The Project Gutenberg eBook of Mäster Olofs bröllop
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Mäster Olofs bröllop

Author: C. Georg Starbäck

Release date: January 22, 2022 [eBook #67220]

Language: Swedish

Original publication: Sweden: Fösrlagsaktiebolaget Hemmet, 1922

Credits: Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MÄSTER OLOFS BRÖLLOP ***


                           C. GEORG STARBÄCK




                              MÄSTER OLOFS
                                BRÖLLOP


                                GÖTEBORG
                       FÖRLAGSAKTIEBOLAGET HEMMET
                                  1922


                             GÖTEBORG 1922
                    ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG




                                   I.

                             Vederdöparne.


Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad,
som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken
övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf
Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i
staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit
in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar,
mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av
borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå
vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av
det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där
ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda
husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne
eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret
eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då
själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt
förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och
fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var
segrarens fria fröjd.

Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott
för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av
Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt
stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott
stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja —
bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor,
vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit,
fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes
av de trenne Sturarne.

Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det
samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne
sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne
trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket
bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket
senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans
räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike
långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona,
alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat,
liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och
kraftfullt än någonsin förut.

Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd
av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike,
liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna
konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot
draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft
sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit
tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och
vunnit seger.

Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke,
med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför
högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp,
som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men
draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans
bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med
Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det
slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan
att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet
för svenske män.

Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste
avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män
gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat
Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.

Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är
det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en
alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde
alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa
biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas
kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade
ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och
purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel
och gullgult hår och blickade mot himlen.

Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till
eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya
sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och
stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid
det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i
morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom
antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden
strömma fritt ut över Guds sköna värld.

Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna,
skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och
bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel
klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till
högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför
branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av
Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och
denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter
igenom.

Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här
nedan i korthet försökt skildra.

                   *       *       *       *       *

Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt
högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och
knäböjde och bad framför högaltaret.

Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står
predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut.
Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och
förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans
läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en
stavelse av slutorden.

Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava
kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som
bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller
av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller
synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan.
Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från
kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och
där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna
av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt
framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt
sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte
mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.

Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan
kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom
pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock
icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han
närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:

»Jag har funnit henne!»

Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få
sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:

»Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»

»Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.

Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in,
undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av
Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo
de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande
de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en
framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det
Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på
tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och
att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat
om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att
skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om
friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det
av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore.
Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara
lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik,
lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde
ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig
ordning undergiven för Herrans skull.

Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden
oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till
följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar
predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en
oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland
börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och
andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden
gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen
gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria
anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna
bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som
kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan
avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna,
en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne
voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som
helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.

I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa
barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför
omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet:
vederdöpare.

På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit
till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior
Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i
södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle
sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i
hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på
Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis
kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det
dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i
sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i
fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga
män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder.
Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen,
eller som predikosjukan i våra dagar.

En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.

Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof
Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev
avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade
hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod
i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd
kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna;
tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst
framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången
dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som
alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till
bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle
av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs
allvarliga anlete.

Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade
fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han
uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus
hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:

»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»

Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene
började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den
falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut
med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar,
och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till
helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.

Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till
svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att
gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och
blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över
de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst
bedja.

Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en
stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig.
Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller
åhörare läto störa sig av dem.

Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa
Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes
påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och
utropade:

»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke
alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i
korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I
Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»

Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for
blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders
bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till,
och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet.
Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar
och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom
förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta
våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam
borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster
Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.

Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att
det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp
emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken
annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i
Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne
vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade
med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva
påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade.
Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna
dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl,
kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga.
Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon
förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att
i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget
förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av
den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än
slutorden.

Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta
händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under
faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa,
huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds
eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av
detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla
anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens
halleluja!

Han gick ned från predikstolen.

Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare
trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den
skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de
påkbeväpnade händerna mot höjden.

Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan,
det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig
ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag,
omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet
sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och
en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida
knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den
häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro
fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på
pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda
hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon
varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den
hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes
uppmärksamhet.

Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan
omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de,
osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.

»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda
kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»

»Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»

»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»

»Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»

Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter
pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt
över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om
han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta
var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för
händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor,
vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru
den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna
av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.

Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även
här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville,
att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på
andra sidan om sig.

»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig
ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont
vederfaras mäster Olof!»

Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin
blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken
besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.

»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan
kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru
Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»

Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det
hon såg ned framför sig.

»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.

Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.

»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans
faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod,
jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru
Christina?»

»Jag!» frågade flickan helt bestört.

»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick
tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I
viljen det ock!»

»Och vad är det då, I begären av mig?»

»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i
dag!»

»Gråmunkeklostret?»

»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat
göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min
begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag
har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina
ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig
...»

Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt
naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med
det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara,
som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat
med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens
blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran,
beviljade den.

Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte.
Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova
stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla
andra:

»Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din
korg.»

Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande
utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel.
Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig
massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.

Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly,
vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och
fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en
man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in
i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot
predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i
åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom
förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt
tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men
blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När
de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens
tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att
kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort
föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick
stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu
tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över
hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret
eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.

Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv
i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som
förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna,
jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre?
Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en
bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter
infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid
deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster
Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en
bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid
pelaren.

Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar,
skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid
hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han
henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma
och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar
av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.

När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg
sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi
henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de
förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om
någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.

Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren,
kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom
kyrkan ropade:

»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt
arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental
och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet,
där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa
verket an och föra det till ett gott slut.»

»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig
till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»

Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren,
hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg,
men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.

När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne
stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga
jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.

Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.




                                  II.

                         Vid S:t Görans-bilden.


När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön
musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden
av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en
stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga
verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva
intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon
med ens skulle kunnat reda sina tankar.

Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg
sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon
kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon
skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer,
liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter
några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot
högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen
mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes
huvudbonad.

Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och
hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade
orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.

Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men
här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.

Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig
själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon
stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet,
som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och
nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var
öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot
altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en
skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade
om en ande, som motsvarade denna kropp.

Man hade kunnat fråga, när man såg honom sitta där stel och orörlig, om
det var ett ögonblick av domning och förslappning, eller om det var ett
inre själsarbete, som under den yttre stillheten kämpade sig till
klarhet. Förruttnelse och liv ligga nära varandra, och båda utvecklas
tyst i jordens sköte. Blommans frö gror vid sidan av den kropp, som
upplöser sig atom för atom.

Den unga flickan sammanknäppte sina händer, och hennes läppar rörde sig,
som om tankar stigit upp ur hennes hjärta för att låna ljud och antaga
form på den svällande purpurn. Men säkert bevingades de i samma stund,
de föddes, och flögo bort, ty intet ord blev hörbart. Men hennes öga
följde mannens anletsdrag med en uppmärksamhet, som gränsade till
hänryckning. Icke den mest omärkliga ryckning i munvinklarne, icke den
obetydligaste rörelse av de hopdragna ögonbrynen skulle hava undgått
henne.

Plötsligt sprang mannen upp och utsträckte sina händer mot altaret.

»Nej!» utropade han, och hans stämma klang så full och melodisk vid
orgeltonerna, vilka flöto tillsammans just nu till ett underbart skönt
ackord, »nej ... det är din vilja, Herre, och jag är din tjänare ...
gånge din vilja fram, och må människan krossas därvid!»

Han sammanknäppte sina händer, och det högburna huvudet nedsjönk mot
hans bröst. En kort stund förgick, så vände han sig om, och hans blick
föll på Christina. Hans öga var strålande och klart. Kampen var utkämpad
inom honom, han hade kommit till klarhet med sig själv. Ett leende,
fullt av allvar, upplyste hans anlete, när han nalkades jungfrun.

»Ditt beslut är då taget, Christina?» sporde han, i det han fattade
hennes hand.

Flickan svarade intet. Hon skälvde till, och en rodnad färgade hennes
marmorvita kind. Denna fråga hade hon synbarligen icke väntat sig.

»Du skulle ju giva mig svar i dag, Christina, och här vid
Sanct-Görans-bilden, här framför Guds altare, var det icke så? ... Och
likväl, du vågar ej se på mig, din hand darrar ... Ack, bliv ej rädd,
Christina, frukta ej att såra mitt hjärta; ditt nej föder fred, ditt ja
är stridens lösen, och jag är redo till bägge. Min sak vilar i Guds
hand, och min strid är hans ...»

»Olof!» stammade den upprörda flickan och sökte dölja de frambrytande
tårarne mot mannens hand, som hon omfattade med båda sina och
krampaktigt tryckte mot sina ögon.

»Du är upprörd, Christina!»

»Vad du talar om, Olof!» återtog Christina, upplyftande sitt huvud och
trofast blickande i Olofs mörka öga, »vad du där talar om, det är mig
icke svårt att svara på ... i liv och död vill jag vara din!»

»I liv och död!» upprepade Olof, milt forskande i flickans sköna anlete,
medan en stråle av innerlig frid utbredde sig över hans panna och log ur
hans allvarliga ögon. »I liv och död, säger du ... och har du noga
besinnat, vad de orden innebära, har du besinnat, att den värld, i
vilken vi leva, skall kasta över dig förbryterskans dok och brännmärka
mig som en gudsförnekare och helgedomsbrytare ... har du betänkt allt
detta. Dina vänner skola sky dig, de välsinnade beklaga dig och tiga, de
illasinnade utsprida ont tal om dig, och kanske ... kanske skall till
slut din Olof lida bålets nesliga död, och du själv ...»

»Var är ditt mod, min Olof,» avbröt Christina eldigt. »Så har jag trott,
att Gud är mäktigare än människor, och skall icke själva bålets flamma
med väldig tunga förkunna hans makt och ropa: du död var är din udd, du
grav, var är din seger. Ack, du känner då litet den Christina, som du
gjort delaktig av ditt hjärtas rikedom, om du tror dig behöva ställa
till mig slika spörjsmål.»

»Christina, Christina, dina ord fylla mitt hjärta med mod och förtröstan
... Du vill då bliva min brud, du känner dig äga styrka nog att vid min
sida, som min hustru, bära hånets tunga börda, du känner dig äga styrka
att gå i döden med mig för den Gud, vars tjänare jag är och vill bliva,
så länge han behöver min skröpliga tunga?»

»Ja!» viskade Christina och lutade sig emot Olof, som sammanknäppte sina
händer över hennes huvud och kysste henne på pannan.

»Så vare det då sagt, det ordet, som skall gälla,» sade han med rörd
stämma, »och Herren höre oss och give oss sin välsignelse!»

Orgelspelet hade upphört. De sista tonerna summo ännu genom valven, men
bortdöende liksom en andesuck. En stund förflöt, utan att någondera
yttrade ett ord. De förstodo varandra, deras hjärtan kände, deras
själars ögon sågo det samma, vad gjordes dem väl behov av ord!

Men ifrån orgelläktaren framlutade sig ett huvud vars ögon tycktes vilja
sluka de båda vid altarrunden. Huvudet försvann snart, och något
därefter hördes steg utför trappan till läktaren och de närmade sig
hastigt fram till altaret. Ju närmare de kommo, desto tystare blevo de,
men om detta var föranlett av försiktighet, så var denna alldeles icke
av nöden, ty de, som av stegen icke borde störas, befunno sig i en sådan
sinnesstämning, att de förnummo intet av dem.

Det var mannen med den uttryckslösa blicken, han, som log när
stridsropen ljödo som högst, men vars öga glänste så varmt vid åsynen av
den unga flickan. Han stannade bakom en pelare, och hans blick förrådde
den högsta oro. En feberfrossa genomskakade honom, och han måste hålla
sig fast vid pelaren för att icke falla.

»Och nu, Christina,» hördes Olofs stämma, »nu må vi skiljas åt. Gå hem
till min moder. Där vilja vi träffas i eftermiddag, men om så icke sker,
så säg ett tröstens ord till den gamla och bed en bön för min själ ...»

Med uttryck av den högsta bestörtning såg Christina upp på Olof, men
innan hon hann giva sin ängslan luft, fortsatte denne:

»Du hörde och såg, vad som timade i dag! Att jag undgick döden, var mer,
än jag kunde hoppas. Men jag får ej vila, jag måste verka min Herres
verk, vaka och strida ... Jag går härifrån till Norrmalm, jag måste
slunga sanningens ljungeld ut bland de förvillade ... Varken för Gud
eller min konung skall jag kunna svara, när de spörja mig till, om jag
uppfylt min plikt mot denna yrande skara. Se, jag förvillades även jag
av den skenbara sanningen i deras lära, men när jag funnit det rätta,
får jag icke tveka ...»

»Men du går en säker död till mötes!»

»Det står i Guds hand ... kommer jag icke, så var tröst, Christina, där
uppe träffas vi åter! Och du är stark och modig, jag ser det i dina
strålande ögon, men min gamla moder är svag och behöver stöd ... Bliv
ett stöd för henne, Christina, och hälsa min broder Lars, när han
kommer, och giv honom gott reda för vad jag talat och gjort i Herrans
namn! Gråt icke så, du måste tidigt vänja dig vid den tanken, att din
Olof är en stridens man, och hans brud må alltid jubla av segerglädje,
ty hon måste älska min ande och icke min bräckliga kropp, och anden
skall alltid segra, så visst som Herren lever och så visst som det är
Herrans vilja jag verkar.»

Han fattade med båda händerna om flickans och såg henne så innerligt i
de tårdränkta ögonen, som om han dock inom sig erkänt svårigheten för
det älskande kvinnohjärtat att tänka fröjdetankar, när det gällde den
älskades liv eller död.

Men häftiga snyftningar hördes på något avstånd och tunga osäkra steg,
som nalkades platsen, där de båda unga befunno sig. Olof såg upp och
fick sikte på en liten i rock höljd man, med ett ansikte, vars hängande
kinder och rödfärgade näsa tydligt tillkännagåvo, att han förde ett
utsvävande liv. Han hade kastat sig på knä straxt invid helgonbilden och
vågade knappast se upp emot altaret, framför vilket den livsstarke
härlige mannen stod med den rodnande jungfrun vid sin sida. Den
luggslitna mössan, med sina vid öronen utskurna och uppvikta brätten,
vilka en gång varit försedda med bräm av något dyrbart skinn, fördes med
snabbhet i en krets mellan hans magra fingrar, och gråten stod honom i
halsen, medan tår på tår föll ned utåt hans kinder och skägg.

Olof gick fram emot mannen och lade sin hand på hans skuldra.

»Vad vill du, gamle?» sporde han, »trycker någon sorg ditt hjärta, och
vill du lätta det med att berätta din nöd, så är jag redo att höra och
hjälpa, så vitt jag kan.»

Mannens häftiga snyftningar snarare till- än avtogo vid Olofs tilltal,
men småningom upphörde de och han kastade under den toviga luggen sin
blick på Christina. Så kärleksvarm, som denna blick, var knappast Olofs,
när han erhöll visshet om, att hans kärlek var besvarad.

»Nej, nej,» utbrast mannen, »jag är en arm syndare, knappt värdig att
träda så långt fram i Herrans helgedom. Gud förlåte mig mina synder, men
jag kunde ej hejda mina steg, de drogos hitåt emot min vilja.»

»Söker du Herrans nåd, gamle man, så skall du visserligen icke söka
förgäves. Han vill ingen syndares död ... Kommen till mig I alle som
ären betungade, säger Han, och jag vill taga eder börda uppå mig.»

»Ack, ack, mäster Olof,» suckade mannen, »vad haver jag att komma med.
Gods och guld haver jag icke och mitt hjärta hänger fast vid denna
syndiga värld. De skola bedja för mig, gråbröderna därborta, det vet
jag, och var gång jag hör dem sjunga i sitt guldprydda kor, så skrattar
jag. Hahaha, de leva kräseliga, allt medan de sjunga för min själ, och
jag svälter till döds ... Där ute predika de om frihet och allas
jämlikhet och att de rika skola dela med sig och att inga fattiga skola
finnas ... Hahaha, min ande kan icke fatta varken det ena eller det
andra.»

Liksom om han sagt för mycket, tvärtystnade han. Hans ögon återfingo sin
uttryckslöshet, och det halvfåniga leendet visade sig åter omkring hans
mun. Han reste sig upp och ville draga sig tillbaka. Men Olof lade sin
hand på hans skuldra.

»Förstår jag dig rätt, så äro dina vägar de samma som deras, vilka denna
dag oskärade Herrans tempel, och då skall du följa mig ... Jag vill nu
begiva mig ut till dem, och du skall höra mina ord, och sedan vill jag
tala med dig. Tro mig, ingen har fallit så djupt, att han icke förmår
med Guds hjälp resa sig.»

»Vart viljen I begiva eder hän?» sporde mannen.

»Till Melchior Rink!» svarade Olof.

»Till Melchior!» stammade mannen. »Och var menen I eder träffa honom?»

»Predikar han icke nu i Sanct Görans kapell?»

Mannens leende fick vid denna fråga ett uttryck av både tvivel och
visshet. Han tycktes besinna sig, om han skulle svara eller icke, men så
kom han att kasta ögat på Christina, som ännu stod kvar uppe på
altartrappan, och han sade då med en övertygande ton:

»Om Melchior predikar nu, det vet jag icke, men vad jag vet är, att han
och Knipperdollink i den natt, som kommer, skola lägga råd med varandra
om vad som i morgon skall ske! Knipperdollinks rop för en stund sedan
till männen här inne ... det skedde, menar jag, för att få dem ut
härifrån.»

»Och vad skall då ske i morgon?»

»Vad vet jag? ... Kanske det samma som i dag.»

Olof såg skarpt på mannen, men dennes blick var oåtkomlig för någon
forskning, och leendet omkring hans mun gjorde, att man icke rätt visste
om han talade sanning eller dikt. Hade icke då och då den gamles blick
kastats på Christina, då den alltid antog en värma, som icke tycktes
lämna utrymme för någon dubbelmening i hans själ, så skulle Olof
sannolikt tagit hans tal för enfaldigt snack och föga fästat sig därvid.
Men den besynnerliga förändring, som hela hans anlete undergick, när
hans öga fästades på Christina, kunde icke undgå att i och för sig fästa
Olofs uppmärksamhet, och han frågade därför:

»Känner du jungfrun där vid altaret?»

»Känner ... Vad sägen I, mäster Olof! om jag känner henne ... Gud vare
mig nådig, hur skulle jag väl känna henne!»

»Men det synes dock på dig, som om ...»

»Jag arme man ... nej, nej, mäster Olof ... jag känner knappt mig själv,
mycket mindre någon annan, och allra minst en ung jungfru ... nej, nej!»

Det var med en viss iver, som mannen avbröt Olofs spörjsmål, och då han
ännu läste tvivlet i dennes ögon, började han ett osammanhängande tal,
som åtminstone så till vida förtog vidare frågor i samma riktning, att
Olof ansåg honom hava i viss mån förlorat förståndet.

»Gott, gott,» sade han, »det är heller ingen likhet till, att du skulle
känna henne. Men nu skall du följa mig till Norrmalm och till Melchior
Rink eller vem annan, som predikar hans frihetsläror.»

»De äro många de, mäster Olof! Men viljen I besvara en enfaldig mans
spörjsmål, så sägen mig, vad är det för skillnad mellan den frihet I
själv prediken och den, som Melchior Rink lärer? Om att nedbryta den
gamla kyrkan, därom talen I båda, därutinnan ären I då av en tanke.
Helgon, kloster, munkar och nunnor och alla välgödda prelater, dem
utropen I båda som antikrists anhang! Friheten prediken I ock båda, huru
skall den enfaldige veta vem av eder det är, som har rätt?»

Olof såg med förvåning på frågaren, som förrådde en klyftighet, långt
utöver vad man hos honom kunnat vänta, och det spörjsmålet hade länge
utgjort föremålet för Olofs egna tankar. Han fann därför frågan helt
naturlig, ehuru han visst icke väntat den från denne ringe mans läppar.

»Din fråga,» sade han, »vill jag besvara med en annan. När stormen går
och skeppet arbetar i svåra brottsjöar, seglen slitas i stycken och
skummet yr från bränningar runt omkring, vem skall styra skeppet, när
alla äro lika goda?»

»Han, genom vilken Herren talar!» svarade mannen mycket bestämt, och
hans anlete syntes nästan lika livat, som när han såg på Christina.

»Och huru kännen I honom?» sporde åter Olof. »Vem som helst av eder kan
ju stiga fram och säga: hören mig, ty genom mig talar Herren! Alla vilja
uttala Herrans vilja, och ingen vill lyda, och under tiden går skeppet i
kvav. Se, det är skillnaden mellan min frihet och eder, att jag vill
vara fri nedanom Herren, I viljen vara det ovanom Honom!»

»Och huru kännen I Herrans vilja, mäster Olof?»

»Av hans egen mun, gamle, av hans ord i den heliga skrift.»

»Det gör Melchior ock, det gör Carlstedt, den gudsmannen, som Melchior
kallar för mästare, det gör Luther!»

»Än du själv då, gamle?»

»Jag ... vad spörjen I mig om, mäster Olof?»

»Jag både spörjer och tillsäger dig, att du skall själv läsa Guds egna
ord, eller låta dem läsas för dig, och döm så, om vilkendera har rätt,
Melchior eller jag!»

»Och när skall detta ske?» sporde den gamle, tvehågset blickande Olof i
ögat.

»När som helst,» svarade Olof, »kom till mig, och jag vill läsa för dig,
kom hit i detta tempel, jag uppträder här ofta ... och snart, tro mig,
rätt snart skall varje svensk man, som förstår att läsa i bok, kunna på
sitt eget tungomål lära känna den ende och sanne Guden och den frihet,
som han har förunnat människorna!»

Mannen tycktes hava tagit ett djupt intryck av Olofs ord. Han slog ned
sina ögon och hans händer började åter tumma den nötta mössan. När han
åter slog upp dem och fästade dem på Olof, glödde en stråle av värme i
dem.

»Haven tack, mäster Olof, för vad I nu sagt mig, ... väl är jag arm och
grå, men ett hälleberg har icke mitt hjärta varit.» Han mumlade därefter
något för sig själv, som var ofattligt för Olof, men tillade då denne
åter stod i begrepp att tilltala honom: »Jag vill säga eder något i
gengäld för vad I haven sagt mig. Stäm i bäcken, mäster Olof ... i
strömmen är det ofta för sent. Se, jag menar, Melchior och
Knipperdollink gå nu fram eder vilja förbi, de äro mitt i strömmen, och
strömmen är stark; mycket mera, än någon anar, skall ramla för hans makt
... nu fordras det större makt än eder, för att sätta en damm för dessa
män och deras anhang ... Det är min tro, att I skolen vinna seger en mot
en, men en mot tusende, — försök det icke, mäster Olof!»

»Din välmening är god, gamle, och därför tackar jag dig, men ...»

»Försök det icke, säger jag,» återtog mannen, »jag skall säga dig
varför, och du skall själv finna att andra medel här böra vidtagas.»
Mannen hostade till, och för ett ögonblick antogo hans ansiktsdrag sin
vanliga slöhet, men snart brann åter kraft i hans blick, och han
fortsatte: »I morgon, så hava de beslutat, skola de komma över eder här
inne i staden och rensa allt, som orent är. Ingen kyrka, intet kloster
skall behålla ett spår av vad som påminner om Guds moder och helgonen,
och det, som är, skall bliva omgjort till något nytt och härligt, ty nu
skall det tusenåriga riket komma, det har Gud uppenbarat, och de komma i
förväg för att bereda Herranom väg.»

Olof såg med bestörtning på mannen. Vad han sade, lät ingalunda
otroligt. Det låg alldeles i arten av vederdöparnes lära och stod på det
närmaste i överensstämmelse med det föreställningssätt, varav den råa
massan var mäktig, att med våldsam hand, med eld och svärd driva sina
åsikter igenom. Olof insåg även, att intet kunde mera skada den lära,
han predikade, än om dessa vederdöpare skulle lyckas sätta sin plan i
verket. De påviska sammanblandade lutherdom med anabaptism och skulle
otvivelaktigt taga raseriet och förstörelsen i huvudstaden som en
yttring av den förra och kasta detta Olof och lutheranerna i ansiktet
såsom bevis mot dem.

Och konungen, som varje dag, varje timme vore att förvänta till staden
från sin Malmöfärd, vad skulle han tänka om den man, som han anförtrott
den för då varande förhållanden viktiga platsen att vara Stockholms
stads sekreterare, men som icke förmått stävja anloppet av en ursinnig
pöbelhop! Den besynnerlige mannen hade rätt. Här måste våld mötas med
våld, när sådant visade sig, och Olofs första tanke var att meddela sig
med slottsfogden Peder Hård; den andra att personligen uppsöka
vederdöparnes huvudmän och, om de icke läto sig beveka i godo att avstå
från den oro, vilken de uppväckt, försäkra sig om deras personer. Så
till vida förändrade han sitt ursprungliga beslut, att han avstod från
att offentligen tilltala hela massan av svärmare. Så mycket hade den
besynnerliga gubbens ord inverkat på honom.

Denne hade förstulet blickat först på Olof och så på jungfrun i koret,
varpå han drog sig åt sidan och försvann bland pelarne. Olof märkte hans
försvinnande, men antingen han nu ansåg sig hava vunnit all den kunskap,
han för tillfället behövde, eller han ville bliva ensam med sina tankar,
nog av, han gjorde ingen rörelse att kvarhålla honom.

Christina skyndade fram och fattade Olofs hand.

»Du går icke dit ut?» sporde hon med en till hälften övervunnen oro.

»Både ja och nej, Christina!» svarade Olof. »Jag skyndar till slottet,
till slottsfogden, och sedan ...»

»Din Christina har ock att förkunna dig en strid, som väntar dig.»

»En strid, vad menar du, flicka ... vilken strid skulle du hava att
förkunna mig? Dina ögon säga mig dock, att det är din hjärtans mening,
och de tala tillika om seger!»

»Du säger det ... det är en strid, varur mitt hjärta säger mig, att du
skall gå som segrare. De påviske vilja, att du skall möta dem i dag
klockan 3 hos Gråbröderna.»

»Gråbröderna!» eftersade Olof med en flammande blick, som om han haft en
gråbroder framför sig i stället för Christina. »Gråbröderna — och vem
har givit dig det budet till mig, Christina?»

»Mäster Robert,» genmälde Christina.

»Ah, dominikanerpriorn från Västerås ...!»

»Han talade fridens och välmeningens ord,» fortsatte Christina, »men det
var just, som min oro för dig var som störst efter predikans slut, så
jag hörde knappt, vad han sade, men i mitt hjärta togo orden en motsatt
mening, och därför kallar jag dig till strid och ej till frid. Min
mening är ock den, att en dust i själva fiendelägret kan vara dig till
mycken fromma för kommande tider.»

»Ditt hjärta talade rätt, Christina, och din klokhet gläder mig. Jag
skall våga inträda i ormboet och gå segrande därut, om det så är Herrans
vilja. Begiv dig nu till min moder, dit vill jag komma på eftermiddagen.
Men förr än jag så talat med de gode männen i Gråbrödraklostret, lära vi
icke återse varandra.»

Med dessa ord fattade han Christinas hand, och de följdes åt bort emot
sakristian, varifrån de snart sågos utträda och skynda, var åt sitt
håll, Olof upp till slottet, Christina inåt staden.




                                  III.

                              Frestelsen.


Klockan var ännu icke slagen tre, då tvänne män i dominikanernas eller
svartbrödernas ordensdräkt närmade sig tornet till den bro, som från
staden ledde över till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande
Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina öppna platser och
sina stora, praktfulla byggnader, var på denna tid helt och hållet
gråmunkarnes eller franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster
med alla tillhörande byggnader, vilka voro uppförda runt omkring och på
något avstånd från själva kyrkan, voro omgivna åt stadssidan av en
ringmur, så att hela holmen därigenom fick utseende av en befästad borg.
Utom Riddarholmskyrkan och ett gammalt runt torn vid holmens nordvästra
sida samt möjligen en och annan grundmur i de omkringliggande
byggnaderna finnes numera intet kvar av den forna Gråmunkeholmen.

De båda männen, av vilka den ene genom sin stolta gång och sina later
tydligt utvisade, det han innehade en högre grad än sin medbroder,
tillryggalade vägen under ett livligt samtal, som blev allt högljuddare,
när de kommit igenom porttornets valv och över bron nalkades den inre
porten till klostergården. Det var egentligen den förre av de båda
munkarne, som talade. Den senare inskränkte sig till att med utrop eller
en och annan halvbruten mening följa sin förmans tal. Men när de gingo
över bron, och ordflödet hos den talande tycktes hava lyckligen nått ett
slut, yttrade den underordnade:

»Föga fattar jag den rätta meningen av edra ord, vördige broder prior,
men saken synes mig vara vida enklare, än som I haven uppfattat den ...»

»Vad viljen I därmed säga, Mårten Skytte?» avbröt med häftighet priorn
och spände ett par skarpa ögon i den ödmjuke munken.

»Jag menar blott det, vördige broder prior,» genmälte munken med en
foglig stämma, »att mången stridsman kan bland fienden hava vänner, utan
att ana det. Mig synes, som man borde noga undersöka sin fiende, och
visserligen tillhöra icke de armar, vilka i dag förgrepo sig på den
heliga Guds moders bild i bykyrkan, dem, som ledas av mäster Olof ...»

»Och vilkendera av desse, Melchior Rink eller mäster Olof, skall väl
vara den heliga kyrkans vän?»

»Den, vördige prior, vilken, liksom den heliga kyrkan, strävar efter
sanning!»

»Sanning ... sanning, sägen I, Mårten,» utbröt priorn och tvärstannade
på bron. »Den sanna grunden är redan lagd, och på den vilar den heliga
kyrkan. Vem som talar emot kyrkan han talar emot sanningen.»

De båda männen stodo alldeles invid den inre porten, så att de gott
kunde ses inifrån den öppna platsen mellan ringmuren och klosterkyrkan,
och en gråbroder, som blivit dominikanerpriorn varse, skyndade med
brådskande steg ut emot honom, medförande den underrättelsen, att såväl
biskop Peder som ärkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta
förmådde priorn att alldeles avbryta samtalet med munken, men innan han
skilldes från honom, höjde han högra handens tvänne fingrar och sade med
en betydelsefull blick:

»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende börjar avtaga,
säger man, men det är icke att undra på, då de nära huggormar inom sina
sköten. Sen till, Mårten Skytte att I icke hören till dem, ty jag säger
eder, och läggen märke till mina ord, kyrkans makt är stor, och ve dem
som våga antasta henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens
general-vikarie ... där haven I något att besinna eder på, och I kunnen
förlita eder på, att mina ögon skola följa varje edert steg.»

Därmed skyndade general-vikarien och priorn över klostergården fram till
den stora klosterbyggnaden, vilken låg jämsides med kyrkan, sträckande
sig lika långt som hon i öster och väster. På den östra gaveln av denna
byggnad var dörren under ett mindre utspringande tak. Över detta voro
anbragta fyra höga och smala fönster, vilka insläppte en knapp dager i
det stora rum, som här var beläget. I detta rum befunno sig den nyvalde
ärkebiskopen Johannes Magnus och den ovannämnde biskop Peder, med
tillnamnet Sunnanväder, vilken föregående år blivit vald till biskop i
Västerås, men efter några månader helt hastigt av den stränge konungen
blivit skild från det höga ämbetet. De båda prelaterna sutto i tvänne
bekväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i världslig dräkt
med svärd vid sidan. Något på sidan, bakom ärkebiskopen, satt
gråbrödernas minister, såsom deras högste förman kallades.

»Viktiga nyheter hava kommit oss till handa,» sade biskop Peder till den
inträdande priorn, »sedan vi lämnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»

»Den varan är icke sällsynt i våra dagar,» yttrade priorn, i det han
vördsamt hälsade ärkebiskopen; »äro de undfångna nyheterna även goda, så
äro de sådana, de rättrogne behöva dem.»

»Vi hava genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh,» fortsatte biskopen,
»vår käre broder biskop Hans’ i Linköping stallmästare, bekommit
hugnesamma tidender, oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och särskilt
är det ärende, varför Gert Bryningh hitkommit, ett föremål till glädje
för våra kära vänner, bröderna av den helige Francisci orden.»

Ministern och priorn utbytte härvid en blick av hemligt förstånd, och
den förre gjorde tillika en nästan omärklig rörelse med huvudet.

»Tolkar jag rätt edra ord, vördige fader biskop Peder,» tog priorn till
orda, »så röra de den stora arvedel, som detta heliga brödraskap äger
att vänta efter, numera salig hos Gud, rådman Ingewald Torstensson.»

»Riktigt, broder prior! riktigt,» återtog biskopen, »den saken, som nu
mera tyckes komma på det klara, skall mäktigt bidraga att höja
brödraskapets anseende, och med det samma även kyrkans ...»

»Är man då nu viss, att inga arvingar finnas?» sporde priorn. »I veten
väl, att det nu är liksom fullt dagsljus, så att varje brist synes på
långt håll och där man minst anar det!»

»Så visst, som att I hören själaringningen efter Hans Pedersson,»
genmälte franciskaner-ministern. »Han var laglig innehavare av den rike
Ingewalds hela arv, med undantag av det stora huset här på Munkbron mitt
över, varpå vi gråbröder hava Ingewalds i laglig ordning upprättade
testamente».

»Men denne Hans Pedersson har dock en syster!» inföll priorn.

»Och hon tillhörer, enligt sin avlidne frändes vilja och heliga löfte,
kyrkan,» tog Linköpings-biskopens stallmästare till orda. »Jag, Gert
Bryningh, har kommit att, enligt min döde frändes, Ingewalds, vars själ
Gud nåde, vilja och förordnande samt med bifall av min nådige herre,
biskop Hans, föra Hans Pederssons syster med mig till Sanct Birgittas
kloster i Vadstena, och länge skall det icke töva, förrän hon skall hava
tagit doket».

»Välsignad vare Guds moder och alla helgon,» utropade priorn, i det han
andäktigt korsade sig. »Molnen dela sig, och det heliga korset strålar
ännu i ovansklig glans över världen.»

En stunds tystnad inträdde, som bröts av ärkebiskopen, vilken hittills
under tystnad avhört samtalet. Han hade hela tiden suttit med huvudet
stött mot handen, till utseendet nästan främmande för vad som tilldrog
sig omkring honom. Det var ett vackert huvud med milda drag, vilka
tillkännagåvo en fridsamhetens och lugnets man, ingalunda vuxen de
tider, i vilka han levde, eller det värv, för vilket han föregående året
blivit hemskickad till sitt fädernesland av påven. Hans åtbörder i
allmänhet, liksom den synnerliga omsorg, han ägnat sin dräkt, ända till
dess minsta delar, tycktes antyda en viss fåfänga, som likväl ingalunda
missprydde den fine mannen. Ärkebiskop Johan var född 1488 och således
nu 36 år gammal, en yngling vid sidan av den gamle biskop Peder.

»En viktig sak, menar jag, att I haven glömt i detta ärende,» sade han
med en vek stämma, men med mycken värdighet, »arvtagerskans samtycke!»

»Arvtagerskans samtycke?» utropade de närvarande med förvåning.

»Ja, hennes samtycke ... Vår broder, biskop Hans, har bekommit stränga
tillrättavisningar av vår herre konungen för en klosterjungfru. Menen I,
att, om detta ärende kommer för konungens öron, han skall låta det mera
hava sin gång än det förra? Jag tror det icke, och jag säger eder, jag
vill icke hava min hand med i denna härva. En annan väg vill jag gå,
viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem,
som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola
icke varda henne övermäktiga!»

»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock
är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin
egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta
ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som
har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo.
Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i
världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje,
när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ...
berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på
henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»

»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren
med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen
testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet
skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen
och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både
ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde,
och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till
därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så
vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»

»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna
utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den
ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets
sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och
kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan
även för jungfruns själ.»

»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,»
vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på
bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader,
Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i
räkningen.»

»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp
från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet
på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet
förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore
saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin
frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka
Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som
han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig,
gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela
förmögenheten komma klostret till godo ...»

»Och i motsatt fall ...?»

»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade
Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl
Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra
testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och
varav jag här har en bevittnad avskrift.»

Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till
ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade
franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet
dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på
Gert Bryningh.

»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett
märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit
rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat
testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»

»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll
franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett
fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta
intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga,
ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder
funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid
konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet,
själv förkortat sitt liv.»

»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans
Pederssons ägo.»

»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några
anspråk på Ingewalds gods?»

»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes
själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i
testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall
tillfalla detta heliga kloster.»

Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av
Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste
frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat
frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof.
Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att
införa den anmälde, men denna vink uteblev.

Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo
frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa,
vändande sig till ärkebiskopen:

»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans
farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»

Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava
förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne
fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:

»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att
veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför
eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till
det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en
dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle
gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»

Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och
även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade
att säga.

»Vilket brott haven I då kommit på spåren?» sporde ärkebiskop Johan.

»Giftermål emellan en vigd präst och en jungfru, som är bestämd till
nunna!»

»Giftermål!» utropade alla de närvarande med en mun.

»Som jag säger,» fortsatte priorn, »jungfru Christina Pedersdotter, hon,
som skall beröva kyrkan det rika arvet efter Ingewald Torstensson, om
det icke genom kloka åtgärder förekommes, hon, som enligt sin avlidne
frändes yttersta vilja är bestämd att taga doket i Vadstena, hon står i
begrepp att äkta kättaren, som nu väntar på företräde.»

»Är det visst, vad I sägen, prior Robert,» tog biskop Peder till orda,
»så menar jag, att kyrkan lätt skall frälsa sin egendom. Så grovt brott,
som det I nu omtalen, skall mer än något annat besegla Ingewalds
testamente ...»

»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår nådige herre,
konungen.»

»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall konungen dock aldrig
tillåta!»

»Det trodde väl ock varje man, innan han kom upp i edert eget
domkapital, vördige fader biskop Peder, nu förlidet år på hösten, och
förklarade eder och eder domprost avsatte, eder från Västerås
biskopsstol och eder domprost från ärkebiskopsstolen. Den hand, som på
det sättet vågar slå omkring bland kyrkans fäder, han lärer väl icke
höja svärdet till kyrkans försvar. Mig synes det därför vara en viss och
otvivelaktig sak, att icke skall vår nådige herre, konung Gustaf, låta
Ingewalds gods komma till klostret därför, att Ingewalds arvinge gift
sig med en präst. Förmäla icke ryktena därutifrån, att mången lutherisk
eller, för att tala med vördig fader biskop Hans, mången luciferisk
präst redan trätt i äktenskap.»

På ingen tycktes den meddelade underrättelsen utöva ett djupare intryck,
än på den gamle stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet
och skakade bekymmersamt sitt grå huvud.

»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat, »vilka hädelser,
vilket gudsförnekande få mina gamla öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig
skall detta ske! ... Innan året är ute, skall Ingewalds fränka, jungfru
Christina, hava tagit doket och blivit invigd till nunna av min nådige
herres, biskop Hans’ egna händer! Heliga Guds moder, vad denna världen
är full av argan list!»

Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder
utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot
dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades
denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren
och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad
visade sig i dörröppningen.

»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är
rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men
ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak,
innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till
verket, till verket, Gert Bryningh!»

Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för
fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga
brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle
stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att
öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en
skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte
blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i
stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga
fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.

Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och
nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En
lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv,
biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige
unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före
ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den
senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det
bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade
lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och
när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för
ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och
står inför eder ...»

Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett
ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart
försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst
drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till
hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.

»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att
du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en
vän vill jag tala till dig.»

Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade.
Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva
tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet,
vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen
för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen
bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det,
om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda
flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och
höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma
munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt
i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna
tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna
språk till den, som var känslig därför.

I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land,
varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men
framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars
stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men
härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män.
De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof
högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet
uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker.
»Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick
ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och
förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra
sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om
efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt
i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor
kämpar av olika art.

Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter
varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den
nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man
finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast
visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med
kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden
av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en
Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka
under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett
lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya
utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.

Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens
mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de
förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin
livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de
kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen
från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna
lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen
omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder
och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid
och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök
eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre
eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det
ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt,
som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin
ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare
former av livsutveckling.

»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har
kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot
henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste
samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se
till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven
blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I
dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder
forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade
eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika
det förtroende, han satte till eder?»

Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs
bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra
sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av
sorg och vemod fulla ord.

»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han
bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan
högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek
i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos
vår nådige herre konungen!»

De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen
kastade en blick full av sorg på Olof.

»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik
give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle
sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han
vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge
med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd
för en värdigare, än denne man!»

»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak
är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse
med honom och eder!»

»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord,
som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans
prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner
honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille
gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som
icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över,
att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan!
Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke
faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för
bannstrålen från S:t Peters stol!»

»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket
vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars
kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det,
jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå
båda under Guds beskydd.»

»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven
lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och
flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill
dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det
bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har
beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en
gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin
kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda
platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en
gång bliva bland dess översta hörnstenar.»

»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle
jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I
skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om,
att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en
villfarelse ...»

»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill,
nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna
detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan
har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon
förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å
den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets
vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska
kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag
håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva
din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida?
Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ...
skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade
son?»

»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min
lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det
heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen
därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina
läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I
nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot
och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet
skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»

Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin
blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och
avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga
närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan
djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men
slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.

»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken
något uppå, inför vem I talen!»

»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I
tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen
mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre
makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste
bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist,
— jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord
betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som
hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man
mera skall lyda Gud än människor.»

Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans
väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste
skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld,
och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans
kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter
varandra känslor av ovilja, avsky och hat.

»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende
dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder
kristendom!»

Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes
av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig
mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han
lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer
över bröstet.

»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan
att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka,
varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan
och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår
herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i
den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den
kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan,
och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen
I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»

»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll,
»eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan
vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna
det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom
att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»

Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men
förekoms av ärkebiskopen.

»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån
att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn
än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga
kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för
sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det
minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till
eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän
till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva
annorlunda.»

Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något
vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg
dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den
heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår
synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag
locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i
begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta
fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som
han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart
skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och
tillintetgöras.»

Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur
hans stora öga.

»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen
oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som
enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet
utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till
väga, tvang honom dock att upptaga frågan.

»Jag kan det!» svarade anklagaren.

»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål
till denne.

»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt
annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv
givit i sitt ord!»

»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop
Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste
stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna
Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till
svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida
sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»

Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa
ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något
tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade,
medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad
inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova
ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.

Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst
av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser,
och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans
blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade
han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de
ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent
emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var
det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt
beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom
sällspord verksamhetslust.

Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:

»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa
ditt sinne till vad som är rätt och gott.»

Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig
att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men
ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick
av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket,
vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans
hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof
ofrivilligt drogs till honom.

Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på
klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde
nämnas Mårten Skytte.

»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder
och tacka eder ...»

»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal
inom de dystra klostermurarne.

»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma,
»och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt
utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»

»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»

»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder
sida.»

De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och
åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade
till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom
över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över
bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann,
innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.

Klockan var då över fem.

                   *       *       *       *       *

Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt
sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från
Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina
steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.

Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret,
utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under
skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde
se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke
till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett
stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med
denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken
av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena
under det förfärligaste tjut.

Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen,
trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende
vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de
stannade, ögonen på Olof.

»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna
fördömelsens stad ...!»

Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig,
vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda
massan. Då fick han ett slag på axeln.

Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de
upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat
utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark
och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och
själsnärvaro.

»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och
nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det
säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir
kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»

Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket,
att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom
inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag
varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.

»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla
ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva
honom bort, och med dig skola vi göra början.»

Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela
hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga
makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av
vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava
vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets
tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och
slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för
honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig
som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron,
medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som
bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och
Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater
och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett
trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden
av ...

Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han
mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan
tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade
vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än
sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och
detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och
avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära
förtvivlan.

Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den
förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med
Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och
med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe,
— då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla
sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något
att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade
meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden,
vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.

Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den
högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind
för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande
Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd
i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar
svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför
denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade
icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd
sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat
fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka,
och med hjärtslitande stämma ropade hon:

»Olof! Olof!»

De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt
riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på
några stegs avstånd se Olof.

Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan,
upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig
alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt
att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit
sig.

Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av
rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte
Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en
ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink.
Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han
var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.

Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde
honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd
därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt
våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika
för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet,
massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och
de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot
dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras
mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina
yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade.
Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt
hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink
och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett
förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de
omkringstående husen.

Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och
höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans
och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket
överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att
avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på
avstånd kastad sten och föll till marken.

Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som
på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk
för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle
glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde
så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de
övriga.

Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit
den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och
tacka och lova Gud för den vunna segern.

»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och
fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»

Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den
öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta
avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes
strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en
sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som
katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva
honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket
predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera
sättande yxan till roten.

Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på
folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från
norra stadsporten.




                                  IV.

                        Christina Gyllenstjerna.


I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en dag i slutet av
September 1524 trenne personer. Det var frampå eftermiddagen och solen
höll på att sjunka i väster, men förgyllde liksom till avsked de
framstående partierna av skulpturarbetena å takets ekbjälkar. Salen var
i övrigt, såsom fallet var med slotten i allmänhet under medeltiden,
vilka blivit uppförda för krigets och ej för vällevnadens behov, mörk,
och dagern insläpptes genom jämförelsevis små fönster. Runt omkring lupo
väggfasta bänkar och mitt på golvet stod ett stort ekbord.

De tre personerna sutto vid ett av fönstren, där de tjocka murarne
liksom bildade ett litet rum för sig. De voro slottsherren på Stegeborg,
greve Johan av Hoya och Brockenhusen, hans trolovade, fru Margareta
Eriksdotter Wasa, änka efter Joachim Brahe, och fru Christina
Gyllenstjerna, änka efter Sveriges siste riksföreståndare, herr Sten
Svantesson Sture. Greve Johan var en man i sina bästa år, av ett
ståtligt utseende och med en mjukhet och ett behag i alla sina rörelser,
som gjorde honom i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat hava
litet mera fasthet i hans blick och litet mera karlavulenhet i allmänhet
i hans väsende.

Där han nu satt med fru Margaretas hand i sin och med blicken granskande
en dyrbar ring, som Margareta bar på sitt finger, utgjorde han för
betraktaren en älsklig bild av en belevad riddersman. Skämtet lekte på
hans läpp, medan en mild låga brann i hans mörka öga. Även Margareta
log, i det hon på skämt slog greven på handen med sin handske. Fru
Christina satt med huvudet lutat mot handen och lekte med ett av de tre
gyllene snören, varpå en liten väska, såsom bruket var på den tiden,
hängde ned från vänstra sidan av livgördeln.

Båda dessa kvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansikte var mera långlagt
och hennes hår var ljusare än fru Christinas, men anletsdragen hos båda
voro fina och ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glättighet, som
i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde henne förträffligt. Fru
Christina var äldre, dock bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring.
Hon var född 1494 och således nu trettio år gammal. Kraft och snille
framblickade ur hennes stora, mörkblåa öga, men hennes kind var blek,
och ett drag av djupt vemod hade utpräglat sig omkring hennes läppar.

Knappast hörde hon de trolovades skämtetal vid sin sida. Hennes öga
fästade sig litet emellan vid ett brev, som stack fram ur den lilla med
guld och pärlor broderade väskan, och en knappast märkbar suck smög sig
över hennes läppar. Plötsligt for hon upp och en flyktig rodnad spred
sig över hennes kind. Ett ord nämndes av Margareta, som med ens
förflyttade henne ur det närvarande eller ur framtiden, om det var där
hennes tankar dvaldes, till de tider, som icke mera voro.

Margareta hade omtalat sin och sin broders barndom, huru han lekte
konung i stora matsalen på Stockholms slott, då konung Hans var där på
besök hos herr Sten, och därefter hade hon talat om de tider som följde,
och de strider, som därefter stredos av unge herr Sten och av hennes
broder vid dennes sida vid Vädla och vid Brännkyrka. Det var dessa
minnen, som för ett snabbt flyende ögonblick färgade Christinas kind i
purpur och kom hennes öga att stråla av samma eld, som en gång ingjutit
mod och förtröstan i Stockholms borgares hjärtan, då redan utom henne
och fru Anna Thuresdotter (Bjelke) på Kalmar slott varje man tvekade om
möjligheten att kunna upprätthålla Sveriges rike. Men branden i öga och
på kind lade sig blixtsnabbt, och vemodet log med en djupare färgton
kring hennes mun, medan en solstråle bröt sig i hennes ögas fuktiga
glans och föll på en av ringarne å hennes hand. Det var hennes avlidne
herres, herr Stens, vigselring.

Den plötsliga rörelsen hade dock icke undgått varken greve Johan eller
Margareta, och den sistnämnda fattade med mild, nästan vördnadsfull
vänlighet Christinas hand. Några ögonblick förflöto under tystnad. Men
denna avbröts av en trumpetstöt från slottstornet, och en kort stund
därefter inträdde en sven och anmälte junker Moritz av Oldenburg, som
önskade tala vid greve Johan.

Denne vinkade bifall med handen, och svennen försvann.

»Junker Moritz,» sade därvid greven liksom för sig själv, »jag tänkte
knappt, att herr Severin vid denna tid skulle hava något att säga mig.»

»Herr Severin?» sporde Margareta. »Tagen eder i akt, greve Johan; jag
menar, att den mannen är farlig att handskas med!»

»Frukta icke, min vän,» blev grevens svar, »jag tror mig känna min man.»

I detsamma öppnades dörren, och junker Moritz inträdde. Det var en helt
ung man, men så väl hans dräkt som hans väderbitna ansikte och de fria,
kraftfulla rörelserna utvisade en krigare, som redan prövat mången dust
på liv och död. Hans blick överfor forskande både greven och de båda
fruntimren, och den stannade på fru Christina.

»Vid mitt ärliga skägg, fru Christina,» sade han, utan att vårda sig om
greven, vilken väntade på, att han skulle framföra sitt ärende, »vid
mitt skägg, I haven märkeligt förändrat eder, sedan vi sist sågo
varandra!»

Christina såg upp och tycktes leta i sitt minne efter det ansikte, som
hon såg framför sig. Men junker Moritz lät henne icke komma till tals,
utan fortsatte:

»Det där kännen I icke till, ädla fru! Det var i början på året, då jag
händelsevis var i Köpenhamn och såg eder jämte de andra svenska
fruntimren, som min herre, konung Christian ... aj, vid mitt svärd, hans
namn borde jag här icke nämna, men det gör det samma, — då såg jag eder,
och det var icke mera om, än att jag varit färdig draga blankt för eder
skull mot min egen herre.»

»Edert ärende, junker Moritz,» inföll greven, tydligen för att befria
fru Christina från att behöva svara i ett ämne, som han visste skulle
smärta henne, »edert ärende torde icke vara av art att skyndsamt behöva
avgöras.»

»Mitt ärende,» svarade junkern, »det är snart uträttat! Se här,» han
upptog tvänne brev, som han lämnade greven, »se här ett brev från herr
Severin Norrby och här ett från herr Bernt von Melen! Jag har dessutom
åtskilligt att tala med eder, men allt har sin tid. Dock, menar jag, att
jag snart skall få vända ryggen åt land igen. Står denna vinden, vill
jag vara en padda, om jag ej snart skall vara hos herr Severin åter på
Wisborg!»

»Wisborg?» sporde greve Johan med en viss förvåning.

»Ja, Wisborg,» eftersade junkern, »jag menar, att det är tydligt nog!»

»Men Wisborg borde ...»

»Borde ja, det är så med den saken, sen I, min greve, att Wisborg väl
vid det här laget borde vara i konung Gustafs händer, men allt är icke,
som det borde vara här i världen.»

»Och det sägen I med sådan visshet, junker Moritz!» återtog greven. »De
sista underrättelserna lovade dock gott för konungens, min herres folk!»

»Breven, breven, herr greve ... läs dem och spörj mig sedan. Vid mitt
goda svärd, de lantmänniskorna veta då icke, vad tid vill säga!»

Greve Johan bröt och läste de mottagna breven. Under tiden avlägsnade
sig fru Margareta, men junker Moritz framtog ytterligare ett brev, med
vilket han närmade sig fru Christina.

»Det är från min herre, herr Severin Norrby, till eder, fru Christina!»
sade han, i det han överlämnade brevet.

Christina mottog brevet med synbar motvilja och lade det vid sidan, utan
att öppna det. Junker Moritz märkte det icke, ty hans uppmärksamhet var
helt och hållet fästad på greven, och hans livliga men skarpa öga följde
med noggrannhet varje skiftning i grevens ansikte, under det denne
genomläste breven. Dessas innehåll måste också hava varit ganska
märkeligt, ty greven bleknade och hans hand darrade.

Med en självbelåten min strök sig junkern därvid över sitt skägg och
vände sig om mot Christina.

»Vad, fru Christina,» utropade han vid åsynen av det obrutna brevet och
det stolta, nästan missbilligande uttrycket i hennes ansikte, »vad, fru
Christina, I lämnen min herres brev obrutet? Är det den trogna kärlekens
lön?»

»Sägen mig, junker Moritz» sporde Christina med en ton av djupt allvar,
»är eder herre Sveriges vän eller fiende?»

»Vän eller fiende,» svarade junkern med ett brett leende, »jag menade
det kunde komma på ett ut. Likväl tror jag mig kunna lugna er
därutinnan, att för närvarande blåser vinden sådan, att om konung Gustaf
eljest vill begagna sig av den, skall han göra så god seglats, som trots
någon; ty han skall då föra Gotland tillbaka till Sveriges rike.»

Greve Johan hade nu slutat läsningen av sina brev och hopvek dem, medan
han med blicken såg ned framför sig, såsom man gör, då själen så
upptages av något ämne, att det yttre ögat ej har något föremål att dit
införa.

»Viljen I följa mig, junker Moritz,» sade han därefter, »jag har något
att spörja eder om?»

Junkern bugade sig, och de båda herrarne avlägsnade sig ur rummet.
Inkomne i slottets lönnrum och sedan greven omsorgsfullt stängt dörren,
fastade han en genomträngande blick på junkern.

»Kännen I innehållet av dessa brev?» sporde han.

»Jag tror mig göra det!» svarade junkern leende.

»Kunnen I då säga mig, med vad rätt herr Bernt skriver mig sålunda till?
Är han nog lättrogen att lämna mig sådana bevis i händerna mot sig! Jag
behövde blott uppvisa dem för min herre konungen» ...

»Men det skolen I aldrig göra,» inföll livligt junker Moritz.

»Vad sägen I, junker Moritz, vem tagen I mig för?» sporde greven med
ädel harm.

»Jag talar klokhetens språk, herr greve,» genmälte junkern helt lugn.
»Genom att överlämna dessa brev till konungen skolen I icke rubba en
hårsmån i de planer, som min herre är sinnad att genomdriva; I skolen
därmed blott beröva eder själv varje möjlighet att till eder fördel
deltaga i det blivande storverket ... Kommen därjämte ihåg, att herr
Bernt har skrivit till eder som en fulltrogen vän, som en landsman till
en landsman, de där båda befinna sig i främmande land, utan annat stöd
än sina goda svärd, men båda med det lovliga syftet att göra sin lycka
så stor och fullständig som möjligt. Tro mig, herr greve, känden I detta
land och den lätthet, varmed lyckan här kan plockas nu, efter konung
Christians rensning av allt ogräs, så skullen I fuller tala ett annat
språk och tänka och handla, som herr Bernt.»

»Herr Bernt skriver till mig,» yttrade greve Johan, »att I skullen
muntligen göra mig reda för hela verket!»

»Men på ett villkor!»

»Och det är?»

»I skolen svärja en dyr ed, att för ingen uppenbara, vad jag eder
uppenbarandes varder.»

Greve Johan betänkte sig en stund och gjorde därunder ett par slag fram
och åter över rummet, och alltjämt vilade därvid junkerns skarpa öga på
honom; som om greven redan varit fångad med hull och hår.

»Viljen I, eller viljen I icke, greve Johan?» påskyndade junkern. »Se
jag har behov av att använda tiden, jag medför även ett brev till konung
Gustaf, och jag ämnade i denna kväll begiva mig på väg åt Vadstena, där
jag hoppas finna honom. Han har långt för detta» — tillade han såsom
svar på grevens outtalade fråga — »lämnat Malmö. Hahaha! stackars kung
Gösta, han förlorade på den färden hågen att vidare göra besök hos gamle
Fredrik i Danmark.»

»I kännen, som det tyckes, noga till, vad som timat på kungamötet i
Malmö?»

»Det borde snarare väcka er förundran, om jag icke kände det. I kännen
föga till Severin Norrby och hans män, märker jag, då I icke veten det,
att intet händer av vikt, varken hos konung Gustaf eller gamle Fredrik,
utan att han får kännedom därom.»

»Att döma av edra ord, fick då mötet i Malmö en helt annan utgång, än
vad min herre konungen hoppades, då jag skildes från honom i Jönköping
och han drog dit ned.»

»Utgången blev sådan att Gotland aldrig skall komma under Sveriges
krona, och för resten aldrig under Fredriks heller, för så vitt lyckan
är herr Severin blid.»

»I fören ett fritt språk inför en av konung Gustafs män, junker Moritz!»

»Dock talar jag icke friare, än att mitt huvud sitter lika säkert, om
icke säkrare än edert, greve Johan. Men varför tvista om småsaker?
Konung Gustaf blev så vred på mötet, att han höll på att hugga
lübeckaren Herman Israel sönder och samman, var så icke Lars Andersson,
kanslärn, hade lyckats lugna honom. Men det medgives, att krämaren hade
spelt honom ett fult streck. Ty alla de stora löftena, som gåvos i
Lübecks namn, för att konungen skulle företaga tåget till Gotland mot
herr Severin, de hava flugit sin kos, och så visst som jag är en ärlig
sjöman, skall konung Gustaf därav hava blott skada och skam.»

»Och vad beslöts då egentligen om Gotland?» sporde åter greven.

»Att den skulle behålla ön och slottet, som hade ön och slottet i handom
den dag då beslutet fattades!»

»Och det var ...?»

»Det var icke konung Gustaf! Men fort till saken, herr greve, vad viljen
I giva mig för svar?»

Greven betänkte sig ännu, men så bekvämade han sig till att gå den
äskade eden, vilken han avlade på junkerns framsträckta svärd, varigenom
han likväl icke förband sig till annat än att förtiga, vad som
anförtroddes honom rörande de planer, som smedos i Wisborgs slott. Det
stod honom till följd därav fullkomligt öppet att sedermera fatta sitt
beslut i enlighet med sin fördel.

»Så vill jag då säga eder, vad min herre och herr Bernt hava
överenskommit,» tog sedan junker Moritz till orda. »Det gäller ingenting
mer eller mindre, än att taga Sveriges rike, göra unge herr Nils
Stensson till riksföreståndare och till namnet erkänna konung
Christian.»

Greven stannade i sin gång.

»Taga Sveriges rike,» mumlade han, »göra Nils Sture till
riksföreståndare ...»

»Ja, ja, säger jag,» vidtog junkern, »allt det där skall gå som en dans,
fru Christina, herr Nils Stenssons moder, har räckt sin hand åt herr
Severin Norrby ...»

»Fru Christina,» avbröt greven åter, »fru Christina Gyllenstjerna,
konungens moster, har givit sin hand åt Severin Norrby! ... Jag börjar
tro, att I viljen skämta, junker Moritz.»

»Det kunnen I tro efter behag,» genmälte denne, »det förändrar ingenting
i saken. Severin Norrby, gift med Christina Gyllenstjerna, skall draga
Sveriges allmoge med sig, främst dalkarlarne, vilka redan äro beredde på
vad som komma skall och rusta sig att draga ned mot Stockholm. Under
tiden skall herr Bernt, som har herr Nils Sture hos sig på Kalmar slott,
söder ifrån sätta folk i rörelse, och vi under herr Severin Norrby
anfalla från sjösidan. Kunnen I nu finna, varför detta slott, som I
haven i eder värjo, är av så stor vikt?»

»I talen idel gåtor, junker Moritz,» började greven efter några
ögonblicks tystnad. »Väl vet jag, att sinnesstämningen på många orter i
detta land ingalunda är den bästa, jag har av den gamle biskopen i
Linköping fått de tillförlitligaste underrättelser, men aldrig har jag
kunnat föreställa mig, att så vidsträckta garn spunnos kring min herre
konungen.»

»Vad I hittills haven tänkt, greve Johan, kan på det hela taget göra
detsamma,» inföll livligt junkern, »frågan är vad I tänken och vad I
hädanefter kommen att göra ...»

»I haven mitt löfte om tystnad,» blev grevens svar, »nöjen eder därmed
så länge!»

»Aha, jag förstår ... I menen eder hava mera att vänta av konung Gustaf,
än av en förening med herr Severin och konung Christian. Nå väl, det är
eder rättighet att vara förblindad, måtte icke edra ögon för sent öppnas
... jag har intet mera att säga eder, jag vill blott träffa fru
Christina och höra hennes svar till min herre, och sedan begiver jag mig
raka vägen till konungen.»

»Till konungen ...?»

»Ja väl, till konungen ... varför väcker väl det eder förundran?»

»Helt enkelt därför,» svarade greven, som synbart förbryllades av den
säkerhet och visshet, varmed junker Moritz uppträdde, »helt enkelt
därför, att vi behöva tid på oss, för att allt måtte mogna, innan det
brinner löst.»

»Och I skolen förmå konung Gustaf att låta eder få denna tid. Antingen
känner jag honom eller eder för litet, för att kunna sätta tro till edra
ord.»

»Det gör också ingenting till saken, herr greve. Blott ett har jag ännu
att tillägga. När herr Severin kommer med sin flotta, så skolen I hissa
en vit duk på tornet om I då besluten eder för att hålla med honom. Och
så till sist, greve Johan ... obrottslig tystnad! Icke den avlägsnaste
ödemark, icke den tjockaste skog, icke det högsta torn eller den
fastaste borg skall kunna skydda eder för hämnden, om I bryten eder ed.
Haven I förstått mig?»

Greven böjde omärkligt huvudet, och junker Moritz, som plötsligt antagit
en allvarsam och hemsk ton och hållning, blev åter den lekande, på ytan
oförarglige och fromsinte, fast något råe sjöbussen.

»Farväl då, herr greve,» sade han, »jag går att träffa fru Christina ...
Jag hoppas, att I sedan ställen en god häst till mitt förfogande.»

Några ögonblick därefter stod junker Moritz åter i stora salen.

Fru Christina befann sig där ännu. Hon satt med huvudet lutat mot sina
sammanknäppta händer, när junker Moritz inträdde, och det låg i detta
ögonblick en färgton av så upphöjd skönhet över hennes ädla, men sorgsna
anlete, att själva den bistre sjörövaren stannade och försjönk i hennes
åskådande. Ordet, som han höll på att uttala, dog på hans läpp, och det
såg ut, som om han för ett ögonblick glömt hela världen.

Då hördes åter en trumpetstöt från vakttornet. Det välkända ljudet
utövade ingen verkan på junker Moritz, men fru Christina såg upp och
vände sitt ansikte utåt rummet. Hon betraktade en stund tyst mannen, som
stod inför henne, och hennes blick var så djup och klar, som om den
lånat glans och färg av nornornas vishetsbrunn.

»I kommen för att höra mitt svar?» sade hon.

»Ja, fru Christina!» sade junker Moritz med en röst och ett uttryck så
vördnadsfullt, att han blev sig själv alldeles olik.

»Nå väl,» återtog Christina, »hälsa då eder herre och säg, att Christina
Gyllenstjerna står fast vid sitt ord. Herr Severins bragder och hans
ära, hans öppna ridderliga sinne, hans trohet mot sin herre — allt detta
uppskattar jag högt, så högt, att jag vet icke av alla dem, jag känner
bland vänner och fiender, någon att sätta ovan om honom, med undantag av
min systers son, herr Gustaf Eriksson, min herre och konung.»

»Ack fru Christina!» utropade junker Moritz, »för ett sådant beröm från
edra läppar vore jag färdig att offra tusende liv om jag hade dem.»

»Den ring, jag har givit herr Severin,» fortsatte fru Christina, »må han
behålla som ett minne av Christina Gyllenstjernas erkännande och
aktning, men innan han gjort allvar av vad han skrivit i det brev,
vilket I denna dag haven lämnat mig från honom, innan jag ser honom vid
konung Gustafs sida såsom hans och Sveriges man, vill jag icke vidare
mottaga varken bud eller brev från honom.»

»Jag förstår eder, ädla fru,» sade Moritz, »och jag skall framföra eder
hälsning, ehuru den låter i mina öron som ett avslag på min herres
begäran.»

»Låt herr Severin själv avgöra den saken!»

»Men om,» fortfor Moritz, »om det skulle inträffa, vad ingen kan ana,
att min herre räddar Sveriges rike ...»

»Räddar Sveriges rike ... drömmen I, junker Moritz?»

»Nej, nej, fru Christina, jag drömmer icke ... men om ond och hård tid
ännu skulle komma, om konung Gustaf icke skulle kunna upprätthålla den
kronans makt, som han erhållit, men om likväl Sveriges rike skulle stå
fritt och starkt och mäktigt, och om denne nye räddare vore Severin
Norrby, vad skullen I då göra?»

»Edert tal är gåtfullt ... Jag kan därpå endast svara, att det är
riddaren Severin Norrby, som jag vill giva mitt svar, icke
ränksmidaren.»

»Nå väl, jag har förstått eder mening, och jag skall framföra den!»

Solen var nu nedgången, och intet ljus var tänt i salen, varest därför
skymningen gjorde sig allt mera gällande. Såväl Moritz som fru Christina
voro så upptagna av det ämne, som avhandlades dem emellan, att de icke
tänkte på denna omständighet och sannolikt hade något alldeles
tillfälligt inträffat, som hindrade kertilsvennen att efter vanligheten
tända ljusen.

En sådan tillfällighet, som satt alla i förvåning, hade också inträffat.
Konung Gustaf hade kommit med ett talrikt följe. Det var vid hans
ankomst, som trumpeten från vakttornet ljöd efter junkerns inträde i
stora slottssalen. Konungen hade genast uppsökt greve Johan och funnit
honom i lönnkammaren. Han hade där uppehållit sig en stund under samtal
med greven, vilken omtalat för honom ankomsten av junker Moritz såsom
budbärare från Severin Norrby och tillika omnämnt hans bud och brev till
fru Christina. Konungen fick vidare veta, att junker Moritz just nu som
bäst underhandlade med fru Christina, och han beslöt att själv vara
vittne till denna underhandling. Greven ville följa, men konungen
avböjde det, och innan han hann vidtaga någon åtgärd för att underrätta
fru Christina, hade konungen lämnat rummet och skyndat till stora
slottssalen.

Konungen var vid en upprörd sinnesstämning, redan när han anlände till
Stegeborg, och de underrättelser, som greve Johan lämnat honom, bidrogo
icke att lugna honom. Hans gång var häftig och bestämd, och hans hand
slog några slag på svärdfästet, vid det han gick fram genom slottsgången
mot dörren till stora salen. Här kom Johan Thuresson emot honom, men
stannade vördnadsfullt, när han vid skenet från en på muren uppsatt
fackla såg konungens mulna uppsyn. Konungen vinkade åt honom med handen
att följa sig och öppnade med det samma salsdörren. Det var just som
junker Moritz yttrade de sist anförda orden.

Inkommen i salen, stannade konungen, och herr Johan Thuresson drog sakta
till dörren. Fru Christina, som icke anade, vilket vittne hon så oväntat
fått, och icke kunde tro annat, än att det var någon av slottssvennerna,
svarade otvunget på junkerns tal.

»Gören det, junker Moritz, och I kunnen tillägga, att Christina
Gyllenstjerna beder Guds moder styrka herr Severin i hans beslut!»

»Den hälsningen,» svarade Moritz, »skall jag gärna framföra, dock skulle
jag helst hava sett, om I haden lämnat mig ett brev i stället för blotta
ord till min herre. Men jag kan ännu därtill uträtta något för eder ...
jag kommer sannolikt att träffa eder son, unge herr Nils Stensson ...»

»Min son Nils ... huru skullen I kunna träffa honom?»

»Jag drager landvägen ned till Kalmar, sedan jag träffat konung Gustaf,
till vilken jag nu begiver mig ...»

»Det behöven I icke,» sade konungen med en skarp betoning av orden,
»konungen är här!»

»Konungen!» utbrast fru Christina, hastigt vändande sig mot dörren och
sammanknäppande sina händer.

»Konungen!» upprepade junker Moritz, men det fanns icke en tillstymmelse
av den forna glättigheten och säkerheten i hans röst.

»Skaffa ljus i salen, herr Johan Thuresson,» sade konungen, vänd till
denne, »jag vill se människor och icke skuggor. I väntaden mig icke hit
så brått, fru Christina, och därför kommer jag något olägligt ...»

»När skulle Sveriges konung komma olägligt till Christina
Gyllenstjerna?» gensporde fru Christina.

Hon betonade särskilt Sveriges konung. Men det låg så många minnen
slutna i denna sammanställning av Sveriges konung, av Gustaf Wasa och
Christina Gyllenstjerna, att hennes röst ofrivilligt darrade, när hon
uttalade dem. Och i själva verket voro ock dessa namn liksom landfästena
för den regnbåge, vilken bebådade Sveriges räddning från det främmande
våldets syndaflod till en ny och mera löftesrik framtid. Men för Gustaf,
som alltsedan mötet i Malmö icke mött annat än svek och förräderi, och
som med sin häftighet i ögonblickets uppbrusning gjorde den minsta sten
till ett klippblock, för honom var blott den omständigheten, att han
överraskat henne tillsammans med ett sändebud från hans fiende, med
vilken han själv hört henne tala om brev och hälsningar på ett sätt, som
antydde ett annat förhållande, än det han ansåg tillkomma en sådan
kvinna, som Christina Gyllenstjerna, — för honom var detta tillräckligt
bevis, att han även här hade begynnelsen till en mörk spånad i sina
händer. Och hans sinne förbittrades desto mera, ju mera han ansett detta
vara en omöjlighet, ju högre och renare han ställt den avlidne, älskade
herr Stens änka i sina tankar.

Herr Johan Thuresson kom med några småsvenner, vilka skyndade att tända
de stora vaxljusen, varpå de åter lämnade rummet.

Nu möttes konungens och Christina Gyllenstjernas blickar. Det låg sorg i
båda, men i konungens öga brann tillika vrede, då däremot i Christinas
det sorgsna uttrycket slog över i ett drag av både stolthet och vemod.
Konungen stod med korslagda armar, och hans blick tycktes vilja tränga
till djupet i Christinas själ, men Christina uthärdade denna blick. Det
var kraft mot kraft, och detta tycktes väcka förundran hos konungen.

»Sveriges konung kommer alltid olägligt,» sade Gustaf långsamt och
betonande varje ord, »Sveriges konung kommer alltid olägligt till den,
som underhandlar med hans fiender. I dragen eder väl till minnes, huru
kung Carl en gång bedrogs av fru Brita Tott på Örebro slott? — Varen
dock viss därom, fru Christina. I skolen icke i mig finna någon Carl
Knutsson!»

Herr Johan Thuresson, som stod strax bakom konungen och vars öppna, ädla
anlete tydligt avspeglade de bittra känslor, vilka stormade inom honom,
kunde ej uthärda att höra fru Christina sålunda tilltalas i närvaro av
den främmande budbäraren. Men att avbryta konungen i ett ögonblick,
sådant som detta, var åter en sak, som icke lät sig så lätt verkställas.
Säkert kämpade den unge mannen inom sig i detta ögonblick en strid,
fullt ut lika svår, som den vilken brann i konungens och fru Christinas
sinnen.

Men även junker Moritz, den råe sjömannen, tycktes med ovilja höra och
se konungens hårda ord och stränga blick. Det hade dock kunnat vålla
svårare följder, om han, sjörövaren, fallit konungen i talet. Johan
Thuresson visste, att junker Moritz var ett sändebud från Severin
Norrby, han hade även ur konungens egen mun hört, huru alla de dryga
omkostnaderna för detta Gotlandståg burit endast smälek och skada till
frukt, och han insåg klart, att det behövdes icke mycket i den
sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, för att han skulle alldeles
glömma sig själv och vara färdig att begå handlingar, som skulle blott
förvärra i stället för att, om icke avleda och bota, dock förminska det
onda. Detta förmådde herr Johan att även med fara för sig själv söka
nedlocka och släcka den blixt, vilken i varje ögonblick hotade att
frambryta.

»Eders nåd!» sade han, »herr Severins budbärare torde hava något att
säga eder!»

Konungen tog ett steg åt sidan, och hans flammande öga mätte herr Johan
från huvud till fot. Men där tronade ett sådant allvar på herr Johans
panna, och där brann en så varm hängivenhet i hans ärliga öga, att
konungen synbart träffades därav, och han vände sig till junker Moritz.
En tacksam blick från fru Christina blev herr Johans belöning, och det
var, som om denna blick tänt en flyktig rodnad på hans kind.

Junker Moritz tog genast fram under tröjan ett brev, som han överlämnade
till konungen. Denne fattade det med häftighet, och hans öga vilade på
junkern, under det han bröt inseglet. Junker Moritz tycktes åter bliva
sig lik igen, liksom om hans segel mitt i stiltjen fyllts av oförnimbara
vindar. Det häftiga, hårda, själsspännande tycktes vara en luft, som han
var van vid. Det var blott den kvinnliga smärtan, som för honom innebar
något förlamande.

»Jag är junker Moritz,» sade han, utan att på minsta vis rygga tillbaka
för konungens blick, vilken tilltog i skärpa, »jag är en av herr
Severins hövitsmän och, om jag så skall säga det själv, ingalunda en
bland de sämste.»

Antingen konungen icke fästade sig vid det djärva och plumpa i junkerns
väsende och tal, eller han icke ansåg sig böra bemöta det, nog av, hans
blick lämnade junkern och fästade sig på det uppbrutna brevet, som han
genast började läsa. Uttrycket i hans ansikte liksom ljusnade därvid,
men likväl icke så mycket, att man kunde med visshet avgöra, om herr
Severins skrivelse åstadkommit ett gynnsamt intryck hos honom eller
icke. Han räckte det till herr Johan och sade:

»Lämna det till kanslärn!» Han vände sig därpå till junker Moritz. »Och
I, junker Moritz, skolen i morgon få höra närmare besked!»

Han vinkade därefter med handen till tecken, att junkern kunde avlägsna
sig, vilket denne också gjorde och följdes av herr Johan Thuresson. När
de båda männen avlägsnat sig, och konungen var ensam med fru Christina,
fästade han åter sina genomträngande blickar på henne. Men en stund
förflöt utan att någondera sade ett ord.

»Herr Severin anhåller om eder hand, fru Christina?» sade slutligen
konungen, avbrytande tystnaden.

»Han anhåller om min hand!» blev fru Christinas svar.

»Och vad sägen I därtill? ... Dock, jag behöver det icke spörja,»
tillade konungen, utan att invänta något svar, »I haven ju redan lämnat
honom eder ring, och jag hörde eder själv sända hälsningar till honom
att I viljen tänka på honom i edra böner. Fru Christina, vad kunnen I
säga till detta? Är det så, jag skall finna min käre herres, herr Stens,
efterleverska; är det så, jag skall finna Christina Gyllenstjerna,
henne, som jag en gång satte så högt bland svenska kvinnor, att jag för
henne velat offra mitt liv ...?»

Christinas kind var vit som marmor, och hennes bröst hävde sig våldsamt,
men hennes öga var klart, och hennes hållning var en drottnings. Hon
påminde om ett fordom, mellan vilket och den stund, som var låg en hel
kyrkogård av jordade minnen, och konungen själv var icke känslolös för
den smärta, som hans ord uppväckt i hans fränkas barm, och för den
kraft, varmed hon kunde betvinga sina känslors brand.

»Sådan jag ser eder,» sade han, »påminnen I mig nu, då jag vid herr
Stens sida drog ut från Stockholms slott att bekämpa denne fiende, vars
nacke vi väl nu hava trampat under våra fötter, men som ännu är farlig
genom dödsryckningarnes våldsamhet.»

Konungen var fullt och fast övertygad om, att Christina stod i begrepp
att förena sig med den fördrivne blodskonungens trognaste man, och hans
livliga inbillning framställde för honom genast en tavla, till sitt
huvudsakliga innehåll lika med den, junker Moritz kort förut uppdragit
för greve Johan men vida mörkare, eftersom det mest bländande ljus, när
det försvinner, efterlämnar den svartaste natten.

På Christina Gyllenstjerna åter, hon med det ädla, rika, stolta hjärtat,
var det just denna konungens misstanke, vilken stack så tydligt fram
under hans ord, som verkade så förnedrande och förkrossande, att hon ej
kom sig för att svara, och när hon slutligen gjorde det, förvärrades
snarare saken, än den förbättrades. Ty det var ej blott hennes kvinnliga
stolthet, som kränktes, det var ej blott hennes fosterlandskärlek, som
led, utan hela frågan var av en så ömtålig och grannlaga art, att hon
varken ville eller kunde framlägga den oslöjad under den stränge
konungens ögon.

»Haven I den tiden så livligt för minnet, som I sägen, konung Gustaf,»
svarade hon, »huru kunnen I då tala till mig så, som I nu haven gjort?»

»Huru jag kunnat tala så, som jag gjort, det torden I bäst själv kunna
förklara, fru Christina, och det är denna förklaring jag fordrar.»

»Vad begären I av mig, Gustaf Eriksson?» utbrast Christina med en röst,
som darrade av den djupaste rörelse, och medan en fuktig glans strålade
ur hennes sköna ögon; »kännen I mig då så litet, att I fordren bevis på
vad jag icke kan bevisa mera tydligt, än jag gjort? Har min levnad varit
sådan, att någon kan tvivla på min kärlek till mitt land och mitt lands
konung? I försakelser och offer för den sak, som en gång var min ädle
makes och hans faders före honom, liksom vår gemensamme frändes, gamle
herr Stens, som vi båda minnas ... därutinnan kunna vi väl mäta oss med
varandra, konung Gustaf! Och om så är, hur kunnen I tro, att Christina
Gyllenstjerna med ens skall glömma allt, som ägt och som äger hennes
högsta kärlek?»

»I ären moder,» genmälte konungen, »och edra söner bära namn, som alltid
skola gälla högt i svenska mäns bröst, och det behövs blott det talet,
att I ären med därom, så skall Sveriges allmoge resa sig som en man. Men
eder äldste son är ett barn, och det är detsamma som ett namn blott ...
under hans svaga händer skall detta land, som vi båda älska, springa
sönder, och blodskonungen skall skratta i fröjd, medan han plockar
spillrorna samman på nytt till ett rike åt sig, och vårt Sverige,
Engelbrekts och Sturarnes land, skall för evigt sjunka i glömskans
natt!»

Konungens vrede smälte allt under det han talade, och när han slutat
gick han fram och fattade sin fränkas hand.

»Sägen mig,» sade han, »sägen mig nu, om min oro, om mina bekymmer
förvåna eder, och räknen mig icke till ondo, att jag, omgiven, som jag
är, på alla håll av list och försåt, stundom tager miste och ser sakerna
annorlunda än jag borde.»

»Nu talen I, som en Sturarnes frände bör tala, och det talet förstår jag
gott, och som bevis att Christina Gyllenstjerna är värd sin kunglige
systersons aktning, vill jag fritt lämna den förklaring, som intet
maktens bud kunnat avtvinga mig. Det är sant, att herr Severin Norrby
anhållit om min hand; men jag tror mig kunna säga med en visshet, som är
sanningen lik, att han aldrig skall vinna sin begäran.»

»En visshet, som är sanningen lik?» upprepade konungen misstroget. »Det
kan således inträffa ...?»

»Det kan inträffa!»

»Och huru skall jag förklara det?»

»Låt det bliva min hemlighet ... och glöm icke, att Christina
Gyllenstjerna aldrig kan förneka sig själv!»

Med dessa ord tryckte hon handen över ögonen och lämnade skyndsamt
salen.




                                   V.

                             Under natten.


Det var sent om kvällen, flere timmar efter, sedan konungen anlänt till
Stegeborg, så seglade ett mindre fartyg fram i viken utanför slottet och
revade sina segel, medan en båt sattes ut. Utom roddarne nedstego en
äldre man och en ung flicka, båda resklädda, utför fallrepsstegen i
båten.

Denna ilade för snabba och kraftiga årtag mot stranden, och sedan den
gamle mannen med sitt sällskap stigit i land, sköts båten åter ut, för
att gå tillbaka till fartyget.

»Glömmen icke hans nådes, biskopens brev,» ropade den gamle från
stranden till sjömännen; »lämnen det till gråbrödernas prior, när I
kommen till Söderköping.»

Sjömännen avgåvo med en viss förargelse ett betryggande svar, som
sannolikt givits många gånger redan, och när båten ej mera kunde skönjas
i skymningen, fattade gubben flickans hand och gick uppför strandvallen.
De hade icke gått långt, så stannade de utanför en liten stuga, varifrån
en vänlig brasa flammade de resande till mötes.

»Guds fred, Stig Pedersson!» sade gubben, sedan han väl kommit in i
stugan; »Guds fred! kan du giva mig och min fränka här tak över natten?»

»Gud signe, väl kan jag det,» svarade Stig Pedersson, »och jag är glad,
att I icke faren min stuga förbi, Gert Bryningh.»

»Haven redelig tack, Stig,» återtog Gert: »jag ämnar mig till Stegeborg
tidigt i morgon, där jag har något att uträtta, innan jag fortsätter min
färd till Munkeboda, till min nådige herre, biskopen!»

»På Stegeborg är mycket folk denna kväll,» vidtog Stig, som var fiskare
till yrket och jämte sin dotter bebodde den lilla stugan vid stranden;
»Signe, dotter min, var där med fisk på aftonen, och då hade konungen
nyss kommit med en stor skara herrar i sitt följe.»

»Konungen!» upprepade Gert och såg överraskad ut.

»Som jag säger ... och kort före konungen kom ett bud från herr Severin
på Gotland, och folket på slottet sade, att den tyske greven och herr
Severins bud haft mycket att viska med varandra, och när konungen kom,
blev det ett spring fram och åter ... De höge herrarne hava så mycket
obytt med varandra, som vi småfolk ej kunna begripa!»

De båda gamle sutto länge om kvällen och språkade vid brasans sken, men
flickorna, Signe och hon, som Gert Bryningh fört med sig, gingo snart in
i det lilla angränsande rummet, varest den förra tillredde lägerstad för
sin obekanta gäst. Sedan detta var gjort, satte sig Signe bredvid sin
gäst och fattade hennes hand.

»Så sorgsen en mö har jag icke sett på mången god dag,» sade hon, »och
icke kan jag begära, att I skolen säga mig, vad som trycker edert sinne,
men jag skall tala om något för eder, som kan skingra sorgen. Veten I,
jungfru, jag har sett kungen i dag; han såg dock lika bekymrad ut, som
I, men ståtlig var han att se på, och alla de granna riddarne, som
följde honom. Bland dem red på en svart häst — se jag såg alltsammans,
för jag stod alldeles vid slottsporten, när de redo in — och kungen har
med sig en mycket gammal man, som skall vara hans kanslär, och det var
han som red på den svarta hästen. Folket säger, att det är den gamle
kanslären, som ställer till allt ont här i riket och att han för kungen
i ledband. Du heliga Guds moder, vad jag tyckte illa om den karlen, som
skall ge vår gode kung så mycket att tänka på ...»

»Känner du namnet på honom, som du kallar kanslär?»

»Jo ... jag hörde det, han hette ... haven ej så brått, skön jungfru ...
han hette Lars Andersson, så hette han!»

»Lars Andersson ... är du säker därpå?»

»Det är jag så mycket mera, som jag såg, hur hans häst snavade, när han
red genom portvalvet, och jag hörde dem sedan tala nere i stegerhuset på
slottet, om att det icke skulle betyda något gott för herr Lars ...»

»I gören dock herr Lars mycket orätt, om I tänken illa om honom ... han
vill intet annat än gott.»

»Nå se det tycker jag om, I börjen krya till, jungfru ... ja så, I
kännen då herr Lars kanslär, jag kan väl se på eder, att I icke ären en
av mina likar.»

»Så du talar, Signe, jag är en fattig borgarflicka från Stockholm, och
skulle gärna vilja byta med dig, som icke tryckes av några sorger ...»

»Också tackar jag rätt innerligt Guds moder och alla helgon därför! Men
det gör mig ont om eder, kan jag icke på något sätt hjälpa eder ur den
nöd, vari I haven råkat? Sägen mig först edert namn! Jag heter Signe
Stigsdotter, som I redan haven eder bekant.»

»Jag heter Christina Pedersdotter, och om jag icke är död, så är det
meningen, att jag skall vara det.»

»Du heliga Guds moder, vad sägen I, jungfru Christina ... vem kan önska
eder död, så ung och vacker som I ären? Haven I då ingen ungersven, som
kan våga en dust för eder och ramma det onda troll, som håller eder
fången? Så är det ju alltid i visan, och då skall det väl vara sant.»

Christina började bitterligen gråta vid dessa ord, men så tyst, att det
dröjde en god stund, innan den hjärtegoda Signe märkte det, och då
endast därpå, att hon såg, huru tårarne i månskenet runno utför den
snövita kinden. Då fattade Signe Christinas båda händer och tryckte dem
hårt, under det hon viskade:

»Gråt icke så, Christina, jag skall bliva din riddare, och mäktigt skall
trollet vara, om jag icke skall giva det sin bane.»

Någon tanke på flykt skulle säkert icke hava uppstått hos Christina,
icke därför att hon saknade den själens spänstighet och styrka, som även
mitt under olyckans hårdaste slag spinner nya trådar till räddning, till
strid och till seger, men därför att hennes lott syntes så hopplös,
därför att hon gav sig själv så helt och hållet förlorad, — någon tanke
på räddning från det öde, som väntade henne, kunde på grund härutav icke
och skulle icke heller hos henne hava vaknat, om icke Gert just kommit
att taga in hos denne Stig Pedersson, och om icke denne Stig hade haft
en dotter, sådan som Signe. Så underligt korsas människans planer, även
de bäst beräknade. Oftast är det en obetydlighet, en omständighet, som
aldrig kunnat tagas med i räkningen, som, om icke krossar, åtminstone
leder det hela in på en ny stråt, där nya förhållanden så småningom
uppstiga och till slut förstöra allt. Och gå vi längre tillbaka, till
själva härden för de mörka planer, vilka under detta och de följande
åren smedos mot Sveriges konung, och för vilkas utförande Gert själv
icke var annat än ett underordnat redskap, så framstår det ännu
tydligare, huru föga människan har i sin hand själva utvecklingen. Hon
kan göra utsädet och hon kan även beräkna sin vinst av den blivande
skörden, men hon kan endast taga de vanliga förhållandena till
utgångspunkt. Det är en lärdom, som blivit given varje människa, men
likväl är hon aldrig tillräckligt klarsynt att icke tro sig kunna
beräkna allt.

Huru Signe nu ställde sitt tal, så kommo snart nog de båda flickorna
till ett bestämt beslut, och deras samtal övergick sedan till en
överläggning om bästa medlen för beslutets sättande i verket. Christina
var av ett raskt och beslutsamt skaplynne, och det behövdes blott, att
hoppet tändes, för att återgiva henne den spänstighet, som hon genom
övermåttet av sorg förlorat. Denna spänstighet förmådde den okonstlade
fiskarflickan med sin erfarenhet ur folkvisorna och sagorna ingiva
henne, helt enkelt därför att hon hade förnummit och gömt i sitt hjärta
de enkla sångernas andemening. Och i sång, i musik eller i bild, i
vilken form än en konstföreteelse uppenbarar sig, så är det en ande, som
gömmer sig däri och vill bliva förstådd, fast flertalet av människor
fästa sig vid omklädnaden i stället för anden.

Medan Signe som bäst höll på att fullborda sitt verk och visa Christina,
huru lätt alltsammans skulle låta sig göra, öppnades dörren från stugan
och Gerth Bryningh visade sig på dörrtröskeln. När han såg, att de båda
flickorna ännu sutto uppe, stängde han dörren efter sig, tog ett par
steg in i rummet och satte sig på bänken mitt för sängen, på vars kant
flickorna hade tagit plats. Han förblev länge tyst och strök med handen
över sin fårade panna. Men sedan han på detta sätt vederbörligen
förberett sig, började han, vänd till Christina:

»Du har skickat dig väl under resan, mitt barn, jag har till min glädje
tyckt mig finna, att du, såsom en kyrkans brud anstår, med ett fromt
sinne fogat dig i vad som icke kan undvikas. Vi äro nu snart vid målet,
ett par dagar blott, och jag lämnar dig i en bättre vård än min! Mitt
gamla hjärta fröjdar sig däråt, och ännu mera, när den dagen skall
komma, då min nådige herre, biskop Hans, med egna händer skall viga dig
till nunna. Det blir en stor högtid, ty du medför en rik hemgift. Alla
helgon skola glädja sig och Sanct Birgitta skall andligen trycka en kyss
på din panna. Jag minnes livligt, när gamle herr Stens dotter vigdes
till nunna, hur högtidligt därvid tillgick, och ännu präktigare var det,
när konung Carls dotter njöt samma ära, det har jag hört av de gamles
berättelser. Det skedde tio år innan jag föddes till världen, och jag
räknar nu mina femtionio.»

»Du heliga Guds moder, den som finge vara med om allt det där!» utropade
Signe och knäppte andäktigt tillsammans sina händer. »Men det är endast
rike mans barn, som kunna få den lyckan att komma i Sanct Britas
systraskap!»

Gert såg på Signe, ty månen lyste in genom vindögat i taket, och det var
helt ljust, där flickorna sutto — han såg på Signe, som om han nu först
blivit varse, att hon fanns där inne, och han teg en stund. Men
sannolikt fann han flickans närvaro icke vara av någon fara för sig och
sina planer, eller gjorde hennes utrop ett angenämt intryck på honom,
såsom tjänande att giva färg åt hans skildring, nog av han fortsatte,
utan att göra något vidare avseende på Signe.

»Det skall bliva en dag i Herrans glädje ... och du skall icke länge
behöva vänta därpå. Men nu har jag en annan sak att säga dig ... Jag har
ett viktigt ärende att uträtta på slottet i morgon hos greve Johan. Jag
begiver mig dit i tid, och det kan hända, att jag kommer att bliva borta
ett stycke på förmiddagen. Under tiden lämnar jag dig här hos Stig
Pedersson och hans dotter ... har du förstått mig, barn?»

»Ja,» svarade Christina.

»Ser du,» tillade Gert, »jag behöver det knappt säga, efter ditt sinne
visat en så lycklig förändring, men det skadar dock icke att upplysa dig
om, att du kan icke taga något steg utom denna stuga, utan att stöta på
den heliga kyrkans vänner. Kätteriet har, Gud och alla helgon vare
lovade, icke vunnit några framsteg i Linköpings stift ... Ja ja, jag
vill icke bedröva dig, mitt barn, med onödiga förebråelser ... du har
visat ett fromt och medgörligt sinnelag, du skall ock bli belönad
därför.»

Så gick den gamle Gert, och dörren stängdes efter honom. De båda
flickorna iakttogo nu en stund en fullkomlig tystnad, och när de sedan
började tala, skedde det viskande. Men mycket behövde de icke vidare
säga varandra. Den gamles ord hade stadfästat Christina i hennes beslut,
och Signe var färdig att våga allt för henne. Den senare ställde sig,
när det varat en stund, vid stugudörren och lyssnade.

Djupa snarkningar hördes därinifrån. Signe öppnade sakta dörren och
lutade ut huvudet. Den gamle fiskaren och Gert Bryningh lågo i den
djupaste sömn. Signe nickade och stängde åter dörren.

»Nu är det tid,» viskade hon till Christina. »Far sover hårt, och före
midnatt skall ljudet, om än så starkt, undgå hans öra, men dröja vi till
efter midnatt, skall det svagaste ljud väcka honom. Hur det kan vara med
den gamle biskopssvennen, vet jag icke, men det har jag hört far säga,
att den heliga kyrkans män, både högre och lägre, må gott och kunna
sova, om det vore till domedag.»

Hastigt framflyttade hon en bänk under vindögat, fattade Christinas hand
och hjälpte henne att stiga upp på bänken.

»Gör nu, som jag har sagt, fatta säkert tag i nederkanten, så där ja,
stig upp på min axel, så ... det går förträffligt ... bliv nu stilla,
tills jag kommer upp.»

Det dröjde ej länge, förrän Signe stod vid Christinas sida på taket.
Detta sluttade åt ena sidan långt nedåt, och Signe gick förut och ledde
Christina efter sig vid handen. Allt gick lyckligt. Icke den minsta
rörelse hördes inifrån stugan. Och natten var så stjärnblank och stilla.
Ej ett blad rördes på träden, ej den minsta lilla våg krusades på viken,
som bredde sin silverskiva från den ena stranden till den andra. Där på
andra sidan låg slottet med sin mörka massa, så tyst och högtidligt,
fast kanske även inom dess murar det hjärta fanns, som slog av oro och
sorg.

Som ett par älvor försvunno de båda flyktingarna mellan trädens stammar.
Nere vid stranden låg en båt. Signe sköt ut båten, och snart gled den
över viken och lade till på andra stranden. Här sprungo flickorna upp.

»Nu gäller det att vara flink och lätt på foten, här är icke så alldeles
säkert på denna sidan ... följ mig, vi taga närmaste vägen till skogen,
jag känner bra stigarne här, och det är blott den första biten som är
farlig; sedan skola vi vandra som i en lustvandring den långa omvägen.
Men förr än om ett par timmar är det icke värt att nalkas slottet.»

Ljudlösare glider icke molnets skugga över ängen, än de båda flickorna
över den öppna platsen från båten och in i trädens skugga. Här fattade
åter Signe Christinas hand och förde henne fram mellan lundens skuggor.
Snart kommo de in på en upptrampad stig, men de hade icke gått långt
stycke på den, förrän Signe hastigt hoppade åt sidan in bland trädens
mörkaste skugga.

Hon stannade och lyssnade. Christina hörde intet, men Signe, skogens och
vattnets fria barn, hade sina yttre sinnen bättre och skarpare uppövade.

»Anade det mig icke,» sade hon. »Här komma steg från motsatta håll. Det
tänkte jag genast, när jag såg kungen rida in på slottet. Men var tröst,
jungfru Christina, oss skola de icke hinna ...»

»Men om det vore den gamle Gert ...» stammade Christina, ett rov för den
förfärligaste ängslan.

»I värsta fall, om icke vår snabbhet kan hjälpa oss, så ... men tyst,
där är han, där ...!»

En mörk skepnad smög sig sakta fram mellan träden och tycktes komma rakt
på det ställe, där de båda flickorna stodo. Christinas hjärta klappade
så våldsamt, att hon knappt kunde andas, och hennes ögon ville liksom
springa ut ur sina hålor, när skepnaden på knappa tio stegs avstånd
stannade. Där han stod, belyste månen en del av hans ansikte, och både
Christina och Signe igenkände Gert Bryningh.

Christina var sig ej mera mäktig. Signe fattade henne om livet, och
lutande sin mun tätt intill hennes öra, viskade hon:

»Var dödsstilla!»

Men Christina hörde intet, och Signe kände, huru hon ryckte sig lös,
under det hennes blick tydligt tillkännagav att hon icke ämnade fly,
utan tvärtom störta fram mot sin förföljare. Ännu var det dock icke
visst, att denne kommit för att förfölja dem. Han kunde vara ute i sina
egna ärenden. Men den minsta oförsiktiga rörelse kunde däremot röja dem
själva och göra allt om intet. Och vilken makt kunde nu hålla Christina
tillbaka? Hon var, som om hon blivit förbytt. Denna kraftfulla, härliga
gestalt, där hon stod framlutad, färdig till språng, med alla muskler
knutna, alla fibrer spända — var det samma sorgsna, viljelösa flicka,
som behövde och tog tröst av Signe i hennes faders lilla stuga?

I det avgörande ögonblicket framtedde sig dock en makt, som kom
Christina att taga det uttagna steget tillbaka. Den uppenbarade sig i en
rörelse av Gert, vilken vände sig åt sidan. Den stig, på vilken han
vandrat, krökte sig just där han befann sig, och det var denna
omständighet, som för en uppskrämd inbillning visat gubben vandra stigen
fram i avsikt att smyga sig på sin förrymda fränka. Han lämnade dock
icke platsen, utan stannade och svepte kappan väl om sig samt drog ned
huvan över pannan.

Tydligen var här ett möte stämt med den, vars steg Signe hört från det
motsatta hållet, och som nu var alldeles invid stället.

»Sanct Erik,» hördes Gert halvhögt uttala, när denne kom fram bakom en
lummig hasselbuske.

»Sanct Jörgen!» svarade den andre. »Riktigt träffat alltså. Haven I
varit här flere gånger?»

»Kom i kväll,» svarade Gert, »och jag prisar min lycka, ty i dessa tider
äro stunderna dyra!»

»I uttalen min hjärtans mening,» återtog den sistkomne, »och därför
låtom oss snart komma till saken. Jag hade menat, att vi skulle hava
följts åt till slottet, men där är nu fullt hus och varje mur har ögon
och öron, eller bör antagas hava det.»

»Platsen här är allt vad vi behöva, junker Moritz. Den ligger
tillräckligt avlägsen för att skydda oss för överraskning på en så sen
timme.»

»Nå väl, som I viljen ... I kommen från Stockholm. I haven träffat
biskopen?»

»Ja, och jag har fått de utförligaste förhållningsregler!»

»Det låter höra sig ... Sägen då fort, hurudan sinnesstämningen är där
uppe bland bönderna, därpå hänger dock allt, och när biskop Peder anser
tiden vara inne.»

Den gamle redogjorde för allt. Sinnesstämningen bland dalkarlarne vore
den allra bästa. De voro ytterst missnöjda med konung Gustaf, väl icke
alldeles på samma grunder som prelaterna, utan huvudsakligen med
anledning av den dyra tiden och de dryga gärderna, men huvudsaken var
dock, att missnöje rådde bland dem och detta missnöje borde av en
skicklig hand lätt kunna bearbetas i önskad riktning. Detta värv ville
herr Peder biskop och herr Knut domprost åtaga sig. Herr Peder avbidade
blott konungens ankomst till Stockholm, så ämnade han draga upp i
Dalarne.

»Den saken är således,» slutade Gert, »i bästa händer, och Guds moder
och alla rikets patroner give sin nåd och välsignelse därtill, att det
månde få en god utgång!»

»Se så, gamle, inga prästfolor nu, det månden I begripa, att går det, så
går det med hugg och slag, så att Guds moder månde blekna därvid och
helgonen gråta. Men eder egen herre, biskop Hans, var hava vi honom?
Herr Severin såge gärna att en så mäktig herre vore att bygga på.»

»Nej, nej,» avbröt Gert livligt, »tänken icke därpå, nej, nej, ...
biskop Hans är väl missnöjd med kung Gustaf, men han beder varje kväll
för hans väl.»

»Äro vi där nu igen ... Bönerna göra föga till saken, jag vill själv
tala med biskopen!»

»Tala med biskop Hans, ären I från edra sinnen, junker Moritz? Min
nådige herre, biskop Hans, vore i stånd att genast utlämna eder till
konungen, och då bleve eder seglats kort i denna världen. Men min herre
skall likväl, utan att han vet därav, gagna den gemensamma saken.»

»Det vore vid mitt svärd rätt lustigt, om den gamle räven ...»

»Tand för tunga, junker Moritz! ... Jag befattar mig icke vidare med
detta ärende, om I icke besinnen edra ord, när de röra biskop Hans!»

»Så-å ... det är annars icke så illa ment! Nå väl, det lyster mig att
höra, huru den gamle bispen skall dansa efter en annans pipa, utan att
han vet därav.»

»Kättarne måste bort,» sade den gamle, utan att fästa sig vidare vid
junkerns sista yttrande, som i hans mun mera liknande ett antaget bruk
att uttrycka sig, än någon avsikt att vilja förolämpa. »Kättarne måste
bort och det arbetet är nu min herre, biskopen, ett kärt och Gudi och
helgonen behagligt arbete. Se, nu äro bland kättarne konungens klokaste
och käckaste vänner, det må vi ej förneka. Herr Lars kanslären är en örn
och har skarpa klor ... Mäster Olof i Stockholm är örnens like. De se
från sin höjd med sina skarpa ögon längre, än de borde se, och därför
måste de bort ...»

»Herr Lars kanslär finnes på slottet ... giv mig tid, att jag får min
snäcka hit under strand, och jag stjäl herr Lars ur slottet, som påven
stjäl penningar ur fattigmans pung. Men I klerker skolen alltid gå
krokvägar, det är lärdare kantänka. Och sedan ...»

»Sedan viljen I göra det samma med mäster Olof ... ja, ja, slikt
vågstycke voren I väl man till, men säkert är, att I segladen i kvav på
den sedan och fingen hissa ert segel i galgen på Stockholms torg. Nej,
nej, junker Moritz, gammal är äldst, biskop Peder vet väl, hur han vill
skifta lotterna. Mäster Olof menar jag dessutom att vi hava i säcken ...
och min nådige herre skall just knyta till.»

»Och konung Gustaf skall naturligtvis sätta tro till bispen och följa
hans råd och tacka till ... nå, nå, det är en sak för sig, som icke
kommer mig vid, men jag bör veta den ändå för herr Severins skull.»

Gert omtalade nu, vad som tilldragit sig i Stockholm under hans därvaro,
huru man stormat kyrkor och kloster, och huru det gick i var mans mun,
att mäster Olof var anstiftaren till denna styggelse.

»Och nu skall biskop Hans av Konungen fordra straff på mäster Olof? Jag
vill vara en sillnacke, om konung Gustaf biter på den kroken.»

»Låten mig en gång tala till punkt, junker Moritz. Det är blott en av de
krokar, som äro lagda för mäster Olof. Och min herre, biskopen, skall
tala mindre om Olof än om själva våldsbragden, och känner jag konung
Gustaf rätt, så skall han icke se genom fingrarne med slikt ofog.
Allmogen omkring Stockholm är upptänd av avsky och vrede ... det kan
kosta konung Gustaf mera, än han vill hålla på mäster Olof, om han icke
här tager i med hårdhandskarne, dem han icke, vad heller som är, just
har långt borta. Se, just i min nådige herres mun skall en framställning
av saken få sin rätta färg och göra sitt rätta intryck på konungen.»

»Listige klerk, jag hade lust att ränna upp buken på dig ... Ja, ja,
bliv ej förskräckt, det brådskar inte, allt har sin tid. Nå, det var
mäster Olof. Han skall dö som upprorsmakare. Men så hava vi herr Lars
kanslären kvar, vilka mullvadsvägar haven I grävt att nå honom?»

»I uttrycken eder något besynnerligt, junker Moritz, men en var har sin
smak. Konungen skall själv hitta honom ...»

»Det vill säga, där haven I gjort en krumelur som icke fanden i helvetet
kan begripa ... Frukta Gud och gå raka vägen, det har annars varit min
sak, det.»

»Också min, också min, junker Moritz ... vi må blott se till, att den
raka vägen bär till målet och icke ifrån, se, det är huvudsaken. Eljest
så äro biskop Peder och den vördige priorn för Svartbröderna i Västerås
mina vägvisare. Jag känner icke huru de hava ordnat sakerna rörande herr
Lars kanslär, hans tid är ännu icke kommen, men han träffas naturligtvis
först och främst av samma hugg, som rammar hans skyddsling, mäster Olof.
När bålet en gång är tänt och lågorna slå mot skyn, så är det ej så noga
med den ena eller andra, blott det onda förbrännes i grund.»

»Ja, och ej lämnar os efter sig. Nå, allt har sin tid. Nu har jag fått
bud till min herre, herr Severin ... det lyster mig att se, om han skall
bli stort klokare på allt detta, än jag. Finge jag råda, så toge jag
konung Gustaf bort, när han nu skall rida från Stegeborg till Linköping,
eller ock ville jag sätta livet till. Se, det kallar jag att frukta Gud
och gå raka vägen. Men I klerker skolen taga ett steg åt höger och ett
åt vänster, sticka näsan åt ett håll och händerna åt ett annat, ju
större omvägen är, desto bättre, och på det hela taget, är det just det
bästa folket, som fastnar i edra fördömda rävsaxar. Vore det ej för
edens skull och därför att herr Severin är värd den tro, som jag svurit
honom, så, vid mitt goda svärd, jag sade ett ord i rättan tid både till
kung Gustaf och även denne mäster Olof. Kungen är en karl efter mitt
sinne, och det måste ock mäster Olof vara, efter allt vad jag kan
finna.»

»I talen mera fritt, junker Moritz, än som är tillåtligt för den heliga
kyrkans stridsman.»

»Din heliga kyrka vill jag icke offra ett ruttet kålhuvud för, och det
är icke din förtjänst, att jag icke klyver din tjuvanacke här på
stället, din gamle skalk!»

»Heliga Guds moder och alla helgon!» utropade den biskoplige
stallmästaren, skälvande i alla lemmar, »ären I junker Moritz, eller har
jag råkat ut för en bedragare?»

»Å nej, jag är nog junker Moritz, och det brådskar icke med din bane,
Gert ... Men jag kan ej glömma, att I klerker skullen få eder hand med i
detta ärende. Nå, den saken kan nu icke hjälpas. Det bräcker till
morgon, gamle, och jag vill i god tid vara på sjön. Min snäcka ligger
här några stenkast bort. Viljen I följa mig, så kunna vi närmare
fördjupa oss i alla edra krokar kors och tvärs ...»

»Ett stycke må jag följa,» svarade den gamle, »men ingen bör hava sett
oss tillsammans, ingen, hören I, junker Moritz!»

De avlägsnade sig i riktning öster ut, och Christina och hennes
ledsagerska voro befriade från all fruktan.

Men vad betydde dock denna fruktan för upptäckt nu, när hjärtat blivit
bräddfullt av namnlösa kval. Vilken förfärlig hemlighet hade ej
Christina här kommit på spåren. Och likväl var det helt visst endast den
yttersta tråden, som kommit till hennes kunskap. Och ingen, ingen, som
kunde varna, som kunde upplysa Olof om den fara, som hotade.

»Ingen!» utropade hon helt högt, utan att tänka på, varest hon befann
sig, och ljudet av hennes röst rullade långt bort.

Signe fattade hennes hand och ryckte henne med sig djupare in i skogen.

»Tyst, för alla helgons skull, tyst, Christina!» sade hon helt sakta,
»de båda männen äro ej långt borta. Dock tror jag, att vi nu skola vara
utom fara. I kännen mäster Olof, Christina ... ja, I behöven ej säga
det, jag kände det på den dödskyla, som kom över eder, när junkern talte
om försåtet mot honom ... Men nu är ju all fara över, du är ju fri,
Christina, och i morgon skall du tala med både kungen och herr Lars
kanslär!»

»Ja, jag är fri ... jag är fri!» sade Christina och tog dristigare ut
stegen, »och jag kan ock våga ett storverk!»

Så gingo de båda flickorna bland de nattliga skuggorna i skogen på en
lång omväg fram emot slottet. När solens första stråle återstudsade från
tornspiran, befunno de sig blott några få stenkast från Stegeborgs
tornport.




                                  VI.

                   Konungen och herr Lars kanslären.


Stället, där de båda flickorna befunno sig, skänkte en utomordentligt
härlig utsikt över slottet och viken och skogen, och det gjorde på dem
ett synnerligt uppfriskande intryck att se, huru dagen föddes och huru
det strålande dagsljuset göt sig över sjö och land. De hade stannat vid
en hög och yvig fura och voro alldeles upptagna av det vackra
skådespelet framför dem.

Men den härliga morgonen hade även utlockat andra älskare av denna
trakts skönheter. Ett stycke ifrån trädet, där Christina och Signe
stodo, befann sig också en beundrare. Det var en riddare, att döma av
hans rika, utskurna dräkt och den dyrbara strutsfjädern i hans
huvudbonad. Han stod med korslagda armar och såg rätt ut framför sig.
Ett bittert leende krusade hans läppar, men i ögat lekte ett skimmer av
vemod. Hans uppmärksamhet väcktes av de båda flickornas steg, och han
stod ej längre bort, än han kunde höra varje ord, som de sade, ehuru
granen skymde bort honom för deras blickar.

»Här hava vi åter,» sade Signe, »ett farligt stycke väg. Här gå många
till och från slottet, och vem vet, om icke trollet ock skall denna
vägen fram ... Se, därför skall jag nu ensam gå fram till slottet och
laga att jag kan få komma till tals med herr Lars kanslären, jag känner
köksmästaren, och han skall nog hjälpa mig.»

»Tack, tack, Signe, jag skall aldrig glömma, vad du gjort för mig denna
natt ... och Gud välsigne dig därför.»

»Vänta, vänta, jungfru lilla, vi äro ej i land ännu ... det värsta
återstår. Om vi här kunde byta dräkt, så kunde du själv gå här över till
slottet, men det låter sig ej göra och jag menar min första tanke blir
den bästa. Är herr Lars sådan en man, som du sagt mig, så skall han
gärna följa mig hit ut, och sedan skall du vara under hans beskydd, och
då har det ingen fara ...»

»Det är ock min tanke ... och jag behöver ej bedja dig, att du tänker
på, av huru stor vikt det är, att allt sker i god tid ... den gamle
kommer säkert till slottet redan tidigt ...»

»Var icke rädd, jag skall binda vingar vid mina fötter ... Sen I någon
komma hitåt, så göm eder under granen, men avlägsna eder icke härifrån!»

Med dessa ord lämnade Signe Christina och gick med snabba steg fram emot
slottet. Christina stod och såg efter henne, ända tills hon försvann
genom slottsporten. Då föll hon på knä, överväldigad av sina känslor,
och bad en varm bön, så som Olof hade lärt henne, att, om hennes hjärtas
önskan var Gudi tacknämlig, han måtte höra hennes bön och giva henne
tröst och hjälp.

»Den synen fröjdar mitt hjärta,» hörde hon en manlig stämma tilltala
sig, just som hon slutat bedja och var färdig att resa sig upp.

Det var den ståtlige riddaren, som åhört flickornas samtal och nalkats,
när han såg Christina knäfalla. Det var också en vacker syn, som kunde
draga en riddares ögon till sig, att se Christinas jungfruligt rena
drag, livade av den innerligaste andakt. Ett par tårar lågo och darrade
en stund under hennes ögonlock och föllo sedan ned utför den fina
kinden, blixtrande som ädelstenar.

»Vad jag gick ut att se, icke trodde jag mig finna en bedjande jungfru,»
fortsatte riddaren och fattade Christinas hand samt reste henne upp.
»Viljen I säga mig, stolts jungfru, om det var en känsla av tacksamhet,
som tog flykt i ord från edra läppar, eller om det var av sorg ... att
döma av edert utseende, så skulle jag vilja antaga det senare.»

»Då tagen I icke heller fel, stränge riddare,» svarade Christina.

»Och viljen I säga, vad som trycker edert sinne, så vill jag hjälpa
eder, om jag kan.»

Christina såg upp på den höge mannen. Och där talade någonting så fast
och förtroendefullt ur hans öppna, ädla drag, och där glödde något så
varmt ur hans talande ögon, att hon icke drog i betänkande att uttala
sin önskan för honom.

»Jag önskade få tala med vår nådige herres, konung Gustafs kanslär!»
sade hon.

»Det var en önskan, som I lätt kunnen få uppfylld.»

»Icke så lätt, som I menen, nådige herre ... jag vågar ej gå ut ur
skogen utan skydd ...»

»Vad skall det heta,» sporde riddaren med blixtrande blick, »får ej en
jungfru gå fri till det slott, där konungen gästar? Väl hava vi haft
onda tider i Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke, att det
var kommet.»

»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka,» svarade Christina, som
icke rätt visste, om hon skulle så helt och hållet oförbehållsamt yppa
sig för den främmande riddaren, och icke heller i hast förmådde finna
ett skäl, som kunde förklara, vad hon redan sagt, »och man vill tvinga
mig, och man förföljer mig, och nu ville jag genom herr Lars kanslär
söka skydd hos konungen.»

»Och varför förföljer man dig, vackra barn?»

»Jag vet det icke ... men jag skall taga doket, jag skall begravas i ett
kloster!»

»Kloster ...? Det där artar sig icke så illa, skön jungfru ... Så-å, man
vill tvinga eder i kloster, och I viljen icke låta tvinga eder ... Men
haven I nu sagt mig så mycket, så sägen mig även, vem som vill tvinga
eder!»

»Men varför frågen I så mycket, stolts riddare? ... jag känner eder
icke, I kunnen, I kunnen ...»

»Säg ut ... vad menen I att jag kan?»

»Nej, nej,» återtog Christina, sedan hon forskande sett i riddarens
öppna anlete. »I kunnen det icke. Det kom över mig en tanke, att även I
kunden bedraga, men det kunnen I icke!»

»Tack för det ordet, mitt barn ... nej, nej, jag vill icke bedraga dig,
och jag skall säkert föra dig till herr Lars kanslär och även till
kungen, om du vill.»

»Till kungen ... ja, men kungen är så sträng, säger man, och hård, och
han har så mycket att tänka på, att han säkert icke skall kunna höra
mig. Vad bryr sig örnen om siskans suck i lunden?»

»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till den lilla fogelns bo.
Kom, kom, jag skall föra dig till kungen!»

Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog henne fram ur
trädens skugga och ut på den öppna platsen. Christina greps av helt
underliga känslor. Så hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda
vägen till kungs. Men medan de gingo, sade riddaren intet. Han tycktes
bliva allt tankedigrare, ju närmare de nalkades slottet.

När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var upptrampad och
dammig av de många fötterna av hästar och människor, som här dagligen
färdades fram och åter, sågo de på avstånd en gammal man komma gående
från sjösidan, också i riktning mot slottet.

Christina ryckte till. Hon hade igenkänt Gert Bryningh.

Men också den gamle hade plötsligen stannat, satt handen över ögat, för
att bättre kunna se, och han hade sett och igenkänt Christina. Han
påskyndade sin gång, han kom helt nära.

Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon ville fly, men foten
vägrade sin tjänst, hon ville ropa, men tungan var som fastlödd vid
gommen.

Gert Bryningh å sin sida hade icke ögon för annat än Christina, och i
överraskningen att finna henne här framför Stegeborgs slott, i stället
för i Stig Pederssons stuga, glömde han allt utom den dyrbara förlust,
som kyrkan skulle göra, i fall hans fränka verkligen, såsom hon tycktes
hava för avsikt, skulle lyckas undkomma honom. Blixtsnabbt flög det även
för honom, huru han låtit bedraga sig av Christinas skenbara
medgörlighet, och denna fruktan och denna vrede bemäktigade sig honom
så, att han snart sagt besinningslöst störtade fram mot flickan, där hon
stod invid den höge riddarens sida.

Denne åter stannade, när han såg den gamle mannens bestörtning och på
samma gång den sammanpressade vrede, som gnistrade ur hans ögon och stod
att läsa på hans sammanbitna läppar. Trollet, om vilket Signe talat,
stod med ens livligt för honom. En hastig blick på jungfrun vid hans
sida övertygade honom därom, att han icke misstagit sig.

»Christina!» hördes då en kvinnlig stämma ropa inifrån tornvalvet, och
detta rop återgav Christina sin själsnärvaro. Hon sprang med vindsnabba
steg över bron och fram emot slottsporten.

»Christina!» ropade den gamle mannen efter henne, men det tjänade blott
att till det yttersta påskynda hennes flykt.

Riddaren såg med en viss förundran, vad som tilldrog sig för hans ögon.
Även han stod färdig att ropa den flyende tillbaka, som om han känt
förtrytelse över, att hon övergav hans skydd och sökte en ovissare
räddning på egen hand. Men när den gamle förföljaren skyndade förbi
honom och, utan att giva akt på honom, ville ila över bron, då
sammandrogo sig hans ögonbryn och det blixtrade i ögat under dem. Hela
hans hållning utvisade, att han stod i begrepp att ropa den gamle
tillbaka och till och med begagna mera handgripliga medel, för att göra
sin vilja gällande. Men plötsligt tycktes han komma till ett annat
beslut och gick med snabba steg över bron in genom borgporten.

Här stod Signe och såg med stadig och oförfärad blick inåt borggården.

»Vart begav sig din vän?» sporde riddaren häftigt.

Signe flög till, och när hennes öga föll på riddaren blev hon likblek,
och hennes livliga, djärva öga såg rätt ned på stenarne vid fötterna,
men hennes händer fingo mycket att beställa med bandet, som sammanhöll
hennes tröja.

»Fort, fort, barn,» sporde åter riddaren, »vart tog hon vägen?»

»Jag ... jag vet icke, eders nåde!» stammade Signe helt försagd.

»Och varför hejdade du icke förföljaren? ... Du tycks eljest hava
huvudet på rätta stället!»

»I veten då, nådige herre ...»?

»Ja, jag vet ... och du kan väl aldrig inbilla dig, att din vän har
något av mig att frukta?»

»Nådige herre konung,» utbrast Signe, och kunde knappt tillbakahålla
sina tårar, »väl är jag icke orädd, men far beror av hans nåde biskopen,
och den gamle mannen är hans nåde biskopens stallmästare, och hade han
fått se mig här tillsammans med den stackars jungfrun, så hade far fått
lämna sin stuga och draga ut i bygden ... Jag stack mig därföre undan,
så fort jag fick se, att allt hopp var ute.»

»Menar du då icke mig något förmå mot hans nåde biskopen?» sporde
konungen med ett eget leende.

»Ack jo, nådige herre, jag hade genast känt eder ... men solen stack mig
i ögonen, när jag lutade mig fram, och förskräckelsen slog mig så, att
jag såg blott jungfrun och den gamle.»

»Nå väl, var tröst, mitt barn,» sade konungen och log vänligt mot den
darrande flickan, »många gömslen finnas väl i det gamla slottet, men vi
skola se till, om vi ej finna både den ena och den andra.»

Med dessa ord gick konungen över gården och fram emot trappan, som ledde
upp till den del av slottet, där hans rum voro belägna. Här mötte honom
greve Johan och herr Johan Thuresson, vilka vördnadsfullt bugade sig, i
det de lämnade rum i den smala dörren. Men de följde honom, ty greven
hade åtskilligt att tala med konungen, och Johan Thuresson fick en vink
av konungen att göra sällskap.

Det drog om en stund, innan greven lämnade konungen, och denne blev så
indragen i samtalet med greven om de viktiga spörjsmål, som denne
framlade, att han tycktes alldeles hava förgätit den tilldragelse,
vartill han under sin morgonvandring blivit vittne. Men så snart greven
hade lämnat rummet, tillsade han herr Johan Thuresson att tillkalla
kanslärn.

»Eller vi begiva oss själva till kansliet,» tillade han, just som herr
Johan stod färdig att gå.

Några ögonblick därefter inträdde också konungen i de rum, där herr Lars
och de kunglige skrivarne tagit in. I det yttre rummet sutto de senare
ivrigt sysselsatte. Konungen gick hastigt genom rummet och inträdde i
det inre. Men han vände sig om vid dörren, ty den han sökte, befann sig
icke där. På konungens fråga upplyste en av skrivarne, att herr Lars
gått ut för en god stund sedan och väl vore att med det snaraste
återvänta, ty han hade med missnöje avbrutit sitt arbete.

Konungen gick då in i rummet. På det med papper och skrivelser
överlastade bordet låg en halvskriven sida. Det var utkastet till svar å
det brev som konungen föregående afton erhållit från Severin Norrby.
Till vänster därom låg bibeln uppslagen och även i den lågo några ark
papper fullskrivna. Konungen kastade en flyktig blick på dem. De
innehöllo början till en översättning på svenska av Nya Testamentet. Med
förvåning lade konungen åter ned papperen och gjorde tankfull några slag
fram och åter genom rummet.

Någon hördes gå i dörren till yttre rummet. Konungen stannade och
lyssnade, och när han vände sig om, stod mäster Lars kanslär på
dörrtröskeln.

Det var en lång skepnad, helt och hållet mörkklädd. Hans ansikte var
långlagt med kraftfulla drag. Den breda, höga pannan med sina djupa
fåror, de djupt liggande men själfulla ögonen talade om, att en rikt
utrustad och upphöjd ande bodde där inom, medan det gråa håret, som
stack fram under flöjelskalotten, gav det hela ett uttryck av lugn och
förmildrade det drag av skärpa och oböjlighet, som var utpräglat omkring
hans mun. För ögonblicket syntes herr Lars vara upprörd, och han
bemödade sig tydligen att synas lugn, när han fick öga på konungen.

»I haven brevet till herr Severin färdigt?» sporde denne.

Herr Lars gick fram till bordet och fattade den där liggande uppsatsen
samt genomögnade den och tycktes eftersinna innehållet av varje ord,
innan han svarade. Detta kunde icke annat än väcka konungens förundran,
som han icke heller på minsta vis bemödade sig om att dölja, och när
slutligen kanslärn rev sönder brevet, började det flamma i konungens
öga.

»Nej, nådige herre,» svarade kanslärn, »jag har det icke färdigt. Det
jag här hade nedskrivit, var efter min första uppfattning av ärendet,
och innan jag hade hört eder tanke. När jag närmare eftersinnar saken,
vill jag icke föreslå, vad jag i den förstörda skrivelsen hade ämnat.»

»Det är något olikt eder, mäster Lars,» sade konungen tydligen blidkad,
men med en forskande blick. »Och vad haven I ämnat föreslå mig?»

»Jag hade tänkt, att herr Severins anbud till eder att bliva eder man,
borde bemötas med all vänlighet, och jag tänkte mig tillika, att ett
möte mellan eder, nådige herre, och honom skulle lättast och bäst hava
lett till målet ...»

»Nå väl ... det är ock min tanke! ... Vad har väl så plötsligt förändrat
eder, mäster Lars?»

»Väsentligen är den visserligen icke förändrad, nådige herre, men jag
har kommit till den tanke, att vi icke böra gå för brått till väga. Herr
Severin är värd att vinnas, synnerligast vid dessa bekymmersamma tider,
men I kännen honom ej tillräckligt, herre konung, han är icke att tro
på, när han kväder första visan. Därföre menar jag, att man borde låta
händelserna något litet utveckla sig, innan man giver honom svart på
vitt i händerna.»

Konungen åhörde med uppmärksamhet sin gamle kanslär, och när han slutat,
förflöt en stund, varunder konungen tycktes med sig själv överlägga om
kanslärns förslag.

»Och hur viljen I då hava det, mäster Lars?» sporde konungen därefter.

»Enligt min tanke vore det bäst att icke skicka något skriftligt svar,
utan blott muntligen bedja herr Severin personligen komma hit över,
eller ock, om ett svar skall givas skriftligen, i allmänna, intet
bindande ordalag tacka honom för hans välmenta anbud, men bedja honom
tydligare giva sin avsikt tillkänna.»

»Sådan är ock min tanke om saken ... och så vill jag hava brevet
uppsatt. Men en annan sak, mäster Lars ... det finnes någon här i
slottet, som begär edert skydd ... Jag har själv fört henne till
slottsporten, men där tyckte hon mitt beskydd vara för ringa, och hon
flög som en skrämd hind över bron.»

»Skydd hos mig, eders nåde ... vad menen I? Någon, sägen I, och denna
någon är en kvinna ...»

»Ja, och hennes namn är Christina ... Nu veten I det, och hon finnes här
i slottet, men var, det fån I taga reda på själv ... Emellertid är det
den gamla historien om avtvingat klosterlöfte, efter vad jag kunnat
finna, och det passar bra för eder, som tagit ett nappatag med Sanct
Britas kloster. Hon har en tjock päls, den heliga kyrkan, som tål att
rycka på, mäster Lars.»

»Således en nunna?»

»Ja, en blivande ... hon har flytt från sin frände, vilken likaledes
befinner sig här i slottet, och som ser mig ut att kunna vända upp och
ned på allt, för att finna vad han söker.»

Kanslärn såg både bestört och harmsen ned framför sig, och det tycktes,
som om han gärna velat komma ifrån detta ämne, men det var hans öde, att
något ännu ovanligare skulle inträffa. Under den tystnad som uppstod,
sedan konungen slutat sin berättelse, hördes dörren till yttre rummet
öppnas och en stämma fråga efter konungens kanslär, mäster Lars. Denne
såg frågande på konungen, som åter med en jakande åtbörd gav tillkänna
sitt bifall, att kanslärn kunde gå ut och taga reda på, vad den
främmande hade för ärende i kansliet.

»Jag är Gert Bryningh,» hördes samma stämma, sedan kanslärn utkommit i
det yttre rummet, »jag är hans nådes, biskopens i Linköping sven och
stallmästare, och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»

»Och vad viljen I?» frågade kanslärn.

»Jag har viktiga saker att meddela eder,» återtog Gert Bryningh, »och
det viktigaste är en klagan, som jag vill andraga inför hans nåde
konungen själv. Jag beder eder skaffa mig till tals med konungen.
Beviljen I denna min begäran, så har jag något viktigt att säga, som
rörer både eder och hans nåde konungen.»

»Det där låter stort, sven ... men varför vänten I icke, tills I kunnen
träffa hans nåde konungen på annan timme än här i kansliet, där tiden är
knappt tillskuren?»

»Min sak är av största vikt, och jag får ej dröja!»

Kanslärn tycktes gripas av en märkelig oro. Han såg än på den gamle
stallmästaren, än for han med blicken ut genom fönstret, liksom om han
haft svårt att komma till klarhet med sig själv, om vad beslut han borde
fatta. Slutligen vände han sig om och gick åter in i det inre rummet
till konungen, och när han kom ut, vinkade han med handen åt Gert att
följa sig. Denne stod ögonblicket därefter inför konungen, som mottog
honom med en sträng och kall uppsyn.

Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans fränka, som var fader- och
moderlös, samt nu efter sin broders död stod utan huld och skydd här i
världen, skulle följa med honom ned till Linköpings stift, för att där
få en tillflykt i Vadstena kloster; men att hon hade rymt bort från
honom, och att han visste, det hon nu befunne sig på Stegeborg.

»Kunnen I bevisa, vad I sägen?» sporde konungen.

»Jag såg med mina egna ögon, huru hon försvann genom slottsporten.»

»Det är gott och väl, men sedan återstår att förklara, huru hon behövde
välja en så förtvivlad utväg, som att rymma från eder och, som I sägen,
taga sin tillflykt på mitt slott.»

»Egensinnighet, världsligt sinne, nådig herre!»

»Även det månden I bevisa ... För mina ögon ser det ut, som om endast
tvång och hårdhet skulle kunna tvinga en mö att rymma sitt hem ... huru
förhåller det sig med klostret, — varför skall just klostret bliva
hennes tillflykt? Var vistades hon, innan hon kom under edra vingars
skugga?»

»Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm, smeden Peder Olofssons i
Örebro efterleverska.»

»Christina Larsdotter, jag menar, mäster Lars,» återtog konungen och
vände sig till denne, »jag menar att det är mäster Olofs moder?»

»Så förhåller det sig, eders nåde!»

»Nå väl, gamle, varför fick hon då ej förbliva där hon var? Skall
Vadstena kloster vara en bättre tillflykt, än mäster Olofs moder?»

»Därför ... därför, eders nåde, att sedan hennes broder dog, så är jag
hennes förmyndare.»

»Således är det din vilja, som här bestämt klostret till din myndlings
tillflykt ... och jag bedrager mig helt säkert icke, om jag säger, att I
därvid icke haven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja, att ingen
emot sin övertygelse tvingas att draga sig ur den värld, dit vår Herre
satt människan att leva och verka. Och vad vidare beträffar, att
jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är det hennes
rättighet, och jag giver henne det skydd, hon därmed av mig begärt. Där
rätter eder efter!»

Konungen reste sig häftigt och lämnade rummet med hastiga steg, sedan
han kastat en genomborrande blick på den biskoplige stallmästaren. Denne
stod länge tyst och med blicken fästad på golvet, men när den yttre
dörren stängdes efter konungen, tycktes han åter få makt med sig. Han
fästade sina gråa ögon på kanslärn.

»Detta är dock emot både Guds och människors lag,» sade han, »herr Lars
kanslär, I, som haven varit den heliga kyrkan tillgiven och ären en
höglärd man, given mig ett råd, huru jag i detta ärende skall handla, så
att mitt samvete skall få ro.»

»Bättre, än vad vår nådige herre sade eder, vet icke jag att säga,»
svarade mäster Lars allvarsamt. »Det är, synes mig, jungfruns vilja, som
här bestämmer allt. Vill hon i klostret in, — nå väl, då är saken klar.
Vill hon det icke, så kommer hon där aldrig.»

En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle mannens ögon vid dessa
ord. Det var, som om något hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och
lämnat kvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta över ett
blindskär, när stormen lämnat vågorna i ro. Han stod stilla och orörlig,
och kanslärn stod också försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var
alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas raspande mot papperen
från rummet utanför, där skrivarne sutto.

»Eder begäran är nu uppfylld,» sade slutligen kanslärn och vände sig om.
»I haden dessutom något av vikt att säga mig?»

»Och det skolen I ock få att veta. I samlen ett hotande straff över eder
herres, vår nådige konungs, huvud, herr Lars kanslär. I trampen allt,
vad heligt är under fötterna ... men sen till, att I icke månden förgås,
förr än I det kunnen ana!»

»Vilken vredesskål skall då nu uttömma sig?»

»Det är uppror i Stockholm!»

Kanslärn tog ett steg tillbaka och såg skarpt och genomträngande på
mannen.

»Uppror, sägen I,» utropade han, »haven I fått edert förstånd förmörkat
... Vem skulle anställa uppror i Stockholm?»

»Den som I minst av alla kunnen tilltro det ... mäster Olof!»

»Mäster Olof?» upprepade kanslärn, och förvåningen i hans anlete vek för
ett ögonblickligt löje, som han icke kunde eller icke vårdade sig om att
dölja. »Mäster Olof anställa uppror ... huru kunnen I, gamle man, komma
med en sådan saga inför mig?»

»Så visst, som jag själv såg, huru han slogs till marken av dem som ännu
hava någon aktning för Guds och människors lag; så visst, som jag själv
hörde honom överljutt predika om friheten och att ingen människa vore
född till träl. Hela Stockholm är i rörelse, och kyrkor och kloster
skövlas på alla sina helgedomar! Mina ögon sågo och gräto därvid, huru
den heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här en arm, där ett
ben av något helgon låg och vräkte i orenligheten. Bönderna kring
Stockholm brinna av vrede ... I skolen se, det onda sprider sig snabbt
både nordan och sunnan, och kanske skall det snart nog bliva knappt om
rum för både eder och konung Gustaf i hans konungadöme.»

Det blev åter tyst, och mannen spände sina ögon i kanslärn, som till
utseendet helt lugn åhörde honom. Det var svårt att i första ögonblicket
kunna göra sig reda för vad som var sant och vad som var dikt i mannens
framställning. Något hade tilldragit sig. Det var alldeles tydligt, och
kanslärn ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som ledde honom
till sanning. Han, som noga följde med sin tids händelser, och, så vitt
det stod i hans makt, icke lät något undgå sin skarpa, vitt spanande
blick, visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans missförstådda
lära framkallat farliga rörelser i Tyskland. Han kände till
vederdöparne, och han kom genast att tänka på dem, när han hörde
skövlingen av kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å en annan
sida icke finna någon grund för att antaga rörelsen i Stockholm såsom
stående i sammanhang med dessa, och vad som alldeles förbryllade honom
var talet om Olof såsom anstiftare av bullret ävensom det om jäsningen
bland bönderna.

Ett stod klart och tydligt för honom, att vad det än var, så borde det
icke komma till konungens kännedom i otid. Vore verklig fara å färde,
skulle underrättelse hava inlupit från hövidsmannen, Peder Hård, på
Stockholms slott eller från borgmästare och råd därstädes. Då någon
sådan underrättelse icke kommit konungen till handa, slöt kanslärn
därav, att det farliga upproret mera fanns till i den vredgade gubbens
hjärna, än i verkligheten. Däremot fanns för honom ett mål högst av alla
— den strid, som han begynt för människoandens frihet. Detta mål kunde,
om icke förfelas, dock i hög grad försvåras, om under den
sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, en slik underrättelse
träffade honom. Och han kunde i första ögonblickets hetta till och med
skrida till en handling emot Olof, som i högsta måtto skulle skada det
andliga befrielseverket.

Här måste till följd därav kloka mått och steg vidtagas.

»Vad I där sägen, Gert Bryningh,» sade han, »kan jag icke sätta tro
till, och ingen skall tro eder.»

»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen I dock bliva varse. Jag vill ännu en
gång tala med konungen!»

»Viljen I? ... Gott, jag vill icke hindra eder, men jag vill däremot
varna eder ... konungen skall icke tro eder. Haven I nu uträttat edert
ärende till mig, eller är det några flere upplysningar, I haven att
lämna?»

Stallmästaren hade intet mera att säga, utan avlägsnade sig. Men
omedelbart därefter skickade kanslärn den ene av skrivarne med ett bud
till greve Johan och inkallade sedan den andre till sig i det inre
rummet. Med denne hade han ett långt samtal, men när den förre skrivaren
återkom, satt hans kamrat vid sin plats, liksom när han gick.

Samma dag på eftermiddagen lämnade konungen med sitt följe Stegeborg.
Innan han steg till häst, sporde han för tredje gången greve Johan, om
icke den försvunna Christina blivit funnen. Men greven hade denna gång
intet annat att svara, än förut under dagens lopp. De noggrannaste
undersökningar hade blivit anställda, men intet spår efter flickan
kunnat finnas.

Konungens blick mulnade, men han tryckte hjärtligt sin systers och
Christina Gyllenstjernas hand.

Till systern sade han:

»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill, skall ditt bröllop stå
på Stockholms slott. Törhända se vi icke varandra dessförinnan, och I,
min fränka, fru Christina,» tillade han, i det han vände sig till henne,
»I kommen väl ock till Stockholm till den tiden och gören eder glad med
fränder och vänner?»

Därefter lämnade han Stegeborgs slottssal. När han kom ned på
borggården, och just som han skulle stiga till häst, syntes Gert
Bryningh vilja tränga sig fram bland riddarne och drabanterna. Han hade
under dagens lopp förgäves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla,
han vänt sig till, hade lovat honom det bästa, men löftena hade aldrig
gått i fullbordan. Stegeborgs slott var som förtrollat denna dag. Till
slut återstod honom intet annat, än att avbida den stund, då konungen
skulle lämna slottet. Men nu ville det sig så, att kanslärns häst
började bliva bångstyrig, och det såg ut, som han haft ett gott öga till
den gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning bildade sig bland
konungens omgivning och Gert ville begagna sig därav, för att komma fram
till konungen, så visade sig genast där huvudet av kanslärns häst, och
då kanslärn naturligtvis gjorde sitt bästa för att få bukt med honom, så
svängde han plötsligt om, och hans väldiga bakhovar vågade icke den
gamle utsätta sig för.

»Vad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen när han satte sig i
sadeln.

»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke längtar efter de fyllda
krubborna i Munkeboda!» svarade kanslärn, och de andra herrarne drogo på
munnen åt det lyckade svaret.

När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten, och det dova ljudet
av hästtrampet hördes över vindbryggan, lämnade även Gert Bryningh
Stegeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen ned till stranden,
och fram emot kvällen lämnade han Stig Pederssons stuga.

Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen till den föregående.
Stormen ven och regnet föll i stora droppar. Men Gert Bryningh var
fullkomligt känslolös för den yttre naturen. Vad han hade upplevat denna
dag, var så otroligt, att det icke lämnade hans tankar ett ögonblicks
ro. Och ju mer han tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes
vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut varit böjd att gå
varsamt till väga mot konungen och de nya lärornas män, så hade han nu
blivit den djärvaste, den mest lidelsefulle.

Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt i tygeln och högg
sporrarne i hästens sidor. Djuret stegrade sig, men han fick det ej ur
fläcken. Han steg då av för att undersöka, vad som vållade uppehållet.
Men i det samma han stod på marken, omfattades han av ett par fasta
armar, ett kläde kastades över hans huvud och bands till omkring halsen
och tillika bakbundos hans händer.

»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert Bryningh!» viskade en
röst i hans öra, »och varen alldeles lugn, det skall icke ske er något
ont. Det är blott nödvändigt, att I för någon tid försvinnen ur
världen.»

Gert fogade sig i sitt öde, och trenne ryttare ilade i sporrsträck norr
ut genom natten.




                                  VII.

                           Biskop Hans Brask.


Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan
på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne,
vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro
upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram.
Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare
slotten, såsom _Munkeboda_, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat
befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till
Munkeboda.

Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan
uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans
framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl
även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja
hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar
uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av
biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att
vända sig.

Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt
omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.

»Ämnen I eder till Munkeboda, svartebroder?» sporde ryttaren.

Munken nickade jakande.

»Så kunnen I säga mig, om hans nåde biskopen är att finna där?»

»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade
biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som
nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»

»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans
i dag!»

»Såå, och var befinner sig konungen?»

»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva
i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga
därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde
biskop Hans drager åstad?»

»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes
ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i
Norrköping.»

Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern
sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men
så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg
på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur
sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus
Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid
låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där
varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks
slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på
ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga
begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.

Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina
murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som
furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme
herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här
på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll
sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och
kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med
hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av
svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner,
dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom
slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla
hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.

Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som
Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och
lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så
kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om
rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till
60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier,
holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina
underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så
ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping
och här på Munkeboda.

Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid
vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet,
naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men
påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte
ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han
sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta
var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till
Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.

»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken
ytterligare.

»Ännu icke!» blev svaret.

»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes
uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes
ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde
biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»

»Ja!» svarade en av svennerna.

»Och han hålles i säkert förvar?»

»Ja!»

»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören
mig till honom!»

Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i
sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo
svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige
källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av
svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en
dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre
människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans
fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av
biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom
några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig.
Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de
yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man
märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.

En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken
inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:

»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre
Jakob Thuresson!»

Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse
rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel
klädda karmstolen.

Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen,
syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och
så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande
ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras
lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en
sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet
påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta,
synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna
hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa
av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i
allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av
manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna
låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.

Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig
representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där
fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller
denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla
kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om
medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft
något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes
oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till
sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om
denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och
sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man
fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom.
Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i
folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han
stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf
Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung
Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men
berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott
det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda
beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande
riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste
man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.

Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade
han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd,
och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till
största delen över på honom.

Utan att avbida någon fråga av biskopen, började svartebrodern:

»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens
general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»

»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde
något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»

»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att
inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens
svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra
tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och
I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land,
eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de
övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde.
Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om
ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade
för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det
skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste
nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»

Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och han eftersinnade
länge med sig själv den framställda saken, innan han yttrade sig.

»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert,» sade han slutligen, »att det
vore bättre att icke befatta sig därmed. Är något sådant begånget, att
kyrkan eller kyrkans män blivit förorättade, då böra vi icke tveka ...»

»Så vitt jag kan veta, rörer det en av edra egna män, biskop Hans!»

»Men I veten det icke med visshet!»

»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det, och detta menade jag,
skulle kunna ske genom att förhöra den fångne?»

»Kännen I, vem mannen är?»

»Jag menar, att det är en av herr Lars kanslärs skrivare ...»

»Herr Lars kanslärs skrivare!» utropade biskopen och reste sig till
hälften ur stolen, men satte sig åter och försjönk i eftersinnande.
»Herr Lars kanslär ... jag menar, det vore bäst att icke hava något med
den mannen att skaffa!»

»Men om det vore mäster Lars, som förgripit sig på eder sven ...!»

»Min sven?»

»Ja, eders nåde ... hava ej mina ögon tagit allt för mycket fel, och det
gjorde de icke, ty jag känner för väl eder stallmästare Gert Bryningh,
så var det han, som denna natt fördes fången norrut, och en av hans
fångknektar är det nu, som jag fört fången till Munkeboda slott. Hans
nåde ärkebiskopen stannade ett par timmar i Norrköping, och därunder var
det, som jag i skymningen fick se på en bakgård trenne ryttare, vilka
just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem an, men fick intet svar.
Vid det svaga ljuset från en torrvedssticka, varmed en gårdssven lyste
vägen till porten, såg jag tydligt, huru en var inhöljd i ett kläde, som
var knutet om hans huvud. Jag ropade därvid Gert Bryninghs namn, ty jag
kände igen honom på hans kläder, och vid mitt rop såg jag huru den
fängslade sökte kasta sig av hästryggen. Men den ene ryttaren fattade
kraftigt tag om hans liv, och den andre gav hästen ett slag på länden.
Jag följde dem så långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, vilken
väg de togo, varpå jag skyndade till hövitsmannen för hans nådes
ärkebiskopens svenner, och han lät genast ett par av dem sitta upp och
sätta efter de trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och hade
då skrivaren med sig till Norrköping ... Där haver jag givit eders nåde
redogörelse för vad som i saken skett, och här är dock fråga blott och
bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna, huruvida saken
sedan må falla eller vidare beivras.»

»Sporden I då icke mannen till, när I först fingen honom att se?»
frågade biskopen.

»Jag gjorde det, men mig svarade han icke!»

Några ögonblick förflöto, varunder biskopen förblev tyst, men lät ett
par gånger sin forskande blick falla på priorn. Dennes mörka ansikte
utvisade ganska tydligt, både att han fann sig hava missräknat sig och
att detta harmade honom.

»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir allt klarare för
mig,» återtog han, »då jag närmare tager i betraktande, vilken väg de
tre ryttarne kommo, varom jag upplystes i deras härbärge, och jag vet,
att Gert ämnade sig över Söderköping hit tillbaka.»

»I haven då träffat honom före hans avresa från Stockholm?»

»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med ... eder sven hade även
viktiga hälsningar från honom till eder?»

»Kännen I dessa hälsningar?»

»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hava inga hemligheter för mig
... icke heller är jag den, som övergiver dem i deras nöd, sedan jag
njutit gott av dem i deras makts dagar!»

Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck på biskopen, och skärpan
var vida mindre i den blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke
personligen den man, som stod inför honom, och till följd av de rådande
förhållandena, synnerligast under befrielsekriget, hade ej Robert kommit
nedåt Linköpings stift, där Sanct Olofs kloster i Skenninge var ordens
förnämsta. Såsom general-vikarie eller provincial-prior beklädde dock
Robert under vanliga förhållanden en plats, som skänkte både inflytande
och anseende. Han stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom
den nordiska provinsen, vilken kallades provinsen Danmark.

Priorn redogjorde för de hälsningar, som Gert skulle hava fört med sig,
och omtalade sammanträdet i Gråmunkeklostret samt testamentet och den
rika hemgift, som Christina Pedersdotter skulle medföra till Vadstena
kloster, om man lyckades förekomma det oerhörda vågstycke, som kättaren
mäster Olof hade i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna
underrättelse bragte biskop Hans till en början alldeles ur fattningen.
Han visste ej, om han skulle taga den för en frukt av en allt för långt
driven räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent av var dikt.
Hans stora ögon stirrade spörjande på priorn, och det dröjde länge,
innan han kunde få fram ett ord.

»Gifta sig?» utropade han slutligen och reste sig upp ur stolen i hela
sin längd samt började häftigt vandra fram och åter i rummet. »Gifta
sig, sägen I! ... Ären I fullt viss på eder sak, prior Robert?»

»Så viss, som jag är på vår herres och frälsares lidande och död för
människornas synder, och vördig fader, biskop Peder, liksom ock herr
Knut domprost och jag, ovärdige, vilja uppbjuda alla våra krafter för
att förekomma slikt brott mot allt vad heligt är ... Men, men tiden är
ond, och Gud bättre, det ser ut, som om det onda skulle hava sitt bästa
skydd hos honom, som borde vara dess ivrigaste vedersakare. Mycket har
herr Peder sörjt över den saken, såsom han väl ock skrivit till eders
nåde om ... Han är redo att offra liv och blod för den heliga kyrkan!»

Biskop Hans stannade i sin gång mitt för priorn och såg honom skarpt i
ögat. Priorn syftade dock så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts
förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt förstod honom.

»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop Peder och herr Knut
domprost se sig visligare före ... det kunde hända, att vår heliga kyrka
av deras framfärd finge mer skada än gagn.»

»Visligen föresett är halv seger, eders nåde,» återtog priorn, »och jag
menar, att så här blivit gjort, för så vitt som jag kan förstå det
ärendet.»

»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill blott spörja eder
till om ett, — tåla edra planer vid dagsljuset?»

»Vilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?» sporde priorn
tillbaka, »och ju starkare dess stam sedan bliver, desto djupare har det
tysta och osedda arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla
riksens patroner, att det verk, varpå nu arbetas i tysthet, en gång
skall framträda som ett kraftigt träd, vars grenar skola överskygga
Sveriges rike, och under vars valv den heliga kyrkan skall stå i helgd.»

»Starka trådar månde den väv hava, som I där tillsammans med herr Peder
haven gjort ränningen till. Ett är dock visst, prior, och läggen det
ordet av biskop Hans på sinnet, varken I eller någon annan skall kunna
rycka upp med rötterna det träd, som redan finnes och som bär Gustav
Erikssons namn!»

»Icke heller en Sture?»

»En Sture?» sporde biskopen, och det blixtrade till i hans öga.

»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det är namnet vi behöva
... Den man finnes, som under Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med
hopp om seger ...»

»Och den mannen är ...!»

»Severin Norrby!»

Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde detta namn, den
förvånade priorn ryggen och han gick häftigt upprörd fram och åter genom
rummet. Det dröjde en god stund, innan han blev så mycket herre över
sig, att han med lugn kunde tilltala den djärve ränksmidaren, men nu låg
det en skärpa i rösten, som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på
den, som var mindre hård än dominikanernas general-vikarie.

»Nämnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop Hans,» sade han, i
det han åter stannade framför priorn, »och skulle någon skrivelse i
detta ärende komma i mina händer, så överlämnar jag den till konungen.
Min hand kan icke vända sig mot den, som befriat Sveriges rike från den
omilde Christian. Och det är min allvarliga begäran till eder och till
alla, vem det vara må, att I avstån från vittutseende och omstörtande
planer. Sveriges rike är ett, kyrkan är ett annat!» Biskopen avbröt sig
och hans blick blev klar och varm, då han tillade: »men kyrkan behöver
icke anlita medel, som icke kunna tåla vid Guds klara dag. Konung Gustaf
har förgripit sig mot kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand
av hennes gods och håvor ... det är dock ett ont, som är tidens och icke
hans, och tron mig säkert, prior ... konungens hjärta är i Guds hand,
som väl förmår av en Saul göra en Paulus och därtill behövs blott, att
de onde rådgivarne från konungen avlägsnas ...»

»Så äro vi dock ense därutinnan, biskop Hans ... konungens kanslär är
bådas vår fiende!»

»Den saken bestrider jag icke ... men därmed lärer ock gemenskapen vara
slut, ty förr skall min hand förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot
någon konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn ... och
därmed hava vi talat till punkt i detta ärendet. Men fången,» tillade
han, »som I haven fört till mitt slott, vill jag höra ... Kan någon
upplysning av honom vinnas, för att förekomma det skamliga brott mot
kyrkan, som I förmälen vara på färde, så vill jag nog vara funnen på min
plats i det heliga försvaret av kyrkans lag!»

Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned till slottsfogden att
uppföra fången i stora salen, dit han själv begav sig åtföljd av priorn.
En kort stund därefter infördes fången. Det var en helt ung man av ett
tilltalande yttre. Hans händer voro bakbundna, men hans uppsyn var
frimodig.

»Vems sven ären I, min unge man?» sporde biskopen.

»Jag är skrivare hos herr Lars Andersson, konungens kanslär!» ljöd det
otvungna svaret.

»I haven fört min sven fängslad norrut?» sporde åter biskopen.

»Det vet jag icke, eders nåde! Men det vet jag att jag har utfört min
herres befallning, och jag har svårt att tro, det han har kunnat ålägga
mig något, för vilket jag skall stå till rätta inför någon annan domare
än honom och min herre konungen!»

»Och vad hade då den mannen förbrutit, som I förden med eder fången?
...»

»Jag känner det icke!»

»Var föll han i edra händer och huru?»

»De frågorna, eders nåde, vill jag icke besvara, annat än i min herres,
kanslärns, närvaro.»

»I hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens mun, biskop Hans,»
inföll priorn med ett vidrigt leende, »jag menar, att I haven medel i
händerna att tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed, att den
fångne svennen, som jag ansåg för min plikt att rädda, var eder sven och
stallmästare, Gert Bryningh.»

»Vad har du därtill att säga?» vände sig biskopen till skrivaren.

»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, vad jag redan har sagt, I vänden
eder till orätt man. Haven I något att klaga, så vänden eder till min
herre, och är eder klagan grundad, skolen I visserligen vinna rättvisa,
varom icke så torde den senare villan bliva värre än den förra, om I
haven lagt hand på saklösan sven.»

»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog åter priorn till orda,
»men jag styrker eder till att så väl till straff för ynglingens
fräckhet som för sanningens skull begagna våld, där goda ord ej hjälpa.
Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig tjänare. Skall sådant våld
ske i konungens närhet och förbliva ostraffat, så lärer det vara föga
bevänt med de eder, konung Gustaf svurit.»

»Men om det skulle visa sig, eders nåde,» tog den fängslade skrivaren
till orda med en blick och en ton så frimodig och vördnadsfull på en
gång, att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det skulle visa
sig, att min anklagare tagit fel, om eder stallmästare skulle infinna
sig här och redogöra för sitt uteblivande ...»

Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gav sina män befallning
att befria fången.

»I ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för att avlägsna sig
till sina inre rum, utan att skänka en blick åt den mörke, dystre
priorn, på vars bleka panna harmen och hotet satt sin stämpel.

Men dörren öppnades i det samma, och konungen, åtföljd av en talrik svit
inträdde i salen.

Bland herrarne bakom konungen såg man även kanslärns höga gestalt i sin
enkla dräkt med flöjelskalotten på de gråa lockarna. Hans blick fästade
sig genast på skrivaren, vilken ännu stod mellan de biskopliga svennerne
som en anklagad inför sin domare, och blixtsnabbt flög kanslärns öga
från skrivaren till den bleke priorn och biskopen. Han anade genast
sammanhanget, men trodde i första ögonblicket att hans plan misslyckats,
och detta hade kunnat förleda honom att i förtid yppa sig, om icke hans
skrivare insett vikten av att i tid låta sin herre, så vitt för
ögonblicket möjligt var, få kännedom om rätta förhållandet.

Medan konungen hälsade biskopen, och hans omgivning drog sig till denna
del av salen, närmade sig därför skrivaren hastigt kanslärn och viskade
i hans öra:

»Allt är lyckligen utfört!»

Kanslärn nickade omärkligt, och allt skulle hava gått sin gilla gång, om
icke konungen, i det han vände sig om, fått syn så väl på svartebrodern
som på skrivaren.

»Vad skall detta betyda,» sade han och såg förvånad på biskopen, »är det
icke en av skrivarne hos vår kanslär, och han står inför eder i en
ställning, biskop Hans, som om I haden anställt förhör med honom?»

»Det haver jag ock gjort, eders nåde!» genmälte biskopen lugn och
oförfärad.

Konungens ögon började flamma, och han ryckte häftigt i den gyllene
kedjan, som hängde kring hans hals. Men innan något vidare hann yttras,
trädde skrivaren fram och sade med en vördnadsfull bugning:

»Det är helt och hållet ett missförstånd, eders nåde, som genom hans
nåde biskopens förhör blivit upplyst och rättat. Jag red min herres
ärenden, men blev misstänkt och gripen av dominikanerpriorn där, vilken
förde mig hit.»

Konungen sporde ytterligare om alla omständigheter, men skrivaren
redogjorde för dem på ett så till vida tillfredsställande sätt, att
konungen ansåg sig icke vidare behöva spörja i det ärendet. Under tiden
hade kanslärn närmat sig priorn, så att han stod alldeles invid honom,
och medan konungens och de övrigas uppmärksamhet var fästad på
skrivaren, viskade han i priorns öra.

»I ären genomskådad, prior Robert ... tagen eder till vara, ett ord av
mig och I kommen icke härifrån med friheten!»

Priorn blev dödsblek vid kanslärns ord. Han kände för väl kraften och
ihärdigheten hos denne man, för att han i en så viktig tidpunkt som nu
skulle vilja blottställa sig för en sådan fara, som den kanslärn
påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det spörjsmålet, om och huru någon
av hans och hans vänners planer kunnat komma till den farlige mannens
kännedom, men blotta tanken därpå, att dock Gert var fången, kom honom
att bäva och tvang honom att för priset av sin tystlåtenhet i detta
ärende försäkra sig om bibehållandet av sin frihet. Säkerheten och
vissheten i kanslärns uppträdande var tillika så slående, att redan
därav all möjlighet att genom en djärv anklagelse mot kanslärn själv
söka fria sig, försvann.

Knappt hade kanslärn lämnat priorn och dragit sig något åt sidan, förr
än konungen vände sig från skrivaren.

»I hören det, prior Robert,» sade han till denne, »huru kunden I göra
eder saker till slikt ett misstag? Vad! ... haven I intet ord till edert
försvar,» tillade konungen häftigt, då priorn förblev tyst, »veten I
icke, att skrivarne i mitt kansli äro mine män?»

Priorn stod där med nedslagen blick och det ryckte häftigt i musklerna
kring hans sammanbitna läppar. Han kastade gång efter annan upp sin
blick, och hans läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid
möttes han av kanslärns allvarsamma uppsyn, och hans blick föll och hans
läppar slöto sig åter. Säkerligen kände den värde mannen i detta
ögonblick något litet av de bittra kval han berett så mången och senast
mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets mellan tvänne krafter,
vilka i detta nu voro honom övermäktiga, och hade han icke sett i
bakgrunden ett svagt hopp, att den tid skulle komma, då han kunde betala
igen detta ögonblicks marter hundradefallt både till konungen och hans
kanslär, så hade han utan tvivel dukat under.

»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung,» stammade han, när
konungens otålighet hade stigit till det yttersta, »förlåten mig, jag
hade de bästa avsikter, och jag kände icke i nattens mörker, vem mannen
var.»

Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma gång som den väckte
biskopens både förvåning och ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med
den mest spända uppmärksamhet följt varje rörelse i priorns anlete, men
nu vände han sig bort, och en synbar ovilja lågade ur hans ädla drag.

»Då I erkännen edert misstag och det är rättat,» sade konungen, »så vill
jag låta det bliva därvid, men tagen eder till vara, prior, jag vet mer
än väl att I haven en tråd med i den härva, som Peder Sunnanväder och
Knut domprost hava spunnit åt mig ... Gören icke många misstag till, den
tråden kan göra eder ett huvud kortare.»

Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid konungens ord kring
priorns mun, men det märktes icke av konungen, ty priorn hade böjt sitt
huvud ned mot bröstet. Men kanslärn märkte det, och hans öga blixtrade,
som om ett beslut i detta ögonblick kommit till mognad i hans själ. Men
det var ej blott priorn, även biskop Hans berördes på det kännbaraste av
konungens slutord, och för övrigt fattades alla de närvarande mer eller
mindre av det hot, varmed konungen djärvdes tilltala en av kyrkans högt
uppsatte i närvaro av en biskop och under hans tak. Knappast tänkte
konungen själv, när han uttalade ordet, på den djupa betydelse det ägde
med avseende på hela hans ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man
sett konungar och riksföreståndare förfölja prelater, anklaga och
avsätta dem, därpå var senast Gustaf Trolles avsättning under herr Sten
Sture ett bevis, men att den världsliga makten hotade den andliga med
kroppsligt straff, med döden, — det var något hittills oerhört.

En allmän förstämning fattade alla, och det blev alldeles tyst i salen.
Likväl kunde konungens yttrande få en annan tolkning, ehuru även den
innebar ett tillräckligt hot. Konungen kunde nämligen med sitt yttrande
hava avsett blott och bart priorns avsättning från sitt ämbete i likhet
med vad som hänt biskop Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep
också denna utväg, för att icke nödgas uppträda fientligt emot sin
kungliga gäst, i samma stund denne satte foten inom hans tröskel.

Emellertid spredo sig herrarne runt omkring i salen, och priorn skred
långsamt mot dörren. Biskopen bjöd konungen med en artig bugning träda
över tröskeln in i ett angränsande rum, vilket denne ock gjorde. Endast
Johan Thuresson följde med konungen hit in.

Rummet var stort och väggarna voro till en stor del beklädda med
bokhyllor, varpå ej blott böcker, men även andra märkeliga saker lågo,
såsom malmstuffer och besynnerliga redskap av flere slag. Tvänne små
fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo verkan av det
knappt inströmmande ljuset. Konungen tog plats vid det ena av fönstren
på den väggfasta bänken, vilken liksom hela bröstpanelen var rikt
utskuren och försedd med fristående vridna pelare, allt vittnande om att
innehavaren av detta slott var en man av smak och hög bildning.

De många olika föremålen i detta rum voro synnerligen väl ägnade att hos
konungen skingra de mörka tankar, vilka uppstigit vid mötet med priorn.
Strax invid konungen på en liten bordskiva, vilken sprang ut från väggen
nedanför fönstret, stod bland annat ett litet silverfat, varpå befann
sig en sönderkrossad vitgul massa, av ett kornigt glänsande utseende.
Konungens blick föll därpå, och biskopen tycktes med livlig
tillfredsställelse omfatta tillfället att föra konungens tankar in i en
ny riktning.

»I kunnen icke gissa, nådige herre, vad detta är,» sade han och pekade
leende på det lilla silverfatet, som konungen fattade och närmare
undersökte. Då konungen förblev tyst, tillade biskopen, i det han tog
några korn mellan sina fingerspetsar och förde dem till munnen: »I
kunnen väl smaka därpå!»

»Salt!» utropade konungen, följande biskopens exempel.

»Det är en svensk vara, eders nåde,» återtog biskopen, »och jag menar,
att I icke haven något däremot att anmärka. Vi böra, tänker jag, i de
saker, som vi bäst behöva, göra oss mest oberoende, och hava vi salt i
Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder förutan!»

Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången, som biskop Hans
genom sin oavbrutna verksamhet för fosterlandets gagn kommit Gustaf
Vasas hjärta att klappa av beundran.

»Saken är värd en hjärtlig lyckönskan, biskop!» genmälte konungen. »Det
är vid västerhavet I viljen anlägga dessa saltpannor.»

»Det är min tanke, eders nåde ... vid västerhavet, men det är ock annat,
som i sammanhang med detta ärende är av stor vikt för vårt land, om vi
grundligt skola bliva de hanseatiska blodsugarne kvitt.»

»Och vad ...?»

»Lödöse måste befästas ... det är vår enda handelsstad på västra kusten,
och enligt min tanke borde den till och med flyttas längre söderut, än
som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät flytta den. Grundas älven
upp, så komma ej skeppen upp till staden, och där måste dock holländarne
få sin hamn ... Men befästas måste staden, eftersom, Gud bättre, det ser
mörkt ut, huruvida Halland och Viken[5] skola någonsin bliva svenska.
Vad heller som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu i många
år tryckt vårt land genom den stora gälden till Lybeck, och vad den
kostat oss och ännu skall kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att
vi för framtiden förebygga slik träldom.»

»Och I, biskop, kunnen uppgiva ett medel att vinna detta mål?» sporde
konungen livligt.

»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att Sveriges framtid beror i
detta avseende på, om vi skola förmå göra handeln fri först och sedan
skapa en svensk handel ... men därtill fordras lätta och bekväma
handelsvägar och bliver Lödöse befästat, då skall vårt fulla råd vara,
att upp skall skäras mellan Vänern och Vättern för forlön och köpmans
gods skuld. Sedan bliver Sverige väl vid makt näst Guds hjälp, så att
Öresund och de vendiske städer icke vidare kunna göra oss livet trångt.»

»Men vad är detta, vördige fader!» utropade Johan Thuresson och drog
fram från en av hyllorna ett knippe ståltråd. »Man vore färdig att tro,
det man befunne sig hos en av dessa krämare, om vilka I nyss haven
talat.»

»Det är ock en sak, som för vårt land är av större vikt, än vad I kunnen
tro, herr Johan,» genmälte biskopen och fortsatte, vänd till konungen,
»se sådan järntråd måste vi lära oss att draga här hemma. Vi hava gott
järn, det yppersta i världen, säga köpmännen därute, när de sälja varan
till andra än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd av varor
utomlands från och kunna icke ens bereda järnmalmen till brukbart järn.
Jag har skrivit till kaniken Peder Bengtsson, det var en av de första
dagarne i denna månad, att han skall därute i de södra länderna skaffa
sig reda på sättet, huru denna järntråd drages, ävensom ett och annat,
som i övrigt kan vara av nytta för oss att lära. Gott vore, nådige
herre, om en gång skicklige män kunde inkomma utifrån, som toge vår
järntillverkning om hand, ty såsom det nu är, kan det komma på ett ut,
vem som äger kon, när en annan får mjölken.»

Konungen var idel öra, och hans ögon strålade av tillfredsställelse ju
mera han hörde den gamle mannen utveckla sina åsikter om allt, vad han
ansåg lända till rikets upphjälpande ur det förtryck, vari det hittills
i alla avseenden legat bundet. På detta område möttes konungen och
biskop Hans som vänner. Här förstodo de varandra fullt och räckte
varandra handen, och säkert slog månget frö av dem, som biskopen här
utsådde, rot i konungens sinne, så att vi i de frukter, som hans
tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka till den siste
medeltidsbiskopen.

Sålunda flöt samtalet tämligen lugnt fram förbi de farliga bränningarne,
tills biskop Hans steg upp och med en värdighet, man kunde väl säga ett
majestät, som klädde honom väl, yttrade till konungen:

»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar
samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro
först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till
kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»

»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket
vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall
det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är
förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»

En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en
gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.

»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med
deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten
skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald
hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas
jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten,
Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar
ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före
sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»

»Gud skall det, vördige fader!» tillade konungen, icke utan att i sin
ordning känna sig gripen av beundran för denne gubbe.

En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som biskopen kallat
sin örtagårdsmästare, kom instörtande, hållande i sin hand ett
nedtrampat liljestånd.

»Se, se, fader,» ropade han, knappast förmående kväva de frambrytande
tårarne, »se, konungens häst har söndertrampat din fagraste lilja!»

Biskopen klappade småleende ynglingen på huvudet, och även konungen
kände sig gripen av ynglingens sorg. Liljan gälde för den unge lika
mycket som kyrkan för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda, den
varme, förhoppningsfulle ynglingen och den gamle, själsstarke mannen,
båda lutande sig över den brutna liljan. Blomman innehöll en lärdom och
en mening både till den ene och den andre: livets skönaste blomma, allt
vad ynglingen hoppas härligt och stort, allt vad den gamle minnes
sådant, allt vad livet lovar och vad det givit, kan krossas och förgås
under den mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit sin näring
ur sanningens oförgängliga grund.

Konungen gick milt leende fram emot ynglingen, i vilken han igenkände
sin käre Johan Thuressons broder.

»Din lilja, gosse, kan jag icke giva dig åter,» sade han, »men när tider
blir, kan jag måhända giva dig en annan och bättre i stället. Dock
påminnes jag genom min otålige häst,» fortsatte han och vände sig till
biskopen, »att det är tid för mig att bryta upp. Farväl, biskop Hans,
jag drager till Vadstena, och jag väntar att snart få se eder där bland
de övriga herrarne!»

Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med herr Johan lämnade
rummet. Kort därpå hörde man det dämpade ljudet av hästhovarne, när de
redo över vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lämnat rummet.

Men den brutna liljan låg kvar på golvet vid biskopens fötter, och
biskopen stod framlutad och kunde icke slita blicken ifrån henne.

»Mycket,» sade han slutligen, och en suck pressades fram över hans
läppar, »mycket lärer förtrampas av konung Gustafs häst, innan han
hunnit sitt mål! Men Guds och kyrkans lag ... den bliver dig dock för
hög!»




                                 VIII.

                                Fången.


Sent en afton ett par veckor efter nyssnämnda händelser vandrade en
svartbrödramunk fram genom Mörkön i Södermanland och nalkades det gamla
Stureslottet Hörningsholm, vilket då, såsom ännu, låg på nordligaste
spetsen av Mörkön. När han framkom till slottet, var det alldeles
nedmörkt, men han tycktes likväl icke vilja göra sig bråttom utan
stannade litet emellan, seende sig noga omkring. Någon besättning fanns
här icke, sedan slottet till stor del förstördes under sista fejden
mellan konung Christian och herr Sten Sture, men det var dock bebott,
och efter sin återkomst ur fångenskapen i Danmark hade Christina
Gyllenstjerna själv tagit in här.

Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige vandraren att
obehindrat nalkas vilken tillgänglig del av slottet som helst. Han valde
den sidan, där några träd växte tätt intill grundmuren, och här stannade
han. Det kunde vara vid midnatt.

»Gert!» utropade han halvhögt och såg upp mot den höga muren.

Ett svagt och dämpat buller hördes, varpå en röst ett par famnar ovanom
det ställe, där munken befann sig, svarade:

»Guds moder vare trefallt lovad ... Är det svartebroder Robert?»

»Så är det ... jag fick edert brev, och sedan min förrättning var slut i
Skenninge, beslöt jag att villfara eder begäran och taga vägen häröver.»

»Ären I säker att ingen följt edra spår? ...»

»Fullkomligt! ...»

»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare ... jag har mycket
att säga eder. I skolen se, att Herren kan göra under i de ringa och att
jag icke varit overksam i mitt mörka fängelse ... men jag är svag,
mycket svag, och jag borde ej tala högt, blott viska!»

Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han frambar hastigt några
stenar samt en nedhuggen och halvbränd fura, vilken senare kom
synnerligen väl till pass, i det han uppreste henne mot muren och
sålunda lyckades komma ända upp under den lilla tornglugg, varifrån
stämman hördes.

»Några dagar förrunno,» yttrade fången, sedan några ord av oväsentligt
innehåll blivit utbytta, »några dagar förrunno, innan jag visste var jag
befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster av samtalande här
utanför. De voro ... de voro Christina Pedersdotter och fru Christina
Gyllenstjerna! Jag förstod då, var jag befann mig, och jag började
genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur denna strid för
kyrkans väl ...»

»Mer än någonsin är dock försiktighet av nöden ... och jag går
därutinnan så långt, min vän Gert Bryningh, att jag till och med vore
färdig att tillstyrka ett uppskjutande av detta ärende, tills vi vunnit
andrum ... jag hyser de bästa förhoppningar, att vi snart nog skola
sjunga efter en annan ton här i Sveriges rike.»

»I talen klokt, fromme broder, men I skolen se, att jag i försiktighet
är eder like, och underligt skulle lotterna falla, om ej mitt garn
skulle föra fångsten i Guds moders sköte ... Sen I, när jag mötte den
kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg, så sade han mig ett
ord, som sedan dess ständigt ljudit för mina öron, och som ock klyvt
mörkret för mig och visat mig vägen ljus och jämn.»

»I väcken min nyfikenhet, Gert! Det ordet lydde? ...»

»Jungfruns vilja bestämmer allt!» sade mäster Lars ... »och så är det,
och hon skall av fri vilja välja klostret.»

»Det löftet låter stort,» gentog priorn tvivlande, »eller haven I fått
övernaturliga krafter här i edert fängelse, Gert?»

»Man kan böja, vad man ej kan bryta, sen I, fromme broder, och arbetet
är börjat, och dess början lovar det bästa. Jag har talat med jungfrun
och vunnit hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes
förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten, men jag skall ej
mottaga den.»

»Icke mottaga friheten?» utbrast priorn överraskad.

»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall jungfrun självvilligt
följa sin gamle vän till sin fristad i klostret.»

»Men, i helgonens namn, huru menen I, att detta skall tillgå?»

»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När I nu kommen till
Stockholm, så skolen I ... men jag måste gå i ordning med saken.
Jungfrun är en fånge här, liksom jag, och vår frihet beror på, när
mäster Lars, konungens kanslär, finner för gott att befria oss ... Det
hörde jag fru Christina säga till jungfrun redan en av de första dagarne
efter deras hitkomst, då de gingo och lustvandrade här utanför. Det är
för kungens skull, som jungfrun måste vara dold, ty mäster Lars ville
muntligen tala med mäster Olof, innan detta ärende får yppas för
konungen, och därför måste även jag försvinna. Så väl fru Christina som
jungfrun visste, att jag satt fången här på Hörningsholm, ty fru
Christina svarade på en fråga, som jungfrun gjorde, att hon givit det
löftet till mäster Lars, att jag skulle sitta här, tills brev komme från
honom, och då skulle även jungfrun draga med fru Christina till
Stockholm ... I kunnen nu döma om min försiktighet och mitt nit för
kyrkan ... jag hade kunnat skriva till min herre biskopen, och han
skulle snart hava öppnat mitt fängelse, men jag föredrog att uthärda
detta, för att driva min plan igenom, och så skrev jag till eder ...»

»Jag bekänner, att jag icke hade tilltrott eder så mycken styrka och så
mycken djupsinnighet, Gert!»

»Men Herren är stark i de svaga ... nu finnen I emellertid huru det
skall tillgå.»

»Nej, vid min ordens skyddspatron, jag finner intet!»

»Nå väl, när I nu kommen till Stockholm, skolen I uppsätta tvänne brev,
båda i kanslärns namn ...»

»Ah ... jag börjar fatta eder mening, Gert!»

»Det ena till fru Christina, vari hon anbefalles att giva mig lös ...
det andra till jungfru Christina, underrättande henne om mäster Olofs
död.»

»Mäster Olofs död! ... Vad viljen I med en sådan underrättelse?»

»Låt det bliva min sak ... I skolen blott välja lämplig tid.»

»Men ... vad gagnar en underrättelse, som vilken stund som hälst kan
vederläggas?»

»Sägen mig blott, vem skulle väl vederlägga den ... innan det vore för
sent. Och när jungfrun väl sitter inom klostercellen, må då fritt
vederläggningen komma och må de onda vädren rasa, jag skall skratta åt
deras vanmakt, och den heliga Guds moder och S:t Brita skola välsignande
räcka mig sina händer i min sista stund.»

»Så må din vilja härutinnan ske, Gert Bryningh! Jag kan ej se, att vi
egentligen hava något att frukta, ty även om det värsta skulle inträffa
och breven bliva funna, liksom biskop Peders blevo det förlidet år, så
skall dock ingen kunna bevisa, att någon av oss skrivit dem. Alltså, jag
skall utföra eder vilja, och jag väntar den bästa följd därav för vår
heliga kyrka.»

Sedan munken och fången ytterligare överenskommit om vad som borde
göras, klev den förre försiktigt ned, drog sin tillfälliga stege åt
sidan och vältrade stenarne ifrån varandra, så att intet spår av hans
besök skulle finnas efter honom, och ännu innan någon ljusning syntes
till dager, hade han lämnat Mörkön.

På morgonen gick allt sin vanliga gång på Hörningsholm. Den gamle
slottsfogden, som varit där allt sedan Svante Nilssons tid och visste
att tala om gamle herr Sten och osämjan mellan honom och herr Svante och
om dennes änka fru Märta, unge herr Stens (riksföreståndarens) styvmoder
och hennes barn och allt, som timat under de föregående oroliga tiderna,
minnen, vilka, huru sorgliga och dystra många av dem än voro, dock
utgjorde hans högsta skatt här på jorden, slottsfogden visade sig på
dörrtröskeln till det torn, där hans nådiga fru hade låtit ställa några
rum i ordning för sig. Utför vindeltrappan kom Christina Pedersdotter,
och fogden såg med så blitt ett leende på den vackra jungfruns
allvarliga anlete. Hon var en mö alldeles i hans tycke. Sådan, menade
han, borde varje kvinna vara. Hon hade sorg i hjärtat, liksom hans kära
fru, men hon bar den. Det var kraft i själen, och därför ville den gode
gubben hjälpa till att muntra upp henne och hålla modet uppe, så gott
han kunde.

Det var en vacker morgon. Solen log så varmt och strödde sitt guld över
det vidsträckta landskapet, som låg utbrett runt omkring.

»Guds fred och god morgon, jungfru Christina!» hälsade fogden. »Men i
dag ären I mörkare i hugen än vanligt. Haven I haft onda drömmar,
jungfru?»

»Gud signe, fader Greger, det haver jag,» svarade jungfrun.

»Och därför tanken I mera, än I borden, på det I haven i edert hjärta.
Hm ... jag minnes väl, när gamle herr Sten var död, Gud hans själ nåde,
och det onda talet, som då gick om fru Märta, att hon skulle hava
förgiftat den gamle herrn, när det kom för fru Märtas öron, huru hon
sörjde och huru hon längtade att herr Svante skulle komma ... för si,
han var med gamle herrn och följde med liket upp till Stockholm ...»

»Huru kommen I på de minnena, fogde?» avbröt honom Christina och ryste
till.

»Minnena komma som drömmarna, jungfru, en vet icke varifrån ... Men
varför spörjen I så?»

»Sådana ord sades mig i drömmen ... Jag tyckts, att fången där nere i
tornet var dödssjuk och han kallade mig till sig och jag skulle hjälpa
honom, ty jag kunde det, och jag gjorde det ock, men då förvandlades
hans anlete och en dödskalle grinade emot mig och ett par
benrangelsarmar omfattade mig och ville liksom kväva mig till döds,
medan det ljöd i mitt öra: du har förgiftat mig! ...»

»Hm, hm,» mumlade gubben, »drömmen kan hava sin betydelse ... Varen
försiktig, jungfru! Jag menar, att I icke vidare bören besöka fången.
Har aldrig tyckt om hans ansikte, aldrig ... Det lyser ont ur hans gamla
ögon.»

»I kunnen hava rätt, fader Greger, och,» tillade hon efter en stunds
tystnad, »jag har gjort orätt, som icke talat med fru Christina ...»

Och fru Christina kom i det samma. Den vackra höstmorgonen utlockade
även henne. Fogden bugade sig vördnadsfullt och stod med hatten i hand,
medan fru Christina gick förbi honom och nickade vänligt. Hon vinkade åt
Christina att följa sig, och så gingo de. Den vanliga stigen, som fru
Christina plägade gå, ledde i en stor bukt omkring den klippa, där
slottet låg, slingrande sig småningom uppför, tills den strök tätt utmed
den grova gråstensmuren, som var så gammal, att fogden bedyrade, det den
funnits, då Thor och andra hedniska vidunder foro fram över fjällen.

När de kommit upp på en liten avsats av berget, varifrån man hade en
härlig utsikt över Himmelfjärden och Sorundalandet, stannade fru
Christina. Hennes följeslagerska, som hela tiden gått med hjärtat i
halsgropen, utan att kunna finna ett passande tillfälle att lätta sitt
hjärta, steg nu till sidan av henne och fattade hennes hand. Fru
Christina såg frågande på henne, men hennes sköna anlete var så blitt,
att det ingav den stackars flickan mod. Och hon omtalade för den äldre
frun, huru hon besökt fången och vad han talat till henne.

Det hade tillgått så, att en gång, när hon ensam gått samma väg, som de
nu tillryggalagt tillsammans, och kommit intill muren, hade hon hört
sitt namn sakta uttalas. Hon hade sett sig omkring, men intet kunnat
märka. Då hade hennes namn uttalats för andra gången, och hon hade sett
upp till en av torngluggarne och där sett sin gamle frändes anlete
tryckt mot järngallret. Han hade sett så genomolycklig och lidande ut
och han hade talat så vackert, att hon ej haft hjärta neka honom hans
begäran. Han hade nämligen bett henne besöka sig i fängelset, om det
vore henne möjligt. Och det hade lyckats henne, och där hade den gamle
mannen under tårar tiggt om hennes förlåtelse för vad han förbrutit sig
mot henne, om det då äntligen var något brott, efter han handlat i bästa
välmening.

»Jag har icke handlat ärligt mot eder, fru Christina,» så slutade hon,
»som låtit detta ske, utan att nämna något till eder därom, och för
varje gång har jag haft i mitt sinne att göra det, men alltid hållits
tillbaka av fruktan att väcka eder vrede i första rummet, men även därav
att jag alltid menat, det jag dock icke gjort något illa, utan blott
fyllt min plikt att trösta och hjälpa, där tröst och hjälp behövdes. Har
jag handlat orätt, så straffa mig, fru Christina, men skänk mig eder
förlåtelse. Ty eder vill jag icke med vett och vilja göra någon sorg.»

Christina fattade slottsfruns hand och tryckte den till sina läppar.

»Väl hade det varit bäst, om det icke skett, Christina,» sade hon efter
något besinnande, »men då det nu ej kan ändras, så vet jag icke, att det
egentligen kan leda till något för oss okärt. Kom blott ihåg, att den
biskoplige svennen snart skall få sin frihet åter, blott konungens
kanslär finner tiden därtill vara inne. Det är dock icke blott för din
skull, mitt barn, som han måste någon tid vara försvunnen ur världen,
utan även för vår nådige herre konungens. Tänken blott på, vad han
yttrade till herr Severins budbärare i skogen vid Stegeborg ... Bäst är
därför att icke hava mycket obytt med mannen, och lider han, så må han
besinna, att han icke kan ligga bättre, än han själv bäddat åt sig.»

»Jag har dock lovat honom att en och annan gång besöka honom, och han är
min närmaste frände, fru Christina ...!»

»Frändskapen betyder intet, flicka, när det gäller landets väl!»

»I förbjuden mig då att vidare besöka honom?»

»Jag menar, att det vore bäst för dig, Christina ... dock ställer jag
det till dig själv. Kan du bevara hemligheten av hans härvaro, så menar
jag, att dina besök hos mannen endast kunna hava skadliga följder för
dig själv. Du må härutinnan äga din frihet, men låt ej ditt hjärta
förleda dig till, vad du sedan kunde komma att ångra!»

Dag gick och dag kom efter detta samtal, och så förflöt en tid bortåt,
utan att Christina besökte Gert Bryningh uti hans fängelse. Men intet
hördes heller av från Stockholm, varken från Olof eller från kanslärn.
En viss tungsinthet började bemäktiga sig henne. Det fanns stunder, då
hon trodde sig övergiven av alla, och då hon tyckte att döden skulle
vara ljuv.

En dag i november, just då sådana tankar som bäst höllo sin ringdans
inom henne, sade fogden till henne, där hon stod och såg på, huru vinden
lekte med trädens vissnade blad:

»Den gamle där nere är illa sjuk, jungfru ... jag fruktar det värsta!»

»Har han talat om mig?» sporde hon fogden.

»Ja, har han så ... men I haven nog handlat rätt, som icke besökt honom.
Dock är min tro, att I numera varken kunnen skada eder eller någon
annan, om I viljen skänka honom ett tröstens ord.»

Och så följde hon fogden ned i tornet.

Gert låg på en säng vid ena sidan av väggen. Han tycktes slumra, när
Christina inträdde, och när han såg upp, var blicken förvirrad och skum.
Hans ansikte var blekt och magert, och det gråa håret hängde tovigt och
okammat omkring hans tinningar.

»Huru är det med eder, gamle Gert?» sporde Christina, rörd vid hans
åsyn.

»Det lider, det lider!» svarade stallmästaren med matt stämma, »jag
menar, att jag icke kommer härut med livet.»

»Stackars, stackars gamle frände!» utbrast Christina, »och I haven icke
kallat mig till eder?»

»Vad har livet att göra hos döden, jungfru? ... och jag lider mina
gärningars lön, jag klagar icke, jag vill blott bekänna mina synder och
dö.»

Christina fattade hans hand med ömhet, och tårarne stodo henne i ögonen.
Men då sköt ett minne fram för henne, som hon genast klädde i ord:

»Eftersom I nu talen så undergivet och försonligt, viljen I då säga mig,
om jag frågar, en sak, som jag mycket grundat på, och som gjort mig mera
sorg, än vad I haden i sinnet mot mig själv ... Det är konungen, jag
tänker på, och vad I taladen om natten i skogen vid Stegeborg med herr
Severins sändebud?»

Christina kände, huru den gamles hand darrade vid dessa ord, och i hans
matta öga lyste en brand så hemsk, att hennes hjärta började klappa
dubbelt så fort och hon hämtade efter andan. Fången blev dock snart
mästare över både blick och röst.

»Huru, I kännen till detta,» sade han med sin förra undergivna ton, »det
övergår min fattning, jungfru, men jag vill ej förhålla eder sanningen,
det är, som I sägen, jag har varit en stor syndare, och vad I nu haven
sport mig om, det har legat för mina tankar både dag och natt, nu en
lång tid bortåt, allt sedan jag förlorade hoppet att mera få i frihet se
dagens ljus ...»

Den öppna bekännelsen gjorde på Christina ett djupt intryck, och hon
tackade i sitt hjärta Gud, att hon uttalat detta spörjsmål. Det gjorde
gott att tänka, det den gamle mannen kommit så långt, att han erkände
sitt brott. Omvändelsen ligger bekännelsen nära, det hade Olof ofta
sagt, och en obeskrivlig känsla av frid genomströmmade henne därvid.
Hennes rörelse undgick icke den gamle.

»Så har jag ock tänkt,» sade han, »fast det båtar föga att nu tala
därom, när det ej mer ser ut, som om jag skulle kunna sätta den i
verket, men så har jag satt mig i sinnet, att om jag komme ut härifrån,
ville jag gå till konung Gustaf och säga honom allt!»

»Frände!» utropade Christina med strålande blick, »jag tackar Gud i
himlen för dessa edra ord! Det har varit mig så tungt att tänka, det den
ende, som jag har i livet av närskylda, skulle vara en förrädare,
förlåten mig det ordet ... men nu är jag så glad, och jag känner mig så
nöjd, att jag kunde dö med eder!»

Hon stannade plötsligt i sitt tal och betraktade den gamle, och en blixt
bröt fram ur hennes öga.

»En sak faller mig före,» sade hon, men gick hastigt, innan hon
fullbordade meningen, till dörren för att se, om de voro ensamma, och
först när hon övertygat sig därom, tillade hon: »Vi skola fly
tillsammans, frände!»

»Fly! Vad sägen I, Christina?»

»Jo, jo ... det skall lyckas. I fören mig tillbaka till Stockholm, till
mäster Olof och hans moder, och sedan talen I vid kungen. Ack, han är så
god och huld, kung Gustaf. I kännen det icke så gott som jag, men jag
har hört fru Christina tala om honom ... Det skall gå bra, frände; säg,
säg, att I gillen min plan!»

»Ack vad blodet flyter hett i ungdomens ådror,» sade den gamle med ett
egendomligt leende, »nej, nej, så kan det icke bliva, barn, jag har ock
min stolthet, ser du, jag vill komma härut först, och sedan, som en fri
man, utan något annat tvång än min egen vilja lägga min bekännelse för
konungens fötter ... Jag är dessutom nu för svag att kunna röra mig ur
stället. Nej, nej, Christina ... men vad I där talen om mäster Olof, det
giver mig något att tänka på ... Dock kunna vi orda därom en annan gång,
om Herren förunnar mig livet och varom icke, så kan det ock göra det
samma.»

»Sägen dock i korthet, frände, eder tanke ut ... det kan ju vara något
att gömma på till lärdom för mig. Jag tänker, att vad I hädanefter sägen
till mig, kan jag lägga på hjärtat, som om det vore sagt av min fader.»

»Det kan du, barn, och efter du beder mig därom, så må jag väl säga, att
eder kärlek likar mig illa ... du kan tro, att jag menar ärligt med dig,
ty ville jag ställa mig in hos dig, så vore väl ett sådant tal det
sista, jag förde ... Men vid livets slut fruktar man föga, om man sårar
den man håller kär, om man blott därigenom kan rädda henne från ofärd.»

»Nej, nej, gamle!» utropade Christina med värma, »det talet vill jag
icke höra. Mäster Olof har jag lovat min tro, och den vill jag icke
svika, må så olyckan komma och krossa mig!»

»Vi skola då icke tala därom, men en gång skolen I sanna mina ord,
jungfru, och då skolen I kanske själv önska eder i klostret in och tänka
gott om mig på min döda mull.»

Christina förstummades vid dessa ord. Aldrig skulle de hava gjort något
intryck på henne under vanliga förhållanden, men så här, yttrade av en
som väntade döden, yttrade under inflytandet av den dystra ensligheten
och övergivenheten omkring henne, fingo de en kraft och en betydelse,
som hon häpnade för. Det blev så tyst och ödsligt som i graven, tyckte
hon, när hon såg ned i sitt hjärta, och en mängd tankar stego upp där i
sammanhang med den, som fången väckt till liv. Hennes kärlek skulle
bringa henne ofärd; — hon hade aldrig tänkt sig saken så, som den nu
visade sig för henne. Väl hade hon väntat sig strider och motgångar vid
Olofs sida, och det var hennes lust att gå dem så emot. Men ofärden,
uttalad av den gamles läppar, fick en helt annan färg. Ofärden tycktes
henne stiga upp som ett grinande spöke mellan henne och Olof.

Hon lämnade med tunga steg fängelset, och det förgick en rund tid, innan
hon kunde besluta sig att åter besöka fången. Hon gjorde det dock, och
då talade Gert intet om Olof, blott om sig själv, och han bad sin fränka
utverka hos fru Christina, att han måtte få tala vid en präst, ty han
kände på sig, att hans slut var nära, ehuru det dröjde längre, än han
kunnat föreställa sig. När den dagen vore inne, skulle han sända henne
bud.

Detta tal om döden befästade hos Christina de goda tankar, hon fattat om
den gamle, och hennes övertygelse, att han menade henne av hjärtat väl.
Just den saken, att han nu icke talade om Olof med henne, verkade mera
än allt annat att i Christinas själ liksom bränna in tanken på, att
hennes hjärtas helgedom, hennes tro på lycka vid sidan av Olof var byggd
på lös grund. Hon slog bort tanken, men den kom igen, ständigt och
ständigt emot hennes vilja, liksom när man ser skarpt på ett föremål och
sedan blundar, det efter vissa mellanrum av tid i oändlighet upprepas
under olika färger.

Och intet, intet hördes av från Stockholm. Vintern kom. De oroliga
böljorna slogo ej mera mot strand, och snön låg bländvit över fjärden,
över skogar, bärg och dalar. Men allt blekare blev jungfrun om kind,
allt oroligare klappade hennes hjärta, och värre blev det för var gång,
som hon besökte fången.

Slutligen nalkades julen, och fru Christina började rusta sig att draga
till Stockholm. Hon inväntade blott konungens brev till bröllopet, som
han skulle i helgen hålla för sin syster, fru Margareta Wasa och greve
Johan av Hoya.

En kväll i veckan näst före julveckan hörde Christina, när hon gick
förbi stegerhuset, en helt ovanlig musik. Så smältande och vackra voro
tonerna, att hon stannade och ville ej röra sig ur stället, för att icke
gå miste om någon enda av dem. Först när det blev tyst, sprang hon
uppför trappan och öppnade dörren till stegerhuset. Där inne var man i
full sysselsättning med tillredelserna till julen, men icke förty, så
hade litet var där inne hållit upp med arbetet, för att följa
spelmannens rörelser, som satt nere vid dörren.

Det var en trasigt klädd man med blek ansiktsfärg och pussiga, hängande
kinder. Något svärmiskt låg och drömde i hans öga, som stelt var fästat
på golvet, under det att den ena handen vilade på halsen av fiolen och
den andra med stråken slappt hängande ned vid sidan. När Christina
trädde in, såg mannen skyggt upp, men hans blick ljusnade allt mer och
mer, och leendet, som spred sig kring hans mun, log snart så innerligt
och varmt ur hans öga, att hela hans ansikte blev liksom förklarat.

Christina kunde icke taga sina ögon från detta ansikte. Hon såg och såg
och letade därunder i sitt minne, var hon sett de dragen förut.
Slutligen hade hon det och sade till spelmannen:

»Såg jag dig icke senast i kyrkan i Stockholm den förfärliga dagen, då
...?»

Mannen avbröt henne med att sätta instrumentet under hakan och framlocka
de mest undersköna toner, vilka påminde om orgelmusiken i kyrkan samma
dag, som Christina gav sin hand åt Olof inför altaret vid Sanct Görans
bild.

»Kännen I mig,» sporde Christina, sedan spelet åter tystnat.

»Om jag känner eder, jungfru,» genmälte mannen med ett lycksaligt
leende, men tystnade plötsligt som om han blivit förskräckt för sina
egna ord, och tillade: »nej, nej, jag känner eder visserligen icke, hur
skulle jag känna eder, men mäster Olof ...»

»Fort, käre gubbe,» utropade Christina och såg så oroligt bedjande på
mannen, »mäster Olof, sägen I ... haven I tidender från honom?»

»Mäster Olof är död, han!» svarade mannen.

»Död!» utbrast Christina och blev blek som ett lik samt segnade ned mot
golvet. Ett par av kvinnorna störtade fram och upptogo henne i sina
armar. Men spelmannen stack fiolen med stråken under armen och lomade av
genom dörren ut i det fria.

»Det anade mig,» sade köksmästaren, »när jag första gången såg karlen,
det är nu en vecka sedan, att han skulle föra olycka med sig!»

Emellertid smög spelmannen sakta och oförmärkt utefter de långa murarne,
och, där det fanns något träd, som stod med av snön nedtyngda grenar, så
dolde han sig därunder och flyttade sig med yttersta försiktighet
framåt. När han så kom i närheten av tornet, där Gert Bryningh satt
fången, försvann han under ett par sådana träd, vilka där stodo liksom
för hans räkning. Och hans steg voro så säkra och den kosa han valde, så
bestämd, att det syntes tydligt, att han icke första gången gick denna
stig. När han försvunnit under furornas snömantel förblev han alldeles
tyst och orörlig, och en förbigående skulle haft svårt att upptäcka
honom, även om han anat, att någon funnits dold vid dessa träd.

Timme gick efter timme, men ingen rörelse förnams under granarne. Mannen
hade tydligen valt sitt gömställe där.

Vid midnattstid hördes åter steg av en vandrare. Även de nalkades
tornet, där fången satt. Det var en skulderbred man, och hans gång var
rask och bestämd som en krigares. När han kommit till foten av tornet,
ropade han halvhögt:

»Gert!»

»Vem där?» hördes Gert svara efter en stund och sedan ropet ett par
gånger förnyats.

»God vän!» återtog krigaren. »Jag har hälsningar med mig från priorn.»

»Äntligen ... de hava dröjt länge, de!»

»Men den, som väntar på något gott, väntar icke för länge, heter det,
och nu gäller det, att varje man är på sin plats.»

»Vem ären I?» sporde åter Gert med någon misstro, »haven I något tecken
från honom, som sänt eder?»

»Jag är Peder Grym, en av edra,» blev svaret, »och står nu på väg att
möta ett bud från Severin Norrby. Konungen befinner sig nu i Upsala, och
när jag och han härnäst mötas, lärer där bliva en annan visa sjungen, än
när vi skildes. Biskop Peder och herr Knut domprost befinna sig i
Dalarne, och så fort vi få visshet från herr Severin, så skall det bryta
löst. I morgon öppnas edert fängelse. Jag har brev med från herr Lars
kanslär till fru Christina både därom och om mäster Olofs död.»

Det rörde sig under de båda granarne, men ingendera av de samtalande
märkte det. Hade Peder Grym kommit att vända sig om, så skulle han hava
sett, huru ett huvud stack fram nederst vid marken, och huru ett par
ögon voro fästade på honom och på torngluggen så genomträngande, som om
de tillhört något annat än ett mänskligt väsende.

»Det är allt i sin ordning,» hördes Gert svara. »Guds moder och alla
helgon vare dess lov! Och huru befinner sig den vördige priorn? Är han
ock med i Dalarne?»

»Nej, han sitter i sitt kloster i Västerås, såvida han ej vid detta
laget drager till Stockholm, ty jag vet, att han blivit ditkallad av
konungen.»

»Det hade varit gott,» återtog Gert, »om han varit mig något närmare.
Jag är mycket försvagad av detta vistande i tornet, och skyndsamhet vore
nu av nöden.»

»Brådare haver jag icke, än att jag kan stå eder bi, Gert Bryningh.»

»Det är fråga om det rika arvet efter Ingevald Torstensson och om hans
enda arvinge, som jag nu hoppas till Gud och Sanct Brita skall vara
färdig att med det första draga in i Vadstena kloster.»

»Christina Pedersdotter?» sporde krigaren.

»Christina Pedersdotter!» svarade Gert.

»Var så är, att I haven framgång därutinnan, Gert Bryningh, så är den
saken lätt hjälpt. Jag skall föra både eder och Christina helbregda i
biskop Hans’ händer, och sedan är det blott att säga ja och amen. I
morgon mötas vi hos fru Christina!»

Mannen gick och det blev åter alldeles tyst. Men fram under granarne
kröp nu spelmannen utan att iakttaga fullt samma försiktighet, som när
han några timmar förut valde denna plats till sitt gömställe.

Sedan han rest sig upp, stod han länge och vaggade fram och åter, som om
han haft svårt att bestämma, vartåt han skulle styra kosan. Men efter en
stund försvann han i samma riktning, som Peder Grym.




                                  IX.

                             Klosterlöftet.


Det lyste ännu i ett av slottsrummen, när den besynnerlige spelmannen
gick över gården.

Det var i Christinas rum, det brann. Hon satt där ensam, med blicken
stelt fästad framför sig, blek och livlös som en marmorbild. Hon hade av
vänliga armar blivit uppburen från stekarehuset, och fru Christina hade
blivit tillkallad. Ty den vanmakt, vari hon fallit, tycktes för alla
vara början till döden. För deras gemensamma omsorger lyckades det dock
att återkalla henne till livet.

Fru Christina satt länge hos henne och talade tröstens och vänskapens
ord, och sedan hon gått, kom fogdens dotterdotter, ett vänligt och
hjärtegott barn, och även hon uppbjöd all sin förmåga, för att jaga bort
sorgen ur den arma flickans själ. Men sorgen lät sig ej bortjagas. Den
låg kvar i hjärtats djup, och det lugn, som tycktes återvända, den
kraft, som tycktes så småningom framblicka, var förtvivlans lugn och
kraft. Ormen låg ringslagen på djupet, fast ovanom honom utbredde sig
ett täcke av blommor och grönt.

Efter midnatt bad Christina fogdedottern gå till vila, och hon talade
med ett sådant lugn, att flickan ej mera drog i betänkande att lämna
henne allena. Och så satt hon där ensam, utan hopp och utan tårar.

Det var en förfärlig natt. Hårdare tyckte hon icke att den gode Guden
kunde pröva ett människohjärta. En feberfrossa genomfor henne, blodet
liksom stelnade i hennes ådror, och hemsk och förkrossande stal sig den
tanken på henne, att Gud själv hade övergivit henne. Därför var hennes
blick så stel och hennes kind så marmorvit.

Men så runno henne i sinnet några ord, som hon hade hört av Olofs mun,
att Herren aldrig överger de sina, att vad hälst som kunde inträffa,
lände till människans förädling, om hon ödmjukt böjde sig under Guds
mäktiga hand. Och dessa ord tände åter glansen i hennes öga, och hon
sjönk ned på knä och bad innerligt och varmt. När hon uppreste sig från
bönen, smälte hon i tårar.

Det blev morgon, och solljuset bröt in i rummet, men sparsamt och halvt,
liksom för att blott visa, att ljus och värme fanns, men för andra
lyckligare trakter av jorden. Steg hördes utanför dörren. Fru Christina
inträdde. Hon var rörd, och i hennes djupa öga brann en låga så varm men
tillika så högtidlig, att den unga flickan tydligen såg, det något
inträffat, sedan de skildes åt, som berövat henne hennes vanliga
jämvikt.

»Brev från Stockholm?» mera viskade, än uttalade flickan, och hennes
läppar darrade, som om hon fruktat att uttala orden.

»Ja, barn,» svarade fru Christina, och en tår darrade i hennes öga,
»brev hava kommit från Stockholm!»

»Och det är då sant, vad han sade ...?»

Fru Christina behövde icke svara, men hon skyndade fram och slöt den
upprörda flickan till sitt bröst, och lät henne gråta ur. Därpå fattade
hon hennes hand och såg henne så milt och allvarligt in i ögat.

»Jag tvivlade i det längsta, barn,» sade hon, »jag tvivlade ännu, när
jag genomläst brevet, ty jag tyckte mig icke igenkänna fullt riktigt
kanslärns vanliga namnteckning. Men mannen, som har framfört breven och
som även medfört brev från konungen både till mig och till biskop Hans i
Linköping att komma till greve Johans och fru Margaretas bröllop
tjugondedag jul, han är mig en borgen för brevens sanning. Jag känner
honom väl; han var en gång i min salig herres, herr Stens, tjänst och är
nu i konungens. Och nu Christina, mitt barn, kommer jag att lägga dig
tvänne villkor före, antingen du vill stanna hos mig, eller du vill, som
den gamle mannen nu säkert skall tillstyrka ...»

Christina såg upp med spörjande blickar.

»Din frände, Gert Bryningh, är fri och han lämnar denna dag
Hörningsholm!»

»Och vad skall då min frände tillstyrka?»

»Efter vad jag känner om honom och hans förhållande till dig lärer han
väl nu tänka, att du skall vilja sluta sig inne med dig själv och leva i
ditt ungdomsminne och verka Guds verk med avsvärjande av världen ... Jag
vet intet att råda dig härutinnan; jag kan blott säga dig, att hos mig
skall du ock finna den fristad, som ditt hjärta längtar efter ... Din
frände kommer själv att tala med dig härom; jag har velat säga dig
detta, att du ej må tänka dig stå alldeles ensam i världen, som du kunde
vara böjd till att tro, sedan dödsbudet vunnit bekräftelse, och att du
så må hava ett annat att välja, än det han kan hava att förelägga dig.»

Medan hon ännu talade, öppnades dörren, och Gert Bryninghs bleka,
avtärda ansikte visade sig. Han studsade, när han fick se fru Christina,
men det var en rörelse, som föll sig ganska naturlig, och då han ville
stänga dörren och avlägsna sig, uppmanade fru Christina honom att stiga
in.

»Undren icke på, stränga fru,» sade han och bugade sig ödmjukt, »att
mina första steg gällde henne här ... Stackars barn, nu är hennes glädje
vissnad ... nu har hon ingen i världen mer än mig, gamle brutne man.»

Han utbredde, överväldigad av rörelse, sina armar, och Christina dolde
förtroendefullt sitt huvud vid hans bröst. Fru Christina ansåg sig icke
böra övervara frändernas möte, utan avlägsnade sig. Ett drag av
tillfredsställelse svävade därvid över Gerts ansikte, och hans ögon
spelade med ett uttryck av visshet över rummet och ut genom det lilla
fönstret.

»Jag förstår din sorg, stackars barn,» sade han slutligen och klappade
Christinas huvud, »och jag vördar den; jag förebrår mig blott själv att
jag skulle ställa mig mellan dig och honom, som du höll så kär. Men jag
höll ock vår gemensamme frändes vilja helig, och jag ansåg det vara min
plikt att fullgöra den; kan du förlåta mig det, barn?»

Han satte sig på fönsterpallen och drog Christina ned vid sin sida.

»Innan jag lämnar Hörningsholm,» fortsatte den gamle, »så ville jag
tacka dig för den kärlek, du visat mig under min olyckstid; jag skall
den icke glömma. Men jag ville ock överlägga med dig om framtiden.»

Christina satt nedlutad med hand mot kind. Hon lyssnade med
uppmärksamhet till vad den gamle mannen sade, och allt därunder flöto
tårarne.

»Se, du menar törhända, att jag nu skulle komma med mitt gamla påyrkande
... nej, nej, barn, du har övervunnit mig, Gert Bryningh säger intet
sådant mera. Du skall äga din fria vilja; du skall själv bestämma över
dig. Må min frände förlåta mig detta brott mot hans sista vilja, men jag
har icke hjärta att tvinga dig. Nej, nej, ut i världen, Christina, om du
vill; spring och lek och var glad! Du är rik, flicka, det vet du ej, men
jag vet det ... du skall riktigt kunna njuta av livet, som du vill, och
du skall kunna göra en man lycklig ...»

Christina spratt till, och en tydlig ovilja stod målad i hennes vackra
drag. Det lät så underligt i hennes öra, talet om rikedom och lycka och
världens nöjen, just medan hennes hjärta var fullt av en sorg, som
aldrig skulle kunna utplånas. Vad betydde väl för henne all världens
skatter, varje upptänklig glädje, när han var borta, han, vars bild växt
in i hennes själ och varit ett mål för hennes beundran, allt sedan hon
som litet barn kom i hans föräldrars hus! Blotta tanken på, att i detta
förgängliga livets goda någon tröst för henne stode att finna, väckte
hennes avsky, och därur uppspirade snart ett begär att vända sig bort
från all världens buller och i enslighet leva och göra gott och hoppas
på ett stundande möte en gång i en annan värld med den hon hållit kär
här på jorden.

Men var fanns på jorden ett ställe, där hon kunde framleva sitt liv på
ett sådant sätt? Denna fråga uppstod helt plötsligt för henne. Hon kunde
ej förklara det för sig, men i ett sådant ljus hade hon ännu aldrig sett
saken. Hon var fri; hon ägde rätt att själv bestämma över sitt öde;
hennes hjärta trängde till enslighet och frid, och hennes avlidne
frändes vilja bestämde för henne klostret som det ställe, där hon kunde
finna frid. Hon kände sig nästan lycklig i tanken, att denna
tillflyktsort fanns. Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under
klostercellen. Sorgen, tomheten och slutligen fasan för att möjligen
kunna genom världens nöjen eller vid en annan mans sida vinna glömska
och tröst, — se där det koppel, som i vild fart jagade henne framåt. Han
hade skickligt förstått att lägga sina garn, den gamle Gert Bryningh.

»Mina ord smärta dig, barn,» fortfor han efter en stund, »jag ser det,
men de äro sanning, och jag vill icke förhålla den för dig. Som jag ser
sakerna och med den erfarenhet, jag har av världen, och den vördnad jag
har för den dödes vilja, så vet jag intet mer än de två att välja på ...
livet bland människorna med dess buller och bång, eller ock livet inom
det stilla klostret. Det är möjligt, jag vill det ej bestrida, att ditt
liv utom klostret kan bliva lyckligt och lugnt och fridsamt, men jag
tror det icke ... Se, jag talar icke för att övertala dig, du skall
själv välja ...»

»Fru Christina har erbjudit mig att få bliva i hennes hus.»

Den gamle mannen skiftade färg, men Christina märkte det icke.

»Den ädla fru Christina!» sade han, »hon är sig lik, men hon är ung ännu
och känner blott världen från den höga plats i samhället, varifrån hon
sett den, icke nedifrån, icke med de behov, de sorger och den glädje,
som falla på de ringas stig ... Ja, väl, du kan få det gott hos henne,
Christina. Det säges, att fru Christina ämnar gifta sig, här blir då
gott om nöjen av alla slag, riddare och förnäma jungfrur skola vimla på
hennes gårdar. Det är ett tredje villkor ... ja, så kan du betänka dig,
barn, och noga överväga i ditt hjärta; du har mitt bifall på förhand
till vad du så kommer att välja ... Jag begiver mig nu härifrån till min
herre, biskop Hans».

Christina sprang upp vid dessa ord, och en feberaktig rodnad brann på
hennes kind.

»Jag behöver icke välja!» utropade hon, »mitt val är gjort; jag följer
eder, frände, och jag önskar att snart — snart komma i åtnjutande av den
frid, som klostret skänker.»

»Dina ord både förvåna och glädja mig, barn,» återtog Gert, utan att
förråda den minsta skymt av otålighet att påskynda det avgörande, som
var så nära; »men ett sådant steg är för viktigt att taga så här i ett
tillstånd av översvallande känslor. Nej, barn, vi skola ej förhasta oss.
Först när du i lugn kan skriva din vilja på papperet, då, Christina, då,
men icke förr, är du mogen för detta steg.»

»Vartill skulle väl den tidsutdräkten gagna, frände?» sporde Christina;
»skriva min vilja på papper, sägen I ... Jag är mera stark, än I
föreställen eder; jag vill nu genast verkställa denna fordran.»

»Christina, mitt barn, vartill behöves det ...? Men åstundar du det
själv, så bekänner jag, att jag ser det med mycken glädje. Men nu gå vi
in till fru Christina. Henne, hos vilken du haft och som tillika bjudit
dig för framtiden en fristad, bör du säga ditt hjärtas fria beslut. Jag
är ock angelägen, att du gör det, ty lätt kan en skugga falla på mig,
och det vill jag icke ...»

»Nej, nej, på eder, frände, skall ingen skugga falla. Vi gå till fru
Christina!»

Inne i stora salen satt fru Christina, och framför henne stod en
krigare, som i hållning och later tillkännagav en knekthövidsman. Just
som dörrsvennen öppnade dörren till salen, såg Christina mitt framför
sig i korsgången spelmannen, som kvällen förut meddelat henne den tunga
tidningen. Han stod där med sin fiol under armen, och hon tyckte, att
han vinkade åt henne, men hennes sinne var nu så fyllt av det
förehavande, som kommit till mognad hos henne, att den besynnerlige
mannen blott skymtade förbi henne, utan att hon lade något märke till
honom.

Gert med Christina vid handen stannade vid dörren, som tillslöts bakom
dem.

»Och det är allt, vad I haven eder bekant om detta ärende?» sporde fru
Christina, avslutande det samtal, som försiggått mellan henne och den
kunglige hövidsmannen.

»Allt!» svarade denne och bugade sig.

Fru Christina vände sig därpå till de inträdande och vinkade Christina
till sig.

»Nu har du ett annat utseende, barn!» sade hon; »tager jag icke fel, så
månde nu ett beslut vara fattat ...»

»Ja!» svarade Christina, »jag har fattat mitt beslut. Jag följer min
frände, och jag vill snart finna en ort, där jag icke kan störas av
något, som drager mina tankar bort från det högre liv, åt vilket jag nu
vill ägna all min hug och alla mina krafter.»

Fru Christina satt länge tyst, och hennes djupa blick låg så outgrundlig
under den höga pannans valv, medan hon sammanknäppte sina händer och lät
dem vila i sitt sköte. Christina hade aldrig talat med henne om sin och
Olofs kärlek, men hon kände den av den berättelse, som den arma flickan
gjorde, då hon på Stegeborg, flyende för sina förföljare, av en händelse
kom att taga sin tillflykt in i fru Christinas rum. Det var dock något
så oerhört, att en präst kunde tänka på äktenskap, att även fru
Christina, så upplyst och upphöjd hon än var, bävade tillbaka därför,
och ju mera hon höll jungfrun kär, desto mera sökte hon intala sig
omöjligheten av vad hon hade hört.

Huru hon än tänkte på saken fram och åter, kunde hon ej i den utgång,
saken tagit, se annat än Herrans hand, som höjde sig, straffande det
brott, som mäster Olof och Christina stått i begrepp att begå. Och när
hon fann, huru djupt Christina var fästad vid denne man, var det nästan
med glädje, hon förnam sorgeposten, huru häftigt den ock smärtade henne
för ögonblicket. Tanken på att Christina beslutat sig för att gå i
kloster, föreföll henne helt naturlig.

»Ske Guds vilja!» sade slutligen fru Christina, avslutande sin
tankegång; men vändande sig till Gert Bryningh, tillade hon: »jag vill
dock icke tro, att detta beslut blivit fattat under inflytande varken av
lock eller pock.»

»Fru Christina!» genmälte Gert icke utan värdighet, »I kunnen spörja min
fränka själv därom!»

»Det är min fria vilja, fru Christina, som talat,» sade flickan, »och på
det att icke någon misstanke må falla på min frände, vill jag nu
skriftligen giva detta mitt beslut tillkänna, och jag beder eder, att
även I viljen bevittna denna handling.»

Mot denna önskan fanns intet att invända. Den lilla förbindelsen var
snart skriven, och där stod tydligt och oföränderligt, att Christina
Pedersdotter av egen fri vilja, utan att vara därtill övertalad eller på
annat sätt trugad eller lockad, beslutat att avsäga sig världen och
bliva Christi brud i Vadstena kloster. Så väl fru Christina, som Peder
Grym, satte såsom vittnen sina namn vid sidan av Christinas eget.

Med ett leende, som icke låter sig beskriva, mottog Gert den lilla
sedeln och sammanvek den omsorgsfullt samt stoppade den hos sig.

Frampå eftermiddagen lämnade Christina, i sällskap med sin frände, Gert
Bryningh, och Peder Grym, Hörningsholm.

En kort stund därefter öppnades dörren till stora salen, och spelmannen
trädde, ödmjukt bugande, in för fru Christina, som satt ensam framför
elden i den stora spiseln. Spelmannen bugade sig många gånger om, men
han vågade icke komma fram med vad han hade på hjärtat. Fru Christina
sporde honom slutligen till, vad han ville.

»Vart for jungfrun?» framstammade mannen.

»Och vad vill du med det, gubbe ... känner du jungfrun eller har du
stått i någon beröring med henne?»

»Känner henne? Jag ... känner henne? — nej, nej, jag känner henne
visserligen icke. Men sägen mig, vart for hon, jag måste veta det,
stränga fru, jag måste veta det.»

»Till Vadstena kloster!» svarade fru Christina.

Men de enkla orden tycktes slå ned på mannen med lika förfärande kraft,
som de ord, vilka han uttalade föregående afton, hade utövat på
Christina. Han vacklade baklänges mot dörrposten.

»Till Vadstena kloster!» upprepade han med en röst, så hemsk och
hotfull, som om han hört en dödsfiendes segerrop i sitt öra.

Innan fru Christina hann hämta sig från sin förvåning, hade han lämnat
rummet.




                                   X.

                          I mäster Olofs hem.


»Min tro är den,» sade Stockholms stads skrivare, mäster Olof, till en
av Stockholms borgmästare, i det han sköt stolen från det med papper och
skrivelser överlastade bordet och reste sig upp, »min tro är den, att
den spånad, som nu härvas upp i Dalarne, har långa trådar. Vad som är
sant eller icke i de varandra korsande ryktena, må framtiden utvisa, men
ett är visst, den, som trott sig kunna leka med vår nådige herre, konung
Gustaf, han får icke hava mjuka fingrar, och det skolen I se,
borgmästare, att leken tager en ända med förskräckelse.»

»Tiden är dock svår, svårare, än den varit i mannaminne,» genmälte
borgmästaren.

»Och I menen, att den skulle bliva bättre, om herr Severin komme till
styret, eller om den omilde konungen komme tillbaka; liksom om regn
eller solsken eller kriget därute mellan kejsaren och kungen i Frankrike
skulle skifta om efter hans önskan, som för regementet i Sverige.»

»Gud bevare oss, mäster Olof,» sade borgmästaren förskräckt och drog
tillsammans sin klädeskappa över magen, så att silverkedjan omkring hans
hals skramlade därvid, »Gud bevare oss för slik en olycka, att den
omilde tyrannen skulle komma hit åter, men jag tänker just på de långa
trådarne. Fru Christina Gyllenstjernas och hennes sons, den unge herr
Nils Stenssons namn ...»

»Icke ett ord om dessa i förening med riksens fiender!» utropade den
hetlevrade mäster Olof och slog borgmästaren på axeln. »Huru kunnen I
ett ögonblick tro, att Christina Gyllenstjerna ... bättre borde
Stockholms borgmästare och råd känna henne, och heligare borde hennes
minne vara i denna stad.»

»I haven rätt, I haven rätt, mäster Olof, jag kan icke tro slikt tal,
men det går dock man och man emellan. Sade man icke i somras, när
vederdöparne huserade här, att de ville arbeta riket konung Christian i
händerna ... vad skall man tro, och vad skall man icke tro av allt, som
vill gå och gälla för klingande mynt?»

»Tro på Gud och kungen, det är mitt råd! I skolen se, att han gör en
lika snar ända på bullret i Dalarne, som han rensade sin huvudstad från
vederdöparne, när han kom hem från sin Malmöfärd!»

»Där haven I det, mäster Olof! Togen I icke den gången kopparen för guld
och fingen I icke sitta hårt emellan, eftersom I själv haven sagt mig
det, både I och vår kyrkoherde, herr Michael i Storkyrkan!»

»Så är det ... konung Gustaf är häftig, och han kunde icke tro, att herr
Michael och jag gjort, vad vi kunde, för att hejda de rasande männens
ofog. Men jag säger till eder, som jag sade till konungen, när jag dagen
efter hans återkomst blev uppkallad på slottet, den onde skickar sig
stundom, som om han vore en ljusens ängel. Den frihet, de predikade, —
jag menade i förstone, att det var den frihet, jag själv predikade,
tills mina ögon öppnades, då jag såg, vart deras lära ledde. Var det
icke så ock med min forne lärare Melanchthon, efter vad jag med visshet
vet av underrättelser från Wittenberg? Stod icke också han försagd och
såg på och visste icke, om icke den nya rörelsen var en frukt av
sanningens ande?»

»Hans nåde konungen gjorde dock vägen kort för de tyske predikanterna,
och knappast trodde någon, när de sutto här i fängelset, att de skulle
komma därifrån med livet. Jag såg dem, när de drogo sina färde. De satte
då näsorna så lagom högt.»

Medan detta samtal fördes, hade mäster Olof ordnat de många skrivelserna
och skjutit stolen intill bordet. Han fattade nu sin mössa och gick vid
sidan av borgmästaren genom den stora rådstugan, varest de befunno sig,
ned mot dörren. Här mötte de en av svennerna från slottet, som
vördnadsfullt framlämnade ett brev till mäster Olof.

»Konungens bud kom nu på eftermiddagen från Upsala,» sade svennen, »och
herr Peder Hård sände mig genast med detta till eder.»

Svennen bugade sig och gick, medan mäster Olof bröt brevet och
genomläste det.

»Jag måste ofördröjligen begiva mig till Upsala,» sade Olof, sedan han
slutat läsningen, »brevet är från herr Lars kanslär.»

»Vad står då på, mäster Olof, I sen så allvarsam ut, som om det vore
fråga om något rätt högviktigt.»

»Viktigt nog, mäster Bengt, det är fråga om strid ...»

»Strid?» eftersade den välmående borgmästaren och gjorde stora ögon.

»Som jag säger, en strid på liv och död ... det gäller att vara eller
icke vara.»

»I förskräcken mig, mäster Olof ... hava dalkarlarne kommit dragande
till Upsala ... är konungen fången?»

»Värre än så, borgmästare ... det är fråga, om Herren Krist skall segra,
eller Antikrist ... Fienden är mäktig, och striden blir svår, men Gud är
mäktigare ändå, och han skall ej övergiva sin stridsman.»

»Herren give eder nåd och kraft, mäster Olof!» sade andäktigt
borgmästaren, som var Olof varmt tillgiven. »När begiven I eder på väg?»

»Tidigt i morgon vill jag lämna Stockholm.»

Då båda männen gingo utför trappan och lämnade rådhuset samt skildes
snart åt, vandrande var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen,
och det började redan skymma på, när mäster Olof kom till sitt hem, som
låg i grannskapet av Svart-brödra-klostret och S:t Gertruds gillestuga.

När han inträdde i dagligstugan, satt hans moder, gamla hustru Christina
Larsdotter vid spinnrocken framför spiseln, där en väldig brasa
flammade. Hon småsjöng sakta, medan hon spann, men när Olof kom,
stannade hon hjulet med den ena handen och satte den andra över ögonen,
för att bättre se, vem dem inträdande var:

»Är det du, Olof?» sporde hon.

»Ja,» svarade sonen, »jag kommer raka vägen från rådhuset, och i morgon
skall jag draga bort till konung Gustaf i Upsala.»

»Till konungen!» utbrast gumman med en ton till hälften frågande, till
hälften yppande en viss känsla av stolthet. Men någon ren fråga om
anledningen gjorde hon icke. Det föreföll henne på det hela taget icke
så underligt, att hennes son kallades till konungen. I sin tids
brännande fråga visste hon, att hennes förstfödde intagit ett bland de
främsta rummen, att allas blickar voro fästade på honom, ej blott deras,
som omfattat den nya läran, utan kanske ännu mera deras, vilka ännu
böjde knä för helgonen och monstransen.

»Så kan du hälsa Lars,» sade hon, i det hon började sätta spinnrocken i
gång; »min tro är, att hans tid ock en gång skall komma.»

»Det menar ock jag,» genmälte Olof, »men hans stilla och fridsamma lynne
ställer honom utom striden. Först när fienden är slagen och en ordnare
behöves för det nya, då skolen I se, moder, att Lars blir rätte mannen,
och I kunnen leva den dagen.»

»Ske Herrens vilja!» sade gumman.

Så blev det tyst en stund i rummet. Spinnrocken surrade, och Olof gick
fram och tillbaka med händerna på ryggen. Slutligen stannade han framför
modern och såg på henne.

»Var äro nu dina tankar, son?» sporde hon och såg upp.

»Hm ... jag tänker på eder,» svarade Olof med ett vemodigt leende, »och
på ...»

»Du tänker på Christina!» tillade modren.

Sonen nickade och vände sig bort, samt började åter sin vandring fram
och tillbaka, och modern tyckte sig se, huru hans öga glänste av en inre
rörelse, vilken han ville dölja. Men hon ville icke yttra något i denna
sak. Hon visste väl, att varje vidrörande, om än så ömt, vållade smärta.
Detta ärende hade varit ett föremål för hennes djupa tvivel, och hon
hade icke, oaktat hon måste medgiva, att sonen hade rätt och att han
stödde sitt handlingssätt på Guds oförtydbara bud, kunnat bliva ense med
sig själv och försona sig med den tanken, att han skulle träda i
äktenskap, han, som av vigda händer mottagit den första vigningen till
präst. Han hade nämligen efter sin återkomst från Wittenberg blivit av
den sedermera i Stockholms blodbad halshuggne biskop Mats Gregersson
(Lillje) vigd till diakon, vilket var det första steget att bliva präst.
Prästvigd var mäster Olof ännu icke.

Det är av historien bekant, att dessa bägge bröder Olof och Lars, vilka
blevo den svenska kyrkans reformatorer, voro söner av en smed i Örebro,
varest de erhöllo sin första undervisning av munkarne i Örebro
karmeliterkloster. Härifrån skickades de till stiftsskolan i Strängnäs,
och därifrån reste Olof utomlands och besökte universitetet i
Wittenberg, i vars studentmatrikel för år 1516, som ännu finnes i
behåll, hans namn förekommer, men icke brodrens. Därutav visar det sig,
att endast den äldre brodren åtnjutit Luthers och Melanchthons
undervisning i Wittenberg, vare sig därför att föräldrarne icke hade råd
att hålla båda därute, eller av andra skäl. År 1518 den 10 februari
promoverades Olof till filosofie magister och kom året därpå hem till
Sverige, där han åter inställde sig hos sitt stifts biskop, vilken tog
honom till sin kanslär och vigde honom till diakon. Olof var då tre och
tjugu år gammal.

Brodern Lars, som sedan blev Sveriges rikes ärkebiskop, finnes under
dessa år knappast omnämnd. Att han omfattade de nya lärorna, är dock
visst. Man ser det av den klagoskrift, som karmeliterklostrets i Örebro
generalkonfessor inskickade den 30 november 1521 till dekanen i
Strängnäs domkapitel. Konfessorn anklagar häri ej blott Olof, utan även
hans broder Lars, för det de »smädeligen talat om Gud och hans heliga
namn och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans stadga och lag,
som förfäderna så obrottsligen hållit hade.» Brevet skrevs med anledning
av den bekanta tilldragelsen vid smeden Peder Olofssons —
reformatorernas faders — begravning, då sönerna bortdrevo
karmelitermunkarne från sorgehuset.

Sedan dess förlorar man åter Lars nästan helt och hållet ur sikte. Han
levde i tysthet med sina studier och sina forskningar, tills han med ens
i en följande tid, då, såsom Olof yttrade, den hetaste striden var
utkämpad, framträder enande och försonande med sitt milda, men fasta
lynne det nya med det gamla, ett arbete vartill måhända den äldre
brodern med sin eldiga och förkrossande kraft varit mindre ägnad.

Olof vistades sedan under åren från riksföreståndarens, herr Stens, död
och till Gustaf Erikssons val till konung, i Strängnäs, och här började
han sin verksamhet som reformator och vann snart stiftets främste man,
ärkedjäknen Lars Andersson, vilken, så länge stiftet var utan biskop,
förde den andliga styrelsen över det samma, för de nya lärorna. Vid
valriksdagen — det var år 1523 — fick konung Gustaf först kännedom om
dessa läror, om vilka han erhöll närmare upplysning av ärkedjäknen, och
sedan dess tog han så väl denne som den oförskräckte predikanten med sig
till Stockholm, där den förste fästades vid konungens person och närmare
omgivning såsom hans kanslär, den senare blev Stockholms stads skrivare
och fick stadens sigill sig anförtrott. Det var nu vid julen 1524
halvtannat år, sedan han tillträtt denna befattning.

På Olofs tillstyrkan hade modern flyttat från Örebro till Stockholm, och
hon hade fört med sig Christina Pedersdotter, vilken sedan hon var litet
barn hade vistats i huset och blivit ditförd av Gert Bryningh, samme
man, vilken nu på hösten hämtat henne tillbaka såsom hennes förmyndare.

Litet emellan talade Olof med henne om Christina. Hans hjärta var fullt
av kärlek, hennes bild trädde ständigt och jämt inför honom, oftast
strålande av lycka och sällhet, såsom hon var vid altaret den
betydelsefulla söndagen, men också stundom sörjande och blek, när han
tänkte på, vad hon måste lida, ryckt liksom en vilsen fågel ur sin
drömda lyckas bo. Och Olof själv led därvid mera, än han ville tillstå.

Nog hade han tänkt sig saken annorlunda. Hans kärleksförklaring var en
krigsförklaring, hans bröllop skulle befästa för evigt hans egen och
hans läras ställning till påveläran. Måhända var det detta slagg, som
skulle sovras bort. Han tog för mycket som mål, vad som borde framgå som
följd. Men det hjärta, som giver sig helt, fordrar ett helt hjärta
tillbaka.

Olofs tankar gingo fram och åter, men visst är, att aldrig hade
Christina för honom vunnit det värde, som hon nu vann, om hon med ens
blivit hans brud.

»Jag märker väl,» sade han och stannade åter framför spiselelden, »att
Christina sitter djupare i min själ, än jag kunnat föreställa mig.
Kännen I närmare Gert Bryningh, moder?» tillade han därpå, vändande sig
till modren.

»Föga känner jag honom annat, än att han varit i biskopens tjänst i
Linköping, allt sedan jag först hörde talas om honom, och det är nu
många år sedan.»

»Vet han av detta ärende?» fortsatte Olof, mera för sig än till modren,
»så lärer det väl föga vara att hoppas, att det skall drivas igenom. Men
vad som väcker min förvåning är, att hon spårlöst försvunnit. Jag sände
säkert bud med brev till Linköping. Där fanns hon icke. Jag fick mitt
brev tillbaka. Icke heller Gert Bryningh fanns varken där eller på
Munkeboda. Och när jag talade med kanslärn, herr Lars, därom ...»

»Kanslärn!» utbrast modren helt ängslig. »Har du talat med kanslärn i
ett slikt ärende, son?»

»Det haver jag visserligen! ...»

»Och vad sade han, käre son? ... Jag menar, att detta, allt får en ond
utgång!»

»Det bliver som Gud vill, moder, varken mer eller mindre.»

»Och kanslärn, Olof?»

»Han blev till en början bestört, han hade icke tänkt sig den saken, men
sedan jag visat honom, huru prästens kärlek till en kvinna och hans
äktenskap med henne icke var i Guds ord förbjudet, så gav han mig rätt.
Se, knappast visar sig i något så klart som uti detta mål förvändheten
av de påviskes stadgar. De belägga en prästs giftermål med bannlysning,
men hordom och jungfrukränkelse och annan slemhet, det får gå fritt.
Dock syntes det mig tydligt, att han ogärna ville tala i detta ämne, det
var kort efter hans återkomst från Malmöfärden, som jag sporde honom
till därom ... sedan dess har jag icke velat röra därvid. Och mitt sinne
är sådant, att jag härutinnan endast vill taga Guds ord till råds, sedan
må människorna göra med mig, vad de enligt lagen för gott finna och vad
deras samvete kan tillåta.»

»Jag fruktar dock, att du spänner bågen för högt, Olof!»

»I glömmen, moder, att jag i denna sak kan bedja Gud vara med mig. Jag
spänner icke bågen mot honom, utan för honom, och då kan den icke
spännas för högt.»

Åter inträdde en stunds tystnad, varpå modren sade:

»Jag har sport din broder Lars till råds i detta ärende.»

En flamma tändes därvid på Olofs kind, och ett leende krusade hans läpp.
Han satte sig på bänken mitt för modern och lutade sig ned med
armbågarne stödda på sina knän.

»Han har sagt mig det samma, som du själv, Olof! Men han har ock sagt
mig, att ingen av männen där ute, varken doktor Mårten eller hans vän,
den milde mannen, om vilken du talat, och som jag funnit så lik din
broder ... vad är det nu han heter? ...»

»Melanchthon!» ifyllde Olof.

»Ja, de äro så svåra, de där lärda namnen ... ja, ingendera av dem hava
med sitt föredöme givit stöd åt ett sådant steg.»

»Har han icke sagt mera, min milde broder?»

»Jo, han tillade, att det dock vore omanligt, när man fattat sin
övertygelse och hade Guds ord för sig, att det vore omanligt att då
bida, tills en annan tagit första steget, för att liksom se, att det
gick för sig.»

»Det talet väntade jag av min ädle broder,» sade Olof och sprang livligt
upp, »han har ett manligt sinne, Lars, fast han älskar friden. Den
allsmäktige Guden delar sina håvor olika, men det ordet skall han hava
hjärtelig tack för, det är ett ord alldeles efter mitt sinne. Och I
skolen icke ängslas, moder,» tillade han och fattade den gamlas hand,
»vad än må ske, så läggen det på hjärtat, att vi stå under Guds hand,
och om jag faller, innan verket blivit fullbordat, så är det ock Guds
vilja, och han väljer då ett bättre redskap, än vad jag kunnat vara. Det
verk, som jag påbegynt, skall dock icke falla, vad jag så lever eller
dör.»

»Gud välsigne eder båda!» sade modren och drog en lätt suck. »Men kan
det så icke hända, Olof, att det verk, för vilket du vill offra dig hel
och hållen, kommer i strid med din kärlek? Kan det icke hända, att ditt
mod stjäles undan dig och din kraft slappas, just när modet och kraften
som bäst behövas?»

»Så kan jag icke tänka mig saken, och underligt skulle då förhållandena
ställa sig, men det vet jag, att skulle det vara Herrans vilja, att jag
så skulle prövas, så vill jag vara färdig att som Abraham för Herrans
skull offra det käraste, jag äger på jorden.»

Så gick kvällen, och moder och son skilldes.

Den följande dagen var ej två timmar gammal, så satt Olof i sin släde
och lämnade Stockholm.




                                  XI.

                            Abrahamsoffret.


Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för
dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus,
som beboddes av konungens kanslär, mäster Lars Andersson, medan konungen
vistades i Upsala.

Mäster Olof steg ur släden och gick in i huset, där han snart möttes av
en sven, som följde honom in i ett rum, varest han fick avlägga sina
reskläder och rusta sig i ordning att uppvakta kanslärn.

»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande svennen, under det han
satte sin rock till rätta.

»Nej,» svarade svennen, »hans nåde konungen hade bud efter honom för mer
än en timme sedan, men han tillsade, innan han gick, att han väntade
eder, och jag skall följa eder till hans rum.»

Och svennen gick förut och mäster Olof följde. Kanslärns rum lågo i övra
våningen. När de inträdde i det första rummet, sutto där de kunglige
skrivarne redan i fullt arbete. Svennen förde mäster Olof genom detta
rum till ett, som var beläget innanför, varpå han bugade sig och
försvann.

Det rum, där Olof befann sig, var kanslärns enskilda arbetsrum. Det
stora ekbordet framför fönstret var här liksom på Stegeborg överlastat
av papper och skrivelser. Men även här låg bibeln uppslagen, och de
skrivna arken inuti densamma. Det syntes, att detta arbete var ett
älsklingsarbete, som kanslärn grep till, så ofta som hans trägna göromål
i konungens tjänst lämnade honom en ledig stund, vilken han kunde
använda efter gottfinnande. Olof kastade en blick på dessa fullskrivna
ark, och en ljusning av innerlig tillfredsställelse överfor hans manliga
drag. Han genomögnade sista sidan, som innehöll början på fjortonde
kapitlet av Mathei evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »då
sade hon på föregående tillskyndelse av sin moder: giv mig här på ett
fat Johannis döparens huvud» — var det sista, som kanslärn hade
nedskrivit. Bläcket hade nyss torkat, så det var tydligt, att kanslärn
hade nedskrivit denna vers strax innan han hade kallats till konungen.

På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej genast kunde förklara
för sig. Det är stundom, liksom om alldeles emot eller utom människans
vilja märken skulle inflätas i tankarnas väv. Hon märker det ofta icke,
men så framstå med ens dessa märken och bilda, samlade till ett, en ny
utgångspunkt och breda ett nytt ljus över hela hennes andliga tillvaro.

Han avbröts i sin tankegång av steg, som nalkades rummet, där han befann
sig, och när han såg upp från bibelspråket, föll hans öga på broderns
allvarliga men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte hans
hand.

»Du skall hjälpa mig, Lars,» sade han, »du skall hjälpa mig!»

Brodern sporde, vad Olof därmed kunde mena, och denne omtalade, vad som
tryckte hans sinne och huru han kommit att uppställa för sig valet
mellan plikt och plikt, offer och offer.

»Jag månde taga mig någon tid att övertänka ditt spörsmål,» sade Lars,
»men för ögonblicket åtminstone har du intet annat att välja, än att
följa mig till herr Lars, kanslärn, och konungen. Jag kommer just
därifrån med bud till dig att oförtövat infinna dig.»

Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Vid ankomsten till
konungens gård, där en mängd knektar, klädda i dessa utskurna och
uthackade blå och gula kläder, som väckte så mycken ovilja hos
dalkarlarne, samt knektehövidsmän befunno sig så väl på gården som i
trappan och förrummen, hälsade alla vördnadsfullt på Olof, som de väl
kände, eftersom de ofta sett honom gå ut och in både hos konungen och
hans kanslär. Lars stannade i ett av de yttre rummen, där ett par
kaniker befunno sig, ävensom en svartbroder. Olof ville fortsätta sin
gång, men då en av dörrsvennerna upplyste honom om, att konungen för
ögonblicket var hindrad, dröjde även han.

»Mäster Olof!» sade någon då tätt bakom honom och Olof vände sig om.

Det var svartbrodern, i vilken Olof igenkände den Mårten Skytte, som han
haft ett så djupsinnigt samtal med samma söndag, då Christina försvann.

»Det var ett gott möte,» svarade Olof. »Ären I ock här på konungens
kallelse?»

Svartbrodern nickade, och i det samma öppnades dörren till konungens rum
och kanslärn visade sig på tröskeln. Han såg ned över rummet, och när
han fick sikte på Olof, vinkade han åt honom att inträda.

Konungen stod vid ett med en röd duk överklätt bord, när Olof inträdde.
Han stödde sig med ena handen vid bordet och höll den andra i sidan,
varigenom den korta med vida pösärmar försedda riddardräkten, som han
för tillfället bar, sammantrycktes och visade hans väl formade gestalt.
Benkläderna eller hosorna voro av vitt siden och smögo sig tätt omkring
benen. De nedre delarne av armarne voro även betäckta av vitt siden.
Överklädnadens ärmar slutade vid armbågen. Denna överklädnad av svart
flöjel var rikt försedd med tunga guldbroderier. På huvudet bar han den
lilla svarta huvudbonaden, varmed man vanligen ser honom avbildad. Den
föll ned över vänstra örat och var över högra tinningen prydd med en
kort, men fyllig vit strutsfjäder.

»Guds fred, mäster Olof!» hälsade konungen helt fryntligt den
inträdande. »I haven gjort en rask resa från Stockholm, och det skolen I
hava tack för! Jag menar, allt är lugnt och stilla i min huvudstad ...
men här förestår strid, mäster Olof, som I väl veten.»

Olof bugade sig, och konungen fortfor:

»Ären I beredd att våga en dust? ... I skolen se, de påviske bliva ej
lätte att tagas med! Men jag vill med egna öron höra dem försvara sin
sak ... Stån I fast vid att våga striden? ... Ännu är det tid till
återvändo!»

»I Guds namn, jag är redo, konung Gustaf!» svarade Olof och såg konungen
fast och beslutsamt i ögat.

»Nå, det väntade jag mig,» fortsatte denne. »I haven väl ock icke annat
gjort, än berett eder, allt sedan I hörden doktor Mårten i Wittenberg,
så I ären som en krigsman, den där i varje stund väntar att få höra
trumman gå.»

»Är det så eder mening, att samtalet skall försiggå redan i dag?» sporde
Olof.

»Redan i dag! ... Om två timmar skolen I vara färdig att följa mig upp i
domkapitlet. Men de två timmarne kunnen I använda som I viljen.»

Konungen hälsade åter vänligt, och Olof bugade sig att lämna rummet.
Kanslärn hade under tiden stått ett stycke på sidan om konungen, men när
Olof skulle gå, närmade han sig denne och viskade till honom:

»Jag väntar eder hos mig, när jag kommer ifrån konungen!»

Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till mötes, och kanikerna
sågo så mörkt och hotande på de båda bröderne, när de vände sig från
dörren för att avlägsna sig. Just som de gingo över tröskeln, hörde de
åter dörren till konungens rum öppnas och Mårten Skytte inkallas.
Bröderna följdes åt till kanslärns boning, men ingendera yttrade något
under vägen. När de kommo till porten, sade Lars:

»En viktig stund förestår dig, broder! Gud styrke dig och lägge orden på
dina läppar!»

Olof fattade broderns hand och tryckte den, och en stund förflöt.

»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig, innan vi gingo till
konungen?» frågade Olof.

»Den saken ligger dig högt om hjärtat, Olof,» genmälte Lars, »jag har
noga övervägt allt i mitt sinne, och jag har kommit till det slut, att
...»

Det lät, som om han ännu en gång velat tänka om sin tankegång.

»Att?» upprepade Olof, och hans mörka öga brann.

»Att det, som är en dyrbarast, det skall man offra Herranom.»

»Abrahamsoffret!» sade Olof långsamt och betydelsefullt.

»Som du säger ... där giver det heliga ordet självt svar på din fråga!»

Bröderne skilldes, och Olof befann sig snart åter i kanslärns arbetsrum.

Bibeln låg där uppslagen på kanslärns bord med hans påbörjade
översättning, och bibelspråket, som han kort förut genomläst, sprang
fram med eldskrift för hans själ. Han gick fram och läste igenom det
ännu en gång, och han lutade huvudet mot handen och hans ögon
tillslötos, för att liksom utestänga allt utom denna bild av ett rent
offer för sanningens skull.

Därvid råkade han att skjuta undan Bibeln, så att de inunder liggande
papperen kommo att synas.

Hans ögon sökte Bibeln och kanslärns översättning, men de stannade med
en förundransvärd fasthet på ett pappersblad, som stack fram under
Bibeln.

Där stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna, Peder Grym och Christina
Pedersdotter.

Olof ryckte hastigt fram papperet och genomögnade det.

Det var en avskrift av Christinas frivilliga och otvungna avsägelse av
världen och beslut att ingå i Vadstena kloster. Gert Bryningh hade
skickat denna avskrift till kanslärn jämte ett brev, vari han
omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun och den glädje,
som hans gamla hjärta kände, då nu om ett par dagar hans ögon skulle
fröjdas av den härliga synen att se biskop Hans viga Christina till
nunna.

Det intryck, som denna skrivelse gjorde på Olof, låter sig icke
beskriva. Han läste och läste om igen; hans stora blixtrande ögon
tycktes fastsmidda vid skriften, och hans kind vart blek som papperet i
hans hand, medan stora svettdroppar pärlade fram på hans panna. Han
ville icke tro sina ögon, han kunde icke fatta, vad han läste, men det
var dock så tydligt, det tillät ingen skymt av något missförstånd.
Avskriften var bevittnad av biskop Hans själv och en av kanikerna i
Linköpings domkapitel. Och likväl dröjde det en god stund, innan den
förfärliga sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.

Christina, hans Christina, som vid Guds altare svor honom sin tro, hon
hade av fri vilja, utan tvång och utan lock beslutat att gå i kloster.
Olof skulle förr hava trott, att jorden kunde brista sönder under hans
fötter, än att något sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i
dubbelt avseende, svika honom såsom människa och svika honom såsom
förkunnare av Guds oförfalskade ord. Huru var det möjligt? frågade han
sig gång på gång, och alltid blev svaret fjärran. Det avlägsnade sig
snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade slutligen liksom
ett gäckande eko hans egna ord: möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu
hoppet att leva, liksom himlens stjärnor stråla, sedan sol sjunkit i
hav; hennes död skulle hava vållat smärta, men tro och kärlek leva på
andra sidan graven. Det hade blott varit en vinter mellan honom och
henne, en vinter med ett naket törne, som en varmare sol åter skulle
smycka med rosor.

Klosterlöftet däremot var ett svek, som låg lönnmordet nära. Sitt löfte
till honom kunde hon glömma, men sitt löfte till Gud ...! Olofs huvud
svindlade. Allt det bästa och ädlaste och renaste, som jorden ägde, hade
sammanflutit i hans Christinas bild, och nu var det borta, och från alla
håll grinade hånet mot honom.

Då visade sig kanslärns resliga skepnad på dörrtröskeln.

Olof märkte intet. Han satt där stel och orörlig med glanslös blick.
Åskan kunde hava slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös
därför. Kanslärn blickade förundrad på honom, och visste knappt, om han
skulle gå fram eller tillbaka, men så träffade hans öga papperet, som
Olof ännu höll i handen, och han förstod då, vad som timat.

Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle mannen darrade själv
därvid. Så djupt hade han ej trott, att smärtan skulle gripa den
själsstarke mannen, vars högsta mål dock omfattade något, som gick vida
utöver den gäckade kärleken till en kvinna. Ack, han kunde ej fatta, att
den sanna kärleken, långt ifrån att röva mannens kraft och stäcka hans
andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom, som räcker för en
värld.

Det varade en stund, innan Olof kom till sig själv. Det första han såg,
var kanslärns orofyllda blick, som med värma spanade efter det första
tecknet av återvändande liv i sin unge medarbetares öga. Så småningom
döko de sedan upp, det ena efter det andra av de intryck, som denna dags
händelser infört i hans själ. Den innerliga tillgivenhet, som lyste ur
kanslärns anlete, verkade som solstrålen en frostig vårdag.

»Unge man,» sade han, »jag fattar din smärta, men giv den luft, giv den
luft ... du har en vän framför dig!»

Herr Lars gick med dessa ord och stängde dörren till det yttre rummet.

»Tidenderna där,» fortsatte han, »som jag finner hava kommit eder till
handa, hava kommit för brått. Dock skulle de en gång hinna eder ... Men
sörjen icke, mäster Olof, allt kan ännu göras gott igen ...»

Olof såg med en tacksam blick på den välmenande herren, men han skakade
på huvudet, och hans drag blevo så mörka och dystra, att kanslärn
bleknade av förskräckelse.

»Kom, mäster Olof, och sätten eder, vi måste talas vid!»

De satte sig på bänken mitt emot fönstret, och kanslärn fattade åter
Olofs hand.

»Eder gamle förman måste bikta för eder, mäster Olof,» sade han. »I
kunnen dock tro mig, då jag säger, att jag tänkt och handlat för eder
som eder vän, på samma gång som jag måst hava det stora hela i sikte.»

Och han omtalade, vad som tilldragit sig på Stegeborg, huru han helt
plötsligt en morgon blivit inkallad till fru Christina Gyllenstjerna,
och huru han där funnit före sig den uppskrämda Christina, som bett om
fru Christinas skydd mot sin förföljare.

»I den sinnesstämning, som konungen då var,» fortsatte han, »vågade jag
icke låta komma för hans öron, vad jag där av jungfrun fick att veta ...
I kännen själv, huru häftig hans nåde kan vara, och då var han i ett
överretat tillstånd allt sedan Malmöfärden, där han höll på att hugga
Herrman Israel sönder och samman, var så jag icke lyckats hejda honom.
Jag fasade själv för det, som jungfrun omtalade, huru mycket mera skulle
då icke konungen hava gripits därav. Helt visst skulle han hava ansett
eder såsom den där brutit Guds lag, och I kunnen själv föreställa eder,
vad följden därav blivit för vårt gemensamma verk ... Nej, nej, fråga
icke, avbryt mig icke, tiden är dyrbar, och när vi väl kommit tillbaka
från domkapitlet, skola vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga
eder, att det är jag som hållit jungfrun undan både eder och världen ...
Fru Christina tog henne med sig till Hörningsholm ... Jag skulle sagt
det för eder i Stockholm, menen I ...? Ja, I kunnen hava rätt, men
tänken först på det oväsende, som där mötte konungen, när vi återkommo
dit; tänken på den vrede, varmed han tilltalade eder och mäster Michael.
Jag ville, att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta ärende till
avgörande ... Att saken tagit en sådan vändning, det är för mig
ofattligt, och jag menar, att vi skola invänta bud från fru Christina
eller henne själv, ty hon lärer väl komma till greve Johans bröllop ...
Jag kan ej avstå från den tanken, att allt skall bliva gott igen ...»

»Vad I härutinnan haven gjort, mäster Lars,» vidtog Olof, sedan kanslärn
tystnat, »däröver är jag icke satt att döma. Det är dock ett intet mot
det svek, som jag rönt, och skulle icke hava fått denna utgång, om icke
hon haft ett falskt hjärta ...»

»Talen icke så hårda ord, mäster Olof,» avbröt kanslärn. »I kunnen icke
veta, vad som vållat jungfruns beslut.»

»Hårda ord!» utropade Olof bittert, »jag står på en grav av jordade
förhoppningar, och I kunnen säga till mig: talen icke hårt om den, som
har fritt och otvunget, märken det, mäster Lars ... utan tvång och utan
lock trampat dessa förhoppningar till döds under sina fötter! ... Det
kan bliva gott igen, sägen I ... ja, det kan bliva gott, men då har
detta hjärta upphört att slå ...»

»Olof!» utbrast kanslärn och reste sig från bänken samt ställde sig mitt
framför den olycklige mannen, »sådana ord vill jag icke höra av eder!
Tänken uppå, att huru än vårt liv skiftar, så är det dock ett, som är
nödvändigt, och för detta ena må allt annat vika. Den, som älskar fader
eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren ... Och det,
som I här sörjen, synes, om det är sant, vad papperen där giva vid
handen, vilket jag dock alltid ännu betvivlar, icke vara värt eder sorg
... Nej, min son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du kan
fylla det löfte, du givit vår herre konungen.»

Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu mötte Olofs. Det var
något däruti av den värma, som talade ur broderns anlete, när de nyss
skilldes åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren föregående
aftonen, och den strid, han utkämpat inom sig med anledning av
svårigheter, vilka då blott funnits i hans föreställning. Nu hade de
stigit fram i verkligheten, nu stodo de ansikte mot ansikte med honom.
Nu var stunden inne, det fruktade offrets stund.

Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek vållat honom, eller
skulle han träda upp i Herrans strid och föra svärdet som en man? Men
kunde han det ... var ej nu hans kraft bruten?

Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var dödsblekt och en
förfärlig oro brann i hans öga. Han dolde en stund huvudet i handen;
hans bröst arbetade våldsamt och hans läppar skälvde, som om ord gått
fram över dem, vilka de haft svårt att bära.

Kanslärns ädla och manliga drag avspeglade livligt det varma deltagande,
som bodde hos honom för den unge mannen, vilken var så rik och dock i
detta ögonblick så arm, vilken var så stark, och dock i detta ögonblick
darrade som ett barn. Djupt hade kärleken grott in i detta hjärta, man
kunde väl se, att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas med
rötterna, och att det fordrades mer än mänsklig styrka, för att bliva
herre över de stormande vågorna där inne. Liksom adepten med feberhet
blick följde utvecklingsprocessen i den smältdegel, varur han hoppades
framlocka sitt guld eller sitt livselixir, så hängde den gamles öga vid
den unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande varje den minsta
skiftning i hans ansikte, varje den minsta rörelse av hans hand. Det var
ock ett viktigt ögonblick. Det gällde verkligen även här ett livselixir,
vars frambringande berodde på, om Olof skulle gå segrande ur den
våldsamma kamp, som sönderslet honom.

Men hon kom, den styrka, varom han så varmt anropat Gud i sina böner,
hon kom, den klarhet, som han med sådan ängslan åtrått. Det gives
ögonblick i livet, då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena
efter det andra, ramla undan, och då man ser sig ensam, alldeles lämnad
åt sig själv i den vida, vida världen. Men med varje stöd, som ramlar,
med varje våg, som ökar det oändliga ökenhavet, spirar djupt ur själen
upp en kraft, som ersätter alla andra stöd. Det är Guds kraft,
medvetandet om ett ärligt strävande, vissheten om bönhörelse.

Abraham stod där så livslevande framför honom, höjande handen att stöta
offerkniven i sonens hjärta, Johannes döparens huvud låg där så blodigt
på det kungliga maktbudets silverfat, — och hans egna ord till modren
och den milde brodrens ord: det dyrbaraste skall du offra Herranom,
bildade liksom en skrift omkring tavlorna, som han nu fullt fattade. Det
som ville behärska och betvinga hans själ, sorgen över förlusten av hans
hjärtans kär, denna sorg måste han lägga fram för Herran. Han tog handen
från pannan och sade, i det han såg fast på kanslärn:

»Jag är redo!»

Tårar glänste i kanslärns ögon, och han slöt segraren i sin famn. Några
ord yttrades ej mera i detta ärende. Kanslärn kände sin man och
fastheten i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i denna kämpens
seger över sig själv låg löftet om seger i den stundande striden. Det
var en slags invigningsfäst, för att dagens hjälte med skärade händer
måtte föra andans tveeggade svärd.

De följdes åt till konungen, som, omgiven av sina herrar, stod färdig
att begiva sig till domkapitlet.

Konungen studsade vid anblicken av Olof, i vars bleka anlete han ville
läsa en viss försagdhet, som illa överensstämde med vad den stundande
striden krävde, men när han träffades av den flammande blicken i Olofs
öga, blev han tillfreds och tillryggalade, utan att göra några frågor,
vägen till domkapitlet.

Den närmare skildringen av detta möte mellan den gamla och nya läran,
som konungen föranstaltat, ligger utom området för denna berättelse. Det
var den första offentligen förda striden mellan de olika tänkande, och
den fördes på den gamla kyrkans sida av en gammal, fromsint, men av sin
läras sanning livligt genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet
eller disputationen rörde de viktigaste läror, vari de båda skillde sig
från varandra. »De nappades häftigt,» säger en samtida, men Olof behöll
segern, emedan han ur den heliga skrift bevisade sina satser.

Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, varmed han förde sin läras
talan, gjorde på konung Gustaf ett djupt intryck och befästade honom
ännu mera i hans tro på det nyas företräde framför det gamla. Kanslärn,
som närmare kände till, huru det såg ut inom denne man, vars tunga
talade sanningens ord med en så levande styrka, en så brinnande
tillförsikt, han hänfördes och beundrade.

»I skolen hava tack, mäster Olof!» sade konungen, sedan akten var slut
och domkapitelsherrarnes mörka anleten tillräckligt utvisade, huru djupt
det gått dem till sinnes att se sin kämpe vederlagd och besegrad. »I
skolen hava tack, jag har till min stora uppbyggelse hört eder, och jag
hoppas den dag skall komma, då varje man i Sveriges land tackar eder i
sitt hjärta för edert mod att uppträda i den sanne Gudens tjänst!»

Kanslärn fattade med värma Olofs hand och tryckte den, men sade intet.
Olof förstod hans tystnad och var i sitt hjärta tacksam därför. Men när
han kom ut ur salen med de många ansiktena, vilka alla följt och följde
honom, somliga med hat och bitterhet i sina blickar, andra med beundran
och hängivenhet, då spred sig ett leende över hans läppar, ett leende så
fullt av vemod, att den, som sett honom, skulle med förundran hava
frågat, om det var den starke kämpen, vilken i konungens och riksrådens
närvaro brutit en lans och vunnit seger.

Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick in under de höga,
majestätiska valven. Det var på eftermiddagen, och det var redan skumt i
kyrkan, men framme i koret brunno ljus. Olof gick fram till högaltaret
och där föll han på knä och bad.

När han reste sig upp, stod brodern med hopknäppta händer vid hans sida.

»Ditt hjärta är fullt av sorg, Olof,» sade han, »jag vet det, jag har
talat med herr Lars kanslärn ... Men var tröst broder och låt dig icke
övervinnas, sol kan stråla om middagen den dag, som går upp i töcken
...»

»Graven, broder, lämnar ej igen sitt rov» avbröt Olof med en rörelse,
som han knappast kunde bekämpa.

»Vad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke länge efter den seger,
du i dag vunnit, bliva en grav för någon!»

»Nej klostermurarne skola nog ramla och hon bliva fri ... men säg mig,
vad är det mera med det? Kan hon därför träda inför mig, sådan hon var,
då vi skilldes, kan hon återtaga sitt löfte och återgiva mig min tro på
hennes hjärtas renhet och fasta förtröstan till Guds nåd? Se, broder,
hon har av fri vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett av
tvång, vad vore det då att sörja ...? Nej det är hennes fria viljas
beslut, som jordat mitt hopp och beseglat graven ... Dock hoppas jag
till Herren, att friden skall återvända i mitt hjärta och att jag ännu
skall kunna verka i hans tjänst.»

»Gud give därtill sin välsignelse, broder!» tillade Lars.

De gingo med dröjande steg fram mellan pelarne och lämnade kyrkan. Dagen
därpå befann sig Olof åter i Stockholm.




                                  XII.

                              Spelmannen.


Juldagarne gingo. Det var tredjedag jul efter aftonsångens slut, just
som kyrkfolket strömmade ut ur Storkyrkan. Mörkret hade redan utbrett
sig över huvudstadens trånga gator, och närmast till kyrkan fick man så
gott som armbåga sig fram. Mäster Olof hade hållit en av sina bästa
predikningar, och han hade nu blivit så kär för Stockholms invånare, att
ingen ville gå miste om att höra honom. Den sinnesstämning, vari han
fortfarande befann sig, bredde ock över hela hans väsende en sådan ton
av djupt och rörande allvar, att alla, som hörde honom, grepos på ett
förunderligt sätt av blotta hans stämmas klang eller av flamman ur hans
stora ögon.

Hans höga skepnad skred sakta fram bland människomassan, som
vördnadsfullt öppnade en väg för honom och hans moder, vilken han förde
vid armen. De gingo snett över torget åt Köpmangatan till, för att komma
in på Själagårdsgatan.

Knappt hade de försvunnit vid hörnet av den sistnämnda gatan, förrän en
släde körde in på torget från motsatta sidan. Den kördes av en man, som
tycktes hava svårt att hitta vägen, ty han sporde litet emellan de
förbigående till, utan att få det svar han önskade. Slutligen stannade
han och så gott som stängde vägen för en sventjänare, vilken helt vred
fattade hästen i tyglarne.

»Så vitt jag kan se,» sade mannen i släden helt godmodigt, »så ären I en
av fru Christina Gyllenstjernas svenner, och det är alldeles en av dem
jag önskar träffa.»

»Därför kan du köra åt sidan för folk,» brummade den gamle svennen.

»Stopp nu, sven, och säg mig ... fastän det behöver jag icke fråga, ty
jag kan förstå, att fru Christina nu är i staden, men vad jag icke kan
få klart för mig är, var hon tagit till härbärges.»

»Och vad vill slik karl fru Christina?» sporde svennen något
misstänksam.

»Den saken lärer jag få redogöra för fru Christina själv, när jag
träffar henne.»

Svennen hade ingenting däremot att invända, utan han ställde sig bakpå
släden, som snart stannade utanför fru Christinas bostad, där några
andra slädar stodo. Några svenner, klädda i de Stureska färgerna och med
Natt och Dags-vapnet broderat på livrockarne, voro vid skenet av ett par
facklor sysselsatte att från slädarne uppbära koffertar och annat
restyg. Synbarligen hade fru Christina nyss anlänt till huvudstaden.

I den sist anlända släden befann sig, utom den, som körde, en kvinna,
vilken stilla och orörlig, som om ingenting kommit henne vid, ännu när
släden stannade inom kretsen av fackelskenet och sedan hennes ledsagare
stigit upp och kastat tömmarne på hästryggen, satt kvar, utan att göra
någon min av att resa sig.

Hennes ledsagare viskade henne några ord i örat, och hon lät sig av
honom lyftas ur släden, varpå hon följde honom in i huset. Mitt bland de
fram och åter springande svennerne skredo mannen och hans följeslagerska
uppför trapporna, och uppkomna i första våningen, sporde den förre en
där stående äldre sven, vilken tycktes hava någon uppsikt över de andra,
var han kunde få träffa fru Christina. Den gamle trotjänaren såg
förvånad på mannen, vilkens dräkt vid närmare påseende ingalunda var
sådan, att den ingav förtroende, och ännu mer uppspärrade han ögonen vid
åsynen av hans följeslagarinna, vars dödsbleka ansikte under den tätt
åtdragna huvudbonaden hade ett spöklikt utseende.

»Det är ett ärende av yttersta vikt, som jag har att säga fru
Christina,» sade den trasige mannen, då tjänaren icke tycktes vilja göra
sig bråttom.

Men i det samma hördes fru Christinas röst i rummet, vartill dörren stod
öppen, och mannen trädde oanmäld in, dragande sin följeslagerska med
sig. Fru Christina såg lika förvånad på den inträdande, som hennes sven
hade gjort, men utan att avbida någon fråga, sade mannen:

»I kännen väl icke igen mig, ädla fru, men henne här lären I känna så
mycket bättre ...»

Med dessa ord drog han av sin följeslagerska reshuvan, och fru Christina
tog ett steg tillbaka, slagen av överraskning och även förskräckelse,
när hon såg och igenkände Christina Pedersdotters drag.

»Christina!» utropade hon. »Vad har hänt ...?»

Den tilltalade skälvde i hela sin varelse, och hennes följeslagare förde
henne med mycken ömhet till en bänk, där han nedsatte henne.

»Vad har hänt?» sade han sedan, i det han vände sig till fru Christina,
»jo, det har hänt, att jag med Guds hjälp skall rädda jungfrun från att
levande begravas ...»

»Vem är du?» sporde fru Christina, och allvaret blixtrade ur hennes
ögon.

»Jag är spelmannen, som spelade så vackert för jungfrun här på
Hörningsholm, att jag höll på att spela henne i graven i stället för
till bröllops ... ja, ja, det där har jag nu sagt henne hundrade resor,
men hon tror mig icke, och det betyder heller ingenting. Huvudsumman är
den, att hon icke skall i klostret in, så vitt som ...»

»Vilket tal djärves du föra inför mig, man ... och med vad rätt har du
bekommit denna jungfru i din vård?»

Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans slitna mössa
började gå runt mellan hans fingrar. Han vände sig till höger och
vänster, men så såg han den stränga frun stadigt i ögat.

»I kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men sparen edra frågor, tills jag
hunnit utföra mitt värv till fullo, då hoppas jag kunna göra gott besked
för mig ... Nu söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd,
stränga fru, det kunnen I begripa, ty jag har stulit henne ... ja, ja,
jag har stulit henne, och hade hon ej varit dödssjuk, så hade jag väl
aldrig fått henne så långt. Det har gått genom natt och dag, skolen I se
... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas dock icke länge, ty
jag tror mig äga läkedomen liksom på fickan.»

Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra på denna sträng, gått
fram till Christina och fattat hennes hand. Men hon ryste tillbaka för
iskylan i denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den irrande,
nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt de inre rummen, och en
tjänarinna, till utseendet lika gammal, som svennen därute, skyndade in.
Denna såg genast, vad som här var att göra, och skyndade att hjälpa sin
matmoder införa den lidande jungfrun i ett av de inre rummen.

Kort därefter kom fru Christina tillbaka.

»Säg mig nu,» sade hon med stränghet till den väntande spelmannen, »säg
mig nu, vad din mening är med allt detta, gamle man ... huru har du
vågat förgripa dig på ...»

»Sägen icke så, fru Christina,» avbröt henne gubben med tårar i ögonen
och med en bönfallande stämma, »sägen icke så och talen icke så hårda
ord till mig! Ack om I vissten ... Men kan en syndig människas bön
uträtta något hos honom däruppe, så skolen I bliva lycklig, stränga fru
... Som jag sade eder, när jungfrun därinne trätt i brudstol, då kanske
skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga, men tro mig fru
Christina ... jag bävar själv för vad jag vågat, och likväl ville jag
icke hava det ogjort ... nej, säger jag, om det ock skulle kosta mitt
liv ...»

Mannens ton och hållning var så varm och så tillitsfull, att fru
Christina måste emot sin vilja lyssna till honom, ehuru han blev allt
mera gåtfull, ju mera han talade.

»I brudstol?» sporde hon. »Är du från vettet, gubbe? Har du ock, som du
säger, stulit jungfrun och är hon förföljd, så kan du väl förstå, att
jag icke vill bliva din medbrottsling.»

»Men om mäster Olof stode här vid min sida.»

»Mäster Olof?»

»Ja, han är icke död, han lever!»

Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm eller ovilja, som
hennes anlete uttryckte, utan det var snarare medömkan. Hon ansåg
synbarligen mannen hava förlorat förståndet.

»I viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart nog lärer kunna
bevisa mina ord. Allt vad som har vållat denna olyckliga färd till
Vadstena, är idel argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig,
då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan i stället för att
leda tillbaka till hälsa, fullborda ofärden, om den kommer för bråd, och
därför är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta mitt arbete
och så småningom vänja jungfruns sinne vid sanningen. Det där kunnen I
begripa bättre än jag kan det utsäga.»

Om fru Christina i ett ögonblick tänkt att låta gripa mannen och hålla
honom i förvar såsom den där genom sitt vanvett kunde vålla mycken oreda
och störande ingripa i den enes eller andres liv, om en sådan avsikt
uppstått hos henne och till och med styrkts vid tanken på, att jungfrun
var förföljd, så att hon velat utlämna både henne och kvinnorövaren till
förföljaren, den förra att fullborda sin heliga gång till klostret, den
senare att stå till rätta inför domstol, — så bevektes hon av gubbens
sista yttrande att låta hejda sig och åtminstone invänta säkra
underrättelser om mäster Olof.

Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt kunde få veta, om
mäster Olof verkligen levde eller icke, och sålunda på stället
överbevisa gubben och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för
hans fängslande och utlämnande. Hon inkallade den gamle trotjänaren, som
snart stod inför henne och med förvåning blickade på den besynnerlige
gubben, i vars öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna,
medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.

»När dog mäster Olof?» sporde fru Christina sin sven.

»Mäster Olof ... när dog mäster Olof?» genmälte denne och kastade en
anklagande blick på gubben, »kunde jag icke tro det, nej, nej, nådiga
fru, de äro aldrig att tro på, dessa gatstrykare, och denne här är en
bland de värsta. Jag känner honom väl, ölstugan är hans hem från morgon
till kväll, och ofta är rännstenen hans läger ... Och du vågar komma med
slika lögner inför fru Christina, herr Sten Stures efterleverska, Gud
hans själ nåde!»

Sedan han givit luft åt denna sin ovilja över spelmannen, vilken stod
där med barnets leende på sina läppar, ehuru det bleka, pussiga ansiktet
visserligen tjänade att bekräfta den redlige svennens ord, vände sig
denne till sin matmoder.

»Mäster Olof är icke död, stränga fru!» sade han. »Han har denna dag
predikat i Storkyrkan, och jag menar, att hela staden hade trängt sig
tillsammans i kyrkan för att höra honom. Han har nu i dagarne varit hos
konungen i Upsala och inför själva domkapitlet, säges det, bevisat sin
läras sanning på ett sådant sätt, att de lärde kanikerna bleknat
därvid.»

Allt var nu klart för fru Christina. Här var bedrägeri på färde, och
spelmannen, drinkaren, han med det barnsliga leendet och den stundom
slöa blicken, han hade kommit bedrägeriet på spåren och syntes med Guds
hjälp kunna leda till en lycklig utgång vad som var ämnat till olycka.
Till sin svens stora förvåning fästade hon en blick av innerlig medömkan
på gubben och sade, liksom spörjande honom till råds:

»Så låta vi sända bud efter mäster Olof och skola snart få saken på det
klara.»

»Nej, nej, duger icke, med förlov, stränga fru,» svarade gubben livligt,
»hava de onde spelat ett sådant spel med jungfrun, så hava de säkert
icke sparat mäster Olof, och känner jag honom rätt, så har
underrättelsen om jungfru Christinas klosterlöfte gripit honom svårare,
än om de sagt henne vara död ... och si, hava de nu låtit honom veta
detta, så måste man även för honom helt sakta öppna dörren för
sanningen. Det tror jag mig om att kunna göra. Gören I så ock med
jungfrun därinne, jag har gjort början, I kunnen gott taga vid, där jag
slutat.»

Det blev en stund tyst i rummet, varpå fru Christina yttrade:

»Mycken orätt har jag gjort dig, gubbe, och det måste du giva mig till,
ty du hade skenet emot dig. Du har dock handlat i detta ärende som en
redlig man, och icke annat jag kan finna, är ditt råd det bättre i
avseende på både mäster Olof och Christina. Vad som har bestämt ditt
handlingssätt, ville jag väl spörja, men det är din egendom ... Skynda
därför till mäster Olof, jag skall göra mitt bästa hos jungfru
Christina.»

»I finnen så ock, stränga fru,» genmälte mannen, »att när I nu icke mera
fordren bevis för min utsago, jag må få någon tid på mig. Kan väl hända,
att jag icke blir färdig med mäster Olof i dag! På hans bröllop skolen I
måhända till sist få allt att veta.»

Med dessa ord gick gubben, och fru Christina skyndade in till den sjuka.
Den gamle trotjänaren strök sig om sitt skägg och kunde ej återkomma
från sin förvåning.

Emellertid gick spelmannen fram genom de mörka gatorna. Vid släden, som
ännu stod där nere, stannade han en stund och sökte efter något, som han
omsorgsfullt stack under armen, varpå han avlägsnade sig, sedan han
tillsagt en av fru Christinas svenner att taga vara på hästen. Det var
mörkt på Stockholms gator, fönsterluckorna voro stängda till alla hus
och alla dörrar tillbommade, såsom bruket var åtminstone i de större
städerna denna tid, där varje hus var liksom ett fäste för sig, en bild
av tidslynnet att skilja sig från andra och lita i första hand på sig
själv. De sista årens oro, först kriget mot konung Christian, när
Christina Gyllenstjerna försvarade Stockholm, så belägringsåren under
frihetskriget, då Gustav Wasa såsom riksföreståndare hade sina läger
utanför staden, och synnerligast vederdöparnes våldsamma buller nu sist,
— allt detta hade bidragit att göra Stockholms invånare mera försiktiga
och vaksamma än någonsin.

Gubben gick med en vacklande gång fram genom gatorna och gränderna,
vilka voro i det närmaste folktomma, och stannade slutligen framför det
hus, där stadens skrivare, mäster Olof, bodde. Tydligen kände han väl
till detta hus, ty han gick så säkert upp för stentrappan utåt gatan,
som om han själv haft sin bostad där. Han fattade den tunga portklappen
och slog med den ett par slag mot den fasta ekdörren, så att det gav
genljud genom hela gatan. Steg hördes snart innanför, och en manlig röst
frågade, »vem det var, som ville in?»

»Bud till mäster Olof!» svarade gubben, »och det, som är viktigt ändå;
jag menar, att han är hemma vid det här laget?» tillade han liksom för
sig själv, under det regeln drogs ifrån innanför och dörren öppnades.

»Jo,» svarade mannen, som öppnat, en handskmakare, som hade sin verkstad
strax till vänster innanför porten, »jo, mäster Olof är nog hemma,
stackars herre, han ser så sorgsen ut, sedan han var i Upsala hos kungen
och domkapitlet, att det går en genom märg och ben, och aldrig skall man
nu mera se ett leende på hans läppar ... Kanske sörjer han över
bönderna, som nu skola komma för Stockholm igen, eftersom de säga, och
göra slut på konung Gustafs regemente och alla kättare. Men det är han
oskyldig i, och vi borgare skola väl veta att försvara vår stad och
konung Gustaf med!»

Den pratsamme och välmenande handskmakaren hade fattat gubben i kragen,
medan han talade, och båda stodo kvar i den öppnade porten. Gubben sade
helt litet, men han tycktes icke göra sig bråttom, antingen det nu var,
emedan han behövde tid att ordna sina tankar — och han var van att sluta
sig inom sig, det månde vara vem som helst som tilltalade honom, så
snart talet icke rörde honom närmare — eller det var, emedan mannens ord
till en del just rörde något, som låg honom om hjärtat.

»I haven viktiga bud, sägen I,» fortsatte hantverkaren, — »ja, kunnen I
skingra den redlige mannens bekymmer, så må Gud välsigna både eder
ingång och utgång ... jag vet väl den, som skall bliva gladare än jag,
och det är modren, gamla hustru Christina. Hon sörjer, hon ock, så
svåra, och en gång emellan, då jag kommit upp till henne, har jag funnit
henne i tårar. Det är ett sorgehus, det är visst!»

»Efter sorg kommer dock stundom glädje, mäster!» sade gubben, och
fortsatte sin gång uppför trappan till övre våningen. Just som porten
hördes stängas där nere, fattade han i nyckeln till en dörr där uppe.

Han vred om nyckeln och steg in. Det var mäster Olofs rum, och han satt
själv framme vid fönstret, belyst av ett matt och obestämt sken från den
till hälften nedbrunna brasan i spiseln. Han satt med huvudet lutat mot
handen och vände ryggen mot dörren, vars öppnande han icke hörde. Icke
heller, huru gubben skrapade med foten mot golvet, i det han ödmjukt
bugade sig.

Denne nickade förnumstigt med huvudet och drog varsamt fram ur
läderfodralet under armen sin fiol, som han sakta stämde, varpå han
började spela, men med så lätt hand, att tonerna flögo liksom en
andeviskning fram från instrumentet.

Olof reste sig upp och vände sig om samt vinkade med handen till
spelmannen, att han skulle fortsätta. Denne tog dock fiolen från hakan
och blickade med det där barnsliga leendet på Olof.

»I kännen till de där tonerna ur fiolen, mäster Olof,» sade han, »jag
visste väl, att han skulle tala ett språk, som I bättre förstoden, än
vad jag kan hava att säga till eder.»

»Om jag har hört dem förr, gubbe,» genmälte Olof, »det vet jag icke, men
musiken är mig kär, och nu voro tonerna mig mer välkomna än någonsin ...
fortsätt därför, om dig lyster, kanske kunna vi bättre talas vid sedan!»

»I tyckens icke känna mig, mäster Olof?» sporde mannen. »Vi sågos dock i
ett viktigt ögonblick av edert liv och då spelade jag samma visa som nu,
fast jag då satt vid orgeln i bykyrkan, se jag kan litet av varje, jag
stackare ... I minnens det icke ...? Vid Sanct-Göransbilden framför
altaret, samma söndag som ...»

Olof gick fram emot talaren och betraktade närmare hans slappa
anletsdrag, och han igenkände snart den besynnerlige mannen, som den
sagda dagen visat sig så upprörd i kyrkan, och samtalet med honom
vaknade till klarhet i hans minne, ju mera han betraktade honom.

»Jag minns eder grant,» sade han, »men så bedrövad, som jag fann eder
den gången, så nöjd visen I eder nu ... icke lären I nu komma till mig
att söka tröst ... Ett förundrar mig dock, jag menar, att I den gången,
vi sist möttes, förden mig bakom ljuset.»

»Jag ... jag föra eder bakom ljuset?» sporde spelmannen med oförställd
förvåning.

»Vederdöparne började sina våldsamheter samma dag.»

»Däri haven I rätt, mäster Olof, men i den saken var jag själv förd
vilse, och det blev först på eftermiddagen den dagen beslutat, att så
skulle ske ... jag sökte eder, för att underrätta eder därom, men I
stoden ej till att finna. I det ärende, jag nu vill tala med eder om,
skall jag dock icke föra eder bakom ljuset.»

»I tyckens dock föga hava reda på ljuset, gubbe,» sade Olof och kunde ej
låta bli att le, när han hörde den säkra och vissa tonen, varmed mannen
talade, under det att enfalden stod så tydligt utpräglad i hans anlete,
att den varma blick, vilken just nu strålade ur hans öga, knappt kunde
förtaga intrycket därav.

»Kan så tyckas, herre,» återtog mannen, utan att stötas av det uttalade
tvivlet, »och likväl skall den dag komma, då I skolen med tacksamhet
tänka på den stackars enfaldige spelmannen. Nu har jag kommit att trösta
eder.»

»Trösta mig ...? Och varför, käre gubbe, skullen I trösta mig? Huru
veten I, att jag behöver tröst?»

»Jag hade en gång tvänne blommor,» sade han, »och sol och glädje bodde
omkring dem, och jag var så rik, så lycklig, jag ville icke byta med
någon; men så kommo onda vindar, så kommo onda ögon, och mina blommor
togos ifrån mig och sattes att vårdas av främmande händer ... Jag följde
dem dock på avstånd; som björken böjer sin krona över bäcken att giva
blomman på andra stranden skydd för den brännande solen, eller som den
höga granen sätter sitt bröst mot den kalla nordanvinden, för att gömma
bakom sig, vad som är honom kärt och dyrbart, men som aldrig har en
tanke på honom ... så följde jag mina blommor, orolig, full av bekymmer,
vakande och bedjande ... Nu är den ena blomman död, den andra bröts
samma dag, och du var den, som fästade henne vid ditt hjärta, Olof ...
jag log och grät om vartannat, jag tänkte, att min blomma skulle trivas
vid ditt hjärta och finna och giva glädje och sällhet vid din barm ...»

»Håll upp, håll upp, stackars gamle man ... jag förstår dig,» avbröt
Olof, men den gamle bara såg på honom, tystnade ett ögonblick, och så
fortsatte han igen.

»Den blomman som var mig så kär, den enda, som nu var mig övrig på
jorden, hon, som ock var dig kär, Olof ... jag såg, huru hon stals från
ditt hjärta, huru hon rycktes bort att trampas under fötterna, att dö en
långsam död ... i graven. Nu var hon i främmande, omilda händer, ensam,
vilsen ... nu ryckte jag mig lös från den dyiga stranden, där jag stod
nedsugen i jorden, så jag knappt kunde röra mig ... nu ryckte jag mig
lös ... och hon lever ... och hon skall åter sprida Edens vällukter
kring ditt hjärta ... och jag skall sjunka tillbaka i min natt ...»

Spelet tystnade. Den gamles ögon föllo uttryckslösa ned på golvet, och
hans armar hängde slappa vid hans sidor. Olof stod stilla och bara såg
och såg. Han var så underligt gripen av mannens ord, som yppade så
mycket och likväl dolde allt, framställde hela hans hjärtas saga liksom
en värld, som låg och väntade att bli känd vid fullt dagsljus, sedan
månens flor dragits tillbaka och solen runnit upp bakom bergen.

Olof gick fram och fattade mannens hand samt drog honom fram i rummet
och såg så blid på hans gamla, fårade anlete.

»Förstår jag eder rätt,» sade han, och hans röst darrade av rörelse, »så
stå vi varandra mycket nära, gamle man, och lidandet har gjort oss
närskyllda. I haven rört en sträng i mitt hjärta, som jag icke mera
ville höra, men I haven rätt därtill ... och jag har tröst för eder
ock.»

»Sätten I då tro till mig?» sporde gubben och log sitt barnaleende.

»Så vitt jag har fattat meningen av din saga.»

»Hon väntar eder, mäster Olof!»

»Hon ... Christina ... klosterjungfrun?»

»Christina är ingen klosterjungfru ... jag har räddat henne därifrån.»

»Nej ... gubbe, därutinnan skiljas vi två åt ... om ock en ängel stege
ned och toge henne ur klostret ut, så kunde hon aldrig återvinna den
kärlek av mig, som hon förkastat.»

»Hon har aldrig varit i klostret med sin fot! ... Hon var på väg dit i
övermåttet av sorg över eder död, varom falska brev skrevos till fru
Christina Gyllenstjerna ...»

»Min död!» utropade Olof, »min död ... Och huru kännen I allt detta?»

»Lugnen eder, mäster Olof, jag kan göra allt klart för eder ... Jag fick
i min förtvivlan, då jag ej mera såg jungfrun hos eder moder, en tanke,
som den nådige guden skickade mig, och jag gick dag och natt omkring
gråbrödraklostret, ja, jag var där inne mången gång, höljd i kåpa som de
andra, och jag stod alldeles invid munkarne, när de sjöngo själamässan
över mig, enligt min hårde frändes testamente. Slutligen fick jag den
upplysning, jag väntade. En natt ... jag låg bland stenarne vid stranden
och hade munkkåpan på mig, det var en mörk natt i början av månaden ...
så såg jag tvänne män, som jag väl kände, de voro en konungens sven och
knektöverste, Peder Grym, och Svartbrödra-priorn från Västerås, Robert,
och de gingo till klostret. Jag smög mig efter dem ... min kärlek och
min oro gåvo mig mod, och jag följde dem som skuggan. De hade ett långt
sammanträde med gråbrödernas minister ... jag stod utanför dörren, jag
såg intet, men jag hörde ett och annat, och däribland edert namn och
Christinas, och det var nog för mig att icke släppa tråden ur händerna.
När så den hemliga överläggningen var slut och dörren öppnades ... jag
stod inklämd intill muren bakom ett utsprång från väggen i tjockaste
skuggan ... hörde jag Peder Grym säga: ’liten på mig, jag skall hjälpa
allt till rätta, jungfrun till klostret och Gert Bryningh till sin
biskop!’ ... och så gingo de. Sedan den stunden släppte jag icke
knektöversten ur sikte, och när han drog ut från Stockholm, drog ock jag
därut, och när han kom till Hörningsholm, var jag ock där. De få fyrkar,
jag kunnat samla genom mitt spel under de långa, långa åren — men det
hör ej hit ... de hjälpte mig att kunna färdas lika fort, som draken
till sitt rov ...»

Olof blev allt mera fängslad av gubbens tal, ju närmare han kom den
lyckliga utgången av sin vågsamma färd, och ju tydligare blev det honom,
att Christina måste hava fallit ett offer för den svartaste list. I
bjärta färger beskrev gubben, vad som tilldragit sig vid Hörningsholm.

»Dock hade jag henne kärare, än eder, mäster Olof, och jag vandrade i
blindhet, jag trodde, såsom rätt var väl det, att de ville innesluta
henne i klostret, men jag trodde, att det var för hennes kärlek till
eder, och därföre ville jag döda denna kärlek och jag sade till henne,
jag ock, att I haden gått hädan, mäster Olof ... Hon segnade till golvet
därvid, så jag trodde, att livet skulle flykta med ens, men jag menade,
att det var bättre, denna sveda, än den att levande begravas ... Ack,
jag blev snart övertygad om mitt misstag. Och sedan, när jag själv fick
visshet om, att hennes fiender begagnade samma medel, för att få henne i
kloster, då råkade jag hart nära i förtvivlan.»

»Arma, arma Christina!» uttalade Olof helt sakta för sig själv, när
gubben höll upp en stund.

»Men mitt fel fördubblade mina krafter,» fortsatte den senare, »och
skärpte min tanke, och jag lyckades taga jungfrun oskärad tillbaka ...
Det var ett mästerprov när jag fick henne ur den gamle Gert Bryninghs
händer i Linköping ... men Herren stod mig bi och skickade sjukdom på
den gråhårige skrymtaren, och när släden körde fram, som skulle föra
Christina återstoden av vägen till Linköping, var jag till hands och
ropade in körsvennen, just som han skulle sitta upp bredvid jungfrun,
föregivande, att hans herre ville tala vid honom. I samma stund han
försvann inom Gert Bryninghs dörr, sprang jag upp i släden och det bar
av ... Vi hava varit förföljda, som I väl kunnen begripa, men jag
lyckades få ett tillräckligt försprång.»

»Och Christina ...?» utropade Olof.

»Hon levde sitt liv för sig, hon visste ej, vart det bar av och dödssjuk
var hon i hjärtat ...»

»Var är hon, gubbe, var? ... Icke ett ögonblick vill jag längre, att hon
skall vara i ovisshet!»

»I ären ung, mäster Olof,» log gubben, »veten I ej, att glädjen kan döda
lika väl som sorgen, men vida snabbare? Nej, här om någonsin måste vi gå
varsamt till väga. En anad sorg kan meddelas med ens, utan att skada,
men icke en oväntad glädje. Och hon befinner sig i goda händer ...»

»Hos vem haven I då lämnat henne? ... Mig veterligt, känner hon ingen i
den stora staden. Sen till, att I icke till sist fören henne i det
ulvagap, som I tron eder hava räddat henne ifrån!»

»Hon befinner sig hos fru Christina Gyllenstjerna, herr Stens
efterleverska!»

»Hos fru Christina ... I förvånen mig mera, än jag det kan säga!»

»Fru Christina befinner sig här för att bevista bröllopet, som konungen
skall hålla för sin syster och den tyske greven, det sade de mig på
Hörningsholm, men huru Christina, eder Christina, kommit dit, det visste
ingen, och ingen hade där sett henne, förrän fru Christina hade henne
med sig, när hon kom från Stegeborg. Det där lärer hon väl själv bäst
upplysa en gång, om Herren unnar henne behålla livet.»

»Jag måste dock tala vid fru Christina ...»

»Ja, det måsten I, mäster Olof, men det är sent på kvällen nu, och
följen I mitt råd, så vänten I därmed tills i morgon, och det av tvänne
skäl, först emedan fru Christina behöves hos jungfrun, som jag lämnat i
hennes vård, och för det andra, emedan ...»

»Emedan ...? sägen ut!»

»Emedan jag har något att bedja eder om.»

»Allt, vad som står i min makt att giva, skolen I få.»

»I loven det så frimodigt ut, mäster Olof ... jag beder dock om något
både lätt och svårt. Sägen för ingen, vad jag sagt eder denna kväll, för
ingen, hören I det ... för eder egen skull beder jag eder därom, lika
mycket som för Christinas.»

»Vem ären I då, gubbe ... Christina, blomman, som var och är eder så kär
... I vad förhållande stån I till henne? Dock, jag förstår ... så är
det, det kan ej vara annorlunda. I ären ...»

Gubben såg orolig, nästan skygg på Olof.

»I ären min Christinas fader!»

»Tyst, tyst, unge man!» utbrast gubben och sträckte handen mot Olofs
mun, »tyst för Guds skull, sägen aldrig det ordet mera, så att något
mänskligt öra hör eder ...»

»Men varför, käre ... varför höljen I eder i denna hemlighetsfullhet?
Låder något brott vid edert namn?»

»Brott? sägen I ... brott? Nej, mäster Olof ... nog har jag varit och är
en fattig, syndig människa, men någon brott, varför människor kunna döma
mig, — nej.»

»Besynnerlige man ... och likväl? ...»

»Likväl måsten I lova mig att för ingen, hören I, för ingen yppa, vad
jag nu för eder uppenbarat. I kunnen, utan att behöva sänka eder blick
för människor, föra Christina Pedersdotter i brudstol, och I kunnen tro,
att min bön skall stiga lika varm till Herren för edert väl, fast jag
aldrig får höra henne nämna mig fader.»

»Och icke heller hon, eder dotter, får ...»

»Spörj mig icke, spörj mig icke, jag har fört ett syndigt leverne:
drinkare och dravelsmän hava varit mitt dagliga sällskap. Fast intet
brott låder vid mitt namn, så är jag dock för oren att träda över min
dotters tröskel ... nej, nej ... jag måste på avstånd glädja mig åt eder
lycka, liksom människan i jordens natt i det omätliga fjärran ser ljusen
tändas hos allas vår fader i himlen. Och sedan kan björken ruttna i dyn,
där han står vid stranden, sedan må stormen vräka till jorden den gamla
granen ... min blomma behöver ej mera något skydd av mig, arme man. Och
nu säger jag eder farväl.»

Gubben satte rockärmen mot ögonen och förblev så stående en stund. Det
lät, som han snyftat. Olof visste knappt, vad han skulle tänka eller
säga. Men mannens handling innebar dock en uppoffring, en kärlek, så hög
och ädel, att den helt visst inför den högste domaren borttog allt, som
han själv kallade smuts och synd. En sådan handling krävde beundran och
vördnad, vad det så än var, som förmådde honom att i detta avseende
iakttaga tystnad.

»Haver jag edert löfte?» sporde mannen ännu en gång.

»Ja!» svarade Olof, »men, käre gubbe, hos mig och hos Christina skolen I
dock hava ert hem.»

»Nej, säger jag,» avbröt gubben med styrka, under det hela hans kropp
skälvde, »nej ... och nu farväl!»

»Farväl,» upprepade Olof, »skola vi då ej återse varandra?»

»Jag kan eder intet svara ... Ett kan inträffa!»

»Och det skulle vara?»

»Att jag behövde tala, för att rädda min dotter ...»

»Och då?»

»Då skall jag tala!»

Därmed stoppade gubben sin fiol i fodralet, tog upp sin nötta mössa, och
med sitt barnaleende och sin slöa blick lämnade han rummet. Mäster Olof
befann sig åter ensam.




                                 XIII.

                               Bröllopet.


Följande dagen begav sig Olof till fru Christina Gyllenstjerna. Han
träffade henne mera sorgsen, än han hade väntat, och hon förklarade för
honom, att så vitt som hon förstod sig på jungfrun, så var hon dödssjuk.
Hon hade eftersänt den unge mäster Johannes, den ende, som hon visste
äga kunskap i sjukdomars botande, och hon väntade honom i varje stund.

»I haven då icke kunnat tala vid henne om det, som vållat allt detta
elände?»

»Nej,» svarade fru Christina. »Hon har legat i en ständig yrsel ... dock
tyckes det, som om hon såge eder och talade till eder. Huru det skall
slutas, det månde stå till Herren allena.»

Olof bar underrättelsen med manlig fattning, och en blick full av
undergivenhet mötte fru Christinas, som själv därigenom kände sig lugnad
och liksom lyftad över jordlivets många sorger och strider. Ingen kunde
också bättre än hon förstå att uppfatta och värdera denna själsstyrka, —
hon som just genom sitt mod och sin själsstyrka intager ett av de
främsta rummen bland alla tiders svenska kvinnor.

Mäster Johannes kom. Han skakade på huvudet, sedan han undersökt den
sjuka, och gav föga hopp. När han gått, vände sig fru Christina till
Olof.

»Vad mänsklig vård kan göra härvid, mäster Olof,» sade hon, »det skall
bliva gjort!»

»I ären dock främmande för henne, ädla fru,» genmälte Olof.

»Sägen icke så, mäster Olof, jag menar, att i nödens stund liksom i
dödens äro vi varandra lika, den ena med den andra. Icke heller är hon
mig främmande, jag har lovat henne mitt skydd, och det skall hon hava,
och skänker Herren henne åter till livet och eder, så vill jag vara
henne i moders ställe på hennes bröllopsdag.»

Olof gick.

Sedan förflöt dag efter dag, och Christinas sjukdom tilltog alltmera.
Konungen kom från Upsala med riksråden, och bland dem sin kanslär, och
mäster Olof blev till följd därav mycket upptagen, emedan både konungen
och kanslärn anlitade honom i alla viktiga frågor. Den viktigaste var
en, som den skarpsynte kanslärn redan länge förutsett, och som
disputationen i Upsala gjort alldeles nödvändig, nämligen frågan om att
få en svensk översättning av bibeln. Kanslärn hade redan länge
sysselsatt sig med en översättning av Nya Testamentet, men han tog nu
Olof till sin medhjälpare.

»Edert försvar för den nya läran i Upsala, mäster Olof,» sade han, »var
en murbräcka, som visade, huru söndervittrad den gamla byggnaden är, och
jag vet, att vår förnämste motståndare, biskop Hans i Linköping, blivit
högeligen förtörnad på archielectus, att han tillåtit denna strid. Ty
blotta striden var redan en seger för oss ... den förflyttade det redan
avgjorda inom området för ny skärskådan ... Bibeln här, den skall taga
det gamla fästet med storm! Jag vet, att hans nåde konungen ämnar
uppmana biskoparne att taga om hand denna bibelöversättning, och
sannolikt skall archielectus icke våga neka, men därvid tänker jag, att
det skall komma att stanna ... Vi måste vara beredde med vad den gamla
kyrkan aldrig skall föra igenom, men vad hon ej skall kunna motverka, då
hon själv gjort konungens vilja i detta avseende och tagit första
steget.»

Och Olof grep verket an med allvar och med sin vanliga kraft. Varje dag
besökte han fru Christinas hus, men varje sådan vandring ökade snarare,
än den minskade hans hjärtas kval. Någon gång såg han den trasiga rocken
skymta förbi, men aldrig stannade dess ägare, aldrig kunde han komma
till tals med den gamle, något som han dock önskade, emedan de hade
behov av varandra.

Konungen höll sin systers bröllop med prakt och ståt på Stockholms slott
och förlänade sin svåger med Wiborgs, Nyslotts och Borgå län i Finland.
Månge förnäma herrar voro då församlade i Stockholm, och där väcktes
även fråga om de till Dalarne undanflydde prelaterna, vilka dock där
icke funnit så mycket medhåll, att de vågat uppträda i öppen strid mot
konung Gustaf, ehuru de lämnade frön efter sig, som sedermera växte upp
till uppror.

Söndagen den 15 januari, eller söndagen efter tjugondedag-jul, stod
bröllopet på slottet, och den dagen tillbringade mäster Olof, sedan han
kom från gudstjänsten i kyrkan, hos fru Christina. Den dagen skulle,
enligt mäster Johannes’ utsago, bliva avgörande för Christinas sjukdom,
antingen hon skulle dö eller komma sig. Fru Christina var på slottet,
och sedan läkaren gått, voro blott Olof och den gamla trotjänarinnan
inne i sjukrummet.

Allt var tyst. Man hörde blott den sjukas ojämna andetag. Olof satt med
sammanknäppta händer och med ögonen stelt fästade på det dödsbleka, men
ännu sköna anletet, vilket väl aldrig mera skulle le mot honom.

Bullret av en dörr, som häftigt öppnades och stängdes, samt en främmande
stämma, som med befallande ton tilltalade någon av fru Christinas
svenner, hördes i det yttersta rummet. Den gamla kvinnan såg upp på Olof
och trippade ut, för att taga reda på, vem främlingen var och vad han
ville.

Olof hade knappast märkt, att han lämnades ensam. Han såg oavvänt på den
sjuka. Vid huvudgärden var en skärm uppställd, bakom vilken en lampa
stod och brann. Den gamla hade, när hon steg upp, omärkligt kommit att
vidröra skärmen, så att en helt liten springa uppstod, där gångjärnen
höllo skärmens båda avdelningar tillsammans, och genom denna springa
strömmade en stråle av ljus över den sjukas anlete och gav det en
egendomlig belysning.

Ur detta ljusskimmer såg Olof Christinas ögon, vila på sig och han
vågade knappt andas. Blicken åtföljdes av ett leende, matt och svagt,
men dock ett leende, och leendet följdes av ord.

»Olof, är det du?» viskade Christina så lugnt och fridfullt, som om hon
viskat från andra sidan graven.

»Christina,» viskade han sakta tillbaka, »vänder du åter till mig?»

I det samma öppnades dörren och mäster Johannes inträdde. Ett leende log
även från hans läppar, när han såg den sjukas lugna, feberfria blick.

»Nu kunnen I hoppas, mäster Olof,» sade han, »men nu fordras ock mera
försiktighet än någonsin.»

Han lämnade därefter några föreskrifter, varunder den gamla tjänarinnan
åter inkom.

Mäster Johannes tog Olof med sig, när han gick, ty det var farligt,
menade han, att störa den återvändande anden, och det kunde ej fela, att
icke ett ord skulle falla mellan Olof och Christina, vilka skulle störa
den ro och den vila, som nu framför allt voro nödvändiga för henne.

Ute i det yttersta rummet mötte dem den gamla trotjänaren, som var ett
slags hovmästare. Han såg ytterst bekymrad ut och gick hastigt fram och
åter i salen. Olof och mäster Johannes sågo förvånade på honom.

»Har något inträffat, som så häftigt upprört eder?» sporde den förre.

»Ja,» svarade hovmästaren, »jag fruktar, det drager sig tillsammans ett
svårt oväder ... här kom en gammal man, det var just nu för en kort
stund sedan, innan I var kommen, mäster Johannes, och sporde, om
Christina Pedersdotter fanns här i huset. Jag svarade, att så var, men
att hon vore sjuk och låge för döden. Det betydde intet, menade han, han
var hennes närmaste frände och förmyndare och måste träffa henne, om hon
ock låge i själtåget. Jag hade så när givit efter, men då kom mor
Gunilla i rättan tid och sade bestämt ifrån, att ingen fick komma in
till den sjuka, det hade både fru Christina och mäster Johannes befallt,
sade hon ... jag måste med våld föra ut den gamle mannen,» tillade
hovmästaren, »och det gör mig bekymmer, ty han åberopade sig biskop Hans
och den heliga kyrkan, och sade, att jungfrun var en nunna, och att en
evig fördömelse skulle komma över mitt och min ädla frus, fru
Christinas, huvuden, om jag vågade ... men jag vågade ... Det skedde på
edra ord, mäster Olof!»

»Gott, gamle!» svarade Olof och fattade hovmästarens hand, »den
fördömelsen skall bliva lätt att bära, låt det bliva min sak.»

»Och kommen så ihåg,» tillade mäster Johannes, »att det är mitt stränga
bud, det ingen främling, eho det vara må, får, utan mitt tillstånd,
slippa in till den sjuka ...»

»Liten på mig, det kunnen I göra tryggt,» försäkrade hovmästaren.

Olof och mäster Johannes gingo. Och från den dagen var det, som om ett
nytt liv genomströmmat Olof. Med varje dag strålade hans öga klarare,
tändes en friskare rodnad på hans kind.

Emellertid blev Christina med varje dag, som gick, allt bättre, och det
hotande moln, som svävade över henne i hennes frändes person, tycktes
hava vikit undan. Man varken hörde eller såg till honom efter det barska
avvisandet första dagen. Detta hindrade dock icke, att han kunde när som
hälst uppdyka, måhända när man minst väntade det. Ingen trygghet fanns,
förrän Olof hemfört Christina som sin hustru. Så fort hon därför blev så
återställd, att han kunde tala med henne därom, gjorde han det, och
vissheten i detta avseende tycktes nästan påskynda hennes fullkomliga
tillfrisknande. Olof och hon talade gemensamt med fru Christina om det
viktiga ärendet, och hon gick deras önskningar till mötes, delande deras
åsikt om, att det var enda sättet att skydda Christina för all fara. Och
bröllopsdagen utsattes till söndagen Septuagesima, som detta år inföll
på den 12 februari.

Fru Christina framkastade väl såsom en invändning det rådet, att mäster
Olof först borde spörja konungen, men han tillbakavisade detta råd med
en fasthet och en säkerhet, som i hög grad väckte fru Christinas både
förvåning och beundran.

»Huru, skulle jag spörja konungen till råds i ett ämne,» sade han, »där
Gud själv har en gång för alla uttalat sin oföränderliga vilja?»

»För tidsförhållandenas skull,» menade fru Christina.

»Nej,» var mäster Olofs svar, »därutinnan stå vi fasta vid vårt beslut,
Christina och jag ... när vi fullgöra Guds bud, så stå vi under hans
beskydd, vad kan oss då bliva till ofärd?»

Därvid blev det, och den viktiga dagen kom. Bröllopet var tillrett i
mäster Olofs hem, och gamla hustru Christina gick så beställsam fram och
åter, glad och orolig på en gång, ty hon kunde dock aldrig riktigt
försona sig med detta giftermål. Fru Christina Gyllenstjerna och mäster
Johannes samt Stockholms borgmästare och ett par av de förnämste
rådmännen, ävensom den pratsamme handskmakaren, som bodde i huset, voro
de inbjudna gästerna. Mäster Olofs vän, kyrkoherden herr Michael i
Storkyrkan skulle förrätta vigseln.

Modershjärtat klappade dock av stolthet, när hustru Christina såg änkan
efter Sveriges siste riksföreståndare stiga över tröskeln till sitt hem.
Hon neg så djupt och vågade knappast se upp på den ädla frun, som log så
vänligt och klappade henne på axeln. När fru Christina kom in till
bruden, slöt hon henne till sitt bröst och kysste henne.

»Gud välsigne dig, barn,» sade hon, »och måtte du bliva så lycklig, som
ditt goda bjärta förtjänar.»

Därpå tog hon henne vid handen och förde henne ut i det större rummet,
där brudgummen väntade. Nu ledde fru Christina fram bruden, nu mötte
Olof, och kyrkoherden började den högtidliga akten. Då, just som de
heliga beseglingsorden skulle utsägas och ringarne växlas, hördes steg i
trappan, dörren slogs upp med dån och en hög, mager skepnad med grått
hår och vild, fanatisk blick inträdde, åtföljd av en gråbroder och en
dominikanermunk, i vilken senare man snart igenkände priorn Robert från
Västerås.

Allas ögon fastades på de inträdande. Fru Christina bleknade om kind, då
hon i den gamle mannen igenkände Gert Bryningh, och även de övriga,
ehuru de icke kände denne, anade, att något störande skulle inträffa.

»I konungens och kyrkans namn, sluten upp med detta brottsliga
gyckelspel!» utropade Gert Bryningh, och då kyrkoherden ej tycktes vilja
lyssna till honom, framryckte han tvänne papper, som han höll upp över
sitt huvud.

»Här är konungens brev,» sade han, »jag kommer raka vägen från Upsala,
här är ock jungfru Christinas löfte att av fri vilja inträda i Vadstena
kloster, jag spörjer dig till, kyrkoherde Michael, har du mod att
fullborda vigseln?»

Kyrkoherden såg bestört på brudparet och på fru Christina samt de övriga
bröllopsgästerna. Bruden var blek som en lilja, och darrande i alla
lemmar slöt hon sig intill Olof, gömmande sitt huvud invid hans bröst.
Olof vände sig om emot fredstöraren.

»I talen om konungens brev, var haven I det?» sporde han med ett lugn,
som meddelade sig åt alla de närvarande.

»Här, här,» svarade Gert, »här har jag konungens brev och befallning,
att I skolen låta stå till med edert bröllop, tills han får undersöka
saken ... och här haver jag jungfruns löfte ... det kan icke återtagas,
det kan icke gå tillbaka ... det är skrivet, sen I, och bevittnat, och
I, fru Christina, I kunnen väl icke förneka eder egen handstil ... Allt
motstånd tjänar till intet, jag har konungens folk med mig, och viljen I
icke med godo, så skall det ske med makt!»

Olofs ögon flammade av en förtärande eld, och han sökte med uppbjudande
av all sin kraft kuva den storm, som började rasa inom honom. Därtill
fordrades dock en styrka, varav han i detta ögonblick knappast syntes
mäktig, och kanske hade han givit vika för ögonblickets mäktiga krav, om
icke fru Christina förekommit honom.

»I glömmen, Gert Bryningh,» sade hon med en fattning och en hållning,
som anstod henne, »I glömmen, att av dem, som bevittnat den skrift,
vilken I åberopen, är den ene en uppenbar förrädare och den andre en
fördold, men som vilken stund som hälst kan anklagas.»

»Och av vem, stränga fru?» frågade Gert med ett djävulskt leende.

»Av mig!» svarade bruden och tog ett steg fram från Olofs sida.

Fru Christinas behjärtade invändning hade tänt modet hos Christina. Hon
kände sig stark, hon kunde med öppna ögon gå den fara till mötes, som nu
hotade att slita henne från Olofs sida.

»Kallen upp edert folk,» fortsatte hon, »och de skola föra eder som
konungens fånge till slottet! Jag anklagar eder inför alla dem, som här
äro närvarande, för en arg förrädare, den där stämplat ont mot konung
Gustaf och Sveriges rike i förening med hans värsta fiender.»

»Tala icke de enfaldiga orden, flicka,» avbröt henne Gert kallblodigt,
»de kunna icke bevisas, och på angivelsen av en lyssnande, omyndig
flicka, fäller icke Sveriges lag en gammal i sin ärliga tjänst grånad
man. Och nu är mitt tålamod utrunnet ... vilketdera väljen I, mäster
Olof, viljen I lämna mig Christi brud, som I med fräcka händer velen
göra till eder ... eller skall jag bruka den makt, som konungens brev
lägger i min hand?»

Han höll åter upp handen med konungens brev. Men utan att någon hade
märkt det, hade en trasig gubbe smugit sig in genom dörren och åhört de
växlade orden. Just som Gert nu sträckte ut sin arm, sprang gubben fram,
och innan ännu någon hunnit fatta en tanke att förekomma det, hade han
ryckt det kungliga brevet ur Gerts hand och kastat det i elden, som
flammade från spiseln. Gert rusade till, men det var för sent, och den
ursinnige gubben fattade en eldbrand, som han hotade att slunga i
huvudet på den förste, vilken vågade att räcka sin hand efter det
brinnande konungabrevet.

Gert stannade, fradgande av vrede, och gråbrodern, som ville hjälpa
honom, betogs likaledes av skräck, som om han sett ett spöke.

»Det skrivna löftet skulle hava gått samma väg,» sade den oförfärade
gubben, vänd till Gert, sedan han sett lågorna fullkomligt förtära
konungabrevet, »men jag menar, att det skall föga skada göra, även om
det förbliver i eder hand, och så kunnen I väl behålla det som ett minne
av denna dag och Christina Pedersdotter.»

»Kalla upp konungafolket, broder,» sade Gert, i det han vände sig till
munken.

»Gören det, gråbroder ... gören det, men dessförinnan kunnen I höra ett
ord eller par av dem, jag ännu har att säga. Vad söken I här? ... Kunnen
I väl på fullt allvar vilja inbilla någon, att I för jungfruns egen
skull och för hennes själs bästa viljen inspärra henne i klostret, denna
vitmenade grav för allt gott och dugligt? Åtminstone skolen I icke
inbilla mig det, ty i detta ärende har jag dock skådat längre än I
förmenen ... Nej, Ingevald Torstenssons pänningar är det, som I söken
här och dem månden I ock få, efter det är priset för jungfruns frihet
...»

»Ingevald Torstenssons pänningar!» mumlade Gert och gråbrodern, varpå
den förre tillade, »vad menen I med Ingevald Torstenssons pänningar,
huru haven I reda på dem?»

»Emedan jag är den utstötte Peder Dobblare!»

»Peder Dobblare?» sporde Gert med vitt uppspärrade ögon.

»Mina ord kan jag bevisa genom den enda, som har reda på hela historien
... min ungdomsvän, borgmästaren här, till vilken I kunnen vända eder,
Gert Bryningh, och även I, gråbroder. Edert förmynderskap, Gert, är
således slut liksom min dotters stora arv är edert och Vadstena klosters
tillhörighet.»

Blek och darrande vände han sig därpå till brudparet, såg en stund på
Christina, vilken bestört och förvånad skådade omkring sig på fadren, på
Olof och på dennes gamla moder.

Men Peder gick fram och sträckte armarne mot Christina, under det att
kärleken skimrade så solvarm mellan de strida tårar, vilka rullade över
hans kinder och skägg.

»Så ser din olycklige fader ut, barn,» sade han ... »nej, nej, kom mig
icke nära, jag har dock intet med dig att skaffa, sedan jag i mitt
elände kunnat bereda din lycka ... och du skall bliva lycklig, jag
känner det, jag vet det, ty jag känner mäster Olof bättre, än han vet
om. Kära, älskade barn, du som under de långa åren varit min tröst, min
glädje, min lycka, fast jag sett dig och följt dig på avstånd blott ...
bland de mörka skuggorna i min förflutna levnad, har jag intet att
stödja mig på, utom denna min kärlek till dig, när jag en gång kallas
till doms där uppe. Jag vet dock ej, om jag, arme man, någonsin kan få
inträda där, men jag skall känna mig salig, när jag ser dig bland de
goda i Abrahams sköt ... Och om han vill höra mig, han där uppe, som
rannsakar njurar, så skall han visst hålla sin hägnande hand över den
olycklige Peder Dobblares dotter!»

Christina smälte i tårar vid gubbens ord och hon föll omkring hans hals,
och Olof log så blid till frändemötet. Men Peder hade knappt berörts av
sin dotters famntag, knappt sett i hennes tårdränkta öga, förrän han
överfölls av en skälva och en räddhåga, som om han begått ett helgerån.

»Kära, kära barn,» sade han stammande och knappast förmående behärska
sig, »jag känner himlen i mitt hjärta, och dock vet jag, att jag ej där
äger hem. Nej, du får ej vila vid din faders bröst, barn ... du får ej,
hör du ... ack frände, frände, vi gjorde du mig detta, vi dömde du mig
biltog ur mitt hem, vi satte du det förfärliga stängslet mellan mig och
de mina. Jag älskade tonerna, barn, fiolen var mig kär från
barndomsdagar, jag levde mitt liv för mig, och tonerna, som jag
framlockade, ansåg jag tillhöra alla, vem helst som förstod dem och
kunde njuta av dem, så kom jag i ont sällskap, så kom kärleken till en
kvinna, en föraktad, utstött, förskjuten varelse, men som dock
hänrycktes av mitt spel och var mäktig av att offra sig själv i sitt
elände för vad hon ansåg sant och gott. Denna kärlek stötte mig ut ur
frändekretsen ... jag stod ensam, alldeles ensam i livet med dig och din
broders moder, Christina. Jag besökte min frände, den rike Ingevald gång
på gång och bad och besvor honom att taga åter sin stränga dom, men det
var fåfängt, och alltid såg jag en gråbroder vid hans sida, mörk och
stum och ovänlig, men så fastnitad vid min frändes sida, som järnbommen
var det bakom dörren till hans hus ... Är det icke sant, gråbroder, stig
fram och se mig i ansiktet och säg om det icke är sant!»

Gråmunken stod blek och högtidlig vid Gert Bryninghs sida. Deras ögon
brunno som eldkol, men de kommo sig ej för med att avbryta den gamle,
vilkens uppståndelse från de döda alldeles förbryllat dem. Peder tycktes
icke heller vilja avbida något svar av munken. Han fortsatte:

»Rike Ingevald kände slutligen att han skulle draga bort från sina
rikedomar ... när jag var hos honom sista gången, sade han till mig, att
han uppsatt sitt testamente ... månget ett argt ord hade fällts emellan
honom och eder, gråbroder, och Gud förlåte eder dem, men icke gjorden I
min frände något gott därmed och icke mig heller, fast I saden det jämt
och samt. Min gamle frände var dock i botten en god själ, men sedan I
begynten tråda hans trappor, så blev han förvandlad ... kanske skulle
mina toner hava funnit väg till hans hjärta, om icke I haden varit med
edert tassel och gjort vitt till svart. Se mig i ögat, om du kan,
gråbroder Robert! Sådan jag står här, stämmer jag dig inför levandes
Guds domstol inom år och dag, att stånda till rätta för vad du haver
gjort mig och mina barn för hennes, min hustrus skull, vilken jag
räddade undan dina snaror, usle kvinnoskändare ... det var till hämnd
därför, som du lockade min gamle frände att genom sitt testamente mörda
mig, om jag ville rädda arvet åt mina barn ... Se därför måste jag
försvinna, och jag försvann; man hittade mina kläder vid skeppsbron en
morgon, och jag drog världen omkring, under det man talade om drinkarens
olyckliga slut och medan I sjöngen mässor i edert kloster för min
själaro ... En kostelig balsam, dessa mässor, gråbroder! I haven gött
eder, I, med min frändes pänningar, medan jag krälade omkring i mörkret
och sjönk allt djupare ned i smuts och synd. Dock haver Herren vänt det
till godo, som I sådden till ondo ...»

»Våren icke så viss därpå,» sade Gert Bryningh, som hunnit hämta sig
från sin bestörtning, »vad I där sägen, kunde vilken arg skalk som hälst
i staden berätta för oss ... I ären i förbund med kättaren där, mäster
Olof, Lucifers överste ... I skolen dock sitta i tornet, tills
undersökning skett inför vår nådige herre, konungen!»

Med dessa ord skyndade han till dörren och ropade nedåt trappan.
Omedelbart därpå hördes vapenslammer i trappan och i dörren visade sig
en hop knektar. Olof gick fram emot knektarne och sporde dem till, vad
de sökte i hans hem och på vems befallning de dristat sig att störa
friden. De hänvisade på slottsfogden, vilken ställt dem till den
biskoplige stallmästarens förfogande.

»Sällsamt månde då tiden hava förändrat sig,» sade Olof, »om konung
Gustafs krigsmän skola gå biskopens i Linköping ärenden. Jag befaller
eder att ögonblickligen lämna detta rum och detta hus!»

Knektarne sågo spörjande på varandra och på Gert Bryningh. Den mäktiga,
välkända stämman tycktes utöva inflytande på dem. Men Gert sprang fram
och slungade med en förvånande styrka bruden åt sidan och fattande Peder
Dobblare vid halsen, drog honom ned mot dörren. Fru Christina upptog
bruden, vilken blek och förtvivlad var nära att falla i vanmakt, medan
borgmästaren och Olof sökte befria den stackars gubben.

Då, just som bullret och oredan var som störst, och medan ett ordentligt
handgemäng höll på att utbryta, visade sig en hög skepnad på
dörrtröskeln. Det var konungens kanslär, herr Lars Andersson.

Vid hans åsyn sänktes de höjda svärden och hillebarderna, och var hans
blick träffade, så slogs ögonen ned. Själve Gert Bryningh greps på ett
förvånande sätt av den plötsliga uppenbarelsen. Han bleknade och ville
liksom smyga sig åt sidan, för att undgå den genomträngande blicken ur
kanslärns skarpa öga.

»Märkeliga saker månde här föregå!» sade denne. »Om jag icke ser orätt,
så är här smyckat till bröllops, men vad vilja konungens krigsknektar i
bröllopshuset? I torden kunna giva svar på den frågan, Gert Bryningh.
Vem är denne man?» sporde han slutligen, pekande på gubben, vilken
knektarne höllo mellan sig.

Den arme gubben, som tycktes hava uttömt all sin kraft, stod där åter
med sin uttryckslösa blick och sitt egendomliga leende. Det såg ut, som
han fyllt sin sändning redan och icke vidare haft något med allt detta
att skaffa. Vid kanslärns spörjsmål klarnade dock blicken, och han kom
åter till kraft.

»Jag är en arm och olycklig man,» sade han, »och bruden där ville jag
rädda, ty de vilja begrava henne levande, de där mörke männen. Men Gud
har icke tillstått mig den glädjen.»

»Den gamle mannen är min Christinas fader, mäster Lars!» upplyste Olof.

»Så har Gud dock velat tillstädja dig den glädjen, gubbe,» återtog
livligt kanslärn. »Stängen dörren, ingen får slippa ut!» tillade han och
vände sig till knektarne.

»Och nu, mäster Michael,» fortsatte han, sedan hans befallning blivit
åtlydd, »nu månden I fullborda edert förehavande.»

Med dessa ord fattade han Olofs hand och förde honom fram inför mäster
Michael, och fru Christina gjorde likaledes med bruden, varpå vigseln
fullbordades. Allas uppmärksamhet var spänd, och månget öga glänste av
tårar. Men den arme Peder, han, som ville offra sitt liv för sitt barn,
men som skälvde vid blotta hennes vidrörande, han drog sig åt sidan till
ett hörn av rummet, och, osedd av alla, föll han på knä, och han kunde
knappt kväva sina snyftningar genom att hårt trycka sin nötta mössa mot
sitt ansikte.

När den heliga akten var slutad, vände sig kanslärn till knektarne.

»I konungens namn befaller jag eder,» sade han, »att fängsla denne Gert
Bryningh.»

»Herr Lars ... herr Lars!» utbrast Gert, »kommen dock ihåg, att jag är
biskopens i Linköping man!»

»Och om I så vore påvens man i Rom, så skullen I sova i tornet i natt,»
genmälte kanslärn med stränghet. »I haven uppenbart farit med lögn och
bedrägeri, gamle man! Det brev som I fingen eder utlämnat av konungen,
det fingen I till skydd för jungfrun, men ej till hennes förföljande,
och här begingen I ju öppet våld i mäster Olofs hem. Och veten det, Gert
Bryningh, att I ären genomskådad. I haven burit hemliga bud mellan de
upproriske biskoparne och Severin Norrby, och en förrädare mot Sveriges
rike och konungen skyddas icke av någon biskopskåpa, hängde hon ock på
mäktigare skuldror än biskop Hanses i Linköping!»

Befallningen verkställdes genast, och snart var det åter lugnt och
stilla i bröllopssalen.

Men vid spiselhörnet låg ännu gamle Peder på knä. Det dröjde länge,
innan man märkte honom. Det var Christina, som först fick se den
knäböjde gubben i vrån, och hon tog Olof vid handen och gick fram till
honom. De ville icke störa den gamle, men han var så orörlig, och när
Olof såg honom från sidan, var hans kind så blek. Hans huvud stödde sig
mot väggen, men han höll ännu mössan med båda händerna tryckt mot sitt
ansikte.

Olof lutade sig ned och undersökte närmare, huru det stod till med
gubben. Han var död.

En tår bröt fram ur Olofs öga, när han reste sig upp och fattade
Christinas hand.

»Han är död, din fader,» sade han, »sorgen och eländet har han burit ...
glädjen kunde han icke bära.»

Det blev en allmän uppståndelse. Men Olof och Christina föllo på knä vid
gubbens sida, och Olof bad med djup rörelse en bön för den hädangångnes
själaro.

När han reste sig upp, tryckte han sin brud i sina armar.

»Den själamässan,» sade borgmästaren och gick fram till Olof, »skall
gamle Peder mera glädja sig åt, där han nu är, än åt all munkarnes sång,
som de kostat på honom för det stulna guldet.»

Kanslärn stod strax bredvid och hörde borgmästarens ord, varpå han
frågade, vad han väl menade därmed, och sedan han blivit underrättad
därom sade han:

»Det guldet lärer icke länge bliva i munkarnes våld, så vitt jag och
konung Gustaf få leva några år till.»

                   *       *       *       *       *

Några dagar förgingo. Mäster Olof och hans hustru framlevde dem i stilla
ro, styrkande varandra till mod och förtröstan i den strid, som utan all
fråga hotade dem från de påviskes sida. Gamle Peder begrovs om torsdagen
efter bröllopet, och själve kanslärn följde hans stoft till graven,
sedan han fått kännedom om hans levnads saga.

När de skildes åt vid graven, fattade kanslärn Olofs hand och sade:

»Stormen kommer, Olof, men var tröst, vi skola segra, ty Herrans ord är
sanning!»

Och morgonen därpå kallades Olof upp till konungen. Han var eld och
låga. Brev hade kommit från biskop Hans med anledning av Olofs
giftermål, det var en förargelse för hela landet, och man kunde icke
veta, om det icke skulle hava samma frukt, som vederdöpareoroligheterna
hotat att få.

Men Olof åhörde med lugn den förtörnade konungen, och när han brusat ut,
framlade han klart och tydligt, såsom förr en gång för kanslärn, vad som
bestämt honom att taga detta steg, och konungen lugnades jämförelsevis
ganska hastigt.

»Nå väl,» sade han, »I lären få stå edert kast, mäster Olof!»

Därmed gick Olof.

Om kvällen sutto hans moder och hans hustru med sitt arbete framför
spiselbrasan, och han själv läste upp för dem ett färdigt stycke av
bibelöversättningen, då kraftiga steg hördes från förstugan, vilka
stannade utanför dörren till det rum, där de befunno sig.

Dörren öppnades, och konungen jämte kanslärn stego in.

Vi kunna lätt föreställa oss de innevarandes förvåning och bestörtning.
Själva gammalmor, som dock ansåg sin förstfödde stå så högt, förlorade
alldeles huvudet, när hon såg konungen stiga över tröskeln till sin sons
boning.

Konungen hälsade vänligt, klappade den darrande gumman på axeln och
vände sig därefter till Olof.

»I ären en djärv stridsman, mäster Olof,» sade han leende, »men sedan
jag talat med mäster Lars, finner jag, att I haven rätt. Det måste vara
så, det är ett hugg mot roten av det gamla murkna trädet. Där haven I
min hand, mäster, att I kunnen räkna på mig, vad än som må hända.»

»Gud bevare eder, nådige herre!» svarade Olof med en vördnadsfull, men
varm blick. »Gud bevare eder för evangelii skull och för Sveriges rike.»

»Se, så, mäster!» återtog konungen, »inga grannlåter nu ... haven I då
ej av eder hustru fått veta, att jag lovat henne mitt kungliga skydd. I
rymden mig undan, som om I icke kunden lita eder till mina ord, I
minnens det väl, för ett par månader sedan, där nere vid Stegeborg.
Skolen I ock nu göra sammaledes?»

Christina slog rodnande ned sina ögon och visste ej, vad hon skulle
svara den nådige konungen. Men denne fattade hennes hand och tryckte en
dyrbar ring på hennes finger.

»Där haven I till minne av den riddaren vid Stegeborg!» sade han och
tillade med rörelse: »Lycka och välsignelse önskas eder båda redeligen
av Sveriges konung!»




                               Fotnoter.


[1] Ett grekiskt ord, som betyder: jag har funnit.

[2] Frid vare med dig!

[3] Denne man med sitt gudlösa begär efter ära, beröm och förändringar.

[4] Den vanliga benämningen under den katolska tiden på en erkebiskop,
som blott var vald, men ännu icke invigd, liksom en ännu icke vigd
biskop kallades electus.

[5] Bohuslän.




                              Noteringar:


Fotnoter har samlats i slutet av boken.

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare
rättelser är som följande (innan/efter):

   [s. 37]:
   ... frändes vilja, Guds hans själ nåde, och har även ...
   ... frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även ...

   [s. 43]:
   ... färdig att taga ärkebiskopens för böneman hos ...
   ... färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos ...

   [s. 121]:
   ... gott av dem i deras makts dagar?» ...
   ... gott av dem i deras makts dagar!» ...

   [s. 125]:
   ... kanslär?» ljöd det otvungna svaret. ...
   ... kanslär!» ljöd det otvungna svaret. ...

   [s. 152]:
   ... »Christina Pedersdotter?» svarade Gert. ...
   ... »Christina Pedersdotter!» svarade Gert. ...

   [s. 154]:
   ... ovanom honom utbredde sig att täcke av blommor ...
   ... ovanom honom utbredde sig ett täcke av blommor ...

   [s. 158]:
   ... Som en skrämd hind flydde henne tanke in under ...
   ... Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under ...

   [s. 158]:
   ... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn ...
   ... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn, ...

   [s. 166]:
   ... var en en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...
   ... var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...

   [s. 192]:
   ... är det min begäran till eder, att I villen fortsätta ...
   ... är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta ...




*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MÄSTER OLOFS BRÖLLOP ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.