The Project Gutenberg eBook of Fågelskytten och andra berättelser, by Olof Högberg.

Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl. Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den värste fuling du såg.

På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för sin fågelhandel.[8] Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.

Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.

Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare[9] att stycka upp en fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.

Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern. Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg med honom, så tunn och smal som Larslund var.

Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan. För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom. Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige, som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet. Larslund[11] hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i sin ande.

»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’ Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta till ordstäf ibland oss.

En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod bara och[12] såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig byxorna, det sade Larslund bums ifrån.

»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de snodde och vände med honom.

Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.

II.
“Tjäderprästen“.
Larslund predikar på torget.

Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga städerna vid Bottenhafvets fjärdar.

Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord och marker. Stadens[14] invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer strax till synes!

Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt, inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet, vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.

Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång, att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att fågelkarlen[15] i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det skrällde genom örhinnor, märg och ben:

»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet fattas, säger jag!»

Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans fötter, slogo, knuffade och nöpo honom.[16] Vid hvarje ofog sade dessa okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.

Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.

III.
Efterkast.
Larslund förbannar och tillspillogifver staden.

I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:

»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och bespottar profeterna!»

»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast, hvem den talande var.

»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en dags[18] matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»

Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver branten i starka rötter.

Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.

Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt. Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och holmar jämte hafvets blågråa mur[19] upp mot den skarptecknade vattenlinjen, där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med en lång rök efter sig.

Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.

Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han hörde säkerligen till[20] samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta påök i dagens arbete.

När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern, medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut frestas af Djäfvulen — och ho vet, huru det var med brodren Larslund denna gång?

I alla fall var matsäcken god att lösa nu.[21] Först sedan den utslappade arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.

IV.
Från ord till handling.
Larslund samlar tuktorisen i sin hand.

Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara, huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång, så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla företag, så[23] att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga ting och blefvo än mer förhärdade.

Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:

»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.

»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven, som bygger i högsta martallen på detta berg.»

»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig vid det myckna frågandet.

Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.

»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,» undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.

Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande och jumpande på stigen[25] därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen. Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela sällskapet varit en kull roffåglar.

»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig stackare!»

»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!» Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.

»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty detta båtar eder icke väl på ändalykten.»

»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen, som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno bröderna öfvermåttan lustigt.

»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och gärningar för att skamskratta och begabba mig.»

»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så dela vi fångsten!»

»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och fördömelse, och i[27] alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen genom edra händer.»

Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän, luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande, ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist, när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all rättsinnighet.

V.
Tjufbandets högkvarter.
Larslund återser två gammalfästmör.

På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och dricka kaffe.

Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade Larslund.

Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.

Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut,[29] höllo just på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom. Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien, kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren af Frankrike.

Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa vackra[30] skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?

Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak, som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel Gabrielsson.

Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria Napoleana bjöd doppbröd ur en[31] rotkorg, som också var stulen likt hela bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska, men då sade Larslund bestämdt ifrån:

»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det öfverlämnar jag,» tyckte han.

Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden. Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?

Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för någon sämre[32] än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt. Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad bannor heter.

»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.

»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där, som vi lofte hushållerskorna våra.»

Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.

»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.

»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får något[34] helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.

»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare de’?»

Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde fågeln, tyckte alldeles likt.

»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria Albertina mot den andra.

»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon låg ända på djupet och grodde till sig.

»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod och sken som[35] solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så hjälpsam mot oss, stackare!»

»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»

»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis, han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn, förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i skrucken med en hejdundrande[36] rumpa, glödande röd och gnistersprakande, så fort han kommer upp ur skrucken.»

Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två famnars afstånd och målas eldröd i cinober.

Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken. Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett eldglödande fanders.

Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen i[37] de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke minst.

»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat hafver,» tyckte han.

»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente stortjufven Lilja.

»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,» återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»

Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i mannaminne.

Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra, Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.

»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.

»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina och vippade rodret.

»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde än värre med stylet.

Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar, två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd, hvilka ogudaktiga[39] skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll, öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.

»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle gå hem öfver denna stad.

VI.
Tillspillogifvelsen.
Dem enom till straff, dem androm till varnagel.

Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed, att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln, kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!

Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om, innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen,[41] så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får, med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle varpen blifva flere.

Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å torget och kommo undrande tillstädes.

»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande skrattsalfva och utfor strängt:

»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning... Det här ska’ du få böta för!»

»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’ svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.

»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som också ville ha ett ord i laget.

»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken genast, karl!» befallde borgmästarfar.

»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade fiskalen.

»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds skull vara där han är!»

»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.

En stund senare var den växande massan[43] packad vid rådstugan med ögonen på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.

Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom Larslund.

»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,» skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»

»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande hopen.

»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades icke häraf.

I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.

Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen. Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom skogskammen.

Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif, framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt, då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en[45] dylik i skrucken? Och så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?

Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.

»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande varpet för tjufvarna.

Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.

Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De förskrämda kvinnorna[46] hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och trygga värdighet.

Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut, utan återvändo!

Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik Janssons andes.

Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och förblef osynlig.

Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras påsköl!

Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.

Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade Bothniens land?

Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du, affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan, illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras smicker!

Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.

Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...

ANDRA ÄFVENTYRET:
Larslund smusslar med brännvin.

I.
Larslund samvetsöm.
En välsignelserik brännvinsstöld.

Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift. Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!

På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men huru mycket fadern[50] än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde som en annan bosshumla i farstukammarn.

En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga pigstaten.

När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före jul.

»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte Larslund och såg alldeles uppriktig ut.

»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså, Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i efterjulshälgen?»

»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så uppriktig ut som då.

Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken. Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen på mon.

Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar, hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall och handla till jul, för den sta’n låg[52] närmast i hugget för dem på gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk syntes de vara.

Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva, utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.

»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela 75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror, kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»

»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och gjorde sig besväret att äfven öppna locket.

Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...

»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.

»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat brinnande uti sig.

»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,» svarade Larslund undvikande.

Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och sådana prata aldrig mycket i onödan.

Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar, hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.

Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ, skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig[55] och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta. Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.

Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par hjärpflug borta.

Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville veta hvad de hade för pris på smöret.

»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela byttan, så är vi billig.»

Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:

»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag, men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka, som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med mig?»

Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt och därpå sade alle man:

»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte Larslund och de följde honom.

»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,» mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.

Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om den ena eller andra varan.

»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu dessa, som köpt brännvinet.

Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta. Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo[58] så fram med ännu ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.

»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen, skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.

Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så tacknämligt han kunde:

»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»

»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången man med alla våra[59] hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än 6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.

Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen och mycken tack gosse!»

Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo ifrån stadsresan.

Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn, peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.

Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.

Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige,[60] ty denne har sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!

II.
Fortsatt byteshandel.
Än mer flödande välsignelse.

Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass, så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.

Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel mer.

Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.

»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda mig.»

»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång, så att det står i mantal!»

Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.

»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig. »Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...

Till slut löste hon upp knytet också. Där[63] funnos två stora ostar, en hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i skinkan...

»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu då?»

»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund, då mosterkäringen skar in och tyckte som så:

»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul. Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»

Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat. Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader. Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod under en hel månad.

Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.

III.
Bäst af allt.
Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.

Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en besynnerlig rallsaga.

Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80 kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen[66] sig för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt, bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne, som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.

Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen, trodde mosterkäringen.

»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så uppriktig ut som aldrig det.

En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst, där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha honom med.

Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på Larslund.

»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.

Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar bruka, och sade så högt och morskt han kunde:

»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det kan ju intygas[68] af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i vittnens närvaro.»

»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till detta förtal.»

»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,» tyckte Larslund så uppriktigt.

Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle höra hvad han nu yttrade:

»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till, att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni hade’n.»

Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu skulle dra till med.

»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.

»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»

Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.

»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne, där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken. Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg. Förmodligen[70] ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,» sade Larslund.

»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?» sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och[71] ämbetsbrodern inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»

»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.

Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande hjärta.

Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja. Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt språk taladt.

Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis, började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det var,[72] att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund under åkallan, bön och sång och tack och lof.

TREDJE ÄFVENTYRET:
Larslund som fåratjuf.

I.
Ovälkommet besök.
Larslund störes i sin julefrid.

Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.

»Hocken är sådan kännare med mig,[74] utan att jag känner honom?» smågnällde karln i huset halfsnäft.

»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.

Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var denna höstvinter.

»Och nu är det bara på det viset, att Larslund,[75] som bor närmast till, får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten, alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.

»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa för en sådan syndare och fasa för besväret.

»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n känning om hocken det kan vara här i socknen?»

Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet. För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i vändningarna.

Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,»[76] flinade nu den skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på vinkkärran med några fårskinn öfver.

En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med sin kärra.

II.
Ett litet knep.
Larslund förkortar sitt besvär.

Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom, ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon förut!

Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för natten.

Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.

»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn röst.

»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en fyllig, stor och dum karl.

Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.

Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på marken, tog så den lilla karltappen[80] mödosamt på sin gängliga rygg och stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf ingalunda var som länsman och andra syndare.

Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga och betydelsefulla ansvar!

III.
Fårtjufven angifves.
Ett fasans bryderi för åklagaren.

När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet, sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af eller hvad!

»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske ligger[82] han där i något hål alldeles stupfull igen!»

Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:

»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på alla vis!»

Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen, otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong, tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet. Sade[83] därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å kontoret.

Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den, som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen, att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.

Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret och anmälde fallet.

»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till memorialet.

»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm och tre större får.»

»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin bullerton.

»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan till?»

»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få si’en.»

»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog sig för?»

»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde neröfver’n.»

Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?

»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera den?» föreslog han.

»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon tvekan.

Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra julnatt.

»Här har nog skorfven där haft fårkropparna[86] ändå!» kom det på en gång ur dem med all tvärsäkerhet.

Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock, när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande föremål i julnattsbädden.

»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan si?»

»Hå, mitt cigarretui! Hur f—n kom detta hit?» utbrast kommissarien skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.

På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad, olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.

För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all förmodan spordes[88] aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära däran att blifva svag uppi allt grubbel.

Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.

IV.
Oförmodad vändning.
Hvem som upptäcktes vara fåret.

Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara ångest och bedröfvelse.

Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det offentliga lifvet mycket högviktig karl med[90] en stor, snörflande snusnäsa och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de skollärde.

Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren, karl?»

»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»

»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»

»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där gick[91] skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»

»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför gjorde du så?»

»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och hör på.» Löjesorl bland åhörarna.

»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för slag?»

»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man, som hör på.» — Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!

»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade[92] med all ifver äfven åklagaren så lent.

»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur silfverdosan.

»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen tillstädes?»

Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman. De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar, visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades af svaranden som vittnen.

»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till svar:

»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er, karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga själar för tid och evighet!»

»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,» afhögg domarn.

Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis hade legat gömda.

»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge något bestämdt[94] svar. Och så blef svaranden åter ansatt:

»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra ändå!»

»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund.

»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!»

»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna.

»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:

»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och förlängda uppsyner i hela tingssalen.

Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen, fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...

Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var »handlarn västpå mon».

»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»

»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste länsman!»

Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.

»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad. När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt sadelfasta och veko ej en tum.

»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i ladan!»

Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var ej annan råd[97] än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt löjessorl:

»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett får...»

»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn. »Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten! Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en känd visa i orten. — Ha parterna några slutpåståenden?»

»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min förlikning, så...»

Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen. Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan började han framsnörfla:

»Må se, må se! Jag vill allernådigast[98] och gunstbenäget insinuera hos den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha, si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»

Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck, ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många omstämda fienderna framhuttrade han:

»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara! Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra förtjänst på det här!»

V.
Slutet.
Larslund dyr vid förlikningen.

Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd historia.

»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,» började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då, förstås.»

»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på rent landsmål.

»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra föttren, förstås!»

»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi utan gnällde vidare helt oberörd:

»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»

»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.

»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!» kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem skålpund ister att smörja dem med;[101] äfvenså en branog rejäl oxhud ska’ jag förstås ha ut.»

»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara slut en gång, människa!»

»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»

»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,» framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.

»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och två selapinnar.»

»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under fördränkande åtlöje.

»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en mark hundister[102] för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge mig nu si...»

Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde endast tomhunden till nya ingifvelser.

»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut en tunna strömming...»

»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias utbröt förbittrad:

»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar, pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:

»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha, och så en riktigt bra’en fäll...»

Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den stund, då detta skrifves.

INFÖR DE TRE EXCELLENSERNAS DOMSTOL
MINNE FRÅN TROLLDOMSRÄFSTERNAS DAGAR

I.
Järker-Mäldare.

Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla tillbörliga gränser.

Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med sin barnlösa hustru i backstugan.

Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.

Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes för säd[108] åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af gudshanden.

Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.

Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen barm och mindes nog, att icke en rättfärdig finnes.

När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han en stämma ropa så ur kvarnen:

Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:

»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far din!»

»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern dra hem hans börda.»

Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord som så:

»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem, så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!»

II.
Rike-Järker.

Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem.

Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig fylldes på af honom själf [1].

Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.

Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där förklara Järkers välstånd.

De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om den saken.

Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne gluggar, en vid hvarje stryta.

Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken vara.

Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan, den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden, såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.

När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med Rike-Järker, icke längre låta saken vara.

I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker blifvit riker karl.

»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen[112] falla af dig med detsamma,» lydde svaret.

»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo såsom maskarne, du vet, och bådo...»

»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras skyldighet, förstås, och därmed jämt!»

Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran och häkta Rike-Järker.

Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd med honom där.

Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där.

Och Järker måste då, när allt kom vida,[113] få sin frihet åter, blef med dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.

Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för råd med honom äfven.

[1] Stryta, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar.

III.
Båtsman Getings onda körfärd.

Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han lefde.

Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på gränsen till skällsord.

»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»

»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»

»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara på smulan än bondestackarn som skjutsar? — Nenej men du! Snigeln flyger inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»

»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?» utbrast han.

»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan du höra[116] på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det. Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»

»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen din har varit ute för ondskan.»

Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd,[117] kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel, långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad, hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.

»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.

»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:

»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs, ifall du hade någon påse att mala hos honom.»

»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde, till dess skojaren var alldeles ur sikte.

Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.

»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid färjstället och följa söderut.»

»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om jag talar beskedligt med dem.»

»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom. Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då förstår du också, att jag äger[119] hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga och allraminst du.»

»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten, som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut för fjolårsdrängen.»

Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig, köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:

»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma ihåg honom med en påse mäld nångång.»

Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.

I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.

»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske rädd att inte hinna hem till kvälls?»

»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.

»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»

Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.

»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han och tillade:

»Tokigt var den ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick förut.»

Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna.

IV.
Rannsakning och dom.

År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre stormäktige och högförnäme riksherrar».

Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse, riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling.

De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde.

När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker.

Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff, »som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom.

Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna mot hans argumenter dittills.

»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat sina barns själar till bäratomtar!»

Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin, stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade:

»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.»

»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.»

De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och minskningen i grannarnes strytor blef nog till[125] protokollet fördt, men blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter».

»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt, som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»

Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på sådant vis fick rum i protokollet.

Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser veta.

»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.

Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap, ståndspersoner,[126] tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.

När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.

»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna hvar och en som kommer i deras väg.»

Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva blifvit rätt villrådig i sin otro.

»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:

»Eders höggrefliga excellens! Vi insinuera oss gunstbenäget uti eders höga nådes amplissimam protectionem, att detta testimomum må statueras, hvilket endast lärer promovera causam nostram, i ty att dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min principali, icke lära bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och[127] ingen skinna, såsom vittnet lärer kunna relatera.»

»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han frånsade:

»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig. Säger också du detsamma?»

»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och hela salen fylldes af starkaste sorl.

»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät frågan vidare.

»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne och fortgick:

»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården, för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med det som ogudeligt är.»

»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera lär vara bäratomtar, som han har.»

»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar, som du har i gården?»

»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte stode på minsta vis under mänsklig makt.

Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat tillräckligt åt skämtlynnets[129] fordringar eller fått nog såsom lärogosse i de fördolda tingen.

Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.

Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.

Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.

»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna[130] och hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.

Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit, skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.

Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att mista sin vänstra arm.

Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått tillgripa föreställningens belysning.

Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna tid, så rik på[131] förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt domarmakten.

Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne mot Västanfjällen.

Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de oåterkalleligen voro.

FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST
MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG

Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed äfven inom det öfriga gränslandet.

I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan[136] de äldsta nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.

Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke in öfver gränsen till Norge.

När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.

I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande[137] till Frostviken. En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru. Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.

Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka öfver[138] gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.

Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen, tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de genast togo till flykten.

Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på hand med denna börda på ryggen.

Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo vid[139] Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef han.

En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen. Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.

Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till folkminnet,[140] och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida, förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den bästa politiken.

Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.

Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen — och det var för kyrkoherden Ångman i Oviken — fick han först innanläsa en bibelvers och så utanläsa ett katkesstycke. — »Det där duger nog åt lapparne!» förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.

Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn,[141] öfvergifven af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker. I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt, att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk mytologi.

Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.

Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka, hvilken[143] på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.

Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor, och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt. Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.

Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga Tunsjön[144] på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I grannskapet finnes ett berg, som kallas Tunsjö-guen. Detta vill egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer, visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.

En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön. Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen, förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med spåtrummans tecken och murade in[145] stuten för att låta honom stå där och svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:

»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen efter’n!»

På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’ så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»

Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.

80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom[146] socknen läst ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra aktstycken.

Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last, men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då, när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud, och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på det[147] afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen ej undan.

Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en lappgraf för minderårig.

Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf som möjligt, att det kunde vara renben.

En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre norrut på[148] vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg hindrade undersökning.

Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3 meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer.

Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda, och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu inga kyrkogårdar funnos[149] och väl äfven till en senare tid, då sådana voro upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne.

Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven.

I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll, som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade människoskallar.[150] Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare. En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig med mindre än en hel hop förklarande sägner.

Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre omkommit[151] i Abelvattnet i långt före detta gångna tider.

Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att förglömma.

INNEHÅLL:

Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker.

Originalromaner af svenska författare för 25 öre.

Öfver en och en half million volymer äro hittills utkomna.

Hvad pressen säger om dessa böcker:

Åhlén & Åkerlunds förlag i Göteborg, hvilket inom parentes sagdt, var det första svenska förlag, som började med enkronasböcker af svenska författare, har, som bekant, i dagarne startat ett 25-öres bibliotek af svenska författare.

De böcker som utgifvas, äro nästan uteslutande af svenska författare. Härigenom ha både författare och allmänhet fått en fördel, som ej kan skattas nog högt. Det blir intet dödvatten, författarne behöfva ej längre frukta att ej få sina manuskript sålda till anständiga priser, och hvad som är det bästa af allt, det svenska folket och de svenska författarne lära känna hvarandra. Äfven en debutant kan, om hans arbete anses förtjänt häraf — och häröfver kommer naturligtvis en sträng kontroll att utöfvas — med ens gå ut bland de bredare lagren.

Nya Dagligt Allehanda.

Utstyrseln är synnerligen vårdad och tilltalande.

Skara Tidning.

Ett steg som är afsedt att råda bot på det missförhållandet att inga svenska författares arbeten konkurrera med de utländska inom 25-öreslitteraturen.

Örebrokuriren.

På den yttre dräkten har ju detta förlag alltid nedlagt stor omsorg. Så ock beträffande dessa förvånansvärdt billiga böcker. Det konstnärliga omslaget i flerfärgstryck, det goda papperet och det utmärkta trycket bidrager allt att ge det nya 25-öresbiblioteket en förstklassig prägel.

Norrköpings Tidningar.

Hvad den yttre dräkten angår, få vi erkänna, att vi häpnat öfver, att en så gedigen och i allo förstklassig utstyrsel kunnat åstadkommas för så prisbilliga böcker.

Västra Dagbladet.

25-öresbibliotek ha vi godt om i våra dagar, men detta sistnämnda är i mer än ett hänseende förtjänt af allmänhetens särskilda uppmärksamhet, och det torde utan öfverdrift kunna betecknas som en vändpunkt, en epok i billighetslitteraturens historia i vårt land.

Norra Bohuslän.

Åhlén & Åkerlunds förlag var det första som införde den svenska billighetslitteraturen i vårt land, och när därför firman åtog sig det än svårare uppdraget att föra den mångomtvistade 25-öreslitteraturen in på rätt bog, var redan namnet tillräcklig garanti för en lycklig lösning.

Ur alla synpunkter ha såväl allmänhet som författare anledning att med sann tillfredsställelse hälsa Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker.

Blekinge Folkblad.

Under den senaste månaden ha utkommit följande intressanta nyheter.

Samtliga original af Svenska författare.

Gurli Hertzman-Ericson: Högsommar. Roman. Pris 25 öre.

Gurli Hertzman-Ericson, har, fastän en af de yngsta, redan sin trogna publik, som tycks bli större för hvarje bok. Upplagornas storlek och antal har växt för hvarje nytt arbete, och det är väl intet tvifvel om, att, när hon nu skickat ut en ny roman till ett så billigt pris, den första upplagan af denna icke blir gammal på förlagets hyllor. Orsaken till förf:s popularitet är icke heller svår att förstå. Hon har alltid något på hjärtat, något som måste sägas, och hon säger det trovärdigt, flärdfritt och just därför gripande. Det gamla problemet om konflikterna mellan man och kvinna ställes i ny belysning och hon låter ljuset falla skarpt öfver lifvets mångskiftande scenerier. Kärleken är tyngdpunkten och kärnan i problemet. Där den ej finnes, finnes ej häller lyckan.

Det vore önskligt om denna präktiga bok kunde finna vägen till många hem.

Maria Rieck-Müller: Stor-Sigrid. Pris 25 öre.

Maria Rieck-Müller står utan gensägelse bland de främsta i den stora falangen af våra skrifvande kvinnor, hennes berättelser torde väl tillhöra det bästa modärn svensk novellistik åstadkommit, och om man härtill lägger, att »Stor-Sigrid» måste räknas till den berömda förf:s mest utmärkta alster är väl berömmet i det närmaste uttömdt. Fru Rieck-Müller använder ofta ett lifligt tempo i sin berättelse. Stilen skälfver af blod och nerv, det är lefvande lif från början till slut, taflorna rullas fram färgstarka och omväxlande och man tjusas med eller mot sin vilja. Det vore önskligt att hvar och en i sin stad ville taga detta tillfälle i akt att förvärfva sig en bok, som från första sidan till den sista är stor och äkta konst.

Hans Jost: Fyra Spaderess. Roman. Pris 25 öre.

»Fyra Spaderess» är säkerligen en bok, som kommer att väcka uppseende. Visserligen är det dystra drama, från hvilket förf. hämtat sitt stoff icke längre aktuellt, men alla minnas vi dock ännu den snillrike uppfinnaren-affärsmannen, som lät sin lidelse och ärelystnad leda sig in på brottets bana. Romanen är emellertid ingalunda anlagd som någon skandalbok. Den är fastmera en lugnt och säkert gjord psykologisk analys öfver brottet, med alla dess motiv och konsekvenser. Vi få följa sorgespelet från början till slut och se, hur hjälten slungas som en lekboll för ödet och sin egen natur, och man kan knappast undgå att känna medlidande. Vi hoppas, och säkerligen icke förgäfves, att den intressanta boken skall bli spridd vida omkring.

Bertha Theorin: Det återfunna järnskrinet. Roman. Pris 25 öre.

Den omtyckta författarinnan, som med sin redan populär vordna roman »Ett samvetsäktenskap», skaffade sig en stor läsekrets, framträder med denna utomordentligt spännande och fängslande bok delvis från en ny sida men alltjämt lika intressant och underhållande som förut.

»Det återfunna järnskrinet» kommer utan tvifvel att hälsas med förtjusning af en hvar, som älskar en rolig och spännande, men på samma gång verkligt god bok.

Nya volymer utkomma hvarje vecka

1, 2, 3. Vilhelmina Gravallius. Högadals Prostgård. Roman. Nya upplagor.

4. Wilma Lindhé. Genom bränningar. Roman. Ny upplaga.

5. Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Ändtligen vunnen.

6. Malvina Bråkenhielm. Sonja. Roman. Ny upplaga.

7. Otto Witt. Guldgrufvan. Detektivroman.

8. Hugo Falk. Flickorna på Kåreholm. Roman.

9. Vilhelmina Gravallius. Spanjorskan. Roman.

10. Daniel Fallström. Tärnö Maria.

11. Viva Réenstierna. Vid målet. Roman.

12. Ulla Linder. På Brovik. Roman.

13. John Bratt. Slafvinnor. En roman om mormoner.

14. E. Walter Hülphers. Mannens verk.

15. Nanna Wallensteen. Vildfågeln. Roman.

16. Sigge Strömberg. Rosie. Äfventyrs och kärleksroman.

17. W. A:son Grebst. På hafvet.

18. Malvina Bråkenhielm. Rike Kjellsons arfvinge. Roman. Ny upplaga.

19. Stein Riverton. (Sven Elvestad.) Grefven af Oslo. Detektivroman.

20. Märta Magnus. Kärlekens vägar. Kärleksroman. Ny uppl.

21. Ernst Westerberg. Fröken Lydia.

22. Viva Réenstierna. Kaféflickan. Roman.

23. Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. I kvinnohänder.

24. Nanna Wallensteen. Majken Linde. Roman. Ny upplaga.

25. E. Walter Hülphers. Guldvaskare.

26. Wilma Lindhé. Skattepenningen. Roman. Ny upplaga.

27. Ernst Didring. Bruddansen.

28. Daniel Fallström. Grefvinnan.

29. Reinhold Winter. Högt spel. Kärleksroman.

30. Malvina Bråkenhielm. Zigenarblod. Roman.

31. Gurli Hertzman-Ericson. Högsommar. Roman.

32. Hans Jost. Fyra Spaderess. Roman.

33. Maria Rieck-Müller. Stor-Sigrid.

34. Olof Högberg. Fågelskytten.

35. Bertha Theorin. Det återfunna järnskrinet. Utk. 27 Aug.

36. Harald Johnsson. Studentlif. Utk. 3 sept.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FÅGELSKYTTEN OCH ANDRA BERÄTTELSER ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

Fågelskytten.
Tre besatta äfventyrshistorier		5
Första Äfventyret.
Larslund, profet och hämnare.
I.	Larslund presenteras. — Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling	7
II.	»Tjäderprästen». — Larslund predikar på torget	13
III.	Efterkast. — Larslund förbannar och tillspillogifver staden	17
IV.	Från ord till handling. — Larslund samlar tuktorisen i sin hand	22
V.	Tjufbandets högkvarter. — Larslund återser två gammalfästmör	28
VI.	Tillspillogifvelsen. — Dem enom till straff, dem androm till varnagel	40
Andra Äfventyret.
Larslund smusslar med brännvin.
I.	Larslund samvetsöm. — En välsignelserik brännvinsstöld	49
II.	Fortsatt byteshandel. — Än mer flödande välsignelse	61
III.	Bäst af allt. — Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden	65
Tredje Äfventyret.
Larslund som fåratjuf.
I.	Ovälkommet besök. — Larslund störes i sin julefrid	73
II.	Ett litet knep. — Larslund förkortar sitt besvär	77
III.	Fårtjufven angifves. — Ett fasans bryderi för åklagaren	81
IV.	Oförmodad vändning. — Hvem som upptäcktes vara fåret	89
V.	Slutet. — Larslund dyr vid förlikningen	99
Inför de tre excellensernas domstol.
Minne från trolldomsräfsternas dagar		105
I.	Järker-Mäldare	107
II.	Rike-Järker	110
III.	Båtsman Getings onda körfärd	114
IV.	Rannsakning och dom	122
Från gränslandet i nordväst.
Minnesreliker från ett ströftåg		133