Om man undantar sjutton
brare som slogos om min kappsck och trettiotv droskkuskar som
energiskt visslade och vinkade t mig.

Jag blev ganska betydligt srad ver denna brist p uppmrksamhet frn
min vn Karlsons sida och satte mig rtt surmulet i en droska fr att
kra till ett hotell, som jag knde till, och som lg cirka fem minuters
promenad frn stationen.

Det tog kusken tjugu minuter att kra dit, men s hade jag ocks sett en
ganska betydande bit av London under frden. Det enda jag hade att
anmrka mot frden var, att han krde runt det sista kvarteret tre
gnger. Sju shillings var det billiga pris han begrde fr kningen,
varfr jag vinkade till mig polismannen som stod i hrnet och frgade
vad taxan var frn Kings Cross.

"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men
med en blick, en shilling. S lnge polisen var inom hrhll, fortfor
kusken att tiga, men nr denne vl kom undan, hll han en halvtimma p
andra sidan av gatan fr att vakta ut mig, medan han fr de
frbipasserande ofrbehllsamt yttrade sina sikter om utlnningarna i
allmnhet och mig i synnerhet, med inflickande av ngra ord om mina
frfder och eventuella efterkommande.

Lngre fram p dagen skte jag Karlson p den adress dr han borde bo,
men fann att han lmnat London. Var han var visste ingen, men han hade
kvarlmnat tre trasiga skjortor, en ldre hatt och ett sympatiskt minne.

Sorgsen for jag vidare fr att ska en annan vn jag hade i London, en
tidningskorrespondent frn Gteborg, men den dagen fick jag intet, ty
ven han hade skuddat metropolens stoft frn sina ftter.

"Ack", sade hans vrdinna. "Han gick hr hela dagarna och gjorde
ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom nr han kvitterade ut remissorna
frn sin tidning. Men s kom kriget, och d fick han s mycket att
skriva om att han brjade frukta fr att behva veranstrnga sig, och
drfr reste han hem. Fr vrigt", fortsatte hon med stolthet i rsten,
"var han tvungen att resa, fr han var major i svenska armns reserv och
mste instlla sig. Tnk, major vid hans lder!"

Jag uttalade min ofrstllda beundran fr detta snabba avancemang, ty
jag minns ganska tydligt hur min vn fr sex r sedan kasserades vid
bevringsinskrivningen.

Drifrn for jag till legationen fr att hra mig fr om Karlson. Jag
fick trffa envoyn sjlv, och han mottog mig med diplomatens vanliga
frbindlighet. Men nr han fick hra att jag var god vn med den celebre
Karlson blev han nstan dmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjd p
en havanna och frgade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare
blev jag dock tvungen att avbja, dels drfr att jag av princip aldrig
dricker ngot p frmiddagen, dels drfr att jag alldeles nyss lskat
mig med en whisky och soda.

Karlsons adress knde han. Han kunde den utantill, fastn den var rtt
invecklad, och skrev upp den p ett papper t mig.

"Det r ett gott stycke frn London", sade han. "Ett par timmars
jrnvgsresa."

"D bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mtte
mig vid stationen."

"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade
excellensen. "Han ligger ju vid havet och skter sin hlsa."

"Badar han havsbad?" frgade jag med intresse.

"Ja visst."

"D reser jag", svarade jag. "Njet att f se Karlsons slanka
tangofigur i en baddrkt uppvger fullt resans obehag." Han vger 110
kg. Och jag reste.

Karlson var nra att svimma av verraskning nr jag ett par tre timmar
senare steg in i hans rum, och fru Karlson strtade, med ett dmpat
skrik av gldje, i min famn. Det var mycket angenmt.

Hennes man grep med entusiasm mina bda hnder och tryckte dem kraftigt,
och mina gon trades, dels av rrelse ver detta hjrtliga vlkomnande,
dels drfr att Karlson r ganska stark.

"Vlkommen, vlkommen, gamle barndomsvn", ropade Karlson. "Detta r
allts anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min
kre, kre bror!"

"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med t dig."

"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din hgra
rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du lngtar att sa i
min hand."

"Karlson!" svarade jag. "Det r icke guld, som tynger ned fickan. Det r
en liten browning, vilken som bekant r ett bland de viktigaste
fremlen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar t
dig."

Karlson mste ha frsttt att jag talade allvar, ty han slppte genast
mina hnder och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dmpat
skrik ter ur min famn.

"Vad fadren har du d hr att gra?" frgade Karlson ilsket.

"Jag r ute och tittar p kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hlsa
p en gammal bekant."

"Hlsa p!" svarade Karlson hnfullt. "Hlsa p en man, som bara har sju
och en halv pence samt en svensk femring mellan sig och svlten. En man
som inte betalt sin inackordering p en vecka, som hotellbetjnten
upphrt att kalla 'sir', som understderskan betraktar som en jmlike
och skt bjuda p biograf, och som vrdinnan aldrig ltsas se utom nr
han kommer ned fr att ta, d hon spnner gonen i honom och rknar
varenda bit. Och s kommer en s'n dr sna hit, utan att ha pengar med
sig. Det skulle roa mig att veta vem som r dum nog att skicka ett s'nt
krk utomlands, en s'n...."

"Jag skulle mjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.

Karlsons ansikte frklarades pltsligt av ett himmelskt leende och han
grep ter mina hnder.

"Kre vn", sade han. "r det inte det jag alltid har sagt, att du r en
hedersman, en prktig ung man, som kommer att g lngt hr i vrlden.
Var har du de dr fem punden?"

Fem gyllene sovereigns frsvunno i Karlsons hand, och gonblicket
drefter frsvann Karlson genom drren. Nr han terkom ppnades drren
av den djupt bugande hotellbetjnten som sade:

"Varsgod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"

Och i bakgrunden syntes den vnliga hotellvrdinnan som nickade och
smlog t oss alla tre. Mest t mig!

Tre veckor senare trffade jag ter Karlson. Jag kom frn
krigsskdeplatsen, och mina pund hade rullat p ett betnkligt stt. Nu
hade jag bara tv kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag
mste hem ett slag innan jag fortsatte med min vlsignelsebringande
verksamhet som korrespondent.

Nr mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom drrspringan
till Karlsons hotellrum, satt Karlson med ftterna p bordet och en
tjock cigarr i mungipan.

"Nej, se, tjnare, r det du igen!" sade han. "Det var ett sabla
rnnande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."

Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade frsagt och sade:

"Det r svra tider vi leva i!"

"Kan inte sga det", svarade Karlson.

"Jo", opponerade jag mig. "De ro jdriga! Och jag har kommit hit fr
att tala med dig om en--hm--ganska pinsam sak. Jag r strax pank!"

"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rsten.

"Nu vet jag visserligen att din egen stllning r frtvivlad men, bli
inte ond, kra Karlson, skulle du mjligen, jag sger _mjligen_, utan
obehag fr dig sjlv kunna undvara ett eller annat av de dr punden, som
du fick av mig fr tre veckor sedan. Jag skall nmligen hem, och fastn
jag r en utmrkt simmare, en av de bsta jag knner, s vill jag inte
grna simma ver Nordsjn. Dr r s mycket minor, you know."

"r min stllning frtvivlad?" sade Karlson.

"Ja", sade jag. "Jag vet ju...."

"Du r en rtt taktls gynnare", svarade Karlson vnligt. "Men
naturligtvis kan du f tillbaka de dr lumpna fem punden, som du
tvingade p mig."

Han drog upp en nve guldmynt ur byxfickan.

"Vill du ha mer s gr det an", sade han. "Du r visserligen litet dum
och kommer med rtt egendomliga pstenden, men du r i alla fall ett
beskedligt f och jag r inte arg p dig. Hr r guld om du vill ha det,
och vill du ha sedlar s ligger det en hop fempundare i papperskorgen.
Jag har inte rknat dem, men du kan ta vad du behver."

"Frlt", sade jag blygt. "Du har inte mjligen ftt remissa sedan jag
var hr sist?"

Han tog ned ftterna frn bordet.

"Naturligtvis har jag ftt remissa! Varfr skulle jag inte f det. Kan
du sga mig ngon anledning i hela vida vrlden till att jag inte skulle
f remissa?"

Men det kunde jag inte. Svida inte vrldskriget....




POLLY


"Det har varit en karl hr med en lda och ett brev till redaktren",
sade pigan nr hon vckte mig p morgonen. "Hr r brevet, ldan har jag
stllt i skrivrummet. Det r ett hngls fr'na, och ho' r vldigt
tung. Jag undrar vad det kan vara i'na!"

"Det skall Amanda inte lgga sig i", sade jag, och brt brevet. "Hr r
nyckeln, ser jag. Tag den och stt den i lset, s att jag vet var jag
har den."

Pigan frsvann med nyckeln, och jag lste:

  "Kre vn!

  Jag snder dig hrmed en lda, innehllande
  en boaorm, som du fr gammal
  vnskaps skull skall frvara t mig
  ett par da'r. Jag har ftt den frn Hagenbeck
  i Hamburg, som jag r agent
  fr, och en menagerigare i Uddevalla
  skall ha den. Han skulle hmta den hos
  dig i stllet, fr jag mste resa till Hrnsand
  och slja ett par svarta pantrar
  och ett nbbdjur till ett tivoli dr. Du
  fr inget besvr alls med ormen och behver
  inte ge den ngon mat. Den ter
  nmligen endast var sjtte mnad. Den
  heter Polly och r mycket snll och tillgiven.

  Sanne vnnen _Alfred_."

Det var ett rtt verraskande brev, men jag hann inte fundera s mycket
ver det, ty i detsamma ljd ett skri frn pigan inne i skrivrummet. Ett
skri, som inte bara gick genom mrg och ben, utan ven genom brandmuren
till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i vggen.

Med den knnedom om pigors nyfikenhet i allmnhet och Amandas i
synnerhet, som jag ger, insg jag genast vad som hnt och strtade i
tv sprng ur sngen och upp p kldskpet. Jag visste aldrig att jag
var s vig.

I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom drren. Hon sg litet
frvnad ut ver att finna mig dr uppe, men viftade vnligt p
stjrten och kom efter. Hon hade mycket ltt fr att klttra.

Nr hennes huvud kom i jmnhjd med skpets vre kant hoppade jag
ddsfraktande ned frn min hga stllning, och fastn jag vrickade tv
tr stannade jag inte ett gonblick utan flg mot drren. Polly smlog
och slog lekfullt sin stjrt om mitt vnstra smalben. S kom hon ned fr
att stifta nrmare bekantskap.

Jag har aldrig varit srdeles frtjust i ormar, men jag bemtte henne i
alla fall med vnlighet, och smekte henne utefter ryggen s lngt jag
ndde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vnligheten p det
rtta sttet, och lindade sig flera varv omkring mig fr att visa hur
fst hon var vid mig. Och medan hon vnligt slickade mig i ansiktet
smekte hon mig mt med stjrten.

Medan vi voro i denna vackra stllning anlnde min vrdinna, som hrt
den vettskrmda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och
ville ha reda p vad jag nu hade hittat p igen. Polly lindade
gonblickligen upp sig och kom emot henne.

Vrdinnan gav till vrl, som kom Olssons att banka ilsknare n vanligt,
och frskte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvrt om
livet, placerade henne i ett hrn och brjade s smtt kurtisera henne.
Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag nr han trodde att det var
en hona.

Fruntimmer ha mycket svrt att finna sig i litet ovana situationer, det
frstod jag nr jag sg vrdinnan. Hon tycktes nmligen inte fatta att
Polly var mycket snll, utan satt likblek i sitt hrn och tjt tills
Polly stoppade sin stjrtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar
att skriket tog p Pollys nerver.

Jag begagnade tillfllet att klda mig, medan jag frgves skte lugna
vrdinnan med upplysningen att Polly inte t mer n en gng var sjtte
mnad. Nr jag ftt p mig klderna, antog jag min allra oskyldigaste
uppsyn och nrmade mig drren. Polly mrkte inte avsikten frrn det var
fr sent, s att jag hann smita ut och stnga. Men jag fick ju sl igen
drren mitt i ansiktet p henne. S tog jag rock och hatt och gick fr
att telegrafera till Uddevalla.

Polly vntade mig utanfr porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och
klttrat ned fr stuprnnan. Nu dansade hon omkring mig och viftade p
stjrten och var tydligen mycket glad ver att ha ftt fatt p mig igen.
Alfred hade rtt. Hon var verkligen tillgiven.

Det blev rtt folktomt p gatan, dr jag gick fram med Polly ringlande
bakom mig; men p ett respektfullt avstnd fljde en alltmer ttnande
folkmassa. S syntes en pickelhuva lsgra sig ur massan och en
poliskonstapel nrmade sig hotfullt om n ngot tveksamt.

"Vad r det?" frgade han och pekade p Polly frn tio meters avstnd.

"Det r en boaorm", upplyste jag.

"r det herrns orm?" frgade han vidare.

"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det r Alfreds orm."

"Vem fan r Alfred?" frgade konstapeln rtt.

"Alfred r min gode vn", svarade jag. "Och han r bortrest."

"Ormen fr emellertid inte g hr p gatan", sade han. "Hr herrn det?"

"Det hr jag", sade jag. "Men jag r inte fullt sker p att Polly
uppfattar innebrden."

"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det r ju herrns
orm."

"Nej", svarade jag, "det r Alfreds."

"Det syns ju tydligt att det r herrns orm, han fljer ju efter herrn."

"Det gr ni ocks", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen fr g
hr, s str det ju er fritt att hkta honom."

"Nej, men jag skulle ha lust att hkta er", sade konstapeln.

"Gr det", svarade jag och stannade.

Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Sga
vad man vill, det var ett tillgivet djur.

Konstapeln tittade p oss ett gonblick, se'n vnde han och gick. Jag
fortsatte ocks min vg och Polly gled genast ned frn min axel och
fljde mig som frut.

Ett stycke framfr oss p gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon
gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev pltsligt intresserad
och kilade fram, och innan den lille hunden hann sga ett ljud hade hon
svljt honom med hull och hr. Det var tydligen just d sex mnader
sedan hon tit frukost.

Men Polly var ett vluppfostrat djur, och nr hon mrkte att damen
fortfarande hll fast i den andra ndan av kopplet var hon fr artig att
rycka sig ls, utan fljde snllt efter i den lilla hundens stlle. Det
sg riktigt rart ut.

Efter en stund vnde sig damen om fr att titta efter sin lilla vov-vov,
men fick syn p Polly i stllet. Jag skulle grna ha velat sga ett par
ord till frklaring, men tyvrr fick jag inte tillflle till det. Damen
svimmade allt fr hastigt.

D tog jag Polly i kopplet och ledde henne i vg. Det var nstan
trevligare s n att ha henne ringlande ls och ledig bakom mig. Hon
ledsnade emellertid snart att g i band, och fr att undvika detta
svljde hon kopplet undan fr undan, s att jag till slut var tvungen
att slppa fr att inte sjlv bli svald. I gldjen ver sin nyvunna
frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stuprnna och fljde
den upp p taket, gled s utmed takrnnan till nsta stuprnna, och kte
nedfr den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gnger och fann
det tydligen mycket roande.

Men nr Polly en gng kom ned frn en av dessa utflykter kom en ngvlt
framt gatan, som hll p att lggas om. Polly hade aldrig sett en
ngvlt frr, och brjade i sitt ofrstnd klttra uppfr dess framsida
fr att hlsa p den vettskrmda fraren. Just som hennes huvud ndde
honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, rkade hennes
stjrtspets fastna under vltens framhjul. Nu fljde ngra tragiska
gonblick. Vlten skred sin jmna gng framt, och Polly drogs
obevekligt under den, hela tiden kastande frtvivlade blickar p mig.
Men jag kunde ingenting gra. Vad frmr en ensam mnniska mot en
ngvlt? S frsvann Polly under vlten.

Nr jag tersg henne var hon platt som ett brde och oupplsligt
frenad med makadamen.

Det var det sista jag sg av Polly. Jag blandade mig nmligen diskret i
folkmassan. Men jag srjde henne verkligen uppriktigt. Hon var s
tillgiven.




DEN TYSTLTNE


Frmlingen kom in p baren genom hotellingngen, nickade bekant t
bartendern och lade en femcentare p disken. Eddy, bartendern, nickade
igen och stllde en flaska lemonad framfr honom.

"Skall det bli barnkrubba hr nu ocks?" frgade Bob Kelly spetsigt och
mnstrade frmlingen frn topp till t.

Denne, en smart och bleklagd liten man, ltsades inte ha hrt, utan slog
lugnt upp sin lemonad, smakade p den, tog en pastilj ur fickan och
stoppade den i munnen.

Bob smlog. Bartendern smlog ocks, men inte mot Bob.

"Tattale liten", sade Bob. "Han har ftt ont i halsen och har inte sin
mamma hr, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt
sjlv."

"Lt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gr dig ju intet fr nr."

"Hll kften", svarade Bob. "Du r inte tilltalad. Jag ska inte rra
honom frresten, han r s liten och klen. Men han r rdd, den tusan,
och vgar inte svara ett ord eller ens titta p mig. Visade han
tminstone, att det fanns ruter i honom, s skulle jag bjuda p whisky."

Frmlingen stod fortfarande oberrd. Smakade p sin lemonad, smlog t
Eddy och tog upp en tidning ur fickan.

D blev Bob litet smtt frbaskad.

"Hr du, du, du!" sade han till frmlingen. "Tror du, att du r ngot
slags europeisk prins eller s, som inte kan se en vanlig enkel
amerikansk medborgare?"

Frmlingen vnde bladet i tidningen och brjade lsa fotbollsnotiserna.
Bob Kelly ltsades han inte om.

"Hr du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det dr.
Om en person, som till och med bor hr p hotellet, vill g in till den
hr baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och lsa sin
tidning i ro och fred, utan att tala med en s'n dr skrvlande, tjock
drulle som du, s har han rtt till det, och hr se'n. Du ger inte
hotellet."

"Lgg dig inte i det hr, annars skall jag ndra om dig i ansiktet",
svarade Bob. "Karlen skall sga goddag, eller titta p mig, se'n skall
jag inte bry mig om'en. Men jag gr aldrig in p, att han str s dr
och ltsas som om jag, Bob Kelly, inte existerade."

Eddy log.

"Du skulle aldrig vga vara s uppkftig om inte karlen vore s mycket
mindre n du", sade han. "Du r sex fot och tre tum lng, och vger ver
tvhundra pund, och den dr ynglingen vger skert inte mera n
etthundratrettio. Mot en karl, som r strre n du, skulle du frska
imitera en gentleman i uppfrandet."

"Jag ger fanken i vad du sger", svarade Bob. "Nu r saken den, att
karlen skall hlsa p mig."

Med det lyfte han sitt glas mot frmlingen och sade skl. Frmlingen sg
honom inte.

D lade Bob sin vldiga nve p frmlingens axel.

Fr frsta gngen sg frmlingen upp frn tidningen. Han tittade ett
slag p Bob, smlog stillsamt, nickade och hjde sitt glas.

"Tror du att jag sklar i lemonad", rt Bob.

Frmlingen svarade inte, men hans ansikte antog ett frvnat uttryck.

"Lt upp din trut, ditt lilla stinkdjur! Sg ett ord, annars slr jag
huvet av skaftet fr dig", vrlade Bob utom sig.

Frmlingen svarade inte ett ljud, men lyfte ter sitt lemonadglas mot
Bob. Bob slog till det, s det flg till andra ndan av krogen.

D strckte frmlingen ut sin hand, tog Bobs lglas och slog det,
inklusive glas, i ansiktet p Bob.

Ja, se'n var saken klar.

"Inget slagsml i lokalen", skrek Eddy. "G ut p bakgrden om ni skall
slss."

"Slss!" skrek Bob. "N, vi ska inte slss. Jag ska bara piska upp den
dr grnglingen, s att han lr sig att svara och vara hvlig en annan
gng."

Vi gingo ut p bakgrden allesammans. Vra sympatier voro ju med den
lille, men etiketten hindrade ett ingripande. Och frresten tyckte vi ju
litet var, att han tminstone kunde ha sagt skl.

Bob rt och svor nr han tog av sig rocken, men frmlingen skalade av
sig rock och vst utan ett ord. Vra anvisningar om bsta sttet att
attackera brydde han sig inte om.

S brjade leken.

Bob rusade fram och slog ett slag, som kunde ha fllt en tjur, men den
lille flyttade sig ett par tum och slaget gick frbi. S blixtrade den
lilles vnstra ut och trffade Bob bakom rat. Bob raglade till, men
rtades genast upp av en hgerhand under hakan, fr att en kvarts sekund
senare vikas dubbel fr en stt i mellangrdet. Bob blade och hans
vldiga armar gingo som slggor i tomma luften, medan den lille dansade
omkring honom och satte sina sttar ttt som en trumvirvel och med
beundransvrd precision.

En minut av detta var allt vad Bob tlde. Sedan sjnk han ihop i en hg,
vaggad till smns av en stt p sidan av underkken.

Frmlingen vntade precis tio sekunder p att Bob skulle resa sig, se'n
tog han sina klder och gick lugnt in i baren och upp fr hotelltrappan.

Nr Bob vaknade, efter att ha ftt en spann vatten ver sig, stirrade
han vilt omkring och sade:

"Var r han? Tag hit honom, s skall jag gra slarvsylta av honom."

Bartendern betraktade smleende Bobs vsentligt frndrade ansikte.

"G upp p hotellet", sade han. "Han bor dr. Frga efter dvstumme Kid
Carrigan, den bste lttviktsboxaren i Chicago."

Bob gick inte upp.




CYLINDERHATTEN


Karl Anton var mycket stolt nr han stegade fram i solskenet p
sndagsmorgonen fr att hlsa p sin senaste fstm, frken Lydia
Sderberg, ty han hade p sig en splitter ny ulster, skiftande mellan
gult, brunt och grnt, och enligt Karl Antons sikt av underbar sknhet,
samt en cylinder, som glnste med blndande glans. Det var i synnerhet
den senare som Karl Anton var stolt ver, ty si det var hans allra
frsta cylinder, och den tycktes honom vara ondligt mera glnsande n
ngon annan cylinder i och utom kristendomen.

Han knde sig drfr som en fullfjdrad hjrtekrossare nr han steg
innanfr grinden till herr Sderbergs villa och tryckte p knappen. Hans
hjrtas utkorade kom sjlv och ppnade, men i och med henne kom Karl
Antons livs strsta verraskning, ty i stllet fr att bedrad strta i
hans famn brjade hon fnittra.

"Gud, vad du ser lustig ut, Karl Anton. Hi-hi-hi! Har du gtt genom
sta'n s dr? Hi-hi-hi!"

"Vad r det?" frgade Karl Anton ngsligt, och snurrade runt, i ett
fruktlst frsk att se sig sjlv verallt p en gng. "r det en flck,
eller vad?"

"Nej, men snlle Karl Anton", sade frken Sderberg. "Begriper du inte,
att du ser ut som en fgelskrmma. Hg hatt och ulster! Och en s'n
ulster se'n."

"Det r en fin ulster", sade Karl Anton sttt. "Den r kpt hos Union."

"Det kan hnda, men den r grsligt ful. Och s passar det inte alls med
hg hatt till ulstern. Jag gr inte ut och promenerar med dig, nr du r
kldd p det dr viset. Beata kan springa hem till dig med ulstern och
hmta din verrock i stllet medan du stiger in och dricker kaffe."

Protester hjlpte inte. Karl Antons de var beseglat, och han hade intet
annat att gra n att verantvarda ulstern t ensamjungfrun Beata, som
genast gav sig i vg med den. Men innan Karl Anton lmnade frn sig
ulstern strk han krleksfullt med hattborsten kring cylindern och
hngde upp den.

Detta iakttogs av herr Sderberg junior, en frhoppningsfull och
handlingskraftig ungdom om tolv r, och s snart frken Lydia och Karl
Anton frsvunnit in i frmaket tog han ned hatten och grep borsten fr
att glnsa upp den litet.

I frmaket satt Karl Anton och Lydia, lyckliga och krlekstrstande, men
tyvrr genom nrvaron av Lydias fader och moder hindrade att slcka sin
trst. Samtalet flt rtt trgt, ty gamle Sderberg ville tala om
politik, fru Sderberg om pigor, Karl Anton om krlek och Lydia om
gifterml, och det var drfr nstan vlkommet nr det strdes av ett
hemskt jamande och skllande frn tamburen. P ett gonblick voro alla
ute, och Karl Antons blod frs vid den syn, som mtte hans gon. Alla de
unga Sderbergarna stodo i en ring p alla fyra, tre av dem skllde och
den fjrde jamade mkligt. Mitt i ringen lg Karl Antons nya cylinder,
borstad visserligen, men mot ludden, s att den i stllet fr slt och
glnsande var luden och ruggig.

Han strtade fram och grep den, och ett enstmmigt tjut hjdes frn
barnskaran.

"Han tar vran katt!" vrlade den minste, som jamat och drmed tydligen
avsett att sufflera hatten.

"O, lt dem ha den, Karl Anton!" bad fru Sderberg.

"Det kostar bara femti re att lta borsta den", ppekade herr
Sderberg.

"Och dom har s roligt!" sade Lydia.

Men Karl Anton var obeveklig. Han borstade ndtorftigt hatten och hngde
upp den igen.

"Du r bestmt ingen barnavn, Karl Anton!" sade Lydia fundersamt nr de
gingo in igen.

"Eller kanske femtiringen...." sade herr Sderberg insinuant.

"Att inte tla barn r ett bevis p dligt hjrta!" sade fru Sderberg,
och sjnk ned i schaggsoffan.

Det blev ingen riktig fart i samtalet, och Lydias blickar innehllo mera
missnje n mhet. Men ute i tamburen var det ddstyst. Minut efter
minut gick, men inte ett ljud hrdes.

"Det mtte vl inte ha hnt barnen ngot", sade fru Sderberg ngsligt
efter fem minuter och gick ut. Karl Anton fljde med, i sitt stilla
sinne nskande att det hnt dem ganska mycket.

Men det hade det inte.

Tre av dem sutto i en ring p golvet, mitt i ringen stod Karl Antons
hatt upp och nedvnd, och p den hade Sderbergs minsta placerats i
sittande stllning. Och inte nog med att hatten under hans tyngd antagit
en dragspelsblgs form, utan barnet, som bara var tv r, hade
missuppfattat situationen, och Karl Antons luktsinne sade honom att
hatten var i grund frstrd.

Med tv steg var han framme vid gruppen, grep Sderbergs minsta vid
ronen och lyfte honom av hatten. Sderberg junior grep gonblickligen
hatten och strtade p drren, men icke snabbt nog att undg att f sin
hastighet vsentligt kad av en kraftig spark frn Karl Anton.

"Barnplgare!" skrek fru Sderberg och rusade mot Karl Anton.

"Mrdare!" rt herr Sderberg och fljde exemplet.

"Hjrtlse niding!" snyftade Lydia och pekade p drren.

Men Karl Anton var situationen vuxen. Han slngde ungen i fru
Sderbergs, en knytnve i herr Sderbergs, och tilltalsordet "markatta"
i Lydias ansikte, grep p mf en rock och en sportmssa och rusade ut.
Att sportmssan tillhrde Sderberg junior och allts endast tckte Karl
Antons bara flck i skallen, och att rocken var Lydias aftonkappa
generade honom inte alls, han tog dem p sig nd och gick sin vg.

P trdgrdsgngen vid grinden stod hatten, och Karl Anton stannade ett
gonblick och betraktade vraket. Det sg hemskt ut, ludet, tillknycklat
och p intet stt liknande den eleganta hatt han haft med sig. Hans
hjrtas bitterhet versvallade s att han tog sats och gav den en vldig
spark.

Under de nrmaste fem minuterna hoppade Karl Anton omkring p ett ben,
inneslutande hgra foten i ena handen, och familjen Sderberg med
fastrar, mostrar, onklar, kusiner, sysslingar, bryllingar och vriga
slktingar och vnner, samt ven pigan, i de vildaste och mest dsliga
frbannelser.

Sderbergs frhoppningsfulle son hade nmligen stllt ett par
tegelstenar i hatten.




PRISBOXNING


Jag har sett en hel del slagsml i mina dar, bde med och utan kniv, och
ven deltagit i inte s f. Jag har sett regelrtta boxningskamper
mellan yrkesmn, svenska slagsml med danska skallar, sett trettio
franska stuveriarbetare slss med en enda dylik, som vid likbesiktningen
befanns ha ftt sexton knivhugg i kroppen, varav framgr att fjorton av
de andra ansgo kvllen frfelad; och en julafton rkat vara
mellankommande part i ett slagsml mellan civila och sprvgsmn efter
en sprvgsolycka i Amerika, men undkom, som bekant, med livet.

Men nr jag p Holborn i London fick se en jtteskylt med
tillknnagivande om att Gunboat Smith och Young Ahearn skulle boxas om
tio tusen pund blev jag i alla fall intresserad. Att se folk slss fr
livet r en sak, men att se smockan utdelas fr hundrattiotusen kronor
hade dock mera intresse.

"Denna smocka mste jag se", tnkte jag, och gick till min vn Karlson i
London.

"Skall vi g och se p prisboxningen i kvll?" frgade jag. "Det blir
nog intressant."

"Nej", svarade Karlson med en bestmdhet, som kldde honom. "Jag vill
inte se ett s brutalt skdespel."

"Jag bjuder!" sade jag.

"Det var en annan sak", infll Karlson hastigt. "D kan jag ju lgga
band p min avsky och flja med, eftersom jag nd en gng vl skall se
ngot dylikt elnde."

Vi togo p aftonen Undergrounden till Shepherds Bush. Karlson var
dyster. Hela hans inre uppreste sig mot att betrakta en prisboxning. Jag
var ocks rtt dyster. Jag hade lovat betala biljetterna. Och p sistone
hade jag funnit att dessa voro ganska dyra. Frn 200 kronor nedt.

"Vi ta vl en plats rtt lngt borta", sade jag. "S slipper du lida
allt fr mycket av det ra skdespelet."

"Nej", sade Karlson. "Vi ska sitta alldeles intill. Skall man se det, s
skall man se det ordentligt, s att man slipper att gra om det."

"Hm, ja, javisst!" sade jag. "Men de dr fina platserna g nog t
tidigt. Femshillingsplatserna ro s mnga, s dessa kan man ju alltid
f."

"Jag tnkte s jag ocks", sade Karlson. "S jag har ringt och
reserverat tv fempundsplatser."

Fempundsplatser! Hundrattio kronor, som jag skulle betala! Aldrig!

"Varfr tog du inte tioguineaplatser?" frgade jag dock med vnlighet i
rsten.

"Jag frskte", sade Karlson. "Men trkigt nog var dom utslda."

"dle vn!" sade jag tyst och brjade tnka, men det hjlpte inte. Det
fordras en viss vana. Men nr vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush
och nden var som strst kom idn.

"Sablar!" skrek jag till och frde handen mot byxfickan. "Jag har glmt
min portmonn." (Jag frvarar alltid portmonnn i vstfickan.)

"Det gr ingenting", sade Karlson lskvrt. "Jag har en hel del pengar
p mig, s att jag kan lgga ut."

"Tack", sade jag. "Du fr igen pengarna i morgon." Men i mitt stilla
sinne tnkte jag: "Du fr aldrig igen dem."

I detsamma kom jag att fra handen till vstfickan, och det klack till i
mig. Min portmonn var borta. Jag hade verkligen glmt den p hotellet.
Jag mindes mycket vl att jag lagt den ifrn mig p byrn i mitt rum och
inte tagit den med mig. Min sjl fylldes av salig gldje, men det varade
inte lnge.

"Jag sg att du glmde den, gamle vn, och stoppade den i fickan", sade
nmligen Karlson och rckte ut sin hand, i vilken min portmonn, stinn
och spckad, vilade. "Det var de pengarna jag hade p mig."

Men jag fann mig.

"Jas den", sade jag och stoppade den vrdslst i fickan. "Tack skall du
ha, men det var inte denna utan den andra jag menade. I den hr r det
bara ngra kopparslantar."

"Gamle skmtare", sade Karlson. "Det r fyrtiotre pund och tio shillings
i den. Jag har rknat dem."

Stilla srjande plockade jag vid biljettluckan upp mina tio pund och
gick med Karlson in och satte mig, betydligt tyngre om hjrtat och
lttare om pungen n frut.

Kampen brjade. Den var inte vrd tio pund att se p, tyckte jag.
Karlson dremot vrmdes upp.

"Det r inte s illa som jag frestllt mig", sade han. "Jag hller fem
pund p yankeen."

"Jag tycker det r bara strunt, se dr. 'Kanonbten' kan ju inte stta
in ett ordentligt slag. Det skulle ha varit jag. Nej, jag stter tio
pund p engelsmannen mot dina fem."

I detsamma fick Ahearn en uppercut s att huvudet hll p att trilla av
skaftet.

"Bravo!" sade Karlson. "Jag trodde att det hr skulle vara brutalt, men
det r ju inte s farligt. Det r en manlig sport."

"Det r det", sade jag. "Men den r fr r fr min kultiverade smak."

Boxarna dansade runt p segelduken, och fr varje lyckat slag eller
parad blev Karlson allt mera entusiastisk, och jag allt mera behrskad.
Ty slagen voro i regel utdelade av yankeen.

"Jag borde ha boxats i mina yngre da'r", sade Karlson och knde p sina
armmuskler. "Hr finns frresten saker n."

"Jag _har_ boxats", svarade jag. "Och jag ngrar djupt, att jag
ngonsin tog ett par vantar p. Jag skall aldrig gra s mer! Fast jag
har nog haft nytta av det en eller annan gng."

Karlson knde p mina biceps.

"Ja", sade han. "Utan den konsten vet jag inte hur du skulle ha klarat
dig. Fr min del, s fr jag alltid vara i fred. Det syns p en karl nr
han har jttekrafter."

Strax drp lyckades "Gunboat" placera en vnstersvng p Ahearns
kkben, fullfljde med en hger hook till plexus solaris, och
engelsmannen sjnk tyst och stilla ned fr minst tio sekunder. Saken var
klar.

Publiken tjt. Karlson vrst. Men medan publiken tjt av raseri fr att
en utlnning vgat kl Ahearn, tjt Karlson av diametralt motsatt
anledning. Lyckligtvis uppfattade publiken icke Karlsons opinionsyttring
fr vad den verkligen var, s att han kom levande ut.

Jag tjt inte. Jag var upptagen med att rkna ut hur mycket jag skulle
ha kvar nr jag betalat Karlson hans tio pund. Resultatet var sorgligt,
men jag betalade och lt honom leda mig ut, halvt vanmktig. Jag hrde
honom tala om ngot "manligt, grandiost, storartat" men fattade inte
vad det var frgan om, frrn han vckte mig ur min dvala med ett
tjuvnyp i armen och sade:

"Tycker inte du som jag!"

"Jo", svarade jag med vrme. "Jag instmmer livligt med vad du sa innan
vi gingo dit: Det var ett brutalt skdespel!"

"Vet du ingen levandes hut", skrek Karlson. "Skall du yttra dig s om
sjlvfrsvarets dla konst. Du skall f erfara...."

Pang! Jag fick smockan mitt i planeten och sg en stund nglar i luften.
Nr jag hmtat mig var Karlson redan halvvgs till Undergrounden.

Jag satte mig p taket av en motorbuss.

       *       *       *       *       *

P.S.--Just nr denna vackra berttelse r frdig intrder
hotellvaktmstaren, som skickats efter biljetter, och underrttar, att
matchen mellan Gunboat Smith och Young Ahearn instllts, drfr att
Ahearn sjuknat. Det var mycket trkigt, men det jag har skrivit, det har
jag skrivit. En svensk journalist tar aldrig tillbaka.




FRARGELSEVCKANDE BETEENDE


Bergfeldt tittade in till sin gamle vn frukthandlare Fellberg hr om
dagen nr han var p vg hem till middagen. De pratade naturligtvis
politik, det gr ju alla mnniskor nu fr tiden, men i motsats till de
flesta andra hade de likadana sikter i varenda frga.

ver detta blev Fellberg s frtjust att han, nr Bergfeldt gick,
stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker
inte om apelsiner. Det r den enda frukt, som han finner vidrig, men som
han inte ville stta sig med sin gamle vn Fellberg tog han emot nd.

Men nr han promenerat ett stycke rkade han sticka handen i fickan och
knde d den stora, granna apelsinen dr. Han ville inte ha den, allts
tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrn sig p
gatan.

Detta hade ju varit gott och vl, om det inte hade rkat hnda p
krnet av Hamngatsbacken. Under andra omstndigheter hade apelsinen
legat lugnt kvar p sin plats, men nu gav den sig i stllet i vg nedt
backen med alltjmt vxande fart. Bergfeldt fljde efter i ngot lugnare
tempo, och nr apelsinen fastnade i en rnnsten hjlpte han den vidare
p vg med sin kpp. Fr det var ju i alla fall hans apelsin.

Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet
vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades ver
till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom fr att se om han sg
samhllsfarlig ut, ngra yngre medborgare brjade flja efter honom, och
till sist, nra slutet av backen, klev en ordningens vktare
gravitetiskt ver gatan och nrmade sig Bergfeldt, som lugn och oberrd
traskade sin vg framt.

Konstapeln stoppade honom diskret genom att stlla sig framfr honom och
frgade barskt:

"Hnnu hnn! Va menar hnn me att rulla apelsin?"

Bergfeldt mnstrade kritiskt sin vederdeloman frn kaskens blanka
mssingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och nr
polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillrckligt
tydliga, svarade han med en motfrga:

"Vad brukar man mena nr man rullar apelsin?"

Konstapeln bleknade. Han hade inte vntat sig ett svar som stod i s
oproportionerligt frhllande till hans fattningsgvor och som vanligt i
sdana fall tillgrep han maktsprk.

"Hnn fr inte lov att rulla apelsin hr", sade han.

"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det r apelsinen som rullar
sjlv."

"Men det va hnn, som satte den i gng!" rt konstapeln eldrd i
ansiktet.

"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i
gng. Jag endast lade ned den p gatan. Finns det ngon lagparagraf, som
frbjuder folk att lgga apelsiner p gatan?"

Det var en kvistig frga, men konstapeln klarade situationen som en hel
karl.

"Neej....", sade han. "Jo, det r frargelsevckande beteende!"

"S!" svarade Bergfeldt och vnde sig till den alltmera ttnande
hrarskaran. "r det ngon av herrskapet, som blivit frargad fr att
jag lade en apelsin p gatan?"

Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:

"Allts inte! Konstapeln hr r visserligen arg som ett bi, men det r
fr att han framstller ologiska frgor utan att vara beredd p att mta
konsekvenserna."

"Hnn missfirmar polisman. Hnn fljer med till kontoret!" sade
konstapeln och lade sin hand p Bergfeldt.

"Knappast!" svarade Bergfeldt.

"Va nu d! Vildsint motstnd ocks. De hr kan nog inte sonas med
bter."

"Nej, det blir nog minst halshuggning", frmodade Bergfeldt. "Och kanske
rent av frlust av medborgerligt frtroende fr alltid till p kpet."

"Nu gr det fr lngt", rmade konstapeln. "Kommer hnn med i godo?"

"Fr det frsta har ni redan konstaterat att jag kommer att gra
vildsint motstnd, fr det andra har ni rtt i det, och fr det tredje
gr det nog illa fr er om ni hindrar mig att fortstta min vg fram."

"Hotelser ocks! Kom!" Och polisnven grep kraftigt tag i Bergfeldt.

"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte g med er. Men ni kan f g med
mig till Karolinska institutet. Jag skall dit fr att underskas. Jag
kom nmligen i morse frn kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser
sig ha skl att frmoda, att jag har massor av baciller verallt, bde
utanp och inuti mig."

Bergfeldt hade knappast talat till punkt frrn det var folktomt runt
omkring honom. Till och med konstapeln hade ftt ett brdskande rende
bortt Regeringsgatan.

Stilla och ofrargligt fortsatte Bergfeldt sin vg hem. Han sg sig om
efter apelsinen, men den var frsvunnen. Och nedt gatan kilade en liten
gosse fr fulla muggar med ngot gult i handen.

Han hade tydligen tagit apelsinen ungefr samtidigt med att polisen inte
tog Bergfeldt.




SVNGDRREN


Nr Andersson upptckte lstugan--frlt, bierhallen "Zum alten
Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den lg
visserligen stillsam och undangmd vid en bakgata, men visade sig i alla
fall vara ett flott stlle med utmrkt mat och vl tempererad dryckjom.

Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan
entrn till hela hrligheten. lst ... bierhallen bestod sig nmligen
med en roterande svngdrr, konstruerad p samma stt som ett vndkors.
Andersson hade i Berlin sett likadana drrar, och eftersom hans
Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges grnser, hll han
styvt p allt som han sett i metropolen vid Spree.

det ville emellertid, att Anderssons sikter i detta fall skulle
underg en liten frndring.

Frsta gngen han p "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin
lukulliska mltid av Salvatorwurst och surkl, lmnade han nmligen en
sedel i betalning utan att s noga titta p den. Fdomnena kostade 95
re, och kyparen lmnade fyra kronor och fem re tillbaka.

Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansg sig vara gammal kosmopolit
och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.

"N?" sade han.

"Va, herrn?" svarade vaktmstaren bugande.

"Frsk inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag r ingen oskuld frn
landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lmnade."

"Frlt, det var en femma!" svarade kyparen ngot mindre artigt.

"Hut, drummel!" rt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfngare!
Hit med femman bara!"

Nu var det vaktmstarens tur att fixera Andersson.

"Jas, p det viset", sade han. "Ni r en s'n."

"Hur var det?" frgade den tillskyndande hovmstaren.

"Den dr lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka p en
femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."

"Jag fick en femma!" svarade kyparen.

"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag mtte vl veta det bst, jag hade tv
tior och en femma i plnboken, och se nu!" Han drog upp plnboken, och
ppnade den.

Det lg tv tior i den.

"Hm!" sade hovmstaren.

"h, urskta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett
misstag, ser jag."

"Det r inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid nrmaste bord och
betraktade hnfullt Andersson.

Andersson spnde blicken i honom, men som karlen sg stark ut och
kyparkren tycktes vara endast allt fr villig att hjlpa Andersson ut,
blev det inte ngot brk, utan Andersson tog sin hatt och rock och
avlgsnade sig med vrdighet.

Dagen drp kom Andersson ter till "Zum alten Frankfurterwurst" fr att
ta frukost. Nr han steg in genom svngdrren, riktades varenda
kypares gon mot honom, men s snart han slagit sig ned tycktes ingen
mrka att han existerade.

Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hrdare. Samma
resultat, eller rttare, samma brist p resultat. Frst vid fjrde
knackningen, som var den hrdaste i vrldshistorien, kom en vaktmstare
fram till hans bord och sade:

"Strax!"

Efter fem minuter brjade Andersson knacka igen. Efter ytterligare
femton fick han lmna sin bestllning, och sedan ytterligare en
halvtimme och en brdassiett, som rkat st i vgen nr Andersson
knackade, frintats, fick han vad han begrt.

Andersson r ibland rtt distr, och nr han tit, druckit och lst
morgontidningen reste han sig och gick utan att tnka p betalningen.

Kyparkren, som hela tiden haft sin uppmrksamhet riktad p Andersson,
vxlade en blick, och lokalens starkaste vaktmstare rusade, med
uppriktig gldje i sitt ansikte, efter honom.

Andersson hade just hunnit utanfr svngdrren nr han kom ihg, att
han borde ha betalat. Han sg genom glasrutan kyparen komma och vnde
hastigt tillbaka. Svngdrren snurrade vldsamt runt, ty medan Andersson
rusade in p ena sidan, rusade kyparen ut p den andra.

Vl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte mrkt, att Andersson
vnt om och vl inte heller kunnat tnka sig den mjligheten, st dr
ute och titta, och han gav sig genast i vg ut till honom, men i samma
gonblick fick kyparen syn p Andersson och gav sig i vg in.
Svngdrren snurrade ter med vldsam fart och i nsta gonblick var det
Andersson, som stod utanfr medan kyparen var dr inne. ter rusade
kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv p varv
gick den vilda jakten och svngdrren roterade med svindlande hastighet.

Slutligen, nr Andersson fr trettonde gngen passerade lokalen mtte
hans ansikte en hrd kyparnve, som var i rrelse i rakt motsatt
riktning, han raglade baklnges, svngdrren snurrade frbi honom, och
gonblicket drefter mttes han och lokalens starkaste kypare.

Lt oss draga en slja ver vad som nu fljde.

Det m vara nog sagt, att mtet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket
mt, och att det bylte, som ngra minuter senare kksvgen slungades ut
ur "Zum alten Frankfurterwurst", fr en ytlig betraktare inte pminde
srdeles mycket om Andersson.

Andersson besker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har
totalt mist sin beundran fr roterande svngdrrar.




P PANOPTIKON


Jag var p Svenska Panoptikon hr om dagen fr frsta och mjligen sista
gngen i mitt liv. Det var mycket vackert. Moltke och flygbaron Calle
Cederstrm och en amerikansk jtte som hette ngonting, jmte en hel del
andra andligen och lekamligen store mn.

Jag stod just vid den kungliga familjegruppen och tyckte synd om
kronprinsen, som alltid blir s illa hanterad av tecknare och
skulptrer, nr ett lantligt par stannade bredvid mig och frsjnko i
beundran infr all den kungliga glans som utvecklades infr deras gon.
Jag stod orrlig.

Nr de tv efter en lng stund sett sig njda p kunglighetens gulnade
ansikten vnde de sig mot mig.

"Hrru, va  de dr fr en?" frgade ungmn.

"Tyst, ser du inte att han r levande!" svarade ungersvennen i en
teaterviskning.

Jag rrde icke en muskel, utan blickade oavvnt in i Hans Majestt
Konungens stela gonglober.

"Den dr! N huru hll i mej! Kan du inte se att den r av vax, va?
Harru nnsin sett en levande mnniska s gul i syna, och s utan uttryck
i gona?"

Jag r blek, jag medger det. Nobelt blek! Men det var ju i alla fall
ondigt att ppeka det p det sttet.

"Minsann har du inte rtt", svarade karlen. "Det r ju en vaxgubbe. Men
de va sjutton vad han var lik en mnniska vid frsta gonkastet."

S kastade han ett par frsiktiga blickar omkring sig. Ingen mnniska i
sikte.

"Elvira!" viskade han mt, och hon rekognoscerade hastigt terrngen ven
hon. S mttes deras lppar.

D hostade jag.

De lskande slungades frn varandra och betraktade misstnksamt frst
mig, sedan den kungliga familjen. Men vi voro lika orrliga allesammans.

"Vem fadren var det som hostade?" sade ynglingen.

Jag vnde mig mot honom och lyfte artigt p hatten.

"Det skall jag sga herrskapet. De var prins Bernadotte! Han tycker inte
om sdant dr."

"Va ... va....", stammade han. "r herrn levande?"

"Det ro vi allesammans", svarade jag. "Den kungliga familjen sitter hr
en timme om dagen numera fr att undvika det eviga rnnandet uppe i
slottet. Jag r en tjnstgrande kammarherre."

Med det intog jag min ursprungliga stllning och paret backade djupt
bugande in i nsta rum dr de bemtte alla vaxfigurerna med utskt
hvlighet.

En stund senare, nr jag stod och tittade p Gunnar Wennerberg stego
Jonsson och Karlsson in i rummet i sllskap med en slkting frn
Falkping. Jonsson nickade t mig. Men jag blinkade inte ens.

Karlsson stannade frvnad.

"N hr nu dra, jag tyckte frst att det var han sjlv."

"Jag ocks", instmde Jonsson. "Nu gr d skammen p torra landet. Har
dom satt upp _den_ ocks hr. Det kan man kalla brist p urskillning."

"Och hr uppe till p kpet", sade Karlsson. "Va har dom skrckkllaren
till, nr dom inte placerar den dr figuren dr?"

"Om Wennerbergs slktingar fr veta att dom stllt honom bredvid honom
s har dom nog till att flytta honom frn honom", frmodade Jonsson.

"Vem r det?" frgade slktingen frn Falkping. "r det rnmrdare
Ander?"

"Nej!" svarade jag. "Det r ingen mrdare, men hrnst jag trffar
herrarna p ngot ensligt stlle s tnker jag bli det. Tills vidare
njer jag mig med ett litet verfall."

Med detta tog jag fatt i herrar Jonssons och Karlssons huvuden och slog
kraftigt ihop dem, gav fr ordningens skull ven slktingen en knytnve
i ansiktet och gick stillsamt min vg.

Nu har jag kpt mig en browning. Man vet aldrig nr man trffar Jonsson
eller Karlsson.




LANTBRUK


Jag har ett mycket delt hjrta, som varmt klappar fr alla mnniskor,
eller tminstone fr rtt mnga. Men fr ingen knner jag s djupt som
fr lantbrukets utvare, fr jag vet hur de ha det. Jag har nmligen
sjlv idkat lantbruk en gng. Det r mnga r sedan nu, och var varken
lngvarigt eller egentligen avsiktligt.

Jag befann mig nmligen en vacker hstdag stende uppefter en husvgg i
en liten stad i Nord-Dakota, freml fr en viss uppmrksamhet ifrn
invnarnas sida. Jag var nmligen mycket fin. Kldd i frack. Och om
ocks vst, krage och halsduk saknades, s hade jag dremot halmhatt,
gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan nnu inte fatta hur de sm
barnen kunde ropa: "tramp" efter mig nr jag var s fin.

Orsaken till att jag befann mig dr var den, att min lkare ordinerat
mig frisk luft, motion och riklig nring. Frisk luft hade jag ftt, det
fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag ocks ftt, ty jag
hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med nringen var
det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvpfennig,
men jag hade nnu inte lyckats utfundera ngot stt att frdelaktigt
utnyttja detta kapital.

D stannade en man av landets sner framfr mig och granskade mig
kritiskt.

"Du r stor och lng", sade han ntligen och spottade tobak p mina
skor.

"Ja, och du r dum", svarade jag vnligt.

Han glodde ett slag.

"r du stark ocks?"

"Det skall du strax f erfara, din drul, om du inte inom fyra sekunder
frfogar dig i vg till nsta stat."

"Stor i kften r du ocks", konstaterade han lugnt, och tillade, innan
jag hann inleda misshandeln: "Vill du ha arbete?"

Jag ville visst inte ha arbete. Tvrtom tyckte jag, att det var
ofantligt mycket angenmare att leva som himmelens fglar. Men dremot
ville jag mycket grna ha mat, och som sdan inte stod att f utan att
man arbetade fr den, betvingade jag min motvilja och svarade jakande.

Tio minuter senare satt jag i en buggy, som skumpade fram ver prrien,
ibland genom ett veteflt och ibland ver hjulen i vattensjuk mark, men
bara hnsynslst framt. Och i kvllningen voro vi framme. Man var nog
finknslig att bjuda p mat genast, och jag gjorde rtt fr mig till den
grad att farmarens missis bleknade. Se'n lnade jag en corncobpipa och
tobak, och gick ut fr att ta mig en rk.

S smningom brjade ljusen i huset slckas, och som jag ansg det vara
tid att g till sngs steg jag in. Jag mttes av familjens frvnade
gon.

"Vad vill du?" frgade farmaren.

"Jag vill veta, var min liggplats r?"

"Var du vill", sade farmaren och frde mig till drren. "Precis var du
vill. Jag har etthundrasextio acres prima kerjord hr omkring, och du
fr lgga dig p precis vilken av dem du vill." S knuffade han ut mig.

Well, jag lade mig i en hvlm p en ng, och dr sov jag bde mjukt och
gott. Bara inte moskiterna funnit mig s vlsmakande.

Mitt i natten--klockan var knappt fem--vcktes jag av ett ihllande
vrl frn farmhuset, och nr jag stigit upp och skakat av mig det
vrsta, sg jag farmaren st p sin trappa.

"Vad vrlar du efter?" skrek jag.

"mnar du sova hela da'n, ditt lata nt?" genmlde han. "Solen str
redan hgt p himmelen."

"Mycket sant", svarade jag. "Det gr den alltid. Men jorden har inte
nnu vnt sig s mycket att vi kan se den. Det dr begriper du inte
frresten."

Som jag emellertid frstod hans hjrtas mening, gick jag tvrs genom ett
havreflt och instllde mig till tjnstgring. Till att brja med fick
jag ett skrovml igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugrden
och befalldes att grva ett hl i marken dr.

Jag r inte tillrckligt hemma i lanthushllningens hemligheter fr att
veta vad farmaren skulle anvnda hlet till. Men jag frmodar, att det
var ndvndigt fr honom att ha det. Han behvde det antagligen i
utvningen av sin verksamhet, och jag tror, att hl i jorden ha ett
srdeles stort inflytande p jordbrukets sunda utveckling.

En av mina vnner, som ocks r lantbrukare, har uttalat en frmodan,
att han behvde hlet fr att begrava ngot sjlvdtt kreatur i, men
enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kk, hade han ingen
tanke p att skaffa en speciell grav fr sjlvdda djur, s lnge min
aptit var vad den var.

Att grva det hlet var ett av de mest hopplsa arbeten jag i min ungdom
och ofrstnd ngonsin tagit mig. Till en brjan fann jag det roligt.
Storstadsbarn som jag r, fann jag det vara ett originellt nje att pta
med en spade i jorden, och d jag brjade mitt i natten, s var det
sknt att ha ngot att hlla sig varm med.

Men solen steg, och med den kom vrmen. Inte en vanlig, bleklagd vrme,
utan en kta hgsommarvrme, sdan som den r p prrien i rtmnaden.
D brjade jag finna sysselsttningen trist. Jag grvde och grvde i
ondlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt lngre ned sjnk min
lekamen under den normala nivn, och nd fanns det alltjmt mera jord
kvar.

Till slut greps jag av frtvivlan. Jag slngde upp jorden som en valfisk
sprutar vatten och arbetade mig allt lngre in i jordens innandmen.
Ngon rkning p tiden hade jag inte, men jag frmodade, att jag arbetat
i omkring fyra mnader, och var nra jordens medelpunkt, nr jag
ofrmodat fick hra farmarens rst:

"Ja, ni hundans lsdrivare duger d ingenting till. Hr har du arbetat i
sju timmar och bara hunnit fyra fot ned. Tvi attan. Kom nu in och t
medda."

Samma dag lmnade jag, utan egen begran, men ocks utan saknad,
farmarens tjnst och var ter fgelfri. Men sedan dess hyser jag en djup
och fast rotad sympati fr alla, som tvingas att grva i jordskorpan.




End of the Project Gutenberg EBook of Krigskorrespondenter och andra lgnare
by Sigge Strmberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KRIGSKORRESPONDENTER ***

***** This file should be named 12119-8.txt or 12119-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/2/1/1/12119/

Produced by PG Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org

Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's
eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII,
compressed (zipped), HTML and others.

Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over
the old filename and etext number.  The replaced older file is renamed.
VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving
new filenames and etext numbers.

Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000,
are filed in directories based on their release date.  If you want to
download any of these eBooks directly, rather than using the regular
search system you may utilize the following addresses and just
download by the etext year.

     https://www.gutenberg.org/etext06

    (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99,
     98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90)

EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are
filed in a different way.  The year of a release date is no longer part
of the directory path.  The path is based on the etext number (which is
identical to the filename).  The path to the file is made up of single
digits corresponding to all but the last digit in the filename.  For
example an eBook of filename 10234 would be found at:

     https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234

or filename 24689 would be found at:
     https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689

An alternative method of locating eBooks:
     https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL


