The Project Gutenberg eBook of I tolfte timmen This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook. Title: I tolfte timmen En gammal, dåraktig kvinnas bekännelser Author: Gertrud Almqvist Release date: December 30, 2025 [eBook #77571] Language: Swedish Original publication: Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928 Credits: Jens Sadowski and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net *** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK I TOLFTE TIMMEN *** MOLLY MOLANDER I TOLFTE TIMMEN I TOLFTE TIMMEN EN GAMMAL, DÅRAKTIG KVINNAS BEKÄNNELSER AV MOLLY MOLANDER STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG Copyright. Albert Bonnier 1928. STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1928 10 mars 1927. Det är på aftonen av denna förfärliga dag, som jag beslutat att skriva dagbok, en dagbok, som går baklänges. Det är i den riktningen man helst önskar att livet skulle gå numera. Jag fick 19 telegram. Jag tyckte det var mycket, men fru Andrén fick 100, när det gällde henne. På mitt bröllop fick jag knappt några. Det var Albert, som fick den gången från sin släkt och sina vänner, och jag var ju med på ett hörn. Min släkt var död redan då, och mina vänner är underliga. Det är inte jag, som uppfattar dem så. Min faster sade det till min mamma för så länge sedan, att det är konstigt, att jag minns det. Det var väl för slutorden: Det är för Ronny är så underlig själv, som hennes vänner är sådana. Ja, det skulle faster säga och till mamma, för _de_ var väl ganska underliga själva. Men Albert är inte underlig. Det har jag mer och mer kommit underfund med. Det underligaste var väl, att han gifte sig med mig. Det var alltså min förfärliga födelsedag, och det kom fruar upp med blommor. Jag tror knappt några var värda mer än 2:50, för Albert deklarerar inte mer än 9,000, och det är inte nämnvärt falskt, och vi bjuder aldrig på champagne till middagen. Ja, men det är inte det. Nordlöfs gör inte det heller, och på fru Nordlöfs 50-årsdag simmade hon i blommor, och doktorinnan Dalqvist, som kom upp till mig med en vit krysantemum, som högst kostade 1:50, gav en hel blomsteruppsats till fru Nordlöf. Det fick jag veta av Augusta, som städar. Om jag vore som fru Nordlöf, skulle jag också få blommor. Hon kan roa människor. Och jag kan bara roa mig själv. Tänk, om de visste det! Om Albert visste det, kanske han skulle tro att jag håller på att bli tokig, men vi dela ju inte sängkammare, som väl är. Ja, ibland mittpå natten i mörkret, när jag ligger och tänker på Nordlöfs och Dalqvists och alla de andra, börjar jag skratta, så det hörs. Jag kan inte låta bli. Viveke vaknar inte av det, men om hon gjorde det, skulle det ingenting göra. Jag skulle bara tala om det för henne, och så skulle vi skratta tillsammans. Men ack, visst är de snälla. Anna Dalqvist vill lära mig allt från att lägga in saltgurkor till att sköta min man, och Emmy Nordlöf säger mig vilka droppar jag skall ta, när det känns i min själ som om himmel och jord bävade. Det känns det ju ofta för kvinnor av min ålder till och med för Emmy Nordlöf, fast ingen skulle tro det, när man ser henne. För mig har ju allting bävat alltid och jag med, så det är inget nytt, och Albert säger till och med, att jag har varit mycket lugnare och mindre överdriven under de två sista åren av vårt äktenskap än någonsin förut. Ja, någon psykolog har Albert aldrig varit. Men så är det ju Viveke, och man måste ändå ta vissa hänsyn för en sjuttonårig dotter, även om hon är så förstående som min. Vad jag går igenom nu, kan hon i alla fall inte förstå, och jag vore ett odjur, om jag lät henne ana det. Det hade redan börjat för tre år sedan, då jag satt hos doktor Grund, Albert hade kört dit mig och talade eller rättare lät honom tala och förklara, hur det var fatt med mig. — Fru Berglöf, sade han, ja, är det inte fasansfullt att heta fru Berglöf. Jag har aldrig kunnat vänja mig vid det, fast jag hållit på nu i aderton år. Jag känner mig som en skurmadam, när de säger det, och mitt rätta namn, det är mitt flicknamn. Det är inte enbart för att det är ett adelsnamn, det finns ju så mycket idiotisk adel. Men jag håller förstås på min lilla särskilda adel, som är min fars och min farfars och alla de andra gamla förtjusande gubbarnas, allt från min första stamfar, jag älskar dem alla och beundrar dem, även när deras storhet bara bestod i att de blev slagna och övervunna och nedtrampade i denna onda värld. Och min mor, hon smälte in i den gamla släkten och blev som ett med den. Men jag kan aldrig bli en Berglöf. Det är ju också så meningslöst. Om det hade varit Berghäll, vore det en annan sak. Då hade jag funnit mig, åtminstone med namnet. Alltså sade doktorn: — Fru Berglöf är ju alldeles utsliten (”men Anna Dalqvist tycker, att jag ingenting gör i hushållet”, tänkte jag). Fru Berglöf måste spara sig. Har fru Berglöf jungfru? ”Herregud” tänkte jag. ”Tror han, att jag skurar golv med! Det fick jag aldrig lära i min ungdom.” — Jo, sade jag, jag har jungfru. — Jag vill inte, att fru Berglöf alldeles skall sluta upp att intressera sig för sitt hushåll, fortsatte doktorn, men ni skall slöa så mycket som möjligt dessemellan. Man kan för övrigt bli utsliten på mer än ett sätt. Det är inte bara kroppen det gäller, det är också själen. Det kan finnas hemförhållanden, hm ... konflikter, som sliter på nerverna ... Doktorn gjorde en paus. ”Nu tror han, att jag skall tala om mitt äktenskap”, tänkte jag. ”Det gör ju fruar, när de går till läkare.” Men jag sade ingenting. Så fortsatte han och talade förståndigt och lugnande så där i allmänhet. Men slutsumman var, att jag var så nere, att det skulle nog ta ett par år, innan jag var riktigt bra igen. Då kom det. Jag satt och räknade tyst för mig själv: om två år, är jag fyrtionio år. Då är ju livet snart slut. Och så sade jag: — Doktorn, när en kvinna är femtio år, duger hon ju inte mer till någonting, jag måste bli frisk fortare. Jag har så liten tid kvar. Tänk att jag var en sådan idiot då, att jag inte tänkte, att han kunde tänka, att jag tänkte ... Doktorn är en mycket fin man, god och förstående, och dessutom är han inte ung. Han har ett blekt, trött ansikte och urvattnade blå ögon, som troligen en gång strålat, för han använder dem så som om han trodde att de strålade. Nu fäste han dem på väggen ett stycke över mig, och så sade han: — Fru Berglöf kanske inte vet, att de sexuella känslorna finns kvar ännu efteråt? Det är en avgjord överdrift att säga som Albert, att jag saknar självbehärskning. Det visade jag den gången. Annars hade jag sagt: ”Det ger jag tusan!” Men det gjorde jag inte. Var det inte klokt! Antingen hade doktorn trott, att jag ljög, då hade han rättat sitt handlingssätt mot mig därefter eller också hade han trott, att jag talade sanning, och då hade han föraktat mig, och jag ville i stället vinna hans aktning. Så när han sett på väggen tillräckligt länge för att skona min blygsamhet och såg på mig med de ögon, som förr hade strålat, hade mitt ansikte det blyga och tacksamma uttryck, som passar efter mottagandet av en glädjefull och oväntad bebådelse. Men jag talade inte, och det väntade han inte heller naturligtvis. Men för mig själv kan jag kosta på att upprepa det: det ger jag tusan! Och ändå vet jag, att jag är en kvinna av kött och blod. Vad jag menade var ju helt enkelt, att jag var rädd, att jag skulle bli dum sedan. En av mina underliga vänner är fransyska, och hennes läkare sade till henne (tänk vad vi få mycket visdom från våra läkare): ”Madame, le cerveau de la femme, c’est la matrice.” Då vore det verkligen illa ställt för mig redan nu innan åderförkalkningen, och den kan dröja länge. Och Viveke är så intelligent. Tänk om hon skulle märka och se ned på mig. Vad skall fru Berglöf annars egentligen med intelligens! Hon borde lägga sig till med skurförkläde i stället. I alla händelser är hon inte ännu så dum som Anna Dalqvist i sin kvinnlighets fulla blomning och fruktsättning och allt det andra även om hennes saltgurkor och broderade kuddar är mera lyckade än de Berglöfska. Vad skall jag för resten med broderade kuddar, när Viveke bara älskar små mjuka runda och avlånga sidenkuddar, dunlätta och mjuka och glada som hon själv, när hon inte gråter. Om jag bryr mig om några sexuella känslor numera, så är det Vivekes. Då måste jag tänka på min egen sorgsna ungdom, min ensamhet, mina förödmjukelser och mitt grubbel. Men det gör jag helst inte. Viveke är för resten inte som jag var. Hon har ett så kallat lyckligt hem, och hon har inte smakat fattigdomen ännu. Hon har vänner och kamrater och hon skall ta studenten. Albert hade nog helst önskat att hon skulle nöja sig med flickelementarhalvbildningen liksom jag fick göra det. Och Viveke var så lat ett par år, att det såg ut som om han skulle få sin vilja fram, men gudskelov, nu har jag segrat. Viveke har gått över i gymnasiet och har goda betyg i allt utom matematik. 15 april. Ja, läkare! Nu har Albert skickat mig till en nervläkare, ty han förstod småningom, till och med Albert förstod, att jag led. Eller har jag kanske beklagat mig? Albert ville att jag skulle bli frisk och på gott humör, så att det inte blev något krångel med landsflyttningen. Så nu går jag hos nervläkaren. Det känns som om jag vore en virkning, och doktorn har fått tag i ändan och sprättat upp hela mönstret, så nu ligger jag där som en lös upphasplad garnhärva. Han frågade mig första dagen, om jag var lycklig med min man. — Ånej, sade jag, men inte anmärkningsvärt olycklig heller. Och vi har lärt oss att ta det humoristiskt. Jag hade en bestämd känsla, att doktorn ogillade humorn. Två dagar senare hade han upptäckt (hur?) att jag längtade efter kärlek och ett nytt äktenskap. — Det har jag svårt att tro — åtminstone äktenskapet, sade jag, eller tänkte jag det bara? — Det är ingenting ni behöver vara rädd för eller springa ifrån, sa han. Det är bara så, det är naturen, som vill det. — Men det skall väl ta slut någon gång för kvinnan åtminstone — inte för män förstås, sa jag. Man skall väl vara artig. Doktorn har silvervitt hår, men _hans_ ögon kan ännu blixtra. Nej, tänk, jag vill inte ha varken kärlek eller äktenskap. Det är sant i dag. Vad vet jag om i morgon! 30 april. Den första tiden hos doktorn gick jag i en gammal omodern svart sidenklänning, som jag beslutat att slita upp till vardags, men en vacker dag uthärdade jag den inte längre. Jag gjorde mig ny från topp till tå, mullvadsfärgad, en beställd promenaddräkt, det har jag inte kostat på mig på åratal. Jag vet, att jag borde sparat den utgiften, läkarebehandlingen går till pengar, men jag kunde inte låta bli. Jag köpte nya grå silkesstrumpor och skor i färg. Jag går spänstigare, det var Albert, som anmärkte det — och ändå, vad har jag inte genomlevat på den sista tiden! Jag som inte vill tala om mitt äktenskap, jag har fått göra det. Och inte bara om mitt äktenskap utom om ... ja, om min älskare, och jag kände, att doktorn ogillade honom. Det har han inte rätt till. ”Man får inte tala illa om min enda älskare”, skulle jag velat säga som Elin Wägner. Det är för resten så förfärligt länge sedan nu, och det gör ingenting. Albert vet det, jag lät honom aldrig tro, att han var den förste. Och jag har varit stolt över den andre. Ibland tror jag, att det är det enda i mitt fattiga liv jag varit stolt över. Till omväxling frågar doktorn, om jag tänker ta livet av mig, men jag svarar uppriktigt, att det har jag inte allvarligt reflekterat över — men kanske ändå vid ett enda tillfälle, tillägger jag. — Vad var det, var det en man? frågar han. — Nej, säger jag, det var en kvinna. Jag ser, att han rycker till. — Berätta! Och så berättar jag. — Jag var tjugufem år gammal. Jag var ensam, och jag kände mig mycket olycklig, för jag längtade efter kärleken. Jag bodde i Stockholm hos en tant, som var folkskygg. Jag hade översättningsarbete för tidningar. Det var därigenom jag lärde känna henne. Hon hade något att göra med en tidning. Jag kom upp till henne första gången i ett ärende. Hon bodde fem trappor upp i ett hus i Klaratrakten. Men varför säger jag det? — Det är bra, fortsätt, undertryck ingenting! Kan ni beskriva för mig, hur hon såg ut? — Lång, smärt men kraftigt byggd, böjd näsa, gråblå ögon, som kisade, rödbrunt tjockt vågigt hår, munnen hade ett drag av fasthet, men på samma gång godhet, händerna kraftiga, litet seniga, men smala och välformade. — Vidare. — Det var ett stort ljust rum fullt med böcker av alla slag. Först blev det böckerna och sedan vi själva. När det var mittemellan båda, talade hon en gång om Kierkegaard och människosjälens ensamhet med Gud, och jag grät, så att jag skakade med huvudet i händerna ... Då var det april som nu ... — Ja, som nu, säger doktorn och ser på mig. Och när jag ser på honom, ser jag att han har gråblå, en smula kisande ögon. — När det blev maj, gick vi ut och gick i Lilljansskogen. Vi talade — inte bara hon utan också jag. Det föreföll mig som om jag aldrig förr hade talat vid en människa. Vi anförtrodde varann, vad vi ansågo värt det ur våra liv. Vi talade också om erotik. Hennes liv hade varit fattigt på det liksom mitt. Hon var tio år äldre än jag, och ingen man hade älskat henne. Men hon, å, visst hade hon varit kär, till exempel i en generaldirektör. Ibland talade hon med en viss ironi eller cynism om — ja, vad skall jag säga ... kärlekslivet. En dag satt vi på en bänk. Jag hade dragit av min ena handske för att plocka vitsippor. Hon tog min bara hand i sina och smekte den sakta. Det ... det var ju ingenting, men det gjorde mig så oändligt lycklig. Sedan märkte jag snart, att jag var lycklig alltid, inte bara, när vi träffades. Jag kunde gå och sjunga för mig själv. Hon ringde nästan var dag. Uppe hos henne var vi inte riktigt ostörda. Hon bodde med en äldre syster, som kom in någon gång. En dag frampå våren bad hon att få komma till mig. Jag köpte blommor ... och ja ... vin och frukt. Hon föreföll upprörd, när hon kom. Hon tog båda mina händer och höll mig litet ifrån sig. — Vad är du för en, sade hon. Jag kan inte komma ifrån dig. Jag tänker på dig dag och natt. Jag kunde göra orätt mot Gud och människor för din skull. När hon fick se vinet, ryggade hon tillbaka. — Nej, men Ronny, sade hon. Brukar det komma flickor upp till dig så här? — Jag har så få vänner, sade jag, och ingen som du. Då började hon tala ivrigt som för att försvara sig. — Ja, du är ensam, det var det, som drog mig till dig först. Jag hade lagt märke till dig, då du kom med ditt arbete till tidningen. Det var ett av de där tillslutna ansiktena, som lockar mig. Nej, inte ett av dem. Du var olik alla andra. Du gick som en liten sömngångerska, och ändå såg jag i dina ögon ibland, att det var eld i dig. Men jag tänkte bara vara snäll mot dig och hjälpa dig litet. Jag säger dig, jag gick inte och var sentimental och trånade. Jag hade mitt arbete och mina vänner. Alla vänta de något av mig. Jag är en lycklig människa eller jag kunde vara det. Men, ser du, innerst är jag ändå alldeles ensam. Och så fann jag snart, att jag hade tagit miste. Det var inte du som behövde mig. Det var jag, som behövde dig. Du är inte svag, du är stark, mycket starkare än jag, och nu är jag rädd för dig, för jag vet inte, om din styrka är av godo. Du kunde göra mig mycket ont. Hon var blek. ”Hon är trött och sjuk”, tänkte jag. Det fanns en liten låg schäslong i mitt rum. Jag bad henne lägga sig där och vila. Hon följde mig med blicken kring rummet. Hennes ögon hade mörknat. De sågo nästan svarta ut. Jag såg, att hon led. — Nej, du är inte elak, sade hon. Du ser inte alls farlig ut. Du ser ut som en liten snäll flicka här i ditt rum med blomkrukor och vita gardiner. Jag är glad att jag kom hit. Du blir mindre hemlighetsfull här, och jag tror, att du vill vara snäll mot mig. Hon låg tyst litet. — Mitt hjärta klappar så vilt, sade hon ansträngt. Då föll jag på knä bredvid schäslongen, lade armarna om hennes hals och lutade min kind mot hennes. Jag kände och hörde, hur hennes hjärta bultade. Jag tror vi låg så några minuter, och så rörde jag sakta, helt sakta och lätt som en smekning, inte som en kyss, mina läppar mot hennes. Hon gjorde inte en rörelse. Jag bara såg, hur det ryckte i hennes slutna ögonlock ... Det var väl ... det var väl en kysk smekning, doktorn? — Hm, sade doktorn ... vidare. — Ja, vidare, sade jag. Hon sträckte ut sin hand till ett bord, som stod bredvid schäslongen och tog en liten bok. Nej se, läser du den, Ronny, sade hon. Vi läser visst ofta samma böcker. — Vad var det för bok? frågade doktorn. — Det var en liten engelsk hymnbok. Hon läste en hymn högt för mig. Det är min älsklingshymn, sade hon. Det var min också. När hon gick, sade hon: — Nu är jag inte rädd för dig längre, Ronny, men du _kunde_ göra mig mycket ont. Det var hon, som gjorde mig ont. Ett par dagar senare ringde en främmande dam på tamburdörren. Hon hade bruna, brinnande ögon. Hon ville tala med mig. Hon fick nervskakning på schäslongen, där Carla hade legat, och hon hackade tänder, när hon sade, att hon var Carlas bästa vän, och Carla måste skyddas mot sig själv. Carla hade alldeles mist jämvikten, sedan hon kommit i beröring med mig. Carla insåg det själv. Nu hade Carla skickat henne hit för att säga, att vi inte skulle träffas mer. Jag satt som bedövad. — Ja, naturligtvis, när Carla önskar det, sade jag till sist. Jag är ledsen, om jag gjort henne ont. Vi känna varann för lite, kanske. Carla sade en gång, att vi skulle resa bort tillsammans, bara vi två för att lära känna varann riktigt i fred. Det hade kanske varit bra. Det var då hon fick nervskakningen. Jag tycker inte det är sympatiskt med nervskakningar. Senare har jag ju haft det själv. Det var, när jag hade fått Viveke. Jag var så klen en tid. Men hon hade ju inte fått barn. Vi var förfärligt artiga mot varann. Men jag tycker jag ser de där bruna, brinnande ögonen för mig än. ”Varför kom inte Carla?” tänkte jag. ”Varför kom inte Carla? Det var ju henne jag behövde träffa.” Till sist skrev jag till Carla och bad henne komma själv och taga avsked. Hon kom. Hon tog inte hatten av sig. Hon hade en svart hatt med sorgflor efter sin bror. Hon satt på schäslongen igen med sorgslöjan tillbakakastad. Hon talade lågt och med ögonen nedslagna. — Elin har rätt, sade hon, det var vännen. Hon är mitt bättre jag. Hon har uppoffrat sig helt för mig. Hon har gjort mig till en bättre människa. Och så har jag ansvar för henne. Hon är så klen. Hon kunde dö. Hon tystnade, och jag visste inte, vad jag skulle säga. Då började hon på nytt, men hennes stämma var nästan kvävd. — Varför kom du inte förr, Ronny, det är för sent nu. Hon höll händerna för ansiktet, sina vackra, välformade händer. Jag såg, att tårarna runno nedför hennes kinder. Jag kände mig mycket trött. — Det är få, som ha sett mig gråta, sade hon. Hon satt litet till med nedböjt huvud. Så ryckte hon upp sig, och när hon stod i dörren, bad hon mig förlåta. — Jag har ingenting att förlåta, ljög jag. Dagen efter mötte jag de bruna, brinnande ögonen på gatan. De var inte brinnande nu. De var bara mörka och lugna. Jag gick fram till henne och bad henne förlåta att jag bett Carla komma till mig en gång till. — Det var jag, som bad henne, annars hade hon inte gjort det, sade hon. Så skildes vi. — Men vad tycker doktorn om detta, om den här historien? — You had a narrow escape, sade doktorn. Då minns jag plötsligt att Carla läste engelska för mig den där gången, och att doktorn har blå, kisande ögon, och så sade han, att det är april nu som då. Ja, jag är ju hos en nervläkare för behandling. Jag vet inte vad som kan höra till den. Jag skulle gärna gråta. Jag har inte gjort det på så länge. — Fru Berglöf förstår väl, att vi tycka det är synd om er, att vi ville hjälpa ... Vi, jag tänker ett ögonblick på doktorns fru, men henne känner jag inte, och så minns jag att doktorn talar i pluralis majestatis. Han glömmer det ibland, men när han vill vara doktor ända ut i fingerspetsarna, gör han det. — Jag har inte tänkt på om doktorn tycker det är synd om mig eller inte, säger jag. Jag förstår väl, att det inte är för det jag går här. Om det hör till en läkares skyldigheter att tycka synd om sina patienter, är jag säker att doktorn gör det. Annars får jag nöja mig med att doktorn är intresserad av fallet, för det är väl alltid en riktig läkare. — Nå, och det var efter det där, ni tänkte på att begå självmord? — Det var det visst inte strax. För när Carla var utom dörren, drog jag djupt efter andan, som jag hade fått luft efter en kvävning, och jag tänkte eller jag tror jag sade det tyst för mig själv: ”Gudskelov, nu är jag fri!” Var det inte underligt, doktorn? Och ändå ... ändå älskade jag henne. — Det betyder, att hon hade rätt, när hon sade, att ni var stark. — Ja, gjorde det, det? Det dröjde inte länge förrän jag längtade efter henne rasande. Den längtan tog bort ett år av mitt liv till ingen nytta. Vi träffades ju ibland i arbetet men aldrig ensamma. En dag ett halvår sedan vi skilts, mötte jag henne i Humlegården tillsammans med den bruna. Carla berättade något roligt, och den andra skrattade, så hon böjde sig framåt. Det såg inte vackert ut. Den andra var kantig och disgraciös, och Carla var kantig, fast ja, jag hade ju tyckt förut, att hon hade grace. De hade långa fötter och galoscher, som sade klafs, klafs i höstsörjan. Åtminstone tror jag det. Carla såg mig — så där i synfältets yttersta gräns, jag märkte det, men hon låtsade om ingenting. Jag gick hem och fick kväljningar, och till natten hade jag feber och tyckte, att en stor svart fågel flaxade omkring mig. Då var jag det närmaste till sinnessjukdom jag varit, tror jag. Och självmord, ja visst, men jag har inte anlag för det, annars hade det varit gjort för länge sen, men nog tänkte jag på det. Men bedövning — bedövning sökte jag till varje pris. Det var därför ... därför. — Ja, jag vet. Det var därför, menar ni, som ni tog en gift man till älskare. — Ja, doktorn, en enda liten älskare, och det har ni förebrått mig. Ja, jag menar inte, att han var liten, men att det bara var litet kärlek. — Vad jag förebrått er är, att ni inte ens tog ett sådant steg på allvar. Det _är_ allvarligt för en kvinna. — Hur kunde jag ta saken eller rättare mannen riktigt på allvar. Det var ju för Carlas skull jag tog honom. — Men det var det nog inte fru Berglöf. Hade ni aldrig innan Carlaepisoden tänkt er möjligheten av en älskare. — Jo-o, möjligheten hade jag tänkt i övergångsåldern och ... jag tror jag kan säga efter tjugutre. Mellantiden tänkte jag bara på äktenskap. — Där ser ni, vi skall inte skylla älskaren på ”Carla”. För er var han naturnödvändig. Ni hör inte till de strängt monogama kvinnorna. — De kan vänta, menar doktorn. — De kan vänta ibland hela livet, sade doktorn och såg ut som en sann högaktning. — Men utan Carla hade det kanske ändå aldrig blivit. Det var så hemskt med Carla. Och vet doktorn, om Viveke förförde en man, det kunde jag genomleva, men om hon blev förförd av en kvinna, då tror jag, att jag kunde hjälpa henne att skjuta sig, för det är väl alltid lättare, när andra gör det. Och jag vet ju inte, hur stark Viveke är. Hon kanske inte kunde uthärda det som jag. — Fru Berglöf skall akta sig för överord, sade doktorn. 7 maj. I lördags kväll var jag på damföreningen Nornans vårfest och tjugufemårsjubileum. Det var förfärligt. I strålande elektriskt ljus såg jag mig själv i trehundrasjuttiofem exemplar i olika stadier av förfall och förnedring, ty de unga, de som vi varit, var inte många. De går inte på damföreningar. O, Gud, vad det är ohjälpligt, och vad jag beundrar och böjer mig i stoftet för alla dem, som äro äldre och gråare och fulare än jag och som ändå under kroppens förfall och förnedring förmå att låta sina själar brinna. Amanda Grönstedt, som fyllde sextio år i fjol, läste upp festkantaten. Den var allt vad man kunde begära av en festkantat och det är ju inte mycket. Och Amanda Grönstedt har små fötter och förtjusande fina rasben. Hon var klädd i ljusgrått från topp till tå med silkesstrumpor och silverbrokadskor. När hon gick hem på kvällen, hon går raskt som en ung flicka och är inte tjock, kunde någon herre, som gick bakom henne och beundrade hennes smalben få bråttom och skynda sig fram för att hälsa och ja — vem vet — och få se att hennes ansikte är gulgrått och rynkigt och håret vitt — och säga — å, fy tusan! Ja, vad för glädje är det då med ett par vackra ben! Är det inte som det grymmaste hån! Ett par vackra ben och så inte den minsta mening med allt som kommer ovanför dem ända upp till halsen, ty huvudet duger ju ännu, det vill säga invändigt och inte bara till festkantater. Amanda Grönstedt är hedersdoktor, och intelligensen lyser ut genom hennes ögon. Det måste göra det värre för henne. Jag skulle önska alla mina trehundrasjuttiofem olyckssystrar de slocknande koögon med vilka ett par damer av min åldersklass bevistade vårens förnyelsefest på tjugufemåriga damföreningen Nornan. De ögonen lida inte. De äro forna tiders kvinnors ögon, vars bärarinnor förvissnade på ett självfallet och smärtfritt sätt. Vi andra ha det värre. Vi är salig dumboms abborrar, som dö levande, kan det tänkas något grymmare! Teodolinda Raquette, vår stads kvinnliga poet med håret rimfrostpudrat och mycket röda kinder, man har det ibland vid vår ålder, läste upp sin nyaste dikt: Hösten. Jag förstår så väl att hon valde den, fast det var i maj. Den handlade om ett träd, som ödmjukt, stilla och glatt fällde sina blad. Jag riktigt hörde, hur Teodolinda fällde sina ett efter ett under det hon läste, och ändå log hon modigt. Och alla hennes åhörarinnor i den packade salen gjorde detsamma med döden i hjärtat. Men varför samlades vi då självmant till detta martyrium? Var för sig, en och en känns det inte så förfärligt. Där ha vi gifta våra barn och vår mer eller mindre före detta man. Och de visa jungfrurna, som inte veta av någon man, de ha ... ja, vad ha de, om man lämnar knärackan och katten ur räkningen? Är det medvetandet om deras dygd, som höjer deras glädjebägare eller åtminstone skänker dem aftonens frid. — Och Carla — varför mindes jag Carla, som är så långt borta — bland alla dessa. Carla ”vet ej av någon man”, tror jag åtminstone, men dygdig jungfru, nej, det är hon inte. Den lättaste smekning av hennes vackra hand mot min kind, kom mig i min varelses djup att ana och förnimma otillåtna ting. Jag såg henne nu i en syn gå i en scharlakansröd mantel genom festsalarna och sträcka ut sin vackra ringfria hand och var och en som hon vidrörde, föll ned död. Men när Carla hade gått, voro vi ändå alltjämt kvar både döda och levande, vi gamla avbladade kvinnor. Men här och där i salarna stod en ung, fräsch och vacker kvinnoblomma. Och de voro för oss andra som ett blodrött hån. Då tyckte jag att jag skrek: ”Ut med er!” Och jag samlade omkring mig alla de gamla, och vi körde ut de unga med gissel: ut med er, ropade vi, ut ni med ert fasta, skära hull, era vita tänder och era spelande ögon! Ut till era älskare, som väntar er! Låt oss lida våra marter i fred för er! Nej, jag blev inte galen. Jag gjorde ingenting ovanligt. Jag stod endast ganska blek och tryckte Teodolindas hand och tackade henne och kände en lätt yrsel. Men sedan på natten låg jag i min säng och tänkte ut ett slags barmhärtigare samkväm för oss levande lik. Vi skulle samlas i ljusdunkla salar, som liknade bakgrunden på Rembrandts tavlor. Och denna clair-obscur skulle plåna ut alla konturer, även ansiktsdragens. Vi skulle se ut som halvt materialiserade andar och genom något optiskt knep tyckas sväva i luften. I detta mystiska ljusdunkel skulle våra stämmor ljuda och sjunga den flydda kärlekens lov, våra stämmor, som ännu ofta med sin mörknade klang äro patetiska och suggererande på ett helt annat sätt än de ungas — — — tills vi nå de allra äldstas åldersgrupp och våra röster bli kraxande kråkors, de isgrås, de iskallas åldersgrupp, för vilken vi böja oss i medlidande, fasa och skyddssökande vördnad, för de äro ju vår buffert mot evigheten, och vi gamla kvinnor med all vår visdom är ännu långt ifrån att vara beredda till en salig hädanfärd. Det blev alldeles ljust i rummet, innan jag slumrade till en stund på morgonen, och jag vaknade igen med en förskräckelse, som kom mig att hoppa högt i sängen, för jag tyckte, att jag ramlade i en avgrund. Ja, ja, det hör ju också till åldern. Det gör nog fru Nordlöf med. Men hon hoppar väl inte så högt, för hon är så tjock. Viveke låg och sov lugnt. Hon såg ljuvlig och frisk och ... ja, ren ut. Med sin skära kinder och sin lilla impertinenta näsa. Hennes små söta läppar var halvöppna. Vad hon har långa, mörka ögonhår till sitt ljusa huvud! Jag såg nog inte ut så vid hennes ålder. Utom det att jag hade längre näsa, var det visst som om en stor del av världens synder tyngde mitt samvete, fast, vad hade jag egentligen gjort! Men ändå, nej Viveke har en vitare själ än jag, fast hon går i första ringen, och jag gick ingenstans. När jag ändå var uppe och stoppade täcket om en av Vivekes fötter, tittade jag ut på balkongen. Himmeln var blå, bakgårdens träd knoppades, solen steg över granngårdstaket. På det ljusgröna gräset på gårdsplanen sutto fyra katter och jamade av kärleksbegär. Jag längtade efter blommande fruktträd, vita och ljusröda skyar av körsbär och äppelblom, alldeles så vita och skära som den gången jag var ung och hade en älskare. 9 maj. I går sade doktorn till mig: — Ni har aldrig älskat någon man. Jag förstod inte riktigt. Han vet ju både om Albert och den andre. Jag blev rädd, och jag tror jag ryckte till. — Ni skall inte vara rädd, sade han. Det är många kvinnor som inte ha det. — Vad är det att älska? frågade jag fånigt, men har jag aldrig gjort det, kan jag ju behöva veta vad det är. — För en kvinna är det bland annat att frukta. Har ni någonsin fruktat en man? — Bara på avstånd, erkände jag. På nära håll kan jag inte finna att de är farliga. — Det är för att ni inte har respekt för er man, som ni behövt en nervläkare. — Om jag inte har det, sade jag dystert, så skulle jag vilja veta om det bara är mitt fel. — Antagligen inte, sade doktorn. — Ack, doktorn, varför var inte Carla en man, sade jag. Henne kunde jag ha tillbett. Hon var värd det. Jag måste älska någon, som är mig överlägsen, det är väl kvinnligt. Jag minns en fantasi jag hade att jag velat vara bara en molekyl i hennes hjärna, om den molekylen hade kunnat öka hennes andliga storhet bara det minsta grand. Och den fantasien har inte besvärat mig sedan, vare sig det gällde Albert eller ... eller min älskare (o, förlåt). För jag tyckte ju inte att det skulle tjänat till någonting. Om en hårsmån skall göra något till växten, bör den ju ha varit ganska rikligt tilltagen från början. Kan jag hjälpa, att jag inte hade att välja mellan några stora män och att jag inte blivit förblindad av kärleken som professorskan Lagerqvist och andra normala kvinnor. Det är ju klart, att jag inte är riktigt klok, annars gick jag väl inte hos doktorn. Jag har i alla fall upptäckt, att doktorn är en andligt överlägsen man, och om jag träffat doktorn i min ungdom hade jag kanske förälskat mig i doktorn, så att jag till och med blivit rädd. — Det är ingenting som hindrar, att ni gör det nu. — Vad, och doktorn, som ogillar gifta älskare! Han drog samman ögonbrynen och såg mycket bestämd ut. — Fru Berglöf har missförstått mig, sade han. Jag sade inte, att jag hade lust, att bli er älskare. Om ni vill och kan skaffa er en älskare, det är er ensak. Jag sade, att ni kunde få förälska er i mig (gudskelov, att han inte sade oss). — Tack, men jag vill helst inte, sade jag blygt. — Det är skada. Det skulle ha gjort er gott, sade han mycket torrt. — Tänk, hör det till kuren? — Det skulle man kunna säga. Fortfarande torrt. — Och alla de andra, som går här. — Det angår inte fru Berglöf. — Jo, tänk, det tycker jag det gör. Är det att vara nervläkare numera att vara ... att vara en slags andlig själafrälsare ... genom ... genom kärleken. — Inte så illa uttryckt för att vara av en lekman. Nå, nu gå vi alltså vidare. — Ja, men vart! Jag kom just att tänka på att den förste man jag kände erotiskt för var en hallelujagosse. — Berätta! — Det var barnjungfrun, som tog mig med på ett frälsningsmöte. Jag minns en stor sal full med folk och längst framme en estrad. Där stod hallelujagossen tillsammans med några andra, men jag minns bara honom. Han var lång och kraftigt byggd. Jag har ingen klar uppfattning av hans ansikte. Jag tror han sade: älskade ... älskade själar, och så sjöng han. Jag stirrade på honom. När han slutat sjunga, stod han ändå kvar på estraden tillsammans med de andra. — Jag önskade — att — han — skulle — slå — mig — så — att — det — gjorde — ont. — Och sedan? — Sedan var det inte mer. Jag minns inte slutet av mötet. Jag var omkring sju år vid tillfället. — Tänkte ni på honom ibland? — Ja, den första tiden, tror jag, men jag talade aldrig om det för min mor. — Vidare! — Ja, sedan vet jag inte mer, men doktorn vet förstås allt. Stryk, kärlek, kvinnlighet. Vad säger doktorn? — Jag säger, att fru Berglöf haft vissa förutsättningar att utveckla sig till en normal kvinna. — Men medan vi tala om er barndom, vill jag veta mera. — Jag talar inte gärna om den. Det var inte någon lycklig tid. Men doktorn insisterade, och plötsligt förstod jag. Jag behövde för övrigt inte göra det utan ord. Han frågade rakt på sak. Men jag såg honom i ögonen och svarade: — nej! Jag fick förnimmelsen att mitt svar på något sätt misshagade honom, och jag tyckte, att jag borde ursäkta mig. — Jag kan inte hjälpa, sade jag, att jag inte kan leverera en provkarta på alla mänskliga laster. Jag menar, jag ber om ursäkt, för det räknas ju som rena, rama oskulden nu. Kanske är det en brist hos mig. Jag har så många luckor i min ... min bildning. Är det enastående, så kan ju doktorn anteckna det. — Tack, jag behöver inga anvisningar. — Nej, men bli inte ond doktorn. Det är så förfärligt. Jag var så olycklig, så nervöst upphetsad som barn. Jag undrar egentligen varför. Jag var ju lantbarn. Vet folk egentligen hur olika det är att vara stadsbarn och lantbarn. Lantbarn lever ju bland bönder och djur. De kan lära sig alla förvillelser, tror jag, om de har anlag utom de ensammas förvillelser. Men det var nog något förvänt hos mig redan då. Min barndom var så full av ångest. Jag har hört, att jag blev skrämd en gång som helt liten, kanske var det det. — Minns ni, hur ni blev skrämd? — Absolut inte. — Hm ... — Men den där ångesten bara stegrades med åren. Den isolerade mig. Jag pinades också av blyghet. Men allt det där blev ju bättre när ... — Jag förstår, men säg ut. — När jag levde sexuellt naturenligt. — Vill ni ännu påstå att det berodde på fallet Carla? — Nej, doktorn, men jag skulle vilja säga. Något litet berodde det på Ellen Key. Gud fröjde hennes själ i himmelriket! — För mig blev det i alla fall en befrielse. — Nå, det är ju mänskligt och naturligt. — Tack, för resten tror jag att vi kvinnor är naturliga för det mesta till att börja med. Jag känner då inte någon, som varit onaturlig från början. Det var inte ens Carla. Hon har till och med varit kär i en vice pastor i sin ungdom, fast han inte hade förstånd att fria. — Nej, teologer är ju litet bakom ibland, sade doktorn. Gud välsigne honom för det. Då är han inte alldeles omänsklig, och så är han inte ond på mig som jag fruktade. 12 maj. Albert kom in till mig i morse, sedan Viveke gått till skolan. Herrar se ganska dumma ut i nattskjorta, och Albert har aldrig vant sig vid pajamas annat än på resor. Men han vill prata ibland om morgnarna. Herrar ha ju inte något klimakterium, annars skulle jag förstå Albert bättre. Han är minst lika oresonlig som jag. Jag har ändå lärt mig något på de här aderton åren. Jag förstår, att livet inte är så särskilt lätt för någon, fast nog är det olika. Direktör Anderson är lyckligare än Albert, Albert är lyckligare än jag. Men om jag är lyckligare än någon annan, det vet jag inte. Alberts olycka nummer ett är att han är en misskänd kamerakonstnär, som han förr var en misskänd målare, och han tycker inte om att kallas fotograf, fast det är det vi lever av. Hans olycka nummer två är naturligtvis jag eller är jag nummer ett? Alberts lycka är så olika, olika tider på dagen och även den lycka han skänker andra. Före klockan elva härskar en stilla frid i hans själ och utom den, för då har Albert inte ännu börjat livets strid på allvar. Den inträder, när han drar på sig byxorna, och sen är han farlig och rasande precis till klockan tolv, då han börjar på ateljén. Där är han förtjusande. Det säga alla damer. Herrarna älska honom något mindre. När han kommer hem till middagen klockan sex kan han vara antingen ond eller god alltefter omständigheterna, men älskligast är han förstås alltid sent på kvällen. I dag var inte Albert uppmuntrande ens utan byxor. — Tänk, Ronny, om du hade kunnat vara _litet_ mindre ovanlig, sa han, när han hade lagt sig i Vivekes ouppbäddade säng. — Jaa ... säger jag. — Det hade varit bättre för oss. Det är alldeles sant, jag har ingenting att invända. Vi hade kanske varit lyckliga då, och jag har krossat vår lycka. — Jag har försökt att vara som andra, säger jag lamt. Jag rår inte för, att jag inte kan. Jag tycker det är de, som är tråkiga och löjliga. — Och de tycker, att du är det. Det kan du vara säker på. Det är din förbannade högfärd, som är hela skulden. — Ja, det är min förbannade högfärd, säger jag tankfullt. Jag undrar verkligen angående den där högfärden. Ibland förefaller det mig nästan som om jag vore ödmjuk. — Men du vet ju Albert, börjar jag igen, att jag är mycket god vän med en död sömmerska och en levande folkskollärarinna och en serbisk äventyrerska ... och ... och ... jag tänker på Carla, men hon är för fin att skryta med, och så har Albert aldrig förstått sig på Carla, fast han var förlåtande, när det gällde det andra. — Du vet mycket väl, att det gäller din intellektuella högfärd, säger Albert. — Det är också mycket underligt, för jag tycker de flesta andra är så begåvade. De kan ju allting, som inte jag kan, och det låter de mig minsann också veta. Men om du visste Albert, vad jag har försökt att vara lik dem. När jag går på kafferep ibland så tänker jag: Nu skall jag göra alldeles som de andra, säga samma saker och skratta på samma sätt. Och jag har tyckt, att jag gjorde det. Men i helsicke heller. De ser på mig som om jag vore underlig eller också ser de igenom mig på väggen bakom, och det är det värsta av allt. Det är också olyckligt, att det skall finnas så många fruar. Jag kan inte tåla fruar. — Nej, du trivs nog bättre med gamla mamseller. — Ja, om jag visste det! Men ser du, Albert, fruar i klump verka på mig på något sätt så brutalt sexuellt. Serbiskan, du vet, som jag lärde känna under kriget, hon sade, när hon kom från mitt kafferep: ”exposition de vagins”. Själv var hon ju inte fru, fast hon var något annat, hm, jag menar, hon var inte renlevnadsmänniska. Jag tror för resten herrar känner något av detsamma. De avskyr kafferep, och det är inte för förtalet, för o, du gode Gud, vad herrar kan förtala, nej inte du, Albert, men redaktör Strömlund, och han är verkligen en man. Så det är inte för förtalet herrarna drar sig, utan för det andra. För fruarna liksom simmar och vadar i det, och allt vad de säger och inte säger blir sånt. Och jag tycker man skall ha sånt mera för sig själv och privat. Då kan det också bli fint. — Du tycker visst inte, att man skall ha det privat heller annat än i nödfall. — Ack jo, Albert (ordlöst: fast _du_ är inte den jag drömde att ha det med). Och jag har inte heller någon förkärlek för gamla mamseller som massartikel. Det blir på något sätt detsamma med dem. Det var en professor jag hörde hålla ett föredrag i sexualpatologi, som sa, att om en människa sysselsätter sina tankar positivt eller negativt med det sexuella, så kan det komma på ett ut, vad resultatet beträffar. Det tycker jag är synd om dem, som kämpa för sin renhet. — Jag tycker sannerligen inte du behöver bry dig om att göra dig ett problem av det. Det är ju i alla fall utan betydelse för ditt vidkommande. — Man får väl intressera sig för hur andra har det, kära du. Det kan jag inte låta bli. Det är inte uppmuntrande, men det är nyttigt. Och så är det ju Viveke. — Ja, du får verkligen vara försiktig med henne. Annars skickar jag bort henne till syster Anna i Stockholm. Det vore också det enda förnuftiga. — Men du gör det inte, Albert! — Hm ... Det var för övrigt inte för att höra dina erotiska morgonfantasier jag kom. Jag skulle säga dig, att du slipper följa med i kväll, om du inte vill. Det kan vara nog med ett underligt fruntimmer här hemma. Jag går med Märta. — Ja, jag tycker visst, du skall gå med Märta. Jag går ju till doktorn. — Det är väl inte detsamma. — Nej, det hoppas jag att det inte är. Jag hoppas, att ditt samkväm med Märta, om inte i gärningarna så i orden är kyskare än mitt med doktorn. 15 maj. Så lustigt med den här dagboken! Det ser ut i den som om jag vore en mycket slagfärdig kvinna, och det är just, vad jag inte är. Jag har aldrig eller nästan aldrig det rätta ordet i det rätta ögonblicket och därför tror till och med doktorinnan Dalqvist, att jag är dum. Det beror på att jag hade så litet övning i att tala i min ungdom, och det övervinner man aldrig. Men med doktorn har jag verkligen talat, talat mera än jag gjort med någon människa på många år, ja, mera än jag talat med Carla. Det är han själv, som pressar orden ur mig. Jag tycker ibland, att han kramar och vrider mig: hjärta, hjärna, uterus, mest det sista, men det tycks ändå inte komma ut allt, vad han vill. Med Albert talar jag ju förstås, och jag kanske någon gång är spydig numera. De första åren var jag det inte. Då teg jag mest, av pur förvåning, tror jag. Jag hade aldrig tänkt att herrar kunde vara grälsjuka. Det står i böcker, att det är damer. Jag har inte så ofta tillfälle att vara spydig nu heller. När Albert är i form, tystar han ned mig genast i början av samtalet, och så talar han själv en timme eller så. Naturligtvis fick inte det jag sa om kyskheten med Märta bli en slutreplik, utan han höll en lång predikan, men den har jag glömt. Det var något annat än tysthet jag lärde i barndomen, det var sannfärdighet. Det är en mycket obekväm lärdom. Som socialt väsen och kvinna måste man kunna tala osanning. Jag har lärt mig det med möda, men jag har aldrig förvärvat den naturliga lätthet och det behag i konsten, som vinns genom god uppfostran. Det är redan längesedan jag först stod inför frågan: Skall jag tala osanning för Viveke. Jag _vill_ det inte. Men naturligtvis tiger jag ibland i stället för att tala. På senare tid har jag ofta gått i ångest för frågor, som jag anade skulle komma. Nu ha de kommit, och det var både svårare och lättare än jag trodde. Vad Viveke är mycket sundare och förståndigare än jag var som ung. Det var i söndags Viveke och jag gjorde en av våra vårutflykter på tu man hand. Vi for med järnvägen till Uddebo och plockade vitsippor. Det har vi gjort var vår sedan Viveke var liten. Det är alldeles vitt överallt i ängarna där, längs järnvägen är det fullt med tussilago också, och alla träd stå ljusgröna, till och med ekarna ha små krusiga blad. Vi satte oss först ned mitt ibland blommorna och gick alldeles upp i deras ljuvlighet. När jag var riktigt liten, var blommor det bästa jag visste, och jag tror Viveke har ärvt det av mig. Men hon har förfinat det. Jag fick aldrig nog. Jag kunde plocka händerna fulla och kasta bort dem för att få rum för nya. Det gjorde mig ingenting att de gamla trampades ned i landsvägsdammet och vissnade. Viveke är annorlunda. Hon är så rädd om blommor, så öm om dem. När hon var liten kunde hon ta upp vissna blommor från vägen, ge dem vatten och vårda dem, och jag minns att hon grät en gång hejdlöst en vår över en blommande äppelgren, som stormen brutit av. _Nu_ förstår jag henne. Som barn skulle jag inte förstått. Viveke lindade in sina blommor i mossa, och så gick vi vägen längs sjön. Det var en dag för förälskade par. Vi mötte det ena efter det andra eller gick förbi deras sittplatser på bänkarna eller i backsluttningarna. Då sade Viveke: — Mamma, har du någonsin varit riktigt kär i pappa? — Ja, vad tror du? sade jag. — Nej, det har du inte. Men något tyckte du väl ändå om honom. Varför gifte du dig annars? Jag tyckte det var ett undermedvetet hot i de sista orden, som gjorde mig rädd. Hon är ju Alberts dotter. — Ja, något tyckte jag om honom. — Var han snäll mot dig på den tiden? Det var han väl? — Ja, det var han, Viveke, mycket snäll. — Och du trodde, att han skulle vara det alltid. Men det var ändå underligt, att du gifte dig. Hon sade det långsamt och tungt. Det var som om hon hade grubblat över den saken länge. — Ja, fortsatte hon med ett långt andetag. Nu är väl det värsta över. Du skall inte tro, att jag ... att jag kritiserar ert äktenskap eller att jag vill ta parti för någon av er, jag förstår ju pappa också. Nu tyckte jag, att hotet var där igen, och det hindrade mig att tala. När vi hade varit tysta litet, sade Viveke: — Nu får du lov att tala om något annat för mig. Har du tyckt om någon före pappa? Hennes stämma var litet upprörd, och jag kände, att mina ben började darra en smula under mig. — Skall vi sätta oss på den här bänken, sade jag. Vi satte oss. Det var nära sjön. — Ja, jag har tyckt om en annan, Viveke. ”Om jag nu skulle säga sanningen”, tänkte jag, ”så talade jag om Carla, men då skulle inte Viveke tro, att hon finge veta min hemlighet, och när jag talar om den andre, så tror Viveke, att hon får veta sanningen, men får hon det?” — Det visste jag. — Vad menar du? Hur? — Nej, jag menar inte på något yttre sätt. Jag bara förstod, kände på mig, att det var så. Du är inte en sådan, som inte _kan_ bli kär, och så var du säkert vacker, när du var ung, ja, jag tycker att du är vacker ännu, och du var nära trettiofyra år, när du gifte dig med pappa. — Jag måste veta något om den där andre. Vad var han för dig? Hur mycket tyckte du om honom? — Kära du, det kan man väl inte mäta upp. — Nej, du måste förstå, vad jag menar. Det är så svårt, men jag har tänkt på det länge. Det blir bättre, om du säger det. Hade du ... hade du ett förhållande med honom? Solen sken över de ljusgröna löven och över den blanka vattenytan. — Ja, sade jag svagt. Jag kände, att Viveke tog min ena hand och smekte den. — Mamma, då kunde jag ... säg, då kunde jag ha varit den där andres dotter. Hade du ... hade du önskat det hellre? — Nej, ånej, du frågar så underligt, Viveke. — Det är för att jag riktigt skall lära känna och förstå dig, sade hon. Men, mamma, varför gifte du dig inte med honom? — Det hade jag nog gjort, om han ... om han hade velat. — Mamma! Stackars lilla mamma. — Å, det gör inte så mycket, Viveke. Det är kanske bättre som det är. — Men jag känner på mig, att du har haft det svårt, mamma. Det är som om du vore ... ja ... förkvävd på något sätt. — Förkvävd ... ja, kanske ... men hur gammal är du egentligen, Viveke? — Passar det inte, att jag är sjutton år, och att jag håller förfärligt mycket av dig. Jag skulle vilja trösta och hjälpa dig. — Jag skulle väl hjälpa dig. — Det gör du också, det har du alltid gjort genom att tala sanning till mig och behandla mig som en människa, och det gör inte alla mödrar. — Jag undrar ibland, om det inte är de andra, som ha rätt. Du är ju nästan ett barn eller du borde vara det, och jag behandlar dig som en jämnårig. — Ja, ja, det är alldeles rätt med mig. Du skall inte tro, mamma, att du ... att du skadat mig genom att tala om det där för mig. Du såg ju, att jag visste det nästan. Det är så, när man håller riktigt av varann. Man kan ingenting dölja. — Men nu måste du också lova mig någonting, Viveke. Lova att tala om allt, som händer dig, om du blir riktigt kär, menar jag. Det är inte lätt att vara ensam då du, det kan vara farligt. Och kanske jag kunde hjälpa dig fastän ... fastän jag är en sådan dålig kvinna. — Så får du inte säga, mamma. Och naturligtvis skall jag säga dig allt. Det lovar jag heligt. Hon såg på mig med stora, blanka ögon. Men vet du, mamma, jag är inte säker på att jag blir så där hemskt kär. Kanske jag inte alls gifter mig. Jag har tänkt på att bli sjuksköterska, när jag har tagit studenten. — När jag var vid din ålder, hade jag också bestämt mig för att aldrig gifta mig, sade jag och smålog litet bistert. — Ja, det var väl för att du inte kände dig själv, sade Viveke. Det gjorde man mindre förr än nu. Jag har dessutom inte fattat något beslut. Det var ingenting att svara till det och Viveke tog upp sin lilla guldklocka, mitt farmorsarv, som sitter på en lång, smal halskedja, den ser ut som en guldtråd på hennes vita klänning. Hon hade gjort upp sällskap med en kamrat för museibesök och måste följa med första tåg till staden. Jag reste mig också. Jag tänkte plötsligt med förskräckelse på en ensam promenad till nästa station, som jag förut planerat. Men då såg jag i Vivekes ansikte, att hon ville vara ensam. Jag tyckte också, att hon såg trött och litet blek ut. — Ja, då får du skynda dig, sade jag. Hon tog med båda händerna om mitt ansikte och kysste mig. Jag satt kvar på bänken och hörde tåget komma och gå och kände mig som en dödsdömd. Jag reste mig med ansträngning. Det är alltid bättre att gå. Det blev också bättre om en stund. Jag önskade bara att jag sluppit att se de älskande paren. När jag hade gått halva vägen, kunde jag lida dem också, och jag började hånle åt mig själv. ”Det är alltid bättre att vara två än en”, tänkte jag. ”Viveke har inte förstått det ännu. Hon känner ömt för hela universum och vill lägga plåster på allt, som gör ont, men man kan inte leva på det i längden. Herregud, då, att hon tyckte jag verkade förkvävd! Förkvävd erotiskt, förmodar jag, för vad finns det annat! Men kan man vara det med en man, en älskare och så Carla, om det nu är allt, då har man bra stora pretentioner. Doktorn sa ju också, att jag inte var anlagd för monogami, och att det var aktningsvärt av mig att ha försökt så länge med ett borgerligt äktenskap. Ja, försökt, sa han. Högre betyg gav han mig inte. Jag undrar, om Albert ger mig ens det! Så att särdeles högt på den kvinnliga dygdeskalan tycks jag inte stå ens efter adertonårig kroppslig trohet mot en enda man. Men de här åren har jag inte levat, och tiden innan ... ja, det mesta minns jag, men jag tycker nu plötsligt att jag glömt något ... eller var det ingenting mer ... jo, men det är oändligt långt borta ... nu kommer det närmare. Nej, nu _vill_ jag inte tänka. Det är något, som jag glömt, därför att det är farligt ... farligt ... Jag måste glömma det ... men nu går det inte ... nu är faran över mig ... om jag ginge ned till sjön här ... nej, det är ingen sjö ... det är en mosse ... med en torvgrav ... jag är barn ... jag ser mina små, magra, bara ben ... jag står vid torvgraven, men det kommer svarta slemmiga djur runtomkring och vill bita mig ... jag måste ändå fram till graven. Då ser jag genom det mörka vattnet något på bottnen. Det är också ett djur, men jag ser det inte riktigt. Det är så hemskt; jag vill inte se det. Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte, det gräsligaste jag sett ... det är ... det är ... mitt ansikte ... Jag vet inte, om jag hade förlorat medvetandet. När jag kom till mig själv riktigt, satt jag på en bänk och lutade mitt huvud mot en trädstam. Det var ett älskande par, som hjälpte mig. Hon hämtade vatten ur en bäck i en turistbägare, och han stödde mina stapplande steg till stationen. När jag kom hem och vilat mig och förbättrat mitt ansikte en smula i toalettrummet, var middagen färdig. Viveke hade satt vårblommor i alla vaser. Jag hade tappat mina — men jag såg att Viveke hade gråtit. 18 maj. Om inte doktorn hade varit, tror jag att jag hade dött eller gått i sjön, om jag vågat. Nu vet han mer om mig än jag själv och tycker inte ändå, att det är någonting och jag känner mig inför honom som ett lindebarn vid sin moders barm eller en nyflådd kalv inför slaktaren, och till råga på detta älskar jag honom och skulle ingenting högre önska än att han bjöd mig på supé på ett utvärdshus. Men jag antar, att det inte hör till kuren, och han håller sig uteslutande till den. Som kvinna betyder jag inte mera för honom än en utrökt cigarrstump, som inte ens kan användas till piptobak. Tillåtelsen att älska honom har han i alla fall givit mig. Det är ett medel att göra mig normal som kvinna, ty jag har aldrig varit det, säger han. Jag påminde honom, att han sagt, att jag hade anlag att bli normal, då jag önskade stryk som barn. Men nu förklarar han att den kvinnligt primitiva undergivenheten och masochismen växer ut från samma rot, och min lilla gren böjde sig naturligtvis genast åt det galna hållet, så inte heller i den delen har jag någon verklig dygd att berömma mig av. Men så är det det där med Carla. Det bevisar naturligtvis att jag är homosexuell. Att jag aldrig varit det riktigt handgripligt, fäster han sig inte vid, och inte heller, att jag säger att det var Carlas själ jag älskade, och om Albert eller den andre haft en sådan själ, skulle jag i vällustig tillbedjan legat vid deras fötter. Vad begär egentligen männen av oss? Det är verkligen ganska svårtytt ibland. Vi skall vara kvinnor, endast kvinnor, för är vi inte det, så är vi odjur, men är vi de där utmärkta endast — kvinnorna, då hånar männen oss för det och för våra tomma hjärnor. Det gör doktor Dalqvist, och det gäller också hans älskade Anna eller kanske främst henne. ”Kvinnor, barn och djur är lyckliga, men vi människor äro mycket olyckliga”, citerar han efter Wied, så skrattar han hä, hä, hä! (Det är inte just det intelligenta skrattet) och Annas bruna ögon blixtrar av ilska och hennes praktfulla ”chair à plaisir” vrider sig. Då skrattar lilla doktor Dalqvist ännu mera. Det är kanske det rätta andliga utbytet inom det normala äktenskapet, men det tilltalar mig inte. När Dalqvist och Albert någon gång vid grogglaset bli öppenhjärtiga mot varandra säger Dalqvist, att Anna är dum och Albert kvitterar med att jag är djäklig. Vilket är egentligen att föredraga? Det får också betänkas, att Albert och jag varit gifta i aderton år, och vilken man kan egentligen efter så lång tid ge ett odelat gott betyg, om han inte varit gift med ett helgon eller en ladugårdspiga. Men nu har jag kommit ganska långt från ämnet. Det borde ju bevisa, att jag är kvinna, om inte männen så ofta gjorde det också, och för övrigt betyda inga av mina bevis något för doktorn. Han anser sig hos mig ha funnit en böjelse att göra mannen hans ledareställning stridig och drar därifrån konsekvensen för det erotiska specialfallet. Men o, där tar han alldeles miste. Ingen gammaldags dygde- och kvinnlighetspredikant kan med rätta förebrå mig något på den punkten. I de avgörande ögonblicken är jag passiv och viljelös, tillintetgjord som en nyslaktad lammunge. Det kan Albert intyga. För resten har jag ju andra referenser: den andre. Jag tvivlade på mig redan då för Carlas skull och sa: jag är inte som andra. Men han sa: du är kvinna, bara kvinna, och _han_ måtte väl veta. Han hade allt betydligt mera plural erfarenhet än Albert. Så jag tycks vara något ganska särdeles, om jag än inte höjer mig till den dygdiga normalhustruns upphöjda plan. För resten har jag ju ett barn. Men doktorn tycker visst det är något fel med min moderlighet också. Ja, kanske det. Jag har aldrig förstått, att digivningen är något så himmelskt. När unga fruar talar om hur mycket mjölk de har eller inte har och om den är fet eller tunn, tycker jag det verkar rationellt skött ladugård. Och när Viveke hade ett degigt ansikte och sade la, la, bä, bä, tyckte jag inte att hon var världens skönaste och mest begåvade baby. Men jag trotsar vem som helst, som påstår, att jag inte älskar hennes själ lika högt som någon annan mor. Om jag ibland önskade henne döden, när hon var liten, är det väl bara ett belägg på mitt påstående, när jag vet, hur förfärligt livet är. Jag säger det till doktorn, men han svarar mig inget bestämt, så antagligen brukar inte älskande mödrar det. För övrigt älskade jag henne uppriktigt och med glädje, innan hon var född, för då trodde jag, att hon var en gosse, och att han skulle föra något slags frälsningsbudskap till människorna. Se, det kunde inte gå av för mindre. Jag gladde mig också i förväg över att få erfara födslosmärtorna. Det finns ju knappt andra, som kan mäta sig med dem. Och jag ville erfara allt som finns att erfara även av smärtan, annars tyckte jag, att det fattades något i min mänsklighet eller åtminstone kvinnlighet. Men när jag hade varit i helvetet på fjärde dygnet, kallade jag doktorn och sade, att om de inte hjälpte mig, skulle jag bita av mig pulsådrorna, och hur det gick med barnet gjorde mig detsamma. Då hjälpte de mig. Sen fick jag veta, att Albert under de dagarna suttit på restaurang och ätit biffstek med lök och snaps och druckit punsch efter och varit humoristisk just beträffande tilldragelsen, för herregud, det finns väl humor i den också, om man har ögon att se med. Och det har ju mannen. Albert håller styvt på hans överlägsenhet i det fallet, och efter den stunden håller jag med honom. När jag vaknade ur narkosen, och doktorn sa: — Fru Berglöf har fått en liten flicka, kände jag för att säga sanningen inte någon glädje. Jag visste ju att som kvinna var hon född till detsamma som jag. Jag ville inte se henne på flera timmar, och inte ens det där med mjölken kunde göra mig lycklig. Men sedan litet längre fram kom ju också min stund. Hennes lilla säng stod bredvid min om nätterna, och ljuset var aldrig släckt på sjukhuset. Hon hade inte börjat skrika ännu till vardagsbruk. Hon bara låg och såg med de underbaraste mörkblå barnaögon jag sett i ett litet vitt ansikte, ty hon var aldrig röd och fnasig som andras nyfödda ungar (pass på, nu liknar jag allt ändå de andra förblindade mödrarna). Men det var något särskilt, det är säkert. Hon har aldrig sett med sådana ögon senare, om inte nu i söndags, men då _vågade_ inte _jag_ se på henne. Där låg vi tysta i det vita, stilla rummet, jag som redan då var en jämförelsevis gammal människa, och hon som nyss hade kommit — varifrån? Jag hade inte tänkt på ursprungsorten, men nu såg jag tydligt i hennes ögon, att hon kände till en värld, som var främmande för mig. Hennes ögon var så klara, så lysande, så fulla av medvetande om ett liv, som inte jag kände eller som jag längesedan glömt bort. Det måtte vara ett lyckligt liv, en lycklig värld. Det lilla ansiktet var så stilla, men ögonen logo som åt lyckliga minnen, ett hemlighetsfullt vetande om vad? Kanske föds vi alla så, fast våra minnen fördunklas och dö. Kanske behålla de goda kvar något av sina minnen och det blir till vad vi andra kalla ”tro”. Viveke och jag tala sällan om sådant numera. När hon var barn och hade tappat bort sina himmelska minnen, var hon ibland rädd för döden. Det var jag, som fick trösta henne. Jag har ibland ryck, då jag är religiös. Lyckligtvis fick jag ett sådant ryck i det rätta ögonblicket. Vi klarade allt om döden och uppståndelsen och det som blir kvar i graven och himmeln, och det liv som levs där, och jag tror inte att Viveke har känt mycket dödsfruktan sedan dess. Numera går hon också ofta i kyrkan om söndagarna. Det är Albert, som vill det. Han har gått i kyrkan för det mesta, sedan han var barn, och han håller på att Viveke skall följa med honom, men jag tror inte, att de tala om religion. Albert är förfärligt rädd för döden. Gud vet, om han inte tror på helvetet. Det är väl därför, hän går i kyrkan. Vad mig själv beträffar minns jag inte, att jag som litet barn tänkte på vare sig döden eller Gud med fruktan eller förtroende. Det kom alltsammans i övergångsåldern. Och därför tycks det ju passa, som det står i en del böcker, att det hör ihop med den. Men jag vet inte ändå. Jag tog ju vid den tiden ett steg framåt i medvetande på alla områden, och så var det de yttre förhållandena, som trängde på och gjorde mig misstrogen mot livet. Det var fattigdomen som ruvade över oss. Det var fars kräftsjukdom, och min systers långa lidande och död, och mor släpade ut sig för att hålla hemmet tillsammans. Sedan dess har jag tyckt, ätt livet är så hemskt, att jag inte har vågat ta det på allvar. Jag har gått på frälsningsmöten ibland, men det har inte hjälpt. Det passar inte för vår släkt. Pappa var fritänkare fastän han läste Wallins psalmer ibland och grät, innan han gick in i dödsmörkret. Och mamma läste hela massor av predikningar de senare åren av sitt liv, jag vet inte hur hon stod ut med det. Men inte fick hon någon tröst. Till sist slutade hon också och tog till detektivromaner. Av mamma har jag hört ett och annat om min farfar, översten, och som litet barn har jag också sett honom, beundrat, fruktat och älskat honom. Han förde ett vilt liv i sin ungdom och fruktade varken Gud eller djävulen fast de voro allmänt erkända i Sverige på den tiden. Men hans mor var fransyska och uppfostrad i Voltaires anda, kanske det gjorde till. Farfar höll sig uppe, styv och rak och mäktig till slutet och vacker som en gud. Men efter hans generation har inte det gamla släktträdet skjutit några friska skott. Min far hade kvinnonerver. Jag minns honom skratta och gråta omåttligt, långt innan han blev sjuk, och han hade vita, mjuka händer, som aldrig arbetat på allvar, vare sig med penna, vapen eller verktyg. Vad gjorde han hela livet? Drömde och led. Inte är det värdigt en man, och ändå älskar jag honom. Jag har starka och hårda händer, fast Gud skall veta, att jag inte gjort eller gör mycket nytta. Men det är min mors seniga arbetshänder jag ärvt. Du lilla mor, du led, men du drömde inte. Du hade en mans mod, illusionslöshet och offervilja, hans behov att hjälpa och skydda de svaga och hjälplösa. Jag tror åtminstone, att en god man bör vara sådan. Jag vet inte. Jag har inte träffat någon. 24 maj. Aldrig förr har det generat Viveke och mig att dela rum. Och nu gör det det. Att vi skall vara så trångbodda! Det är inte våra kroppar, som inte får rum tillsammans. Det är våra själar. Ibland tycker jag, att Vivekes själ fyller upp varenda kubikmillimeter, så att jag inte har plats att andas. Jag _känner_ henne bakom skärmen utan att se henne. Jag känner hennes tankar, men det är bara liksom deras yttersida. Jag kan inte tränga in i dem längre. Men jag erfar ett behov inför dessa ouppenbarade tankar att krypa ihop och bli en knapp, en synål eller en bandbit, som kunde kastas i en låda och låsas igen om. Och i stället känner jag att jag eller mina tankar och föreställningar sväller ut och tar proportioner så att de vill kväva _henne_. Hur skall det gå, vart håller vi på att ta vägen? Det har kommit så långt, att jag drar en suck av lättnad, då hon går till skolan. Ja, ty då lever jag. Jag gitter inte gå ut annat än till doktorn. När jag kommer hem frampå förmiddagen, sitter jag på balkongen och förnimmer tillvaron, det är en känsla av mig själv i samklang med universum. Det är doktorn, som är upphovet till detta. Jag som alltid tyckte att jag skorrade emot! Jag vet inte, hur han gjort det. Jag tycker att han ungefär behandlat min själ, som om den vore en enda ond böld. I den bölden har han ända till botten stuckit in en sond. Man kan kalla den sanningen eller psykoanalysen eller vad man vill. Och så har allt det otäcka i själen runnit bort. Nu är jag varken ond eller god längre. Det vore kanske en smula överdrivet att säga, att jag är nyfödd efter jag erfarit och vet så mycket. Men något har blivit nytt för mig, ont och gott har blivit nytt eller jag står i ett annat förhållande till det. Kanske kom vändpunkten den underliga dag, då han frågade mig, vad jag förstod med sinnessjukdom. Jag trodde, sade jag att det var upphävandet av kontroll. — Upphävandet av kontroll, det är frälsning, sade doktorn. Det var underligt, men jag tyckte plötsligt, att jag förstod, och det stämde alldeles överens med det som ”kvinnliga missionsarbetare” och Hedda Jern kallade frälsning, på den tiden, då jag höll mig till dem. Hedda Jern talade ofta på frälsningsmötena om hur man skulle släppa sig själv, uppge kontrollen och sjunka in i Guds kärleks hav. Det var flera, som gjorde det, efter vad de sedan vittnade på helgelsemötena. Och det kändes underbart, sade de. Men för mig gick det aldrig. Jag har visst hela livet gått och försökt lyfta mig själv i håret, och som bekant går det inte. När jag bröt mot sjätte budet, så skall ingen tro, att jag släppte taget i mig själv för det. Jag har en känsla av att jag förtog mig allra mest på lyftning då. Inte ett ögonblick släppte jag kontrollen. Det var som om jag hållit mig själv och hela universum. Jag kände det som om jag utförde ett slags oerhört hjältedåd, då jag trotsade världens dom och mina egna nedärvda, kvinnliga rättsbegrepp. Inte ens i kärleksförglömmelsens ögonblick tror jag, att jag helt tappade bort det medvetandet. Och alltsedan, antingen jag bemödat mig om att vara ond eller god, har den nervspännande kontrollen fortsatt. Men nu släppte jag den. Med ens eller småningom, jag vet inte. Jag kände, hur jag dråsade. Vart frågade jag inte efter, och det var bara skönt. Närmast var det väl till doktorns fötter, andligt talat. Där ligger jag nu, och där njuter jag den enda sanna kvinnolycka jag fått eller kommer att få i mitt liv och som jag med mina erotiska erfarenheter aldrig känt, men som fyllt och fyller millioner kvinnors liv från världens grundläggning. Kvinnan, som tar sitt bröd andligt eller lekamligt ur mannens hand, och som kysser denna hand också, då den slår. Ja, hos mig, vet jag ju inte, om det är primitiv kvinnlighet eller masochism. För resten tänker jag inte så värst mycket på doktorn, då jag sitter här på balkongen. Jag har annat att göra. Jag famnas av universum. Ja, ingenting mer eller mindre. Det är ju också den lämpligaste konceptionen vid min ålder. Annars är det allvarligt, och det är bara en omskrivning av min ovannämnda samklang med det hela. Jag förnimmer tillvaron som rytm, rytmen av manligt och kvinnligt. Det är grundtonen i alltsammans. Det är hög ande, men det är också blod och blodets makt, och jag förstår att just detta blod har jag hatat antingen jag gav efter för det eller reste mig mot det i trots. Nu gungar det min själ i sin böljegång. Jag är med som en droppe i havet, och jag är lycklig. När jag ligger i min vilstol, gör jag ofrivilligt en rörelse med mina händer. Handens insidor upp, halvslutna som skålar att mottaga. Det är nästan mer än en symbol. Solen flammar från den blå himmeln, fast jag ser den från bakgården. Den eviga skaparmakten sjunger sin segersång. 26 maj. Samtalen med doktorn väcker upp så många minnen. I dag tänker jag hela dagen på madame de la Roque och ser hennes mörka, sorgsna ögon. Madame de la Roque bodde i Stockholm på Carlas tid, och om någon kunnat hjälpa mig mot Carla, var det hon, hon var så god, och jag älskade henne (obs.! med en ren kärlek), men jag berättade aldrig om mitt för henne. Stackars madame de la Roque sökte i stället ibland råd och hjälp hos mig. Samtalet med doktorn var detta. — Doktorn, jag står inte ut med att känna mig inför Viveke som en fallen kvinna för en sedlighetsfru. — Tror ni, att er dotter känner sig som en sedlighetsfru för en fallen kvinna? — O nej, det tror jag inte. Hon är alldeles för ren till det. — Där ser ni. Hur kände ni som ung flicka för er mor på det området? — Jag ... jag minns nu, att det fanns perioder under min uppväxt, då jag tyckte mig förakta henne för att hon inte var jungfru. — Det är det som kommer igen. Ni tror väl inte att det var er ”renhet”, som led den gången. — Nej, det var det naturligtvis inte. Det var tvärtom. Avsky = begär, så mycket har jag väl lärt mig. Men Viveke har aldrig avskytt det, tror jag, så det _kan_ gå bra för henne. Det kanske bara är det man avskyr, som är farligt. Vet doktorn, när människor är riktigt sedligt indignerade, tror jag dem alltid själva om det värsta. De änglalika är de mest toleranta. Det var då madame de la Roque dök fram i mitt medvetande. Jag har aldrig träffat en ”hederlig” kvinna, som varit så fördomsfri som hon och som kunde tala så oblygt om allt som hörde till den fysiska kärleken. Den otroliga orsaken kom man underfund med vid närmare bekantskap, och då föreföll den till sist både trolig och naturlig. Madame de la Roque var av en mild(?) försyn så inrättad att hon aldrig erfarit famntagets ljuvhet, men när det nu i alla fall hörde till hennes äktenskapliga förpliktelser, hon var hustru och mor, hade hon tagit för vana, berättade hon mig, att under de avgörande ögonblicken tänka på annat. Hon tyckte inte, att denna enligt hennes uppfattning groteska sysselsättning borde lägga beslag på hennes högre andliga förmögenheter. Jag minns, att jag undrade, om hon slog i sig italienska glosor eller i andanom studerade kontrapunkt vid de tillfällena, ty hon hade en vetgirig och bildningstörstande själ. När jag tänker efter, var hon nog ett ganska beaktansvärt fall för utredande av kvinnans könsliv. Hennes stora, mörka, beslöjade ögon utvisade inte alls, att hon älskade renlevnaden, och flera unga män blevo våldsamt förälskade i henne. Hon frågade mig, om jag kunde förstå, hur hon som var så kall, kunde tända sådana lågor. Och jag som den tiden ansågs ung och ogift, ehuru jag alltid har förstått det mesta på det området, svarade henne, att hennes ögon utan att hon visste det lovade ting, som hon aldrig skulle vara i stånd att ge. Hon grubblade en smula över mitt svar och sedan berättade hon mig en episod från sin tidiga ungdom. Hon hade varit förälskad i en ung man. Hon ansåg åtminstone nu att det kunde kallas så. Men på den tiden fann hon alltsammans oförklarligt. När den unge mannen kom in i rummet, bleknade hon och fick hjärtklappning. När han fattade hennes hand kände hon underliga sällhetsrysningar, och ett par gånger fick hon i hans närhet en smärtsam krampaktig förnimmelse i en del av sin kropp, som hon på den tiden kände varken teoretiskt eller praktiskt, men som hon nu namngav med ett blygselfritt leende. Den unge mannen gjorde henne aldrig något lekamligt närmande. Hon gifte sig ett par år senare, och mannen hade aldrig för ett ögonblick förmått väcka hennes sinnlighet. Vad skulle en nervläkare säga om henne? Förmodligen, att hon fått fel man. Hon brydde sig i alla fall aldrig om att skaffa sig någon annan. Det hör kanske till historien, att den hon hade var av sensuell läggning och hade lätt att göra erövringar på andra håll. Hon är visst död nu. Åtminstone är hon lam. Jag tycker jag ser hennes stora, mörka, brännande ögon, som tycktes fråga: Varför är jag till? Jag har aldrig bett om en roll i den här komedin. 28 maj. Det förefaller nästan osannolikt, men det är icke dess mindre verkligt. Det är med ens som om det funnes alldeles för många män i världen, och jag har inte sällan tyckt, att de äro för få för mitt vidkommande. Först är det Albert. Han är ”ofrånkomlig”. Just nu tänkte jag inte mycket på honom, för jag var så upptagen av doktorn, och så plötsligt en vacker dag håller jag på att ramla över en annan. Ja, jag har återsett Knut. I djupet av mitt hjärta har jag nog tänkt, att jag skulle göra det en dag. Det är inte en Romresa från hans stad till min, och även om det vore det ... Det är över aderton år sen nu ... Men det kom oväntat. Jag var på teatern med Albert och såg Tora Teje, och på mellanakten gick vi i promenoaren. Då med ens såg jag honom framför mig åt ena sidan med en annan herre. Han hade blivit mycket grå, annars var han sig alldeles lik. Han strök förbi mig med blicken, och jag kände, att han kände igen mig och blev förvirrad. Hälsa eller inte, tänkte han. Men vi är väl inte officiellt bekanta numera, och så vände han ansiktet åt den andre och talade högt och ivrigt. Jag kände, att jag ryckte till litet, och kanske blev jag en aning blekare. Jag hör ju gudskelov inte till de äldre damer, som ha hög färg. Jag tänkte bara: ”Vi är ju tvungna att mötas en gång till, när han går tillbaka. Jag får inte se åt det hållet.” Men han kom inte. Hur han försvann, vet jag inte. Kanske gick han in bakom kulisserna. Jag både ville och ville inte gå hem med detsamma. Jag tyckte, att om jag satt, så han inte såg mig, skulle jag vilja se på honom. Men som sagt han var spårlöst borta, och ibland undrade jag, om jag drömt. På natten låg jag bara och undrade, var han fanns, och jag började tänka, att om han var kvar i staden, ville jag träffa honom. Jag tyckte på något sätt, att det blivit en hafsig avslutning på vårt, vad skall jag kalla det — Viveke sade ”förhållande”. När Albert gick till ateljén dagen därpå, ringde jag till ett par hotell. Han bodde på Grand. Portiern ville koppla in till rummet. Då ringde jag av. Detta får Viveke aldrig veta, tänkte jag. Fast hon kanske skulle förstå det också. Jag vill ju inget ont. Sedan klädde jag mig i den nya vårtoalett, som jag skaffat mig för doktorn och gick ut i Kungsparken, den sidan dit Grands stora entré leder. Jag hade tur. Han kom snart. Jag gick bara rakt fram mot honom, så att han måste hälsa. Det enda hans ansikte uttryckte var förvåning, ja bestörtning. — Jag tyckte, att jag ville hälsa på er, sade jag, träffa er en gång och tala några ord. — Nej, det var då älskvärt, sade han. Skall vi ... han såg tveksamt åt hotellet. — Nej, vi går några steg här i parken, om ni inte har något emot det. Vi kan ju också slå oss ned. ”Nu tänker han: fan ta alla efterhängsna fruntimmer”, tänkte jag. — Jag visste ni bodde här i staden, men jag tänkte aldrig, sade han ... Jag har en vän, som bor inte långt härifrån. — Ja visst, sade jag alldeles meningslöst. Så gick vi tysta några steg. — Du, sade jag sen. Det går inte att säga ni. När vi träffades sist i Gilleleje, fick du en dag ett brev, som talade om att en femtiårig dam just hade dött. Du berättade för mig, att hon hade varit din älskarinna tolv år tidigare, och att hon varit mycket vacker. Jag frågade dig om du inte sörjde över hennes död, och du svarade: Nej, icke ett spår. — Varför, sade jag? — Å, hon var ju redan gammal. — Vilket minne du har, sade han, och nu är jag så urgammal att även en femtioårig dam är jämförelsevis ung i mina ögon. Och du är då inte helt gammal. — Tack, jo, det är jag, jag är död, sade jag, och därför ville jag komma och försöka att få reda på något av mitt liv, till dess jag skall fram inför domen. — Har du blivit religiös? frågade han. — Jag vet knappt, om det kan kallas det, sade jag. Men du vet det där i Per Gynt, då han liknade sig vid en lök, som skalas av lager på lager, tills det blir intet kvar. Sådan känner jag mig nu. Det var väl bara ett skal det också, som mötte dig en dag, men också ett skal är väl något att räkna med, när det är så litet innerst, och därför ville jag ha reda på det. Sedan skall jag gå. — Jag förstår dig inte riktigt. — Tyckte du, att jag var äkta då eller falsk? Var det som jag ... jag ... älskat dig? — Ja, det var det vid Gud. — Och inte som jag gjorde det som lek eller experiment? — Vad yrar du om? Du var då den allvarligaste lilla kvinna jag mött. — Var det sant det du sade, att du känt både himmeln och helvetet med mig, och var det meningen ... som ... som ett beröm? Eller var det något fel hos mig? — Det har jag inte en aning om att jag sagt. Fast, han såg på mig road, tyckte jag, det skulle jag nog kunna tänka mig. Att du var en satans liten kvinna, det har jag sagt mig mer än en gång sedan. Du hade små gyllene gnistor i ögonen, då du var upprörd. — Nej, om jag sade det, så var det ett obetingat beröm. En kvinna utan litet djävulskap är ingen riktig kvinna. Men i alla fall var det som rörde mig djupast hos dig ditt bottenlösa allvar, och så din naturlighet, för med all din förnumstighet och ditt grubblande emellanåt, kunde du andra stunder bli något av fullständigt primitiv kvinna, oberörd vildinna eller av menad ... Hans röst hade blivit en smula upprörd. Vi hade rest oss från bänken. Han stod och gick några steg ömsevis och gestikulerade en smula med händerna, så gott det gick med käpp. Cigarren hade han kastat. Det hade kommit liv, till och med en smula eld i hans blick. Jag hade alltid hållit av hans ögon. De var havsvattenblå på den tiden och blicken så förbluffande oskyldig. Det havsvattenblå hade blekts bara helt obetydligt, håret som syntes litet vid tinningarna var silvergrått och lätt vågigt. Örnnäsan var lika imponerande som förr, och munnen doldes nästan av det grå skägget. Han är en stor, kraftig karl, men handen, som han gestikulerar med, darrar en liten smula. Jag undrar inom mig, om han ännu älskar kvinnor. Jag minns Gilleleje och den gamle Drachmann, som ännu levde på den tiden och hade en ung söt väninna — fast hon bedrog honom visst. Han stannar plötsligt. — Ja, jag har väl icke sårat dig? säger han. — Nej, visst inte, o nej! — Ja, så sätter vi oss igen, så, han tänder en cigarrett. Det var mig verkligen en glädje att träffa dig igen. Tillåter du, att jag säger dig en sak. Du är rentav vacker, distingerad, fast du är ju en annan än förr, och du klär dig utmärkt, bättre än då. Jag kommer att tänka på att toaletten har jag skaffat mig för doktorn och att jag kanske aldrig i mitt liv varit så väl klädd, och jag säger: — Om jag haft den rätta kärleken till dig, tror du inte att jag då också lärt att klä mig vackert för din skull? — Det var liksom inte din genre med klädstass på den tiden. Jag minns en gång, när du sprang längs stranden i Gilleleje med en blå bomullsklänning och utslaget hår. Det passade dig. Men du hade ju en annan sida också. Du kunde ha så underliga, sjuka ögon. — Ja, jag minns, att du sade det, och du sade mer än så. — Med de ögonen kan du gå under, sade jag, det minns jag väl. — Ja, du förstod mig du. — Men du har då icke ... det blev väl icke ... _då_ hade jag haft skuld mot dig, Ronny. ”Dåre”, tänker jag, ”det var ju inte du, som förförde mig utan jag dig, och bakom allt stod Carla.” — Jag gifte mig ju. Det vet du väl, säger jag. — Ja, det giftermålet har jag aldrig förstått, säger han. — Var det så underligt? — Ja, från en sida sett, men å andra sidan, du var väl rädd för dig själv. — Ja, jag var väl rädd för mig själv. Och så älskade han mig. Det hade aldrig någon man gjort förr. — Du begärde nog också mycket, Ronny. Det var alltså han, som fyllde måttet? Och så blev du lycklig? — Jag har en dotter. Henne älskar jag ... så ... så ... Jag vet inte, om det är som en mor. — Hur skulle det annars vara? — Ja, jag känner inte riktigt all sorts kärlek. Men jag talade en gång med en man, som sade, att han älskade sin dotter med en fjärran, skygg förälskelse. Det tycker jag nästan, att jag gör, det är en mycket ödmjuk förälskelse. Jag skulle kunna krypa på knä på golvet fram till henne för att hon skulle lägga sin hand på mitt huvud och välsigna mig. Hon är så mycket bättre än jag. — Ser hon bra ut? Då tänker jag med ens på något fasansfullt: ”Knut och Viveke tillsammans”, och jag svarar inte ett ord. Det är som om han anade mina tankar, och han byter hastigt om samtalsämne. — Så ja, och så gifte du dig alltså, ett reguljärt, borgerligt äktenskap, och du trivs med det. Men nog har du kvävt mycket inom dig. Du skulle blivit konstnärinna. Du hade då anlag för scenen. ”La grande tragédienne” kallade jag dig, minns du? Och då hade du bara stått på stranden och läst upp Euripides för mig. Och så hade du skrivit ett par nätta noveller. — Det var bara för att jag var så olycklig, när vi träffades, som jag skrev noveller. Och vet du, teater spelar jag var dag. Det är ingen, som märker det. Så fint spelar jag. — Stackars lilla Ronny, säger han. Då ha vi med ens ingenting mer att säga om mig, och jag känner, att jag borde fråga om honom, men jag känner också, att det intresserar mig inte. Hans liv är mig alldeles likgiltigt. Han har barn, som inte längre äro helt unga. Kanske har han barnbarn. Jag minns, att jag en gång var svartsjuk på hans dotter, inte hustrun utan dottern, men det är ju så längesedan. Jag känner bara en viss fientlighet mot hela denna främmande familj, som jag trängt mig in i. Det besvärar mig på något sätt, fast alldeles blygselfritt, att de trampa denna jord. Jag frågar emellertid efter jag tycker artigheten fordrar det, om hans arbete och hans barn, men jag hör förstrött hans svar. Han duger ingenting till längre, säger han. Nej, naturligtvis. Men jag förstår, att han vill, att jag skall motsäga honom, och jag gör det. Så reser jag mig upp och räcker honom handen till avsked. Jag tycker, att han för att vara en stor, grov karl har en för mjuk hand. Det har jag alltid tyckt. Vad var egentligen meningen med mina hårda, starka händer? De borde ha härskat — över vad? 2 juni. I går sade Viveke: ”Mamma, jag flyttar ut i hallen. Jag tror jag skulle sova bättre där än här inne, när det är så varmt.” Det klack till i mig. Hon hade känt som jag att vi måste skiljas. Med ens kände jag som om jag kunde skrika av smärta, och jag bet ihop tänderna. — Ja, det har du rätt i, Viveke, sade jag. Det blir nog bra för oss båda. Då kände jag, att Viveke blev rädd, och att det gjorde ont i henne också. — Mamma, har ... har jag varit dig till besvär eller så ... här inne? — Nej, käraste, hur kan du tro det! Bara det blir svalare, flyttar vi tillsammans igen. Då blev vi lugnare båda två, fast vi kände att vi bedrog varann. Vi hade i alla fall lämnat en bakdörr öppen för återtåget. På kvällen bar Viveke sina sängkläder och litet småsaker ut i hallen, sina läxor läser hon i salen, och Albert kommer så sällan längre än i dörren för att säga, att något är som det inte skall vara i huset, så nu har jag praktiskt taget privatrum. Ibland utnyttjar jag min frihet från besvärande vittnen till att sitta och se mig länge i spegeln. Knut sade ju, att jag var rentav vacker. Jag minns aldrig, att han sade mig just det, då vi träffades sist. Men jag vet inte, var han hade sina ögon nu. Mitt ansikte tål sannerligen inte klart dagsljus, och vi träffades ju ute en sommardag. Det är linjerna kring ögonen, det är trevligare att inte kalla dem rynkor, men de bidra antagligen att ge mitt ansikte karaktär. Det dröjde litet för länge, innan det fick det. Det berodde på att jag var fattig och rädd som helt ung. Då lär man sig att ”stryka bort ansiktet”, när man skall tala med folk, man tar det bara på sig igen, när man är ensam, och det är en skadlig vana, som det är svårt att lägga bort. Jag har aldrig kunnat förebrå Viveke på allvar en viss medfödd fräckhet parad med oskuld, som jag tror hon har från familjen Berglöf. Den kommer att hjälpa henne över mycket. Med den utrustningen hade jag kanske varit något annat nu än en gammal, oduglig kvinna, som sitter framför en spegel och söker ta bort sina rynkor med dyra hudkrämer, som inte hjälper. Men med min blyghet och mitt dåliga samvete kom jag ju ingen vart. Ja, mitt dåliga samvete! Varför hade jag det? Om mina förfäder på fädernet och mödernet skrivit intima memoarer, skulle jag sökt efter grunden i dem. Nu kan jag bara sitta och känna, att något var på tok från början ... var, ty det är det knappt längre. Jag känner mig fri och lycklig som jag kunde börja från början. Jag sörjer visst inte ens längre över Viveke, som håller på och glider ifrån mig. Är det sanning? Men börja, vad skulle jag börja med? Doktorn tycker visst också, att jag skall ta mig till något. Jag vet inte om han menar en ny kärlek eller ett nytt arbete. Ja, gärna för mig. Jag är ju inte skapad för kälkborgerlighet och engifte, men hur det är så skulle inte en älskare tilltala mig och antagligen inte jag honom. Då är det arbetet. Det borde väl vara något intellektuellt, men jag är ju fruktansvärt obildad. Jag har läst en mängd böcker, då jag hellre borde ha stekt köttbullar och sparat in en jungfru. Jag översätter följetongsromaner från engelskan, men än sen! Jag behärskar inte ordentligt ett enda ämne och mina försök att skriva noveller och deklamera i ungdomen var rena dilettantismen. 8 juni. I dag talade jag med doktorn om det. Han lät mig hålla på en god stund. Det var min längtan i ungdomen att bli något, inte bara elementarskollärarinna eller sjuksköterska utan något mera särdeles. Det var en mera andlig längtan också efter ... Jag kallade det Gud. Och så misslyckandet på alla områden. Jag uppnådde ju varken frälsningens fröjd eller medlemsskap i Sveriges författarförening. Och nu till sist och ytterst är jag ju ingenting mer och ingenting mindre än en dålig mor. Hurdan jag är som hustru, vill jag inte ens tala om. Ja, som sagt, han lät mig hålla på längre än han brukar. Jag tystnade till sist för att hämta andan tror jag, för en kvinna i min ålder tystnar aldrig för att hon ingenting mer har att säga. Då gjorde doktorn mig en kort fråga: — Har ni någonsin nått kulmen? Jag var så i farten med mitt, att jag inte genast förstod. Jag fick först lov att kväva hela min pratflod. Det gick i alla fall fort. Den försvann som en källa i jordens tysta och djupa innandömen. Jag hade plötsligen inte lust att säga ett ord mera om all min jämmerliga dilettantism. Jag satt bara och stirrade framför mig, inte på doktorn, tror jag utan på hans bläckhorn. — Har ni någonsin nått kulmen? Han trodde visst, att jag behövde några förklaringar, men jag rörde avböjande på huvudet. Det var inte så längesedan jag läste allt det där om kärlekens berg- och dalbana och salighetens högsta tinnar, fast det ibland i praktiken är så obekvämt ordnat, att tinnarna inte nås av de två resenärerna samtidigt. När jag dröjde med svaret, trodde han visst slutligen, att det hos mig ännu fanns en återstod av prydhet. Nej, det är över, lyckligtvis! Det var så svårt på den tiden man inte kunde tala om Linnés sexualsystem eller alldeles nyfödda barn utan att känna, att man skiftade färg. Det är doktorn, fru de la Roque och den serbiska väninna jag förvärvade i Stockholm under krigsåren, som dela hedern av att ha gjort mig oblyg. Både den otillåtna och den tillåtna kärleken ha varit ganska betydelselösa därvidlag. Kärleken är egentligen oerhört konventionell. Om man sade en man, vad man ibland tänker under vissa ögonblick, skulle han krevera. Nå, det gör han ju ändå. Det var således inte precis blyghet, som gjorde, att jag inte sade de ord, som ändå lågo mig ända ute på läpparna. Det var inte ett svar, för svaret, tja, det kunde ju diskuteras. När når man den oemotsägliga toppunkten? I den fysiska geografien var det visst Gaurisankar, som var högst på min tid. Sedan ha de väl hittat på något annat. Varför skulle den amurösa geografin vara mera oomkullrunkelig? Nej det var bara en liten reflektion, som kom mig i tankarna, då jag förstod hans fråga och med strålande visshet kunde beräkna att mitt möjliga ”nej” skulle i hans ögon döma mig till en ohjälplig och evig dilettantism på alla livets områden. De enkla ord, som jag helt enkelt inte vågade säga var: Men tänk på Selma Lagerlöf och Kant, snälla doktorn. Ja, precis bara det. För om kärlekslivet har mysterier, som inte blevo dem uppenbarade, så blev de väl inte några ynkliga klåpare för det, och skall det verkligen betyda så mycket för vår andes växt att kunna nå det som den enklaste kanin gör med lätthet! Varför vågade jag inte säga min doktor, vad jag tänkte, lika litet som jag vågade säga det åt den förre, då han tröstade mig över klimakteriet. Ack, av samma skäl och därför att han är min avgud och är man och därför att männen äro oerhörda, enkla och osammansatta barn, då det gäller sexuallivet. Männen äro fallosdyrkare. Jag tror faktiskt inte att det är en enda så kallad ”normal” man, som inte är det, fast jag ju inte känner alla. Men jag vet ju också en del genom hörsägen. Det vore egentligen logiskt, om det vore kvinnan, som uppfunnit falloskulten, men jag har svårt att tro att någon kvinna vid förnuft och eftertanke, och det är det väl också tillåtet att ha i mellanakterna, ansett den där saken för något annat än ett enkelt, ändamålsenligt och nyttigt redskap. Men gossar börja tidigt känna en underlig vördnad, inte bara stolthet inför denna del av sin kropp, och män tala om den i högtidliga eller upprymda stunder ungefär i samma tonfall som spiritister om sina högt värderade och djupt vördade andeuppenbarelser. Min avgud skulle aldrig förlåta mig, om jag hånade och hädade hans avgud, ja, om jag bara log åt den. Man hinner med många hugskott på några sekunder, och på en av de där sekunderna förstod jag varför det gamla Österlandets kvinnor kunde prisa sig lyckliga över att bära slöjor. Bakom dem kunde de våga le åt sina män och deras avgud, även då de högtidligen knäböjde i hans tempel. När jag förstod, att det inte gick att dröja längre sade jag ett blygsamt och lågmält ”ja”, och vid det jag såg upp, märkte jag att min avguds stränga ansiktsuttryck mildrats och att det ännu fanns möjlighet för mig att göra karriär, om det nu var som diakonissa eller handelsresande. När jag kom hem den dagen och låg och solade och latade mig på balkongen, anammade jag inte universum, det roade mig inte längre. Jag tänkte vidare på den där famösa kulmen. Av vad jag snappat upp här och där i böcker vetenskapliga eller ej och av vad jag själv förstått, har jag den uppfattningen att kulmen mer eller mindre beror av teknik. Orientalerna lär inneha den tekniken till fullkomlighet. Kineserna sägs vara ena riktiga överdängare. Men den tekniken och dess resultat har inte de sista årtusendena åtminstone gjort dem till jordens herrar. Det har ju vi västerlänningar varit, fast vi varit mindre slundiga på det där speciella området. Men nu är vi visst också snart fullärda. Tänk vilken andlig kraft det måtte utveckla hos oss! Men nu börjar de små snedögda gulingarna att kräla väster ut. Nej, de krälar visst inte längre, de resa sig upp. De hotar oss. De tänker kasta oss ur härskarsätet. Den teknik, som nu intresserar dem högst är nog den västerländska krigstekniken. Och den teknik vi framför allt lärt av dem kan väl tyvärr inte med större fördel tillämpas i kanondundret. När jag hunnit så långt i mina betraktelser, kände jag mig ovanligt sedlig. Sedan märkte jag, att jag hade huvudvärk. Det berodde på solen som låg på balkongväggen och gjorde den glödhet. När jag varit inne i duschrummet och förfriskat mig en stund var jag varken strängt sedlig eller besvärad av huvudvärk. Vid en iskall lemonsquash bakom neddragna persienner kom jag apropå kulmen och teknik att tänka på en bild ur livet, som naturligtvis Jetty, min serbiska väninna berättat mig. Det var en medelålders änka, som mycket saknade sin man, men som hon var en något indolent natur, gjorde hon sig ingen brådska att anskaffa en ny. Det här gjorde hon emellertid: Hon lät shingla sig. När hårfrisören första gången behandlade hennes nacke med den lilla rakapparaten, blev hon drömmande. Hon kom snart tillbaka, och under nackrakningsproceduren, blundade hon, för hon var rädd att frisören, som personligen var henne hjärtligt likgiltig, i spegeln skulle få se uttrycket i hennes ögon. När hon gick, sade hon att hon skulle komma igen två gånger i veckan, för hon ville ha en verkligt välskött nacke. Till Jetty sade hon, ty till Jetty säger man allting, att hon beställt tisdag och fredag, ty det påminde henne om Adrian. Han hade vant henne vid de dagarna, och nackklippningen var en fullkomligt tillfredsställande ersättning. Om något skulle vara, föredrog hon nackklippningen, ty kvinnan är sådan, sade hon, att hon helst vill, att inte någon skall märka något, och det kunde väl ingen göra, när det inte var något, och ändå var det det. Och hon är ännu änka, sade Jetty, fast det inte har fattats henne anbud. Hon tror inte längre att en man kan göra henne lycklig. Och i min ungdom, fortsatte Jetty, hade jag en gift moster, som var missnöjd med sin man, men hon kände sig lycklig till kropp och själ, när hon fick sitta tyst och se på hur en medelålders dam av hennes bekanta, som hon sällan talade med och tyckte var löjlig, därför att hon hade glasögon och stora runda ögonglober, satt och ritade upp handarbetsmönster med en vit pryl. Och det kan då väl inte kallas osedligt, sade Jetty. Nej, jag skulle tro, att det inte kan det, men jag erfor inte någon varmare sympati för den gifta mostern. Hon är för ovanlig till och med för mig. Men jag tycker hon är lärorik, och hon stärker min tro, att allt på det där området egentligen är mycket oskyldigt, antingen det nu tar sig uttryck i smak för mönsterritning eller för det gamla vanliga. Vi människor ha behagat bestämma, att det är något avgrundsdjupt. Det kommer alltsammans av den manliga falloskulten. När man skapar en Gud, hör det också till en djävul och ett helvete. Och det har vi nu i rikligt mått. Jag bryr mig just inte om varken Gud eller djävulen längre. Jag tycker bara det är synd om dem, som lida, och jag bryr mig om Viveke. Jag längtar efter henne så svidande, på samma sätt, tycker jag, som jag långa tider av min ungdom gick och längtade efter Jesus, fast jag aldrig fann honom. Tänk att jag kan känna och längta så hett och svidande ännu. Tänk att jag inte är alldeles förhärdad. 18 juni. Viveke har vänner. Hon är inte som jag, gudskelov, att hon inte är som jag! Hennes kamrater tycker om henne och somliga beundrar henne. Och hon har smak. De sötaste flickorna är hennes vänner. Jag tror för resten, att det är sådana som jag skulle valt att vara vän med, om jag haft kamrater, när jag var i hennes ålder. Det är flickor med fint stillsamt sätt och tankfulla ögon. Och gossar och unga herrar tycker alltid bra om Viveke. Hon har ett slags säker värdighet i sitt sätt mot dem, som jag förstår, att de finna tilldragande. Var har hon lärt allt det där! Jag har aldrig kunnat det. Till och med Albert säger, att jag är omöjlig i sällskapslivet, han som är son till en manufakturhandlande. Jag sitter bara i en vrå och ser på de andra fruarna och tycker illa om dem. Herrar _skulle_ jag numera kunna tala med, men de ha så litet att säga till mig. Men nu var det om Viveke. Hon är bortbjuden i sommar till sin bästa vän och klasskamrat Kajsa Vinge på Ribbeholms herrgård. De skall fara i nästa vecka, och nu håller vi på och styr med Vivekes kläder. Jag skäms för min fina promenaddräkt, som jag skaffade mig för doktorn och spelade teater i för Knut. Jag ordade för att Viveke skulle ha något liknande, men hon säger, att det är onödigt på landet. Hon har sin lösa shantungrock och en regnkappa, och så har hon fått tre tunna, ljusa klänningar. Vad min Viveke är vacker, när hon står framför spegeln och provar dem! Hon är så fint skär på kinderna, och hennes långa, mörka ögonhår skuggar ögonen så att de se svarta och hemlighetsfulla ut, fast de egentligen är blå. Om det var jag, som var ung och reste till Ribbeholm, skulle ingen bli kär i mig, men jag tror, att någon blir det i Viveke. Jag är däremot inte säker, att hon blir kär, men det skulle jag ha blivit, om inte annat i stalldrängen, fast jag inte hade talat om det för någon, minst honom förstås. När Viveke reser, blir jag fasansfullt ensam. Jag reser inte, varför skulle jag resa! Albert far till Vargön och fiskar. Om han trivs med det, stannar han en månad. Det finns väl alltid några mer eller mindre unga damer, som han kan göra lyckliga, relativt naturligtvis. Gud skall veta, att jag unnar dem det. Men jag unnar dem också, ett halvt dussin är det ibland, som tävlar om att bära hans metmask, och äta hans praliner, och som säger att herr Berglöf är den noblaste personlighet de träffat och dessutom så rolig, hans fru måtte aldrig ha tråkigt. Ja, jag unnar dem att råka ut för hans vardagshumör bara en enda gång, då han förlagt sin nyckelknippa och tror, att det är jag, som tagit den. Jag har ju aldrig varit riktigt regelbundet gift med någon annan än Albert. Det skulle verkligen vara av intresse att veta, om han är ett undantag eller en regel som äkta man. Pappa var i alla fall inte sådan, det minns jag. Men vi hade inga manufakturhandlaranor. Det är onekligen en ursäkt för Albert. Jag tänker alltid, när bodherrar är utsökt artiga, att de måste ta igen det genom att svära, när de kommer hem. Deras mänskliga natur skulle inte härda ut annars. Och Albert måste ju vara älskvärd på ateljén. 20 juni. Var kväll sedan Viveke flyttade ut i hallen har jag tänkt: ”Skall hon inte komma snart och krypa till mig i bädden, som hon brukar, när hon har något att tala med mig om eller när bara lusten faller på henne.” Jag har lyssnat ibland med hjärtklappning till vartenda ljud från det hållet, och jag har borrat ned huvudet i kudden och jämrat mig i ångest vid tanken, att hon kanske aldrig mera kommer. I går kväll mera kände än hörde jag hennes bara fötter över salsgolvet, och så viskade hon bakom dörren: — Mamma! — Viveke! och så var hon där i mina armar. Hon kände visst, hur mitt hjärta bultade: — Är du inte bra, mor? — Visst är jag bra ... jag trodde bara ... nej, jag trodde ingenting. Jag kramade henne. Tänk att åter känna hennes unga, lena kropp, som doftar liv och vårblommor mot min gamla, vissnande. Men hon förnimmer inte min ålder. Hon känner intet annat än att jag är mor nu igen, det är trygghet och ro. Hon har ingenting att säga just nu, och det är bäst så. Jag känner, hur hon faller till ro med huvudet mot min arm, och jag vet, att Viveke är min för alltid. Jag tänker: ”att vara mor, det är något så underbart att det har tagit mig sjutton år att fatta det, om jag ens gör det nu”. Jag tänker tillbaka på den tiden, då jag bar henne i min kropp. Jag kom då att läsa en bok eller vad det var för något litet äckligt skrivalster av en man. Det stod där, att om det vore något bevänt med kvinnans själsliv, skulle hon erfara underbara känslor den tid hon bar sitt barn. Jag tyckte själv att det ingenting var bevänt med mitt själsliv, ty jag erfor ingenting annat än att jag ofta var hungrig och så ett och annat, som var ännu mindre angenämt. Tror en man kanske, att han skulle ha finare nerver att känna andligt med, om han kunde tänkas i samma underliga belägenhet! Nej, det där stora, som skulle kommit mig att erfara underbara känslor, det var helt enkelt så stort, att det blev ofattbart. Och det var nästan detsamma, när barnet nyss var fött. Jag kunde ligga och se på det och tänka, att det ändå inte var helt verkligt, antingen var hon inte ett riktigt barn eller också var hon någon annans, för jag kunde inte vara mor till ett riktigt barn, inte jag, inte jag, alla andra, men inte jag. Och den tanken ville inte lämna mig på flera år. Jag talade om den för Albert. — Jag vet inte, var Viveke har kommit ifrån eller hur hon har kommit. Jag kan inte fatta det, sade jag. Albert förstod mig inte alls. — Jag tycker, att du har ganska stor anledning att veta det, sade han, och så gick han igenom det lilla vi verkligen visste. Han vidrörde med en viss stolthet sin egen flyktiga del i saken, män är ju så underliga, och han var vänlig att också ge sitt erkännande åt mina vedermödor — liksom om allt det där kunde förklara undret Viveke. Nej, Viveke är inte något slags hopskarvning eller uppkok på Albert och mig. Hon är alldeles ny. Vi fick ju den äran att ge henne namn. Albert gick med på efter något betänkande att hon fick heta Viveke. Sedan vet jag inte mycket mera än kläder och mat, som hon har från oss, och att jag tvättade och badade henne så mycket det första året, att jag blev nästan trött. Naturligtvis lärde hon sig som barn några av våra mest iögonfallande olater. Hon kunde gräla som Albert och tjura som jag. Jag både skrattade och grät, när hon liknade oss för slående. Jag lärde mig av det, men jag kunde ju inte gärna säga henne, att hon inte fick vara som sina föräldrar. Hon är det inte längre, gudskelov! Hon upptäckte snart nog själv, att det var galet och lade bort det. I skolan har hon ju lärt en del utom ur böckerna, men om hon också någon tid har apat efter en kamrat eller dyrkat en lärarinna, har hon ändå aldrig upphört att innerst vara Viveke. Jag är så glad, att jag fick det namnet åt henne. Det är mjukt och hemlighetsfullt och starkt alldeles som hon. Vivekes styrka sitter djupt nere i själen, men man förstår, att den finns där, bara man ser hennes lilla fina och obstinata näsa. Och hela denna underbara Viveke vilar på min arm i sitt lilla fina linne av skär moll med krämfärgade spetsar. Jag har sytt det åt henne. Hon har ju inte tid för skolan, men hon tycker om vackra underkläder, hon tycker om allt, som är vackert. Med sjuttonåriga Viveke i mina armar är jag äntligen fullt och helt mor. Men det är bara försköning, skrymteri eller missförstånd att kalla den kärleken altruistisk. Som mor är jag också ett slags älskare till min dotter. Jag lever av hennes genkärlek. Jag är öm och svartsjuk om hennes kropp och själ. Men vad vet jag egentligen om allt det där, som döljer sig i det lilla rosafärgade nattlinnet, det där som jag kramar så hårt, vad vet jag, fast jag synat det i detalj år efter år med glädje över friskheten hos var lem? Vad vet jag, vad hennes sinnen och nerver ha anat och förnummit av kärleken! Vad vet någon mor om det, minst de oblyga och ogrannlaga, som tränga sig på sina döttrar med dumma och plumpa råd och varningar, som bara visa deras egna fula själar! Nej, jag får inte låta svartsjukan ta överhand. Jag måste lämna Viveke i fred. Men när hon kom så här till mig, är det inte ändå något hon vill säga mig? Är det bara mina armar, min varma moderskropp hon behöver, är det inte något av min stackars skrynkliga och tilltrasade själ, som borde ha varit fri och stark och skön för hennes skull? Hon känner mig ju, ack, hon känner mig visst bättre än jag henne, och ändå har hon kommit. Till sist talar hon: — Tack, mor! säger hon. Tack ... för allt! Tårarna stiga upp i mina ögon och rinna ner i Vivekes hår. Det går inte att hejda dem. Men hon fortsätter: — Du har kanske undrat på mig den sista tiden. Du har kanske trott att jag ... att jag ... dömde dig. Men det gjorde jag aldrig. Det var bara det, att det liksom kom något nytt in i själen, och det rörde om i allt, som fanns där förut. Det fräste och bubblade och det blev grumligt alltsammans. Ja, jag uttrycker det kanske underligt, men jag kände det så, och jag kände inte igen mig själv. Nej, jag dömde dig aldrig, jag var bara skakad, och jag tänkte: ”vart är jag på väg?” Men småningom kände jag, att det klarnade. Det är kanske något inom mig, som har blivit olika, kanske har jag vuxit litet, kanske har jag förlorat någonting, men jag vet, att jag har vunnit också. Det är alldeles klart och lugnt nu, mor, och det hade inte gått utan dig. Jo, du har hjälpt mig, mor. Du har hjälpt mig bäst genom att låta mig vara i fred. Tänk bara, om du hade varit ängslig och försvarat dig! Det hade jag inte kunnat lida. Ja, jag skulle inte röra vid det. Jag förstår ju, att det gör dig ont, men det gör dig ont också, om jag tiger. Jag vet inte, hur jag kom att tänka på en sak just nu. Men jag tror inte du älskade mig så där förfärligt mycket, när jag var riktigt liten. Jag kände det på mig, och jag sprang mest till pappa, när det gällde något. Jag såg på dina ögon, att du kritiserade mig, och det gjorde aldrig pappa på allvar, inte en gång, när han gav mig smäll. Jag har tänkt sedan på den där kritiken, som jag kände, fast jag inte kunde ge den namn, och som gjorde mig litet skygg för dig. Jag tror, att den gällde lika mycket dig själv som mig. — Ack ja, visst gjorde den det. — Och det var hur skall jag säga din självkritik, som gjorde dig misstänksam mot mig. Men när jag blev så stor, att du började kunna tala med mig på allvar, gick misstron bort. Jag kände det så åtminstone. Vad du var ovanlig då, mor, det förstår jag nu, när jag tänker på de andra flickorna. Jag har länge vetat mycket mer om kärleken än de, eller jag har vetat det på ett annat sätt. Jag undrar ibland, hur länge jag har vetat det. Ibland har jag nästan trott, att jag visste det, när jag föddes. Men jag vet förstås, att det var du, som började att tala med mig om hur småbarn kommer till världen, när jag var så liten, att jag har glömt det nu. Och o, all din andra förståelse, som gör, att jag inte har en smula gift kvar i min själ, inte en smula fruktan för sådant, som gör somliga andra flickor och gossar rädda och sjuka till kropp och själ. Det är väl egentligen underligt, att jag inte också tog det där du sade riktigt lugnt ända från början ... men jag är ju ändå så ung, ser du, jag är ju så ung ... Viveke tystnade och kramade mig så hårt, att det nästan gjorde ont. Jag hade slutat upp att gråta, och nu kände jag, att hennes tårar rann. — Nej, det var inte underligt, sade jag. O, Viveke, vad jag önskar _för din skull_ att jag hela mitt liv hade älskat bara en enda! — Tänk, vad du är sann, mor, sade hon. Jag kände, att hon kämpade mellan skratt och gråt nu. Du önskar det för min skull, inte din egen. Jag satte mig upp och strök varligt hennes hår. — Ser du, Viveke, sade jag, det är som om jag inte kunde önska något för mig själv längre, bara för dig ... Men i detsamma jag sade det, kom det för mig, att _det_ ändå inte var riktigt sant. Men om jag önskade, vad önskade jag då? Jag gamla, dåraktiga kvinna kunde inte säga det ens till mig själv. 12 juli. Det var min lögn till Viveke, som kom det att vakna, och nu tänker jag bara på Elis. Men det måtte väl ändå vara det oskyldigaste jag har upplevat. Vi har ju inte ens kysst varann. Men att jag inte skulle kunna önska och längta för mig själv längre ... å nej, så långt har jag inte hunnit. Albert och Viveke for båda åt var sitt håll i förmiddags, och Lina har semester, så nu måtte jag väl ha utrymme ... även för mina drömmar. Om jag kunde beskriva det som det var utan att berätta ålder och namn skulle det likna en konfirmands vårdröm. Den fina sortens vårdrömmar, det vill säga de oskyldiga drömmas i början av april och inte i maj. Det var förra året vi träffades sist, och det var vid påsken. Jag visste, att han skulle komma, och jag gick hela tiden i väntan. Finns det något så vackert och stilla som veckan före påsk? Det är som det fölle ett återsken av det över människorna, även om de inte har något vackert annars. Det är då jag slår upp balkongdörren och börjar ordna med jorden i mina blomsterlådor, och jag står och lutar mig mot räcket och kisar mot solen. Och så sätter jag påskliljor och narcisser i vaserna, och jag känner mig god och förlåtande mot mig själv och alla andra, vemodig och resignerad inför livets korthet, dödens visshet och evighetens längd. Det har varit så ända sedan jag slutade att känna mig ung, ty då var även den tidiga våren förfärlig, kanske det förfärligaste av allt, men det är så längesedan nu. Ja, och så går jag där och drömmer om Elis. Jag är så mild och god mot Albert och Viveke, men jag ser dem knappt. Jag köper hem ännu flera påskliljor och ännu flera narcisser, det finns knappt plats för dem längre. Nu sitter Elis på tåget, tänker jag. Nu far han genom djupa skogar, där det ännu ligger snö. Nu kommer tåget ut på slätten, där åkrarna ligger svarta och dikena står fulla av vatten. Han sitter i kupén och vänder bladen i en bok med sina vita händer, så ser han upp, men jag vet knappt, om han ser ut på landskapet. I hans litet vissna ansikte glänser och strålar hans blå ögon som om han såg syner. Det gör de, när han läser vackra böcker, och han läser alltid vackra böcker i fina band. Han är fint klädd också, utanpå och under. Han har lilafärgade pajamas. Jag har inte sett det. Det har Alli sagt. Tänk nu är jag så god och mild, att jag säger Alli och inte Albert, alldeles som jag gjorde, när vi var nygifta. Det är för att jag återupplever den där påsken med Elis. Elis bor på ett fint hotell med mjuk matta i vestibulen. Det låter kanske bondaktigt att berätta det, men jag går verkligen inte var dag på riktigt mjuka mattor, som man sjunker ned i. Vi har inte kunnat sträcka oss längre än till en Wiltonmatta i herrummet, och jag känner mig faktiskt socialt höjd och upprättad genom Elis. Ja upprättad, ty min farfar red över blomsterrabatter och slängde ut hela middagsbord genom fönstret, då han tyckte maten inte var fin nog på huvudstadens största restaurang. Elis är inte fin på det sättet, lyckligtvis, men han härstammar inte heller från adliga officerare utan från en mängd generationer av borgerliga apotekare. Jag tror, att hela den oändliga mängden av prydligt trillade piller och noggrant vägda milligram, som han har bakom sig i tiden är grunden till att han är så sirlig och minutiös. Kanske, att de gamla apotekarna också för länge sedan voro alkemister och idkade umgänge med dolda krafter på ont och gott, det gör också Elis, ett intelligent umgänge naturligtvis, inte rå trolldom. Han är mystiker och talar med mig om ”väktaren vid dörren” och den heliga Teresia och Huysmanns. Han älskar katolicismen och medeltiden och dess rena lågande hjärta, som under tårar brände häxorna och Gilles de Ray för att frälsa deras själar. Jag som alltid haft svårt att tro, tycker det är omöjligt att låta bli det, när Elis talar. Kan någon kvinna egentligen motstå en dyrkad mans predikan? Det märkte jag väl, när jag gick var dag hos doktorn, hur mycket jag än vred mig och försökte göra motstånd. Nu är han borta på fjorton dagar, och det är därför jag har tid att andas. Men skall jag vara uppriktig mot mig själv, är det för att träffa honom igen, som jag sitter här ensam i staden på min soliga balkong och blir underlig och tung i huvudet. Men nu var det Elis och påsk, inte sommar ... det var påskafton mot kvällen. Jag stod och såg genom fönstret upp mot den violblå himmeln, och mitt hjärta var fyllt med en jungfrulig längtan. Jag menar med en jungfrulig längtan, då man inte precis vet, vad som skall drabba en, men hoppas det värsta. Och med Elis vet jag ju ingenting. Min själ bävade, då det ringde på tamburklockan, ty jag kände ju, att det var han. Jag tyckte, att jag var femton år. Sedan sutto vi där Alli och Elis, Viveke och jag. Jag talade bara litet. Först fick Alli tala nästan ensam, som han tycker bäst om, och Elis log sitt fina, milda och underfundiga leende. Ibland sade han några ord till Viveke, som svarade stilla under det hon såg på honom forskande med sina klara, allvarliga ögon. Viveke känner inte Elis mycket. Vi satt i ljusringen under taklampan kring det dukade bordet. Man skall sitta med sin vän vid ett festligt bord. Duken av gammalt damast skall lysa silkevit, silver och kristaller skall blänka och gnistra, blommor skall prunka och dofta. Men om man skall äta är en annan sak. Jag vet, att finkänsliga män inte känna sig hänryckta av att se sin älskade äta rostbiff med strykande aptit. Knut nämnde något i den riktningen åt mig så där i allmänhet, men jag kände mig ändå aldrig upplagd att svälta av kärlek till honom, och Albert och jag har det aldrig så trevligt, som när vi äter en god middag tillsammans, men med Elis tycker jag på något sätt att det inte passar med materiell föda. Själv äter han litet och liksom tankspritt, men han dricker gärna, ja, tyvärr alltför gärna. Jag känner hans älsklingsvin, och jag skaffar hem det var gång han kommer, det är ju inte ofta, om det också skall ta ett stort hål i hushållskassan. Jag dricker bara litet av det, och jag äter nästan ingenting. Jag passar bara på att de andra ha mat på faten och att serveringen går lugnt och snabbt. Småningom sinar Alberts ström av ord en smula, därför att den inte röner någon uppmuntran, och det blir korta pauser i samtalet. Det är som om den blå vårskymningen smög in i rummet mellan de öppna gardinerna och viskade hemligheter. Elis, som mest suttit med ögonlocken sänkta, tunga ögonlock, som tycks vilja falla igen, ser upp en och annan gång helt hastigt och fäster blicken, en blå, blixtrande blick ett ögonblick på Albert. Jag vet inte, om Albert märker det, han märker sällan, vad andra än han själv gör eller säger. Albert har själv något flackande och osäkert i blicken, utom, när den är stel av trötthet eller sprit, ibland förr var det visst också någon gång av kärlek. Men Elis vill han avgjort inte se på. Jag sitter och betraktar dem ömsevis och tänker: hata de varann och varför, ja varför hata de varann? De var vänner förr, men kanske var deras vänskap mera tillfällig och påtvingad än deras hat eller ovilja nu. Elis’ far var apotekare i den staden där Alberts hade manufakturhandel och Albert och Elis var klass- och studentkamrater och låg ett par terminer i Uppsala tillsammans. På den tiden var Albert den blivande store målaren och inte en konstnärlig fotograf, vars konstnärlighet knappt nått allmän uppskattning. Naturligtvis tyckte han, att han var mycket förmer än Elis, och Elis lät honom tycka det. Elis skulle aldrig med berått mod ta en människa ur en villfarelse som hon älskade, även om villfarelsen kunde kosta människan livet. Det hör till Elis’ finhet. Och den här villfarelsen gjorde ju ingen något ont. Jag tror att Elis ibland hade ett stillsamt nöje av den. Nu misstänker jag ibland, att Albert känner sin underlägsenhet, och att det är det, som gör honom ursinnig, för inte bryr han sig väl om att jag dyrkar Elis? Men Elis’ överlägsenhet är inte alls utmanande. Han har en liten tunn och lågmäld stämma och han har bara skrivit en liten tunn bok om Spinoza, som nästan ingen har läst. Varför skulle han skriva en tjock bok om Spinoza eller om någon annan eller egentligen någon bok alls? Varför skriver man egentligen böcker, när man inte kan skriva oerhörda böcker, säger Elis? Det gör man bara av tarvlighet eller för att förtjäna bröd, och som inte Elis behöver förtjäna bröd, säger han att hans bok om Spinoza är tarvlig. Jag vet förstås att både ärkebiskopen och professor Stöök ha berömt den, men för Elis’ känslor betyder det ingenting. Men han är inte känslolös. Han tycker om blommor och katter, inte hundar, människor med förfinat själsliv tycker inte om hundar, det gör bara klumpiga och barnsliga människor, och han tycker om sjuka barn. De friska inge honom ett visst obehag. Jag gömde alltid undan Viveke så gott jag kunde för honom, då hon var liten. När Elis liksom mattat ut Albert genom sin tystnad, börjar han att tala mjukt och stillsamt som han brukar. Hans vita, smala händer röra sig. En diamant på hans vänstra ringfinger flammar, kastar små regnbågskaskader av ljus då den beskriver bågar kring de levande ljuslågorna på bordet. Är det med beräkning han rör händerna så? Njuter han själv av deras vithet och ädla form och diamantens flammande färglek? O, Elis, hur kan jag pejla ditt djup eller din grundhet! Jag ser dig bara där borta på andra sidan bordet mot skuggornas bakgrund som ett slags andeuppenbarelse, jag ser ingenting annat, inte Albert, inte Viveke. Jo, jag ser att allt på bordet, som inte passade Elis äntligen är borta, där finns bara blommor, som dofta och solfärgat vin i glasen. Han berättar om böcker, sådana där oerhörda böcker, som är de enda, som borde läsas. Viveke går in till sig, och Albert ser uttråkad ut och säger en och annan spydighet. När Elis går, följer jag honom till dörren, och han ler ett litet milt, vemodigt leende. — Jag tycker vi har mycket att tala om med varann, säger han, vi skall träffas igen. — Ja, säger jag. Kommer du i morgon? — I morgon, nej, vänta mig inte i morgon, säger han och vickar litet på huvudet just i dörren. I morgon _finns jag inte_. Påskdagen går jag ändå och undrar, om han inte skall komma. Vad har han egentligen för ärende här i staden om inte att träffa oss ... mig? Vem är han i grund och botten? Känner jag honom? Själv säger han, att han är en dålig människa. Han har aldrig varit gift, och Albert säger, att han inte ens varit kär. Jag tror att han är annorlunda än andra män. Men han känner i alla fall tillgivenhet för mig, och jag är kvinna ... eller är det Carla nu igen? Men jag ville kyssa Carla, och jag känner mig inte ens frestad att kyssa Elis. Inte den minsta lilla vidröring av hans hand är mig av nöden för att känna mig lycklig i hans sällskap. Nej, jag kan inte tro, även fast jag tror, att han vill det, att han är lastbar. Den lastbarhet han vill erkänna i svävande och obestämda ordalag är för övrigt inte den opassande utan den allmänliga manliga svagheten för Venus Vulgivaga. Vad skall jag tro om min vän? Elis bor för det mesta på landet på sin egendom. Det förefaller ju ganska antagligt, att han ibland reser till en jämförelsevis stor stad för att sköta sina débaucher av vad slag de nu kunna vara. Ibland under denna påskdag flyger genom min hjärna en tanke, att jag kunde gå till hotellet och söka honom där. Skulle det ge mig klarhet? Det förefaller mig mest troligt, att jag skulle finna honom i hans säng med en tömd konjaksbutelj på nattduksbordet, men vad visste jag mera för det? För resten skall man inte gå till herrar på hotellrum alldeles oavsett sedlighetssynpunkten. Det är något snaskigt med herrar på hotellrum: kringströdda klädespersedlar, hängslena ringlande på golvet som en orm, krage och manschetter med solkiga kanter, ett sömnsvullet ansikte, dagenefterstämning, hu! Nej, det fick jag då nog av, när jag var tillsammans med Knut, och Elis skulle aldrig förlåta mig, om jag såg honom sådan, inte ens för de lilafärgade pajamas’ skull. Men med ens får jag för mig, att Elis ligger där ensam och gråter, gråter så där bittert och kvävt, som en man kan gråta, och då tycker jag, att jag är hans mor, och jag ville springa dit genom alla gatorna, som aprilregnet gjort våta, genom alléerna med brungröna, klibbiga knoppar, genom vestibulen med den mjuka mattan. Jag ville vagga hans huvud i mitt sköte, smeka hans hår och gråta med honom ... men naturligtvis betvingar jag mig, och dagen går långsamt, medan aprilregnet knäpper mot fönsterrutorna, narcisserna i vaser och skålar få en börjande dödsdoft, och jag känner ett ljuvt vemod. Annandagen ringer telefonen festligt, glatt. Jag vet i förväg, att det är han. Ja, det är Elis’ röst: — Hallå! Är det Ronny? — — — — — — — — — — — — — — Vad jag gjorde i går! Idkade självkännedom. — — — — — — — — — — — — — — Nej, det var inte uppmuntrande. Det är det aldrig ... Men hör du, är du färdig om en halvtimme? Jag kommer med bil och hämtar dig. — — — — — — — — — — — — — — Jag kan inte tänka, att det skulle vara omöjligt för dig att göra dig lös ett par timmar ... annars väntar jag ... så länge du vill ... Det är bara för att spara min glädje, som jag skjuter upp till senare på dagen, bara för att njuta försmaken ännu några fattiga timmar. På kvällen sitter vi två på en restaurang med jazzmusik och dansande par mellan borden. — Livet är underbart och förfärligt, säger Elis. Tänk en femtiofemårig man, som säger de orden med en röst, som darrar av undertryckt rörelse. — Ja, säger jag, men jag har nästan upphört att känna det. Jag minns bara, jag lever inte. — Livet blir allt underbarare med åren, säger Elis, och synden blir mera fruktansvärd. Tänk på problemet synd och ånger. Man måste synda, man kan inte undgå det, och tänk på ångerns ohyggliga pina. — Ja, man måste synda, säger jag. Jag har accepterat synden för länge sedan för mig själv och andra. Men sedan jag gjorde det, har jag slutat upp att ångra. Jag skulle ångra ... om jag ... inte hade syndat ... nästan viskar jag. Det är ju också orimligt att ångra den synd man _måste_ begå, säger jag högre och kastar huvudet bakåt. Men Elis böjer sakta sitt huvud som under en börda för tung för hans krafter. — Men ändå, säger han, måste man ångra, måste. Den lagen är lika obeveklig, lika förfärlig som syndens. Den är bara av ett högre slag, den är gudomlig. Jag sitter liksom och famlar efter något som är mig för högt och stort, och jag tror, att jag längtar efter min ungdoms förtvivlan över att ej kunna finna Gud. — Läste du de där böckerna jag skickade dig, säger Elis, de där små enkla, barnsliga katolska andaktsböckerna ... — Ja, de var vackra, säger jag litet svävande, ty de hade icke roat mig. — De var kanske icke något för dig, fortsätter han. Man måste vara mycket förkrossad för att tycka om dem, men jag var förkrossad. — O, Elis, säger jag, tala om dig själv! — Ack, Ronny, det är inte intressant. Det är bara en liten tarvlig historia om en liten tarvlig och dum människa. Jag har inte alltid varit ödmjuk, Ronny, så därför skall du tro mig, när jag säger det. Jag trodde, att jag var en högst märkvärdig människa med djävulsk ondska och sataniskt trots, någon, som kunde hota Gud och bringa en viss oordning i hans planer. Jag blev mycket sjuk till följd av den där dumma tron. Jag kunde inte lämna min säng på en lång tid. Då kom en liten präst till mig — å nej, han var nog egentligen stor. Han kom för att jag bad honom, men jag visste i själva verket inte, vad jag ville. Jag önskade bara träffa en människa. Och hur det var berättade jag honom om mitt liv, alla mina fula synder. Ser du, Ronny, synder är inte vackra, när man berättar dem så där ... efteråt. De var alldeles tillräckliga, tyckte jag, för att prästen skulle döma mig till helvetet. Men jag sade honom, att jag inte kunde prestera någon rädsla för helvetet. Elis tystnade och fyllde mitt vinglas. Så slöt han ögonen några sekunder, innan han fortsatte: — Den där prästen satt vid min säng och såg på mig. Jag tänker, att en mor kunde se på det sättet på en liten olydig gosse, och så sade han mig, att jag inte hade något alls med djävulen och helvetet att skaffa. Det var inte alls några extra fina eller märkvärdiga synder jag hade gjort. Jag hade försökt mig på att träta litet med Gud, men det gick inte för mig, jag skulle inte bry mig om det längre ... Nu tystnade Elis igen. Jag såg, att hans tanke inte var utsagd ännu, dess ljus lekte i hans glimmande ögon och på hans läppar, som rörde sig utan att tala. Om några minuter, tror jag det var, såg han på mig och log. Och i det leendet var det som om ljuset, som lyst i hans ögon försvann. — Om jag vore en naiv människa, skulle jag enkelt och utan vidare mottaga de läror, som kyrkan ger, sade han med en helt liten axelryckning. — O, Elis, tänker du ... tänker du verkligen på allvar bli katolik? — Nej, Ronny, sade han. Jag har äntligen kommit så långt, att jag ser, att i fråga om religionen _alla_ yttre former och institutioner äro inskränkningar. Religionens väsen och värde måste fattas på helt andra vägar än intellektets. Religionen är ödmjukhet, kärlek, det stora försakandet av sig själv, och det är endast på låga ståndpunkter man tror att uppfyllandet av vissa yttre föreskrifter och försanthållandet av vissa läror ha någon betydelse. Men ändå är den katolska kyrkan eller om du hellre vill, den kristna kyrkan något så väldigt, något så övernaturligt mirakulöst att var och en, som stått under dess ledning genom män, som nått en sådan höjd, att allt yttre, institutioner och ceremonier — för dem endast är en dräkt omkring det enda stora väsentliga — kärleken till Gud — den bär ett märke därav för livet. Om jag vore ett helgon som Suso och den heliga Teresa, som skådade Gud i outsägliga syner, då skulle alla intellektets former förbrännas i denna helighetens gudomliga eld — — — eller om jag, som jag sade, vore en naiv människa ... Men jag är ingendera. Jag hör till dessa sorgliga, moderna människor, som äro intellektuellt tränade, men äro moraliskt efterblivna för att inte säga förkomna. Vår intelligens är vaken för kritik. Vi kunna servera Kant gentemot Paulus’ kosmologiska gudsbevis, och vi inse de yttre formernas innerliga värdelöshet inför Gud. Men vi ha inte nått fram till den stora helighetens gudomliga klarsyn. Vägen dit är smal och brant och ger blodiga fötter. Och med allt vårt klara förakt för det världsliga och dess väsende, vars intighet vi genomskådat, älska vi dock mera silkesstrumpor än blodiga fötter. Därför kan jag icke återvända till kyrkan. Jag står moraliskt för lågt för att vara helgon. Jag står intellektuellt för högt för att vara ett får i hjorden. Jag vet inte, när Elis slutade att samtala och började hålla föredrag. Jag satt och lyssnade och kände mig mycket liten och enkel. Men jag förstod. Jag förstår nästan allt, när de inte talar för lärt, och det gjorde ju inte Elis. Men jag tänkte, att om man visste allt detta på ett så där övervinnligt sätt, betydde ju egentligen ingenting på jorden mera så mycket, och jag tyckte, att med den vissheten skulle man till och med kunna föredra blodiga fötter framför silkesstrumpor, men det gjorde ju inte Elis. Var inte han och jag egentligen ofullgångna människor? Jag kunde inte fatta gudomliga sanningar, och han kunde inte omsätta dem i livet. Och nu efteråt mindes jag med ens doktorns famösa kulmen och tillämpade den på andens prestationer. Kastratsjälar, det var, vad vi var Elis och jag. Oförmögnare till andligt liv än Albert. Han har ett slags religion, som gör honom tillfredsställd, fast den inte är så fin, och Viveke, jag tror att Viveke är en kristen. — Ja, jag vet inte, om det var detta du ville höra, sade Elis, men eftersom du är en av de få människor, som jag hyser respekt för, ville jag vara så öppenhjärtig som möjligt. — Tack, jag ville höra just det, sade jag. Men inte kan du hysa respekt för mig. Då känner du mig inte. — Jo, jag känner dig. Jag har respekt och deltagande för dig. Du skulle omges av varsam ömhet, ingen skulle ta hårt i dig. Din själ är av det där fina, bräckliga materialet, som kan krossas vid ovarsam behandling. — Å nej, sade jag, jag fick en plötslig och oförklarlig lust till motsägelse. Jag håller nog. Jag känner mig ibland som en bondflicka. Jag var ju närapå en bondflicka i min fattiga ungdom, trots mitt lilla adelsnamn. Och jag tror nästan det är bra, att inte Albert är så fin ... Jag förnam utan ord eller blick, att mina ord gav Elis en känsla av obehag. Han knackade på kyparen och beställde nytt vin, och så började han som det sista icke blivit sagt. — Du skulle studera de stora mystikerna, Ronny: Eckhart, Katarina av Siena, den heliga Teresa, framför allt den heliga Teresa. — Ja, jag har läst litet Eckhart, sade jag. Det var som att gå under stjärnhimmeln i en djup furuskog. Jag höll på att drunkna i ”Abgeschiedenheit”. — Ja, inte sant, den är oerhörd. Nu strålade Elis’ ögon igen. Nu var han en ande och inte en människa med tunt blod och dåliga nerver. Jag kan inte skriva allt vad han sade om Eckhart, jag är varken filosof eller mystiker, och Elis är bådadera, och jag kunde ha fallit till hans fötter och tillbett mellan de jazzande paren. Så återkommer han till den heliga Teresa. Jag tycker inte om det. Det skall strax bli klart varför. — Den heliga Teresa behandlar det andliga livets stadier på ett, man skulle kunna säga vetenskapligt sätt. Har du läst hennes ”Seelenburg”? — Jag började studera den heliga Teresa en gång, sade jag. Jag ville ta det grundligt, och jag tog hem från biblioteket allt vad de hade om henne. Jag började med en levnadsbeskrivning och där fastnade jag ... mycket snart ... Jag tvekade, men Elis såg på mig med tyst intresse, och jag måste fortsätta. Då talade jag fort, så att jag nästan snubblade över orden, och jag tror, att jag lät ond, därför att jag verkligen kände mig litet blyg. — Det började med en allvarlig undersökning, grundad på hennes självbekännelser, om Teresa hade bevarat, fullkomligt oberörd sin jungfrulighet. Det var sida upp och sida ned av utläggningar och minutiösa detaljer. Var det möjligt, att vid det eller det tillfället, någonting inträffat, inte den fullständiga dödssynden kanske, men ändå ett ... ett ... effleurement ... Till sist blev det i Guds kraft bevisat, att ingenting, ingenting, ingenting alls hade skett. — Ja, jag tappade alldeles sugen på den heliga Teresa. Jag tyckte det var så smått, så betydelselöst, så oändligt likgiltigt, om hon var jungfru eller inte, om någon kvinna är jungfru eller inte. Ack, det ... det är ju bara en bagatell ... Det blev så obehagligt tyst, när jag hade slutat att tala. Det föreföll som om till och med jazzmusiken upphörde. Elis gjorde sig ingen brådska med att svara. När han gjorde det var hans röst litet, helt litet upprörd. — Naturligtvis skulle jag ur en synpunkt, en allmänmänsklig synpunkt säga alldeles som du: det är fullkomligt betydelselöst. Du får inte missförstå, om jag dock säger, att det _inte_ är det. Detta är något oändligt djupt. Jag har endast helt nyligen kunnat lära mig något om det. Jag kan inte heller nu tala om det. Kanske längre fram. Du skall inte tro att det beror på hur skall jag säga, skygghet att beröra sexuella ting, men det vore som ett barn eller en analfabet, som nyss lärt sig läsa ville undervisa i kvintessensen av mänsklig vishet ... och den här är gudomlig. Jag kan bara säga detta. Kyskheten, den fullständiga andliga och kroppsliga, sexuella oberördheten är en styrka, en oerhörd kraftkälla. Ett helgon med ett ”förflutet”, han sade ordet med ett litet svagt leende, har aldrig nått de svindlande höjder, som en sexuellt oberörd. Gud tycks behöva kyskheten. Detta är en hemlighet, som för att förklaras kräver outsägliga ord. Därför ”silentium”! När jag såg upp på Elis var han ... blek. Det var litet svårt först att komma över till att tala om annat. Men det gick, fast jag hela tiden satt där med en känsla att ha snuddat vid en värld, som är stängd för mig, men som kan vara verklig. Ja, det torde finnas en verklighet från vilken min lilla verklighet med sin könskamp och sin bitterhet förefaller grotesk. Jag tycker i alla fall om att veta det teoretiskt. Men Elis själv blir mig alltmera gåtfull. I vilken värld lever han? Är han ett helgon, som jag misstänkt att vara en syndare? eller är han bara en intelligens, som fattar allt med tanken eller en man, som efter bibelns ord tjänar Guds lag med anden men syndens lag med köttet? Den påsken var sista gången jag såg Elis. Sommaren, som följde, reste han utomlands. Genom underrättelser i andra hand vet jag, att han slog sig ned i ett franskt trappistkloster eller rättare utanför dess murar. Han blev oblat det vill säga medlem i en till klostret och dess regler ansluten lekmannaklass. Han har alltså gjort den återgång, som syntes honom omöjlig. Sedan dess är han död för sina gamla vänner. Och nu sitter jag i mitt tysta ensamma hem och drömmer om Elis och hans liv i klostret. Jag vet, var det ligger, jag har läst om det i en bok. Jag har en slags vision av klostret med vita murar på en grön kulle, som jag ofta har visioner av franska landskap, aldrig tyska eller svenska, fast jag varit i Tyskland och aldrig i Frankrike. Det beror väl på min franska anmor. Men att jag ser och hör och förnimmer så mycket nu, som jag aldrig sett, hört och förnummit förr, det beror på min ålder. Det är saker man växer till med åren, inte bara ifrån, bara man får vara i fred, riktigt mycket i fred. Man växer i ett historiskt sinne i samma mån som framtidsutsikterna krympa ihop. Vad såg och hörde jag till exempel för trettio år sen, när jag hörde Snoilskys ”Kung Erik leker på luta”? Ingenting alls utom några vackra ord och en välklingande melodi. Och vad ser och hör jag nu, då gamle musiker Mendel med sin spruckna röst sitter på balkongen mittemot min och sjunger över gårdens gröna träd medan han knäpper på sin luta: Sakta glida vimpelprydda båtar, Mälarn speglar röda aftonskyn, åror plaska under valthornslåtar, lövskog doftar invid vattnets bryn. Först kommer det över mig en fläkt av den tiden, då min mor ännu var en ung kvinna och var klädd i tunik, rosetter och volanger och herrarna såg ut som i pappas album med vida byxor, evigt vita skjortbröst, stora svarta halsdukar och stormhatt antingen på sig, i handen eller bredvid sig på ett bord, för att visa, att de var riktiga herrar, och erotiken var hemlighetsfull och förskämd och litteraturen sentimental och jolmig och nobel — — — fläkten tätnar småningom till en dimma, mjuk som bomull ... et j’en éprouve une volupté complexe de l’âme et du corps ... se nu är min franska anmor där också, vad har denna revolutionens friska dotter att göra i den litterära dekadensens Sverige. Må hon vila i frid under sina provençalska cypresser ... Fäll nu åran, slupen lägg på svaj, vagga utan mål en natt i vackra maj! Valthorn, tystna nu! Eko, lyssna du! Kung Erik leker på luta. sjunger Mendel. Då viker den mjuka dimman sakta, men jag hör och ser någonting långt, långt borta ... en svag, silverren liksom klagande ton och en röst, som inte är Mendels: Liten Karin, unge kungen ber dig: Bliv du min och Stockholms borg du får. Det är, ja, det är unge kungen själv, som spelar och sjunger. Genom alla århundradens damm och skymning och död når mig hans röst, den stackars sjuke kungens röst. Jag ser eller förnimmer lilla Karins blå, drömmande ögon. Mälarlandskapet doftar inte sjuttiotal längre utan medeltid, och människorna äro andra, så helt annorlunda i sina dräkter och sitt underliga tal och ändå känns det som en fin, oändligt fin och tunn tråd, band mitt hjärta vid deras ... Ja, allt det där kom utav Mendels lutspel. Men nu tar han sin luta och går in. Tack så mycket, jag har haft en storartad underhållning. 16 juli. Doktorn är hemma igen, och jag har besökt honom. Jag gamla idiot, o, Ronny, förlåt, medelålders idiot, som trodde, att jag hade övervunnit honom, och att jag var färdig med hans sexuella exegetik. Det var ju bara alfabetet han hade lärt mig, de första, enkla symbolerna. Nu börjar han låta mig läsa och förstå. Nej doktorn är ingen fallosdyrkare, fast män i gemen äro det. Mellan honom och dem är skillnaden lika stor som mellan en liten otäck svart fetischdyrkare, knäböjande för en sten och ... och Spinoza, som ser också stenens gudomlighet. (Förlåt, Spinoza är visst litet gammalmodig som exempel, men Elis har ju skrivit om honom, och därför har jag honom alltid till hands.) Men det hjälper inte, när vi nalkas sexualiteten, nalkas vi gudomligheten, och de där gamla Astartedyrkarna och vad de heta, vilkas gudstjänst bestod i könsutsvävningar och som man läste om med fasa, hade en aning om sanningen, fast de missuppfattade och förvrängde den, och ingen lögn, det tror jag någon vis man har sagt, kan bli så fasansfull som en missuppfattad sanning. Hur jag kommit till detta, att sexualiteten är gudomlig, vet jag inte. Jag är bara förvissad om att inte doktorn sagt de orden. Han säger inte så mycket numera. Han låter mig tänka, men tänka på ett nytt sätt. Jag sitter i min bekväma länstol och han i sin skrivstol vid bordet. Ibland sluter jag ögonen och ibland ser jag på de gröna träden i parken utanför eller den blå himmeln. Jag tror, att jag inte älskar honom på samma sätt som jag gjorde i april, maj och juni. Det behövs kanske inte nu längre för kuren, men han är ännu en gudomlighet för mig, mer än någonsin, just den gudomlighet jag behöver i detta ögonblick. Ty det har jag också förstått, var människa är polygam och polyteist och dyrkar i varje skede av sitt liv olika herrar om än stundom under samma namn. Men o, det är inte så förfärligt. De verkligt stora se ändå enheten bakom. Och detta hör också till det nya, som jag glider in i: Ingenting är längre förfärligt. Det är ... ja, det är alldeles som de frälsta sjöng i min barndom: Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut nu bor jag hos min fader min pina den är slut sen han mig lärde känna sitt eviga förbund så har jag frid och lycka i själen varje stund. Ja, orden låter ju litet underliga, men känslan är densamma. — Men det var om sexualitetens gudomlighet. Ja, jag har verkligen tänkt ut det själv, när alla lager av bråte och konventionalism (tänk, jag har varit konventionell!) sopats ut ur min själ. Doktorn hör på mig uppmärksamt, när jag talar, fast jag kan ju inte utreda det lärt. — Ve den människa, som först sade att könsliv var synd, säger jag. Honom vore det bättre att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havets djup. — Det är bara de högsta helgonen, som förstått sexualitetens värde. Förstår inte doktorn det? Jungfruligheten, det är ju den bevarade, outlösta sexualiteten. I dess kraft ha alla kristendomens högsta undergärningar verkats. Utan könen kunde vi inte fatta Gud. Ja, vi har börjat tala om Gud, Gud med stor bokstav nu. Doktorn sade en dag: ”Ni har inom er en liten dogmfri religion, som behöver frigörelse.” Vad det är skönt att tala om Gud och religion på det här sättet, även om mitt tal är mycket dåraktigt. Jag är ju bara en stackars sjuk olärd kvinna, men bakom mina dåraktiga ord, det vet jag nu, ligger alla människors, alla tiders samlade erfarenhet, ty mitt lilla ytliga dagsmedvetande bottnar i hela släktets gemensamma och uråldriga djup av allmedvetande. Jag har upptäckt att jag inte heller längre är rädd för döden. Jag har ju haft min del också av den människosläktets pina. Fast när jag talade med doktorn om min dödsrädsla, sade han: ”Är det inte snarare livet ni var rädd för?” och det var sant. Nu när jag tycker livet är bra och riktigt, är det som om döden försvunnit. Jag vill tänka på döden och försöka pröva om min rädsla ändå inte i grund och botten finns kvar. Men det går inte. Jag kan helt enkelt inte få tag i dödstanken. Jag är som ett barn, som varit inne i ett rum i skymningen och sett något hemskt i en mörk vrå. Det blev allt större och hemskare, det fyllde till slut upp hela rummet, och barnet höll på att förgås av skräck, men så kom någon stor in med en lampa, och då kunde inte barnet längre upptäcka det hemska i vrån. — Ja, nog vet jag teoretiskt, att döden finns, men för närvarande angår den mig inte. En dag kanske jag upptäcker den igen. Då få vi se. Ja, vad? Kanske kommer den inte ens då att betyda något väsentligt. För mig står det nu så: dödens betydelse: ett tal, som stryks ut, men värdet står kvar. Vi västerlänningar = vi nevrasteniker ha kommit att göra alltför stor affär av denna nyttiga anordning. 20 juli. Tänk att jag har fått en katt nu också, en alldeles svart katt. Jag har alltid älskat katter. Den här har jag beundrat från balkongen ända sedan i våras. Men han var mycket skygg då. Viveke och jag kastade ned bitar av rått kött åt honom, och han åt dem och tackade med ett miau och en blick upp åt balkongen, innan han försvann i portgången. Sedan jag blivit ensam, har jag talat med honom var dag, och han har svarat, och vi ha kastat längtande blickar till varandra. Men jag har aldrig sagt honom vilken, som är min dörr i kökstrappan, och jag trodde inte, att katter kunde räkna till fyra, fast han står och mäter fönsterraderna och balkongerna upp till mig med ögonen. Men i morse, när jag öppnade köksdörren, låg han på dörrmattan utanför. Jag tror han hade legat där hela natten. Han reste sig och sträckte på sig, när jag kom och promenerade högtidligt in genom dörren, som jag höll öppen. Han gick genom köket och serveringsrummet in i balkongrummet utan att stanna. Han visste också, var _det_ låg. Där satte han sig, vred huvudet bakåt och såg på mig, medan hans upprättstående svans slog en liten kurva. ”Här skola vi ljuvligen sammanbo”, sade hans gula ögon. Och det ha vi gjort alltsedan. Jag har lyft ut ett litet bord på balkongen och lagt en kudde med en schal på det. Där ligger katten. På vårt språk heter han Babbis. Han behagar se på mig med nedlåtande vänlighet, där jag sitter mittemot honom i min gungstol. Ibland är hans ögon runda, ibland trekantiga och ibland bara en strimma. Och alltefter den fasonen visar han mig en ny sida i sitt outgrundliga väsen. När ögonen äro runda, är han som mest mänsklig och barnslig, och då är vi nästan jämnspelta. När de är trekantiga, är han oåtkomlig och hemlighetsfull som en egyptisk sfinx, jag lilla människa är ett kryp, djupt under hans fötter, och jag har en svindlande, men behaglig känsla att tillvarons djupaste gåtor speglas och löses i hans ögon. När ögonen äro springor är han en snäll gammal trollkarl, som överseende småler åt mitt förflutna livs felsteg. Över oss och balkonglådornas blommor skiner julisolen. Jag är mycket lat och lycklig. Jag syr ibland på en förtjusande kombination av rosa crêpe de chine åt Viveke och en ganska förtjusande åt mig också fast i något mindre hoppfull färg. Och dagarna gå ... I går ringde Anna Dalqvist på. Hon var inne för att sylta och hade hört, att jag var i stan. Underligt nog kom hon upp frampå eftermiddagen. Hon har väl inga andra bekanta i stan nu. Det var förskräckligt, att jag som suttit här inne hela tiden inte hade tänkt på syltningen, men vi gled över det så lätt och lekande som möjligt. Jag sade, att jag hade tänkt dröja, tills bären blev billigare, och _det_ förstod hon ju. ”Hon var sannerligen riktigt snäll. Har hon blivit det nyss”, tänkte jag, ”eller har hon varit det alltid, fast jag inte har förstått det.” Ja, naturligtvis är det jag, som haft orätt, men det har fallit som fjäll från mina ögon. Jag satte kaffet på gasen och sprang ned i magasinet efter grädde och bröd. När jag kom ut med brickan på balkongen, där jag lämnat Anna hade Babbis försvunnit. Jag saknade honom, men det var ju bra att ha bordet ledigt. Jag har aldrig pratat med Anna Dalqvist så mycket som då. Vi tog både hushåll och pigor och Rolfs revy och jag kände på mig, att hon tyckte jag blivit en bättre människa. Ja, det är underligt, vad frid med Gud kan göra mycket i det dagliga livet. Jag tror att jag kunnat rota i grevinnan Ehrenpris underlivslidande och barnen Dalqvists bölder en hel timme för att glädja Anna. När hon hade gått och Babbis krupit fram från sitt gömställe under sängen och satt på bordet igen, såg han på mig som en högfärdig ängel på en fattig, syndig människa, men jag brydde mig inte om det, jag är glad i alla fall, och jag tänker ha kafferep för alla mina frubekanta, så snart de kommer från landet och finna dem lika förtjusande som Anna Dalqvist. Varför skulle jag inte det? Albert har alltid sagt, att de är det, och jag börjar mer och mer tro, att Albert har rätt. Ja, Albert! Jag låg vaken halva natten och tänkte på honom, och jag faktiskt förstod, beklagade och kände sympati för honom. Varför gifte han sig inte med Emmy Andersson, som hade vävskola i Skara och alltid tyckte att han var själsfin. Om han hade blivit lagom smickrad och smekt och lagom tilltufsad som en man bör bli, _kunde_ han ha varit en bättre äkta man. Något ideal vill jag inte ens nu blåsa upp honom till. Det är tyvärr för sent att drömma om någon förnyad äktenskaplig sällhet, fast Knut tyckte jag såg bra ut ännu i maj (hans namn generar mig verkligen i detta sammanhang). Jag tror inte, att jag blivit fulare sedan dess. Jag sitter och ser mig i spegeln, det har ju ingen mening, när man är ensam, utan för att lära känna mitt nya jag som ”dagligen framkommer och uppstår”, som det stod i katekesen på min tid. Och jag ser, att mina ögon ha glans, den där djupa koglansen, brukar jag kalla den, som retar mig så hos andra kvinnor, för man vet ju, vad den betyder. Men hos mig betyder den obetydligt om ens något av det där skulle jag tro. Men finns det någon man jag skulle vilja behaga just nu, så är det Albert underligt nog. Carla har alldeles mist taget om mig på sista tiden. Jag sade nyligen till doktorn, att jag inte bryr mig om, om jag är homosexuell eller inte eller om jag varit det snarare, för det var ändå bara ”faute de mieux”. Jag har en vän, som säger, att det är kor också av samma grund. Det hade hon konstaterat på sin bröllopsresa per bil genom jungfrulikt oberörda landsbygder, det är underligt, vad jungfruligt kan betyda mycket. Jag skulle gärna vilja tro henne, för det är verkligen roligt att inte vara onaturligare än en ko. Men hon är stadsbo, och stadsbor äro ganska opålitliga på det området. De kunna inte särskilja kön annat än hos sig själva. Doktorn är mycket allvarlig. Jag kan inte få honom att skratta ens åt korna, och ändå måste han ha humor. Han skulle aldrig kunna stå ut med så mycket människosjälar annars. När jag nu ber att få mig och mitt erotiska liv i kort sammandrag såsom han uppfattat det, säger han att har jag älskat någon man, så är det Albert. Knut och Elis kan inte räknas. Det är genom Albert jag erfarit, hur skall vi uttrycka det ”livets fullhet”. Så enkelt är det. Det har doktorn utrönt genom så indiskreta frågor att till och med jag drar mig för att upprepa dem. Så slutligen kanske jag lär mig tycka att namnet Berglöf är vackert och att manliga sparlakansläxor hör till de angenäma kryddorna på livets vardagsmat. 22 juli. När var det egentligen Albert grälade på mig första gången? Det står för mig nu, att det var en gång, då jag kritiserade färgen på hans himmel. Han målade ännu på den tiden. Hustrur skall inte kritisera sina mäns himlar annat än på deras rygg. Det gör dem osäkra och nervösa, och osäkra och nervösa män grälar mer än andra alldeles oavsett deras medfödda manufakturhandlarpsyke. _Det är synd om Albert._ Jag är glad, att jag tror, att religionen skänkt honom någon tröst, den och Märta, som stundom heter Karin eller Ester. Så länge namnet är så föränderligt kan jag kanske uthärda konkurrensen. Och religionen vill jag inte konkurrera bort, jag vet nu att religionen är bra; fast min lilla nya, frigjorda, dogmlösa religion liknar en nykläckt fågelunge, som inte står stadigt på någotdera benet, kan den kanske växa till en större fågel. Jag hoppas att det inte blir en anka. En svan vore väl för fint för mig. Men tänk, om Alberts himmel var _riktig_, och det var jag, som förstörde den för honom! Tänk om Albert var en stor målare. O, så gräsligt det vore, för Albert kan aldrig mer bli vad han var. Det är för sent! Doktorn kan inte svara mig på det, och behandlingen är snart slut, jag har inte råd längre, Albert har inte råd. Men när jag tänker på det med Albert, kunde jag kasta mig ned från balkongen. Det var ju för min skull han blev fotograf. 23 juli. Jag har varit uppe på vinden efter just den tavlan med himmeln. Det var där den hamnade, som så många andra av Alberts målningar. Dem som vi ha här nere har Elis valt ut. Nu _skall_ de andra vara här också. Om jag bara hade råd att köpa ramar. Jag har tagit ned dem alla, sådana de äro och ordnat konstutställning, inte i balkongrummet, där katten och jag bor utan i herrrummet och salen. Jag har ställt upp dem mot bord och lådor och ordnat tygskynken till bakgrund, och jag har satt flammande gladiolus i vaser här och där. Det tar sig utmärkt ut, och jag går här som på en tyst och ensam vernissage, går och ser och ser och grubblar, känner till sist, att om jag går här till domedag, skall jag ändå inte veta om jag är gift med en stor konstnär, det vill säga hans spillra eller med en vanlig, skröplig människa, som försökt och misslyckats. Vad Albert älskar havet! Han målar det med upptornade, mörka vågor eller stillnat i solnedgångsglöd. De mörka vågorna ha något hemskt och dött över sig, oaktat sin våldsamhet. Det kanske de skall ha, jag vet inte, jag förstår inte konst. Men de gör mig beklämd. Det stilla vattnet är inte heller fullt så genomskinligt, som jag skulle önska, men det kanske inte Albert själv önskade. Men alltid har Alberts tavlor något att säga, något oroande, beklämmande. Att de kan det, det är väl konst? Hans färger, ja, hans färger är på samma gång mörka och praktfulla. Han har ett purpur, som skär i blodet ... Så är det hans andra genre, kvinnorna: madonnor och backanter, inga verkliga nutidskvinnor, dem gillar han inte. Hans madonnor, antingen de ha barn eller inte, stråla på guldgrund. De se ut som alla de teologiska dygderna tillblandade med sirap. Backanterna ha mycket av hans underbara purpur och klickar och streck av glittrande, flammande blått. De ha stora, otäcka munnar och djurögon, ja, det är alldeles rätt. Jag skulle tro, att hans backanter är utmärkta. Men jag tror bara, jag kan inte mer. Jag behövde veta ... veta vad Gud och konstkritikerna tycker om dem, men de ha kanske olika mening. O, giv mig en stråle ljus i mitt mörker! Giv mig klarhet, fast det är ändå för sent. Naturligtvis målade Albert mig i början både som madonna och backant. Men av de tavlorna hittar jag inte en enda. Jag tror vid Gud, att han förstört dem ... 29 juli. Nu har klarheten kommit, inte precis beträffande tavlorna, men beträffande Albert. Jag låg och drog mig i sängen på morgonen, när jag hörde den där lilla dimpen i brevlådan, den lilla trevligaste dimp i världen. Jag hörde till och med, att den var dubbel. Ja, det var verkligen två tjocka brev och inte vykort. Det var förstås från Albert och Viveke. Jag kröp i säng igen med breven och beredde mig på en njutningsrik stund. Mina känslor för Albert hade vid det laget stigit så, att jag bröt hans brev först. Här är det: Ronny! Mitt liv har alltid varit en kamp. Det är för långt att gå igenom den nu i dess helhet. Under många år gällde den dig. Den var hopplös. I den kampen blödde jag ut min bästa kraft. Till sist ärrades såren. Nu har jag åter kämpat en het strid, kanske mitt livs svåraste, men du har väl inte märkt den. Du har alltid så mycket annat att tänka på. Den har gällt mig själv och en älskad och älskande kvinna. Kan du förstå mig, om jag säger, att den var ytterst en kamp mot ålderdomen, som vill förta oss tron att vi ha rätt till liv, lycka och arbete. Ronny, ålderdomen är hemsk. Har du förstått det ännu, annars gör du det väl snart, stackare. Men denna gång blev jag segrare. Jag skulle hellre säga vi, ty utan en kvinnas mod och tro hade sisyfosblocket denna gång slutgiltigt rullat över mig och krossat mig. Detta betyder Ronny, att _du_ nu är fri från mig, och det måste glädja dig. Jag kan knappt tvivla på det efter allt vad du låtit mig erfara av hjärtekyla under alla dessa år. Och ändå är det just på den punkten, som kampen inom mig har hotat att förgifta och lamslå mig. Jag är ju en ohjälplig idealist, och ibland under ensamma, kvalfulla nätter har jag tvivlat på mitt eget förnufts och alla mina sinnens vittnesbörd under aderton år och sagt mig, att du _var_ den drömda, att du icke svek, fast det syntes mig så, att vi båda var av det olyckliga men fina slaget människor, som kräva det absoluta och därför inte kan komma till rätta med det vanliga livet, att våra hjärtan ändå hörde samman, och att, när jag lämnade dig, skulle jag gripas av saknaden och ångesten över att än en gång ha tagit fel. Men du vet själv, Ronny, i ditt innersta måste du veta, att vårt äktenskap var ett misstag, att du aldrig trott på mig, och att din kärlek, om du kan älska, var flyktig och opålitlig. Men för denna flyktiga och opålitliga kärlek offrade jag det som för mig var värt mer än livet: min konst och blev brödslav. Det får jag bli till livets slut. Vi måste tala om det också. Jag får arbeta dubbelt. Jag vet, vad jag är dig skyldig, men arbetet blir inte längre ett slaveri. Vi blir två om det. Såvitt det blir mig möjligt, får du ha det gamla hemmet orubbat, och efter det är jag som går, får du förstås behålla Viveke. Men du skall inte tro, att du kan ta hennes hjärta ifrån mig. Det har du försökt länge. Men hade hon valet fritt, blev det kanske ändå mig hon valde. Jag vet, att Viveke kommer att förstå mig. Och hon är snart myndig. Vi ha talat mer med varann än vad du vet om. Men om _detta_ vet hon ännu intet. Men jag vill inte säga hårda ord till dig, då jag säger dig farväl som hustru. Jag vet, att vi båda haft det svårt. Jag har ordnat med tillfällig bostad åt mig, då jag kommer till staden, och vi få träffas hos advokaten och även privat, om du önskar det för att ordna detaljer. Och så till sist, Ronny, förlåt, att jag icke kunnat förstå dig, att det ej stått i min makt att göra dig lycklig. På ditt svar beror, om jag ännu får kalla mig din vän Albert. Jag kan verkligen inte säga, vad jag tänkte och kände till själen först, allt var som en enda röra. Jag kände mig bara mycket matt. Om jag stått, hade jag säkert satt mig ofrivilligt. Jag slöt ögonen. Men allt förblev på samma underliga, tillrörda sätt inom mig. Då tog jag upp Vivekes brev och läste. Mor lilla, käraste! Viveke är lycklig. Då säger mor: ”Viveke är förlovad.” Nej, det är Viveke inte. Kanske blir hon det aldrig. Det förefaller Viveke just nu som om det inte betydde så förfärligt mycket, men det gör det förstås, och det kommer kanske i sinom tid det också. Men Viveke har lärt känna kärleken. Nej, bliv inte rädd, mor! Minns du, mor, den där underliga boken, ”Betlehemsstjärnan och Båglampan”, underlig tyckte jag den var då, kanske skulle jag förstå den bättre nu. Det var en sak, som gjorde intryck på mig. Det var berättelsen om en man med ansiktet stämplat av alla synder och laster. Han erkände dem också, och han ångrade sig. Han föll på sina knän och bad Gud om förlåtelse, och tårarna strömmade över hans ansikte. Det skedde något under det han bad. Han fick ett nytt ansikte, nya ögon. Han var oigenkännlig. Han såg god ut. Och inom honom måtte det ha hänt något ännu underligare. Han förnam något alldeles nytt. ”Detta är kärlek utan passion”, sade han. Han hade inte vetat om förut, att det fanns. Du tycker väl det är underligt, att jag skriver och berättar en sån där historia, men det hjälpte mig så bra, att få fram, vad jag menar. Det är just det, att jag lärt mig känna kärleken utan passion, fast inte fullt så där plötsligt och överväldigande. Jag vet inte, om mitt ansikte blivit förändrat. Jag är nog bara Viveke. Men det är i alla fall underbart. När jag var barn, talade du ibland med mig om Gud, och någon gång gör vi det ju än. Det finns ingen människa på jorden, som förstår och känner mig som du. Men ibland, särskilt nu har jag undrat, om du, hur skall jag säga, känner religiöst. Jag tror, att pappa gör det. Vi talar ibland mycket försiktigt om sådant, när vi går till kyrkan tillsammans. Men om _detta_ vet han förstås ännu ingenting. Du är den första. Det yttre av det är så enkelt och vardagligt. Det finns en äldre dam här, kanske vid din ålder med vackert grått hår. Vi ungdomar kallar henne tant Magda, och alla tycker om henne. Det är hon, som lärt mig fatta kärleken, kärleken utan passion. Jag trodde, att jag gjorde det förut. Det ligger ju helt enkelt i de här orden, som jag hört så många gånger förr och alltid tyckt var så vackra: Gud är kärleken. Ja, jag tyckte de var vackra. De tilltalade mig estetiskt. Det är just skillnaden. Nu tycker jag på något sätt, att de är allt. Och vet du, det bästa är, att de är förnuftiga; ja, just förnuftiga. Det är ju hatets alla fasor, som kommer mig att inse det: vrede, brott av olika slag, krig. Om inte kärleken vore det inre, andliga livets lag, skulle vi hata och förtära varandra smärtfritt, som små sorglösa och oskyldiga infusorier. Men det gör vi inte. Vi lider. O, älskade mor, ser du inte! Mor, om du kunde ... Om jag inte lidit litet, om jag inte blivit väckt till misstro mot kärleken med passion, hade det kanske dröjt längre, innan jag förstått detta. — Fast du skall inte tänka att min nya tro är ett utslag av ungdomlig pessimism, nej, den var bara ett litet trappsteg till tron, och nu, ser du, nu tycker jag, att hela livet är vackert, och att pessimismen bara är tecken till svaghet eller missuppfattning av det väsentliga. Jag kommer snart hem och jag undrar lidelsefullt, om vi skall kunna tala om detta, och om jag skall känna, som alltid annars, att du förstår mig bättre än någon annan. Din dotter, som älskar dig högst av allt på jorden Viveke. När jag lade ifrån mig det brevet, såg jag att mina händer darrade litet, och sedan tyckte jag, att Viveke och Albert än var för sig och än tillsammans virvlade runt i ett oändligt universum, och långt, långt från dem virvlade jag omkring ensam, ohjälpligt ensam, tills jag föll ”caddi come corpo morto cade”. Ja, jag måtte ha svimmat, verkligen svimmat för andra gången i mitt liv utan att vara kroppsligt sjuk. När jag vaknade, kände jag mig slö och tung i huvudet. Jag steg inte upp. Jag tänkte ideligen, men bara på småsaker. Jag undrade, vad den nya fru Berglöf hette i sig själv, för det var väl antagligen varken Märta eller Ester eller Karin. Jag mindes, att jag en gång i vintras sett Albert tvärsöver gatan med en ung smal flicka med mörka, blanka ögon. De såg mig inte, och jag frågade Albert sedan vem hon var och vad hon hette. Tänk att jag inte minns, om det var Palm. Jag tyckte han föreföll förströdd, men det var väl generad han var, och hon var visst dotter till en fotograf. Herregud, skall de fotografera tillsammans! Kanske de skall ha en Goodvinsk salong, och hon skall vara värdinna vid estetiska terep. Det blir ju utmärkt, det kunde aldrig jag, och då blir nog Albert till sist erkänd som fotograf åtminstone, och varför skulle han inte också börja på nytt med sin målning. Han är ju inte sextio år än på länge. Och den där lilla Palm, om hon nu hette det, hon passar nog både till madonna och backant. Och så med ens började jag undra, vad för stoff hon hade till sina underkläder. Och med det kom färgen ovillkorligen: gul. Ja, det måste vara gult till de ögonen. Och med ens såg jag henne i gula pajamas med det ena benet slängt över det andra sitta och röka en cigarrett på Alberts sängkant. De mörka, blanka ögonen glimmade. Så förvandlade hon sig till en gul- och svartstrimmig zebra med koögon. Till sist blev hon en spräcklig orm, som ringlade i väg och var borta. Då sträckte jag mina armar efter Viveke. Hon var klädd i skinande vita kläder och sade: ”Gud är kärleken, och du måste dö, ty du förstår det ej.” Då steg jag upp och kokte starkt kaffe åt mig. Sedan har jag gått och städat i rummen. Jag bär upp tavlorna på vinden, för jag vill inte göra mig löjlig med _det_ då Albert kommer och hämtar sina kläder, men jag ställer dem framför koffertarna och inte bakom som förut, för de skall väl snart ned igen. Jag får naturligtvis hyra ut herrummet, om jag skall ha våningen kvar, för _så_ mycket kan väl inte Albert förtjäna. Fast nog kunde vi behöva det, om inte Viveke vill dela rum med mig. Men jag får väl säga upp jungfrun och bo i jungfrukammarn och nöja mig med passhjälp. Jag får inte göra det för dyrt och svårt för Albert. Han var ju min enda kärlek, sade doktorn. Ja, doktorn, hans mottagningar är inställda i augusti, såg jag i tidningen i går, och jag tog ju avsked och betalade i lördags, betalade med Alberts pengar, som jag nu egentligen inte har rätt till. Vad skulle han för resten göra åt det här? Det är hjärnspökena, som läkarna kan driva på flykten, och det är vackert så. Det verkliga livet får man nog dras med själv. O, Viveke, vad har jag i himmeln och på jorden utom dig, och nu har den där gamla frökens Gud kommit och tagit dig bort från mig. Jag har ju också fått en liten Gud i sommar, men jag förstår ju, att han inte går upp mot din. Jag fattar inte, jag kommer aldrig att fatta en Gud, som är kärleken. Jag tycker nog att han är vacker, men, o, så osannolik. Viveke har ju märkt, att jag inte har religiös känsla, men det har Albert. Då går hon till honom och till zebran, kanske den också har religiös känsla, och jag går här hemma och dammar herrummet för en notarie, som inte ens märker, att jag är av kvinnokön eller har varit det. Vad jag avundas Elis. Han kan bli oblat i ett trappistkloster, när hans sista illusion sviker, hette hon Ronny, men det kan inte jag. Nej, jag yrar ju. Viveke älskar mig högst av allt på jorden. Vi skall ha det så ... så härligt. Vi kan väl tala om annat än våra gudar. Viveke kommer alltid att älska mig. Hon är trofast ... Vad vet jag om det! Varför kom jag just nu att tänka på Knut? Vad sade han, när han gick? Nej, han gick ju inte. Det var jag som ... för jag tyckte hans kärlek började kännas litet ljum. Jag skrev. Jag minns ännu orden: ”Nu är jag äntligen fri. Det har varat för länge.” Varför skulle Viveke vara trofast mot mig! Jag har inte varit trofast mot någon. O, Carla ... ALBERT BONNIERS FÖRLAG Nyaste svensk skönlitteratur. HJALMAR BERGMAN, Kerrmans i paradiset. Roman. 7:50. PER HALLSTRÖM, Händelser. Noveller. 7:50. FRANK HELLER, Marco Polos millioner. Roman. 5:50. GUSTAF HELLSTRÖM, Snörmakare Lekholm får en idé. Roman. 9:50. AGNES VON KRUSENSTJERNA, Fru Esters pensionat. Roman. 7:50. GERTRUD LILJA, Paulina. 5:50. IVAR LJUNGQUIST, Nils Dacke. Roman. 9:50. VILHELM MOBERG, Raskens. Roman. 6:50. LUDVIG NORDSTRÖM, Firman Nordhammare gifter sig. Roman. 7:50. STEN SERGEL, Den galna galeasen. Roman. 5:25. KARIN SMIRNOFF, En tretydig historia. Roman. 7:50. MARIKA STIERNSTEDT, Resning i målet. Roman. 7:50. ALMA SÖDERHJELM, Elsbets och min hemlighet. Roman. 6:50. GUSTAF ULLMAN, En svensk flicka. Roman. 4:25. ELIN WÄGNER, De fem pärlorna. Roman. 7:50. ANNIE ÅKERHIELM, Mödrar och döttrar. Roman. 5:75. Noteringar: Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter): [s. 18]: ... kraftiga litet seniga, men smala och ... ... kraftiga, litet seniga, men smala och ... [s. 31]: ... duger ju ännu det vill säga invändigt och ... ... duger ju ännu, det vill säga invändigt och ... [s. 31]: ... inte bara till festkantater, Amanda Grönstedt ... ... inte bara till festkantater. Amanda Grönstedt ... [s. 34]: ... skulle plåna ut alla konturer även ... ... skulle plåna ut alla konturer, även ... [s. 37]: ... vara, bara en molekyl i hennes hjärna, om ... ... vara bara en molekyl i hennes hjärna, om ... [s. 59]: ... Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte ... ... Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte, ... [s. 88]: ... då anlag för scenen ”La grande tragédienne” ... ... då anlag för scenen. ”La grande tragédienne” ... [s. 142]: ... vagga utan mål en natt i vackra maj ... ... vagga utan mål en natt i vackra maj! ... [s. 142]: ... valthorn, tystna nu! ... ... Valthorn, tystna nu! ... *** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK I TOLFTE TIMMEN *** Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed. Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution. START: FULL LICENSE THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license. Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works 1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. 1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below. 1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others. 1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States. 1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: 1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed: This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook. 1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. 1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work. 1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™. 1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License. 1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1. 1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. 1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that: • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.” • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works. • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work. • You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works. 1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. 1.F. 1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment. 1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE. 1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem. 1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. 1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions. 1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause. Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™ Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life. Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org. Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws. The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS. The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate. While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate. International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate. Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support. Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition. Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org. This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.