Norrbotten. Del II

Norrbottens län har en utsträckning i norr och söder av icke mindre än 4 breddgrader. I öster och väster sträcker det sig från Bottenhavet till norska gränsen. Det upptar en areal av 105,520 kvkm. och är sålunda med hänsyn till ytinnehållet betydligt större än hela kungariken på kontinenten.

De naturliga förutsättningarna för jordbruket förete också mycket avsevärda olikheter både i avseende på jordmånen och klimatet i skilda delar av det vidsträckta området. Sålunda äro jordmånsförhållandena särskilt i älvdalarna nedom den högsta marina gränsen vida gynnsammare än i det inre av landet, där moränbildningarna utgöra den dominerande delen i terrängen. I fråga om de i klimatet grundade betingelserna för näringen äro olikheterna lika stora. Medeltemperaturen för en ort anses nämligen i Norrland falla med c:a en grad för var 100:e meter, man höjer sig från havets nivå. Kulturtillståndet på jordbrukets område visar också mycket betydande olikheter i skilda delar av länet. Det har att uppvisa snart sagt alla möjliga övergångar från det relativt högt stående jordbruket vid kusten och i älvdalarnas nedre delar till den på de naturliga ängarnas avkastning baserade, primitiva kreatursskötseln i Lapplands skogs- och fjälltrakter för att icke tala om nomadens ändå mer primitiva utnyttjande av jord genom renskötseln på Lapplands ändlösa fjällvidder.

Växtkulturen har i alla tider spelat en underordnad roll i lappmarkernas jordbruk.

Det är emellertid icke blott olikheten i de naturliga förutsättningarna, kommunikationsförhållanden inberäknade, som utövat inflytande på jordbrukets utveckling här. Man måste också erinra sig, att länet fått sin befolkning från tre olika folkslag: svenskar, finnar och lappar. Och som naturligt är, återspeglar jordbruksnäringens utveckling även olikheterna i dessa folks karaktärsegenheter. Särskilt gäller detta skillnaden mellan svenskt och finskt.

Det allmännas arbete för jordbrukets utveckling i Norrbotten gick till att börja med ut på att genom utdelning av statens jord på förmånliga villkor locka folk till bosättning i ödemarkerna. Närmare redogörelse för denna verksamhet lämnas i ett annat sammanhang. Här skall blott konstateras att för främjande av jordens uppodling visade sig snart ytterligare åtgärder erforderliga. Statsmakterna började därför att vid sidan av detta medel bevilja direkta anslag för jordbrukets upphjälpande. Som ett av de första och viktigare hithörande åtgärderna må här antecknas de lantmäteriförrättningar, som avsågo, dels att skilja kronans egendom från enskildas ägor och dels att skilja de enskilda hemmanens ägor åt: avvittringen och laga skiftet.

Av dessa har laga skiftet haft ofantligt stor betydelse för jordbrukets utveckling. Härvid sammanfördes nämligen till samma hemman hörande ägor, vilka tidigare kunde ligga spridda över hela byalagets område, till högst fyra skiften. Utan överdrift kan sägas, att laga skiftet utgjort en nödvändig förutsättning för en rationell odling av jorden och för rationell växtkultur.

Det var emellertid först vid mitten av förra århundradet, som dessa strävanden för jordbrukets upphjälpande började antaga fasta former och inriktades på bestämda mål.

De första åtgärderna för spridande av kunskap i jordbruksfrågor bland länets befolkning datera sig från denna tid och likaså åtgärderna för torrläggning av sanka marker. Det allmännas strävanden riktas nu på att möjliggöra erhållande av större avkastning från den till enskilda under tidernas lopp utdelade jorden.

Norrbottens läns hushållningssällskap, som nedlagt ett mycket erkännansvärt arbete på spridning av fackkunskap bland länets jordbruksbefolkning, bildades vid ett sammanträde i Piteå den 29 aug. 1850. Den första med statsmedel understödda lantbruksskolan inom länet började sin verksamhet i Ava by i Nederluleå socken år 1859. Redan året förut hade hushållningssällskapet i sin tjänst anställt en agronomiskt bildad person, som lämnade länets jordbrukare råd och upplysningar i jordbruksfrågor och samma år företog lantbruksingeniör H. Magnét sin första tjänsteresa inom Norrbotten. Länsagronom anställdes dock först år 1881.

Ava lantbruksskola upphörde emellertid med sin verksamhet år 1877, då sällskapet upprättade ny lantbruksskola på sin »mönsterfarm» Åminne, där arbetet sedan fortsattes till år 1914. Lantbruksskolan indrogs sistnämnda år och ombesörjes den av skolor bedrivna lantbruksundervisningen numera som bekant vid lantmannaskolorna i Övertorneå och på Gran.

De första statsanslagen till sjösänkningar och myrutdikningar datera sig från slutet av 1850-talet. Vid denna tid utfördes t. ex. sänkningen av Teurajärvi träsk i Korpilombolo socken, ett av de största sjösänkningsföretag, som blivit utförda i Norrbotten, och som beräknades avkasta 400 kofoder och faktiskt ännu avkastar 200-300 kofoder årligen.

Av ojämförligt mycket större betydelse för utvecklingen av länets jordbruk blevo emellertid anslagen till utdikning av frostförande marker. Redan under 5-årsperioden 1861-65 beviljades sådant anslag för 9 företag till ett belopp av 65,140 kronor.

Den direkta avsikten med dessa anslag var visserligen minskning av frostfaran, men sankmarkernas utdikning beredde dessutom möjlighet till mossodling. På många platser inom länet gjordes också de första ansatserna till myrodling i samband med frostutdikningar redan på 1860-talet.

Direkta åtgärder för den för utveckling av länets jordbruk så utomordentligt viktiga mosskulturens befrämjande vidtogos dock först 1889, då hushållningssällskapet vid sommarmötet i Öjebyn anvisade ett anslag på 1,000 kronor till utförande av undersökning av myrmarker i lappmarken invid Ofotenbanan. Året därpå anvisade sällskapet vid sommarmötet i Matarengi ett anslag av 250 kr. till inköp av »artificiella gödselämnen», varmed försök under lantbruksingeniörens ledning skulle anställas å moss- och myrodlingar på olika trakter inom länet. Åren 1891-93 lämnade hushållningssällskapet ett årligt anslag av 400 kr. till Svenska Mosskulturföreningen på villkor, att denna utförde gödslingsförsök hos två jordbrukare inom länet.

Ett stort steg framåt tog mossmarkernas kultivering, då 1891 års riksdag ändrade villkoren för frostdikningsanslagen därhän, att sådana anslag finge lämnas åt företag, vilkas ändamål är att minska frostländigheten för närliggande bygd, oavsett om den genom torrläggning vunna jorden är odlingsbar eller icke. Sedan 1883 hade sådana anslag lämnats endast för mark, som utan att kunna med fördel odlas vore frostförande.

Intill år 1915 har med understöd av statsmedel inom länet vattenbefriats eller förbättrats en areal av 82,416 har för en beräknad kostnad av 6,573,240 kronor. Det sammanlagda beloppet för statsanslaget för detta ändamål belöper sig till 3,060,780 kronor, varav dock 87,186 kronor beviljats som lån.

Inrättande av Kemisk-Växtbiologiska anstalten i Luleå år 1895 betecknar ytterligare ett steg framåt – icke blott för mosskulturen utan för det allmännas arbete för jordbrukets utveckling över huvud taget.

Anstaltens mycket omfattande försöksverksamhet har dock som bekant väsentligen gått ut på utrönande av de norrbottniska myrmarkernas odlingsvärde och gödslingshehov. Sålunda har anstalten under åren 1901-1920 utfört i olika delar av länet 1749 gödslingsförsök, 443 växtodlingsförsök och 3,789 demonstrationsförsök. De allra flesta gödslingsförsöken ha utförts på myrjord.

För övrigt bedriver denna anstalt, i förening med hushållningssällskapet, genom sina konsulenter – 5 till antalet – en mycket omfattande upplysningsverksamhet: under vintern genom anordnande av längre och kortare undervisningskurser ute i bygderna och under sommaren i stor utsträckning i form av direkta råd och upplysningar på ort och ställe.

Huvudparten av det praktiska arbetet ute i bygderna för hushållningssällskapets omfattande låneförmedling för jordbruksändamål – utom ifråga om egnahemslånen – handhaves också av anstaltens konsulenter.

Tidigare var anstaltens försöksverksamhet väsentligen baserad på försök hos enskilda jordbrukare ute på landet. Behovet av fasta försöksfält gjorde sig emellertid starkt gällande och nu äger anstalten 2 st. försöksgårdar, en vid Sunderbyn och en vid Brännberg, samt 2 fasta försöksstationer förlagda till länets båda lantmannaskolor, där sådana mera omfattande försök kunna utföras, som lämpligen icke kunna anordnas ute hos jordbrukarne. Med ordnande av dessa försöksgårdar hava förutsättningarna för ett tillfredsställande resultat av anstaltens såväl praktiska som vetenskapliga arbete i hög grad förbättrats.

Växtbiologiska anstaltens nuvarande föreståndare är Fil. doktor Axel Ulander.

Av hushållningssällskapets övriga åtgärder på jordbrukets område förtjänar särskilt framhållas sällskapets mycket omfattande lånerörelse och arbetet för husdjursskötselns upphjälpande. Sällskapet förmedlar nämligen lån för egnahemsbildning, nyodling, täckdikning, för anläggande av mejerier och ändamålsenliga gödselstäder och för anskaffning av moderna jordbruksredskap samt för anskaffning av avelshingstar och avelstjurar.

Särskilt egnahemslånerörelsen har här mycket stor omfattning. Vid senaste årsskiftet hade egnahemsnämnden utestående icke mindre än 2,618,490:47 kronor, fördelat på 1,268 egnahemslån. Av odlingslånemedel utestod vid samma tid kronor 268,838:60, fördelat på 1,648 odlingslån.

Sistnämnda lån ha varit av mycket stor betydelse för utvidgning av de odlade arealerna. Sålunda hade under åren 1907-1914 sådana lån beviljats för uppodling av 2,219,87 har.

I övrigt söker sällskapet befrämja jordbruket genom premiering av välskötta, mindre jordbruk, odlingsflitspremiering, premiering av hästar, nötboskap, får och svin, inrättande av mönsterbruk samt först och sist genom upplysningsverksamhet.

Sällskapets nuvarande ordförande är statsrådet G. Malm och sekreterare konsulent Alexis V:son Österman.

Sällskapet har för närvarande i sin tjänst anställda för verksamheten ute i bygderna en konsulent för kreatursskötsel, en i mejerihushållning och en för egnahemslånerörelsen, en instruktör för kreatursskötsel och en för trädgårdsskötsel samt 13 st. vandringsrättare.

Den senaste fasen i det norrbottniska jordbrukets utveckling särskilt med hänsyn till det allmännas arbete för dess upphjälpande tog sin början på 1880-90-talen. Lantbruksingeniör Emil Berggren tillträdde sin tjänst 1885 och hans kraftiga ingripande i ledningen av hushållningssällskapets angelägenheter och jordbruksfrågor i övrigt betydde helt enkelt gryningen för en ny tid. Det skulle föra långt utöver ramen för dessa rader att ingå på hans initiativfulla, framgångsrika verksamhet, varför jag blott nämner ett av hans många initiativ, ett sådant som burit mycket rik frukt nämligen förslaget till upprättande av den förutnämnda Kem. Växtbiologiska anstalten i Luleå. Detta förslag hade som bekant bl. a. den goda följden, att dess realiserande förde numera professorn, Paul Hellström hit såsom föreståndare för den nämnda anstalten. Professor Hellström tillträdde sin befattning vid Kem. Växtbiologiska anstalten år 1895 och blev följande året även sekreterare i länets hushållningssällskap, vilka befattningar han sedan innehade till sin avflyttning från länet år 1919. Han blåste nytt liv icke blott i hushållningssällskapet, som under hans vård utvecklade sig från en förkrympt planta till ett stort träd, till vad det nu är, utan i hela länets jordbruk. Hans varma intresse, djupa sakkunskap och enastående arbetsförmåga övervann allt, ryckte med sig allt.

Ett ovärderligt stöd i detta arbete fick Hellström av de för det norrbottniska jordbruket mycket förtjänte män, som under hans verksamhetstid beklädde landshövdingeposten i länet. Utan deras kraftiga stöd hade resultatet av Hellströms verksamhet icke blivit vad det blev. Av dessa män måste i första hand nämnas landshövdingen Karl J. Bergström, som genom sitt allt offrande nit för länets jordbruk b. a. skaffade sig den för hans verksamhet och intresse betecknande titeln »överagronom».

Vidare förtjäna av »genombrottets» ledande personer länsmejerskan Anna Gustafsson och rektor Yngve Melander att i detta sammanhang omnämnas. Vad fröken Gustafsson varit och är, icke blott för mjölkhushållningens organisation, som ju tagit huvudparten av hennes varma intresse och okuvliga energi i anspråk, utan i lika hög grad för hemslöjden och för landsbygdens materiella och kulturella intressen överhuvud, är så allmänt bekant att därom icke behöver ordas här.

Rektor Melander planterade folkhögskoleidén i norrbottnisk jord – idén, som avser att på en gång fästa lantbygdens ungdom vid torvan och att befria dess ande från brödbekymrens bojor. Dessutom nedlade Melander under sin alltför korta norrbottensvistelse ett förtjänstfullt arbete på lantbruksundervisningens område, på kreatursskötselns upphjälpande och i organisationssträvanden bland lantmän.

De äro nu alla med undantag av fröken Gustafsson borta från länet – Berggren har gått ur tiden 1913 – men deras sådd lever och växer och deras gärning bevaras i tacksamt minne.

Norrbotten är ett verkligt småbrukareland. Vid kusten och i älvdalarnes nedre delar har det tidigare funnits ett och annat större jordbruk, som i de flesta fall haft bruksrörelse av ett eller annat slag att tacka för sin uppkomst. De hava dock haft svårt att lämna tillfredsställande ekonomiskt resultat, varför de i regel fallit sönder, när det ekonomiska stöd, de erhållit utom jordbruket, av en eller annan anledning fallit undan. Det större jordbruket synes också sakna naturliga förutsättningar i Norrbotten. Det är lika mycket det »korta sommarhalvåret» med dess korta övergångsperioder som den långa vintern, som bereda svårigheter här för det större jordbruket.

I de inre delarna av landet har det aldrig förekommit annat än mindre jordbruk. En stor del av dessa leda nämligen sitt ursprung från nybyggen, vilkas första åbor ofta lockats till att slå sig ned som nybyggare i ödemarken mera av de goda tillfällen till givande jakt och fiske, som kunnat vara för handen, än av möjligheterna på jordbrukets område. Till en början utgjorde också jakten och fisket en väsentlig del i utkomsten. Sedan utbytet av dessa genom folkökning avtagit, har lappmarksbonden berett sig tillskott till utkomsten genom tillfälliga arbetsförtjänster, särskilt i trävaruindustriens tjänst, när denna sträckte sin verksamhet till lappmarken. Det har hört till undantagen, att någon här haft sin fullständiga bergning endast genom jordbruket. Och folkmängdens ökning i förening med de stegrade anspråken på livet hava gjort lappmarksbonden ändå mera beroende av inkomster utom jordbruket än fallet varit förr i tiden.

Det är emellertid icke blott i de inre delarna av landet, som besutenheten hos jordbrukarna minskats, utan förhållandet är alldeles enahanda även i kusttrakterna. Jordbrukets utveckling synes icke hålla jämna steg med folkökningen. Hemmanen bliva mindre och mindre. Särskilt framträder detta i länets äldsta kulturbygd, i Pitedalen. De största bondhemmanen i länet äro för närvarande att finna i nedre delen av Tornedalen.

Enligt den officiella statistiken var antalet brukningsdelar, fördelat i storleksgrupper efter arealen odlad jord, inom Norrbottens län år 1919 följande:

Denna sammanställning visar, att i runt tal 80 % av länets jordbrukare ha mindre än 5 hektar odlad jord. Här bör dock erinras därom, att uppgiften om arealen odlad jord icke ger i Norrbotten tillräcklig grund för bedömande av jordbrukets omfattning, då en stor del av jordbrukets avkastning här erhålles från naturliga ängar. Så mycket är dock tydligt, att uppdelning av jorden kommit långt och en stark tendens gör sig gällande för ytterligare uppdelning. Nybildning av mindre jordbruk har ökats starkt, sedan egnahemslånerörelsen tog sin början, men nyodlingen av jord synes icke ha hållit jämna steg med uppdelningen.

Över 80 % av länets jordbrukare äro självägande. Arrendatorer förekomma i större antal endast i vissa lappmarkssocknar, framförallt i Jokkmokk och Gällivare, där trävarubolagen slagit under sig en del av de med stora skogsanslag försedda nybyggena och förvandlat deras gamla ägare till bolagsarrendatorer.

Ifråga om den norrbottniska lanthushållningens allmänna karaktär i övrigt torde i första hand de naturliga ängarna förtjäna ett omnämnande. Här är ännu ängen åkerns moder. Utnyttjande av de naturliga ängarnas avkastning genom kreatursskötsel har i alla tider intagit en mycket viktig plats i den norrbottniska lantmannens hushållning. Tyngdpunkten har alltid varit att finna i kreatursskötseln.

I jämförelse härmed har växtkulturen, särskilt i äldre tider, varit av mindre betydelse. Så länge bristen på ändamålsenliga kommunikationer och dåliga avsättningsförhållanden i övrigt tvingade lantmannen här till utpräglad naturahushållning, avsåg nämligen växtkulturen endast produktion av säd för eget behov.

Den odlade jorden bestod uteslutande av fastmarksjord, då säden mognade endast på sådan jord och detta desto säkrare ju lättare jorden var. Ursprungligen hade nog all sädesodling ägt rum på svedjeland. Särskilt i finnbygden finnas talrika namn å lokaler på »huhta» (=svedja) och i gamla handlingar talas om svedjebruk även i de övriga delarna av länet.

Då de olika hemmanens ägor vid laga skiftet sammanfördes, förenades de små åkerlapparna till större fält, och växtkulturen tog ett stort steg framåt. Ännu på 1850-talet användes den odlade jorden så gott som uteslutande till odling av säd. Och det allena rådande sädesslaget var då korn. Råg liksom också potatis odlades blott till namnet. Sålunda framhålles i hushållningssällskapets årsberättelser 1853 och 1857, att egentliga vallar då endast förekommo i Pite socken. En följd av den ensidiga kornodlingen var, att ogräs och nematoder togo överhand på åkrarna, och »åkersjukan» hade stor utbredning. Numera förekommer sådan ensidig kornodling på den lätta jorden i nämnvärd omfattning endast i finnsocknarna från Hietaniemi norrut.

Först de förbättrade kommunikationerna och avsättningsförhållandena i förening med sädesprisets fall och trävaruindustriens konkurrens om arbetskraften tvingade Norrbottensbonden att övergiva den gamla naturahushållningen. Hans uppmärksamhet riktades nu mer än förut på kreatursskötsel. Sädesodlingen får maka åt sig och bereda plats för foderodlingen.

De stegrade arbetslönerna omöjliggöra fortsatt ängsröjning – äldre tiders viktigaste sätt att utvidga jordbruket – och t. o. m. bergning av sämre ängar blir oekonomisk. För att söka ersättning för nedgången i de naturliga ängarnas avkastning, som minskas år för år, och för nödig utvidgning av jordbruket, plöjer bonden upp en del av de sämre och närmast belägna naturliga ängarna och förvandlar dem till vallar. Statsanslagen till utdikning av frostförande marker möjliggöra nu också uppodling av de förut värdelösa myrmarkerna. Den ena hektaren efter den andra av de gamla frosthärdarna förvandlas nu till frodiga vallar. Vi äro inne i en fullständigt ny fas i det norrbottniska jordbrukets utveckling, där hushållningen är baserad på foderproduktion på odlad jord. Kreatursskötseln intar nu om möjligt ändå mera dominerande plats i hushållningen än fallet var tidigare, då den uteslutande baserades på de naturliga ängarnas avkastning och skogsbetet.

I och med denna utveckling kompletterad med användning av konstgjorda gödselmedel ha förut oanade utsikter öppnat sig för det norrbottniska jordbrukets utveckling och för landets kolonisation.

De naturliga ängarna spela dock ännu en mycket viktig roll i den norrbottniska lanthushållningen. Enligt den officiella statistiken belöpte sig arealen naturlig äng i länet år 1920 till 196,949 hektar, under det att arealen odlad jord blott utgjorde 43,032 hektar. Ett annat mått på ängsmarkernas stora betydelse här erhålles vid en jämförelse av skörden hö från odlad jord, å den ena, och från naturlig äng, å den andra sidan, i de norrländska länen. En sådan jämförelse för åren 1913-1915 visar, att på 100 deciton vallhö kommer i:

Framförallt äro de naturliga ängarna av stor betydelse i de inre delarna av länet. De värdefullaste bland dessa ängar utgöras av gräsbärande uppgrundningar i en del älvar – särskilt äro uppgrundningarna i Torneälven kända för sin frodiga vegetation och samma är förhållandet med det s. k. Kvikkjokksdeltat för att blott nämna ett par av de mest kända. På dessa uppgrundningar finnas ängar, som i avkastning och värde överträffa de bästa vallar. De komma alltid att äga stort värde. Likaså äro en del ängar på stränder av bäckar och åar, vilka översvämmas årligen, av stort värde och giva mycket rik skörd. De genom sjösänkningar och konstgjord bevattning vunna ängarna giva i regel mycket rik skörd i början, men ängsvegetationen ersättes här ofta ganska hastigt av mossar och vide, då foderavkastningen minskas. Av minsta värde äro de vidsträckta myrängarna. Även de äro dock ännu av stor betydelse för jordbruket, särskilt i lappmarkerna. I kustlandet dikas de upp och förvandlas till vallar, när de äro så belägna, att detta låter sig göra.

Jordbrukets framtid måste dock här liksom överallt sökes i växtkulturen. Det norrbottniska jordbruket synes också under de senaste årtiondena kommit ett gott stycke väg från det ovillkorliga beroende av naturens nycker, vari det befann sig så länge allt foder till kreaturen togs från naturliga ängar, och växtkulturen endast avsåg odling av säd för eget behov på backsluttningar, och då en torr vår eller regnig eftersommar kunde åstadkomma ett verkligt »oår». Jorden dikas nu bättre än förut och likaså äro i gödselvården avsevärda framsteg ett anteckna. För det mesta användes visserligen ännu öppen avdikning, men den är, tack vare statsanslag till torrläggning av sanka marker, varigenom ordentliga avloppsdiken erhållits, ganska tillfredsställande. En del myrmarker torde rent av torrlagts alltför grundligt, varemot den tyngre fastmarksjorden i många fall ännu lider av bristfällig torrläggning.

Täckdikning med gärdsel förekommer i rätt stor omfattning och under de 3 senaste åren har även täckdikning med rör vunnit mycket stor användning. Omfattningen belyses bl. a. av efterfrågan på dräneringslån. Odlingsrådet beviljade sådana lån: år 1919 till 62 företag för torrläggning av 242,68 har, år 1920 till 208 företag för torrläggning av 600,43 har. Summa 270 företag och 843,11 har. Det är bland annat den ökade användningen av moderna jordbruksredskap, som tvingar fram täckdikningen.

Vid sidan av den svårighet de öppna dikena bereda för användning av moderna redskap finnes det emellertid en annan, som tilltar i samma mån som uppdelning av hemmanen skrider framåt, och det är svårigheten med de oformligt långa och smala skiftena. Denna svårighet kan icke undanrödjas på annat sätt än genom nytt skifte med en annan skiftesläggning.

Många föregångsmän ha anlagt gödselstäder och användning av torvströ vinner år från år mera terräng. Vid sidan av den ökning i tillgången på näring för kulturväxterna, som vunnits genom den förbättrade gödselvården, tillföras de norrbottniska odlingarna numera mycket stora mängder näring i form av konstgjorda gödselmedel. Användning av dessa hjälpmedel var för 25 år sedan, då Kemisk-växtbiologiska anstalten började sin verksamhet, så gott som fullständigt okänd för länets jordbrukare. Förbrukningen inom länet torde då belöpt sig till några tiotal säckar pr år. Förra året var den enligt uppgift av de firmor, som handla med konstgödsel inom länet, uppe i 758,5 ton superfosfat, 137 ton thomasfosfat, 190 ton kalisalt, 33,3 ton chilisalpeter, 54,6 ton Norges salpeter, 9 ton kalkkväve. Förbrukningen av dessa hjälpmedel synes också enligt Lantbrukssällskapets beräkningar vara betydligt större i Norrbotten än t. ex. i mellersta Sverige. Denna ökning i konstgödselmedlens användning är tydligen en direkt följd av Kemisk-växtbiologiska anstaltens omfattande försöks- och demonstrationsverksamhet och betingas praktiskt och ekonomiskt av framstegen inom mosskulturen.

Dessa framsteg ifråga om växtkulturens allmänna betingelser synas också ha inverkat mycket gynnsamt på växtodlingsresultaten.

Sålunda är det påtagligt, att framstegen ifråga om dikning och gödsling möjliggjort odling av säd på tyngre jord och överhuvud på ställen, där detta förut var omöjligt, på grund av att säden förstördes av frost. Och lika tydligt är, att den förbättrade gödselvården i hög grad minskat verkningarna av vårtorkan. Då sädesodlingen här förr i tiden nästan uteslutande bedrevs på lätt jord, var vårsäden i hög grad utsatt för skada genom torka på försommaren, så länge växterna på grund av dålig gödselvård ledo brist på kvävenäring i jorden. En stor del av de många missväxter, som tidigare hemsökt Norrland och Norrbotten, hava också utan tvivel förorsakats av torka på våren, ehuru de söderut alltid skrivits på frostens konto.

Genom ytterligare förbättring av dikningen och gödselvården samt en ändamålsenlig planläggning av växtkulturen skall det säkert lyckas att än mer öka och säkerställa avkastningen från de norrbottniska tegarna och på samma gång reducera skräcken för nattfrosterna och tysta ned talet om nöd i Norrbotten.

Inom växtkulturen knyter sig huvudintresset för närvarande till foderodlingen, enkannerligen till stråfoderodling på myrjord. Enligt den officiella statistiken låg nämligen år 1920 icke mindre än 30,286 har av länets 43,032 har åker i vall. Mer än ⅔ av länets åkerareal bar sålunda gräs. Av övriga foderväxter odlas havre till grönfoder i ganska stor skala. Särskilt på myrmarkerna är dock vallen nästan allena rådande i växtföljden. Jorden får bära gräs i 6-10 år i sträck, då den plöjes upp, gödslas, besås med grönhavre och gräsfrö, varefter den åter får ligga i vall till dess, att mossa och ogräs tvinga bonden att plöja upp vallen.

På fastmarksjorden tillämpas däremot efter förhållandena avpassade former av något som kunde kallas för koppelbruk, dock alltid utan träda och med långvariga vallar. I regel får även fastmarksjorden ligga i vall 5-8 år – i Tornedalen ända till 10-15 år. Ett genomgående fel ifråga om vallodlingen är också, att vallarna få bli för gamla och ogräsfyllda, innan de plöjas upp. Insikten om växtföljdens betydelse är för övrigt mycket ringa hos det stora flertalet jordbrukare. Ordnade cirkulationer har dock börjat införas hos en del föregångsmän bl. a. på de Kempeska mönsterbruken.

Karakteristiskt för vallodlingens ståndpunkt inom länet är, att gräsmasken ännu ofta åstadkommer allvarliga härjningar på vallarna i kustlandet och ända upp till polcirkeln. Likaså är det belysande, att hemmaproducerat gräsfrö, som lantbrukarna insända till undersökning vid frökontrollanstalten ibland kan innehålla ända till 20 % ogräsfrö, mest rödsyra. Våra jordbrukare ha ännu icke fått ögonen öppna för den skada, ogräset gör, varför såväl vallen som den öppna åkern ännu allmänt besväras av ogräs. Det händer till och med, att man låter åkern »självgro» till vall, när ogräset, särskilt kvickroten, tar överhand. I Tornedalen förekomma på sina ställen frodiga, rena kvickrotsvallar. Allmänt användes dock numera gräsfrö vid igenläggning till vall, frånsett sådana fall, där den gamla vallföryngringsmetoden tillämpas, då man ofta uraktlåter användning av gräsfrö och låter vallen »självgro». I de flesta fall utgöres fröet av enbart timotej. Användning av klöver i gräsfröblandningen har hittills i regel slagit mindre väl ut och förekommer i ringa omfattning. De senaste årens försöksarbete har dock givit vid handen, att klöver kan gå till i Norrbotten, blott man skaffar frö av härdiga, för våra förhållanden lämpliga stammar. Det i Älvsbyn inrättade frörenseriet har lockat fram en ganska omfattande odling av klöverfrö och erfarenheten visar att fullgott frö kan odlas i Norrbotten.

De viktigaste önskemålen ifråga om vallodlingens utveckling äro: införande i gräsfröblandningen, vid sidan av timotej, svingel-, gröe- och hvenarter samt klöver, hemmaproduktion av erforderligt vallväxtfrö samt införande av rationell övergödsling av vallarna.

Näst vallväxterna intar kornet den viktigaste platsen på de norrbottniska åkrarna. Det utgör vår viktigaste brödsäd och kornbröd ätes allmänt av landsbefolkningen i kustlandet, i den svensktalande delen, i form av tunnbröd, i finnbygden i form av »rieska» (= färskt osyrat kornbröd). Och här strävar bonden att odla korn för eget behov. Förr i tiden odlades korn ända upp till Kurravaara by, nordväst om Kiruna i Tornedalen, och till Karesuanto kyrkoby i Muoniodalen. Efter Ofotenbanans tillkomst har kornodlingen här upphört och kornets nordgräns dragit sig tillbaka ett tiotal mil.

I det inre av landet odlas det endast på fastmarksjord, varemot det i kusttrakterna under goda år även går på myrjord, förutsatt att denna erhåller lämplig gödsling, framförallt gödsling med fosforsyra. Kornet ger under goda år en skörd av 2,500-3,500 kg. kärna pr har. Enligt statistiken upptog kornet 1920 en areal av 6,630 har, motsvarande 15 % av åkerarealen.

Den mest anmärkningsvärda bristen ifråga om kornets odling är utan tvivel den, att man ännu, särskilt i Tornedalen, odlar korn flera år å rad på samma åker med den påföljd, att ogräset tar överhand på åkrarna. »Åkersjukan» florerar ännu friskt i de övre finnsocknarna.

Av övriga sädesslag odlas havre till grönfoder i rätt stor omfattning. Den ger också här på myrjorden ofantligt rika grönfoderskördar. Vid växtbiologiska anstaltens försök har erhållits ända till 40,000 kg. pr har. Den skjutes in mellan andra grödor, där man lämpligen icke kan ha någon annan växt, och användes rätt mycket som regulator i stråfoderproduktionen. Sannolikt kommer dock grönfoderarealen att inskränkas, när lantmannen genom en ändamålsenlig bokföring kommer underfund med, vad grönfoderskördarna kosta.

Under de senaste åren har man även infört odling av havre till mogenskörd, och resultatet synes lova gott.

Rågodlingen intar ännu en mycket undanskymd plats på våra tegar, fastän rågen med hänsyn till den i allmänhet torra våren och den lätta jordmånen på våra gamla åkrar borde vara särskilt ägnad för odling i Norrbotten. Växtbiologiska anstaltens försök hava också givit vid handen, att rågen vid rationell skötsel går bra till och ger god skörd. Rågen är också på framryckning, och då kampen mot ogräsen tas upp på allvar, måste träda införas i växtföljden, och då kommer rågen utan vidare till sin rätt.

Odlingen av rotfrukter – foderrovor – tog god fart under de närmaste åren före världskriget, särskilt i trakter, där goda järnvägskommunikationer möjliggjorde användning av kraftfoder vid utfodring av mjölkboskap. För närvarande bedrives dock rovodling i mycket ringa omfattning, och det kan sättas ifråga, om odling av en så arbetskrävande växt som rovan är, under nu rådande ekonomiska förhållanden, i större skala låter passa in sig i vår extensiva hushållning annat än i undantagsfall. Däremot förtjänar potatisen utan tvivel att odlas i större skala än hittills skett. Den går bra till här och lämnar enligt statistiken större skördar än nedåt landet. År 1919 erhölls t. ex. i Kukkola skördar på nära 50,000 kg. knölar pr har. – Året var dock ett enastående gott år för potatis.

Före världskriget importerades enbart till Luleå cirka 1,000 ton potatis pr år. Odlingen har emellertid under krigsåren fått en kraftig stöt framåt och torde nu motsvara förbrukningen inom länet, men den kommer sannolikt att ökas, då svinskötseln hinner hämta sig efter nedgången under krigstiden. Den för potatisodling använda arealen uppgår enligt statistiken år 1920 till 1,529 har.

Slutligen må här antecknas, att odlingen av ärter och trädgårdsväxter ännu befinner sig i sin linda. Av Växtbiologiska anstalten utförda försöksodlingar med ärter hava dock visat, att ärtan mycket väl går att odla som åkerväxt i Norrbotten, blott man väljer lämpliga sorter och ordnar odlingen på ändamålsenligt sätt. Likaså ger den under de senare åren vunna erfarenheten vid handen, att en stor del av de söderut allmänt odlade köksträdgårdsväxterna kunna med framgång odlas här.

Foderodlingens utveckling till rikare och säkrare skördar – baserad på rationell myrodling – är dock det närmaste målet för den norrbottniske lantmannen på växtkulturens område. Det norrbottniska jordbrukets framtid måste sökas i foderodling på myrmarker. Och denna odling öppnar, som nämnt, helt andra perspektiv för jordbrukets utveckling än man kunde ana under den gamla nybyggeskolonisationens dagar, då nybyggen kunde anläggas endast där tillfälle till upptagande av ängar var för handen.

Vårt på mil och myrmarker så rikt begåvade län erbjuder praktiskt taget obegränsade möjligheter på jordbrukets område. Förutsättningarna för en kraftig utvidgning av jordbruket äro kunskaper, kapital samt först och sist kommunikationer.

Sedan åldriga tider har boskapsskötseln intagit ett mycket framstående rum vid den Norrbottniska lanthushållningen. Detta framgår av Hülphers sockenbeskrivningar, enligt vilka de flesta Norrlandssocknarna vid tiden för hans resa i Norrland år 1757, producerade ladugårdsprodukter betydligt över husbehovet.

Till förstone var boskapsskötseln i Norrbottens län, liksom i andra delar av landet, huvudsakligen baserad på tillgodogörandet av det naturliga foderförrådet, såsom myrhö, ängshö och löv under vintermånaderna samt betena under sommaren. Den svaga utfodringen i förening med en primitiv skötsel ävensom trånga, mörka och osunda ladugårdar medförde här, såsom på andra ställen, att kreaturen voro små och förkrympta samt lämnade en mycket ringa avkastning. Så anges t. ex. i Hans Forssells redogörelse för jordbruksförhållandena i Sverige under 1500-talet, att kornas levande vikt var endast 14-18 ℔, motsvarande 120-150 kg. samt att mjölkavkastningen var omkring 180-230 kannor eller 430-550 liter. Dessa uppgifter avse visserligen landet i sin helhet men torde naturligtvis ha sin tillämpning även för Norrbottens län.

Under århundradenas lopp har emellertid boskapsskötseln inom länet i likhet med på andra ställen i landet så småningom gått framåt. Särskilt gäller detta det sist förflutna århundradets senare hälft, under vilken en hastig utveckling av nötboskapsskötseln kan påvisas. Antalet nötkreatur har under en tidsrymd av omkring hundra år ökats till ungefär det tredubbla antalet, vilket framgår av de statistiska uppgifterna för länet. År 1805 funnos sålunda endast 26,608 nötkreatur under det att antalet år 1916 stigit till 77,115 st.

Men icke blott antalet nötkreatur har ökats, utan fastmera de enskilda djurens storlek och avkastningsförmåga har i hög grad förbättrats under de senare årtiondena. Tack vare ett planmässigt avelsarbete i förening med en bättre och kraftigare uppfödning av ungdjuren, en mera välordnad utfodring samt en bättre skötsel överhuvud taget, ha djurens utveckling avsevärt förbättrats. En bidragande omständighet härtill har även varit att man under de senare åren allt mera börjat inse betydelsen av att under den långa, mörka vintern ha djuren inhysta i bättre och hälsosammare bostäder än fordomdags var fallet. De trånga, mörka och osunda ladugårdarna ha även i Norrbotten börjat efterträdas av ljusa, rymliga och väl ventilerade sådana.

Liksom på övriga orter i landet har det även inom Norrbottens län rått och råder delvis fortfarande stor förbistring med avseende på nötkreaturens rasfråga. Ursprungligen fanns inom länet en inhemsk lantras, som kännetecknades av småvuxna, förkrympta djur med övervägande vit eller röd färgteckning. Avkastningen var, som förut framhållits, synnerligen låg. Vissa av dessa voro obehornade, andra åter voro försedda med stora lyrformiga, flata mer eller mindre skrovliga horn.

Då jordbruket och boskapsskötseln under 1800-talet började få större betydelse för länet för tillgodoseende av den tillväxande industri- och stadsbefolkningens behov av lantmannaprodukter, ansågs den inhemska nötboskapen vara alltför låg i avkastningshänseende, varför raser, härstammande från södra och mellersta Sverige eller från främmande länder, började införskrivas. Dessa importer företogos dels genom statens och dels genom enskilda personers initiativ.

År 1845 beviljade riksdagen ett belopp av 105,000 kronor för upprättande av s. k. stamholländerier inom landet. Även till Norrbottens län blev ett sådant stamholländeri förlagt, nämligen till Meldersteins bruk i Råneå socken. Detta skedde år 1867. De kreatur, som här uppställdes, voro kor av den inhemska lantrasen samt tjurar av algauer-ras.

Innehavarne av de gamla bruksegendomarna samt sågverksbolagen och deras tjänstemän ävensom andra ståndspersoner inom länet införskrevo även främmande kreatursraser i mitten på 1800-talet. Från dessa besättningar spriddes sedan de importerade raserna så småningom till omkringliggande landsbygd, där den inhemska lantrasen mer och mer uppblandades. På vissa ställen, särskilt i kusttrakterna, gick denna uppblandning så långt, att man numera knappast kan påträffa annat än spår efter den gamla ursprungliga lantrasen.

Bland de sålunda söderifrån inkomna nötkreatursraserna märkas, förutom den förut omnämnda algauer-rasen, i första hand ayrshireras, som varit den mest dominerande, korthorn, låglandsras, red-polled, jerseyras samt strömsholmsras.

Från Finland har en del nötkreatur årligen importerats och spritts huvudsakligen i kusttrakterna ävensom i Tornedalen, varjämte en del nötkreatur inkommit även från Norge ehuru i obetydlig skala.

Avsikten med dessa importer av främmande raser till länet var, som förut framhållits, att därigenom erhålla djur med högre avkastningsförmåga, än vad den gamla inhemska lantrasen kunde uppvisa. I själva verket ha emellertid dessa åtgärder lett till raka motsatsen. De söderifrån härstammande raserna visade sig vara allt för fordrande och ömtåliga, för att de med fördel skulle kunna hållas under så karga förhållanden, som här erbjöds dem. De gingo därför snart nog ned i avkastning, så att de i många, för att icke säga de flesta fall, till och med blevo den inhemska rasen underlägsna i detta avseende. Men ej nog härmed. På grund av det svaga underhåll samt den primitiva skötsel ävensom de otjänliga bostadsförhållanden, de här uppe erbjödos, ådrogo de sig en del svårartade och smittosamma sjukdomar t. ex. tuberkulos, som sedan spredos bland kreaturen i länet och förorsakade kreatursägarna stora förluster.

Allt detta har medfört, att man på de sista årtiondena kommit till insikt om att den inhemska lantrasen är den, som bäst lämpar sig för härvarande förhållanden. Den har därför blivit föremål för ett systematiskt förädlingsarbete och har ävenledes därvid visat sig vara i hög grad tacksam och mottaglig härför. Enligt utförda undersökningar har nämligen avkastningsförmågan härigenom stegrats, så att den i de flesta fall överstigit, vad de främmande raserna kunnat uppvisa inom länet. Då den dessutom är härdig och förnöjsam samt mycket oemottaglig för sjukdomar, lämpar den sig synnerligen väl för de karga förhållanden, som våra nordliga bygder ha att erbjuda den.

Som förut framhållits kunde man inom den inhemska lantrasen särskilja olika typer, nämligen dels den obehornade typen och dels den behornade. Vid ifrågasatt förädling av densamma inom Norrland voro meningarna delade, huruvida den ena eller andra typen skulle tagas som utgångsmaterial för förädlingsarbetet. Liksom i de övriga norrländska länen blev det emellertid den obehornade typen, som avgick med segern. Ur denna har sålunda framdragits den ras, som sedan erhållit namnet fjällras.

Det som lagt och fortfarande lägger synnerligen stort hinder i vägen för fjällrasens förädling är det underhaltiga tjurmaterial, som användes. De större egendomarna, vilka i södra och mellersta Sverige gått i täten såväl vad jordbrukets som boskapsskötselns utveckling beträffar, saknas överhuvud taget i Norrbotten, varför förädlingsarbetet härstädes varit beroende på de mindre jordbrukarne. Dessa ha emellertid ej alltid haft den vidsynta blick, som fordras för erhållande av ett gott resultat i detta avseende, utan det hela har gått mycket sakta framåt. Visserligen har ett synnerligen banbrytande arbete nedlagts av staten och hushållningssällskapet, men detta har många gånger mötts med misstro och oförstående från jordbrukarnes sida.

De tjurar, som användas, äro vanligen för unga, mestadels 1 à 2 år gamla, med en av allt för tidig användning till avel förorsakad förkrympt och missbildad kroppskonstitution, samt med en härstamning, som ofta nog lämnar åtskilligt övrigt att önska. Skälet till detta missförhållande ligger till största delen i tjurhållningssättet.

Detta är vanligen ordnat på så sätt, att tjurhållningsskyldigheten går i tur med ett år i taget mellan de enskilda kreatursägarna inom de olika byarna. När tjurhållningsturen nalkas, pålägges eller köpes en tjurkalv oftast utan den minsta tanke på huruvida den härstammar från goda föräldradjur eller ej. Under uppväxttiden blir uppfödningen vanligen allt för knapp med ty åtföljande svag och dålig utveckling av kroppsformerna hos den blivande stamtjuren. Härtill kommer att densamma får börja tjänstgöra vid allt för tidig ålder, vilket ytterligare bidrager till att förhindra utvecklingen av densamma. När så tjurhållningsturen efter ett års förlopp övergår till en annan granne, vandrar den använda tjuren till slaktbänken och en ny tjurkalv får börja tjänstgöringen som stamtjur. Att det trots detta primitiva avelsarbete kan uppvisas ganska framstående individer här och där i ladugårdarna, utgör tydliga bevis på fjällrasens inneboende goda egenskaper, vilka det är alla skäl att tillvarataga och utveckla.

På de senare årtiondena har dock en betydlig förbättring inträtt i ovannämnda hänseende, synnerligast i kustbygderna. Tack vare den intensiva upplysningsverksamhet, som bedrivits genom länets hushållningssällskap, samt till följd av de anslag från staten och hushållningssällskapet, som lämnats till nötboskapsskötselns förbättrande, har betydelsen av att till avel använda förstklassiga tjurar med god härstamning och tillfredsställande exteriör allt mer och mer vunnit insteg även hos Norrbottens kreatursägare och numera användas i mycket stor utsträckning sådana tjurar, som kunna motsvara högt ställda fordringar på fullgoda avelsdjur.

Detta har möjliggjorts genom samarbete, d. v. s. genom bildning av tjurföreningar. Härigenom har det blivit möjligt även för den minsta kreatursägare att tillsammans med sina grannar kunna anskaffa och draga nytta av de bästa avelstjurar, som stå att uppbringa. Genom de räntefria lån, som hushållningssällskapet beviljar dylika föreningar till inköp av tjurar, ävensom genom de anslag, som årligen tilldelas föreningarna, har denna föreningsverksamhet i hög grad utvecklats, så att antalet föreningar inom länet för närvarande uppgår till 60 stycken med sammanlagt 63 tjurar och 4,099 kor, utgörande inemot 8 % av länets koantal. Härigenom har det stora missförhållandet att till avelsändamål använda allt för unga och i övrigt underhaltiga tjurar till ganska stor del försvunnit i kustbygderna.

Vid sidan om tjurföreningarna har den av staten genom hushållningssällskapet anordnade nötboskapspremieringen ävenledes verksamt bidragit till nötboskapsskötselns utveckling. I synnerhet har detta varit fallet sedan premieringarna omlagts till att omfatta endast de i tjurföreningarna inregistrerade korna och tjurarna, varigenom ett mera intimt samarbete däremellan åstadkommits.

Omfattningen av nötboskapspremieringarna, vilka pågått inom länet sedan 1878, framgår av följande tabell, som utvisar djurantalet samt kostnaderna för premieringarna vart femte år.

Förutom tjurföreningsverksamheten samt nötboskapspremieringarna ha kontrollföreningarna varit en kraftig hävstång till nötboskapsskötselns utveckling. Genom den kontroll över såväl foderförbrukning som mjölkavkastning ävensom mjölkens fetthalt, vilken härigenom möjliggjorts, har det blivit möjligt att göra ett bättre urval av avelsdjur ävensom att utgallra sådana individer, som ej varit i stånd att betala det foder och övriga omkostnader, man lagt ned på desamma.

Genom den depression, som kristiden medfört, har emellertid kontrollföreningsverksamheten tillika med en del andra åtgärder, som vidtagits såväl beträffande jordbrukets som kreatursskötselns upphjälpande, i hög grad hämmats, så att för närvarande utgör kontrollföreningarnas antal inom länet endast 11 st. med däri inregistrerade 956 kor.

Bland övriga åtgärder, som av staten vidtagits för nötboskapsavelns upphjälpande, är inrättandet av de s. k. avelscentra, vilka ha till uppgift att uppföda och försälja fullgoda avelsdjur. Sedan tävlingar mellan anmälda besättningar pågått under åren 1903-1905 blevo 6 st. besättningar med fjällras år 1906 förklarade för avelscentra. Under åren 1908-1910 anordnades nya tävlingar, varefter 10 st. fjällrasbesättningar år 1910 ånyo blevo uttagna som avelscentra, däribland en i Norrbottens län. Anmärkas bör, att vid denna förnyade tävling hade den högsta medelavkastningen pr ko uppnåtts av den inom Norrbottens län befintliga besättningen nämligen 3,302 kg. mjölk pr år i medeltal för samtliga normala kor av ren ras. År 1913-15 förnyades dylik tävling, varefter 15 fjällrasbesättningar år 1916 ånyo uttogos till avelscentra, varibland 4 besättningar inom Norrbottens län.

Från de sålunda utvalda avelscentra ha under årens lopp ett stort antal avelsdjur försålts inom länet och verksamt bidragit till nötboskapens förbättring.

Ett stort fel, som ävenledes vidlått nötboskapsskötseln, har varit en alltför svag uppfödning av ungdjuren. För små mängder mjölk under den späda åldern i förening med för näringsfattigt foder under den följande tidsperioden har gjort, att utvecklingen gått sakta samt att kroppsformerna ej blivit de önskvärda. Det gamla systemet, att på somrarna släppa ungdjuren tillsammans med korna på de vanligen svaga och lågt avkastande skogsbetena har också varit en bidragande orsak till ett dåligt resultat av ungdjursuppfödningen. Dessa missförhållanden föreligga fortfarande på många ställen men börja numera försvinna inom de mera välskötta besättningarna i kusttrakterna.

I en så nordligt belägen landsända som Norrbottens län, där marken är snötäckt under större delen av året och kreaturen på grund därav måste hållas inomhus under 8-9 månader, måste givetvis vinterutfodringen tilläggas synnerligen stor betydelse. Därför har också vanligen största intresset hos kreatursägarna i allmänhet koncentrerats omkring anskaffandet av tillräckliga mängder foder åt kreaturen för vintermånaderna under det att intresset för deras underhåll på sommaren varit litet eller intet.

Den utfodring, som fordom över hela länet erbjudits korna under vintern, har vanligen varit baserad på sådana fodermedel, som kunnat avvinnas jorden utan några egentliga kulturåtgärder. Ängshö och myrhö ha utgjort huvudfodret och till omväxling härmed har tillgripits löv, agnar och halm. För att göra de sämre fodermedlen mera begärliga för kreaturen har använts den metoden att övergjuta dem med kokhett vatten samt att tillsätta något kornmjöl och stundom salt (dödning).

Denna utfodring, som fortfarande användes på de mera efterblivna trakterna, var emellertid i hög grad beroende på de naturliga förutsättningarna för foderproduktionen och foderförrådet blev mycket växlande under de olika åren. Vissa år var foderförrådet rikligt, under andra år däremot uppstod kännbar brist på foder. Då kreatursantalet vanligen var det största möjliga, som kunde framfödas under gynnsamma förhållanden, inträffade helt naturligt att mer eller mindre svår svältfodring blev följden under de dåliga åren. Därvid måste nödfoder såsom renlav, granris och i värsta fall hästgödsel o. d. tillgripas för att hålla kreaturen vid liv, tills våren kom och de kunde släppas ut på bete. Avkastningen blev naturligtvis under sådana förhållanden liten eller ingen.

På de senare åren ha emellertid betydliga förbättringar inträtt även i detta hänseende. Den odlade arealen har utökats, vilket möjliggjort en vidgad odling av näringsrikt och lättsmält vallhö, stora mängder grönfoder samt saftiga och mjölkdrivande rotfrukter. Detta tillika med en vidsträckt användning av kraftfoder har medfört att fodertillgången ökats och framför allt att den blivit jämnare. Härigenom har en kraftigare och bättre utfodring under vintern möjliggjorts, varvid djurens krav på saftigt, näringsrikt och lättsmält foder på ett bättre sätt kunnat tillgodoses än tillförene.

Genom den upplysningsverksamhet, som under de senare årtiondena bedrivits inom länet i hithörande ämnen och genom de erfarenheter, man vunnit på grund av kontrollföreningarnas arbete, har intresset och kunskaperna därom vunnit insteg ävenledes hos den norrbottniska allmogen, vilket också kraftigt bidragit till genomförandet av en mera rationell utfodring i ladugårdarna under vintermånaderna.

Allt detta har medfört att kreaturen förbättrats såväl med avseende på kroppsstorlek och kroppsformer, mjölkegenskaper samt hälsotillstånd och som slutresultat har härvid erhållits en betydligt ökad mjölkavkastning från desamma.

Under det att vinterutfodringen sålunda avsevärt förbättrats de senare decennierna, måste däremot tyvärr konstateras, att utfodringen under sommarmånaderna i stället försämrats. Kreatursantalet inom de skilda byarna har stigit betydligt under årens lopp, men samtidigt ha de för betesändamål använda markerna reducerats, därigenom att de bästa markerna lagts under plog och odlats. Detta har medfört att i de flesta byar, där betena fordomdags voro fullt tillräckliga för byns kreatursstock, där ha de under de senare åren blivit alldeles otillräckliga. I synnerhet gäller detta de större byarna utefter älvdalarna eller i närheten av kusten, där hemmansdelningen och markens uppodling skett hastigast.

Ovan påpekade missförhållanden förorsaka att kreaturen under somrarna få ströva vitt omkring på de knappa betena för att finna tillräckligt underhåll för livsuppehället och någon näringstillförsel för mjölkproduktionen kan det i många fall knappast bliva tal om. Härigenom uppstår en stark nedgång i mjölkavkastningen under denna årstid, vilket också genomgående visar sig i den minskade mjölktillförseln till mejerierna och avsättningsorterna. Under det att länet på vintern kan tillgodose sitt eget behov av mjölk och t. o. m. under normala förhållanden kan avyttra en hel del mejeriprodukter, inträffar i regel på sommaren den s. k. »mjölktorkan», då kännbar brist på mjölk uppstår.

Det måste därför betraktas som ett synnerligen viktigt önskemål, att åtgärder vidtagas för förbättring av de naturliga betesmarkerna på alla de ställen, där sådant är av behovet påkallat. Detta har också redan börjat inses av de norrbottniska jordbrukarne, och ganska stora ansatser ha under de senaste åren gjorts i detta hänseende till båtnad för en jämn och tillfredsställande årsavkastning.

Fäbodsystemet, som fordom varit mycket utbrett i de övriga norrländska länen, har inom Norrbotten i egentlig mening förekommit endast i Tornedalen samt blott undantagsvis i övriga trakter.

De gamla trånga, mörka och osunda ladugårdsbyggnaderna, som hittills förekommit inom övre Norrland, ha under de senare åren allt mer och mer börjat efterträdas av nya, ljusa, rymliga och bekväma sådana även inom Norrbottens län. I synnerhet i kustbygden har utvecklingen i detta avseende gått raskt framåt och verkliga mönsterladugårdar kunna här påvisas i snart sagt varje by. Detta utvisar att intresset för ladugårdshanteringen allt mer och mer ökats inom länet.

Det som måhända mest bidragit till nötboskapsskötselns uppsving under de senaste årtiondena torde vara den ordnade avsättning för ladugårdsprodukterna, som erhållits genom andelsmejerierna, av vilka det för närvarande finnes 28 st. inom länet. Dessa äro förnämligast lokaliserade till kusten, där ju givetvis förutsättningarna för en ekonomiskt lönande mjölkproduktion äro störst.

Mjölkhushållningen i länet intog under 1600-talet en icke oväsentlig plats i ekonomien. Redan så tidigt som 1614 utfärdade Gustaf II Adolf en förordning om förhöjda skatter bl. a. i form av smör. Av ett skattefogdekvitto utfärdat den 3 juni 1618 framgår, att Torne socken inlevererade 33 L ℔ och 12 ℔ smör, som utgjorde en del av kronoskatten. Hela skatten från Torne och Kalix socknar gick tillsammans upp till:

Visserligen var mjölkhushållningen fordomtima mera primitiv, men den har dock städse varit av stor betydelse, i det att icke allenast mjölken utgjort lantbefolkningens väsentliga kost, utan även smöret varit en högt uppskattad handels- och bytesvara. 16- och 1700-talens mjölkhushållning låg uteslutande i husmödrarnas händer. Det var först på 1870-talet som försök gjordes att få till stånd en ordnad mejeridrift, då de första s. k. byamejerierna anlades. I Rutvik inrättade ingenjör L. Ruuth med understöd av hushållningssällskapet ett litet ysteri, där unga kvinnor utbildades att sköta blivande mejerier. Efter hand anordnades mejerier i Avan, Sunderbyn, Persön och Ängesbyn. Men då inga fasta bestämmelser angående driften och ekonomien voro avfattade, och jordbrukarne i allmänhet voro oroliga över, att respektive styrelser skulle sko sig på de enskildes bekostnad, överenskommo de att sätta mjölkpriset så högt, att icke något nämnvärt överskott skulle bli på den gemensamma mejeridriften. Till yttermera säkerhet togo de kraftigt betalt för de stadsresor m. m., som voro nödvändiga i och för försäljning av mejeriprodukterna. Det hela resulterade också uti, att mejerierna inom kort måste nedläggas. Det hette då: »det bär sig icke».

Ängesby mejeri ombildades dock efter några år till aktiemejeri, i vilket rätt många aktier innehades av stadsbor. Men även sedan denna omläggning skett, sköttes ekonomien på sådant sätt, att varken aktieägare eller mjölkleverantörer voro belåtna. Mejeriet nedlades i början av 1890-talet.

Försök med mejeridrift gjordes också i Öjebyn och Roknäs. Att anläggningarna i fråga icke voro av betydenhet får man bekräftelse på av de enkla anteckningar, som i början av 1890 funnos kvar hos de gamla män, vilka varit med om dessa försök.

Vid Niemis egendom med en av länets under denna tid största kobesättningar sköttes smörberedningen av husfrun, vilkens tillverkning var mycket välkänd och eftersökt.

Under några år bedrevs också mejerirörelse vid Meldersteins säteri, sedan detta övergått från Gällivareverken i enskild ägo.

År 1875 anlades ett första klassens mejeri vid Björkfors egendom i Nederkalix, där cheddarost tillverkades efter Ultunametoden. Mejeriet förstördes genom brand några få år efter anläggningen.

Mejerihanteringen hade dock svårt att arbeta sig fram häruppe under 1870-talet med de jämförelsevis höga trävaruprisen. Böndernas intresse drogs från jordbruket till skogsarbetet och skogsförtjänsterna. Ladugårdsskötseln och mjölkhushållningen voro kvinnornas arbetsområde, vilket männen ansågo utan betydelse för de kontanta inkomsterna. Det var först sedan lantbruksingenjör Berggren inträtt såsom ledamot i hushållningssällskapets förvaltningsutskott och där framhållit, vilken betydelse mejerihanteringen haft för det svenska jordbruket, särskilt för grannlänet Västerbotten, som förvaltningsutskottet på allvar tog hand om mejerifrågan genom att kalla statens mejerikonsulent G. Liljhagen att göra en resa genom länet för att väcka intresse för mejerihanteringen.

Resultatet av denna resa blev, att länet år 1891 fick sitt första andelsmejeri, nämligen Skogså, med i laga ordning antagna stadgar. Mjölktillgången därstädes var icke stor, och inkomsterna blevo därför mycket blygsamma. Första året inmättes 44,120 liter mjölk, och därav tillverkades 4,614 kg. ost. Denna försåldes till kr. 4,249:28, vilket gav ett brutto av 9,6 öre pr liter mjölk. Leverantörerna erhöllo i månadslikvid 8 öre pr liter inlevererad mjölk.

År 1890 gick hushållningssällskapets förvaltningsutskott i författning om anställande av en mejerikunnig person, som skulle upptaga arbetet med anordnande av mejerier i de byar inom länet, vilka lämpade sig härför. Men först hösten 1892 kunde platsen i fråga tillsättas. Samma höst påbörjades agitationsarbetet för anläggande av mejerier, vilket förklarligt nog möttes av rätt stort motstånd. Men ganska snart insågo lantbrukarne, att mejerihanteringen var den hävstång, varmed jordbruket kunde höjas. Resultatet blev, att Håkansö, Blåsmarks och Vojakkala mejerier anlades och upptogo sin verksamhet 1893. År 1895 hade mejeriernas antal vuxit till elva med en mjölkmängd av 2,477,990 kg. Bruttoinkomsten uppgick då till 227,975 kr. 8 öre.

Redan 1894 uppstodo svårigheter för att få kunnig mejeripersonal för de nybildade andelsmejerierna, varför hushållningssällskapets dåvarande ordförande, landshövding Husberg, gick in till lantbruksstyrelsen med begäran om erhållande av statsanslag till en mejeriskola för Norrbottens län. Då ägarne av Björkfors egendom voro villiga att uppföra mejeri efter en av statskonsulent Liljhagen utförd och av lantbruksstyrelsen godkänd ritning samt att anställa föreståndare och nödiga lärare vid skolan, erhölls ett årligt statsanslag. Mejeriskolan började sin verksamhet hösten 1894, men först våren 1895 kunde den flytta in i den nya lokalen. Från nämnda skola, som pågick i 9 år, utexaminerades årligen 6 elever, vilka sedan gingo ut som mejerskor i länet, någon också till annat län. Mejeriundervisningen omlades 1904 så, att utbildningstiden förlängdes från ett till två år. I kursen ingår mindre teoretisk undervisning än vid mejeriskolan, men däremot mera praktik. Första året meddelas undervisningen vid Nederkalix och Håkansö mejerier med två elever vid vardera. Andra året, då eleverna få den huvudsakliga teoretiska undervisningen, sammanföras alla till Antnäs mejeristation, varifrån de erhålla avgångsbetyg.

De flesta mejerier inom länet anlades under åren 1893-1905. Sistnämnda år uppgick de arbetande mejeriernas antal till 25, varav 22 voro andels- samt 3 herrgårds- och uppköpsmejerier, med en mjölkmängd av 4,132,817 kg., som genom mjölk-, smör- och ostförsäljning inbringade 475,615 kr. 67 öre brutto = 11,5 öre pr levererad kg. År 1913 hade mejeriernas antal vuxit till 28 med en invägningssumma av 10,364,876 kg. Bruttoförsäljningen uppgick samma år till 1,220,374 kr. 11 öre = 11,7 öre pr kg. invägd mjölk.

År 1912 infördes i handelsregistret Norrbottens läns mejeriidkare- och producentförening utan personlig ansvarighet. Denna sammanslutning bildades för att undvika fördyrande mellanhänder och undgå den osunda konkurrens, som en längre tid pågått, särskilt å mjölkmarknaden. Under föreningens första arbetsår mötte det svårigheter att anställa någon ekonomichef. Denna fråga uppsköts till 1916. Under tiden försålde mejerierna en del av sina produkter i egna butiker i de stora samhällena. Sedan 1916 har föreningens försäljning huvudsakligen gått genom dess styrelse och ombudsman. Några av föreningens stadgeparagrafer äro under de senare åren omarbetade, och dess namn är nu Norrbottens läns producentförening med begränsad personlig ansvarighet.

Under krigsåren sjönk mjölkmängden år för år, så att 1918, då den var som lägst, icke mera än 3,659,885 kg. invägdes vid 29 mejerier, som då voro i verksamhet. Bruttoinkomsterna uppgingo till 1,578,743 kr. 5 öre = 41,1 öre på kg. mjölk. Sedermera har mjölktillgången varit i uppåtgående, så att under sistförflutna år eller 1920 vid mejerierna invägdes 6,927,169 kg., som inbringade 3,161,471 kr. 13 öre, ett bruttopris av 45,6 öre pr kg. Dessutom har genom Producentföreningen försålts cirka 2,000,000 kg. mjölk från jordbruk, vilkas ägare icke äro anslutna till någon mejeriförening.

Kustfisket.

Kustfisket i Norrbotten erhåller i stort sett sin prägel av de talrika och stora älvar, som utfalla i norra delen av Bottniska viken. Vattnets salthalt blir härigenom mycket låg. Den är ute till havs ej högre än 2-3 ‰[1] (i världshaven c:a 35 ‰) och i de inre delarna av skärgården knappast märkbar.

Flertalet av de havsfiskar, som fångas vid landets södra och västra kuster, saknas därför, och fisket kommer att gälla den enda egentliga havsfisk, som går hit upp, nämligen strömmingen, de vandringsfiskar, som tidvis uppehålla sig i sött och tidvis i salt vatten – lax och havslaxöring – samt de egentliga sötvattensfiskar, som leva i de inre, nästan rent söta fjärdarna och gå m. l. m. långt ut i skärgården. De viktigaste av dessa äro sik, siklöja (löja), gädda och abborre, men även mört, braxen, lake, id och harr äro föremål för ett ej alldeles obetydligt fiske. Stämm och ål fångas i mindre mängd.

Men även i ett annat avseende inverka de stora älvarna på fisket. De utgöra nämligen lekplatser för en del vandringsfiskar, bl. a. lax och havslaxöring, vilka under uppväxttiden uppehålla sig långt ut till havs, ända nere i de sydliga delarna av Östersjön. Under sin vandring från havet mot älvarna måste dessa fiskar passera skärgården och giva då upphov till ett i sitt slag synnerligen viktigt fiske. Detta gäller även delvis och i mindre grad för siken, vilken leker såväl i skärgården som uppe i älvarna.

Utom dessa förhållanden inverkar även klimatet med sina långa och stränga vintrar och ljusa somrar på fisket. Under den tid, då skärgården är isbelagd (november-maj), ligger fisket nere, med undantag för en del krok- och notfiske under vintern och isfiske med ryssjor och nät under vårmånaderna. De ljusa sommarnätterna förhindra i sin tur en stor del av nätfisket under sommaren.

Kustfisket i Norrbotten är alltså ett skärgårdsfiske, som är koncentrerat till vissa årstider. På grund av den norrbottniska skärgårdens stora utsträckning är fisket jämförelsevis betydande. Något egentligt havsfiske förekommer ej.

Under större delen av den tid, då vattnet är isbelagt, idkas endast fiske med ståndkrok, huvudsakligen efter gädda och lake. Särskilt i Piteåtrakten är krokfisket livligt. Under vårmånaderna – april och maj – börjar man fiska med nät och ryssjor och fortsätter härmed, så länge isen bär. Gädda, abborre, mört, braxen, id och sik äro nu föremål för fångsten. Såväl storryssjor som mindre ryssjor användas. Näten sättas i allmänhet i mockform, så att ett nät sättes i vinkel framför ett annat. På vissa trakter i norra skärgården idkas ett rätt betydande vinterfiske efter siklöja med mycket stora notar.

Efter islossningen börjar fisket med storryssjor, vilket sedan fortsätter till midsommartiden eller ännu längre. De härvid använda storryssjorna äro dels stormaskiga s. k. sik- och laxstorryssjor, dels småmaskiga strömmingstorryssjor. I de förra fångas framförallt sik, men även gädda, abborre o. s. v. De senare användas om våren och sommaren endast till fångst av s. k. landströmming. I norra skärgården användas storryssjorna även till laxfångst, under det att de äldre mocknäten för lax ännu äro vanliga i Piteå skärgård. Storryssjorna äro dock ur flera synpunkter att föredraga. Detta storryssjefiske efter lax och sik har särskilt i Neder-Torneå skärgård nått en i sitt slag storartad utveckling.

Samtidigt med dessa fisken pågår notfiske efter landströmming i de inre fjärdarna. Strömmingfisket med skötar har också börjat och flyttar så småningom från den inre skärgården allt längre ut.

Efter midsommar börjar fisket efter den s. k. sommarströmmingen på grunden i och utanför den yttre skärgården. Fiskarna, som förut bott hemma i sina byar eller i fiskestugor på de längre in belägna öarna, flytta nu ut till de egentliga fisklägena i själva havsbandet. Strömmingen fångas i skötar, som sättas på kända grund. En del saltas eller beredes till surströmming (Piteå skärgård), en del säljes färsk. För att hastigare kunna färdas från och till strömmingsgrunden och avsättningsorterna använder man nu i regel motorbåtar vid detta fiske.

Fisket efter sommarströmming upphör i allmänhet i slutet av augusti, då flertalet fiskare återvända till sina hemorter eller längre in belägna fiskestugor.

På enstaka platser fångas senare på hösten stor och fet s. k. höstströmming med skötar.

Efter det egentliga strömmingfiskets slut sättas sikstorryssjorna åter ut i den inre skärgården för fångst av sik. I slutet av september börjar också nätfisket efter siklöja, som pågår ungefär en månad.

Följande tabell visar avkastningen i kilogram och kronor av de viktigaste fiskena under femårsperioden 1914-1918.

Strömmingen kommer i främsta rummet såväl i fråga om fångstmängd som värde. Strömmingfisket är störst i Piteå och Neder-Luleå skärgårdar.

Närmast i värde kommer laxen. Laxfisket är störst i Neder-Torneå skärgård.

I fråga om kustfisket efter lax och sik är Norrbotten främst bland Sveriges län.

På grund av kustfiskets periodiska natur ha flertalet fiskare annan sysselsättning vid sidan av fisket, såsom jordbruk e. d. Rena yrkesfiskare förekomma egentligen endast i Piteå-trakten.

Bland de viktigaste önskemålen för kustfisket märkas särskilt behovet av förbättrade fiskehamnar vid flera strömmingfisklägen, anskaffande av större motorbåtar, förbättrad redskap, bättre saltnings- och inläggningsmetoder, telefonförbindelse till några större fisklägen samt fiskhandelns ordnande.

Man kan i Norrbotten urskilja två typer av sjöar med olika fiskslag och därav betingade olikheter i fisket. I korthet kunna de karaktäriseras som sjöar med vårlekande och sjöar med höstlekande fisk.

Sjöarna med vårlekande fisk äro företrädesvis belägna i kustlandet och de lägre barrskogsområdena. De viktigaste fiskar, som förekomma i dem, äro de även i södra Sverige vanliga: gädda, abborre, mört och den vinterlekande laken, vartill i en del sjöar ytterligare kommer braxen samt mera sällsynt id, gös och ål. Fisket är koncentrerat till lektiderna om våren och bedrives då med nät, ryssjor, mjärdar och stundom kattsor. Dessutom idkas en del krokfiske såväl under sommaren som vintern.

Sjöarna med höstlekande fisk ligga åter i de övre barrskogsområdena och inom de egentliga fjälltrakterna. De viktigaste fiskarna i dem äro sik, röding, laxöring och harr, av vilka harren leker om våren, de övriga om hösten och förvintern. I stället för sik eller jämnsides med denna förekommer stundom siklöja. I de egentliga fjällsjöarna är rödingen den viktigaste fisken, men även laxöring förekommer i allmänhet. Sik och harr saknas eller äro sällsynta. Rödingen går åter i regel endast i större och djupare sjöar ned i barrskogsområdet.

Även en del vårlekande fiskslag såsom gädda och abborre samt lake förekomma i flertalet av dessa sjöar med undantag för de egentliga fjällsjöarna. I en del smärre sjöar äro de viktigast eller ensamt förekommande även inom det övre barrskogsområdet.

Fisket efter de vårlekande fiskslagen idkas på samma sätt som i kustlandets sjöar. Dessutom fångas en del vårlekande fisk vid notdragningarna efter sik och om sommaren i nät, mot vilka fisken skräms, sedan den blivit instängd i en mindre vik eller dylikt.

Av de höstlekande fiskarna har siken den största betydelsen. Siken är de norrbottniska insjöarnas viktigaste fisk. Den uppträder i ett stort antal olika former och fångas så gott som uteslutande med nät och not. Notfisket idkas såväl under den ljusa vår- och sommartiden som om hösten på lekplatserna. Nätfisket företrädesvis om hösten, sedan nätterna blivit mörka, och om vintern under is efter de sikformer, som leka, sedan sjöarna isbelagts.

Detta notfiske är synnerligen karaktäristiskt för Norrbotten och övre Norrland över huvud. Med notarna är det möjligt att fånga fisken under de ljusa nätterna, då den ser att undvika annan redskap. Härtill kommer, att sjöarna genom sin kala, vegetationsfattiga botten bättre lämpa sig för notfiske än de vegetationsrika sjöarna i kustlandet och sydligare trakter av Sverige.

Rödingen fångas företrädesvis på lekplatserna med nät. Den storsteniga bottnen på dessa hindrar allt notfiske. Dessutom fångas en del röding liksom sik, harr o. s. v. på smärre nät efter stränderna, så snart nätterna blivit mörka.

Utom dessa fisken idkas fiske med krok, drag, utter o. s. v. Under de senare åren ha metalltrådskattsor börjat användas allt allmännare till fångst av vårlekande fisk.

I älvarna gäller det viktigaste fisket de från havet till lekplatserna uppstigande vandringsfiskarna. Laxen har härvid den största betydelsen. De stora fasta laxfiskebyggnader, som i de större norrbottensälvarna slås ut för laxfångst, sakna motstycke i andra delar av vårt land. De kallas karsinapator och bestå av ett av grova pålar stött stängsel av störar, grindar eller nät samt sträcka sig långt ut i älven, ofta avstängande större delen av dess lopp. Fisken samlas i en särskild inhägnad (karsinan), där den tages med not. De enda svenska älvar, i vilka karsinapator f. n. äro i bruk, äro Lule, Kalix och Torne älvar. I dessa älvar finnas dessutom tinfisken för lax. I Torne älv fångas mycket lax i mindre strandpator med mocknät samt med not. Ljustring (olaglig) förekommer ännu allmänt.

I Torne älv tillhör laxfisket svenska och finska staten och bortarrenderas till brukarna. I Kalix älv innehava strandägarna laxfiskena med undantag av ett kronolaxfiske. I Lule älv äro de fasta laxfiskena av privilegie- och skattenatur.

Jämte lax fångas i laxfiskena havslaxöring, fastän i mindre mängd, och flodvandrande sik. Framförallt i Torne älv fångas också mycket sik i strandpator med tinor och genom håvning. Dessutom fångas rätt betydliga mängder nätting i tinor på hösten.

Utom fisket efter de egentliga vandringsfiskarna idkas i älvarna och deras utvidgningar ett fiske, som liknar det vanliga insjöfisket. I mynningarna av de smärre älvar och åar, som utfalla vid kusten, fiskas dessutom rätt mycket kustfisk, som stiger upp för att leka, t. ex. gädda, abborre, mört, id, stämm, sik, lake, harr, nors o. s. v. Detta fiske bedrives med ryssjor och mjärdar i stängsel samt kattsor och håvar.

Omstående tabell visar avkastningen av sötvattensfisket efter de viktigaste fiskslagen under femårsperioden 1914-1918.

Som synes kommer siken i främsta rummet både i fråga om fångstmängd och värde. Närmast i värde kommer laxen, som uteslutande fångas i älvarna.

I fråga om sötvattensfisket efter sik, lax, röding och harr är Norrbotten främst bland Sveriges län. I fråga om den sammanlagda fångstmängden överträffas Norrbotten endast av Värmlands län (tack vare Vänern). Då folkmängden är liten och endast få yrkesfiskare finnas, ger detta en föreställning om fiskets stora betydelse för befolkningen. I avlägsnare och kargare bygder utgör fisket ännu en av de viktigaste näringarna. Under de bästa fisketiderna gäller det att erhålla så stort förråd av fisk som möjligt, vilket sedan i salt tillstånd användes året om.

Med undantag för laxen, som till största delen försäljes färsk eller saltad, idkas endast en obetydlig handel med fisk. I stort sett är fisket ett husbehovsfiske.

Det viktigaste önskemålet beträffande sötvattensfisket är införande av rationellare fiskemetoder, reglerade av för de olika vattendragen avpassade fiskeristadgor.

Karaktäristiskt för vårt lands nordligaste delar är att dessa så gott som utan avbrott från fjällen ned mot havet täckas av en enda sammanhängande skog. För denna skogs utveckling och trevnad är klimatet i förening med jordmånens beskaffenhet bestämmande. Med stigande höjd över havet och nordlig bredd avtager sommartemperaturen, och vegetationsperioden förkortas. I samma mån erhåller skogen ett allt svagare utseende. Bestånden glesna efter hand, och de enskilda träden nå en allt mindre höjd, tills skogsvegetationen helt upphör för att ersättas av de kala fjällvidderna.

Förutom den kalla, jämförelsevis korta sommaren, har den låga nederbörden och den inom stora områden magra och karga jordmånen inom Norrbottens län även satt sin prägel på skogen. Nedom den s. k. högsta marina gränsen med dess jämförelsevis lyckligare klimat och bättre jordmån når skogen en tämligen god utveckling. Visserligen äro skogarna där liksom inom hela länet långt mer artfattiga än i södra och mellersta delarna av landet, träden mer kortstammiga och tillväxten mindre än längre söderut, men träd och bestånd utvecklas dock tillräckligt kraftigt för att lämna industrien ett fullgott material. I länets inre delar är klimatet mer ogynnsamt, och den sandiga och stenbundna jordmånen bildar tillsammans med klimatet betingelser, som äro ägnade att frambringa biologiskt sett sämre bestånd och skogstyper, vilka dock ur ekonomisk synpunkt äro av värdefull beskaffenhet. Längre mot norr och väster vidtager den egentliga fjällskogen med sina glesa bestånd av kvistiga, sakta växande träd. Ur ekonomisk synpunkt spela dessa kortstammiga skogar, som i själva verket intaga högst avsevärda vidder, en mycket underordnad roll. Däremot äro de av största betydelse såsom skydd för nedanför liggande områden.

I stort sett fördela sig de olika skogsträden så, att ådalarnas sandavlagringar, de vidsträckta, torra sandmarkerna och större delen av moränlanden i länets inre delar intagas av tallen, under det att vattendelarna och de försumpade områdena äro beväxta av granen. Björken åter förekommer allestädes insprängd i bestånden, endast å brandfälten och vid skogsgränsen uppträdande såsom rena, sammanhängande skogar.

Den allmännast förekommande tallskogstypen är tallheden, som karaktäriseras av ett gråvitt täcke av lavar med mer eller mindre rikligt uppträdande ris, såsom ljung, lingon m. m. Träden äro mestadels kortväxta, ofta nog glest ställda. Skogen föryngrar sig lätt, men plantorna utvecklas till en början synnerligen långsamt för att på ett senare stadium skjuta i höjden.

Den mossrika tallskogen, som bildar en ur skoglig synpunkt långt värdefullare typ än tallheden, igenkännes på den svällande matta av gröna mossor och blåbärsris, som täcker marken. Skogsbeståndet är här tätare och träden äro mer högresta med större tillväxt. Föryngringen försiggår endast med stor svårighet, enär mossmattan bildar ett svårt hinder för fröets groning.

Den försumpade granskogen, som ofta uppstått ur den mossrika genom att överflöd av vatten tillförts marken och där blivit stagnerande, karaktäriseras av ett tätt bestånd av försumpningsmossor, som ge anledning till ett mer eller mindre djupt torvlager. Då dessa försumpningsmossor äga förmåga att suga till sig och behålla vattnet, vilket i sin ordning hindrar den för skogsträdens växt och trevnad nödvändiga luftväxlingen i jorden, torkar och dör skogen efter hand ut, och stora arealer övergå så småningom till skoglösa myrmarker, som än uppträda spridda här och där i skogarna, än bilda stora sammanhängande arealer. På grund av den mot norr allt mer avtagande sommartemperaturen minskas även avdunstningen från marken, varigenom moss- och torvbildningen gynnas, vilket i sin ordning resulterat i, att myrmarkerna procentuellt intaga långt större del av landets totalareal i länets nordligare än i dess sydligare delar.

För varje norrbottning är allt för väl bekant, att där skogsmark förhärjats av skogseld, björken infinner sig å brandfältet för att inom några år bilda ett mer eller mindre tätt bestånd. Efterhand inkommer tallen å brandfältet, uppväxer i björkens skugga, skjuter så småningom upp genom björkkronorna för att helt undantränga detta trädslag och slutligen uppträda i täta växtliga bestånd. En lång följd av år lever tallen i okvald besittning av marken, men så småningom invandrar granen, som på grund av sin förmåga att fördraga stark beskuggning, uppträder som en svår konkurrent till tallen om mark och ljus. Granen tränger upp mellan tallarna, en och annan tall torkar, tallbeståndet glesnar, granen utvecklas allt mer, och den tid är ej långt avlägsen, då det ursprungliga tallbeståndet blir helt ersatt av granen.

För att fullt första skogsträdens fördelning inom vart lands nordligaste delar är det nödvändigt att kasta en blick långt tillbaka i tiden och därjämte närmare lära känna människans handhavande av skogen.

Under en länge sedan flydd tidsperiod, för måhända mer än tiotusen år sedan var hela vårt land beklätt av en enda sammanhängande ismassa, som i likhet med nutida glaciärer flöt ut åt olika håll från landets centrala delar. Efter hand mildrades klimatet, isen smälte av och det första isfria området uppträdde i landets sydligare delar. I samma mån som isen försvann, och klimatet blev mildare, togs landet i besittning av en arktisk flora, snarlik den, som nu för tiden bekläder våra kala fjällmarker. Efter hand invandrade glasbjörken, som i ett brett bälte omgav de kala fjällvidderna. Klimatet förbättrades än mer, och från söder inträngde tallen, som allt efter isens avsmältning tog hela landet i besittning och där bildade en sammanhängande skog. Så snart klimatet det tillät, invandrade i landets sydligare delar våra ädla lövträd. Granen och med denna gråalen inkommo i Norrbottens län från Finland.

En ny förändring inträdde åter i klimatet, i det att sommartemperaturen sjönk och vegetationsperioden avkortades. Till följd härav sänktes skogsgränsen i fjälltrakterna avsevärt.

Människans uppträdande i nordligaste Sverige förskriver sig till en relativt sen tid. Landet torde först tagits i besittning av nomadiserande lappar, som med sina hjordar genomvandrade landet, under det att den jordbrukande befolkningen först senare invandrade till länet. Denna befolkning torde till en början slagit sig ned vid kusten och efter hand trängt in i landet längs de större floderna. Till en början bedrevs jordbruket i hög grad extensivt med användande av svedjebruk. Ovarsamt handhavande av elden ledde till skogseldar, som i allt större utbredning förhärjade de gamla urskogarna. I älvdalarna blevo sålunda skogarna i första hand härjade av eld, som tid efter annan övergick samma område. Detta ledde i sin mån till uppkomsten av de vidsträckta tallskogar, som i våra dagar spela en dominerande roll i älvdalarna. På vattendelarna mellan de stora älvarna förekom bosättning endast mer sparsamt på grund av jordmånens för jordbruk olämpliga beskaffenhet, vilket även ledde till att eldarna där kommo att erhålla en relativt mindre omfattning. Därav förklaras även i viss mån det ovan omnämnda förhållandet, att dessa skogar i stor omfattning utgöras av gran, vilket trädslag som förut nämnts ej gärna direkt invandrar på avbrända trakter.

Allt efter som människan tog landet i besittning började även skogarna utnyttjas för tillgodoseende av det virkesbehov, som är nödvändigt förbundet med fast bosättning. Till att börja med inskränkte sig dessa avverkningar till virke för bränsle och byggnadsändamål, vilket spelade en endast obetydlig roll, men i samma mån, som befolkningen ökades, blevo avverkningarna mer omfattande och betydelsefulla för skogsbeståndet och dess utveckling.

Av någon större betydelse för skogarna blevo dock ej avverkningarna förrän i och med trävaruindustriens uppkomst. Denna industri förskriver sig från 1830-40-talet, då de första vattensågarna anlades i södra Norrland. Efter hand vidgades området mot norr, för den industriella verksamheten, vattensågarna utbyttes mot ångsågar, och därmed inträdde industrien i ett nytt skede. Denna tid kan med skäl betecknas som begynnelsen för den nuvarande storartade sågverksindustrien.

Avverkningarna för export bedrevos till en början utmed älvarnas nedre lopp, men kommo efter hand att förläggas allt längre upp efter vattendragen. Flottleder iordningställdes, och snart öppnades hela det inre landet för avverkning och tillgodogörande för industriellt ändamål.

För virkets tillgodogörande hava de norrländska skogsbolagen spelat en mycket viktig roll såsom initiativtagare till vattendragens upprensning och utbyggande för flottningsändamål. Ett kraftigt stöd i denna verksamhet har även staten givit genom upplåtelse av stockfångstprivilegier, försäljning till låga priser av stora virkeskvantiteter med skyldighet för köparna att rensa vissa flottleder, bygga sågverk m. m.

Med upptäckandet och tillgodogörandet av de rika malmtillgångar, som de norrbottniska fjällen gömde i sitt inre, uppstod ytterligare behov av virke.

Långt innan någon egentlig export av malm förekom, förädlades denna inom länet vid därstädes anlagda bruk såsom Kengis, Svanstein, Gylgen m. fl. För denna förädlingsindustri erfordrades kol, till vars framställande ej obetydliga virkeskvantiteter åtgingo. Detta virke hämtades ofta från till järnindustriens understödjande av staten upplåtna kolfångstskogar. Emellertid nedlades efter hand denna förädlingsindustri för att sedermera i någon mån ersättas av andra förädlingsverk såsom Luleå järnverk och Porjus smältverk, vilka anläggningar förbruka stora kvantiteter kol. Då i vår tid endast mindre värdefulla virkesdimensioner, torr skog och gallringsvirke, användas vid koltillverkningen, spelar järnindustrien en högst betydande roll för de norrbottniska skogarna, emedan en förbättrad skogsvård genom gallringar härigenom ekonomiskt möjliggöres.

Innan vi övergå till att redogöra för de lagstiftningsåtgärder, som statsmakterna ansett lämpliga vidtaga ifråga om dispositionsrätten till skogen inom länet, torde vara på sin plats att i korta drag redogöra för jordens fördelning mellan stat och enskilde.

Då det öde norrbottniska landet långt tillbaka i tiden togs i besittning av en jordbrukande befolkning, ansågs det vara ingens eller allas tillhörighet. Nybyggarna »togo var och en för sig efter förmåga», och bestämda gränser funnos endast mellan inägorna. Först genom Gustav Vasas brev till norrlänningarna den 20 april 1542 förklarades, att »alla sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud, Konung och Sveriges krona till och ingen annan». På detta sätt uppstod kronans rätt till skogarna i Norrbotten. Emellertid frånhände sig kronan efter hand allt större områden, dels till understödjande av industrien, dels till jordbruket. Som i det föregående nämnts, erhöll industrien dessa skogar, såsom kolfångst-, bergverks- eller stockfångstskogar. En del rekognitionsskogar övergingo efter hand genom skatteköp för evärdelig tid till dess innehavare. Å stockfångstskogarna tillkom innehavaren vanligen rätt till ett visst antal träd mot erläggande av en särskild, mycket ringa skogsränta. Efter hand återföllo stockfångstskogarna till kronan mot villkor, att innehavaren kom i åtnjutande av större utstämpling, som i många fall omfattade alla träd intill ett visst mått vid brösthöjd, vanligen 26 cm. Bland sådana stockfångstskogar må nämnas Borgfors, Ekfors och Björkfors.

Till jordbruksändamål har kronan upplåtit jord i samband med avvittringen eller i annan ordning. I Norrbottens län upplätos sålunda vid avvittringen långt större skogsarealer, än vad avvittringsförordningarna avsågo. Genom avvittringen har staten särskilt under början och mitten av 1800-talet frånhänt sig mycket stora skogsområden. Då skogarna först genom trävaruindustriens uppkomst och under dess blomstringstid fingo värde för export, började bolagen inköpa hemmansskogar eller avverkningsrätter av bönderna. Då dessa emellertid den tiden ännu ej ägde begrepp om skogens verkliga värde, sålde en stor del av dem sina hemman till bolagen för ofta nog mycket låga priser. Man tänkte då ej på framtiden utan endast på stundens tillfälliga behov. Avverkningsrätten till skogen uppläts ofta under 1840- och 1850-talen på 50 år. Emellertid trädde år 1889 lagstiftningen emellan, och inskränkte giltighetstiden för avverkningsrätterna till 20 är, vilken tid åter nedsattes år 1903 till 5 år.

Till följd av de ekonomiska principer, som vid början av 1880-talet gjorde sig gällande, och enligt vilka man ansåg, att jord- och skogsegendomar kunde utnyttjas mycket bättre av enskilde än av staten, frånhände sig staten långt större skogsarealer, än som sedermera visade sig välbetänkt. Efter hand började dock andra åsikter träda i förgrunden, åsikter, som gingo ut på att större försiktighet borde iakttagas vid jordens utstyckning för nybyggesanläggningar. Vid avvittringens senare skede på 1860-70-talet bibehölls kronoskog såsom kronoparker, varjämte en del allmänningskogar bildades.

För närvarande fördelar sig äganderätten till skogarna inom Norrbottens län på följande sätt:

Av enskildes skogar disponera trävarubolagen 630,000 har motsvarande 33 % av arealen av samtliga enskildes skogar. Härav 339,000 har belägna i lappmarken och 291,000 har i kustlandet.

Redan tidigt under trävaru- och exportindustriens blomstring började bekymmer emellertid uppstå för skogarnas framtida bestånd. Då framför allt de skogar, som anslagits för nybyggena inom lappmarken, ansågos nödvändiga såsom stöd för jordbruket, sökte man genom Kungl. förordningar av 1866, 1873 och 1879 inskränka dispositionsrätten över dessa skogar. Nybyggarna fingo av skogen fritt taga virke för husbehov, under det att virke till avsalu skulle utsynas av vederbörande skogstjänsteman. Nu gällande skogslag för lappmarken är av den 18 juni 1915.

I kustlandet hade skogarna även hårt anlitats genom den mycket utbredda avverkningen av smärre träd, särskilt för tillverkning av sparrar. För att giva dessa skogar nödigt skydd tillkom år 1874 den s. k. dimensionslagen, som förbjöd utskeppning av träd, hållande mindre än 7 decimaltum på 16 fot från rotändan. Den övriga skogen ägde skattemannen fritt disponera. Visserligen visade sig denna lag i det stora hela mycket välgörande för skogen, men då den ansågs behäftad med åtskilliga bristfälligheter, kompletterades den vid flera tillfällen för att slutligen år 1915 ersättas av nu gällande dimensionslag, som fasthåller vid samma dimensionsgräns för saluvirket men som inskränker den fria dispositionsrätten till husbehovsvirke att gälla eget eller angränsande skifteslag.

Skogsbruket är liksom varje annan näring underkastad ekonomiska lagar. Virkespriserna äro sålunda beroende av tillgång och efterfrågan. När därför skogsbrist yppade sig i de större industrilanden, började man se sig om på andra håll för fyllande av sitt virkesbehov. Blickarna riktades då på vårt land med dess rika sparade virkestillgångar, och våra skogsprodukter fingo ett värde, som stegrades i samma mån som behovet av trävaror ökades. Till en början kommo endast de grövre virkesdimensionerna till användning. Priset var lågt och omkostnaderna för virkets avverkning, framflottning och sågning relativt höga. Av denna anledning kommo avverkningarna till en början och även tämligen långt fram i tiden att bedrivas endast såsom dimensionsavverkning. Man tog ut ur skogen alla träd, som höllo visst minimimått, lämnande de övriga att fortväxa, torka eller blåsa omkull. Denna avverkningsmetod, som i verkligheten ej var annat än ett av de ogynnsamma avsättningsförhållandena framtvingat sätt att exploatera de värdefullare virkestillgångarna, var ej ägnat att bevara skogarna för framtiden, i det att föryngring efter dylik avverkning i allmänhet uteblev. På statens skogar ävensom å nybyggen och hemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen infördes emellertid i början av 1900-talet den s. k. ordnade timmerblädningen, – genom därför av Kungl. Domänstyrelsen år 1902 utfärdade bestämmelser, – som visserligen utgjorde en väsentlig modifikation av den äldre metoden, men som likväl ej nådde till målet – skogens föryngring. Då under 1890-talet avsättningsförhållandena för virke i Norrbottens län voro så ogynnsamma, att endast timmer av grövre dimensioner kunde uttagas, mötte även oöverstigliga hinder för utförande av rationell föryngringsavverkning. Sådan avverkning fordrar nämligen, att marken helt kallägges på mindre eller större områden med tillgodoseende av de unga plantornas behov av utrymme och ljus.

Så snart emellertid pappersmasseindustrien på 1900-talet började få fast fot i Norrland, och props, kol och ved fingo allt större marknad, hade förutsättningarna för en rationell avverkningsmetod i föryngringens tjänst inträtt, i första hand inom kustlandet vid flottledernas nedre lopp samt utefter järnvägarna. Dessa förutsättningar började då att utnyttjas, i det att olika former av traktblädning och slutligen även trakthuggning kommo till användning. Allt efter flottledernas förbättrande, flottningskostnadernas sänkning och stegring av priset å de klenare virkesdimensionerna vidgades även det område, inom vilket rationella föryngringsavverkningar kunde bedrivas. Emellertid återstå även väldiga områden i Norrbottens inre delar, där avsättningsförhållandena ännu ej medgivit införandet av fullt rationella avverkningsmetoder, men tiden härför torde ej vara långt avlägsen.

Då hela länet vid tiden för trävaruindustriens första uppträdande var beklätt med en väldig urskog av ofta mycket svagt växande, av brand skadade träd, endast i ådalarna avbruten av på brandfält uppkomna unga och medelålders växtliga bestånd, säger sig självt, att dessa skogar fordrat och alltjämt fordra en snabb avverkning för att ej allt för mycket förlora i värde. Därför hava också Norrbottens skogar överavverkats och överavverkas alltjämt. Den gamla skogen förmår ej frambringa en så hög tillväxt, att den täcker avverkningen till husbehov och export, varför även själva skogskapitalet minskas. Men även om denna överavverkning med hänsyn till det skogliga tillståndet i viss mån är berättigad, är den likväl försvarlig endast under den förutsättningen, att skogsägaren med allra största omsorg vinnlägger sig om uppdragande av ny skog åt kommande släkten.

Sålunda fordra Norrbottens skogar en rationell och målmedveten vård ej blott med hänsyn till avverkning, utan även genom vidtagande av åtgärder för markförbättringar, kulturer, gallringar, dikningar, och genom anläggande av vägar, uppförande av bostäder för lösa och fasta skogsarbetare m. m.

Härmed äro vi inne på frågan om skogsvården nu och i framtiden. Det kan givetvis icke komma ifråga att i detta sammanhang ingående behandla detta vittomfattande, under olika förutsättningar och förhållanden mycket växlande problem. Tillräckligt torde vara, att i allra största korthet redogöra för de viktigaste och mest betydelsefulla åtgärder, som i sådant avseende äro erforderliga att vidtaga i de norrbottniska skogarna.

Vid den gamla skogens avverkning bör i första rummet hänsyn tagas till möjligheterna för anskaffande av nöjaktig återväxt. För sådant ändamål bör beståndet, såsom förut framhållits, avverkas så, att tillräckligt stora luckor eller hyggen uppstå. Härigenom tillföres marken ljus i sådan grad, att det oftast råa humuslager, som betäcker marken och som med undantag för tallheden utgör ett svårt hinder för groning av barrträdens frö, omvandlas till mild humus eller mylla. Då fullt ljus tillföres den av mossor och blåbärsris beklädda marken, dö dessa växter ut, lämna rum för gräs och örter, varjämte det vanligen djupa torvlager, som under det levande växttäcket bekläder marken, omsättes, förmultnar och övergår till mylla, ett jordslag, i vilket fröet gror med lätthet, och ur vilket de unga plantorna utan svårighet upptaga sin näring. På kala fläckar i skogen vid vägkanter m. fl. ställen ser man även vackra och växtliga grupper av plantor, ett bevis för metodens lämplighet. Är skogen växtlig och fröproducerande, besås marken från skogskanten eller från på hygget vid avverkningen kvarlämnade växtliga fröträd. Är skogen däremot oväxtlig och överårig, har den ofta förlorat sin förmåga att producera frö, varför kulturåtgärder måste vidtagas. I sådant fall bör hygget besås, eller ock planteras. Inkommer björk å hyggestrakten, bör detta ses med tillfredsställelse, enär en blandning av detta trädslag och barrträd ger en ökad produktion. Endast då björken vill taga överhand över barrträden, bör den undanrödjas, men blott i den mån den verkligen är till hinders.

Sedan ungskogen vuxit upp och väl slutit sig, bör beståndet vårdas medelst gallring, en åtgärd, som går ut på att giva åt varje träd nödigt utrymme. Tillväxten kan därigenom väsentligt ökas i förhållande till den tillväxt, som ett tätt, ogallrat ungskogsbestånd avsätter. Gallringarna upprepas under så gott som beståndets hela liv med så långa mellantider, som förhållandena medgiva, och beståndet påfordrar. Genom rationella avverkningar och god skogsvård anser man, att de norrbottniska skogarna, som under nuvarande förhållanden kunna beräknas i medeltal avsätta en årlig tillväxt av 0,75 kbm. per hektar och år, i framtiden skola kunna uppbringas till en omkring tre gånger så hög produktion, ett förhållande, som bör mana varje skogsägare och fosterlandsvän att ägna skogen den allra största omtanke och vård.

I det föregående har framhållits, att myrar och sankmarker intaga en mycket stor del av länets areal. Från myrarna sprider sig ofta vattnet ut över kringliggande skogsmarker och försumpar dessa, varigenom skogens växtkraft nedsättes. Det måste därför vara en angelägenhet av största betydelse att hindra försumpningens utbredning. De sedan ett 20-tal år tillbaka utförda torrläggningarna hava visat, att de flesta myrar äro användbara för skogsbörd. Genom torrläggningen hindras även den fortsatta försumpningen av lägre liggande skogsmark.

För transport av redskap och förnödenheter till de med skogsvårdsarbetena på skogen sysselsatta arbetarna spela enkla körvägar en mycket viktig roll. Dessa vägar tjäna även den allmänna samfärdseln och kunna i många fall vara till stor nytta vid utforsling av kol, ved och annat virke.

På skogarna uppförda goda bostäder för skogsarbetarna bidraga i hög grad till att underlätta anskaffande av erforderlig arbetskraft. Genom upplåtande av mindre jordbrukslägenheter erhålles en stam av fasta, yrkesskickliga arbetare, vilket å folkfattigare trakter är ägnat att i hög grad bidraga till skogsvårdens utveckling.

Då klimatet i Norrbottens län i stort sett är mindre gynnsamt för jordbrukets bedrivande i större omfattning, och då länet framför allt är ett skogarnas land, kommer helt visst länets befolkning i framtiden liksom nu att vara hänvisad till, att i mycket stor omfattning taga sin utkomst ur dessa skogar. Under sådana förhållanden bör det även för den skogsägande norrlänningen, som väl inser skogens betydelse, vara en hederssak att väl vårda det kapital, som ligger i skogarna, till gagn för honom själv, hans län och hela vårt land.

Den svenska trävaruexporten och således även den därmed förenade trävaruindustrien är av jämförelsevis sent datum. Visserligen hade man – utom till husbehov – redan tidigt börjat begagna sig av skogarnes produkter till skeppsbyggeri, tjärbränning samt framställning av pottaska, men någon större betydelse för landets export torde dessa hanteringar ej haft.

Några statistiska uppgifter över trävaruexporten före år 1756 finnas ej. För tiden mellan åren 1758 och 1768 har man underrättelser om, att rikets trävaruexport utgjorde »120,000 tolfter hel- och halvbräder samt plankor årligen». Denna kvantitet torde i nutida mått utgöra ungefär 12,000 standards. Här bör dock observeras, att i denna siffra ingår även det nuvarande Finlands export.

Huru förhållandena vid denna tid gestaltade sig i Västerbotten, varav Norrbotten då utgjorde en del, skildrar den bekante kyrkoherden och framstående kännaren av de norrländska förhållandena Per Högström med följande ord i det tal om lantmannanäringarne i Västerbotten, som av honom hölls vid presidii nedläggande i vetenskaps akademien den 1 maj 1765:

»Av skogarne hämtar allmogen till sin föda och jämväl någon avsättning vild fågel, tjäder, orre, hjärpar och snöripor samt av sjöarne vilda gäss, svanor och änder. Älgar äro utödda, och vilda renar hava jämväl de sednare åren blivit sällsynta. I de övre socknarne finnas goda Skyttar och Björnkarlar. Ehuru jakt- och djurfänge börjar räknas ibland de svagare näringar, vångöres dock somliga år flitigare efter Hermeliner, Ikornar, Räfvar etc., som föryttras till handlande. Större nytta gör sig allmogen av skogarne till Tjärubränning och Brädsågning. Av Skellefteå och Pitheå socknar hava på fyra år utgått: 21,952 tunnor tjära, 48,702 tolfter enkla furubräder, 13,538 halfbotten, samt av granbräder 5,722 tolfter enkla och 1,190 halfbotten.

Med skogarne hushållas dock i detta mål skickeligen. Emedan allmogen själv idkar denna näring, har man i de flesta Byar, hvarest man nyttjar samfäld skog, genom öfverenskommelse utsatt att visst famntal af tjärved och tolftetal av bräder, som årligen får tillverkas och sågas efter hvart och ett hemmans storlek, men ej deröfver. Sågarne äro grofbladiga, förutom tvenne finbladiga, som nyligen av ståndspersoner och handlande i dessa soknar blifvit anlagde.»

Som synes var således redan vid mitten av 1700-talet trävaruskeppningen igång från Norrbotten.

Förädlingen av virket skedde dels för hand med vanlig kransåg och dels vid mindre vattensågar. Dessutom upptäljdes och skeppades spiror, sparrar och bjälkar.

Vid denna tid och även i början av 1800-talet tillgick trävaruhandeln så, att skeppsredare och handlande i städerna uppmanade allmogen att anskaffa plankor och bräder. Dessa varor uppstaplades sådana de kommo från leverantörerna. Då något skepp hemkom, inlastades virket, och antingen konsignerades lasten på utlandet för försäljning eller också, vilket i de flesta fall ägde rum, seglade kaptenen ut och realiserade lasten på bästa sätt.

Uppkomsten av en trävaruhantering i Norrbotten under industriella former är emellertid oupplösligen förenat med den norrbottniska järnbruksrörelsen. När efter många års målmedvetet arbete och nedläggandet av för den tidens förhållanden stora kapital, järnhantering visade sig oekonomisk och måste nedläggas, hade man redan börjat tillgodogöra sig de till bruken hörande vidsträckta skogarne för erhållandet av råmateriel till sågverken.

För att befrämja industrien och kolonisationen i de norrländska länen tillkom genom Kungl. brevet av den 23 februari 1739 bestämmelserna om s. k. Stockfångstskogar. Sågverken tilldelades härigenom vissa skogsområden, från vilka de, mot särskilda låga stubbören, fingo åtnjuta en bestämd årlig stockfångst. Då avvittringen sedermera övergick trakten avsattes ett särskilt avgränsat område, vilket belades med så kallad skogsränta. I en del fall upplät Staten denna stockfångst utan någon ersättning. Så åtnjöt exempelvis Ekfors sågverk i Övertorneå socken en årlig stockfångst av 3,000 träd utan att därför behöva erlägga några stubbören. Genom Kungl. breven av 30 juni 1820 och 2 maj 1826 utfärdades förbud mot beviljandet av ytterligare dylika privilegier.

Enligt länsstyrelsens berättelse för åren 1871-75 hade inom Norrbottens län till 16 sågverk beviljats en årlig stockfångst av 29,765 träd mot en ersättning av 1,191:42 kronor i stubbören och 1,391:73 kronor i skogsränta eller i medeltal för träd 8,7 öre. Den till stockfångstskogarne anslagna marken utgjorde vid denna tidpunkt 526,786:40 qvref. duglig skogsmark och 247,236:50 qvref. impediment.

När de norrbottniska järnverken började anläggas beviljades vidsträckta rättigheter för underlättande av driften. Stora områden upplätos nämligen till dem för kolfångst och såsom odlingsdistrikt. Huru ringa uppfattning man på den tiden hade om skogarnes värde och avkastningsförmåga framgår tydligt av de upplåtna områdenas storlek. Så erhöll till exempel Meldersteins bruk i Råneå socken genom Kungl. brev av den 20 aug. 1753 till kolfångst och »odlingsdistrikt» området mellan Kalix och Luleå älvar samt 3 mil bortom Gällivare malmberg. Fastän detta område innefattade en areal av cirka 150 kvadratmil, anförde på 1820-talet ägarne till Meldersteins bruk besvär över att, vid tilldelandet av kolskog till Gyljens bruk i Överkalix socken, ett område av cirka 60,000 tunnland förlagts på södra sidan om Kalixälven, enär ett sådant intrång skulle kunna i framtiden äventyra Meldersteins bruks kolfångst.

Ett annat odlings- och kolfångstdistrikt, på vilket Majoren G. W. Palmstruch den 8 maj 1775 erhöll frihetsbrev, var beläget i Piteå socken på båda sidor om Alterälven, samt omfattade ett område av cirka 10 mils längd och 2 à 2½ mils bredd.

Givet var att, då till järnbruken lades så vidsträckta skogsarealer, det skulle ligga nära till hands att förädla det grövre virket genom försågning detta så mycket hellre som avfallsvirket vid försågningen lämpade sig väl till kolning. Så småningom byggdes också vattensågar vid så gott som samtliga järnbruk. Redan år 1751 byggdes en 4 ramig såg vid Melderstein. När S. G. Hermelin vid slutet av 1700- och början av 1800-talet intagit den ledande ställningen inom den norrbottniska bruksrörelsen utvecklades brukens sågverksrörelse högst betydligt och ett flertal sågar anlades eller förbättrades. Utom den förut nämnda sågen funnos vid denna tid större sågverksanläggningar vid Hedensfors (4 ramar) Svartlå, Selet, Alter, Borgfors, Degerfors (Jävre) och Törefors.

Oberoende av bruksrörelsen hade också redan tidigt uppstått sågverk. År 1765 anlades exempelvis vid Storforsen i Lillpite älv ett 2-ramigt sågverk.

Den efter 1808 års krig inträffade krisen var ett hårt slag för den norrbottniska bruksrörelsen. År 1812 måste Hermelin, som då ägde största delen av de norrbottniska bruksegendomarne, på grund av konkurs avträda desamma. Det visade sig emellertid snart att även de personer, som inköpt de olika bruken, ej heller kunde få rörelsen att löna sig, varför såväl järnbruks- som sågverksrörelsen snart totalt avstannade.

Följden av industriens nedläggande blev att en stor del av länets befolkning berövades tillfällen att förtjäna sitt livsuppehälle. Till sist blev nödläget så allvarsamt att vid riksdagen år 1818-1823 förslag gjordes, att Staten skulle inköpa samtliga egendomar och verk samt igångsätta driften vid desamma. Härav blev emellertid intet. Den tidens nationalekonomiska principer utmynnade i att staten ej skulle driva någon som helst industri, och drevs denna sats så långt, att riksdagen just vid denna tidpunkt diskuterade frågan om försäljning av Statens skogar i södra Sverige.

Förhållandena inom länet blevo emellertid allt sämre och sämre, ända tills dess konung Karl XIV Johan under åren 1818-26 så småningom inköpte samtliga bruksegendomar med undantag av Gyljen. Totalarealen av de konungen tillhörande egendomarne uppgick till omkring 460,000 hektar.

Även nu visade sig järnhantering oekonomisk under det att bättre tider började inträda för trävaruindustrien, varför man återuppbyggde och reparerade de gamla sågarne samt även uppförde en del nya.

Efter konung Karl XIV Johans död övergingo egendomarne till konung Oskar I. Denne önskade, på grund av svårigheter med administrationen, bliva kvitt egendomarne, som vid denna tid omfattade 193 hemman, 11 sågverk med 26 ramar samt 11 cirkelsågverk. Den årliga tillverkningen uppgick till cirka 12,000 standards.

Så småningom skingrades egendomarne ut på olika händer och härmed upphör även sambandet mellan den norrbottniska bruksrörelsen och trävaruindustrien. Som minnen från denna tid hava vi kvar de utomordentligt vackra medelålders skogar, som efter kolningarna uppkommit i närheten av de gamla bruken.

De äldre sågarne voro samtliga vattensågar ofta belägna långt in i landet. Det viktigaste var att erhålla lämplig kraft. Kostnaden för det sågade virkets transport (flottning) till kusten spelade med den tidens låga arbetspriser mindre roll. På 1850-talet började emellertid ångkraften att på sitt segertåg genom världen även nå sågverksindustrien. Allt eftersom de nya ångsågarne anlades nere vid kusten, upphörde de gamla vattensågarna att arbeta. De flesta av dem hava alldeles raserats, under det att en del fortfarande användas som husbehovssågar. De viktigaste av dessa numera ur exportsynpunkt försvunna vattensågarne voro: Storfors vid Lillpiteälven, Borgfors, Brattfors och Johannesdal vid Piteälven, Alter vid Alterälven, Selet vid Alån, Hedensfors, Svartlå och Boträskfors vid Luleälv, Melderstein och Törefors samt Gyljen, Rödupp och Yttermorjärv vid Kalixälven. Härtill kan även nämnas Ekfors vid en biflod till Torne älv.

Mot slutet av 1850-talet började utsikterna för trävaruindustrien att ljusna. En uppfattning om dess storlek i Norrbotten vid denna tid lämnar nedan gjorda sammanställning ur tulljournalerna för åren 1856-57 och 58.

Det mesta virket avverkades vid denna tidpunkt från hemmansskogarne i kustlandet, och man hade endast i obetydlig grad börjat använda sig av de stora sparade skogstillgångarne i länets inre delar.

Under år 1860 utsynades av jägeribetjäningen för nedflottning till kusten följande virkesmängder från Kronans skogar:

Som förut nämnts ägde i och med ångkraftens införande en omläggning av trävaruindustrien rum på så sätt att sågverksrörelsen helt skildes från bruksrörelsen och från att förut hava varit förlagd mer eller mindre långt uppe i landet nu nedflyttades till kusten.

Den första ångsågen inom länet anlades år 1858 vid Bergsviken i Piteå socken. Denna efterföljdes 1860 av Munksund i samma socken samt år 1862 av Karlsborg i Nederkalix. De två följande decennierna kännetecknas av en synnerligen kraftig utveckling av sågverksindustrien, under vilken tid många nybyggnader såväl som utvidgning av de gamla sågverken ägde rum.

På 1870-talet anlades nya sågar vid Skuthamn i Piteå socken, vid Ytterbyn (Nyborg) i Kalix socken samt vid Strömsund i Råneå socken, varjämte Karlsborg ytterligare utökades. Under 1880-talet gick utvecklingen ännu raskare i det att följande sågverk då anlades: Storfors vid Pite älv, Karlsvik och Altappen vid Lule älv, Nordanborg vid Råne älv, Axelsvik och Båtskärsnäs vid Kalix älv samt Sandvik och Granvik på Seskarön.

Några år senare uppfördes Stensborg vid Lule älv och Törefors vid Töre älv.

Under en följd av år arbetade samtliga dessa sågverk med framgång inom länet. Vid början av innevarande århundrade började man emellertid att inse fördelen av en koncentration av driften. En sammanslagning av de olika företagen skedde och en del av de gamla verken nedlades under det att andra i stället utvidgades för att kunna emottaga den råvara, som förut förädlats vid de nedlagda sågarne. Av de mera betydande verk som nedlagts kunna nämnas Karlsvik, Altappen, Nordanborg och Nyborg.

År 1918 fullbordades å Löfholmen invid Piteå en ny modern sågverksanläggning för Statens Järnvägars räkning. Detta s. k. slipersfaktori är avsett att tillförsäkra järnvägarne en avsevärd del av deras slipersbehov varjämte även vanligt sågat och hyvlat virke därifrån erhålles.

Inom Norrbotten uppkom särskilt under krigsåren en omfattande virkesförädling vid mindre, nyanlagda sågverk. En del av dessa anlades vid kusten och baserades på export sjöledes, men det stora flertalet utgjordes av motorsågar anlagda invid järnvägslinjerna. Tillverkningen utgjordes av bräder och plankor samt sågade sparrar, vilka med järnväg fraktades till Narvik för att därifrån utskeppas.

Sedan nu huvuddragen av sågverksindustriens utveckling berörts torde det vara på tiden att även omnämna den andra stora träförädlande industrien, nämligen trämasseindustrien.

Denna senare industri har på långt när ej nått den omfattning som för ett rationellt utnyttjande av länets skogstillgångar är nödvändigt.

Orsaken härtill torde vara att flottningsförhållandena relativt sent blivit ordnade så att nedflottning till kusten av småvirke blivit möjliggjord. Först omkring år 1910 var kubikfotsflottningen genomförd i de större vattendragen och regleringen av en del mindre vattendrag har skett långt senare.

De sista årens onaturligt högt uppskruvade arbets- och materialpriser hava givetvis ej heller inbjudit till några nyanläggningar.

År 1911 anlades vid Karlshäll invid Luleå ett träsliperi beräknat för en årlig tillverkning av 15 à 20,000 ton våt mekanisk massa.

Några år senare uppfördes vid Karlsborg intill Kalixälvens mynning en sulfatfabrik avsedd för en tillverkning av cirka 10,000 ton sulfatmassa. Tyvärr nedlades denna fabrik efter endast ett fåtal års drift.

Som av tabellen å sid. 70 framgår tillverkades omkring mitten av 1800talet betydliga kvantiteter bilat virke. Denna tillverkning har bibehållit sig intill nuvarande tid, men dock ej i samma utsträckning som förut. I stället har en avsevärd tillverkning av props ägt rum. Då under kriget såväl props som bilat virke förklarades som krigskontraband, avstannade tillverkningen av dessa virkesslag, men torde den i och med återgången till normala tider helt säkert komma att upptagas i full utsträckning.

För att närmare belysa storleken av Norrbottens trävaruindustri angivas nedanstående siffror, vilka äro att betrakta såsom medeltal för åren 1916-20:

I medeltal för åren 1916-19 har mängden från Norrbotten exporterade sågade och hyvlade trävaror utgjort omkring 6 % av hela landets export.

Ovan angivna siffror verka vid första påseendet givetvis låga, då man jämför dem med de stora skogstillgångarna inom länet. Härvid är emellertid att märka, att högst betydliga virkeskvantiteter (cirka 506,000 kubikmeter) utföres ur länet i oförädlat skick dels därigenom, att en del flottleder (Skellefteå, Byske och Åby älvar) utmynna inom annat län, samt dels genom nedbogsering till sydligare sågverksdistrikt av inom Norrbotten avverkat virke. Vidare bör framhållas att den tidsperiod 1916-20, som undersökningen omfattar, innesluter en del år, under vilka tillverkning på grund av kristiden varit mindre än den normala. Hade undersökningen kunnat omfatta en längre tidsperiod, hade medeltalet troligen blivit högre.

Att en industri av ovan relaterade omfattning skall vara av oerhört stor betydelse för beredande av arbetstillfällen åt länets befolkning är självfallet. En utredning angående de arbetslöner, som i medeltal åren 1916-20 utbetalats för tillverkningen av nedanstående produkter lämnar följande resultat:

För den råvara, som anskaffas inom länet, har för avverkning, flottning, tumning m. m. i arbetslöner under ovan angivna tidsperiod i medeltal årligen utbetalts 9,075,000:– kr.

Trävaruindustrien inom länet skulle således under denna tid hava utbetalt cirka 14,339,000:– kronor, årligen. Efter ett existensminimum beräknat till 500 kr. pr person, skulle denna summa räcka till full försörjning av 28,678 personer eller 16 % av länets befolkning. Här bör emellertid understrykas, att ovan angivna siffror endast delvis innehålla avlöningen till tjänste- och förmän, så att den summa, som av trävaruindustrien utbetalas i avlöningar, är betydligt större. I sin egenskap av skogsägare, bereder dessutom industrien en ej obetydlig mängd arbetstillfällen genom allehanda arbeten å skogarne såsom t. ex. stämpling, skogsodling, hyggesrensning, dikning och dylikt.

Då trävaruindustrien således lämnar försörjning åt en avsevärd del av länets befolkning, ligger givetvis den frågan nära till hands, om denna näringsgren skall kunna fortfarande äga bestånd i samma utsträckning som hittills och om den möjligen skall ytterligare kunna utveckla sig.

Beträffande själva sågverksindustrien, torde man med ganska stor säkerhet kunna påstå, att någon ytterligare utveckling av densamma knappast torde vara att påräkna. Även om man antager, att utförseln av oförädlat virke från Norrbotten skulle upphöra, torde den redan befintliga sågverksindustriens tillverkningskapacitet vara så stor, att den kan konsumera det virke, som under normala förhållanden lämpligen bör försågas. De norrbottniska sågverken hava hittills matats med betydliga mängder finskt virke. Emellertid har under de senaste åren från finskt håll rests svårigheter för utförseln från detta land av oförädlat virke, och då inom en ej allt för långt avlägsen framtid de ännu orörda finska skogarne genomhuggits, och de nu så begärliga grova dimensionerna försvunnit, torde ej längre någon anledning finnas för de norrbottniska sågverken att anskaffa virke från Finland. På grund av bristen på trämassefabriker, såväl som den under kristiden minskade avsättningen för props, hava sågverken även måst använda sig av småvirke, vilket, om trämassefabriker funnits, med betydligt större ekonomisk fördel skulle kunna hava använts till framställning av pappersmassa.

Om en utvidgning av sågverksindustrien således ej synes hava stora utsikter för sig, torde däremot en kraftig utveckling av trämasseindustrien vara att förvänta. Utan att avsättning kan vinnas för småvirke i de norrbottniska skogarne, är nämligen all rationell skogsvård inom länet omöjlig. Det är således av oerhört stor ekonomisk betydelse, att gallringsvirket och de till sågtimmer ej lämpliga dimensionerna på ett eller annat sätt kunna tillgodogöras antingen som kolved eller massaved.

Om, genom en uppblomstring av järnindustrien, ökad avsättning av skogskol erhålles, återstår dock ofantliga kvantiteter småvirke lämpliga till massaved. Den norrbottniska skogsmarken är till övervägande del bevuxen med tallskog, och blir det således huvudsakligen genom tillverkning av sulfatmassa, som utnyttjandet av småvirket skulle kunna ske. Tyvärr har hittills sulfatmassan varit utsatt för större prisfluktuationer än andra slag av trämassa, varförutom avsättningen varit starkt begränsad. Benägenheten att nedlägga kapital i denna industri har därför varit jämförelsevis liten.

Utvecklingen går ju i vår tid snabbt framåt på alla områden, och har man väl därför anledning hoppas, att användningen av sulfatmassa skall komma att ökas.

Skulle så bliva förhållandet, går det norrbottniska skogsbruket en gynnsam tid tillmötes, och en ny gren med stora utvecklingsmöjligheter kommer att kunna fogas till Norrbottens trävaruindustri.

Historik.

Ehuru inga malmfyndigheter inom Norrbottens län synas hava blivit allmänt kända före mitten av 1600-talet och icke heller malmförädling i någon form torde någonsin hava bedrivits av länets urinvånare lapparne, synes dock den omständigheten att de första och flesta upptäckterna av malmfyndigheter inom länet gjorts av lappar tala för att dessa redan långt förut haft kännedom åtminstone om förekomsten av ädlare malmer inom Lappland. Gjorda fynd vid vissa uråldriga offerplatser bl. a. av mynt ända från romerska kejsartiden antyda att lapparne redan i forntiden lärt känna de ädlare metallerna. Mindre angenämt torde deras första sammanträffande med järnet hava varit, om detta nu ej skett före tiden för uppträdandet av de fruktade stalot (stålmän), antagligen fredlösa från vikingatiden.

Det äldsta kända malmfältet inom Norrbottens län, Nasafjälls bly-, zink- och silvergruvor, angavs 1635 av en lapp, Lars Persson, som strövade omkring för att leta efter diamanter och pärlor i de fjälltrakter, som ligga inom Arjepluogs socken och gränsa till Norge.

Under den närmast följande tiden fann man silvermalm på flera ställen i trakten bl. a. år 1645 i Raudurtvarri »6 mil närmare hitom Nasa ett helt berg av vismut och strax därhos silvermalm som uti lilla provet rikare funnits än Nasafjälls malm». Men något verkligt gruvarbete har aldrig kommit till stånd inom Arjepluogs socken annat än i Nasafjäll.

Under de mest överdrivna förhoppningar om de rika skatter, som skulle vara att hämta från dessa i övrigt så ogästvänliga ödemarker, igångsatte den dåvarande svenska förmyndareregeringen, som ville förstärka Sveriges under det långa trettioåriga kriget svaga ekonomiska ställning, omedelbart gruvarbete för Kronans räkning. Till detta arbete dels kommenderades manskap från därvarande Västerbottens regemente dels användes tyska krigsfångar från Harz, genom vilka den i deras hemland redan kända metoden att använda »bergsborrning och krutsprängande» i stället för tillmakning (bränning) för malmens lösgörande ur dess fasta klyft först torde hava kommit till användning i Sverige. (Dess därnäst första användande uppgives hava varit vid Utö gruvor 1698.) Det långa avståndet till för tillmakning användbar skog på svenska sidan (ung. 6 mil) torde helt enkelt hava framtvingat denna i sig själv stora reform inom gruvbrytningstekniken.

Redan 1639 lämnade emellertid Kronan åt Piteå stads borgerskap privilegium å såväl gruvbrytningen som driften av den vid Silbojokk uppförda silverhyttan. Kronan förbehöll sig emellertid rätten att »allt det silver, bly och andra metaller, där tillverkas, efter handen för riklig betalning uppköpa efter den ordning och värdering, som regeringen framdeles nådigt ville göra låta». Bruksdriften fortsattes av borgerskapet och medintressenter, bl. a. borgmästaren i Piteå Olof Jonsson och lappfogden Aegidius Otto, till augusti månad 1659, då norrmännen under pågående krig med Danmark under ett strövtåg över gränsen helt förstörde anläggningarne såväl vid gruvorna som vid Silbojokks hytta. Gruvdriften återupptogs först år 1770, då ett bolag på 100 lotter bildades, som uppbyggde Adolfströms silverhytta vid Ladeviåns utflöde i Laisälven. Till bruksdriftens understödjande överlämnades 21 stycken med bergsfrälsefrihet försedda nybyggen, varjämte från år 1807 gavs årligt understöd av Kronan till arbetets fortsättande, men detta upphörde likväl redan 1809 med nye ägarens Staël von Holsteins iråkade obestånd. Sedan brukseffekterna skingrats och Adolfström 1821 brunnit, förklarades gruvorna genom en Kungl. resolution övergivna år 1823, varefter de 21 nybyggena indrogos till Kronan år 1827.

Tillverkningen uppgick enligt de uppgifter, som kunnat erhållas ur bergmästarearkivet under den första driftsperioden vid Silbojokk 1637-1659 till 859 kg. silver och 133,6 ton bly samt under den andra perioden vid Adolfström 1771-1809 till 122 kg. silver och 22,4 ton bly, således tillsammans 981 kg. silver och 156 ton bly. Se vidare efterföljande tabell ang. »Norrbottens läns kända produktion av vissa bergverksprodukter åren 1635-1920». Efter 1809 har ingen verklig gruvdrift och icke alls något tillgodogörande av malm vid Nasafjäll ägt rum, oaktat malmfältet upprepade gånger varit inmutat och för närvarande är belagt med 6 utmål. Efter färdigbyggandet av den norska Nordlandsjärnvägen från Mo i Ranen genom Dunderlandsdalen, torde dock möjlighet icke vara utesluten för en lönande gruvdrift däruppe, särskilt med hänsyn till de zinkbländetillgångar, som under gruvornas föregående brytningstid betraktades såsom värdelösa och omöjliga att förädla.

Ett par år före förstöringen av Nasafjälls silververk eller 1657 upptäcktes ett par silverfyndigheter i Kvikkjokks lappmark. Den ena i Alkavare (bekvämliga berget) 8 mil NV om Kvikkjokk angavs år 1657 av lappen Pagge Andersson, som därför erhöll av Bergscollegium 10 spec., 10 alnar kläde och en silverskål, vägande 20 lod, av bergmästaren 20 alnar vadmal, 1 bössa, 1 skålp. tobak, 1 skålp. krut och 5 marker bly och befrielse från alla onera samt slutligen genom statskontorets anordning 8 st. körrenar. Den andra fyndigheten i Kedkevare eller Silbotjåkko angavs 1660 för ovannämnde Aegidius Otto av lappen Jon Persson, som därför erhöll 30 lod silver och 4 alnar kläde samt befrielse från hållskjutsen vid Nasafjäll. Gemensam smälthytta uppbyggdes 1661 vid Kvikkjokk (forsande bäcken), där också kyrka byggdes. Verket drevs för Kronans räkning, men då det gick med förlust, överlämnades det år 1681 åt Luleå stads borgerskap, som emellertid efter 6 år återlämnade silververket till Kronan, som därtill utöver tillverkningens värde anslog 3,000 daler silvermynt årligen till försökens fortsättande. Då år 1699 den s. k. Westerbottniska Bergslags Societeten inrättades, åtog sig denna att, jämte koppar- och järnverken i Torneå lappmark, driva detta silververk, och skedde gruvbrytningen vid Alka- och Kedkevare till och med år 1702, då silververket med Konungens tillstånd ödelades. Under åren 1662, 1663 samt 1674-1679 har enligt uppgift från dessa gruvor tillverkats 26,2 kg. silver och 13,3 ton bly, således en ren obetydlighet mot tillverkningen vid Nasafjälls silververk. Kedkevare silvergruvor hava år 1920 belagts med 4 utmål, varemot Alkavare gruvor för närvarande icke äro inmutade.

I en underdånig berättelse, innefattande ekonomiska och statistiska upplysningar om Norrbottens län, samlade under ämbetsresor år 1859, uttalar sig landshövding P. H. Widmark om dessa bergverk att »det är lätt begripligt, med vilka svårigheter och dryga omkostnader en bergshantering skulle bedrivas inom den stora ödemarken, som då saknade närvarande tids svenska befolkning, och den lapska förvarar, ännu efter vad mig är berättat, traditionella minnen om den hårda medfart, för vilken den då utsattes, genom ålagda prestationer och forslingar. Vid mitt besök i Kvikkjokk den 29 juli fann jag därstädes bland kapellets tillhörigheter förvarat ett defekt syneinstrument över de ’hus, byggnader, dammar, husgeråd, redskap, fartyg, proviant, malm, ved, kol och annat’, som var till finnandes i Kiedeke och Alkivari gruvor samt Kvikkjokks hytta, då år 1702 silververket till Kronan återlämnades. Däri uppräknas de vid Kvikkjokk uppförda byggnader utgöra: bokarverk och vaskhus, smälthytta, proberkammare, drivhus, sätesstuga, rostugn, byggning för gruvefolket samt fångehus. Detta sistnämnda, 5 alnar i fyrkant, hade till inventarier ett par handklovar, 1 par halsjärn och en trähäst, attiraljer, vilka, i fall de blevo begagnade till nomadfolkets tvingande att verket betjäna, visst icke bidrogo att stämma detsamma till fördel för bergshanteringen.»

Lämningar efter ett tortyrrum säger sig statsgeologen Fr. Svenonius även ha sett vid Kedkevare gruvor. På den nedanför belägna sjön Rovejaurs is lär man enligt en lapsk sägen stundom ha gjort lappar, som tredskade med att köra malm, spaka genom att hala dem, fästade vid ett långt rep under isen fram och tillbaka mellan två upphuggna vakar. Den hänsynslösa behandling, som lapparna fingo undergå såväl här som vid Nasafjäll och sannolikt även vid andra dåtida bergverk i Lappland gjorde snart lapparna så avoga mot bergsbruket, att den lapp, som angav nya malmfynd, betraktades som en förrädare mot sitt eget folk och ofta utstöttes från gemenskap med detsamma.

Den ovannämnde Pagge Andersson, som angav Alkavare, erhöll, sannolikt på grund av sådana orsaker, år 1672 Bergskollegii skyddsbrev »för andra lappars hot och undsägelser».

År 1654 eller möjligen något år förut upptäcktes den första kopparmalmsfyndigheten i länet å Svappavaara inom Jukkasjärvi socken, enl. vissa uppgifter av lappen Olof Tålck, som för en av ägarne av Kengis bruk Abraham Momma uppvisade en vid foten av en tall invid hans kåta å Svappavaara berg funnen grön mull, vilken vid provning visade sig hålla 18 % koppar. Av ett Bergscollegii protokoll av den 19 mars 1659 framgår emellertid, att en malmletare Jonas Bodhe hos Kollegium besvärat sig över att han, som påstod sig vara rätta upptäckaren av Svappavaara kopparmalm, icke fått någon ersättning för sin upptäckt. Den del av protokollet, som avhandlar detta ärende, är av följande lydelse:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

»Abraham Momma och Jonas Bodhe inkallades, H. Excell:s refererade till Momma Bodhens Beswär, öfwer honom; att han intet skall hafwa fått betalningh för det opfundne Kopparstrecket i Torne Lappmarek, Abraham sadhe sigh siellf haffva funnit järn-malmstrecket dersammastädhes och wedh detsamma åhr Kopparstrecket funnit och wijst det allenast Bodhen, tå han hade sagdt att det inte dogdhe, Refererade ock att Bodhen för sin förtiänst hadhe fått 120 D:r K. M. mehr ähn han skulle hafft, lofvat vilia byggia hans wärck men intet effterkommit mehr ähn een Quarn, Jonas Bodhe refereradhe, att han lågh och Sof på en häll der måsa war oppå, och då han sigh wände afgik måssen, derigenom bleff han strecket warse, H. Excell:s förehölt Bodhen, att han skulle haffua bewijss aff Bärgmästaren, Bodhen swarade Bärgmästaren war widh Pijthå, och han kunde intet honom råka, Contesterandes inständigt, att han hadhe det opfunnit, H. Excell:s sadhe att han intet moste fahra medh osanningh, hwar emot han sigh förplichtadhe och afträdde, Sedhen tilltalte H. Excell:s Abraham Momma, och badh att han ville see till och förnöija honom något, dertill han nekade, seijandes yttermera att han for medh osanningh. Sedhen Momma afträdd war, refereradhe H:s Excell:s detta wara mäckta Sälsampt på bådha sijdhor förmeenandes att Momma detta till äfwentyrs giordhe aff någhon passion alldenstund det höres fuller något wara dem emillan; Men doklijk wäl moste man för serdeles Considerationer laga, att Jonas Bodhe blefwe medh något Incitament beneficerat, och Resoluerades att han av Kongl. Bärgs Collegij medell skall bekomma Fämptijo D: K: M:t På det att han skall giöra desto bättre sin flijt uthi Bärgwärckz opspanande, så väl såsom animera andra att giöra dedtsamma; ytterligare frågade H. Excell:s Jonas Bodhe, om han icke wiste ett silfwerstrek i Dalarne det han sadhe sigh weta, H. Excell:ts erinrade sigh, menandes det war Dalarne widh Stora Kopparberget; men Bodhen förstodh Dalarne i Skiären, förhållandes honom wijdhere om han ville det uthwijsa; han suarade sig gierna det giöra skulle. Befalltes alltså för honom stelles Assignation till Cammereren på samma 50 D:r K. M:t.»

Sista delen av protokollet ger anledning misstänka, att det mindre var någon övertygelse om Bodhes goda rätt än fastmera önskan att förmå Bodhe att angiva andra av honom kända fyndigheter, som förmådde Kollegium att utbetala belöning åt Bodhe för upptäckten av Svappavaara.

Abraham Momma hade emellertid jämte sin broder Jakob redan den 28 november 1655 erhållit bergscollegii privilegium att »deras upfundne Kopparmalmsstreck fortsättja och det efter bergsvis och ordning att bruka» varjämte efterläts dels tolv års frihet för avgående tionde och avrad av all koppar de under tiden komme att tillverka, undantagandes stora sjö- och småtullarne, dels ock, der som beqvämlig ström och lägenhet finnes, att de må där upprätta sina smält- och gårhyttor, gårgöra den koppar, som av dem tillverkas, anlägga såg och mjölqvarn till bruksfolkets behov samt andra behöriga verk och inrättningar. Likaledes tilläts dem att närmast framför någon annan upptaga nyttja och bruka vad helst metalliska streck de där i nejden uppfinna. »Men i fall att förmedelst Guds den aldrahögstes Wälsignelse mehra mallm och Metalliske streck opfinnes, än de förmå att bruka eller hinna, så blifver sådant Cronan och å Dess wägnar Kongel. Bärgs-Collegii disposition förbehållet.» Därjämte efterläts dem nödtorftigt arbetsfolk till brukets fortsättande »fri och omolesterad för utskrivningen». »Till det sidsta skoole och måge merbe:te participanter samma Kopparbruk och dess behörige verck, med alle de villkor och lägenheter, som de i skog, mark sampt åker och äng till bruksens tarfuelige behof dersammastädhes oprödja kunna och hinna, uthan någon annans hinder och förfång säkert för sig och sina efterkommande evärdeligen njuta och behålla, så länge de vele kunna och förmå hålla bruket wed makt och gång och Cronan dess rättighet i rättan tid prestera och utgöra». Dessa båda bröder, som härstammade från Brabant, adlades 1669, bl. a. därför att de upptagit Kengis järnverk, inrättat järnhamrar, gårmakeri, bleckslageri och andre manufakturer, uppfunnit Svappavaara kopparverk, dit skaffat arbetsfolk från Dalsland, Holland m. fl. orter, uppbyggt två bruk, Jonusvando och Svappavaara, gjort Torneåfors och flera strömfall i älven bekväma till båtfart, uppröjt vägar, uppbyggt hus på alla 3 bruksorter, underhållit egen präst m.m. samt tillika befordrat kristendomens tillväxt i lappmarken m.m.

Medan kronan beträffande såväl Nasafjälls som Luleå silververk från början själv handhade driften, blev sålunda Svappavaara kopparverk från början överlämnat åt enskilda. Dessa fyndigheter voro utan tvivel de ojämförligt värdefullaste av alla kända norrbottniska fyndigheter med annan malm än järnmalm, och de enda, som åtminstone under en viss period torde ha drivits med vinst, nämligen under åren 1656-1670, då tillsammans mellan 860 och 1,030 ton råkoppar torde hava tillverkats. En närmare redogörelse för detta verk kan därför vara på sin plats, och torde följande extrakt ur den 1674 till Bergscollegium ingivna relationen över bergverkens tillstånd i Norrland och lappmarken enligt den mycket noggranna undersökning, som verkställdes av Bergscollegii deputerade Lorentz Creutz och Philip Bonde året förut här lämpligen böra införas.

– – – – Vid Kiengis ther är Renstiernornes Bruks bästa lägenhet – – – – (detta Kiengisfallet fördelar sig om en hollma uti två grenar, den större haver sin gång norr om och den mindre, i hvilken efterfölljande värk stå, löper söder om Hollmen) neml:n 1 garhytta med går- och kratzugn, 1 kopparhammar med ett slag och en klapphammar med två härdar, 3 järnhamrar med hvardera två härdar, och där ofvanföre en sågeqvarn och 1 Miöhlqvarn med 2 par stenar. Om vintren plägar strömmen i grund tillfrysa att alla värken stå 2 à 3 månader. Under tiden minskar sig ock vattnet om hösten at de någon tid avstadna, däremot manglar stundom koppar, ty tillwärkningen av gruvan är liten, stundom kol till järnhamrarne och kopparvärken, ty hästarne up till gruvekiörtslen affordras, att de när vattn fyllest är, intet alltid kunna gå. Gårhyttan plägar släppas åstad om morgonen 3 och 4 och utblåses samma timma efter middagen, då härden ock förbränd är, emedan leret icke mera än en smältning tohl i gårhärden, men i Kratzugnen blåses 2 dygn på en härd och beklaga sig gårmakare, at av den ringa koppar som nu kommer ifrån gruvan hvart 5:te Sk. ℔ går i afbränning, där kopparn i de förra ymniga åren intet lät afbränna sig mera än 10 à 12 L. ℔ av varje 5 Sk. ℔. Uti kopparhammaren gjöres 3 à 4 stöpningar om dagen, så långt kopparn räcker och 2 skeppund i härden, emedan han är ny sedan ökes, när härden bliver avbränd till 2½ skeppund och räcker härden intet över tre dagar, dessa stöpningar upsmides först till ungerska plåtar, sedan två hyttor om dagen till 7, 8 à 9 plåtar i var hytta, derefter smides alltsammans efter mått till hålländska och takbläck efter åtskilliga former som Renstiernorne förut veta afnämare till efter vilkens beställning de sin tillverkning rätta, uti järnhamrarne är en mästare i hvar smedia och en Gesäll för hvar härd, de smida stundom 1 Sk. ℔ stundom 1½ Sk. ℔ stångjärn om dygnet för härden. – – – –

Den 11 Instructionspunkten at fullgiöra, så hemte Eders Excellence och Höglofl. Kongl. Collegio vidare om tvenne underrättelser at hytte- och gruvebyggningar samt våningshus vid Svappavari äro dessa, neml. två smälthyttor och 1 ugn i hvardera med höga bröst som vid g:la Kopparberget, två rosthus, 1 bokhus, 1 krutbod, 1 malmbod, 2 smedior, 2 qvarnar, 2 spanmåls- och 1 proviantbod, 2 hästestall, 2 hölider, 1 såg såsom ock för bruksbetienterna tre stugor med en kammare, Prästens rum och dessförutan hus för arbetsfolket till 35 hushåld, item tre badstugor, 2 små bodar och ett pörte. Detta är alt deras byggning undantagandes konster och vindar vid gruvorna, som där omtalas skall, alt nödtorfteligen utan överflöd tilltagit, men det synes oss intet olikt deras omkostnad snarare av mycket arbetsfolks lön och kost vid fattiga gruvor såsom ock den svåra förslen i Torneå elf med strömmarnes årliga uprensande förorsakas.

Gruvearbetet handtera de ordenteligen och vähl, vilket uti nästföljande punct bättre förnimmes. Wattnet fordra de flitigt up ur somliga gruvor med bröst, somliga med hästevindar och vattenkonst, och gråbergsvarpen hålla de väl ifrån sig, så at intet uti gruvornes bearbetande tyckes vara till lasta. Gudstienst hava Svappavarifolket var prediksdag såsom annorstädes i församlingarne tvenne Predikningar om dagen, en svänsk och en finsk, men vid Kiengis läser – Bruksfolkets barns praeceptor uti postillan för dem alla Sönn- och Helgedagar. Texten läses dem före, och siunges Psallmer för och efter, Svappavariprästen reser intet oftare där neder än om högtiderna at – skrifta och Communicera dem, då de tillika få höra predikan.

Efter instructionens 12 punct hafva vi observerat Svappavari gruvor samt Skiärningarnes vilkor och lägenhet, det är medelmåttigt högt ¼ mihl mäst opföre wäster om Hyttorna beläget, strecket hafver sin gång nästan tvärt över berget och på åtskilliga ställen gruvor och skiärpningar uptagna men mycket förtryckta af järnmallm, som där ock till stor myckenhet finnes. Den äldsta kallas Storgruvan, den andra 40 allnar söder om Storgruvan kallas Södergruvan, 32 alnar ifrån Storgruvan en liten gruva, kallas Lilla eller Nystrecket, en nyfunnen Skierpning, Jöns Olofssons grop 487 alnar östersöder ifrån Storgruvan. Wästergruvan 13 allnar wäster om Södergruvan, Lilla Södergruvan 80 allnar söder om wästra gruvan och söder om Lilla Södergruvan 39 allnar Grises (?) grop, norr om Stora grufvan 15 allnar, Storegrufsrymningen Wäster ifrån Storgruvan 68 al:r Nyrymningen, norrut ifrån Storgrufrymningen 177 allnar Stora Norrgruvan, nordväst ifrån Stora Norrgrufvan 106 allnar, Lilla Norrgruvan, samt emellan bemälte båda gruvor, en liten gruva. Förutan vilka gruvor, streck- och skiärpningar allestädes över hela berget långs runds och korsvis Rymningar giorda äro och såsom diken opkastade, synes at sökia mallm.

Storgruvan ligger öfverst på berget och först upfunnen år 1656, är diup ifrån lafven till pallen 131 allnar, derifrån och till Korgestammen 7 al:r, Österortens längd 12 al:r, bredd 113/8. Pallen nästan rund och 20 allnar i korsvis vid Korgstan på väggen finnes några små dock fina fläckar mellan, i Österorten sammaledes några fläckar på bottn stå insprängde uti järn och gråberg på södra väggen. Strecket nederst 1 alln bredt sedan opföre smalare som går åt Södergruvan, nästan midt uti denna gruvan eller sänkningen hava de drivit en ort på östra väggen 12 al:r lång och 6 al:r bred, där man har en liten sköl upp i taket och av intet stort värde. Uti denna gruva tog vattnet överhanden 1670 och stod i 2 år till dess Participanterne fingo en Konstmästare ifrån Sahlberget vid namn Johan Pädersson dit up, han inrättade en vattnkonst med pumpar och hästvind, varigenom den gången vattnet upfordrades, men för bekostnad med leder så ock des svårighet för hästarne brukas denna konsten nu sällan utan vattnet uppfordras med tunnor och 3 hästar i vinden natt och dag, och en hästvind som drager mallm och gråberg ut dageligen, utom vilka tre vindar, ändå en gammal hästvind vid denna gruvan avlagd står.

Lilla strecket togs upp A:o 1672 är vid denna tiden diup 173/8 alln Botten lång i Öster och Väster 197/8 allnar och bred 12 allnar, på bottn finnes här ett rent streck, som mitt i gruvan begynner och stryker söderut, är på norra ändan en tvärhand bred och på den södra ändan ihopdragit, på väggen ingen malm upstigandes, utan allenast skiölar av järnbindig art. Här rådde vi dem likväl att följa skiölen efter i fullt söder ut och ärfara vad däraf blifva vill, utfordringen skier här med en bröstvind.

Södergruvan A:o 1656 påbegynt, är diup ifrån lafven neder på bottn 1145/8 alln Bottn lång 383/8 alln och bred 177/8 alln. Uti denna hava Participanterna på bottn låtit driva en ort in som kallas Norrorten, hvarest de gå på ett streck god malm, instänkt i gråberg men dess största bredd är 1 qvarter och på båda sidor järnmalm, hvilken synes förtrycka kopparmalmen och räckte allenast 2½ famn på bottn och på väggarne vändes det i en grön skiöl, icke des mindre drives denna ort efter skiölen norr inemot Storgruvans östra ort i upsåt at möta varannan. På tre veckor hava de likväl intet arbetat härpå, icke heller ännu på en tid arbeta kunna, efter de en ny vind hafva förfärdigat, och honom samt lafven tillbaka flytt och berget undanskutit at få en Perpendiculair Linegång, hvarvid 1,000 tunnor gråberg i Korgestan inföllo, den de först med bägge vindarne jämte vattnet skulle upfordra. Jöns Ohls grop den två dagar förr än vi ankommo begyntes skärpas består av ett streck gåendes i nordöst och sydväst 2 famnar långt och bredast 3 qvarter insprängd malm i gråberg och ingen vidhängig järnart som på de andra ställen.

Wästergruvan är 405/8 alln diup lång 46½ alln och bred uputi 135/8 alln och på bottn smalare, denna ödelades förleden vinter, orsaken att mallmen utgick och gruvan står nu half med vattn och is. Här hafva de brukat två hästevindar medan gruvan var i gång, som stå nu samt med henne lediga och onyttiga.

Lilla Södergruvan är diup 19½ al:r lång 28 al:r uputi 171/8 alln bred, men under uti diupet smalare, ligger öde för malmlöshets skull.

En liten skiärpning, med den komma de intet vid förrän mallmen gick ut. Kunde henne alltså intet continuera.

Storgrufs-rymningen är diup till vattnet 543/8 alln lång uputi 337/8 alln och bred 28 allnar. Denne har fordom givit bästa malmen, som nu är utgången uti diupet och alldeles ödelagd.

Nyrymningen är thenna sommar nyss begynt och uti 5 veckors tid bearbetat, hvarutur de första dagen hafva vunnit 15 tunnor den andra 14 tunnor mallm och sedan dagligen mindre, hafvandes nu mallmen allenast på bottn i gråberg instänkt en tvärhand bred och 4 allnar lång, hvars skiöl åt Storgruvan falla tyckes.

Stora Norrgruvan upptagen A:o 1657 är diup till vattnet 34½ alln och uputi 231/8 alln lång bred 14½ alln har varit fin mallm och stå nu öde.

Lilla Norrgruvan A:o 1665 begynt är nu diup till vattnet 361/8 alln och uputi lång 11 allnar samt bred 10½ all:r, hvilken så vähl som de andre diupe ödesgruvor vi för vattn skull på bottn intet bese kunde, utan bruksbetienterna sade, at litet mallm finnes ännu på bottn, och drifva de denne grufvan när som dem lägligt är, at hon icke alldeles står öde, härvid står en kranvind, därmed vattnet och mallmen samt gråberget updrages. Hvad manskap det fordras till drivandet av de orter, som ibland de uprepade i gång och bruk äro nämligen till 4 ställen i Storgruvan, Södergruvan, Jöns Olofssons grop och Nyrymningen, som äro brytare, brännare, intagare, fattare, kiörare, bröstvändare etc. särdeles till vattn och gråberg vindande som natt och dag måste gå fort och dubbelt folk vara till omskifte, sådant kan av det som sagt blef lätteligen förstås, huru alvarsamt arbetet har varit drivit, är lätt se av de stora gråbergsvarpen uti förlidne åhren samlade äro, folket går till arbetet då det ringes klockan 3 och om aftonen klåckan 3 af, sedan de tillmakat hafva uti Storgruvan 4 och i Södergruvan 3 Bekelödior, och vid närvarande tillstånd kunde de intet mer vinna om dagen än högst 1½ tunna mallm ur Storgruvan och ½ tunna ur Södergruvan, eljest användes hela dygnsarbetet på gråberg och vattn. Bruket därtill i så måtto svårt at efter Elden ganska ringa låssnar till det högsta 2 tunnor och consumerar mycken ved, som de inkommande vattnådror förorsaka, utom vilka förbemälte gruvearbetare Participanterne en hop kvinnfolk och ungt sälskap för dagslön hålla på gråbergsvarpen at omkasta dem och leta ut all den malm, som vid grufvornas ymniga åhr hafver varit förkastat, därmed at understödia wärket emot det svåra myckna gråberg och vattn de utur gruvorna för ringa mallm skull med stor bekostnad uptaga; till samma ända de jämväl A:o 1669 i båda hyttorna och i sågen förutan sielfva Bokhuset Bokwärk uprättat hafva, dermed at utstämpla de gamla slaggen, vilka dem årligen 20 skeppund koppar gifvit hafva, men nu ändade; deras smältningar skie allenast om sommaren så ofta som mallmen tillsäger stundom 2 stundom 3 gånger om månaden i båda hyttorne tillhopa, men om våhren tidare efter de då hafva samkat mallm öfver vinteren, då strömmen tillfryser och hyttan har intet vattn, om sommaren fattas ock undertiden vattn, men när det är brått om och de veta skiynda til utskiepning med kopparen så trampa de bälljorna vid båda ugnarne. Mallmen kommer grofsåfrad neder ifrån grufvorna, och grannsåfras samt skiljes vid hyttan, hvaraf det finaste vändes på 4 Eldar och smältes strax till koppar utan någon tillsats, däraf Smältaren hvart dygn vähl ett utslag hafva kunde, men at härden skall icke ofta tömmas och förbränna, som utaf elakt och otåligt ler gjord är, slår han ut hvart annat dygn en gång, derefter blifver utslaget om 3 à 4 Sk. ℔ koppar. Then sämre mallmen kallrosta de at i två dygn 7 à 8 wärmglas i sänder och bruka honom till Sulu, hvilket Sulubruk står på i 5 dygn dessförinnan tvenne utslag göras och 2 à 1½ Sk. ℔ Tråttsten i hvart utslag, 16 tunnor till hvart Sk. ℔ trottsten förblandat med kopparslagg och hvit flintesten, sedan smälter han Trottstenen och bekommer efter hvart 3 Sk. ℔ vid pass 1 Sk. ℔ råkoppar föres kopparen ⅓ mihl landvägen ifrån hyttan till Lungasträsk norrut där Håparna (?) möta, intaga honom à 2 Sk. ℔ rå på Håpen (?) och gå elfven utföre därmed till gårhyttan vid Kiengis.

Uppå Swappawari Berget hafver man vid utseende på 1, 2 à 3 mihl stora berg somligstädes därimellan och långa myrar och öknar samt träsk och insiöar, ibland ock skog på alla sider, med skogen i söder och wäster är intet synnerligt bevänt, ty är han ganska gles, ett träd här det andra där på morasen stå, den bästa skogen har varit österut honom hafva de på ¾ mihl dels uthuggit dels hafwer ock blåsvädret efter (?) gammal skogseld drivit honom öfver ända, och nu ligger mäst förruttnad; Östanföre på hela 2 mihlen hafver nu nyligen alt inemot Mackolnick (?) skogseld illa framfarit, icke des mindre kan Svappavari med skog såväl östan som nordan efter vara försörgdt, vilken de ömse med hästar dock mest med renar framföra, både till kolning och Stafrum.

Ängar hafva Svappavari ringa, elakt myrhö kringom på några mihl at bärga och litet på hvart ställe, så at de från Junusva Masugn behöfva få till hielp, åkertäppor och kålgårdar hafva de, men växer intet vidare än till halm och ax, så at det duger til foder och kölden kommer däröfver, förrän det kan malas.

Af träsk och små insiöar omkring bruket liggande, ur hvilka de kunna hafva tämmelig fisk, de andra at förtiga, så är österut Mackarträsket, Sågareträsket och två hytteträsk, löper vattnet ur den ena och i den andra med en liten elf ur hytteträsket, däri värken byggde äro, ut åt Långiansträsket.

Vägen som de hafva emellan bruken så ock ifrån bruken till Torneå beskrifvas någorlunda uti den 3:je punktens allegata, att där är många farliga, steniga och grunda forsar, där intet annat än små tre böhlingar (bördingar) resa kunde och lastas intet högre än till 4 tunnor säd, tre tunnor lakagods eller 2 Sk. ℔ järn eller koppar skola dock hvardera regeras af tre fulltagsne karlar och förytom vad som om Vinteren med slädan af och an föras måste, till den myckenhet av folk vid alla värken, hela sommaren igenom, mellan staden och koppargruvan, kostar en båt med last 12 daler kopparmynt om det vankar järn eller koppar tillbaka, annars dubbelt up. Folckens löner vid bruken stiga ock efter manskapens myckenhet temmeligen till, förutom det främmande folkets afbetalningar Torneå, Kemi, – Randalambi (?) och många orter i Finland dit till arbetes komma. Kiörslen som till dessa värk om Vinteren reqvireras med ved, kol, hö och annat framföra de med sina egna renar det öfriga lega de före och kunna vi emot Koppargrufvornes nu varande ringhet på mallm, all sådan bekostnad rätteligen icke proportionera, ej heller sågo vi bruket vara öfverbelastat med gement arbetsfolk, så fram Participanterna värket härefter så stort skola drifva, som härtils skedt är, äljest kunna de drifva sakta så mycket mallmen belönar.»

Efter 1670, då svårigheterna för fortsatt gruvdrift blevo allt större, dels på grund av ökat vattentillopp, dels på grund av gruvornas tilltagande djup och ökad fara för arbetarne från de sönderbrända gruvväggarne, inställdes gruvarbetet efter hand. Då det goda understöd, som förut erhållits från den vinstgivande koppartillverkningen även för driften av Kengis järnverk upphörde samt Mommorna vid en sjöolycka förlorade en mängd brukseffekter, däribland 400 Skeppund koppar, vari hela deras rörelsekapital var nedlagt, kunde gruvdriften ej längre vidmakthållas utan nedlades 1684. En del arbetarefamiljer flyttade då från Svappavaara, medan andra åter stannade kvar och började en slags kooperativ råkoppartillverkning. De under gruvornas glansperiod högst ofullständigt sofrade varphögarne omsovrades upprepade gånger, likaså slagghögarne vid kopparhyttorna, som innehöllo rätt mycket koppar, då man i början troligen använt allt för rik beskickning. Härav tillverkades råkoppar, som av arbetarne såldes till Kengis bruk för jämförelsevis låg betalning, och som där garades och utsmiddes i stor utsträckning till mynt, kopparplåtar. Denna myntning skall hava pågått till år 1715. Den vinst, som uppstod genom den låga betalningen till arbetarne, användes till betalning av brukets gäld. Denna kooperativa produktion gick i början ej utan slitningar. Svappavaara bergstingsprotokoll innehålla åtskilligt om en rättegång, som ett flertal år pågick mellan gruvfogden Erik Jönsson Stålnacke samt å andra sidan Lars Jönsson, Nils och Petter Servio, Johan Spett och Anders Jonson angående 4 skeppund koppar, som Erik Jönsson emot ett emellan dem slutet kontrakt, skall allena sökt att tillägna sig. Sedan man emellertid slutligen konstaterat, att tvisten uppkommit genom kvinnfolkens prat, ingicks förlikning 1701 och därefter förekom på många år intet enda tvistemål vid Svappavaara bergstingsrätt.

Det är anmärkningsvärt, att Svappavaara kopparverk i allt fall kunde uppehållas så långt efter den egentliga blomstringstiden som till 1785 eller i över 100 år. Helt visst vilar förtjänsten härav till allra största delen hos den utomordentligt ihärdiga arbetarstam, som från början slagit sig ned där. Det skulle vara frestande att ur bergmästarearkivets handlingar lämna ytterligare utdrag om dessa människors kamp mot en karg och hård natur, men det begränsade utrymmet tillåter det icke. Endast det vill jag tillägga, att deras ättlingar ända in i våra dagar ifråga om arbetsintensitet och ihärdighet samt sammanhållning vid gemensamma arbetsuppgifter stå som de obestridligt främsta inom länet.

Enligt i bergmästarearkivet befintliga uppgifter, som ligga till grund för härefter intagna produktionstabell har totala tillverkningen av råkoppar vid Svappavaara kopparverk uppgått till cirka 1,045 ton.

År 1696 hade en lapp, Jon Nilsson eller Juntti, blivit dömd till »gatulopp» vid tinget i Jukkasjärvi. Han lovade då, om arbetarne vid Svappavaara ville hjälpa honom fri från spöstraffet, att för dem yppa tillvaron av ett malmstreck ovan Torne träsk, som i hittelön vore väl värt den summa, som behövdes för att han skulle slippa ifrån gatuloppet. Bruksarbetarne »caverade» så för honom och exekutionen vilade tills de besett malmstrecket, som just var Sjangeli, beläget i Tingvara lappby 3 mil SV från Torneträsk, och verkställt skärpning å detsamma. Redan 1698 provsmältes Sjangelimalm vid Svappavaara och gav 1 Skeppund 4 Lispund råkoppar och 4 Lisp. trottsten. Hytta av samma konstruktion som de i Svappavaara byggdes 1699 vid Vuolosjoki invid Kurravaara by, 1½ mil ovanför Jukkasjärvi kyrkoby. Malmen var visserligen delvis mycket rik, men tillgångarne äro alltför begränsade i förhållande till de stora kostnader, som bliva oundgängliga för anordnande av gruvdrift så långt upp bland fjällen. Den första arbetsperioden slutade redan 1703. Därunder tillverkades vid Vuolosjoki mellan 8,6 och 11,6 ton råkoppar.

Gruvarbetet återupptogs 1749 och hyttan vid Vuolosjoki återuppbyggdes av malmletaren Nils Peter Fougt, som under fem års tid nedlade ett intensivt arbete på försöksbrytning såväl å Sjangeli som å andra under Renstiernornas tid påträffade kopparfyndigheter i trakten av Kurravaara och norr därom samt dessutom påbörjade skärpning å en hel del nya kopparmalmsfyndigheter. Under dessa år tillverkades vid Vuolosjoki ung. 0,9 ton råkoppar.

Under åren 1843-1845 utfördes stora arbeten å Sjangeli av det s. k. Jukkasjärvi Koppargruvebolaget, i vilket den ryske undersåten rådman Isak Taucher i Torneå var huvuddelägare, och vidtogos även kostsamma förberedelser för återuppbyggande av hyttan vid Vuolosjoki, men utan att någon koppartillverkning kom till stånd. Till hyttestället nedförd Sjangelimalm, ung. 60 ton, försåldes på 1860-talet till en bonde i Vittangi, vilken 50 år därefter under krigsåret 1915 lyckades försälja denna malm för export till Tyskland. Det stora komplex av kopparmalmsfält, som innefattas under namnet Sjangeli, är numera belagt med 87 utmål.

I slutet av 1600-talet fanns inom Nederkalix socken nära gränsen mot Nedertorneå vid Björkforsån en kopparhytta benämnd Ericsbergs kopparverk, som år 1690 angives någon tid hava legat öde. Malm till denna har tagits från Pahtavaaras eller Bruksbergets i närheten belägna, obetydliga fyndigheter. 1768 återupptogs verksamheten av 3 bondsöner från Nederkalix. Under åren 1769 och 1770 tillverkades tillsammans 0,32 ton råkoppar. Hyttan blev utsatt för plundring 1774 och arbetet har sedan aldrig på allvar återupptagits.

Ehuru ännu icke ett kvarts sekel förflutit efter upptäckten av Nautanens m. fl. kopparmalmfält på norra sidan om Lina älv, 6 à 10 km. NO om Gällivare malmberg, tillhöra dock desamma jämte därå grundade verk redan det förflutna. Malmfyndigheterna belades under 1902 och närmast följande år med utmål Nautanensfältet med 29, Liikavaara med 13 och Sorvanen med 5 utmål, samtliga genom köp samlade i Aktiebolaget Nautanens Kopparfälts ägo, samt de utanför stående Nietsajoki malmfält med 3, Fridhem med 2, Snålkok med 2 utmål, som numera äro sönade, samt Juoikamaa med 3 utmål, varav 2 äro belägna på Juoikamaa bys mark. Alla övriga utmål äro belägna å kronomark. Malmfångst har redovisats från Nautanen under åren 1902-1907 med tills. 71,715,4 ton från Liikavaara åren 1903 samt 1905-1907 med 3,129,2 ton samt från Nautanen under 1915 med 320 ton, som exporterats till Tyskland, och 1918 med 35 ton, som kvarligga å fältet. Den under perioden 1902-1907 brutna kvantiteten, tills. 74,844,6 ton, har till största delen förädlats, under åren 1903-1907 till 2,119,18 ton skärsten, varav under 1906 genom bessemerering framställts 97,25 ton koppar. Resten av skärstenen har försålts i oförädlat skick till verk utom länet, mest för export. Om man antager en medelhalt hos skärstenen, som var av mycket växlande kopparhalt, utav 30 % koppar, skulle av all producerad skärsten ha erhållits ung. 700 ton koppar eller ej fullt en procent av den redovisade malmen, vilket givetvis innebär en betydligt lägre procent på brutet berg. Fyndigheterna måste därför anses åtminstone under normala förhållanden såsom icke brytvärda.

Den i de övriga här ovan omnämnda malmfälten brutna malmen har icke varit föremål för förädling eller, så vitt jag har mig bekant, ens avförts från platsen, om man undantar en del guldmalm från Fridhems gruvfält, varur dess ägare, den gamle malmletaren Lars Björkqvist, skall hava framställt en obetydlig kvantitet guld av något hundratal kronors värde.

Som ett allmänt omdöme torde kunna sägas, att utsikterna att inom Norrbotten i framtiden få till stånd en lönande gruvdrift å s. k. ädlare malmer eller å kopparmalm, äro synnerligen små. Ett förbehåll torde dock böra göras beträffande Svappavaara. När det en gång befinnes lämpligt att börja tillgodogörandet av där befintliga stora järnmalmstillgångar, torde säkert, om ej redan förut, och oberoende av järnmalmen, det visa sig möjligt att med ekonomisk fördel tillgodogöra de åtminstone delvis rika kopparmalmer, som ännu, att döma av äldre beskrivningar av dessa gruvor, måste finnas omedelbart i liggandet om järnmalmen. Men övriga kända fyndigheter synas ej, oaktat de mycket dyrbara undersökningar, som verkställts på de mest betydande av dem, giva några förhoppningar för framtiden. Det är sålunda till järnhanteringens område, som Norrbottens läns framtida bergsbruk synes vara hänvisat. Men där äro också förutsättningarne synnerligen stora.

Kengisverken (Torneåverken).

Det äldsta av Norrbottens järnverk är det redan under rubriken »Svappavaara kopparverk» omnämnda Kengis järnverk med underlydande järnmalmsgruvor och masugn i Junosuando (Junosuando Masugnsby).

Junosuando järnmalmsfält, näst Nasafjäll den äldsta allmänt kända malmfyndigheten i Norrbotten, upptäcktes 1644 av bonden Lars Larsson i Junosuando och anmäldes först för landshövdingen Frans Crusbiörn, som inrättade ett rännverk, men överlät alltsammans till Torne stads borgare, för vilkas räkning verket drevs tills handlanden Arendt Grape från Stockholm år 1646 lät uppföra en masugn »på fransöskt manér» efter av Generalbergsamtet erhållet tillstånd att fortsätta bergverksrörelsen. Malmen var delvis av mycket kisig beskaffenhet, gav ett rödbräckt järn, men var i övrigt järnrik. När gruvorna blevo djupare, blev vattenflödet från den alldeles invid belägna bäcken mycket besvärligt. I övrigt var läget synnerligen gynnsamt, då masugn kunde uppföras alldeles invid gruvkanten och vattenkraft fanns omedelbart på andra sidan. Tackjärnet förädlades vidare vid det samma år av nämnde Grape efter tillstånd anlagda, 7 mil längre ned vid Torneälven belägna Kengis bruk, vars fördelaktiga läge invid ett 20 meter högt vattenfall förut beskrivits i samband med för Svappavaara kopparverks räkning där gjorda anläggningar. Bruket erhöll sina första privilegier av drottning Kristina den 4 dec. 1646 med besittningsrätt å 2 mils omkrets från bruket åt alla håll. För tackjärnets förädling uppfördes där 2 hammare och 4 härdar. Som bolagsmän ingingo snart bröderna Momma. Enligt Bergscollegii resolution av den 12 juli 1754 blev den ena Kengishammaren med två härdar flyttad till Turtula by i Övertorneå socken, där ett nytt järnverk, Svanstein, samma år uppbyggdes av dåvarande ägaren av Torneåverken, brukspatron Abraham Steinholtz. Redan 1710 hade en ny masugn blivit uppförd 2½ mil nedanför Junosuando masugn vid Tornefors samt 1740 flyttad en halv mil längre ned efter älven (till Palokorwa). År 1751 inrättades vid Kengis ett manufakturverk bestående av en knipp- och en spikhammare, vilket år 1802 utökades med ytterligare en knipp- och två spikhammare för en hjulstock samt en klippsax och en dubbel ässja. Hela tillverkningen finge uppgå till 300 Skeppund av eget eller köpestångjärn.

De malmfyndigheter, över vilka dessa verk disponerade, voro utom det år 1644 upptäckta Junosuando, Svappavaara järn- och kopparmalmsfält, upptäckt 1654 och beläget 6½ mil NV om Junosuando. Den fosforhaltiga malmen härifrån gav emellertid ett kallbräckt järn, medan, som förut nämnts, Junosuandomalmen gav rödbräckt järn. Luossavaara järnmalmsfält på norra sidan av Luossajärvi är, jämte det söder om samma sjö belägna Kiirunavaara, beläget 4½ mil väster om Svappavaara. Båda fälten upptäcktes någon gång i slutet av 1600-talet och omnämndes först av bruksbokhållaren Samuel Mört, som 1696 besökte Jukkasjärvi kyrka. Luossavaaramalmen gav mycket gott järn och användes vid Kengisverken ända in på 1860-talet oaktat den långa och dyra transporten, som skedde med renar. Malmbergen besöktes år 1736 av en kommission med landshövding Gabriel Gyllengrip i spetsen, år 1817 av en annan undersökningskommission, över vars resultat notarien Abraham Roman avgivit en omständlig berättelse, samt år 1875 av en tredje undersökningskommission, varöver berättelse avgivits av chefen för Sveriges Geologiska Undersökning.

Utom dessa järnmalmsfält omnämnas ytterligare Haukivaara nära intill Luossavaara, Pulkapole vid Torneälven 1 mil ovanför Vittangi och Vathanvaara ½ mil norr om Pulkapole, alla tre dock utan betydelse.

Före 1686 finnes ingen uppgift på järntillverkningen. Totala uppgivna tackjärnstillverkningen i Junosuando, som nedlades 1805, uppgår till 4,299,3 ton, fördelade på 46 olika blåsningsår, pr år således endast 93,5 ton tackjärn. För Tornefors masugn finnas uppgifter för 57 olika år under tiden 1710-1873, varunder 4,729,2 ton tackjärn tillverkats, således pr blåsningsår 83 ton. Vid stångjärnsverken i Kengis och Svanstein ha under samma tid uppgivits som tillverkade 4,172,7 ton stång- och ämnesjärn samt vid Kengis manufakturverk under tiden 1822-1895 436,2 ton järnvaror av olika slag samt under tiden 1896-1920 varor till ett värde av 37,029 Kr. närmast att rubricera som husbehovssmide.

A. Meldersteinsdistriktet.

Under benämningen Gällivare-verken innefattas de järnverk, som under slutet av 1700- och början av 1800-talet anlades i Råneå, Kalix och Luleå socknar för förädling av malm från Gällivare malmfält. Detta, det näst Kiirunavaara största av de svenska järnmalmsfälten, är första gången omnämnt under namnet Illuvaara i 1704 års bergmästarerelation såsom beläget 12 mil från Råneå socken och innehållande järnmalm »1½ famn bred och ett temligt stycke lång». Möjligen kan detta malmfält vara detsamma som vid auscultanten Adam Lejels besök vid Jukkasjärviverken 1699 för honom beskrevs såsom ett rikt järnmalmsfält vid Satta Jerama (Sakajärvi) och beläget ½ mil från Linkälven (Lina). Att malmfyndigheten måste varit känd före 1735 då de första inmutningarne gjordes, visas därav att år 1736 vid Välkomman påträffades vid pass 30 lass lösbruten malm, som redan då var överväxt med mossa, »som förmenas vara skedt af en gammal Munk». I 1745 års bergmästarerelation påpekas emellertid att bonden Per Andersson i Prestholm allmänt anses såsom rätta upphittaren, men även arvingarna efter en bonde Johan Grelson i Ängesån av Över-Kalix gjorde anspråk på hittarelön för berget, som ännu ömsom kallades Illuvaara och Gällivare. Vid bergmästarens undersökning av berget år 1736 skall på sju särskilda ställen av berget ha träffats god och rik järnmalm.

På grund av denna undersökning erhöll löjtnant Tingvall den 24 mars 1738 Bergskollegii privilegium på anläggning av två stångjärnshammare och en masugn i Råneå socken. Han överlät emellertid sina rättigheter på direktör Abraham Steinholtz, som hos Kollegium begärde och erhöll »lägligare ställen» 30 januari 1740.

Han ingick kompaniskap med konduktören Jonas Meldercreutz, varefter först Meldersteins bruk, uppkallat efter de båda anläggarne, uppbyggdes vid nedersta forsen av Hemträskbäcken å Orrby skatteägor med två stångjärnshammare och fyra härdar och därpå masugn 1742 byggdes vid Strömsund, beläget vid havshamn vid Dynträskbäckens utlopp på Råneå bys ägor, allt inom Råneå socken. Malmen skulle tagas dels från Gällivare med renskjuts 18 mils väg, dels från Roslagen. Ytterligare tre masugnar byggdes sedermera inom Meldersteinska distriktet, nämligen Gyljen vid Sandträskälven på Gyljens skattehemmans ägor inom Över-Kalix socken efter Bergskollegii år 1801 givna tillåtelse, Avafors vid Avaforsen i Hvitån inom Råneå socken, varå Kungl. resolution gavs år 1827, samt Törefors vid stångjärnsverket med samma namn inom Töre by, Nederkalix socken, anmäld 1875.

Genom bortflyttning av 200 Skeppund smide och en härd bildades 1801 ett nytt stångjärnsverk, Törefors vid Töre by. Utökning av smidet beviljades sedan 1802 med 700 Skeppund och 1807 med ytterligare en härd med 700 Skeppund. År 1828 beviljades privilegier å ytterligare ett stångjärnsverk å tvenne härdar med 900 Skeppund smide vid Hvitåfors nära Hvitåns utlopp i Hvitåfjärden inom Råneå socken.

Manufakturverk inrättades vid Melderstein vid Råneå älv och samma damm, som stångjärnssmedjan, med en knipphammare enligt Bergscollegii utslag av 5/7 1742. År 1798 medgavs hitflyttning av ytterligare en knipp- och en spikhammare för samma stock samt två ässjor.

Vid Törefors stångjärnsverk upprättades på grund av Bergskollegii privilegier av den 3/6 1807 ett manufakturverk, bestående av en knipp- och två spikhammare jämte en ässja för förädling av 150 Skeppund stångjärn.

Med stöd av Bergscollegii utslag av 17/12 1782 uppfördes vid Hasafors vid Råneå älv 1/8 mil från Orrbyn dels ett manufakturverk med en stjert- och en spikhammare för tillverkning av 25 Skeppund, dels en myrmalmsblästerugn för tillgodogörande av i trakten upptäckta myrmalmstillgångar, varigenom man ville inbespara den betungande malmtransporten från Gällivare. I Hasafors ägde Meldersteins bruk endast en tredjedel, medan ett par bönder i Orrbyn ägde resten.

Den uppgivna tackjärnstillverkningen inom Meldersteinska distriktet har vid de olika masugnarna varit följande:

Strömsund under tiden 1745-1830 med 60 blåsningsår 6,003,4 ton eller pr år 100 ton.

Gyljen under tiden 1827-1856 med 18 blåsningsår 6,217,9 ton eller pr år 345 ton.

Avafors under tiden 1834-1887 med 34 blåsningsår 16,030,8 ton eller pr år 471 ton.

Törefors under tiden 1875-1887 med 13 blåsningsår 25,854,2 ton eller pr år 1,989 ton.

Hela tackjärnstillverkningen inom Meldersteins distrikt är sålunda 54,106,3 ton.

Manufakturtillverkningen vid de Meldersteinska verken har slutligen utgjort vid:

Selets bruk.

Sedan Friherre Samuel Gustaf Hermelin i slutet av 1700-talet med all makt tagit sig an den Norrbottniska bergshanteringens utveckling anlades bl. a. efter Bergskollegii tillåtelse av den 1/3 1798, 19/12 1799 och 17/6 1800 Selets bruk å krononybygget Östra Selets mark en masugn, ett stångjärnsverk med till en början en härd och 300 Skeppund smide samt manufakturverk med en knipp- och två spikhammare för samma stock samt en ässja för förädling av 50 Skeppund stångjärn. Malmfångsten skulle bli från Gällivare malmberg och malmen fraktas genom Ripats, Nuortikons, Kilvo, Nattavaara, Koskivare, Anutskaske och Murjeks nybyggen och därifrån antingen till Storbacken eller till det 2½ mil längre ned efter Luleälven belägna Edefors. Landvägen från Gällivare malmberg till Storbacken räknas till 10 mil och till Edefors till 12 mil. Från Edefors till Avan, mittför Selets bruk, är båtled på åtta mil. Emellertid befanns lämpligare på grund av de dyra fraktkostnaderna att delvis fylla behovet från gruvor i mellersta Sverige.

Alters stångjärnsverk.

Efter åren 1801 och 1802 meddelade privilegier uppfördes vid Alterälven på Alters frälsehemmans ägor inom Piteå socken ett stångjärnsverk på två härdar med 900 Skeppund smide. Det samtidigt beviljade manufakturverket blev aldrig uppbyggt.

Vid Alters bruk har under åren 1834-1892 enligt uppgift tillverkats av köpetackjärn 7,524,9 ton stång- och ämnesjärn. Bruket är numera nedlagt.

Rosfors bruk.

År 1830 utfärdades mutsedel för 16 personer å järnmalm å Kälshedens skattehemmans ägor några hundra famnar SV om Rosån. På detta s. k. Ristjälns malmfält anlades Rosfors bruk, bestående av masugn, privilegierad 1832, stångjärnsverk, privilegier 1840 å en härd med 600 Skeppund smide samt manufakturverk, privilegier av 1832 och 1840 å en vattenslägga å sju Lispunds vikt samt en spik- och en knipphammare med var sin eldstad under samma tak som stångjärnsverket. År 1860 omnämnes att gjuteri blivit anlagt, varigenom en vidsträcktare användning av den med rödbräcka behäftade malmen blivit beredd.

Under tiden 1839-1868 6,808,3 ton tackjärn under 26 blåsningsår eller pr år 262 ton.

Degerfors bruk.

Vid Jäfreån i Jäfre by, Piteå socken anlades efter år 1797 och 1805 meddelade tillåtelser en blästerugn för myrmalm, ett manufakturverk, bestående av en knipp- och två spikhammare för tvenne hjulstockar med två ässjor för förädling av 100 Skeppund stångjärn samt stångjärnsverk med en härd med 450 Skeppund smide. Då ingen järntillverkning av myrmalm uppgivits, torde brukets tillverkning varit i huvudsak baserat på köpetackjärn.

Altappens valsverk.

Under år 1878 uppfördes vid Altappen utanför Luleå stångjärnsverk, finvalsverk samt gjuteri. Hela anläggningen nedbrann i december 1890, och har sedermera aldrig blivit återuppbyggd. Tillverkningen har utgjort 12,741,6 ton stång- och ämnesjärn, 7,413,3 ton manufaktur samt 457 ton gjutgods.

Bergshanteringens absolut nödvändiga förutsättning – kommunikationer.

Om man frånser det obetydliga husbehovssmide, som ännu bibehålles vid Kengis bruk och som knappast motsvarar några månaders arbete för en man, hava alla dessa här omnämnda järnverk det ena efter det andra måst nedläggas och intet enda torde vid någon tidpunkt hava berett sina ägare annat än förluster. För att giva en riktig föreställning om de oöverstigliga svårigheter, som före tillkomsten av järnvägskommunikationer existerade för de Norrbottniska bergverken torde det vara lämpligt att här införa ett utdrag ur den relation om bergverkens och brukens tillstånd i Västerbottens bergmästaredöme för år 1809, som under 1810 avgavs av dåvarande bergmästaren J. J. Quensel:

»Den delen av Sveriges inbyggare som av bergverkens drift hämta sin näring har länge av rikets politiska ställning lidit kanske oersättliga förluster. Av särskilte orsaker hava i samma landsort en del blivit ruinerade en annan del genom andre Näringsomsorger, Handel eller jordbruk kunnat uthärda de tryckande omständigheter av ett lågt pris på brukseffecter och ett öfwer all måtta stegrat pris på spannemål och dagsverken, men vid betraktande av dessa svårigheter finnes ögonskenligt att Wästerbotn i högre grad än någon annan landsort i Sverige fått erfara dem. Att förtiga de olyckor, som kriget under förflutna året medfört är detta en följd av Wästerbotns belägenhet och naturliga beskaffenhet. Sjöfarten här är endast 3 högst 4 månader av året öppen, härifrån har under den tid av 7 år som jag bott i landet visserligen icke 500 sk. stångjärn blivit förde direkt utrikes utan endast till Stockholm, Spannemålsproduction alltid understiger Consumtion och Folkbristen samt lättheten för arbetaren att genom Tjärurötters upptagande på Kronoskogarne i Landet finna utväg till bärgning utan att vara tvungen till ett bestämt arbete för dagen förorsakar alltid här en högre dagspenning än i andra orter. Med fullkomlig kännedom av det Nit för Bergshandteringens bestånd som uppeldar Eders Excellence och Kongl. Maj:t Coll. vet jag att denna min berättelse inte kann vara annat än högst obehaglig men om den Näring, som är anförtrodd i E. Ex. och H. K. C. verksamma vård, skall kunna upphjelpas hvartill fordras den utmärktaste omvårdnad, rådighet och driftighet, så bör E. Ex. och H. K. C. känna det onda i sitt ursprung och den widd hvartill det hunnit.

Långt ifrån att tro det Frihet i Näringarne undergräver deras bestånd är jag ännu ganska övertygad om nyttan av det hufvudsakliga i Kongl. Förordningen den 15 juni 1809 och tror således icke att stångjärnssmidets utvidgande varit orsaken till det lägerwall hvari Brukshandteringen i Wästerbotn nu råkat och skulle hafva råkat fast i mindre grad även om aldrig Sveriges Fiender fått sätta Foten inom Wästerbotns gräns; men som jag redan nämt, Landets belägenhet och den korta tiden för dess Sjöfart vilken inskränker Communication med det övriga Fäderneslandet till en så kort tid av året har i nuvarande Conjunkturer varit Brukshandteringens svåraste motstånd. Det stångjärn, som år 1808 om Sommaren fördes till Stockholm och såldes för 6 Rdr var tillverkat av tackjärn köpt Sommaren 1807 för 5 Rdr. När nu kohl, utlagor, som vid vissa Werk gjöra ända till 7 %, Smeders och Bruksbetjenters underhåll i en tid då en T:a korn gälde 8 Riksdaler alt Banco, tillägges, så synes lätteligen i vilken ömkelig belägenhet Bruksrörelsen skulle komma, ty att vissa Werk hafva egna Blåsningar bevisar als intet häremot så länge Spannmålspriser och Folkbristen samt brist på Foror gjöra egna Tackjärnet i Tillverkningspris wäl så högt som det köpta, härifrån dock undantaget Kengis där tackjärnet för billigt pris kan tillverkas så vida Bruksägaren för andra orsaker skulle finna sig belåten med en efter Folktillgången passande ringa årstillverkning. Utom det att således Bruksägarne äro nödsakade att till vad pris som hälst Tackjernet säljes i Stockholm, därmed förse sig, under det att Sjöfarten är öppen och sälja sitt Stångjern för att få nytt Tackjerns- och Spannemålsförlag, skall nödvändigt denna korta tiden för Communication med Stockholm, det enda ställe där Westerbotns Bruksidkare varit vana att sälja sitt jern och inköpa sina nödtorfter, belasta tillverkningen med ett drygt förlag, hvilket när sådana olyckor tillstöta, som nu händt, hvarigenom ett års tillverkning icke kan ens blifva skeppad till Stockholm, förlänges i 2 fulla år och stundom däröfver, en omständighet, som för hvarje näringsidkare särdeles i ett penningfattigt land är av de känbaraste följder; och måste vara det aldramäst här då ortens Bruksägare wanligtvis icke äro större Capitalister än att de nödgats till Werkens inköp eller som är detsamma, deras iståndsättande eller oppbyggande, begagna alla vanliga tillgångar genom Förlags Contracter och Disconter m. m.

Då jag säger att den korta tiden för Communication med Södra Sverige i synnerhet åren 1807, 1808 och 1809 skadat Brukshandteringen är det icke derföre min mening att påstå det landet är illa beläget för Brukshandteringen. Ehuru denna omständighet, nu enligt anförda summariska Calculen werkat en stor förlust, skulle likväl lika möjeligt kunna blifva, att Bruksidkaren 1810 köper sitt Tackjern och Spannemål i Stockholm för ovanligt gott pris, och 1811 eller 1812 säljer sitt stångjern för vida högre pris, än om han fått genast efter Inköpet utsmida och sälja det; med de olägenheter, som, så länge de äro till, skola skada Brukshandteringen, är bristen på Folk och Spannemål samt deraf följande höga arbets- och Forlöner, icke att förtiga det förhöjningen i Skjutslegan betydeligt bidragit till de senares förhöjande, hälst Bonden här i orten mycket häldre förtärer sitt bröd av Agnar och stundom Bark hemma i sitt hus, der han kan få äta sin Filmjölk än plåga sig och sin ofta enda häst på wägarne för en betalning, som icke fullt upp ersätter den kostnad han i sådana händelser nödsakas vidkännas för ett bättre uppehälle under resan än hemma i huset, och altid vid accord om forlön åberopa vad Skjutslegan för en lika lång väg gjör. Så länge tillgångarna på Tjäruverke, Skeppswerke, Bjelkar och Sågtimmer äro så tillräckelige, att Tjäruverket aldeles intet och det öfriga obetydeligt högre betalas än hvad arbetet med timrets fällning och framförande kan vara värdt, så saknar Landets Allmoge icke lätta utvägar till förtjänst under vintermånaderna, och ingen Bruksägare är i stånd att betala sina kohl till ett så högt pris att Bonden häldre kohlar än hugger Skeppswerke, Bjälkar och dylikt, och då mängden av tävlare om förtjensten är ringare, blir följden naturligtvis att Bonden sätter ett öfverdrefvit pris på sina kohl eller och kohlar han icke. Att förmå en Bonde att arbeta för Dagspenning är äfven så svårt, emedan här gäller det samma som är sagt om Forslande. Han blir häldre hemma och förtär sin mjölk än går ut på arbete längre från sitt hem, än att han kan äta alla måltider om dagen hemma åtminstone vill derföre hafva så stor dagspenning att han för en veckas arbete kan lefva sysslolös. Deraf har händt, att Dagsverken af t. ex. öfvade Timmerkarlar betalts med 24 à 32 S. Banco. Häraf synes huru oriktigt en Resande skulle döma om detta Land, om han skulle se Bond-Folkets vardagslefnad, bestående av Bröd, bakat av korn och agnar, litet Filmjölk i stället för dricka och Soppa, samt endast vid högtider ett litet stycke salt Fisk eller en bit smör, om, säger jag, han häraf skulle sluta till fattigdom och följande begär efter peningar. Infödingarnes måtteliga lefnadssätt ersätter deras brist på Spannemål, och denna måttelighet hos Landets Infödingar, jämte det att en trefven arbetare icke gerna flyttar från den ort der han är född eller uppfödd, gjör att de flesta Försök, som blifvit gjorda med tillkallande av Södra orters arbetsfolk, kohlare eller jordbrukare, misslyckats. Klimatet har däruti ingen annan del än så vida det verkar på dageliga lefnadssättet. När en Arbetskarl från Rikets Södra Orter kommer hit och skall för sädesbrist nödgas sakna sitt måltidsdricka, sitt kraftiga Rågbröd, sitt Fläsk och Kött, sina ärter med mera, så försvagas, om icke krafterna, likväl åtminstone modet och han blir huglös att arbeta, när han icke genom sitt arbete tror sig kunna förtjäna så, att han på sitt gamla vis kan lefva. Några få exempel visa dock, att trefna arbetare från Bergslagerne ganska väl tagit sig fram här i orten, men flit och sparsamhet äro tvenne Dygder, som förenade måste finnas hos den Colonist som från fruktbarare orter skall flyttas hit och trifvas.

Folkmängden här i landet tilltog med stora steg före Kriget, men recrytering, Wargerings uppsättning, Landtvärns utskrifning och framför alt de Folkdödande epidemier som härjade Landet under året 1809, hafva nedsatt Folknummern så, att den knappast på 10 år lärer ernå förra höjden.

Mot dessa alla olägenheter har Bruksrörelsen att kämpa utan afseende på Fiendteliga Tropparnes infallande i Landet; men detta mördande slag återstod; redligt och troget hade hvarje Invånare i Wästerbotn uttömt alla sina matförråder och mången hade tagit brödet ur sin egen mun för att dela det åt en Armée, som man hoppats blifva Landets försvar, men hela Arméen gaf sig fången i Calix och ingen fanns som vid denna skamliga Capitulation vågade ett ord till Landets förmån och fredande; minnet av denna ohyggliga period skulle snart kunna förleda mig till Digressioner från mitt ämne, om icke vördnaden för E. E. och H. K. C. ålade mig, att med möjligaste korthet skynda till mera enskilta ämnen för min ödmjuka berättelse, sedan jag i det föregående vågat fästa E. E. och H. K. C:ii högtupplysta uppmärksamhet på de fjättrar, som i allmänhet fängsla Bruksdriften i detta Bergmästare Döme, under ödmjukaste anhållan om tillgift, att då jerntillverkningen och förädlingen nästan utan undantag är det enda, som till min Embetsmanna åtgärd i economiskt avseende hörer, jag så länge och ensamt dervid uppehållit.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Koppar Werk.

finnas nu alldeles inga i gång inom Bergmästare Dömet. De som förr varit arbetade hava väl väkt någon gång idoga mäns uppmärksamhet men som dessa tillika varit nog olyckelige att äga Jernwerk, hava dessa senare så upptagit all deras werknings förmåga att de dem meddelade mutsedlar icke blivit begagnade.

Kengis Jernverk med Junusuvando Grufvor och Masugn, samt Torneåfors samt Karanäs Masugnar.

Detta äldsta Jernwerk inom Bergmästare dömet har på en längre tid drifvits, med största lamhet, men tillverkningen har likväl vanligen stigit till omkring 400 Skeppund på året, nu är derimot förra Ägarne under Cessio bonorum, och Concours massornes Curatorer, som nära ett år genom Fiendens vistande i Landet varit stängde från all gemenskap med werket, hafva icke kunnat förekomma Arbetarnes minskning dels genom sjukdomar och döden dels genom bortflyttning från Bruket, där intet var att äta och intet att förtjena. Fruktansvärt är således, att detta Werk är nära sin fullkomliga undergång som Jernbruk. Karanäs Masugn med därunder hörande skogar och Sjömalmstägt ligger nu inom Ryska gränsen, i öfrigt äro Grufvor och Werk under detta Bruket belägna på wästra sidan om Riksgränsen mot Ryssland. Kengis och Svansteins Bruk tillhörande Inägor äro äfvenväl på Östra eller Ryska sidan belägne. Ingen fientlig tropp har något våld föröfvat vid Kengis.

Melderstein med de inom dess District belägne Werk hafva ej eller genom Fienden blifvit plundrade eller förstörde utan drifvit icke med vanlig verksamhet, men dock så att de bästa arbetarne blifvit bibehållne och med sine nödtorfter försedde.

Degerfors Jern och Manufacturverk i Piteå socken och nära gränsen av Skellefteå har deremot enligt uppgift lidit en förlust av 4,455 Rdr 24 S. R. G. S. dels genom Inqvarteringar, som hindrat Brukets drift, dels genom Contributioner och sluteligen genom den totala plundring, som övergått Brukets arbetare. Jag vill på detta ställe skona E. Ex:s och H. Kongl. Collegii ömhet för en omständelig berättelse om alla de grymheter, som omenskeliga och uthungrade Soldater begingo, och varom jag förmodar att ägaren sjelfmant lärer berätta för att erhålla någon lindring i utskylderna.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Eders Excellence och Högl. Kongl. Collegium behagade höggunstigast häraf sluta i hvad beklagansvärda omständigheter Bruken här i landet äro och huru angeläget det är att de kraftigt understödjas om de icke alldeles skola gå under.»

Den långa och dyrbara malmtransporten från Gällivare, som enligt vad som i nyss citerade relation framhålles, gjorde tackjärn, framställt av malm därifrån dyrare eller åtminstone lika dyrt som köpetackjärn från bergslagen med pålagd frakt till de norrbottniska bruken, föranledde ägarne av såväl Strömsunds och Selets masugnar som av de senare anlagda Avafors och Törefors masugnar att anskaffa malm sjöledes från Utö och Vigelsbo m. fl. gruvor i Roslagen. Likaså torde de inom länet i slutet av 1700-talet vid Hasafors och Degerfors för tillgodogörande av närliggande myrmalmsförekomster byggda blästerugnarne hava tillkommit på grund av de höga fraktkostnaderna å Gällivaremalmen.

Under rubriken »Svappavaara kopparverk» har redan omnämnts, huru man för transport av råkoppar till Kengis och sedermera även järnmalm från Svappavaara till Junosuando och Tornefors masugnar samt tackjärn därifrån och till Kengis jämte färdiga järn- och kopparvaror från Kengis till Torneå stad, använde en kombinerad landtransport med renar eller hästar samt flodtransport med »håpare» (pråmar?) eller forsbåtar, för vilket senare ändamål bröderna Momma bl. andra använde stora kostnader på upprensning av vissa forsar i Torneälven.

Motsvarande anordningar planerades sedermera av friherre Hermelin för malmtransporten från Gällivare malmberg till de olika, å denna malm baserade masugnarne i Råneå, Kalix och Luleå socknar. Vägen till Selets masugn över Storbacken eller Edefors har redan blivit omnämnd. Från havet räknat till Storbacken bestod denna flodväg av 444,000 fot spakvatten, 45,200 fot forsar och 3,000 fot strömdrag. Förbi de svåraste forsarne, Edeforsen och Hedens forsar, byggde baron Hermelin för hjuldon farbara vägar för transport av malm och andra effekter. Hela fallhöjden från Storbacken till havet är 155,6 fot. Det engelska bolag, som på 1860-talet ägde så gott som hela Gällivare malmberg, påbörjade kanaliseringsarbeten vid ifrågavarande forsar, men dessa avbrötos, då bolaget 1868 gjorde konkurs, och ha därefter ej återupptagits.

Den andra transportvägen, som nyttjats redan från mitten av 1700-talet, var uteslutande landväg och ledde från Gällivare nästan rakt söderut ned till Meldersteins bruk samt vidare 1 mil till Strömsunds vid havet, vid god hamn belägna masugn, och räknades till 18 mil om vintern, då myrar och sjöar voro farbara.

Den tredje vägen slutligen följde Lina- och Skrövälvens floddalar förbi Skrövens by till Gyljens masugn i Överkalix socken 14¾ mil från Gällivare. Från Gyljen fanns landsväg anlagd för tackjärnstransporten m. m. till Törefors bruk. Flodvägen mellan Gällivare och havet efter Lina, Ängeså och Kalix älvar bestod av 584,160 fot spakvatten, 153,060 fot forsar samt 34,680 fot strömdrag, hela fallhöjden var 1,084,84 fot.

Det är naturligt, att även om en kanalisering av något av dessa vattendrag varit tekniskt och ekonomiskt genomförbar, så skulle en sådan transportled, vilken till följd av landets kalla klimat icke i regeln skulle ha kunnat användas mera än 4, högst 5 månader om året, visserligen kunnat bliva av stor betydelse för den dåtida, kvantitativt obetydliga järnförädlingen, men den skulle ingalunda ha kunnat i någon mån tillfredsställa den moderna produktionens och allra minst den nutida malmexportens krav på kommunikationsmedel och den skulle icke heller ha stått i någon rimlig proportion till de ofantliga järnmalmstillgångarne i Norrbotten. En järnväg från dessa till havet var den enda rationella lösningen av kommunikationsfrågan.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas ett projekt, som i början av 1820-talet framfördes i en underdånig ansökan från dåvarande inmutaren av Luossavaara och Kiirunavaara, brukspatron Ekström å Kengis bruk, att få exportera malm från dessa berg till Norge samt frakta densamma med hästar till Torneträsk 4 mil, längs detta med pråmar 8 mil och slutligen åter med häst till norska kusten 4 mil. Denna framställning, som avsåg att giva ekonomiskt stöd åt de i starkt betryck varande Torneåverken, blev emellertid av principiella skäl avslagen av regeringen.

Riksgränsbanan och den stora malmexporten. Den gamla järnförädlingens upphörande.

Oaktat alla svårigheter till följd av bristande kommunikationer fortgick likväl den gamla norrbottniska järnförädlingen ända tills i slutet av 1880-talet, då järnvägen från Gällivare malmberg till Luleå blev så pass färdig, att någon större trafik kunde börja. 1887 var det sista år, under vilket tackjärnstillverkning ägde rum vid någon av de gamla masugnarne, 1889 slutade valsverks- och gjutgodstillverkningen vid Altappen, 1896 tystnade den sista stångjärnshammaren (vid Selets bruk) och året förut slutade det sista manufakturverket (likaledes vid Selet) sin verksamhet, om man undantar det obetydliga husbehovssmide, som ännu utföres vid Kengis bruk. 1887 var järnmalmsbrytningen i Gällivare 2,200 ton, minskades sedan på grund av Gällivarejärnvägens otrafikabla skick och pågående process om Gällivaregruvorna mellan det engelska gruvbolaget och översten C. Bergman, så att den 1891 endast var 180 ton, men steg 1892 efter processens avgörande till Bergmans och hans medintressenters förmån samt sedan Svenska Staten av det engelska bolaget övertagit järnvägen och iordningställt densamma, till 178,817 ton, 1893 till 306,594 ton, 1894 till 655,401 ton, 1900 till 954,020 ton. År 1903, sedan järnvägen mellan Kiruna och Narvik öppnats för allmän trafik var länets järnmalmsproduktion 1,941,662 ton, 1908, då den första uppgörelsen mellan staten och Kirunabolaget m. fl. av år 1907 trädde i kraft, ökades den till 2,793,448 ton, 1913, det sista året före kriget och då den andra uppgörelsen om ökad export mellan staten och bolagen ägde rum, till 4,880,935 ton. Genom krigets inverkan och allt fortfarande genom dess efterverkningar på hela världens ekonomiska liv har det icke varit möjligt för Kirunabolaget att på långt när utnyttja de exportmöjligheter, som medgivits bolaget i överenskommelserna med staten av åren 1907, 1908 och 1913. Malmbrytningen i länet nedgick därför under kriget år för år, så att den 1917 var endast 2,819,472 ton, steg visserligen 1918 med ungefär en miljon ton men gick 1919 under 1917 års produktion och var 1920 endast 2,215,978 ton, d. v. s. lägre än någonsin efter 1903, då Kiruna kom med i produktionen.

Den egentliga malmexporten började samma år Gällivarejärnvägen blev fullt i ordning eller 1893 med 139,193 ton, steg sedan i mån som brytningen ökades, så att den utgjorde år 1900 1,054,575 ton, 1903, då Kiruna kom med, 2,059,008 ton, år 1908 2,789,632 ton, år 1913 4,787,385 ton. Under kriget minskade exporten efter en del fluktuationer år 1918 till 3,142,921 ton, under 1919 till 1,060,953 ton och steg under 1920 till 2,335,709 ton. Såsom exporterad malm har uti här angivna siffror icke inräknats å upplag i Narvik och naturligtvis ännu mindre i Luleå lagrad malm. Inalles har under åren 1892-1920 enligt uppgift exporterats från de fyra järnmalmsfält i Norrbotten, som äro föremål för egentlig gruvbrytning, 61,871,665 ton järnmalm, medan malmproduktionen inom länet från och med år 1833 till och med 1920 uppgått till 65,241,651 ton malm. Är det antagandet riktigt att vad som brutits under åren 1834-1887, i runt tal 54,700 ton, i sin helhet förädlats vid de då ännu i gång varande masugnarne, och härtill lägges den Norrbottensmalm, som enligt uppgift blivit förädlad dels genom tillverkning av 22,166 ton apatitslig å Svartön åren 1899-1904 dels under åren 1905-1920 (häri dock ej inräknad den i malmproduktionssiffrorna ej heller intagna Gällivarevarpmalm, som förädlats vid Luleå järnverk och vid Höganäs järnsvamptillverkning) eller 596,294 ton, så blir summan 62,490,125 ton, vadan alltså vid 1920 års slut skulle finnas i förlag vid gruvfälten och å upplagen i Luleå och Narvik eller andra upplagsplatser skillnaden mellan den totala produktionen och sistnämnda kvantitet eller 2,751,526 ton, vilket icke torde vara osannolikt. Den från början av år 1906 till och med 1920 vid nyssnämnda järnverk förädlade anrikningsmalmen från Gällivare har uppgått till 948,248 ton, i slig motsvarande ungefär 569,400 ton. Lägges nu denna kvantitet till summorna av producerad primamalm å ena sidan samt å andra sidan förädlad primamalm, så får man en total produktion av ungefär 65,811,000 ton samt en förädlad malmkvantitet av ungefär 1,188,000 ton eller 1,8 % av hela länets malmproduktion.

Förädlingsföretag, startade efter malmexportens början.

Olika hava omdömena varit om förmågan att sköta de vidlyftiga gruvaffärerna hos de män, som återbördade de stora norrbottniska malmfälten åt Sverige och sedan ledde gruvföretagen genom de många ekonomiska svårigheter, som mötte, tills det hela var färdigt i och med Riksgränsbanans färdigbyggande och Kiirunavaaras färdigställande för gruvdrift i stor skala, men i ett avseende torde dessa män icke kunna förvägras fullt erkännande, nämligen uti deras livliga intresse, att låta en del av malmrikedomarnes avkastning komma det egna landet till godo. Om ett sådant intresse vittna såväl överste Bergmans som konsul Broms’ allvarliga strävanden att göra något för det norrbottniska jordbruket, (den förres många utdiknings- och sjösänkningsföretag, den senares stiftelse för bildande av egna hem i Tornedalen). Vad som här särskilt bör påpekas är emellertid anläggningen av Norrbottens malmförädlingsverk å Svartön. Härmed avsågs att för hela det svenska jordbruket nyttiggöra de oerhörda mängder apatit (fosforsyrad kalk, motsv. det vid superfosfatberedning vanligen använda råfosfatet), som finnas i de norrbottniska malmerna, ensamt i Kiirunavaaramalmerna till så stor mängd, att den Kiirunamalm, som exporterades året närmast före kriget innehöll mångdubbelt den fosforsyrekvantitet, som årligen konsumeras av det svenska jordbruket. Genom anrikning åtskildes järnmalm och apatit, varpå den senare smältes tillsammans med soda till s. k. Wiborghsfosfat, som således kom att innehålla både fosforsyra, kalk och alkalier. Detta gödningsämne omtalas ännu i dag med förtjusning av dem som kommo att pröva dess förträfflighet. Under de år verket drevs, 1899-1904, tillverkades 22,166,2 ton apatit och 324,033 ton järnmalmsslig. Verket blev, sedan Grängesbergsbolaget övertagit konsul Broms’ samtliga aktier i de norrbottniska gruv- och malmförädlingssamt rederiföretagen, nedlagt och rivet.

Samtidigt med detta nedläggande pågick uppbyggandet av ett annat malmförädlingsverk, däri dock gruvbolagen icke torde ha ingått som delägare, nämligen Luleå järnverk vid Karlsvik som 1906 kunde påbörja sin järntillverkning, baserad på kontrakterad leverans från Gällivare malmfält av s. k. varpmalm med 45 à 46 % järnhalt, vilken malm ej kunnat vinna avsättning för export, men genom finanrikning och brikettering enligt d:r Gröndals förfarande nu befriades från det mesta av rågodsets fosfor- och svavelhalt, så att ett prima, fosforrent exporttackjärn kunde erhållas som produkt. Tillverkningen utgjorde från 1906 till och med 1920 517,868,5 ton slig varav dels tillverkats 314,133,3 ton tackjärn, dels översänts slig till Höganäs för järnsvampberedning med användande av kolskiffer som bränsle.

Slutligen har Norrbotten från 1917 ett elektriskt smältverk i Porjus som under åren 1917-1920 har producerat 27,036 ton tackjärn och kiseljärn m. fl. legeringar, vartill använts slig från Gällivare malmfält och malm från Kiruna och Tuollavaara.

Norrbottens produktion av vissa bergverksprodukter.

Med ledning till stor del av utav bergmästaren Abr. Trysén gjorda anteckningar beträffande den tidigare tillverkningen av metaller inom länet samt vad i övrigt funnits tillgängligt av produktionssiffror i bergmästarearkivet, har efterföljande tabell över »Norrbottens kända produktion av vissa bergverksprodukter åren 1635-1920» upprättats. För att något begränsa tabellens omfång ha därvid de årliga produktionssiffrorna, omräknade från de gamla vikterna i ton eller kilogram (det senare endast beträffande silverproduktionen) sammanslagits för varje tiotal år utom för de senaste åren, där årssiffrorna antagits ha större intresse. I tabellerna ha de olika bergverken ordnats på hävdvunnet sätt. Först de s. k. ädlare verkens produktion, så kopparverkens och kopparmalmernas och sist järnverkens och järngruvornas. Dessutom förekommer en rubrik Diverse malmförädling, den från gruvdriften åtskilda anrikning, som verkställts dels vid Norrbottens Malmförädlingsverk för vinnande av apatit och järnmalmsslig, dels vid Luleå järnverk. Slutligen har i olika kolumner angivits den årliga malmexporten från länet, jämte den årliga kvantiteten inom Sverige förädlad järnmalm, dels prima malm, dels anrikningsmalm.

Det är givet att statistiken särskilt för föregående århundraden är mycket bristfällig, ofta grundad på muntliga uppgifter o. dyl. Jag har dock trott, att en sammanställning av tillgängliga siffror skulle vara av stort intresse och trots sina många luckor, giva en ganska god bild av bergshanteringens ståndpunkt inom länet under gångna tider. Några ytterligare kommentarier torde näppeligen vara nödvändiga, än de som gjorts å andra ställen i texten.

Tioårssammandrag ang. Norrbottens läns kända produktion av vissa bergverksprodukter åren 1635-1920

Järnmalmstillgångarne.

Då utrymmet icke tillåter någon närmare beskrivning av de olika järnmalmsfyndigheterna, skall jag tillåta mig att till en början få hänvisa till följande tabellariska, från 1913 års malmkommission benäget meddelade uppgifter ang. järnmalmsfyndigheter i Norrbottens län som helt eller delvis tillhöra svenska staten, d. v. s. de fyndigheter, som genom uppgörelserna 1907 och 1908 antingen helt kommo att tillhöra Staten, eller där Staten återvann sin jordägareandel och efter viss tid erhåller rätt att inlösa även övriga andelar (se sid. 124 o. f.).

Från Aktiebolaget Nordsvenska malmfält ha erhållits följande uppgifter rörande bolaget tillhöriga järnmalmsfyndigheter inom Norrbottens län:

Kaunisvaara malmfält å Kaunisvaara bys mark inom Pajala socken: Fältet, som är helt belagt med utmål, vari bolaget jämväl disponerar jordägarerätten, är undersökt genom blottningar och ett flertal diamantborrningar. Enligt vad dessa givit vid handen kan fältets totala malmarea skattas till minst 90,000 m², i stort sett hälften utgöres av fosforfattig styckmalm med c:a 60 % järn och 0,02 % fosfor och resten av anrikningsmalm med c:a 40 % järn. Malmen är dock i väsentlig utsträckning svavelhaltig.

Masugnsbyfältet innefattar de gamla Junosuando järngruvor och deras fortsättning norrut och ligger på Junosuando masugnsbys mark inom Jukkasjärvi socken c:a 11 mil OSO om Kiruna. Fältet är belagt med 52 utmål, vari bolaget med få undantag innehar jordägarerätten. Av utförda blottningar och borrningar att döma bör malmarean sammanlagt uppgå till c:a 60,000 kvm., varav ungefär hälften representeras av mestadels fosforfattig styckmalm, som till stor del är svavelhaltig, andra hälften av lättanrikad c:a 35-procentig svartmalm.

Vittangi järnmalmsfält inom Vittangi bys område samt å kronomark, Jukkasjärvi socken. Inom detta komplex av järnmalmsfyndigheter äro de flesta än ej fullständigt undersökta. Ett par av fälten äro emellertid av betydande storleksordning, malmerna torde dock i stort sett vara något fattigare än i Kaunisvaara- och Masugnsbyfälten. I flertalet hittills lagda utmål innehar bolaget även huvudparten av jordägarerätten.

Till ovanstående anser jag mig böra lägga ytterligare några upplysningar. Å kronomark finnas fem st. utmål i norra Vathanvaara, strax NV om gränsen för Vittangi byamark. Denna fyndighets malmarea har ansetts möjligen kunna uppgå till 10,000 kvm.

Å Vittangi byamark finnes något söder om Vathanvaara 4 utmål i Mänty Vathanvaara med till 3,000 kvm. preliminärt uppskattad malmarea, dock alltför få blottningar för att med någon säkerhet bedöma malmtillgången.

Övriga fyndigheter ligga i nära sammanhang med varandra, sträckande sig från trakten av Soitolasuvantos nedra ända vid Torne älv över till Vittangi älv. Å dessa äro hittills lagda 29 utmål å järnmalm och 9 utmål å svavelkis. Här äro omfattande både jordrymningar och diamantborrningar verkställda dock utan att lämna någon klarhet om malmtillgången och malmens kvalitet på grund av dennas lösa beskaffenhet, som gjorde att så gott som inga borrkärnor av malm kunde erhållas. Man torde kunna antaga att åtminstone 15,000 kvm. malmarea skall vara förefintlig inom dessa utmål, som äro fördelade i två komplexer, Nunasjärvenmaa med 32 och Kuusinunasvaara med 7 utmål, vilka sinsemellan äro förbundna genom de nio utmålen å svavelkis.

Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält har dessutom förvärvat sig inmutarerätten till Vietovare malmfält, beläget ung. 2 mil fågelvägen väster om Kiruna och 8 km. nordost om Ekströmsberg strax väster om Aitijoki ung. 2 km. från dess utlopp i Adtjolahti, en vik i nordvästra hörnet av Holmajärvi, en av de ovanför riksgränsbanan belägna, av Kalixälven genomflutna sjöarne. Fältet belades 1919 med 8 utmål för svavelkis, vilken förekommer i blandning med magnetisk järnmalm, i så stor myckenhet, att svavelhalten uppgår till 4 à 6 %, ibland högre. Fältet torde emellertid icke kunna ekonomiskt utnyttjas utan samtidigt tillgodogörande av järnmalmen och till denna har staten såsom jordägare enl. bestämmelserna i lagen den 31 maj 1918 ensamrätt. Malmarean är icke känd, då högst få blottningar på grund av den starka jordtäckningen (2 till 10 meter) kunnat göras. Den torde få antagas ligga över 10,000 kvm.

Samtliga ovannämnda, Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält tillhöriga fyndigheter, äro i stort sett genomgående starkt förorenade av svavel. De böra därför även i fråga om de järnrikare kvaliteterna underkastas finanrikning, varvid man torde få antaga att en fosforren slig skall erhållas med betydligt nedsatt svavelhalt, som vid brikettering eller sintring torde kunna nedbringas tillräckligt för att lämna ett råmaterial för prima järn. Utfrakten blir för Vietovare att kombinera med en bana till Ekströmsbergs malmfält, för Vittangi- och Masugnsbyfälten till Kiruna över Svappavaara och Mertainen samt för Kaunisvaara över Pajala till Övertorneå.

Från 1913 års Malmkommission erhållna uppgifter ang. järnmalms fyndigheter i Norrbottens län som helt eller delvis tillhöra Svenska staten

Sedan Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund numera förskaffat sig de flesta aktierna även i Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält, innehar Grängesbergsbolaget inmutareandelen i samtliga hittills omnämnda järnmalmsfält med de undantag, som uppstått på grund av statens uppgörelse med bolaget och dess underbolag år 1907 och 1908 samt på grund av Svappavaaraköpet år 1908. Vad jordägareandelen beträffar, sa innehas den till större delen av bolaget i fråga om Kaunisvaara, Masugnsby- och Vittangifälten, men i övrigt av Staten, som även har inlösningsrätt till inmutareandelen i de allra viktigaste fälten, Kiirunavaara och Gällivare malmberg.

Utanför Grängesbergsbolagets och Statens innehav finnas inom länet endast två av de under brytning varande malmfälten, nämligen Koskullskulle (geologiskt samhörande med Gällivare malmberg, men tillhörande de österrikiska eller numera rättare tjecko-slovakiska Witkowitz-verken, formellt Bergverksaktiebolaget Freja), samt Tuolluvaara, beläget en halv mil öster om Kiruna och tillhörande ett konsortium av större mellansvenska järnverk.

Produktions- och exportsiffror från Koskullskulle ingå i siffrorna för Gällivare malmfält, Tuolluvaaras produktion däremot är särskilt angiven i tabellen. Den har från brytningens början 1902 till 1920 års slut uppgått till 1,397,048 ton prima malm, varav ung, 40 %, som utgjort fosforren malm med ung. 0,010 % fosfor förädlats dels vid de aktieägande bruken dels vid andra svenska järnverk, däribland de sista åren Porjus. Ungefär 90 % av hela den i tabellen upptagna kvantiteten förädlad prima järnmalm under tiden 1905-1920 har sålunda erhållits från Tuolluvaara, vars övriga 60 % av brytningen exporterats, då fosforhalten varit för stor för framställning av primajärn. Malmarean, som varierar rätt mycket å olika nivåer, torde ligga mellan 10,000 och 15,000 kvm. Från Koskullskulle har däremot all producerad järnmalm exporterats med undantag endast av det, som brutits för vissa norrbottniska järnverk för längre tid tillbaka långt innan järnvägens tillkomst. Denna malm har i allmänhet hållit omkring 0,020 % fosfor, således en A-malm efter exportskalan. Av icke brutna järnmalmsfyndigheter, i vilka Grängesbergsbolaget icke förskaffat sig aktiemajoriteten, för så vitt känt är, torde här böra nämnas Ruotivare järnmalmsfält jämte Vallatj, 1½ mil VNV om Kvikkjokks kyrkoby, undersöktes första gången av Cl. Vallman 1795 samt av C. M. Robsahm för friherre Hermelins räkning följande år och är omständligt beskrivet redan i Hermelins mineralhistoria. Denne hade stora planer på Ruotivare och planerade en kanalisering av Lilla Lule älvs sjösystem ned till Jokkmokk för malmfrakten. Ruotivares malmarea uppskattades 1891 av statsgeologen Fr. Svenonius och bergmästare J. Carleson var för sig samt av bergsingeniören J. Jungner 1892 samstämmigt till 300,000 kvm., men senare undersökningar i förening med visserligen ej slutförda djupborrningar hava velat starkt reducera malmtillgångarne. Dessas storlek måste f. n. betecknas såsom outredd. I varje fall är den dock betydande, och malmens läge ger vid handen, att brytningskostnaderna vid en drift i stort nödvändigtvis måste bliva mycket låga. Men själva malmens beskaffenhet gör dess värde tvivelaktigt. Titansyrehalten i malmen ligger nämligen uppe mellan 11,35 och 14,25 % och järnhalten är så låg som mellan 47,91 och 52,16 %. Så länge frågan om starkt titanhaltiga malmers ekonomiska tillgodogörande icke är löst, torde man därför böra lämna dessa fält ur räkningen. Även avståndet till närmaste järnvägsstation, Porjus (eller Luleluspen?) är väl stort, ung. 15 mil och blir icke heller efter Inlandsbanans fullbordande till Jokkmokk avsevärt förbättrat.

Uppgörelserna mellan staten och Grängesbergsbolaget, Kirunabolaget m. fl.

Då med undantag av de relativt små malmfälten Koskullskulle och Tuolluvaara inga andra »aktuella» järnmalmsfyndigheter, i vad frågan gäller utvecklingsmöjligheterna för Norrbottens bergsbruk, f. n. äro kända än de här förut omnämnda, som äges av staten eller i vilka Grängesbergsbolaget är huvudaktionär, samt av dessa de, som tillhöra Aktiebolaget Nordsvenska Malmfält, på grund av sitt läge och sin karaktär av huvudsakligen anrikningsmalmer, torde böra hänföras till »reserven», synes det vara på sin plats, att här göra en kort antydan om innebörden av de mellan staten och Grängesbergsbolaget m. fl. under åren 1907, 1908, 1913 och 1918 träffade malmavtalen.

1907 års avtal. Staten hade på grund av bestämmelserna i 1884 års gruvstadga förlorat sina jordägareandelar i de viktigaste utmålen i Gällivare, Kiirunavaara, Luossavaara och Nokutusvaara malmfält, men lyckades genom avtalet 1907 dels återvinna dessa andelar, dock ej till full utsträckning förrän efter år 1937, dels erhålla betydelsefulla medgivanden från bolagens sida till den svenska järnhanteringens förmån därigenom, att staten dels medgav en betydligt ökad malmbrytning utöver den, som i sammanhang med beslutet om riksgränsbanans byggande blivit bestämd, dels avstod från sin rätt att lägga exporttull å den medgivna exportkvantiteten såväl från Kiirunavaara och Gällivare som från Grängesbergs malmfält, dels slutligen avstod från fullföljande av rättegången angående förverkade utmål i Gällivare malmfält. De bestämmelser, varigenom man sökte tillgodose järnhanteringens intressen, voro, förutom rätten för staten att inlösa även inmutareandelen i de lappländska malmfälten 1933 eller eventuellt 1943, begränsningen av malmexporten från Grängesberg efter 1917 års utgång till högst 450,000 ton årligen, exportförbudet å fosforfattig s. k. A-malm från Kiirunavaara utöver redan sålda 700,000 ton, förpliktelsen för bolagen att till skäligt pris, vars bestämmande kunde av Kungl. Maj:t underställas skiljemäns avgörande, av den medgivna malmproduktionen i Kiirunavaara och Gällivare i främsta rummet leverera vad som av de malmsorter bolaget bryter, åstundas för järn- eller ståltillverkning inom Sverige (kontraktets § 15). Utöver dessa förbehåll angående de redan under brytning varande malmfälten, överlämnades till staten med full äganderätt samtliga Mertainens gruvaktiebolag tillhöriga malmfyndigheter av vilka de förnämsta voro Ekströmsbergs och Mertainens järnmalmsfält, samt med uteslutande dispositionsrätt intill år 1933 respektive 1938 Luossavaara malmfält, med rätt för staten att därefter behålla malmfältet som sin egendom eller ock, i fall det visade sig fördelaktigare, återlämna detsamma till Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag med skyldighet för detta att ersätta staten värdet av eventuellt för gruvdrift utförda anläggningar, »byggnader och annat, liksom maskiner redskap och materiel» (kontraktets § 6, 4:0). För utnyttjandet av samtliga dessa malmfält sattes dock det villkoret, att staten intill år 1933 respektive 1938 icke äger att inom desamma bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning i Sverige.

1908 års avtal. Samma utfästelse, som senare visat sig så hinderlig för ett rationellt tillgodogörande av dessa till staten överlämnade malmfält, gjorde staten även beträffande Svappavaara och Leveäniemi m. fl. malmfält, när dessa följande år under samma bolags medverkan inköptes av staten för en summa av 8½ miljoner kronor, varav bolagen tillsköto 3½ miljoner, dels mot nyssnämnda förbindelse från staten, dels mot rätten att få ur Kiirunavaara och Gällivare malmfält uttaga av den malm, som vid en blivande statsinlösen skulle tillfalla staten, tillsammans nio miljoner ton utan avräkning å lösesumman för den vinst bolagen härigenom skulle bereda sig. Enligt de beräkningar, som verkställts för statens räkning före uppgörelsen med malmbolagen av år 1913, måste denna vinst anses uppgå till mellan 50 och 60 miljoner kronor, vilket med avdrag av utlagda 3½ miljoner, och royalty till staten under beräkning av 4 procent ränta, år 1933 motsvarar en samlad nettovinst för bolagen å Svappavaaraaffären av ungefär 45 miljoner kronor.

1913 års avtal. Innebörden av detta avtal är, att Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag medgives bryta och exportera utav den malm, som vid en statsinlösen skulle tillfalla staten, sammanlagt 31 miljoner ton mot det, att staten dels bekommer hela den på halva malmmängden beräknade nettovinsten sex kronor per ton, (således vad staten även utan inlösen efter år 1937 har rätt att få på sin då fullt återvunna hälft av malmfyndigheterna Kiirunavaara och Gällivare) dels erhåller avräkning å blivande lösesumma med halva vinsten eller tre kronor per ton å den andra hälften av den brutna malmkvantiteten, vilken, om inlösen ej kommer till stånd, skulle tillfalla bolaget, eller tillsammans 46,500,000 kronor.

1917 års avtal rörde endast brytningen i den av Grängesbergs gruvaktiebolag innehavda delen av Grängesbergs malmfält och medgav Grängesbergsbolaget att under åren 1917 och 1918 bryta och exportera tillhopa 550,000 ton utöver de i 1907 års kontrakt medgivna 450,000 ton, mot det att exporten under följande år till och med år 1937 nedsättes till 435,000 ton.

1918 års avtal. Genom föregående avtal uppgår den samlade malmkvantitet Luossavaara–Kiirunavaara Aktiebolag äger bortfrakta från Malmberget och Kiirunavaara under åren 1908-1932 till 133,750,000 ton. Genom krigsförhållandena hade emellertid bolagets utfrakt efter krigets utbrott blivit så starkt hämmad, att underskottet vid 1918 års slut beräknades till 9 à 10 miljoner ton.

Genom ett tilläggsavtal till de föregående avtalen beträffande dessa s. k. »utfallna malmkvantiteter» bestämdes, att vare sig staten år 1932 begagnar sin rätt att inlösa stamaktierna i L. K. A.-B. eller detta ej sker, varvid staten i stället från början av 1938 automatiskt erhåller full rätt till hälften av L. K. A.-B.s egendom och dess avkastning, skall L. K. A.-B till Grängesbergsbolaget leverera de under krigsåren »utfallna kvantiteter», som vid resp. tillfällen ännu icke blivit utfraktade utöver de av L. K. A.-B. för åren efter kriget avtalsenligt exporterade kvantiteterna. I förra fallet skall leveransen ske under åren 1933-1942, i senare fallet under åren 1938-1942, allt fob. Narvik eller Luleå efter Grängesbergsbolagets val och till självkostnadspris, vari må ingå dels royalty till G. E. Broms’ arvingar dels den royalty, som enligt avtalen skulle utgått till staten, därest de ifrågavarande kvantiteterna utfraktats det år de utfallit.

Dessutom träffade staten med Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund och det nybildade Norrbottens Järnverks Aktiebolag, vars huvudaktionärer utgjordes av flertalet mellansvenska järnverk jämte Grängesbergsbolaget och som hade till syfte att starta elektriska järnsmältverk, i stor skala i Norrbotten för tackjärnets vidare förädling i Bergslagen, år 1918 avtal angående malmbrytning inom Luossavaara och Grängesberg av i huvudsak följande innehåll:

Staten överlåter nyttjanderätten till Luossavaara till Grängesbergsbolaget och Norrbottens järnverks aktiebolag, vilka bolag berättigas där bryta och bortfrakta 350,000 ton malm årligen. Härav skall järnverksbolaget erhålla den malm, som håller högst 0,015 procent fosfor och Grängesbergsbolaget den fosforrikare malmen. Den fosforfattiga malmen må endast användas för järn- och ståltillverkning inom landet, den fosforrikare må exporteras. För nyttjanderätten erlägga bolagen årligen 350,000 kronor, oavsett om någon brytning äger rum eller ej, samt dessutom två kronor, i vissa fall tre kronor per ton bruten och bortfraktad malm.

Å andra sidan förbinder sig Grängesbergsbolaget att årligen ställa till statens disposition 350,000 ton Grängesbergsmalm. Denna malm levereras till självkostnadspris, men staten avstår å sin sida från avgift för Luossavaaramalmen, dock högst intill tre kronor per ton levererad Grängesbergsmalm. Denna överenskommelse innebär alltså, att staten alltid kan disponera 350,000 ton Grängesbergsmalm till självkostnadspris, oavsett om någon brytning skett i Luossavaara eller ej, under det att Grängesbergsbolaget erhåller ersättning utöver självkostnaden å angivna kvantitet Grängesbergsmalm, som till staten levererats, endast och i den mån bolaget bryter och exporterar Luossavaaramalm. I gengäld har dock Grängesbergsbolaget beretts den förmånen att, om vid 1930 års utgång befinnes, att staten från Grängesbergsfältet erhållit mera malm än som från och med det år, då rätten till malmleveransen först begagnas, av bolagen brutits och bortfraktats från Luossavaara, staten skall för överskottet betala ett tillägg av 10 procent av självkostnadspriset, beräknat efter medeltalet för hela nämnda brytningsperiod.

Staten äger icke begagna sin rätt till Grängesbergsmalm annat än för tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för järn- eller ståltillverkning eller för utvidgning av redan förefintligt sådant företag.

I överensstämmelse med de skäl, som anförts för ett bibehållande av den nuvarande exporten av Grängesbergsmalmen, har Grängesbergsbolaget i avtalet berättigats att, i den mån staten icke begagnar sig av sin dispositionsrätt, själv exportera ifrågavarande 350,000 ton. Exporten från Grängesberg skulle då komma att uppgå till 775,000 ton eller ungefär samma kvantitet som under de sista åren. Därjämte har bolaget erhållit rätt att efter år 1918 utskeppa de kvantiteter, bolaget varit berättigat skeppa intill 1918 års utgång men till dess icke hunnit utskeppa.

Utöver den malm, som genom ovannämnda utbyte kan ställas till den inhemska järnhanteringens disposition, hava bolagen utfäst sig att för järn- och ståltillverkning i Sverige tillhandahålla staten intill 100,000 ton Luossavaaramalm till pris motsvarande självkostnaden ökad med 10 procent. Härigenom kan staten för den inhemska järnförädlingens räkning disponera över en avsevärd malmkvantitet. Denna kommer visserligen att bliva av växlande kvalitet. Hurudan fördelningen mellan olika malmsorter i avseende å fosforhalten kommer att bliva, låter sig ej med full säkerhet nu bedöma.

Statens förfoganderätt över ifrågavarande malm skulle, såsom är antytt, begränsas genom bestämmelse, att rätten till malm ej finge begagnas för annat ändamål än för järn- eller ståltillverkning inom landet. Härvid är att märka, att föreskriften härutinnan väl utgör hinder mot export av den malm, staten erhåller, men däremot ej mot att staten eller den, till vilken staten överlåter sin rätt, exporterar ur malmen framställt tackjärn.

Med hänsyn till andra tackjärnstillverkare inom landet, bland vilka särskilt må nämnas aktiebolaget Porjus smältverk, vilket, såsom förut nämnts, för egen del ingivit ansökan om viss brytningsrätt i Luossavaara, har Norrbottens järnverk utfäst sig att avstå en del av den malm, som eljest skulle tillfalla bolaget. Malmen fördelas mellan olika sökande i förhållande till deras produktion av tackjärn, avsett för ståltillverkning inom landet. Den malm, som Norrbottens järnverk sålunda avstått, må icke användas för annat ändamål än framställning av tackjärn för ståltillverkning inom landet. Vederbörande avnämare äga alltså icke rätt att exportera vare sig den erhållna malmen eller därav framställt tackjärn. Rätt till export av den Norrbottens järnverk tillkommande Luossavaaramalmen äger ej heller järnverket i fråga. Däremot kan Norrbottens järnverk exportera ur sagda malm framställt tackjärn, dock endast under den förutsättning, att efter tillgodoseende av hela det, på sätt avtalet anger anmälda behovet av malm för tillverkning inom landet av tackjärn, avsett för ståltillverkning, något överskott uppstår.

Beträffande inlösen av byggnader och dylikt är stadgat att, om avtalet icke förlänges vid 1930 års utgång, skall staten till bolagen erlägga lösen för anstalter, byggnader, (dock ej bostadsbyggnader) maskiner m. m. Önskar staten icke själv fortsätta brytningen, är staten enligt 1907 års avtal berättigad att återlämna Luossavaara till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, därvid detta bolag å sin sida skall erlägga lösen till staten för anstalter, byggnader, maskiner m. m.

I överenskommelsen hava vidare intagits bestämmelser om rationell malmbrytning, om statens rätt att verkställa undersökningar och att taga del av utförda undersökningar, om upplåtelse av nödiga markområden, om royalty till G. E. Broms’ rättsinnehavare om befrielse från exporttull och dylikt, vilka bestämmelser ansluta sig till motsvarande föreskrifter i avtalen angående brytning i Kiirunavaara och Gällivare, om viss solidarisk ansvarighet för de båda avtalsslutande bolagen samt om ställande av säkerhet för enligt avtalet åtagna förbindelser.

Järnvägsfrakterna hava reglerats i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens hemställan; dock med vissa på hemställan dels av trafikaktiebolaget, dels av järnvägsstyrelsen vidtagna mindre ändringar.

Slutligen må nämnas, att till huvudavtalet är fogat ett godkännande av detsamma från Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag, vilket bolag genom 1907 års kontrakt upplåtit till staten nyttjanderätten till Luossavaara malmfält. I detta godkännande ingår jämväl sådan förklaring från bolagets sida, att varje tilläventyrs förefintlig, ehuru redan utan någon särskild förklaring osannolik möjlighet, att staten genom nu föreliggande avtals slutande skulle komma i en oförmånligare ställning än eljes varit fallet vid en framtida statsinlösen enligt § 9 i 1907 års kontrakt, torde vara undanröjd.

Av förut lämnade upplysningar torde tydligt framgå, att om än Grängesbergsbolaget i övrigt kan sägas intaga en monopolställning i fråga om järnmalmstillgångarne i vårt land och i all synnerhet i Norrbotten, så har dock Staten genom 1907 och 1908 års avtal fått i sin hand så stora delar av de mest betydande malmfälten och rätt till inlösen av resten, att den stora fara för bergshanteringen, som Grängesbergsbolagets malmförvärv eljes skulle inneburit, i hög grad neutraliseras. Det är redan och blir om några år i än större utsträckning möjligt för Staten såväl att tillhandahålla enskilda malmkonsumerande förädlingsverk deras behov av malm som att, där så befinnes lämpligt, för egen del starta förädlingsverk. Med den starkt försvårade ställning i konkurrensavseende med utlandet, som den svenska järnhanteringen numera råkat in uti, är det förvisso oundvikligt, att Staten med sina större resurser i fråga om nödiga naturtillgångar understödjande griper in. Den vägen är tvivelsutan den enda i längden framkomliga, när det gäller en sådan industri som järnhanteringen.

De naturtillgångar, som härvid måste tagas i bruk äro icke enbart malmerna. Därtill behövs också kol. Då vårt land ifråga om stenkolstillgångar är mindre lyckligt lottat än övriga större järnproducerande länder och även möjligheterna för träkolsproduktionen äro långt mera begränsade, än som svarar mot våra malmtillgångar, är det tydligt, att vi måste söka begränsa kolåtgången per ton tackjärn så mycket som möjligt. De nu fullt genomförda elektriska järnframställningsmetoderna medgiva en kolbesparing av 60 % av åtgången i en vanlig masugn.

Såsom framgår av artikeln »Norrbottens vattenkraft och elektrifiering» äro vattenkrafttillgångarne inom länet mycket stora, men annan industri än järntillverkning kan icke förväntas uppstå i så stor utsträckning, att den kan konsumera någon större del av detta kraftöverflöd. Då vidare Norrbotten i ojämförligt större grad beträffande malmen, men även i fråga om kolvedstillgångar och, som jag längre fram skall söka visa, i fråga om ett ämne grafit, som möjligen kan ersätta stenkolet eller koksen såsom reduktionsmedel, är långt rikare försett, än vad fallet är med Mellansverige, där även krafttillgången är mycket begränsad och starkt efterfrågad för ändamål, som kunna betala mera för den, då synes det verkligen självklart, att tackjärnstillverkningens förflyttning till Norrland och grundande på elektrisk kraft samt på våra kol- och malmtillgångar, är just räddningen för den svenska järnhanteringen ur de nuvarande svåra förhållandena. Till belysande av denna fråga skall jag här referera några beräkningar, som jag 1918 hade tillfälle att med stöd av erfarna metallurger göra beträffande framställningskostnaderna för tackjärn under olika träkols- och kokspriser, dels i vanliga träkolsmasugnar och i koksmasugnar i södra Sverige, dels i elektrisk masugn i övre Norrland, varvid räknats med Porjus såsom förläggningsplats. Till jämförelse har gjorts en visserligen på grund av felande detaljuppgifter mycket osäker beräkning av framställningskostnaderna för kokstackjärn i Westphalen. Malmpriserna hava antagits konstanta och satts i Westphalen enligt sista noteringarna före kriget för svensk malm med 62 procent järn och 1 procent fosfor till 21:80 mark och för minettmalm med 37 procent järn till 5 mark, varjämte till 1 ton tackjärn beräknats åtgå 1 ton av vardera malmsorten. Samma svenska malm har antagits vid Oxelösunds järnverk kosta 12 kronor och vid Porjus 10 kronor 20 öre, motsvarande fritt banvagn i Grängesberg 8 kronor och i Kiruna 7 kronor. Vid träkolsmasugnarna har räknats med ett malmpris för 63-procentig malm av 10 kronor 20 öre eller lika med Porjus. Koksåtgången har antagits till 1,100 kilogram och träkolsåtgången i hektoliter uppsatt mått i vanlig hytta till 59 hektoliter, motsvarande 1916 års medelåtgång, samt i elektrisk masugn 23 hektoliter (1916 års medelsiffra var 22 hektoliter). Som ekvivalent mot halva denna träkolskvantitet har räknats 172,5 kilogram koks. Kraftkostnaden i Porjus har satts till 42 kronor per kilowattår[1] och produktionsförmågan till 4 ton per kilowattår. Kostnaden för elektroder har antagits till 1 krona 75 öre och royaltyn till patentinnehavare till 1 krona 25 öre per ton tackjärn. Alla här förut angivna kostnader hava vid beräkningarna, som utförts dels för år 1914 (före kriget), dels för år 1918, antagits lika för båda åren. Däremot hava kostnaderna för arbetslöner, diverse materialier, administration, annuiteter och räntor, som för 1914 antagits för koksmasugnarna tillsammans till 11 kronor och för träkols och elektriska masugnar till 13 kronor per ton tackjärn, för år 1918 antagits jämnt fördubblade eller resp. 22 och 26 kronor. För masugnsgas, som ej förbrukas för masugnens behov, har avdragits för de tyska koksmasugnarna 14 öre, för de svenska koksmasugnarna 25 öre, för träkolshyttorna 59 öre och för de elektriska masugnarna, som ge den bästa gasen och ej förbruka någon själva, 4 kronor per ton tackjärn. Träkolens pris har för år 1914 satts till 71 öre per hektoliter, motsvarande detta års medelpris vid de svenska järnverken, och för 1918 till åsatt maximipris eller 2 kronor 50 öre per hektoliter. Uppsatta å masugnen torde deras nuvarande pris vara ungefär 3 kronor, vadan träkolstackjärnets pris rätteligen skulle höjas med ytterligare 29 kronor 50 öre. Koksen gick enligt sista noteringarna före kriget i Westphalen till 15 kronor per ton, vilket antagits motsvara i Oxelösund 25 kronor och i Porjus 35 kronor. 1918 års priser äro mycket svåra att få reda på. Gjuterikoks lär vara åsatt ett maximipris av 160 kronor i sydsvensk hamn, masugnskoks borde då kosta minst 150 kronor å samma ställe. Jag har emellertid för att vara riktigt säker, att ej räkna till koksmasugnarnas nackdel, antagit ett pris av endast hälften eller 75 kronor per ton i Oxelösund och 90 kronor i Porjus. Vad den kostar vid de Westphaliska järnverken, är omöjligt att utröna, då inga noteringar sedan krigets början offentliggöras. Av andra skäl, som jag längre fram skall beröra, spelar emellertid icke framställningskostnaden av tyskt tackjärn den mest avgörande rollen vid bedömandet av konkurrensmöjligheterna med utländskt järn. För att få någon jämförelse har jag emellertid antagit ett 15 kronor lägre kokspris än i Oxelösund, således 60 kronor år 1918.

[1] Detta pris motsvarar vad Porjus smältverk lär betala för sin redan kontrakterade porjuskraft men torde med 6 à 10 kronor understiga blivande kraftpris vid Harsprånget med dess dyrare byggnadskostnad. Kraftkostnaden per ton elektrotackjärn, baserad på denna kraftkälla, torde således genomgående bliva ett par eller tre kronor högre än vad som längre fram i texten och å diagrammet angives.

Å vidstående diagram har jag nu sökt åskådliggöra, huru framställningskostnaderna under olika kol- och kokspriser enligt de olika framställningsmetoderna och orterna förhålla sig till varandra. I horisontal led har avsatts priset per hektoliter träkol, och utmärker en stor ruta 20 öre. I vertikal led, där en stor ruta utmärker tio kronor, har därefter å de linjer, som motsvara 1914 och 1918 års träkolspriser resp. 71 och 250 öre avsatts de beräknade tackjärnskostnaderna för resp. år, varefter de till samma produktionsmetod hörande prislägena sammanbundits med räta linjer. Dessa linjer angiva således de tackjärnspriser, som motsvara olika kol- och kokspriser, under antagande dels av konstanta malm- och kraftpriser, dels att arbetslöner, diverse materialier och räntor m. m. åtfölja kolprisernas variationer mellan 1914 och 1918 års prislägen. Vi finna nu här, att den ojämförligt dyraste framställningskostnaden, nämligen 70 kronor 50 öre år 1914 och 189 kronor 50 öre år 1918 eller efter 3 kronor per hektoliter träkol 219 kronor, uppstår i vanliga träkolsmasugnar, d. v. s. vid den för Bergslagen vanligaste produktionsmetoden. Därnäst kommer kokstackjärn i södra Sverige, resp. 58 kronor 50 öre och 124 kronor 50 öre år 1918. Skulle man ha räknat med det ej alldeles osannolika kokspriset av 150 kronor för närvarande, så springer emellertid kokstackjärnet upp över träkolsjärnet med 17 kronor 50 öre till 207 kronor. Kokstackjärnet i Westphalen skulle enligt beräkningarna ha kostat 1914 52 kronor 50 öre och 1918 113 kronor per ton. Med undantag av det näst sista prisläget, 52 kronor 50 öre, ligga samtliga här förut anförda pris betydligt över dem, som beräknats för elektrotackjärn. Beträffande framställningen av detta äro tre alternativ beräknade, det första med enbart träkol som reduktionsmedel, med produktionskostnad av 55 kronor år 1914 och 109 kronor 50 öre år 1918, det andra med hälften koks och hälften träkol, vilket numera i stor skala användes vid Domnarvet och går lika bra som med enbart träkol, kostnad resp. 53 och 96 kronor, samt det tredje med enbart koks, vilket ej ännu är tekniskt genomfört, men som upptagits för att visa den lägsta kostnadsgräns för tackjärn, som det i framtiden torde vara möjligt att uppnå, och utgör den för 1914 51 kronor och för 1918 83 kronor. Skulle man räkna med här förut antydda kokspris av 150 kronor för 1918, motsvarande i Porjus 165 kronor, så bleve kostnaderna med enbart koks 109 kronor och med hälften koks och hälften träkol 109 kronor 50 öre eller lika med om enbart träkol användes. Då icke heller vid de normala förhållandena före kriget prisskillnaden mellan de olika alternativen skulle varit större än två kronor, synes det icke finnas fog för påståendet, att man måste invänta den tekniska lösningen av koks enbart som reduktionsmedel, innan den inhemska produktionen av billigare järn kan taga ett betydande steg framåt. Redan genom möjligheten att kunna ersätta hälften av träkolet med koks, har man fått ned produktionskostnaden ganska nära gränsen för det möjliga.

En blick på följande diagram ger genast vid handen, att någon produktion av billigt järn icke är möjlig i de vanliga träkolsmasugnarna. Till följd av den stora träkolsåtgången är icke heller någon produktion i större skala, oavsett kostnaden, i längden möjlig. Tanken att för närvarande lösa frågan genom utökning av den produktion av skeppsjärn, som redan nu i viss utsträckning äger rum vid vissa järnverk inom landet, synes således knappast realiserbar. Enligt uppgifter, som lämnades vid det stora diskussionsmötet i tonnagefrågan å Teknologföreningen, har för övrigt under förlidet år endast producerats ungefär 2,000 ton av ifrågavarande material, vilket ju är en nästan betydelselös kvantitet vid sidan av den i motionen såsom behövlig angivna av 90,000 ton, motsvarande en årlig nybyggnad av 150,000 bruttoton. En så stor tillverkning bör givetvis komma till stånd genom anläggande av ett stort modernt järnverk, om den ej skall bliva alltför dyr; den får ej portioneras ut i småposter till en mängd järnverk, som sakna förutsättningar för en billig produktion.

Närmast till hands torde då ligga att tänka sig detta järnverk förlagt till södra Sverige, exempelvis till Oxelösund. Då kraftpriserna i dessa trakter äro för höga för elektrisk malmsmältning, återstår att grunda tillverkningen på vanliga koksmasugnar. Men även med sådana bleve tillverkningskostnaden för hög, vartill kommer, att tillverkningen ej skulle kunna upprätthållas till något pris, om vi bleve avstängda från att erhålla kol eller koks utifrån.

Se vi däremot på elektrotackjärnets kostnadslinjer, så finna vi att de äro de enda, som kunna mäta sig med och delvis överträffa den tyska linjen. Med enbart träkol i elektrisk masugn var kostnaden år 1914 endast 2 kronor 50 öre högre och med hälften koks och hälften träkol endast 50 öre högre än för det tyska tackjärnet, vilka båda siffror ju endast äro bråkdelar av fraktkostnaden å järnet från Westphalen till Sverige. Huru dessa förhållanden gestalta sig 1918 är ovissare på grund av det okända tyska kokspriset. I varje fall står dock elektrotackjärnet långt framom alla andra i Sverige tänkbara framställningar i prisbillighet. Då man, när koks finnes att tillgå till rimligt pris, kan med denna ersätta hälften av träkolen och därigenom få ned kostnaderna ytterligare, men i motsatt fall kan utan vidare återgå till enbart träkol, tills koksbristen är överstånden, så synes även genom en elektrisk malmsmältning kravet på en för alla eventualiteter säkerställd produktion vara fullt uppfyllt.

Är man väl ense om den elektriska smältningens bestämda företräde, så har man vid bestämmande av platsen att taga hänsyn till, varifrån snarast möjligt kraft kan erhållas till billigaste pris, avståndet till kraftkällan, till de malmfält, varifrån billig och så järnrik malm som möjligt kan erhållas, och till de kolfångstområdens läge, som kunna disponeras för det blivande järnverket, ävensom till de kommunikationsleder, som finnas till de blivande avnämarna av verkets produkter. Någon tvekan om att järnverket bör med hänsyn till kraftkostnaderna, men även för kolets och i viss mån för malmens skull förläggas till Norrland, torde väl knappast förefinnas, ehuruväl en olägenhet ligger däri, att sjöfarten är stängd under en längre tid av året. Vill man snarast möjligt få en produktion till stånd, så torde man vara hänvisad att taga kraften i första hand från Porjus och sedermera från Harsprånget, när detta blir utbyggt. Vad kolvedtillgången beträffar, torde rätt stora reserver för de första åren finnas inom räckhåll för inlandsbanans norra del och dess närmaste fortsättning åt söder. Efter färdigbyggandet av denna bana lärer tillräckligt med kol kunna erhållas längs densamma och dess tvärbanor genom övre Norrland. Man torde härvid böra taga i betraktande, att vid den fortgående omläggningen av den svenska tackjärnstillverkningen till elektrisk, som säkerligen blir nödvändig för näringens framtida bestånd, mera än 60 procent av kolåtgången inbesparas, och den meningen torde vara allmän bland den svenska järnindustriens målsmän, att det är till tvivelaktig nytta, om alla sålunda inbesparade träkol skulle användas till framställning av kvalitetstackjärn, vilket dels möjligen skulle taga för hårt på våra begränsade tillgångar av fosforrena malmer, dels bidraga till en ytterligare ökad export av de halvfabrikat, som den inhemska manufaktur- och maskinindustrien ej skulle hinna konsumera, och därmed sätta vapen i händerna på denna industris utländska konkurrenter. Att använda en viss del av dessa inbesparade kol såväl som avkastningen från nyöppnade kolfångstområden under utdrygning med koks för tillverkning på elektrisk väg även av billigare järnsorter, torde därför kunna anses förenligt med en god hushållning.

Det är icke endast i fråga om skeppsbyggnadsmaterial, som vi behöva en starkt ökad produktion av billigt järn för att bliva någorlunda oberoende av utlandet. Av tabellen å följande sida framgår importen åren 1913, 1914 och 1915.

Jag skall icke trötta med några kommentarier angående dessa siffror, som jag anfört för att visa huru långt ifrån oberoende av utlandet vårt gamla järnbäraland, oaktat sina väldiga malm- och krafttillgångar, ännu är ifråga om tillgodoseendet såväl av vårt järnbehov som av vårt jordbruks fosforsyrebehov. Var och en för saken intresserad kan med dessa siffror för ögonen lätt avgöra, huruvida det talet är riktigt, att med någon utvidgning av de stora järnverken i Oxelösund och Domnarvet vårt behov av billiga järnsorter skulle vara i huvudsak fyllt.

Kolbehovet.

Träkolen. Med de oerhörda tillgångar på såväl järnmalm som vattenkraft vårt län besitter, är det klart, att dess skogar, även om de upptaga en mycket stor areal, icke kunna räcka långt ifråga om träkolsleverans för en tackjärnsproduktion, som står i rimligt förhållande till malmtillgångarne. Man måste förutsätta att åtminstone de 4 nordligaste länens förmåga att producera träkol reserveras för Norrbottensmalmernas förädling, som ju kan tänkas åtminstone delvis förflyttad till sydligare delar av Norrland, där vattenkraft- och skogstillgången är god. Hur stora möjligheterna att öka träkolsproduktionen äro, torde man få en föreställning om av nedanstående tabell, där det göres en jämförelse mellan förbrukningen av skogskol inom hela riket och inom norra bergmästaredistriktet (omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län) samt den enligt från statens järnvägar erhållna uppgiften om inlastade träkol å olika norrländska järnvägsstationer.

[1] Från utlandet införda såväl äldre som nybyggda ång- och motorfartyg; stålvikten antagen till ⅔ ton per bruttoton.

Fördelade på de olika länen inom norra bergmästaredistriktet bliva tillverkningssiffrorna följande:

Medan således träkolstillverkningen inom norra distriktet mer än tredubblats från 1913 till 1917, har förbrukningen inom samma distrikt i förhållande till förbrukningen inom hela riket endast ökat med ungefär en fjärdedel. Den ökade träkolstillverkningen har till största delen kommit den utom distriktet befintliga järnhanteringen till godo. Under 1917 har mer än en tredjedel av skogskolsförbrukningen inom hela riket fyllts av i Norrland tillverkade träkol. Då därtill kommer att största delen av övriga träkolssorter, i främsta rummet av sågverksavfall tillverkade träkol, som förbrukats av den svenska järnhanteringen, tillverkats inom Norrland, så är det klart, att denna industri numera för sin utveckling, för att icke säga för sitt bestånd är beroende av en kraftig träkolsproduktion i Norrland.

Den allmänna prisstegringen under världskriget har naturligt nog även sträckt sig till träkolsmarknaden. Priset pr hektoliter träkol vid de svenska järnverken, som år 1900 var i medeltal 61 öre, steg ända till år 1913 ej högre än till 66 öre. 1914 var priset 71 öre och 1915 ännu endast 76 öre, men nådde 1916 till 123 öre och 1917 ända till 197 öre, således tredubbla priset mot år 1913. För år 1918 har priset uppgivits vara 250 à 300 öre pr hektoliter. Under sådana förhållanden är det lätt förklarligt, att produktionen av skogskol ökats högst betydligt, särskilt i de norrländska länen, medan på grund av det långa avståndet till förbrukningsorterna under tiden före kriget med dess låga priser produktionen icke kunnat bliva lönande.

Då nu efter krigets avslutande järnpriserna äro i starkt fallande och osäkerheten är stor, huru desamma för de närmaste åren skola ställa sig, men å andra sidan de höga frakterna icke visat någon tendens att sjunka, har man redan kommit ned till den prisnivå för träkolen, under vilken en tillverkning i Norrland med förbrukning vid bruken i Bergslagen icke längre är möjlig. Att man i framtiden skall kunna ens närma sig de låga produktionspriser, som voro gällande före kriget, är icke tänkbart.

Sveriges järnhantering synes under sådana förhållanden kräva en omläggning av tackjärnstillverkningen till elektrisk, man bör förlägga åtminstone en väsentlig del av densamma dit, där den billigaste malmen, de största och billigaste kraft- och koltillgångarne finnas, d. v. s. till Norrland. I och med bildandet av Norrbottens järnverks aktiebolag, som är baserat på norrländska träkol, norrbottnisk malm och kraft från Porjus och Harsprånget och bland vars huvudintressenter finnas de förnämsta svenska stålverken, har denna uppfattning blivit hävdad.

Grafiten. Men med enbart träkol blir den norrländska järntillverkningen endast en bråkdel av den, som borde uppnås med hänsyn till den överflödande tillgången på vattenkraft och på fosforrika malmer samt till nödvändigheten att för det svenska jordbruket säkerställa tillgången på fosforsyra ur dessa inhemska råvarutillgångar, vilket åter icke synes med ekonomisk fördel kunna ske på annan väg än genom framställning av fosforrikt tackjärn, varur sedan tomasslagg kan erhållas. Att bygga på utländska kol inger icke nödig trygghet, men nu finnas inom Norrbottens län icke långt från ett av de stora järnmalmfälten mycket stora tillgångar av grafit, som, visserligen ännu endast genom försök i mindre skala, befunnits lämplig såsom reduktionsmedel vid tackjärnsframställning. Inom Jukkasjärvi socken finnas en hel serie och inom Tärendö åtminstone en grafitfyndighet.

Vid Aijärova invid landsvägen Vittangi–Svappavaara, efter Vittangiälv vid Airikurkkio å båda sidor om älven, och längre upp vid Maltosjoki öster om älven ha ett par samverkande emissionsbolag grafitfyndigheter, likaså öster om Nunasvaara. Men de mest betydande fyndigheterna tillhöra ingenjör Gustaf Thisell i Stockholm och vill jag därför här lämna en kort redogörelse för dessa senare.

Av dessa ligga Palo Pöviö, Merasjoki och Veikkavaara längst österut, de två första något över 36 km. ostsydost och den sistnämnda ung. 44 km. sydost om Nunasvaara. De hittills å desamma utförda arbetena äro icke tillräckliga för bedömande av malmtillgången och då även läget är sådant, att de icke förrän i andra hand kunna komma till användning lämnas de här alldeles ur räkningen. Ej heller upptages den föga blottade fyndigheten Ylisuannonmaa vid Torne älv, 7 km. ovanför Vittangi kyrkoby.

De utan all jämförelse mest betydande grafitfyndigheterna ligga ung. 11 km. uppefter Torne älv ovanför Vittangi kyrkoby, där de börja omedelbart å norra älvstranden vid Jälketkurkkio fyra utmål å Vittangi byamark. Den 1916 här säkert konstaterade malmarean utgör 1,780 kvm., otvivelaktigt är den verkliga arean betydligt större. Efter ett jordtäckt mellanrum av 800 à 900 meter, å vilket grafit ej ännu påvisats uppträder, fortfarande å Vittangi bys mark grafiten ånyo inom de tre utmålen Nunasvaara N:ris 1 och 2 samt Erik, och har arean av denna 1916 konstaterats vara minst 3,400 kvm. Tillsammans finnas således inom byns mark säkert kända minst 5,180 kvm.

I fortsättningen av grafiten inom Nunasvaara N:o 2 ligger inne på ett kronan tillhörigt, för murstenstägt avsatt område den största grafitfyndighet, som är känd i vårt land, varå 1918 utlagts 15 utmål, i vilka kronan under 1920 anmält sig till jordägareandelens begagnande tillfullo. Här finnes på en längd av 1,200 meter en genom talrika övertvärningar säkert känd malmarea av 26,000 kvm., vilken om man tar hänsyn till de sannolika bredderna, där dessa ännu äro ofullständigt blottade, troligen bör ökas med minst 2,000 kvm. För närmare kännedom om de olika fyndigheternas geologiska förhållanden och grafitens beskaffenhet får jag hänvisa till docenten Per Geijers avhandling, »Det grafit- och järnmalmsförande området vid Vittangi», (Sveriges geologiska undersökning, ser. C, N:o 284). Några analyser torde här böra anföras:

I. Stuffprov av den renaste grafiten (utmålet Nunasvaara N:o 1) taget av professor W. Petersson.

II. Större prov, »Jälketkurkkio–Nunasvaara» överlämnat av direktör A. G. Thisell.

III och IV. Generalprov av hela bredden på nio ställen på grafiten å Nunasvaara kronomark, taget av bergmästare C. I. Asplund. Provet sorterat i en rikare och en fattigare sort, analys III och IV resp.

V. Generalprov över hela den blottade bredden i stora jordrymningen å Nunas N:o 15 (i fortsättningen av det parti, varifrån proven III och IV tagits).

VI. Grafitprov taget 11/8 1920 av B. Högbom å ett upplag av 10 ton utskrädd prima grafitmalm.

Den sammanlagda säkert kända malmarean å hela komplexen Jälketkurkkio–Nunasvaara utgör:

Med endast 1½ meters årlig avsänkning å denna area skulle erhållas årligen 90,000 à 100,000 ton grafit av i genomsnitt 30 % grafithalt. Brytningskostnaderna torde även med de för tillfället högt uppdrivna material- och arbetskostnaderna icke behöva överstiga 4 kronor per ton brutet berg, räknat å gruvbacken. Fraktkostnaderna ställa sig givetvis, så länge icke järnväg finnes i närheten relativt höga och förhindra varje utnyttjande i större skala av fyndigheterna.

Då den kommission, som tillsatts i slutet av år 1917 »för undersökning och tillgodogörande av vissa mineralfyndigheter å kronojord» och som även fått i uppdrag att bevaka kronans rätt såsom jordägare i de fyndigheter å kronomark inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, som blivit eller bliva inmutade enligt lagen av den 31 maj 1918, våren 1920 hade att taga ställning till frågan, huruvida några sålunda inmutade fyndigheter borde bliva föremål för närmare undersökning från kommissionens sida, beslöt sig kommissionen, efter erhållet meddelande om av ingenjör Assar Grönwall för ingenjör Gustaf Thisells i Stockholm räkning utförda smältförsök med Vittangigrafit såsom reduktionsmedel för tackjärnsframställning i elektrisk ugn, vilka försök uppgåvos hava utfallit gynnsamt, att med hänsyn till de synnerligt stora grafittillgångarne speciellt inom de 15 utmål, som 1918 blivit beviljade Thisell å kronomark i Nunasvaara, vilka under 1919 blivit okulärbesiktigade genom kommissionen, samt i betraktande av den stora betydelse dessa grafittillgångar skulle få för landet, om de kunde åtminstone vid järnframställning på elektrisk väg ersätta stenkol, att med begagnande av kronans jordägareandel uti ifrågavarande fyndigheter, vilka vore de mest lovande av alla enligt 1918 års lag inmutade fyndigheter å kronojord, söka medverka till en allsidig utredning om dessa tillgångars beskaffenhet och grafitens användbarhet till olika ändamål, i främsta rummet som reduktionsmedel. Under sommaren 1920 utfördes försöksbrytning å fyra olika avsnitt av fyndigheten, varvid konstaterades, att grafitskifferns kolhalt varierar mellan 26 och 41 % och i medeltal är ung. 30 %, samt svavelhalten, så snart man kommer några meter ned under dagytan, i allmänhet är mycket för hög, för att grafiten i sitt råa tillstånd skall kunna användas vid framställning av ordinärt järn. Under vintern och våren ha därför ett flertal laboratorieförsök gjorts hos Aktiebolaget Gröndals Patenter för att söka utröna, huruvida genom anrikning enligt flotationsmetoden och rostning av den erhållna grafitsligen så mycket svavel kan avlägsnas och kolhalten samtidigt så pass höjas, att den erhållna produkten sedan kan med fördel användas vid tackjärnsframställning. Som genomsnittligt resultat av dessa laboratorieförsök framgår att rågrafit med en kolhalt av ung. 30 % och 1,81 % svavel, vid nedkrossning till högst 0,1 mm:s kornstorlek och dubbel flotering ger 39,6 delar prima koncentrat med 56,6 % kol och 0,34 % svavel, 15,3 delar sekunda konc. med 34,6 % kol samt 45,1 delar avfall med 4,6 % kol. Kolutvinningen är i prima konc. 75,3 % och i sek. konc. 17,8 samt kolförlusten i avfallet 6,9 %. Då en av prima konc. pressad brikett av 12 mm:s diameter upphettades i luftström vid 525° C nedgick svavelhalten efter en halv timme från 0,34 % till 0,16 % och efter en timmes upphettning till 0,13 %, viktförlusten var i förra fallet 1,37 %, i det senare 2,25 %. Brikettens kolhalt var efter det senare försöket 56,6 % eller precis densamma, som före rostningen, således en förlust av 2 %, motsv. viktförlusten. På grund av dessa resultat beslöt kommissionen att vid Luleå järnverk låta utföra anriknings- och briketteringsförsök, eventuellt även reduktionsförsök, med en större kvantitet av den under föregående sommar lössprängda grafiten, och dessa försök pågå för närvarande som bäst.

Det kan icke förnekas, att med den svavelhalt och den rätt stora kiselsyrehalt, som torde komma att finnas kvar hos grafiten även efter anrikning, ett gott tackjärn blir svårt att erhålla utan basisk slagg, vilket åter har till given följd en stor slaggmängd i förhållande till det producerade tackjärnet. Kommissionen har emellertid ansett, att vid användande av de i grafitens utfraktsväg och på ganska nära avstånd liggande fosfor- och kalkrika malmerna i Svappavaara, (avstånd till grafiten ung. 17 km.) eller Kiirunavaara (avstånd ung. 65 km.) inga för stora slaggmassor komma ifråga, enär dessa malmer på grund av sin stora kalkhalt, dels i apatiten, dels vad Svappavaara angår även i form av kolsyrad kalk, just behöva som beskickningsämnen på masugnen sådana ämnen, som i större mängd finnas jämte kolet i grafiten, nämligen kiselsyra, lerjord och magnesia.

Jag har förut påpekat, att med den normala malmexporten från Norrbotten följer mångdubbelt mera fosforsyra i form av apatit än den årliga förbrukningen av fosforsyra för det svenska jordbruket. Om vi nu skulle tänka oss som en framtidsmöjlighet, att detta fosforsyrebehov skulle komma att täckas genom tomasslagg, erhållen genom förädling av Kiruna G-malm, så skulle först och främst krävas en miljon ton sådan malm årligen, en leverans, som icke kan vålla några svårigheter vad tillgången beträffar. För reduktionen av denna malmkvantitet skulle åtgå ung. 500,000 ton rågrafit med 30 % kol, vilket utan någon svårighet kan ernås ensamt från den å kronomarksområdet å Nunasvaara befintliga grafitfyndigheten med en årlig avsänkning av 5 meter. För smältningen skulle slutligen krävas ung. 200,000 kilowatt eller ung. vad Harsprånget kan lämna vid full utbyggnad och fullständig vattenreglering. Svårigheterna skulle däremot kanske börja, när det gällde att vinna avsättning för den del av det producerade järnet, som ej kan avsättas inom landet.

Trots den dystra ekonomiska situationen för tillfället i hela världen, vågar jag dock säga, att framtiden ingalunda ter sig hopplös för den norrbottniska järntillverkningen. Då man läser den dystra skildring av förhållandena i Norrbotten, som lämnas i förut intagna bergmästarerelation av J. J. Quensel, skriven år 1810, bör man komma i håg, att likväl numera den tid synes vara inne, som redan året därefter, 1811, Sveriges unge skaldekung siade om, då han i stjärnljuset vandrade bakom foran till Rämens bruk:

Norrbottens vattenkrafts historia börjar med dess bergsbruks historia. Naturligen har här såsom i andra delar av landet jordbrukaren genom primitiva skvaltor och vattenhjul sökt tillgodogöra sig vattenkraften i bäckar och lättbebyggda älvgrenar för sina behov, men detta är handslöjd och ligger utanför ramen av denna artikel, som avser vattenkraftens utnyttjande i större skala. Våra i Norrbotten kända gamla järnbruk (jfr. artikel »Bergsbruk och gruvdrift») såsom Kengis, Svanstein, Gyljen, Melderstein, Selet m. fl. ha alla tillkommit vid vattenkraftkällor, efter den tidens sätt att bedöma lämpligt belägna i förhållande till gruvor och utskeppningsplatser.

Med denna bergsindustriepoks bortdöende i början av 1800-talet avstannade också i huvudsak vattenkraftsbyggandet inom länet för att först återuppstå under elektricitetens tidevarv. Den industri, som under den följande tiden dominerade, nämligen sågverksindustrien, var genom sina förutsättningar knuten till kusten och kunde således icke tillgodogöra sig den i regel i landets inre belägna vattenkraften, så länge användningen därav var lokalt bunden vid vattenkraftstationen.

Genom den elektriska kraftöverföringsteknikens utveckling öppnades emellertid möjligheter för tillgodogörande av de mäktiga vattenkraftkällor, som Norrbottens inre rymmer. Riklig vattenkraft, outtömliga förråd järnmalm, väldiga skogar, lämnande material för sågning, för trämassefabrikation och för träkolning. Vad kunde ej göras av detta? frågade sig de spekulativa sinnena både på det tekniska och affärsområdet.

När vattenkrafts- och elektrifieringstekniken hunnit sa långt, att överföringar på sådana avstånd, att Norrbottens stora vattenkraftstillgångar kunde komma till större användning, voro möjliga, hade den nya gruvdriftsepoken med malmbrytning i stor skala i Kiruna och Malmberget brutit in och sågverksindustrien i kustbygden nått hög grad av fulländning.

De första planerna på moderna vattenkraftsbyggnader i större skala torde ha åsyftat apterande av vattenfall i Torneälven och Luleälven för malmfältens räkning samt bebyggande av Edeforsen i Luleälven för något av de industriella problem, som efter varandra voro föremål för doktor de Lavals livliga ingenium. Den tiden stodo osäkerheten ifråga om äganderätten jämte de tekniska svårigheterna, som då ännu ej med samma säkerhet behärskades, hindrande i vägen. Först i ordningen bland utförda verk kommer kraftstationen vid Holsvattnet, anlagd för att förse Boden med kraft.

Den första vattenkraftsanläggningen i större skala, som verkligen kom till stånd, var emellertid Sikfors kraftstation i Piteälven, vilken är utbyggd för omkring 4.500 turbinhästkrafter och blev färdig år 1911. Kraften avsättes till Luleå stad samt industrien i dess närhet, främst till Luleå järnverk, med vars tillkomst järnförädlingsindustrien pånyttfötts i Norrbotten. Det må i förbigående nämnas, att det torde varit till ej ringa skada för utvecklingen av Pite älvs dalgång, att denna kraftkälla så att säga kastades in på främmande spår.

Nästan samtidigt skymtade initiativ från statens sida i samband med planerna att elektrifiera den s. k. Riksgränsbanan. Utredningen härom resulterade i ett beslut att bygga ett statens vattenkraftverk vid Porjus för producerande av den elektriska kraft, som erfordrades för elektrisk drift av bandelen Kiruna–Riksgränsen samt för leverans till malmfälten av den för gruvdriften behövliga kraften. Under 1909 fick staten i Kungl. Vattenfallsstyrelsen ett eget organ för vattenkraftsindustri. Det var denna styrelse, som lät utarbeta och framlägga förslaget till vattenkraftsstation vid Porjus och som också alltsedan med målmedvetenhet arbetat på utvecklande och utnyttjande av de statliga resurserna ifråga om vattenkraft.

Byggnadsarbetena i Porjus börjades på hösten 1910 och i slutet av 1914 stod anläggningen färdig för kraftleverans. (Se fig. 1-2). Sedan dess har utvidgning av kraftstationen ägt rum samt betydande arbeten nedlagts på att genom reglering av sjösystemet ovanför höja lågvattenmängden. Genom den ökade krafttillgången har beretts möjlighet till anläggande vid Porjus av vissa industrier, varibland främst må nämnas Porjus Smältverk, vid vilket malmen i elektriska masugnar med tillsättning av träkol omvandlas till götjärn. Därmed var ett stort steg taget till förverkligande av önskemålet att med tillhjälp av Norrbottens egna resurser, vattenkraft och träkol, åt hemorten bevara åtminstone en del av förädlingsprocessen för järnmalmen i Norrbotten. Huru försöket ekonomiskt utfaller torde ej ännu kunna till fullo bedömas på grund av den inträdda krisen. – En annan industri, som växt fram vid Porjus, går ut på tillverkning av natron. Kraft från Porjus skall också användas till elektrifiering av hela banan från Kiruna till Luleå, varjämte är avsett att föra kraft för industriellt ändamål i särskild ledning efter Lule älvs dalgång ända till Luleå. Där planerades 1918 ett nytt järnverk, Norrbottens järnverk med Mellansveriges järnindustrier såsom huvudsakliga intressenter, men är detta verks utförande på grund av de inträdda förhållandena uppskjutet.

Under trycket av de stora svårigheter, som under krisåren uppstodo att förse Sverige med erforderliga gödselmedel, framväxte även tanken på att i Norrbotten anlägga en stor kväveindustri, baserad på Lule älvs kraft. Då för detta ändamål krävdes högst betydande kraftbelopp, projekterades av Vattenfallsstyrelsen en kraftanläggning på c:a 150.000 turbinhästkrafter i första utbyggnadsstadiet vid Harsprånget. Riksdagen anslog 1919 medel för anläggningens påbörjande, men på grund av de efter fredsslutet inträdda förhållandena, som föranlett de för kväveindustriens tillkomst engagerade intressena att träda tillbaka, har denna efter svenska förhållanden gigantiska anläggning uppskjutits till oviss framtid.

Medan statens vattenkraftsproducerande verksamhet inom länet sålunda undergått en mäktig utveckling, har ej heller det enskilda initiativet vilat. I det föregående har nämnts om Bodens och Sikfors kraftanläggningar. Det var emellertid egentligen den svåra bristen på lyse under kristiden, som kom intresset att på allvar vakna till liv. Särskilt under åren 1917 och 1918 blev sålunda ett flertal anläggningar utfört och ännu flera projekterades. Byggandet fortsattes, fast något dämpat, under 1919 och 1920. Det har ju i allmänhet varit fråga om mindre anläggningar, en och annan dock av ganska aktningsvärd storlek (Råneå, Ekfors, Roknäs, Lillpite). Den livliga vattenkraftsbyggnadsverksamheten var helt visst i stort sett av godo, men delvis även av ondo, enär det arbetades i stor utsträckning utan plan och utan anlitande av fackkunskap, varå det för övrigt fanns mycket liten tillgång inom länet. Varje större by ville gärna ha sin egen anläggning och byggde kanske också en sådan utan att ha garanti för att kraftkällan var tillräcklig ens för det närmaste behovet, än mindre för framtida utveckling. Arbete och pengar blevo sålunda i allt för stor utsträckning bortplottrade på små anläggningar av mindre tillfredsställande beskaffenhet. Så fort man inom länsstyrelsen på hösten 1917 fick uppfattning om vad som försiggick, bildades på dess initiativ Norrbottens elektricitetsförening, som trädde i verksamhet i början av 1918. Först med 1919 års början, sedan ekonomiskt understöd utverkats från staten och landstinget, kunde dock föreningen erhålla en fast organisation, svarande mot behovet, samt anställa fullt fackkunnig kraft med uteslutande uppgift att omhändertaga arbetet att söka leda länets landsbygds elektrifiering in på riktiga banor.

Föreningens uppgift är att verka för en planmässig utvidgning av redan befintliga anläggningar samt en fackmässig drift av desamma och en planmässig och ekonomiskt riktig elektrifiering av länets icke elektrifierade delar. Det kan därvid ej hjälpas, att arbetet mången gång måste gå ut på att söka förebygga tillkomsten av små företag, som ej äro ekonomiskt motiverade, och att söka förmå olika orter att samarbeta för att åstadkomma större, enhetliga företag, vilka i regel lämna billigare driftkostnader och garanti för kraftbehovets tillgodoseende ej endast för tillfället utan även för den utveckling, som tillgång på kraft alltid föder.

Till ledning för en systematisk elektrifiering lät länsstyrelsen redan under 1918 genom särskilda sakkunniga utarbeta en plan för hela länets elektrifiering. Det är ej meningen att slaviskt söka följa denna plan, men väl att ange, vad man om möjligt bör sträva efter. Visst är, att den växande och snabbt sig utbredande insikten om den elektriska kraftens välsignelser kommer att verka kraftigt stimulerande på utbyggandet av vattenkraft. I första hand torde man nog såsom hittills ej sällan komma att tillgripa närmast tillhands liggande bäckfall o. dyl. Men dessa räcka endast för en tid; sedan kommer utvecklingen med styrka att frampressa antingen sammanslagning till system efter mönster i länsstyrelsens plan av 1918 eller och framdragande av stamlinier från de stora, i regel staten tillhöriga kraftkällorna och då gäller att ha de lokala nätena så enhetligt ordnade, att anknytning kan ske utan för stora kostnader.

En av föreningens uppgifter är ock att tillhandahålla lån till billigast möjliga ränta åt bygdeelektrifiering. I denna uppgift har föreningen vunnit kraftigt stöd av Norrbottens läns landsting, som genom tecknande av borgen berett föreningen möjlighet att för nyss angivna syfte upplägga en lånefond, vilken tillsvidare uppgår till ½ million kronor.

För att giva en föreställning, om Norrbottens tillgång på vattenkraft, ävensom i vad mån densamma för närvarande är utnyttjad, äro nedanstående tablåer sammanställda:

TABLÅ
visande totala effekten och utbyggnaden vid 1917 års slut inom olika huvudflodområden.

Uppgifterna för de med * utmärkta vattendragen äro hämtade ur Kommerskollegii specialundersökning av den 20 febr. 1920 »Sveriges monterade vattenkraft»; för de med ** betecknade vattendragen ha uppgifterna erhållits av Svenska Vattenkraftsföreningen.

I vattendrag som ej äro medräknade i ovanstående, finnes dessutom en ej oväsentlig krafttillgång, som delvis redan tillgodogjorts. Den utnyttjade effekten framgår av följande:

FÖRTECKNING
över till början av år 1920 utförda kraftstationer i Norrbottens län, deras effekt och kraftens användning.

Det framgår, vilket ju utan vidare är uppenbart, att vi ännu äro endast komna ett litet stycke på väg med vattenkraftens utnyttjande. Men märkas bör, att det ej är stort mera än ett decennium, som fört oss dit, där vi nu stå. Givetvis få vi ej vänta en marsch i samma takt under nästa 10 år. Varaktigheten av den ekonomiska depression, som nu brutit in över världen, är omöjlig att bedöma, men det vore ej förvånande om bibelns 7 magra år blevo otillräckliga för att utjämna krigsvansinnets oerhörda skadegörelser.

Av tablån över kraftens användning finna vi, att statens kraftproduktion övervägande går till industriell drift, inklusive järnvägsdrift, medan den enskilda vattenkraftsindustrien i huvudsak är inriktad på bygdeelektrifiering. Det torde nog i fortsättningen bli på i huvudsak samma sätt. Man frågar sig då gärna: till vilken industri kan den norrbottniska vattenkraften fortsättningsvis komma att bli använd? Blir det till industri, som kommer att hålla sig kvar i Norrbotten, eller kommer kraften att sändas till i andra landsdelar förlagd industri? Det finnes emellertid ingen tidpunkt vid vilken dessa frågor äro svårare att besvara än den som nu är inne. För närvarande äro vi i Norrbotten nämligen handikappade av de oerhört dyra fraktkostnaderna, vilka hindra så gott som all industriell utveckling inom länet. Komma frakterna att gå ned, så att vi komma i proportionsvis samma läge som före kriget, blir förhållandet ett annat. Då torde allt framgent järnförädlingsindustri ha sin givna plats, så långt träkolstillgången medgiver – möjligen kan träkolet ersättas med grafit, varå tillgången är god – då kan planen på gödningsämnesindustri komma upp igen och vår enda under krigsåren nedlagda trämassefabrik komma att ersättas dubbelt upp. Alltså, låtom oss arbeta på frakternas förbilligande – då kommer vattenkraften att skjuta nya vackra skott på industriens träd!

Till synes tämligen och i viss mån oberoende härav kommer bygdeelektrifieringen att följa sin egen utvecklingsbana. Och vad betyder ej den? Det torde knappast finnas någon annan landsdel i Sverige, där den elektriska kraften har så stor betydelse som här i Norrbotten. Här är ont om folk. Bonden får genom den elektriska kraften hjälp till tröskning, separering, malning, sågning, till vedhuggning m. m. Här är vintern lång och mörk. Mörkret hindrar arbete och förleder till lättja. Det elektriska ljuset gör arbete möjligt lika länge här som var som helst annorstädes. Ljuset fördriver den mörka vinterns lättja och dådlöshet. Den elektriska kraften skall bli en pånyttfödare både andligt och materiellt för Norrbottens landsbygd. Låtom oss arbeta för dess spridning över länet i största möjliga utsträckning!

All varutransport till och från det avlägsna Norrbotten har ända tills på senare tid försiggått uteslutande sjövägen. I äldre tider var köpmannen vanligen sin egen redare. Hans fartyg, vars storlek givetvis var rätt obetydlig, förde på försommaren ortens under vintern hopsamlade överskottsprodukter ned till huvudstaden, den stora norrländska marknadsplatsen, för att på hösten därifrån hämta de förnödenheter, som bygden själv icke kunde framalstra men som voro oundgängliga för de enkla levnadsbehovens tillfredsställande. Med städernas anläggning uppväxte väl så småningom en särskild redareklass och fartygens storlek tilltog. Så kunde man vid sidan av de enmastade sluparna få se en och annan s. k. krejare, påminnande om nutidens galeaser men med trenne master. Staten själv hade emellertid i betydande mån stäckt den utveckling, som eljes stod i utsikt för den norrländska sjöfarten.

I storhetstidens merkantila system ingick nämligen att utrikeshandeln så vitt möjligt skulle koncentreras till huvudstaden, och genom 1636 års handelsordinantia lades de norrländska städerna med undantag av Gävle såsom »uppstäder» under »stapelstaden» Stockholm. Det därmed införda »bottniska handelstvånget», som även gällde de finska städerna vid Bottenhavet och Bottenviken, innebar att städerna norr om Gävle och Åbo utestängdes från all förbindelse med utlandet, såväl från att mottaga utländska fartyg som från att utsända sådana. Därjämte voro de bottniska städerna förbjudna att inom landet låta sina fartyg segla längre än till Stockholm (resp. Åbo), ehuru alla andra svenska städer kunde sända sina fartyg till dem.

Ehuru föremål för långvariga strider hela frihetstiden igenom blev det bottniska handelstvånget upphävt först år 1766. Påföljande år blev Ratans hamn privilegierad med stapelrätt för det dåvarande Västerbottens fyra städer. Privilegiet blev genast taget i bruk, i det att de fyra städerna gemensamt avsände ett fartyg till Medelhavet och tvenne andra till Köpenhamn och Lübeck.

År 1794 utgjordes Luleå stads handelsflotta av ej mindre än 13 större fartyg om tillsammans 962 läster, och Piteå stad ägde vid samma tid 12-15 fartyg, avsedda för seglation på Stockholm och avlägsnare orter.

Sjöfarten på utrikes ort var ej utan sina risker. Redan 1784 drabbades borgarena i Piteå av det olycksödet, att ett dem tillhörigt större fartyg förliste i Medelhavet. På 1820-talet kom oturen till Luleå, i det att ett där hemmahörande fartyg gick under på Svarta havet. Sådana olyckor kändes förvisso tungt i de små samhällena och man tvivlar ej på riktigheten av anteckningen, att förlusterna lände till »handelns verkliga avsaknad».

Den ekonomiska depressionen efter de Napoleonska krigen och Finlands avskiljande från den svenska statskroppen blev starkt kännbar även för de norrbottniska städernas sjöfart och räckte här synnerligen länge. Visserligen omtalas det år 1827 att Luleå borgare ägde 12 fartyg om tillsammans 680 läster, ehuru de under närmast föregående år sålt 7 fartyg, men blott fyra år därefter finner man uppgiften att antalet fartyg i samma stad var begränsat till 4. Ungefär detsamma var fartygsantalet i Piteå. Då stod man emellertid redan på tröskeln till ett nytt uppsving. I sin femårsberättelse för åren 1832-1836 kan Kungl. befhde förmäla att skeppsbyggerinäringen återupplivats av grosshandlaren C. F. Liljewalch, som invid Luleå upprättat ett betydligt skeppsvarv, där en mängd fartyg dels nybyggts, dels undergått reparation. Hans exempel smittade och 1837 funnos i Luleå minst tre skeppsvarv. De flesta där byggda fartygen försåldes emellertid till inrikes eller utrikes orter, några i utländska hamnar, dit de anlänt med exportvaror, och den livliga varvsrörelsen borttynade småningom under förändrade konjunkturer. Dess sista livsyttring förmärktes i slutet av 1860- och början av 1870-talet, då vid ett skeppsvarv å Bergnäset invid Luleå byggdes ett skonertskepp och tvenne skonerter. Livligast synes rörelsen ha varit åren 1851-1855, då inom länet byggdes ej mindre än 37 större och mindre fartyg, jakter o. d. oberäknade.

Vid denna tid hade övergången från segel- till ångdrift tagit sin början. Reguljär ångbåtsförbindelse mellan Stockholm och Luleå med anlöpande av de norrländska kuststäderna hade igångsatts under förra hälften av 1850-talet, och 1856 bildades i Haparanda Bottniska ångfartygsaktiebolaget, efterföljt av Luleå Ångbåtsaktiebolag i Luleå, Norrbottens Ångfartygsbolag i Piteå och Haparanda Ångfartygsaktiebolag i Haparanda. Under decennier uppehöllo dessa bolag med sina för ändamålet välinredda ångare passagerare- och godstrafiken mellan Stockholm och de norrländska städerna i livlig konkurrens med de i Gävle, Sundsvall etc. hemmahörande ångare, som trafikerade samma trade eller delar av densamma. Med statsjärnvägarnas framdragning till övre Norrland övergick emellertid passageraretrafiken och en god del av godsbefordringen till detta bekvämare kommunikationsmedel, och åren 1910 och 1911 inköptes så gott som hela den norrländska kustångareflottan, vars ekonomiska bärighet undergrävts, av Stockholms Rederiaktiebolag Svea, vilket bolag därigenom uppnått ett nästan oinskränkt monopol på sjötrafiken mellan landets stora handelscentra – Stockholm och Göteborg – samt Norrlandskustens huvudorter.

Länets segelflotta hade uppnått sitt maximum i mitten på 1850-talet, tidpunkten för trävaruhanteringens första uppsving och samtidigt för Krimkriget med den engelska blockaden av Rysslands och Finlands östersjökuster. I sin femårsberättelse för perioden 1856-1860 redovisar länsstyrelsen 23 för utrikes sjöfart avsedda fartyg om tillsammans 2,142 läster, därav å länets landsbygd 10 fartyg om tillsammans 820 läster. Blott femton år därefter hade de för utrikes sjöfart avsedda fartygen nedgått till 7, därav 3 hemmahörande i landsbygden, och länsstyrelsen måste meddela att exporten av skogsprodukter dåmera huvudsakligast ombesörjdes av norska fartyg. Antalet för inrikes sjöfart avsedda segelfartyg hade samtidigt nedsjunkit från 41 till 22, varav blott en tredjedel hörde hemma i städerna. Och under 1890-talets sista period konstaterar samma källa, att »frånsett åtskilliga mindre s. k. jakter, huvudsakligast avsedda för forsling av ved, finnes numera ej inom länet några segelfartyg och ej heller något skeppsbyggeri».

Den dåmera ganska betydliga trävaruexporten hade som sagt redan under 1870-talet huvudsakligen ombesörjts av norska segelfartyg. I början av 1880-talet började lastångare uttränga segelfartygen men voro de förra mestadels av engelsk nationalitet.

Den norrbottniska rederinäringens tillbakagång betecknade sålunda för ingen del någon minskning i sjöfarten, som tvärtom samtidigt uppblomstrat, ehuru den övergått på utländska kölar.

Gällivarebanans fullbordan och den stora malmexportens begynnelse inledde i detta avseende en ny epok. De betydande lastutrymmen, som denna export krävde, drog till Luleå trampfartyg från all världens håll, många föga lämpade för ändamålet. Inom staden bildades ett rederibolag, som med tvenne inköpta ångare om tillsammans c:a 2,500 tons deltog i tävlingen om malmfrakterna. Bolagets båda ångare förolyckades emellertid i början på 1900-talet och bolaget upplöstes. Malmtransporten har sedermera ombesörjts dels av Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund genom dess dotterbolag Luleå–Ofoten, vars säte dock varit Stockholm, dels av de Broströmska rederibolagen och rederibolaget Nordstjärnan samt dels av utländska, huvudsakligast tyska men även engelska bolag. Så småningom har därvid framkonstruerats en för malmfrakten särskilt lämpad typ av ångare.

Malmfältssamhällenas uppkomst och industriens uppblomstring inom länet medförde bl. a. en rätt betydande ökning av livsmedelsimporten. Denna hade förut varit begränsad till att tillgodose behovet av spannmål, vilket behov bygdens egen produktion aldrig kunnat fylla, men kom nu att omfatta även animaliska födoämnen. För import av sådana, varav behovet lättast kunde fyllas från det finska Österbotten, insattes i slutet av 1890-talet av ett i Luleå bildat rederibolag ett mindre ångfartyg å traden Luleå–Gamla Karleby. Sedan nämnda bolag nödgats upphöra med sin verksamhet uppehölls samfärdseln några år av en finsk ångare men från krigsutbrottet 1914 har denna trade varit nedlagd.

Riklig tillgång på goda hamnar, de flesta vid älvmynningarna, äger Norrbottens län. År 1880 redovisades följande: Jävre med 13 fots djup, Piteå med 14, Harrbäck med 16, Ersnäs med 13, Luleå (norra hamnen) med 15, Altappen med 22, Strapösund med 17, Råneå (Strömsund) med 14, Jämtösund med 18, Töre med 12, Kalix (Karlsborg och Nyborg) med 21, Sangis med 18 och Salmis (Haparanda uthamn) med 13 fots djup.

Vissa av hamnarna hava haft att kämpa mot följderna av den starka bottniska landhöjningen. Piteå stad har vid upprepade tillfällen nödgats uppmuddra och förbättra såväl sin hamn som farleden till densamma, och Luleå stad har, i den mån dess sjöfart växt, nedlagt betydande kostnader på sin hamn och på upptagandet av en sydligare farled genom Tjuvholmssundet.

Lule älv har sitt egentliga avlopp i östlig riktning förbi Altappen och Liggskär men sände dock sedan urminnes tid, små armar i genare riktning mot havet mellan Sandön och Tjuvholmen samt mellan denna och Hamnholmen (eller Handholmen). Länge voro planer å bane på att fördjupa endera av dessa leder och så tidigt som år 1767 uppbar en av stadens borgare den storartade summan av 13 daler kpmt för grävningsarbete. Först i senare hälften av 1870-talet upptogos emellertid arbetena på allvar och fram på 1880-talet var den första genomgrävningen av Hamnholmsudden fullbordad för en kostnad av 157,512 kr., varav staten bidragit med 10,000 kr. I den mån större fartyg insattes i malmtrafiken krävdes emellertid större djup i den sålunda åvägabragta farleden, och fördjupningsarbeten påbörjades redan före år 1890. Sin nuvarande – efter vad det synes, fullt tillfredsställande – gestaltning med en bottenbredd av 60 och en ytbredd av 120 meter har Tjuvholmssundet, såsom farleden nu benämnes, erhållit år 1909.

För en snabb och arbetsbesparande lastning av malmen ha statens järnvägar utfört storartade anläggningar å Svartön. Under vintern upplägges malmen i stora bankar invid järnvägsspåren på malmbangården för att, när skeppningen börjar, med hjälp av dels en fast kran av betydande dimensioner (tillhörig Frejabolaget) dels flyttbara ångkranar inlastas i de med nedfällbar botten försedda malmvagnarna. Dessa transporteras därefter upp på tvenne höga viadukter, utbyggda i hamnen till segelbart djup, varpå vagnsbottnarna öppnas och malmen i stora trärännor får åka ned i de nedanför liggande fartygens lastrum. Även stora fartyg kunna på detta sätt lastas på 6-10 timmar.

Luleå stad har ock nedlagt stora kostnader på sin hamns modernisering. I början på 1900-talet anlades södra hamnplanen med järnvägsspår och lossningskran samt en från hamnplanen utskjutande pir för en sammanlagd kostnad av 610,000 kr. Planer ha sedermera varit uppe på ytterligare utsträckning av kaj- och upplagsutrymmet men av olika anledningar ha de tills vidare skrinlagts.

Malmtrafiken i Luleå hamn nådde sitt maximum åren 1916 och 1917. Tysklands behov av svensk malm var under dessa krigsår större än någonsin, medan samtidigt transporten över Narvik var försvårad av den engelska blockaden. Vid vissa tider under dessa båda år var södra hamnen fylld av tyska fartyg, från Hapaglinjens stora kombinerade passagerare- och lastångare ned till små, illa medfarna trampfartyg. Svenska fartyg sågos samtidigt mera sällan – de hade funnit mera lönande trader.

Senast förflutna år (1920) ankommo till Luleå i utrikes fart 4 lastade ångfartyg om tillsammans 2,124 tons, 407 ångare om tillsammans 548,606 tons i barlast, 8 segelfartyg om inalles 1,381 tons med last och 1 segelfartyg om 1,015 tons i barlast. Samtidigt avgingo i utrikes fart 445 ångfartyg om 612,389 tons med last, 4 ångfartyg av 2,484 tons i barlast, 15 segelfartyg om 2,207 tons med last och 5 segelfartyg om 881 tons i barlast.

Under samma år ankommo i inrikes fart 132 ångfartyg om 57,116 tons med last, 478 ångfartyg om 77,790 tons i barlast, 131 segelfartyg om 6,302 tons med last och 8 segelfartyg om 603 tons i barlast samt avgingo 349 ångfartyg om 38,922 tons med last, 222 ångfartyg om 31,811 tons i barlast, 10 segelfartyg om 1,015 tons med last och 119 segelfartyg om 5,213 tons i barlast.

Hamnavgifterna för fartyg uppgingo till 117,884:82 kr. och för varor till 14,250:74 kr.

Samma år ankommo till Piteå i utrikes fart 1 ångare om 287 tons med last och 48 ångare om 67,956 tons i barlast samt 1 segelfartyg om 55 tons med last och 6 segelfartyg om 2,512 tons i barlast. I utrikes fart avgingo 85 ångfartyg om 107,831 tons och 16 segelfartyg om 4,306 tons. med last samt 1 segelfartyg om 55 tons i barlast. I inrikes fart ankommo 314 ångfartyg om 35,831 tons med last, 83 ångfartyg om 43,216 tons i barlast, 10 segelfartyg om 960 tons med last och 63 segelfartyg om 8,440 tons i barlast, och i inrikes fart avgingo 361 ångfartyg om 39,459 tons samt 62 segelfartyg om 7,520 tons med last ävensom 1 segelfartyg om 86 tons i barlast. Hamnavgifterna uppgingo för fartyg till 18,921:21 kr. och för varor till 40,641:37 kr.

Redan under den senare medeltiden var Torneå en betydande marknadsplats, besökt ej blott av birkarlar och landsköpmän från hela det dåvarande Västerbotten och det övriga Norrland samt av borgare från svenska städer utan ock av ryssar, bjarmer, lappar och finnar. Där utbyttes nordanbygdernas produkter, fisk och pälsverk, mot salt, mjöl och kläden.

Antagligen var det väl det rika fisket samt möjligheterna för boskapsskötsel vid älvmynningarna, som ungefär vid 1300-talets början lockat de första norrbottniska kolonisatörerna av svensk stam. Men redan tidigt synes man ha kommit på det klara med, vilka utsikter varuutbytet med det stora inlandets ursprungliga bebyggare erbjöd. Så tidigt som år 1328 nämnas första gången i skrift birkarlarna såsom förmedlare av detta varuutbyte. Namnets härledning är föremål för olika tolkningar liksom ock deras äldre befogenhet och organisation. De voro på samma gång köpmän och jordbrukare. Sina affärsresor i obygden utsträckte de stundom ända till Ishavs- och Atlantkusterna och helt naturligt drevo de handel ej blott med lapparna utan ock med den bottniska kustbefolkningen, i den mån denna tillväxte. Kronan gynnade dem i begynnelsen såsom pioniärer för det svenska väldets utbredning i ödebygderna och synes ha begagnat dem såsom skatteupptagare. Aldrig synnerligen talrika till antalet, synas de ha varit fördelade i vad man skulle kunna kalla tre särskilda handelskompanier med hemvist i Torneå, Luleå och Piteå socknar.

Allt eftersom kronan kände sig ha fastare grepp över de nya landsändarna förändrades birkarlarnas ställning. Kronan tillsatte sina fogdar, som ej blott togo skatteuppbörden om hand utan ock småningom började å kronans vägnar uppträda såsom privilegierade konkurrenter om handeln. År 1600 blevo sålunda birkarlarna förbjudna att handla med lapparna förrän fogden dels upptagit skatten av lapparna, dels gjort nödiga inköp för kronans räkning. Kort därefter förbjödos de att fara omkring i lappmarken med köpenskap och slutligen utfärdades år 1614 Gustav II Adolfs handelsordning med förbud mot s. k. landsköp.

Nödvändigheten bjöd då birkarlarna att (1620) begära anläggning av städer även i övre Norrland. Påföljande år utfärdades ock privilegier för Piteå, Torneå och Luleå städer och birkarlarna påbjödos att dit inflytta.

De nyskapade städernas handelsrättigheter voro dock begränsade. Sålunda hade varje stad sitt bestämda inland, vars gränser dess köpmän ej fingo överskrida. Piteå stads borgare funno sitt handelsområde alltför snävt tilltaget och begärde tvenne gånger, 1636 och 1641, ehuru utan påföljd, att Luleå stad måtte nedläggas.

Därtill kom att all utrikeshandel var förbjuden för de norrländska städerna norr om Gävle. Sina varor hade deras köpmän att hämta i Stockholm, och dit fingo de ock föra ortens exportvaror: smör, fågel, fisk, något trävirke, tjära, skinn etc. Tidtals på 1600-talet kunde myndigheterna se genom fingrarna i fråga om överträdelser av detta förbud, och de norrländska städernas små fartyg gjorde då vågsamma seglatser till Östersjöprovinsernas hamnar, där köpmännen med bättre förtjänst kunde avyttra sin tjära och sina bräder samt till billigare priser överkomma spannmål, humle, hampa, lin och annat sådant. Vid andra tidpunkter gjorde sig åter huvudstadsköpmännens inflytande gällande och förbudets övervakning skärptes till ringa båtnad för de med så många andra svårigheter kämpande små samhällenas utveckling.

Den rätt indräktiga lappmarkshandeln fingo de nya städernas borgare visserligen bedriva, dock under det villkoret att kronan först skulle göra sina uppköp genom sin befallningsman. Kronan var en svår konkurrent men för köpmännen var det än harmligare att se, huru dess ombud ofta förstodo att begagna sin okontrollerade ställning till att därjämte se sig själva till godo. Om de förutvarande birkarlarna hoppats att genom stadsbildandet återfå sina gamla privilegier, måste de sålunda känna sig betydligt besvikna.

Norrlandsstädernas långvariga strid mot det stockholmska handelsförmynderskapet ledde till seger först år 1765, då de medgåvos rätt att under vissa villkor driva handel även på utlandet. Ännu senare – år 1779 – upphävdes bestämmelsen om de bottniska städernas bestämda handelsområden och medgavs borgerskapet rätt att handla inom alla socknar.

Lappmarkshandeln bedrevs vid denna tid liksom länge därefter huvudsakligen å marknader vid kyrkoplatserna. Där infunno sig lapparna för att dels bevista de samtidiga tingen och betala sina umgälder till kronan, dels tillbyta sig förnödenheter, såsom mjöl, hampa, salt, kläde och vadmal, kopparkärl, brännvin (tidtals en förbjuden vara) samt tobak och sedermera kaffe. I utbyte lämnade de renhudar och arbeten av renskinn, renkött, fisk och framför allt pälsvaror av olika slag.

Handelstvångets upphävande medförde givetvis ett avsevärt uppsving för bottniska vikens städer. Särskilt skogens produkter, bräder, tjära och beck, erhöllo ökade avsättningsmöjligheter. Större handelsfirmor uppkommo, som drevo livlig kommersiell verksamhet, riktad ej blott på östersjökusterna och Danmark utan ock på England, ja t. o. m. Medelhavets hamnar. Välståndet blev allmänt i de förr så fattiga små städerna.

Ett svårt bakslag kom med de Napoleonska krigen och den ryska invasionen år 1809. Hela världen led av en långvarig ekonomisk depression efter 1815 och i ett par årtionden höllos handel och näringar nere. Sågverken och bruken i Norrbotten kommo så småningom åter i gång men det var ett nytt krig, Krimkriget, förbehållet att åter skapa en högkonjunktur. Fördelarna av denna tillföllo särskilt Haparanda stad, i vars uthamn sommaren 1854 stundom kunde ligga ända till 70 fartyg. Köpmännen här samlade vid denna tid betydande förmögenheter. Det var den fransk-engelska blockaden av Rysslands och Finlands östersjökust, som temporärt ledde en av handelns stora stråkvägar över den lilla norrbottniska staden. Massor av varor av alla slag fördes över Haparanda till det avspärrade Finland och finska handelsfartyg överlätos till namnet på Haparanda köpmän.

Såsom huvudsakliga föremål för länets handel anges eljes vid denna tid skogsprodukter, spannmål och mjöl, smör och lax, kläden, bomullsgarn och tyger, kaffe och socker samt specerier, ävensom tjära, pottaska, salpeter, fjäder, lim och renhudar.

Såsom en måttstock på utförselns storlek må nämnas att under åren 1856-1860 exporterades från länet 15,667 tunnor lax, 134,226 tunnor tjära, 30,643 lispund pottaska, 11,905 lispund salpeter, 142 lispund fjäder, 11,247 lispund lim och 22,107 renhudar.

Vid denna tid funnos i Luleå 8 och i Piteå 16 köpmän, som idkade både minut- och grosshandel. Samtidigt funnos i Luleå 21 minuthandlare och på landsbygden – dit Haparanda i denna statistik synes ha hänförts såsom liggande under landsrätt – inalles 72 handlande. I sistnämnda tal inbegripas brukens och sågverkens handelsbutiker.

Medan antalet handelsidkare i städerna under långa tider förblir tämligen stationärt – undantagandes i Luleå vid tidpunkten för denna stads forcerade utveckling – ökas det på landsbygden snabbt och kontinuerligt. Särskilt i ögonen fallande är denna ökning under 1890-talets senare hälft. År 1895 funnos på länets landsbygd 220 handelsidkare, därav 28 kvinnor, men år 1900 ej mindre än 432, därav 76 kvinnor.

»Den ökning, dessa siffror utvisa, är» – skriver länsstyrelsen i sin sistnämnda år utgivna femårsberättelse – »ingalunda resultatet av en sund utveckling, utan innebär ett högst beklagligt missförhållande, framkallat av den hart när oinskränkta kredit, som vederbörande grosshandlare synas bevilja envar, som, utan att besitta ens de nödvändigaste förutsättningarna för yrket, anmäler sig vilja öppna butik. En vild konkurrens frestar den sålunda vordne handlanden att genom att i sin tur bevilja den mest utsträckta konsumtionskredit till sig locka kunder och få avsättning på varulagret. Efter en kort tid, i bästa fall ett par år, blir ställningen ohållbar, och därest handelsmannen ej genom ackord lyckas uppskjuta katastrofen, gör han konkurs, drar med sig i fallet sina vänner, vilka lättsinnigt skrivit på hans växlar och banklån, och sedan – börjar han affären omigen, denna gång såsom ’prokurist’ för sin hustru eller någon annan anhörig, varefter samma historia upprepas. Häri ligger till stor del förklaringen, varför antalet kvinnliga handelsidkare å landsbygden under femårsperioden nästan tredubblats. Ojämförligt största antalet av dessa utgöres nämligen av gifta kvinnor, vilka tjänstgöra såsom ’bulvaner’ för sina män, sedan dessa ’förbrukat’ sin egen firma. Det är lätt insett att detta system verkar demoraliserande även på allmänheten, som genom lättheten att erhålla varor på kredit vänjer sig att leva över sina tillgångar.»

I de – förvisso ej för Norrbottens län säregna – omständigheter som här anföras av länsstyrelsen, kan man finna förklaringen till den norrbottniska handelsvärldens oförmåga att motstå de kriser, som åren 1901 och 1908 övergingo densamma. Konsumtionskrediten har emellertid här som annorstädes avlysts i samband med de omstörtningar, som framkallades av världskriget, och länets handelsförhållanden torde även i övrigt vila på en sundare basis än för tjugo år sedan, då ovanstående ord nedskrevos.

Det är självklart att järnvägslinjernas framdragning till och inom Norrbottens län åstadkommo en fullständig omvälvning i dess kommersiella förhållanden. Marknaderna i lappmarken förlorade sin gamla betydelse och lappmarkshandeln gick över huvud taget bort från städerna sedan det ej blott vid kommunikationernas knutpunkter utan ock i varje lappmarksby uppstått handelsbodar, där såväl den bofasta befolkningen som lapparna vid lägliga tidpunkter kunde med kontanter eller bytesvaror fylla sitt varubehov. Lappmarkernas för export tillgängliga produktionsöverskott hade samtidigt avsevärt decimerats, dels genom minskning i skinnfångsten och dels genom den växande befolkningsstockens ökade konsumtion av de animaliska produkterna, renkött och fisk.

Även kust- och skogsbygdernas förut ej oväsentliga produktion av salpeter och pottaska upphörde på 1880-talet.

Den säregna prägel, de norrbottniska städernas handelshus förut haft, hade därmed utplånats. Av de exportvaror, de omhänderhaft, återstod föga mer än tjäran, vartill under ett antal år före världskrigets utbrott kom en ej obetydlig lingonutförsel. Underskottet i länets handelsbalans fylldes av trävaru- och malmutförseln, men denna omhänderhades av sina egna målsmän.

Importen har med industribefolkningens ökning och de individuella behovens stegring vuxit desto mer och omfattar nu varor av alla möjliga slag. Till viss del hämta länets, engrossister sina varor direkt från utlandet, men i fråga om mindre konsumtionsartiklar förmedlas importen av huvudstads- och Göteborgsfirmor.

En säregen epok i länets handelsliv öppnades med världskriget. Östersjöns avspärrning åstadkom liksom under Krimkriget att en av världssamfärdselns stråkvägar ånyo fördes norr om Bottenviken. Varken landet i dess helhet eller länet förmådde dock tillgodogöra sig de fördelar, som härav skulle kunnat inhöstas. Våldsam spekulation i stort som smått, förenad med smuggling och andra lagöverträdelser, gav sin prägel åt gränshandeln, i all synnerhet efter varubristens inträdande genom u-båtskriget och Nordsjöblockaden. De tillfälligt gyllene tiderna skapade ej såsom 65 år tidigare några varaktiga förmögenheter, men det bör ock nämnas att länets egna affärsmän blott i ringa mån läto sig lockas av de vågsamma spekulationstillfällena.

Den svåra ekonomiska depression, som inträtt efter världskrigets avslutande, har givetvis drabbat även länets affärsliv, men det har, såsom förut nämnts, därvid trätt i dagen att detta numera är fotat på över huvud taget sunda grunder, varför någon allmän kris icke uppstått.

Antalet handlande inom länet utgjorde år 1915 – det senaste år, för vilket officiell statistik finnes – i Luleå 102 med 226 biträden och en till 518,010 kr. uppgående bevillningstaxerad inkomst av handelsrörelsen, i Piteå 34 med 37 biträden och 70,420 kr. bevillningstaxerad inkomst, i Haparanda 36 med 35 biträden och 102,180 kr. bevillningstaxerad inkomst samt på landsbygden 651 med 517 biträden och 1,338,394 kr. bevillningstaxerad inkomst.

Sveriges vägars historia sträcker sig långt tillbaka i äldsta tider, i det våra hävder omtala, huru redan den gamla Sveakungen Anund verksamt befrämjande landets odling genom vägars anläggning i »allt Svithiod» varför hans folk också hedrade honom med namnet »Braut Anund» (Braut eller bröt betyder väg – jämför ordet bryta).

Av nuvarande Norrland hette allt landet norr om Dalälven ännu i 15:de århundradet »Hälsingland» och i väster Härjedalen och Jämtland. Från kustlandet som först av Svearne bebyggdes, sträckte sig odlingen så småningom uppåt efter floddalarne. Där vägar funnos, gingo de på sina håll genom så stora, obebyggda skogar att resande måste vila ut i särskilda för ändamålet avsedda härbärgen s. k. sälohus.

De sparsamma meddelanden om landets natur och folk av historiskt värde, vi äga kvar från dessa längesedan svunna tider, besanna, att inga ordentliga vägar funnos i Sverige under hednatiden, och att för samfärdseln mellan de skilda orterna båtfärder så vitt möjligt begagnades. De sträckor över land, som måste överfaras, tillryggalades till fots eller i bästa fall till häst. De flesta äldre vägar följa än i dag dessa ridvägar. De gå upp och ned för höga berg, huvudsakligen för att undvika de fordom vattendränkta och ofarbara lågmarkerna. Att bryta väg i sidolutningar omkring bergen ansågs även säkerligen vara för dyrt. Läget av de vägar, vi ärvt av våra förfäder, skulle utan denna förklaring mångenstädes synas obegripligt för oss, som se dessa lågmarker förvandlade till bördiga åkerfält och torrlagda marker.

Med kristendomens införande började i Sverige vägars anläggning anses såsom en synnerligen viktig angelägenhet. Den nya trons förkunnare lärde, att brytning och anläggning av väg var ett Gudi behagligt verk. De voro vana vid bättre vägar i sitt eget land och sågo i samfärdselns förbättring med rätta ett kraftigt medel till lärans rotfästande och utbredning samt till folkets förkovring i flere avseenden. Från den första kristna tiden bära våra runstenar talrika vittnesbörd härom. På många ställen inom de flesta landskap i vårt land, både i odlad bygd och i skogstrakter tala deras inskrifter om att »rödja bröt, göra bro»; »vägen gjord till (vägbyggarens) faders, moders, hustrus, barns eller egen själs bästa» o. s. v.

I landskapslagarne, som under 13:de och 14:de seklen samlades och upptecknades i skrift, finna vi följande slags vägar omnämda, nämligen karl- och kungsväg (allmän väg) köpstads- och tingsstadsväg samt väg till kyrka och kvarn. Rörande anläggningen av dessa vägar gällde följande stadganden: det ålåg »alla jordägare i häradet, präst och kyrkans landbo lika med bonde att rödja för färderna nödiga vägar och bygga broar», vägarnes bredd bestämdes till »4 och 10 alnar, allt efter behov».

Om beskaffenheten av dessa vägar kunna vi göra oss en föreställning, då vi erinra oss att bruket av vagn eller »karm», såsom detta fordon på den tiden benämdes, var absolut obekant för våra förfäder ända till början av 1200-talet, då Erik Knutssons (1210-1216) gemål Richissa först införde detsamma. Detta transportmedel fortfor troligen att ännu i ett eller annat århundrade vara mindre allmänt.

Förut omnämda lagstadganden angående anläggning och underhåll av vägar undergingo till senaste tider inga väsentliga förändringar. I 1734 års lag finna vi följande föreskrifter om vägars underhåll. Den stadgar att »vägar skola fyllas och höjas upp med sand och grus och årligen förbättras, så att vatten ej därå stadnar» att »vägdiken skola å båda sidor om vägen göras». Enligt samma lag ålåg det med få undantag alla hemman å landet att »rödja väg och bygga broar» ävensom att »staka och ruska ut» vintervägar över sjöar och mossar.

Under nyare tiden (från Vasakonungarnes tid till mitten av 1800-talet) som för Sverige innefattade nydaningens arbete, den inre utvecklingens olika skeden samt stormaktsväldets uppkomst och fall, anlades efter hand en stor del av de nuvarande vägarne i södra och mellersta Sverige. Femton och sextonhundratalets vägar voro emellertid enligt våra nuvarande begrepp i synnerligen ofullkomligt skick, varom i behåll varande berättelser av utländingar, som företagit resor i Sverige, bära vittne.

För att underlätta resorna inom landet utkom år 1561 en förordning om gästgiverier, vari det heter: »och skola de, som till gästgivare satte bliva, vara förpliktade att skaffa sig gott förråd både på mat och dryck, desslikes hästfoder, så att vägfarande folk, som till dem lita, måtte få deras välfordran och nödtorvt för vedergällning. De skola taga för en måltid mat och öl därtill, sådan som bonden dagligen spisar 2 öre, men de som vilja hava väl tillrett och tillpyntat med flere rätter, såsom är färsk oxe, kalv, får och lamkött gäss, höns, ägg, vete eller skrätt rågbröd, då skall sådant vedergällas efter som det gäller i nästa köpstad». I ersättning fick gästgivaren av Kronan ett års skattefrihet samt frihet från gärder, körslor, dagsverken, utskrivningar och »annan småhjälp».

Sedan konung Karl IX år 1602 företagit en resa från Finland omkring Bottniska viken och förskaffat sig kännedom om förhållandena i rikets nordliga delar, insåg han behovet av en ordentlig landsväg längs kusten. Fördenskull fördelades vägsträckan mellan samtliga socknar, och brytning av vägen påbörjades år 1607, men arbetet avstannades under dessa oroliga tider intill 1620, då konung Gustaf Adolf ålade ståthållarne i länen att »draga synnerlig omsorg om vägarnes iståndsättande» enär i de flesta landsorter »vägarne voro så trånga och steniga att de snarare borde kallas gångstigar än allmänna landsvägar». Först under senare hälften av 1600-talet hade kustlandsvägen hunnit upp till nuvarande Väster- och Norrbottens län. Karl XI reste vägen år 1695, men fann det bl. a. egendomligt, att den var så gräsbeväxt, varför den senare påfylldes betydligt på långa sträckor.

Sedan under frihetstiden landet börjat återhämta krafter efter krigets olyckor, och den inre utvecklingen främjats jämväl på lagstiftningens område genom 1734 års lag, började kraftiga åtgärder vidtagas för vägväsendets ordnande. På konungens befallning upprättades under 1730-talet en vägkarta över Sverige, upptagande för varje län alla de befintliga allmänna vägar, å vilka skjuts och poststationer funnos anordnade. Detta kartverk, som fullbordades 1742, utvisar för det dåvarande Västerbotten (d. v. s. kustlandet ända upp till Torneå) endast kustlandsvägen upp till Torneå.

Utom kustlandsvägen funnos på 1700-talet i det nuvarande Norrbottens län så gott som endast vintervägar, vilka på sina ställen voro försedda med långa kavelbroar över myrar. Roddleder i älvar och sjöar hade då stor betydelse.

I samband med bergsbruket omtalas på 1660-talet en kortare kärrväg mellan Junosuando Masugns by och Torne älv, och i adelsbrevet för bröderna Momma (adlade Reenstjerna den ene 1669, den andre 1672) står: »gjort med egen bekostnad Tornefors och många andra forsar däruti älven, som icke utan största livsfara kunde brukas, så bekvämliga, att man nu med båtar desto bättre där upp och neder komma kan; sammaledes uppröjt och lagt allmänna vägar över träsk och myrar» (i Juckasjärvi, Pajala och Över Torneå socknar). På 1660-talet omnämnes även hållskjuts och väganläggning, åtminstone ridväg Alkavare–Kiedkevare–Kvikkjokk–Storbacken för silververkets vid Alkavare räkning. En annan vinterväg, som kallades Drottning Kristinas väg, kan spåras från Nasafjällets silvergruva i Arjepluogs socken genom Arvidsjaurs och Piteå socknar.

Från Haparanda till Övertorneå byggdes väg i slutet av 1700-talet. Likaså byggdes en enkel väg Antnäs–Selet–Avan i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet, vilken väg sedermera blivit förbättrad och delvis ombyggd.

Först under 1800-talets förra del återupptog man, fast blott i ringa omfång, arbetet på allmänna vägars byggande. Sålunda omnämner Länsstyrelsens femårsberättelse för 1822, att vägar blivit anlagda längs Pite och Lule älvar från kustlandsvägen c:a 5 mil uppåt landet samt längs Kalix och Torne älvar omkring 7 mil uppåt. Men ännu 1847 kunde Konungens Befallningshavande i sin berättelse förtälja, att vägar underhållas icke i lappmarken under sommartid, men väl vintertid. – Sommartiden måste man färdas antingen ridande eller vanligast till fots.

Med undantag av sagda kortare vägsträckor inom kustlandet längs de större vattendragen, blev alltså nästan ingenting gjort till samfärdselns underlättande inom länet under förra hälften av 1800-talet. Förhållandet var ännu år 1859 detsamma; landshövding Vidmark omtalar i sin då tryckta berättelse, att inga andra vägar funnos än kustlandsvägen och vägar längs floderna några få mil inåt landet. Då hade dock nyligen anslag beviljats till en del av vägen Övertorneå–Svanstein.

Intill år 1841 voro landets vägbyggnader anförtrodda åt Länsstyrelsernas omsorg och utfördes ofta utan några följdriktiga principer. Först under Karl den XIV:s och Oskar den I:s regering har denna angelägenhet bragts i ett mera ordnat skick och kan egentligen räkna sin pånyttfödelse från 1841, då Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen organiserades, under vars kontroll blevo ställda bl. a. alla med allmänna medel understödda vägföretag. Först sedan styrelsen 10 år senare i väg- och vattenbyggnadskåren erhållit tekniskt utbildade och ständigt tillgängliga organ för sin verksamhet, kan utvecklingen sägas hava börjat på allvar för att därefter under slutet av förra århundradet hava fortgått ganska raskt, sedan riksdagen så småningom höjt det årliga anslaget för vägbyggnader, som styrelsen sedan år 1841 omhänderhaft.

Från Övertorneå fortsattes vägen över Korpilombolo, Pajala och Junosuando till Vittangi kyrka i Jukkasjärvi lappmark, dit den hunnit år 1877. Från Över-Kalix, dit väg, som nämnt är, redan blivit anlagd, fortsattes densamma till Gällivare. Denna väg fullbordades dock först inom Lappmarken på sträckan Gällivare–Leipojärvi–Skröven och fortsattes vid 1870-talets början ned mot kustlandet över Landsjärv, Landså och Gyljen till Över-Kalix. Hela vägen Över-Kalix–Gällivare blev färdig vid 1870-talet slut. Således hade äntligen en sommarväg blivit byggd mellan kusten och Gällivare, och dock hade man redan under 150 år bearbetat Gällivare gruvor.

I Råneå älvdal, som dittills saknat väg, anlades en sådan under åren 1866-1870 upp till Överstbyn, 3,5 mil.

Längs Lule älv, där väg förut blivit byggd mellan kusten och Bredåker, fortsattes densamma år 1681 först inom Jokkmokks lappmark från Storbacken förbi Jokkmokks kyrka till sjön Vaikijaur, därefter inom kustlandet från Bredåker över Edefors till Storsand med färja över Lule älv. Emellertid fattades ännu vägsträckan Storsand–Storbacken för att vägen skulle bliva fullständig upp till Vaikijaur, och denna återstående del färdigbyggdes under åren 1890-1895, då även Edeforsbron byggdes.

I länets södra del anlades under 1880-talet väg från Älvsbyn vid Pite älv till Finnäset vid Vidsel, icke såsom eljes längs älven, utan med en krökning mot väster över Korsträsk och Muskus. Vidare byggdes från 1861 till 1877 en 13,5 mil lång väg från Böle vid kustlandsvägen över Roknäs till Boksel inom Arvidsjaurs socken och därifrån vidare förbi Arvidsjaurs kyrkoby till Avaviken vid sydöstligaste hörnet av sjön Storavan.

I sammanhang med denna sistnämda väg avslutades år 1876 en vinterväg från Jäckvik vid Hornavan i närheten av Lövmokks kapell, till norska gränsen med tre fjällstugor till resandes tjänst. Till denna vägs förbättring beviljades anslag av 1899 års riksdag. En annan vinterväg anlades under åren 1881-1885 i länets nordligaste lappmarker från Vittangi till Karesuando och därifrån till norska gränsen. Fjällstugor uppfördes här vid Sapisadsi och Kummavuopio.

Under åren 1890-1896 byggdes helt och hållet av statsmedel den s. k. militärvägen från Boden över Älvsbyn och Glommersträsk. Dessutom byggdes intill år 1900 med statsbidrag till ⅔ av den beräknade kostnaden några kortare vägar samt följande större vägar:

När slutligen påpekas, att vägar byggts från Korpilombolo över Tärendö till Anttis vid Torne älv (1888-1892) med anknytning till vägen Pajala–Vittangi och från Övertorneå uppåt längs Torne älv till Svanstein, så torde de mest betydande vägbyggnadsarbetena inom länet intill år 1900 hava blivit omnämda. Kortare utfartsvägar från större byar till huvudväg hade före detta årtal även blivit byggda, dock mest i länets yttersta kustbygd. Sådana utfartsvägar voro redan i kustlandets övre del sällsynta och saknades i det närmaste inom lappmarken.

Efter år 1900 har byggandet av vägar och broar fortgått tämligen raskt, såsom av följande tabell framgår:

Av dessa uppgifter äro de 8 första hämtade ur en måhända mindre säker statistik.

Därtill kommer enskilda vägar, byggda av byamännen med eller utan bidrag av landstingsmedel och på allra sista tiden av statsmedel samt ofta med bidrag från vägkassan i distriktet.

Härförutom har av staten enbart bekostats, förutom nyssnämda militärvägen, även den norr och öster om Boden belägna militärvägen samt vidare vägen Arvidsjaur–Muoskoselet, den närmast Karesuando belägna 4 mil långa sträckan av utfartsvägen från denna kyrka samt slutligen vägen från Kihlangi upp mot Muonionalusta.

Numera lämnas statsbidrag för ej mindre än 4 olika typer av vägar, nämligen dels vanliga vägar, dels enkla vägar, dels ödebygdsvägar och dels utfartsvägar. Till de förstnämda utgår i regel tvåtredjedelar av beräknade kostnaden såsom statsbidrag, för de enkla vägarna får statsbidrag lämnas upp till 90 % och för ödebygdsvägarne torde 90 % komma att utgöra regel för statsbidragets bestämmande, ehuruväl ett än högre bidrag också ställts i utsikt, vartill kommer att för denna typ tingslagen ej behöva ikläda sig någon risk för en eventuellt överskjutande kostnadssumma. För utfartsvägarne kan i regel påräknas 33 % av statsmedel, 6 % av landstingsmedel samt 20 à 30 % av vägkassemedel.

Sedan numera för ett par år sedan inom varje väghållningsdistrikt en ganska noggrann utredning om behovet av ytterligare vägar under den närmaste framtiden blivit verkställd av landsfiskalerna, vägstyrelserna och jägmästarne samt vägstämman yttrat sig om utredningarne har f. landshövdingen numera statsrådet G. Malm gjort en utförlig framställning i ärendet till regeringen, varför det är att hoppas, att, så snart riksdagen finner landets ekonomiska läge medgiva det, ökade anslag till vägbyggnader av alla 4 typerna må beviljas.

Av det sålunda sagda torde med all önskvärd tydlighet framgå, med vilken hastighet vägbyggandet inom Norrbottens län utvecklats, och av allt att döma torde också kunna sägas, att planläggningen av erforderliga nyanläggningar i stort sett fyller alla rimliga fordringar.

Det ligger utan vidare i sakens natur, av vilken oerhörd betydelse en utveckling av vägnätet måste vara för ett så vidsträckt län som Norrbottens. Men tyvärr är med en aldrig så kraftig utveckling av vägnätets omfång icke allt det vunnet, som kan och måste vinnas. Det är icke nog med att de olika bygderna måste erhålla vägförbindelse med varandra och med närmaste huvudort, det måste också kunna ordnas så, att transportmöjligheterna bliva billigare än hittills eller så billiga som det över huvud taget är möjligt.

Med klar blick för denna frågas betydelse ingav statsrådet Malm i oktober månad 1919 till Kungl. Maj:t en skrivelse, där just denna fråga närmare belyses. Efter att hava redogjort för de olika järnvägssträckornas betydelse för länet övergår statsrådet Malm till att framhålla den trängande nödvändigheten av, att man till lindrande av de hårda levnadsvillkoren i de avlägsna bygderna snabbt måste söka komma till någon rimlig lösning av transportproblemet för dessa bygder, och påvisar hurusom denna uppgift numera genom utvecklande av landsvägstrafikmedlen till synes betydligt närmat sig sin lösning, vadan det börjar bli allt mer sannolikt att man genom en maskinellt ordnad landsvägstrafik kan på lämpligaste sätt tillgodose trafikbehovet i vidsträckta delar av Norrbottens glest befolkade län. Ifråga om en sådan maskinell vägtrafik framhålles i fortsättningen, hurusom de anordningar vilka redan vidtagits för lösandet av denna fråga i Bohuslän icke kunna anses tillämpliga för Norrbotten, då den lösning som skall vara genomförbar i Norrbotten måste inriktas på en helt annan standard. Vad som hittills väckt betänkligheter vid diskussion om införande av maskinell landsvägstrafik i Norrland torde vara dels svårigheten att få fordon som lämpa sig för vintertrafik dels att finna en konstruktion på fordon som tillåter stor lastförmåga, utan att samtidigt fordringarne på vägarnes byggnad behöva sättas för höga. Statsrådets Malms skrivelse utmynnar därefter i en underdånig ansökan om tillsättande av en kommitté för vidare behövlig utredning, en kommitté, som också några månader senare kom till stånd, och vars arbete ännu ej kunnit slutföras. Det är emellertid att hoppas att frågan skall kunna få sin lösning, då härmed säkerligen ekonomisk fördel skall kunna tillskyndas länet i stor omfattning.

I detta sammanhang torde emellertid böra framhållas, hurusom den alltmer utvecklade automobiltrafiken visserligen måste vara av stor betydelse och medföra avsevärda fördelar, men att den också visat sig nödvändiggöra starkt ökat underhållsarbete. Vid de noggranna undersökningar som i detta hänseende verkställts på nyssnämda kommittés föranstaltande har det visat sig att bilarnes inverkan på vägarne är i synnerligen hög grad beroende på den hastighet varmed de framföras. Och gäller detta om vanliga personautomobiler, så gäller det i ännu högre grad om lastautomobiler. Särskilt för Norrbottens län måste det därför utan tvivel anses synnerligen önskvärt att bilarnes hastighet hållas inom tämligen snäva gränser och att särskilt lastbilarne icke medgivas större hastighet än 10 à 15 kilometer i timmen.

Men även om detta önskemål kan nås är uppenbart att vägnätets kraftiga utveckling redan medfört och givetvis kommer att för framtiden medföra allt starkare krav på underhållet av såväl gamla som nya vägbyggnader. Ett första villkor för att ett sådant underhåll skall kunna bliva tillfredsställande är självklart att ett verkligt intresse för skapande av goda vägar kan uppammas i så vidsträckta lager som möjligt bland befolkningen. För ernående av detta önskemål har också på initiativ av advokaten A. Berglund i Boden och schaktmästaren O. Sander i Luleå år 1918 bildats Norrbottens Vägförening, vars uppgift just är att höja intresset för Norrbottens vägar och sprida kännedom om lämpligaste sätten för vägarnes underhåll. Under den korta tid som denna förening varit verksam har den vunnit betydande tillslutning och säkerligen i hög grad bidragit att vidga och höja intresset för vägarnes skötsel. Ett ytterligare önskemål vore likväl att föreningen ifråga kunde få en starkare ekonomisk grundval, då först härigenom skulle möjliggöras ett rationellare arbetande på införandet av lämpligare vägunderhållsmaskiner m. m. Redan nu har emellertid införskaffats en del maskiner, vilka dock i regel inköpts för pågående vägbyggnader.

I andra häftet av Svensk Tidskrift för år 1872 återgives det bekanta yttrandet av den store rikskansleren Axel Oxenstjerna: »Wi kunde också komma till förmögenhet, om Gud gåfve vett och flit och idkesamhet, och vi sloge oss från dryckenskap och rätt brukade det Indien, som Gud oss gifvit i Sverige.» Dåvarande docenten Hans Forsell, som i samma tidskrift lämnade åt allmänheten ett »försök till statistisk historik» rörande Norrland för en tidrymd av tre sekler – 1571-1871 – uttalar därvid i fortsättningen, att han under dåvarande förhållanden ansåge Norrland vara »det Indien, som Gud oss gifvit i Sverige»; ty i våra dagar har Norrland en framtid, kanske rikare än någon av Sveriges övriga bygder kan bjuda, och i Norrland röra sig i detta ögonblick de ungdomliga förhoppningarna livligare än på något annat ställe. Ja, det torde kanske finnas få landskap i Sveriges rike, där framtidsutsikterna hägrade så lockande, där så många och viktiga ekonomiska, ja t. o. m. politiska frågor kräva sin lösning, och där intresset för »landskapets» framtid är så vaket som i Norrland. »Det begynner bliva allt mer och mer klart, att Norrland är ett av naturen rikt begåvat land, och att Sveriges rike här äger en förrådskammare, om vars ymnighet vi ännu knappt kunna göra oss en föreställning, och det är likaledes lätt att ådagalägga, det Norrland under de sista femtio åren med större snabbhet än det övriga Sverige ökat sin folkmängd, sin produktion och sin konsumtion. Det vill förädla sina egna trävirkesprodukter och beräknar med säkerhet en lönande bruksrörelse, då en gång Dalarnes malmer kunna förädlas vid Norrlands älvar, huru mycket mer då när Gällivare malmberg en gång kunna öppnas för världsmarknaden. Men framför allt detta», fortsätter Forsell, »kräver Norrland vägar, vägar framför allt av järn, och i detta begär efter tidsenliga kommunikationer koncentrera sig därför alla dess intressen.»

Såsom ett exempel på åtgärder, vilka i äldre tider vidtagits för att ordna kommunikationsväsendet i Övre Norrland, meddelas här ett utdrag ur en gammal urkund.

»Undervisning om lappskattens utgörande, given i November 1605. (ur samling av författningar angående de s. k. Lappmarksfriheterna av E. Poignant).

Undervisning och rättelse, varefter den stormäktige, högborne furste och herre Herr Carl, Sveriges rikes utkorade konung och arvfurste, Hertig till Södermanland, Närike och Värmland, vill att Hans Kungl. Maj:ts utskickade tjenare ärlig och välbördig Bärendt von Kolen med Rasmus Niellsen skola i Lappland beställa, både huru skatten av Lapparne skall utgöras, och huru och på vad sätt de honom sedan av Lapparne uppbära skola.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Till det åttonde skall kronans skatt utföras ifrån sjölapparna efter detta sätt:

Ifrån Malangerfjord söderut in till Titisfjorden utaf alla lappbyar der emellan skall föras fisken till Sven Larsson i Grundfjorden, som ligger i Titisfjorden. Der skola Luleå lappar möta med 132 kronans renar och anamma fisken, och föra honom till Luleå Länsmansgård (den tiden i Antnäs), det är femtio mil.

Till det nionde, skall han föras ifrån Longenäs, som ligger vester ifrån Alten älv, söder åt, allt intill Malangerfjord, skall fisken anammas och föras till Länsmannen Redhar Andersson i Arreby, som ligger i Lingen, och derifrån skall han föras till Fjorbottnen, der som Rastejoke å utlöper. Der skola Ronalla och Tingewara Lappar i Torneå Lappmark möta med 100 renar och anamma fisken och föra honom till Seggewara lappby, det är trettio mil vid pass ifrån sjösidan. Der skola Seggewara lappar emot taga med kronans renar och föra honom in till Torneå länsmansgård (då å Swensare, nuvarande Torne stad), det är fyratio mil.

Till det tionde skall han föras ifrån Teuotecki vid Västerhavet söderåt allt in till Lagnås by, skall fisken tagas och föras upp i Altfjorden, som ligger öster ifrån Longnäs, elfven uppåt, der skola Koutekeni, Lappjärvi och Afviovara Lappar möta med 60 renar och föra fisken till Sundewara och sätta fisken ned hos länsmannen sammastädes uti god förvaring, till dess den andra fisken ifrån Vårånger-by av de Lappar, som bo i Usejoki och Teuoby, dit förd blifver med fyratio renar. Der skola Sundewara Lappar taga emot dem med 100 renar och föra Kingenå å nedåt till Torneå länsmansgård, det är vid pass fyrtiofyra mil; och der icke finnes så många Lapparnes renar i samma by, skola de bruka kronans renar å förbemälda lappmark.»

Innan jag går vidare för att komma till min redogörelse för järnvägarnas uppkomst och utveckling i Norrbottens län torde vara lämpligt lämna en kortfattad, orienterande redogörelse rörande de malmfyndigheter i länet, vilka sedan långa tider tillbaka varit kända, och för vilkas tillgodogörande goda kommunikationer med tvång måste påfordras.

Uti vår nordligaste landsdels historia spela gruvdriften samt verkliga eller förmenta malmrikedomar en mycket stor roll. Redan under medeltiden hade man någon föreställning om, att i Lappland funnos enorma bergmassor, och man kunde då – lika litet som i våra dagar – fria sig från den tron, att i ett bergland också måste finnas gott om malmer av varjehanda slag. Under Vasakonungarna vidtogos åtskilliga åtgärder för upptäckande av dylika och särskilt gjordes under konung Karl IX och drottning Kristinas tid för det ändamålet ganska stora offer. I början var det visserligen silver och ädlare metaller, som lekte vederbörande allra mest i hågen, och redan före mitten av 1600-talet (1635) uppdagades Nasafjälls silvergruvor i nuvarande Arjepluogs socken; något litet senare hade man smält lapsk kopparmalm antagligen från Svappavaara och järnmalm från Junosuando Masugnsby invid Torne-älv, den första i Lappland kända järngruvan. Inom ett par årtionden följde upptäckten och bearbetandet av silverfyndigheterna inom Kvikkjokks ogästvänliga, snöhöljda högfjäll, och inom de första årtiondena av 1700-talet upptäcktes de sedermera världsbekanta Gällivare och Kiirunavaara järnmalmsfälten. Bland andra mer eller mindre omfattande järnmalmsfält må här vidare nämnas Svappavaara, Mertainen, Ruotivara, Nokutusvara, Syvijärvi, Rakkurvijokki, Salmijärvi m. fl. I början brytas malmerna uteslutande för statens räkning, onekligen med beundransvärd ihärdighet och stora uppoffringar, vilka kunna anas, då man besinnar, under vilka klimatiska och tekniska svårigheter arbetena i dessa ödemarker måste försiggå. Också var man redan från början angelägen att för bergverksdriften befrämja nybyggarnas uppflyttning till lappmarken – ja, någon gång försökte man helt enkelt att beordra bönder att dit inflytta. För bergverkens befrämjande anlades ock på den tiden de lapska kyrkorna, och drottning Kristina påbjöd år 1640 icke mindre än fyra kyrkors byggande i lappmarken. Synnerligen länge dröjde det dock ej, innan statsverket ledsnat på de förluster, som, om än malmerna ibland voro t. o. m. ovanligt rika, dock blevo oundvikliga i dessa bekymmersamma kommunikationsförhållanden. Redan på 1600-talet se vi sålunda, att gruvorna överlämnas till enskilda personer och bolag. Särskilt laborerade den stora Västerbottniska Bergslagssocieteten vissa tider med både Nasafjälls- och Kvikkjokksgruvorna, men tröttnade gång efter annan då statsverket vanligen åter gjorde fruktlösa försök att driva dem. Under större delen av 1700-talet befattar sig statsverket icke alls med någon gruvbrytning, men ägnar på annat sätt en obeskrivligen mycket öm om än icke synnerligen praktisk omtanke åt bergverkens förkovran. Sålunda uppkommo dessa oerhörda privilegii-områden, som i omfattning kunna tävla med verkliga furstendömen – såsom t. ex. då professor Meldercreutz 1753 fick en landsträcka på omkring 150 kvadratmil, eller då major Palmstruch 1775 fick frihetsbrev på ett annat område 10 mil i längd och 2 à 2½ mil i bredd, – välgärningar, som i en senare tid länt statsmakterna till stort bekymmer.

Man hade sålunda redan lång tid vetat att tillgodogöra sig de rika malmfyndigheterna i Norrbotten, men transportsvårigheterna och avstånden lade från första början kolossala svårigheter i vägen, då man som dragkraft hade endast renar samt undantagsvis hästar att tillgå, då det gällde att transportera malm t. ex. från Gällivare 16 mil till masugnar i kustlandet. För att draga endast den malm, som vid malmfälten nu lastas på ett enda av de många dagliga malmtågen, skulle erfordras omkring 4,500 stycken renar.

Också insåg man ganska tidigt nödvändigheten av att ordna bättre kommunikationer, och försök hava ingalunda saknats att även i äldre tider lösa det svåra kommunikationsproblemet. Den kände patrioten Samuel Gustaf Hermelin, född år 1744, död år 1820 och vilken nu har sin bestående minnesvård i Luleå stadspark, vidtog energiska men tyvärr fruktlösa ansträngningar.

Hermelin lät bearbeta flera gruvor och upptaga 2 à 3,000 skeppund malm, som smältes vid de av honom uppförda Strömsunds och Selets masugnar, anlade vägar av flera mils längd och 130 nybyggen samt anställa kunniga bruksarbetare och masmästare från de sydliga landskapen. Men så tillstötte ogynnsamma konjunkturer, eldsvådor, översvämningar och ryssarnas härjningar under kriget 1809, och Hermelin måste sälja sina stora egendomar bestående av 85 mantal, med gruvor, masugnar, sågverk, kvarnar och nybyggen, vilka inköptes av konung Karl XIV Johan, som fortsatte bruksdriften ehuru med ringa fördel.

Under denna tid fick Gällivare egendom t. o. m. namn, heder och värdighet av furstendömet Gällivare, och därmed är följande pikanta historia förenad.

Vid underhandlingarna om kronprins Oskars giftermål med prinsessan Josefina av Leuchtenberg år 1822 gjorde hans helighet påven i Rom flera svårigheter.

Bland annat fordrade han, att konung Karl Johan skulle skänka den unga prinsessan som morgongåva ett svenskt furstendöme av samma omfång som det furstendöme Galliera, vilket hon vid sitt dop i Milano år 1807 erhållit såsom faddergåva av kejsar Napoleon.

Karl Johan gick in härpå och skänkte henne furstendömet Gällivare, varmed även påven lät sig nöja, alldenstund detta svenska furstendöme var till areal flera gånger större än det italienska.

År 1817 företog enligt offentligt uppdrag en Kungl. kommission en omfattande resa i Norrbotten för att utröna möjligheterna att med fördel tillgodogöra de rika järnmalmsberg, som därstädes finnas. En bok härom, tryckt år 1818, finnes utgiven av Abraham Roman. År 1819 erhöll den skicklige kanal- och strömbyggmästaren överstelöjtnant C. P. Hällström av Kungl. Maj:t i uppdrag att undersöka möjligheterna för strömfart på Lina och Ängeså älvar samt att upprätta kostnadsförslag härom.

Intet av de förslag, som därvid förebraktes, kunde dock bringas till utförande.

Jag har forskat efter, när det först blev tal om att bygga järnväg inom Norrbottens län, men jag har härom icke kommit till något bestämt resultat.

I ett av herrar P. Öhrvall, C. P. Hällström och J. H. av Forselles år 1825 avgivet betänkande och förslag över bergshanteringens upphjälpande i Norrbottens län och sättet att befrämja en lättad malmtransport från Gällivare yttras rörande en eventuell järnväg från Gällivare till havet »att detta annorstädes så ypperligt befunna transportmedel vore även här möjligen användbart i stort. Det är dock likväl först bestämt givet, att den råhet och folkbrist, vari landet ännu står, förenade med många lokala svårigheter sätta oövervinneliga hinder mot detta förslag och sedermera, om det ock kunde utföras, förutsätter detsamma en kostnad, som överstiger möjligen befintliga eller åtkomliga penningetillgångar. Men även antaget att ett kapital av millioner härpå vore använt, huru skulle de massor av järnmalm, vilka på dessa vägar kunde och borde till havet nedföras, finna avsättning för att giva en mot den överdrivna anläggningskostnaden svarande skälig avkastning och vinst? En sådan transportväg i bredd med de stundom till flera mils längd farbara stycken av vattendragen och med åsidosättande av deras begagnande vore en lika överflödig och penningeödande inrättning, som den i allmänhet är nyttig mellan älvarna.»

Kommitterade hade vidare utarbetat ett förslag till kommunikationsled mellan Gällivare och havet utgörande en kombination av malmtransporter dels pr landsväg och båtledes och dels en järnväg 12,000 alnar lång från södra ändan av Radnijaur till Ruodnakoski, inrättad på stolpar vid bankar med en enkel bana, och skulle fordonen å denna järnväg dragas av en häst.

Behovet av goda kommunikationer för malmtransporternas besörjande gjorde sig sålunda tidigt gällande i Norrbotten, som egendomligt nog tyckes i det fallet vara bland de allra första landskap i Sverige, varest en järnväg projekterats. Det andra i ordningen av de för Sverige kända järnvägsprojekten var fyra år yngre eller från år 1829, då direktör Gustaf af Uhr på riddarhuset framlade förslag om att anlägga en »järnrailväg» mellan Vättern och Hjälmaren för att såmedelst sammanbinda de båda vattenvägarna Göta och Hjälmaren kanaler; detta nya påfund vann icke riksdagens bifall, det ansågs omöjligt utföra.

Den första bruksbanan i Sverige med hästar som dragkraft byggdes år 1849 mellan Fryksta lastageplats och Klarälven.

Bland i Bergmästare-arkivet i Luleå förefintliga handlingar omnämnes bland annat att herr Steenstrup, som vistats å Selet, har framställt en idé, som, om den kan realiseras, skulle häva alla svårigheter med malmtransporten. För detta ändamål skulle en ångmaskin användas för att sätta en starkt byggd släde i rörelse; släden skulle vara försedd med två kälkar med vardera två eller flera parallella medar jämte en ängmaskin, vilken skulle inrättas med två pistoner, vilka gå växelvis upp och ned. Särskilda vältar skulle hindra släden att glida bakåt etc. En trämodell till dylik ångsläde lärer även hava demonstrerats, men längre tyckes man ej hava kommit med dessa spekulationer.

År 1834 yttrade den bekante patrioten Carl av Forsell: »I ett rikt land med kapitaler och industri skulle sannolikt Gällivare ypperliga och lättbrutna järnmalm icke länge vänta på en bana att med lätthet och vinst kunna forslas ut till havet», och förmäler han vidare, att de dåvarande ägarna av Gällivare bruks- och sågverksaktiebolag sökt att verkliggöra denna vackra och storartade idé, i det de låtit anställa noggranna undersökningar för utrönande av den förmånligaste lokalen av en järnvägs anläggande mellan Gällivare malmberg och havet. Väglinjen var utstakad i sydlig riktning från malmberget samt mellan Lina och Råneå älvar, utefter Hvitåns vattendrag förbi Avafors och Hvitåfors bruksegendomar ned till Strömsunds rymliga och välbelägna hamn vid Bottniska viken. Banan mätte 17 mil i längd.

Det må här framhållas, att detta förslag till järnvägslinje såg dagen ej så långt efter järnvägarnas första byggande i England, och redan innan någon sådan blivit färdigbyggd å kontinenten.

Första gången som Kungl. Maj:t lärer hava medgivit anläggandet av en järnväg mellan Gällivare malmberg och Bottniska viken torde hava varit år 1847, och ägde detta rum enligt följande redogörelse härom, som hämtats ur en bok om »Svenska millionärer».

Sedan konung Oskar I den 8 mars 1844 bestigit svenska tronen, blev hans första omsorg för sin privata del att försälja alla de egendomar, som hans höge fader hade inköpt inom olika delar av Sverige; men att få någon köpare till Gällivare föll sig icke så lätt. Emellertid lyckades det den på sin tid allbekante greve Nils Barck att för företaget intressera ett konsortium engelsmän, vilka inköpte en del av egendomen jämte själva malmberget. I planen för företaget ingick att förbinda malmberget medelst järnväg med en hamn vid Bottniska viken. Ansökan om koncession för denna järnvägs anläggande ingavs redan år 1846 och meddelades av Kungl. Maj:t den 11 februari 1847.

Som denna koncession är den första för järnvägars anläggande inom Sverige, kan det hava sitt stora intresse att erfara, huru man på den tiden tänkte sig denna sak, varför koncessionen återgives in extenso:

»Uppå ansökan av underlöjtnanten vid Skånska dragonregementet greve Nils Barck, såsom ombud för ett genom hans verksamhet bildat bolag av engelsmän, har k. m:t meddelat nådig tillåtelse för detta bolag att anlägga en järnväg från Gällivare malmberg inom Luleå lappmark i Norrbottens län till Töre hamn vid Bottniska viken, med villkor likväl, att, innan vederbörlig oktroj för järnvägsanläggningen eller förordnande om jords avträdande meddelas, till k. m:ts nådiga prövning överlämnas jämväl anmälan om blivande aktieteckningens belopp (i vilken teckning såväl svenska som utländska män skola lämnas frihet att deltaga), fullständigt kostnadsförslag m. m. och det inom slutet av år 1848, vid påföljd om sådant underlåtes, att den medgivna rättigheten till järnvägsanläggning kommer att förfalla, samt under förbehåll därjämte, att bolaget ställer antaglig säkerhet för företagets verkställande inom den tid, som kan varda av k. m:t stadgad och underkastar sig de ordningsföreskrifter, vilka komma att meddelas.

Fullgöras dessa villkor, och järnvägen således anlägges, så har bolaget full äganderätt till järnbanan och avkastningen därav samt vidare följande rättigheter.

att under kontroller, som komma att föreskrivas, till riket tullfritt införa de lokomotiver, maskiner och verktyg, vilka såsom modeller behövas och icke till lika pris och godhet här i landet kunna bekommas;

att för järnvägsanläggningen erhålla arbetsbiträde av kronoarbetscorpserna i mån av tillgång och uppå vanliga villkor;

att för enahanda ändamål få använda manskap av armén, såvitt avtal med vederbörande rotehållare och manskap om frivilligt arbetsbiträde kan träffas och trupperna icke äro av militärtjänstgöring eller för kronans räkning upptagna.»

»Ändamålet med denna järnvägs anläggande är att till havet kunna med lätthet transportera den järnmalm, som brakts ur Gällivare, vilket berg bolaget (som redan inköpt Gyljens bruk m. m.) disponerar till så stor del som behöves. Äntligen har då en mäktig besvärjelseformel blivit funnen mot den drake, som sedan bergens bildande bevakat de i Gällivare förvarade skatter. Huvudingredienserna i denna formel är väl engelska penningar, men det är dock en annan beståndsdel, ej mindre maktpåliggande, och det är svenskt arbete. Vi kunna ej inse någon våda därav, att förlagskapitaler, som brista inomlands, för detta arbete hämtas utifrån. Att förlagsmannen vill bliva rundligen ersatt, för vad han förskjuter, är icke något nytt, allraminst i bergshanteringen, och vad som med visshet kan antagas, är att fäderneslandet och dess arbetande söner skola tillskyndas en oberäknelig båtnad därav, att dessa järnskatter framdragas i ljuset.

Heder åt den unge man (född 1820), som i stället för att ligga overksam hemma på roten under de långa årliga ferierna, vilka tjänstgöringen vid ett indelat regemente erbjuder detsammas officerare, använder en rastlös, av inga hinder dämpad verksamhet för befrämjande av ett storartat företag, vars följder, där ej oförutsedda missöden skulle hindra fullbordandet, utan tvivel komma att en gång tecknas med ljusa färger i de svenska hävderna.»

Emellertid utbröt i England samtidigt, 1847, den våldsamma järnvägskrisen, som skakade landet i dess fogningar, vilket gjorde, att Barcks engelska konsortium drog sig tillbaka.

Jag har haft tillgång till en av greve Barck avlåten skrivelse rörande hans järnvägsplaner, och vilken här återgives:

Greve Barck synes hava varit en mångfrestande man. Sålunda erhöll han å 1850-talet bland annat koncession för gaturenhållningen och latrinhämtningen i Paris, men företaget blev ej i hans hand den guldgruva han drömt om. Han sysslade även med andra vittgående planer såsom en världsutställning i Escorial, Magelhaëns sund upplysande med elektricitet till gagn för sjöfarten, järnvägsanläggningar och gruvföretag å skilda håll o. s. v.

År 1857 lät köpmannen Pontus Kleman göra noggranna undersökningar för anläggning av en cirka 20 mil lång järnväg från Gällivare till Luleå.

Landshövdingen P. H. Widmark föreslog år 1859 anläggandet av en järnväg för hästkraft förbi Hedens forsar – 28,100 fot lång.

År 1862 föreslogs av landshövding S. P. Bergman en kommunikationsled, grundad på ett kanalsystem förbi Hedenfors och Edefors, kombinerat med järnväg Gällivare–Norrhed. Arbetet igångsattes även och bedrevs till år 1867, då anslaget var förbrukat, och sedan bolaget år 1868 gjort konkurs, nedlades allt arbete med detta företag. Ännu synas gravar kvar från kanalarbetet mellan Hednoret och Boden samt vid Edefors.

Anläggande av järnväg från Gällivare till kustlandet medgavs av Kungl. Maj:t för andra gången år 1860 och då mot finansminister Gripenstedts avstyrkan, särskilt ifråga om en mängd önskade undantagsförmåner, men efter riksdagens hörande och med dess gillande. Den svenska man, som erhållit koncession, överlät den sedan till det första engelska Gällivarebolaget, men som inga arbeten utfördes inom föreskriven tid, så förföll denna koncession. Det var samma bolag, som sedermera under några år gjorde ett misslyckat men för svenska staten dyrbart försök att kanalisera vissa forsar i Lule-älv.

Behovet av järnvägsförbindelser i Norrbotten torde från första början hava markerat sig efter två huvudriktningar, därav den ena såsom en huvudsak parallellt med och på något kortare avstånd från ostkusten förlagd stambana, och den andra såsom en tvärbana mellan Öster- och Västerhaven. Sedermera hava tillkommit krav på även andra banor, vartill jag skall återkomma i det följande. Att här inlåta sig på en fullständig redogörelse för alla de med järnvägarnas i Norrbotten tillkomst förknippade omständigheterna skulle bliva allt för omfattande, varför jag nu måste inskränka mig till att lämna endast några spridda drag från järnvägarnas första skede.

Sedan 1881 års riksdag beviljat anslag för påbörjande av en från Bräcke till Sollefteå utgående stambana, vidtogos redan på hösten samma år de första åtgärderna for åstadkommande av en undersökning om lämpligaste sträckningen av fortsatt järnväg från den punkt vid Ångermanälven, dit norra stambanan på grund av samma års riksdagsbeslut komme att sträcka sig eller från annan lämplig utgångspunkt vid samma bana. Sedan bemälde undersökningar slutförts vad beträffar Västernorrlands- och Västerbottens län, så igångsattes, efter sedan Konungens Befallningshavande i Norrbottens län år 1884 hemställt om definitiv undersökning för norra stambanans sträckning genom länet från gränsen mot Västerbottens län till lämplig punkt vid riksgränsen mot Finland, utstakning av järnvägslinjen även genom Norrbottens län. En av Norrbottens läns landsting tillsatt järnvägskommitté lät även uppgöra en karta över den del av länets kustland, där undersökningen skulle äga rum, och å vilken karta den ungefärliga sträckningen av järnvägen angivits, sådan den enligt kommitténs förmenande borde läggas för att rätt tillgodose ortens krav.

Med utgående från Uddfors invid länsgränsen utstakades linjen under sommaren 1885 väster om Granträsk till det väster om Kalaträsket belägna Kalamark, varifrån Rokåns dalgång följdes till Stormyrbodarna. Därifrån drogs linjen från Ytterfors, där den skulle korsa Lill-Pite-älv. Vidare i en betydlig krökning mot väster till Pite-älvs dalgång samt därefter i nordlig riktning förbi Bergfors upp till Sikfors. Från Sikfors framgick förslagslinjen i västlig riktning till Långträsket där Alterälven passeras, vidare till Holmträsk och Vestmark förbi Rosfors upp till Heden och Långforsen, där den övergick Lule-älv och sedan mot Boden, vid vilken punkt anknytning skulle ske med Luleå–Ofotens järnväg.

Den av Kungl. Maj:t år 1885 tillsatta järnvägskommittén, som ursprungligen fått sig förlagd utreda bl. a. omfattningen och beskaffenheten av den trafik, som vore att påräkna för en stambana genom övre Norrland mellan Sollefteå och Luleå, utgick ifrån att den ansåg sig böra yttra sig endast om den linje, som genom kortare väglängd och andra förhållanden visat sig kräva den minsta kostnaden, nämligen linjen Hjelta–Aspeå–Gideå–Vännäs–Uddfors–Överluleå.

Den sedermera byggda banan erhöll dock delvis annan sträckning längre in i landet.

I 1886 års statsverksproposition överlämnades för riksdagens beslut förslag om anläggning av en stambana genom Norrland från Sollefteå eller lämplig punkt i dess närhet över Uddfors till Överluleå, samt att arbetena härmed skulle få påbörjas år 1887. Riksdagen lämnade sitt bifall i första omgången till delen söder till Vännäs, och sedermera medgav även 1890 års riksdag, att stambanan genom Övre Norrland skulle fortsättas från Vännäs.

Arbetena å denna stambana bedrevos både från Långsele och Boden. Sista skenparen sammanspikades den 6 december 1893 cirka 2 km. söder om Kolers nuvarande station, och varest en minnessten är upprest.

Arbetena å stambanan genom Övre Norrland utfördes så skyndsamt, att banan den 2 augusti 1894 blev av H. M. Konungen i närvaro av H. K. H. Kronprinsen, deputerade från riksdagen m. fl. inbjudna högtidligen invigd i Boden och den 6 samma månad i sin helhet öppnad för allmän trafik.

Vidkommande behovet av en tvärbana genom översta Norrland så framlade norrmannen O. T. Olsen den 10 april 1872 i Morgonbladet en plan för anläggande av järnväg från köpingen Mo vid Ranenfjord i Norge, och skulle den vid Haparanda sammanbindas med Finlands blivande järnvägsnät, om detsamma, såsom herr Olsen förmodade, skulle utsträckas till Torneå. Inom Norrland skulle banan enligt herr Olsens förslag följa Vindelälven, förläggas på norra sidan av sjön Storvindeln i Sorsele socken, därifrån sträckas till södra ändan av sjön Storavan och sedan fortsättas i genaste riktning på Råneå samt vidare följa kusten till Haparanda.

Såsom skäl för anläggande av denna järnväg framhålles dels den stora vikten för Sverige, Finland och Ryssland att kunna hämta sitt behov av färsk fisk från Norges förnämsta fiskeplats – Ofoten, Norges Kalifornien i hänseende till havets rikedom på fisk – dels ock den stora betydelsen särskilt för Finland, vissa delar av Norrland och de norra trakterna av Ryssland att sådan årstid, då deras hamnar under 6 à 8 månader äro stängda av is, hava tillgång på en närbelägen isfri hamn. Om behovet av järnvägsförbindelse för att kunna tillgodogöra sig Norrbottens sedan länge kända malmfyndigheter synes då ej hava varit tal.

Under det nyss nämnda förslag till järnväg mellan Bottniska viken och Västerhavet ventilerades i tidningspressen, framlades även det förslaget, att anordna en kommunikationsled i form av ångbåtar å sjöarna och sammanbinda dessa med vägar för att å dem begagna landsvägslokomotiv.

Sedermera framställdes flera förslag till huvudsträckning för transitobana mellan en blivande stambana genom Övre Norrland och Västerhavet.

1) Från Tysfjord, genom Figgjokks dalgång och vidare utmed Sorkjaur, Sidnajaur, Stora Lule-älv till Överluleå, varest norra stambanan torde komma att framgå. Det framhölls bland annat, att denna linje mer än någon annan skulle underlätta uppkomsten av en storartad järnindustri, enär den skulle passera en mängd koppar- och järnmalmsfyndigheter t. ex. Gällivare och Ruotevare.

2) Från Sörfjord, förbi Gukkisjaur och Vastenjaure samt vidare till Sidnajaur varest den sammanträffar med linjen n:r 1 till Överluleå.

3) Från Saltenfjord, utmed Nedevad, Ovarvad, Longvad och Piskojaur och Piteälv till Älvsbyn.

4) Från Ranfjorden efter den av herr Olsen föreslagna linje som dock borde i rakaste sträckning förbindas med norra stambanan.

Redan samma år – 1872 – framträdde även dåvarande kaptenen i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren, C. R. Schough, efter i terrängen verkställda undersökningar med andra alternativ till transitobanans sträckning, varvid han utgick från Ofotenfjord i Nordlanden, antingen över Schangeli kopparmalmsfält eller ock längs Torneträsk över Gällivare till Siknäshamn i Kalix socken, eventuellt med anslutning till norra stambanan vid Överluleå.

På tal om svårigheterna för järnvägstrafikens bedrivande uttalades då bland annat att, vad snöförhållandena angå, dessa ingalunda äro ofördelaktiga. Det vore väl naturligt, att snön ofta uppröres av vinden, men då den under hela vintern vanligen icke sammanpackas av blidväder eller får tillfällen att hopa sig i skärningar, som på ovan sätt finnes anmärkt, icke behöva förekomma tillfölje landets jämna beskaffenhet, varföre ock herr Schough ansåg, att snön lätt bör kunna med snöplog undanföras men tillråder jämväl att snögallerier byggas på vissa platser, och uttalade han dessutom, att denna bana borde kunna trafikeras under minst 8 månader av året.

Enligt herr Schoughs mening komme den största svårigheten att ligga däruti, att landet är föga befolkat, isynnerhet norr om Gällivare, varest efter järnvägslinjen bo kanske blott tjugu familjer; men då på sidan av linjen finnas goda ängslägenheter, och det just är i denna trakt, som de malmförande bergen förekomma, så ansågs, att denna svårighet inom en ej alltför lång tid borde kunna avhjälpas, särdeles som Jukkasjärvi kyrkplats ej låge mer än en mil från linjen.

Ifråga om vilken utsträckning befolkningen på sidan om linjen kan få, så lärer kyrkoherden Stenberg i Vittangi hava meddelat, att dalgångarna omkring Torneträsk, beläget 1,168 fot över havet, skulle vara särdeles tjänliga till bosättning »för hundratals familjer», emedan en särdeles frodig gräsväxt där vore för handen, och skog av flera slag där ej heller saknades.

Herr Schough förordade varmt anläggningen av denna transitobana med hänsyn till utsikten att genom densamma kunna tillgodogöra sig malmfyndigheterna i angränsande trakter, och framhöll han, att vid Torneälv borde kunna anläggas masugn och valsverk, varföre kraft stode till buds från en mängd vattenfall utmed banan. Rik tillgång å kolskogar förefunnes, varjämte stora torvmossar kunde tillgripas för bränsle, om kolskogen i det övre landet bleve otillräcklig för järnindustrien.

Det på sin tid existerande »Sällskapet för Norrlands väl» arbetade genom sitt tidningsorgan »Norrland och dess framtid» träget för förbättrade kommunikationer icke minst i Norrbotten, men möttes av mothugg från flera håll. Så t. ex. förklarade »Aftonbladet» i september månad 1873 i anledning av det utav nyss nämnda sällskap dryftade förslaget rörande en järnvägsförbindelse mellan Bottniska viken och någon hamn i Nordlanden, att detta förslag icke vore tidsenligt, »hur tilltalande det än må kunna förefalla dem, som framför allt fästa sig vid det verkligt eller förment storartade, och som, då man för närvarande ej ser sig i stånd att utföra måttliga och anspråkslösa planer, söka en tillfredsställelse i att i fantasien utkasta sådana efter en gigantisk måttstock och testamentera dem åt – en okänd och oberäknelig framtid.» Särskilt ville Aftonbladet motsätta sig tanken på att lämna koncession å utförande av järnvägsanläggningen till ett utländskt affärsföretag, varå planer tyckas redan då hava förelegat.

Sällskapet replikerade dock anfallet, under framhållande av att förslaget om järnvägen icke vore ett gigantiskt missfoster utan ett förslag, som tillvunnit sig uppmärksamhet från håll, där man bör kunna vara i tillfälle att bedöma nyttan av förslaget och de svårigheter, som kunna möta för en verkställighet därav. Den om Norrlands utveckling förtjänte landshövding P. H. Widmark hade nämligen såsom även här förut angivits, hos Kungl. Maj:t anhållit om att få en grundlig undersökning verkställd för ordnandet av en tidsenlig kommunikation mellan Bottniska viken och norsk hamn och i samband därmed om utsträckningen och godheten av ett flertal malmfält allt inom Norrbottens län.

Redan år 1867 hade »The New Gällivare Company Limited» på konkursauktion efter det gamla engelska bolaget »The Gällivare Company Limited», vars kanalbyggnader jag förut omnämnt, inköpt dettas egendomar, tagit initiativet för åstadkommande av en järnväg från Malmberget till Luleå hamn och lät genom svenska ingenjörer verkställa undersökningar dels av järnvägslinjen med upprättande av planritningar och kostnadsförslag samt dels om kostnaden för malmens brytning. Den 2 maj 1879 framlade bolaget hos Kungl. Maj:t anhållan om visst understöd för järnvägens tillvägabringande.

Även riksdagen hade dock så pass tidigt som år 1873 i försiktiga ordalag men otvetydligt röjt sin farhåga rörande olämpligheten av att Gällivareverken skulle innehavas av en främmande makts undersåte.

Vid riksdagen år 1878 väckte Curry Treffenberg, Claes Adelsköld m. fl. motion om anslag till undersökningar för en järnvägsanläggning från Bottniska viken till riksgränsen förbi malmfälten vid Gällivare, Kiirunavaara och Luossavaara i avsikt erhålla en järnväg mellan Bottniska viken och isfri hamn i Norge. Denna motion vann dock icke riksdagens bifall.

Den första koncessionen å en järnvägsanläggning i hela dess utsträckning från norska gränsen i närheten av sjön Vassijaure till Luossavaara och Kiirunavaara malmfält och därifrån genom Gällivare malmfält fram till Luleå stad meddelades av Kungl. Maj:t i resolution den 8 december 1882 på herrar J. W. Arnbergs, C. G. Hiertas och A. Ljunggrens ansökning härom med rätt för sökandena att å Ingenjörsfirman Wilkinsson & Jarvis i London och de övriga in- och utländska män, med vilka firman kan komma att förena sig, överlåta denna koncession. Till säkerhet för fullgörande av vissa angivna villkor skulle koncessionsinnehavarne i statskontoret nedsätta värden motsvarande 200,000 kronor före 1883 års utgång, och skulle arbetet vara igångsatt senast 1 juli 1884 samt vara färdigt senast vid utgången av år 1891. Svenska staten förbehöll sig även inlösningsrätt. För byggande av nu ifrågavarande järnväg mellan Ofoten och Luleå bildades sedermera »The North of Europe railway company» vilket namn år 1885 ändrades till »The Swedish and Norwegian railway company limited».

Emellertid visade det sig så småningom, att järnvägsbolaget ej mäktade fullgöra i koncessionen föreskrivna villkor om banans fullbordande inom viss tid, varför svenska staten jämlikt beslut av 1890 års riksdag, begagnande sig av sin inlösningsrätt, övertog den inom Sverige varande delen av denna järnvägsanläggning, av vilken bandelen Luleå–Boden då var i det närmaste fullbordad samt delen Boden–Gällivare så pass färdigbyggd, att godstrafik kunde å densamma äga rum, under det att å linjen Gällivare–Luossavaara endast mindre betydande arbeten blivit å en kortare sträcka utförda, och å den övriga sträckan inga arbeten blivit igångsatta. För inköpet av järnvägen mellan Luleå och riksgränsen mot Norge anvisade 1890 års riksdag 7,000,000 kronor, och av 1891 års riksdag anvisades 2,800,000 kronor för banans fullbordande Luleå–Gällivare–Malmberget samt för inköp av rullande material. Vidare medgav 1893 års riksdag, att av de för stambanan genom Övre Norrland anslagna medel 500,000 kronor finge användas för inköp av malmvagnar för linjen Luleå–Gällivare.

För malmtransporterna från Malmberget hade redan av det engelska bolaget anlagts en bibana från Gällivare station. Ytterligare spår blevo emellertid snart erforderliga. Den första tillökningen av spåren till Malmberget utfördes till utmålet Tingvallskulle med användande av medel för anslaget för Luleå–Gällivarebanans komplettering. Sedermera beviljade 1895 års riksdag medel för bispår till utmålen Välkomman, Baronerna, m. fl. och 1896 års riksdag för lastspår till utmålet Hermelin. 1898 års riksdag lämnade slutligen anslag för anläggning av grenspår från Gällivare station till utmålet Koskullskulle.

Såsom här förut anförts hade den år 1882 beviljade koncessionen å järnväg från norska gränsen till Luleå blivit förverkad och statsverket år 1891 inköpt järnvägsanläggningen, vilken då i endast ringa omfattning blivit påbörjad norr om Gällivare.

Efter det enskilda svenska män sedermera i maj 1892 hos Kungl. Maj:t anhållit om koncession å anläggning av järnväg mellan Luossavaara och Vassijaure, avlät riksdagen den 8 april 1893 i anledning av väckta motioner till Kungl. Maj:t en skrivelse, vari riksdagen med avseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende, som varje järnväg av annat än rent lokal beskaffenhet i Norrbottens län ansåges äga, anhöll att, innan koncession å järnväg inom sagda län av annan än lokal betydelse meddelades, riksdagen måtte lämnas tillfälle att yttra sig i frågan.

Sist omförmälda koncessionsansökan blev därefter av sökandena återkallad, varpå andra enskilda personer i en den 17 augusti 1896 till Kungl. Maj:t ingiven skrift anhöllo om tillstånd att i enlighet med ansökningen bilagd plan få anlägga en för allmän trafik avsedd järnväg från Gällivare över Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i närheten av Vassijaure. Denna anhållan vann dock icke Kungl. Maj:ts bifall.

Denna järnvägsfrågas betydelse hade emellertid föranlett Kungl. Maj:t att låta vederbörande myndigheter yttra sig om densamma. Sedan sålunda infordrade yttrande avgivits, föreslog Kungl. Maj:t i proposition den 26 mars 1897 riksdagen att, till verkställande av undersökning och upprättande av förslag till anläggning av statsbana från Gällivare till norska gränsen i riktning mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp av 40,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1897 av tillgängliga medel förskjuta beloppet.

På grunder, som av riksdagen närmare angavs med anledning av ifrågavarande proposition till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse den 18 maj 1897, biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag med det villkor, att undersökningen utsträcktes till att även omfatta, huru staten skulle bereda sig garanti, för att icke malmbrytningen av en eller annan orsak för mycket inskränktes eller till och med avstannade, utan att staten i sådant fall kunde ingripa.

Vid föredragning den 28 maj 1897 av denna riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsstyrelsen att verkställa undersökning samt upprätta och ingiva fullständigt, av kostnadsberäkningar åtföljt förslag till anläggning av en statsbana från Gällivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till norska gränsen med riktning mot Ofoten, vilket uppdrag Kungl. Järnvägsstyrelsen fullgjorde genom överlämnande till Kungl. Maj:t den 8 december 1897 av profil- och planritningar jämte kostnadsförslag för den ifrågasatta järnvägen.

Med anledning av det ovannämnda, av riksdagen för bifall till nådiga propositionen den 26 mars uppställda villkoret, uppdrog Kungl. Maj:t dem 28 maj 1897 åt chefen för civildepartementet att förhandla med Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag såsom ägare till Luossavaara och Kiirunavaara malmfält angående dels storleken av den malmtransport, som kunde årligen från ifrågavarande malmfält beräknas, dels garanti mot inskränkning i eller inställande av malmbrytningen. Resultatet av dessa förhandlingar blev en mellan staten och sagda bolag träffad överenskommelse, som bolagets styrelse enligt bolagsstämmas bemyndigande för sin del godkände och underskrev, men vars undertecknande å statens vägnar skulle vara beroende av riksdagens blivande beslut.

Även med norska regeringen hade omförmälda bolag träffat ett förberedande avtal.

Efter vederbörliga förhandlingar mellan svenska och norska regeringarna och sedan preliminär överenskommelse träffats rörande vissa tekniska frågor träffats mellan Kungl. Järnvägsstyrelsen och styrelsen för Norges statsbanor, varvid bland annat fastslagits, att anslutning mellan de svenska och norska delarna av järnvägsanläggningen lämpligen kunde ske å den punkt av riksgränsen i närheten av Vassijaure, som av undersökningsförrättarna föreslagits, avlät Kungl. Maj:t den 4 februari 1898 till riksdagen proposition i ärendet.

I skrivelse den 27 april 1898 anmälde riksdagen bland annat, att riksdagen, under det förbehåll och den förutsättning, som av Kungl. Maj:t i propositionen angivits, samt med villkor dessutom att vissa angivna ändringar vidtoges i det upprättade förslaget till överenskommelse mellan svenska staten och Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag, beslutat anläggning av en statsbana från Gällivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i riktning mot Ofoten, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna om de orter, järnvägen borde genomgå.

I särskild handling förband sig sedermera Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag att såsom för egen skuld ansvara för det behöriga fullgörandet av det av riksdagen uppställda villkoret rörande kostnadsfri upplåtelse av mark m. m. Den ovan omnämnda överenskommelsen mellan svenska staten och sagda bolag undertecknades den 2 juli 1898 å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar av chefen för civildepartementet enligt nådigt bemyndigande.

Den riktning banan erhöll överensstämde i huvudsak med den för koncessionsansökningen år 1882 utstakade linjen, men väsentliga förändringar hade dock gjorts vid de förnyade undersökningarna till förbättrande av banans lutnings- och krökningsförhållanden.

Det var under mycket svåra betingelser för anläggningens utförande och även sedermera för järnvägstrafikens upprätthållande som arbetena för denna världens nordligaste järnväg på sin tid igångsattes. Naturen kan i dessa trakter vara blid och leende såsom ingenstädes, men föga anar den, som från kupéfönstret en högsommardag ser banans omgivningar glida sig förbi eller en solljus sommarnatt, då allting blånar och glittrar, fängslas av snöfjällens prakt, ana utseendet i samma nejder under vinterns intensiva snöstormar med bitande köld.

Järnvägsanläggningen Gällivare–Riksgränsen invigdes högtidligen den 14 juli 1903, då Konungen i närvaro av Kronprinsen, Hertigen och Hertiginnan av Västergötland, deputerade från riksdagen och norska stortinget m. fl. vid Riksgränsens station förklarade statsbanan Gällivare–Riksgränsen öppnad för allmänna samfärdseln.

Det är en betydande trafik – malm för export – som från första början varit avsedd fortledas över Riksgränsbanan och som maximum har hittills under ett år, nämligen år 1913, framförts å denna bana 4,994,104 ton malm,[1] som utskeppats över dels Svartön dels Narvik, varest omfattande anordningar äro vidtagna för malmens lagring och utlastning. Vid Svartön har per dygn kunnat lossas i båtar cirka 32,000 ton malm. Den största kvantitet malm, som under något år utskeppats över Svartön, var år 1917, då exporten uppgick till 2,854,575,3 ton.

För att bringa företaget på god ekonomisk fot och ersätta de dyrbara utländska stenkolen med inhemsk vattenkraft, varå god tillgång finnes å dessa trakter samt öka banans transportförmåga även å enkelspår, beslöto sig statsmakterna därför år 1910 att anlägga en elektrisk kraftstation vid Porjusfallen i Stora Lule-älv med kraftledningar samt övriga erforderliga åtgärder för införande av elektrisk drift i första hand å den 130 km. långa bandelen Kiruna–Riksgränsen och i sammanhang därmed anläggning av järnväg mellan Gällivare och Porjus.

Kraften för den elektriska driften alstras i Porjus kraftverk, beläget cirka 120 kilometer söder om Kiruna. I detta kraftverk äro för själva bandriften installerade två turbinaggregat, direkt kopplade till var sin enfasgenerator jämte reserv.

Generatorerna för bandriften alstra 15-periodig enfasström med 4,000 volts spänning. Medelst i ställverkshuset i Porjus befintliga transformatorer höjes spänningen till 80,000 volt, med vilken spänning den elektriska energien överföres till transformatorstationerna i Kiruna, Torneträsk, Abisko och Vassijaure, där den åter nedtransformeras till den för kontaktledningen bestämda spänningen 16,000 volt. Från kontaktledningen, som är uppspänd över spåren, överföres strömmen till de å banan gående lokomotiven medelst å lokomotiven anbrakta strömavtagare.

Överföringsledningarna, vilkas uppgift är att överföra strömmen från kraftverket till transformatorstationerna, utgöras av tvenne system av ledningar, vardera bestående av en till- och en återledning. De båda ledningssystemen utgöra således tillsammans 4 ledningar, vilka uppbäras av en gemensam rad av vid sidan om banan uppställda järnstolpar. För dessa ledningar, vilka äro avsedda att tjänstgöra samtidigt, finnas omkopplingsanordningar i transformatorstationerna, medelst vilka vid eventuellt fel å en ledningssträcka en mindre del kan urkopplas, under det övriga delar bibehållas i tjänst. För detta ändamål finnas dessutom mellan Porjus och Kiruna anordnade tre omkopplingsstationer, nämligen en vid vardera stationerna Kuosakåbbo, Risbäck och Lappberg.

Kontaktledningen, som är uppspänd över järnvägsspåren, har med hänsyn till sin uppgift att överföra strömmen till de å banan gående fordonen, att uppfylla alldeles särskilda krav. Den måste i första hand gå så parallellt med spåret som möjligt, och måste därför dess nedhängning vara minsta möjliga. Vidare måste den hållas väl spänd vid alla förekommande temperaturförhållanden och stagas väl i sidoled, enär den annars lätt skulle råka i otillåten svängning, då den befaras av de elektriska fordonens strömavtagare, varvid dessa skulle komma att spåra ur och nedslita kontaktledningen. Slutligen böra de kontaktledningen uppbärande stolparna anordnas så, att de i minsta möjliga mån skymma utsikten, icke verka hindrande för snöröjning m. m.

Sedermera har elektrifieringen utsträckts längre söderut med transformatorstationer i Lappberg, Risbäck och Gällivare, så att elektrisk drift kunde införas å bandelen Kiruna–Gällivare i början av år 1920 samt bandelen Gällivare–Ripats sistlidne februari månad. Anslag äro även beviljade för fortsättningen söderut, och pågå för närvarande arbetena för banans elektrifiering ända fram till Svartön vid Luleå, med transformatorstationer vid Nuortikon, Polcirkeln, Gransjö, Boden och Notviken.

Preliminära avtal äro även vid handen för elektriska bandriftens utsträckande vid norska statsbanan från Riksgränsen till Narvik, för vilket ändamål elektrisk kraft skall tillhandahållas genom transformatorstationen vid Vassijaure, och äro en del förberedande arbeten härför redan igångsatta.

För vinnande av tidsenliga kommunikationer för gods och passagerare i samband med anläggningen av Porjus kraftverk hade 1910 års riksdag, som här förut nämnts, beviljat medel även för anläggning av järnvägsförbindelse mellan Gällivare och Porjus.

Utförandet av detta 54 kilometer långa järnvägsspår påbörjades redan tidigt på våren år 1910 och bedrevs så raskt, att banan var rälslagd före vinterns inbrott samma år på en sträcka av 35 kilometer från Gällivare räknat, och fortsattes arbetet med spårläggningen under påföljande vinter med de frusna myrarna såsom underlag till en punkt cirka 8 kilometer från Porjus, från vilken plats provisorisk körväg anordnades fram till kraftverksbygget. På våren 1911 framdrogs järnvägsspåret fram till Porjus.

Sedermera har hela banlinjen Gällivare–Porjus kompletterats till ett mera permanent skick. Det gällde nämligen först att under detta första byggnadsår få till stånd en nödtorftig järnvägsförbindelse härstädes för framforsling av den mängd byggnadsmaterial, tungt maskingods etc., som behövdes för denna i sitt slag enastående nybyggnad i ödemarken.

Såsom redan i det föregående angivits hava planer förelegat rätt tidigt å en järnvägsförbindelse till Haparanda med fästat avseende att därvid även få en anknytning till finska järnvägsnätet.

I proposition den 26 februari 1897 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att besluta anläggning av en statsbana från Boden till Morjärv vid Kalix älv, vilket även vann riksdagens bifall, och öppnades denna del för allmän trafik den 1 augusti 1902.

Sedermera har fortsättningen mot Haparanda byggts i flera repriser, med längre eller kortare avbrott, så att banan i dess helhet kunde öppnas för samtrafik med finska statsbanorna den 7 oktober 1919. Bandelen Karungi–Haparanda hade då varit öppnad för provisorisk trafik redan sedan år 1915, och det var en betydande trafik, både vad gods och resande beträffar, som tillfölje det rådande världskriget sedan år 1914 fortleddes över Karungi, första tiden efter häst och per automobil, tills järnvägsspåret år 1915 blev trafikabelt till Haparanda, varest Haparanda stad lät anordna ett hamnspår, numera borttaget.

Särskilt torde här böra omnämnas även den del av den provisoriska trafiken, som utgjorde transport av krigsinvalider. På begäran av de krigförande makterna och genom Röda Korsets förmedling inrättades särskilt för dessa transporter inredda järnvägståg mellan Trelleborg och Haparanda. Transporterna pågingo från augusti 1915 till januari 1918, och befordrades under denna tid 65,509 invalida eller sjuka krigsfångar till sina hemorter.

Även om denna här färdigställda järnvägsförbindelse mellan Sverige och Finland under krigstiden kommit att tagas i anspråk till ett sådant omfång, som väl näppeligen under nära liggande tid åter kan ifrågakomma, så torde dock med säkerhet kunna förväntas, att även nu, sedan fredliga förhållanden inträtt, denna järnvägsanläggning kraftigt skall komma att bidraga till ett ökat närmande mellan Sverige och Finland, ävensom till utvecklingen inom de vidsträckta, på kommunikationer ej längre så vanlottade landsdelar i de bägge grannriken, som av desamma beröres.

Denna bana, som kom till stånd jämlikt beslut vid 1911 års riksdag, öppnades för allmän trafik den 15 december år 1914. Önskemål hava uttalats, för att denna bana måtte i första hand utsträckas till Pajala samt även vidare förbi malmfälten vid Svappavaara m. fl. till Kiruna eller annan lämplig punkt å Riksgränsbanan. Emellertid saknar Haparanda för malmexport möjlighet till lämplig hamn, varföre det i fall av malmtransport skulle bliva nödvändigt utsträcka järnvägen till hamnplats någonstädes längre söderut.

1911 års riksdag beviljade medel för byggandet av denna järnväg, som öppnades för allmän trafik den 1 oktober 1915.

Behoven av en längdbana belägen längre in i landet har även länge gjort sig gällande, och fattade 1907 års riksdag beslut om dess påbörjande från Östersund norrut, och år 1918 öppnades denna bana söderifrån för allmän trafik till Vilhelmina. Arbetet å dess fortsättning norrut mot Norrbottens län fortgår, men har tillfölje det inträffade världskriget ej kunnat bedrivas med någon större fart.

Arbetet med norra delen av Inlandsbanan från Gällivare till Porjus igångsattes som förut i annat sammanhang angivits år 1910 och närmast då med anledning av utbyggnaden av Porjus kraftverk; och öppnades denna bandel, 54 kilometer lång, för provisorisk trafik i dess helhet år 1911.

Järnvägsspåret har från Porjus även utsträckts till Lule-älv till gagn för Harsprångets kraftverksbyggnad, men söder om Lule-älv äro arbetena med banans utsträckning mot Jokkmokk och vidare söderut tills vidare avbrutna.

I samband med Inlandsbanans utsträckning genom Norrbottens län har i planen även ingått anläggningen av tvärbanan Jörn–Gubblijaur, men har med realiserandet härav måst tillsvidare anstå tillfölje den allmänna depressionen.

Av enskilda järnvägar med normal spårvidd finnes i Norrbottens län endast en, nämligen den från Gammelstad å bandelen Luleå–Boden. Denna bana, som är 5½ kilometer lång, byggdes under åren 1905-1906 och har tillkommit för att besörja transport av malm, träkol och andra råvaror jämte färdiga produkter för Karlsviks järnverk. Banan, som trafikeras av Statens järnvägar, äges av Gammelstad–Karlsviks järnvägsaktiebolag.

utgöras av gruvspår vid malmfälten, särskilt må här ock nämnas den elektriska spårvägen, cirka 6 kilometer lång mellan Luossavaara och Kiirunavaara med en anslutande bergbana samt en del transportspår vid sågverk.

Vid 1917 års riksdag framlades av ortsrepresentanterna hrr Asplund, Fagerlin och Bergqvist motion om beviljande av anslag för utredning genom statens försorg rörande behovet av och förutsättningarna för en järnvägsanläggning genom Kalix och Torneå älvdalar från Nederkalix eller möjligen Övertorneå förbi Junosuando, Svappavaara, Mertainen m. fl. malmfält till Kiruna eller annan lämplig punkt å Riksgränsbanan.

Efter enskilt initiativ och med disponerande av medel, som för ändamålet ställts till förfogande av härför intresserade kommuner, har under år 1920 utförts undersökningar för anläggning av en utmed kusten löpande järnväg. Denna bana är föreslagen att i trakten av Kinnbäck nära länsgränsen mot Västerbotten framdragas i huvudsakligen nordlig riktning via Piteå och Norrfjärden samt sedan österut mot Rosvik och i båge norrut över Antnäs, vidare över Sandudden vid Lule-älv, korsar statsbanan vid Gammelstad, med bilinje till Notviken, från Gammelstad till Råneå, Jämtön, Töre, ned utefter Pålängefjärden, passerar Nederkalix, Sangis, Säivits-viken, Salmis och ansluter vid Haparanda till statsbanan.

Kostnaderna äro, inbegripet rullande materiel, uppskattade till cirka 32 millioner kronor.

Sveriges första telegrafförbindelse, Stockholm–Uppsala, öppnades för trafik i september år 1853. Följande år fortsattes byggandet av linjer väster- och söderut. År 1855 anordnades telegrafförbindelse längs landets sydöstra kust, och på hösten samma år erhöll Gävle sin telegrafstation. Därefter kom ordningen till det övriga Norrland. Till Härnösand nådde linjen i oktober därpå och slutligen hade i september 1857 förbindelsen utsträckts ända till Haparanda. Samtidigt öppnades stationerna i Luleå och Piteå. Nederkalix station blev färdig först i oktober. Den redan från början planerade stationen i Råneå måste i avvaktan på anordnandet av lämplig lokal anstå och öppnades först i augusti 1858 för trafik.

Härmed var telegrafnätet inom Norrbottens kustland i huvudsak färdigt och förblev under hela 1860-talet oförändrat, om man undantager att år 1867 ytterligare en ledningstråd upplades mellan Skellefteå och Haparanda. Denna ledning var huvudsakligen avsedd att mottaga den alltmera ökade trafiken mellan Sverige och Ryssland. Förbindelse mellan dessa länders telegrafnät hade redan den 1 november 1860 anordnats. Mellanriksledningen korsade att börja med gränsen vid Kukkola fors, men förbindelsen flyttades redan år 1865 till Mattila.

Haparanda telegrafstation hade vid denna tid och särskilt under dansktyska kriget stor betydelse i egenskap av gränskontrollstation, men sedan år 1869 en telegrafkabel blivit utlagd från Grisslehamn till Nystad, minskades hastigt den utländska trafik, som förmedlades av Haparanda. Det blev nu Luleå och Piteå, som tävlade om äran att vara länets största telegrafstation, och Piteå var under 10-års perioden 1866-75 ett gott stycke framför Luleå. Från och med år 1876, och särskilt sedan Luleå blivit rangeringsstation för telegraftrafiken, har stationen alltjämt varit den största inom länet.

1870-talet ägnades inom telegrafverket mindre åt telegrafnätets utvidgning än åt dess tekniska utveckling. En hel del undersökningar och förbättringar å såväl ledningar som apparater vidtogos, s. k. duplextelegrafering och senare snabbtelegrafering enligt wheatstones system infördes. Båda hava, när Luleå telegrafkorrespondens så kräft, där funnit användning.

Den enda utvidgning telegrafnätet nu på en lång tid erhöll var, att år 1873 en station öppnades i Törefors. Hela nästa decennium var antalet stationer oförändrat. Trafiken steg dock avsevärt. Blott åren 1874-79 beteckna stillestånd och delvis tillbakagång. Först med malmfältens tillgodogörande yppades behov av nya telegrafstationer. Gällivare, som tidigare haft järnvägstelegraf, fick fullständig telegrafstation 1894. Boden, förut telefonstation under Luleå, erhöll statstelegraf i slutet av år 1900 och året efter kom Kiruna, vars telegrafkorrespondens så gott som omedelbart steg upp i jämnhöjd med Piteås och Haparandas – de forna storstationernas. Därmed var utvecklingen, vad beträffar telegrafstationerna, tillsvidare fullbordad. Det enda mera anmärkningsvärda är Haparandas nya storhetstid under senare krigsåren 1916-18. Under dessa år steg antalet telegram vid Haparanda station så att det år 1917 var femdubblat i jämförelse med år 1914. Nedgången blev lika snabb och trafiken år 1919 var endast dubbelt så stor som under 1914.

Även övriga stationers telegraftrafik steg under krigsåren, men här kunde telefonen i högre grad än i Haparanda upptaga trafikökningen.

Det under senare årtionden allt större behovet av trådförbindelser har huvudsakligen tillgodosetts genom telefonledningar, och i jämförelse med telefonens utbredning har telegrafens utveckling gått sakta. Anordnandet av rikstelefon har därför haft till följd, att telegrafstationerna i Törefors och i Råneå kunnat indragas den förra år 1907 den senare år 1911. För vissa meddelanden och för trafik med platser utomlands, dit telefonen icke når, eller där språket lägger hinder i vägen, bibehåller likväl telegrafen sin av ålder givna betydelse. »Talet flyger bort, men skriften stannar» yttrar också telegrafstyrelsen i sin årsberättelse år 1877, då telefonen första gången nämnes. Telefonen betraktades också från början endast som ett medel att överföra nedskrivna meddelanden, och möttes av telegrafmyndigheterna med ganska stor misstro. Särskilt blev telefonapparatens stora känslighet – just dess dominerande egenskap – av dem kritiserad. Det blev också det privata initiativet förbehållet att upprätta de större telefonnäten i Sverige, ett förhållande som otvivelaktigt varit till telefonväsendets fördel. Telefonen blev härigenom från början billig och populär, och när förarbetet i de privata näten var gjort, fanns det ett relativt stort antal abonnenter att bygga på, när staten så småningom inköpte näten och upprättade interurbannätet. Detta ingrepp i den privata verksamheten kom dock först vid en tid, då denna verksamhet, för att nå nödig likformighet, i alla händelser måst övergå till stordrift.

I Norrbotten blev det emellertid staten, som från början tog hand om telefonväsendet. De första telefonerna byggdes visserligen av sågverk och andra större privata affärsföretag, som därigenom skaffade sig förbindelse till närmaste telegrafstation för att ernå snabbare befordran av telegrammen, men telefontrafiken sköttes redan från första början genom telegrafverkets försorg.

Piteå har härvid äran att vara främst och länets första telefonledning byggdes mellan Piteå och Öjebyn år 1882.

Nästa år erhöll Munksunds sågverk telefon och samtidigt indrogo Altappens sågverk och 2 abonnenter i Luleå telefonledningar till Luleå telegrafstation. Året därpå ökades antalet abonnenter i Luleå med 4, varibland Karlsvik och Karlshäll.

Länets första landsledning upprättades år 1885 mellan Piteå och Älvsbyn och denna följdes 1886 av ledningar Törefors–Bränna och Haparanda–Matarengi. På den sistnämnda ledningen voro även intagna stationer i Kukkola och Niemis. Året efter byggdes av telegrafverket en ledning Piteå–Öjebyn samt av privata intressenter en ledning Kalix–Yttermorjärv–Gyljen. Under slutet av detta decennium fick Vitsaniemi telefon, varjämte förbindelse anordnades från Piteå till Skuthamn och Lövholmen, från Haparanda till Salmis, från Matarengi till Svanstein och från Älvsbyn till Stockfors.

Samtliga dessa ledningar voro enkeltrådiga och tjänade sågverk och annan industri för deras telegramförmedling och övriga affärsangelägenheter. Den huvudsakliga trafiken vilade fortfarande på telegrafstationerna, och det blev nästa årtionde, som betecknar den egentliga begynnelsen av rikstelefontrafiken inom länet. År 1891 påbörjades den dubbeltrådiga rikstelefonledningen Piteå–Haparanda, som, färdig 1892, samband kustorterna. Telefonnäten ombyggdes nu till dubbeltrådiga, ehuru enkeltrådiga privata ledningar ännu funnos kvar. Luleå-nätet blev fördubblat år 1891, Piteå och Haparanda året därefter. Samtidigt med anordnandet av telegrafstation i Gällivare år 1894 uppsattes även ett telefonväxelbord till vilket 7 enkeltrådsabonnenter ingingo. Nätet fördubblades 3 år senare, då även Malmberget fick sin växelstation.

Av Luleås grannorter fick Gammelstad telefon år 1895, Persön och Ersnäs under decenniets sista år. Boden hörde – som förut nämnts – till en början under Luleå. Växel med 20 abonnenter och ledning till Luleå byggdes år 1895 och ytterligare en förbindelseledning måste snart anordnas. Vid samma tid, år 1896, fick Arvidsjaur telefonledning över Myrheden till Byske och 2 år senare förbands länet telefoniskt med Byske-området genom en ledning Piteå–Byske och med rikets sydliga delar genom en ny riksledning Härnösand–Örnsköldsvik–Umeå–Skellefteå–Piteå.

Denna ledning var visserligen utförd av koppartråd, men av för liten diameter för att tillåta samtal på längre håll än cirka 800 kilometer. För att landets nordligaste del skulle beredas god telefonförbindelse med mellersta och södra Sverige beviljade då 1899 års riksdag medel till en kopparledning av 4½ mm:s tråd Stockholm–Luleå, en ledning för vilken kostnaden uppgick till ungefär en million kronor, ett för denna tid högst betydande belopp. Arbetet med denna stamledning påbörjades år 1901 och ledningen blev färdig för trafik året därpå. En avsevärd fördel hade härigenom beretts länets telefontrafikanter.

Bland andra mera betydande telefonanläggningar under denna tid märkes kopparledningen Haparanda–Pajala, som blev färdig 1901, varvid samtidigt de viktigare orterna längs nedre Tornedalen erhöllo dubbeltrådig telefonförbindelse. Detta år fick även Lule älvdal sina förbindelser ordnade upp till Jokkmokk med stationer i Bredåker, Svartlå, Harads, Vuollerim, Koskats och Jokkmokk, varjämte förbindelsen Murjek–Kirtik–Vuollerim anordnades.

Sedan Kiruna samma år fått telegrafstation, erhöll det nya gruvsamhället år 1902 telefonförbindelse med Narvik. Denna telefonledning användes även för telegrafering. År 1903 anordnades kopparledning mellan Gällivare och Kiruna, och därmed öppnades möjlighet för Sveriges nordligaste centralstation att samtala med orter långt söder om Stockholm.

Under åren 1901-1906 blevo kustorternas telefonnät utvidgade med ett flertal nya växelstationer. Av dem som byggdes då må nämnas Roknäs, Håkansö, Rosvik, Antnäs, Långnäs, Gäddvik, Smedsbyn, Orrbyn, Niemisel, Nikkala, Karungi och Korpikylä.

Inåt landet anordnades ledningar från Jörn till Glommersträsk från Älvsbyn till Bredsel samt från Törefors till Morjärv och Överkalix, varigenom denna plats erhöll dubbeltrådigt telefonnät. År 1905 utfördes blott en större anläggning nämligen ledningen Gällivare–Överkalix, i huvudsak med av statsmakterna särskilt anvisade medel. Då denna ledning inkopplades, tillämpades en i viss mån ny princip, i det att ledningen indrogs till ett flertal mellanstationer, vilka utgjorde så kallade fristående samtalsstationer. Förut hade alltid fordrats, förutom avsevärda penningebidrag, ett visst – om också ibland helt ringa – antal abonnenter. Försöket med samtalsstationer, där endast samtalen men inga årsavgifter behövde betalas, visade sig ekonomiskt bättre än man väntat, och under senare delen av decenniet blev det huvudsakligen dylika stationer som anlades. Allt efter som mindre betydande platser kommit i åtnjutande av dylika stationer, har dock medelavkastningen nedgått, och sedan garantien för viss samtalsinkomst slopats, är bärigheten numera i regel mycket dålig.

Bland viktigare förbindelser märkas den år 1908 färdiga ledningen Överkalix–Korpilombolo–Tärendö, varvid samtidigt eller året efter de flesta mera betydande orter inom Kalix älvdal fingo telefon.

Omkring år 1910 hade sålunda de flesta större byar i kusttrakterna och längs vägarne efter de större älvarne fått telefonstationer.

Byggnadsverksamheten har under sistförflutna decennium koncentrerat sig på, dels att anordna nya samtalsstationer å mindre platser vid sidan av älvdalarne, där stamledningar redan funnits, dels ock att framdraga ledningar för att förbinda till olika centralstationer ingående stationer med varandra. Därtill komma några s. k. ödemarksanläggningar.

Under denna tidrymd har sålunda telefonnätet vunnit spridning till de flesta byar inom Piteå landsförsamling, Överluleå, Nederluleå och Överkalix socknar.

Bland viktigare längre byggda förbindelseledningar må nämnas ledningen Pajala–Junosuando färdig år 1912 och år 1914 fortsatt längs Torneälvens övre lopp från Junosuando till Vittangi, Svappavaara och till Jukkasjärvi, vilken senare station förbundits med Kiruna. Likaså har Älvsbyn förbundits med Siksjön på vägen Myrheden–Arvidsjaur, Kåbdalis med Älvsbyn och Överkalix över Hirvijärvi med Övertorneå. Längs den nya vägen Vitvattnet–Kalix är även telefonförbindelse ordnad.

Efter banan Boden–Haparanda hava samtliga stationssamhällen erhållit förbindelse med varandra. Med en dubbelledning Haparanda–Torneå ernåddes år 1920 telefonförbindelse med Finland, vilken emellertid först sedan riksledningar blivit anordnade på finska sidan kan bli av större betydelse.

Till ovanberörda ödemarksanläggningar äro att räkna enkelledningen Jokkmokk–Kvikkjokk färdig 1916, den likaledes enkeltrådiga ledningen från Arjepluog till Jäkkvik färdig 1917 och till sist dubbelledningen Vittangi–Soppero–Karesuando, vilken var fullt färdig år 1918.

Detta år utsände Telegrafstyrelsen erbjudande att på synnerligen billiga villkor anordna samtalsstationer i länets övriga ödebygder, med villkor dock att anläggningarne kunde ordnas kommunvis och att kommunerna förbundo sig ansvara för stolpanskaffning m. m.

På grund av brist på anslagsmedel och då under krigsåren den stora tillströmningen av abonnenter vid förutvarande stationer tog tillgänglig personal och beviljade medel i anspråk, måste de anläggningar, som hunnit planeras, tillsvidare uppskjutas. Under år 1919 uppgjordes ett sammandrag av de önskemål, som framställts, och befanns att telegrafverkets kostnader för ödemarkernas telefoner inom länet skulle uppgå till närmare en million kronor. Det var då meningen att utföra de i förslaget upptagna förbindelserna under en tid av c:a 10 år. Några mindre anläggningar beviljades år 1920, men den under detta års senare del och år 1921 inträdda ekonomiska depressionen har medfört att önskemålen om telefoner i ödemarkerna troligen icke kunna realiseras under närmaste tioårsperiod. Indragandet av linjeförvaltningen i Luleå år 1920 har givetvis gjort, att arbetet för detta länets livsintresse blivit förenat med mera omgång och tidsutdräkt, och då numera förslagen ingivas gemensamt för största delen av Norrland, hava de speciellt norrbottniska synpunkterna mindre utsikt att vinna gehör.

Även på det rent tekniska området har en svårighet under senare år uppstått för telefontrafiken, nämligen störningar av telefoneringen å de ledningar, som följa den elektrifierade delen av statsbanan Luleå–Riksgränsen. En särskild kommitté som avslutade sitt arbete år 1918 föreslog som skydd mot livsfarliga spänningar och ljudstörningar på telefonledningarne vissa anordningar att vidtagas särskilt å Statens Järnvägars elektriska ledningar. I den mån dessa anordningar blivit av Statens Järnvägar utförda hava de avlägsnat faran av att beröra telefonledningarne, men de störande ljuden fortfara om ock numera något dämpade. Det är att hoppas att den nya kommitté, som nu arbetar i frågan, skall kunna anvisa effektivare anordningar mot ljudstörningarne.

För att minska dessa komma emellertid ledningarne att mellan Gällivare och Boden utflyttas till 50 meters avstånd från järnvägsspåret eller till landsväg, där sådan finnes att tillgå. Mellan Luleå och Boden pågår för samma ändamål arbete med flyttning av telegrafverkets ledningar till landsvägen söder om Lule älv över Gäddvik, Avan och Unbyn. För inledning över Luleälven vid Bergnäset av de samlade ledningarne är nedlagd en rikskabel, som innehåller 96 trådar, därav 56 av grövre tråd, vilken till sin vikt och diameter torde vara den största vattenkabel för riksledningar, som finnes nedlagd inom landet.

De nyare konstruktioner på telefonens område, som praktiskt prövats och kunna inom en icke allt för avlägsen framtid väntas medföra förbättring av länets telefonförbindelser söderut, äro dels multiplexsystemet, varigenom 3-5 samtal samtidigt kunna framföras på en ledning, dels det nu fullt utexperimenterade telefonöverdraget, genom vilket talet högst avsevärt förstärkes. En sådan anordning har varit uppsatt på prov å en ledning Luleå–Stockholm och visat mycket gott resultat.

Återstår så blott att nämna, att länet med öppnandet av radiotelegrafstationen i Boden för allmän trafik fått en ytterligare möjlighet till förbindelse med yttervärlden. Det är huvudsakligen för sjöfartens behov denna station kommit till användning. Dessutom har Vattenfallsstyrelsen för eget bruk inrättat radiostationer i Porjus och Suorva. Förutom tjänstemeddelanden mottaga dessa stationer också de pressnyheter som trådlöst utsändas varje dag och dessa avlägsna platser äro därför de inom länet, som först få del av vad som händer och sker i stora världen.

Redan tidigt hade statsmakterna sina blickar fästade på inrättande av post genom Norrland, likväl ej i annan måtto än som ett led i förbindelsen mellan huvudstaden och grannen i öster, vilkens myndigheter krävde en regelbunden och säker postgång. År 1638 hade man dock ej kommit längre än till Gävle och 1640 upp genom »södra prosteriet» i Västerbotten. År 1642 eller 1643 nåddes Piteå och kort därefter utsträcktes postens »gång och kurs än vidare och alldeles norr omkring» till Uleåborg, varifrån utgingo särskilda postlinjer till det övriga Finland.

Norrlandsposten avgick från Stockholm en gång i veckan eller varje måndags afton kl. 6 till Uppsala, Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå och Torneå, i vilka städer postmästare med kunglig fullmakt tillsatts. Ett ännu bevarat postpass av år 1648 utvisar den tid, posten behövde för denna sträcka samt till linjens ändpunkt Uleåborg. Den post, som den 11 aug. 1648 kl. 8 e. m. avfärdades från Stockholm, ankom till Sundsvall den 16 aug. kl. 8 f. m. till Härnösand den 17 kl. 1 e. m., till Umeå den 21 kl. 2 e. m., till Piteå den 25 kl. 12 midd., till Luleå den 26 kl. 6 e. m., till Torneå den 29 aug. och den 1 sept. kl. 8 f. m. till Uleåborg, sålunda en tid å 21½ dygn. Återfärden drog 24½ dygn. År 1705 behövde posten endast 10 dygn på sträckan Gävle–Uleåborg.

Postföringen ombesörjdes i äldre tider såväl av postförvaltarna själva – till närmaste skjutshåll – som av de s. k. postbönderna. De förra åtnjöto lön, men de senare endast »frihet för allehanda gästning och skjutsning samt dagsverken och utskrivning».

Postmästarna i Piteå, Luleå och Torneå lydde fordom under postmästaren i Umeå, vilken var en sorts distriktschef och innehade titeln postinspektor. Uppbörden vid de tre nämnda postkontoren i Norrbotten var på 1600-talet så obetydlig, att den ej ens förslog till postmästarnas avlöning. Portot då var icke som nu likformigt utan anpassat efter avstånden. Ett brev av en portosats (1 lod) betingade i slutet av 1600-talet och åtskilliga decennier framåt följande avgifter: till Piteå 1, Torneå 2, Umeå 3, Sundsvall och övriga städer i Västernorrland 3, Gävle 4, Stockholm 5, Göteborg 8, Sörmland och Närke 5, Värmland 6, Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän 8, Hamburg och Stralsund 17 etc., allt öre silvermynt.

Omsorgen om postens »snabba och obehindrade lopp» vållade postmyndigheterna stora bekymmer och svårigheter, särskilt vidkommande sträckan Stockholm–Torneå–Åbo, som räknades till minst 250 mil med ej mindre än 113 ombyten. Att bland en sådan mängd personer, däribland unga flickor och drängpojkar, vilka fortskaffade posten, en och annan försumlighet, som bringade oreda i det hela, lätt skulle förekomma, är uppenbart. Rubbningar förekommo också då och då, trots en månads fängelse vid vatten och bröd samt höga penningböter voro stipulerade för förseningar och andra oregelbundenheter.

På 1600-talet och under förra hälften av 1700-talet verkställdes postbefordringen inom länet uteslutande med ridande bud, vilka, utrustade med postvapen på bröstet, posthorn varuti han skulle blåsa vid möten på vägen eller då han nalkades ombytesstationerna samt ett »spiut eller spiss», skulle i fullt trav eller makligt galopp fortskaffa posten genom »natt eller dag, godt wäder eller elackt, en tijma på mijlen, när wägarne äro gode, och en och en fierdedels tijma, när dhe äre elacke». För varje försenad timme var postbonden förfallen till en daler silv:mts böter. Först från medlet av 1700-talet användes åtminstone vintertid fordon för posttransporterna inom länet.

Vägarnes dåliga beskaffenhet bidrogo ofta till inträffade förseningar, i synnerhet höst och vår vid passerandet av de många älvarna. Vidkommande vägarne närmast Luleå stad får man en inblick i deras dåvarande skick i följande den 15 jan. 1686 daterade klagoskrift till kanslikollegium från postmästarinnan i nämnda stad Anna Giärdzdotter.

»Skall desslijkest Eders etc. witterligit wara, att jag måste hafwa så stort beswär såsom Påstbönderne i det att föra Påsten, och ifrån denne staden, när som Påsten går Noruth, så ähr een mijll landsvägen, men Söderuth igen från staden, så ähr een half mijhl Siöwägen belägen. Och nähr som menfören ähro både om Wåre- som och om Höstetijdher, så man kan hwarken komma Siöwägen, icke med båth eller annorledes resa, uthan man moste resa Noruth landswägen, intill dess man kommer till den byn, som ligger Söderuth, hwilkedt ligger af wägen mera ähn som een och een half mijll och icke ähr någon Strått wägh utan trång skoug och moraas, som hwar och een rättsinnig mann här i staden kunna wetta och well kunigdt ähr. Och nähr som man kommer till samma by söderuth och man nalkas Färgekarlen och man kan intedt komma öfwer samma Elf med båth till Påstbonden utan medh största lijfzfaara resa på Isen och fruckta, om man kan komma med lijfwedt till rätta igen öfwer samma Elf». – –

Att detta klagomål icke varit utan fog beträffande livsfaran vid postens befordran, framgår därav, att klagandens son, postmästare Anders Fordhell vintern 1696, »då han på isen, som svag var, skulle gå med bref emellan nye och gamle Luleå städerna», drunknade.

Myndigheternas krav på »posternas fortskyndande» gick huvudsakligen ut över postbönderna, vilka som sagt buro ansvaret för en regelbunden befordran, och missnöjet hos dessa här i Norrbotten var därför mycket stort och måhända jämväl berättigat. Den 28 dec. 1698 skriver sålunda postinspektoren i Umeå Anders Gersson till generalpostdirektören.

»Jagh drijstar migh icke förr att reesa till dem för deras undsegelse, hoot och swåre ord skull, dee ähre eensinthe, harmgiruge, wårdzlöse och öfwerdådige och kunna wähl sine fälde ord i wärket ställa med öfwerfallande».

Tack vare den kraft, varmed man förfor, var det emellertid möjligt att övervinna de värsta svårigheterna och få till stånd en förhållandevis både snabb och säker postförbindelse landsvägen norrut mellan Stockholm och Åbo.

Postbönder med skyldighet att befordra posten 1 à 2 mil såväl norrsom söderut funnos år 1700 i byarna Jäfreå, Öjebyn, Rosvik, Ersnäs, Luleå gammelstad, Persön, Råneå by, Hvitån, Töre, Månsbyn, Grötnäs och Sangis.

År 1696 anbefallde landshövdingen greve Gustav Douglas, att »förpostens skyndsamma lopp Posthuusen skulle blifwa utj de gamle Pijtheå och Luhleå städerna» varigenom förutom vunnen tidsvinst tvenne postbönder kunde indragas. Posten till nystäderna befordrades istället av gående bud, en anordning som ägde bestånd till den 8 mars 1722.

Den 6 januari 1701 gjordes ett första försök att med två slädar, den ena medförande bräder m. m. transportera posten över Kvarkens is från Umeå till Vasa i Finland. Frånsett en del motighet gick färden lyckligt och upprepades s. å. åtminstone fem gånger.

Postbefordringen norrut hade hittills ägt rum endast en gång i veckan i vardera riktningen. Sommaren 1717 utkom emellertid en förordning angående »Postens inrättande 2:ne gånger om weckan mellan Gefle och Wästerbottn» (då omfattande jämväl Norrbotten), men anordningen blev ej länge gällande. År 1741 den 3 dec. under det s. å. utbrutna kriget med Ryssland anbefalldes »dubbel Postgångs inrättning på den wanliga Winter Postwägen härifrån (Umeå) norr omkring genom Wästerbottn öfwer Torneå till Österbottn och andra Finska orter, så länge Winterföret nyttjas». Denna postgång indrogs den 30 mars 1745. Posten, som förut omhänderhafts ensamt av vederbörande postbonde, åtföljdes från medlet av 1700-talet av en beväpnad postiljon, som övervakade postgodset och skjutsbönderna. I början av 1860-talet utsträcktes posten till Norrland till tre turer i veckan vintertiden under månaderna november-maj.

Vid sidan av denna å stora stråkvägen förekommande postgång fanns inom länet ingen annan postbefordran än enskild sådan samt kronobrevbäringen, som bestod i allmogens hävdvunna skyldighet att utan kontant ersättning fortskaffa tjänstebrev, länsstyrelsens och kyrkornas. Posthemmanens skyldighet att transportera post indrogs med utgången av år 1870 och kronobrevbäringen år 1873, den senare ersatt av gångpost och lantbrevbäring.

Först på 1800-talet inträdde en del förbättringar. Sålunda anordnades år 1837 med anlitande av gästgivareskjuts, s. k. snällposter, som gingo fram med en hastighet av 1 mil i timmen – dessa befordrade allenast brev av högst 8 lods vikt men ej tidningar – och år 1830 begynte posthemmansskjutsarna utbytas mot betingad lega, eller gästgivareskjuts.

Postförbindelse mellan orter i länet, vilka ej lågo invid den gamla stråkleden söder- och österut kom till stånd 1831, då Kungl. Maj:t den 6 sept. biföll följande anstalter till beredande av bättre kommunikationer, näml. »att Post skall färdas emellan Luleå Gammelstad och Bodens By en gång hwarje wecka samt emellan Boden och Jokkmokk hvar 14:de dag, att denna Post altid skall åtfölja den emellan Stockholm och Haparanda gående Posten från Luleå stad till Luleå Gammelstad och tillbaka, att en ny enkel Postgång skall inrättas emellan Neder Calix kyrka, förbi hvilken den emellan Haparanda och Stockholm 2:ne gånger i weckan fram och återgående Posten passerar, och Öfwer Calix kyrka, samt att en Post skall var 14:de dag gå emellan Öfwer Calix och Gällivare Kyrka». I anledning av berörda postgång inrättades poststationer i Boden, Jokkmokk, Gällivare, Överkalix och Nederkalix. År 1845 utsträcktes denna postgång att omfatta jämväl Kvikkjokk, som då erhöll post en gång i månaden via Jokkmokk. Kungl. Maj:ts Befallningshavande i länet uppgjorde kontrakt med vederbörande postförare liksom densamma även förordnade föreståndare för poststationerna, från vilket bestyr nämnda myndighet befriades år 1860.

Liksom förut var det fortfarande endast brevförsändelser samt tidningar, som befordrades med allmänna posten, de senare i början portofritt, men sedermera mot avgift, som år 1820 nedsattes något.

Postbefordran sjöledes, inskränkt till allenast vanliga brevförsändelser, tog sin början inom länet i slutet av 1830-talet medelst ångfartygen »Norrland» och »Örnsköld» vilka under sina reseturer från Stockholm till Haparanda anlöpte samtliga kuststäder. År 1874 utgjordes de postförande båtarna av ångfartygen »Njord», »Thule», »Berzelius», »Piteå», »Luleå» och »Haparanda», det sistnämnda år 1876 utbytt mot ångf. »S. G. Hermelin».

Poststationernas i länet antal ökades år 1860 med Älvsbyn, Arjepluog, Arvidsjaur, Mannu, Vittangi och Kvikkjokk samt senare med Karesuando, varigenom samtliga större kyrksamhällen inom länet åtminstone en gång i månaden kommo i åtnjutande av post.

År 1874 är ett märkesår så till vida, att daglig postgång under månaderna december-maj anordnades å landsvägslinjen Härnösand–Haparanda, varförutom särskilda paketposter 2 gånger i veckan avgingo å sträckan Umeå–Luleå, för vilka förmåner länet säkerligen hade att tacka generalpostdirektören Wilh. Roos, som åren 1874-89 var ledamot av riksdagens 1:sta kammare för Norrbottens län.

I och med järnvägarnas öppnande för trafik överflyttades, i den mån detta kunde ske, postbefordringen på dem, varigenom denna befordran erhöll ett ej förut anat uppsving. De förmåner, som därmed voro förknippade, kom förhållandevis sent detta avlägsna län till godo. Norra stambanan nådde nämligen Vännäs 1891, Boden 1894, Niemisel 1900 och Morjärv, dåvarande slutstationen å nämnda bana, år 1902. Luleå erhöll järnvägsförbindelse med Boden 1891, med Gällivare 1892 och med Riksgränsen 1902. Piteå fick järnväg först år 1915, Haparanda 1919 och Övertorneå via Karungi 1914.

I och med kommunikationernas förbättrande utvidgades postruterna även vid sidan av järnvägarna och numera kunna de mest avlägsna platser inom länet sägas ha goda postförbindelser. Antalet postkontor uppgår f. n. till 10 st. och poststationer till c:a 180.

De statistiska uppgifter, som röra denna utveckling, behandlas i annat sammanhang i detta arbete.

Till obygdernas befolkning måste man i första rummet räkna våra lappar, de väglösa skogarnes och fjällens rörliga innevånare. Lappen reagerar dock aldrig för den sortens medömkan, som han kan få höra av välvilliga men för lapplivet rätt oförstående människor, och som består i ett beklagande, att han under hela sitt liv måste taga sig fram utan vägar. »Jag har vägar överallt, vilken tid av året som helst», invänder lappen frimodigt. Och han har rätt. Stå inga bekvämare medel honom till buds, så har han alltid sina ben och vintertiden sina skidor, som aldrig känna till begreppet motorstopp. »Men landsvägar», kanske den välvillige tillägger för att förtydliga, vad han menar. »Vi ha landsvägar också», svarar lappen, och därmed menar han de flyttningsstråk, som han och hans stam följt med sina renar från urgammal tid på flyttningarne mellan sommarvistena i fjällen eller i havriket och skogsbygderna, där han vinterbetar sin hjord.

Ja, lappen är i visst avseende lyckligare än många andra dödliga. Ty knappt kommen till världen nedbäddas han bekvämt i sitt första »fordon», d. ä. lappbarnets vagga (l. kietka, kierkan, fi. komsio), vilken utgör lika mycket ett transportmedel som en säng. Kietkan består som bekant av en urhålkad granstam – man väljer granvirke, emedan detta är lättare än andra åtkomliga träslag – försedd med en på böjda björkspjälor spänd läderhuv vid huvudändan. Stommen är något böjd och avsmalnar nedåt. Utvändigt är vaggan överdragen med hembarkat renskinn.

I kåtan hänges vaggan opp i en tältstång. På vinterresorna bäddas den ned i en ackja; på sommarflyttningarne hänges den på renens sadelknapp; och vid promenader bäres den i en rem över moderns axel. Barnet tas icke opp i onödan, utan kan intaga »modernäringen» när som helst, där det ligger, även under klövjning.

Ingen svensk torde ha större användning för skidan än lappen. Han skall dagligen »skidra renarna», d. v. s. gå ett varv runt hjorden samt med hundens ovärderliga hjälp dit återföra de djur, som skingrats. När han skall hämta hem en ren, besöka en grannby, hämta ved bara ett stenkast från kåtan, behöver han skidan. Och då man ser en lapp komma med lätta glid på sina skidor, kan man ej annat än beundra den naturliga skicklighet, varmed han sköter dessa så att säga medfödda fortkomstmedel.

Lappens skidor voro i de södra lappmarkerna i gamla tider stundom olika långa. Detta kom sig därav, att han stödde sig på den vänstra skidan som glidskida; med den högra, »annaren», gav han farten. Denna måste därför vara kortare. För att den icke skulle glida tillbaka, var den på undersidan försedd med renhud, bellingar e. d. med håret riktat bakåt. Detta har förmodligen varit en skandinavisk uppfinning, medan lapparne ursprungligen liksom nu för tiden haft båda skidorna konstruerade på samma sätt. Bl. a. peka de första beskrivningar och bilder vi äga av dem (t. ex. Olai Magni norrländska resa 1555) häråt. De torde ha varit breda, framtill spetsiga, tämligen korta snöskor, i första hand avsedda att bära människan ovanpå snötäcket. Det lapska namnet i södra Lappland på skidor i allmänhet, träukah, hänger ihop med det norrländska trygor, (Ångermanl.), vilket betyder snöskor för människor eller hästar, avsedda att bära dessa på snön.

Det lapska åk- och fordonet, ackjan (pulkan eller keris) är också en egendomlig lapsk uppfinning. Upprinnelsen till densamma torde vara att söka i den jägarsläde, vari lappen på sina jakter forslade sina jaktdon, och som drogs av honom själv eller möjligen hans hund, alltså under en tid, innan han ännu övergivet sitt ursprungliga jägarestadium och antagit renskötseln såsom sitt huvudsakliga modus vivendi.[1]

Den lapska släden, ackjan, pulkan eller vad man vill kalla den, är byggd som en båt med spetsig stäv. Baktill är den liksom avsågad. Under har den en flat köl ungefär 10 cm. bred. På spant är därefter botten- och sidobräderna uppbyggda, så att den får en höjd av ungefär 25 cm. och en bredd längst bak av omkring 50 cm. Kölen skjuter ut bakom de övriga bräderna och bildar en ganska lång klack. Från undersidan av framstäven utgår dragremmen, som är fäst vid ett tvärs under renens buk gående »bukträ». Detta är i var sin ända förenat med lokorna. Så se de numera i Torne lappmark använda seldonen ut, men i själva verket torde detta vara en av finnbönderna gjord uppfinning, som från dem spritt sig till lapparna. Förr har selen varit enklare och bestått av en ring av renskinn, som lagts omkring renens hals. Från dess undre sida har en rem utgått mellan renens ben till ackjan. Denna enklare men ur dragsynpunkt ofördelaktigare anordning begagnas ännu i de sydligare lappmarkerna.

Ackjorna skifta något i utseende och byggnad – även namn – allt efter det ändamål, vartill de äro avsedda. De flesta begagnas som transportslädar. Dessa äro i Torneå lappmark oftast helt och hållet öppna baktill. De som användas till ambulatoriska matbodar – för fruset kött, smör, ost, blod m. m. – ha ett buktigt däck, å vilket en med gångjärn och lås försedd lucka är anbragt. Mesta omsorgen i fråga om elegans och utsmyckning nedlägges på de ackjor, som lappen använder till åkdon för sig själv och sin familj. Bakstammen på dessa, vilken höjer sig över sidorna och bildar ett bekvämt ryggstöd, är försedd med vackra inskärningar och smakfullt formade järnbeslag.

Vid flyttning och lasskörning bindes den efterföljande dragrenen fast i den föregående renens pulka. Härigenom bildas en lång rad av dragare, raid. Antalet renar i en sådan raid varierar vid flyttning mellan 5 och 8, vid lasskörning kan man dock få se flera. För varje raid svarar en körkarl eller en kvinna.

Anmärkningsvärt är att lapparnes pulkor förfärdigas av fastboende nybyggare. Men de repareras och underhållas av lapparne själva.

Till lapparnas samfärdsmedel bör också räknas klövjningen. Denna sker naturligtvis med renen som bärare. Klövjesadeln består av två tunna, böjda björkbräder, som genom en knopp i den ena och ett hål i den andra kopplas ihop över renens rygg så långt fram på skulderpartiet som möjligt. Under buken dragas de ihop ganska hårt, så att det tjocka lagret av renhudar, pälsar e. d., som lägges under sadeln för att hindra skavning, hålles fast. Bördorna packas mestadels in i s. k. kisor, stora ovala björkaskar med vridna och korsvis bundna björkvidjor som botten. Dessa upphängas i de tillspetsade ändarne av klövjeträna och fastbindas därefter väl med remmar som gå över bröstet och bak under svansen på renen. I »sadelknappen» upphänges även vaggan (se ovan), för så vitt barnet icke är i den åldern, att det varken rymmas där eller orkar gå till fots. I sådant fall rider det på renryggen och håller sig fast i klövjeträna.

Klövjning företages naturligtvis, endast sedan snön tagit slut och körning med ren omöjliggjorts. Pulkorna och den övriga vinterredskapen lämnas då på något ställe i fjällen, och flyttningen fortsättes med renarne såsom bärare. Även nu har man raider. Sist i någon av dessa går den ren, som bär kåtaduken och tältstängerna. Dessa fastbindas med ena ändan i klövjesadeln, den andra släpar på marken. För detta ändamål och till »barn-ren» väljer man ut de tamaste och snällaste djuren. Renarne bli nämligen aldrig så väl tämjda och lydiga som exempelvis en häst. Och det är mången gång rätt kinkigt att hålla de mer än halvskygga djuren i styr.

Lapparnes fortkomstmedel till sjöss utgöres av samma sorts båtar, som användas av den fastboende befolkning, med vilken de komma i beröring.

Övergå vi sedan till den bofasta befolkningen i Norrbottens ödebygder, påträffa vi där, om vi undantaga »apostlahästarne» och »skibenen», helt andra fortskaffningsmedel än hos lapparne.

Skidorna komma också bland den bofasta befolkningen ofta till användning. Dem måste man ibland tillgripa för att »slippa» mellan boningshuset och ladugården för att ej tala om folkvandringen pörtena emellan. Jag har bott i en by, där vid min ankomst en snöplog var ett för dess befolkning fullkomligt okänt ting. På jakt, vid arbete i skogarne o. s. v. är skidan för obygdernas innevånare helt enkelt oumbärlig.

Många av ödemarkernas inbyggare äro under långa tider av året i saknad av varje slags samfärdsmedel. Endast en gångstig, som i bästa fall är »bläckad» genom skogarne och spångad över blötmyrarne, slingrar sig fram till den liksom bortglömda byn. Det är klart, att de människor, som där bo, skola känna saknaden efter bättre förbindelsemedel med yttervärlden tung, och underligt är det ej, om de genom slik isolering släktled efter släktled tagit menliga intryck till kropp och själ.

Sina livsförnödenheter måste de sommartid bära miltals på ryggen. Det enda bärredskap de ha, är ränseln, (fi. laukku), som knappt kan kallas bekväm. Över högra axeln går en läderrem, som upptill och nedtill är fäst vid ränseln. Den andra remmen går över vänstra axeln, trädes genom den förra på bröstet och spännes rätt hårt genom en ögla i ränselns nedre hörn. Det blir ett ohyggligt tryck över bröstet, vilket får kännas vid bördans hela tyngd, då just inte mycket fördelas på axlar och höfter. Samma slags ränsel begagnas även av lapparna.

I lappmarken börjar man emellertid alltmera använda »mesen», en efter ryggens form lämpad träställning, som fördelar belastningen och medger påläggandet av förvånansvärt stora bördor.

Så snart marken om hösten fryser till, så att sjöar och myrar bära häst och lass, är den under sommarmånaderna fångne ödemarksbon åter fri och kan bege sig vart han vill. Höstens körslor måste raskas undan. Innan renhjorden kommer, böra höstackarne vara borta från myrslåttrarne. Och då kölden börjar knäppa i knutarna, skall vedhögen på gården vara i jämnhöjd med fähustaket. För sådana körslor användes en långsläde på breda oskodda medar, vilka framtill äro mycket uppåtsvängda och något bakåtböjda för att icke borra in sig i snömassorna. Brättena hållas i sin ställning av vridna björkvidjor eller något annat stag. Släden är på grund av sin konstruktion mycket böjlig och medgörlig, vilket också kräves, då den är utsatt för hård påfrestning i tuvig och stenig terräng. Så äro tvärträna genom en särskild uppvärmningsprocedur böjda och virade omkring de korta stolparne på medarne, ty spikar och tappar skulle här ej hälla länge.

Vid timmerkörning användes mestadels stöttingar, ej olika dem som brukas för samma ändamål längre söderut i vårt land.

Skall husbonden ensam eller med sitt husfolk åka någonstans – till kyrkbyn eller handelsplatsen – spänner han hästen för sin rissla. Denna bekanta och rättvisligen högt uppskattade åksläde är väl den bekvämaste och ändamålsenligaste, man kan finna i den vägen.

Underredet liknar den ovan beskrivna »långsläden» men är mera bastant och har en skärm av trä eller plåt framtill. Själva risslan, överredet, liknar i formen något en ackja, men är mera svängd och högre baktill. Den är också byggd på bågar. De smala, tunna björkbräderna äro emellertid skilda från varandra. Baksidan utgöres oftast av korslagda träribbor i en ram. Sniderier och utsmyckningar förekomma, och järnbeslagen äro ej sällan konstnärligt förfärdigade. För den åkandes räkning finns ingen sittbräda, utan han bäddas ned på hö och renhudar och erhåller fäll, »rana» och kuddar som i en säng. Han får alltså under sin resa ligga och drömma, om han ej föredrager att beskåda och beundra firmamentets varierande ljuseffekter eller lappmarksnaturens övriga storslagna sevärdheter. Om inte körkarlen ligger bredvid, har denne en litet upphöjd bräda tvärs över risslan framtill att sitta på. Järnskenorna under medarna kunna förmedelst vingmuttrar lätt påskruvas eller borttagas, beroende på föret.

Finnbygdshästen sadlas i regel med båge, som är spänd över dess manke. Från lokorna utgå starka dubbelremmar, som läggas runt de långa och böjliga fimmelstängerna. Därefter inträdas den starka, elastiska bågens ändar genom remmarne, och lokorna dras ihop på hästens bringa. Denna anordning är mycket säker. Hästen drar liksom mot en fjädrande ram, ett slags »hästskyddare» som kommer väl till pass vid risslans ojämna glidning på de allt annat än prima skogsvägarne.

Lika förstklassiga i fråga om elegans och ändamålsenlighet som dessa norrbottensrisslor äro även flodbåtarna längst norrut i Sverige. Tornedalsbåten, som man kan taga som typ, liknar en i fruktkanten uppsprättad och utböjd ärtbalja, med rätt hög för- och akterstäv. Båtbyggarna säga, att de giva båten lakens form, emedan denna fisk lättare än andra kan glida fram på mycket grunt vatten. Till köl väljes en rak tallstam med lämpligt böjd rot, vilken går ända opp i förens spets. Akterut fästes också en liknande bågformigt växt rot. Tvärs över den tämligen platta kölen spännas bågar, och på dessa fastspikas två à tre breda sidobord å vardera sidan. Dessa ha med handkraft på höga bockar utsågats ur kvistrena furustockar och sedan hyvlats rätt tunna. I fogarna stoppas renhår och tjära, så att båten blir »tät som en flaska». Sist tjäras den väl in- och utvändigt. Roddplatserna äro belägna längst fram och bak i båten. Roddarne måste sitta endast några få tum från botten, något som för den ovane känns obekvämt, men som snart visar sig medgiva den bästa kraftbesparingen.

I dessa båtar företagas resor till slåtterängar vid älv- eller sjöstränder, till fiskeplatser, timmerflottning o. s. v. Mest ha de, synnerligast förr i tiden, använts för transport av livsförnödenheter, som uppköpts på handelsplatser vid älvmynningarne, ända till 30 à 40 mil från hemmet. Det är alltså mest på älvarne som dessa båtar komma till användning. Härför äro de också såsom enkom skapade. Mot strömmen ros de sällan, utan de stakas fram längs strändernas kroklinjer. En man står förut, en annan akterut, båda försedda med starka störar, som de samtidigt och med jämn takt stöta mot botten på båtens strandsida. På så sätt föres båten fram mil efter mil av seniga armar. Få äro de forsar, som härvidlag få bli till hinder för finnens seghet; men stakning av båtar i forsar är nog ändå det tyngsta arbete, som kommit på människors lott att utföra. Det är egentligen endast verkliga vattenfall, som kunna hejda båtkarlarna. Men dessa vända icke fördenskull, utan lägga ut »kavelbroar» på landet förbi forsen (»mårkan») och släpa så upp båten över dessa.

Nedresan går med raskare fart. Då ha båtsmännen god hjälp av strömmen. Nu locka forsarna, mer än de avskräcka. En styrkarl står på huk bak i aktern och håller en kortskaftad bred styråra på den sida av båten, som vetter mot närmaste land. Roddarne ro för brinnande livet under aktgivande på styrårans rörelser. Båten flyger med hisnande fart genom de skummande böljorna och förbi de etterspottande stenskravlen i forsens kokande gryta. Träden på stranden susa förbi som telefonstolparne vid järnvägsspåret, och man vet ej ordet av, förrän man behagligt gungar på mjuka svallvågor nedanför forsen. Sådana forsfärder, som för sörlänningarne äro en sensation av rang, äro för ortsbefolkningen någonting högst vardagligt och ingå i dess »allmänbildning». Att »ränna» en fors är emellertid inte en så liten konst, som främlingen tror, då han sitter och betraktar de små handrörelserna med styråran. Styrmannen måste tidigt börja att öva sig, och det krävs rådighet och sinnesnärvaro i hög grad.[1] Men ödemarken har många hjältar, som kämpat livslånga strider mot »vattnens väldigheter» i de lappländska älvarne, utan att deras namn stå att läsa i tideböckerna.

[1] Jfr förf:s utförligare skildring »Om forsfärder i Torne lappmark» i Julia Svedelius’ hembygdsbok »I våra bygder».

För sommartrafiken på ödebygdernas landsvägar, vilka år för år utskjuta nya grenskott till allt flera och avlägsnare platser, användes i allmänhet samma slags fordon som på sydligare håll inom vårt land. Vissa mera livligt trafikerade sträckor ha under de senare åren erhållit t. o. m. ordnad biltrafik, varigenom början kan sägas vara gjord till de otaliga milens övervinnande.

I. PROVINSIALLÄKARE.

Första gången man finner en »provincial medicus» anställd i Norrland är år 1583. I de ordinarie riksstaterna upptages nämligen för detta år en »landtmedicus» för Västernorrland med en avlöning av 27 daler s. m. Titeln landtmedicus eller provincial medicus motsvarades dock ännu icke av någon tjänst på stat, utan utdelades till läkare, som antingen innehade annan tjänst eller voro utan sådan, men vilka med titeln erhöllo rätt till visst arvode för tjänsteförrättningen.

Emellertid var denna »landtmedicus» under en följd av år den ende provinsialläkaren för hela det stora område, som utgöres av Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten.

Behovet av läkare för landsorten började emellertid att alltmera uppmärksammas. Så framställde redan år 1738 den s. k. sundhetskommissionen ett förslag, gående ut på att varje provins i riket, som ej hade sin medicus, skulle med sådan förses. Och år 1744 utfärdades den första »instructionen för provincialdoktorer, som av kronan eller på städernas stater åtnjuta någon viss och ständig lön».

Bristande medel hindrade dock en tid framåt genomförandet av nyssnämnda och andra förslag rörande regleringen av den allmänna hälso- och sjukvården. Det var först år 1773, som statsmyndigheterna fastställde en fullständig medicinalstat, upptagande löner å 600 daler s. m. för 1 à 2 provincialmedici i vart och ett av rikets dåvarande tjuguett län. Dessutom beviljades arvoden å 200 d. s. m. till medhjälpare åt dessa provinsialläkare.

Av de sålunda å stat upptagna provincialmedici, inalles trettiotvå för hela riket, kom på Norrlands lott endast tre, placerade med stationer i Gävle, Söderhamn och Sundsvall.

Det stora och vidsträckta område, som utgöres av Norrbotten, erhöll sålunda icke genom 1773 års beslut någon egen provincialmedicus, placerad inom dess egna landamären. Detta förhållande fortfor till 1781. Sistnämnda år förordnades nämligen för nordligaste delen av dåvarande Västerbottens län en särskild provincialmedicus med station i Torneå. År 1781 kan alltså sägas beteckna tidpunkten för den första provincialläkaretjänstens inrättande i det egentliga Norrbotten. Torneå fortfor sedan en tid framåt att vara station för Norrbottens enda provinsialläkare. I och med att detta landskap år 1810 utbröts från Västerbotten och bildade ett eget län, flyttades emellertid stationen till Luleå.

Landsbygdens behov av läkare för sjukvårdens bestridande var dock ännu långt ifrån tillfredsställt och krav restes från skilda håll på anställande av flera provinsialläkare för de olika länen. Statsmyndigheterna ställde sig i stort sett ej avvisande gentemot dessa önskemål, om ock ej alla av sundhetscollegium framställda förslag lyckades vinna deras gillande.

Vad särskilt Norrbotten beträffar, så indelades detta län genom kungl. brevet 3 dec. 1823 i två provinsialläkaredistrikt, Piteå och Haparanda. Efter ett tiotal år, eller närmare bestämt år 1835, genom kungl. brevet 27 febr. s. å., fastställdes en indelning av tre distrikt.

1) Luleå distrikt, omfattande Piteå och Luleå lappmark samt Jokkmokks lappmark, station i Luleå.

2) Kalix distrikt, omfattande Råneå, Neder- och Överkalix socknar samt Gällivare lappmark, station i Nederkalix, samt

3) Torneå distrikt, omfattande Karl Gustafs, Neder- och Övertorneå socknar samt Jukkasjärvi och Enontekis eller Karesuando lappmark, station i Haparanda köping. Denna distriktsindelning fortfor sedan att vara beståndande till 1858, då ett nytt, fjärde distrikt tillkom, nämligen Råneå distrikt. Efter några år tillkommo Piteå distrikt (år 1861) och Pajala distrikt (år 1864).

År 1871 var Norrbotten indelat i sex provinsialläkaredistrikt: Överluleå (station Boden), Piteå (station Piteå), Nederkalix (station Nederkalix), Haparanda (station Haparanda), Råneå (station Rånbyn) och Pajala (station Pajala), vartill kom distriktsläkaredistrikt med station i Nederluleå.

Av dessa omfattade Överluleå distrikt: Neder- och Överluleå samt Jokkmokks socknar; Piteå distrikt: Piteå landsförsamling, Älvsby, Arvidsjaur och Arjepluogs socknar; Nederkalix distrikt: Nederkalix och Överkalix socknar; Haparanda distrikt: Karl Gustafs, Neder- och Övertorneå socknar; Råneå distrikt: Råneå och Gällivare socknar; Pajala distrikt: Pajala med Muonionalusta och Tärendö kapellag, samt Jukkasjärvi och Enontekis socknar.

Någon provinsialläkare fanns vid denna tidpunkt icke placerad i länets residensstad, Luleå, ett förhållande som fortfor att äga rum ända till 1891.

När förste provinsialläkarinstitutionen vid denna tidpunkt inrättades, stationerades en förste provinsialläkare i varje residensstad och således även en sådan i Luleå. Samtidigt tillkom Nederluleå provinsialläkardistrikt. Provinsialläkartjänsten i detta distrikt var förenad med förste provinsialläkartjänsten inom länet. När förste provinsialläkartjänsten i Norrbottens län fr. o. m. år 1912 skildes från provinsialläkartjänsten i Nederluleå distrikt, förenades Nederluleå socken med Överluleå och Edefors socknar till Bodens provinsialläkardistrikt (station i Boden). Genom Kungl. Brev den 24/1 1914 bildade Nederluleå socken Nederluleå provinsialläkardistrikt med läkarstation i Gammelstad. Genom Kungl. Brev den 31/12 1918 ombildades sistnämnda distrikt till ordinarie under namn av Gammelstads.

I den mån kraven på en förbättrad sjukvård gjort sig gällande, har provinsialläkartjänsternas antal alltjämt ökats, antingen så att en socken avskilts från ett visst distrikt och direkt bildat nytt ordinarie eller också tillåtits bilda extra provinsialläkardistrikt, som sedan ombildats till ordinarie provinsialläkardistrikt. Den successiva bildningen av nya extra resp. ordinarie provinsialläkardistrikt framgår av nedanstående tablå:

Ombildningen skulle i fråga om Arjepluogs, Arvidsjaurs, Bodens, Gällivare, Jockmocks och Övertorneå distrikt gälla fr. o. m. den 1 januari 1912, ifråga om Gammelstads och Wittangi distrikt fr. o. m. den 1 januari 1919 resp. den 1 januari 1901.

Beträffande Älvsbyns distrikt föreskrevs i K. Br., att Älvsby socken skulle tillhöra Öjebyns provinsialläkardistrikt till utgången av år 1915, då den extra provinsialläkaren i Älvsbyns distrikt tillkommande rätten till statsbidrag och tjänsteårsberäkning upphörde. Fr. o. m. den 1 januari 1916 skulle Älvsby extra distrikt vara ordinarie. Genom K. Br. den 31 december 1920 överfördes den s. k. Markbygden i Piteå socken från Öjebyns till Älvsbyns distrikt.

Från år 1861, då Piteå provinsialläkardistrikt bildades, skulle provinsialläkaren hava sin station i Öjebyn, men bifölls genom K. Br. den 24 maj 1867 läkarens framställning om att få bo i Piteå stad, »dock utan rubbning i den enligt nåd. brev den 20 juli 1861 Piteå sockenmän åliggande skyldigheten att åt distriktets provinsialläkare upplåta bostad antingen i Piteå stad eller i Öjebyn». K. Br. den 15 december 1912 fastställde stationen definitivt till Öjeby och ändrades distriktets namn till Öjebyns provinsialläkardistrikt.

Vid 1921 års ingång fanns i Norrbotten 15 ordinarie och 3 extra provinsialläkardistrikt.

Redan från äldre tider fanns en lantfältskär anställd i Västerbottens län, vilket såsom känt är ända till 1810 omfattade även Norrbotten. Avlöningen till denna lantfältskär bestreds genom sammanskott av fyra öre för varje rök och utgjorde årligen omkring 450 daler kopparmynt. Till förbättrande av sin lön erhöll lantfältskären genom kungl. brevet av den 6 december 1680 rättighet att tullfritt införskriva medikamenter årligen för 200 daler silvermynt.

Bristen på läkare i nordligare delarna av riket gjorde, att allmogen i särskilda socknar förenade sig om avlönandet av fältskärer. År 1793 anmälde landshövdingen i Västerbottens län, att allmogen i Piteå, Luleå och Råneå socknar förbundit sig att betala 2 sk. av varje hemmansrök i årlig lön åt en fältskär. Över- och Nederkalix, Neder-Torneå, Karl-Gustafs och Över-Torneå socknar hade redan 1790 förenat sig om en särskild fältskärs avlönande. Genom kungl. brevet av den 12 november 1793 stadfäste Kungl. Maj:t den av allmogen åt lantfältskärerna beviljade lönen, ävensom en för dem föreslagen instruktion. »Inrättningen var», säger en dåtida provinsialläkare, »god om det är uppå mängden man skall hava avseende».

Uti lantfältskärernas åliggande ingick bl. a., att åtminstone två gånger om året, den ena gången sommartid, den andra gången vintertid, resa genom sitt distrikt; varken på dessa resor eller på resa på grund av utbruten farsot ägde han fordra ersättning för skjuts. Innan fältskären anträdde en sådan årligt återkommande resa, ålåg det honom att i god tid behörigen låta kungöra de dagar och ställen, helst vid kyrkorna, där han kunde träffas och ville allmogen med råd och medikamenter betjäna.

[1] Under våren 1921 blev provinsialläkartjänsten i Arvidsjaurs distrikt besatt med ordinarie innehavare.

[2] Under våren 1921 blev provinsialläkartjänsten i Gammelstads distrikt besatt med ordinarie innehavare.

[1] I juni månad 1921 öppnades det nyinrättade apoteket i Gammelstad efter av Kungl. Medicinalstyrelsen godkänd avsyning av apoteket.

Väster- och Norrbottens första självständiga apotek upprättades i Umeå år 1726 av Anders Benedict Hagstedt, som erhöll kungl. privilegium därå, med åläggande tillika att under marknadstider tillhandahålla medikamenter i Västerbottens övriga städer samt å vissa marknadsplatser i Lappmarken.

Redan innan denna tid hade emellertid år 1690 regementskirurgen Johan Henric Schönheit erhållit tillstånd att i Umeå hålla ett medikamentsförråd med skyldighet att förse hela länet (= Väster- och Norrbotten) med nödiga läkemedel. Schönheit tillförsäkrades även tullfrihet för medicinalier till ett visst belopp, vilken förmån sedermera i enahanda syfte beviljades åt flera honom efterträdande fältskärer.

Sedan apoteket i Umeå sålunda blivit anlagt, dröjde det en längre tid, eller närmare fyrtio år innan nästa apotek anlades inom dessa landamären. Detta kom att ske i Piteå, där år 1765 upprättades ett självständigt apotek, som därmed blev det första apoteket inom det egentliga Norrbotten.

Efter ytterligare ett trettiotal år tillkom därefter apoteket i Luleå (1800), följt med längre tiders mellanrum av apoteken i Haparanda (1829), i Råneå (1862) och i Överluleå och Nederkalix (år 1864).

År 1871 ägde Norrbotten sex apoteksinrättningar, nämligen i Piteå, Luleå, Haparanda, Råneå, Överluleå och Nederkalix.

Så småningom ha apoteksinrättningarnas antal utökats genom inrättande av dels medikamentsförråd dels självständiga apotek på tider, som här nedan angivas.

Apoteksinrättningarna i Arvidsjaur, Gammelstad och Älvsbyn hava från början inrättats som självständiga apotek, medan de självständiga apoteken i Gällivare, Jockmock, Överkalix och Övertorneå tillkommit genom ombildning av förutvarande medikamentsförråd.

Under långliga tider saknade Norrbotten tillgång till eget lasarett. Först år 1785 erhöll det ett sådant, som emellertid uppfördes i Umeå. Att lasarettet förlades just till denna stad, kan till en början vara ägnat att väcka en viss förvåning. Det bör emellertid erinras om, att det område, som bildar Norrbotten, ända till den 21 maj 1810 icke bildade eget län, utan tillsammans med Västerbotten utgjorde Västerbottens län. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att lasarettet inrättades just i Umeå. Denna stad var ju det gemensamma länets residensstad.

Svårigheterna att kunna transportera de sjuka från länets nordligare delar till det avlägset belägna länslasarettet i Umeå gjorde emellertid, att redan år 1789 fullmäktige från Luleå, Piteå och Torneå städer ingingo till Kungl. Maj:t med ansökan att få ett särskilt lasarett inrättat i Luleå för norra delarna av länet. För sådant ändamål hemställde vederbörande, att alla inflytande lasarettsmedel från församlingarna i norra delarne, ävensom från Piteå socken upp till Torneå och Lappmarkerna jämte existerande besparingar från lediga prästämbeten i samma församlingar måtte få tagas i användning.

Över denna ansökning yttrade sig Serafimerordensgillet, som emellertid avstyrkte förslaget, delvis på den grund att, »om ock utväg vore till flere lasaretts inrättande i Västerbotten, skulle de dock alltid, ehuru många de blevo, finnas avlägsna för någon ort i detta vidsträckta län; och då de inkomster, som i många år varit samlade över hela länet till Umeå lasarett icke en gång varit för detta tillräckliga, till vars byggnad och underhållande allmänna fonden till det mesta fått bidraga, varav följer, att de föreslagna dylika inkomster från socknarna omkring Luleå ännu mindre skulle förslå för en lasarettsinrättning», fann sig ordensgillet icke kunna understödja den underdåniga ansökningen. Kungl. Maj:t hade ju dessutom, framhöll Serafimerordensgillet, i sitt yttrande förordnat, att icke mer än ett lasarett för varje län skulle av fonden underhållas.

Genom beslut av den 12 april 1792 avslog Kungl. Maj:t den gjorda framställningen. Samma öde rönte en ansökan, som i enahanda syfte ingivits till Kungl. Maj:t från Torneå stad ensamt.

Behovet av ytterligare ett lasarett i denna nordliga del av landet gjorde sig emellertid mer och mer gällande. Kort efter det att Norrbotten år 1810 blivit eget län med residensstad i Piteå, ingick därför landshövding Ekorn till Kungl. Maj:t med anhållan om tillstånd att få insamla frivilliga sammanskott för inrättande av ett eget lasarett för Norrbotten. Denna anhållan beviljades genom kungl. brevet av den 2 september 1812. Samtidigt anmodades landshövdingen att snarast möjligt inkomma med vidare förslag rörande lasarettets inrättande, särskilt huruvida i eller omkring Luleå stad funnes någon statens byggnad, som kunde för ändamålet begagnas. Sedan därefter en del sammanskott skett inom länet, inkom i slutet av år 1814 en ytterligare hemställan till Kungl. Maj:t, att det utlovade lasarettet i Luleå skulle få inrättas. Efter åtskilliga förhandlingar och sedan Norrbottens län dels på vissa år åtagit sig att göra sammanskott för erhållande av medel till underhåll av ett lasarett, dels genom länsdeputerade förbundit sig att med 1,000 Rdr b:ko för en gång ytterligare bidraga till ändamålet, förordnade Kungl. Maj:t den 10 september 1817, att ett särskilt lasarett för Norrbottens län skulle inrättas i Luleå stad ävensom att direktion för detsamma skulle utses. Intill dess detta nya lasarett bleve färdigt, skulle dock länets patienter fortfarande vårdas å Umeå lasarett mot viss ersättning för varje intagen sjuk.

Det gick emellertid ytterst långsamt med insamlande av medel för det påtänkta lasarettet och till sist frångick man beslutet att förlägga sjukhuset till denna stad och ändrades planen till förmån för Piteå, huvudsakligast på grund därav, att därstädes kostnadsfritt upplåtits en kronan tillhörig tullhustomt till plats för sjukhuset. Oaktat tomt sålunda erhölls kostnadsfritt, dröjde det emellertid till år 1827, innan lasarettet i Piteå var färdigt att tagas i bruk. Sängantalet var ursprungligen bestämt till tio frisängar, men dessutom fanns ett lika stort antal sjuksängar disponibelt för sådana sjuka, som själva bekostade sitt underhåll vid lasarettet. Såsom en för Norrbottens län säregen åtgärd för underlättande av långväga sjuklingars transport till lasarettet må nämnas, att ända till början av 1840-talet ägde det förhållandet rum att denna transport ävensom den sjukes kost under resan besörjdes av den socken, genom vilken han färdades.

Lasarettet i Piteå fortfor att vara Norrbottens enda sjukhus ända till år 1858, då det nedbrann den 3 juli. Vid sammanträde med länets deputerade samma år beslöts då, att hemställan skulle göras hos Kungl. Maj:t om lasarettets förflyttning till Luleå, dit landshövdingens residens ett par år förut blivit förlagt. Piteå lands- och stadsförsamling anhöll emellertid å sin sida hos Kungl. Maj:t att på egen bekostnad få uppföra ett särskilt, mindre lasarett i Piteå stad. Båda dessa förslag biföllos så tillvida, att Kungl. Maj:t den 1 april 1859 på förslag av Serafimerordensgillet beslöt att återuppföra Piteå lasarett och anlägga ett nytt lasarett i Luleå. Landshövdingen bemyndigades därjämte att »på lämpligaste sätt ordna och bestämma distrikt för dessa två lasarett och, efter vederbörandes hörande, avgiva yttrande angående fördelning dem emellan av förra lasarettets i Piteå tillgångar». Under utredningen härom ingick emellertid landshövding Widmark på begäran av länets deputerade med hemställan, att utom de två nämnda lasaretten ännu ett tredje med särskilt sjukvårdsdistrikt måtte få inrättas i Haparanda. Genom beslut den 20 januari 1860 biföll Kungl. Maj:t ävenledes denna hemställan.

Norrbottens län indelades därigenom i tre sjukvårdsdistrikt, nämligen för Piteå lasarett: Piteå stads- och landsförsamlingar, Älvsby kapellförsamling samt Arvidsjaurs och Arjepluogs lappmarksförsamlingar; för Luleå lasarett: Luleå stad, Nederluleå, Överluleå och Råneå socknar samt Jokkmokks, Kvikkjokks och Gällivare lappmarksförsamlingar; samt för Haparanda lasarett: Haparanda stad, Nederkalix, Överkalix, Nedertorneå, Karl Gustafs, Övertorneå med Hietaniemi och Pajala socknar samt Jukkasjärvi och Enontekis eller Karesuando lappförsamlingar. Kort efter att denna indelning i sjukvårdsdistrikt blivit fastställt gjorde visserligen Över- och Nederkalix sockenmän framställning om Haparanda sjukvårdsdistrikts uppdelning i två distrikt och inrättande av ett särskilt lasarett i Nederkalix kyrkby för sjuka från Överkalix och Nederkalix socknar samt från Gällivare lappmark; men denna framställning blev emellertid av Kungl. Maj:t avslagen då genom en sådan delning varje distrikt skulle bliva »för svagt att upprätthålla en god sjukvård».

De sålunda beslutade tre lasaretten anordnades därefter under de närmast följande åren. Först det i Haparanda med 10-14 sängar år 1861, därefter det i Luleå med 8 sängar år 1862 och sist det i Piteå med 12 sängar år 1868.[1] Å sistnämnda plats hade dock, omedelbart efter branden därstädes, anordnats ett tillfälligt sjukhus för 12 sängar, vilket användes till dess det nya lasarettet blev färdigt. I Haparanda måste redan efter några år ett nytt lasarett med 20 sängar uppföras och öppnades detsamma år 1867.

Vid 1871 års ingång ägde alltså Norrbottens län tre länslasarett med ett sammanlagt sängantal av fyrtio. Länets indelning i sjukvårdsdistrikt var vid denna tidpunkt densamma som, såsom ovan nämnts, fastställdes år 1860. Denna indelning fortfor för övrigt att vara gällande ända till år 1906.

Luleå lasarett.

Det år 1862 öppnade lasarettet inrymdes i det s. k. »Sundvallska huset», ett i närheten av södra hamnen belägat mindre tvåvåningshus, vars tomt sträckte sig delvis in på den nuvarande Smedjegatan. Detta sjukhus befanns emellertid skäligen olämpligt för sitt ändamål och för behovet alldeles otillräckligt.

Med anledning härav inköptes en privat fastighet, som ombyggdes till lasarett. Detta numera benämnt »gamla lasarettet», rymmer 16 sängar.

År 1899 inkom direktionen med fullständiga ritningar och kostnadsförslag till nytt lasarett och beslöt nu landstinget att för en beräknad kostnad av 200,000 kronor låta uppföra ett nytt lasarett i Luleå om 56 sängar.

Den nya lasarettsbyggnaden i komplett skick jämte läkarbostad betingade en kostnad av 305,000 kronor.

Piteå lasarett.

Sedan länets första lasarett, såsom ovan nämnts, 1858 nedbrunnit, uppläts det länets hushållningssällskap tillhöriga gamla länshäktet till provisoriskt sjukhus. Länshäktet hade nämligen samma år, i samband med residensets förflyttning till Luleå, blivit utrymt.

Å den tomt, där det gamla lasarettet stått, uppfördes ett nytt lasarett för 12 sängar. För att möta ökade krav blev detta sjukhus under tidernas lopp upprepade gånger om- och tillbyggt. Så småningom stegrades emellertid behovet av ökat utrymme.

Efter förebrakt utredning beslöt därför 1912 års landsting att uppföra ett nytt lasarett. Arbetet påbörjades hösten 1912. Den 17 mars 1915 överflyttades patienterna från det gamla lasarettet till det nya.

Hela anläggningskostnaden, d. v. s. kostnaderna för tomt, lasarettsbyggnad med ångpanne- och värmeledningar, likbod, uthusbyggnad jämte inventarier uppgick till 428,000 kronor.

1920 års landsting beslöt att för uppförande av bostad för lasarettsläkaren anslå 77,000 kronor.

Gällivare lasarett.

Detta sjukhus som avsågs för 70 sängar, uppfördes under åren 1913-1914, och utökades i början av år 1921 enligt 1920 års landstings beslut med 12 sängar till ett sammanlagt antal av 82. Utvidgningen ifråga föranleddes av landstingets år 1920 fattade beslut att till lasarettet ifråga förlägga utbildningskurser för distriktssjuksköterskor.

Haparanda lasarett.

Som ovan anförts öppnades det första lasarettet i Haparanda år 1861. Det uppfördes å en tomt belägen omedelbart intill Haparanda stad. Till storlek och beskaffenhet synes det i stort sett hava motsvarat det något senare färdigbyggda lasarettet i Piteå. Sjukhuset synes med hänsyn till utrymmet hava motsvarat behovet.

Emellertid drabbades lasarettet den 6 juni 1914 av samma olycksöde, som 56 år tidigare övergått det äldsta lasarettet i Piteå.

Påföljande dag, den 7 juni, sammanträdde lasarettsdirektionen för vidtagande av åtgärder för ett provisoriskt ordnande av sjukvården och inom kort kunde ett privathus vid Köpmangatan efter nödiga ändringar tagas i bruk som provisoriskt lasarett. Detta provisoriska sjukhus hade plats för 29 sängar.

Direktionen ingav sedan till 1914 års landsting framställning om uppförande i Haparanda av ett nytt sjukhus av sten av samma storlek som lasarettet i Gällivare.

1916 års landsting beslöt emellertid, att ett nytt lasarett för 40 sängar skulle uppföras.

Vid 1921 års ingång hade på grund av rådande kristidsförhållanden för uppförande av det nya lasarettet i Haparanda av landstinget sammanlagt beviljats en summa av 668,154:–kronor.

1920 års landsting beviljade för uppförande av bostad för lasarettsläkaren i Haparanda en summa av 68,000 kronor. Arbetet med denna byggnads uppförande pågår, då detta nedskrives.

Garnisonssjukhuset i Boden.

Kungl. Maj:t har på framställning av Norrbottens läns landsting 1920 medgivit, att Garnisonssjukhuset i Boden i mån av tillgång på platser får beläggas med civila sjuka. På likaledes av 1920 års landsting hos Kungl. Maj:t gjord framställning har innevarande års riksdag på vissa närmare fastställda villkor beslutat att utöka sjukhuset ifråga med 40 sängar för civila sjuka, på sätt som nedan närmare avhandlas.

Sjukhuset, som är byggt av sten i tre våningar, uppfördes åren 1908-1910 och togs i bruk den 1 juli 1911. Det består av 2 sjukpaviljonger och en mellan dessa liggande administrationsbyggnad. Samtliga dessa byggnader äro sinsemellan förenade medels förbindelsegångar. Västra paviljongen har plats för 63, den östra för 52 sjuksängar, sammanlagt 115 vårdplatser.

Piteå hospital.

Piteå hospital och asyl, som tillhör staten, anlades under åren 1889-93. Den 19 oktober 1893 kunde de första patienterna mottagas. Hospitalet är avsett för 370 patienter men vårdas, då detta nedskrives, över 400.

Hospitalet är synnerligen vackert beläget på västra stranden av Pitholmen, cirka 3 km. från Piteå stad. I den stora, i borggårdsstil uppförda huvudbyggnaden är inrymda administrations- och de flesta sjukavdelningarna. Dessutom finnes en särskild byggnad, den s. k. kolonivillan, för lugna patienter och konvalecenter, samt en sjukstuga. Den förra har plats för 20 och den senare för 10 patienter.

Då, som av den starka överbeläggningen tydligen framgår, platsantalet för patienter är långt ifrån tillräckligt, är frågan om utvidgning av hospitalet under utredning.

Tuberkulosen har av ålder härjat fruktansvärt i Norrbottens bygder, och allt fortfarande är Norrbottens län svårare hemsökt av denna sjukdom än någon annan del av vårt land. Så avledo år 1918 i länet 3,503 personer; av dessa dödsfall voro 576 eller 16,4 % orsakade av tuberkulos, eller med andra ord: tuberkulosen vållade ungefär vart sjätte dödsfall. För riket i dess helhet utgjorde tuberkulosens andel av dödligheten samma år omkring 10 %, alltså vart tionde dödsfall.

Den förbättrade dödlighetsstatistik, varöver vi från och med år 1911 förfoga, ger oss en möjlighet att för tiden 1911-1918 få en något så när klar uppfattning över lägets fruktansvärda allvar. I det följande meddelas för vart och ett av nämnda år dels tuberkulosdödligheten för hela riket, beräknat per tusen invånare, dels samma tal för Norrbottens län, dels slutligen Norrbottens »överdödlighet» uttryckt i procent av talet för hela rikets tuberkulosdödlighet.

Några närmare kommentarer till dessa siffror torde icke vara av nöden; de tala själva ett nog så tydligt språk.

Det första ledet i en ordnad kamp mot tuberkulosen i Norrbotten utgöres av Svenska Nationalföreningens mot tuberkulos social-hygieniska försök vid anstalten Hälsan i Antnäs by i Neder-Luleå socken, vilket pågick under tiden 1 mars 1906-1 mars 1914, varefter anstalten övertogs av landstinget såsom en tuberkulossjukstuga med 18 platser. Norrbottens landsting inköpte år 1907 egendomen Sandträsk i Edefors socken, där slutligen efter åtskilliga ändringar i den ursprungliga planen länets tuberkulossjukhus med 80 platser öppnades den 14 september 1913. Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag inrättade för sina arbetare ett sanatorium, Kaptensgården vid Malmberget, med 25 platser, vilket togs i bruk i början av år 1911. Slutligen hava vid några kommuners kommunalhem, t. ex. Gällivare och Öjebyns, inrättats särskilda avdelningar för vård av tuberkulösa. Hela antalet vårdplatser inom länet utgör f. n. 143. Länets behov av vårdplatser har beräknats till omkring 600.

Sedan år 1913 finnas inom de flesta socknar inom länet dispensärer anordnade. Dispensärverksamheten var till en början kombinerad med epidemivården, men har efter hand helt och hållet skilts från denna.

Trots dessa åtgärder kan ännu ingen nedgång i tuberkulosdödligheten förmärkas. Har därför allt arbete hittills varit förgäves? Säkerligen icke. Det kräver lång tid, innan dessa åtgärder kunna bära frukt i minskad dödlighet. Man torde dock äga rätt att hoppas, att det upplysningsarbete, som särskilt genom dispensärerna bedrivits bland ungdomen, efter hand skall föra detta med sig. Men det är nog alldeles påtagligt, att kraftigare och mera omfattande åtgärder mot tuberkulosen äro av nöden. Vederbörande hava också klart insett detta, och landstinget tillsatte år 1919 en kommitté med uppdrag att åstadkomma en utredning och plan för ordnandet av tuberkulosvården inom länet, vilken kommitté redan framlagt en omfattande plan rörande anstaltsvården. Såsom närmaste resultat av denna utredning må nämnas 1920 års landstings beslut att uppföra ett s. k. bygdesanatorium i Övertorneå samt att anordna tuberkulosavdelningar vid de flesta distriktssjukstugor. Utredningen inriktas f. n. på inrättande av en större central tuberkulossjukvårdsanstalt för hela länet.

Närmast framträder sålunda behovet av ökat antal vårdplatser för de tuberkulösa. Norrbottens säregna förhållanden, dess oändliga avstånd och flerstädes bristfälliga kommunikationer göra det nödvändigt, att andra typer för vårdanstalter komma till användning än vad hittills varit brukliga. Tuberkulosavdelningar vid sjukstugor, upptagningsanstalter och härbergen, smärre sanatorier m. m. äro planerade, med ett ord man vill bereda tillgång till från hemorten ej alltför avlägsen vårdmöjlighet för alla länets tuberkulösa i syfte dels att isolera smittokällor dels att i mänsklig barmhärtighets namn möjliggöra vård åt de sjukaste. Landstinget har med storslagen offervillighet förklarat sig redo att bära tunga bördor för nående av detta mål. Men det är också ofrånkomligt, att staten tillmäter sitt bidrag till Norrbottens tuberkulosvård efter andra och större mått än vad gällande bestämmelser för närvarande medgiva. Det är helt enkelt ett livsvillkor för Norrbotten, att tuberkulosen besegras. Alla drömmar om blomstrande liv och kraftig utveckling för de stora viddernas land äro dödsdömda, innan denna fråga fått sin lösning.

För nående av detta mål är det emellertid icke nog med att vårdplatser för de sjuka inrättas. Den måhända ännu viktigare delen – det förebyggande arbetet – måste bedrivas med största iver. Dispensärverksamheten måste utvecklas och förstärkas, Norrbottens läkarfråga och distriktssköterskefråga ordnas, alla strävanden till ökad folkupplysning och hygienisk uppryckning på det kraftigaste befrämjas. De innersta orsakerna till den oerhörda tuberkulosdödligheten bland Norrbottens befolkning äro säkerligen flerahanda, och möjligt är, att vissa av dem äro av den art, att de knappast kunna påverkas av några åtgärder. Men säkerligen äro de flesta av den natur, att de kunna, om ej helt undanrödjas, så dock avsevärt minskas.

Här föreligger ett arbetsfält, oändligt stort och oändligt svårarbetat, där, för att framgång skall nås, en enig samverkan är av högsta nöden mellan alla goda krafter, som intressera sig för framtidslandets framtid.

Sjukstugor för allmän sjukvård finnas i Arvidsjaur, Jokkmokk, Kalix, Kiruna och Porjus. Endast sjukstugan i Kiruna kan anses i någon mån motsvara nutida fordringar på en modern sjukstuga.

Epidemisjukstugor finnas i Luleå, Piteå, Haparanda, Boden, Gällivare, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Älvsbyn, Öjebyn och Överkalix. Undantagandes epidemisjukstugorna i Luleå, Gällivare, Kiruna och Öjebyn äro samtliga av provisorisk natur.

På landshövding Malms initiativ utarbetade en kommitté, sammansatt av landstingets ledamöter i epideminämnden, barnmorskestyrelsen, dispensärnämnden, kommitterade för avgivande av yttrande i frågan angående anställande av distriktssköterskor, sjukvårdsnämnden samt representanter för Svenska Röda korsets 15:de distrikt, en enhetlig plan till sjukvårdens ordnande inom Norrbottens län, vilken plan förelades 1920 års landsting.

De olika områden, som därvid blevo föremål för kommitténs utredning, voro frågor rörande: provinsialläkardistriktens inom länet omreglering, sjukhus och sjukstugor för allmän sjukvård samt epidemivårdanstalter, ordnande av distriktssköterskevården samt utbildningskurser för ifrågasatta distriktssjuksköterskor.

De frågor, som varit föremål för utredning avhandlas här nedan var för sig.

A. Provinsialläkardistrikten.

I sin utredning hemställde kommitterade bl. a., att landstinget ville ingå till Kungl. Maj:t med framställning om nuvarande Kiruna extra provinsialläkardistrikts ombildning till ordinarie, därvid detta borde komma att omfatta Kiruna municipalsamhälle och den västra av de vid den föreslagna delningen av Jukkasjärvi socken uppkommande kommunerna. Kommitterade betraktade därjämte utbrytning av ett ordinarie Tärendö distrikt, omfattande Tärendö och Korpilombolo socknar, som ett önskemål, men med vars realiserande borde anstå tills redan befintliga distrikt erhållit ordinarie innehavare. En uppdelning av Öjebyns distrikt ville kommitterade ävenledes ställa på framtiden. Frågan om Edefors extra distrikts ombildning till ordinarie upptogs ävenledes av kommitterade, som dock icke ansågo nödigt att framlägga något definitivt förslag, enär 1916 års provinsialläkardistriktskommitté upptagit frågan till behandling.

B. Lasarett.

Beträffande lasarettsvården framhölls önskvärdheten av att vid en centralt belägen sjukvårdsanstalt inom länet erhålla en särskild avdelning för öron, näsa och svalgsjukdomar dels ock en barnbördsavdelning för svårare förlossningsfall. Härjämte ansågs önskvärt att för könssjukdomar erhålla en centralt belägen anstalt.

Efter förhandlingar med vederbörande statsmyndigheter, föreslog kommittén vissa grunder för överenskommelse mellan kronan och Norrbottens läns landsting angående vård av civila sjuka å garnisonssjukhuset i Boden. Denna överenskommelse innefattade bl. a. följande bestämmelser:

1. För beredande av vård åt sådana civila sjuka – även kvinnor och barn – från Norrbottens län, vilka enligt lasarettsstadgans bestämmelser må intagas å länslasarett, upplåter kronan å garnisonssjukhuset 40 sängplatser, varav minst 10 platser för förlossningsfall.

2. Såsom bidrag till engångsutgifterna för garnisonssjukhusets utvidgning erlägger landstinget till kronan i ett för allt för varje sängplats, över vilken landstinget äger disponera, ett belopp 8,100 kronor, därav såsom bidrag till byggnadskostnaderna 7,500 kronor och till kostnaderna för sängutredning m. m. 600 kronor.

C. Distriktssjukstugor.

I avseende å sjukstugor för allmän sjukvård, i det följande kallade distriktssjukstugor, ansågo kommitterade, att dylika borde anläggas på alla de orter, där provinsialläkare äro stationerade, såframt ej närheten av ett lasarett gjorde sjukstugan överflödig.

I vilka provinsialläkardistrikt kommitterade ansett sig böra föreslå anläggande av sjukstugor, dessa distrikts folkmängd för närvarande och efter föreslagen omreglering, förslag till antal vårdplatser för allmän sjukvård och för tuberkulosvård samt beräknade kostnader för uppförande av sjukstugorna med tillhörande likbodar jämte fullständig utredning framgår av tab. A.

När provinsialläkardistrikt inrättades i Tärendö, vilket då komme att ha en befolkning av c:a 5,000 personer, skulle även här anläggas en sjukstuga för 12 sängplatser.

Dessutom borde s. k. sjukhärbergen utan omedelbar läkartillsyn anordnas i Karesuando och Muonionalusta.

Med hänsyn till det stora behovet av tuberkulosvårdanstalter inom länet föreslogo kommitterade, att på de flesta distriktssjukstugorna även borde anordnas tuberkulosavdelningar, förlagda i en övre våning med från den övriga sjukavdelningen avskilt läge.

1) För sjukstugans förseende med läkare- och operationsrum borde staten lämna ett bidrag, som beräknades täcka den av dessa lokaler härflytande delen av byggnadskostnaderna. Dessutom hade kommitterade ansett, att staten borde bekosta operationsutrustningen i alla dessa sjukstugor.

TABELL A.
Förslag till inrättande av sjukstugor med eller utan tuberkulosavdelning utöver redan befintliga användbara sjukstugor.

2) För den händelse sjukstugan uppfördes på sådan tid och på sådant sätt, att den av landstinget bekostade epidemivårdanstalten å samma ort kunde utnyttja sjukstugans köksavdelning och tvättinrättning, betalade landstinget ett visst belopp till anläggning av köksavdelning m. m. i sjukstugan.

3) För de tuberkulosavdelningar, som inrättats, betalade staten och landstinget vardera ett bidrag, som utginge med halva det belopp, som återstode, sedan de under 1) och 2) förutsatta bidragen frånräknats.

Driftskostnaderna hade kommitterade beräknat till 2,000 kronor per år och sängplats.

Driftskostnaderna för samtliga sjukstugor, inklusive sjukstationer, uppginge efter denna beräkning till 284,000 kronor.

För samtliga tuberkulosavdelningar hade driftskostnaden beräknats till 176,000 kronor per år.

D. Epidemisjukstugor.

Kommitterade hade för de platser, där distriktssjukstugor föreslagits till uppförande uppgjort tvenne alternativa förslag, det ena – nedan benämnt alternativ I – under förutsättning, att man kunde använda resp. distriktssjukstugors kök- och tvättlokaler även för epidemisjukstugorna, det andra under förutsättning, att dessa senare skulle förses med egna ekonomiavdelningar, vilket sistnämnda förslag nedan benämnes alternativ II.

Efter avdrag av beräknat statsbidrag till nybyggnader och inlösen av äldre epidemisjukhus, kr. 913,000, skulle totalkostnaden enligt alternativ I uppgå till 2,390,000 kronor och enligt alternativ II till 2,412,000 kronor.

Landstingets egna driftskostnader för epidemivården enligt den framlagda planen skulle uppgå till 275,000 kronor per år.

Epidemisjukhuset i Boden.

I samband med garnisonssjukhusets utvidgning stod även frågan om ordnandet av epidemisjukvården för Boden jämte omnejd.

TABELL B
Epidemidistrikt, deras omfattning, beräknad folkmängd, beräknat antal sjuksängar, samt anläggningskostnader enl. alternativ I och II, m. m.

[1] Den senare siffran, som anföres för varje särskilt distrikt inom parentes, avser antal observations- och isoleringssängar.

Då nämligen i Boden redan fanns ett epidemisjukhus av betydande storlek för militärt ändamål, hölle kommitterade före, att man genom utvidgning av detta skulle på det mest ekonomiska sätt kunna tillgodose både det civila och det militära behovet av epidemisjukhus.

Sedan landstinget uppdragit åt en särskild kommitté att i samband med frågan rörande garnisonssjukhusets utvidgning inleda underhandlingar även rörande garnisonens epidemisjukhus enades man om ett förslag till avtal, upptagande bl. a. följande:

1. Epidemisjukhuset utbygges i enlighet med uppgjorda ritningar och kostnadsförslag och upplåtes till Norrbottens läns landsting för epidemivård 50 sängar, varjämte landstinget äger att belägga de av garnisonens sängar, som eventuellt icke äro tagna i anspråk, liksom garnisonen ock må belägga ledigvarande landstingets sängar.

2. Landstinget erlägger i engångsavgift 676,000 kronor.

3. Landstinget betalar för driften av epidemisjukhuset en avgift per underhållsdag, utgörande medelkostnaden för sådan under nästförflutna år, beräknad efter de grunder, som äro gällande beträffande utgifterna å civila sjukhus.

Förslaget till kontrakt har, då detta nedskrives, behandlats av alla myndigheter och har av Kungl. Maj:t godtagits till proposition till innevarande års riksdag dock med en ökning för landstingets del av 73,000 kronor.

E. Distriktssjukvården.

Kommitterade föreslogo inrättande av sammanlagt 57 distriktsskötersketjänster inom länet.

De sammanlagda kontanta avlöningarna för 57 sköterskor, skulle åsamka landstinget en årlig kostnad av omkring 162,000 kronor.

F. Sjuksköterskeutbildning.

På grund av den starkt ökade efterfrågan på sjuksköterskor, som sjukvårdsfrågans lösning medförde, föreslogo kommitterade särskilda åtgärder för utbildning inom länet av flera sköterskor.

De egentliga kostnaderna skulle bliva vissa engångskostnader, som beräknades till 12,100 kronor samt driftskostnader till 1,400 kronor, eller sammanlagt 13,500 kronor.

G. De anläggningskostnader,

som landstinget skulle behöva offra för genomförande av den i utredningen ingående sjukvårdsplanen skulle enligt alternativ I uppgå till Summa kr. 3,059,250.

Landstingets driftkostnader

för vårdanstalterna enligt denna plan vid fullt utvecklad drift skulle uppgå till 890,952 kronor, bidrag till driftskostnader för tuberkulosavdelningar vid distriktssjukstugor däri ej inberäknade.

H. 1921 års lagtima riksdags beslut angående garnisonssjukhuset i Boden och garnisonens epidemisjukhus därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition, som utöver kommitterades förslag upptog en ökning för landstingets del av 73,000 kronor, bifölls av riksdagen den 1 juni 1921.

Under förutsättning att landstinget godtager detta riksdagens beslut, vilket på goda skäl torde kunna antagas, skulle landstingets samtliga engångskostnader för 40 vårdplatser vid garnisonssjukhuset i Boden och minst 50 vårdplatser vid garnisonens epidemisjukhus härsammastädes uppgå till 1,073,000 kronor.

Till 1920 års landsting avlämnades av Norrbottens läns landstings tuberkuloskommitté förslag till uppförande av bygdesanatorium i Övertorneå.

Sanatoriet skulle bereda plats för 32 patienter och således ej vara större än att provinsialläkaren å platsen skulle medhinna sanatoriets skötsel. Kostnadsförslaget uppgick till 420,000 kronor. Driftskostnaden beräknades till 7 kronor pr dag och patient.

I sitt betänkande den 16 december 1920 har nämnda kommitté framkommit med ett flertal förslag till underlättande av provinsialläkarkårens i allmänhet rekrytering men därjämte speciella förslag för avhjälpande av bristen inom de norrländska länen. Sistnämnda förslag kunna i korthet sammanfattas sålunda.

1) Höjning av löneförmånerna inom distrikten i landets nordligare delar dels i form av ortstillägg lika för alla, vilket borde sättas till 1,000 kr., dels ock i form av kallortstillägg i ödemarksdistrikt att utgå med 2,500 kr. i 2 distrikt (Arjepluogs och Wittangi), med 2,000 i 2 distrikt (Arvidsjaurs och Pajala), med 1,500 i 3 distrikt (Jokkmokks, Överkalix och Övertorneå), med 1,000 i 3 distrikt (Bodens, Haparanda och Råneå) samt med 500 kr. i 2 distrikt (Gällivare och föreslagna Harads distrikt). I de distrikt, där kallortstillägget skulle utgå med 2,500 resp. 2,000 kr., skulle första ålderstillägget åtnjutas redan efter 3 år, det andra efter 8 år.

2) Flyttningsbidrag till samtliga provinsialläkare, som enligt förestående förslag vore berättigade till kallortstillägg. Bidraget skulle utgå endast för flyttning till distriktet men icke från detsamma samt endast en gång till samma läkare. Ersättningen borde utgå: å järnväg med verkliga kostnaden i andra klass för läkaren och hans familj samt i tredje klass för medföljande tjänare; å ångfartyg med verkliga kostnaden för hyttplats till läkaren och medlemmar av hans familj, samt i tredje klass för medföljande tjänare. Landsvägsskjuts borde utgå för läkare, hans familj och tjänare med utgivet belopp högst intill gällande skjutstaxa i orten. För transport av flyttsaker (högst intill 10 ton) borde gälla, att ersättning lämnades för järnvägs- och ångbåtstransport med verkliga kostnaden, för landsvägstransport 4/5 av verkliga kostnaden.

3) Som provisorisk åtgärd en förhöjd tjänsteårsberäkning för befordran i så måtto att läkare, som tillerkännes kallortstillägg av 2,500 resp. 2,000 kronor, finge räkna dubbel tjänstetid vid väl vitsordad tjänstgöring för de första 5 åren men för endast en förflyttning till annat distrikt än de nyss nämnda och under villkor av minst ett års sammanhängande tjänstgöring i dylikt distrikt.

4) Ökad semestertid för provinsialläkarna i de distrikt, inom vilka kallortstillägg för läkaren, enligt vad ovan relaterats, borde utgå. Semestern skulle bliva 6 veckor årligen eller 3 månader vartannat år.

5) Apoteksinrättning (eller undantagsvis läkemedelsförråd) vid varje provinsial- eller extra provinsialläkarstation.

6) Att bereda understöd till drift och underhåll av läkarbil i ödemarksdistrikt mot förpliktelser för vederbörande läkare eller event. kommun att under minst 2 år hålla dylik bil och bruka densamma enligt av Kungl. Medicinalstyrelsen utfärdade närmare bestämmelser.

Särskilt i avseende å Norrbottens läkardistrikt har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté föreslagit, att Edefors extra distrikt måtte ombildas till ordinarie med läkarstation i Harads och med benämning Harads provinsialläkardistrikt.

Slutligen bör nämnas, att kommitterade föreslagit en tillfällig löneförbättring för samtliga förste provinsialläkare och provinsialläkare inom riket, en löneökning, som således skulle komma även läkarna i Norrbotten tillgodo utöver föreslagna lönetillskott, som ovan anförts.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ärenden rörande ovan av kommitterade föreslagna åtgärder beslöt 1920 års riksdag bl. a.:

dels till provisoriska lönetillägg åt förste provinsialläkare och provinsialläkare, på extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag, högst 220,000 kronor, att användas på sätt Kungl. Maj:t bestämmer;

dels till provisoriska lönetillägg åt förste provinsialläkare och provinsialläkare, på tilläggsstat för år 1921 anvisa ett förslagsanslag, högst, 100,000 kronor, att användas på sätt Kungl. Maj:t bestämmer;

dels till beredande av flyttningsbidrag åt vissa provinsialläkare, på extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag å 10,000 kronor att användas i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet över socialärenden den 14 mars 1921 angivna grunder, ävensom medgiva, att även det för år 1921 för samma ändamål beviljade förslagsanslaget å 4,000 kronor må från och med den 1 juli användas enligt samma grunder;

dels ock för åstadkommande av ett omedelbart provisoriskt avhjälpande av läkarbristen särskilt i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands lån, på extra stat för år 1922 anvisa ett förslagsanslag, högst 50,000 kronor, att för ändamålet användas på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.

Närmast med anledning av influensaepidemien inom länet 1918 och 1920 avlät 1920 års riksdag en underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag angående en förbättrad sjukvård i rikets ödemarksområden och samtidigt en särskild skrivelse med anhållan om utredning rörande sjuktransportväsendets ordnande i hela riket.

På grund härav anmodade Kungl. Maj:t Medicinalstyrelsen och Svenska Röda Korset att gemensamt utreda och framlägga förslag till dessa bägge frågors lösning. Detta resulterade i att för ändamålet ifråga en kommitté tillsattes med Prins Carl som ordförande.

Här nedan skall lämnas ett kortfattat utdrag av kommitténs utredning och förslag i vad dessa beröra Norrbottens län.

A. SJUKVÅRDSANSTALTER.

a) Sjukstugor och sjukhärbärgen.

Det syntes lämpligt, framhålla kommitterade att distriktssjukstugor anlades inom ödemarksområden i huvudsaklig överensstämmelse med det under avd. IX skisserade »Norrbottensförslaget». Förhållandena påkallade emellertid en ännu längre driven decentralisation av sjukvårdsanstalter. I från läkarnas stationer mera avlägsna trakter borde sålunda sjukvårdsanstalter i miniatyr – i förslaget benämnda sjukhärbärgen – anordnas, som skulle tjänstgöra som upptagningsanstalter för sjuka under sköterskas vård antingen tillfälligt i avvaktan på den sjukes transport till sjukvårdsinrättning eller för undvikande av en i hemmet alltför bristfällig vård.

Kommittén föreslår med huvudsaklig hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna att begränsa vårdplatsernas antal pr sjukstuga utan tuberkulosavdelning till högst 10 och med sådan till högst 16, kommuner eller landsting obetaget att i mån av behov och på egen bekostnad utöka vårdanstalternas platsantal. Nya sjukstugor föreslås i Arjepluog, Pajala, Vittangi, Överkalix och Övertorneå.

Sjukstugorna i Arvidsjaur och Jokkmokk ansågs tillsvidare kunna nödtorftigt fylla sin uppgift i sitt nuvarande skick.

Vidare förorda kommitterade sammanlagt 13 sjukhärbärgen inom länet, – däri inberäknat de redan anordnade eller planerade sjukhärbärgena i Muonionalusta, Tärendö och Karesuando, – nämligen 4 i Pajala, 2 i vart och ett av distrikten Arvidsjaur, Gällivare och Jokkmokk samt 1 i vart och ett av distrikten Arjepluog, Vittangi och Överkalix, varigenom samtliga vårdplatser inom Norrbottens ödebygd skulle bliva 135, däri inberäknat Gällivare lasarett och Statens Järnvägars sjukstuga i Porjus inom Jokkmokks distrikt.

b) Tuberkulosanstalter.

Under framhållande av tuberkulosens härjningar inom vissa av landets ödemarksdistrikt uttala kommitterade sin principiella anslutning till »Norrbottensförslaget», i vad detta avser byggande av tuberkulosavdelningar vid de planerade distriktssjukstugorna i Norrbotten och föreslå i enlighet härmed tuberkulosavdelningar om 6 vårdplatser vardera vid de föreslagna sjukstugorna i Pajala och Överkalix.

B. PERSONALEN.

a) Sjuksköterskor.

Med betonande av att distriktssköterskevården vore i särskilt hög grad lämpad för ödemarksområden, föreslå kommitterade anställande av sammanlagt 13 sköterskor i Norrbottens ödemarksdistrikt, därav 9 under en viss provisorietid, och ytterligare 4 efter denna tid.

Det hade framträtt för kommittén som oeftergivligt att påpeka, det statsbidraget för sjuksköterska i ödemarksområde ökades till minst 1,000 kronor genom ortstillägg å 500 kronor samt att det måtte tillses, att sköterskan måtte erhålla till sitt förfogande ett större eller två mindre rum (möblerade) jämte kök med inventarier.

b) Samariter.

Dels för att inom ödemarksområdens mera avlägsna byar och bygder kunna bereda de sjuka tillfälle till kvinnlig omvårdnad, intill dess skolad sköterska hinner ingripa, dels ock för att bereda å sjukhärbärge intagna sjuka nödig tillsyn under distriktssköterskas frånvaro och i övrigt för att på annat sätt biträda sjuksköterskan i hemmen, har kommittén föreslagit, att vid vissa platser inom ödemarkerna anställa samariter med en efter ändamålet avpassad kortare utbildning i enklare sjukvård.

Enligt kommitténs förslag skulle inom Norrbottens län en samarit anställas å varje ort, där sjukhärbärge föreslagits.

C. SJUKTRANSPORTVÄSENDETS ORDNANDE INOM ÖDEMARKSOMRÅDENA.

För sjuktransport förordas härför apterad läkarbil vid läkarstationerna inom ödebygderna såsom ett provisorium och oberoende av att utredningen av sjuktransportfrågan för riket i sin helhet ännu ej hunnit slutföras och föreslå kommitterade, att för vart och ett av åren 1923-1925 beviljas ett förslagsanslag å 35,000 kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, att, på sätt Kungl. Maj:t finner lämpligt och i den utsträckning anslaget räcker, utnyttjas såsom ett bidrag till tjänsteläkare eller, om detta visar sig fördelaktigare, till kommun av 2,000-3,500 kronor för år räknat till »drift och underhåll av läkarbil» mot förpliktelser för vederbörande att under minst 2 år hålla dylik bil och utnyttja densamma enligt av Kungl. Medicinalstyrelsen utfärdade närmare bestämmelser.

De norrländska älvarna och långsträckta sjöarna kompletterade flerstädes den fullständiga bristen på vägförbindelser. Här syntes motorbåtar vara ett lämpligt sjuktransportmedel och föreslå kommitterade i avseende å Norrbotten, att en motorbåt för sjuktransport, ävenledes såsom ett provisorium, måtte stationeras i Arjepluog och att ett anslag av 750 kronor beviljas härför.

På förenämnda sätt hade man tänkt sig ordnandet av fjärrtrafiken inom ödemarksområdena. För den lokala trafiken åter föreslå kommitterade för Norrbottens vidkommande varje sjukhärbärges förseende med s. k. hjulbår.

Vintertid måste nämnda transportmedel ersättas med hästfordon, avpassat för sjuktransport.

D. SVENSKA RÖDA KORSETS UTFÄSTELSER.

Under förutsättning att statsmakterna i huvudsak besluta i överensstämmelse med vad kommittén hemställt, hade Svenska Röda Korset förbundit sig till följande åtgärder:

2) Ödemarkssamariternas anskaffning, utbildning och förseende med viss utrustning;

3) Utlämning av sjukvårdsmateriel till distriktssköterskornas, samariternas och barnmorskornas disposition i sjukas hem;

4) Utprövande och utplacering inom ödemarkerna av viss sjuktransportmateriel samt

5) Inrättande vid epidemier av provisoriska epidemisjukstugor och vidtagande även av andra, redan förberedda personella och materiella anstalter till farsoters bekämpande och befolkningens bistånd.

Utfästelser i avseende å åtgärder, som vore beroende av kontanta tillgångar, hade föreningen tillsvidare måst begränsa till de närmaste två åren.

I egenskap av ledamot av kommittén har Herr Carlgren anfört reservation i tvenne avseenden mot kommitténs förslag.

Sålunda yrkar han, att åt Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner till förbättring av deras sjukstugor beredes statsbidrag av enahanda storlek, som enligt samarbetskommitténs förslag ifrågasatts skall utgå för nyuppförande av distriktssjukstuga.

Vidare yrkar han, att frågan om inrättande av en provinsialläkartjänst i Tärendö med Tärendö, Junosuando och Korpilombolo socknar som distrikt måtte snarast upptagas till omprövning.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande det av kommitterade framlagda förslaget beviljade riksdagen bl. a. 20,000 kronor för år 1922 och 10,000 kronor för år 1921 för bidrag till läkarbilar ävensom 3,000 kronor att utgå för år 1922 som bidrag till 4 motorbåtar, därav för Norrbottens vidkommande 750 kronor för en båt i Arjepluog.

I. KYRKAN.

Sedan Olov Skötkonung omkring år 1000 hade mottagit det kristna dopet, fick kristendomen tämligen snart allmänt insteg i Götaland och Svealand, även om det icke skedde utan strider och motstånd från deras sida som hängde fast vid den gamla Asatron. År 1164 blev Uppsala ärkebiskopssäte. Från denna tid kan man säga, att övergången till kristendomen var fullt genomförd i de södra och mellersta delarna av Sverige.

Vad Norrland åter angår dröjde det ännu länge, innan kristendomen där vann allmän utbredning och stadga. I synnerhet gäller detta de nordligare delarna därav. Orsakerna härtill lågo naturligtvis i denna landsdels avlägsna läge och bristande kommunikationer. Befolkningen i övre Norrland utgjordes för övrigt på denna tid nästan uteslutande av nomadlappar, vilka strövade omkring med sina renhjordar i de vidsträckta ödemarkerna. Såväl på grund av sitt nomadiserande levnadssätt som ock därför, att de talade ett annat språk än svenskarna, voro de svåråtkomliga för de kristna omvändelseförsöken.

Inom de delar av övre Norrland, som utgöras av det nuvarande Norrbottens län, torde med säkerhet ingen nämnvärd bebyggelse av bofasta funnits före Magnus Ladulås tid. Om denne konung förmäler sägnen, att han skall hava tillsatt de första s. k. birkarlarna, vilka kommo att spela en stor roll för kolonisationen vid Bottniska viken. Birkarlarna, som fingo i uppdrag att för kronans räkning uppbära skatt av lapparna, drevo även en omfattande köpenskap med dessa. De gjorde för den skull årligen långa resor inåt lappmarkerna. Men på samma gång de fungerade som kronouppbördsmän och drevo handel, voro de även nybyggare, som bröto bygd och grundade samhällen i kustlandet, där de hade sitt egentliga tillhåll. Birkarlarna blevo pioniärer för bebyggelsen och kolonisationen i övre Norrland. Efter hand kommo flere nybyggare till och odlingen tilltog. Till en början höll den sig utefter kusten och särskilt kring älvmynningarna, men så småningom började den även draga sig inåt landet i älvdalarna.

De som började bryta bygd i det norrbottniska kustlandet kommo dels från sydligare orter i Sverige, dels från Finland. De flesta torde redan före sin ankomst hit hava stått i beröring med kristendomen och omfattat den kristna tron. När nu odlingen fortskred och en bofast befolkning började utbreda sig i de förut obebyggda trakterna, uppkom även behovet av en borgerlig och kyrklig organisation. Att följa denna från dess första upprinnelse är icke möjligt, emedan nödiga källor saknas. Så mycket är emellertid visst, att ett flertal socknar eller kyrkoförsamlingar redan under medeltiden bildades i det övre norrländska kustlandet.

Vad Norrbotten angår voro Luleå, Piteå och Torneå de första pastorat, som grundades därstädes. Vilket av dessa, som är att betrakta som det äldsta, är svårt att avgöra. Enligt en uppgift av Hülphers i hans beskrivning över Västerbotten, skulle Piteå församling från början varit kapellförsamling under Luleå (nuv. Nederluleå). Samma uppgift lämnas även av Biberg i »Härnösands stifts historia och herdaminne». Såsom självständigt pastorat skulle alltså Luleå varit äldre än Piteå.

Emellertid betecknar J. A. Englund i sin »Norrbottens läns historia» denna uppgift såsom »påtagligen oriktig». Det skall enligt honom tvärtom ha förhållit sig så, att Luleå en tid varit kapellförsamling under Piteå, ehuru det icke dröjde länge, innan det blev eget gäll.

Vad Torneå angår uppgives även detta till en början ha varit kapellförsamling, möjligen under Kemi, innan det konstituerades som självständigt pastorat. De kolonister, som upptogo odlingen vid Torne älv, synas ha kommit österifrån, under det att bebyggelsen kring Pite och Lule älvar torde ha skett söderifrån.

Någon exakt uppgift om den tidpunkt, då de nämnda tre äldsta pastoraten i Norrbotten bildades, finnes icke. Emellertid synes det vara styrkt, att de funnits redan under 1300-talet. Piteå nämnes såsom eget pastorat år 1339, och vid en visitation, som ärkebiskop Birger Gregorius höll i Luleå år 1374, ansågs detta vara en stor församling.

I Torneå fanns 1345 ett kapell. Ärkebiskopen i Uppsala Hemming Laurentii besökte nämnda år på en visitationsresa Torneå, där han invigde kyrkogården samt »döpte finnar och lappar i ett kar vid kapellet». Såsom självständigt pastorat omtalas Torneå emellertid först år 1403.

Under den katolska tiden synas icke flera pastorat ha bildats i Norrbotten. Visserligen uppräknas i ett förläningsbrev till ärkebiskopen i Uppsala, Jakob Ulfsson, vilket år 1482 utfärdades av rikets råd i Kalmar och år 1501 bekräftades av konung Hans, vid sidan av Lula, Pita och Torne även Särkilax, men detta sistnämnda, som sedermera benämndes Övertorneå, var vid denna tid sannolikt endast kapellförsamling under Torneå, inrättad till tjänst för de borgare och nybyggare, som slagit sig ned i Matarengi. Denna sistnämnda plats, som torde ha varit ett slags marknadsplats, där lappar och birkarlar möttes, blev nämligen redan tidigt bebygd och hör till de äldre i Norrbotten.

Den areal, som innefattades av vart och ett av de tre pastoraten, var ofantligt stor. De omfattade tillsammans hela Norrbotten och sträckte sig från Bottniska viken tvärs över landet till norska gränsen. De omfattade sålunda även hela den norrbottniska lappmarken, inom vilken än i dag särskiljes tre huvuddelar med benämning efter de tre äldsta pastoraten i Norrbotten, nämligen Pite, Lule och Torne lappmarker.

Den bofasta befolkningen i Norrbotten uppnådde under den katolska tiden ingen hög numerär. Störst synes den ha varit i Luleå älvdal. År 1413 funnos nämligen, enligt vad av tillgängliga källor framgår, i Luleå pastorat 120 rökar. Samtidigt funnos i Piteå endast 30 och i Torneå 30 rökar.

Genom reformationens införande i Sverige fick intresset för den kyrkliga utvecklingen i Norrbotten ny fart. Vasakonungarna lade i dagen mycken nitälskan för denna avlägsna landsdels andliga vård. Särskilt låg lapparnas kristnande dem varmt om hjärtat. Många svårigheter mötte dock vid den andliga nydaningen och den kyrkliga utvecklingen gick sakta. I kustlandet tillkom Kalix som nytt pastorat. Den huvudsakligaste delen därav torde förut ha tillhört Luleå, men även från Torneå pastorat tillades vissa delar. En kapellkyrka uppgives hava funnits i Kalix redan på 1400-talet, men något självständigt pastorat synes icke ha uppstått här förr än efter reformationen. Angående året för dess tillkomst finnas inga tillförlitliga uppgifter. Från Kalix utbröts sedermera Överkalix, som efter att någon tid ha varit kapellförsamling blev eget pastorat år 1644. Tio år senare bildades Råneå pastorat genom utbrytning från Luleå. Redan år 1676 uppfördes ett kapell därstädes och 1654 avskildes kapellförsamlingen till självständig socken. Beträffande Torneå pastorat är förut nämnt, att där redan under den katolska tiden fanns förutom moderförsamlingen en kapellförsamling, benämnd Särkilax. Denna blev 1618 egen socken och har sedan dess bildat Övertorneå pastorat.

Den kyrkliga organisationen och indelningen har sedermera fortskridit allt efter som befolkningen tilltagit och behov av nya kyrkliga församlingsbildningar inträtt. Redan i början av 1600-talet vidtogos åtgärder för åstadkommande av en ordnad vård även i lappmarkerna. Härtill skola vi sedermera återkomma. Vi skola dessförinnan följa utvecklingen av kyrkoväsendet i kustlandet.

Från Torneå pastorat, som efter tillkomsten av Övertorneå pastorat kallades Nedertorneå, utbröts Karl Gustavs församling, vilken tidigare under namn av Karungi utgjort kapellförsamling, till eget gäll genom kungl. brev den 18 december 1782. Även Övertorneå pastorat, som på sin tid var ett av de största i Norrbotten, har under tidernas lopp undergått delning, varigenom av dess ursprungliga område numera bildats fem pastorat nämligen Övertorneå, Pajala, Tärendö, Hietaniemi och Korpilombolo. Genom kungl. brev den 6 februari 1828 utbröts den övre delen av Övertorneå, där en kapellförsamling förut varit inrättad under benämning Pajala församling, till ett självständigt pastorat. Från Pajala har sedermera avskilts Tärendö kapellförsamling, vilken numera fr. o. m. den 1 maj 1916 bildar eget gäll. Inom Pajala pastorat finnas två kapellförsamlingar, nämligen Muonionalusta, som bildades år 1857 och Junosuando, som tillkom år 1914. Även Hietaniemi pastorat har uppkommit genom utbrytning från Övertorneå. Efter att en tid hava utgjort kapellförsamling avskildes nämligen denna socken till eget pastorat genom kungl. brev den 25 juli 1869. Slutligen har Korpilombolo församling, som utgjort annex till Övertorneå, fr. o. m. den 1 maj 1920 avskilts därifrån och konstituerats som eget pastorat.

Beträffande den kyrkliga organisationens utveckling i Lule älvdal är att anteckna, att Luleå pastorat på grund av kungl. brev den 17 september 1823 delats i Överluleå och Nederluleå pastorat. Sedermera har från Överluleå pastorat utbrutits Edefors församling på grund av kungl. brev den 13 april 1881, och utgör sedan dess självständigt pastorat. Från Nederluleå har vidare avskilts Luleå stad, som tidigare utgjort kapellförsamling. Genom nådigt brev den 24 april 1868 bestämdes nämligen, att Nederluleå landsförsamling och Luleå stadsförsamling efter dåvarande komministern i Luleå stad O. Burmans avgång skulle var för sig utgöra ett särskilt gäll. Sedan Burman år 1885 avlidit, blev alltså Luleå stad självständigt pastorat. Dess förste kyrkoherde blev Otto August Wester, vilken utnämndes till befattningen den 22 jan. 1887 och tillträdde densamma den 1 maj 1888. Vid Luleå stifts tillkomst år 1904 blev kyrkoherdebefattningen i Luleå stadsförsamling förenad med domprostbefattningen i stiftet. Även Piteå pastorat är numera uppdelat i flera självständiga kyrkoförsamlingar. Sålunda blev genom kungl. brev den 20 april 1894 Älvsby församling, som dittills utgjort annex till Piteå landsförsamling, utbrutet till eget gäll. Vidare avskildes Piteå stadsförsamling, vilken likaledes utgjort annex till Piteå landsförsamling, år 1901 till eget pastorat. Sedermera har från Piteå landsförsamling ytterligare utbrutits två nya pastorat, nämligen Norrfjärden och Hortlax, om vilkas avskiljande förordnats genom nådigt brev den 31 mars 1905.

Slutligen må i detta sammanhang även antecknas, att från Nederkalix pastorat i senare tid utbrutits ett pastorat med benämning Töre församlings pastorat. Förordnande härom gavs genom nådigt brev den 7 april 1899. Den nya pastoratsbildningen trädde dock icke i kraft förr än den 1 maj 1909.

Såsom förut antytts tog sig den kyrkliga utvecklingen redan i början på 1600-talet väg även åt de inre delarna av Norrbotten till de vidsträckta lappmarkerna. Gustav Vasa nitälskade för lapparnas omvändelse och uppsände missionärer, bland vilka omnämnes en västerbottenspräst, vid namn Michael, vilken 1559 förordnades till präst i Torne lappmarker. De tillfällen till gudstjänster för lapparna, som dittills förekommit, bestodo huvudsakligen däri, att prästerna i kustlandsförsamlingarna infunno sig vid de årliga uppbördsstämmorna, då lapparna samlades för att betala sin skatt, för att utföra kyrkliga förrättningar, såsom barndop och vigslar m. m. samt för att undervisa de äldre i kristendom och hålla gudstjänster. Detta skedde i regeln endast en gång om året. Emellertid hade denna prästerliga verksamhet föga effekt, då prästerna icke förstodo eller kunde tala det lapska språket. Johan III befallde, att präster, som kunde predika på lapparnas eget språk, skulle förordnas att vissa tider på året resa upp till Kemi lappmark för att undervisa lapparna i den kristna läran. Härigenom visade denne konung blick för vad missionen bland lapparna krävde. Emellertid blev hans betydelse för den lapska missionen i själva verket ganska ringa.

Carl IX, som i motsats till sin broder Johan var den evangeliska läran varmt tillgiven ehuru han lutade åt den kalvinistiska uppfattningen, ådagalade en synnerlig iver för kristendomens utbredande bland de svenska nomaderna. Han förordnade, att kyrkor och prästgårdar skulle uppföras på vissa orter i lappmarkerna, och tillsatte särskilda ombud för att ombesörja verkställigheten därav. En följd härav blev, att kyrkor uppfördes i Gråträsk och Arvidsjaur inom Piteå lappmark, i Jokkmokk inom Lule lappmark samt i Jukkasjärvi och Enontekis inom Torne lappmark. Den huvudsakliga kostnaden härför synes hava bestritts med allmänna medel. Några avsevärda bidrag från lapparnas sida torde icke hava lämnats. Dock förekommer vid denna tid ett hedrande exempel på enskild offervillighet, i det tre lapska bröder år 1606 på egen bekostnad uppförde ett kapell vid Raunala inom Enontekis och försåg det med klocka.

Intill början av 1600-talet hade ingen präst varit bosatt i lappmarken. Carl IX lät nu förordna präster till de nyuppförda kyrkorna och fordrade, att de skulle bo där året om. Han ansåg nämligen, och detta med rätta, att det för missionsverkets framgång var nödvändigt, att prästerna stodo i ständig beröring med lapparna och icke blott träffade dem en gång om året. Emellertid visade det sig möta stora svårigheter att få präster, som ständigt ville bo i lappmarken. De yrkade tvärtom, att de, såsom förut varit brukligt, skulle få bo i kustlandet och göra årliga resor upp till lappmarken. Konungen lyckades icke heller genomdriva sin vilja utan prästerna bodde fortfarande på långa avstånd från sina församlingar och inskränkte sig till att vid jultiden göra predikoresor dit. För att avhjälpa den förut antydda bristen på präster, som voro förtrogna med lapska språket, lät Carl IX föra lappynglingar till Uppsala för att de där skulle utbildas till präster och lärare. Emellertid slog detta försök icke väl ut. Somliga ynglingar togo nämligen av det tvära ombytet på klimat och levnadssätt skada till sin hälsa, andra blevo mer eller mindre moraliskt fördärvade.

Carl IX:s store son Gustaf II Adolf fullföljde sin faders strävanden för lapparnas omvändelse. Under sin resa kring Bottenhavet år 1614 hade han inhämtat närmare underrättelser om det andliga mörker, som rådde bland dem. Av de erfarenheter, som gjorts av Carl IX, hämtade Gustaf Adolf lärdomar. Då det visat sig, att man icke hade någon utsikt att genom nedförande av lapska ynglingar till Uppsala kunna vinna präster, som voro förtrogna med lapparnas språk och levnadsförhållanden, beslöt Gustaf Adolf att inrätta en skola i Piteå, där de kunde inhämta bokliga kunskaper, och anslog medel till deras underhåll där. Denna skola anlades år 1619. Den kom dock icke länge att vara kvar i Piteå, ity att den redan 1631 förflyttades till Lycksele för att inom Ume lappmark utgöra »en begynnelse till lapparnas undervisning».

Ett nytt steg i den kyrkliga nybildningen inom lappmarkerna togs under Drottning Kristinas förmyndareregering. Denna förordnade nämligen år 1640, att fyra nya självständiga församlingar skulle bildas i Pite lappmark, nämligen Arvidsjaur, Arjepluog, Silbojokk och Nasafjäll. Den närmaste anledningen till detta förordnande var den då nyligen upptagna gruvdriften vid Nasafjäll och anläggande av silververk vid Silbojokk. Ur regeringens brev härom den 26 september 1640 må anföras följande: »Nu alldenstund uti Pite lappmark sig för några år sedan ett skönt och ömnogt silverbruk yppat hafver – thy hafve Vi för godt ansett och högnödigt befunnit den förordning och stadga göra förmedelst Vårt däröfver af trycket utgångna öppna bref, att några kyrkor på tjenliga orter uti Våra lappmarker med forderligaste uppbyggas skola, där Våra undersåtare och lapparne kunna med annat folk komma tillsammans och sig öfva uti en sann gudstjänst». I samband härmed förnyades det påbud, som Carl IX utfärdat, att prästerna skulle bo vid sina kyrkor. Under Gustaf Adolfs tid hade det av Carl IX utfärdade påbudet på grund av prästernas motstånd blivit verkningslöst. Men förmyndareregeringen ansåg med rätta, att den gamla ordningen med prästernas besök i lappmarkerna endast en gång om året ej kunde få fortfara. Till de nybildade lappmarksförsamlingarna förordnade ärkebiskopen år 1640 särskilda prästman, nämligen till Arvidsjaur Anders Petrus Lundius, till Arjepluog Johan Hapstadius, till Silbojokk Abraham Burelius och till Nasafjäll Petrus Turdinus.

Carl XI, som visade en synnerlig omvårdnad om de kyrkliga förhållandena i hela landet och särskilt på den kyrkliga lagstiftningens område lämnat efter sig ett varaktigt monument i 1686 års kyrkolag, omfattade med varmt intresse även lappmarkerna och lapparnas kyrkliga vård. Han förnyade sålunda det förut upprepade påbudet, att prästerna skulle bo vid sina kyrkor i lappmarken. I anledning av till honom ingångna underrättelser, att det religiösa tillståndet bland lapparna till en stor del vore mycket mörkt, avlät han till Härnösands konsistorium ett ampert brev, vari han infordrade dess förklaring i ämnet. Han lät ock år 1687 hålla lagmansting i alla lappmarksförsamlingar för rannsakning om avgudaväsendet, varvid utröntes, att lapparna fortforo att offra till sina seitar och till sina avlidna anhöriga för att dessa ej skulle rycka dem ned i graven. Under dessa lagmansting utröntes även, att kristendomen vunnit mindre insteg i Pite och Lule lappmarker än i Torne och Kemi. Under påföljande år, 1688, företogos av superintendenten Mathias Steuchius och landshövdingen i Västerbottens län Abraham Kruse visitationer i lappmarkerna för inhämtande av närmare kännedom om lapparnas religiösa tillstånd. Vid dessa visitationer utröntes, att många lappar voro så gott som utan all kristendomskunskap. I Lule lappmark fanns ingen mer än klockaren som kunde läsa i bok, och de flesta hade intet eller ringa begrepp om Gud. Visitatorerna förrättade sitt värv med eftertryck och stränghet. Prästerna tillhöllos vid äventyr av ämbetets förlust att med allvar driva chatechismi lära och besöka lapparna i deras kåtor. Även förmådde de lapparna att utlämna sina trolltrummor och läto dem avgiva löfte att upphöra med sin avgudatjänst.

De medel, man vid denna tid använde för att förmå lapparna att övergiva sina hedniska bruk, voro ingalunda milda. En lapp, som avgivit löfte att avstå från allt hedniskt väsende men som sedermera överbevisades om avfall till sin forna tro och gudsdyrkan, blev av häradsrätten dömd till döden och brändes på bål. Genom sådana stränga åtgärder lyckades man visserligen injaga skräck hos lapparna, så att de i yttre avseende iakttogo kristliga bruk och seder, men i hjärtat hängde nog de flesta länge kvar vid sina fäders tro. Vid storhetstidens slut var visserligen en kyrklig organisation genomförd i lappmarkerna, men det inre religiösa tillståndet hos lapparna hade icke undergått den genomgripande förändring man väntat. Att missionsverket gick sakta berodde på många orsaker. Först och främst utgjorde lapparnas kringströvande levnadssätt ett stort hinder för sakens framgång. Vidare hade lapparna sedan gammalt insupit misstroende emot de bofasta på grund av den mindre goda behandling, de sedan gammalt rönt av birkarlarna. Denna inrotade ovilja och misstänksamhet stärktes ytterligare av den hårda behandling, de rönte ifrån ledningen vid de silververk, som på 1600-talet anlades i Pite och Lule lappmarker (Silbojokk och Kvikkjokk). Därtill kom även, att många präster visade sig vårdslösa och försumliga i utövningen av sitt ämbete samt oviljan hos prästerskapet att bosätta sig i lappmarkerna.

Med frihetstiden började en ny epok för den lapska missionen. Pietismen framkallade i början av 1700-talet en stor andlig livaktighet även i vårt land. Denna livaktighet blev befruktande jämväl för missionsverket i Lappland. Två riksdagar under förra hälften av 1700-talet fingo stor betydelse för omvändelseverket bland lapparna. Det var riksdagarna 1732 och 1738, vid vilka en hel rad av beslut fattades, som blevo betydelsefulla för kristendomens befästande bland våra nomader. En styrelse för missionsverket i Lappland tillsattes år 1739 med benämningen Kungl. Direktionen över ecklesiastikverket i Lappland. Denna styrelse bestod av tre riksråd samt ärkebiskopen, justitiekanslären och justitieborgmästaren i Stockholm. Ifrågavarande direktion började nu ett planmässigt arbete på lapparnas höjande i kristligt och sedligt avseende. Genom dess försorg anskaffades nödigt ekonomiskt underlag för arbetet, och de åtgärder, som av direktionen vidtogos, voro kloka och verksamma.

I Lule lappmark uppkom vid denna tid ett nytt pastorat, nämligen Gällivare. Detta bildades av de norra delarna av nyssnämnda lappmark, vilka innefattade lappbyarna Kaitum och Sjokksjokk. Kaitumlapparna voro särskilt beryktade för sin vildhet och sitt hedniska väsende. Egentligen tillhörde de Jokkmokks församling, men ofta höllo de sig till Jukkasjärvi, emedan de fruktade att infinna sig i Jokkmokk, där många hade att vänta straff för av dem begångna försyndelser. För att nu få en säkrare basis för det kyrkliga arbetet bland Kaitumlapparna inrättades år 1742 ett pastorat i Kaitum, med kyrka förlagd till Gällivare. Samma år förordnades ock särskild kyrkoherde dit.

I övrigt vidtogos inga större förändringar i den kyrkliga indelningen inom lappmarkerna. Silbojokks pastorat blev emellertid indraget och lades till Arjepluog. Orsaken härtill var, att gruvdriften vid Nasafjäll upphört och Silbojokks hytta nedlagts. Av samma anledning hade även bruksförsamlingen vid Nasafjäll upphört att existera, sedan norrmännen år 1659 under krigsoroligheterna uppbränt alla byggnader och förstört silververket, som därefter råkade i ödesmål. Arvidsjaurs församling, som enligt kungl. förordnande år 1696 lades under Arjepluog som annex, blev nu åter avskilt till eget gäll år 1733. Inom Jokkmokks pastorat har platsen för kyrkoherdens stationering under denna tid växlat. Före 1696 bodde kyrkoherden vid Jokkmokks kyrkplats. Under den tid Kedkevara silververk bearbetades och hyttan i Kvikkjokk, vilken uppbyggdes 1661, var i verksamhet, var särskild gruvpredikant därstädes anställd, men då driften började avtaga och brukspredikantsbefattningen upphörde, förordnade Carl XI den 15 januari 1696, att Jokkmokk skulle bliva annex och komministern vara bosatt därstädes samt Kvikkjokk moderförsamling och kyrkoherden där hava sin boplats. Denna anordning fortfor i ett hundra år eller till 1796, då komministern förflyttades till Kvikkjokk och Jokkmokk åter blev moderförsamling.

I huvudsak består fortfarande samma kyrkliga indelning inom de norrbottniska lappmarkerna som under frihetstiden. Att anteckna är endast att inom Jukkasjärvi pastorat vissa förändringar skett. Huvudorten inom denna församling var av gammalt Jukkasjärvi kyrkby, där kyrkoherden ända från församlingens upphöjande till pastorat år 1675 intill mitten av 1850-talet var bosatt. Sedermera flyttade kyrkoherden till Vittangi by, där en kyrka uppförts. Vittangi blev nu en tid församlingens centrum. Sedan emellertid gruvdriften vid Kiruna upptagits och en ansenlig folkmängd samlats därstädes, befanns det olämpligt att bibehålla församlingens kyrkliga centrum i det från Kiruna åtta mil avlägsna Vittangi. Genom nådigt brev den 8 november 1912 angående ordnande av de kyrkliga förhållandena i Jukkasjärvi pastorat bestämdes bland annat, att kyrkoherden skulle hava sin bostad i Kiruna. I samband härmed inrättades en kapellförsamling omkring Vittangi och förordnades om anställande av en komminister därstädes.

Vad de prästerliga krafterna angår, hava de under tidernas lopp betydligt ökats i antal. Inom de flesta lappmarksförsamlingar äro sålunda numera förutom kyrkoherde en eller flera komministrar anställda. Dessutom verkar sedan ett par årtionden tillbaka inom lappmarken ett slags ambulerande präster som benämnas kontraktsadjunkter. Dessa hava till uppgift att resa omkring i församlingarna och hålla gudstjänster samt utföra kyrkliga förrättningar m. m. i församlingarnas avlägsnare delar. Även inom kustlandsförsamlingarna ha prästernas antal efter hand rätt väsentligt ökats, därigenom att komministertjänster inrättats i de flesta församlingar. Prästerskapet i länet utgöres f. n. av 26 kyrkoherdar (därav 4 kontraktsprostar), 30 komministrar, 2 ständiga adjunkter och 6 kontraktsadjunkter.

Ifråga om kyrkostyrelsen hörde Norrbotten i äldre tider till ärkestiftet och lydde sålunda under ärkebiskopen i Uppsala. Flera av ärkebiskoparna hava ock såsom förut omnämnts besökt dessa nordliga trakter för visitationsförrättningar m. m. Under 1300-talet, då ännu gränserna mellan Uppsala ärkestift och Åbo stift voro svävande, gjorde ärkebiskoparna resor upp till Torneå pastorat för rannsakning och överenskommelse angående gränserna mellan de båda stiften. Men även för rent kyrkliga förrättningar företogo ärkebiskoparna en och annan gång resor till Norrbotten. Emellertid var det på grund av de långa avstånden och de dåliga kommunikationerna orimligt och omöjligt att i längden bibehålla det vidsträckta Norrland under ärkebiskopens tillsyn och domvärjo. Till följd härav förordnade Drottning Kristina år 1647, att Uppsala stift skulle delas och en särskild stiftsstyresman med benämningen superintendent tillsättas för Norrland. Denne fick sin bostad i Härnösand och skulle hava till uppgift att öva tillsyn över kyrkoväsendet i Norrland. Genom denna anordning kunde den kyrkliga tillsynen över Norrbotten utövas på ett verksammare sätt än förut. Flera av superintendenterna voro ock synnerligen nitiska och dugande i sitt ämbete och hade särskild uppmärksamhet på förhållandena i de övre delarna av sitt stift. I synnerhet förtjänar en av dem att omnämnas för sin varma nitälskan för det norrbottniska kyrkoväsendet, nämligen superintendenten Olof Kiörning, född 1704, död 1778. Kiörning blev superintendent år 1746 vid 42 års ålder. Under upprepade resor, som han företog ända upp till de längst avlägsna lappmarksförsamlingarna, visiterade han flitigt och grundligt. Protokollen från hans förrättningar bära vittnesbörd om att han med synnerlig noggrannhet satte sig in i alla förhållanden och sökte råda bot, där han påträffade brister och missförhållanden. Kiörning var den siste i raden av Härnösands stifts superintendenter. Då stiftet år 1772 förklarades för biskopsstift, blev han dess förste biskop. Även åtskilliga andra av Härnösands stift styresmän ha gjort sig mycket förtjänta om församlingsvården inom Norrbotten och befrämjat dess utveckling. I detta avseende kunna nämnas sådana namn som Frans Michael Franzén och Israel Bergman m. fl. En särskilt kraftig och verksam stiftsstyresman var Lars Landgren. Ehuru han först vid 66 års ålder kom till biskopsämbetet, utövade han en synnerligen livaktig och energisk verksamhet såsom stiftschef samt företog resor till de mest avlägsna trakter i sitt vidsträckta stift. Landgren var en kraftnatur, som icke skydde några strapatser och som hade en öppen blick för vad församlingarnas väl krävde. Han innehade biskopsstolen i Härnösand från 1876 till sin död 1888.

Hans efterträdare Martin Johansson, som till sin personliga läggning visserligen i mångt och mycket var en motsats till Landgren, fullföljde dock dennes arbete och intentioner på ett om sällsynt energi och varmt intresse vittnande sätt. Båda hade de det gemensamt, att de särskilt vårdade sig om de övre bygderna av sitt stift. Synnerhet lade de i dagen mycken omsorg om den finsktalande befolkningens andliga vård och vidtogo många verksamma åtgärder till höjande av den andliga nivån och befrämjande av svensk kultur bland våra norrbottensfinnar. Vad biskop Johansson angår bör särskilt ihågkommas den stora insats han gjorde ifråga om Härnösands stifts delning. Själv hade han fått en stark förnimmelse av att det stift, som blivit honom anförtrott, var alldeles för vidsträckt för att han skulle kunna på ett tillfredsställande sätt sköta detsamma. Därför blev det en livsuppgift för honom att arbeta för stiftets delning. Detta arbete fullföljde han med en okuvlig energi och lät sig icke avskräcka av de många motigheter och svårigheter, som uppreste sig mot frågans lösning. Omsider fick han ock glädjen att se sina bemödanden krönta med framgång, i det riksdagen år 1903 beslöt att Västerbottens och Norrbottens län skulle fr. o. m. år 1904 avskiljas ifrån Härnösands stift och utgöra ett eget stift med biskopssäte i Luleå under benämningen Luleå stift. Från och med år 1904 finnes alltså särskilt stiftsstyrelse i Luleå, varigenom tillsynen och övervakandet av de kyrkliga förhållandena i Norrbotten i hög grad underlättats.

Ehuru de nordligaste trakterna i Sverige på grund av sitt avlägsna läge och de ogynnsamma levnadsförhållandena under äldre tider icke kunnat påräkna att erhålla de allra bästa prästerliga krafter, har dock kyrkan i Norrbotten att uppvisa många namn, som gjort heder åt prästerståndet samt utfört en plikttrogen och fruktbärande ämbetsgärning. Bland dessa kan från äldre tider nämnas Johannes Jonae Tornaeus, kyrkoherde i Nedertorneå 1640-1671. Tornaeus ådagalade ett livligt intresse för kristendomens utbredande och befästande i Torne lappmark. Hans verksamhet var i själva verket av grundläggande betydelse för Tornelapparnas omvändelse. Han utarbetade ock till lapparnas tjänst ett s. k. Manuale lapponicum (kyrkohandbok) på tornelapsk dialekt. Dessutom författade han en beskrivning över Torne och Kemi lappmarker, vilken utgör en viktig källa för kännedomen om förhållandena därstädes på denna tid.

En annan bemärkt prästman vid samma tid var Samuel Rhen, kyrkoherde i Jokkmokk 1664-1671 samt sedermera kyrkoherde i Råneå till sin död år 1680. Denne gjorde sig mycket förtjänt om lapparnas kristnande i Lule lappmark. Han har också författat en beskrivning över lappmarken och lapparna med titeln: »En kort Relation om Lapparnes Lefverne och Sedher».

En man som ävenledes gjorde en stor insats i det kyrkliga arbetet inom lappmarkerna var magistern Pehr Högström. Denne hade av direktionen över ecklesiastikverket i Lappland år 1741 mottagit kallelse såsom missionär i Lappland. När sedermera Gällivare pastorat år 1742 grundades, blev han utnämnd till dess förste kyrkoherde. Här verkade han visserligen blott under 6 års tid, ity att han år 1748 befordrades till kyrkoherde i Skellefteå. Emellertid hann han under den korta tid han tjänstgjorde som lappmarkspräst utföra ett betydelsefullt verk i sin församling. Någon kyrka fanns på den tiden ännu icke i Gällivare. Men Högström samlade lapparna till gudstjänst på en skogshed, som därav fick namnet Mässheden, vilket namn den bibehåller än idag. En stor sten utgjorde Högströms predikstol och från denna utsådde han kristendomens frön i lapparnas hjärtan. Det var visserligen under vintertiden en sval gudstjänstlokal men Högström förstod att värma sina åhörare med livets ord. Såsom inspektor över de intill Gällivare angränsande församlingar gjorde han även flitiga visitationsresor och bidrog därvid kraftigt till att sprida kristlig upplysning bland lappallmogen.

Högström har utgivit en Beskrivning över de till Sveriges krona lydande lappmarker, som är av stort värde och blivit översatt till flera språk. Dessutom utgav han flera andra skrifter, såsom »Förnuftiga tankar om Gud», en kateketisk frågebok samt en postilla m. m.

Den prästman, som lämnat de djupaste spåren efter sig i norrbottniskt kyrkoliv, är utan gensägelse Lars Levi Laestadius. Denne märklige man föddes i Arjepluog den 10 januari 1800. Efter fullbordade studier blev han 1825 vice pastor i Arjepluog och missionär i Pite lappmark. Året därpå befordrades han till kyrkoherde i vår nordligaste församling, Karesuando. I denna egenskap kvarstod han till år 1848, då han transporterades till Pajala som kyrkoherde. Här avled han den 21 februari 1861. Laestadius var en mycket begåvad och rikt utrustad natur, ehuru icke så litet bisarr till sitt väsende. Han hade rika vetenskapliga intressen och sysslade mycket med biologiska studier. På sin tid var han utan tvivel den förnämsta kännaren av Lapplands flora. Såsom religiös personlighet i strängare mening framträdde han först vid mitten av 1840-talet. Visserligen hade han även därförut med nit och allvar verkat i sitt kall och nedlagt mycken möda på att höja sin församling, vilken till stor del var försänkt i dryckenskap och andra laster, såsom rentjuvnad m. m. Men det var först efter en år 1843 genomgången inre kris som han började inlägga hela sin själ i sin ämbetsgärning och sin predikan och detta på ett sådant sätt, att han framkallade en vittgående väckelse icke blott i sin egen församling, som på den tiden utgjordes mest av nomadlappar, utan även i närgränsande lappmarker och bland finnarna i Tornedalen. Den laestadianska väckelsen spred sig snart även till Finland och norra Norge. Laestadii predikosätt blev efter hans egen väckelse ett annat än förut. Han började nämligen använda ett synnerligen realistiskt och grovkornigt språk med drastiska bilder, hämtade från naturen och livet. Genom detta predikosätt, som i början väckte mycken anstöt, lyckades han fängsla sina åhörares uppmärksamhet, och allt eftersom han i bjärta färger och med delvis cyniska bilder skildrade syndens vederstygglighet, började många få ett styng i hjärtat. Den eld, som på detta sätt tändes hos de enkla åhörarna i Karesuando lilla mörka träkyrka, spred sig med hast över vidderna till de spridda människoboningarna och till nomadernas kåtor i skog och på fjäll. Den andliga rörelse, som utgick från prosten Laestadius, har efter honom fått namnet laestadianism. Denna fortlever ännu i dag inom alla de finsktalande församlingarna i Norrbotten samt i några angränsande trakter av de svensktalande församlingarna.

Laestadianerna utgöra icke en sekt i vanlig mening, enär de icke skilt sig från svenska kyrkan. Men i sin lärouppfattning avvika de i flera punkter från kyrkoläran. Bikten spelar bland dem en framstående roll. Ingen kan enligt deras uppfattning erhålla syndernas förlåtelse direkt av Gud utan det måste ske genom församlingens bemedling och vittnesbörd. Icke heller kan någon endast genom att läsa Guds ord komma till tro på Gud och vinna frälsning, utan detta måste ske genom det muntligen predikade ordet. De anse vidare att icke någon pånyttfödelse sker i dopet, och bönen får ingen djupgående betydelse, enär möjlighet till direkt förbindelse mellan Gud och den enskilda själen i själva verket förnekas.

Inom den laestadianska riktningen har de två senaste årtiondena en schism varit rådande, i det en del de s. k. västlaestadianerna intagit en strängt lagisk ståndpunkt under det att andra de s. k. östlaestadianerna hylla en mera evangelisk åskådning. Gemensamt för båda riktningarna är att de i avseende på utvärtes ting kräva stor enkelhet samt uppträda med stränghet mot all lyx i avseende på kläder och bostäder m. m. Laestadianerna hava såsom förut nämnts icke övergivit sin gemenskap med svenska kyrkan, av vilkens sakramentsförvaltning de begagna sig och i vilkens gudstjänster de även deltaga. Men de hava likväl sina egna predikanter, som hålla gudstjänster i byarna och utöva den intimare själavården bland riktningens anhängare. Dessa predikanter äro oskolade lekmän, som i det borgerliga livet gemenligen äro bönder, nybyggare eller arbetare. Karaktäristiska för den laestadianska riktningen äro de s. k. »liikutuksia», vilka yttra sig i märkliga utrop och ljud av olika nyanser, uttryckande skilda själsstämningar, och utgöra ett slags exstas. Liikutuksia betyder på svenska »rörelser».

I anslutning till omnämnandet av laestadianismen torde även några andra religiösa riktningar, som uppträtt i Norrbotten, böra vidröras. Under det gemensamma namnet Norrlandsläseriet framträdde redan på 1700-talet i Hälsingland och Härjedalen samt andra orter i Norrland vissa religiösa riktningar med stark evangelisk betoning och varm religiositet. Dessa voro utan tvivel frukter utav herrnhutismens inflytande. Såsom en avläggare av Norrlandsläseriet är det s. k. nyläseriet i Norrbotten att betrakta. Detta ledde icke sitt upphov från prästerligt håll såsom fallet var med laestadianismen utan utgick från lekmannahåll. I Piteå socken framträdde omkring år 1805 en avskedad soldat Erik Ståhlberg och gjorde sig till anförare och ledare av ett sällskap s. k. Nya läsare. Det utmärkande för dessa var att de hyllade en hyperevangelisk uppfattning, varigenom kristendomens etiska innehåll tillbakasattes och Kristi försoning gjordes till en frälsande makt oberoende av människans inre sinnesförändring. Åtskilliga andra religiösa lekmannaledare följde i Ståhlbergs fotspår. En sådan var inhysesmannen Lars Andersson från Sjulsmarks by i Piteå församling. Denne utfärdade år 1808 till ovannämnda läsaresällskap ett sändebrev med titel: Allvarlig förmaning till alla rättsinniga kristna att vakta sig för all falsk lärdom men i synnerhet för Per Tollessons skrifter[1]. I detta sändebrev drog Lars Andersson i härnad mot en enligt hans förmenande allt för lagisk lärouppfattning, som skulle gjort sig gällande i åtskilliga av kyrkans lärare utgivna uppbyggelseskrifter och i synnerhet i nyssnämnde Per Tollessons skrifter. Denne tadlas därför att han ville påbörda de kristna en ny skuld genom lagen och föra dem ifrån Kristus, ifrån nåden och välsignelsen till lagen, till gärningarna, till döden och förbannelsen etc. Hela andan i Lars Anderssons sändebrev är antinomistisk och förnekar nödvändigheten av trons frukter och ett helgat leverne.

[1] Per Tollesson var kyrkoherde i ärkestiftet, död 1821. Han utgav från trycket Christeliga predikningar samt Jesu Christi lefverne och lära.

I Ståhlbergs och Anderssons verksamhet låg ett frö till separation från kyrkan. Detta erhöll ny näring, när de s. k. nya böckerna i början av 1800-talet utkommo, nämligen 1811 års kyrkohandbok och 1819 års psalmbok, ävensom Lindbloms katekes. Nyläsarna trodde sig i dessa böcker spåra en neologisk surdeg. I själva verket förhöll det sig också så, att kristendomens etiska sida starkt betonades i de nya böckerna, varemot den evangeliska läran om rättfärdiggörelsen av tron allena icke kom till sin fulla rätt eller åtminstone icke starkare betonades. Det var därför lätt förklarligt, att nyläsarna med sin ensidigt evangeliska uppfattning skulle hysa misstro mot dessa böcker. Oppositionen mot desamma blev också en samlingspunkt, omkring vilken de fast och ihärdigt slöto sig samman. I Ersnäs by inom Nederluleå socken levde i förra hälften av 1800-talet en bonde vid namn Per Ersson. Denna utgav 1842 från trycket s. k. »Kristeliga anmärkningar över de huvudsakligaste falska lärosatser, som finnas i den nya katekesen, psalmboken och kyrkohandboken». Denna skrift, som var avfattad med för en bondeman osedvanlig skicklighet, förfelade icke att göra sin verkan. Det dröjde icke länge, förr än författaren och en annan bonde Johan Riström i Persön, Nederluleå socken, av sina anhängare utsågos att å högsta ort anmäla nyläsarnas klagomål. I följd härav ingingo de 1844 till Konungen med en ansökan att återfå de gamla böckerna eller ock att tillåtelse måtte lämnas de missnöjde att få avsöndra sig från svenska statskyrkan. Det är att märka, att vid denna tid konventikelplakatet var gällande och att det icke stod vederbörande lika fritt som i våra dagar att bilda nya religiösa sammanslutningar. Ansökningen blev ock efter vederbörandes hörande av Kungl. Maj:t lämnad utan avseende. Samma öde rönte en ny ansökan i samma riktning, vilken var underskriven av mer än 800 personer.

Motsättningen mellan nyläsarna och kyrkan tillspetsade sig efter hand mer och mer. Läsarna visade allt tydligare tendenser till separation och började att i sina kretsar införa egen sakramentsförvaltning samt vägrade att låta sina barn konfirmeras i kyrkan.

Det dröjde emellertid icke länge, innan osämja och söndringar yppade sig inom separatisternas egna led. Den egentliga upphovsmannen till tvisten var en vid denna tid i Luleå bosatt handlande vid namn Jonas Bodell. Till börden östgöte hade han i ungdomen erhållit någon undervisning i Söderköpings apologistskola och var för övrigt av naturen väl utrustad å huvudets vägnar. Till Luleå kom han år 1836 och gjorde sig där snart bemärkt för god begåvning och praktisk duglighet. Vid 1859-1860 års riksdag åtnjöt han förtroendet att vara ombud för Luleå stads borgarstånd. Bodell ådagalade ett stort nit för nykterhetens sak och hade även ett varmt religiöst intresse. Från början intog han en avgjort kyrklig ståndpunkt. Men så småningom började han i likhet med nyläsarna fatta misstro till de nya böckerna. Han skilde sig nu från statskyrkan och började verka i samförstånd med Per Ersson och Johan Riström. Endräkten blev dock icke beståndande. År 1860 uppkom nämligen emellan Bodell och hans båda förenämnda medarbetare en skarp tvist, som ledde till söndring dem emellan. Orsakerna härtill voro flere. Bodell yrkade bland annat på att separatisternas predikanter borde enligt augsburgiska bekännelsens 14 artikel vara ordentligen kallade. Riström och hans anhängare åter ansågo, att ordet borde få fritt förkunnas av den som därtill ägde förmåga. Vidare höllo Riström och hans anhängare före, att dans och allt deltagande i världsligt sällskapsliv vore att anse såsom köttsligt väsen. Bodell åter hade härutinnan en friare uppfattning och förklarade sig icke kunna tåla de sura pösmunkarnas spel att uppdikta ett elfte bud: Du skall icke dansa. Slutligen gingo uppfattningarna isär ifråga om dopet. Bodell ansåg, att den egentliga nyfödelsen skedde i dopet och att ingen annan nyfödelse var behövlig. Riström och Per Ersson förklarade emellertid, att den nyfödelse, som skedde i dopet, icke var tillräcklig, utan att det för människans frälsning krävdes en ny personlig pånyttfödelse. På grund av dessa och några andra skiljaktigheter inträdde en söndring i separatisternas led. De som slöto sig till Bodell ha sedermera benämnts bodellister.

Av de nämnda riktningarnas anhängare, vilka numera särskiljas i »separatister», (gammalseparatister) och »bodellister», finnas i våra dagar endast ett relativt fåtal kvar, nämligen i Piteå landsförsamling, Älvsby församling och Norrfjärden. De vidhålla fortfarande sin opposition mot de »nya böckerna» och använda vid sina sammankomster den gamla kyrkohandboken och 1695 års psalmbok. För sina barns undervisning ha de anordnat särskilda skolor, i vilka kristendomsundervisningen bedrives efter Svebilii katekes. Dessa skolor förorsaka emellertid vederbörande skolmyndigheter stora bekymmer, enär de lärare, som där äro anställda, icke äga kompetens för sin läraregärning, och den undervisning, som meddelas i skolorna, är mycket underhaltig.

Av nyare frikyrkliga riktningar såsom metodister, baptister, Waldenströmare, adventister samt frälsningsarmén m. fl. äro de flesta mer eller mindre representerade även inom Norrbottens län. Då emellertid dessa äro för var man kända, torde ingen redogörelse för deras åskådning och verksamhet behöva här lämnas.

Vad det kyrkliga församlingslivet i egentlig mening angår har detta under skilda tider framträtt med olika styrka allt eftersom en större livaktighet på det andliga området eller tröghet och indifferentism gjort sig gällande. I stort sett har en sund kristlig uppfattning varit rådande i folkmedvetandet och djup vördnad för kyrka och kristendom fortlevat generation efter generation, om också den personligt innerliga religiositeten icke alltid varit mera allmänt framträdande. Beträffande det närvarande kyrkliga läget i Norrbotten torde som allmänt omdöme kunna uttalas, att den evangelisk-lutherska kristendomen och fädernas kyrka ha djupa rötter särskilt i allmogebefolkningens hjärtan. Vad återigen angår den del av länets befolkning, som är knuten vid den industriella verksamheten, synes denna till stor del ha kommit bort ifrån gammaldags kyrklig fromhet.

Till befrämjande av större andlig livaktighet och fördjupande av det kyrkliga församlingslivet ha i senare tider bildats fria föreningar i de flesta församlingar, såsom missionsföreningar, ungdomsföreningar m. m.

Ett särskilt organ för en livaktigare kyrklig verksamhet i stiftet har också skapats, i det efter beslut av 1915 års prästmöte s. k. stiftsmöte och stiftsråd inrättats. Stiftsmötet utgör en frivillig sammanslutning av präster och församlingsmedlemmar med gemensam uppgift att tjäna kyrkligt församlingsliv och kyrklig kärleksverksamhet inom stiftet. Stiftsrådet, som utses av stiftsmötet, har att såsom organ för detta verkställa dess beslut och i övrigt under tiderna mellan stiftsmöten fullgöra stiftsmötets uppgifter. I stiftsrådet är biskopen självskriven ordförande.

Samma svårigheter, som i dessa nordliga trakter under lång tid hämmade den kyrkliga utvecklingen, ha givetvis även gjort sig gällande ifråga om undervisningen och detta i ännu högre grad än beträffande den rent kyrkliga verksamheten. Länge dröjde det, innan någon skola inrättades i Norrbotten. Ända till på 1600-talet torde de flesta människor här uppe ha saknat färdighet att läsa i bok. Förut är omnämnt, att vid företagna visitationer i Lule lappmark ingen kunde läsa innantill förutom klockaren. Något bättre var väl förhållandet i kustlandet, men även där torde läskunnigheten vid denna tid ha varit föga utbredd. Då husförhören började införas, blevo dessa ett medel att befrämja läsfärdigheten och kristendomskunskapen hos befolkningen. Så småningom började man väl ock att anställa särskilda personer, som själva förvärvat sig någon liten boklig kunskap, att undervisa barnen. Denna uppgift anförtroddes vanligen åt sådana personer, som av en eller annan orsak voro oförmögna till kroppsarbete. Efter hand som läskunnigheten spred sig, torde även föräldrarna själva hava bemödat sig om att lämna sina barn någon undervisning i hemmen.

Den första skolan i Norrbotten inrättades i Piteå av Gustaf II Adolf år 1619. Denna skola var emellertid företrädesvis avsedd för lapska ynglingar, vilka man ville förbereda för fortsatta studier i avsikt att utbilda dem till präster och lärare i lappmarkerna. Piteå befanns dock snart vara en för detta ändamål olämplig plats för skolans förläggande. Den flyttades fördenskull såsom förut är nämnt redan år 1631 till Ume lappmark, där den sedermera verkat först i Lycksele och sedan i Tärna, under namn av Skytteanska skolan.

Sedan Piteå stad år 1621 fått privilegier, inrättades därstädes en trivialskola år 1632 med rektor, con-rektor samt fyra kolleger. Denna skola var förlagd till gamla staden eller Öjebyn, men sedan denna plats år 1666 härjats av eldsvåda, flyttades skolan till den nya staden, det nuvarande Piteå. Skolan har under tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar. Efter att från början ha varit organiserad som en högre trivialskola förvandlades den omkring 1810 till en lägre sådan. Sedermera blev den på 1850-talet förvandlad till ett s. k. lägre elementarläroverk med 5 klasser. Vid den nya läroverksreformens genomförande år 1905 förändrades den till samskola.

I Luleå stad inrättades år 1632, alltså samtidigt med Piteå trivialskolas tillkomst, en mindre skola eller pedagogi. Huruvida därförut någon skola funnits i Luleå är ej med säkerhet känt. År 1650 undergick skolan någon förändring och läraren, som dittills kallats pedagog, fick nu titeln skolmästare. Så vitt av tillgängliga källor framgår undergick skolan sedermera ingen förvandling förr än den år 1810 omorganiserades till en lägre apologistskola. I samband därmed anställdes förutom skolans föreståndare eller rektor en andre lärare eller kollega. Längre fram förändrades skolan på 1850-talet till ett lägre elementarläroverk men utvidgades år 1864 till ett högre elementarläroverk. Från början var detta fullständigt endast på reallinjen. År 1871 kompletterades det emellertid med latinlinje, och en lektor i latin och grekiska tillsattes, sedan landstinget utfäst sig att bestrida dennes avlöning för en tid av 5 år. Sedermera skedde inskränkningar i läroverkets reallinie, så att den bibehölls endast till och med sjätte klassen. Orsaken härtill var det ringa antalet elever på reallinien. Sedan förhållandena emellertid härutinnan ändrat sig, anslog riksdagen år 1898 medel till utsträckning av undervisningen å reallinien. Läroverket har sedan dess varit fullständigt på båda linierna.

Även i Torneå anlades på Gustaf Adolfs tid en skola, till vars underhåll genom kungl. brev den 13 februari 1630 anslogs djäknepengar av Torneå socken till skolmästarnas löner samt sedermera jämväl 30 tunnor spannmål av kronotionde från Lövånger. Angående skolans vidare historia ha inga källor varit författaren tillgängliga. Hülphers uppgiver emellertid i sin beskrivning över Västerbotten, att skolungdomen sedan 1770-talet mera till- än avtagit och under vissa tider uppgått till 50. Då efter finska kriget Torneå stad avskildes från Norrbotten och lades till Finland, följde även denna skola med.

I Haparanda, som anlades 1812 med köpingsrättigheter och 1842 erhöll stadsprivilegier, inrättades ett treklassigt läroverk med rektor och två lärare. I förra hälften av 1840-talet tillkom vid skolan ytterligare en lärare. Längre fram utvidgades läroverket efter hand, så att det mot slutet av 1800-talet blev femklassigt. Vid den nya läroverksreformens genomförande år 1905 förändrades skolan till samskola. På grund av Haparanda stads belägenhet vid gränsen åtog sig staten alla kostnader för samskolans upprätthållande. Skolhuset är emellertid uppfört av staden med vissa bidrag av statsmedel ävensom något bidrag av landstinget.

I detta sammanhang må antecknas, att såväl Luleå högre allmänna läroverk som samskolorna i Piteå och Haparanda för någon tid sedan erhållit nya tidsenliga lärohus nämligen Piteå år 1894, Luleå år 1905 och Haparanda år 1917.

På senare tider ha inom länet även en del andra undervisningsanstalter inrättats, vilkas uppgift är att meddela realskolebildning. Från början ha flere av dessa varit inrättade som privata samskolor men numera förvandlats till kommunala mellanskolor. Sådana mellanskolor finnas i Nederkalix, Boden, Malmberget och Kiruna.

Vad den högra kvinnliga undervisningen angår dröjde det länge, innan några anstalter inrättades i länet till förmån för densamma. Först år 1875 grundades i Luleå ett elementarläroverk för flickor. Från början hade detta att kämpa med stora ekonomiska svårigheter och saknade egna lokaler. Genom enskild offervillighet samt understöd från stadens sida, ävensom genom åtnjutande av sedvanligt statsbidrag för undervisningens bedrivande, har emellertid läroverket så småningom vunnit ekonomisk stadga och genomgått en glädjande utveckling. Under senare hälften av 1890-talet uppfördes ett särskilt lärohus för läroverket. Detta, som från början kunde anses tidsenligt och till utrymmet tillräckligt, är dock numera med den utveckling läroverket på senare tiden undergått för trångt och i behov av utvidgning. En brist är ock, att gymnastiksal saknas. Läroverket, som från första början var endast 2-klassigt, har efter hand utvidgats, så att det nu omfattar 8 klasser.

Även i Piteå och Haparanda ha under någon tid läroverk för flickor varit i verksamhet. Dessa inrättades något senare än elementarläroverket för flickor i Luleå. Sedan emellertid de nya samskolorna efter läroverksreformens genomförande inrättats i dessa städer, blevo flickskolorna därstädes indragna.

Efter denna korta redogörelse för sådana läroanstalter, som haft och hava till uppgift att meddela en högre undervisning, komma vi nu till den egentliga folkundervisningen. Denna erhöll, som bekant, i vårt land sin organisation först genom 1842 års folkskolestadga, varigenom förordnades, att folkskola skulle finnas i varje församling. Före denna tid var den undervisning, som meddelades åt folkets barn i hela vårt land, synnerligen otillfredsställande. Men särskilt var detta fallet i Norrbottens län. Någon folkskola fanns icke inom hela länet, utan undervisningen skedde, såsom redan förut är antytt, så gott sig göra lät i hemmen eller genom invalider och arbetsodugliga personer, som själva ägde någon läsfärdighet och därför kunde anlitas att undervisa barn. En mycket stor procent av länets befolkning saknade förmåga att läsa i bok. Med skrivkunnigheten var det ännu sämre beställt. Få voro de personer, som ens kunde skriva sitt namn. Allmänt begagnade man sig därför av s. k. bomärken, när man skulle underteckna handlingar och dylikt.

Men även efter folkskolestadgans tillkomst dröjde det en god tid, innan något ordnat folkskoleväsen kom till stånd i länet. I konungens befallningshavandes 5-årsberättelse för åren 1842-1846 finnes följande uttalande av landshövding Hedenberg om folkskoleväsendet i Norrbotten: »Efter ofta, under den tid varom fråga är, inom församlingarna hållna sockenstämmor, och sedan de hinder, vilka jag tid efter annan uti underdåniga skrivelser inför Eders Kungl. Maj:t haft nåden framställa, till en del blivit undanröjda, har med folkundervisningen kommit så långt, att alla församlingar utom en enda dels beslutat, dels och i mer eller mindre mån påbörjat byggnad av hus för fasta skolor invid kyrkorna. Allmogens övertygelse om nyttan och nödvändigheten av dessa skolor börjar nu att bliva allt mer utbildad.»

Emellertid meddelas i samma berättelse, att folkundervisningen icke ens i Luleå stad år 1846 var kommen i verksamhet, och i fråga om skolväsendet i Lappmarksförsamlingarna heter det i berättelsen: »Folkundervisningen är inom Arvidsjaur med statens biträde uti en ambulatorisk skola börjad men i övriga Lappmarker har någon sådan av bristande tillgångar icke kunnat åstadkommas.»

Vid slutet av 1860-talet hade utvecklingen kommit så långt, att fasta skolor voro inrättade vid de flesta församlingskyrkor inom länet. På grund av församlingarnas vidsträckthet var det dock endast en ringa del av barnen, som kunde deltaga i undervisningen vid dessa skolor. För de barn, som bodde på längre avstånd från kyrkoplatsen, inrättades så småningom ambulatoriska skolor. Dessa flyttade dock på ett flertal stationer varje år, varför den tid, under vilken barnen undervisades på varje plats, blev mycket kort. År 1869 beslöt landstinget anslå medel för att i någon mån avhjälpa bristerna i skolväsendet. På lämpliga ställen inom kommunerna skulle inrättas småskolor, vari de barn, som icke voro i tillfälle att besöka den ordinarie fasta skolan, skulle erhålla undervisning i alla de ämnen, som tillhörde folkskolan eller åtminstone dess minimum. Enligt landstingets beslut skulle skolornas antal ökas, så att förutom den folkskola med examinerad lärare, som enligt folkskolestadgan skulle finnas i varje församling, en skola bleve tillgänglig för varje 1,000-tal av länets befolkning, varvid skulle iakttagas, att kommun, vars folkmängd överstege t. ex. 1,500 invånare, skulle anses erfordra två småskolor men kommun med folkmängd under 1,500 blott en. I länet funnos för det dåvarande 35 småskolor jämte 8 flyttande folkskolor. För att genomföra den av landstinget beslutade planen krävdes ytterligare 32 småskolor. Lönen till lärarne vid dessa skolor bestämdes till minst 200 riksdaler om året i ett för allt. Till denna lön skulle landstinget bidraga med 100 kronor för varje lärare.

År 1880 funnos i länet 43 folkskolor och 146 småskolor. Huru folkskoleväsendet sedermera utvecklat sig framgår i någon mån av efterföljande tabell:

Då i denna uppsats endast avses att ge en bild i breda drag av folkskoleväsendets utveckling, torde någon närmare analysering av de meddelade siffrorna icke vara av behovet påkallad. Som man finner har folkundervisningsväsendet inom länet gått framåt med stora steg. I städerna och industrisamhällena ävensom på flera platser på själva landsbygden äro också folkskolorna numera organiserade efter den bästa typen. Men å andra sidan återstår ännu mycket att önska ifråga om folkskoleväsendets utveckling. Antalet mindre folkskolor är fortfarande oproportionerligt stort och ett starkt behov av skolformernas förbättring förefinnes i stor utsträckning inom de flesta församlingar. Åtgärder i sådant syfte ha också börjat vidtagas. Beträffande länets lappmarksförsamlingar och Överkalix socken, har riksdagen anvisat bidrag av statsmedel härtill.

Ifråga om länets finsktalande församlingar har staten sedan några årtionden tillbaka lämnat särskilda bidrag för skolväsendets upphjälpande. Jämte de av församlingarna själva inrättade skolorna ha därstädes inrättats statsskolor, vilkas bekostande helt och hållet bestrides med statsmedel endast med några mindre prestationer från församlingarnas sida. De första statsskolorna i finnbygden inrättades år 1888, nämligen en i Lappträsk av Karl Gustavs församling, en i Teurajärvi av Korpilombolo församling, en i Nikkala av Nedertorneå församling och en i Turtola av Övertorneå församling. Sedermera ha efter hand dylika statsskolor grundats, så att de i närvarande stund utgöra i den egentliga finnbygden 88 till antalet. Av dessa äro 50 mindre folkskolor och 6 småskolor. De övriga äro folkskolor. Dessutom finnas i Jokkmokk 2 och i Överkalix 3 statsskolor. Statsskolorna stå under domkapitlets i Luleå omedelbara omvårdnad. Domkapitlet tillsätter och entledigar lärare vid dessa skolor samt utövar i stort sett beträffande dem de funktioner, som ifråga om andra skolor tillkomma skolråden, dock att skolråden vid uppkomna vakanser ombesörja tjänsternas ledigförklarande och med egna yttranden insända ansökningshandlingarna till domkapitlet.

I alla skolor inom de finsktalande församlingarna är undervisningsspråket numera svenska. Erfarenheten har visat, att ehuru barnen från de finsktalande hemmen vid skoltidens början icke förstå det svenska språket, de likväl snart nog lära sig att följa med undervisningen på detta språk och att inhämta god färdighet i dess skriftliga och muntliga behandling, så att de efter genomgången folkskolekurs obehindrat kunna röra sig med detta språk. Genom de svenska skolorna i finnbygden har ett verksamt skydd skapats mot finskans framträngande på svenskans bekostnad.

Vad fortsättningsskolan angår, har denna påbyggnad på folkskolan icke vunnit någon vidare utveckling i länet. År 1919 funnos inalles 13 fortsättningsskolor. Sedan det numera emellertid blivit påbjudet, att fortsättningsskola skall finnas för varje folkskola, och skolplikt införts jämväl för fortsättningsskolan, kommer denna skolform utan tvivel att gå en rask utveckling till mötes. På flera platser i länet, särskilt i städerna och industrisamhällena, äro redan fortsättningsskolor av 1918 års typ inrättade och de flesta av dessa äro yrkesbestämda.

Ett särskilt kapitel beträffande folkundervisningen i länet utgör frågan om undervisningen av nomadlapparnas barn. Förut är omnämnt, att en skola år 1619 anlades i Piteå för undervisning av lapska ynglingar, vilken dock snart flyttades till Umeå lappmark. Sedermera vidtogos inga särskilda anordningar för undervisningsväsendet bland lapparna förr än under frihetstiden. Den första lappskolan anlades i Jokkmokk år 1732. I Arjepluog inrättades en liknande skola år 1743, i Jukkasjärvi 1744, i Karesuando 1750 och i Gällivare 1756. Skolkursen var vid dessa skolor tvåårig och barnen vistades vid skolan året om. Till lärare vid desamma kunde endast präst antagas.

Vid sidan av de fasta lappfolkskolorna inrättades på 1740-talet även s. k. kateketskolor, som ambulerade mellan lapparnas visten och kåtor. Lärarne vid dessa skolor kallades kateketer och hade till uppgift att meddela barnen undervisning i kåtorna. Därjämte skulle de förrätta morgon- och aftonbön i lappbyarna och på söndagarna uppläsa en predikan ur postillan, då lapparna lågo avlägset från kyrkan. De voro avlönade av lappmarks ecklesiastikverk, men lapparna själva skulle bestå dem med mat och kläder. Kateketernas antal uppgick i början 1760-talet till 12 i samtliga lappmarker inom Norrbotten och Västerbotten.

Genom kungl. brev den 9 september 1818 skedde en förändring i lappskoleväsendets organisation. Lappskolorna i Jukkasjärvi, Karesuando och Arjepluog indrogos. Såsom orsak till denna indragning uppgives i kungabrevet »själva skolans otillräckliga och föga gagnande beskaffenhet» ävensom »att i betraktande av det nomadiska levnadssätt lapparna föra de nuvarande permanenta skolor bliva föga gagneliga i jämförelse mot den större nytta, som bör väntas av ambulatoriska lärare, vilka åtföljande lapparna under deras flyttningar äro i tillfälle att alltid uti kåtalagen meddela nödig undervisning så för barnen som äldre personer».

Undervisningen skulle nu ske endast genom ambulerande kateketskolor. Då emellertid de dittills »nyttjade och illa lönte kateketers mindre skicklighet gjort att kateketundervisningen ej motsvarat sitt ändamål, skulle kateketerna undergå en särskild utbildningskurs hos vederbörande församlings pastor eller annan därtill skicklig prästman. För undergående av sådan utbildning skulle bland de förmögnare och mest ansedda lappar utses stadgade och till seder godkända ynglingar eller äldre personer eller, därest dugliga ämnen ej voro bland lapparna att tillgå, de mest kunniga ynglingar i skolorna och ibland nybyggarna de, vilka därtill kunde finnas tjänliga». Det antal kateketer, som ansågs behövas för Norrbottens och Västerbottens lappmarker beräknades till 24.

För utövande av tillsyn över kateketskolorna tillsattes två s. k. missionärer, vilka skulle vara prästmän och hava var och en sitt distrikt, inom vilket de hade att besöka lapparna i deras vistelseorter och inspektera kateketskolorna samt medverka vid undervisningen. Vid den nu nämnda omorganisationen av lappskoleväsendet bibehöllos i Norrbotten endast två fasta lappfolkskolor, nämligen uti Jokkmokk och Gällivare. Även dessa voro avsedda att indragas, men indragningen blev ej verkställd.

Den sålunda införda nya ordningen blev gällande t. o. m. år 1846. Nämnda år utfärdades ett »Nådigt reglemente för ecklesiastikverket i lappmarken». Genom detta återinfördes de fasta lappskolorna, och de ambulerande kateketskolorna avskaffades. Skolmästarna vid de fasta skolorna skulle nu var och en ombesörja undervisningen i hela sitt distrikt och ägde för detta ändamål att antaga tjänliga biträden, till vilkas avlönande de åtnjöto ett visst anslag årligen mot redovisningsskyldighet inför biskop och domkapitel.

År 1877 vidtogos åtskilliga förändringar i reglementet för lappmarks ecklesiastikverk. Den viktigaste förändringen bestod däruti, att kateketskolorna återinfördes till tjänst för de barn, som icke kunde få undervisning i fast lapp- eller folkskola.

Sedermera skedde ingen viktigare förändring i det lapska skolväsendet förr än år 1913. Nämnda år utkom nämligen en nådig kungörelse angående ändring av de delar utav reglementet för lappmarks ecklesiastikverk, vilka angingo skolväsendet. En fullständig omorganisation av lappskoleväsendet skedde nu. Enligt nyssnämnda nådiga kungörelse skulle alla fasta lappfolkskolor indragas, enär de visat sig otjänliga för sitt ändamål med hänsyn till lapparnas nomadiserande levnadssätt. I stället inrättades dels s. k. fasta nomadskolor, dels flyttande nomadskolan. I de flyttande nomadskolorna erhålla barnen undervisning under de tre första åren av sin skolplikt. Därefter intagas de i de fasta nomadskolorna, där de ävenledes under tre år skola undervisas. Dessa senare skolor äro inrättade efter mönstret av s. k. vinterkurser för flyttlappars barn inom Karesuando och Jukkasjärvi församlingar, varom förordnades genom nådigt brev den 1 februari 1895. Den årliga undervisningstiden i de fasta nomadskolorna omfattar i regel 3 månader men kan i vissa fall utsträckas till fyra månader. Under den övriga tiden av läsåret skall läraren vid den fasta nomadskolan verka såsom vandrande nomadlärare. Den årliga tjänstgöringstiden för vandrande nomadlärare omfattar 168 läsdagar men kan, där sådant med hänsyn till lapparnes flyttningar synes erforderligt, av vederbörande domkapitel något inskränkas, dock att tjänstgöringstiden i intet fall må understiga 156 läsdagar. De fasta nomadskolornas antal är i Norrbotten 7 med lika många lärare. De vandrande nomadskolorna utgöra 19 med en lärare i varje skola.

Det lapska skolväsendet står från och med år 1917 under tillsyn av en s. k. nomadskoleinspektör, vilkens befattning inrättades i samband med vissa förändringar i reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk år 1916.

Alla kostnader för det lapska undervisningsväsendet bestridas av statsmedel. För folkbildningsändamål bland lapparna utgår nämligen ett årligt förslagsanslag, vilket för närvarande utgör 205,000 kronor.

För utbildning av lärare vid länets skolor funnos inga anstalter inrättade i Norrbotten förrän på 1870-talet. Till folkskolorna erhöllos lärare från folkskoleseminariet i Härnösand. Utbildningen av småskollärare åter, skedde på det sätt, att vissa folkskollärare fingo i uppdrag att lämna därtill hågade och lämpliga ynglingar och flickor undervisning och handledning för att göra dem dugliga att nödtorftigt sköta undervisningen i småskolorna. Härför erhöllo vederbörande folkskollärare lämplig ersättning av landstinget. Denna ordning fortgick till i senare hälften av 1870-talet. Vid 1876 års landsting förelåg förslag om inrättande av ett flyttande småskoleseminarium. Frågan föll visserligan vid detta landsting, men någon tid därefter blev förslaget antaget. Kursen blev till en början 1-årig, och seminariet flyttade mellan de olika älvdalarna i länet. Vid 1898 års landsting beslöts, att seminariet skulle bliva fast och förläggas till Öjebyn, dit det fortfarande är förlagt. Någon tid senare beslöt landstinget inrätta ytterligare ett småskoleseminarium i länet. Detta var från början förlagt till Töre, men flyttades efter några år till Råneå. På grund av inträdande överproduktion på småskollärarinnor, indrogs emellertid detta seminarium efter ungefär tioårig verksamhet.

I länet finnas även 2 av staten inrättade småskoleseminarier, nämligen i Haparanda och Murjek. Lärokursen i dessa seminarier är treårig.

Haparanda seminarium, som är avsett för utbildande av lärare och lärarinnor för småskolorna och de mindre folkskolorna i de finsktalande församlingarna, inrättades på grund av nådigt brev den 25 september 1874, sedan riksdagen samma år beviljat å ordinarie stat ett förslagsanslag av 12,000 riksdaler att användas till befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar. I denna summa ingick även kostnaderna för seminariets drift. Detta anslag har sedermera allt eftersom statsskolor inrättats och kostnaderna för seminariet stigit gång efter annan höjts och utgår numera med 300,000 kronor.

Murjeks seminarium, som från början var förlagt till Mattisuddens by, i Jokkmokks församling, anlades år 1875 och flyttades år 1904 till Murjek inom samma församling, dit det fortfarande är förlagt. Detta seminarium har till uppgift att utbilda lärare och lärarinnor i lappmarksförsamlingarna. Såsom en särskild uppgift tillkommer detsamma att utbilda nomadlärare. Elever, som förbinda sig att efter avlagd examen antaga anställning vid nomadskolorna, äga att uppbära större stipendier än övriga elever vid seminariet.

I samband härmed må omnämnas, att en kurs för utbildande av vandrande nomadlärare varit anordnad år 1917 i Vittangi i överensstämmelse med i reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk givna bestämmelser, varjämte repititionskurser för eleverna i förenämnda kurs sedermera hållits.

Något seminarium för utbildande av folkskollärare har icke funnits i länet förrän år 1907. Sedan riksdagen år 1906 på Kungl. Maj:ts förslag efter framställning av domkapitlet beslutat inrätta ett folkskoleseminarium i Luleå, trädde detta i verksamhet höstterminen 1907. Från början var det inrymt i av staden upplåtna provisoriska lokaler, men fick år 1911 inflytta i ett eget av staten uppfört tidsenligt lärohus. Sedan 1916 är denna läroanstalt utvidgad till dubbelseminarium. Egentligen är det ett manligt seminarium, men på senare åren ha även kvinnliga elever där intagits. I samband med utvidgningen till dubbelseminarium har en större flygelbyggnad blivit vid detsamma uppförd och fr. o. m. 1921 tagits i bruk.

Vad folkskoleinspektionen beträffar, har även denna undergått en motsvarande utveckling som folkskoleväsendet. Ursprungligen sköttes inspektionen såsom en bisyssla, vanligen av någon prästman. Detta fortgick ända till den nya folkskolinspektörsorganisationens införande år 1915. Visserligen hade därförut den inspektör, som anställd i länets svensktalande delar under ett tjugotal år haft denna befattning såsom huvudsyssla, men i de finsktalande delarna av länet var inspektörssysslan fortfarande en bisyssla. Fr. o. m. 1916 indelades länet i 3 inspektionsdistrikt med var sin självständiga inspektör. Sedermera, efter det riksdagen år 1919 beslutat utöka folkskoleinspektörernas antal i riket, har länet indelats i 4 inspektionsdistrikt, av vilka två till huvudsakligaste delen, utgöras av de finsktalande församlingarna.

Slutligen torde i samband med folkundervisningen böra erinras om att inom länet finnas två folkhögskolor, nämligen en i Sunderbyn av Nederluleå församling och en i Matarengi av Övertorneå församling. Den förra grundades år 1896 och var från början under omkring 10 år förlagd till Boden, varefter den flyttades till Älvsbyn, där den verkade två år, och sedan till Sunderbyn. Den andra, som benämnes Tornedalens folkhögskola och huvudsakligen är avsedd för den finsktalande ungdomen, grundades år 1900 och har under hela tiden varit förlagd till Matarengi.

En del andra skolor, avseende folkundervisningen finnas även, såsom t. ex. en högre folkskola i Luleå stad samt en del lärlings- och yrkesskolor på åtskilliga platser i länet, men då särskilt de stadganden, som angå yrkesundervisningen äro helt nya och organisationen av hithörande skolor nyss är påbörjad, finnes intet material för en närmare redogörelse i fråga om de åtgärder, som vidtagits i de särskilda skoldistrikten för inrättande av dylika skolor. Till folkundervisningsanstalterna kunna även räknas de arbetsstugor, som inrättats i länets lappmarker och finnbygd. Dessa torde emellertid komma att behandlas särskilt i detta arbete, varför de här lämnas åsido.

Den redogörelse, som härovan lämnats för den andliga odlingens utveckling i Norrbotten har på grund av ämnets stora omfattning och av hänsyn till utrymmet, måst bliva mycket ofullständig och summarisk. Den torde dock vara tillräcklig för att giva ett intryck av att andliga krafter varit och äro i verksamhet för att befrämja den norrbottniska befolkningens religiösa, sedliga och intellektuella utveckling. Denna utveckling är ingalunda mindre viktig än den materiella. Det är ock att hoppas, att den andliga odlingen allt framgent skall göra säkra framsteg, så att vid sidan av de materiella värden, som framskapas inom detta vårt lands nordligaste län, vilket hedrats med benämningen »Sveriges framtidsland», må finnas en rik fond av andliga skatter, som utgöra en bestående egendom för länets befolkning.

I nära 30 år hade folkhögskolan vuxit inom Sveriges gränser, innan en planta av det unga trädet också sattes i Norrbottens jord. Och liksom man vore frestad att säga, att det blott var en händelse, som gjorde, att de ungdomsskolor, som efter representationsreformens genomförande planerades i flera trakter i vårt land, blevo folkhögskolor och ej högre folkskolor, kan man frestas att säga, att det var en tillfällighet, som gjorde, att tanken föddes att upprätta en folkhögskola i Norrbotten. Dock – vi människor »se blott endels»; och vad som synes oss tillfälligt, kan för kommande släkten klart framträda såsom en nödvändig länk i utvecklingens kedja.

För 34 år sedan blev en ung löjtnant kommenderad att tillsammans med sin chef företaga en »militär upptäcktsfärd» genom Norrbotten. Denna färd följdes med få års mellanrum av flera dylika och vad den unge löjtnanten därunder såg gjorde ett djupt intryck på honom. Norrbottens oerhörda naturrikedomar, dess storartade odlingsmöjligheter – åh! vilka fält för mänsklig företagsamhet! Vilka skatter lågo ej här och väntade på att bliva tagna i bruk! Men den befolkning, som var närmast till att utnyttja dessa skatter, både sig själv och landet till fromma, gjorde det icke. Ekonomiskt understöd från det övriga landet kunde väl behövas, men, vad som först av allt behövdes, det var andlig väckelse och upplysning. Folkmaterialet var gott. Den unge mannen hade lärt sig hålla av detta folk och tro på folksjälens möjligheter. Väckelse och upplysning – det var de krafter, som skulle sätta utvecklingen i gång, och bäggedera ville folkhögskolan meddela. Alltså borde en folkhögskola upprättas i Norrbotten.

Hur klart denne entusiastiske upplysningsvän – alla norrbottningar, »som voro med då», torde veta, att han är samme person som numera överste E. Melander – fattat folkhögskolans mål, framgår av ett uttalande i den förträffliga programskrift »En folkhögskola för Norrbotten» som av honom utsändes för att förbereda saken, och söka väcka anslutning till den och vari det bl. a. heter: »Ett ädelt, nyttigt och verksamt liv är det ideal som framhålles för de unga, och kunskaperna få de lära känna såsom bundsförvanter vid strävandet efter att leva ett sådant liv. Kärleken till detta ideal skall väcka kärlek till medlen, verka behov efter vetande, och en dylik väckande verksamhet är folkhögskolans första och förnämsta. – Men skall den kunskap efter vilken begäret väckes bliva av verkligt gagn både för den enskilda och det allmänna måste kärleken väckas till hembygd och land samt sist men icke minst till arbetet, icke tankearbetet blott utan i all synnerhet kroppsarbetet. Men det målet vill hon tillika söka nå, att den, som går efter plogen, arbetar av högre bevekelsegrunder än den som går före, och att den, som svänger lien över gräset, ser lönen för sin möda i högre ljus än den, som skall äta det.»

Norrbotten, Sveriges framtidsland, det var för skaparen av den första folkhögskolan i Norrbotten mera än en vacker fras. Han hade insett den djupa innebörden i dessa ord, och nu skulle folkhögskolan hjälpa till att förverkliga den tanke, som i dem låg innesluten. Men Norrbotten är ej blott »framtidslandet». Det är ock gränslandet. Och de problem, som alltid möta i ett gränsland, de finnas ock här. Så skulle folkhögskolan hjälpa till att lösa även de problemen – ty folkhögskolan bör gå främst i utvecklingen – och så kom det sig, att den första norrbottniska folkhögskolans uppgift blev vidare än övriga svenska folkhögskolors.

I överensstämmelse därmed upptogos naturligen de grundläggande folkhögskoleämnena historia, geografi, karaktärsteckningar, modersmålet samt även sådana praktiska ämnen som slöjd, manlig och kvinnlig, ritning med huvudvikt lagd på byggnadsritningar samt skolköksundervisning, och torde denna folkhögskola vara den första som upptog denna viktiga och ej minst för de norrbottniska hemmen så behövliga undervisning. Men därutöver meddelades en särskild undervisning i svenska för de finsktalande eleverna. Norrbotten hyser inom sina gränser minst 25,000 finsktalande personer, dels av finskt, dels av svenskt ursprung. I den första folkhögskolekursen voro över fjärdedelen av eleverna finsktalande – namn sådana som Matinlassi och Nikkalavainio vittna nogsamt om elevernas ursprung – och det gällde att göra dessa ungdomar så förtrogna med svenskt språk, att de med utbyte skulle kunna tillägna sig folkhögskolans övriga undervisning och såmedelst föras in i svenskt kulturliv. Man förstår, att uppgiften var krävande nog. Marken var obruten och saken oprövad häruppe. Många funnos också, som med misstro åsågo förberedelserna till skolans start och spådde mycket ringa anslutning. Dess bättre blevo dessa spåmän ej sannspådda. När folkhögskolan, som man efter någon tvekan beslutat förlägga till Boden, hösten 1896 under högtidliga former och i närvaro av länets främste män invigdes, hade ej mindre än 36 ungdomar infunnit sig som elever. Föreståndare var överste Melanders broder, agronom Yngve Melander, dittills lärare vid folkhögskolan Hvilan i Skåne. Ekonomiskt understöd hade lämnats och utlovats av ett flertal bildningsvänner både i Norrbotten och söderut. Främst bland dessa märkes konung Oscar, vilken ådagalade sitt stora intresse för bildningsarbetet i högan nord genom att till underhåll av en frielev vid folkhögskolan lämna ett årligt bidrag om 250 kr. Av landstinget erhölls också anslag, ehuru blygsamt, samt anslag av staten. Med en viss tillförsikt kunde alltså framtiden ses i möte. Under växande anslutning av elever utvidgades skolan i Boden med flera avdelningar. Några data ur dess utveckling må anföras. 1897 upprättades en andra årskurs med övervägande undervisning i lantbruksämnen, vilken avdelning följande år blev erkänd som statsunderstödd lantmannaskola och blev den första av detta slag i Norrbotten. 1902 togo kurserna i husdjursskötsel och hemmamejerihantering sin början vid skolan, år 1905 följda av kurser för utbildande av kontrollassistenter. För upphjälpande av trädgårdsodlingen inom länet anordnades fr. o. m. år 1905 särskilda trädgårdskurser, liksom ock initiativet till de sedermera så populära »lantmannaveckorna» togs vid skolan i Boden, där den första lantmannaveckan anordnades år 1903.

Den lovande utveckling, som skolan uppnådde i Boden blev emellertid avbruten. Bodens utveckling till stadssamhälle och militärort voro de förnämsta skälen för skolans förflyttning därifrån till Älvsbyn, varest den under 2 år hade ett tillfälligt ehuru gott hem, varefter den definitivt förlades till Sunderbyn i Neder-Luleå socken i omedelbar närhet av järnvägen Luleå–Boden. Här har dess arbete alltmera samlats om det egentliga folkhögskolearbetet – de kurser, som avsågo fackutbildning på lantbrukets område ha flyttats till Grans lantmannaskola – liksom elevantalet, vilket de första åren efter förflyttningen nedgick, sedan sakta men säkert ökats. Skolan har fått allt starkare fäste inom det svensktalande Norrbotten.

Under skolans Boden-tid voro ett avsevärt antal elever, 50 % och däröver, från andra norrländska län. Nu består så gott som hela elevskaran av elever hemmahörande i Norrbotten.

Ovan antyddes, att en av den första norrbottniska folkhögskolans viktigaste uppgifter vore att bidraga till utbredande av svenskt språk och svensk kultur i det finsktalande Norrbotten.

Så maktpåliggande syntes detta arbete, att entusiastiska fosterlandsvänner menade det vara nödvändigt att en särskild folkhögskola med denna uppgift såsom det centrala anlades uppe i finnbygden i den finsktalande befolkningens mitt. Häradshövding G. Kronlund och dåvarande folkhögskoleläraren Ludv. De Vylder togo initiativet. Upprop utsändes och den vädjan man riktade till landsmän söderut förklingade ej ohörd. Avsevärda bidrag inflöto och den 15 okt. 1899 kunde Sveriges nordligaste folkhögskola öppnas i Matarengi by av Över-Torneå socken i egna lokaler och på egen grund. De som satte verket i gång, hade ej ställt sina anspråk så högt. Man hade beslutat att börja kursen, om blott 12 elever voro anmälda. Antalet översteg emellertid 30 och däromkring höll det sig under det första tio-talet år för att sedan sakta ökas. Givet är att undervisningen i denna folkhögskola, där ⅓-½ av eleverna voro finsktalande måste läggas något annorlunda an vid landets övriga folkhögskolor. så inrättades för de finsktalande elever, som ej alls förstodo svenska, en särskild språkkurs, som pågick under c:a 14 dagar innan folkhögskolekursen började och med 5-6 timmars daglig undervisning, för att sedan fortsätta med 1-2 timmars undervisning pr dag. Men icke blott närvaron av sa många finsktalande elever ha gjort svenskan till det viktigaste ämnet vid denna skola. Även de utpräglade landsmål, som förekomma i det svensktalande Norrbotten – mera egendomliga, ju längre norrut man kommer, såsom t. ex. Över-Kalixmålet – gjorde det nödvändigt att giva svenska språket ett mycket framstående rum på timplanen, ifall den unge lärjungen på den korta tid, som folkhögskolekursen omfattar, eller 6 månader, skulle något sa när hinna lära sig att nöjaktigt behandla riksspråket i tal och skrift.

F. ö. förekomma samma ämnen som vid våra övriga folkhögskolor. Dock betonas måhända undervisningen i de s. k. praktiska ämnena (träslöjd och kvinnlig slöjd) något mera, liksom ock eleverna få deltaga i rent kroppsarbete, flickorna t. ex. i mjölkning o. s. v. Karaktäristiskt för uppfattningen i de bygder inom vilka Matarengi-skolan företrädesvis verkar är ett yttrande av en nykommen elev till en av skolans tjänarinnor. Då han hörde, att denna föregående år varit elev på skolan, sade han: »Hur kan du tjäna, sedan du gått igenom folkhögskolan?» Är den uppfattningen allmän, att förvärvande av teoretiskt vetande gör en »för fin» till kroppsarbete, då gör skolan givetvis rätt uti att i handling visa, att andligt och kroppsligt arbete kunna gå hand i hand och värderas lika högt.

Länets båda folkhögskolor äro organiserade som samskolor och voro bland de första av detta slag i Sverige. Likaså har ända från skolornas tillkomst internatsystemet varit genomfört. Eleverna äta och bo på skolan. De skola känna, att de på skolan ha ett hem. Lärare och elever intaga gemensamt sina måltider. Söndagseftermiddagarna äro i allmänhet ägnade åt sällskaplig och otvungen samvaro lärare och elever emellan, liksom ock aftnarna esomoftast ägnas åt högläsning, sång, musicerande, diskussioner el. dyl.

Folkhögskolornas insats i det kulturella arbetet utöver det egentliga skolarbetet kan endast antydas. Genom de årligen återkommande stora vinterfesterna med deras starka nationella inslag ha de förvisso bidragit till fosterlandskänslans väckande och fördjupande. Vid skolorna anordnade föreläsningskurser och läraremöten ha haft sin betydelse för samkänslans stärkande och varit eggande till fortsatt bildningsarbete. Slutligen ha flera av folkhögskolornas lärare utövat en livlig föreläsningsverksamhet, dels i nykterhetsföreningar, dels i föreläsningsföreningar.

I detta sammanhang även några ord om varifrån folkhögskolornas elever kommit. De flesta ha varit söner och döttrar ur jordbrukarehem, men en ganska avsevärd del – vid Sunderby folkhögskola över 30 % – ha kommit från arbetarehem. Efter slutad skolkurs ha ej lika många återgått till jordbruk som kommit därifrån, och detta gäller även länets lantmannaskolor. Saken förklaras därav, att en del jordbrukareungdom, som söker sig till dessa skolor, utgöres av sådana, som ej se sig möjlighet till att framdeles kunna förvärva eget jordbruk och vilka därför genomgå en skolkurs för att såmedelst kunna vinna sin utkomst i andra förvärv. Av dem som genomgått folkhögskolorna ha mycket få emigrerat och ännu färre lämnat Norrbotten för att flytta till andra delar av landet. Man kan sålunda med fullt fog påstå, att frukterna av de norrbottniska folkhögskolornas arbete också kommer Norrbotten till godo. Om dessa frukter tillkommer det icke mig att döma. De äro ock av sådan art, att de måhända först efter åratal bliva fullt skönjbara. Detta kommer att ske i samma mån som folkhögskolan fyllt sin främsta uppgift: att vara en skola för livet.

Lantmannaskolan är ett barn av den svenska folkhögskolan. Den första lantmannaskolan upprättades på Hvilans folkhögskola i Skåne, och avsåg att åt de unga, som först i folkhögskolan fått en grundläggande, väckande och allmänbildande upplysning, giva de för en nutida jordbrukare behövliga fackkunskaperna. Lantmannaskolan i denna form förutsatte alltså, att folkhögskolans väckande upplysning gått förut. Först skulle hos den unge hågen väckas att leva ett gott, ädelt och nyttigt liv, var än hans plats blev i samhället, och därefter skulle den fackliga utbildningen följa, i detta fall på jordbrukets område. Då skulle de meddelade kunskaperna lättare upptagas, bli mera levande och fruktbärande. Erfarenheten har visat, att denna åskådning var riktig.

De lantmannaskolor, som först upprättades i Norrbotten voro av ovan skisserade art och voro att betrakta som en slags andra årskurs till folkhögskolorna med huvudsaklig undervisning i jordbruksämnen. Undervisningen, som övervägande var teoretisk, pågick samtidigt med folkhögskolan och var i några ämnen gemensam med folkhögskolans, t. ex. i stats- och kommunalkunskap samt sång. Emellertid kombinerades denna undervisning med undervisning i praktiskt jordbruksarbete, vilket med fördel lät sig göra, då till båda skolorna, såväl Bodens som Matarengi, hörde eget jordbruk. Denna praktiska undervisning var så mycket mera nödvändig häruppe som vid tiden för lantmannaskolornas upprättande de väl och ändamålsenligt skötta hemmanen voro ganska tunnsådda i Norrbotten, och det ej – som söderut – var vanligt att taga emot s. k. jordbrukselever. Lantbruksundervisningen vid läroanstalten i Boden utvidgades som ovan nämnts, genom inrättande av kurser i husdjursskötsel och hemmamejeri (1902), kontrollassistentkurser (1905) samt kurser i trädgårdsskötsel samma år. Ovan är också nämnt om det initiativ, som togs genom den på rektor Y. Melanders initiativ hållna s. k. lantmannaveckan år 1903.

Den år 1912 beslutade omorganisationen av rikets lantmannaskolor medförde väsentliga ändringar även för de norrbottniska lantmannaskolorna. Lantmannaskolan i Sunderbyn nedlades samma år, övertogs av hushållningssällskapet och förlades till den för detta ändamål inköpta egendomen Gran i Öjebyn, Piteå socken, varest den tog sin början hösten 1914. Hit förlades ock de i Boden och sedan till Sunderbyn flyttade hemmamejerikurserna, liksom här också sommaren 1914 öppnades en lanthushållsskola för unga kvinnor. Lantmannaskolan på Gran är en s. k. B-skola och till en sådan omändrades också lantmannaskolan i Matarengi. Läroämnena äro i huvudsak de samma som vid de förutvarande lantmannaskolorna med huvudvikten lagd på jordbrukslära och husdjurslära, men för inträde i en B-skola fordras endast genomgången folkskola eller motsvarande kunskaper. Lantmannaskolan skall, även om den, som fallet är i Matarengi, är förlagd till samma plats som en folkhögskola, ha särskild föreståndare och särskild styrelse och i övrigt från folkhögskolan skild organisation.

Hela elevantalet vid Matarengi lantmannaskola under 21 år utgör 179, varav 108 från den s. k. finnbygden, hela elevantalet vid Grans lantmannaskola under 7 år utgör 112 st.

Lantmannaskolans uppgift i vårt vidsträckta och på odlingsmöjligheter så rika län är mycket stor. Huru de kunnat fylla den uppgiften, därom må jordbrukets målsmän uttala sig. Men det torde vara otvivelaktigt, att utvecklingsmöjligheterna på jordbruksområdet, trots det nordliga läget, äro ofantliga.

Visserligen förbinder sydsvensken med uttrycket »Norrbotten – Sveriges framtidsland» begreppet av de stora skogarna, de rika malmfälten, de brusande vattenfallen med sina tusentals obrukade hästkrafter. Men jag är viss om, att Norrbottens största rikedom ligger i de till synes karga, väldiga vidder, som blott vänta på dikarens spade, på rödjarens yxa, på brukarens plog och på – vägar, för att giva bröd åt tusenden, nej, åt hundratusenden. Vilket storartat perspektiv! Men för att detta en gång skall bliva verklighet fordras främst väckelse och upplysning av Norrbottens ungdom.

Jag böjer mig i vördnad och beundran för alla dem, som med små resurser, i avsides bygder röjt mark och brutit bygd och under möda och försakelser lagt teg efter teg till Sveriges odlade jord. Men jag ser med hoppets ögon emot den dag då av ödebygden blivit en folkrik trakt, bebodd av en upplyst, kunnig jordbrukarestam, då det blivit sanning vad det gamla ordet säger, »att ödemarken skall blomstra såsom en lilja.»

Att den dagen må rycka allt närmare – därför vilja de norrbottniska folkhögskolorna och lantmannaskolorna arbeta.

I arbetsstugornas 10-årsberättelse, utgiven år 1913, lämnar rektorn Carl Svedelius, som år 1903 organiserade de första arbetsstugorna på länets landsbygd, en livlig skildring av huru därvid tillgick.

Till länsstyrelsen inströmmade under vinterns lopp ideliga rapporter om hotande nöd på grund av felslagen skörd, särskilt i lappmarken och finnbygden.

Det artade sig till en svältvinter, svårare än i mannaminne, för den jordbrukande befolkningen.

Foderskörden hade för många nästan helt förolyckats; kreaturen måste nedslaktas. Och vad skulle man taga sig till utan mjölk – näringsämnet framför alla andra! Ställningen i många och åter många hem, där även under ett normalt år födan var knapp, närmade sig förtvivlan.

Statsmakterna trädde nu hjälpande emellan. Tidningspressen sörjde för att hela vårt folk dag efter dag fick följa det organiserade nödhjälpsarbete för Norrbotten, som av landshövding Karl J. Bergström med stor kraft igångsattes. Aldrig hade våra nordligaste bygder och deras hittills undangömda befolkning varit föremål för ett så varmt och så allmänt intresse tillförne.

Ej minst ömmade man för barnen, vilka nöden och försakelserna skulle drabba tyngst. Litet varstädes i kyrkbyarna och i andra större byar anordnades fri barnbespisning. Men huru skulle man nå barnen i de mest isolerade och följaktligen mest hjälplösa hemmen, kringspridda över lapp- och finnsocknarnas väldiga arealer med väglösa mil mellan boplatserna?

Då, när vintermörkret lägrade sig som tätast över den nödställda landsdelen, framkastades förslaget att på kyrkplatserna anordna tillfälliga anstalter, liknande de i ett stort antal städer i riket på initiativ av professorskan Anna Retzius grundade arbetsstugorna. Till sådana anstalter, vilka emellertid måste anordnas såsom fullständiga internat, borde man hämta barnen från ödemarkernas hem.

Sagt och gjort. Annandag jul anträdde rektor Svedelius färden genom de mest hemsökta orterna. Det var en färd i rissla under veckor, fyllda av ett rastlöst organisationsarbete. Frukten av ansträngningarna visade sig snart. Redan i början av februari voro 8 stugor öppnade under ledning av dugliga och varmhjärtade föreståndarinnor. Provisoriska lokaler hade i hast anskaffats och försetts med för det stora hemmet oundgängliga inventarier. Efter hand mottogos i dessa arbetsstugor – så blev redan från början deras namn – omkring 400 barn, gossar och flickor i ålder 7-16 år, vilka således funno en tryggad fristad undan brist och vanvård. Många lånade hjälpsamma händer till företaget. Järnspislar, kokkärl, servis, filtar och täcken, husgeråd och andra förnödenheter, verktyg och slöjdredskap av olika slag uppsändes till kommittén i Luleå från de mest skilda trakter av landet. Vid anskaffningen av matvarorna hade arbetsstugorna en särskilt nitisk och varmhjärtad vän i dåvarande underinspektoren vid Stockholms norra station, Alfr. Eriksson. Tack vare den ledareställning han intog ifråga om nödhjälpstransporterna till de hemsökta bygderna kunde han med framgång bevaka arbetsstugornas intressen att få del av de rikliga håvorna från huvudstaden och orter söder därom. Och ifrån Luleå dirigerades sändningarna till respektive järnvägsstationer för att därifrån på foror forslas den långa vägen till de vitt skilda bestämmelseorterna. Givetvis insamlades även penningar. Så överlämnades genom centrala nödhjälpskommittén i Stockholm ett totalbelopp av 32,000 kronor till arbetsstugorna. Konung Oscar själv skänkte med varm hand 5,000 kronor. Vad som icke åtgick för stundens behov insattes i bank.

Sedan dess ha 18 vintrar höljt de norrbottniska ödebygderna i snö och mörker.

Utvecklingen har nu fortskridit därhän, att ett nödår, liknande det som år 1902-1903 övergick Norrbotten, näppeligen vidare behöver befaras.

Men de »arbetsstugor», som en gång anordnades såsom ett led i ett tillfälligt nödhjälpsarbete, finnas ännu kvar, ja de ha vuxit i betydelse och även i antal. De ha gjort sitt namn och sin gärning kända över hela Sverige. Ty för den länge vanlottade landsända, som en gång såg dem födas, ha de blivit till bestående allmänt gagn av den banbrytande beskaffenhet, att arbetsstugorna befunnits innebära lösningen av en av de svåraste sociala och nationella problem, som »Norrland» i rikt och alltjämt växande mått erbjuder.

Redan från början höllos barnen i arbetsstugorna till skolundervisning, och användes tiden i övrigt till deras handledning i slöjd efter ortens behov och särskilt för egen beklädnad, varjämte såväl gossar som flickor fingo flitigt deltaga i hushållsbestyren: matlagning, diskning, rengöring, vedhuggning, snöskottning, ved- och vattenbärning. Det anbefalldes även, att föreståndarinnorna vid arbetsstugorna i finnbygden skulle söka lära sina skyddslingar tala svenska.

I »stugorna» förvandlade den sunda närande födan snart nödårets bleka barn till en stark, frisk och hurtig ungdom. Arbetet gick med liv och lust. Arbetsstugornas barn blevo tack vare den bättre näringen även mera mottagliga för skolundervisningen. De många praktiska göromålen, ordningen och snyggheten satte också snart sin prägel på dem, och de i hemmen sysslolösa händerna visste snart att både rappt och väl handskas med nål, strumpstickor, kniv och hyvel. Snart nog kunde en och annan äldre pojke tillverka sitt första par bandskor. Och i arbetsstugorna började vardagssvenskan (till skillnad från den s. k. skolsvenskan) göra sitt inträde.

Befolkningen var ännu tveksam, där den ej var direkt misstänksam, såsom mot allt nytt. Det flitiga arbetet och de stränga ordningsreglerna tyckte man icke om. Den föda som bjöds – gröt och välling, ärter och bönor mest, men föga renkött, knappast något kaffe och framförallt ingen tobak – var också märkvärdig. Många ansågo maten alltför fin, andra för dålig. Det hela hade tycke av något slags arbetsinrättning, menade man, och i ett par församlingar kallades arbetsstugorna »grötskolor» med en smått föraktfull betoning. Men prästerskapet, folkskolinspektörerna och kulturens målsmän i allmänhet aktgåvo med växande glädje resultatet av barnens vistelse i arbetsstugorna. Man upptäckte, att man nu fått möjlighet att bereda skolundervisning för de många småbyarnas och enstaka lägenheternas skolpliktiga barn, och man varsnade allt gott inflytande, som vistelsen i arbetsstugorna utövade på barnen, fysiskt och psykiskt.

Allt mera utbredde sig den mening, att verksamheten måste göras permanent. Den allmänna barmhärtighetens intresse för Norrbottens arbetsstugor upphörde icke heller med nödåret och syntes ingiva förhoppningar även för framtiden. Gåvor fortforo att inkomma, om än ojämt. Åtminstone så länge någon ändring härutinnan icke skedde, ansåg sig styrelsen i Luleå givetvis böra fortfarande uppehålla de åtta anstalterna. År efter år förgick, icke sällan under stora ekonomiska svårigheter, men verksamheten hölls dock flytande, och snart var det icke längre fråga om annat än att söka säkerställa den allt framgent.

Rätt snart klarlades alltså den väg, arbetsstugorna hade att gå, och de uppgifter, de hade att fylla. Sedan verkningarna av nödåret upphört och barnantalet i arbetsstugorna kunnat minskas till högst 30 i varje anstalt, hämtades systematiskt barnen till arbetsstugan från sådana fattiga hem, där möjlighet till normal skolgång eljest var utesluten. Barnen fingo härigenom helårsundervisning i folkskola. Så blev varken mer eller mindre än en ny skolform given en vanlottad landsända.

Ytterligare spirade i arbetsstugorna svenskt språk, svensk sed och svenskt tänkesätt i den mest löftesrika brodd. Ett nationellt nyodlingsarbete sålunda av den allra största betydelse. Föräldrarna blevo också förtjusta över att barnen lärde sig så bra svenska. Önskan att bliva svenskar även i språket har länge besjälat vår finnbygds befolkning. Icke minst av denna anledning övervanns befolkningens misstrogenhet mot arbetsstugorna så småningom för att helt försvinna och bytas i det mest oinskränkta förtroende. Allt flera församlingar gåvo tillkänna sin önskan att även de erhålla en arbetsstuga, och där man redan hade en sådan anstalt ville man ha ytterligare en eller flera.

Men mest i förgrunden trädde likväl arbetsstugornas utomordentligt betydelsefulla sociala uppgift. De blevo satta att verka bland en befolkning, vars oföretagsamhet och resignation säkerligen i väsentlig mån härrör sig eller förstärkes av den långa, mörka vinterns och köldens beklämmande intryck på människan, och vars fattigdom på grund av den nästan fullständiga isoleringen är mera hjälplös än i andra delar av vårt land. En uppryckning måste givetvis begynna med ungdomen. En klarare belysning härav kan ej lämnas än i den skildring, jag här nedan inrycker av den nyligen avlidne folkskolinspektören Vitalis Karnell. Knappast någon annan skildring, som jag läst, ger en så åskådlig bild av norrbottnisk ödebygd. Och som en dylik bild icke förekommer i annat sammanhang i denna bok, synes skildringen förtjäna att här insättas tämligen obeskuren.

Låt mig draga fram några bilder från ödemarkshemmen, både mörka och ljusa.

För några år sedan måste jag till en liten by, tre rökar, i nordvästra Jukkasjärvi, ungefär två mil från järnvägslinjen. Skolrådets ordförande hade meddelat, att där skulle vara skola, men vid framkomsten fick jag veta, att läraren ännu ej kunnat taga sig dit. Med häst kunde man inte komma fram för snömassornas skull, och ren stod icke att få. Alltså fanns ingen annan råd än att spänna på skidorna, och de buro mig fram, när dagen svalkades. Från en bergås kunde jag se gårdarna och alltså vända skidorna på den, som såg präktigast ut. Inkommen hälsar jag, men ingen svarar. Husfadern ligger med mössan på i en trälåda i ett hörn, dåsar och röker. Husmodern satt vid spiseln, där några sura pinnar pyrde, med den minste vid bröstet. Fem, sex ungar krälade på golvet i smuts och boss men kilade hastigt bakom pörtmuren, och det dröjde länge, innan jag kunde locka dem fram. Tre voro i skolåldern. Men när de äntligen kröpo fram – huru de sågo ut! Trasiga utan all gräns, blåbleka, raggiga och osnutna. Ingen lampa fanns och intet ljus, endast från de pyrande pinnarna i spiseln spreds ett ytterst vemodigt sken över rummet. Vid en vägg stodo ännu ett par trälådor, sängplatser för så många barn, som kunde rymmas; resten fick ligga på golvet på en renhud med någon mattrasa till täcke. På bordet lågo resterna efter middagen kvar, illaluktande skinn och ben av sursik och utspilld surmjölk.

Och människornas sinnen voro, i enlighet med omgivningen, dystra och tunga. Ingenting tog man sig för, och huru skulle man väl kunna se att göra något i den skymning, som rådde. Husmodern måste ju ut för att mjölka och ge nattfoder åt de två korna och husfadern för att sköta hästen, men det var allt. Och så går tiden, kväll efter kväll, vintern igenom, och kvällen är lång, ty den börjar kl. 3.

Man får vara ytterst försiktig vid inledandet av samtal. Gubben får man snart några ord av genom att stillatigande bjuda honom sin tobakspung. Jag gick alltså fram till sängen och räckte honom min pung, varvid han långsamt förde benen över lådkanten, tog emot pungen, stoppade sin pipa och sa’ tack. För tobak tackar man alltid på svenska. Och så ville han utförligen ha reda på vem jag var och vad jag hade där att göra, ehuru jag presenterat mig vid inkomsten i pörtet. Hustrun mutar man med kaffe på så sätt, att man undrar, om hon inte skulle vara så snäll och koka lite’ kaffe. Tobak och kaffe öppnade våra hjärtan och löste våra tungors band. Fadern och modern hade aldrig gått i någon skola, men Iiskon Olli hade lärt dem att stava så pass, att de fingo »gå fram». Tidigt hade de gift sig, och så hade barnskaran kommit, och hur de hade det såg jag ju. Tro icke, att de klagade eller beklagade sig – bara ripfångsten slog till, var det ingen nöd. Slår den fel något år, så vet nog Gud råd. Glädjeämnen hade de inga. »Åhjo, barnen.» Tietenki. Javisst!

»Men tro Ni inte, att barnen skulle bli till ännu större glädjeämne, om de finge komma ut och lära sig något? Ni har ju både söner och döttrar, alla kunna icke i framtiden få rum på nybygget, några kunde få arbete ute i världen och komma sig upp, de som övertaga nybygget kunde genom arbete och flit göra det trevligare och trivsammare för Er på gamla da’r och för sig själva.»

En skygg liksom skrämd blick från modern. »Jag släpper icke mina barn ifrån mig.»

»Ja, men någon varaktig skola kan aldrig komma till stånd här, du måste vara förståndig och tänka på dina barns bästa. Tänk på, att kristna människor skulle vilja ge dem vård, fostran och göra dem till kunniga och nyttiga människor.

»Vaikka» (= fastän) var det enda svaret.

Här var ju kärlek till barnen, ehuru missriktad. Men här var ock en viss stolthet mitt i all fattigdom.

Med fäderna går det rätt bra att komma till rätta i fråga om barnen, men mödrarna äro ofta omöjliga. De försvara sina barn hemma vid boet lika tappert som lejoninnan sina ungar vid kulan.

Jag var mycket i beråd, huruvida jag skulle våga be hustrun sopa golvet, innan vi gingo till sängs, men det var ju omöjligt lägga sig på golvet såsom det såg ut. Jag bad alltså mycket försiktigt.

»Hade jag vetat, att någon skulle komma, hade jag väl ändå sopat.» I vardagslag brukades tydligen inte det. Där fanns inte heller någon kvast, utan en flicka måste ut i ladan och hämta en lövkärve. Så totalt likgiltig för all snygghet var hustrun, liksom för övrigt för allt.

Med en och annan variation äro de alla lika, dessa ensliga nybyggen, och livet förflyter som i det nu beskrivna. Men i många har jag dock funnit att på djupet rör sig svagt en längtan efter något bättre. De klaga sällan eller aldrig, dessa människor, men de äro med om att förhjälpa sina barn ur efterblivenheten.

I en enstaka gård, som jag ofta besökt, var hustrun ännu mera slö än på de flesta andra ställen, och därför såg det också ut i huset om möjligt värre än annorstädes. Men mannen var pigg och medveten om eländet, smutsen och trasorna, och han led tydligen. Han fick också råda, när det för ett par år se’n var fråga om att sända äldsta dottern till arbetsstugan. Jag skall nedan tala om, vad detta hade för verkan.

Dessa voro nu de mörka bilderna. Men det finns ljusa också.

Jag har några synnerligen goda vänner å ett enstaka nybygge här uppe, 4 mils väg från andra människoboningar. För många år sedan drevs jag in där av snöstorm. Och vad mötte mig. Man, hustru, två döttrar, 15 och 16 år gamla, och en son, 14 år, alla glada, förnöjsamma, vakna och duktiga människor. Alla voro snygga och rena. En munter brasa sprakade i spiseln, en lampa brann i taket. Fadern och sonen höllo på med en säng till avsalu, mor satt i vävstolen, flickorna spunno och spolade. Golvet var renskurat, husgerådet hade sin bestämda plats. Vadan nu allt detta! Föräldrarna voro båda fattigmans barn, men de voro från en större by och hade båda i ungdomen fått lära sig både det ena och det andra, läsa, räkna, skriva och arbeta. Kärleken till varandra och den inneboende arbetslusten voro starka nog för att de skulle våga trotsa ensamheten och besvärligheterna – och så byggde de sin stuga här i marken. Det var för långt och kostsamt att sända barnen till skolan, när de blevo i den åldern, men far och mor hade lärt dem vad de kunde, och det var tydligen nog. Ensamheten, kölden och mörkret hade icke förmått bryta ned dessa människor. Varför? Genom den inbördes kärleken, genom den fond av kunskaper, färdighet och arbetslust, de fått med sig ut i livet, hade det ensamma hemmet blivit en ljus och lycklig liten värld. Och fastän detta hem i yttre måtto från början var lika utfattigt som de förut beskrivna, ökades dock under sådana förhållanden välståndet år efter år.

Därför upprepar jag, vad jag förut sagt, låtom oss genom barnen bära solsken, kunskaper och arbetslust till ödemarkshemmen, så skola de i sinom tid komma att likna det sist beskrivna.

Jag känner människor, högt bildade och utmärkta människor, som säga så här: »Men varför taga det där avsides boende folket ur dess omedvetenhet? De äro vana vid sin ställning och äro kanske (de tillägga dock kanske) lika lyckliga i denna som vi i vår.»

Om du, käre läsare, möjligen skulle ha sådana tankar, så frågar jag dig, vilken bild du tycker vara vackrast av ovanstående. Inte tror jag, att du skulle vilja förflyttas till den tid, då våra förfäder gingo omkring och bölade i vildmarken. Visst har kulturen med sig många förbannelser, men vi kultivera icke med förbannelserna utan med välsignelserna som mål – välsignelser för individen, samhället, fosterlandet.

Det är, så vitt jag förstår, just till detta mål arbetsstugorna sträva.

Det är synd, min käre läsare, att du inte med egna ögon får se, huru arbetsstugorna här uppe arbeta. Om du vill vara så god och följa med mig, vill jag med några rader ge dig åtminstone en hum därom.

En februarimorgon kl. 7 ger jag mig iväg från Nattavaara by till arbetsstugan vid Råneå älv. Jag vill komma tidigt för att få vara med om arbetsdagen från början. Alla äro uppe, städningen är undanstökad, alla barnen äro klädda varmt och snyggt, äro morgonfriska och glada. Ett långt bord är dukat, med stora porslinsskålar och skedar, och vid varje skål ligger ett stort stycke gott, hårt bröd. På föreståndarinnans kallelse komma barnen till bordet, knäppa sina händer och läsa högt bordsbönen. Så fyllas skålarna med varm mjölk – voj, voj, med vilken aptit barnen äta. Det gick som en varm våg genom mig, och jag hade mycket svårt att hejda glädjetårarna. Samma barn, som jag sett i deras avlägsna hem, försummade, undernärda och skygga, hade jag nu framför mig, omhuldade, rosenkindade och frimodiga.

Så skulle vi ner till skolan vid stationen. »Få vi åka med?» »Ja visst, opp med er bara!» Och de klängde sig upp i släden, framme och bak och på mig. Aldrig i livet skulle de vågat närma sig släden där hemma vid nybygget, men här voro de genast tilltagsnare.

De äldsta ha redan hunnit ganska långt i svensk kunskap såväl genom den ständiga övningen hemma i arbetsstugan som genom undervisningen här i skolan. Dagen går, skolarbetet upphör, middagen är undanstökad, barnen få vila sig en stund eller leka, varefter läxläsningen börjar. När den är klar, börjar arbetet i slöjdrummen. Gossarna snickra, göra skor, binda borstar m. m. Flickorna sy allehanda nyttiga saker och lappa och stoppa. I stugan är arbete, glädje och sång, liv och lust. Och föreståndarinnan går som en intresserad och god mor, leder och övervakar det hela. Efter en duktig portion gröt sover snart hela skaran i enkla men rena och varma bäddar.

Så var det i Nattavaara arbetsstuga, och skulle du våga dig ända upp till Vittangi, kära läsare, och vara med om en arbetsdag där, skulle du få bevittna precis detsamma. Jag skall blott tillägga, att i Nattavaara liksom i Vittangi få barnen naturligtvis även hjälpa till med allting i huset, såsom laga mat, städa, diska, bära ved och vatten. De skola lära sig att bli kunniga i allt och nyttiga på många sätt.

Jag nämnde ovan, att jag skulle berätta, vad verkan det hade, att flickan i ett enstaka hem fick komma till arbetsstugan. I hemmet hade hon nästan verkat idiot, så att jag inte haft stor förhoppning om henne. Efter bara ett år i Vittangi arbetsstuga såg jag henne där. Men var det väl samma flicka. Hon hade blivit klarögd, vacker och vaken, hon kunde le och leka och var mycket beskäftig. Men jag skulle bli ännu mera överraskad. Sedan flickan varit i arbetsstugan två år och var hemkommen, kom jag än en gång till hennes hem. Men det var inte alls samma hem! Modern svarade på min hälsning och log, hon var hel och ren, fars byxor voro hela, fast lappade, syskonen, som stultade omkring på golvet, voro ansade och snutna, och i huset hade tydligen funnits både kvast och skurvatten. I taket hängde t. o. m. en lampa. Far hade börjat taga sig för med arbete om kvällarna. Jag frågade mig själv, vadan denna förändring, jag frågade hustrun, huru det kunde komma sig, att de voro så glada och hade så trevligt. »Dottern har kommit hem.» Flickan hade omsatt i hemmet, vad hon sett och lärt i arbetsstugan. Det hade tydligen hos henne funnits ett frö, som i rätt jordmån och med rätt skötsel kunde gro, bli planta, bära blomma och frukt. Det hade förresten redan burit frukt.

Vi ska’ inte misströsta. Med lite’ kärlek, intresse och med tålmodigt arbete kunna vi omskapa den kargaste natur – skulle vi då inte också kunna omskapa de kargaste hem och förkrympta människobarn?

Vi bygga upp bildstoder och härliga palats. Det måste ett kulturfolk göra. Men ni, som bo i solskenet och kulturens sköte, och vi, som satts här uppe i Ultima Thule att verka för kulturens spridning, låtom oss gemensamt bygga upp de levande människorna efter den förmåga, vår människokärlek och känslan av vårt ansvar giver.

Av de åtta första arbetsstugorna blevo fyra förlagda till finnbygden, nämligen i Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö och Pajala socknar, samt fyra i lappmarken, nämligen i Arvidsjaurs, Arjepluogs, Jokkmokks och Gällivare socknar, av vilka den sistnämnda emellertid även är att hänföra till de finsktalande socknarna. Alla arbetsstugorna förlades till kyrkbyarna, utom den i Övertorneå, vilken inrättades i Pello by invid Torne älv. År 1907 förflyttades emellertid arbetsstugan i Pajala till Vittangi och år 1910 arbetsstugan i Gällivare kyrkoby till Nattavaara, fem mil söder om Gällivare kyrkby.

När arbetsstuguverksamheten artade sig att bliva permanent, koncentrerades intresset på möjligheten att ersätta de provisoriska lokalerna, vid flera stugor mycket otillfredsställande, med egna lämpliga byggnader. Under årens lopp har detta även i stor utsträckning lyckats, tack vare en storartad offervillighet från allmänhetens sida. I insamlingsarbetet för åstadkommande av dessa nya lokaler har fru Julia Svedelius i Stockholm tagit en särskilt verksam del. Först av alla erhöll arbetsstugan i Jokkmokk sitt egna hem, en gåva av bröderna Per och Carl Wikström. I Arjepluog och Vittangi uppförde vederbörande kommuner på egen bekostnad präktiga hus för arbetsstugorna därstädes. Något tidigare hade centralstyrelsen själv uppfört sin första, låt vara anspråkslösa nybyggnad, nämligen för arbetsstugan i Pello. Sedermera hava nybyggnader verkställts av centralstyrelsen år 1913 i Korpilombolo samt år 1917 i Tärendö och i Nattavaara.

Den allmänna givmildheten lämnade emellertid tillfälle till verksamhetens utvidgning med icke mindre än tre nya arbetsstugor, förlagda, en till Korpilombolo (Teurajärvi by), vilken socken därmed fick sin andra arbetsstuga, en till Junosuando och en till Karesuando, rikets nordligaste socken. För dessa tre arbetsstugor uppfördes under åren 1914 och 1915 av centralstyrelsen nya, ändamålsenliga lokaler. Under senvintern 1916 nedbrann genom vådeld arbetsstugan i Karesuando, men redan nästa höst reste sig ur askan en ny byggnad i den brunnas ställe. Slutligen bör nämnas, att arbetsstugan i Pello under år 1920 undergått en fullständig ombyggnad, samt att stiftelsen nu har under uppförande en ny arbetsstuga i Pajala, vilken socken därmed återfår den anstalt, som den på sin tid fått avstå till Vittangi.

Arbetsstugan i Vittangi har däremot under fjolåret övertagits av Jukkasjärvi kommun.

Arbetsstugornas organisation var redan från början synnerligen enkel och genomförd med hänsyn till intresset av att verksamheten leddes efter de lokala förhållandenas krav i de särskilda orterna. Centralstyrelsen, tillsatt av länsstyrelsen och med landshövdingen såsom ordförande, var förlagd till Luleå, och dess funktioner utövades huvudsakligen av en verkställande ledamot, tillika sekreterare och kassaförvaltare. Vid varje arbetsstuga förordnades en särskild lokalstyrelse med uppdrag att handhava den närmaste vården och tillsynen över anstalten. Genom initiativ av dåvarande landshövdingen i länet Oscar von Sydow erhöll verksamheten år 1913 en fastare organisation och ombildades till en stiftelse.

Enligt urkunden avse arbetsstugorna att i främsta rummet bereda fattiga barn i länets mest glesbebyggda trakter skolundervisning och färdighet i handaslöjder efter ortens behov samt att därförutom genom deras uppfostran till arbetsamhet och rena seder bidraga till skapandet av goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare. I arbetsstugorna skola fördenskull intagas sådana skolpliktiga barn från fattiga hem, vilkas skolundervisning eljest komme att försummas eller vilka lida av kroppslig eller andlig vanvård. Vistelsen vid arbetsstugan varar i regel, tills barnet fullbordat sin skolgång eller blivit konfirmerat, blott att barnet under sommarmånaderna, då arbetsstugan hålles stängd, samt även, då så ske kan, under julferierna bör vistas i sitt hem. Vid barns avgång från arbetsstugorna bör åt detsamma så vitt möjligt beredas tillfälle till självförsörjning och ett gott hem.

Organisationen i övrigt är enligt reglementet fastställd i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som gällt från början.

Utan att vilja trötta med någon statistik ber jag att här få lämna några uppgifter i avrundade siffror rörande arbetsstuguverksamheten under de 18 år, den pågått.

Under dessa år ha över 1,000 norrbottniska barn genomgått fullständig arbetsstugukurs, vart och ett av dem under 4 till 5 år i medeltal.

Alla de tusen barnen skulle, så framt de icke tagits om hand av arbetsstugan, ha gått miste om skolundervisning eller fått åtnöja sig med allenast en synnerligen underhaltig sådan under kortare tider.

Av barnen ha över 700 varit finsktalande, d. v. s. vid sin intagning endast talat finska. När de lämnat arbetsstugan, ha de lärt sig använda svenska såsom vardagsspråk.

Utspisningens omfattning framgår av uppgiften, att antalet portioner under sista arbetsåret varit 231,000 med en genomsnittlig kostnad av 26 öre för portion.

Driftkostnaden har, per barn och år räknat, under krisåren uppgått till omkring 400 kronor, men beräknas nu kunna nedbringas.

Beträffande arbetsstugornas ekonomi kan nämnas, att omkostnaderna för driften under årens lopp vuxit från, exempelvis, 22,500 kronor för åtta anstalter med 200 barn under arbetsåret 1906-1907 till Kr. 135,000 för elva anstalter med 313 barn under arbetsåret 1919-1920.

Härtill komma de betydande utgifterna för nybyggnader och större reparationer.

Att verksamheten med dessa oerhört växande utgifter kunnat hållas vid makt och även utvidgas, får uteslutande tillskrivas den allmänna givmildheten och statens mellankomst. De bidrag, som kunnat lämnas av kommunerna själva, ha nämligen varit jämförelsevis mycket obetydliga.

Det första statsbidraget erhölls år 1908 och utgick med 50 kronor för läsår för varje i arbetsstuga intaget barn av finsk- eller lapsktalande föräldrar, dock med högst ett belopp för alla barnen tillsammans av 6,000 kronor. Statsbidraget har sedermera successivt och särskilt under krigsåren ökats samt utgår för närvarande med 220 kronor för varje finsk- eller lapsktalande barn. För helsvenska barn i arbetsstugorna – inemot ett 90-tal – utgår icke något statsbidrag. Även till nybyggnader ha större eller mindre statsbidrag beviljats. Summan av åtnjutna statsbidrag uppgick vid slutet av det sista arbetsåret till 214,187 kronor 83 öre.

Ett vida större belopp har emellertid influtit på enskild väg, genom gåvor, kollekter och andra understöd. Den 1 juli 1920 utgjorde summan av dylika bidrag icke mindre än 1,169,470 kronor 80 öre. Härav utgöra 289,679 kronor 42 öre genom donationer arbetsstugorna tillfallna medel av beskaffenhet att böra fonderas.

Utom kontanta understöd ha år efter år inkommit stora naturasändningar, särskilt av kläder. Man förstår, huru svårt det skulle vara för stiftelsen att utan sådan hjälp bekläda alla dessa 300 slitvargar.

Gåvorna ha kommit från de mest skilda delar av vårt land, icke minst från de sydligaste. Man kan utan överdrift säga, att den gärning, som av Norrbottens arbetsstugor utföres till fromma för det uppväxande släktet i de nordligaste ödebygderna, omfattats såsom en nationell uppgift, värd att föras framåt av hela vårt folk.

Arbetsstugorna äro också fortfarande för sin existens beroende av offervilligheten.

När fråga förevarit om statens mellankomst för att bereda möjlighet för de vidsträckta skoldistrikten i lappmarken och finnbygden att upphjälpa sitt efterblivna skolväsen och särskilt att möjliggöra skolgång för de många barnen i avlägsna fattiga hem i ödebygderna, ha Norrbottens arbetsstugor av alla sakkunniga ansetts utvisa den enda väg, som synes framkomlig. Även i Västerbottens län hava sålunda inrättats arbetsstugor, för närvarande fyra, och statsmakterna hava nyligen anvisat betydande, om än icke tillräckliga anslag att utgå såsom bidrag till uppförande inom Luleå stifts lappmarker av s. k. skolhem, anordnade i huvudsaklig överensstämmelse med de norrbottniska arbetsstugorna. Även de särskilda sakkunniga, som tillsatts för utredning av skolförhållandena i finnbygden, komma, har det upplysts, att i sitt ännu icke framlagda betänkande bygga sina reformförslag på skolhemsidén.

När de förhoppningar, som härigenom väckts, en gång blivit förverkligade, kommer i sanning en rik välsignelse att spira ur allt armod och elände, som följde på nödåret i Norrbotten 1902-1903.

Norrland har varit koloni. Om Norrbotten gäller det längst. De norrbottniska märkesmännen ha som regel icke sett dagen i den bygd, där deras liv satt märke. Stundom är det blott en del av deras gärning, ett skede av deras levnad, som omfattat landet kring polcirkeln. Men gemensam för dem alla har varit nybyggarandan, den vägrödjande kraften. Omvänt finner man ock den kraften hos vissa norrbottniska emigranter, som berett sig själva och sin fosterbygd ett hedrat namn i hela den svenska odlingens historia. Det har varit en avbetalning av kolonisternas skuld till moderlandet.

Men »många hjältar ha levt före Agamemnon». Det märkligaste i Agamemnons hjältesaga blir kanske till sist, att han besjungits av en stor skald, Homeros. I den mån forskningen över vår nordligaste landsända fortskrider, torde mer än ett hittills undanskymt livsöde grävas fram, vars bärare spelat roll av banbrytare. För en organisk värdesättning av de norrbottniska stormännen och deras verk skulle tillika fordras sakkunniga jämförelser med icke blott sydligare svenska bygder utan även utmarker i andra länder, vilket ännu saknas. Fast viktiga förarbeten blivit gjorda, faller alltjämt belysningen ojämn över Norrbottens historia, både den materiella och den ideella. Det är spridda, mestadels kända uppgifter, som här sammanställts.

Den första högre sociala typ, som de jagande, fiskande och odlande nybyggarne avsatt längst i norr, är köpmännen, »birkarlarna». Dessa birkarlar bildade i kustsocknarna, ej minst de norrbottniska, djärva, vittbefarna handelskompanier, som kronan privilegierat mot skyldighet att för dess räkning indriva skatt i den väldiga, glesbebodda Lappmarken. I deras mitt skymtar redan under Magnus Ladulås en av de första norrbottniska märkesmännen, Mattias Kurk, vars samhörighet med den senare svensk-finländska adelssläkten av samma namn är oviss. Den betydelse, han troligen ägt, sammanhänger med en teori, som nyligen framlagts av en känd, yngre norrlandsforskare. Svenskar och kareler (finnar) skulle steg för steg och i skarp inbördes tävlan framträngt från öster mot väster i lapparnes land, från kolonier i Satakunda och Tavastland, genom Österbotten till de nuvarande gränsälvarna i norr och bygden därbakom. Mattias Kurk uppges ha varit den sägenomspunne hövding, som med vapen i hand bragt Torne- och Lulelapparne under svenskt välde, varpå kung Magnus’ privilegier följt (1277). Traditionen förtäljer ännu vid mitten av 1600-talet om »brev och avtal», tillhöriga denne Norrbottens Engelbrekt, vilka bevarats hos en namngiven bonde i Ersnäs, Luleå socken. Men Gustav Vasas fogde skulle där lagt beslag på dem.

Det var i själva verket de kungliga fogdarne, som, i den mån Sveaväldet stadgades häruppe, ersatte och slutligen utträngde birkarlarna. Men det kan med exempel visas, att många styresmän av förstnämnda kategori, liksom också kyrkoherdar i Norr- och Västerbottens ofantliga pastorat – stundom även underlagmän och andra överhetspersoner – stamma från kraftfulla, högtbegåvade birkarlasläkter. Som en sammansatt typ av ämbetsman och birkarl framstår i de våldsamma brytningarna längst mot norr under 1500-talets senare hälft den tre gånger till- och avsatte lappfogden Nils Nilsson Oravainen (d. 1597) i Vojkala, Torneå socken. Känd lika mycket av andras klagoskrifter som egna räkenskaper, sniken och färdig till »hugg och slag», illa beryktad, där han färdades, för sina »två lappekoner», som han rikt utstyrde, var icke dess mindre denne fogde en nitisk förfäktare av svenska intressen mot ryska och danska under de oupphörliga gränstvisterna efter och kring Stettin- och Teusinafrederna (1570, 1595). Den nyaste forskningen synes lämna öppet, huruvida Nils Nilsson och hans kolleger lika mycket eggat kung Jan och hertig Karl i deras Finnmarkspolitik, som de verkställt de senares intentioner mot norska fogdar på förment svenskt skatteområde, »där det her effter icke skall blifwa de Norske tillstadd att opbere någon schatt». Härskares och tjänares dröm den tiden var att med vårt svenska Norrbotten införliva de ljumma, isfria fjordarnes land i det nordligaste Norge.

Men hertig Karl har, uppslagsrik som alltid, också häruppe infört ett nytt element, som han på skilda områden visat sig högt skatta och livligt utnyttja. Det var holländska kapitalister, med vilka han på en gång kontrollerade fogdarna och förstärkte deras ekonomiska insikt. Dock ha dessa holländare – efter inledande gästroller som gräns- och skattekommissarier under Karl XI och hans son – först vid sjuttonde århundradets mitt nått höjden av sitt inflytande i Norrbotten med den ryktbare Abraham Momma-Reenstjerna, Axel Oxenstjernas korrespondent och utsände. Hur speglas ej samtidens beundran för denne man i en av Ehrenstrahl målad tavla från hans hundramilafärd genom Norrbotten, som ännu förvaras bland Hedvig Eleonoras konstskatter på Drottningholm! Abrahams resa (1654) i akja och päls, ur vilken ett intelligent ansikte sticker fram, gjordes för att »recognoscera», längs älvarna över fjället, till »Västerhavet». Och hur stegras ej eftervärldens förvåning, då den erfar, att samme man, som dock endast var den främste i en stor släkt- och brödrakrets, till sina tiotal bruks-, handels-, rederi- och arrendeföretag i mellersta och södra Sverige fogat stångjärnshammare vid Kengis, masugn vid Junosuando och malmbrytning vid Svappavaara! Mommorna äro, enligt sitt svenska adelsbrev (1669), upptäckare av kopparstrecket på sistnämnda ort.

Torne lappmark, av vars jord ännu i våra dagar endast 2 % säges lagda under plogen, räknade i slutet av 1600-talet blott sju nybyggen. Ur dessas primitiva svedjebruk högt uppå skogssluttningarna, där byanamnen på -vaare alltjämt beteckna odlingens gång, hämtade då kolonisterna knappt mer än fjärde kornet för sin barkblandade brödsäd. Vilken väckelse nådde icke denna orörda skogs- och myrmark kring strömmar och fall genom de rastlösa storfinansiärer, som lockats hit av ett par maktlösa Torne- och Stockholmsborgare! Meningen var ju att kanta Torneälven i hela dess tjugumila längd med ett myllrande liv, likt Rhens och Maas’. Besinningen tycks varit svagare än rastlösheten, ehuru kritiken ännu icke klargjort, i vad mån Mommornas överspekulation i Norrbottens tillgångar – särskilt i Svappavaaramalmen – dragit ned deras allmänna affärsställning eller omvänt. Efter avflyttning från Kengis på 1670-talet dog Abraham Reenstjerna som ruinerad 1690. Hans anläggningar förde sedan länge en tynande tillvaro, tidvis i ödesmål. Men ännu vittna några bevarade norrbottniska koppardalrar med de holländska bruksherrarnes märke (AIR) – liksom även den gamla bruksgatan från älvkröken vid Kengisfors till den forna platsen för kyrka, stapel och prästgård ett stycke uppför floden – om den storslagna nyskapelsen, om »Mommas tid». –

Nästa stora materiella initiativ gällde Luleå och Piteå »zoner» och lappmarker. Den halvnomadiska allmogekulturen hade där, åtminstone från Vasatiden, gjort än långsammare framsteg än i Tornedalen. Liksom för att gottgöra efterblivenheten ingrepo då vid 1700-talets mitt på dessa jungfruliga marker tvenne norrbottniska märkesmän med kolonisationsplaner i största stil. Den ene var fortifikationskaptenen och matematikprofessorn Jonas Meldercreutz (1715-85), den andre majoren vid Västerbottens regemente Georg Vilhelm Palmstruch (1723-82). Den förres kolonisation förbands med det första försöket att föra den avlägsna Gällivaremalmen ut i världen. Den senare ville utnyttja vildmarkens resurser för storindustriella företag vid Piteå, särskilt ett porslinsverk.

Såväl Meldercreutz som Palmstruch voro barn av en generation med stormaktsdrömmar. Dessa drömmar beteckna återslaget mot rikets kraftuttömning och förödmjukelse under Karl XII:s sista år. Man törstade efter revanche på Ryssland, arvfienden. Men det vaknade då också en brinnande strävan att framlocka landets slumrande ekonomiska möjligheter som skulle göra den pånyttfödda, drömda storheten bärkraftigare än Karl XII:s. Och man finner ej blott i Norrbotten, att militärer, med krutrök bland sina erfarenheter, gått i spetsen för dessa fredliga erövringsplaner. Det nya intresset för matematisk-naturvetenskaplig forskning, malmförädlingens tekniska framsteg, den tyngande importen av hushållsvaror för ett småningom förfinat vardagsliv eggade, vart för sig, i lika mån sinnena. Särskilt järnexportens uppblomstring i vårt land på 1720-talet samlade skilda, stundom stridiga krafter kring förhoppningen om en ny Bergslag i Nordsverige, där bränsle, vattenfall och – till sist – nya gruvförekomster mötte de välkända malmsorterna från söder. Meldercreutz och Palmstruch räknade bland sina äldre samtida en borgmästare i Luleå och en löjtnant vid Västerbottningarna, som inbördes tvistade om den första inmutningsrätten på Gällivare. Till den förstnämndes vänner hörde den berömde lappmissionären och etnografen doktor Per Högström (1714-84), förste kyrkoherde vid Malmberget. Bland Meldercreutz’ naturvetenskapliga kolleger – och deltagare som han i den första stora gradmätningsexpeditionen till Lappland under fransk ledning (1736) – framstår, vid sidan av flera här nämnvärda, den driftige astronomen, häradshövdingen och ekonomidirektören Anders Hellant (1717-89), bosatt i Torneå och verksam vid gränsreglering, avvittring samt sockenindelning. Ja, det kännetecknar tiden, att nyssnämnda vetenskapliga bragd, gradmätningsexpeditionen, icke blott till året men delvis också till personalen sammanfaller med det första besöket av en framsynt (väster- och) norrbottnisk landshövding, Gabriel Gyllengrijp vid det nyupptäckta Kiruna. Vid Kengis verkade samtidigt den mångfrestande Abraham Steinholtz. Det blev nu en lidelse hos dem, som första gången skådade midnattssolens majestät, sågo den korta sommaren hålla sitt intåg vid polcirkeln och fingo bestiga de efterlängtade fjällen, att ideelt och materielt betvinga Norrbottens vita fläckar. Linné, den första lappturisten, säger sig ej veta, om han häruppe var i »Asia, Africa eller Magellanica». Och hans berusning delades av många.

Så tog upplysningstidens svenska entusiasm arvet efter de holländska vägröjarna. Och man kunde trott, att så många patriotiska intressens sammanstötning i nybyggarlandet skulle mäktat föra verket vidare. Med häpnad hörde snart samtiden berättas, hur lappar med ren och ackja körde direkt in i Kaptensgruvans dagbrott vid Gällivare, som torde uppkallats efter Meldercreutz, och hämtade malmen från dess famnsbreda väggar. Längs frusna vattendrag, på ofta igenyrda stigar, mellan nybyggen, som – spridda och växlande till betydenhet – slutligen uppgingo till nära ett 70-tal, fördes lasterna till brukets faktorer vid Göljen och Spiken, där allmoge tog vid. Dessa farleder utgjorde pulsådror i ett »uppodlingsdistrikt» med skog, bete och äng av 20 mils längd och 8-12 mils bredd mellan Råneå och Luleå älvar, en av kronan upplåten domän utan motstycke bland de nutida trävarubolagens kungariken. »Distriktets» utfallsportar voro förädlingsverk och varv vid hav, älv och sjö: Strömsunds masugn, Meldersteins hammare och gevärsfaktori, Fredricasfors manufaktursmide. Man ser i andanom Meldercreutz på ständig färd genom sitt herradöme, »i kjöld och urväder, i rägn och slask, i stormar och islossning», eller vilande någon vecka sommartid i en liten stuga på Malmberget, där bord och väggar buro spår av hans matematiska funderingar. Han ger visionen av andlig bergssprängare, teoretiker och praktiker av yttersta konsekvens. Men naturs och folks tröghet att foga sig efter denna järnhårda vilja bragte honom de sista åren nära tiggarstaven. Palmstruch, som saknade Meldercreutz’ både följdriktighet och kapital, hade, trots utverkade privilegier (1758), redan tidigare (1775), efter skilda motgångar uppgivit staten.

Ur de hopade svårigheter, som dessa företagare lämnat efter sig, skapade icke dess mindre Samuel Gustaf Hermelin (1744-1820) inom ett par årtionden sin norrbottniska livsgärning. Minns man, hur det var, när han började? Lappar, omöjliga för regelbundet arbete, nybyggen ur stånd att lämna dragare, kustallmogen tredskande med kolning och dagsverken! Sommarvägar inga, älvarna flottbara blott på kortare sträckor! Till smältverken vid och nära havet framskaffades enligt bergmästarens beräkningar under 1800-talets första år endast 2,000 skeppund Gällivaremalm. Men dessa verk skulle kunnat förädla 10,000 skeppund årligen. Och Malmbergets förråd voro ur synpunkten av dåtida tillgång och efterfrågan outtömliga. I dessa fakta inrymmes vad som på en gång framdrev och återhöll upplysningstidens störste och siste nybyggare i Norrbotten.

Hermelin var på visst sätt Momma, Meldercreutz och Palmstruch i en person. Med erfarenhet från utlandet, särskilt Nordamerika, förenade han en överlägsen teoretisk insikt – såväl juridisk som bergsteknisk och kartografisk – samt en uppslagsrikedom, som kanske icke alldeles saknar sin oro. Hermelins bruksdrift utvidgades också efter hand till alla föregångarnes områden, från Kalixälvens övre lopp längs kust och inland till Piteälven, ehuru hans huvudintresse samlades kring utfartslederna vid Råneå och Luleå. Den svenska järnexporten, som redan tidigare haft vissa höjdkurvor, inträdde under amerikanska och revolutionskrigen samt vid övergången från 18- till 19-seklet, i en högkonjunktur utan like i längd och intensitet. Och Hermelin, som levt sina genombrottsår i Bergslagens centrum och haft ett världsrikes, Förenta Staternas, födslovåndor för ögonen, när hans mannaålder inbröt, synes i sin eldsjäl uppfångat tidens alla inre och yttre möjligheter. Tre nya förädlingsverk vid eller nära flodmynningarna, tre till fyra nya gruvor vid Malmberget och flera påtänkta, tre inmutningar å kopparmalm högt uppe i Kalix, ett antal nybyggen av dubbelt högre siffra än Meldercreutz och bättre utrustade än dennes, ett flertal vägar från kusten längs flodlinjerna – sådant och mer fogade »herr baronen och bergsrådet» som nytt till det gamla, han övertagit. De malmanledningar, han icke själv utnyttjade, förtecknade och beskrev han. De bruk, han icke själv förvaltade – t. ex. Kengisverken – smittade han till ansträngningar, på vilka, enligt en sakkunnig myndighet 1804, »knappast någon (annan) landsort lärer kunna visa exempel».

En kommande kritisk historieskrivning, vartill ansatser redan spåras, får, när det gäller Hermelin, mer än vanligt svårt att avväga, i vad mån bristande förutseende och sans eller världshändelsernas oberäkneliga växling, en olycksdiger valutapolitik och tillstötande yttre hemsökelser kommit honom att dela de stora nydanarnes vanliga öde häruppe, att åldras som cessionant. Kring hans minne stå som osynliga vakter en samtida, sällsynt allmän uppskattning av hans duglighet, där andras varit omstridd, och hos eftervärlden en auktoritet, som stärkts av hans vetenskapliga storverk, Sveriges första moderna karta (1797-1807). Genom bredden i detta verks plan, dess upphovsmans personliga förtrogenhet med landets olika delar och samarbetet mellan honom och de lärjungar, han utskickade, utgör Hermelin som kulturapostel ett slags norrbottnisk motsvarighet till Linné, bland vars lärjungar han också räknats eller kunnat räknas.

Det sista århundradets näringsliv i Norrbotten har mindre än de föregåendes berott av enskilda märkesmän, mera däremot av de nutida millionbolagen, först – och banbrytande – de engelska, sedan – långsamt men växande – de svenska. Myndigheternas understöd åt Momma och Meldercreutz, allmänhetens förtroende för Hermelin har avlösts av den tredje utvecklingsfas, som framgått ur organiserat samarbete och teknisk specialisering inom bankväsen och kommunikationer, jordens drift, malmens brytning och lastning, dess anrikning och smältning. En ämbetsmannahövding som P. H. Widmark (1800-61) har uppmuntrat, utstakat och förebådat denna utveckling i ångans, elektriciteten och folkökningens tid. Men han har icke lett den i samma mening som de stora pioniärerna. Om betydande personliga insatser från än senare skeden får framtiden döma.

Det första storhetsnamn, med vilket Norrbotten ingriper i hela Sveriges öde, tillhör 1500-talet och en rent ideell rörelse. Dess bärare hette Nicolaus Olai Bothniensis (d. 1600); den strävan, som lyfte honom, var reformationen; den bedrift, som burit hans verk genom tiderna, blev ordförandeskapet vid Uppsala möte 1593. De bondehem häruppe, som arbetade i jorden med primitiva redskap och metoder, hade å andra sidan under kamp med obygden vunnit en andlig fasthet, som tillika heller ingen starkare katolsk tradition uppmjukat och tyglat. Ur dessa oförfärade hem utgingo Nils Olsson Bottnekarl från Piteå och hans kolleger i akademi och kyrka. De icke blott svängde, vid det stora mötet, lärdomens klubba, som ortodoxa lutherska fäder vid de tyska universiteten satt i deras hand, utan de förmådde också, några år senare, i spetsen för Upplandsallmogen med det lekamliga svärdet tillbakakasta Sigismunds truppstyrkor i Roslagsskären. Det är, enligt vår främste nu levande historiker, i första hand de norrländska nybyggarna, som stålsatt sina landsmän för den väldiga brytning, vilken i ett århundrade, ja, till den dag, som är, avgjort vårt folks ställning i världen.

De två yppersta norrbottniska prästsläkterna på 16, 17 och 1800-talen, Benzelierna och Læstadierna, byggde, var i sin mån, på reformationens grund. Skillnaden blev, att de förra, med vilka Hermelin var befryndad, verkade i bildningens brännpunkter, de senare i ödebygderna. Fyra medlemmar – far och tre söner – av släkten Benzelius, från Bentsebyn i Luleå socken, stego till värdigheten av ärkebiskopar, andra till biskopar eller högre förvaltningsmän. Læstadierna, som bl. a. i hundra år varit kyrkoherdar i Arjepluog, stannade, trots möjligheter i annan riktning, vid enklare prästerliga beställningar, där deras betydelse dock varit genomgripande.

Hos den förra av dessa släkter har den handlingslust, som ärvts från en bondefamilj med birkarlablod, omsatts i ett nästan encyklopediskt, protestantiskt studie- och reseintresse, vilket dock ingalunda uteslöt en synnerlig användbarhet för praktiska bestyr. Ärkebiskop Erik Benzelius d. ä. (1632-1709) ådagalade under enväldet ett typiskt byråkratiskt tjänstenit, hans söner däremot, Erik, Jacob och Henrik under frihetstiden en partipolitisk både smidighet och kampduglighet, som gång på gång sköt dem i förgrunden av riksdagskriserna. En utpräglad renlärighetsiver, en berömd verksamhet som stiftschefer sammanhöll Benzelierna med varandra och med en vittförgrenad skara av moder- och hustrufränder inom den kyrkliga ämbetsmannaaristokratien. Men släktens ärorikaste målsman Erik Benzelius d. y. (1675-1743), vars insats minst lika mycket varit den grundlärde bibliotekariens, handsskriftssamlarens och samfundsstiftarens som den höge prelatens, intog med sin empiriska metod och sitt matematisk-naturvetenskapliga intresse en mellanställning mellan ortodoxi och upplysning. Nederluleå kyrka förvarar den kulturella biskops-seriens porträtt.

Av de tre bröder Læstadius, som under 1800-talets förra hälft och mitt gjorde sitt namn vida känt, har den äldste, Carl Erik (1775-1817) komminister i Kvikkjokk, trots märkliga ansatser, knappast hunnit mer än sörja för sina två yngre bröders fostran. Den ene av dessa, Lars Levi (1800-61), kyrkoherde först i Karesuando, sedan i Pajala, vann på sin tid världsrykte som botaniker men hågkommes av eftervärlden som praktisk-kyrklig reformator.

Uppvuxen i det torftigaste av Arjepluogs nybyggarhem förenade han med stolthet över egen kraft en livlig avsmak för den dåtida dryckenskapen i Lappmarkerna, som i själva verket endast var det yttersta, nästan groteska uttrycket för den sedliga förflackning, upplysningstidens utåtvända tidsanda ofta förde med sig. Men tuktad av sorg och sjukdom, utsträckande föraktet till sig själv, greps han av ett dåtida, västerbottniskt läseri och blev banbrytare för en liknande folklig reaktion längst i norr (1843). Lik en fjällstorm, mot vilken den samtidige Peter Wieselgrens straffpredikningar tyckas vara västanfläktar, slog han ned på människodjuren i sin församling, skoningslös mot sitt förra jag, kämpande på kniven med krögaren-klockaren, hotande honom och hans likar med Guds dom i denna värld och en tillkommande. Det var språk och väckelse för de grövsta nerver. Det var extas och stridslystnad, som satte märke för årtionden, långt sedan Lars Levi, utsträckt på en björnhud i ett av Pajalas pörten, uppgivit sin anda (1861). Den dubbla verkan av hans arbete blev dels det andliga rus, liikutuksia, som ersatt brännvinstörsten, dels den asketism i levnadsvanor, klädedräkt o. s. v., som ännu skiljer tiotusenden av læstadianer från världens barn.

Ett ljusare lynne, en djupare bildning, ett brokigt reseliv som missionär i Pite lappmark och frändskap med vissa Stockholmska kulturkretsar lyfte Petrus Læstadius (1802-41) över broderns förgrämdhet och cynism. Han blev organisator, där Lars Levi mognat till enstöring. Det första utkastet till den grundliga omreglering av det väldiga inlandets kyrko- och skolförhållanden, som heter Lappmarks nya ecklesiastikverk (1846), härrör från honom. Petrus vart också diktare, där brodern blivit botpredikant. Han skapade i sina »Journaler» (1831, 33) från missionsresorna ett malmfullt litteraturverk, som en av vårt lands främste kritiker nyligen jämfört med Runebergs Paavo och Elgskyttarne. Från början mera präst till yrke än läggning delade Petrus Læstadius en Hermelins äregirighet och dådlust men kände tillika i försakelsens och livsfarans högspänning närvaron av en »osynlig ledsagare». Utomordentligt förtrogen med landets art och folkets lyten, kärv och ändå hoppfull i sin framtidssyn på ödebygden bröts han i förtid. Norrbotten sörjer hans bråda död.

Befryndad på en sidogren med Læstadierna och jämnårig till dessa levde samtidigt i Uppsala filosofie professorn Christoffer Jacob Boström (1797-1866) en tänkares stilla liv under trogen pliktutövning. Ytterst en lärjunge av Kant, den tyska filosofins omskapare, men tillika infogad i de svenska tänkarnes »klassiska linje» med Swedenborg och Geijer som föregångare var även Boström, med sin berömda personlighetsfilosofi, en av »upplysningens» bekämpare i vårt land. From i sin vandel men myndig i sin lära blev denne systematiker, som utgått från ett arbetarhem i Piteå, själv lärofader för ett flertal av den dåtida svenska odlingens ledande män. Han står i sin art som en av andens nybyggare. – – –

Det är märkesmännens uppgift att vara förebilder. Den svenska landsända, som i yngre historisk tid mer än någon annan varit de djärva men ofta brutna nydanarnas, får icke upphöra att fostra deras arvtagare, om utvecklingen ock sent och sällan skall skåda deras motstycken. När Runeberg, Petrus Læstadii andliga frände, den skald, som skönare än någon på svensk tunga besjungit ödemarkens tjusning, i sin diktning vill mana fram en typisk son av sitt »torftiga, kulna, heliga fädernesland», så finner han honom ej bland stormännen. Ur skogstorpets undangömdhet stapplar på träben den avskedade soldaten Pistol att fira julkväll hos vapenbrodern, den välbemedlade majoren på herrgåln. Och där, i vimlet av gestalter och händelser, fängslar oss intet som åsynen av den prövade men oböjlige invaliden, »flärdlös, trumpen och lugn med en jämfast ära i djupet».

Pistol har i gången tid haft många namnlösa likar bland dem, som flyttat sina visten allt närmare fjällen. Må hans och deras ära gro hos släkten, som komma! Må den gömda fosterbygden stå helig för oss alla!

Man brukar säga, att alla vägar gå till Rom, men det är fullkomligt misstag – beträffande Lappland – vid kyrkhälger. Ty då gå alla och allas vägar till kyrkbyn. Och den som det ringaste tvivlar härpå, kan vid första bästa lappmässa i en riktig lappförsamling övertyga sig om sanningen i det sagda. Vid sista Marjanpäivä (= Marie bebådelsedag) kunde undertecknad konstatera, att Vittangi by var som navet i ett jättestort hjul, där körvägar, pulka- och skidspår voro som ekrar; alla sammanlöpte i kyrkbyn.[1]

Dagen före hälgen började de små karavanerna röra sig mot och genom byn. Dels kom folk i risslor från utbyarne för att vid kyrkplatsen uträtta en del andliga och världsliga bestyr, dels och framför allt kom lappfolk i pulkor och på skidor, så många som kunde lämna kåtorna och hjorden, män, kvinnor och barn i bästa hälgdagsstass. Dragrenarna släppas på bete utanför närmaste hage och lappfamiljen tar in i sitt »kvarter», kallat käymäpaikka (= ställe där man alltid tar in). – Alldeles som man under klassisk tid hade sina »hospites» (värdar), ha såväl lappar som finnar i varje by eller kåtaviste ett bestämt värdfolk, hos vilket de i regel bo, då de komma till platsen. För rättvisans skull ta dessa skadan igen, när de besöka sina nuvarande gästers boplats, genom att i sin tur ta in hos dem; ett ömsesidigt gästgiveri således. En husbonde som reser mycket, kan därför, när det är stor folksamling i byn, påräkna en massa gäster i sin stuga. Därför myllrar det av folk i samtliga pörten under dessa dagar. Och kommer man in, sedan alla gått till vila, kan man knappt ta ett steg i stugan utan att trampa på djupt inslumrade människor, mest lappar, av alla åldrar och kön, som, då alla husets sängar snart äro fyllda, bäddat åt sig på renhudar, slädbäddar och ranor på pörtgolvet. Där inte folk rymts, där kan man vara säker på att en av lapparnas fyrfotade lurviga tjänsteandar rullat ihop sig.

I dessa »kvarter» är gästvänskapen mycket stor. Och så är för övrigt fallet i hela byn och hela trakten. Vart man än tittar in, undfägnas man hjärtligt med det bästa huset förmår: det är i bondgården kaffe med brynt ost, och i lappkåtan samma fluidum med torkad eller frusen renmjölk, och om man ger sig tid att vänta, lappkok, bestående av härligt renkött, märgben och renlever i världens mest välsmakande buljong.

Aftonen före »Marjadagen» konfirmeras församlingens nattvardsungdom, av vilka de, som icke ha sitt hem i byn, varit där inackorderade i någon gård under 3-4 veckor.

Det medför alltid en underlig stämning med soliga, varma minnen från ens egen ungdomsvår att bevittna denna akt i en liten kyrka på landet. De närvarande, präst, barn och föräldrar gå syn- och hörbarligen helt upp i ansvarskännande andakt, gripna av stundens allvarliga betydelse. Men den frammanar också ett eller annat styng där djupast inne, en erinran om, att en gång var jag också lika omedveten om världens ondska som dessa pojkar, som nu sitta där längst framme iklädda sin bästa vadmalsdräkt eller lappkolt, eller som dessa unga flickor i svart klädning och svart silkeshalsduk, den sista ofta ett plagg, som begagnats av både mor och de äldre syskonen vid samma högtidsstund i deras liv.

Här och där är en lappungdom instucken bland nattvardsbarnen och bryter med sina glada färger bjärt av mot den finska ungdomens mörkare klädbonad.

I år förekom emellertid endast ett fåtal lappar bland nattvardsungdomen. Detta gjorde, att alla, ett femtiotal barn, med undantag av en à två lappojkar, kunde förstå de enkla, bevekande maningsord, som prästen riktade till dem på svenska, likasom förhöret också kunde ske på detta språk.

Med låg röst och en viss märkbar skygghet avgåvo barnen sina svar. Det hela syntes förefalla dem något bävsamt, ty där de stodo i koret, sökte de ty sig så tätt intill varandra som möjligt för att ej känna sig alltför hjälplösa i den svåra examen, de förberett sig på. Någon sådan blev dock inte utav, utan frågorna voro av den mest enkla och okonstlade beskaffenhet. Att svarslöshet ändock ibland inträdde och gjorde pastorn en smula förlägen, fick väl den välvillige åhöraren skriva upp på barnens ovana vid att offentligen uppträda, något som kan komma mera världsvana personer än nattvardsbarn i finnbygden att tappa talförmågan. Allt förlopp dock under stillhet och andakt, och ungdomens »ja» vid altarrunden kunde icke undgå att väcka någon självrannsakande eftertanke hos de närvarande.

Folket strömmade ut ur den upplysta kyrkan, och var och en gick stilla och tyst hem till sitt i vårdagjämningens aftondunkel.

Men under tiden och den sena kvällen och den tidiga hälgdagsmorgonen ökas skaran av kyrkobesökare, mest lappfolk. Hela tiden före gudstjänsten är köket och expeditionen i »pappila» (prästgården) fylld av lappar, som anmäla sig till skrift. De slå sig ned i osökt behagliga rörliga grupper på golvet, där det bäst faller sig. Kravlande barn i pälsar likt bylten av renkalvskinn, små dibarn i komsio,[1] raggiga svarta, grå och smutsvita hundar med brinnande eldkol till ögon fylla ut alla tomrum i högen. Piprök och lapska hoppar behagligt om vart annat ur munnen på de godmodigt plirande männen, och kvinnorna koncentrera mest sina omsorger omkring de pälsklädda parvlarna, att de skola hälsa med »andra handen», men inte sträcka sin nyfikenhet allt för långt in i de höga rummen, som av kåtafolkets barn tas i beskådande med sagoblandad beundran.

Efter dessa anteckningar, som ur lapparnas synpunkt väl äro mera att betrakta som en hälsningsceremoni, flytta sig grupperna till kyrkan, dit kyrkobesökarne gå i en lång rad med ansenligt avstånd mellan varje familjemedlem. Lapparna äro så vana att gå bakom varandra på stigar, i skidspår samt under färderna med pulka, att även om de någon gång komma på den bredaste landsväg, intaga de samma marschordning.

I kyrkan bänka sig »lantalaiset» (de bofasta) och »lappalaiset» (lapparne) om varandra. De senare lägra sig högst gärna på golvet i gången med de små byltena lindrigt stillsamma i närheten och komsion invid modern. Kommer ett kvidande ur denna skinnvagga, bultas den till en början ganska hårdhänt mot kyrkgolvet. Skakas inte barngråten ned på detta sätt, får lillen en tuss med renost eller annat att suga på. Sista resursen är modernäringen. Man kan understundom få se en hel rad av mödrar utan minsta spår till förvirring i kyrkan – eller var som helst – ge bröstet åt sitt lilla barn, med en moderslycka, som kan tävla med Jungfru Marias på mången mästares duk.

Det är klart, att stillheten i kyrkan en sådan dag inte är den allra djupaste. Men tro därför inte, att andakt och uppmärksamhet saknas.

Ingen bryr sig om vad barnen företaga sig. Ett par lägga in hela sin barnasjäl i en spännande hinderlöpning mellan kyrkdörren och altarringen. En gladlynt lapphund har trots den vaksamme hundvakten på kyrkotrappan smitit in mellan benen på någon, som varit senfärdig att sparka’n tillbaka i dörren, och deltar nu med illa dold glädje i tävlingen. Mellan de små klotliknande kämparna på rännarbanan uppstår av okänd anledning ett stilla slagsmål – utan ett ord – mitt i gången. De rulla emot varandra men nå knappt fram med de vredgade nävarna, förrän de studsa ifrån varandra, då de yviga pälsarna hindra dem i deras onda avsikter. Ingen störes emellertid av slika småsaker, allra minst prästen.

En lapsk kvinna, som blivit moder sedan sista hälgen hon var i kyrkan, skall kyrkotagas och skrider behagligt och lätt vaggande fram till altarringen. Men hennes två- treåriga lilla flicka kan omöjligen förmås att stanna ensam i bänken utan följer med dit fram och ställer sig med gapande ögon och mun bredvid modern, under det man i hennes förvånade anlete kan läsa en icke alldeles skräckfri fråga, vad allt detta skall betyda. Prästen tar modern i den vantbeprydda handen, reser henne upp, och så går mor före och den lilla rultar efter tillbaka till bänken.

Gudstjänsten sker på finska, som förstås ej blott av finnbefolkningen utan även av lappar. Ja, för de senare har finskan blivit nära nog ett lingua sacra, heligt tungomål, varpå de gärna resonnera i andliga ting. Detta torde komma sig därav, att präster och predikanter här nordligast i Sverige högst sällan om ens någonsin behärskat tornelapsk dialekt, varpå ej heller någon nämnvärd litteratur finnes, vadan lapparna vant sig vid finsk terminologi för alla religiösa begrepp.

Prästen får höja sin röst och bemöda sig om att flyta över de vågor av barnajoller och gråt, som höjer och sänker sig bland menigheten. Ibland märker man granneligen, att denna hans strävan icke är alldeles utan ansträngning. Men mitt ibland alla dessa de smås bidrag till gudstjänstlivets höjande, mitt ibland detta gående, kommande och tassande sitta de vuxna i andäktigt lyssnande stillhet, oberörda av allt annat på jorden, rikta sina ögon och, jag är frestad att säga, även öron mot predikstolen liksom för att suga åt sig varje ord, som ljuder därifrån.

Predikans längd tröttar dem icke. Det är så länge sedan de flesta sist sutto i kyrkan, somliga för ett år sedan eller mera. De begära därför, att en längre uppbyggelsestund nu utmätes åt dem än vid vanliga gudstjänster.

Psalmsången ljuder kraftigt och fylligt genom kyrkan. Här och där från bänkarna på vänster hand kan man lyssna till riktigt klangfulla, dominerande röster från enkla allmogekvinnor, ättlingar från gamla »uppsjungna» klockaresläkten i gångna tider.

Så kommer nattvardsgången och det ena duklaget avlöser det andra; först de stillsamma, unga, späda konfirmanderna, sen de vuxna lapparna och fastboende, allt medan det ena bladet efter det andra i psalmboken sjunges och vändes. Lappmödrarna åtföljas av sina småbarn ända fram till altaret, och en späd röst frågar tämligen högljutt: »Vad ger prästen?» Den stackarn fick intet svar.

Solen lyser in genom de höga kyrkfönstren och sänder välsignande strålknippen över männen och kvinnorna där framme, vilka knäböjande luta ned sitt huvud över altarringen. Strålarna leka i deras glänsande djurpälsar och i de brokiga halsdukarna av silke, som ligga över varandra omkring hals och axlar. Ögat fägnas av det vackra och urkonstnärligt sammansatta färgspelet särskilt i kvinnodräkterna. Dit hör de rödbrokiga huvudbonaderna i form av små runda hättor, utsirade med färgstarka band samt en vit utstående spets, som överskygger pannan och inramar det brunbrända ansiktet. Till hälgdagsstassen räknas också de ripvita skorna och de brokiga vantarna, som dock kunna ersättas av stora renskinnshandskar, även de om möjligt vita.

Lapparna kalla sina vackraste kläder för kyrkkläder och pryda sig ock som mest vid kyrkobesök. Och en lappmarkskyrka kan icke bli konstnärligare smyckad, ej ens av den berömdaste mästares hand, än genom de levande bilder, som lappfolk i hälgdagsskrud och andaktsfull tillbedjan genom sin blotta närvaro pryda det heliga rummet med.

När man betraktar dessa människor i templet, där de vördnadsfullt krypa ned i stoftet för sakramentets gåvor med en vördnad, som kan avläsas även i deras yttre framträdande, måste man fråga sig, vem lärde dessa skogens och fjällets barn allt detta savoir vivre i ordets djupaste och vackraste bemärkelse, varuti de ställa oss, s. k. kulturmänniskor, långt bakom sig. Det finns hos lappfolket en medfödd grandessa, som aldrig framträder mera storslaget, än där de äro samlade till nattvardsfirande. Månne där ligger något atavistiskt nedärvt, något av vördnaden och fruktan för seiterna i för länge se’n svunna sekel, vilka man nalkades med underdånigt och höviskt uppträdande.

Kanske ligger lösningen däri, att de hårda snöstormarne på fjällen, som lappen i århundranden fått kämpa med, slipat bort en hel mängd kantigheter och ojämnheter, som vi gå och bära på, därför att vi aldrig varit utsatta för samma sorts nötning.

Medan vi fundera över dessa ting, har gudstjänsten nalkats sitt slut. Lapparne gå under ständigt hälsande på prästfolket och andra vänner och bekanta sakta ut ur kyrkan, stannar länge samspråkande på kyrktrappan och skingras så småningom.

I byn möter man sedan överallt lappfamiljerna i rader, då de äro på väg till eller från aftonsången i kyrkan eller bönemötena i byn, vilka senare anordnats av de tvenne laestadianska fraktionernas anhängare och predikanter, och mellan vilka ett stort svalg är befäst. De som nyss i kyrkan sida vid sida lyssnade till Guds ord och mottogo sakramentet, de få där var på sitt håll veta att »de andra» äro utanför, äro utestängda. Salighetsvägen utprickas mycket noggrant på dessa möten. Och ve den, som ser åt sidan!

Men efter mötena träffas lapparna i pörtena, hos handelsmännen, hos guldsmederna och överallt, och nu framträder åter lapparnas medfödda godlynthet. All teologisk vrede är som bortblåst. Och de lägga armarna så vackert och kärvänligt omkring livet på varandra, att den som icke vet, att detta är deras gängse hälsningssätt, skulle tro, att alla vore syskon eller anhöriga, som möttes efter långa, långa resor.

Då en eller ett par dagar gått, sökas dragrenarna från skogen, och lapparne bege sig i långa rajder från kyrkbyn och skingras bland milarna i skogen.

Snart stundar uppbrottet till havriket, och lappen, som vanligtvis synes sävlig och långsam, får med ens en iver och fart på sig, så att han blir som en ung vildren.

INLEDNING.

Det huvudsakliga syftet med denna redogörelse är att ge en uppfattning om den betydelse, Norrbotten äger för svenska staten.

Man tänker då i första hand på den ekonomiska betydelsen, proportionen mellan de inkomster till statsverket, som komma från Norrbotten, och de utgifter, till vilka länet ger anledning. Kapitel IV, benämnt »Norrbottens betydelse för statens finanser», har till uppgift att ge en ungefärlig uppfattning om denna proportion under normala förhållanden. Resultatet synes visa, att Norrbotten under vanliga år bör kunna betraktas som en mycket givande inkomstkälla för statsverket, och att de uppoffringar, som nedläggas på Norrbotten, äro jämförelsevis små vid sidan av intäkterna. Anledningen härtill är givetvis de stora naturrikedomar, landsändan gömmer.

En överblick över det relativa värdet av dessa rikedomar, jämförda med rikets hela förmögenhet, ger kapitel III, »Nationalförmögenhet inom Norrbotten». De absoluta talen i detta kapitel äro visserligen numera ej av större värde, då den nationalinventering, varur de härletts, är så gammal som från år 1908. De relativa talen kunna dock tillerkännas betydelse, och dessa utvisa, att nationalförmögenheten, fördelad per capita på befolkningen, är omkring dubbelt så stor inom Norrbotten som inom landet i dess helhet. De visa också, att staten är ägare till mer än en tredjedel av Norrbottens tillgångar samt att omkring hälften av statens naturtillgångar äro belägna inom Norrbotten.

Norrbottens huvudnäringar äro bergsbruk, skogsbruk och trävaruindustri samt ett rätt betydande jordbruk. Den ekonomiska betydelse, Norrbotten har för staten, är beroende av, huru dessa näringar drivas fram till en intensivare blomstring. Kapitel V, »Statistiska uppgifter till belysande av Norrbottens näringsliv», ger en summarisk överblick över näringslivets tillstånd och utveckling under den närmast förflutna tiden, och det visar, att det kapital, som nedlagts i järnvägar och andra kommunikationer, medfört ett storartat uppsving.

Men det måste betonas, att Norrbotten icke blott är en skattkammare för ekonomiska värden, utan också ett svenskt län, bebott av en befolkning, som vill räknas som svensk. Kapitel I, »Befolkningen», visar, att Norrbottens folk är livsdugligt. Det har ett nativitetsöverskott, som betydligt överstiger det normala inom riket. Folkmängden förökar sig mera än dubbelt så fort inom Norrbotten, som inom riket i dess helhet. I en tid, då sjunkande nativitet och emigration äro faktorer, som inge bekymmer för folkens framtid, är denna Norrbottens särställning en företeelse, värd att uppmärksammas.

Norrbottens befolkning, dess levnadsförhållanden och kulturella utveckling, äro i behov av särskild omvårdnad. Ett skäl härtill är befolkningens heterogena sammansättning. Norrbotten är det enda av Sveriges län, där annat språk än svenska talas i någon större utsträckning och där befolkningen till någon avsevärd del är av främmande ras. Norrbottens finsk- och lapsktalande befolkningsgrupper, deras antal och församlingarna, där de äro kyrkobokförda, behandlas i senare delen av Kap. I.

I Kap. II lämnas en redogörelse för länets administrativa indelning. Denna har sitt särskilda intresse på grund av den glesa bosättningens och socknarnas abnormt stora arealer, vilka försvåra administrationen och försätta största delen av befolkningen i avsaknad av den uppfostran till samhällelig ansvarskänsla, som eljes brukar vinnas genom deltagande i den kyrkliga och kommunala förvaltningen.

Slutkapitlet, »Norrbottens framtida utveckling», är en översikt över Norrbottens möjligheter till utveckling och dess behov av statsmakternas förståelse. Av detta kapitel såväl som av redogörelsen i dess helhet torde framgå, att Norrbotten har stora möjligheter till utveckling och att tillvaratagandet av dessa möjligheter är av intresse icke blott för Norrbotten, utan är tillika ett viktigt statsintresse.

Folkmängdens tillväxt inom Norrbotten sedan 1840 framgår av följande tabell, där såväl den totala folkmängden som ock den procentuella del, som Norrbottens befolkning vid slutet av resp. år utgjort av hela rikets befolkning, angivas.

Denna tabell visar, att folkökningen inom Norrbotten varit avsevärt större än inom landet i dess helhet.

Ännu tydligare framgår den proportionsvis stora folkökningen inom Norrbotten av följande tablå:

Överdirektör L. Widell skriver i Nordisk Familjebok, artikeln Norrbottens län: »Folkökningen i länet har varit vida starkare än i det övriga riket, en följd av ett mycket högt nativitetsöverskott, och en ej ringa inflyttning, vilken sistnämnda under de senare åren till stor del uppvägts av en betydlig emigration. Under de sista 20 åren har folkmängden vuxit med nära 54 %, emot ej fullt 17 % i riket över huvud.»

Folkmängdens förändringar och förhållandet mellan desamma inom Norrbotten och inom hela riket framgå överskådligare ur nedanstående tabeller, innehållande relativa tal.

Äktenskapsfrekvensen är alltså 0,00024 eller 4 % större inom Norrbotten än inom riket i dess helhet.

Nativiteten är alltså 0,01038 eller 43 % större inom Norrbotten än inom riket i dess helhet.

Mortaliteten är alltså 0,00166 eller 11 % större inom Norrbotten än inom riket i dess helhet.

på 100,000 invånare inom Norrbotten är antalet levande födda barn 1,826 enheter större än antalet döda,

på 100,000 invånare inom hela riket är antalet levande födda barn 954 enheter större än antalet döda.

Nativitetsöverskottet är alltså 0,00872 eller 91 % större inom Norrbotten än inom riket i dess helhet.

Om inga andra faktorer än nativitet och mortalitet inverkade på folkmängdens förändringar, skulle Norrbottens befolkning fördubblas på 39 år, medan en fördubbling av hela rikets folkmängd skulle kräva 73 år. För varje 100,000-tal skulle Norrbottens folkmängd ökas med 1,826, medan hela rikets folkmängd ökades med 954 personer.

Nu är emellertid folkökningen icke så stor, som dessa tal ange. Utrikes omflyttningen, varmed menas skillnaden mellan antalen emigranter och immigranter, samt inrikes omflyttningen, varmed förstås skillnaden mellan antalen inflyttade från och utflyttade till andra län, påverka också folkökningen. Det framgår av nyss anförda tabeller, att folkökningen inom Norrbotten är 1,559 på 100,000 invånare, medan motsvarande tal för hela riket är 691. Folkökningen inom Norrbotten är alltså 0,00868 enheter större än folkökningen inom hela riket. Norrbottens befolkning fördubblas med en sådan årlig folkökning under loppet av 45 år, medan fördubblingen av hela rikets folkmängd skulle kräva 101 år.

Norrbottens särställning i avseende på folkökning förtjänar att uppmärksammas. Den värdefullaste nationalförmögenheten är dock människomaterialet. Detta kan betraktas som ett kapital, och årliga folkökningen är dess ränteavkastning. Medan detta kapital för riket i dess helhet ger en årlig ränteavkastning av 0,691 %, avkastar Norrbotten 1,559 % eller ungefär 126 % mer än landet i dess helhet. Proportionen mellan födelse- och dödstalen inom Norrbotten är 212 %. G. Sundbärg anför särskilt Västerbottens län som exempel på en utomordentligt sund och livskraftig befolkning. I medeltal för nittio år (1811-1900) har proportionen mellan födelse- och dödstalen där varit 202 %. Norrbottens folk synes i livskraft kunna tävla med dem, som räknas som världens främsta i detta hänseende.

En total överblick över de faktorer, som inverka på befolkningens förändringar, erhålles genom följande tabeller, av vilka också framgår förhållandet mellan dessa faktorers inverkan på Norrbottens och på hela landets folkmängder.

[1] Borde vara ± 0. De smärre avvikelserna bero på ofullkomligheten i kyrkobokföringen.

Bland de faktorer, som inverka minskande på folkmängden, är givetvis dödligheten den mest betydande. Den utgör i Norrbotten 16,33 ‰ mot 14,67 ‰ i hela landet. G. Sundbärg säger, att dödstalet är den bästa kulturmätaren på ett folk, som vetenskapen kan åstadkomma. Då det visar sig, att Norrbottens dödstal är ungefär 11 % högre än dödstalet för hela riket, antyder detta, att åtskilligt är att göra för befolkningens höjande, särskilt i hygieniskt hänseende. Härvid bör dock bemärkas, att ett högt dödstal i regeln står i samband med ett högt födelsetal. Det är samma faktorer, som inverka höjande på båda dessa tal. En lägre nivå medför ringare anspråk, varav följer tidigare och talrikare giften, samt större nativitet, men även större mortalitet. En jämförelse mellan nativitet och mortalitet visar emellertid, som förut påpekats, att Norrbottens folk står i jämnbredd med jordens livskraftigaste befolkningsgrupper.

En andra befolkningsminskande faktor är emigrationen. Dess överskott utöver immigrationen framgår ur nyss anförda tabeller, kol. »Utrikes omflyttning.» Under 16-årsperioden 1901-1916 har folkmängden inom Norrbotten genom utrikes omflyttning minskats med i medeltal 307 personer på 100,000 inv. årligen. Motsvarande tal för hela riket var 252 personer. En ej oväsentlig del av denna emigration har utgjorts av utvandringen till Brasilien och Kanada den närmaste tiden efter storstrejken 1909. Inrikes omflyttningen spelar som synes jämförelsevis ringa roll.

Lungsotsdödligheten.

Genom specialundersökningar över lungsoten är det känt, att denna folksjukdom härjar särskilt svårt inom Norrbotten, i synnerhet inom kustsocknarna. Följande tabell ger en uppfattning om överdödligheten i lungsot inom Norrbotten under åren 1901-1915.

Det framgår härav, att lungsotsdödligheten på 1,000 av medelfolkmängden är 62 %, och i % av samtliga döda 53 % högre inom Norrbotten än inom riket i övrigt.

Skälet till denna överdödlighet i lungsot inom Norrbotten är ej fullt utrett. Man gissar, att en väsentligt medverkande orsak är bristande näring inom kustsocknarna. Undernäringen beror i stort sett dock icke så mycket på bristande tillgång på näringsmedel som fastmer på okunnighet i huslig ekonomi. Medan mjölken fordom var folkets huvudsakliga näring, förvandlas denna nu genom mejeriernas hjälp till kontanter. Man har icke förstått att i tillräcklig grad ersätta den med andra näringsämnen och blir genom försvagad motståndskraft mottagligare för sjukdomen. Bristande hygien gör utan tvivel sitt till.

Man har därför ansett behövligt att genom dispensärer undervisa folket om hygienens betydelse. En kraftigare upplysningsverksamhet även i huslig ekonomi vore helt visst av nöden.

Folkmängdstätheten.

är mindre än i något annat av Sveriges län. Medan riket i dess helhet har 14,2 inv. på varje kvkm. land, har Norrbotten endast 1,8. Folkmängdstätheten inom de båda delarna av Norrbotten är följande:

Folkmängd efter kön.

Ett anmärkningsvärt förhållande, som gäller de tre nordligaste länen, är att männens antal är proportionsvis större än kvinnornas. Som regel gäller annars, att kvinnornas antal är större än männens. Följande tabell belyser detta förhållande beträffande Norrbotten.

Befolkningens fördelning i svenskar, finnar och lappar.

Norrbotten utgör det väsentligaste undantaget från den för Sverige i allmänhet gällande regeln, att landet åtnjuter förmånen av att inom sina gränser hysa en med avseende på nationalitet homogen befolkning. Detta utgör ett synnerligen vägande skäl för statsmakterna, att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom Norrbotten och genom kommunikationer, upplysning och andra medel knyta de båda folken av främmande språk och delvis främmande ras allt fastare samman med riket i övrigt.

Folkräkningarna, som utföras av Statistiska centralbyrån, innefatta bl. a. en utredning rörande personer av främmande stam. Den sista folkräkning, som hittills offentliggjorts, avser förhållandena den 31 dec. 1910.

Hela antalet lappar har vid de fem sista folkräkningarna fördelat sig sålunda:

I sin helhet giva siffrorna knappast stöd åt den åtminstone en tid ganska spridda föreställningen, att lapparna skulle vara en utdöende stam. Möjligen kunna de sägas bilda en stationär befolkning. Relativt taget har däremot lapparnas andel av befolkningen gått tillbaka överallt. Inom Norrbotten utgjorde de år 1910 endast 2,7 % mot 3,1 % år 1900.

Hela antalet finnar i Sverige enligt 1910 års folkräkning uppgick till 25,290. Det betonas, att ordet här tages i betydelsen av personer av finsk stam, sålunda icke finska undersåtar eller personer, födda i Finland. Likaledes påpekas, att finsk stam och finskt språk icke ovillkorligen sammanfalla. I själva verket har likväl ofta nog språket kommit att ligga till grund för kyrkoböckernas (och därmed för folkräkningarnas) uppgifter om stamskillnad. Kyrkobokföringsförordningen av år 1894 – vilken ännu gällde vid 1910 års slut eller den tidpunkt, som folkräkningen avser – giver på det ställe, där den föreskriver, att i församlingsboken skall göras anteckning om främmande stam, följande anvisning: I brist på annan bestämningsgrund må stammens namn angivas med ledning av det inom hushållet använda talspråket. – På grund av denna anvisning hava exempelvis åtskilliga personer av rent svensk härkomst, vilka antagit det finska språket, blivit i kyrkoböckerna och följaktligen även vid folkräkningarna upptagna som finnar. Mera konsekvent synas personer av lapsk stam hava blivit betecknade som lappar, vare sig de i dagligt tal använt lapska, svenska eller finska språket.

Länsvis fördela sig finnarna med 24,755 eller 97,9 % på Norrbotten och 535 eller 2,1 % på de övriga länen och Stockholms stad. År 1900 voro motsvarande siffror resp. 21,940 eller 99,1 % och 198 eller 0,9 %. Under årtiondet har således det finska elementet i Norrbotten vuxit med 12,8 %, medan hela länets befolkning ökats med 17,7 %.

Finsk befolkning förekommer i särskilt stort antal i följande församlingar:

[1] Enligt procenttalet synes Muonionalusta böra räknas bland de församlingar, där lappbefolkningen är särskilt stor. Lapparna där äro emellertid av föga betydelse vid bedömandet av lappstammen. De äro till största delen bofasta, vilkas härkomst är tvivelaktig på grund av rasblandning.

Både finsk och lapsk befolkning förekommer särskilt i följande församlingar:

Särskilt stor lapsk befolkning förekommer dessutom i följande församlingar:

Landskommunernas ytvidder.

En svårighet vid administrationen, särskilt så länge kommunikationerna äro föga utvecklade, ligger i de administrativa enheternas stora arealer. En föreställning härom får man genom nedanstående sammanställning av landskommunernas landarealer inom Norrbotten och inom övriga län enligt indelningen den 1 jan. 1918. (Städers och köpingars landarealer äro fråndragna från länens totala arealer).

[1] Minskades den 1 jan. 1920 med 8 kvkm., då Boden avskildes till stadskommun.

Medelarealen land per landskommun är mindre än 1 kvmil inom 14 av de 24 länen, större än 1, men mindre än 10 kvmil inom 8 län, något över 20 kvmil inom Västerbottens län, samt 41 kvmil inom Norrbottens län. En landskommun inom Norrbotten är alltså i medeltal större än vartdera av rikets två minsta län, Blekinge och Gottlands.

Översikt över landskommunerna m. m., deras ytvidder i kvkm., och folkmängder den 31 dec. 1919

[1] Överluleå församling omfattar Överluleå kommun och Bodens stad. I judiciellt hänseende lyder staden under landsrätt, Luleå domsaga, Överluleå tingslag.

[1] I folkmängden för Haparanda stad ingå 1,042 pers., utgörande folkmängden å ett område av Nedertorneå socken, som den 1 jan. 1920 införlivades med staden.

[2] Staden Haparanda lyder i judiciellt hänseende under landsrätt. Torneå domsaga, Torneå tingslag.

[3] Från Vittangi kapellförs. till Jukkasjärvi förs. äro den 1 maj 1919 överförda 475 pers.

Som ovanstående tabell utvisar, finnas inom Norrbotten icke mindre än 4 kommuner med en landareal, överstigande 100 kvmil. Dessa Sveriges största landskommuner äro:

I judiciellt avseende är Norrbotten (1921) delat i 5 domsagor under Svea hovrätt.

Piteå domsaga, 38,239 inv., omfattar 4 tingslag: Piteå, Älvsby, Arvidsjaur sockens, Arvidsjaurs lappmarks.

Luleå domsaga, 38,995 inv., omf. 3 tingslag: Överluleå, Nederluleå, Jokkmokks lappmarks.

Gällivare domsaga, 33,641 inv., omf. 3 tingslag: Gällivare lappmarks, Jukkasjärvi lappmarks, Karesuando lappmarks.

Luleå fögderi: Edefors, Överluleå, Älvsby, Arvidsjaurs, Arjepluogs landsfiskalsdistrikt.

Gällivare fögderi: Jokkmokks, Hakkas, Gällivare, Råneå landsfiskalsdistr.

Kalix fögderi: Nederkalix, Töre, Överkalix, Nedertorneå landsfiskalsdistr.

Torneå fögderi: Övertorneå, Korpilombolo, Pajala, Vittangi, Kiruna, Karesuando landsfiskalsdistrikt,

vartill kommer ett extra landsfiskalsdistrikt: Malmberget inom Gällivare fögderi.

Städerna äro 4: Luleå (länsstyrelsens säte) och Piteå, med var sin rådhusrätt och magistrat, Boden, som tillhör Luleå domsaga och fögderi och Haparanda, som tillhör Torneå domsaga och fögderi.

Municipalsamhällena (1921) äro 6: Arvidsjaurs kyrkostads, Svartöstadens, Kalix, Gällivare kyrkostads, Malmbergets och Kiruna.

I ecklesiastiskt hänseende hör Norrbotten till Luleå stift, i vilket det ingår med 3 kontrakt, Norrbottens södra, Norrbottens norra och Lappmarkens tredje kontrakt, varjämte till länet höra 2 pastorat inom Lappmarkens andra kontrakt.

Norrbottens södra kontrakt, 12 pastorat: Piteå landsförsamling, Norrfjärden, Hortlax, Piteå stad, Älvsby, Nederluleå, Luleå, Nederkalix, Töre, Överluleå, Edefors, Råneå.

Norrbottens norra kontrakt, 8 pastorat: Överkalix, Övertorneå, Korpilombolo, Hietaniemi, Nedertorneå och Haparanda, Pajala med Junosuando och Muonionalusta, Tärendö, Karl Gustav.

Lappmarkens tredje kontrakt, 4 pastorat: Jokkmokk och Kvikkjokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Vittangi, Karesuando.

I militäriskt hänseende tillhör Norrbotten sjätte arméfördelningsområdet med rullföringsområdena: Piteå n:r 72, Bodens n:r 73 och Kalix n:r 74. Följande truppförband äro förlagda till Bodens fästning inom Norrbotten: Norrbottens infanteriregemente (I. 19), en division av Norrlands artilleriregemente (A. 4), Bodens artilleriregemente (A. 8) och Bodens ingenjörkår (Ing. 4).

I hälsovårds- och sjukvårdshänseende är Norrbotten delat i 15 provinsialläkaredistrikt: Vittangi, Pajala, Övertorneå, Haparanda, Gällivare, Överkalix, Kalix, Råneå, Jokkmokks, Bodens, Arjepluogs, Arvidsjaurs, Öjebyns, Älvsby, Gammelstads, vartill komma 3 extra provinsialläkaredistrikt: Edefors, Kiruna och Malmbergets. I Piteå finnes hospital och asyl för sinnessjuka. Länslasarett finnas i Luleå, Piteå, Haparanda och Gällivare och ett länets tuberkulossjukhus vid Sandträsk.

Länet tillhör nionde yrkesinspektionsdistriktet och nionde fattigvårdsinspektionsdistriktet.

Länet ingår i norra postdistriktet, sjätte telegrafdistriktet, femte järnvägsdistriktet, utgör Norrbottens väg- och vattenbyggnadsdistrikt, tullkammare finnas i Luleå, Piteå, Haparanda och Riksgränsen; högre allmänt läroverk i Luleå, samskolor i Piteå och Haparanda samt folkskoleseminarium i Luleå; folkskoleinspektionen utövas genom 4 statens inspektörer, vartill kommer nomadskolinspektör för samtliga nomadskolor inom riket; länet omfattar övre Norrbottens och nedre Norrbottens överjägmästaredistrikt och ingår med 2 revir i Skellefteå distrikt. För Norrbottens läns norra del finnes en statens lantbruksingenjör, södra Norrbotten ingår i Skellefteå lantbruksingenjörsdistrikt. Statens fiskeriadministration hänför Norrbotten till övre norra distriktet. Lantmannaskolor finnas i Matarengi och Öjebyn, kemisk-växtbiologisk anstalt för länet är stationerad i Luleå. För veterinärväsendet finnas 2 länsveterinärer och 7 veterinärdistrikt. Lantmäteriet omhänderhaves av en överlantmätare och 14 distriktslantmätare. Norrbotten ingår i norra bergmästaredistriktet, övre norra lotsdistriktet, och Sundsvalls fartygsinspektionsdistrikt. Handelskammare för Norrbottens och Västerbottens län finnes i Luleå.

Med nationalförmögenhet menas (enl. P. E. Fahlbeck) samman av de materiella värdeting samt fordringar av utlandet, som befinna sig i ett folks och dess medlemmars ägo samt utgöra bådaderas existensmedel. Avser man den del av landets nationalförmögenhet, som faller inom Norrbotten, bör man givetvis ej inskränka sig till de naturtillgångar, som befinna sig i ägo hos invånare inom Norrbotten. Samtliga de materiella värdeting inom Norrbotten, som tillhöra svenska staten eller svenska medborgare, ingå självfallet i nationalförmögenheten.

Varje beräkning av nationalförmögenheten är mer eller mindre en uppskattning av ett sannolikt värde. Det vållar nästan oöverstigliga svårigheter att få ett material, som är fullt tillförlitligt som grundval.

Den senaste uppskattningen av Sveriges nationalförmögenhet avser förhållandena år 1908. Den återfinnes i »Finansstatistiska utredningar, utgivna av K. Finansdepartementet». V. »Sveriges nationalförmögenhet omkring år 1908 och dess utveckling sedan mitten av 1880-talet» (av I. Flodström). Enligt denna utredning var Sveriges sammanlagda förmögenhet (1908) 14,007 mill. kr. Då folkmängden i Sverige utgjordes av 5,429,600 inv., var förmögenheten på varje invånare sålunda i medeltal 2,580 kr.

De absoluta tal, som angivas i nämnda utredning, äga numera ringa motsvarighet i verkligheten. De äro nu alldeles för låga. Förutom verklig tillväxt i nationalförmögenhet bidrar härtill den omvälvning i penningvärdet, som kriget medfört, samt en noggrannare kännedom om naturtillgångarnas verkliga värde.

Men om sålunda de absoluta talen äro alltför låga, kunna de dock äga ett värde vid relativ uppskattning. Om det vore möjligt att något så när tillförlitligt från ovanstående summor avskilja de belopp, som avse Norrbotten, skulle man härigenom kunna utvinna relationstal, som ungefärligen visade, hur stor del av landets nationalförmögenhet av olika slag, som kan anses ligga inom Norrbotten.

Resultatet av 1908 års uppskattning av Sveriges nationalförmögenhet sammanfattas sålunda:

I det följande har gjorts ett försök att ur uppskattningen av Sveriges nationalförmögenhet år 1908 avskilja de värden, som falla inom Norrbotten. Resultatet blir:

A. Jordbruksegendom.

Inägor och byggnader för jordbruket inom hela landet äro uppskattade till 2,420 mill.

Kreatursstock.

Hästar, nötkreatur, får, getter och svin i hela landet äro uppskattade till 644 mill., därav inom Övre Norrland (Norrbotten och Västerbotten) 25,7 mill. Av dessa 25,7 mill. kunna omkring 40 % eller 10 mill. anses falla inom Norrbotten.

Till detta belopp skall läggas värdet av renar inom Norrbotten, ävensom hundar, fjäderfä, kaniner m. m. Samtliga renar äro uppskattade till ett antal av 237,000 och värderade till 4,7 mill. Av dessa finnas 190,000 inom Norrbotten med ett värde av 3,8 mill. Inalles kan kreatursstocken inom Norrbotten värderas till 14 mill.

Jordbrukets döda inventarier.

inom hela landet äro värderade till 322 mill. Vid denna värdering har man indelat jordbruken i 4 grupper: 1) om högst 2 hektar, 2) om 2-20 hektar, 3) om 20-100 hektar och 4) över 100 hektar. För de olika grupperna har man antagit värdet per hektar av döda inventarier utgöra resp. ungefär 200, 100, 75 och 60 kr. Man har funnit

Tillämpande samma metod beträffande Norrbottens jordbruk, finner man uppskattningsvis:

Förråd och lager.

Det antages, att värdet av hela landets skörd år 1908 fördelar sig på följande sätt:

Efter avdrag för höstutsäde, havreexport, potatisförbrukning vid brännerierna och sockerförbrukning vid sockerfabrikerna under hösten återstår 695 mill., varav 133 mill. brödsäd och potatis samt 562 mill. foder och strö. Av det förra anses vid årsskiftet återstå 75 % och av det senare 67 %. Härigenom får man kvarvarande värdet 475 mill.

Genom tillämpning av samma beräkningsgrunder beträffande Norrbotten, finner man följande ungefärliga tal:

Jordbruksegendomen i dess helhet.

B. Fisken under äganderätt.

Flodström (loc. cit.) beräknar värdet av Sveriges fisken under enskild äganderätt till 56 mill., varav fiskenas kapitalvärde 31 mill., och värdet av båtar och fiskredskap 25 mill. Ett överslag över det relativa värdet av Norrbottens fisken torde man kunna anses få genom att jämföra fiskets bruttoavkastning inom Norrbotten med motsvarande tal för hela landet. Enligt Statistisk årsbok 1920 utgjorde inkomsten (1917) av fisket i Norrbotten 2,9 % av hela landets bruttoavkastning. Tillämpas detta relationstal på värdet av såväl fast som lös fiskeriegendom, får man för Norrbotten:

C. Skogsmark och skog.

Arealen produktiv skogsmark år 1908 angives i meranämnda uppskattning av Sveriges nationalförmögenhet på följande sätt:

Areal duglig skogsmark inom Norrbotten är 13,6 % av hela rikets skogsareal. Av hela arealen statsskogar ligger 54 % inom Norrbotten, utgörande kronoparker, överloppsmarker och oavvittrad mark. Av Norrbottens hela skogsareal är 69,2 % i statens ägo.

Den årliga bruttoproduktionsförmågan hos en hektar duglig skogsmark beräknas för Norrbotten till 0,95 kr. mot 2,23 kr. för hela riket. Utgifterna för skötseln av Norrbottens statsskogar beräknas till 19 % av bruttoinkomsten. Kapitalvärdet per hektar skogsmark skattas till 30 kr. för statens och enskildas skogar och 36 kr. för andra allmänna skogar än statens.

Med stöd av dessa antaganden beräknas kapitalvärdet av Norrbottens skogar till:

Medelvärdet per hektar skogsmark i hela riket har uppskattats till 62 kr. för statsskogar, 95 kr. för andra allmänna skogar och 74 kr. för enskildas skogar. Härigenom ha följande kapitalvärden beräknats:

Värdet av samtliga skogar i Norrbotten är alltså 5,7 % av värdet av alla rikets skogar, och statens skogar i Norrbotten äro i värde 26,3 % av samtliga statsskogar.

Skogsbrukets lagerbehållning för hela riket beräknas på följande sätt: värdet på rot av ett års avverkning antages vara 7,7 % av skogens värde eller 120 mill. Härtill lägges 30 % för värdeökning genom huggning, utdrivning och flottning. Fjärdedelen av den så uppkomna summan antages vara lagerbehållning vid årsskiftet d. v. s. för hela riket 39 mill. På samma sätt beräknas för Norrbotten rotvärdet av ett års avverkning till 4,6 % av skogsvärdet eller 4,1 mill. Härtill lägges 30 %. Fjärdedelen av det erhållna beloppet antages vara skogsbrukets lagerbehållning, som alltså uppskattats till 1,3 mill.

D. Torvmossar och ljungmarker.

Torvmossarna i hela landet äro uppskattade till en areal av 5,1 mill. hektar med ett sammanlagt värde av 15,3 mill. Av dessa beräknas 2,5 mill. hektar ligga inom Västerbottens och Norrbottens län med ett värde av 1,25 mill. Antar man nu, att fördelningen mellan Västerbotten och Norrbotten är proportionell mot resp. läns landarealer, kommer 64 % av detta belopp eller 0,8 mill. på Norrbottens del.

Ljungmarker, som för hela riket värderats till 13,8 mill. ligga i andra delar av landet.

E. Vattenfall.

Enligt en av M. Serrander utförd specialutredning, vilken ingår som bilaga i Flodströms »Sveriges nationalförmögenhet 1908», är totala vattenkrafttillgången 6,205,000 turbinhästkrafter, varav staten tillhöriga 1,040,330. Av hela denna vattenkrafttillgång utgör den under år 1908 utbyggda eller under utbyggnad varande 518,570 hkr. (nämligen statens 96,000 och enskild 422,570) samt övrig »utbyggnadsvärdig», som kan väntas bliva utbyggd inom 50 år från nyssnämnda tidpunkt, 2,992,970 hkr., (varav statens 596,300 och enskild 2,396,670).

Genom approximativ uppskattning[1] med ledning dels av Vattenfallskommitténs av år 1899 betänkande, dels av Serranders sammandrag över vattenkraft i enskild ägo fås för

[1] Härvid har statens och den enskilda vattenkraften antagits utgöra resp. 70 och 40 % av motsvarande vattenkrafttillgång inom hela Övre Norrland.

För beräknande av dessa vattenkrafttillgångars värde har antagits ett medelvärde per turbinhästkraft, lika för enskilda och för statens, av 75 kr. i norra Sverige, och 90 kr. i sydligare delar. Med hänsyn till den tid, som kan väntas förflyta, innan vattenkraften tages i anspråk och blir utbyggd har skiljts på de vattentillgångar, som 1) kunna erhållas vid fullständig utbyggnad av redan delvis utbyggda vattenfall och som antagas bliva tillgodogjorda successive inom 10 år, 2) i övrigt antagas kunna bliva utbyggda inom närmaste 20-årsperiod, 3) kunna antagas bliva utbyggda efter denna period men innan 50 år förflutit, samt 4) icke kunna antagas bliva utbyggda förr än möjligen efter förloppet av 50 år. Värdet av den vattenkraft, som tillhör sistnämnda grupp, lämnas ur räkningen såsom ovisst och ringa. Övriga värden av ej utbyggd vattenkraft hava diskonterats till nutidsvärden under antagande av en räntefot av 6 % för enskilda tillhörig och 4,5 % för staten tillhörig sådan kraft.

Efter dessa beräkningsgrunder hava erhållits följande nutidsvärden å vattenkraft i vårt land.

Motsvarande tal för övre Norrland (Norrbotten och Västerbotten) ävensom kraftbeloppet i turbinhästkrafter angivas till:

Härur beräknas Norrbottens andel så, att statens andel inom Norrbotten antages vara 70 % av de tal som avse hela övre Norrland inom samtliga grupper, samt enskildas andel inom Norrbotten antages till resp. 0 %, 0 %, 31 % och 49 % av motsvarande tal för hela övre Norrland. Man erhåller sålunda.

Ovanstående tabeller ge bl. a. följande upplysningar om vattenkrafttillgången i Sverige enligt uppskattningen år 1908:

Av totala vattenkrafttillgången i riket, som är 6,205,000 turbinhästkrafter, finnes 18,6 % eller 1,157,000 turbinhkr. inom Norrbotten.

Av statens totala vattenkrafttillgång i riket, som är 1,040,300 turbinhkr., finnes 43,4 % eller 452,000 turbinhkr. inom Norrbotten.

Av utbyggd eller under utbyggnad varande vattenkrafttillgång, vilken för 1908 uppgives till 518,770 hkr., därav statens 96,000 hkr., befann sig vid samma tid ingen utbyggnad inom Norrbotten.[1]

[1] Uppgifterna synas här ej vara fullt riktiga. Ljuså kvarnfall med 700 hkr. byggdes 1904, och Stockforsen med 90 hkr. 1896-97. Möjligen ingå dessa kraftbelopp bland uppgifterna om smärre, icke specificerade vattendrag. För denna utredning spelar denna fråga ingen nämnvärd roll.

Av övrig utbyggnadsvärdig vattenkrafttillgång, som kan väntas bliva utbyggd inom 50 år, för hela riket uppskattad till 2,992,970 hkr., befann sig 15,3 % eller 456,600 hkr. inom Norrbotten. Därav utgjorde statens andel 217,000 hkr. eller 36,4 % av statens samtliga vattenkrafttillgång, 596,000 hkr., tillhörande denna grupp. Enskild andel, 239,600 hkr., utgjorde 10 % av samtlig enskild vattenkraft, 2,396,670 hkr., tillhörande denna grupp.

Nutidsvärden å vattenkraften i vårt land framgå ur följande tabeller, av vilken relationen mellan Norrbotten och hela riket också framgår genom procenttal:

De båda första grupperna upptagas ej under denna avdelning i Flodströms uppskattning av nationalförmögenheten. Skälet är, att de ingå under andra avdelningar.

De båda sista grupperna, »outbyggda vattenfall», skattas i enlighet med ovanstående tablåer till 77,7 mill., varav 26,4 % eller 20,5 mill. komma på statens andel.

För Norrbotten bliva motsvarande tal: värdet av outbyggda vattenfall 10,2 mill., varav 54,5 % eller 5,6 mill. komma på statens andel.

F. Gruvor och fyndigheter.

Sveriges järngruvor äro värderade till 480 mill., varav inom Norrbotten 441,3 mill. Statens andel i Norrbottens gruvor beräknas till 121 mill. Ehuru värderingen av Norrbottens malmfält synes låg, antyder dock denna utredning, vilka oerhörda värden, som ligga förborgade i Norrbottens fyndigheter. Alla statens verkliga kapitalplaceringar inom Norrbotten till järnvägar, telefon och telegraf, uppvägas mer än väl av de naturtillgångar, som enligt denna uppskattning kommit staten till godo blott genom dess delägareandelar i Norrbottens gruvor.

G. Industriell egendom.

Samtlig industriell egendom för hela riket är värderad till 1,914 mill., fördelad på följande sätt:

Utredningen innehåller intet annat material för bedömandet av industrien inom olika delar av landet än en fördelning av antalet arbetare på olika län. Denna visar, att Norrbottens industriarbetare år 1908 utgjorde 1,9 % av landets alla industriarbetare. Jämför man med officiella statistikens uppgifter för 1917 (statistisk årsbok 1920) finner man beträffande Norrbotten:

Med stöd av dessa relationstal har såsom en visserligen grov approximation den industriella egendomen i Norrbotten uppskattats till följande delar av industriella egendomen i hela landet:

H. Kommunikations- och transportegendom.

Flottleder: De allmänna flottlederna, vilkas sammanlagda längd beräknas utgöra 19,440 km. och värde 55 mill., äro av allmännings natur, och deras värde ingår till huvudsaklig del i de skogars värde, vilkas tillgodogörande de möjliggöra. De enskilda flottningslederna beräknas till 5,882 km. med ett värde av 12 mill. Härav ligga omkring 16 % inom Norrbotten. Deras värde kan uppskattas till 1,9 mill.

Hamnar: Samtliga hamnar i riket äro uppskattade till 56 mill. Anläggningskostnaderna för hamnarna i Piteå, Luleå och Haparanda utgöra 1,43 % av anläggningskostnaderna för alla stadshamnar i riket. Under antagande, att värdet av Norrbottens hamnar kan sättas till 1,43 % av värdet av alla hamnar i riket, finner man för hamnarna i Norrbotten värdet 0,8 mill.

Handelsflottan 1908 beräknades vara värd 163 mill. I Norrbotten hemmahörande fartyg äro ytterst få. Enligt 1917 års statistik ägde Norrbotten endast 12 fartyg om 734 nettoton, därav 9 ångfartyg och 3 segelfartyg. Samtidigt utgjordes hela landets handelsflotta av 2,544 fartyg om 756,459 nettoton. Antalet för Norrbotten är således endast 0,047 % och tontalet 0,097 % av motsvarande tal för hela landet. Norrbottens handelsflotta 1908 kan icke skattas väsentligt högre i värde än 0,1 mill.

Statens järnvägar: Om byggnadskostnaden vid värderingen av statens järnvägar finner man

Men Flodström uppskattar i sin utredning förmögenhetsvärdet efter avkastningen. Utgående från avkastningen år 1910, som han underkastar vissa korrektioner, kapitaliserar han efter 4 % och kommer så till värdet 270 mill. Efter jämförelse med driftresultatet 1911, som visar en stegring i nettoinkomsten, värderar han alla statsjärnvägarna till 368 mill.

För att i huvudsak tillämpa samma grunder beträffande Norrbotten beräkna vi nedan statsjärnvägarnas inkomster och utgifter å de bandelar, som falla inom Norrbottens län år 1910:

Nettoöverskottet är 4,907,695 kr. eller Kr. 7,753 per km. För hela riket med dess 4,380 km. järnväg är nettoöverskottet samtidigt 15,899,531 eller 3,630 per km.

Förmögenhetsvärdet av Norrbottens statsjärnvägar kan alltså uppskattas till 30,867 % av alla Sveriges statsjärnvägars värde. Då detta av Flodström uppskattats till 368 mill., äro alltså Norrbottens järnvägar värda 113,6 mill. Det är tack vare malmtransporterna, som Norrbottens järnvägar kommit i ett 63 % högre värde än anläggningskostnaden. Under kriget har detta lyckliga förhållande sedermera följts av ett bakslag. Dock torde ingen anledning finnas, att vid bedömandet av värdet fästa avseende vid en så tillfällig och oberäknelig faktor som krigsrisken är. Sannolikt torde väl vara, att den tillfälliga depressionen under kriget, kommer att kompenseras genom en framtida stegring i malmtransporterna.

Enskilda järnvägar: Inom Norrbotten finnes endast en, 5 km. lång, enskild järnväg, Gammelstad–Karlsvik. Dess värde kan uppskattas efter anläggningskostnaden till 0,3 mill.

Statens telegraf- och telefonanläggningar inom hela riket äro värderade till 90 mill.

För att finna förhållandet mellan värdet av dessa anläggningar inom Norrbotten och inom hela riket, har här liksom beträffande järnvägarna beräknats avkastningen.

Norrbottens telefon- och telegrafanläggningar kunna sålunda sägas bidraga till årsavkastningen med 1,965 %. Om förmögenhetsvärdet antages vara proportionellt mot avkastningen, blir värdet av Norrbottens telefon- och telegrafanläggningar år 1908 omkring 1,8 mill.

På ett ungefär kan man säga, att av dessa värden 55,7 % utgöra fast, och 44,3 % lös egendom, alltså:

I. Egendom direkt tjänande förvaltnings- och andra samhälleliga ändamål.

Den inom Norrbotten belägna delen av värden under denna rubrik har uppskattats enligt samma grunder, som använts i Flodströms utredning. Den fasta egendomen, som för hela riket skattats till 444 mill., blir sålunda för Norrbotten 8,0 mill., och lösegendomen resp. 135 mill. och 1,4 mill. Inalles beräknas alltså värdet av tillgångar under denna rubrik inom Norrbotten till 9,4 mill.

J. Övrig sakegendom (huvudsakligen för konsumtionsändamål) utom mynt och myntmetall.

Fastigheter, som falla under denna rubrik, äro för hela riket värderade till 3,401 mill. Till grund för uppskattningen ligga taxeringsvärdena för »annan fastighet». Denna taxeringssumma har under femårsperioden 1913-1917 stigit från 1,146 till 1,268 % av motsvarande summa för hela riket. I medeltal under denna tid har på Norrbotten fallit 1,215 %. Förmögenhetsvärdet kan i enlighet med detta relationstal uppskattas till 41,3 mill.

Lös egendom inom hela riket har värderats till 1,750 mill. Den har uppskattats med hjälp av brandförsäkringsvärdet. Då ingen fördelning på län finnes, måste ett bedömande av Norrbottens andel bli ganska osäkert. Fördelad per inv. i hela riket, är lösegendomens värde 322 kr. Men förmögenhet är rätt olika fördelad i olika delar av landet. Enligt en utredning om bouppteckningsbehållningar äro dessa per inv. inom Norrbotten endast 41 % av motsvarande tal för hela landet. Tillämpas detta relationstal för lösegendom i allmänhet, skulle på varje inv. inom Norrbotten komma 132 kr. eller inalles 20,6 mill.

K. Mynt och myntmetall.

Då det endast är fråga om förmögenhet, som befinner sig inom Norrbotten, kan ej här medräknas annat än värdet av i enskild ägo befintliga mynt. För hela riket uppskattas dessas värde till c:a 12 mill. Man kan knappast antaga, att mera än 1 % befinner sig inom Norrbotten, alltså omkring 0,1 mill.

L. Fordringar och skulder i utlandet.

Skulder utöver fordringar äro för hela riket upptagna till 1,051 mill. Någon hållpunkt för bedömande av Norrbottens andel häri finnes ej. Men då t. ex. det i utländsk ägo befintliga malmfältet Koskullskulle, tillsammans med det svenska Tuolluvaara upptagits till 10 mill. och en del aktier i andra bolag, som äga och bearbeta Norrbottens naturtillgångar, befinna sig i utländsk besittning, måste något avdrag göras under denna rubrik. Utländska skulder utöver tillgångar för rikets järn- och träindustri samt järngruveaktiebolag uppgivas till c:a 38 mill. För Norrbotten sättes beloppet försöksvis till 20 mill.

Sammanfattning.

Den svenska nationalförmögenheten år 1908 inom Norrbotten utgjorde 6 % av rikets hela förmögenhet, medan folkmängden endast uppgick till 2,87 %. Sedermera har folkmängden, relativt sett, stigit till 3,07 %, varigenom man väl får antaga, att posten »övrig egendom» något ökats till förmån för Norrbotten. I det stora hela torde man ännu vara berättigad att säga, att åtminstone 6 % av landets förmögenhet är belägen inom Norrbotten.

Om denna förmögenhet tillhörde enbart Norrbottens invånare, skulle den för länet per individ vara mer än dubbelt så stor som motsvarande medeltal för hela Sverige. Rikets nationalförmögenhet 1908, fördelad på dess invånare, skulle för var och en utgöra 2,580 kr. Nationalförmögenheten inom Norrbotten, fördelad på Norrbottens invånare, skulle för var och en utgöra 5,381 kr.

Men Norrbottens eget folk är endast till ringa del ägare av den rikedom, dess land hyser. Staten och aktiebolag äro huvudintressenter. Huru mycket, som faller på var och en av dessa ägare, staten, aktiebolag och enskilda, är svårt att säga med större noggrannhet. Ett försök till uppskattning kan dock tjäna till belysande av frågan.

Den del av förmögenheten inom Norrbotten, som verkligen tillhör landets eget folk, skattas ej högre än 867 kr. per inv., och utgör 0,97 % av hela nationalförmögenheten. Men för att vinna full jämförlighet borde man härtill lägga den andel av statens samfällda egendom, som kan anses tillhöra Norrbottens befolkning. För detta ändamål uträknas här den andel av skatter till staten, som beräknats utgå från Norrbotten d. v. s. förhållandet mellan bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt, uträknad för Norrbotten och för hela landet, den förra summan i % av den senare. Resultatet blir:

Överskottet av statens tillgångar 1908 utgjorde enligt »Sveriges officiella statistik i sammandrag» (Årg. 1912) Kr. 918,1 mill. Norrbottens andel häri bör utgöra 9,2 mill. kr. och då den övervägande delen av bolagens kronoskatt erlägges utom länet, kan detta belopp till största delen anses böra öka de enskildas förmögenhet inom Norrbotten. Tänkes denna sålunda ökad till 144 mill., så utgör den 1,02 % av landets hela nationalförmögenhet. Resultatets värde ökas i ej oväsentlig grad genom den exakta överensstämmelse, som föreligger mellan å ena sidan Norrbottens enskilda andel i nationalförmögenheten, å andra sidan Norrbottens enskilda andel i skatten till staten. Man torde sålunda som en jämförelsevis god approximation kunna säga, att av hela Norrbotten äger

Det förtjänar påpekas, att av samtliga naturtillgångar, som staten äger (värderade 1908 till 380,5 mill.) nära hälften ligga inom Norrbotten (värderade 1908 till 187,3 mill.). För dessa värden har staten ej nedlagt annat kapital än sådant, som kan hänföras till driftkostnader, men skördar där årligen en nettovinst av 4 à 5 mill. Stora värden ligga ännu outnyttjade eller föga räntegivande av brist på kommunikationer och rationell omvårdnad. Dessa fakta förtjäna att uppmärksammas vid statsmakternas behandling av norrbottensfrågor.

I Kap. 1 har visats, att Norrbotten i ett hänseende är mera givande än landet i allmänhet. Det är i fråga om avkastningen av människomaterial, befolkningstillväxten, vilken här är synnerligt stor.

Av större praktiskt intresse torde dock vara att få veta, hur statsverkets avkastning från Norrbotten ställer sig i ekonomiskt hänseende. Man vet, att staten har stora utgifter för Norrbotten. Skolväsendet, vägarna, understöd till jordbruket m. m. kräva stora belopp, som ej uppvägas genom motsvarande inkomster. Stora summor äro nedlagda i järnvägar och andra anläggningar för statens affärsrörelse och affärernas driftkostnader kräva betydliga summor.

Å andra sidan har staten vissa inkomster från Norrbotten, som ej äga motsvarighet inom andra delar av landet. Det är förnämligast gruvorna och skogarna, som äro upphovet till dessa merinkomster. Gruvdriften medför under normala år en särskilt god avkastning från järnvägarna. Här invändes givetvis, att Norrbottens järnvägar under de senare krigsåren gått med stor förlust. Det är riktigt, men om det nu här är fråga om att söka statsverkets normala debet och kredit i dess ekonomiska förhållande till Norrbotten, har man ej rätt att grunda beräkningen på resultatet från sådana år, då alla ekonomiska förhållanden varit ur jämnvikt.

Det gäller sålunda att utvälja några år, vilkas medeltal kan anses vara ett riktigt uttryck för Norrbottens normala betydelse för statens finanser. Ett sådant val kan givetvis kritiseras, hur det än göres. I det följande har femårsperioden 1912-1916 lagts till grund för beräkningarna. Valet skall här i korthet motiveras. Åren hava tagits i följd för undvikande av en eventuell beskyllning, att de utplockats i syfte att komma fram till ett visst på förhand önskat resultat. Vidare äro åren valda med hänsyn till den kris, som tog sin början med krigsutbrottet hösten 1914. De båda första åren äro således oberörda av krisen, det tredje intager en mellanställning, de båda sista äro krisår, om ock av lindrigare art. Då det här gäller att få ett uttryck för normala förhållanden, torde man ej med fog kunna säga, att åren utplockats i syfte att advocera fram ett bättre resultat för Norrbotten än man har fog till.

Det är självfallet, att en undersökning av denna art ej utan alltför tidskrävande förarbeten i och för materialsamling kan bli exakt i samma mening som ett konto i ett bokslut. En del av statens inkomster och utgifter för Norrbotten kunna visserligen hämtas ur länsstyrelsens räkenskaper. Men dessutom inflyta och utbetalas medel i stor utsträckning även genom andra myndigheter. Länsstyrelsens räkenskaper för åren 1912-1916 hava genomgåtts med noggrannhet, varvid länsassessor H. Glimstedt lämnat värdefull hjälp. Övriga myndigheter hava dels direkt lämnat upplysningar, dels har behövligt material hämtats ur resp. styrelsers officiella statistik. Då denna statistik endast undantagsvis är så uppställd, att uppgifter rörande Norrbotten direkt kunnat hämtas ur densamma, har förf. måst tillgripa approximativa metoder för att härleda ungefärliga tal rörande Norrbotten. Några mindre inkomst- och utgiftsposter, som skulle hava fordrat större arbete än som motsvaras av resultatets värde, hava måst lämnas ur räkningen.

I stort sett torde utredningen kunna anses fylla den uppgift, som ställes på densamma: Att lämna en överblick över, hur statsverkets debet och kredit i dess förhållande till Norrbotten gå ihop under normala år.

A. Statens affärsverksamhet.

1. Postverket.

Postverkets inkomster och driftkostnader inom Norrbotten i % av motsvarande tal för hela riket

Av dessa 12,531,426 kr. falla en mycket ringa del på Norrbotten. Postverket äger en fastighet i Haparanda, värderad 1916 till 21,000 kr. Tillsammans med inventarierna torde det disponerade kapitalet ej kunna skattas högre än till kr. 50,000. Årsräntan efter 4 % belöper sig till kr. 2,000.

2. Telegrafverket.

Enligt uppgifter angående inkomsterna, som meddelats av linjeingenjör N. Hedén i Luleå samt approximativ beräkning av utgifterna ur K. Telegrafverkets statistik, hava följande driftresultat beräknats för åren 1912-1916:

Telegrafverkets inkomster, driftkostnader och överskott i % av motsvarande tal för hela riket

För härledningen av telegrafverkets inom Norrbotten disponerade kapital äro en del beräkningar utförda, varvid linjeingenjör N. Hedén varit förf. behjälplig.

Lokalnätet.

Sedan uppgifter erhållits, varur nätets värde per apparat vid inom Norrbotten belägna telefonstationer kunnat beräknas, samt antalet apparater vid varje station meddelats, har nätets värde för varje station beräknats genom en enkel multiplikation. Sammanlagda värdet för samtliga stationer inom Norrbotten är:

Interurbannätet.

Vid beräkningen av dess värde inom Norrbotten gäller det först att finna ett värde per km. ledning. Härvid är att bemärka, att olika ledningar äro av väsentligt olika värde beroende på metall (koppar eller järn) samt på ledningens diameter. Det är ej sannolikt, att ledningar av olika slag förekomma inom Norrbotten i samma proportion som inom riket i övrigt.

För att göra beräkningen oberoende av ledningens värde per km., reduceras därför all ledning till järntrådsledning som enhet.

Av telegrafverkets hela disponerade kapital har under femårsperioden i medeltal 1,90 % varit placerad inom Norrbotten.[1]

[1] Resultatet förefaller onekligen något lågt, men måste dock i det följande användas i brist på annan beräkningsgrund.

3. Statens järnvägar.

Enligt K. Järnvägsstyrelsens statistik finner man för åren 1912-1916 följande driftresultat:

Statens järnvägars inkomster, driftkostnader och överskott inom Norrbotten i % av motsvarande tal för hela riket

Denna tabell visar, vilken ofantlig betydelse Norrbottens järnvägar haft för Statens järnvägars ekonomi under femårsperioden. Ehuru inkomsterna endast utgjort 14,7 % och driftkostnaderna endast 12,0 % av motsvarande tal för hela landet, har överskottet från järnvägarna inom Norrbotten dock uppgått till 24,0 % av järnvägarnas totala överskott. Tabellen visar också, huru kristiden inverkat minskande på överskottet. En fortsättning av denna studie intill nu, skulle leda till ett nedslående resultat, i det Norrbottens järnvägar, som bekant under de senare krisåren gått med stor förlust. Under hänvisning till vad förut sagts, att denna utredning avser normala ekonomiska förhållanden, ingå vi här ej närmare på resultatet från de mest kritiska åren.

Under femårsperioden hava Norrbottens järnvägar avkastat 6,39 %, medan rikets övriga järnvägar endast givit 3,80 %.

Som resultat framgår alltså som medeltal beträffande Norrbottens järnvägar under åren 1912-1916.

4. Porjus kraftverk.

Enligt »Meddelanden från K. Vattenfallsstyrelsen» äro driftresultaten för åren 1915-1916 följande:

5. Statens domäner.

Inkomster och utgifter äro hämtade ur länsstyrelsens räkenskaper. Bland inkomsterna saknas en del mindre poster, som de senare åren insatts av jägmästarna direkt på K. Domänstyrelsens giroräkning. Förvaltningskostnaderna för år 1916 äro upptagna i enlighet med den uppgjorda staten.

Statens domäners inkomster, utgifter och överskott inom Norrbotten i % av motsvarande tal för hela riket

Mer än sjättedelen av statens vinst på dess domäner kommer från Norrbotten.

Någon ränta på disponerat kapital beräknas ej, då staten ej gjort några inköp av domäner av betydenhet inom Norrbotten.

6. Sammanfattning av statens affärsverksamhet. Medeltal för åren 1912-1916.

B. Statens aktier.

Enligt överenskommelsen 1907 mellan staten och trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund har staten som vederlag för sina jordägareandelar i Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare malmfält bl. a. blivit hälftenägare i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Staten erhöll nämligen vid denna uppgörelse preferensaktier till nominellt belopp av 40 mill. kr.

Utdelningen skulle bestå däri, att staten erhölle en viss royalty per ton på hälften av den malm, som brytes i Kiirunavaara och Gällivare. Under de första 20 åren skulle royaltyn utgöra 1 kr. för malm från Kiirunavaara samt 50 öre för malm från Gällivare. Under de fem nästa resp. 1,50 kr. och 75 öre samt för sista 5-årsperioden 2 kr. och 1 kr. Efter 1937 skulle staten och övriga aktieägare ha samma rätt till utdelning.

Till denna ursprungliga överenskommelse har man senare gjort vissa tillägg, varvid bolaget förbundit sig till ytterligare utdelning till staten som vederlag för ökad brytningsrätt.

Royaltyn eller statens utdelning å dess preferensaktier i Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag utgjorde under åren 1912-1916.

C. Egentliga statsinkomster från Norrbotten åren 1912-1916.

I. Skatter; II. Uppbörd i statens verksamhet; III. Diverse inkomster. Uppgifterna äro hämtade ur länsstyrelsens räkenskaper, där annorlunda ej angives.

I. Skatter.

[1] Inkomst- och förmögenhetsskatt, krigskonjunkturskatt och värnskatt, influten utom länet:

Bolag betala som bekant kronoskatter av nämnda slag till uppbördsmyndigheten i det område, där styrelsen har sitt säte. En undersökning rörande bolag av någon större betydelse inom Norrbotten, vilkas styrelser ha sitt säte i andra län, visar, att under åren 1912-1916 följande större bolag betalt inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. i Stockholm:

Aktiebolaget Norrlandsbanken, som drivit rörelse i Norrbotten under tiden 1912-1916.

Bankaktiebolaget Norra Sverige, som drivit rörelse i Norrbotten under tiden 1912-1913.

Aktiebolaget Stockholms Handelsbank, som drivit rörelse i Norrbotten under åren 1914-1916.

Samtliga dessa banker hava nu uppgått i Aktiebolaget Stockholms Handelsbank.

Bland gruvbolag hava vidare Luossavaara-Kiirunavaara samt Tuolluvaara aktiebolag betalt sina kronoskatter i Stockholm. Trävarubolagen erlade under dessa år sina kronoskatter inom Norrbotten.

Från Överståthållareämbetet för uppbördsärenden hava följande uppgifter erhållits:

Inkomst- och förmögenhetsskatt

	1912	1913	1914	1915	1916
Aktiebolaget Norrlandsbanken	58,723	79,333	77,570	69,476	77,189
Bankaktiebolaget Norra Sverige	75,491	60,729	68,995	–	–
Aktiebol. Stockholms Handelsb.	–	–	136,606	218,777	231,044
Summa	134,214	140,062	283,171	288,253	308,233

Krigskonjunkturskatt

	1912	1913	1914	1915	1916
Aktiebolaget Norrlandsbanken	–	–	–	–	–
Bankaktiebolaget Norra Sverige	–	–	–	–	–
Aktiebol. Stockholms Handelsb.	–	–	–	67,806	51,607
Summa	–	–	–	67,806	51,607

Värnskatt

	1912	1913	1914	1915	1916
Aktiebolaget Norrlandsbanken	–	–	–	29,678	29,678
Bankaktiebolaget Norra Sverige	–	–	–	–	–
Aktiebol. Stockholms Handelsb.	–	–	–	51,606	51,606
Summa	–	–	–	81,284	81,284

Genom tillmötesgående från A.-B. Stockholms Handelsbanks kontor i Luleå har det varit möjligt att härleda följande relativtal, vilka ange, huru stor andel av bankernas vinst under åren 1912-1916, som belöpt sig på deras kontor inom Norrbotten.

1912	10,762 %
1913	10,077 %
1914	5,681 %
1915	5,738 %
1916	5,823 %
Medeltal	6,745 %

Med stöd härav härledas följande andelar av i Stockholm erlagda kronoskatter, som grunda sig på bankernas rörelse inom Norrbotten.

Bankaktiebolagen Norrlandsbanken, Norra Sverige och Stockholms Handelsbank

	1912	1913	1914	1915	1916
Inkomst- o. förmögenhetsskatt	14,444	14,114	16,087	16,540	17,948
Krigskonjunkturskatt	–	–	–	3,891	3,005
Värnskatt	–	–	–	4,664	4,733
Summa	14,444	14,114	16,087	25,095	25,686

Övriga bolag, för vilka kronoskatter betalts i Stockholm, äro: (Uppgifterna äro lämnade av Överståthållareämbetet för uppbördsärenden).

Luossavaara–Kiirunavaara aktiebolag

	1912	1913	1914	1915	1916
Inkomst- och förmögenhetsskatt	837,505	940,292	1,276,846	614,619	408,300
Krigskonjunkturskatt	–	–	–	–	–
Värnskatt	–	–	–	1,121,547	1,121,547
Summa	837,505	940,292	1,276,846	1,736,166	1,529,847

Tuolluvaara Gruvaktiebolag

	1912	1913	1914	1915	1916
Inkomst- och förmögenhetsskatt	17,181	21,562	24,288	7,396	8,918
Krigskonjunkturskatt	–	–	–	–	–
Värnskatt	–	–	–	18,421	18,421
Summa	17,181	21,562	24,288	25,817	27,339

Man finner alltså:

Inkomst- och förmögenhetsskatt, influten utom länet

	1912	1913	1914	1915	1916
Bankerna	14,144	14,114	16,087	16,540	17,948
L. K. A.-B.	837,505	940,292	1,276,846	614,619	408,300
Tuolluvaara A.-B.	17,181	21,562	24,288	7,396	8,918
Summa	868,830	975,968	1,317,221	638,555	435,166

Krigskonjunkturskatt, influten utom länet

.	1912	1913	1914	1915	1916
Bankerna	–	–	–	3,891	3,005
L. K. A.-B.	–	–	–	–	–
Tuolluvaara A.-B.	–	–	–	–	–
Summa	–	–	–	3,891	3,005

Värnskatt, influten utom länet

	1912	1913	1914	1915	1916
Bankerna	–	–	–	4,664	4,733
L. K. A.-B.	–	–	–	1,121,547	1,121,547
Tuolluvaara A.-B.	–	–	–	18,421	18,421
Summa	–	–	–	1,144,632	1,144,701

II. Uppbörd i statens verksamhet.

[2] Arrendeavgifter för andel i gruvor, anmärkningsmedel, skatterättsmedel, överåriga depositioner, gruvförvaltningsavgifter, städers bidrag till statens samskolor, expeditionsavgifter, lappskatt, tilläggsbevillning, extra inkomstskatt, diverse.

Sammandrag av statens inkomster från Norrbotten i medeltal under åren 1912-1916

D. Statens utgifter för Norrbotten åren 1912-1916.

Där ej annorlunda angives, äro uppgifterna hämtade från länsstyrelsens räkenskaper.

[3b] Statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, till enklare vägar samt till broar enl. K. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens statistik.

[4] Fattigvården i allmänhet, sjukkasseväsendet, medling i arbetstvister, folkpensioneringen.

[3] Restitutioner, resor och traktamenten, expenser, registrering och anmälning, städersfriheter m. m. (Restitution av skatt för malt. se rubr. »Övriga utgifter» utom huvudtitlarna.)

[4] Kleresistaten, prästerskapets löner (löneregleringsfonden), järnvägspastorer, kontraktsadjunkter och deras resor, stipendier för utbildande av prästmän.

[5] Luleå seminarium, folkskolinspektörer och deras resor, befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordliga trakter bosatta finnar; lärare vid folk- och småskolor; folkhögskolor, populärvetenskapliga föreläsningar; folkbibliotek.

[6] Uppfostringsanstalter för sinnesslöa samt för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

[1] Norrländska avdikningsanslaget. Uppgifterna äro hämtade ur K. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens statistik åren 1912-1914 samt ur K. Lantbruksstyrelsens årsberättelser för åren 1915-1916.

[2] Häri ingå en del anslag för fiskeriväsendet. Uppgifterna äro lämnade av hushållningssällskapets sekreterare.

E. Översikt över statens inkomster från och utgifter för Norrbotten i medeltal under åren 1912-1916.

Enligt tab. sid. 389 har staten från Norrbotten ett överskott av kr. 6,720,687, medan statsutgifterna för Norrbotten endast belöpa sig till kr. 2,557,665.

Härvid är dock att bemärka, att de utgifter som här ingå, endast äro sådana, som avse enbart Norrbotten. Staten har emellertid en hel del allmänna utgifter, i vilka Norrbotten i sin mån bör taga del. De viktigaste av sådana allmänna statsutgifter anföras i följande tabell:

Förutom ovan anförda belopp kunna till allmänna statsutgifter också räknas:

Utgifter för: Departementen, lagberedningen, justitiekanslärsämbetet, regeringsrätten, centrala ämbetsverken, kronans publika hus, arkiv, bibliotek och muséer, akademier, universitet, militära pensioner och allmänna indragningsstaten. Hit kan också räknas den kapitalökning, som uppkommer genom avbetalningar å statsskulden. En uppskattning av dessa belopp med stöd av 1914 års riksstat ger till resultat 23,3 mill. kr.

Tillsammans med ovan anförda summa bli de allmänna statsutgifterna årligen omkring 152 mill. kr.

Då Norrbottens befolkning under femårsperioden 1912-1916 utgjort knappast 3 % av rikets hela folkmängd, kan Norrbotten på sin höjd anses böra deltaga i gäldandet av dessa 152 mill. kr. med 3 %, om man vill räkna Norrbottens folk såsom likvärdigt med det övriga landets i sitt ekonomiska förhållande till staten.

Norrbottens andel i de allmänna statsutgifterna skulle i enlighet härmed belöpa sig till högst kr. 4,560,000.[1]

[1] Det bör bemärkas, att Norrbottens andel här är högt uppskattad. Om man i stället för folkmängdsförhållandet, som utgör omkring 3 %, till grundval för beräkningen av Norrbottens andel i de allmänna statsutgifterna lade förhållandet mellan skatter till staten i Norrbotten och i hela riket under åren 1912-1916, bleve denna andel endast 1,07 % eller Kr. 1,626,400. Nettoöverskottet från Norrbotten vore då icke mindre än Kr. 5,094,287.

Man finner alltså följande översikt över Norrbottens betydelse för statens finanser:

Detta slutresultat torde vara överraskande för mången. Det är en icke ovanlig föreställning, att Norrbotten i ekonomiskt hänseende är en parasit på den svenska statskroppen. Ovanstående slutfacit av denna studie tyder i stället med rätt stor sannolikhet på, att Norrbotten under normala år mer än väl gäldar statens omkostnader för länet genom de kronoskatter, som härflyta därifrån, att statens affärsverksamhet under liknande år ger god ränta och dessutom ett överskott, som kan uppskattas till 4,36 % å det disponerade kapitalet, att statens utdelning å aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag kan uppskattas till 63,4 % av statens utgifter enbart för Norrbotten samt att Norrbotten betalar sin andel i de allmänna statsutgifterna. Förutom allt detta lämnar Norrbotten ett överskott, som här uppskattats till mer än 2,1 mill. kr.

Det tyckes alltså vara en fördom, att Norrbotten drar ned statens ekonomi. Fördomen har troligen sin grund dels i nöd bland befolkningen under missväxtår, varigenom Norrbotten i den allmänna föreställningen kommit att få en ställning som ett nödland par préférence, dels i omvälvningen av alla ekonomiska förhållanden på grund av kriget, vilken särskilt ofördelaktigt berört Norrbotten med dess av förhållandena till utlandet starkt beroende malmexport och som följd därav också järnvägsdrift. Rätta förhållandet under normala år synes vara, att Norrbotten gör fullt rätt för sig och till och med hjälper det övriga landet att bära dess statsutgifter.

1. Jordbruket.

Trots det nordliga läget och de korta somrarna är jordbruket av stor betydelse. Jordmånen är i allmänhet god och de varma sommardagarna, då solen hela eller nästan hela dygnet står över horisonten, driva fram växtligheten på mycket kort tid.

Arealen odlad jord är jämförelsevis ringa. Den uppskattades år 1917 till 46,606 hektar eller omkring 0,47 % av hela landarealen. Men därtill kommer en betydande areal naturlig äng, enligt beräkningen år 1917 uppgående till 196,949 hektar eller 2,00 % av hela landarealen.

Fördelningen av arealen i odlad jord, naturlig äng, skogbärande mark och övrig mark under åren 1913-1917 framgår av följande tabell.

Skörden. Av sädesslagen är kornet det viktigaste. Därjämte odlas havre, som dock till största delen skördas som grönfoder, samt något råg. Bland rotfrukter odlas potatis samt rovor. Den viktigaste skörden är dock höskörden, som ligger till grund för länets betydande boskapsskötsel.

Vad Norrbottens skörd årligen kan anses ge i ton av varje växtslag kan bedömas ur följande tabell, som avser åren 1913-1919:

En medelskörd inom Norrbotten kan anses äga ett värde av omkring 38 mill. kr. fördelat på olika växtslag på följande sätt:

2. Boskapsskötseln.

Höskördens dominerande betydelse för det norrbottniska jordbruket utvisar, att jordbruket till väsentlig del bedrives såsom grundval för boskapsskötseln. Det visar sig också, att kreatursstocken är jämförelsevis stor. Under det att år 1919 det totala värdet av skörden inom Norrbotten uppskattades till 1,76 % av motsvarande tal för hela riket, hade Norrbotten en kreatursstock av:

3. Skogsbruket.

Skogsbruket är en av landets huvudnäringar. Enligt Kungl. Domänstyrelsens årsberättelse år 1915 utgjorde den skogbärande marken i Norrbotten 3,412,416 hektar, fördelad på följande sätt:

I kap. IV har statens årliga nettoinkomst av Norrbottens skogar i medeltal under åren 1912-1916 uppskattats till omkring 2,4 mill. kr., vilket alltså utgör omkring 1 kr. per hektar. Antar man, att de enskilda skogarna ge samma avkastning per hektar, så är:

Fördelningen av arealen produktiv skogsmark inom Norrbotten mellan lappmark och kustland, såväl beträffande allmänna som enskilda skogar, uppges år 1915 på följande sätt:

4. Fisket.

Enligt »Statistisk årsbok» år 1920 har fisket i Norrbotten under åren 1914-1918 lämnat följande bruttoavkastning. (Uppgifterna för år 1918 äro preliminära).

5. Bergshanteringen.

De rika malmfyndigheterna i Norrbotten göra bergshanteringen till en av länets huvudnäringar. Bergsbruket består för närvarande nästan uteslutande i brytning och förädling av järnmalm, men även kopparmalms-, magnesit-, grafit- och andra fyndigheter förekomma.

Malmbrytningen inom Norrbotten var praktiskt taget betydelselös ända fram till 1880-talets slut. Orsaken härtill låg förnämligast i de svåra transportförhållandena. Efter öppnandet av järnvägslinjerna Luleå–Gällivare år 1891 och Gällivare–Riksgränsen år 1902 har brytningen ökats i sådan grad, att den på senare år utgjort omkring 60 % av rikets hela järnmalmsproduktion.

En uppfattning om Norrbottens betydelse i fråga om järnmalmsproduktion får man ur följande tabeller:

Malmfångst, malmens hela värde och malmens medelvärde per ton inom Norrbotten och inom hela riket åren 1911-1919

Produktion av järnmalmsslig och briketter inom Norrbotten och inom hela riket åren 1914-1919

Anriknings- och briketteringsverk finnas vid Karlsvik och Vitåfors inom Norrbotten. Malmen hämtas från Gällivare malmfält.

Tackjärn har sedan 1906 tillverkats vid Luleå järnverk samt sedan 1917 vid Porjus smältverk, vid det senare på elektrisk väg.

6. Trävaruindustrien.

Trävaruindustrien är ganska stor på grund av den rikliga tillgången på skog. Följande tabell över värdet av tillverkningarna ger en uppfattning om dess betydelse.

Antal arbetsställen, arbetare och använd drivkraft vid trävaruindustrien inom Norrbotten år 1918

7. Översikt över Norrbottens industri.

Antal industriarbetare samt bevillningstaxerad inkomst av industri år 1918 inom Norrbotten och inom hela riket

Antal arbetsställen och arbetare samt använd drivkraft inom olika industrier år 1918

8. Kommunikationer.

Av järnvägar, samtliga normalspåriga, falla inom länet 880 km., varav 875 km. statsbanor och 5 km. enskild järnväg (Gammelstad–Karlsvik).

Järnvägarnas längd på 100 kv.-km., inom Norrbotten 0,8 km., inom hela riket 3,4 km.

Järnvägarnas längd på 10,000 inv., inom Norrbotten 46,4 km., inom hela riket 26,0 km.

Längden av allmänna vägar inom Norrbotten år 1921 uppskattas av Tisell och Skarstedt till minst 3,400 km.

Allmänna vägarnas längd på 100 kv.-km., inom Norrbotten 3,2 km., inom hela riket 14,6 km.

Allmänna vägarnas längd på 10,000 inv., inom Norrbotten 190,0 km., inom hela riket 116,4 km.

Norrbottens möjligheter till framtida utveckling hava blivit mycket olika bedömda. Vissa tider har man med ljus optimism sjungit lovsånger till ära för »framtidslandet», »de slumrande millionernas land». Andra tider har hoppet förmörkats, blicken har skärpts för svårigheterna, medan möjligheterna trängts i bakgrunden. Ett exempel på detta erbjuda de båda sista årtiondena. Då riksgränsbanan väckt de norrbottniska malmfälten till liv, och statskassan såväl som enskilda började räkna med dessa malmfält såsom en givande inkomstkälla, växte uppskattningen av Norrbotten. Man började drömma om ett svenskt Ruhrdistrikt i den trakt, där malm och vattenkraft funnos sida vid sida, omgivna av skogar, som kunde lämna träkol och virke, samt ett icke föraktligt jordbruk, som hade outtömliga tillgångar i areal till förfogande för sin utveckling. Denna optimistiska uppfattning stimulerade näringslivet. Tackjärnstillverkningen, som alldeles avsomnat vid de gamla bruken under 1880-talet, togs åter upp på annat håll i något större skala. Sågverksindustrien koncentrerades, trämassefabriker anlades. Man började göra allvar av planerna på vattenkraftens utnyttjande. En kraftstation anlades vid Piteå älv och riksdagen beslöt sig för att utbygga Porjusfallen. Samtidigt utvecklades jordbruk och boskapsskötsel med mejerihantering på ett glädjande sätt. Under tiden vidgades också kännedomen om Norrbotten. De hägrande luftslott, man fordom byggt, krympte visserligen samman, men kvar stod i stället en mera fast verklighet, en visshet om att Norrbotten äger stora möjligheter och att svårigheterna ej äro oövervinnliga.

Så kom då krigstiden. Malmexporten, som är beroende av förhållandena till utlandet, sjönk ned. Järnvägarna, som bero av malmfrakterna, började gå med förlust. En hel del industrier, som kommit i gång, måste läggas ned, och planer på nya industrier fingo skrinläggas till en oviss framtid. Visserligen uppväxte en del s. k. krigsindustrier, men dessa dogo, så snart kriget avstannat, och bidrogo därigenom till att än mer öka den allmänna depressionen. För närvarande tyckas Norrbottens utsikter vara rätt mörka. Alla ekonomiska förhållanden äro ur jämnvikt. Frakttaxorna hava stigit oerhört och verka nu förlamande på näringslivet särskilt i Norrbotten, som på grund av sitt läge är starkt beroende av fraktpriserna. Den allmänna kapitalbristen har minskat utsikterna till uppdrivande av industrien och utvecklingen av kommunikationerna, som är grundvillkoret för upphjälpandet av Norrbottens näringsliv.

Man kan ej förvänta annat än att den undervärdering av Norrbotten, som tiden fört med sig, under åratal framåt skall binda utvecklingen. Men man vet av erfarenhet, att sådant har sin övergång. Det ekonomiska livet tillfrisknar så småningom, liksom annat liv i regel gör efter en sjukdomsprocess. Och man vet, att de värden, Norrbotten äger, åter en gång skola locka företagsamheten hit för att bringa länet till den utveckling, varpå det har rätt att göra anspråk. Man vet också av erfarenheterna från tiden före eller i början av kriget, att Norrbotten har rätt till anspråk på statsmakternas intresse. Norrbotten är icke under normala år en parasit på den svenska statskroppen. Det är en landsända, som gör fullt rätt för sig och därtill hjälper det övriga landet att bära dess statsutgifter.

Men det är icke rätt att betrakta Norrbotten blott och bart som en inkomstkälla för staten och enskilda. Norrbotten är icke en koloni, som Sverige erövrat eller fått för att med dess tillgångar försörja moderlandet. Norrbotten är och vill vara en del av Sverige självt. Det får aldrig förglömmas, att Norrbotten äger en befolkning, och därtill en livsduglig och lojal befolkning, som kämpar med stora svårigheter och som har särskilda behov av statens omvårdnad och hjälp. I ett hänseende har krigstiden bidragit till att rikta landets uppmärksamhet på Norrbottens folk. Det har varit, då man från grannlandet i öster velat göra troligt, att Norrbottens finsktalande befolkning icke skulle äga ett svenskt sinne och samhörighetskänsla med riket. Det finns intet skäl till en sådan tanke. Norrbottensfinnen är lika god svensk som någon. Men hela Norrbottens befolkning har behov av att knytas närmare samman med det övriga Sverige så väl i avseende på materiell som andlig kultur.

Man bör ej heller glömma Norrbottens befolkning, då man söker uppdraga riktlinjer för utvecklingen av länets materiella kultur. Redan långt innan Norrbotten ägde någon industri, fanns där en befolkning, som livnärde sig av ett åkerbruk, vilket mest var inriktat på boskapsskötsel, samt av jakt och fiske. Den jordbrukande befolkning, som nu finnes, har svårt att reda sig enbart på modernäringen. Särskilt är detta fallet i skogstrakterna, där bonden för sitt uppehälle är beroende av den förtjänst, han kan förskaffa sig genom skogsarbete vintertid. Å andra sidan äro industrisamhällena beroende av den jordbrukande befolkningen för tillförseln av livsmedel, liksom industrien själv får en stor del av sin arbetskraft och en del behövliga produkter från den jordbruksidkande befolkningen. Det naturliga förhållandet mellan industri och jordbruk i Norrbotten är ett symbiosförhållande, ett förhållande av inbördes hjälp. En utveckling i sådan riktning kan särskilt tänkas i kusttrakterna och älvdalarna, där de egentliga möjligheterna för jordbruket förefinnas. Industrien borde därför i regel förläggas till kusten, vilket även med hänsyn till utförseln av produkterna är det lämpligaste. Sedan vattenkraften numera i form av elektrisk energi kan föras från vattenfallen ned till kusten, är en av de största svårigheterna i detta hänseende undanröjd.

Jordbrukets utveckling blir sålunda ett grundvillkor för Norrbottens framtida blomstring. Förr bestod jordbruket till huvudsaklig del i utnyttjande av de naturliga ängarna. Sedermera hava statsanslag till utdikning av frostförande marker möjliggjort en uppodling av de förut värdelösa myrmarkerna, som alltmera förvandlats till frodiga vallar. Vi citera W. L. Wanhainen: »Det Norrbottniska jordbrukets framtid måste sökas i foderodling på myrmarker. Vårt på mil och myrmarker så rikt begåvade län erbjuder praktiskt taget obegränsade möjligheter på jordbrukets område. Förutsättningarna för en kraftig utvidgning av jordbruket äro kunskaper, kapital samt först och sist kommunikationer.»

Skogsbruket måste bedrivas på ett sätt, som mer än hittills tar hänsyn till skogarnas framtida avkastning. Det är nu huvudsakligen timret, som skördas. Virke av mindre dimensioner, lämpligt till kolved och trämassa, får stå kvar på grund av bristande avsättningsmöjligheter och arbetskraftens svårtillgänglighet. Därigenom hindras återväxten. A. Holmgren skriver om skogsbruket: »Sålunda fordra Norrbottens skogar en rationell och målmedveten vård ej blott med hänsyn till avverkning, utan även genom vidtagande av åtgärder för markförbättringar, kulturer, gallringar, dikningar, och genom anläggande av vägar, uppförande av bostäder för lösa och fasta skogsarbetare m. m.

Trävaruindustriens utveckling sammanhänger med skogsbrukets. Medan sågverksindustrien är tillräckligt utvecklad för att förädla det förråd av timmer, som årligen flottas ned för älvarna, saknas ännu möjligheter att ekonomiskt utnyttja det mindre virket, varigenom skogsbrukets rationella utveckling hämmas. Det är därför en nödvändighet, att trämassefabrikationen åter kommer igång och ytterligare utvecklas, och det är vidare av nöden, att Norrbottens järnindustri växer till och ger möjligheter till avsättning för träkolstillgången.

Gruvdriftens storartade möjligheter inom Norrbotten äro välkända. Enbart Kiirunavaara hyser en malmkvantitet, som lärer kunna uppskattas till bortåt 1,000 mill. ton. De gruvor, som nu bearbetas, äro Gällivare malmfält och Koskullskulle inom Gällivare socken samt Kiirunavaara, Luossavaara och Tuolluvaara inom Jukkasjärvi socken. Utom dessa finnes en mängd rika fyndigheter, av vilka här blott må nämnas: Ekströmsberg inom Gällivare församling, Mertainen, Svappavaara och Leveäniemi inom Vittangi kapellförsamling samt Kaunisvaara inom Pajala socken. Här ligga slumrande millioner och vänta på järnvägarna, som skola väcka dem till liv.

Men malmen växer icke på nytt som skogen gör. Det är därför av särskild vikt, att den utnyttjas med bästa möjliga resultat. Norrbottens gruvdrift har till övervägande del grundats på export av råvaran. Man frågar sig givetvis då, om det ej möjligen vore klokare att spara malmen, tills man kunde bli i stånd att själv förädla den. Här torde man nog böra tillämpa den satsen, att även sparsamhet bör bedrivas med en viss måtta. Norrbottens malmtillgångar äro så stora, att det skulle dröja en oberäknelig tidrymd, innan en svensk järnindustri skulle hava kunnat tillgodogöra sig desamma helt och hållet. Att spara för en så vitt avlägsen framtid torde vara oklokt, då kapital är behövligt och ingen känner vart den tekniska utvecklingen kan komma att leda.

Om man sålunda ej anser sig böra hysa betänkligheter inför en järnmalmsexport inom rimliga gränser, vore det dock en stor nationalekonomisk vinst, om en järnindustri blomstrade upp i Norrbotten. Möjligheterna därför äro så stora, att naturen rent av synes hava danat landsändan därtill. Malm och vattenkraft finnas i överflöd. Träkolstillgången skulle kunna fylla rätt stora behov, och träkolet skulle möjligen kunna ersättas med grafit, varå tillgången är god. En början till järnindustri gjordes år 1906, då Luleå järnverk kom till. År 1917 började Porjus elektriska smältverk. Kristiden har visserligen tvingat järnverken att inställa driften, men helt visst måste den komma att återupptagas och utvecklas vidare. Porjus smältverk är på grund av sitt läge mest lämpat för halvfabrikat till export, medan industrier för vidare förädling böra läggas nere vid kusten.

Vattenkraften har under sista årtiondet börjat utnyttjas i någon större utsträckning. Staten har byggt ut Porjusfallen och levererar elektrisk energi till gruvindustrien samt till järnvägsdrift. Staten har vidare påbörjat utbyggande av Harsprånget. Ett flertal enskilda kraftstationer har anlagts för bygdeelektrifiering. Men kristiden lägger sin förlamande hand även över denna för Norrbottens framtida utveckling betydelsefulla verksamhet. Bland för tillfället grusade förhoppningar är tanken på en norrbottnisk gödningsämnesindustri, tillverkning av kalksalpeter efter den i Norge utexperimenterade Birkeland-Eydeska metoden. Här finnes en möjlighet att tillvarataga. Metoden kräver som råämne egentligen blott elektrisk ström, och därav kan Norrbotten förskaffa sig en storartad rikedom genom montering av sina vattenfall.

Från näringslivets alla områden klagas över bristen på kommunikationer. Denna brist håller jordbruket nere i saknad av avsättningsmöjligheter. Den hindrar ett rationellt skogsbruk, i det att den tvingar markägaren att låta en stor del av skogens avkastning förfaras och kväva återväxten. Den binder gruvdriften och hämmar industriens utveckling. Kommunikationernas förbättrande är grundbetingelsen för Norrbottens framtid. Nya järnvägslinjer behövas. Kalixbanan, Inlandsbanans fullbordan med tvärbanor samt en linje Övertorneå–Pajala stå främst på önskelistan. Men av lika stor vikt är, att de stora vidderna genomkorsas av ett landsvägsnät och få en ersättning för behovet av järnvägsdrift i en ordnad trafik med last- och personbilar eller något annat slag av maskinella fordon.

Bättre kommunikationer äro nödvändiga icke blott för den materiella kulturens uppsving, utan även för höjande av befolkningens kulturnivå i allmänhet. För de vidsträckta lappmarks-socknarna är ensligheten och ödemarksstämningen ett deprimerande moment, som binder viljan och hämmar handlingslusten. Föreställningslivet blir snävt och outvecklat. Finnbygden hindras genom isoleringen att tillägna sig svensk kultur och knytas närmare samman med riket i övrigt. Kommunikationer äro ett utmärkt medel i folkupplysningens tjänst.

Det fordras vidare ett mera utvecklat skolväsen. Dess organisation inom Norrbottens vidsträckta skoldistrikt vållar svårigheter, om vilka man i sydligare delar av landet ej har någon erfarenhet. Som ett visserligen något extremt, men belysande exempel kan man betrakta Jokkmokk. Skoldistriktet har en befolkning av knappt 8,000 människor, spridda på en ytvidd av 181 kvmils landareal eller ungefär samma storlek som Värmland. En stor del av inbyggarna bor visserligen i sammanträngda byar, där ett tidsenligt skolväsen kan anordnas. Men därtill finnes en mångfald enstaka bosättningar vid sjöar och vattendrag. Miltal från varandra och från närmaste by ligga dessa hundratals hem, de flesta med några få skolpliktiga barn i varje. Ett tidsenligt skolväsen kan ej ordnas för dessa barn på annat sätt än genom inackordering i byar eller hellre genom inrättande av skolhem, dit barnen kunna samlas och där de få vård under skoltiden. Skolhemsverksamheten, som påbörjats och drivits fram i Norrbotten av en enskild stiftelse, »Norrbottens läns arbetsstugor», måste nu ytterligare utvecklas genom det allmännas försorg.

Ett viktigt objekt för folkbildningsarbetet i Norrbotten är finnbygden. Folket vill självt och behöver lära sig svenskt språk och bli delaktigt av svensk kultur. Kommunikationer äro i detta hänseende en hjälp av betydelse, men det grundläggande arbetet måste dock utföras av skolan. Finnbygdens skolväsen är därför i behov av all den särskilda omvårdnad från statsmakternas sida, som hittills kommit och framdeles kan komma detsamma till del.

Det har talats om, att de hygieniska förhållandena i Norrbotten kräva uppmärksamhet. Lungsotens härjningar äro vida större här än inom landet i övrigt. Det är nödvändigt att skaffa bättre möjligheter till vård för de sjuka och framförallt att genom upplysningsverksamhet och andra åtgärder i möjligaste mån söka förebygga denna folksjukdom. Behovet av läkare, barnmorskor, medicinförråd och sjukvårdsanstalter är stort inom hela Norrbotten och pockar på det allmännas villighet att hjälpa.

Den kyrkliga och kommunala administrationen inom Norrbotten försvåras genom socknarnas abnorma arealer. Det förtjänar omnämnas, att var och en av de fyra största socknarna, Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Arjepluog är större än vart och ett av 17 bland Sveriges 24 län. I medeltal är en landskommun inom Norrbotten större än vart och ett av rikets två minsta län, Blekinge och Gottlands. Det är lätt att inse, att administrationen av sådana vidder måste erbjuda stora svårigheter. Om vi än en gång hålla oss till Jokkmokk som exempel, så måste vi för att få en jämförelse med ytvidderna i sydligare delar av landet tänka oss en socken av samma storlek som Värmland. Man föreställe sig ett skolråd eller en fattigvårdsstyrelse i Karlstad, som skulle omhänderhava detaljerna vid administrationen av hela länet, ombesörja reparationer och anskaffningar för alla skolor, ordna om understöd och vård till fattiga i länets alla delar. Nu är folkmängden inom Värmland visserligen 36 gånger så stor som inom Jokkmokk, men ytvidden är densamma, och Jokkmokk har det ofantligt mycket sämre ställt med kommunikationer än Värmland. Om än förhållandena icke äro alldeles jämförliga, så ger dock exemplet en inblick i de svårigheter, som ställa sig hindrande i vägen för den kyrkliga och kommunala administrationen inom Norrbotten. Församlingsvården lider, skolråd, kommunala nämnder och styrelser äga ej den ingående kännedom om person- och lokalförhållanden som är behövlig för deras arbete. Härtill kommer, och detta är icke den minsta olägenheten, att distanserna avstänga en stor del av befolkningen från deltagande i allt kyrkligt och kommunalt samhällsliv, till hinder för utvecklingen av befolkningens sociala självkänsla och ansvarskänsla, och i strid mot all demokratisk åskådning. Det är en nödvändighet, att administrationen inom Norrbotten uppdelas i mindre enheter, utan att likväl de nya mindre enheternas ekonomiska bärkraft äventyras.

Det framgår av allt vad här sagts, att Norrbottens framtid är ett problem, vars lösning kräver både kapital och förstånd. Det kan som ett slutomdöme om Norrbottens land och folk sägas, att de äro att likna vid en odlingsmark, som väntar att komma under rationell kultur. Marken är stenbunden och frostländ, och odlandet kräver möda, tillgångar, insikter och förståelse. Men jordmånen är god, och den både kan och vill lämna rika skördar.

Norrbotten kan icke utan hjälp driva utvecklingen framåt. Det måste lita till staten och hysa förhoppning, att från denna sin husbonde röna förståelse för sina möjligheter och sina behov. Visst är, att vad som lägges ned på Norrbottens utveckling, är väl placerat och ger god ränta och avkastning. Visst är ock att Norrbotten skall möta statsmakternas förståelse med en uppriktig strävan att på ett värdigt sätt fylla sin plats som en del av det svenska samhället.

Odlad jord i hektar	Antal brukningsdelar
0,26-1	2,866
1-2	3,003
2-5	4,145
5-10	1,931
10-20	484
20-30	47
30-50	14
50-100	2
över 100	1
	Summa 12,493

År	Strömming		Lax o. laxöring		Sik		Siklöja
År	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.
1914	398,655	94,784	76,282	145,410	90,905	39,891	120,765	29,923
1915	449,169	105,160	60,827	104,909	122,540	50,820	130,090	39,889
1916	504,460	217,048	41,616	86,933	138,203	79,723	167,895	64,786
1917	728,046	319,523	78,895	249,225	116,033	94,097	172,352	136,427
1918	600,085	461,122	49,501	267,031	113,684	193,856	122,765	122,184

År	Gädda		Abborre		Hela fångsten
År	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.
1914	14,560	6,874	28,815	5,426	745,632	327,321
1915	15,026	7,728	22,907	5,341	815,155	322,556
1916	16,186	11,453	33,386	10,607	931,791	484,335
1917	11,524	25,013	25,013	12,391	1,153,502	838,143
1918	17,278	41,271	27,885	27,143	963,342	1,151,622

År	Lax		Laxöring		Röding		Sik
År	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.
1914	39,183	79,037	27,871	16,309	28,852	14,664	251,637	100,850
1915	39,408	64,452	37,323	26,836	38,028	20,989	270,842	129,774
1916	58,673	127,654	37,740	47,110	40,476	45,663	241,772	198,729
1917	82,297	255,652	43,176	67,376	39,963	56,579	203,548	214,902
1918	53,276	293,459	27,073	55,738	33,849	68,018	218,818	376,953

År	Siklöja		Harr		Gädda		Abborre
År	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.
1914	16,628	4,210	20,620	9,606	79,458	31,358	92,287	22,835
1915	22,003	5,958	24.505	12,637	83,756	37,021	80,744	25,895
1916	26,140	14,939	21,209	15,757	85,000	48,840	89,042	38,697
1917	24,810	15,454	21,647	23,938	90,976	73,959	97,372	63,457
1918	29,708	21,153	22,767	38,006	94,774	118,557	106,817	93,151

		ängshö
Norrbottens	län	320	deciton
Västerbottens	»	138	»
Jämtlands	»	34	»
Västernorrlands	»	50	»
Gävleborgs	»	47	»
Hela Norrland		83	»

År	Premieringsplatser	Uppvisade djur				Premierade djur				Kostnad
		Fjällras		Blandad ras		Fjällras		Blandad ras		Kostnad
		Tjurar	Kor	Tjurar	Kor	Tjurar	Kor	Tjurar	Kor	Kr.	öre
1878	–	–	–	–	–	–	–	2	13	756	–
1885	–	–	–	–	–	–	–	2	7	308	20
1890	1	–	–	–	–	1	5	1	7	370	–
1895	18	2	62	16	640	2	31	16	260	2,755	50
1900	22	24	408	15	976	18	205	9	415	6,516	89
1905	35	30	517	58	3,305	26	392	26	2,236	11,908	–
1910	71	75	1,251	13	3,470	75	1,210	13	3,223	16,542	80
1915	49	98	1,751	–	1,789	98	1,747	–	1,737	14,780	62
1920	24	62	160	–	1,201	62	160	–	1,155	15,828	10

av smör	283	L ℔ och 8 ℔
» tjära	28	t:r och 12 k:r
» notfiske	35	d:r
» fjällfiske	66	d:r

År	Mört		Braxen		Lake		Hela fångsten
År	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.
1914	76,951	14,183	30,496	9,694	20,101	7,203	689,933	312,300
1915	60,957	15,406	29,561	9,318	23,725	9,290	722,628	362,139
1916	60,991	19,291	32,430	9,675	28,263	13,603	730,440	584,190
1917	67,923	27,270	31,790	15,345	25,975	17,234	740,674	837,278
1918	73,712	45,475	32,335	19,702	28,187	29,402	728,458	1,164,842

	Produktiv mark	Impediment	Summa	%
Statsskogar	1,925,000	1,562,000	3,487,000	55
Övriga allmänna skogar	430,000	391,000	821,000	13
Oavvittrade skogar	75,000	50,000	125,000	12
Enskildes skogar	1,150,000	734,000	1,884,000	30
Summa	3,580,000	2,737,000	6,317,000

Utfört till	Pottaska lispund	Spiror st.	Sparrar st.	Bjälkar st.	Plankor tolfter	Bräder tolfter	Tjära tunnor
Inrikes ort:
Från Piteå	451	–	–	13,982	1,250	66,957	18,126
» Luleå o. Råneå	388	–	–	507	–	21,029	5,944
» Haparanda o. Kalix	12,929	–	–	–	–	40,158	16,615
Utrikes ort:
Från Piteå	–	–	297,371	43,896	45,533	20,767	13,026
» Luleå o. Råneå	–	1,185	45,993	58,585	75,898	30,000	6,064
» Haparanda o. Kalix	–	584	12,814	26,393	58,834	5,959	7,398
Summa	13,768	1,768	356,178	143,363	181,515	184,870	67,173
Medeltal för år	4,589	590	118,726	47,788	60,505	61,623	22,358

	Antal bjälkar	Antal sågtimmer träd	Stubbören i riksmynt
Från Arvidsjaurs socken till nedflottning efter Skellefteå, Byske, Åby o. Pite älvar	1,364	4,300	1,222:04
Vid samma vattendrag till sågverksägare à 12½ öre	–	38,872	4,859:–
Från Jokkmokks s:n efter Luleå o. Pite älvar	3,538	24,685	5,470:13
» Gällivare s:n efter Råneå o. Kalix älvar	1,360	18,960	3,712:80
» Jukkasjärvi s:n	40	2,800	490:40
Summa	6,302	89,617	15,954:37

Plank, battens, bräder och småvirke	81,300	standards
Splitved	4,600	kubikfamnar
Bjälkar, syllar och sparrar	15,400	kubikmeter
Props	10,000	kubikfamnar
Trämassa	21,900	ton
Sågverkskol	38,000	läster

Sågade och hyvlade trävaror	4,136,000:–	kr.
Bjälkar, syllar och spärrar	165,000:–	»
Props	100,000:–	»
Trämassa	416,000:–	»
Sågverkskol	447,000:–	»
Summa	5,264,000:–	kr.

Årtal	A. Ädlare verk
	Nasafjälls Silververk (Piteå)			Alkavare, Kedkevare (Luleå silververk)		Svappavaara kopparverk	Voulosjoki kopparverk (Sjangeli)		Ericsbergs kopparverk (Pahtavaara)
	Silver	Bly	Malm, Bly-, Zink-	Silver	Bly	Råkoppar	Råkoppar	Malm	Råkoppar	Malm
	kg.	ton	ton	kg.	ton	ton	ton	ton	ton	ton
			Upp-	Upptäckt år		Upptäckt år		Upp-
			täckt	1657		1654		täckt
1635-40	191,0	62,0	år				—	år	—	—
1641-50	385,0	71,6	1635	—	—	—	—	1696	—	—
1651-60	282,9	—	—	—	—	53,9	—	—	—	—
1661-70	—	—	—	19,6	—	810 à 1,080	—	—	—	—
1671-80	—	—	—	6,6	13,3	—	—	—	—	—
1681-90	—	—	—	—	—	3,4	—	—	—	—
1691-1700	—	—	—	—	—	2,9	1,7	—	—	—
1701-10	—	—	—	—	—	10,0	7 à 10	—	—	—
1711-20	—	—	—	—	—	1,4	—	—	—	—
1721-30	—	—	—	—	—	0,9 à 1,0	—	—	—	—
1731-40	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1741-50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1751-60	—	—	—	—	—	8,5	0,9	—	—	—
1761-70	—	—	—	—	—	9,1	—	—	0,3	—
1771-80	4,3	0,02	—	—	—	5,0	—	—	Hyttan	—
1781-90	53,0	8,5	—	—	—	0,3	—	—	plundrad	—
1791-1800	34,5	6,6	—	—	—	Slut år 1785	—	—	år 1774	—
1801-10	30,4	7,3	—	—	—	—	—	—	—	—
1811-20	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1821-30	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1831-40	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1841-50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1851-60	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1861-70	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1871-80	—	Pb 35,4	—	—	—	—	—	—	—	—
1881-90	—	Zn 45,0	—	—	—	—	—	—	—	—
1891-1895	—	Pb 60,0	—	—	—	—	—	—	—	—
1896-1900	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1901	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1902	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1903	—	—	—	—	—	3,0	—	—	—	—
1904	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1905	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Trpt	981,1	156,02	141,4	26,2	13,3	c:a 1,040,5	c:a 11,1		0,3	3,0

Årtal	D. Järnmalmsbrytning				Järnmalms export Gällivare, Kiirunavaara delvis Tuolluvaara	Förädlad järnmalm
	Kiirunavaara	Gällivare	Tuolluvaara	Summa järnmalm		Prima malm	Anrikningsmalm
	Upptäcktes år
	omkr. 1700	omkr. 1700	1897
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
Trpt	12,741,1	3,189,533,4	—	3,227,725,7	2,763,781,0	54,700	—
1898	3,840	863,810	—	867,650	823,369	—	—
1899	1,138	956,162	—	957,300	1,022,492	—	—
1900	90,000	954,020	—	1,044,020	1,054,575	—	—
1901	119,620	1,076,564	—	1,196,184	1,090,108	—	—
1902	232,327	1,090,286	6,000	1,328,613	1,074,434	—	—
1903	871,315	1,069,711	636	1,941,662	2,059,008	—	—
1904	1,175,709	1,114,632	24,513	2,314,854	2,317,060	—	—
1905	1,391,403	1,081,199	41,652	2,514,254	2,521,104	37,367	—
1906	1,488,022	1,104,800	80,248	2,673,070	2,757,275	32,602	17,168
1907	1,417,929	1,141,304	87,977	2,663,685	2,544,143	28,058	50,997
1908	1,649,851	1,064,865	78,732	2,793,448	2,789,632	33,837	44,520
1909	1,383,687	920,577	61,265	2,365,529	2,407,112	17,654	24,926
1910	2,126,833	1,145,419	80,951	3,353,203	3,315,813	38,618	61,224
1911	2,501,997	1,367,016	100,000	3,969,013	3,965,478	35,822	50,037
1912	2,822,350	1,305,177	107,559	4,235,086	4,190,582	47,995	78,767
1913	3,320,162	1,458,515	102,258	4,880,935	4,787,385	52,431	89,677
1914	2,728,363	1,322,670	99,421	4,150,454	3,547,883	37,211	80,991
1915	2,076,513	1,442,865	82,547	3,601,925	3,998,252	25,863	67,206
1916	1,952,769	1,506,763	90,480	3,550,012	2,954,260	33,998	96,678
1917	1,253,855	1,474,620	90,997	2,819,472	3,348,336	35,939,4	110,966,5
1918	2,402,503	1,375,378	64,317	3,842,198	3,142,921	42,611,2	108,351,9
1919	1,383,730	1,253,085	96,548	2,735,380	1,060,953	11,087,0	37,352
1920	1,131,666	973,785	100,947	2,215,978	2,335,709	30,500,0	29,387
S:a	33,538,323,1	30,252,776,4	1,397,048	65,241,650,7	61,871,665	596,293,6	948,248,4

Fältets namn	Malmanalys			Malmarea	Malm konstaterad på djup m.	Malmkvantitet	Anm.
	Fe %	P %	S %
Kiirunavaara	Numera: malmsort			Malmlinserna 3,000 × 70 à 200 (5,000) 286,000 säkert känd enl. Petersson. Lundbohm 1910: säkert känd 329,000 känd gen. mätning o. diamantborrning 107,000 Summa 436,000.	Till 1910 548 m. under bergets högsta punkt	Petersson 480,000,000 därav 200 mill. ovan Luossaj. Lundbohm 1910: över Luossaj. 240 milj. ton under Luossaj. 500 milj. ton Summa 740 milj. ton	Djupundersökningar äro just avslutade, men resultaten ännu icke offentliggjorda.
	69-70 67-68 66-67 64-66 62-64 < 62	max. 0,05 max. 0,3 0,3-0,6 0,6-1,0 1,0-2,0 >2,0	A C⁰ Cᴵ Cᴵᴵ D G
Gällivare	Malm: A 69 Cᴵ 67 Cᴵᴵ 65 D 63	max. 0,025 max. 0,35 max. 0,80 min. 0,80	0,03- 0,07	Lundbohm 1910: 181,240 mindre rika malmer 25,000 Summa 206,240		Lundbohm 1910: 226,341,500 ton mindre rika malmer: 6,300,000 ton Summa 232,641,500 ton	Djupundersökningar äro just avslutade, men resultaten ännu icke offentliggjorda.
Luossavaara	56,0 -68 -70 Något högre än Kiiru- na- vaara	0,002 -6,0	Låg S-halt	Säkert känd area 28,000 m² Kompassdrag 1300 × 58 meter.	100	Petersson: 22,500,000 ton. ovan Luossajärvis yta motsvarande 25,000 m² area. Lundbohm: 18,000,000 ton min. Asplund: 7,600,000 ton till 98 m. under dagen.	6 diamantborrhål drivna. Fosforhalten mycket växlande, dock äro de olika kvaliteternas huvudmassor mera samlade.
Ekströmsberg	Blodsten:		0,03 à 0,07	Svenonius: 40,000 à 50,000 m² W. Petersson och H. Bäckström: 50,000 m².	40	Petersson 10,000,000 ton till 80 m. 30,000,000 ton till 140 m. D:o 1910: 50,000,000 ton. Bäckström: 100,000,000 ton. 200,000 ton pr meter.	Endast ett diamantborrhål utfört. Fosforhalten mycket varierande. Ingen malm med låg fosforhalt.
	60,86	1,60
	Svartmalm:
	60,94	1,03
	Medeltal:
	62,9	1,27
Svappavaara	Blodsten:		0,02 à 0,08	Petersson, Kjellberg, Asplund, Köhler, Nordqvist: 50,000 m²	168	Petersson, Asplund, Köhler Nordqvist: 15,000,000 ton till 88 m. 190,000 ton pr meter.	Varierande fosforhalter blandade om varandra över hela fältet. Ingen fosforren malm. Malm har anträffats på 62,6, 150,7, och 168,24 m. djup. Ej tillräckliga djupundersökningar.
	61,55	0,48
	Svartmalm:
	60,61	0,92

				1913	1914	1915
				ton	ton	ton
Import av olika järnsorter:
Skrot, tackjärn och dylikt				172,490	163,289	166,026
Oarbetat järn och stål				18	20	5
Delvis arbetat järn och stål				78,604	74,199	95,532
Färdigarbetat järn och stål:
Järn- och stålvaror				109,256	103,182	68,277
Fartyg[1], fordon, maskiner m. m.				106,319	66,524	58,099
Totalsumma, import av järn och stål				466,687	409,214	387,940
Samtidigt exporterades i ton järnenheter, malm				4,015,100	2,982,500	3,733,160
Med den fosforrika malmen från nedanstående gruvor exporterades råfosfat (apatit):
Från	Kiruna:	i E-malm	apatit	164,374	140,376	87,456
»	»	i F- o. G-malm	»	161,171	162,843	129,798
»	Gällivare:	i E-malm	»	39,479	30,784	31,452
»	Grängesberg		»	39,726	41,705	49,253
Summa i ovannämnda malmsorter exporterad apatit				404,750	375,708	297,959
Samtidigt importerades råfosfat i ton				123,250	90,864	39,106
och tillverkades av inhemskt råfosfat (apatitrik malm) tomasslagg i ton				18,354	16,688	18,910
varvid förbrukats halva vikten apatit				9,177 %	8,344 %	9,455 %
eller i procent av exporterad apatit				2,26	2,22	3,17
Exporterad fosforsyra (såsom apatit) i procent av 1913 års förbrukning för jordbruket				428	397	315

År	Hela riket	Norra bergmästaredistriktet		Av hela riktes förbrukning utgör norra distriktets
År	Förbrukning ton	Förbrukning ton	Tillverkning (beräknad) ton	Förbrukning procent	Tillverkning procent
1913	483,036	12,082	65,383	2,48	13,5
1914	415,930	9,536	70,364	2,29	16,9
1915	539,773	11,778	75,379	2,19	14,o
1916	530,607	10,670	120,731	2,01	22,4
1917	588,593	18,123	206,546	3,08	35,1

Årtal	A. Ädlare verk
	Nautanens kopparverk				Diverse oförädlade malmer						Summa tillverkade produkter
	Nautanens kopparverk				Merkenis	Rickmansgr.	Ala Pårro	Snålkok	Nietsajoki	Fridhemsgr.	Summa tillverkade produkter
	Skärsten	Råkoppar	Malmbrytning		Bly, Arsenik, Koppar	Kopparmalm				Guldmalm	Silver	Bly	Råkoppar	Kopparskärsten
	Skärsten	Råkoppar	Nautanen	Liikavaara	Bly, Arsenik, Koppar	Kopparmalm				Guldmalm	Silver	Bly	Råkoppar	Kopparskärsten
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	kg.	ton	ton	ton
			Upptäckt
1635-40	—	—	år 1898	—	—	—	—	—	—	—	191,0	62,0	—	—
1641-50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	385,0	71,6	—	—
1651-60	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	282,9	—	53,9	—
1661-70	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	19,6	—	c:a 950	—
1671-80	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	6,6	13,3	—	—
1681-90	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,4	—
1691-1700	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,9	—
1701-10	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	11,8	—
1711-20	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	c:a 10	—
1721-30	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	» 1	—
1731-40	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1741-50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1751-60	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	9,4	—
1761-70	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	9,4	—
1771-80	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4,3	0,02	5,0	—
1781-90	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	53,0	8,5	0,3	—
1791-1800	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	34,5	6,6	—	—
1801-10	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	30,4	7,3	—	—
1811-20	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1821-30	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1831-40	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1841-50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1851-60	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1861-70	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1871-80	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1881-90	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1891-1895	—	—	—	—	3,0	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1896-1900	—	—	—	—	13,8	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1901	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1902	—	—	6,558	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1903	267,2	—	15,672,6	50,0	—	—	—	—	—	—	—	—	—	267,2
1904	365,1	—	16,336	—	—	16,0	—	100,0	80,0	—	—	—	—	365,1
1905	626,1	—	17,870,4	1,733	—	—	—	—	50,0	7,0	—	—	—	626,1
Trpt	1,258,4		56,437,0	1,783,0	16,8		16,0	100,0	130,0	7,0	1,007,3	169,3	1,057,1	1,258,4

Årtal	B. Järnverk
	Kengisverken					Luleå järnverk	Porjus smältverk
	Masugnar		Stångjärnsverk		Manufakturverk	Luleå järnverk	Porjus smältverk
	Junosuando	Tornefors (Palokorva)	Kengis	Svanstein	Kengis	Tackjärn	Tackjärn, Kiseljärn o. dyl.
	Tackjärn		Ämnes- o. stångjärn		Kengis	Tackjärn	Tackjärn, Kiseljärn o. dyl.
	Privilegierat år				Uppfört år
	1646	1742	1646	1754	1751	1905	1916
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
1635-40	—	—	—	—	—	—	—
1641-50	—	—	—	—	—	—	—
1651-60	—	—	—	—	—	—	—
1661-70	—	—	—	—	—	—	—
1671-80	—	—	—	—	—	—	—
1681-90	28,2	—	—	—	—	—	—
1691-1700	48,6	—	26,5	—	—	—	—
1701-10	569,9	120,4	510,2	—	—	—	—
1711-20	260,7	297,1	103,0	—	—	—	—
1721-30	302,9	—	231,1	—	—	—	—
1731-40	1,466,0	—	964,0	—	—	—	—
1741-50	172,6	165,0	98,3		—	—	—
1751-60	174,4	268,4	254,6		—	—	—
1761-70	—	147,8	53,0		—	—	—
1771-80	328,4	405,6	136,5	176,6	—	—	—
1781-90	154,5	558,3	186,9	226,3	—	—	—
1791-1800	351,6	571,9	—	—	—	—	—
1801-10	441,5	341,5	—	35,3	—	—	—
1811-20	—	—	—	—	—	—	—
1821-30	—	497,4	—	—	74,9	—	—
1831-40	—	291,0	244,6	—	62,1	—	—
1841-50	—	203,0	237,7	—	62,3	—	—
1851-60	—	618,8	404,2	—	116,0	—	—
1861-70	—	169,7	191,2	—	40,9	—	—
1871-80	—	73,3	92,7	—	43,3	—	—
1881-90	—	—	Nedbrann	—	23,6	—	—
1891-1895	—	—	1879	—	13,1	—	—
Trpt	4,229,3	4,729,2	3,426,9	438,2	436,2	—	—
			gemens. 307,6

Årtal	B. Järnverk (forts.)
	Meldersteinska bruksdistriktet
	Masugnar Tackjärn				Stångjärnsverk Ämnes- o. stångjär			Manufakturverk
	Strömsund	Gyljen	Afvafors	Törefors	Melderstein	Törefors	Hvitåfors	Melderstein	Törefors	Hasafors
	Privilegier år			Anmälda år	Privilegier år
	1742	1801	1827	1875	1738	1801	1828	1742	1807	1782
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
1741-50	40,7	—	—	—	92,2	—	—	—	—	—
1751-60	808,0	—	—	—	477,7	—	—	30,3	—	—
1761-70	418,6	—	—	—	884,8	—	—	—	—	—
1771-80	263,8	—	—	—	473,2	—	—	—	—	—
1781-90	644,5	—	—	—	244,5	—	—	—	—	—
1791-1800	1,190,5	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1801-10	710,6	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1811-20	480,3	—	—	—	—	—	—	44,7	7,6	—
1821-30	1,446,4	527,7	—	—	—	—	—	104,0	5,1	—
1831-40	—	2,853,6	1,968,1	—	1,339,5	709,7	407,3	23,8	112,5	10,0
1841-50	—	1,572,7	2,135,1	—	1,075,0	1,105,4	741,8	19,9	152,9	11,8
1851-60	—	1,263,9	3,247,8	—	1,821,1	895,2	1,048,5	98,8	148,9	—
1861-70	—	—	—	—	126,3	15,8	26,0	40,7	18,5	10,3
1871-80	—	—	4,545,7	8,503,6	2,994,6[1]	29,8	—	85,5	9,6	8,7
1881-90	—	—	4,134,1	17,350,5	7,109,3[2]	—	—	30,9	—	—
1891-1895	—	—	—	—	62,0[3]	—	—	4,3	—	—
1896-1900	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1901-1910	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1911-1920	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
S:a	6,003,4	6,217,9	16,030,8	25,854,2	16,700,2	2,755,9	2,223,6	482,9	455,1	40,8
				Särskilt redovisat stångjärn:
1871-80	—	—	—	—	[1] 824,5	—	—	—	—	—
1881-90	—	—	—	—	[2] 249,9	—	—	—	—	—
1891-95	—	—	—	—	[3] 55,0	—	—	—	—	—
1896	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

Årtal	B. Järnverk (forts.)
	Selets bruk			Rosfors bruk				Altersbruk	Degerfors bruk		Altappens valsverk
	Masugn	Stångjärnsverk	Manufakturverk	Masugn	Gjuteri	Stångjärnsverk	Manufakturverk	Stångjärnsverk	Stångjärnsverk	Manufakturverk	Stångjärnsverk	Manufakturverk	Gjuteri
	Tackjärn	Ämnes- o. stångjärn	Manufakturverk	Tackjärn	Gjutgods	Ämnes- o. stångjärn	Manufakturverk	Ämnes- o. stångjärn	Ämnes- o. stångjärn	Manufakturverk	Ämnes- o. stångjärn	Manufakturverk	Gjutgods
	Privilegier år
	1798	1798	1800	1832		1840	1832	1801	1805	1797	1879
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
1741-50	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1751-60	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1761-70	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1771-80	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1781-90	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1791-1800	73,4	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1801-10	1,357,6	—	—	—	—	—	—	—	99,4	—	—	—	—
1811-20	259,3	—	14,1	—	—	—	—	—	—	35,1	—	—	—
1821-30	1,621,8	—	1,5	—	—	—	—	—	—	70,6	—	—	—
1831-40	2,970,8	892,1	—	547,5	—	12,0	—	743,7	518,4	149,3	—	—	—
1841-50	1,986,2	1,085,7	19,2	2,874,2	—	804,5	143,3	856,4	737,1	151,1	—	—	—
1851-60	3,178,9	408,7	139,5	1,174,0	—	1,070,3	453,0	1,339,0	778,4	160,8	—	—	—
1861-70	—	195,8	43,5	2,212,6	427,6	725,3	314,5	70,5	831,3	184,3	—	—	—
1871-80	2,738,7	1,717,1[4]	109,8	—	43,4	96,9	31,0	663,8[8]	1,489,7	514,7	1,358,2	1,276,6	49,7
1881-90	—	5,767,2[5]	132,9	—	—	—	—	3,815,3[9]	373,0	38,3	11,383,4	6,136,7	407,3
1891-1895	—	127,5[6]	39,6	—	—	—	—	36,2[10]	—	—	—	—	—
1896-1900	—	4,0[7]	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1901-1910	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1911-1920	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
S:a	14,186,7	10,198,1	500,1	6,808,3	471,0	2,709,0	941,8	7,524,9	4,827,3	1,304,2	12,741,6	7,413,3	457,0
	Särskilt redovisat stångjärn:						Särskilt redovisat stångjärn:
1871-80	—	[4] 636,0	—	—	—	—	—	[8] 1,167,6	—	—	—	—	—
1881-90	—	[5]1,222,3	—	—	—	—	—	[9] 1,718,3	—	—	—	—	—
1891-95	—	[6] 108,5	—	—	—	—	—	[10] 33,5	—	—	—	—	—
1896	—	[7] 3,0	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

Årtal	B. Järnverk. Summa tillverkning					C. Diverse malmförädl.
	Tackjärn	Gjutgods	Stång- o. ämnesjärn	Särskilt redovisat stångjärn	Manufaktur	Svartöns malmförädlingsverk		Luleå järnverk järnmalmslig
	Tackjärn	Gjutgods	Stång- o. ämnesjärn	Särskilt redovisat stångjärn	Manufaktur	apatit	järnmalmslig	Luleå järnverk järnmalmslig
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
1641-50	—	—	—	—	—	—	—	—
1651-60	—	—	—	—	—	—	—	—
1661-70	—	—	—	—	—	—	—	—
1671-80	—	—	—	—	—	—	—	—
1681-90	28,2	—	—	—	—	—	—	—
1691-1700	48,6	—	26,5	—	—	—	—	—
1701-10	690,3	—	510,2	—	—	—	—	—
1711-20	557,8	—	103,0	—	—	—	—	—
1721-30	302,9	—	231,1	—	—	—	—	—
1731-40	1,466,0	—	964,0	—	—	—	—	—
1741-50	378,3	—	190,5	—	—	—	—	—
1751-60	1,250,8	—	732,3	—	30,3	—	—	—
1761-70	566,4	—	937,8	—	—	—	—	—
1771-80	997,8	—	786,3	—	—	—	—	—
1781-90	1,357,3	—	657,7	—	—	—	—	—
1791-1800	2,187,4	—	—	—	—	—	—	—
1801-10	2,851,2	—	134,7	—	—	—	—	—
1811-20	739,6	—	—	—	101,5	—	—	—
1821-30	4,093,3	—	—	—	256,1	—	—	—
1831-40	8,631,0	—	4,867,3	—	357,7	—	—	—
1841-50	8,771,2	—	6,643,6	—	560,5	—	—	—
1851-60	9,483,4	—	7,765,4	—	1,117,0	—	—	—
1861-70	2,382,3	427,6	2,182,2	—	652,7	—	—	—
1871-80	15,861,3	93,1	8,442,8	1,628,1	2,079,2	—	—	—
1881-87	21,484,6	353,6	24,005,3	3,041,0	5,873,1	—	—	—
1888	—	53,7	2,631,5	37,0	340,0	—	—	—
1889	—	—	1,811,4	69,8	132,5	—	—	—
1890	—	—	—	42,7	16,8	—	—	—
1891	—	—	—	—	24,8	—	—	—
1892	—	—	155,7	138,5	9,0	—	—	—
1893	—	—	30,0	25,5	6,3	—	—	—
1894	—	—	30,0	25,0	11,7	—	—	—
1895	—	—	10,0	8,0	5,2	—	—	—
Trpt	84,129,7	928,0	63,849,3	5,015,6	S:a 11,574,4	—	—	—

Årtal	D. Järnmalmsbrytning
	Rosfors myrmalm	Risttjäln	Klöfverberget	Hindersön	Junosuando	Svappavaara	Luossavaara
		Upptäcktes år
		1830	1831	1842	1644	1653	omkr. 1700
	ton	ton	ton	ton	ton	ton	ton
1641-50	—	—	—	—	—	—	—
1651-60	—	—	—	—	—	—	—
1661-70	—	—	—	—	—	—	—
1671-80	—	—	—	—	—	—	—
1681-90	—	—	—	—	—	—	—
1691-1700	—	—	—	—	—	—	—
1701-10	—	—	—	—	—	—	—
1711-20	—	—	—	—	—	—	—
1721-30	—	—	—	—	—	—	—
1731-40	—	—	—	—	—	—	—
1741-50	—	—	—	—	—	—	—
1751-60	—	—	—	—	—	—	—
1761-70	—	—	—	—	—	—	—
1771-80	—	—	—	—	—	—	—
1781-90	—	—	—	—	—	—	—
1791-1800	—	—	—	—	—	—	—
1801-10	—	—	—	—	—	—	—
1811-20	—	—	—	—	—	—	—
1821-30	—	—	—	—	—	—	—
1831-40	—	3,136,9	1,670,3	—	—	—	—
1841-50	—	2,354,7	1,517,9	600,9	231,7	310,2	105,3
1851-60	7,8	1,855,9	—	—	—	368,4	398,2
1861-70	—	5,770,1	—	—	48,6	118,8	104,5
1871-80	—	—	—	4,392,7	—	21,3	—
1881-87	—	—	—	—	—	—	—
1888	—	—	—	—	—	—	—
1889	—	—	—	—	—	—	334
1890	—	—	—	—	—	—	—
1891	—	—	—	—	—	—	—
1892	—	—	—	—	—	45,0	—
1893	—	—	—	—	—	—	—
1894	—	—	—	—	—	—	—
1895	—	—	—	—	—	—	445
1896	—	—	—	—	—	—	475
1897	—	—	—	—	—	—	1,118
Trpt	7,8	13,117,6	3,188,2	4,993,6	280,3	863,7	2,980,0

Fältets namn	Läge	Upptäcktes år	Kom i statens ägo år	Geologiska förhållanden, malmens beskaffenhet etc.
Kiirunavaara	305 km. från Luleå. 129 km. från Riksgränsens station. 15 km. från Kalix och Torne älvar.	1690-1727	1907	Malmen består av en finkornig blandning av magnetit och apatit i mycket växlande proportioner. Blodsten förekommer endast i underordnad mängd. Fosforhalten mycket varierande, lägst i fältets båda ändar. Apatiten så fint insprängd, att den icke med blotta ögat kan iakttagas.
		Undersökningar 1736, 1875 1890-1891 1897-1918
Gällivare	7 km. NO om Gällivare station 100 km. S om Kiruna.	Början 1700-talet	1907	Lösa jordlager av delvis stor mäktighet. En mängd malmlinser av växlande storlek bestående av såväl svartmalm som blodsten, men övervägande svartmalm. Blodstenen är järn- och fosforfattigare än svartmalmen. Malmen utmärkes av hög järnhalt, låg svavelhalt och mycket växlande fosforhalt.
Luossavaara	305 km. från Luleå. 129 km. från Riksgränsens station. 15 km. från Kalix o. Torne älvar.	1690-1727	1907	Malmen består så gott som uteslutande av magnetit. Endast undantagsvis något blodsten. I allmänhet låg fosforhalt ⅔ = 5 mill. ton användbara för lancashire samt sur och basisk martin, därav 500,000 ton för sur bessemer eller sur martin (enl. Asplund). Väggarna synas konvergera så, att malmen möjligen utkilar i sjöns nivå eller 60 à 70 meter därunder.
		Undersökningar 1736, 1875 1890-1891 1897, 1907
Ekströmsberg	3 mil från Kalixfors, 39 km. från Kiruna efter en projekterad bana.	Omtalas 1818 Nyupptäcktes 1895	1907	Långsträckta linsformiga partier av såväl svartmalm som blodsten. 2 stora huvudmalmer 930 × 22 à 52 meter. 420 × 7 à 21 meter resp. Fosforhalten varierande 0,79-2,33 %
		Undersökningar 1899-1903
Svappavaara	2,5 km. V om Svappavaara by. 4 mil OSO om Kiruna, 6,5 mil NNO om Malmberget.	1654	1908	Linser innehållande dels enbart blodsten dels enbart svartmalm, dels en blandning av båda. 2/5 svartmalm + 3/5 blodsten. Flera större och mindre linser. Fosforhalt 0,26-3,08 %
		Undersökningar 1875, 1890 1897-1898 1900-1905

Fältets namn	Läge	Upptäcktes år	Kom i statens ägo år	Geologiska förhållanden, malmens beskaffenhet etc.
Leveäniemi	2 km. SSV om Svappavaara by.	1897	1908	Lösa jordlager av betydande mäktighet. En stor del myrlänt. Torvdy och lera. Huvudsakligen svartmalm, något blodstensblandad i fältets norra del. Fosforfattiga malmer tämligen väl skilda från fosforrika ⅓ av arean < 0,05 % fosfor i medeltal 0,014 %. Utom den samlade malmen även anrikningsmalm.
		Undersökningar 1898, 1899 1900-1907
Mertainen	29 km. SO om Kiruna. 14 km. NV om Svappavaara by.	1897	1907	Malmen förekommer dels ss. lager och klumpar, dels ss. bindemedel i breccia samt ss. fina ådror i porfyr, magnetit och blodsten. I dagen endast obetydligt blodsten. Två större huvudlinser: 375 × 10 m. och 200 × 18 m.
		Undersökningar
Laukujärvi	5 km. N om Ekströmsberg. Undersökt 1901-02.	1898	1907	Malmen består av en blandning av magnetit och blodsten. Fosforhalten är ojämn. Ingen kvalitetsmalm kan erhållas.
Rakkurijoki	7 km. S om »Statsrådet» å Kiirunavaara.	1898	1907	Fältet ligger i en myr. Dels samlad malm dels impregnerad bergart. Finkornig magnetit med svavelkis.
Tuollujärvi	5 km. Ö om Luossavaara.	1898	1907	Större delen ligger i myr samt med djup jordbetäckning. Magnetitådror i porfyr.
Tansari	3 km. VNV om Svappavaara malmberg.		1908
Salmivaara	28 km. NNO om Gällivare malmberg.	1897	1908	Djupa jordlager 7-13 m. Förmodligen såväl samlad malm som magnetitrika bergarter.
		Undersökt 1904
Painirova	8 km. V om Svappavaara by.	1897	1907	Till största delen morängrustäckt. Breccieartad syenitporfyr med malm som bindemedel av samma natur som vid Mertainen. Malmen
		Undersökt 1897 och 1902

1914								1918
11	kr.	Löner, div. mater., annuit. m. m. per ton		kokstackjärn			22	kr.
13	»	»		träkols- »			26	»
15	»	Kokspris per ton	i Westphalen	(åtgång per ton	1,100	kg.)	60	»
25	»	»	i S:a Sverige	( »	»	» )	75	»
35	»	»	i Porjus	( »	345	» )	90	»

Kraftpris i Porjus 42 kr. per kw.-år, 4 tons produktion; med 4 kr.
ökning av kraftpriset stiger elektrotackjärnets kostnad med 1 kr. per ton.
Med enbart träkol, åtgång i vanlig masugn 59 hl., i elektrisk 23 hl.
Malmpris per ton tackjärn	i Oxelösund	19	kr.,	Bergslagen och Porjus 16 kr.
»	i Westphalen	24	»	(hälften minett à 4,50 kr.)

NORRBOTTEN

III. NÄRINGAR–KOMMUNIKATIONER

1. JORDBRUK AV W. L. WANHAINEN

Kort återblick.

Jordbrukets utveckling och nuvarande ståndpunkt.

2. BOSKAPSSKÖTSEL AV YNGVE ANJOU

3. MEJERIHANTERING AV ANNA GUSTAFSON

4. FISKE AV OSSIAN OLOFSSON

Kustfisket.

Insjö- och älvfisket.

5. SKOGSBRUK AV A. HOLMGREN

6. TRÄVARUINDUSTRIEN AV WILHELM STRANDBERG

7. NORRBOTTENS BERGSBRUK AV C. I. ASPLUND

Historik.

Nasafjälls (Piteå) Silververk.

Luleå silververk.

Svappavaara kopparverk.

Vuolosjoki (Sjangeli) kopparverk.

Ericsbergs (Pahtavaara) kopparverk.

Nautanens kopparverk.

De »ädlare verkens» framtidsmöjligheter.

JÄRNVERK.

Kengisverken (Torneåverken).

GÄLLIVARE-VERKEN.

A. Meldersteinsdistriktet.

Selets bruk.

Alters stångjärnsverk.

Rosfors bruk.

Degerfors bruk.

Altappens valsverk.

Bergshanteringens absolut nödvändiga förutsättning – kommunikationer.

Koppar Werk.

Kengis Jernverk med Junusuvando Grufvor och Masugn, samt Torneåfors samt Karanäs Masugnar.

Riksgränsbanan och den stora malmexporten. Den gamla järnförädlingens upphörande.

Förädlingsföretag, startade efter malmexportens början.

Norrbottens produktion av vissa bergverksprodukter.

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FRAMTIDA JÄRNFÖRÄDLINGSVERK I NORRBOTTEN.

Järnmalmstillgångarne.

Uppgörelserna mellan staten och Grängesbergsbolaget, Kirunabolaget m. fl.

Kolbehovet.

8. NORRBOTTENS VATTENKRAFT OCH ELEKTRIFIERING AV G. MALM

9. SJÖFART AV H. FERNLUND

10. HANDEL AV H. FERNLUND

11. VÄGVÄSENDE AV C. TISELL OCH C. SKARSTEDT

12. JÄRNVÄGARNAS UPPKOMST OCH UTVECKLING I NORRBOTTENS LÄN AV HEMMING OLSSON

Norra stambanan Långsele–Boden.

Tvärbanan mellan Bottniska viken och Västerhavet.

Bandelen Luleå–Gällivare.

Bandelen Gällivare–Riksgränsen.

Norra stambanans fortsättning Boden–Haparanda.

Karungi–Övertorneå.

Älvsby–Piteå.

Inlandsbanan.

Gammelstad–Karlsvik.

Övriga i Norrbotten befintliga enskilda tillhöriga järnvägar.

Järnväg Kiruna–Kalix.

Norrbottens kustbana.

13. TELEGRAF OCH TELEFON AV N. HEDÉN

14. POST AV HELMER LAGERGREN

15. OBYGDERNAS SAMFÄRDSMEDEL AV GEORG BERGFORS

16. HÄLSO- OCH SJUKVÅRD AV PER GUSTAV OLSSON

I. PROVINSIALLÄKARE.

II. OM LANTFÄLTSKÄRER.

III a. Uppgifter för Norrbottens län den 31 dec. 1920 angående läkare och civila läkarbefattningar med tjänstårsrätt.

III b. Uppgifter för Norrbottens län den 31 dec. 1920 angående tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster och apotekspersonal.

IV. APOTEK.

V. LASARETT.

Luleå lasarett.

Piteå lasarett.

Gällivare lasarett.

Haparanda lasarett.

Garnisonssjukhuset i Boden.

VI. SINNESSJUKVÅRD.

Piteå hospital.

VII. TUBERKULOSEN I NORRBOTTEN OCH DESS BEKÄMPANDE.

VIII. SJUKSTUGOR OCH EPIDEMISJUKSTUGOR.

IX. TILL NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING ÅR 1920 FRAMLAGDA FÖRSLAG OCH AV TINGET MED ANLEDNING HÄRAV FATTADE BESLUT RÖRANDE ENHETLIGT ORDNANDE AV SJUKVÅRDEN INOM LÄNET.

A. Provinsialläkardistrikten.

B. Lasarett.

C. Distriktssjukstugor.

III.
NÄRINGAR–KOMMUNIKATIONER

1. JORDBRUK
AV
W. L. WANHAINEN

2. BOSKAPSSKÖTSEL
AV
YNGVE ANJOU

3. MEJERIHANTERING
AV
ANNA GUSTAFSON

4. FISKE
AV
OSSIAN OLOFSSON

5. SKOGSBRUK
AV
A. HOLMGREN

6. TRÄVARUINDUSTRIEN
AV
WILHELM STRANDBERG

7. NORRBOTTENS BERGSBRUK
AV
C. I. ASPLUND

8. NORRBOTTENS VATTENKRAFT OCH ELEKTRIFIERING
AV
G. MALM

9. SJÖFART
AV
H. FERNLUND

10. HANDEL
AV
H. FERNLUND

11. VÄGVÄSENDE
AV
C. TISELL OCH C. SKARSTEDT

12. JÄRNVÄGARNAS UPPKOMST OCH UTVECKLING I NORRBOTTENS LÄN
AV
HEMMING OLSSON

13. TELEGRAF OCH TELEFON
AV
N. HEDÉN

14. POST
AV
HELMER LAGERGREN

15. OBYGDERNAS SAMFÄRDSMEDEL
AV
GEORG BERGFORS

16. HÄLSO- OCH SJUKVÅRD
AV
PER GUSTAV OLSSON

IV.
DEN ANDLIGA KULTUREN

1. DEN ANDLIGA ODLINGEN I NORRBOTTEN OCH DESS UTVECKLING
AV
O. BERGQVIST

2. NORRBOTTENS FOLKHÖGSKOLOR OCH LANTMANNASKOLOR
AV
JOHANNES HALLBÄCK

3. NORRBOTTENS ARBETSSTUGOR
AV
ALBERT CARLGREN

4. NORRBOTTNISKA MÄRKESMÄN
AV
WILH. CARLGREN

5. MARJANPÄIVÄ.
Några intryck från en lapphälg i Vittangi kyrkoby
AV
GEORG BERGFORS

V.
NORRBOTTEN – FRAMTIDSLANDET

EN STATISTISK-EKONOMISK REDOGÖRELSE
AV
ALBIN NEANDER

	Träkol i ton åren					Produktion i % av 1913 års
	1913	1914	1915	1916	1917	1916	1917
Norrbottens län	6,464	6,070	8,796	20,615	39,505	319	611
Västerbottens län	6,708	8,486	10,241	22,025	46,129	328	688
Västernorrlands län	17,797	18,754	18,348	26,251	46,975	147	264
Jämtlands län	34,414	37,054	37,994	51,840	73,937	156	215
Summa för hela distriktet	65,383	70,364	75,379	120,731	206,546	185	316

	I	II	III	IV	V	VI
Grafit	53,60	37,36	34,78	27,48	31,66	41,50
SiO₂	22,18	34,07	39,48	41,92	37,10	32,69
Al₂O₃	6,65	9,16	10,48	10,76	6,18	7,75
Fe₂O₃ (i V och VI FeO)	3,85	6,78	3,14	5,00	5,66	5,53
MnO	0,20	0,12	0,13	0,17	spår	spår
CaO	5,37	2,96	2,23	2,76	4,44	2,04
MgO	1,89	3,11	3,12	4,50	6,17	4,14
Glödgningsförlust	ej best.	2,61	1,73	2,45	ej best.	–
Hydratvatten	–	–	–	–	–	1,12
Alkalier	–	–	–	–	4,11	–
Svavel	–	–	–	–	0,18	2,24
Fosforsyra	–	–	–	–	–	0,048

å	fyndigheterna	på	Vittangi bys mark	5,180	kvm.
å	»	»	kronans mark	26,000 à 28,000	»

Norrbottens län	Beräknad total effekt vid oreglerade vattendrag Hkr		Installerad effekt vid 1917 års slut
Norrbottens län	9 månaders effekt	Utbyggnads- effekt	Hkr	Procent av utbyggnads- effekten
* Torne älv med Muonio och Laino älvar	249,000	349,000	—	—
* Kalix älv med Kajtum och Lina älvar	222,000	311,000	—	—
* Råne älv	20,100	28,000	300	1,07
* Stora Luleälv med Lilla Luleälv	292,000	409,000	75,525	18,47
* Piteälv med Vargisån	108,000	151,000	5,000	3,31
** Åbyälv	6,500	—	—	—
** Byskeälv	2,700	—	—	—
** Skellefteälv	18,000	—	—	—
Summa	918,300	—	80,825	—

Kraftstationens namn	Total effekt i turbin- kr	Använd kraft		Anmärkningar
Kraftstationens namn	Total effekt i turbin- kr	för indu- stri och järn- vägs- drift	för lands- bygdens elektri- fiering	Anmärkningar
Porjus kraftverk i Luleälven	75,000	75,000		Hela effektbeloppet dock ej f. n. taget i anspråk. En mindre del använd för bygdeelektrifiering.
Sikfors kraftverk i Piteälven	4,500	4,500		En obetydlig del till bygdeelektrifiering.
Bodens kraftstationer:
vid Holsvatt	285			} En mindre del använd till bygde-
» Ljusån	600			} elektrifiering.
Meldersteins kraftverk i Bjurån	150	150		Sågverk.
Ekfors kraftstation vid Puostojärvi	240		240	Tornedalen.
Björkfors, Sangisån	170	60	110	Nederkalix.
Lappträsk, Linkaån	15		15	Byn med samma namn.
Kalix, Bymisträsk	25		25	Nederkalix.
Pålänge, Pålängeån	105		105	Nederkalix.
Töre, Töreälv	75	40	35	Töre socken.
Vitåfors	60		60
Råneå, Råne älv	500		500	Råneå och Nederluleå, delvis industri.
Holmfors, Ljusån	60		60
Svartlå, Flarkån	150		150	Lule älvdal.
Harads, Bodträskån	120		120	Lule älvdal.
Jokkmokk, Appoälven	40		40	Jokkmokks kyrkplats m. omnejd.
Kvikkjokk				Kyrkoherdebostället.
Hednoret, Vändträskån	100		100	Överluleå.
Selet, Aleån	90		90	Antnäs, Ersnäs m. fl. byar i Nederluleå.
Rosfors, Rosån	15		15	Rosfors egendom.
Rosvik, Rosån	25		25	Rosviks by.
Norrfjärden, Alterån	100		100	Alteråns dalgång.
Älvsbyn, Korsträskån	45		45	Älvsby samhälle.
Lillpite, Lillpiteälven	300			} Byarna kring Lillpiteån och Rokån,
Roknäs, Rokån	{ 150			} ävensom Öjebyn m. fl.
2 kraftstationer	{ 350			} stora byar och Piteå stad.
				} Större delen av kraften använd.
Blåsmark	75		75	Blåsmark m. fl. stora byar i Hortlax.
Arvidsjaur, Svärdsälven	70	40	30	Arvidsjaurs kyrkoby.
Arjepluog, Kvarnströmmen	70		70	Arjepluogs kyrkoplats.
Glommersträsk, Petikeån	70		70	Glommersträsk med närliggande
Summa	83,555	—	—

Arvidsjaur–Arjepluog	(1886-1900)
Gällivare–Svappavaara–Vittangi	(1895-1899)
Nattavara–Purnu–Hakkas	(1895-1899)
Pajala–Areavara	(1895-1898)
Överkalix–Korpilombolo	(1885-1890)
Överkalix–Övertorneå	(1895-1899)
Vittangi–Soppero	(1895-1903)
Hällberg–Aborrträsk	(1891-1898)
Jokkmokk–Kåbdalis	(1893-1899)

år	1860	c:a	51	mil
»	1865	»	77	»
»	1870	»	95	»
»	1875	»	99	»
»	1880	»	134	»
»	1885	»	145	»
»	1890	»	176	»
»	1895	»	204	»
»	1910	»	271	»
»	1916	»	300	»
»	1921	minst	340	»

Arjepluogs	e. prov.-läk.	distrikt	gm.	C.	Dt.	24/1	1902
Arvidsjaurs	»	»	»	K.	Br.	4/12	1891
Edefors	»	»	»	K.	Br.	22/1	1898
Gällivare	»	»	»	K.	Br.	30/11	1888
Jockmocks	»	»	»	K.	Br.	4/12	1891
Kiruna	»	»	»	C.	Dt.	23/1	1903
Malmbergets	»	»	»	K.	Br.	4/11	1904
Nederluleå	»	»	»	K.	Br.	24/1	1914
Älvsbyns	»	»	»	K.	Br.	31/1	1896
Övertorneå	»	»	»	K.	Br.	4/12	1891

Arjepluogs	prov.-läk.	distrikt	gm.	K.	Br.	15/12	1911
Arvidsjaurs	»	»	»	K.	Br.	15/12	1911
Gammelstads	»	»	»	K.	Br.	31/12	1918
Gällivare	»	»	»	K.	Br.	15/12	1911
Jockmocks	»	»	»	K.	Br.	15/12	1911
Wittangi	»	»	»	K.	Br.	1/6	1900
Älvsbyns	»	»	»	K.	Br.	15/12	1911
Överkalix	»	»	»	K.	Br.	25/4	1873
Övertorneå	»	»	»	K.	Br.	15/12	1911

I. Provinsialläkar- distrikt = prld		Antal leg. läkare			Antal civila läkarbefattningar med tjänstårsrätt
II. E. provinsialläkar- distrikt = exprld		A	B	C	D	E	F	G	Läkare vid anstalt för			K	L
III. Städer och munici- palsamhällen		A	B	C	D	E	F	G	H	I	J	K	L
Arjepluogs	prld	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Arvidsjaurs	»[1]	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Bodens	»	1	3	4	—	1	—	—	—	—	—	—	2
Gammelstads	»[2]	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Gällivare	»	2	—	2	—	1	—	—	—	1	—	—	1
Haparanda	»	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	1
Jockmocks	»	1	1	2	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Nederkalix	»	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Pajala	»	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Råneå	»	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Wittangi	»	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Älvsbyns	»	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	1
Öjebyns	»	3	—	3	—	1	—	—	—	—	2	—	—
Överkalix	»	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Övertorneå	»	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—
Edefors	exprld	1	—	1	—	1	—	—	1	—	—	—	—
Kiruna	»	2	—	2	—	1	—	—	—	—	—	—	2
Malmbergets	»	2	—	2	—	1	—	—	1	—	—	—	1
Luleå stad		4	—	4	1	—	2	—	1	1	—	1	1
Piteå »		2	—	2	—	—	1	—	—	1	—	—	1
Haparanda stad		2	—	2	—	1	1	—	—	1	—	1	1
Kalix municipalsamhälle		1	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—
Summa		26	4	30	1	19	4	1	3	4	2	2	11