Från Washingtons salonger och hvardagslif m. m.

Ditt så kärkomna bref beredde mig en särdeles angenäm öfverraskning, och vill jag först och främst tacka dig för jul- och nyårsönskningarna samt för hälsningarna till min man, som mycket väl erinrar sig dig och ej alls »glömt bort den där obetydliga lilla landtflickan» som du skrifver.

När vi för sex år sedan togo afsked af hvarandra i Paris, på min bröllopsdag, lofvade vi ju, att vi skulle brefväxla mycket reguljärt, men båda ha vi på våra samveten att ha svikit detta löfte. Utom de bref du skrifvit till mig för att underrätta mig om din förlofning med baron G. och senare för att bjuda oss på ditt bröllop, har jag ej alls hört ifrån dig annat än genom gemensamma vänner. Till min skam måste jag erkänna, att jag ej heller varit någon särdeles flitig korrespondent. Emellertid kan Du vara säker om, att jag ej glömt dig, och att jag fortfarande känner lika varmt för dig som under den oförgätliga vinter vi som unga flickor tillbragte i Paris, där jag ju gjorde min mans bekantskap.

Jag vill så godt först som sist tala om för dig, att min lilla flicka, som döptes i julas, heter Mary-Ann dig till ära. Vår gosse är nu redan fyra år, en riktig kavaljer må du tro, litet lillgammal tycker jag, men så vilja de ha dem här i Amerika. Han heter Jakob efter min far, men här går han under namnet »Jimmy». Äfven jag har fått mitt Margareta omskapadt; alla kalla mig »Daisy» och det får jag väl behålla.

Du kan förstå, att det gladde mig ofantligt att erfara din mans utnämning till sekreterare vid eder legation här i Washington. Jag säger eder, då jag ju numera genom gifte är fullfjädrad amerikanska.

Som du vet är jag ända sedan förra hösten bosatt i den nordamerikanska republikens hufvudstad, ty min man, som under de första åren af vårt äktenskap tjänstgjorde i egenskap af förste sekreterare vid legationerna i Bruxelles och i Rom har nu dragit sig tillbaka från den diplomatiska banan, där han, som tillhör det demokratiska partiet, under den nuvarande administrationen hade föga utsikter till avancement. Emellertid har han för två år sedan ärft sin moders icke obetydliga förmögenhet samt måste på nära håll öfvervaka sina ekonomiska intressen på samma gång som han söker att trefva sig fram genom den inre politikens något dunkla irrgångar. Vi bosatte oss därföre här i Washington, ehuru vi (jag vågar knappast erkänna det och säger det endast under tysthetslöfte) skulle föredragit att bosätta oss i någon af de medelstora städerna i Europa, helst i Bruxelles. Vi ha dock af nyss nämnda skäl slagit oss ned här vid foten af det »hvitskimrande» kapitoliet, i närheten af »Hvita huset», med få ord i Washington, »the nation’s pride» som amerikanerna älska att kalla sin ännu så länge i viss mån modesta hufvudstad, men som dock är den enda stad i Nordamerika, där en familj åtminstone under 6 à 7 månader af året kan lefva samma angenäma, lugna och dock rätt omväxlande lif som t. ex. i Bruxelles, München, Stockholm o. s. v. De ogifta diplomaterna beklaga sig dock mycket öfver att här är »genomtråkigt».

Du vet att jag aldrig var särdeles svag för jägtet i Paris, ehuru naturligtvis den säsong jag tillbragte där tillsammans med dig alltid kommer att höra till mina käraste ungdomsminnen. Minns du när vi första gången voro bjudna på five-o’clock-tea af mrs M. på Elysée-Palace-Hôtel? Du, som bodde i en pension vid rue du Bac, höll på att komma för sent och jag bröt utaf min nya parasoll, när jag skulle stiga ur vagnen.

Kommer du ihåg, att det var på den där tébjudningen vi gjorde bekantskap med min man och huru intresserad du var af honom? Sedan var du nog litet svartsjuk på mig ett tag, erkänn det! Allt detta är dock nu så länge sedan, att det knappast löna mödan att tala därom. Men bra roligt hade vi i alla fall.

Af ditt bref kunde jag förstå, att ni ej tänka på att komma öfver hit förrän fram på våren. Tillåt mig få säga dig, att jag anser detta vara ytterst opraktiskt af flere skäl. Washington är nämligen, ehuru just vid denna tid strålande i sin fullaste fägring med sin yppiga vårdskrud och sin sydländska himmel, från maj månad så godt som utdödt, allt lif är så att säga afstannadt och »det finnes icke en människa i sta’n» som man säger, när en 2 à 3 tusen personer rest bort och lämnat de öfriga 330,000 kvar.

Ett annat skäl för att ej komma hit på våren är, att man verkligen ej vet hvart man skall taga vägen om somrarna i Amerika. De flesta diplomater och flertalet af våra umgängesvänner resa till Europa på en två à tre månaders trip, ty de amerikanska badorterna och de s. k. »summer resorts» äro öfverfyllda med folk, hufvudsakligen »undesirable people» utan uppfostran och med mer eller mindre dåliga fasoner, som endast söka att krafla sig med och hänga sig på personer, som de veta eller tro att de ha god ställning, och af hvilka de skulle kunna ha någon nytta, socialt eller på annat sätt. Utan att vara det minsta granntyckt kan jag därföre med godt samvete säga, att den amerikanska sommarpubliken i allmänhet är mycket vulgär och företer en profkarta på huru amerikanskt, hyggligt och fint folk icke äro. Jag undantager ej i detta hänseende Newport med sina vräkiga miljonärer, hvilkas fasoner och löjliga snobbighet äro alla »well bred» amerikaners förtviflan.

Jag skulle därföre i edert ställe resa öfver hit tidigt på hösten eller sensommaren hvad du vill kalla det. Först skulle ni naturligtvis uppehålla eder en vecka i New-York och, sedan ni där behörigen stimulerats i afseende på amerikanskt jägt och transatlantiskt öfvertag, skulle ni på vägen hit stanna en eller två dagar i Philadelphia för att ha sett det, mer behöfves ej, och sedan, uthvilade, anlända till Washington. Helst en vacker septembermorgon, ty då är verkligen Förenta staternas hufvudstad förtjusande och då lägger sällskapslifvet ej ännu så tunga bojor på eder, att ni icke kunna ägna nödig tid till sökande af lämplig bostad och att göra de första bekantskaperna litet mera grundligt. Presidenten med familj flyttar aldrig in i det »Hvita Huset» förrän mot midten af oktober och före den tiden är allting ganska stilla för att begagna ett mildt uttryck.

Du skrifver så här: »En sak måste jag bedja dig om, och det är att du i största korthet skrifver och talar om litet för mig huru man lefver i Washington, hvad där finnes för trefliga människor, huru landet styres, hvad det kostar att lefva där m. m. samt något om amerikanerna i allmänhet, som kunde vara af intresse och af nytta för nykomlingar.»

Vet du min kära Marianne, att det var icke småsaker, som du begär. Jag vill i alla fall efter min ringa förmåga och ehuru societélifvet just nu är mycket betungande, försöka att sätta dig in i förhållandena här samt skvallra litet om personer och händelser, så att du redan vid eder hitkomst känner dig liksom litet hemmastadd och icke så öfvergifven som jag gjorde, när vi flyttade hit.

Du får emellertid ej ha för stora pretentioner på mina anteckningar och ej heller begära att de skola vara uttömmande och hvimla af djupsinniga reflektioner eller att de skola komma reguliert, men jag vill dock lofva dig, att jag, så snart jag fått ett bref eller en uppsats, hvad du nu vill kalla mina meddelanden, i läsbart skick, så skall jag sända dig dem, samt att du bestämt skall ha fått det hela, innan du inskeppar dig med destination till den stora republiken, där du sannolikt för några år kommer att slå ned dina bopålar.

En annan sak, som jag vill förbereda dig på är, att jag, ehuru i själ och hjärta europeiska, dock ofta kommer att lägga i dagen sympatier för Amerika på samma gång som jag icke kommer att lägga fingrarne emellan, när jag anser klander vara på sin plats. Här finnes verkligen så mycket godt, som måste erkännas, äfven om själfva lifvet i de s. k. högre kretsarna icke på alla kan utöfva samma charme, som är kännetecknande för det i de europeiska hufvudstäderna, särskildt i Paris, där ordet salong ännu icke så sällan betyder något helt annat än ett praktrum med förgyllda, sidenklädda möbler, där snattrande societégäss angifva tonen.

Nej! adieu nu för denna gång. Skrif snart kära Marianne och glöm ej alldeles bort din så innerligt tillgifna och trofasta

P. S. Kära du! Min man säger att jag aldrig kan gå i land med företaget att skrifva om lifvet i Washington. I synnerhet tror han ej, att jag kan reda mig med politiken. Nå! det får han väl hjälpa mig med. I alla händelser skall det ej bli mycket af den sorten; det roar nog ej dig mera än mig och förresten är det med politiken här i Washingtonsocietén alldeles som en herre på tillfrågan sa’ om klimatet i Afrika: »var det något, så var det ytterst obetydligt, ty icke såg jag något.»

Personer, som icke sett den nordamerikanska officiella hufvudstaden på trettio à fyrtio år och nu återkomma hit med stora förväntningar stimulerade af tidningsnotiser och entusiastiska patrioters lofsånger öfver Washingtons storartade framsteg under de senare decennierna, ha försäkrat mig att totalintrycket af staden, sådan den nu ter sig, är i hufvudsak detsamma som det var för en mansålder tillbaka.

Framstegen äro i sjelfva verket ännu så länge hufvudsakligen på papperet, om man undantager några ganska omfångsrika officiella byggnader, ett eller ett par större hotell, ett antal s. k. »apartment houses», en ståtlig järnvägsstation, samt icke så få, delvis smakfulla privatpalats. Tidningar, tidskrifter och talare ha dock så utbasunerat dessa tilltänkta framsteg och försköningar, att mången fått den alldeles falska föreställningen, att Washington redan nu skulle vara hvad det är ämnadt att bli i en ännu ganska aflägsen framtid.

Hvad säges t. ex. om följande lilla profbit på entusiastisk vältalighet, som en senator från staten Idaho nyligen gaf sitt auditorium till lifs? Han sade, att han i tjugofem år varit intresserad för Washingtons försköning och förbättring samt, att han: »sett det blifva en af de vackraste städer i världen». Han hade konsekvent motsatt sig alla förslag, som gått ut på att förlägga tillämnade regeringsbyggnader i olika delar af staden[1] långt ifrån hvarandra: »Nej», sade han, »alla sådana måste grupperas rundt omkring the Mall.[2] Vi skola nämligen ha fullt klart för oss, att våra planer böra uppgöras så, att denna stad (Washington) en vacker dag kommer att vida öfverträffa i grandeur hvarje annan hufvudstad i hvilket land som helst och från hvilken tidpunkt i världshistorien som helst».

Det är stolta ord, men åtminstone innehåller den senare delen af yttrandet endast en afsikt. Vanligen äro ej Washingtons beundrare lika försiktiga, och ofta framkomma icke blott stadens inbyggare utan äfven amerikaner från aflägsna stater med det alldeles vilseledande påståendet, att Washington redan nu kunde anses såsom en profkarta på arkitektoniska mästerverk på samma gång som det vore ett naturens underverk.

Då jag i kongressbiblioteket haft tillfälle att under ledning af en kännare af hithörande ting studera de där utställda reliefplanerna för den blifvande idealstaden och af samma sakkunnige vägledare fått åtskilliga värdefulla upplysningar såväl om Washingtons arkitektoniska prydnader som om de tillämnade förbättringarna, tror jag mig om att med en viss säkerhet kunna yttra mig i ämnet. Som jag emellertid ej vill lysa med lånta fjädrar, får jag framhålla, att jag endast är det språkrör, hvarigenom min meddelare talar. Att omnämna allt hvad han gjorde mig uppmärksam på skulle helt visst blifva tröttande; jag påpekar därföre endast i stora drag huru han ser den blifvande »storstadens» framtid och konstnärliga utsmyckning.

För den som har sinne för de modernare strömningarna inom byggnadskonsten och de sträfvanden yngre arkitekter i Europa och delvis i Amerika, särskildt i Chicago, tagit till rättesnöre är Washington i arkitektoniskt hänseende helt enkelt nästan onjutbart, isynnerhet om man betraktar de officiella byggnaderna såsom sådana och ej såsom delar af ett helt. Vare detta icke sagdt i afsikt att söka bevisa, att den på antika motiv baserade officiella arkitekturen i Washington vore oestetisk, långt därifrån, men man har så länge gått och njutit af klassiska motiv, af dessa slaviska kopior af den italienska ungrenässansen, eller af den s. k. georgianska stilen isynnerhet här i Amerika, där ingenting annat tyckes få insteg, att man verkligen med leda betraktar de många hvitskimrande palatsen med deras oundvikliga kolonnader, figurprydda pediment och monumentala yttertrappor. Man känner, att de ej höra hit, man längtar efter något annat, något som åtminstone är karakteristiskt för den stora republikens eget lif. Med få ord, om man icke just vill ha »skyskrapare», så vill man ha snart sagdt hvad som helst, men icke klassisk eller semiklassisk arkitektur.

Tager man däremot i betraktande t. ex. det öfverväldigande kapitoliets ståtliga läge, dess mäktiga kupol, dess i vissa dagrar så mystiskt skiftande färgton samt den omgifvande skickligt använda terrängen, ja då måste man erkänna, att Washington har något enastående, något af den »grandeur», som amerikanerna själfva dock först under de senare decennierna velat tillerkänna det. Dickens’ och andre engelske skriftställares kritik af Washington har visserligen sårat amerikanernas fåfänga, men den har dock haft det goda med sig, att den sporrat de mycket känsliga »yankees» till att göra uppoffringar för sin federativa hufvudstad.

Men om Washington skäl blifvit kalladt »the city of magnificent distances» eller som Dickens kallar det »the city of magnificent intentions», kan det med fullt lika skäl kallas »the city of lost opportunities». Man vill nog bra, och man tror själf, att man slagit in på den rätta stråten, men fråga är, om man, ifall de nu uppgjorda planerna komma till utförande, i själfva verket får hvad man väntat sig.

Detta blir dock ej i sådant fall vederbörandes fel, ty de ha inkallat sådana smakråd som den framstående newyork-arkitekten M’Kim samt den nyligen aflidne världsberömde bildhuggaren S:t Gaudens, men icke desto mindre synes resultatet, modernt sedt, blifvit ganska klent, d. v. s. med resultat menas den af dessa sakkunnige uppgjorda planen, som dock redan i någon ringa mån börjat sättas i verket, och således kan så godt som anses vara fastslagen.

Att dessa onekligen framstående förmågor icke mäktat lösa frågan på ett mera tillfredsställande sätt beror hufvudsakligen på det förhållande, att grunden till den plan de framlagt endast är en utveckling och ett fastslående af utkast uppgjorda för omkr. 120 år sedan af själfve presidenten Georg Washington med biträde af den fint bildade franske ingeniörofficeren L’Enfant.

Man ansåg sig ej kunna slopa hvad stadens egen grundläggare utstakat, men följden har blifvit, att man fått en visserligen storartad plan, men gammaldags och stel som en fransk slottspark i Le Nôtre’s smak. Alla de offentliga byggnader, som enligt denna onekligen pompösa plan skola gruppera sig kring det system af vägar, rabatter, klippta häckar och alléer, hvartill den nuvarande parken skall omdanas, komma att utföras med oändliga kolonnader och mer eller mindre banala lisén- eller pilasterfasader. Byggnaderna äro ämnade att förläggas på rätt stora afstånd från hvarandra, hvarigenom totalverkan förfelas och hela denna nu pittoreska »Mall», denna rustika, i viss mån i frihet uppvuxna och just därföre så måleriska »Botanical garden» kommer att te sig ungefär som ett midtelparti på en världsutställning, men tyvärr ej af lika éfémèr natur.

Hvad som dessutom i mångas ögon gör den uppgjorda planen för Washingtons förskönande förhatlig är, att man, för att »in absurdum» genomföra den L’Enfantska planen, bestämt sig för att låta nedhugga massor af ståtliga träd, delvis af sällsynta slag, uppvuxna ungefär der slumpen placerat dem. Dessa sekelgamla vittnen till republikens första dagar vill man, åtminstone på vissa platser, ersätta med stelt klippta lagerträd i krukor, ämnade att uppställas utefter de symmetriska rabatter och gångar, som enligt förslaget i ohjälplig skugglöshet utmynna från det imposanta Washington-monumentet.

Detta skulle vara en vandalism utan like, som dock dess bättre ännu ej kommit att sättas i verket och kanske på grund af de oerhörda kostnaderna för hela planens genomförande (man talar om hundra miljoner dollars) aldrig kommer att förverkligas.

Man skulle måhända ej ha så mycket att anmärka mot dessa tillämnade anordningar, om det endast gällde att återställa en plantering, som genom vanvårdnad kommit i lägervall. Men så är ingalunda förhållandet. De af Washington och L’Enfant uppgjorda planerna, hvad denna del af staden angår, förefinnas endast på papperet. Det skulle därföre bli ett verkligt nyskapande efter gammalt mönster.

Att det moderna Amerika, med sina många framstående konstnärer och sina yngre duktiga arkitekter ej skulle kunnat få mera tidsenliga planer för sin hufvudstads försköning, har man verkligen svårt att tänka sig, och man kan ej underlåta att önska, att det lika tråkiga som stela och med en nyare uppfattning alldeles oförenliga förslaget, i brist på anslag eller af andra skäl, skötes åt sidan tillsvidare, så att yngre krafter måtte komma i förgrunden och gifva Amerika en hufvudstad af en typ, som vuxit fram ur landets egen jordmån, och som komme att förläna den en mera amerikansk prägel i dess bästa bemärkelse, ej en bismak af gammal europeisk skräpkammare.

Min sakkunnige meddelare må ha rätt i dessa sina kanske väl pessimistiska förutsägelser om det framtida Washington, det vill jag visst ej bestrida, men bortser man från allt detta kommande akademiska kram lämnande de officiella planerna ur sigte och endast fästande sig vid hvad Washington nu är, skall man finna en förtjusande stad full af öfverraskningar och storslagna perspektiv, men, om jag så må säga, präglad af en slags förnäm hemtrefnad. En blommornas och den friska grönskans stad, genomkorsad af ståtliga avenuer och inbjudande gator, där högstammiga sycomorer, ekar, popplar, sällsynta japanska träd, plataner, akasior, lindar slå verkliga hvalf öfver körbanorna lämnande skugga och beredande välkommen omväxling. En mångfald pittoreska squares och staty- eller fontänprydda öppna platser göra dessutom ett väl beräknadt afbrott i det schackrutade gatsystemet, som tack vare sina väl hållna alléer och saftiga gräsmattor icke gifver samma enformiga och prosaiska intryck, som exempelvis New-York, ja hvarför inte vissa delar af Stockholm, där på de s. k. »malmarna» schackrutsystemet med hänsynslöshet infördes redan under drottning Kristinas tid vill jag minnas.

Washington påminner om många europeiska städer. Det finnes vissa partier på Pennsylvania avenue, särskildt under vintern då icke sällan slädfart kan idkas, som föra tanken på Newskyprospektet i Petersburg med dess något oregelbundna byggnader och den mäktiga Isaakskyrkan, som här ersättes af kapitoliets öfverväldigande, i fjerran förtonade kupol. En annan gång erinras man om vissa tyska brunnsorter såsom t. ex. Ems med sina låga affärshus, där i oräkneliga krambodar utbjudas souvenirer och brefkort, och där icke jäktande fotgängare i lugn och ro taga sig sin hygieniska förmiddagspromenad.

I skymningen, då kapitoliet ännu skönjes öfver all staden i trollsk belysning likt ett sagoslott aftecknande sin kontur mot den skimrande aftonhimlen samt inbäddadt i Botanical gardens’ härliga grönska, tycker man sig i tankarna förflyttad till Monte Pincio i Rom. Jämförelsen mellan S:t Peterskyrkan och Kapitoliet ligger då nära till hands.

När våren med sitt trollspö låter Washington, så att säga från ena dagen till den andra lägga bort sin måhända något dystra vinterdräkt och iföra sig sin gröna sommarskrud, då kan den framåtsträfvande och för sina estetiska ideal varmt nitälskande staden upptaga täflan med hvilken europeisk stad som helst och är nästan säker om en hedersplats.

Dessutom har Washington ett stort behag i den omständigheten, att det så att säga »ligger på landet». Man behöfver nämligen icke gå sig trött för att komma utom staden; man vet ej hvar staden slutar och landet vidtager.

Denna rikedom på grönska och lummiga alléer, dessa parker, squares och »circles» med sina väl hållna planteringar, som under våren och sommaren göra Washington till något eget i sitt slag, ge dock staden under vintermånaderna, och de äro ganska långa, en omisskännlig prägel af öfvergifvenhet och vintersömn. Hvart ögat vänder sig mötes det af dessa aflöfvade grenar, dessa nakna stammar, som onekligen verka dystert och hvars gråstämda enformighet endast mycket sparsamt afbrytes af en eller annan magnolias eller en eller annan mahonias något kyliga grönska.

Denna olägenhet delar naturligtvis Washington med andra städer, där i stor utsträckning alléer pryda gångbanorna. I Champs-Elysées i Paris se ju de aflöfvade träden ej heller vidare tilltalande ut vintertiden, men där ge själfva gatulifvet, de tusentals ekipagen, de eleganta fotgängarna, de i hastiga takter förbitrafvande ryttarna en ersättning, som Washington, där gatulifvet är ovanligt stillsamt och föga omväxlande, icke erbjuder. Jag kan icke bättre karakterisera den lugna säflighet, hvarmed den äkta inbyggaren i Washington rör sig på sina breda trottoirer och präktiga asfaltgator än genom att meddela följande sanna anekdot. En liten gosse från Washington fick nyligen göra sitt första besök i New-York jämte sin fader. Knappt hade de landstigit från färjan från New Jersey och hunnit upp till Broadway vid Union square förrän den af det myrstackliknande folkhvimlet något skrämde och häpne ungdomen tog sina dagars upphof i rockskörtet sägande: »Hvar är elden lös, pappa?»

Den byggnad, som ger hela Washington en alldeles enastående prägel, och som utöfvat ett afgörande inflytande icke blott på hufvudstadens egen estetiska utveckling utan äfven otvifvelaktigt å byggnadsverksamheten i de olika staterna är det djärft tänkta, kupolbeprydda kapitoliet, den Nordamerikanska republikens riksdagshus, där Kongressen sammanträder och högsta domstolen har sina lokaler. Dess läge är präktigt, dominerande staden. Den västra fasaden med sina väl afmätta terasser, trappor och fontäner är mycket tilltalande, hvilket ej är förhållandet med den egentliga hufvudfasaden, den östra. Detta hufvudsakligen beroende därpå att kupolen, som tillkommit senare än själfva midtelpartiet, tilltagits för stor för själfva basen, som ursprungligen uppbar endast en mindre lanternin. Man har med rätta sagt att »här är en kupol med en byggnad under sig, då det i stället borde vara en byggnad krönt af en kupol».

Denna brist kommer att i någon mån afhjälpas genom redan planerad framdragning af det östra midtelpartiet omkring 36 fot, en åtgärd som är ämnad att ge den, oaktadt sina enorma dimensioner, smäckra och luftiga kupolen en betydligt kraftigare bas att hvila sin stora massa på.

Sådant kapitoliet nu står är det dock i fråga om helhetsverkan och i förhållande till sin omgifning kanske enastående i världen samt kommer för samtid och eftervärld i mer än ett afseende att verka symboliskt för den nordamerikanska republikens hela karaktär och utveckling.

Man vill nog stort, men när det kommer till utförande, nöjer man sig ofta med halfmesyrer, och sådant som imponerar på den ytlige betraktaren, men som i själfva verket icke tål att »synas i sömmarna». Men icke heller Rom byggdes på en dag; likaså ändras och förbättras alltjämt såväl den amerikanska konstitutionen som det flere gånger tillbyggda kapitoliet; och bara viljan finnes att göra det bästa, är det ingen fara, att icke så väl den ena som det andra under sakkunnig ledning och nitiska vårdares kärleksfulla uthållighet till slut bli hvad Georg Washington åsyftade, när han om den nygrundade republiken sade: »Let us raise a standard, to which the wise and the honest can repair».

Närmast till kapitoliet ansluta sig tvenne ännu ej fullt afslutade marmorpalats afsedda till kongressledamöternas enskilda mottagningsrum, kommittésalar, byråer m. m. Om dem kan man endast säga, att de äro oklanderliga i sin hvitskimrande prakt, men tråkiga i sin akademiska fullkomlighet. Kostnaden för dem är beräknad till fem millioner dollars.

I kapitoliets grannskap befinner sig äfven det ryktbara kongressbiblioteket eller som det med sitt officiella namn heter »Library of Congress». Tomten oberäknad, och naturligtvis ej heller de dyrbara samlingarna, har denna byggnad kostat staten mer än 20 millioner kronor, en enorm summa, men så är också denna institution något ensamt i sitt slag. Dess yttre arkitektur påminner visserligen i mångt och mycket om vissa officiella s. k. praktbyggnader vid »Ringen» i Wien eller i Berlin, särskildt om det nya riksdagshuset i den sistnämnda staden, och gör ej något vidare tilltalande intryck; det inre däremot med sin ståtliga i hvit marmor, förgyllningar och delvis präktiga dekorativa målningar utstyrda vestibul verkar onekligen imponerande, äfven om man skulle tycka, att det är alltför pråligt för en den lärda verldens helgedom. Den stora läsesalen, uteslutande utförd i läcker gulbrun Siena-marmor, nästan utan förgyllningar samt med allt trävirke af mörkbetsad mahogny, är utan gensägelse ett af de noblaste och smakfullaste rum man kan få se.

Presidentens bostad af ålder kallad det »Hvita huset» eller »Executive mansion» skall jag i annat sammanhang omnämna och hvad de öfriga äldre officiella byggnaderna angår är ej mycket annat att säga än, att de i allmänhet ansluta sig till den här så vanliga semiklassiska perioden från 18:de seklets slut, som tryckt sin prägel på den amerikanska arkitekturen och gifvit upphof till den s. k. kolonialstilen, d. v. s. daterande sig från de dagar, då de östra staterna ännu voro en engelsk koloni.

Man tyckes vid officiella byggen här icke kunnat besluta sig för att bryta med denna stil, som fått liksom ett slags hemortsrätt mer i Amerika än annorstädes. Att komma ifrån dessa stela men enformiga kolonner, dessa tråkiga, men i sin förnämhet onekligen imposanta pilasterfasader tyckes vara en omöjlighet för de amerikanska arkitekterna; ja, man påstår att allmänheten här icke tror, att en byggnad kan äga berättigande att anses som »arkitektur» om den ej har ett tillräckligt antal kolonner.

Bland offentliga byggnader i Washington af jämförelsevis yngre datum, som bryta med denna gängse stil må nämnas, posthuset i en ganska misslyckad romansk stil, Smithsonian institutionen, statsdepartementet m. fl. Särskildt är det senare, i samma billiga, franska senrenässans som posthuset i New-York, ett verkligt monstrum af fulhet. Corcoran-museet, daterande sig från 1880-talet är däremot en i många afseenden originell, för ändamålet lämpad samt om konstnärlig smak vittnande byggnad.

I stadens s. k. »residential section», där de rika ha sina praktfulla villor, och där diplomaterna slagit sig ned, finner man ett flertal intressanta och smakfulla nybyggen och en mängd äro under uppförande af hitflyttande miljonärer, som önska ordna åt sig palatsliknande hem värdiga deras gemålers fåfänga och behof af att lysa.

Ehuru Washington är kändt för att en mängd familjer flyttat till de många nyuppförda, luxuösa hyreskasernerna, anser man dock ännu icke såsom fullt passande att ej bebo ensamt hus och här liksom t. ex. i Philadelphia bor man därföre oftast inom egen port. Gata efter gata, avenyer och platser äro i denna del af staden inramade af oftast små privathus utan arkitektoniska anspråk och sällan af mer än tre fönsters bredd, låga, ojämna, skiftande i alla färger samt i de flesta fall föga tilltalande. Men man känner att inom dessa murar finnas vänliga, välvilliga, gammaldags hederliga människor af den burgna medelklassen, med utpräglad känsla för hemmet och familjen samt att där trifves en glad, icke blaserad ungdom, en anspråkslös och vänfast äldre generation. Visserligen motsvara icke dessa hem i alla afseenden hvad en europé skulle önska för att känna sig hemmastadd och ha trefligt, men amerikanerna vilja ha det så som de ha det, och det är ju i främsta rummet för sig de ordnat sina hem; man kan vara säker på, att om de ville ha det precis som man har det i Europa, så hade de långt för detta skaffat sig det. Dessa hus stå i afseende på komfort, äfven för enklare familjer, betydligt framför den europeiska medelklassens »egna hem».

Mycket skulle vara att tillägga om Washingtons naturliga skönhet, men må det nu sagda vara nog för att ge ett om också ofullständigt intryck af den federativa hufvudstadens yttre och af den miljö, i hvilken sällskapslifvets aristokratiska och byråkratiska element mötas, täfla, och utkämpa sina strider.

Det finnes väl ingen småstad i hela världen, som icke har sin s. k. societé, d. v. s. en klick af några utvalda, som anse sig för mer än de andra, och som beslutit sig för att de, och endast, de äro fint folk. Detta är ett faktum som litet hvar kunnat konstatera. Sådana klickar finnas såväl i Trosa som i Paris och det är lika svårt att få räknas till dessa utvalda i den ena som den andra staden, ehuru urvalet i en liten stad sker med ändå större hänsynslöshet, och möjligheten att få »komma med» är betydligt mindre där, ty man blir ju i mindre samhällen så lätt intim och man har folk »in på näsan på sig».

I de af Europas hufvudstäder, där ännu ett kejserligt eller kungligt hofceremoniel skrifver lagarna inbilla sig en del folk, att de genast bli mottagna i »societén» bara de blifvit presenterade på hofvet. Detta är dock ett stort misstag. Man blir bjuden på hofvet, kanske till en bal hos en utrikesminister och några liknande mer eller mindre officiella tillställningar, men att tillhöra klicken är något helt annat. Man måste vara släkt med de ledande damerna, mannen måste tillhöra en viss klubb, damerna böra framför allt äga detta lediga på samma gång som värdiga uppträdande, som knappast står att finna hos andra än dem som äro nog lyckliga att ha kunnat draga fördel af mödrars och mormödrars erfarenhet inom stora världen. Den ekonomiska frågan är af underordnad betydelse, endast man kan »sauvera apparanserna», ty några stora pretentioner ha i detta hänseende aldrig uppställts. Vissa fordringar på bostad, toiletter samt en eller annan föga betungande tébjudning, det är allt. Med få ord, man blir ej en medlem af societén bara därför att man vill. I städer sådana som Paris, London, Wien finnes det naturligtvis en mångfald olika selekta kretsar, men icke desto mindre skall man alltid finna en särskild klick, som är och förblir »societén».

Washington vore ej Washington, om det ej hade sin »society», och detta i mer än en bemärkelse, ty de framsteg den federativa hufvudstaden kunnat glädja sig åt under de senaste decennierna har den till stor del denna »society» att tacka för. Innan det blef modet för en del rikt folk att tillbringa vintern här, lefde Washington ett tynande lif, nu däremot sjuder det af lifslust och societetslifvet har varit en af häfstängerna för detta uppsving.

»Society» i den federativa hufvudstaden har haft en ganska egendomlig utveckling.

Allt som rörde sig kring presidenten, kabinettet och kongressen intog i äldre tid naturligtvis främsta rummet, men de förändringar den officiella världen så ofta var underkastad gjorde, att »society» så småningom grupperade sig kring en del fina, mest från engelska tiden härstammande Virginia- och Marylandfamiljer samt kring medlemmarna af Förenta staternas högsta domstol, hvilka hade första platsen i den administrativa hierarkien och ännu pretendera att placeras mellan utländska ambassadörer och envoyéer samt sålunda före kabinettet eller statsråden. Det låg i sakens natur, att dessa på lifstid nämnda funktionärer, eller rättare sagdt, deras fruar jämte »the cave-dwellers» d. v. s. de finaste urinnevånarne skulle bli de »högsta hönsen i korgen»; de utgjorde således helt naturligt en stamtrupp, som jämte corps diplomatique bildade »society». Hvad corps diplomatique angår kan nämnas, att den förresten endast undantagsvis tillhörde denna Washingtons »allra finaste» societé och ej heller trifdes i dessa kretsar, där endast engelska talades, och där man lefde ett mycket enkelt, flärdfritt lif, snarare ägnadt åt estetiska än åt sociala intressen.

Diplomaterna, som under dessa tider af patriarkalisk enkelhet ej räknade ambassadörer i sin krets, kände sig dessutom undanpetade i de myndiga domarnas sällskap, där de måste nedstiga ett trappsteg. Däraf uppstod så småningom en ny klick, den diplomatiska, som i sig upptog en del yngre medlemmar af den andra societeten samt naturligtvis utrikesministerns, eller, som han här kallas, »the secretary of state», familj. Umgänge idkades icke desto mindre mellan de båda falangerna, men dock mera kyligt, hvartill naturligtvis bidrog, att inom diplomatklicken talades mest franska.

Sedan det blifvit sed att omvälja senatorerna, hvarigenom dessa under långa tider så att säga fingo hemortsrätt i Washington och under någon tid af säsongen där införde sina familjer, tillkom ett nytt element, som dock hufvudsakligen rörde sig inom den officiella världen.

Efter inbördeskriget på 1860-talet uppträdde på skådebanan ännu ett element, som på grund af sin prestige ansåg sig väl värdt att få insteg i societén i Washington; det var det militära, som under ett tiotal år t. o. m. nästan hade ledningen. Officersfamiljer, från armén och flottan, slogo sig ned i hufvudstaden och gåfvo åt baler och middagsbjudningar ett nytt lif, särskildt blefvo yngre officerare en mycket välkommen tillökning i sällskapslifvet, som just var, och fortfarande alltid är, i saknad af kavaljerer. Dessa familjer, som mera lefde på männens eller sönernas å slagfälten vunna ära än på pengar, kunde dock ej, utom i få fall, göra sig gällande i längden och nu är den militära societén en särskild krets för sig, mycket värdig och ansedd inom den officiella världen, men utan inflytande på det mera selekta sällskapslifvet, däri de dock, ehuru mera sällan deltaga. Några unga militärer samt naturligtvis de som äro anställda såsom »aides» eller uppvaktande hos presidenten äro likväl gärna sedda gäster i alla olika kretsar, där deras egenskaper af dansörer högligen uppskattas.

I gamla tider voro presidenten och hans fru tongifvande, dock utan att egentligen ingripa i själfva societéns göranden och låtanden. Presidenterna voro i regel äldre män, när de tillträdde sitt höga ämbete och fruarna, som, på få undantag när, voro uppfostrade under demokratiska förhållanden i någon mindre stad, brydde sig ej om eller kunde ej sätta sig in i det gryende storstadslifvet i Washington. De gjorde sina reglementerade middagar, hade sina alltid genomtråkiga officiella och semi-officiella mottagningar men gingo endast bort, när de voro bjudna till vice presidenten och statsråden, ett bruk som ännu bibehålles. Särskildt är detta fallet med den af presidenten och hans fru vedertagna praxis att ej mottaga bjudningar till de utländska sändebuden, då det i öfverensstämmelse med en gammal tradition och enligt konstitutionen är förbjudet för den nordamerikanska statschefen (och följaktligen för hans »gemål») att begifva sig på utländskt område eller mottaga gästfrihet under främmande flagga och såsom sådant anses ambassader och legationer, där ju de respektive makternas flaggor äro hissade.

När emellertid dåvarande vice presidenten Chester Arthur genom presidenten Garfields död 1887 oväntadt blef beklädd med presidentvärdigheten, inträdde en ändring i afseende å den exekutiva maktens deltagande i sällskapslifvet. General Arthur var en sällskapsmänniska, en klubbman med förfinade vanor, en épicuré, som alltjämt citeras för sina fina middagar, sitt sällskapliga väsen och sina eleganta kläder. Om nu orsaken är att söka häruti eller ej, nog af, under hans något öfver treåriga presidenttid började en del miljonärer från Newyork att vintertiden tillbringa några månader i Washington; rika senatorer uppbyggde åt sig villor, som nu se ganska enkla ut, men då ansågos såsom höjden af elegans. Den ena miljonärsfamiljen efter den andra flyttade hit och därmed hade åter ett nytt element i hufvudstadens sociala lif tillkommit, ett element, som helt och hållet omskapat sällskapslifvet här och så att säga sprängt societén i tvenne läger, öfver hvilka dock alltid tronar den finfinaste klicken eller som den här kallas »the inner set».

Det var mångmiljonären Whitney, som först inledde raden af dessa öfverdådiga och af uppkomlingslyx kännetecknade fester, hvilka slogo de gamla »cave dwellers» med häpnad blandad med afsmak, och som föranledde dem att taga afstånd från ett sällskapslif så föga öfverensstämmande med deras begrepp om gammaldags gediget och förfinadt uppträdande.

Men miljonärernas krets vidgades och vidgades; diplomaterna, som ha till sin uppgift bl. a. att gå ut i stora världen och i rökrummens intimitet, sedan de eldiga vinerna lossat tungbanden, söka uppsnappa nyheter och politiska hemligheter, aktade ej för rof att med sin närvaro hedra en eller annan ganska tvetydig mångmiljonärs fester. Som diplomaterna voro nästan oinskränkta domare öfver hvilka som skulle anses värdiga att upptagas i »the inner set», blef det snart genom det kryphålet som familjer utan ställning i sina respektiva hemorter lyckades »komma med» i Washington. Skulle någon af staden Washingtons egna uppkomlingar försöka bli mottagna i dessa selekta kretsar kan han dock vara säker på att bli boykottad och icke ens den diplomatiska vägen skulle stå honom öppen.

Emellertid ha Chicago-, San Fransisco- och New-Yorkmiljonärer slagit sig ned i Washington, hvars societetslif mer och mer antagit samma prägel, som det eleganta lifvet i Newport och Tuxedo eller i Europas s. k. »winter-cities». Man kommer hit några månader och ägnar sig uteslutande åt sällskapslifvet, man ger middagar, man bjuder på sång af Caruso och Melba, man har sina »bridgepartier», sina automobilfärder o. s. v. Från att äga ett verkligt fint och i allo gediget men i viss mån modest sällskapslif har Washington blifvit en verklig fåfängans marknad, hvars dragningskraft på allra sista tiden börjat förete en liten tillbakagång. I synnerhet har sista säsongen, oaktadt middagar och baler i oändlighet aflöst hvarandra, visat tecken på afmattning.

Visserligen påstås en rik newyorkare för några år sedan ha yttrat att: »med en president från New-York, en utrikesminister från New-York, en engelsk ambassadris från New-York (d. v. engelske ambassadörens fru, lady Herbert), en del miljonärer från New-York och en newyorkare såsom föreståndare för den bästa restauranten börjar Washington verkligen bli beboeligt». Detta hindrar dock ej att dessa blaserade mångmiljonärer i grund och botten tycka att här är ganska tråkigt och småstadsaktigt, och flera påstås vara färdiga att sälja sina villor. Andra, som flyttat hit och endast delvis »kommit med», resa hellre öfver till Europa, där de under alla omständigheter få mera för sina pengar, om de också icke ha så mycket större utsikter att där bli upptagna i de finaste kretsarna.

Presidenten Roosevelts aera har varit och är isynnerhet nu kännetecknad af att en viss kyla mellan »Hvita huset» och »society» så småningom inträdt. Flere familjer, som varit mottagna af »the inner set», ha ej upptagits på presidentens bjudningslistor, hvarigenom slitningar uppstått. Äfven har presidenten ganska oförtydbart visat sig afvog mot en eller annan diplomat, som därföre återkallats. Detta har också inverkat på frekvensen vid de sedvanliga mottagningarna, där många, som annars pliktskyldigast bruka infinna sig, lyst med sin frånvaro. Man har äfven inom societén misstyckt, att presidenten i ministären inkallat en jude, m:r Straus, som dock åtnjuter berättigadt anseende och tvenne gånger varit envoyé i Konstantinopel. Det är icke så mycket, att han är jude, som att han icke är kristen, hvari orsaken till isynnerhet »the cavedwellers» ogillande af valet är att söka. Man är nämligen här ytterst konservativ i religiösa frågor.

Presidenten Roosevelt är i öfrigt icke vidare road af det ytliga sällskapslifvet och hans fru, som visserligen redan som guvernörska i staten New-York och senare någon tid som vice presidentska måst åtaga sig åtskilliga sociala förpliktelser och bordt vara tränad för sin höga plats såsom »the first lady of the land», har ej heller visat något lifligare intresse för societén. Denna har känt sig stött öfver, att hon nästan helt och hållet öfverlämnat bestyret med detaljerna af hennes relationer med societén till sin »social secretary», miss Hagner, som, efter hvad det påstås, med kanske väl ovarsam hand gått tillväga i afseende på de sociala domslut, som utfärdats från det »Hvita huset».

Detta hindrar naturligtvis ej att presidenten och Mrs Roosevelt ha många anhängare, men säkert är, att just sista året ha slitningarna varit ganska märkbara och inverkat på sällskapslifvet. Om »the inner set» skulle välja president, är Roosevelt säker på att ej bli omvald. Ehuru man helt opartiskt erkänner hans många framstående egenskaper som politiker, tänker man ej särdeles högt om honom som sällskapsmänniska, detta ehuru han kan vara glad med de glada, gärna placerar ett lustigt skämt och är ytterst artig mot damerna. Animositeten är dock kanske mest att söka på kvinnosidan, ty Washington liksom alla mindre samhällen har det stora felet att vara en »skvallerhåla», hvilket annars ej är karakteristiskt för amerikanska förhållanden.

Oafsedt dessa konflikter uppröres sällskapslifvet ofta af disputer om rang. Ingen vill ge med sig och i många fall har man måst kringgå vissa svårigheter genom att till middagsbjudningar ej samtidigt invitera sådana dignitärer, som skulle känna sig »knuffade», ifall den ene eller den andre skulle få första platsen. Här är detta så mycket viktigare, som man till en middagsbjudning oftast ordnar sig så, att man har hedersgästen, d. v. s. redan på bjudningskorten står: »Mr och Mrs ... anhålla om äran att få se Mr och Mrs ... till middag för att möta (meet) t. ex. ... ambassadören och madame X.» Det passar sig nämligen ej att bedja två lika förnäma att »möta» hvarandra.

Washingtonsocietén är förresten känd för något som skulle kunna kallas celebritetsfeber, som rasar här alldeles som i England, och den, som har den minsta lilla pretention på att vara hvad man här kallar »a lion» kan i Washington få sitt lystmäte på middagsbjudningar, där han blir »mött» af nästan samma personer dag ut och dag in, ty alla vilja ju gärna ha åtminstone ett nytt ansikte vid sitt bord och därföre begagnar man äfven tillfället att se just främlingar.

Rangförhållandena äro egentligen enkla nog, men icke desto mindre uppstå tidt och ofta heta strider, som lägga sig för någon tid endast för att åter flamma upp.

Presidenten, som kallas »His Excellency», liksom franska presidenten, samt tilltalas Mr President, har naturligtvis jämte sin fru första platsen. Sedan kommer vice presidenten, som utan något som helst omval eller dylikt inträder på presidentens plats för den händelse att denna skulle aflida under 4-årsperioden. När Lord Pauncefoot upphöjdes till ambassadör och begärde rang före vicepresidenten, fick han från utrikesdepartementet i London det svar, att han skulle »ceder le pas» på grund af vicepresidentens säregna ställning.

Näst vicepresidenten komma de nio ambassadörerna och efter dem placerades förut högsta domstolens ledamöter med sin chef i spetsen, men de ha dock nu fått rycka ett steg längre ned och gå efter envoyéer och ministrar, som komma närmast ambassadörerna, ehuru statssekreteraren (för utrikes ärenden) går före envoyéerna; de öfriga sekreterarna (statsråden) gå i allmänhet efter. Omedelbart följa: amiralen af flottan, senatorer, staternas guvernörer, representanter, generaler, amiraler o. s. v.

Från denna regel äro dock så många undantag och så mycket »ceder le pas», att man, för att begagna ett lika karakteristiskt som populärt uttryck, måste hålla tungan rätt i mun för att ej begå misstag eller stöta någon. Det anses vara under republikens värdighet att utge någon codex i placeringsväg, men nog skulle det vara välgörande.

Som ingen hofrang finnes och infödda personer inom societén utom militärer ju i allmänhet icke ha någon rang, placeras sådana mycket beroende på värdinnans smak. En betitlad utlänning, en engelsk hertig t. ex., placeras, om än aldrig så ung, näst efter ambassadörer i enlighet med det engelska hofceremonielet. För resten gäller den utmärkta regeln, att de som bäst passa ihop placeras bredvid hvarandra, såvida det icke är åldern som får afgöra. Detta senare alternativ torde dock här, där alla vilja synas unga i det sista, icke komma att bli populärt.

För dem som ej känna förhållandena synes emellertid allt gå så lätt och ledigt, att man ej skulle kunna ana hvilka stormar, ja, orkaner ibland uppröra den så lugna och spegelblanka ytan.

»Washington är odrägligt med sitt föråldrade, tidsödande visit-tvång», så säga icke blott nykomna diplomater, utan äfven senatorer, »representatives» och andra officiella personer, som göra sin första »season» i hufvudstaden. I Europa gälla vissa regler, som så att säga ingå i den högre societetens uppfostran och utan nämnvärda olikheter observeras i de olika hufvudstädernas tongifvande kretsar, i mångt och mycket skiljande sig från hvad här är brukligt. Man kan ju ej misstycka att amerikanerna ha sina egna regler, sina ur deras samhällslif uppvuxna traditioner, men icke desto mindre tycker man dock, att det vore på tiden vidtaga åtskilliga ändringar efter europeiskt mönster, allrahelst Europa med rätta kan ha pretention på att likt en mamma, som för ut sin dotter i stora världen, gifva den famlande ungdomen vissa vinkar.

I Washington äro de yttre formerna för sällskapslifvet ännu i dag ungefär hvad de voro när till societén räknades endast ett ganska begränsadt antal familjer. Någon omgestaltning tyckes oaktadt den kolossala utvidgningen i societékretsarne icke vara möjligt att få till stånd. Man är så konservativ i den stora republiken. Det låter onekligen som en paradox, men det är icke desto mindre fullkomligt sant och mången gång blir man verkligen slagen med häpnad öfver huru gammaldags, huru konventionella människorna äro här, och man skulle ofta vilja ge dem en riktig uppruskning. I synnerhet gäller detta om sättet att göra visiter inom Washingtons »high life», hvars lagar i det hänseendet tyckas vara minst lika oantastliga som de tio budorden.

Man begär nämligen här, att äfven herrarna skola göra personliga besök, och ofta ser man snälla gubbar ur den officiella världen helt beskedligt tåga omkring med sina fruar och döttrar alldeles som man på 60-talet brukade göra på nyårsdagen i Europa.

En nyanländ ambassadörs- eller ministerfamilj gör, sedan mannen blifvit vederbörligen mottagen i »högtidlig» audiens af presidenten, personligt besök hos mrs Roosevelt på tid och dag som meddelas från Hvita husets sekretariat. Presentationen sker genom corps diplomatique’s doyenne, nu baronessan Mayor des Planches, italienske ambassadörens fru.

Mrs Roosevelt gör icke återvisit annat än till ambassadriserna, men skickar sitt kort till envoyéernas fruar.

Jag skall ej annat än i förbigående nämna hvad de officiella amerikanerna ha att iakttaga, då ju dessa anteckningar närmast afse diplomaternas åligganden.

Sedan en nyanländ ambassadör vederbörligen mottagits i »Hvita huset» gör han personliga visiter hos de andra ambassadörerna, samt sänder till hela corps diplomatique en notifikation, att han blifvit mottagen af presidenten samt underrättar att han en viss dag tager emot sina kolleger med fruar, sekreterare o. s. v. Först härefter sänder ambassadören genom sin sekreterare sina kort till envoyéerna.

Envoyéerna göra, sedan de mottagits af presidenten, visit hos alla envoyéerna samt tillskrifver ambassadörerna ett personligt bref med anhållan om att de måtte utfästa en dag, då han kan få göra dem sin uppvaktning. Legationssekreterare måste göra visit hos alla beskickningsschefer samt lämna sitt jämte sin chefs kort, hvarpå är skrifvet p. p. (pour présenter).

Ambassadörerna göra ej första visit hos någon af de högre statsfunktionärerna utom hos vice presidenten. En stackars envoyé eller en simpel legationssekreterare måste däremot, utom hos kolleger, göra personlig, märk väl personlig, visit hos: alla de 9 medlemmarna af högsta domstolen, stadsrådet (the cabinet), de 92 senatorerna och talmannen. När så härtill kommer en oändlighet af återvisiter till generaler, amiraler, »representatives», undersekreterare, privatpersoner tillhörande »society» kan man med lätthet tänka sig, att en europeisk diplomat kan få myror i hufvudet.

För att reda ut denna härfva ha många anställt särskilda »social secretaries», som göra upp visitlistor, besvara bjudningsbref, utsända kort, när så skall vara etc. etc. Det är en stor lättnad, men ställer sig naturligtvis ganska dyrbart. För dem som föra stort hus, ge mycket fester och följaktligen känna »hela världen» är det dock nästan oundvikligt att ha en sådan hjälpreda, som känner huru allting skall gå till, hvad människor heta, hvar de bo, när de ha sina mottagningar o. s. v.

Hvad själfva sällskapslifvet i det moderna Washington beträffar är det föga olika det i London, som med amerikanernas engelska traditioner ju är helt naturligt, endast att det i yttre glans och omväxling på långt när icke kan jämföras med lifvet i Londons societé under säsongen. Allt är här gifvetvis i mycket mindre skala, men hela tonen är god, umgänget är fint och i allmänhet förvånande raffineradt för ett demokratiskt land. Visserligen händer det ibland, att man hoppar öfver skaklorna, så som det hände härom året på en större bal gifven af en bekant miljonär, men det hör till undantagen. När man varit här någon tid och kommit in i de gamla goda familjerna, blir man riktigt ond på sig själf, som gått och bedömt alla amerikaner och amerikanskor efter vissa osympatiska, vräkiga specimen man sett i Europa eller äfven i de större städerna här. Man kan utan öfverdrift säga om societén i Washington, att den i allmänhet är utan ostention samt mycket måttfull i sitt uppträdande. Ja, kanske till och med skulle kunna sägas, att isynnerhet hos damerna framträder väl tydligt en rädsla att icke vara nog comme-il-faut, en osäkerhet som frapperar de världsvana societédamerna från Europa, som komma öfver hit.

De nöjen som bjudas äro: middagar, baler, luncheons, »musicals» samt på våren utfärder eller trefliga klubbfäster med damer o. s. v. Tyvärr är det illa ställdt med teaterförhållandena; detta kommer dock med stadens vidare utveckling att så småningom ordna sig.

Middagsgifning är emellertid en alldeles speciell sida i Washingtons sällskapslif och man finner ut de mest otänkbara sätt att göra dem omväxlande och intressanta.

Säsongens brådaste tid är från 1 december till ask-onsdagen, då en rätt stilla tid inträder, men under dessa 3 månader måste man ha nerver af stål och härdade matsmältningsorgan för att hålla ut.

Att konversationen blir tom och enformig, att samtalsämnena, utom skvaller, tryta, ligger ju i sakens natur, när man ständigt träffar ungefär samma människor, äter samma mat, vistas i rum som äro möblerade på samma sätt, ser damer, som äro klädda så precis lika, att man knappast kan skilja dem åt.

Men detta är ingenting särskildt karakteristiskt för Washington, ty samma förhållande äger rum öfver allt i stora världen, kanske dock mest i Amerika, där alla skola ha det lika, åtminstone till det yttre.

Oaktadt sin enformighet, som för de yngre diplomaterna kan vara pröfvande nog, äger dock lifvet i Washington, sedan den första verkligt påkostande visitkampanjen är öfver, ett obestridligt behag. De som varit här länge, öfverge det endast ogärna och sällan reser någon härifrån utan att lämna verkliga vänner, vänner i ordets allra bästa bemärkelse, trofasta, tillgifna och tjänstvilliga.

»The executive mansion», det vill säga det palats, som Förenta staterna ställt till den verkställande maktens förfogande kallas i dagligt tal endast »Hvita huset», ett namn, någon tid fallet i glömska, nu af presidenten Roosevelt åter bragt till lif. Detta namn har också en intimare, gammaldags prägel, väl passande för den för amerikanska förhållanden ganska modesta och i synnerhet till det inre föga imponerande byggnad, där den nästan med autokratisk myndighet utrustade statschefen utöfvar sitt maktpåliggande värf.

Huset uppfördes i sitt ursprungliga skick redan mellan 1792 och 1797 samt fick ett präktigt läge på en vidsträckt tomt, som nu är ordnad till en afstängd park gifvande det hela något seigneurialt, hvarigenom dess egen obetydlighet i viss mån motverkas. Byggnaden var dock ingalunda något arkitektoniskt mästerverk och hade till förebild hertigens af Leinsters slott nära Dublin. I dess första skede beboddes huset redan af republikens andre president Adams äfvensom sedermera af Jefferson, men blef lågornas rof under kriget med engelsmännen år 1814. Det reparerades, ombyggdes och förstorades dock snart därefter och har sedan utan väsentliga förbättringar sett den ena presidenten efter den andra flytta in, verka där och åter packa sina kappsäckar för att oftast med en suck af lättnad lämna icke blott sitt ansträngande och mycket fordrande arbete utan äfven den ganska inadekvata bostaden åt sin efterträdare.

När presidenten Roosevelt genom Mc Kinley’s död 1901 blef herre i »Hvita huset», fann han det i ganska dåligt skick, såväl hvad det inre som det yttre beträffade och dessutom ansåg Mrs Roosevelt byggnaden fullständigt otillräcklig och otidsenlig. Med sin karakteristiska beslutsamhet förklarade presidenten att något måste göras för att få huset i värdigt skick, hvarpå kongressen med största beredvillighet ställde nödiga medel till förfogande. Tillbyggnader gjordes, särskilda lokaler för kabinettets sammanträden uppfördes i parken, en del smaklösheter i den inre dekoreringen, som tillkommit under olika presidenter, aflägsnades och, framför allt, huset gjordes åter hvitt. Det hade nämligen under årens lopp antagit en färgton, som mer och mer dragit åt smutsgrått. Ingen undrar då, att det gamla namnet äfven kommit i glömska.

Sådant huset nu står där, är det emellertid i viss mån en prydnad för Washington, ehuru det liksom nästan all amerikansk modern arkitektur icke företer annat än en trogen kopia af en äldre stil. I sin oklanderliga hvithet är det både nobelt och tilltalande. Det liknar dock mer en förmögen privatmans gedigna bostad eller en af de mindre prefekturerna i ett franskt departement, än ett hem för en så myndig man som en stormakts president.

Men man måste likväl taga i betraktande, att det endast är sedan knappa tjugo år som den stora republiken börjat förverkliga sina stormaktsdrömmar och att massan af medborgare ej alls inser nödvändigheten af att en stormakt anlägger några af de »imposanta attribut», man i Europa anser oafvisliga, när det gäller den yttre ståt, hvarmed sedan sekler den executiva makten brukat uppträda.

Lifvet i det »Hvita huset» är prägladt af en viss enkelhet men icke desto mindre mycket värdigt, och man känner, att alla detaljer äro ordnade både med förstånd och smak på samma gång som det hvilar ett slags förnämt lugn öfver det hela. Man ser husmoderns hand och man känner att intet är öfverlämnadt åt slumpen; allt är regleradt, allt går väl till utan att man i något afseende söker täfla med miljonärerna. Vid anordnande af sådana storartade fester som t. ex. när prins Heinrich af Preussen för några år sedan gjorde sitt så omtalade besök i Amerika, visade Mrs Roosevelt, att hon på ett mästerligt sätt kunde gå i land äfven med uppgifter, som sällan föreläggas en amerikansk husmoder, vore hon äfven presidentens fru.

Presidenten har sin privatsekreterare, Mr Loeb, som jämte en hel stab af stenografer, maskinskrifvare, öfversättare o. s. v., är honom behjälplig med det oerhörda och synnerligen betungande besvarandet af de ofta nog till flere hundratal uppgående enskilda bref och skrifvelser, som dagligen från hela Amerika och från utlandet strömma in i presidentens enskilda »office».

Dessutom har han såsom president ett visst antal officerare anställda såsom »aides» samt ett slags »majordomus», hvilkas skyldighet det är att ordna mottagningar, lämna gästerna placeringskort vid middagsbjudningar, verkställa presenteringar för presidenten och för Mrs Roosevelt, samt bjuda armen åt damer, som komma utan kavaljerer o. s. v. De ha af gammalt blifvit kallade »coffee coolers,» d. v. s. på militärt språk sådana soldater, som, när kamraterna tåga ut till batalj, äro beordrade som handräckning åt kockarna i lägret. Till dessa poster har i allmänhet utvalts framstående unga män med godt utseende och goda fasoner.

Presidenten Roosevelt med sitt sinne för det pittoreska har valt många af sina »aides» bland sönerna eller sonsönerna till män, hvilkas namn äro ryktbara i Amerikas historia. Sålunda ha under senare tider varit tjänstgörande en ung Grant, en Lee, en Sheridan o. s. v. Mrs Roosevelt å sin sida har, såsom förut nämnts, sin egen »social secretary», miss Hagner, som intager en ställning liknande den af en ceremonimästare, ty allt som i det »Hvita huset» ordnas i socialt afseende är öfverlämnadt åt henne att utföra, om hon också ibland måste böja sig för ett »högre råds» anvisningar. Mrs Roosevelt har nämligen anordnadt ett slags konklav af alla statsrådsfruarna, som hvarje tisdag mötas hos henne och diskutera frågor rörande societén och därmed sammanhängande ting. Dessa »konseljer» ha mycket klandrats af »society», som funnit dem både löjliga och opåkallade såsom görande mera skada och åstadkommande mera split än förr inom de olika lagren af sällskapslivet.

Nu en liten blick på s. k. »social functions» och på den etikett m. m., som är gällande i det Hvita huset under den Rooseveltska regimen.

På nyårsdagen, som inleder säsongens mera officiella afdelning aflägger hvarje i Washington boende i offentliga värf stadd person eller vanliga medborgare, som så önska, sitt besök hos presidenten. Det är denna mottagning, som litet emellan i den europeiska pressen omtalas, då presidenten ibland måste trycka handen på mer än 8,000 personer under en förmiddag. Mrs Roosevelt är äfven närvarande och jämte presidentparet äro, såsom ett slags hedersvakt, som omgifver dem, tillkallade sekreterarna (statsråden) och privatsekreteraren med fruar. Mottagningen eller rättare sagdt defileringen eger rum i det s. k. Blå rummet. Presidenten med fru samt sekreterarna med damer samlas två trappor upp och tåga i procession till festvåningen, där de i det sagda rummet intaga sina platser vid den ena kortsidan. Corps diplomatique, som, på grund af herrarnas lysande uniformer, ordensdekorationer och ofta distingerade utseenden väcka stort uppseende och intresse har jämte ett fåtal af de allra högsta statsfunktionärerna fått sig platser anvisade där.

Defileringen börjar klockan 11 f. m., då en musikkår spelar en marsch. »Hvita husets» »majordomus», nu öfverste Bromwell, utropar hvarje(!) persons namn och den officiella handtryckningen äger rum. Mrs Roosevelt böjer endast på hufvudet, men är dispenserad från att taga den oändliga strömmen af nyårsönskande medborgare i hand, utom när hon särskildt vill hälsa på någon bekant eller mycket framstående person. Så var det dock icke förr, men Mrs Mc Kinley, som var af klen hälsa, införde denna nya tingens ordning, en synnerligen påkallade reform, som sedan dess upprätthållits under den nuvarande regimen. Sedan de mera officiella medborgarna varit i elden, kommer kl. 1 hvem som helst, som önskar visa presidenten sin respekt. Vid förra årets stora mottagning aflägsnade sig Mrs Roosevelt, när den mera allmänna mottagningen skulle börja och har hon därföre fått uppbära mycket klander.

Klädseln för herrar är: uniform för diplomater och officerare; för andra redingote eller för resten huru man bäst vill och kan. Också får man se de mest egendomliga kombinationer. Damerna äro i eleganta visitdräkter. Efter mottagningen ger presidenten frukost för sekreterarna med damer.

Presidenten har utom denna officiella mottagning under säsongen fyra större semi-officiella mottagningar för omkring 2,000 personer hvarje gång samt tre stora middagar. Dessa tillställningar äro ansedda såsom något oerhördt tråkigt och ehuru många, t. ex. medlemmarna af diplomatiska kåren, erhålla kort till alla mottagningarna infinna de sig sällan mer än på en. Mottagningarna äro ordnade så att vid hvarje särskildt tillfälle äro olika korporationer hedersgäster; vid den första: corps diplomatique, vid den andra justitiestaten, vid den tredje kongressen och vid den fjärde arméns och flottans representanter.

De officiella middagarna äro: en för kabinettet, en för diplomatiska kåren samt en för högsta domstolen. Utom dessa hedersgäster äro då inbjudna en del framstående medlemmar af kongressen, administrationen, armén och flottan etc., dock alltid så valda, att de i ett eller annat hänseende passa i hop med dem, för hvilka middagen gifves. Gästerna samlas i det s. k. »East room», en balsal af ej alltför imponerande proportioner, nyligen omdekorerad, smakfull men utan pretention. Hvarje anländande gäst erhåller af förste vaktmästaren (usher) ett kort, hvarå platsen vid bordet angifves, herrarna dessutom ett kort upptagande namnet på den dam de skola föra ut; skulle damen inte vara känd af kavaljeren, verkställes presentation genom en af presidentens »aides», hvilka alla äro närvarande i samlingsrummet för att mottaga gästerna.

Sedan alla samlats i salens nedre ända inträder presidenten med sin fru och gästerna defilera efter rang och ordning alldeles som vid en mottagning. Därefter bjuder presidenten armen åt den förnämsta damen samt följes omedelbart af den i rang högsta manlige gästen, som convojerar Mrs Roosevelt; de öfriga ordna sig i procession. Middagarna äro i allmänhet oklanderligt serverade ehuru ingen lyx utvecklas; glas, porslin, silfver är smakfullt, bordet prydes af blommor, ljus finnes i öfverflöd och det hela är fullt värdigt en statschef. Man märker på allt, att ett kvinligt element med förstånd och smak uttänkt alla detaljer. Matsedlar användas ej, till saknad för många, som gärna skulle öka sina samlingar af sådana. Vid presidentens plats står alltid vid dessa officiella middagar en bägare af guld i form af ett gammaldags högt champagneglas; det är en present af handelskammaren i S:t Francisco. Musik utföres af flottans musikkår.

Som köket i »Hvita huset» ej är större än att middagar för endast fyrtio personer kunna anrättas, anlitas vid dessa middagar, till hvilka omkring 90 personer vanligen inbjudas, en s. k. »caterer», som ansvarar för allting och från sitt etablissement i staden förser presidentens bord, men tyvärr äro, sannolikt just på grund häraf, presidentens större middagar, såväl i afseende på mat som vin ej ansedda såsom kulinariska mönster.

Middagsbjudningarna äro utställda till kl. 8 e. m.; man sitter till bords nära två timmar. Presidenten serveras enligt gammal sed först. Sedan alla lämnat matsalen, samlas damerna i det förut omtalade »East room», och de herrar som röka tillbringa en stund i rökrummet, hvartill ordnats presidentens privata matsal.

Under säsongen ger presidenten allt emellanåt smärre middagar och icke sällan komma på besök några vänner från New-York, eller andra, för hvilka då särskilda bjudningar anordnas. Nästan hvarje fredag är en större musiktillställning för mellan 200 à 500 gäster. Bjudningarna härtill, ehuru tryckta på kort med Förenta staternas vapen, äro utfärdade endast af Mrs Roosevelt, som ensam mottager sina gäster. Det är nämligen vanligt att före konserten varit gäster till middagen; presidenten stannar därföre hos dem tills han jämte tvenne af sina »aides» träder in i konsertsalen och intager sin plats i första raden af de med förgyllda stolar ordnade sittplatserna.

Mellan numren händer det att han samspråkar med några damer. En gammal sedvänja vill att ingen sitter när presidenten står, hvilket bruk ofta ger anledning till skämt men mycket noga observeras. Det berättas, att en gammal tante till Mr Roosevelt, när hon underrättades om nödvändigheten att stå upp, när presidenten själf stående tilltalade henne, med amerikansk frispråkighet yttrade: Jag stå när Teddy talar med mig? »Well! I guess not». Mr Roosevelt själf är snarare generad öfver denna etikett, men säger sig hålla därpå för ämbetets skull.

När konserten är öfver serveras glace samt punsch, d. v. s. en slags bål. Kl. 11,30 är hämtningen efter musiksoiréerna. Man ser således att presidenten utöfvar en storartad gästfrihet, hvilket icke blott är påkostande för värdinnan utan äfven är ganska betungande för presidenten, som, då han icke äger någon nämnvärd personlig förmögenhet, uteslutande är hänvisad till de 50,000 dollars om året, som staten består, d. v. s. lika mycket som t. ex. engelska ambassadören har i lön. Detta har också gifvit anledning till beundran öfver Mrs Roosevelts förmåga att kunna ordna allt så väl och värdigt med så jämförelsevis små inkomster. Presidenten uppbär dock äfven 25,000 dollars till resekostnader årligen.

Tjänarna i det »Hvita huset» bära ej livré. De som passa upp vid större mottagningar och middagar ha frack och hvit halsduk. Vid eftermiddagsmottagningar såsom »five o’clock teas» uppträda de egendomligt nog i s. k. »smoking». Kusken och den betjänt som följer ekipaget ha dock ett enkelt livré bestående af mörkblå rockar, hvita skinnbyxor samt vanliga stöflar med nedvikta ljusa skinnkragar. På hattarna bära de en kokard i rödt, hvitt och blått. Båda dessa tjänare äro af färgad ras.

Hvardagslifvet i det hvita huset är ordnadt ungefär så här. Kl. 7 f. m. stiger presidenten upp och en timme senare intages jämte barnen gemensam frukost. Mellan 8,30 och 9 brukar presidenten taga en kort promenad i parken, där man ofta kan få se honom i lifligt samspråk med sin privatsekreterare eller med någon medlem af kabinettet. Från kl. 9 till 1,30 är den verksamme mannen utan afbrott sysselsatt i sin byrå eller arbetande med »statsråden». Mycket punktligt intager han sin lunch jämte Mrs Roosevelt och har nästan alltid någon eller några gäster, med hvilka han har något att aftala, men så snart deserten är serverad reser sig presidenten och återgår till arbetet. Kl. 4 ridning eller åkning med Mrs Roosevelt, det må störtregna eller ej, ty presidenten är okänslig för vädret och lär aldrig ägt ett paraply. Efter promenaden ägnas någon tid åt barnen; presidenten är en sagoberättare som få och förstår sig på barn, och han leker äfven med dem som en riktigt snäll gammal sköterska. Nu är den yngsta telningen redan åtta år och de öfriga börja måhända ej längre sätta så mycket värde på sagor och barnlekar, men när »pappa Teddy» kommer upp i barnkamrarna är det ändå stor förtjusning, ty ungdomarna afguda sin far.

Middagen serveras i hvardagslag kl. 7,30 och sällan saknas gäster. Mången gång går såväl presidenten som Mrs Roosevelt på teatern, ehuru Washington i det hänseendet är illa lottadt. Innan presidenten drar sig tillbaka, brukar han läsa någon nyare litteratur, mest historia, zoologiska arbeten, naturbeskrifningar. Vid midnatt går han, efter en i allmänhet ansträngande dag, till hvila.

Söndagen tillbringas i stillhet. Såväl presidenten som Mrs Roosevelt besöka reguliert kyrkan. De äro båda protestanter; presidenten är trägen i reformerta kyrkan men Mrs Roosevelt i den episkopala.

Presidenten Roosevelt anses vara en af dessa lyckans »guldgossar», som endast behöfva sitta ned och önska hvad de vilja så sker det. Hela hans karriär tyckes vara en serie af lyckträffar. Men det är också sant att »lyckan träffar mannen» och det måste erkännas, att lyckan varit synnerligen förståndig i sitt val, när hon utsåg den unge Theodor Roosevelt till föremål för sina välgärningar. Han har i allo visat sig värdig sina framgångar och om han ibland skjutit öfver målet, ja t. o. m. varit hänsynslös, har han aldrig begagnat sig af sin makt eller ställning för att befordra egna fördelar. Han är dock för mycket politiker för att försumma ett enda tillfälle att gynna sitt parti såsom sådant, och vet ganska väl, att han skulle utskrattas af motpartiet, om han handlade på annat sätt.

Alla anse honom såsom en gedigen karaktär, en man som icke prutar på sina åsikter och som är absolut hederlig. Inom det konservativa partiet, som han tillhört allt sedan sitt första inträde på den politiska skådebanan vid 21 års ålder, har han dock på senaste tiden fått många vedersakare särskildt inom den falang, som redan för 8 år sedan fruktade hans något vidt flygande, åt det demokratiska hållet lutande program, och som därföre genomdref hans val till vice president, på hvilken plats han ansågs oskadliggjord, då den som mottager denna hederspost i allmänhet anses såsom politiskt död och ur spelet.

Ödet eller hans lyckliga stjärna ville annorlunda och sedan han endast få månader innehaft vice presidentskapet, gjorde han i stället sitt inträde i »Hvita huset», där han på grund af konstitutionen efterträdde den af Czolgoz mördade Mc Kinley.

Hans kraftiga uppträdande, hans i mångas tycke hänsynslösa politik i ekonomiska frågor med dess bismak af själfhärskare samt hans obestridliga rättrådighet och ungdomliga entusiasm förskaffade honom omval till presidentskapet 1904. Han blef i viss mån hela det amerikanska folkets idol. Denna hans popularitet är dock delvis hallstämplad i Europa, där hans ofta nog autokratiska tillvägagående helt naturligt skulle slå an och bättre uppskattas än här i landet. Det beröm, som i den utländska pressen ägnats den energiske presidenten, har sedan utbasunats genom de amerikanska tidningarna, som därigenom stimulerat sina landsmäns fåfänga och i väsentlig mån bidragit att få den lättledda publiken att falla ned i afgudadyrkan.

Under det senaste året med sin vidtgående panik har dock Roosevelts stjärna varit något i nedgående. Amerikanerna kunna visserligen förmås att utveckla entusiasm äfven i ganska hög grad, men deras demokratiska uppfostran och läggning gör att de i grund och botten icke tycka om att det finnas s. k. »storgubbar», som i tid och otid tala om för dem hvad de skola göra. Nej, de goda yankees äro mera upplagda för att tala om för sina stora män hvad deras frid tillhörer. Man säger sig ej tycka om förmynderskap. Ändå är det väl ingenstädes, där det utöfvas så starkt tryck på individernas mening som just af de väl organiserade politiska partistyrelserna i Amerika.

Man är emellertid stolt öfver sin »Teddy», som han allmänt kallas, och de anfall, som riktats mot honom från olika håll, ha icke kunnat rubba det allmänna omdömet om honom, att han är en af de mest framstående presidenter Amerika haft, att han verkat ofantligt mycket godt, såväl utåt som inåt samt att han endast handlat såsom han ansett vara det rättaste och för landet det fördelaktigaste, alltid skjutande personliga intressen och hänsyn åt sidan.

Franska ambassadören Jusserand säger på tal om Roosevelt, att han anser honom vara den största mannen på den västra hemisfären, icke blott ett hufvud utan äfven skuldrorna högre än alla andra.

Han är nu en man i sina bästa år, med en erfarenhet inom den högre politiken och med en kännedom om amerikanska förhållanden, som säkerligen täflar med den gamle mångbepröfvade Cannon’s vidsträckta erfarenhet.

Roosevelt föddes 1858 och tillhör en af de äldsta af de redan före midten af 1600-talet inflyttade holländska familjerna. Knappast 20 år gammal var han redan advokat och visade då så framstående egenskaper som talare och ledare, att han ådrog sig de styrande männens inom det konservativa partiet (republikanerna) uppmärksamhet; de genomdrefvo hans val till representant i staten New-Yorks parlament.

Han var då endast 21 år. Under perioden 82-84 ägnade han sig hufvudsakligen åt politik samt skriftställeri samtidigt med att han skötte sin advokatverksamhet. Han uppställdes 1886 såsom kandidat för mayor i New-York City men föll igenom. Några år senare, när presidenten Harrison, med mandat från det republikanska partiet, residerade i det »Hvita huset», inkallade han den unge, kraftige och för sina reformförslag kände Roosevelt till innehafvare af ordförandeplatsen i den civila tjänstemannakommissionen. Han visste nog att den då 31-årige mannen hade sin egen vilja samt hela sitt väsen genomsyradt af otyglad energi, men å andra sidan var Roosevelt ansedd såsom en administrativ förmåga af allra största rang. Här fick han nu tillfälle att visa sin ovanliga duglighet och innehade detta ämbete i sex år, till 1895, då han kallades till polismästare i staden New-York, hvarefter han återvände till Washington för att mottaga befattningen som undersekreterare (expeditionschef) i marindepartementet. Under spanska kriget deltog han som öfverstelöjtnant och blef för sitt modiga och djärfva beteende i slaget vid Las Guasimas utnämnd till öfverste. Återkommen från kriget »höljd af ära» valdes han med entusiasm till guvernör i staten New-York, hvilken post han innehade, tills han 1901 i egenskap af vise president återvände till Washington.

Den 14 september samma år afled Mc Kinley, och under snart tvenne perioder har Roosevelt med sällspord framgång residerat i det »Hvita huset», där han sannolikt kunde få sitta orubbad, endast han kunde besluta sig för att frångå en i öfrigt ganska sund oskrifven lag, som hittills aldrig öfverträdts, nämligen att en president icke bör mottaga mer än ett omval. Nu finnes det personer, som vilja häfda den åsikten, att Roosevelt ännu icke varit omvald, ty hans andra period är första gången han valdes; han var nämligen icke vald till president, då han inträdde såsom Mc Kinleys suppleant.

I sitt enskilda lif är presidenten mycket demokratisk, enkel i sina vanor, godmodig, skämtsam samt mycket arbetsam.

Han älskar sport, som han idkar med passion. Hästen anser han som en nödvändighet och hans jakter uppe i vildmarken äro kännetecknade af den sanna sportsmannens energi och uthållighet; inga strapatser kunna afhålla honom ifrån att förfölja en björn eller söka upp en kull vilda kalkoner. Allt hvad han behöfver under sina jaktfärder är: en kamrat, ett modest tält, en häst, en öppen eld, en gungstol, en bössa, en god bok samt den enklaste kost.

Han är äfven god tennisspelare och nästan hvarje dag under vårsäsongen har han sitt parti, då såsom hans medspelare bruka uppträda franska ambassadören Jusserand, den unge inrikesministern Garfield och andra. Tennisplatsen är ordnad i den till »Hvita huset» hörande parken och är väl skyddad från trenne sidor; den är belagd med asfalt. Stolar eller bänkar finnas ej. Presidenten kommer ut till spelet glad och munter som en pojke. Hans dräkt gillas icke af professionella tennisspelare: mörkblå »sweater», vanliga pantalonger sammanhållna af en rem, mörka tennisskor, ingen hufvudbonad.

Han är ganska tränad och förstår väl att taga emot de bollar, som komma i hans väg, men som han ej tycker om att springa eller anstränga sig, torde han reda sig slätt i »single». Han står gärna för nära nätet, hvilket gör att han icke sällan missar; mest spelar han från armbågen och endast sällan ser man honom våga sig på en s. k. »shouldering». Hans spel är mycket koncentreradt, och när han väntar en boll, ser han närmast ut som ett vilddjur före en attack. Hans s. k. »serves» anses vara lätta att slå tillbaka; bollarna komma snabbt, men rakt. Om man jämför hans rörelser med Jusserand’s, kan man utan öfverdrift påstå, att denne utvecklar minst 10 gånger så stor liflighet som presidenten. Någon mästare på tennisbanan är han ej, men han är en mycket god genomsnittsspelare.

Under sommarmånaderna lefver presidenten jämte sin familj ett tillbakadraget lif i sin ganska rymliga villa »Sagamore Hill» vid Oystersbay, nära New-York. Jämte skriftställeri ägnar han sig äfven där åt sport; han jagar, fiskar, ror med barnen, hugger träd i sin park o. s. v.

Hans familjelif är det lyckligaste man kan tänka sig. I sitt första gifte med en fröken Lee hade han endast en dotter, den internationellt bekanta Alice, nu Mrs Longworth, som ehuru egentligen bosatt i Ohio, dock jämte mannen under det kongressen sammanträder vistas i hufvudstaden, där hon i societeten intager en mera modest plats än man skulle föreställa sig.

Presidentens andra fru, »Hvita husets» nuvarande härskarinna, är född Edith Kermit Carow. Hon är nära jämnårig med sin man samt tillhör liksom han en mycket god new-york-familj. Hon har skänkt presidenten fem barn, fyra gossar och en flicka. Utan att vara någon skönhet eller läggande öfverdrifven vikt vid det yttre, gör hon ett öfvervägande angenämt intryck samt är i sitt uppträdande måttfull, värdig och förbindlig. Van att styra i sitt hem har hon måhända äfven inom de kretsar, dit hennes makt når velat utöfva en viss myndighet, som icke upptagits med uteslutande angenäma känslor. Hennes obenägenhet att i den officiella kretsen mottaga t. ex. familjen Belmont har framkallat mycken bitterhet och nästan delat »society» i tvenne fientliga läger.

Personligen sätter hon ej stort värde på det tomma och intetsägande sällskapslifvet, ty om hon visserligen är härskarinna i »Hvita huset» är hon dock i främsta rummet Theodor Roosevelts hustru. Också ägnar hon åt sina barns uppfostran och åt detaljerna af sitt stora hushåll all den tid, som fester, mottagningar, kommittéer, välgörenhet lämna henne öfrig.

Hon är framstående pianist samt mycket intresserad af historisk litteratur och har t. o. m. utgifvit ett häfte dikter. Skicklig ryttarinna, kan man ännu om sommaren alltemellanåt få se henne jämte presidenten i skarpa takter i spetsen för sina barn, alla beridna, göra långa promenader.

Det är säkerligen med icke alltför melankoliska känslor som Mrs Roosevelt emotser nästkommande 4:de mars, då hon sannolikt lämnar det »Hvita huset» och de många rätt ansvarsfulla och mycket betungande plikter hennes höga ställning pålagt henne. Att hon sökt fylla sin plats och äfven lyckats bättre än de flesta sina företräderskor, därom äro alla ense, om också röster höjts, som uttalat klander. Men man kan icke vara alla i lag, allra minst i en republikansk societé, där litet hvar anser sig ha lika mycket att säga.

Af presidentens söner är den äldsta, Theodor junior, student vid Harvards universitet; de öfriga äro ännu i skolåldern. Alla idka liksom fadern sport och anses såsom begåfvade, väluppfostrade och typiska för hvad man kallar »well-bred» amerikanska barn.

Miss Ethel Roosevelt, enda dottern i Mr Roosevelts senare gifte, är nu 17 år. Hon har gjort mycket grundliga studier i den såsom utmärkt ansedda »Cathedral school», och skall först nästa år presenteras i stora världen, men har naturligtvis redan deltagit i en del mindre ungdomsbjudningar, samt på de officiella mottagningarna någon gång varit Mrs Roosevelt behjälplig att taga emot de många gästerna. Hon är en ståtlig ung dam med blå ögon och ljusbrunt hår samt påminner rätt mycket om modern. De kraftiga ögonbrynen och hakan äro dock drag från faderns sida.

Hennes uppfostran kan i hvarje afseende anses vara den bästa som bestås en ung flicka i det moderna Amerika. Om hon icke är så briljant och lustig som halfsystern, Mrs Longworth, var vid samma ålder, har hon dock andra egenskaper, som komma att förskaffa henne många vänner och beundrare. Hon är moderns stora favorit och ofta ser man dem tillsammans på promenaden eller i bodar i muntert och okonstladt samspråk. Det blir säkert en evenemang i nästa års societélif, när Miss Ethel såsom debutante deltager i sin första bal.

Familjen Roosevelt är typisk för hyggliga amerikanska människor, af hvilka man tyvärr så sällan får se representanter i Europa annat än iförda turistkappor eller automobilglasögon.

Det kan vara af intresse att afsluta dessa kortfattade och ofullständiga anteckningar med det uttalande presidenten Roosevelt hade om sig själf, när förra året franska senatens förre president, M. Paul Doumer, gjorde honom ett besök i Washington.

»Jag är långt ifrån att vara något snille. Om jag lyckats bli populär så är det beroende därpå, att nationen i mig ser inkarnationen af sin egen karaktär. Jag började arbeta vid unga år, jag har varit civil ämbetsman, soldat när det var nödvändigt, därpå åter civil ämbetsman. Jag har sex barn. Så jag kan anse mig som en god amerikan, och mina landsmän tycka om mig såsom varande ett uttryck för den mest gängse typen af vår tids amerikaner, med få ord en bra genomsnittsmänniska och väl afvägd».

Det är icke så länge sedan en utnämning till en diplomatisk post i Washington nästan ansågs som en slags förvisningsorder. Denna fördom, som numera är alldeles obefogad, håller dock delvis i sig ännu. Det är t. o. m. endast helt få år sedan som en ung diplomat, då anställd i Rom yttrade till mig, efter att ha anförtrott mig sin böjelse för en ung charmant enka ur högaristokratien: »Jag skulle nog gärna vilja göra henne ett giftermålsanbud, men som jag blifvit lofvad posten i Washington, så fort den blir ledig, måste jag afstå från mina drömmar om giftermål, ty ni förstår väl, att jag ej kan erbjuda en dam med förfinade vanor och höga fordringar på umgänge att bo i Amerika, i Washington!»

Han hade aldrig satt sin fot på denna sidan Atlanten, men var i alla fall utan vidare färdig med sitt spetsiga omdöme om sällskapslifvet här. Såsom hustru till en amerikan uppskattade jag ej öfver en viss grad hans något indiskreta förtroende, men låtsade ej därom, då han helt visst ej ett ögonblick tänkte på att såra mig. Det är intet tvifvel om, att han under umgänge med kolleger insupit denna fördom, som måhända för femton à tjugu år sedan kunde ha ett visst berättigande. Amerika brukade ju själft vid denna tid icke just sända sitt bästa folk såsom diplomatiska representanter i Europa annat än möjligen till London eller Paris och ibland fick man verkligen såsom innehafvare af de amerikanska ministerposterna se typer, som icke voro särdeles ägnade att öka den prestige den framåtsträfvande republiken uppdragit åt dem att häfda.

En vacker dag tyckte dock Amerika, att det kunde vara på tiden att bli stormakt och ha ambassadörer ackrediterade hos andra stormakter. Så skedde och ett utbyte i sådant hänseende ägde rum. Nu finnes här i Washington 9 ambassadörer och 28 envoyéer.

Till ambassadörer, hvars feta, om dock otillräckliga, löner äro eftersträfvade äfven af de mest framstående diplomater, utses i allmänhet endast sådana män, som i ett eller annat hänseende utmärkt sig eller ha alldeles särskilda kvalifikationer för en viss post.

Diplomatkretsarna i Washington började därföre från denna tid antaga en helt ny prägel och den ena efter den andra statsmannen eller framstående diplomaten utsågs till innehafvare af dessa begärliga poster. Ungefär samtidigt, eller kanske var det just en följd af det från denna tid briljanta umgängeslifvet i Washington, började miljonärer taga notis om den hittills ganska negligerade federativa hufvudstaden. De slogo sig ned där och funno sig väl, åtminstone tidtals.

Ask-ungen hade funnit den gyllene toffeln som omskapade henne till en prinsessa. Washington hade blifvit en eftersträfvad post, men naturligtvis, Europa är Europa och Amerika är Amerika, det är ju därföre helt naturligt, att de europeiska diplomaterna efter någon tid längta hem igen, liksom amerikanerna själfva längta åter till sitt kära Amerika, när de »gjort» Europa under några månaders trip. Därföre ser man ju här en ovanligt stor omsättning inom corps-diplomatique. Flere diplomater som blifvit gifta här, stanna dock gärna i Washington, dragande fördel af och vidgande sin synkrets under den för en diplomat i många hänseende intressanta och lärorika vistelsen i den stora republiken.

Hvad man i gamla dagar kallade en politisk salong finner man måhända ej i Washington. Dels är lifvet alldeles för jäktadt nu för tiden, dels äro såsom regel amerikanska politiker ej salongsmänniskor och umgås endast undantagsvis med diplomaterna. De amerikanska qvinnorna bry sig icke det ringaste om politik och om t. ex. presidenten Madisons änka förstod att samla kring sig under flera decennier ett kotteri af framstående män, politici, diplomater och lärdt folk, var detta ett undantag inom Washingtons sällskapslif.

Visserligen har Mrs Longworth under den senaste säsongen varit trägen åhörarinna å kongressläktarna, men malisen påstår, att hennes intresse för politiken är förestafvadt af omsorg för mannens karriär.

Att i våra dagar en diplomatfru här skulle få till stånd en politisk salong, med allt hvad därtill hörer såsom t. ex. i Paris, är alldeles otänkbart. Washington är intet kulturcentrum, det är snarare en »winterresort», där en regering tagit säte, och där en riksdag sammanträder, somliga år endast tre månader. Man skulle förresten aldrig få tid, ty man är ju alltid bortbjuden och man får vara glad om man själf kan få tillfälle att bjuda sin umgängeskrets till sig en eller annan gång under säsongen, som i regel endast pågår från halfva december till ask-onsdagen d. v. s. något mer än två månader. Sedan blir oro i lägret och alla »trefliga» människor resa sin väg, endera till Florida och Cuba för att möta våren eller till Europa för att »göra» Paris under kapplöpningsveckorna och London under »season».

Detta förhållande är onekligen en af nacksidorna af det sociala lifvet i Washingtons högre kretsar och ger sällskapslifvet i hufvudstaden något tillfälligt och obeständigt, som inverkar ofördelaktigt och i viss mån upplösande. Man gör bekantskaper ena året utan att vara säker på att återse dem nästa år. Villor och palats, där man under en säsong varit van att finna goda vänner, äro under en kommande vinter uthyrda till personer, hvilkas bekantskap man kanske hvarken vill eller kommer att göra. Alldeles som vid en badort.

Såsom förut nämnts är omsättningen bland diplomaterna mycket liflig, isynnerhet inom de yngre leden, men äfven ambassadörer och envoyéer komma och gå, ofta nog efter att ha stannat en enda säsong. Under sommarmånaderna, maj-oktober kan man säga, att corps diplomatique är som bortblåst från Washington. De, som ej taga tjänstledighet, göra långa resor i Amerika eller vistas vid badorter i olika delar af landet. Med få ord här saknas den sammanhållning och det lugn, som äro oafvisliga villkor för att skapa en »salong», där en spirituell värdinna alla aftnar är »at home», och där man säsong efter säsong är säker att möta hufvudsakligen samma krets af intelligent, fint bildadt och i dagens frågor väl underrättadt folk, som diskuterar, »talar» konst, vetenskap och politik o. s. v. utan att därföre helt och hållet lämna intriger och dagens »on dits» åsido.

Man finner icke desto mindre i Washington flera familjer, där mera tillfälligtvis sådant sällskap är att träffa; det är likväl ej genom tillfälligheter som en »salong» kommer till stånd och får sin näring. Hos det nuvarande brittiska ambassadörparet har man funnit vissa tendenser till att sammanföra de åt det mera intellektuella hållet dragande elementen i Washington med societéns fladdrande och prunkande fjärilar, men försöket har icke vunnit anklang hos »the inner set», som visat sig ointresseradt.

Detta hindrar icke att man i Washingtons diplomatiska kretsar, där en Bryce och en Jusserand hålla intelligensens banér högt, sätter värde på annat umgänge än det som såväl här som i Europa bestås i den s. k. stora världen. En middagsbjudning i den franska ambassaden t. ex. är en mycket eftersökt utmärkelse; man vet att där äro skämtet och umgängestonen minst lika förstklassiga som anrättningarna äro utmärkta.

När en nyutnämnd envoyé i forna dagar skulle öfverlämna sina kreditbref till presidenten, fick han skaffa sig upp till »Hvita huset» bäst han gitte, sedan han på vederbörligt sätt erhållit meddelande om att han en viss dag och timme var väntad af »Hans Excellens Presidenten». Det gick ju lika bra, som att åka i sjuglasvagn och denna enkelhet åstadkom säkerligen ej några politiska förvecklingar, om icke såsom sådana få anses engelske ministern Merry’s klagomål öfver att presidenten Jefferson tog emot honom i nattrock och nedkippade tofflor.

Allt detta är nu ändradt och något mera ståt utvecklas, sedan ambassadörerna, som ju nästan äro att anse som kungliga personer, absolut hållit på att de skulle hämtas i enlighet med i Europa vedertaget bruk. Presidenten sänder därför numera sin adjutant samt sitt eget mycket korrekta, men enkla ekipage för att afhämta den väntade beskickningschefen, som sålunda får ett mera värdigt mottagande. Under audiensen är statssekreteraren närvarande och i presidentens antichambre befinna sig några af hans »aides». Ambassad- eller legationssekreterare och attachéer presenteras ej vid sådana tillfällen utan vid vanliga mottagningar. Damerna presenteras senare för Mrs Roosevelt genom »la doyenne», nu baronessan Mayor des Planches, italienska ambassadrisen, eller i hennes ofta inträffande frånvaro af baronessan Hengelmüller von Hengervár, Österrike-Ungerns ambassadris.

Af de nio ambassadörsfamiljer, som nu utgöra eliten af corps diplomatique i Washington är den italienska den som går först på grund af ambassadörens ankomstdatum i sådan egenskap, däremot är det de facto österrikisk-ungerske ambassadören, hvilken såsom envoyé förut varit ackrediterad här sedan öfver tio år tillbaka, och hans baronessa, som äro de ledande inom corpsen. Af envoyéerna är danska ministern Brun, som varit här sedan 1895, den med förhållandena i Washington mest förtrogne diplomaten; han är emellertid ungkarl, oaktadt man minst en gång om året söker sprida ut rykten om hans förlofning än med den ena än med den andra skönheten eller arftagerskan.

En egendomlighet är att anteckna med afseende å corps diplomatique i Washington, och det är, att de europeiska diplomaterna hålla ihop och att de så talrika sydamerikanska representanterna, ehuru naturligtvis synliga på större tillställningar, hufvudsakligen umgås med hvarandra — ett slags monroë-doktrin öfverflyttad till dagliga lifvet.

Baron Mayor des Planches och hans charmanta baronessa ha icke lyckats tillvinna sig några mera allmänna sympatier och det säges att t. o. m. i »Hvita huset» skulle man icke ogärna se hans förflyttning till annan post. Baronessan, som nyligen återkommit från en mer än årslång vistelse i Italien, lär afsky sjöresor och skulle anse sig lyckligare om hon kunde slippa dessa färder öfver Atlanten, hvilka dock äro oundvikliga, då hon helt öppet låter förstå, att hon icke törs uppehålla sig så mycket i Amerika, hvars växlande klimat undergräfver hennes redan förut delikata hälsa och hon därföre måste vistas i sitt hemlands mera tempererade klimat. Hvarje gång baronen eller baronessan resa öfver till Europa, komma tidningarna med rykten om ambassadörens snara rapell. Dessa förutsägelser ha hittills ej besannat sig, men de återkomma lika reguliert, som baronens sommarresor till Italien.

Baronessan öfverraskade societeten med att i år komma till Washington till season men har ej denna vinter visat samma storartade gästfrihet som under tidigare vistelser här. Hon är en utmärkt värdinna samt har inom corpsen eröfrat flere vänner. »Les absents ont toujours tort» säger ordspråket och säkert är, att om baronessan ville visa sig litet mera i Washington, skulle hon säkerligen bli mera populär. Som doyenne är hennes ställning naturligtvis mycket framstående och hennes »five o’clock-teas» äro säkerligen de mest frekventerade inom corps diplomatique.

Baronen, som kommit fram genom Crispi, hvars privatsekreterare jag tror han varit, är historisk författare af rang.

I den österrikisk-ungerska ambassaden regerar baronessan Albertina Hengelmüller von Hengervár, den enda af alla beskickningschefernas fruar, som är född grande-dame. Hon är icke längre ung men har förstått att bibehålla stor spänstighet icke blott till sinnet utan äfven i hela sitt uppträdande och kan äfven anses som en skönhet. Hon är född grefvinna Dunin-Borkowska, af en polsk ätt, som erhållit sin grefvetitel redan på 1500-talet. Hon var förut gift med en herr von Taczanow-Taczanowski samt var änka, när hon 1893 blef gift med baron Hengelmüller. Hennes släktförhållanden äro de bästa; modern var en Swiatopolk-Zawadska och systern är gift med grefve Grodkow-Los, som är ståthållare i Lemberg.

Baronen, ehuru en samvetsgrann och oförvitlig ämbetsman, är dock ej ansedd som någon framstående förmåga; litet högdragen mot kolleger och mest intresserad af sitt whist-parti, har han, ehuru sedan 1895 bosatt i Washington, ej lyckats förvärfva sig större sympatier.

Baronessans spirituella konversation, hennes noggranna kännedom om konvenansens regler, hennes förmåga att assimilera sig med amerikanska förhållanden och hennes långvariga vistelse i Washington, där hon under baronessan Mayor des Planches’ ofta upprepade resor till Italien intagit platsen som doyenne, ha gjort henne till allas favorit och helt naturligt gifvit henne en ställning som »leader» icke blott inom corps-diplomatique utan äfven inom »the inner set», där hennes domslut anses som lag.

Hon är kvick utan att vara elak, samt alltid färdig att kasta sig in i hvilken konversation som helst, och skulle helt säkert kunna sätta mången mognad diplomat på det hala ifråga om den högre amerikanska politiken.

Ehuru icke rika från amerikansk synpunkt sedt ha dock baronens alltid förstått att gifva sina mottagningar och middagsbjudningar en air af gedigenhet och förnämhet, som väl passar i stycke med den uråldriga monarki de representera. Ambassadhotellet är icke bland de större, men komfortabelt; inredningen, möbleringen och hela typen på baronessans salonger ge redan vid första anblicken intryck af omedveten naturlig smak. Ett ståtligt porträtt af baronessan, måladt af Koppay, är en af ambassadens prydnader. Baronessan älskar djur; hon äger ett avivarium med de sällsyntaste fåglar, samt minst ett halft dussin hundar, hvilka små älsklingar hon, när hon reser bort, brukar inackordera hos sina väninnor.

I första giftet har baronessan en dotter gift i Europa; i senare giftet är äfven en dotter, som dock ännu är för ung att deltaga i sällskapslifvet.

Skulle baron Hengelmüller komma att lämna sin nuvarande post, blir det svårt, om icke omöjligt, att fylla den plats i societén, som hans charmanta fru med så mycken framgång vetat att häfda.

Franska ambassaden har förra året kommit under nytt tak; byggnaden, ehuru ej tillhörig franska staten, är dock uppförd uteslutande efter ambassadörens anvisningar samt med ändamål att i allo fylla de fordringar, som kunna ställas på ett ambassadhotell. Det är också både rymligt, elegant och förnämt samt delvis möbleradt af franska staten, som bl. a. bidragit med präktiga väfda tapeter. Ambassadören har en ram för sina mottagningar täflande med det mest luxuösa, som miljonärsocietén i Washington kan uppvisa.

Monsieur Jusserand’s närmaste företrädare på denna post var den framstående Jules Cambon, nu ambassadör i Berlin; före denne och såsom förste ambassadör i Washington var här ackrediterad monsieur Patenôtre, som redan från 1893 varit envoyé.

Dessa lysande företrädare ställa dock ingalunda monsieur Jusserand i skuggan och tvifvel är om icke han med sitt vinnande sätt, sina stora kunskaper samt framför allt sin egenskap af presidenten Roosevelts partner på tennisplanen lyckats komma den amerikanska politiken mera in på lifvet än någon annan af nu här ackrediterade sändebud, baron Sternburg måhända undantagen.

Monsieur Jusserand, som efter en lång diplomatisk karriär under en kortare tid var envoyé i Köpenhamn, utnämndes till sin nuvarande höga post 1904. Hans briljanta studier i den äldre engelska litteraturen ha gifvit honom en framstående plats bland moderna litteraturhistoriker och förskaffat honom hedern, att med guldmedalj belönas af franska akademien. Hans konversation är alltid intressant, hans fraser väl formade och hans omdömen om personer ofta präglade af oförarglig humor. Liflig som en fransman ägnar och anstår, har han dock den ovärderliga förmågan att kunna lyssna när andra tala och låta dem tala till slut. Han är äfven känd som en verklig vältalare.

Hans fru, född Eliza Richards, är, ehuru af amerikansk börd, född och uppfostrad i Paris, där fadern grundade en amerikansk bankfirma under namn af Munroë & C:o. Hon är parisiska ända ut i fingerspetsarna, men är mycket stolt öfver sin amerikanska origin och har på sin moders sida flere nära anförvandter i Amerika. Hennes egenskaper som »dame du monde» äro diskuterade och i det hänseendet står hon måhända efter flere af de öfriga beskickningsfruarna.

Man finner i allmänhet ett mycket utvaldt sällskap hos madame Jusserand och middagsbjudningarna till franska ambassaden äro eftersökta.

Baronessan Lilian May Speck von Sternburg, född Langham, tyske ambassadörens fru, är, om ej till födseln, åtminstone till uppfostran amerikanska. Hennes fader, W. Langham, var engelsman, men baronessans moder, född Duffield var från sydstaterna. Den blifvande ambassadrisens barndom och första ungdom tillbragtes i Kentucky hos en nära släkting. När man talar om henne här, kallas hon därföre alltid »Kentucky girl». Hon är mycket vacker; utan att vara egentligen distingerad, har hon sin största charme i sina ljusblå ögon, sitt kastanjebruna hår och sitt vackra leende. Det hvilar ibland öfver hennes drag en liten skymt af melankoli, som endast förhöjer behaget i hennes apparition, som skulle vara oklanderlig om hon ej vore halt och sålunda ej kan röra sig utan att stödja sig på en käpp. Hon citeras ofta i tidningarna som den »vackraste damen inom corps diplomatique, ja kanske i Washington». Baronessan Sternburg är dock icke populär och har såväl inom corps diplomatique som inom den amerikanska societén få vänner; särskildt tycka amerikanerna att hon, som är så godt som amerikanska, skulle tala engelska i stället för den allt annat än korrekta franska, som hon använder i tid och otid.

Baron Hermann Speck von Sternburg,[3] som genom sin moder är half engelsman, anses vara rik eller ha en rik pappa. Han har gjort en ovanlig karriär. Vid helt unga år deltog han i fransk-tyska kriget och ägnade sig åt den militära banan samt blef militärattaché i Washington. Han öfvergick emellertid till den diplomatiska karriären samt var senare några år ambassad-sekreterare i Washington, dit han 1904 återkom i egenskap af ambassadör, efterträdande herr von Holleben. Den förmåga han lade i dagen vid underhandlingarna med Venezuela samt den skicklighet hvarmed han förstått att tillvinna sig president Roosevelts personliga vänskap har gjort honom till »persona gratissima» i Berlin. »Speckie», som baronen allmänt kallas, åtnjuter lifliga sympatier äfven inom härvarande societé och den gästfria ambassaden ha räknats till en af de angenämaste i Washington. Baronessan låter någon gång sina gäster höra sin väl skolade och klingande sopran.

Sternburgs ha dock båda under de senare åren icke befunnit sig vid särdeles god hälsa och man har måhända att däri se orsaken till en viss reserv i deras deltagande i sällskapslifvet under senaste säsong.

Amerikanerna sätta värde på det cordiala och rättframma sätt, hvarpå »Speckie», när han möter en bekant utropar ett vänligt »Hello»! på äkta amerikanskt manér. Baronen, som gjort vidsträckta resor i orienten, är stor sportsman och framstående ryttare samt har äfven uppträdt såsom skriftställare med ett antal intressanta reseskildringar. Såsom talare och föreläsare har han i Amerika haft stor framgång, då han behandlar engelska som sitt modersmål och talar det utan den minsta brytning.

Med afseende å baron Sternburgs verksamhet som sändebud kan icke sägas annat än att han till fullo motsvarat de förväntningar man ställde på hans kapacitet; han är inom den officiella världen kanske den mest populäre bland alla beskickningscheferna och blir säkerligen mycket svår att ersätta, när han sannolikt i en nära framtid kommer att återgå till privatlifvet.

I den med slingerväxter alldeles öfvervuxna något gammalmodiga ryska ambassaden har baron von Rosen under senaste vinter residerat ensam, ty endast under säsongens första skede deltog ambassadrisen i sällskapslifvet. Hon har nämligen, jämte sin dotter fröken Elisabeth von Rosen, tillbragt några månader i S:t Petersburg för att presentera denna unga dam vid hofvet, och som det säges, så länge som möjligt afhålla henne från intimare umgänge med jämnåriga amerikanskor, hvilkas uppträdande och sätt att vara baronessan icke lär gilla. Huruvida dessa utläggningar verkligen äro grundade på fakta kan naturligtvis ej afgöras, men baronessan har vid flere tillfällen uttalat sig om olämpligheten af alltför mycket laisser-aller system vid unga flickors uppfostran. Nog af, hon är i år icke här och osäkert lär vara huru länge damerna komma att stanna öfver i Ryssland, där baronessan, oaktadt hon så länge vistats i utlandet, dock trifves bäst.

Hon har emellertid vetat göra sig mycket omtyckt inom corps diplomatique, och har varit högt värderad för sitt okonstlade, välvilliga sätt. Mottagningarna i ambassaden ha naturligtvis haft en helt annan karaktär än den som kännetecknade liknande tillställningar under företrädarens, grefve Cassinis och hans »dotters» värdskap. Alla tycka att den lugna, hemtrefliga ton, som nu ger den ryska ambassaden dess typ, är vida att föredraga.

Baron von Rosen, som varit generalkonsul i New York någon tid och envoyé i Tokio är den bekante statsmannen, som jämte Witte hade det ömtåliga uppdraget att i Portsmouth underhandla med japaneserna om fredsvillkoren efter rysk-japanska kriget. Underhandlingarna sköttes som bekant på ett förträffligt sätt och belöningen blef baronens utnämning till ambassadörsposten i Washington efter grefve Cassini, som icke längre kände sig ha tillräckliga sympatier i den federativa hufvudstaden för att med agremang förlänga sin vistelse där.

Ambassadören är näst Mr Bryce den äldste till åren af ambassadörerna och torde det sannolikt ej dröja länge innan han drager sig tillbaka. Man väntar dock möjligen att baronessan och fröken Elisabeth komma att deltaga i Washingtons societélif åtminstone ännu en säsong.

Brasiliens ambassadör, senhor Joaquim Nabuco de Arauja och hans intelligenta fru ha allt sedan sin hitkomst 1905 tillhört de mest populära bland medlemmarna af corps diplomatique. Ambassadören är utan tvifvel den af det Södra Amerikas representanter, som i hvarje hänseende intager det mest framstående rummet i härvarande diplomatiska kretsar. Han tillhör den skola af statsmän, som just började komma i första ledet strax före den oblodiga revolution, hvarigenom kejsar Pedro afsattes. Nabuco var vid denna tid den bekante Rio Branco’s högra hand och har jämte honom, som var dom Pedro’s kansler, äran af att ha genomdrifvit lagen om medborgerliga rättigheter för barn af forna slafvar. När slafveriet år 1888 upphäfdes i Brasilien, var också Nabuco en af dem, hvars ord för denna åtgärd vägde tyngst i vågskålen. Från 1900 till 1905 brasiliansk minister i London, där han förvärfvade sig stort anseende som en upplyst, för sociala reformer intresserad man, blef Nabuco president i den tredje panamerikanska konferensen i Rio Janeiro. Sedan Brasilien beslutit sig för att upphöja legationen i Washington till ambassad var Nabuco själfskrifven till denna post, som han tillträdde 1905. Han är en briljant skriftställare och hans arbeten i nationalekonomi och uppfostringsväsen samt i synnerhet hans »Pensées détachées et souvenirs», utgifna 1906, anses i litterärt hänseende vara mycket betydande, ställande honom i bredd med det moderna Brasiliens mest framstående pennor. Han är till sitt yttre mycket distingerad, i hvilket hänseende han täflar med sin högst charmanta fru senhora Maria Nabuco, en i allo tilldragande och älsklig personlighet. De anses vara mycket rika.

Senhora Nabuco tillhör en aristokratisk portugisisk-brasiliansk familj; fadern var baron d’Inchan. Hon är uppfostrad delvis i hemmet, delvis vid Sacré-Coeur i Paris och i Lissabon. Hennes intressen för lifvet i stora världen uppvägas tillfullo af hennes sinne för musik och konst, som hon älskar och idkar med framgång. Hennes förståelse af dagens frågor har gjort henne till en värderad medhjälperska i ambassadörens arbeten, visande sig icke motsvara den vrångbild man gärna gör sig af söderns kvinnor, hvilka af så många framställas såsom endast mäktiga att intressera sig för toiletter, nöjen, kurtis, och den traditionella »siestan».

Brasilianska ambassaden är närmaste granne till »Hvita huset» och ehuruväl lokalerna ingalunda äro rymliga har senhora Nabuco vid flere tillfällen visat sig äga förmåga att ordna äfven större fester inom dess murar. Ett nytt ambassadhotell lär vara påtänkt till nästa säsong.

Familjen är talrik, ty barnaskaran räknar fem medlemmar, af hvilka äldsta dottern, Carolina, i år debuterat i societeten. Den yngste telningen är en liten förtjusande gosse om fem år.

Storbritanniska ambassaden har sedan länge varit en medelpunkt för det sociala Washington; det var nämligen Storbritannien, som först af alla makterna anställde en ambassadör hos republiken och därtill utsågs dåvarande envoyén i Washington Sir Julian, sedermera Lord Pauncefoot, som representerade sitt land på ett i allo värdigt sätt. Han var visserligen litet stel och oåtkomlig, isynnerhet för efterhängsna amerikanska »reporters», men de tyckte om honom ändå och förläto honom för hans humor. Så berättas det, att han en gång vid en festmiddag, där flere pressmän voro församlade, i ett tal till pressen skall ha yttrat: »Jag är glad öfver att se eder här så talrikt samlade; jag är då åtminstone säker på, att ni inte kunna åstadkomma förtret på annat håll». Från denna stund vann han egendomligt nog pressens sympatier; men amerikanerna äro sådana.

Under mer än fjorton år, däraf tio som ambassadör, residerade han i det rymliga och med äkta engelsk gedigenhet inredda ambassadhotellet, där ståtliga fester under säsongen aflöste hvarandra och Sir Julian grundlade den dominerade ställning, som ännu i dag åtnjutes af representanterna för »the united Kingdom».

Hans närmaste efterträdare the hon. Sir Michael Henry Herbert innehade posten knappast mer än ett år, men icke desto mindre kan denna period räknas till de briljantaste i ambassadens historia. Han, som afled på sin post, var gift med den förtjusande Lelia Wilson från New York, hvars stora förmögenhet satte henne i stånd att på ett lysande sätt utöfva gästfrihet. Hon hade äfven utmärkta förbindelser såväl i England som i Amerika. Hennes äldsta syster är änka efter den stormrike Ogden Goelet samt moder till den unga hertiginnan af Roxburgh; den andra systern är den charmanta, så ofta omtalade Mrs Cornelius Vanderbilt och brodern är gift med mångmiljonären John Jacob Astors syster. The hon. Mich. Herbert var själf broder till earlen af Pembroke. Man ser således, att med Herberts inleddes för engelska ambassaden en æra, som säkerligen skulle kommit att öfverglänsa allt hvad Washington skådat, men ödet hade fogat annorlunda.

Till postens innehafvare utsågs Sir Mortimer Durand, hvars egentliga meriter bestodo uti en lyckad mission till Afganistan och posten i Madrid, men hans karriär var för uteslutande engelsk för att han skulle passa i Amerika. Också hade han intet inflytande här och kände sig främmande för den officiella societén. Under det tyska och franska ambassadörerna dagligen mer och mer lyckades komma presidenten närmare och höra till dennes intima, sjönk Englands inflytande och genom någon omärkbar process öfvergingo de traditionella varmare anglo-amerikanska förbindelserna till en viss kyla. Presidenten Roosevelt var ej heller särdeles intagen af Durand, hvars återkallande han säges sett med tillfredsställelse. Äfven lady Durand, som likväl var typen för en förnäm engelsk dam, lyckades ej vinna mycket inflytande inom Washingtons »society», för hvilken hon kanhända väl tydligt lade i dagen bristande intresse.

Nog af, efter trenne års vistelse här återkallades Sir Mortimer, som lämnade Washington 1907, sannolikt med tillfredsställelse.

Den nuvarande ambassadören, the hon. Mr James Bryce och hans intelligenta maka äro af helt annat skaplynne än sina närmaste företrädare och intaga i officiella kretsar en betydligt mera framstående ställning än de, äfven om de ur rent social synpunkt måhända under det år de varit i Washington icke ännu lyckats få riktigt fast fot.

I Englands diplomatiska kretsar ansåg man det vara en orimlighet att till denna post utnämna Mr Bryce, som endast hade ett år, innan han uppnått åldersgränsen, och som, ehuru icke fattig dock ej ägde nämnvärd personlig förmögenhet samt icke ens var medlem af S:t James’ Club, något oerhördt i den brittiska diplomatiens annaler. Äfven i Washingtons salonger ansåg man ej Mr och Mrs Bryce synnerligen ägnade att taga upp Pauncefoots och andras traditioner. Man sade, att de skulle göra sig bättre i Bostons blåstrumpekretsar än här i »den nya världens sociala centrum». Mr Bryce vore ju författare och hans fru hade varit lärarinna samt sedan länge intresserat sig för undervisningen och deltagit i kommittéer i sådant syfte; de kunde ej passa här menade societédamerna. Men här finnes annat folk än »society» och diplomater. Frisinnade fruntimmer med politiska och litterära intressen voro förtjusta öfver att få Mrs Bryce hit och väntade den nya ambassadrisens ankomst med otålighet, ty de trodde säkert, att de hos Mrs Bryce skulle finna förståelse och genom henne få inflytande. Hon hade länge varit medlem af »Aberdeen liberal association» och nu hoppades man, att hon här liksom i sitt hemland skulle mera ägna sig åt sociala frågor än åt en världsdams för henne sannolikt mindre tilltalande sysselsättningar. Nåväl, båda parterna ha i någon mån misstagit sig. Mrs Bryce är en förträfflig ambassadris på samma gång som hon endast med en viss reserv deltagit i de s. k. »uplifts» politiska sträfvanden.

Hon är trettio år yngre än ambassadören, men har visat lifligt intresse för hans arbeten. Hon har emellertid ej förstått att fullt återgifva den brittiska ambassaden dess forna ställning som socialt centrum. De som vilja göra anmärkningar säga, att Mr och Mrs Bryce alltför mycket sökt vidga sin umgängeskrets i demokratisk riktning; denna anmärkning har dock icke förmått att på minsta sätt inverka på den aktning den fint bildade och välvilliga men något småborgerlige ambassadören förvärfvat bland sina kolleger.

Under Mrs Bryces ledning har det något gammalmodiga ambassadhotellet undergått en grundlig renovering. Det under lord Pauncefoots och hans efterträdares tid i förvaringshvalfvet väl inlåsta, dyrbara ambassadsilfret har placerats i den präktiga matsalen, där det nu utgör en af de förnämsta prydnaderna. Salongerna, om också något tyngda af stel brittisk förnämhet och officiell smak, äro i sitt nuvarande skick mycket tilltalande och här visar den förekommande värdinnan på sitt enkla och rättframma sätt sina besökande huru man med engelsk reservation kan förena både hjärtlig vänlighet och förståelse.

Ambassadörens karriär är alltför känd för att behöfva nämnas i detta sammanhang. Man var, såsom förut påpekats, ganska tveksam om författaren till det klassiska arbetet »The american common wealth» skulle gå i land med uppdraget att bevaka Englands intressen i Washington, men det har visat sig att Mr Bryce har både diplomatisk förmåga och mycken takt. Han har här fått namn om sig att vara en så framstående lyssnare, att han verkligen får folk att tro honom vara intresserad af allt det tråkiga och enfaldiga, som obetydliga societémänniskor anse sig kunna besvära honom med att åhöra. Han är själf en framstående festtalare och har här såsom sådan varit i elden vid olika tillfällen, dels i Washington dels i andra städer.

Man har redan talat om att Mr Bryce i en nära liggande framtid, på grund af sin ålder skulle lämna sin post, men dessa rykten ha på det kraftigaste dementerats från England.

Mexiko har sedan i fjor hitsändt en ambassadör samtidigt med att Förenta staterna hos den mexikanska regeringen ackrediterat en diplomat af samma höga rang. Senor Enrique Creel, en f. d. bankir, är den förste innehafvaren af denna post. Han äger en furstlig förmögenhet; det talas om ett tjugutal miljoner dollars, utom nästan femdubbelt så mycket, som lär tillfalla senora Creel efter hennes fader, den rike guldminägaren general Terrazaz.

Senor Creel, hvars familj härstammar från Förenta staterna, intager utom en betydande finansiell ställning, ett mycket framstående rum bland Mexiko’s ledande politiker och blef nyligen vald till guvernör i en af provinserna, hvilket icke lär hindra honom att fortfarande bibehålla sin ambassadörspost. Ambassadrisen är ofta citerad för sina dyrbara toiletter; nyligen voro t. o. m. i en tidning hennes med äkta stenar broderade strumpor, oss emellan sagdt värda omkring 1,500 kronor paret, afbildade. Hon är en angenäm och behaglig dam. Den senare delen af »season» har den mexikanska ambassaden stått obebodd. (efter en tidningsillustr.).

De ha sett mycket folk i det nyligen restaurerade, rymliga ambassadhotellet. Balsalen lär vara en af de största och vackraste privata i Washington, där man i allmänhet just lägger an på präktiga mat- och danssalar. Den fest, hvarmed i mars förra året Creel’s invigde hotellet var en af de präktigaste som gifvits i Washington och lär, enligt äldre personers utsago, ha öfverglänst t. o. m. den historiska bal, som en fransk minister gaf i det aristokratiska Corcoranhuset på 1860-talet.

Man hade i Washington väntat sig mycket af den i slutet af fjoråret afgångne japanske ambassadören vicomte Siuzo Aoki och hans tyskfödda fru, men tyvärr blef Aoki’s under synnerligen lofvande sociala auspicier började sejour i Washington endast af helt kort varaktighet. De voro båda mycket allmänt omtyckta och deras dotter, grefvinnan von Hatzfeld, som någon tid besökte dem, blef snart en stor favorit inom corps diplomatique. Egentliga anledningen till Aoki’s återkallande har ej transpirerat ut till allmänheten, men tidningarna ha naturligtvis kommit med mer eller mindre förnumstiga utredningar. De äro nu i alla händelser borta och det lönar ej att diskutera orsakerna.

Baron Kogoro Takahira, den nyligen hit anlände nye innehafvaren af ambassadörsposten, är i den egendomliga ställningen att vara sin egen efterträdares efterträdare; han var nämligen envoyé här, när Aoki utnämndes till ambassadör och han själf med liknande värdighet gick till Rom.

Takahira är väl förtrogen med amerikanska förhållanden; han har någon tid varit generalkonsul i New York, samt attaché, legationssekreterare och slutligen, såsom nyss nämndes, envoyé i Washington. Han har haft många betydande diplomatiska uppdrag och missioner. Såsom envoyé har han bl. a. varit ackrediterad i Holland, Danmark, Italien, Sverige och Österrike. År 1900 blef han envoyé i Washington. Hans ställning här var då ganska ömtålig; den slipade diplomaten grefve Cassini, Rysslands ambassadör, var doyen för corps diplomatique och under rysk-japanska kriget var förhållandet mellan de båda sändebuden än kyligt, än alldeles för hett. Takahira var sedan jämte Komura underhandlare i Portsmouth.

Det säges att ambassadören icke känt sig nöjd med sin post i Rom, men det förmäles äfven att han icke lyckats vinna kung Victor Emanuels bevågenhet. Här anser man honom emellertid vara mycket lämpad att utjämna de svårigheter, som på senaste tiden alltemellanåt upprest sig mellan Japan och Förenta staterna. Han säges vara vän af Amerika samt mer än någon af sina landsmän kännare af den stora republikens såväl inre som yttre politik. Han är mycket lätt tillgänglig samt demokratisk i sitt uppträdande, filosof, tänkare och en väl skolad diplomat. Alla som känna honom personligen från hans senaste vistelse i Washington äro öfvertygade, att han kommer att uträtta storverk.

Under hans envoyétid idkade såväl baronen som baronessan lifligt umgänge med kolleger samt i stora världen i öfrigt. Baronessan är en modern japanesiska i ordets fullaste bemärkelse och sköter sina mottagningar med förståelse och takt. Då deras förmögenhet är ganska begränsad, komma de dock ej att i socialt hänseende utöfva något särdeles inflytande. Det af den mycket rike Aoki innehafda förhyrda rymliga ambassadhotellet lära de ej skola disponera under kommande säsong.

Att vara ackrediterad som simpel envoyé hos en stormakt och intaga den i viss mån undanskymda ställning, som blir en naturlig följd af ambassadörernas så betydande öfverlägsenhet är ingalunda odeladt angenämt. Denna klagan hör man ofta såväl i Europa som här i Washington, där skillnaden är synnerligen märkbar, såvida icke en envoyé genom alldeles ovanligt framstående egenskaper kan göra sig gällande eller genom att vara en mycket rik man, kan föra stort hus och sålunda lyckas göra sina salonger till en medelpunkt för den nöjeslystna societén. Hvarken det ena eller det andra är näppeligen att finna hos de envoyéer, som nu äro tillstädes i Washington, om också en eller annan eller deras fruar intaga en utmärkt ställning och naturligtvis med uppräckta händer äro mottagna i »the inner set», där ju corps diplomatique alltid spelat första fiolen.

Det skulle vara af alltför ringa intresse, att i detalj omnämna dessa 28 envoyéfamiljer och otaliga legationsråds eller sekreterares familjer. Jag vill därföre endast i förbigående nämna, att man bland dem finner många intressanta framtidsmän såsom t. ex. den nyss härifrån afgångne holländske ministern baron Demarest v. Swijnderen, som just blifvit sitt lands utrikesminister. Baron Moncheur, Belgiens envoyé, är en annan diplomat, som redan i sju år residerat här; han är, liksom sin nyss nämnda kollega, gift med en amerikanska, som gjort sig mycket afhållen inom corps diplomatique; hon är dotter till general Powell Clayton. Señor Corea, minister från Nicaragua har äfven en amerikanska till fru, men hennes ställning här har ingalunda varit framstående. Den glade ungkarlen kammarherre Brun, envoyé från Danmark, senor Pina den värdige spanjoren, Greklands nykomne minister Coromilas, den humoristiske och spetsfundige kinesen Wu-Ting-Fan m. fl. äro endast några af de många, hvilkas bekantskap icke kan vara annat än lärorik samt odeladt angenäm.

De sydamerikanska diplomatfamiljerna intaga ej någon dominerande ställning, men de äro tillräckligt talrika för att bilda liksom en liten »klick» för sig och man ser dem i öfrigt jämförelsevis sällan. Härmed vare dock icke sagdt, att icke bland dem finnes både intelligenta och framstående män samt charmanta damer, men detta förhållande är icke nog för att spela någon rôle i Washingtons salonger.

Vise presidenten i Förenta staterna intager en ganska egendomlig ställning och hans befattning äger ingen direkt motsvarighet i andra republiker; han är mera att anse som ett slags kronprins, dauphin eller presumtiv arftagare. Benjamin Franklin kallade honom »Hans öfverflödiga höghet» och som hans egentliga funktion är att intaga presidentens plats i händelse af dennes eventuellt under en presidentperiod inträffande död har en mer skämtsamt anlagd innehafvare af ämbetet en gång sagt att »det är icke något särdeles angenämt uppdrag att gå omkring som ett slags memento mori för presidenten.»

Han är emellertid äfven talman i senaten (eller öfverhuset) men äger ej säte och stämma der. Dock har han afgörande röst. Han väljes på samma gång som presidenten, af samma elektorer och tillhör därföre alltid samma politiska parti som denne, men är mycket sällan någon mera framstående politiker, ty om han skulle vara det och man ägde anledning tro att han genom alltför själfständig politik skulle kunna skada partiets intressen, såsom fallet var med Roosevelt, insättes han af partiet för att bli utaf med honom, då det af gammalt ansetts, att en vice president för all framtid är eliminerad från den mera aktiva politiken. Af de fem vice presidenter, som på af grund presidenternas död blifvit presidenter har också endast en, nämligen Roosevelt, blifvit omvald sedan tiden var utlupen.

Socialt sedt intager emellertid vice presidenten samt hans fru naturligtvis en mycket framstående ställning i Washington. De ha rang framföre ambassadörerna och deras fruar. På senaste tider har till och med försök gjorts för att, såsom fallet är med presidentens, befria dem från besvarandet af de otaliga visiterna, hvilket naturligtvis är mycket betungande, då ju alla, som önska att vara med på officiella fester, måste göra sitt besök hos vice-presidentens fru. Denna reform är dock ännu ej genomförd. Man är så konservativ i Washington.

Ofta nog har vice presidenten före sin upphöjelse varit bosatt i någon mindre stad samt lefvat i en helt annan atmosfär och, om äfven förmögen, under mycket enklare och mera demokratiska förhållanden än det är möjligt i Washington; det därföre ganska sällan som någon tränad världsdam intagit denna höga och ansvarsfulla position, men amerikanskorna med deras franka sätt och lätthet att foga sig efter förhållanden taga en sådan ändring i vanor och förpliktelser ganska ledigt i början; så småningom blifva de dock varse, att det icke bara är en sinekur att så att säga stå i spetsen för det officiella societetslifvet i en hufvudstad sådan som Washington, där visiter och mottagningar mer än någonstädes taga all tid i anspråk. När fru Roosevelt på grund af mannens vice presidentskap under några månader var kallad att i någon mån leda »society», lär hon planerat åtskilliga lättnader i sina sociala förpliktelser, men som sagdt Roosevelt blef president och ett mera maktpåliggande värf förelades henne. Hennes reformatoriska sinne har emellertid på denna senare plats haft rikligt tillfälle till verksamhet.

Den nuvarande vice presidenten, Mr Charles W. Fairbanks, är ännu en man i sina bästa år, han är nämligen född 1852. Han är en »selfmade» man af gammal engelsk familj samt har under 23 år med mycken framgång varit advokat i Indianapolis. Såsom politiker intager han ingen särdeles framstående ställning, men åtnjuter mycket anseende som en redbar och pålitlig medlem af sitt parti. Hans politiska bana började egentligen, när han 1897 invaldes i senaten, där han satt, tills han vid Roosevelts omval utsågs till vice president för den period, som utgår den 4 mars 1909. Hans namn har blifvit nämndt bland dem som täfla om president-mandatet under nästa »administration» och ehuru han äfven sannolikt kommer att få ett visst antal röster vid det republikanska partiets stora valmöte (konvention) i sommar, är det föga antagligt, att han kan räkna på någon afsevärd majoritet och hans kandidatur har ej heller i väl underrättade kretsar tagits på fullt allvar.

Personligen är han angenäm, väl afvägd och ytterst artig, ehuru något kall samt stel i sitt uppträdande. Han är betydligt öfver sex fot lång och hans rörelser måhända litet afmätta. Såsom extemporerande talare har han få medtäflare, isynnerhet ifråga om behandlingen af rösten; när man hör honom från talmansstolen i senaten förlorar man icke ett ord; hvarje fras får sin rätta klang, hvarje ord sin för tillfället mest lämpade tonvikt. Man igenkänner den väl skolade juristen. Visserligen förmår han ej att elektrisera sitt auditorium, men däremot är det ej exempel på att han inte genom sina »speeches» vunnit sina åhörares aktning och ingifvit dem ansenlig respekt.

Han är emellertid på sin nuvarande plats, såsom presidentens sociala medhjälpare, synnerligen lämplig och har under den period han varit vice president på ett utmärkt sätt förstått att vinna alla som kommit i beröring med honom.

Han är icke ur amerikansk synpunkt en mycket rik man, men han lär dock samlat en betydlig förmögenhet, som sätter honom i stånd att på ett i allo värdigt sätt uppehålla den glans hans höga ämbete kräfver. Härutinnan har han haft en utmärkt hjälp i sin hustru, född Cornelia Cole, dotter till en advokat i Ohio.

De gifte sig som helt unga, då Mr Fairbanks ännu blott förtjänade 20 dollars i veckan; de hade varit college kamrater. Äktenskapet har varit ovanligt lyckligt och Mr Fairbanks anses såsom en exemplarisk äkta man. De ha fem barn; alla fullvuxna. Af de fyra sönerna äro tvenne gifta, likaså dottern.

Den äldste sonens, Mr Warren Ch. Fairbanks, fru förklarades af Prins Battenberg vara den vackraste dam han sett under sin vistelse här.

Mr:s Fairbanks, som under de 8 år mannen var senator hade god träning i hufvudstadens sociala lif, har också visat sig vuxen det ingalunda lätta uppdraget att vara »landets andra dam» samt blifvit mycket populär inom den officiella damvärlden, där hennes goda hjärta och hennes förmåga att medla vid etiketts- och rangstrider varit till stor hjälp.

Hennes intressen sträcka sig äfven utom den sociala kretsens gränser; hon är mycket intresserad af musik och skön konst, samt har innehaft presidentskapet öfver den stora kvinnoföreningen »Daughters of the American Revolution», hvilket anses som ett mycket hedrande uppdrag, kräfvande både takt och kunskaper.

Det Fairbankska huset är utifrån sedt ej särdeles ansenligt, men liksom de flesta bättre privathus i Washington ordnadt för mottagningar och Mr:s Fairbanks, genom hvars salonger hela sällskapslifvet i Washington måste passera revue, har den oskattbara egenskapen att äfven på sina stora mottagningar få sina gäster att känna sig hemmastadda. Hon glömmer ingen och har ett vänligt ord för alla.

Skulle man bland de nu täflande presidentkandidaternas fruar välja presidentfru kunde fru Fairbanks vara säker på ett betydligt antal röster.

»The speaker» med dotter.

Ehuru talmannen i representanthuset eller »the speaker», som han efter engelsk förebild kallas, anses ha samma ställning som denne äro dock hans funktion och myndighet i själfva verket så olika denne hans brittiska kollegas som natt och dag. »The speaker» i engelska parlamentet, sedan han väl blifvit installerad i talmansstolen, måste afsäga sig att på minsta vis lägga sina känslor för sitt parti i dagen, ehuru vald af detta parti, eller att ens privatim söka inverka på den ena eller andra frågan. I Amerika däremot har »the speaker» en oerhördt stor makt. Icke blott att han äger obestridlig rätt att använda detta sitt inflytande till sitt partis fördel, man t. o. m. väntar det af honom. Han uppkallar t. ex. talarna såsom han bäst tycker och ger då företrädet åt sina vänner, och i frågor inom själfva »huset», hvilka ej äro förutsedda genom fastslagen praxis, dömer han alltid i sitt partis intresse. Hans myndighet öfver ärendenas gång ger honom tillfälle att undanskjuta vissa motioner eller förslag så att deras utgång däraf kunna vara beroende. Man har t. o. m. exempel på att han nekat vissa af honom ej favoriserade lagförslag eller motioner att framlämnas. Han talar sällan men äger fullkomlig rätt att deltaga i partiets privata sammanträden och där gifva råd och anvisningar.

Sin största myndighet utöfvar han dock genom sitt privilegium att icke blott utnämna utskotten utan äfven välja ordförandena i desamma. Att härvidlag det styrande partiet utan hänsyn gynnas ligger i sakens natur. Som emellertid »the speaker» själf står i obligation till sitt parti för sitt eget val utöfvar naturligtvis detta repressalier vid tillsättande af dessa utskott, hvarigenom »the speaker», på grund af sina löften före sitt val, af partiet nödgas att vid utseende af medlemmar i utskotten i stor utsträckning rätta sig efter partiets önskningar. Utskotten äro därföre verkliga uttryck för partipolitik.

Hans inflytande får emellertid just härigenom en räckvidd så stor, att man utan tvekan kan anse honom om icke den första politiska personen i Förenta staterna åtminstone den andra. Han äger makt att reglera inkomstskatten, förbjuda krig, bestämma och föreskrifva villkor för Amerikas handelsförbindelser med utlandet; han kan göra diplomatiska fördrag omöjliga genom att neka nödiga medel till deras utförande o. s. v.

Det är därföre af största betydelse för partiet att lämplig person utses till innehafvare af den viktiga posten, då därpå kan bero kongressens hela verksamhet under de två år »huset» sitter.

Ehuru »the speaker», såsom förut påvisats, utan samvetsförebråelser i det hela gynnar sitt parti, måste han dock ej helt och hållet förbise motpartiet och naturligtvis såväl vid tillsättande af utskotten som vid debatten gifva motståndarna hvad rätt och skäligt är, ehuru han utan vidare i tveksamma fall inom »huset» alltid dömer till sitt partis fördel.

Han anses i rang stå näst till vice presidenten, ehuru mången anser, att chefen för högsta domstolen, såsom permanent, skall gå före honom. Hans pekuniära ersättning är 8,000 dollars om året, hvilket ej får sägas vara mycket, då representanterna årligen erhålla 7,500 förutom ersättning till sekreterare, renskrifvare o. s. v.

Denna maktpåliggande befattning innehafves nu för tredje gången af den lika populäre som originelle Mr Joseph Cannon, nästan lika känd i hela landet under spenamnet »uncle Joe». Han har nyligen inträdt i sitt 72:dra år, men är liflig som en yngling, vaken och ständigt »i selen» som man säger. Tillhörande det republikanska, d. v. s. det mera konservativa partiet har han under mer än 30 år varit ledamot af kongressen, där han med all rätt kan kalla sig som barn i »huset». Hans kännedom om parlamentarisk procedur och det orubbliga lugn, hvarmed han leder förhandlingarna tillhöra det fenomenala. Det kan gå ganska hett till i det amerikanska underhuset, men gubben Cannon, där han sitter i sin gungstol — ja, gungstol, förstår att stilla äfven de oroligaste sinnen. Behöfs det ett lustigt infall, ja kanske ett kraftuttryck, är alltid »uncle Joe» färdig att hugga in, säker på, att hvad icke maktspråk skulle uträtta det åstadkommes med humor, ett argument, som alla amerikanare förstå och uppskatta.

Han har styrt öfver »huset», säger en författare i New-York Times, med ett mästerskap, som icke tål någon inblandning och gång efter annan har han sporrat obeslutsamma eller motsträfviga medlemmar af sitt parti till att, ehuru motvilligt, understödja honom i någon fråga, som han önskat se behandlad i en viss riktning. Han har helt öppet utdelat belöningar och verkställt bestraffningar såsom erkännande af medverkan eller såsom repressalier för opposition, men ändå högaktas han af alla, ty hvar och en vet, att han är öppen, ärlig och strider på jämn mark med öppet visir. Om han har något obehagligt att säga, gör han det ej genom ombud eller på omvägar, han säger det själf med sitt litet trubbiga och kraftiga språk och seende sin motståndare rakt i ögonen.

Mr Cannon är liksom de flesta medlemmarna af det konservativa partiet protektionist och minsta tanke på ändring eller lindring i de nu gällande höga tullsatserna kan sätta honom i raseri, ty i tullfrågor låter han icke tala vid sig.

Såsom privat person är gubben Cannon ytterst demokratisk och en äkta amerikan af gamla skolan, vänlig, tillgänglig, godhjärtad samt framför allt patriotisk och road af ett godt skämt. Att höra honom tala i enskilda lifvet på hans öppenhjärtliga sätt är både roande och instruktivt. Man känner genast, att man står inför en alldeles ovanlig personlighet. En författare i New Engl. Mag. beskrifver honom så här: han är en medelstor, kantig, rödkindad man med gulaktigt, alltid okammadt hår, utom när han nyss kommit från perukmakaren, grågult skägg i Lincoln-stil ... Han är fri och obesvärad i tal och åtbörder, vårdslös i sin klädsel och mycket begifven på att gestikulera samt att använda måleriskt okonstlade talesätt.

Han bär gärna en röd nejlika i knapphålet, ett emblem, som presidenten Mc Kinley’s beundrare allmänt anlägga på Mc Kinley-dagen. »Onkel Joe» anses såsom den starkaste rökare i Förenta staterna.

I sällskapslifvet deltar Cannon, som är änkling, endast föga, men förekommer naturligtvis icke sällan på officiella middagar och större mottagningar. Han är icke utan förmögenhet. Sina pengar har han förtjänat som advokat. Länge bodde han på hotell och såg ej hos sig annat än sina allra intimaste vänner, men på senare år har han i en fashionabel stadsdel sitt eget rymliga hus, där han på gammaldags gediget amerikanskt manér ofta ser sina umgängesvänner.

Han har flera döttrar, af hvilka endast en, Miss Helen, är ogift. Hon är värdinna hos fadern och enligt bruket här utfärdas bjudningsbrefven till Cannons middagar äfven i hennes namn: »The Speaker and Miss Cannon» anhålla etc. Hon placeras äfven af somliga med faderns rang, d. v. s. före senatorsfruar, men sedan man nekat att placera ryske ambassadörens grefve Cassinis adoptivdotter som ambassadris har Corps diplomatique naturligtvis ej ansett sig behöfva tillerkänna de officiella funktionärernas döttrar någon särskildt rang.

Miss Helen Cannon har sina mottagningar och ger jämte fadern middagar, där särskildt lägges an på enkelhet och där naturligtvis endast amerikanska produkter få förekomma. Det berättas, att hon skall vara en alldeles ovanlig husmoder och att hon kan täfla med den skickligaste sockerbagare i att göra konfekt; också lär all sådan, som serveras vid »the speaker’s» bord, vara tillverkad af henne eller under hennes kontroll, ett förhållande, som utgör gamle Cannons stolthet och påminner honom om »old times» enkelhet. Ehuru Miss Cannon kommit öfver den första ungdomen tillhör hon de mest beundrade damerna i Washington och säges endast af hänsyn till fadern afslagit alla giftermålsanbud. Hon är mycket kvick samt en utmärkt värdinna. Ofta kallas hon på grund af faderns ställning »the third lady of the land».

Med »the cabinet» menar man här cheferna för olika grenar af administrationen, men benämningen är så tillvida missvisande som dessa departementschefer tillsammans ingalunda utgöra något kabinett eller ansvarigt statsråd i europeisk bemärkelse. De kunna närmast anses såsom presidentens enskilda tjänstemän eller sekreterare, som fått hans uppdrag att stå i spetsen för vissa afdelningar inom Förenta staternas förvaltning. Deras antal var från början endast fyra men har så småningom ökats till nio. De äro, i fastslagen ordning: statssekreteraren, skattkammarsekreteraren, sekreteraren för krigsärendena, attorney-general (justitiesekreteraren), sekreteraren för flottan, generalpostmästaren, inrikessekreteraren, sekreteraren för jordbruket och sekreteraren för handel och arbete.

De utnämnas af presidenten, som dock måste begära senatens stadfästelse, något som aldrig nekats; presidenten kan däremot utan vidare afskeda sina sekreterare. Sekreterarna inkallas af presidenten till hans privata råd, men i öfrigt intaga de samma ställning som hvilken annan ämbetsman inom departementen som helst. Enligt konstitutionen kan ingen i Förenta staternas tjänst använd person vara ledamot af kongressen, hvadan äfven sekreterarna äro uteslutna. Deras lön är 12,000 dollars om året.

Presidenten har absolut fria händer vid valet af sina sekreterare och kan således utse hvem honom lyster, men naturligtvis komma sällan annat än personer med bepröfvad kapacitet i fråga. Ofta nämner presidenten de män, som verksammast bidragit till hans val och på hvilka han kan lita; likaledes ser man icke sällan att hans medtäflare till presidentvärdigheten inom samma parti antaga kallelser till inträde i kabinettet.

Främst bland sekreterarna kommer statssekreteraren, och till detta ämbete utser presidenten gärna den af partiets förtroendemän, som ledt valkampanjen. Han har republikens utrikespolitik till sin hufvuduppgift och leder den i hufvudsak alldeles efter sitt tycke med undantag af den enligt konstitutionen föreskrifna kontroll, som utöfvas af senaten. Han förvarar republikens stora sigill.

Skattkammarsekreteraren eller finansministern har icke det stora inflytande som samma ämbetsman har i europäiska stater, då han, som icke kan deltaga i kongressens arbeten, ej har något att göra med påläggande af skatter och föga med användandet af statens inkomster för dess olika ändamål; statsskulder, konvertingar och sådant ger honom dock full sysselsättning. Likaså är inrikessekreteraren långt ifrån att vara den viktiga person som t. ex. inrikesministern i Frankrike. Hans hufvudsakliga uppdrag är att öfvervaka domänerna, reglera förhållandet till indianerna, meddela patent samt ordna det vidtutgrenade pensioneringsväsendet.

Attorney-general är icke blott allmän åklagare och juridisk rådgifvare för Förenta staterna, han intar äfven i viss mån samma ställning som en justitieminister i en europäisk stat. Han har nämligen uppsikt öfver de olika staternas rättsdepartement, särskildt öfver åklagare m. fl.; dessutom är han presidentens rådgifvare i sådana frågor, som beröra den executiva maktens befogenhet, förhållandet mellan Förenta staterna som ett helt och de särskilda staterna.

Krigs-, flott-, jordbrukssekreterarnas samt generalpostmästarens åligganden framgå ur deras respektive benämningar.

Sekreteraren för handel och arbete har i uppdrag att insamla statistik, öfvervaka census-byrån, fyrväsendet, landtmäteriet, immigrationen och utöfva en viss jurisdiction öfver handelsflottan.

Presidenten är ansvarig inför folket, sekreterarnas åtgöranden komma därföre ej under diskussion i kongressen och ministerkriser äro en okänd sak i det amerikanska statsmaskineriet annat än så att en eller annan sekreterare af någon särskild orsak erhåller sitt afsked. Och i själfva verket äro presidentens sekreterare mera att jämföra med liknande ämbetsmän i autokratiskt styrda stater.

Bryce säger om dem: de bilda icke en regering såsom man i Europa förstår detta ord, de utgöra en grupp af departementschefer, hvilkas öfverhufvud, ehuru han vanligen rådgör med dem hvar för sig, ibland finner för godt att sammankalla dem i ett rum för att tala politik eller afgöra någon administrativ fråga, som kan tillhöra såväl ett som ett annat departement.

Statssekreterare är sedan 1905 Mr. Elihu Root, en man med stor erfarenhet och mer än vanlig kännedom om såväl den yttre som den inre politikens hemligaste vägar.

När den bekante engelske journalisten Mr. Stead var i Washington på besök förra året tillfrågades han af någon, hvad hans intryck var af presidenten Roosevelt, hvarpå han svarade: »Mr. Root är en stor man.» Häri låg intet nedsättande af presidenten eller underkännande af dennes stora egenskaper, ty Mr. Stead menade egentligen därmed, att det var Root, som varit den som »upptäckt» och infört Roosevelt på den politiska banan och kraftigt bidragit till hans val som guvernör.

Mr. Root är advokat och har såsom sådan gjort sig ett mycket framstående namn, särskildt såsom juridiskt biträde åt de stora trust- och järnvägsintressen, som representeras af Th. F. Ryan. När denne erfor att Root accepterat statssekreterareposten säges han ha utropat: »Hvad! Root vill lämna oss. Hvad tänker han på? Hellre betalar jag en kvarts million om året, än jag går miste om honom.»

Redan en gång förut hade Root varit medlem af kabinettet. Han kallades nämligen 1898 af Mc Kinley att öfvertaga sekreterareskapet för krigsärendena, hvilket ämbete han på Roosevelts begäran bibehöll äfven i dennes kabinett och innehade till 1903, då han erbjöds ambassadörsposten i London. Han föredrog dock att återgå till den mera lönande och för hans smak mera tilltalande verksamheten som advokat i New-York.

Diplomaterna förebrå Root att han äfven i sina relationer med dem alltför mycket låter advokaten komma till synes, men det var just tack vare sin juridiska träning, jämte sin klara logik och sin okufliga energi som han, i sin egenskap af sekreterare för krigsärenden, ledde kriget med Spanien till ett sådant för Amerika lysande resultat och senare som Roosevelts faktotum under statssekreteraren Hay’s sjuklighet 1900 lyckades lotsa den politiska skutan genom den kinesiska krisens skär, då det var i Washington som världspolitikens trådar spunnos. När han af ekonomiska skäl drog sig tillbaka från aktiv politik, ansågs han med all rätt som en storhet och var utan tvifvel en af det republikanska partiets allra främste män.

Roosevelts omdöme om Root ungefär vid tiden för hans utträde ur kabinettet är lika smickrande för Root som det är karaktäristiskt för Roosevelts något superlativa sätt att uttrycka sig. Han sade nämligen: »I John Hay har jag en stor (great) statssekreterare, i Philander Knox likaledes en stor (great) attorney-general och äfvenså äro andra poster i kabinettet besatta med framstående män. Root skulle kunna sköta hvilken af dessa poster som helst med lika stor skicklighet som deras nuvarande innehafvare, men dessutom är han, hvad sannolikt ingen af dessa skulle kunna vara, en stor (great) sekreterare för krigsärendena. Elihu Root är den skickligaste man i vår styrelses tjänst jag kännt. Jag vill gå ännu längre. Han är den störste (greatest) man, som i min tid kommit fram i det allmännas tjänst i något land, i någon ställning på båda sidorna af Atlanten.»

När Hay afled 1905, vände sig Roosevelt till Root erbjudande honom att öfvertaga den lediga statssekreterarebefattningen. Det var dock endast motvilligt som denne lämnade New-York och sin inbringande verksamhet där.

Hvad Root uträttat under sitt snart treåriga statssekreterareskap är hufvudsakligen att finna i den politik han fört i afseende på Förenta staternas förhållande till Sydamerika, som han anser som de stora möjligheternas land i kommersiellt hänseende. Också har han gjort allt för att i Förenta staterna väcka intresse för export dit och öppna sina landsmäns ögon för den hittills jämförelsevis försummade handeln på Sydamerika.

Men Root är icke mer hvad han var. Han är nu en man på 63 år. Han är icke längre med i räkningen, när fråga är om att uppställa presidentkandidater och om han haft den äregirigheten att efterträda Roosevelt, måste han nu se att han icke är mannen. De radikala strömningarna, som fått näring af Roosevelts gå-på-politik, passa ej för Root och den för honom och hans verksamhet så gynnsamma stämningen från 1905 har gifvit plats för en öfver hela landet spridd misstro till honom.

Hans intresse för utrikespolitiken och för sitt ämbete synes äfven undergått förändring. Det mesta af arbetet i sitt departement har han öfverlåtit till sin expeditionschef, Mr. Rob. Bacon. De traditionella torsdagsmottagningarna af diplomater tillhöra dock naturligtvis de funktioner, som han aldrig försummar.

Till sitt yttre är statssekreteraren kall och oåtkomlig. Ett drag af vemod blandadt med ilska hvilar alltid öfver hans panna; hans genomträngande blick, hans kanske något afmätta rörelser och den skärpa han inlägger i sitt tal verka icke sympatiskt på den som först ser honom. Men de som införas i den trängre krets af vänner, som omgifver honom, förklara att detta första intryck snart gifver vika för den personliga charmen i hans väsen, för hans underhållande konversation samt hans orubbliga trofasthet som vän. Mr. Root har under den tid han varit statssekreterare fört stort hus och utöfvat mycken gästfrihet. Han har i denna ganska betungande och egentligen för hans smak och vanor föga tilltalande plikt haft en ovärderlig hjälp i sin hustru, född Clara Wales, liksom han af god New-York-familj. Det har dock alltid i Mrs Roots deltagande i societetslifvet i Washington framskymtat liksom en viss motvilja och hon har kanske väl tydligt lagt i dagen huru mycket hon saknade sitt präktiga hem i New-York och den utvaldaste societén där, i hvilken hon nyss fått fast fot, när hennes man mottog posten som statssekreterare. Dessutom äro Roots icke rika. Lifvet i Washington ställer sig för den som måste representera i den skala man väntar af en statssekreterare icke oväsentligt dyrare än i New-York.

Detta har dock ej hindrat Mrs Root att på ett både taktfullt och värdigt sätt uppfylla sina förpliktelser gentemot corps diplomatique och den officiella världen. Hennes mottagningar, där ibland kanske 4 à 500 personer strömma ut och in, äro alltid väl ordnade; med utsökt artighet och på ett förekommande sätt har Mrs Root särskildt sökt att visa diplomaterna skyldig uppmärksamhet, sätta nykomlingarna in i förhållandena här samt medla vid icke så sällan uppkommande stridigheter mellan utländska damer och den amerikanska societéns koryféer.

På nyårsdagen, omedelbart efter presidentens mottagning ger statssekreteraren stor luncheon för hela corps diplomatique, som då i sina lysande uniformer utgöra ett enastående staffage i det med blommor rikt prydda statssekreterarehotellet.

Under säsongen följa sedan hos statssekreterarens en serie af middagar samt soiréer, som naturligtvis höra till de mest eftersökta och selecta tillställningarna i den officiella världen.

Mrs Root har vid sina mottagningar haft stor hjälp af sin charmanta dotter, nu gift med en ung Grant, sonson till presidenten af detta namn. Unga Mrs Grant har liksom sin moder alltför mycket låtit förstå huru djupt hon saknade New-York för att bli hvad man säger »chum» med de yngre tongifvande damerna i Washington. Hon anses emellertid intelligent och har fått en förträfflig uppfostran.

Mr. George B. Cortelyou, den nuvarande skattkammarsekreteraren, var förut under någon tid postmaster-general och tillträdde sitt nuvarande ämbete för ungefär halft annat år sedan. Han har haft lång träning för sin ganska ovanliga politiska karriär.

Han började som stenograf i postdepartementet redan under presidenten Clevelands tid och blef snart i samma egenskap anställd i dennes eget privatkabinett. När Mc Kinley efterträdde Cleveland fick Cortelyou behålla sin befattning. Hans stora duglighet förskaffade honom snart en mera framstående ställning i privatkabinettet och när Mr. Kinley’s privatsekreterare, på grund af sjuklighet drog sig tillbaka, efterträddes han på denna fordrande post af den unge Cortelyou, som sedan äfven som privatsekreterare kvarstannade hos presidenten Roosevelt och på ett lysande sätt skötte republikanska partiets presidentkampanj 1904.

Såsom sekreterare för handel och arbete ingick han i kabinettet, men öfvergick snart till generalpostmästare-posten, som han dock äfven lämnade för att i år tillträda sekreterarebefattningen för skattkammaren (finansminister), på hvilken post han haft det ingalunda angenäma värfvet att reda upp och förmildra senaste paniken på New-Yorks fondbörs. Cortelyou har härför fått uppbära klander såväl från ena som andra sidan och torde i själfva verket varit ganska oviss om den plan, som skulle följas; det säges att det var Root, som gjorde slag i saken genom att gifva den med affärsförhållandena i New-York mindre förtrogne Cortelyou utförliga instruktioner.

Nu säga Cortelyou’s motståndare, att han, som vid denna tid traktade efter kandidatur till presidentskapet, gick finansmännens i New-York ärenden för att senare få deras stöd under valkampanjen. Han är emellertid ej längre presidentkandidat. Han ägnar nu sin stora arbetsförmåga, sin energi och sin erkända skicklighet som organisatör uteslutande åt sitt departement.

Mr. Cortelyou ser mycket väl ut, är synnerligen putsad och korrekt klädd samt är en modern, väl skolad ämbetsman. Han är känd att vara ytterst förbehållsam och att ej gifva tillkänna sina planer förrän just när de skola sättas i verket.

I sitt familjelif är han den mest exemplariska äkta man. Han hvarken röker eller förtär sprit. Hans hustru, som varit honom till stor hjälp under hans ämbetsmannabana, är ej road af sällskapslifvet, hvarför man äfven sällan ser dem ute i stora världen, och förresten är Cortelyou ingalunda förmögen. Det är minsann icke med en lön på 12,000 dollars, om man »lefver med» i Washingtons »society». De gifva sin obligatoriska middag för presidenten samt se då och då några vänner det är allt. De som känna dem närmare äro stora beundrare af dem och framställa deras hemlif såsom idealiskt. Mr. Cortelyou har mycken musikalisk begåfning och idkar pianospelning såsom en verklig artist.

Den sympatiske, godmodige och af alla, vänner som fiender, högt aktade Mr. William H. Taft är sedan 1904 sekreterare för krigsärendena, på hvilken post han uträttat mer än många sina företrädare och gjort sig världsberömd dels genom det framstående sätt hvarpå han såsom guvernör organiserat Philippinerna, dels genom sitt kraftiga ingripande under revolten på Cuba.

Han är född 1857 i Cincinnati (Ohio); hans fader var under Grants tid medlem af kabinettet. Taft studerade juridik, blef tidigt advokat, senare domare, professor vid ett universitet i Västern, åter domare, därpå guvernör på Philippinerna samt efterträdde Mr Root som sekreterare för krigsärendena. Som extraordinarie ambassadör har han dessutom haft särskilda uppdrag till påfven Leo XIII samt till Mikadon.

Hans politik om icke fullt så agressiv gent emot de stora korporationerna är på det hela taget öfverensstämmande med presidenten Roosevelts och torde Taft, i händelse han skulle bli vald till dennes efterträdare också komma att fullfölja hans planer, särskildt med afseende på armén och flottan, för hvilka Roosevelt, oaktadt sitt nobelska fredspris, är lifligt intresserad.

Taft är en outtröttlig ämbetsman; alltid bland de första i sitt departement går han sist därifrån. Den kommande valkampanjen torde emellertid komma att sätta hans arbetsförmåga på prof, ty om han också har stora chancer har han många motståndare icke minst inom vissa fraktioner af sitt eget parti, där Rooseveltska politiken, sådan den tett sig under de senare åren ej i allo accepteras.

Han kanske ej kan anses såsom en durkdrifven politiker, och är ej god talare, men han är frisinnad, hederlig, har sundt omdöme, godt hjärta, angenämt sätt samt är en mycket tilltalande personlighet, säger en författare, som tillägger, att Taft är en af dessa personer, som gå genom lifvet med en leende uppsyn, men som, när det behöfves, kunna visa, att de ha stål i ryggraden.

Presidenten Roosevelt lär en gång yttrat om Taft, att han, »under alla omständigheter och hvad det än må kosta honom för personliga uppoffringar, i främsta rummet gör sin plikt. För honom är det allmänna bästa det förnämsta, hans privata intressen komma alltid att förbli underordnade». Detta framgår äfven af en anekdot, som berättas om honom. Han var domare med 6,000 dollars lön, då han af en lagfirma i New York erbjöds 50,000 dollars om året, om han ville bli deras biträde. Han afslog till deras stora förvåning emellertid anbudet sägande: »Gentlemän, det finnes ting, som ha högre värde än pengar».

Det säges att det endast var motsträfvigt som Taft mottog sekreterareskapet för krigsärendena, främst på grund af att han ansåg sig behöfvas på Philippinerna, men äfven därföre att han, som icke äger någon förmögenhet, ej trodde sig kunna lefva i Washington på sekreterarelönen, som under första tiden endast var 8,000 dollars om året. På sin hustrus och sina rika bröders enträgna uppmaningar gaf dock den godmodige och tillmötesgående Mr. Taft slutligen med sig och ställde sig till presidentens förfogande.

I pressen förekomma litet emellan karrikatyrer af Taft framställande honom såsom oerhördt fetlagd. Hans fetma, som är obestridlig, har dock mycket öfverdrifvits.

Icke mindre populär än Mr. Taft är hans hustru, född Herron. Hon ser bra ut, är begåfvad i olika riktningar, har mycken smak samt ett vinnande okonstladt sätt, med få ord, hon är typisk för den fint bildade och väl uppfostrade amerikanska kvinnan, sådan hon kanske ej är att finna i Newports societé, men hvaraf man icke minst i Washington finner många. Hon är framstående musikvän samt var länge president för en stor konsertförening i sin hemort Cincinnati.

Af de olika presidentkandidaternas fruar är Mrs Taft den som har de mesta sympatierna. Man hoppas af henne, att hon skall återställa en del af de under den nuvarande regimen indragna mottagningarna, ty hon är af det slags människor, som anse att allmänheten har rätt till ett visst undseende. De under Mrs Roosevelts tid upphörda, för hvem som helst tillgängliga aftonmottagningarna samt äfvenledes de så omtyckta söndagskvällsmottagningarna för damer, tror man därföre säkert skola komma till heders igen, om Mrs Taft blir »the first lady of the land», ty hon, som långa tider varit gäst i »Hvita huset» hos presidenten R. Haye’s fru, som anses varit den briljantaste presidentska Washington haft under nyare tider, har från dessa sina besök hos »onkel Rutherford» de bästa traditioner.

Tafts ha ej fört stort hus här, men naturligtvis ha de ej kunnat undandraga sig att ganska ofta visa sig i stora världen. Äfvenledes ha de sett en del folk på mottagningar samt middagar och man antar att sekreteraren för krigsärendena haft sina bröder att tacka för rikliga bidrag till de dyrbara vintersejourerna i Washington.

Mrs Taft gör »les honneurs» i sitt med kinesiska, japanska och andra mycket dyrbara orientaliska konstsaker rikt prydda hem, på ett sätt, som tillvunnit henne allas hjärtan, och det torde ej vara för mycket sagdt, om man påstår att inom den officiella världen i Washington finnes intet äkta par, som mera allmänt än Mr och Mrs Taft lyckats förvärfva sig sympatier.

Af deras barn är dottern, Miss Helen Taft, ännu för ung att deltaga i sällskapslifvet.

Den alltid småleende Mr Charles J. Bonaparte, en sonson till Jerôme Bonaparte, konungen af Westfalen, innehar sedan förra året posten som Attorney-General, sedan han förut någon tid varit sekreterare för flottan, där hans verksamhet kan anses vara lika med noll.

Man väntade sig i det officiella Washingtonkretsar icke så litet af Bonaparte, när han först kom hit, företrädd som han var af lokalpatriotiskt rykte från sin hemort, Baltimore.

Men länge fick man bida, innan Mr Bonaparte visade lifstecken och mera aktivt ingrep mot trusterna; sedan emellertid pressen så att säga tagit saken om hand, beslöt sig den nye Attorney-General för att med kraft sätta i gång undersökningar och åtal; också har på sista tiden justitiedepartementet utvecklat en viss energi i fullföljandet af den Rooseveltska trustpolitiken, hvilket dock icke hindrar att Mr Bonaparte ingalunda motsvarat de förväntningar man ställde på honom.

Van att styra sin födelsestad, Baltimore, har han oaktadt sin skinande uppsyn och sina artiga fraser, mycken auktoritet ja äfven stridslystnad, och om han bestämt sig för att handla i en viss riktning, låter han icke inverka på sig af någonting — möjligen af pressen. Hans konversation är alltid intressant, han säger sina saker på olika sätt än alla andra, individuellt och oefterhärmligt. Hans röst har något vekt, kvinnligt, som först låter tillgjort, men i själfva verket ej är det.

Personligen är han en mycket vänlig, godmodig man, ständigt leende, gärna placerande ett skämt.

Han anses rik, men den senaste krisen säges icke passerat förbi utan att anställa åtskillig förödelse äfven i hans »bleckskrin».

Personer med liflig inbillning tycka sig finna i Mr Bonapartes drag en likhet med hans farfaders store broder, Napoleon I, men om också den framskjutande höga pannan och den böjda näsan angifva den napoleonska frändskapen, förtages detta intryck alldeles af den indragna hakan samt mest af det småborgerliga minspelet.

Hvarken Mr Bonaparte eller hans fru deltaga mycket i sällskapslifvet i Washington och ha ej häller på allvar flyttat hit. De ha endast förhyrt en mindre möblerad våning samt gifva sina större middagar och mottagningar på något hotell. De vistas i öfrigt så mycket som möjligt, alldeles för mycket säga somliga, i Baltimore, där de ha det mäst förtjusande hem, eller på sin ståtliga villa utom staden, där de bruka se mycket folk, och då det är en knapp timmes väg ha de ofta dit inbjudit gäster från Washington.

Mr Victor H. Metcalf, som under en kortare tid förestod arbets- och handelsdepartementet, är sedan förra året sekreterare för flottan, i hvilken funktion han just ej skurit lagrar. Han anses på denna liksom på sin förra post endast som ett villigt redskap för utförande af Roosevelts planer eller »policies» som det kallas här.

Han var under sex år medlem af »huset» och ansågs ha antagit sekreterareskapet endast för att lättare erhålla ett mandat till senaten från sin hemort, men den politik han påtvungits att följa torde grusat dessa förhoppningar. En framstående politisk skriftställare, Mr Ch. W. Thompson, skref för någon tid sedan om Metcalf: »I allmänhet hafva sekreterarna ett föga händelserikt lif, de lämna sin tjänst obemärkta och glömmas efter en vecka; ingenting återstår af dem utom ett dåligt oljefärgsporträtt, som upphänges i deras ämbetslokal nogrant påskrifvet med deras namn, på det att en glömsk allmänhet icke måtte få tillfälle att utropa: Hvem sjutton är den där? Hvarje astrolog, som uppställt ett sådant horoskop för Metcalf, skulle varit ursäktad».

Mr Metcalf, som i San Francisko gjort sig en vacker förmögenhet såsom advokat, är en mycket älskvärd man med utmärkta manér, särdeles korrekt i sitt uppträdande.

Hans fru, född Emily C. Nickolson, som är från Californien, anses vara ett begåfvadt fruntimmer och har en behaglig apparition. I frågor rörande sällskapslifvet är hon ett eko af Mrs Roosevelt och tager intet steg i afseende på visiter eller bjudningar utan att rådföra sig med »Hvita huset».

Om Mr George v. Lengerke Meyer, den nye Postmaster-General är ej mycket att säga. Han var business-man och har, efter att med tvifvelaktig framgång uppehållit ambassadörsposterna i Rom och S:t Petersburg, af presidenten kallats till sitt nuvarande ämbete förra året. Ännu har han emellertid ej gjort mycket väsen af sig men anses dock vara en framtidsman. Hans departement, som omorganiserats af Cortelyou och sedan dess nästan uteslutande skötts af »first assistant» (expeditionschef) Hitchcock, reder sig säkert Mr Meyer förutan.

Han är en mycket bildad man, icke utan estetiska intressen samt talar gärna om sina erfarenheter från vistelsen i olika europäiska hufvudstäder.

Mrs Meyer, född Alice Appleton, är en fulländad världsdam och har på kort tid förvärfvat sig en utmärkt ställning i »society»; de tvänne misserna Meyer äro måhända väl mycket impressionerade af hoflifvet i Europa. De känna sig ännu ej hemmastadda i societén i Washington, där de ej häller lyckats vinna större sympatier.

Sekreterare för inre angelägenheter är den unge Mr James R. Garfield, en son till den 1884 mördade presidenten med detta namn. Han anses som ovanligt framstående och har under den korta tid han förvaltat sitt ämbete helt och hållet omorganiserat sitt departement. Han tyckes alltid rufva på stora planer samt tar på sig en min, som kommer Eder att tänka på inskriptionen å främre plattformen i spårvagnarna: »Tala ej med motormannen». Säkert är emellertid, att han är mycket verksam, samt icke utan äregirighet. Han är icke rädd för någon, låter icke imponera på sig af hvem det vara må, känner bästa sättet att utföra hvad han föresatt sig och när han börjat något är han omöjlig att hålla tillbaka. Hans största fel torde vara att han synes tänka litet för högt om sig själf och låter denna själfbelåtenhet alltför mycket skina igenom.

Man förespår honom emellertid en lysande framtid inom administrationen, såvida han icke föredrager att återgå till den mera lucrativa advokatverksamheten.

Mr Garfield hör till presidentens intima samt är ofta i hans sällskap på ridturer samt nästan dagligen under våren hans medspelare på tennisbanan.

Hans trägna uppvaktning i »Hvita huset» har föranledt elaka tungor att föreslå honom att där anskaffa en fällsäng, för de tillfällen, då han ej kan slita sig från den executiva maktens närhet.

Hans unga hustru, född Helen Newell, är en enkel, rättfram och sympatisk person. Liksom Mrs Metcalf har hon helt och hållet underordnat sig Mrs Roosevelt och tillhör den intima klick som kretsar kring »Hvita huset».

De äga ingen förmögenhet och lefva ganska indraget. Man ser dem emellertid gärna i societén, där båda ha många vänner.

Gubben James Wilson, som i mer än 10 år förestått jordbruksdepartementet, är i politiskt hänseende en relik från den lincolnska æran så olik den moderna amerikanska typen af en konservativ politiker som något kan vara. Politiker är han ej heller. Han har emellertid under de snart elfva år han varit sekreterare för jordbruket utvecklat det åt honom anförtrodda departementet till en institution, som vunnit världsvidt erkännande och för den jordbrukande befolkningen i Amerika varit af allra största betydelse. Detta departement inrättades inte just därföre att man trodde, att det skulle vara till någon som helst nytta, utan för att tillfredsställa de ostyriga farmare, som nästan hotade att spränga det republikanska partiet i olika stater genom att grunda en mäktig förening kallad »Farmers Alliance».

De första jordbrukssekreterarna togo också sitt kall mera som ett skämt, men icke så Wilson, som gjort institutionen till ett ämne för stolthet åt sina landsmän. Det var han, som hade att taga itu med de stora köttrusterna efter Upton Sinclair’s afslöjanden.

Han är nu öfver 72 år gammal, men kry och obruten och om icke det demokratiska partiet kommer till makten, sitter han nog kvar på sin post till »dödagar». Han är änkling samt synes sällan i societén, men hans ogifta dotter, som förestår hans hus, brukar ibland deltaga i societélifvet och har sina vissa mottagningsdagar.

Det sist inrättade departement, nämligen det för handel och arbete, har till chef den förste jude, som någonsin suttit i kabinettet. Det är förre sändebudet i Constantinopel Mr Oscar S. Straus, som till den ansvarsfulla posten inkallats af presidenten, möjligen af politiska skäl men säkerligen äfven på grund af mannens framstående egenskaper.

Presidenten Cleveland, som insåg nödvändigheten af att hålla sig väl med det ständigt växande judiska elementet inom demokratiska partiet, till hvilket Straus då hörde, utnämnde honom till envoyé i Constantinopel, hvilken post han senare äfven innehade under Mc Kinley. När Roosevelt 1904 uppställdes till kandidat för återval öfvergick Straus till det republikanska partiet, hvilket för valets utgång i staten New York med sin miljon judar var af största betydelse.

Belöningen blef hans inkallande i kabinettet. Inom vissa kretsar har det väckt mycken opposition, ty han var den förste jude, som innehaft en plats i administrationen. Valet synes emellertid varit synnerligen lyckligt och, så vidt man får döma af hans ännu knappast ettåriga verksamhet som sekreterare, tyckes han med mycken kraft gripit sig an med de stora frågor, som stå på dagordningen, bl. a. emigrationens ledande till vissa distrikt.

Han har varit jurist, grosshandlare samt, såsom förut nämnts, diplomat, hvarunder han förvärfvat sig en omfattande erfarenhet, som gör honom särskildt lämpad för sitt ämbete. Han besitter stor allmän bildning och har utgifvit flere märkliga arbeten i nationalekonomi, historia m. m.

Han är en ovanligt liten man och ser ytterst obetydlig ut, men hans ögon lysa af intelligens, hans konversation är intressant och hans sätt mycket vinnande. Man ser honom dock ganska sällan annat än på officiella tillställningar och mottagningar.

Mrs Straus, född Sarah Lavanburg, är liksom sin man sällan ute i den stora världen.

I ett föregående bref ha vi sett huru »society» i hufvudstaden är sammansatt samt hvilka kvalifikationer man måste äga för att få räknas till de olika kotterierna inom denna selekta krets. Vi skola därföre nu så att säga rycka »the inner set» mera in på lifvet och i allra största korthet lämna några intryck från de icke officiella kretsarna samt omnämna några af de elegantaste och såsom tongifvande ansedda salongernas innehafvarinnor.

Husen i Washington äro synnerligen väl lämpade för mottagningar och fester; särskildt äro de för en del hitflyttade miljonärsfamiljer uppförda palatsen anordnade på ett sätt som göra dem till verkliga mönster för trefnad, elegans och praktiska anordningar, på samma gång som rummen äro ovanligt rymliga, gediget utstyrda och i allmänhet måttfullt dekorerade. Hvad åter möbleringen beträffar är svårt att säga detsamma. Den amerikanska möbeln är i allmänhet tung, öfverlastad, ännu bärande prägeln af 1860- och 70-talens »osmak» samt i regel, rent ut sagdt ful. Visserligen ser man i äldre, finare hem en del af dessa smakfulla nu så moderna engelska möbler i Chippendale’s stil eller med fina inläggningar från slutet af 1700-talet, men som sagdt oftast gör den amerikanska salongen ett intryck af tyngd och stelhet, som dock isynnerhet här i Washington på ett lyckligt sätt motväges af rikedomen på blommor, som smeka ögat hvart det än vänder sig. Redan yttertrappan är ofta en verklig parterr, tambur, trappor, salonger, ja den minsta vrå har sin beskärda del af denna blomstertribut, som är Washington-damernas stolthet.

Möbleringen i de elegantare hemmen skiljer sig i öfrigt föga från hvad ser i Europa och mottagningsrummen äro fyllda dessa numera i hvarje elegant europeiskt hem oundvikliga förgyllda, brocadklädda rokokomöbler, byråar, koketta »bonheurs du jour», »bergères» och »marquises» dock vanligen i imitationer, samt bric-à-brac, mången gång af tvifvelaktigt värde; däremot finner man icke sällan utmärkta målningar, alster af de gamle mästarna. Man är bjuden på »afternoon tea» t. ex. hos Mrs Ralph C. Johnson, i hvars salong man beundrar några af Reynold’s, Raeburn’s och Gainsbourough’s finaste porträtt, när så värdinnan för Eder ut i térummet, frågar hon Eder utan ostention, hvad Ni tycker om ett större mansporträtt, stående på ett elegant staffli. Det är helt simpelt en förstklassig Rembrandt, en tafla, som har sin plats i konsthistorien, och som man blir både häpen och gladt öfverraskad att finna här. Sådana små surpriser äro dock vanliga öfverallt i Amerika.

Hvad som äfven ger den eleganta Washington-damens miljö ett alldeles särskild behag är att man får ett intryck af att hon verkligen bor i sina rum och ej endast vistas där, när hon har sin mottagning eller bjudit främmande till middagen. Hela lifvet i de högre kretsarne är ju här anlagdt på umgänge, ej under då att hemmen också antagit denna prägel af sällskaplighet och intimitet, som äro så karakteristiska för societélifvet i den federativa hufvudstaden.

Ett af de förnämligaste hemmen i Washington är den rymliga villa, där Mrs John Hay, den berömde statsmannens änka, tager emot ett fåtal intima vänner, men hvars tröskel sedan Mr Hay’s död endast ytterst sällan öfverskrides af representanter för det mera bullrande sällskapslifvet och är alldeles otillgänglig för »climbers», d. v. s. personer, som försöka att »krafla sig med».

Mrs Hay är mycket rik; hennes fader, Mr Stone från Cleveland i Ohio, grundlade sin förmögenhet hufvudsakligen genom jordköp. Det är emellertid ej hennes förmögenhet, som gifvit henne den utomordentliga ställning hon intager i Washington. Hon är nämligen en högt bildad kvinna intresserad för konst, litteratur och musik, en kvinna som dessutom under mannens långa tjänstetid som »secretary of state» (utrikesminister) och ambassadör i London förvärfvat sig en världsvana och en förbindlighet i uppträdande, som man sällan finner till och med i de högsta kretsar i Europa.

Det är i öfrigt ganska intressant att konstatera huru många charmanta damer man möter här i sällskapslifvet. Rikedom, oberoende och själfständighet ha redan i ungdomen gifvit den fina amerikanskan något af denna otvungenhet och säkerhet i uppträdande, som af ålder varit karakteriska för damerna i gamla världens högaristokrati, hvilkas ansiktsdrag ofta återspegla själfkänsla och välvillig nedlåtenhet, men sakna den af smärre hushållsbekymmer och undergifvenhet ofta nog nedtyngda europeiska genomsnittskvinnans småborgerliga uttryckslöshet. När så tillkommer att amerikanskan ända in i sin ålders sena höst icke upphör att kläda sig med raffinement och att göra toiletten till ett verkligt studium, är det endast helt naturligt att här utvecklats en typ, som kommer »la grande dame» mycket nära. Det är endast skada för amerikanskorna, att denna högst charmanta företeelse endast sällan kommer öfver till Europa, där den helt visst väsentligen skulle uppväga det ogynsamma intryck, som vissa framfusiga och påflugna yngre yankeedamer gjort i de högre kretsarna i Europas hufvudstäder.

En sådan charmant äldre dam är Mrs Hay och hennes hem har på samma gång en prägel af gammaldags hemtrefnad och gedigen lyx, men till societéns stora sorg är det numera nästan endast för större familjefester som Mrs Hay öppnar sina salonger. Mrs Hay synes så att säga aldrig ute i stora världen och har exempelvis sedan mannens död ej visat sig på presidentens officiella mottagningar, men privat tillhör hon den intimaste umgängeskretsen i det »Hvita huset» och icke sällan mottager hon besök såväl af presidenten som af Mrs Roosevelt, en ära som hon delar med endast helt få utvalda. Någon ledande ställning i det moderna Washingtons sällskapslif intager hon således ej numera, men endast känslan af att hon finnes där och bebor sin präktiga, midt emot »Hvita huset» belägna villa bidrager indirekt att förläna glans åt »society».

Mrs Hay har en son och tvenne gifta döttrar Mrs Payne Whitney och Mrs James W. Wadsworth.

Mrs Levi Z. Leiter är en annan rik änka, men till skillnad från Mrs Hay har hon ej utan åtskilliga svårigheter lyckats eröfra den ställning inom den mest exklusiva klicken, som hon nu obestridligen intager. Hennes man var kompanjon med den omätligt rike Marshall Field i Chicago och om icke så rik som denne, lämnade han dock en ansenlig förmögenhet. Mrs Leiter är en kvinna med energi och starkt utprägladt begär att, som man säger »flyta ofvanpå». Efter mer eller mindre lyckade försök att »komma med» i Europas högre kretsar slog familjen sig ned i Washington, där dock Mrs Leiter i början mottogs temligen kyligt. Genom träget arbete och genom att ej låta nedslå sig af motgången är hon nu utan tvifvel en af de ledande i Washingtons »inner set». Till hennes slutliga framgång har naturligtvis i hög grad bidragit tvenne af döttrarnas lysande giften inom den brittiska högaristokratien. Den äldsta, för ett år sedan aflidna dottern, Mary Victoria, blef gift med den bekante lord Curzon, vice-konungen i Indien och den tredje, Daisy, är grefvinna af Suffolk. Äfven den andra dottern, Nancy, är gift i England med en obetitlad ehuru högättad engelsman majoren Colin P. Campbell.

Detta var emellertid nog för att, först på glänt och sedan på vid gafvel, för Leiterska familjen öppna förut obevekligt stängda dörrar. Mrs Leiter, som i år gifvit flera lysande fester, särskildt med anledning af sonen Josef Leiters förlofning, bebor sitt eget vid Dupont-platsen belägna präktiga palats, som utgör ett af den vackra platsens förnämsta prydnader. På spe kallas hon »the Duchess of Dupont cercle».

Icke mindre ståtligt är Mrs Townsends omfångsrika hotell vid Massachusettsavenyen, innehållande som det säges öfver etthundra rum. Mrs Townsend är äfven änka samt mycket rik och har en dotter, Miss Mathilde Townsend, som nyligen uppgifvits vara förlofvad med den unge härtigen af Alba, som dock, då hemgiften icke var mer än en miljon francs om året, lär ha afbrutit underhandlingarna. Hon ser mycket folk och hennes fester anses höra till de mest fulländade, som gifvas i Washington. Dottern intager en ledande ställning inom Washingtons kvinliga »jeunesse dorée», dit äfven räknas den vackra Miss Fredrica Morgan, som gjorde en så lysande debut i sällskapslifvet under förra säsongen.

Bland tongifvande änkefruar är äfven Mrs James Mc Millan, en af de mera framstående; hennes man, mångmiljonär, var senator från Michigan samt en mycket bemärkt personlighet.

Till samma klass af rika änkor höra: Mrs Garret Q. Hobart, Mrs Mark Hanna, Mrs Philip Sheridan, Mrs Nicolas Fish, Mrs Rob. R. Hitt samt Mrs George Pullman, änka efter bekante konstruktören af de berömda järnvägsvagnarna, som bära hans namn.

En miljonärsfamilj, som under senare år intagit en viss ställning är den Walsh’ska. Mr Walsh som gjort sig en stor förmögenhet genom lyckade spekulationer, har åt sig låtit uppföra ett vackert palats, hvilket med skäl anses såsom ett af de prydligaste af de många kostbara enskilda bostäder man under senare tiden sett växa upp i den fashionabla delen af Washington. Fullt accepterad i den innersta kretsen är dock ej familjen Walsh, men som de äro oerhördt rika och då det särskildt i år varit ganska ondt om större fester har societén varit ganska nådig mot dem och t. o. m. visat glömska af de skandalösa uppträden, som kännetecknade en af dem för ett par år sedan gifven fest, där på morgonsidan salongerna sägas mera liknat en »bar» i New York än ett samlingsrum för eliten af hufvudstadens societé.

Ett ungt par som under senare år vunnit mycket insteg i societén är Mr och M:rs Larz Anderson, hvilkas förmögenhet räknas i miljoner. De ha ett af de vackraste husen i Washington och utöfva storartad gästfrihet. Mrs Anderson är mycket elegant och har mycken smak, hvarpå hennes toiletter och hennes charmanta med konstsaker och antikviteter uppfyllda hem bära vittne. Oaktadt den succé de kunnat glädja sig åt, säges det dock att de icke ogärna skulle hyra ut sitt italienska palats vid Massachusetts avenue och slå sig ned i Boston, Mrs Andersons hemort. Det lär tillochmed varit tal om att huset skulle förhyras för tyska ambassadens räkning.

Mr Anderson, hvars namn tyder på svenskt ursprung, hade själf ingen nämnvärd förmögenhet, då han gifte sig med den unga Miss Perkins, som var mycket rik genom arf från sin morfar M:r Weld. De stå i släktskapsförhållande till presidenten Roosevelts svärson Mr Longworth, hvars moder är syster till Mr Andersons mor. Under vår-säsongen bruka de med en skara gäster göra utflykter på sin magnifika jakt. Skulle de besluta sig för att afflytta från Washington, komma de helt säkert att lifligt saknas i »the inner set» där Mrs Anderson intager en ledande ställning.

Ett alldeles särskildt och i viss mån enastående rum i societén intages af de tre misserna Patten, hvars vackra hus vid Massachusetts avenue fått namnet »Irländska legationen» eller rättare, sedan några år, »Irländska ambassaden» på grund af misserna Pattens ihärdiga ansträngningar att hålla sig väl med allt hvad diplomater heter och spela rådgifvare för nykomlingar.

Dessa systrar, Mary, Nellie och Josephine äro af låg irländsk extraction men i besittning af ganska stor förmögenhet ha de lyckats att få insteg i den diplomatiska klicken utan att egentligen äga några förutsättningar. Under lord Pauncefoot’s och franske ambassadören Cambon’s vistelse här gjorde misserna, som fransmännen säga, »la pluie et le beau temps» inom diplomatkretsarna, men sedan såväl Lady Herbert som senare madame Jusserand nekat att konsultera Miss Mary Patten har deras stjärna varit något i sjunkande. Tvenne andra systrar är gifta, däraf en med general Corbin, som haft åtskilligt obytt med presidenten Roosevelt. Misserna Patten voro ej heller inbjudna till Miss Alice Roosevelts bröllop, när hon 1906 gifte sig med Mr Longworth.

Deras vid Massachusetts-avenyen belägna hus var en af de första mera betydande privata villorna i stadens nuvarande finaste kvarter och anses det, att de just tack vare denna sin magnifika bostad lyckades draga till sig vissa tongifvande diplomater. Till den finfinaste klickens helgedom ha de dock ännu ej lyckats få tillträde. Miss Mary Patten har haft många giftermålsanbud, men tyckes ännu ej kunnat bestämma sig. Man talade förra året mycket om danske ministern, kammarherre Brun såsom en af hennes lifligare beundrare. Går herr Brun till London som minister, kanske Miss Patten nappar på kroken.

Mr och Mrs Perry Belmont af den inom den högre finansen så bekanta newyorkfamiljen hitflyttade för några år sedan och åstadkommo en verklig uppståndelse inom societén, som så att säga delades i tvenne fiendtliga läger, åtminstone för så vidt det gäller Belmonts accepterande eller ej. Striden, som i år något lagt sig, fortfar dock ännu.

Mrs Belmont, född Jessie Robbins, dotter af en rik droghandlande från Brooklyn, är skild från sin första man, Mr J. Sloane, och detta är åtminstone den synliga orsaken till att en stor del af societén nekat att taga emot henne. Särskildt har fru Roosevelt och hennes intimare krets visat sig obevekliga; sålunda ha Belmonts ännu ej vunnit tillträde till mottagningarna i »Hvita huset». Mr Belmont har varit medlem af kongressen samt en kort tid minister i Spanien. Han, som tillhör det demokratiska partiet, är redan därigenom icke egentligen »persona grata», oaktadt han var en bemärkt personlighet långt innan presidenten Roosevelt började komma upp på den politiska horisonten.

En bland de mest lysande fester, som gifvits i Washington under senare år var den mycket omtalade musikaliska soiré, som Belmonts anordnade under deras första säsong i hufvudstaden, då Caruso mot ett fabulöst arvode efterskrifvits från New York. Supén serverades på den präktiga silfverservis, som Belmont’s morfader, den bekante kommendören Perry, erhöll i present, sedan han undertecknat det första handelsfördraget med det dittills för utländsk handel otillgängliga Japan. Vid denna fest lyste den officiella världen med sin frånvaro och utom diplomater voro endast helt få af de »inner set» tillstädes.

Belmonts ha emellertid ej nedlagt vapnen och äro på god väg eröfra sig en utmärkt ställning i Washington, där de vid New Hampshire-avenyen just nyss åt sig låtit uppföra ett verkligt palats, som säkerligen kommer att bli en medelpunkt för nästa säsongs sällskapslif.

Mr och Mrs George W. Vanderbilt, ett ungt miljonärspar af den bekanta newyork-familjen ha visserligen under de tvenne senaste säsongerna sett en del folk i sin förhyrda bostad, men de stora förhoppningar på lysande fester i deras hem, som societén gjorde sig, vid ryktet om deras flyttning till Washington ha ej förverkligats, ty Vanderbilts se hellre sina vänner på sitt i N. Carolina belägna magnifika slott Biltmore, en possession värdig en engelsk härtig, där de ofta bruka att samla kring sig en lysande skara af nöjessökare från Washingtons och New Yorks mest selekta kretsar.

Bland andra damer, som äro framstående inom societén må nämnas Mrs James Pinchot, Mrs Jos. Hobson, Mrs Thom. Nelson Page, hvilken senare varit mycket verksam i fråga om att motarbeta Mrs Perry Belmont, samt Mrs Mc Clean, hvars intressanta italienska palats i Sienastil är en af Washingtons arkitektoniska sevärdheter.

Kongressledamöter med fruar synas icke särdeles mycket i »the inner set». Endast ett tiotal senatorsfamiljer och kanske blott hälften så många från representanthuset bruka, utom vid middagsbjudningar och på större mottagningar, deltaga det mera selekta sällskapslifvet.

Senator Henry C. Lodge, från Massachusetts, en fint bildad man och framstående skriftställare samt hans charmanta fru ha ett vackert hem vid Massachusettsavenyen, där de samla kring sig en krets af vänner ur de finaste kretsarna såväl af »the inner set» som af den politiska och den litterärt intresserade världen. De ha kanske den enda salong som kan göra anspråk på att kallas ett politiskt-litterärt centrum. Alla frågor af vikt så väl politiska som sociala äro redan i sitt allra första skede diskuterade där. Familjen står på en mycket intim fot med presidentens och Mr Lodge säges vara den ende, som tilltalar presidenten med förnamnet Theodor, ty om Roosevelt annars omtalas endast som »Teddy», aktar man sig noga att säga det i hans närvaro.

Senator Chauncey M. Depew, som anses representera det Vanderbiltska intresset inom kongressen, är nyligen omgift och har jämte sin unga fru, född May Palmer, utan att fullständigt lyckas, sökt komma in i »the inner set». De bebo ett af de finaste hus, som finnas att hyra i Washington, det s. k. »Corcoran-huset», som af gammalt ansetts så förnämligt, att det nästan förlänar ett slags adelskap åt den som bebor det. Det oaktadt har det dock visat sig, att senator och Mrs Depew, som visserligen förmått corps diplomatique att tämligen allmänt hedra deras fester med sin närvaro, ej i öfrigt haft den framgång de eftersträfvat.

En annan senator, som, om icke så gammal som Depew, dock icke längre är ung, men efter tjugoårigt änkestånd gift sig med en helt ung dame, Josephine Boardman, är förre guvernören i Massachusetts, nuvarande senatorn Winthrop M. Crane. Han är en betydande figur i senaten och har omtalats såsom blifvande vise president. Mrs Crane, som före sitt äktenskap var intim väninna med Daisy Leiter, nu grefvinnan af Suffolk, blef genast efter sitt inträde i societén såsom gift medelpunkten i de gladare senatorskretsarna och skulle helt säkert med allmän tillfredsställelse hälsas såsom vise presidentska.

Bland senatorsfamiljer, som länge varit betydande inom Washingtons sällskapslif och isynnerhet i år hört till de mest omtalade är den Elkinska, då ju miss Catherine Elkins uppgifvits vara utsedd till brud åt den unge härtigen af Abruzzerna. Man skulle kunna fylla volymer med allt det prat, som denna förbindelse framkallat, och den hemlighetsfullhet, som omgifvit dels prinsens besök här, dels underhandlingarna, ha i månader satt såväl onda som goda tungor i rörelse.

Miss Elkins är, utan att vara en skönhet, en mycket behaglig ung dame med utprägladt intresse för sport och är en lika djärf som skicklig ryttarinna, som vunnit många pris vid de här så talrika hästutställningarna. Hon blir säkert en prydnad för det annars för sina skönheter så bekanta italienska hofvet, vare sig hon nu som kunglig prinsessa eller som morganatisk gemål kommer att göra sitt inträde i Qvirinalen.

Senator Stephen B. Elkins anses vara ganska rik, ehuru hans förmögenhet säges undergått en betydande reduktion i den senaste krisen. Han är senator för W. Virginia samt intager en framstående ställning i senaten. Han har flere barn dels i ett föregåande gifte, dels med sin nuvarande fru, som är dotter till den åttiårige f. d. senatorn Henry Gassaway Davis, hvars förmögenhet, lågt räknadt, anses öfverstiga 30 miljoner dollars. Gubben Davis är en hedersman af gamla stammen, som från järnvägskonduktör bragt sig upp till den framstående och högt ansedda ställning han nu intager. Han var 1904 demokraternas kandidat till vicepresident.

Bland de inom societén synliga medlemmarnas af representanthuset fruar, är ingen mera känd än Mrs Alice Longworth, »kronprinsessan» som vissa tidningar envisas att kalla henne, på samma gång som Mr Longworth tilldelas titeln af »kronprins». Alltsedan presidenten Roosevelts dotter presenterades i stora världen har hon helt naturligt varit en centralfigur i de kretsar eller kotterier, där hon rört sig. Detta säkerligen i viss mån beroende på hennes säregna ställning till det »Hvita huset,» från hvars inflytande hon dock nu alldeles emanciperat sig, men äfven till följd af hennes glada och hurtiga sätt, hennes goda humör och framförallt den mer än vanligt utmärkta uppfostran hon åtnjutit, och som gör henne till högst intressant personlighet. Hon har aldrig kunnat anses såsom vacker, men besitter mycken charm och är icke utan kvickhet och fyndighet samt äger noggrann kännedom om sättet att behaga. Hennes något fria sätt och sinne för skämtsamma puts ha dock skaffat henne ovänner, men då hon onekligen är originell och, ehuru ej ointresserad för politiken, aldrig lånat sig till intriger, har hon å andra sidan förvärfvat sin en stor vänkrets, som säkerligen med saknad skulle se henne lämna Washington för att i egenskap af ambassadris åtfölja »gemålen,» till den af honom, såsom det påstås, eftersträfvade ambassadörsposten i Japan. Man talade redan i vinter mycket om att Mr Longworth skulle efterträda Mr Tower som ambassadör i Berlin, men ehuru rätt förmögen ansågs dock presidentens måg, åtminstone så länge modern lefver, icke kunna disponera tillräcklig inkomst för att på ett värdigt sätt uppehålla Tower’s traditioner af obegränsad gästfrihet inom societén i Spreestaden.

Mrs Longworth har vissa pretentioner på att vara mycket elegant, men hennes toiletter utmärka sig just för hvarken raffinement eller smak. Alltid litet öfverdrifvet, litet för »voyant», men icke utan en viss originalitet. Hon har kreerat en blå färg kallad »blue Alice» och man ser henne ofta i blått af olika nyanser. Nyligen kunde man få se henne på promenaden med ljusblå knäppkängor. En fin dam i Europa skulle ej finna det distingeradt, men i Amerika, där man alltid söker att få klädning, hatt, kappa, skodon, strumpor o. s. v. »to match», väckte det ej vidare uppseende.

Mr Longworth är en begåfvad musiker och det longworthska hemmet är medelpunkten för det musikaliska elementet inom hufvudstadens societélif. Han hör till eleganterna i representanthuset, hvars koryféer i allmänhet icke kunna beskyllas för att i någon högre grad skatta åt det yttre. Huruvida Mr Longworth kommer att eftersträfva återval i höst torde vara osäkert, men som han icke är utan ärelystnad, har han nog ännu ej sagt sitt sista ord, allrahelst han sannolikt i en icke allt för aflägsen framtid kan pretendera ett mandat till senaten från sin hemort Ohio, där han är en framstående advokat.

Washington så att säga hvimlar af generaler och amiraler. Der finnes minst 100 stycken sådana, af hvilka en del med sina familjer deltaga i sällskapslifvet, äfven i »the inner set», men egentligen har det militära elementet bildat en klick för sig. En bland de mest betydande och på samma gång i alla kretsar gärna sedda militärerna i hufvudstaden är den från senaste kriget med Spanien så bekante amiralen Dewey, hvars familj intager en bemärkt ställning i »society». Att amiralen till sin ganska exentriska unga fru skänkte det honom genom nationalsubskription öfverlämnade huset i Washington väckte på sin tid både förvåning och förtrytelse, men denna omständighet synes alls icke inverkat på de tongifvande washingtonkretsarnas sympatier för honom, ty dessa äger han i alldeles ovanlig grad.

General Draper, som varit ambassadör i Rom, och Mrs Draper tillhöra likaledes de familjer, som gifva éklat åt »the inner set», till hvars mera bemärkta medlemmar de räknas, allrahelst deras stora förmögenhet sätter dem i stånd att se mycket folk.

Egentligen borde man bland den mångfald intressanta och på de olika områden framstående personer, som röra sig i Washingtons fashionabla kretsar omnämna ännu en hel del andra jämte dem, som nu passerat revy, men då här ingalunda varit meningen att uppställa en medtäflare till det under semi officiell redaktion utgifna »social register» må här sättas punkt i tanke att nykomlingen, som ögnar igenom de nu anförda namnen i någon mån känner sig hemmastadd vid sina första visiter i Washingtons salonger.

Man måste vara amerikan för att förstå sig på och uppskatta den amerikanska politiken, ty den företer verkligen sådana irrgångar, innebär så många motsägelser och är på det hela så föga intressant, åtminstone i dess nuvarande färglösa skick, att en främling icke utan alldeles speciella förutsättningar kan afvinna den något egentligt intresse. Fruntimren, utom i ytterst få fall, syssla ej med politik i egentlig bemärkelse, men som allting här användes att befordra politiska syften ha naturligtvis politiker af olika färg slagit mynt af kvinnans verksamhet i välgörenhetens, religionens och antirusdrycks-agitationens tjänst. Kvinnorna utöfva därföre indirekt ett icke obetydligt inflytande på det politiska lifvet, men för sina egna politiska s. k. rättigheter ha de i allmänhet endast föga smak, isynnerhet är detta fallet med damerna i det högre sällskapslifvet. I några stater äga ock kvinnorna redan rösträtt.

Politik, sådan den gestaltar sig i Amerika, företer redan för det manliga släktet icke så litet af ett mysterium och för kvinnorna är den helt enkelt obegriplig. Man skulle lika gärna kunna begära att fruntimren vore experter i krigstaktik som att de skulle vara mäktiga att förstå sig på den invecklade fråga, som amerikanerna ge det lysande namnet »politics». Till största delen är politiken i händerna på personer, som icke just äro kända för förfining och idkas hufvudsakligen i en omgifning, som har allt annat än salongernas atmosfer. Politik och societé i Amerika, utom i en mycket ringa grad i Washington, säger en författare i »Harper’s Weekly», gå icke hand i hand.

Om Mrs Longworth, presidentens dotter, i år varit en mer än vanligt flitig gäst på läktarna under kongressens sammanträden, torde man, utan att vilja vara elak, däri snarare se en önskan att synas intresserad för mannens karriär än ett verkligt intresse för politiska frågor.

Man hör i allmänhet ej talas om mer än tvenne politiska partier. Dessa äro det republikanska och det demokratiska, d. v. s. de mera konservativa och de s. k. frisinnade. Frågar man någon på samvete hvaruti skillnaden mellan dessa partiers program egentligen består, får man ofta till svar: »Det ena sitter vid makten och det andra vill komma dit.»

Det är just detta förhållande, som gör den amerikanska inrikespolitiken så intresselös, ty ingenstädes har politiken såsom här i Amerika blifvit ett rof för yrkespolitiker af ofta nog ytterst tvifvelaktig halt.

Det republikanska partiet är protektionistiskt samt negervänligt, det demokratiska som till stor del har sina tillskyndare i sydstaterna, håller däremot på en moderat frihandel, men vill ej gifva negrerna full likställighet med öfriga medborgare samt är mot kolonipolitiken. I öfrigt kan man säga att de båda partierna endast strida om makten, som medför rätten att tillsätta tusentals väl aflönade statsämbeten, hvilkas innehafvare naturligtvis måste vara renhåriga, pålitliga medlemmar af partiet och vid alla tillfällen arbeta i dess intressen.

Republikanerna tro alltjämt att de äro sannskyldiga republikaner och likaså äro demokraterna öfvertygade att de, och endast de, äro representanter för sann demokrati. Detta är emellertid endast en illusion, ty båda partierna ha gjort så många konsessioner åt hvarandra, voterat tillsammans i så många frågor, att man i själfva verket har svårt att leta ut ett begränsadt program för det ena eller andra partiet. Presidenten Roosevelt har alltid tillhört det republikanska partiet, till hvars främsta förmågor han med allt skäl räknas, men hans nuvarande politik och den »platform» han med sin energi vill påtvinga sina partivänner äro i själfva verket mycket aflägsna från de gamla republikanska idealen. I mer än ett hänseende har han hämtat sina inspirationer från demokraterna, ja t. o. m. från det i Amerika ännu jämförelsevis obetydliga socialistpartiet.

Att denna sakernas ordning ofördelaktigt inverkat på det politiska lifvet är tämligen tydligt, då ju brytningar och strid äro de förnämsta botemedlen mot politisk ofruktsamhet. Den nuvarande färglösheten inom de ledande partiernas politik kommer endast att bereda vägen för socialisterna, som, om också deras idéer ännu haft föga framgång här i landet, dock uppträda med ett skarpt begränsadt program, för hvars genomförande de offra allt utan att kompromissa och köpslå med motståndarna, en taktik som alltid imponerar.

Partiorganisationen är i Amerika idealisk från partisynpunkt sedt, men ju starkare organisationen är, desto mindre har naturligtvis individen att säga och talet om politisk frihet blir här endast ett tomt ord, ty hvarje man lyder endast order och ordern kommer från ett fåtal tränade politiker, som sköta det hela och emot hvilkas ukaser det icke lönar sig att strida.

Liknande organisation återfinnes ju äfven i andra länders politiska partier, men ingenstädes torde de personliga fördelarna af det ena eller andra partiets seger vara så påtagliga som här, där politiken skötes affärsmässigt och strängt taget också betraktas som affär.

För de människor, som bekymra sig om politiken ställer sig frågan så: »Hvilka personliga fördelar kan jag ha genom att rösta så eller så?» Sedan saken noga öfvervägts går man till valurnan väntande i en eller annan form sin belöning. Hvarje man, som före valen inregistrerats i partiet är af kretsstyrelserna noga bevakad och skulle han ej rösta i önskad riktning, kan han vara säker om att ej få vara med om delningen af den stora politiska tårtan, som varit hela kampanjens egentliga föremål.

Detta hindrar likväl ej att ju mera man studerar den år 1789 antagna amerikanska federativa konstitutionen, måste man ur många synpunkter beundra den på samma gång som man icke kan underlåta, att anse att den, som ursprungligen var afsedd för omkring tre miljoner individer, är föråldrad och icke mera tillfyllest för en stor nation af nittio miljoner invånare, representerande de mest olika raser och intressen.

Att här i detalj redogöra för det politiska maskineriet inom Förenta staterna är ingalunda meningen, men då man på andra sidan Atlanten så litet känner till huru den stora republiken styres, må i allra största korthet några ord ägnas däråt.

Den nordamerikanska federativa republiken består af 46 olika genom en gemensam konstitution förenade republiker samt diverse kolonier och territorier.

Dessa stater ha sina egna konstitutioner, sina egna lagar, sina riksdagar (»legislatures») och sina presidenter eller som de kallas guvernörer. Riksdagen i staterna består af tvenne kamrar eller »hus», ett öfre, senaten, vald för 2 år, och ett nedre, »the assembly», vald för 1 år. Kamrarna syssla med statens alla inre angelägenheter, stifta lagar, anslå medel till statens utgifter o. s. v.

Guvernörerna, som väljas genom allmänna val för tvenne år, äro utrustade med ganska stor makt och kunna genom veto i viss mån fördröja verkställandet af lagar, som antagits af »the legislature».

Hvarje gång ett parti blifvit slaget och majoriteten öfvergått till motpartiet göres »rent hus» bland statsämbetsmännen, och pålitliga partimedlemmar insättas på de flesta poster, i enlighet med bruket inom den federativa administrationen.

De särskilda staternas förhållande till utlandet är helt och hållet öfverlämnadt till den federativa regeringen att ombestyra, likaså allt rörande post, tullväsen, patenträtt, m. m.

Allmän rösträtt är införd öfver allt, men i de olika staterna äro betingelserna för utöfvande däraf icke desamma. I vissa stater t. ex. har man gjort åtskilliga inskränkningar, afseende att utestänga negrerna från rösträtt, och talet om politisk likställighet där är helt enkelt alldeles missvisande. Kvinnorna äga i fyra stater allmän rösträtt, men intresset för införande däraf i öfriga stater har visat sig ringa och torde ännu länge komma höra till de fromma önskningarna.

I Washington hör man emellertid föga talas om hvad som sker i de särskilda staternas politiska kretsar och det är endast vid valperioderna, som ett mera lifligt intresse för dithörande ting gör sig gällande, dock anknyter sig intresset mest till guvernörsvalen, så mycket mera som invånarne i Columbiadistriktet, där hufvudstaden är belägen, icke äga rösträtt och själfva staden Washingtons angelägenheter handhafvas af kongressen, som ju väljes af hela landet.

Nu några ord till belysande af själfva den stora federativa republikens styrelseform.

President och vice president väljas genom elektorer hvart fjärde år för en period af fyra år. Elektorerna väljas inom de olika staterna, efter växlande regler, till lika stort antal som hvarje stats senatorer och representanter i kongressen, men hvarken senatorer, representanter eller förtroendeämbetsmän kunna därtill utses.

Till president kan ingen väljas, som ej uppnått 35 års ålder eller är infödd medborgare af Förenta staterna. Hans makt är i själfva verket mycket stor och hans inflytande i viss mån betydligt större än en konstitutionell regents. I krigstider kan han t. o. m. uppträda med en diktators oinskränkta myndighet. Hans rätt att genom »messages» eller skrifvelser till kongressen yttra sig utan någon som helst reserv öfver frågor, som ligga honom om hjärtat, öfverträffar vida icke blott t. ex. presidentens i Frankrike utan äfven själfva ryske czarens, hvilka nödvändigtvis måste uppträda mycket hofsamt, bundna som de äro af konstitutionerna och därföre öfverlämna det mera direkta ingripandet i politiken åt sina statsministrar eller konseljpresidenter. Förut har påvisats att presidenten så att säga utom sin funktion som president äfven är sin egen premierminister och att departementscheferna äro att anse såsom hans privata sekreterare.

Presidenten kan genom veto döda hvarje af kongressen antagen »bill», åtminstone för en viss tid, men måste i sådant fall återsända det af honom icke sanktionerade kongressbeslutet till kongressen inom tio dagar. Om då båda husen besluta att återupptaga en sådan »bill» och på nytt antaga den med ⅔-dels majoritet såväl i senaten som i »huset», blir den lag utan presidentens signatur, annars får den förfalla.

Den enda inskränkningen i hans myndighet är den kontroll, som af senaten utöfvas öfver hans utrikespolitik, samt den rätt senaten äger att ej godkänna presidentens utnämningar af högre federativa ämbetsmän.

Kritik öfver presidentens åtgärder kan likväl äfven utöfvas därigenom, att representanthuset i dess helhet alltid omväljes en gång under presidentens »regeringstid». Skulle valmännen icke godkänna en presidents politik, sända de vid första val ett mot honom ogynnsamt stämdt representanthus till kongressen, sålunda läggande sitt misshag i dagen. Som presidenten alltid tillträder sitt ämbete med majoritet i »huset», har han svårt att genomföra sitt program utan en sådan, då ju anslagsfrågor äro beroende af »husets» godkännande.

Naturligtvis är han äfven underkastad kritik vid nästa presidentval, men med de medel hvaröfver han förfogar, blir han lätt, om han är en framstående man, omvald eller kan påverka valet i den riktning han önskar. Ingen president har hittills innehaft ämbetet mer än under tvenne perioder och föga sannolikt är att Mr Roosevelt vid kommande val är hugad att mottaga ett mandat, äfven om det skulle erbjudas honom. Att hans politik likväl kommer att i hufvudsak upprätthållas af efterträdaren torde få anses såsom gifvet, såvida icke det demokratiska partiet skulle komma till makten, hvilket dock är föga troligt, då detta parti i högre grad än det republikanska är splittradt och i brist på män, som äga allmänhetens förtroende.

Till presidentens funktioner hör att afsluta fördrag med främmande makter, men dock endast med senatens godkännande, att sammankalla kongressen till urtima möte, mottaga sändebud, samt att vara öfverbefälhafvare öfver den federativa armén och flottan äfvensom öfver de olika staternas milis, när den är inkallad till tjänstgöring inom Förenta staterna.

Kongressen, som sammanträder i den federativa hufvudstaden hvarje år den 1 december, består af senat och representanthus (»huset»). — Senaten har nu 92 medlemmar, d. v. s. tvenne för hvarje stat oberoende af staternas storlek eller invånaretal. De väljas af »legislaturen» (riksdagen) för en tid af sex år, måste varit bosatta inom staten sedan minst 9 år samt uppnått 30 års ålder. En tredjedel af dessa senatorer afträda hvartannat år, så att hela senaten förnyas hvart sjätte år; detta är dock endast nominelt, ty under senare tider har alltmera blifvit regel att omvälja senatorerna, af hvilka många, som nu sitta i senaten, innehaft sina platser i öfver trettio år.

Man har kallat senaten »miljonärernas klubb», en benämning, som i viss mån haft sitt berättigande, men numera ingalunda är karakteristisk, ehuru alltjämt några af landets rikare män tillhöra denna församling. De stora finansiererna äro alltför sysselsatta med »money making» för att offra sin tid i Washington, hvarföre de föredraga att med de medel, som stå dem till buds låta välja senatorer till bevakande af sina intressen. En järnvägsmatador t. ex., som, på grund af de hundratusentals tjänstemän och betjänte, hvilka äro beroende af honom, disponerar öfver en mångfald röster till »the legislatur» kan därföre ofta nog insätta elektorer i tillräckligt antal för att tillförsäkra sig majoritet för sin kandidat vid senatorvalen.

Senaten voterar för sig, ej gemensamt med »huset» samt äger att godkänna eller underkänna presidentens fördrag med utländska makter eller hans utnämningar af högre federativa ämbetsmän såsom domare i högsta domstolen, departementschefer och ambassadörer. Dessutom har den domsrätt i vissa fall.

Representanterna, som väljas alla jämna år inom de olika staternas valdistrikt till ett antal som beror på invånareantalet, äro nu 390 stycken, däraf såsom ett exempel: 37 från staten New York, men från flere stater endast 1. De måste ha fyllt 25 år, varit medborgare af Förenta staterna i minst 7 år samt vara bosatta inom den stat, hvilken de äro kallade att representera. »Huset» sammanträder liksom senaten hvarje år. Det utser sin egen talman (speaker) och denne, såsom förut påvisats, tillsätter utskotten.

Husets makt är så att säga endast legislativ och ej såsom senatens exekutiv, men det har å andra sidan uteslutande rätt att framlägga s. k. »revenue bills» samt kan genom sin hållning i anslagsfrågor visa sin myndighet.

Den nuvarande sammansättningen af »huset» är såtillvida ganska betecknande som den visar hvilket oerhördt inflytande inom den amerikanska politiken utöfvas af juristerna. Af de 390 medlemmarna äro icke mindre än 255 praktiserande jurister, blott 23 äro s. k. yrkespolitiker och 20 äro tidningsmän. Af öfriga grupper må nämnas handels- och finansmän 48; jordbrukarne äro representerade endast af 10.

»The supreme court» eller den federativa högsta domstolen åtnjuter i Amerika ett ofantligt stort anseende och intet exempel lär finnas på att den öfverskridit sin befogenhet eller att någon dess medlem visat sig ovärdig den höga funktion som blifvit honom anförtrodd. Den makt inom den federativa administrationen som utöfvas af »the supreme court» är i själfva verket så stor att den i viss mån kan sägas öfverträffa såväl presidentens som kongressens. Hvarje lag som antagits af kongressen och godkänts af presidenten kan nämligen af högsta domstolen förklaras inkonstitutionel, hvarigenom den upphäfves och kongressens beslut anulleras. Högsta domstolen är således ett slags väktare, som har folkets uppdrag att vaka öfver konstitutionens helgd.

Dess medlemmar äro 9, däraf en kallad »chief-justice», dess beslut afgöras med enkel majoritet. En enda röst är således nog för att omintetgöra hvad kongressen efter mogen öfverläggning beslutit. Mot denna domstols beslut finnes ingen apell och den amerikanska konstitutionen är hart när omöjlig att ändra. Man inser däraf huru stor makt »the supreme court» utöfvar.

Då ju medlemmarna af »the supreme court» utnämnas af presidenten och utnämningen godkännes af senaten har man däri sett en fara, som dock endast är skenbar, ty domrarna utses på lifstid eller för så lång tid de själfva önska att behålla ämbetet, hvilket förhållande gör, att t. ex. presidenten Roosevelt under sin 8-åriga presidenttid ej haft tillfälle att utnämna mer än en medlem af högsta domstolen. Af de nuvarande nio medlemmarna äro tre utnämnda under det demokratiska partiets auspicier, de sex öfriga ha republikanska presidenter att tacka för sina mandat, däraf en så långt tillbaka som 1877. Chief-justice är den högt ansedde Melville W. Fuller.

Man må hysa monarkiska eller republikanska tänkesätt, man måste dock, om man fullt opartiskt bedömer de amerikanska politiska institutionerna, erkänna att de, om också konstitutionen i mångt och mycket får anses antikverad, på det hela äro alldeles förträffliga samt att de, under de förhållanden som alstras af landets oerhörda utsträckning, invånarnas olika ras, immigrationen och icke minst medborgarnas ovillighet att låta sig »styras», verkat förvånande väl. Naturligtvis kan den som icke förstår eller vill förstå Amerika och amerikanerna uppställa oräkneliga argument mot det nu gällande systemet, som i Europa skulle vara alldeles omöjligt att genomföra, men här i Amerika, där det så att säga vuxit upp i en alldeles särskild jordmån, har det hittills visat sig vara mycket tillfredsställande. En sådan man som James Bryce, den n. v. storbritanniske ambassadören i Washington, säger om den amerikanska konstitutionen, hvars vådor han äfven framhåller: »Den förhindrar obetänksamma och förhastade systemskiften. Den lämnar rum för öfverläggning och nödgar folk att tänka allvarligt innan de företaga sig att ändra den eller att öfverse med förbrytelser emot den. Den lägger en hämsko på riksdagars och statsmäns försök att öfverträda sin befogenhet, ja äfven att föreslå mått och steg som den synes ogilla. Den bidrager att göra det oundvikliga framåtskridandet mindre våldsamt samt till ett resultat snarare af erkända och växande nödvändigheter än af ständig åtrå efter nytt. På det hela taget förebygger den sådana omstörtningar, på hvilka en tillfällig majoritet högröstadt yrkar, men för hvilka ingen efterfrågan måhända längre finnes redan innan de genom konstitutionen uppställda hindren blifvit undanröjda.»

»Den gör mer än så, den formar folkets sinne och temperament och uppfostrar det till laglydnad på samma gång som den ger styrka åt dess mera konservativa instinkter, dess känsla för värdet af fasthet och hållning i politiska anordningar. Den gör folket mottagligt för den uppfattning, att afgifvandet af röstsedel är en personlig förpliktelse, ett åliggande för hvar och en. Den gör det förtroget med och binder det med band af stolthet och vördnad vid de grundsanningar, på hvilka själfva konstitutionen är baserad.»

Amerikanerna själfva ha hittills aldrig velat gå in på att den federativa konstitutionen icke är ett sublimt aktstycke och, såsom en amerikansk författare (F. C. Howe, se Scrib. Mag. vol. 41, pag. 113) säger, endast stående efter de berömda stentaflor, som från himlen nedsändes till Israels barn. Emellertid har, säger han vidare, därutinnan en märkbar reaktion inträdt och en viss pessimism har bemäktigat sig de själfförnöjda yankees, som börjat rynka pannan vid åsynen af förhållandena i städerna, korruptionen i de enskilda staternas styrelse, kongressens förfall och senatens påverkan af privilegierade intressen. Från ett stadium af barnatro på demokrati såsom en talisman ha de, inför de stora problem de ha att lösa, betagits af modlöshet. Många se endast felgrepp i de amerikanska institutionerna och känna sig nedslagna af den uppenbara oförmågan hos folkstyrelse att finna den rätta vägen.

Det förefaller onekligen ganska egendomligt, att man i det moderna Amerika, där skilsmässor i de öfre lagren äro ytterst vanliga, fäster sig så mycket vid det förhållandet, att ett eller annat af de i den amerikanska pressen så ofta och skarpt klandrade giftermålen mellan amerikanska arftagerskor och europeiska aristokrater, diplomater och andra världsmän slagit sig illa ut.

Så väckte t. ex. härtigens och härtiginnans af Marlborough äktenskapliga svårigheter en storm af ovilja här, och man gjorde allt för att svärta härtigen i allmänhetens ögon, utan att ett ondt ord sades om härtiginnan, ehuru man i initierade kretsar mycket väl visste, att orsaken till misshälligheterna icke var att söka uteslutande hos härtigen. På denna sida Atlanten kan man emellertid ej förlika sig med, att »our duchess», som härtiginnan af Marlborough kallas i New York, blifvit inrangerad bland skaran af separerade societédamer. När man vet, att härtiginnans fader och moder äro skilda, samt att modern gift om sig med en man, som förresten själf var skild, tyckes det förefunnits tillräckliga skäl för att ej förvåna sig öfver att härtiginnan af Marlborough trädt sina dagars upphof i spåren.

Tidningar af alla färger förlöjliga icke blott de hemgiftsjagande, mer eller mindre ruinerade adelsmän, som här fyllt sina tunna plånböcker och till Europa transporterat oerhörda summor i form af hemgifter, utan äfven hugga de in på sina fåfänga och högfärdsgalna »girls», som utan betänkande öfverge »the greatest country in the world» för att få niga på ett »drawingroom» i Buckinghampalace eller uppsnappa ett nådigt småleende af kejsar Wilhelm på slottet i Berlin.

Förtrytelsen öfver de internationella äktenskapen är dock ganska lätt förklarlig.

Man ser nämligen häruti, ehuru man naturligtvis ej öppet vill erkänna det, ett af de påtagligaste bevisen på huru föga de demokratiska idéerna i själfva verket trängt igenom. Demokrati i dess yttersta konsekvenser kommer aldrig att kunna genomföras annat möjligen än i mycket små samhällen, ty alltid blir det några, som komma att flyta ofvanpå, huru man än bär sig åt. Här i Amerika, de stora möjligheternas land, där täflan om att vara i främsta ledet är mycket stor, är det våra medsystrar, som åtagit sig att öfvertyga oss om, att sann demokrati i själfva verket är lika obefintlig i Amerika som annorstädes.

Dels skär det de goda yankees i själen, att se de i svett och möda samlade dollrarna vandra öfver till Europa för att ofta nog på det vanvettigaste sätt slösas bort, dels bruka amerikanerna själfva i regel icke gifta sig för pengar och anse s. k. konvenanspartier såsom ett oting. En amerikansk äkta man, som uteslutande lefver på sin hustrus penningar, betraktas nästan med förakt af sina landsmän och häri är äfven att söka en förklaring till den animositet de internationella äktenskapen framkalla. Det är nemligen den amerikanske mannens dröm och enda sträfvan att kunna förtjäna pengar, mycket pengar, icke för sig själf utan åt sin hustru. Det behöfves också isanning, ty i intet land äro kvinnorna mera slösaktiga än i Amerika.

Ett annat skäl till att amerikanerna med allt annat än blida ögon betrakta Europas import af arftagerskor från den stora republiken är att dessa i allmänhet trifvas så väl i sina nya förhållanden och alltjämt draga till sig släktingar, vänninnor och vänner, som i allt större skaror under säsongen samlas i Paris och i London, dit man kan säga, att Amerikas »high life» i viss mån öfverflyttat. Se bara på palatsen vid Fifth Avenue, de stå tomma långa tider af året, då däremot deras innehafvare »lefva med» i Europa. Detta inser man mycket väl här och hvarje ny arftagerska, som vid en härtigs eller grefves arm lämnar sitt fosterland för att briljera i stora världen »abroad», bidrager därigenom att ytterligare göra dragningen dit större för de hemmavarande, och ådraga sig sina landsmäns klander.

Orsaken till de talrika internationella äktenskapen är emellertid ej heller svår att finna.

Man kommer visserligen på denna sidan af Atlanten liksom i gamla världen ganska långt med några miljoner dollars bakom sig, men lika litet som man endast för pengar kan skaffa sig tillträde till de mera selekta kretsarna i Europa, lika litet blir man, ehuru aldrig så många gånger miljonär, accepterad i de »fyrahundras» intimitet eller i »the inner set» i Washington, om man icke lyckas vinna någon mäktig förespråkare bland de ledande damerna i den transatlantiska republikens »high life». Ett sätt att »komma med» är naturligtvis äfven att vara presenterad vid något af hofven i Europa eller att intaga en framstående ställning i parissocietén.

Mången äregirig amerikansk miljonärska, som såg sig ur stånd att, trots upprepade försök få inträde i de högre regionerna i sitt hemland, kastade därföre sina ögon på de europeiska hofkretsarna. Detta lyckades äfven för ett fåtal, som hugnades med en kallelse till presentation vid något af hofven i London, Berlin, Rom, ja kanske t. o. m. Wien, men oftast stannade det därvid och något intimare umgänge med de finfinaste kretsarna kunde dock icke erhållas, allrahelst en del amerikanskors något bullrande och själfsäkra uppträdande ej slog an på de högförnäma nåderna.

En eller annan lycksökare och hemgiftsjägare hade redan visat vägen, och de amerikanska mödrar, som ville bereda sina döttrar — och sig själfva, en god social ställning såväl här som på »andra sidan», började därföre anställa formliga klappjakter efter lämpliga subjekt med fast fot i de högadliga kretsarne i Europa, med autentiska titlar, men med ringa eller ingen förmögenhet. Några miljoners skuld att betala var intet hinder, endast titeln var äkta och så ståtlig som möjligt.

Marknaden var rikligt försedd och snart nog hade amerikanskorna, med den för hela nationen kännetecknande energien, lyckats eröfra flera af de mest lysande titlar, som Almanach de Gotha inregistrerat jämte oräkneliga af mindre betydenhet. Nu är antalet af sådana allianser legio, ty de äro många.

Dessa nyblifna härtiginnor, prinsessor och grefvinnor i oändlighet började, tack vare rikliga hemgifter eller årsbidrag, sin kampanj för att blifva tongifvande i de europeiska salongerna i afsikt att sedan med pukor och trumpeter göra sitt intåg vare sig vid Fifth Avenue i New York, i Newport eller i den mycket granntyckta societén i Washington. Planen har lyckats förträffligt. Vanderbilts, Goulds, Leiters och andra ha förnäma giften att tacka för sin introduktion i Amerikas »Gyllene bok» och kanske skall det äfven lyckas Shonts genom dotterns gifte med den så hastigt aflidne hertigen af Chaulnes.

Succén var icke mindre i Europa, där man nästan kan säga att de importerade härtiginnorna i viss mån tagit ledningen, isynnerhet i London och Paris, och sällskapstonen där har redan antagit den mera otvungna och naturliga klang, som onekligen ger sällskapslifvet i Amerika dess charme.

Bataljen är vunnen, om också krigskostnaderna ha varit betydliga, men det åtlöje amerikanskorna ådragit sitt land har gått de mera fullblodiga demokraterna till sinnes.

I Amerika kommer man genast med statistik. Man har uppgjort förteckningar på huru mycket penningar, som genom de internationella äktenskapen gått ur landet, och man försäkrar, att det icke stannar vid 2,500 miljoner francs. Tidningarna ha med fabulösa beskrifningar öfver dessa summor och de europeiska äkta männens slösaktighet och lättsinniga lefnadssätt så stimulerat den allmänna opinionen, att t. o. m. en kongressledamot i år till kongressen aflämnat en motion afseende att alla äktenskap mellan rika amerikanskor och betitlade utlänningar skulle beskattas med 45 % af hemgiften! I Ryssland lär det finnas en gammal lag, som förbjuder en arftagerska att till sin man, om han är utlänning, öfverflytta fast egendom, men det är onekligen ganska kännetecknande för förhållandena här, att en sådan motion kunnat komma fram i ett land, där man skulle tro att den individuella friheten anses såsom något heligt.

Att en del af dessa äktenskap ingångna mellan fåfänga, under helt olika förhållanden och med andra åskådningssätt uppfostrade amerikanskor och bördsstolta, fattiga adelsmän, många ruinerade genom högt lif i Europa, redan från allra första början varit dömda att sluta med skandalösa skiljomässoprocesser var ju helt naturligt, men vill man se saken fullt opartiskt, torde man icke kunna förneka, att liknande äktenskap skulle gått olyckligt äfven om båda kontrahenterna varit uppfostrade på denna sidan Atlanten. En mångfald exempel skulle kunna framdragas; här må dock endast nämnas de nyligen i pressen så vidt och bredt omskrifna processerna mellan den unge Alfr. G. Vanderbilt och hans sympatiska fru samt mellan Howard Gould och den forna aktrisen Cath. Clemmons, som för icke så länge sedan blef hans hustru och i mannens sällskap olika gånger besökt Sverige. I dessa båda fall är det dock de respektive äkta männen, som förde miljonerna i boet.

Skilsmässostatistiken här har ganska talande siffror att uppvisa, och om de i förhållande till Amerikas 90,000,000 invånare inte äro så särdeles stora, blifva de högst anmärkningsvärda, om man tager närmare reda på inom hvilken klass procenten är störst, nämligen inom den i osund atmosfär lefvande storstadsbefolkningen, där äktenskapet icke längre betraktas som ett »kristligt äkta förbund» utan mer som ett slags löslig öfverenskommelse mellan tvenne individer af olika kön att lefva tillsammans så länge det går bra.

För att emellertid tala särskildt om de internationella äktenskapen är det ju helt naturligt att många af dem, liksom andra äktenskap skola utfalla otillfredsställande under de omständigheter de oftast ingås. Men det vore alldeles falskt att vilja påstå, att flertalet sådana partier varit olyckligt eller slutat med skilsmässor. De mången gång upprörande amerikansk-europäiska äktenskapsprocesser, som litet emellan i världspressen fått ett öfverdrifvet genljud, ha framkallat den tron hos mången, att alla titeljagande amerikanskor bittert haft att ångra sin eller sina mödrars fåfänga.

Detta är emellertid i hög grad orättvist, ty om man ser t. ex. på diplomatkretsar, skall man snart finna, att de flesta mellan amerikanskor och diplomater så vanliga äktenskapen utfallit synnerligen tillfredställande. Endast inom den nu i Washington anställda corps diplomatique kan uppvisas ett stort antal internationella giftermål, där familjeförhållandena äro en förebild för huslig lycka och samförstånd. Amerikanskans förmåga att assimilera sig med det internationella lif, som är så att säga oskiljaktigt från diplomatens karriär, gör henne också särskildt lämpad att intaga en framstående ställning inom diplomatvärlden.

I öfrigt kan Washington skryta med att till de lyckliga internationella äktenskapens antal ha bidragit med en imponerande numerär. Miss Cath. Williams, som endast var en skolflicka på 16 år, när hon i sitt första gifte blef den 66-årige ryske envoyén Alex. Bodisco’s maka, torde ej ångrat sitt steg lika litet som Miss Green, nu prinsessa Yturbide, Miss Annie Carroll, nu enkegrefvinna Max Esterhazy, Miss Cecilia Riggs, nu Lady Henry Howard, Miss Kate Riggs, nu madame de Geoffroy, Miss Germaine Goddard, nu baronessa Owerbach, Miss Virginia Lowrey, som gifte sig med d. v. grefve, nu härtig af Arcos, och under mannens ministertid intog en mycket framstående plats i Washington-societén. Madame Patenôtre, grefvinnan Buisseret, markisinnan Podestad-Fornari, Mrs Joe Chamberlain, Lady Suffolk, Lady Curzon, grefvinnan Moltke, född Bonaparte, baronessan v. Swinderen, hvars man nu är holländsk utrikesminister, härtiginnan de La Rochefocauld, Lady Harrington, grefvinnan v. Seckendorff, Miss Ellen Magruder, nu enka efter Lord Abinger, Miss Lilian May, nu Lady Bagot, grefvinnan Gizycki, senora de Riano, prinsessan Rospigliosi, grefvinnan d’Aunay äro alla att anse som egentligen hörande hemma i Washington, och man har inte hört annat än att deras äktenskap varit synnerligen lyckliga samt i allo tillfredsställande. Om dessa damer haft så särdeles stora hemgifter torde vara ovisst.

Hvad de amerikanskor angår, som i de flesta fall tack vare en mångfald miljoner fått den i mångas ögon afvundsvärda äran att upptagas i Almanach de Gothas olika afdelningar, ställer sig förhållandet något olika, det måste erkännas.

För att här endast tala om dem, som gift sig med prinsar eller härtigar må nämnas, att af omkring femtio sådana allianser ha dock endast sex à sju blifvit upplösta genom skilsmässor. Huru lyckliga de öfriga varit eller äro må lämnas därhän, men icke desto mindre kvarstår det faktum, att ett stort flertal icke gifvit anledning till skandaler, om också de af männen förslösade dollrarna i några fall stigit till fabulösa belopp.

Bland frånskilda eller separerade prinsessor af amerikansk börd intager den vackra Alice Heine ett framstående rum. Hon var dotter af en judisk bankir i New Orleans samt i sitt första äktenskap gift med härtigen af Richelieu, som afled helt ung. Den dåvarande härtiginnan var mycket firad i den internationella paris-societén, när prinsen af Monaco vann henne och på hennes blonda lockar fäste en diminutiv regentkrona. Prinsen med sitt uteslutande intresse för vetenskapliga undersökningar passade dock ej för den romantiskt anlagda prinsessan, som tröstade sig med den spanske sångaren Lara. En laglig separation blef följden.

Clara Ward från Detroit och hennes gifte med prins Joseph Caraman-Chimay, som hon öfvergaf för att gifta sig med zigenaren Rigo, är alltför kändt för att här närmare behöfva omnämnas. Prins Chimay torde dock kunna fritagas från allt ansvar för skilsmässan.

Olika lär förhållandet varit med Miss Evelyn Bryant-Mackay, hvars bittra erfarenheter med prins Colonna Stigliano ledde till skilsmässa efter tio-årigt äktenskap. Likaså kan man icke gärna förebrå Edith Collins från New York, att hon skilde sig från sin polsk-turkiske prins Czaykowski.

Enkeprinsessan Edmond de Polignac, född Vinaretta Singer från Boston, som förut varit gift med en (markis?) de Scey-Montbéliard hade i detta sitt första gifte nästan tragiska erfarenheter, men tyckes i det senare äktenskapet ha funnit lycka och glömska af sina mindre angenäma rön som »markisinna».

Huruvida prinsessan Franz Hatzfeld, född Clara Prentice-Huntington, är belåten med sin vidlyftige prins vet ingen, men någon skilsmässa har ännu ej hörts af, ehuru enligt en gammal sägen i Tyskland Hatzfeldarna »födas med skiljobref», hvarom man kan öfvertyga sig genom en blick i »Almanach de Gotha» och i »Taschenbuch der gräflichen Häuser».

Prinsessan Rospigliosi, född Mary Reid från Washington och frånskild hustru till den amerikanske öfversten Parkhurst, har på grund af sin skilsmässa haft någon svårighet att häfda sin ställning i romerska societén, men torde icke annars haft anledning att vara ångerköpt.

Andra amerikanskor med italienska prinsessetitlar äro: Josefine Curtis, nu enka efter prins Poggio-Suasa-Ruspoli, Elizabeth Hickson-Field, som är prinsessa Brancaccio och Eleanor Lorillard-Spencer, sedan 1870 prinsessa Cenci-Vicovaro, de båda senare uppvaktande hos änkedrottning Margherita, prinsessan Enrico Ruspoli, född Berry, prinsessan Campo Reale, född Florence Binney-Kingsland (svägerska med furst Bülow), härtiginnan af Montefeltro, född Anne Russell o. s. v. I allmänhet torde dessa giften slagit väl ut liksom äfven de talrika giftena mellan amerikanskor och engelska adelsmän. Icke mindre än fem yankeedöttrar bära eller ha burit de eftersträfvade strawberry-bladen; två hertiginnor af Marlborough, den nu separerade Consuelo Vanderbilt samt den n. v. Lady Will Beresford, som i sig själf hette Lilly Hammersley; två hertiginnor af Manchester, svärmoder och svärdotter, den förra född Consuelo Iznaga, den senare Helen Zimmerman; samt slutligen May Goelet, hvars 150 miljoner kronor nu förgylla den unge härtigens af Roxburghe’s vapensköld. Utom den yngre härtiginnan af Marlborough hafva dessa »graces» icke haft anledning ångra att de öfvergifvit sitt fosterland för att intaga afvundade platser inom Englands finaste kretsar, där härtiginnan af Marlborough förresten, liksom sina förnäma landsmanninnor, alltjämt tyckes trifvas förträffligt.

Prinsessan Rob. de Broglie, varitésångerskan, kan visst ej heller klaga på sin man annat än att han var lika fattig som hon; man säger likväl, att en skilsmessa mellan makarna är påtänkt. Prinsessan Cantacuzène (presidenten Grants sondotter) är en mycket lycklig maka, liksom äfven prinsessorna Belosselsky, Poniatowsky, Troubetzkoy, Radzivill, Engalitcheff m. fl.

De amerikanskor, som gift sig in i familjen Talleyrand-Perigord, nämligen härtigens af Dino båda fruar samt härtigens af Valençay ha icke rosat marknaden, och huru den frånskilda grefvinnan Castellane, född Gould, kommer att trifvas med sin nye make prinsen af Sagan (Talleyrand), därom vågar man ej göra förutsägelser, men däremot finna vi att härtiginnorna Choiseul-Praslin, de La Rochefoucauld Decazes och de Chaulnes, prinsessorna Murat, de Lynar m. fl. af i Frankrike bosatta amerikanskor ej dragit niter i det internationella äktenskapslotteriet. Prinsessan Salm-Salm, nu omgift med en herr von Herzberg, prinsessan Auersperg, prinsessan Ysenburg-Birstein och andra utfylla den långa listan endast på hvad fransmännen kalla »le dessus du panier» eller med andra ord de högsta hönsen i korgen.

Mer än fyrahundra amerikanskor anses nu prunka med titlar af lägre rang och det är ju helt naturligt, att en del af dessa äktenskap skulle slå illa ut, men säkert dock icke flertalet. Att komma med flere namn är endast tröttande.

Om detta införande af amerikanskor i de gamla europeiska adels-familjerna för dessa senare varit någon vinst annat än rent ekonomiskt sedt, är ganska tvifvelaktigt, ty om man studerar dessa äktenskap, skall man finna, att de mycket ofta äro barnlösa samt att sällan af sådana allianser födts mer än ett eller högst tre barn, hvilket är en »händelse som ser ut som en tanke».

Mrs Stuyvesant Fish, som var prins Wilhelms af Sverige värdinna i Newport härom året, yttrade nyligen under ett samtal med anledning af miss Vanderbilts giftermål med grefve Laszlo Széchényi ungefär följande, som tyder på ett ganska sundt omdöme och ungefär i samma stil har äfven den nyblifna prinsessan af Sagan uttalat sig: »Internationella äktenskap äro en galenskap. Utlänningar behandla icke amerikanskorna med tillbörlig aktning. De se ned på oss i socialt hänseende. Detta är oftast anledningen att äktenskap mellan en amerikanska och en betitlad europé icke bli lyckliga. Titlar kunna fås för billigt pris, det finnes godt om dem på andra sidan Atlanten, men det är endast i Amerika, där vi icke ha några sådana som man sätter ett så öfverdrifvet värde på dem. Den egentliga förklaringen till att vi äro så tokiga efter dem torde vara att söka däri, att vi amerikaner alltid eftersträfva hvad vi icke ha, med få ord utveckling af energi. Vi ha inga titlar, därföre måste vi skaffa oss sådana, risken må vara aldrig så stor. Den enda ursäkten för en amerikanska, som gifter sig med en utlänning, är kärlek till honom, ty kärleken kan åstadkomma glömska af risken».

Hon tillade, på frågan hvarföre då mödrarna uppoffrade sina döttrar: »Well! den amerikanska modern sätter stort värde på social ställning. Det är detta hon sträfvar för. Om en titel ger hennes dotter ökad glans, nåväl hvarföre icke låta henne få sin titel, så är den saken klar».

Samtalet afslutades med att Mrs Fish uttalade den åsikten, att giftermål i allmänhet äro betydligt under noll på lyckans barometer. »Det vore», sade hon, »oftast kvinnornas fel, ty de blifva ointresserade, tunga i hufvudet, de öfvergifva sina ideal och sträfvanden samt gå i gamla hjulspår af inskränkt själfförnöjdhet. Är det då något att undra öfver, att männen skaffa sig angenämare sällskap på annat håll?»

Mången europé föreställer sig med mycken orätt, att amerikanskorna i allmänhet kläda sig utan smak, i öfverdrifvet granna färger, i uppseendeväckande hattar, samt att de äro öfverlastade med juveler, och hvad amerikanska herrarnas sätt att kläda sig angår är den europeiska föreställningen därom måhända ännu mer oriktig. Man har fått för sig, att de gå omkring som ett slags uppklädda »tramps» eller på sin höjd klädda som vissa konventikelpredikanter, hvilka, för att visa att de varit i det »stora landet i väster», anlägga en typ, som alls icke återfinnes bland det stora flertalet amerikaner. Verkliga s. k. »dandies» saknas visserligen och riddarne af monocle’n äro sällsynta, men amerikanen af alla klasser ger däremot ingalunda sina europeiska bröder efter i smak och gedigen elegans.

Förhållandet är, att ingen nation klär sig så väl och lägger så stor vikt vid de minsta detaljer i toilettväg som den amerikanska. Man tycker nästan att det går väl långt ibland, och isynnerhet kan man icke nog beklaga, att denna svaghet för klädseln slukar amerikanernas besparingar och gör dem ytliga, för såvidt icke, såsom andra påstå, det är deras ytlighet, som gör dem tillgängliga för bjäfs och granna kläder. Därom må de lärde tvista, men det faktum kvarstår och kan ej förnekas, att den nuvarande amerikanska befolkningen som helhet är den bäst klädda i världen.

Gör man en söndag en promenad på någon hufvudgata i hvilken stad som helst här i Amerika, skall man finna en väl, för att icke säga, raffineradt klädd, kanske något »uppriggad», promenerande allmänhet nästan uteslutande ur medel- och arbetsklassen. Deras kläder äro af modernaste snitt, väl sittande och göra intryck af att komma från skräddare eller modister af första klass och öfverträffa i det hänseendet betydligt hvad personer i enahanda ställning i Europa kunna åstadkomma. Hemligheten häraf är dels att söka i att tygen, ehuru i själfva verket af ytterst dålig beskaffenhet, äro förfärdigade efter dyrbara mönster, som i Europa endast komma till användning för första klassens varor, dels att här, där den stora allmänheten verkligen lägger an på att vara välklädd, omsättningen är så stor, att det lönar sig att anställa skickliga tillskärare eller anskaffa stilfulla modeller.

Det är ju dock naturligt, att många af dessa människor med mera penningar än smak och förfining ofta nog skjuta öfver målet samt på promenaden styra ut sig som om de skulle gå på bröllop eller danstillställningar. De ha i regel kanske endast en arbetsdräkt och en s. k. »högtidsblåsa», och denna senare användes därföre äfven när de gå i kyrkan eller göra en förmiddagspromenad. Ofta får man midt i vintern se damer helt hvitklädda; ibland möter man visserligen en eller annan pompös skönhet med svällande former iförd uppseendeväckande, enfärgade ljusblå pelucheklädningar, en vajande hvit fjäderboa och en hatt, stor som en sannskyldig blomsterrabatt, hvita knäppkängor o. s. v., men typen, som är oundviklig äfven i Europa, är dess bättre ganska sällsynt.

Att icke vara klädd så likt de rika som möjligt kan man här icke tänka sig och därföre offra kvinnorna allt, för att åtminstone på den icke kritiske betraktaren göra intryck af att tillhöra en klass, där de på grund af sysselsättning och förmögenhetsvillkor ej egentligen höra hemma. Särskildt utvecklas i afseende å skodon och strumpor en lyx, som man skulle ha svårt att fatta i Europa annat än i de mest gynnade klasserna. Här är äfven arbetarebefolkningen, hvad fotbeklädning beträffar, så nogräknad och så utstuderad, att endast verkliga eleganter i gamla världen kunna uppvisa maken. Att icke vara klädd om fötterna som en lady eller en gentleman anses vara första tecknet på »resan utföre». Går man något högre på den sociala trappstegen skall man finna, att silkesstrumpor i de mest raffinerade mönster, såväl af herrar som damer anses nästan som en nödvändighetsartikel. Det anses vara dålig smak att ej ha strumpor i samma nyans som klädning, hatt och parasoll. Herrarna ha gärna samma färg på halsduk och strumpor och lägga stor vikt vid valet af dessa persedlar.

Hvad damernas hufvudbonader angår är den föremål för minst lika stor omsorg. Också kan man utan öfverdrift påstå, att man endast helt sällan får se en verkligt ful hatt. Om detta nu är beroende på amerikanskornas egen smak eller därpå, att de mera framstående modisterna äro fransyskor, är svårt att afgöra. Sannolikt är det dock ett resultat af samverkan.

Vanligen brukar man ju säga att ingenting kan göras så fult, att man icke finner någon, som har ändå sämre smak och tycker det vara vackert. Denna sats som förklarar hvarföre man mångenstädes i Europa så ofta får se fruntimren klädda i de omöjligaste färgsammansättningar kommer dock på skam här i Amerika, där man verkligen i det hänseendet äger föga anledning till anmärkning. Det blir visserligen litet enformigt att se dessa toiletter, där de olika delarna från hatten till strumporna »match», som man säger här eller äro »assortis», men åtminstone stöter det ej ögat.

En ny hatt till påskdagen, en till sommaren samt en på senhösten är det minsta som t. o. m. fruntimmer i ganska små omständigheter måste ha för att ej känna sig förödmjukade. De rikare ha en hatt till hvarje klädning.

I de större städernas »high life» utvecklas en lyx i toiletter, som framgångsrikt täflar med hvad man får se i Paris, London, Wien o. s. v. Inga kostnader äro för stora, ingenting för dyrbart, när det gäller kläder. Med amerikansk måttstock på penningen blir en paristoilette, hvarpå man dock måst betala 60 % i tull, ändå jämförelsevis billig. Att betala 500 francs för en förmiddagsklädning är i Paris ganska sällsynt, här däremot är det ytterst vanligt att få se äfven modesta människor i en sådan dräkt, då ju 100 dollars i amerikanskornas ögon äro föga mer än 100 francs. Dyrbara pälsverk, som i Europa endast de rikaste bestå sig med, äro här tillgängliga äfven för personer med små tillgångar. Likaså hattar. En parishatt för 10 dollars är en bagatell här, men litet hvar vet, att en dam ur medelklassen i Paris anser det vara rätt anständigt att ha en hufvudbonad för 50 francs.

En färdiggjord klädning får man för omkr. 100 francs i Grands Magasins du Louvre i Paris, visserligen utan pretention, men ganska acceptabel. Här däremot kan endast på sin höjd en kammarjungfru eller en liten bodfröken tänka på att köpa en färdiggjord dräkt för ett så billigt pris, d. v. s. 16 à 20 dollars. Så är det med allting, och detta ger naturligtvis de amerikanska kvinnorna ett öfvertag som är mycket i ögonen fallande.

När så härtill kommer att amerikanskorna göra toiletten till ett verkligt studium och riktigt lägga an på att se »stiliga» ut, att göra vackra färgsammansättningar och framför allt att koaffera sig väl eller att skickligt hjälpa upp bristerna i sina drag, är det ej alls underligt att främlingen blir öfverraskad af den mängd vackra, eleganta och raffineradt klädda damer, som man möter på promenaden.

I salongerna är naturligtvis lyxen ändå större, men där har man ju att täfla egentligen med de rikare klasserna i Europa, hvadan skillnaden ej blir så i ögonen fallande annat än i det hänseendet, att toiletterna här lida af öfverlastning samt i att många damer i tid och otid bära massor af briljanter, pärlor, äkta stenar o. s. v. Det ligger litet uppkomling i detta slöseri med juveler, men det måste man ursäkta amerikanskorna; det är i alla händelser icke deras fel att dessa prydnader för dem icke ställa sig så dyrt som för europeiska damer; de anse dem därföre mera som en oundviklig del af toiletten. Ett pärlhalsband t. ex., som kostar 3 à 4,000 dollars, är för en hyperelegant dame, som depenserar ungefär samma summa årligen endast för sina hattar, en ren bagatell, men däremot anses det nästan som en märklig tilldragelse äfven i en rik familj i Europa, om en man beslutar sig för att inköpa en halsprydnad för 20,000 francs åt sin fru.

Miss Morosini, en af de eleganta damerna i New York, depenserar 200,000 dollars om året endast för sina kläder och anser, efter hvad hon själf yttrat, att hon icke är hvarken extravagant eller klandervärd. Mrs Stuyvesant Fish, som likväl icke sagt hvad hon själf depenserar, anser att en dam i stora världen här kan vara mycket väl klädd, om hon vill depensera endast 5,000 dollars, d. v. s. 25,000 francs om året. Ja, man skulle så tycka, men i själfva verket torde det vara högst få damer bland de s. k. 400 i New York eller i miljonärsocietén i Washington, som med pretention på elegans kunna reda sig med en så liten summa till toiletten.

Någon har med hjälp af damskräddare och modister räknat ut, att endast i New York finnes det öfver 100 damer, som hvar och en depenserar öfver 35,000 dollars om året för kläder, 12,000, som för samma ändamål utgifva 14,000 dollars samt ungefär 6,000, som måste nöja sig med Mrs Fish’s 5,000 dollars.

»Hvart kommer en elegant dam med en sådan lumpen summa» sade miss Morosini, »jag ger ut 2,000 dollars om året bara för mina skodon. Nu för tiden måste man ha ett särskildt par skor för hvarje klädning, och jag betalar 50 dollars paret». Samma unga dam har klädningar, som rangera mellan 1,000 och 6,000 dollars stycket och hennes handskräkningar gå till minst 1,000 dollars om året, då hon aldrig drar på sig en tvättad handske. Hon köper för 10,000 dollars pälsvaror årligen och ofta räcka icke 1,000 dollars för näsdukar. Att använda annat än genombrutna och broderade silkesstrumpor varierande mellan 10 à 100 dollars paret är för henne helt enkelt otänkbart. En hatt för 500 dollars är ingenting ovanligt och artikeln parasoller kostar denna eleganta amerikanska fabulösa summor.

I linneväg och underkjolar är dock lyxen i allmänhet ej så stor som i Europa, åtminstone bland de mindre förmögna amerikanskorna, ty de äro i detta hänseende ej så noga; det synes ju ej! och den amerikanska smaken för »bluff» framträder här ganska tydligt. Dessutom begagna amerikanskorna mycket en s. k. »combination», d. v. s. ett linne med fastsittande pantalonger, som ju är allt annat än elegant och oftast är förfärdigadt af ett slags tjock trikå.

Men blusar! Det är som en verklig uniform, och ingenstädes torde blusen fått ett sådant herravälde som i Amerika.

När i fjor diverse intima detaljer af Mr och Mrs Howard Goulds familjelif med anledning af deras skilsmässoprocess kommo i dagen, meddelades bl. a. i tidningarna en räkning på varor, som Mrs Gould mottagit från en fashionabel nipperhandlare mellan den 30 nov. 1906 och den 6 jan. 1907, d. v. s. endast något öfver en månad. Mr Gould hade nekat att betala, men som han hade skyldighet att lämna hustrun nödigt underhåll, yrkade fruns advokat på, att han skulle betala de af henne mottagna varorna, som betecknande nog ansågos höra till »lifvets nödtorft». Däribland märktes: en hvit blus af organdy 325 francs, en hvit d:o af crêpe de Chine 550 francs, en d:o af hvit liberty satin 475 francs, en sälskinnsjacka 3,375 francs, en ljusblå aragon cape 1,250 francs, en annan blus af crêpe de Chine 475 francs, en ljusröd blus af crêpe de Chine 475 francs, o. s. v. Detta endast för klädespersedlar, hvilka ej kunna räknas bland de egentliga toilettutgifterna utan snarare som fantasier.

Kommer man så till smycken stiga summorna till sagolika belopp. Mrs John W. Mackay och hennes svärdotter Mrs Clarence Mackay anses ha för 5,000,000 francs juveler, däribland en safir, som skall vara värd minst 500,000 francs och en smaragd, hvartill endast finnes få motstycken i världen. Mrs O. H. P. Belmonts samling är värd minst 2,500,000 francs, Mrs Bradley Martins’ lika mycket, äfvensom gamla fru Astors och hennes svärdotters, den charmanta fru John Jacob Astor.

Att äga juveler för ett värde af en half miljon francs t. ex. är här alls ingen extravagans, men tyvärr har smaken för sådana prydnader spridt sig till damer, som äga mindre penningar än svaghet för yttre glans, hvadan man i stora världen ofta får se falska pärlband, imiterade rivierer och tiarer m. m. Man anser juvelsprydnader vara så oupplösligt förenade med toiletten, att man hellre använder mer eller mindre lyckade imitationer än att vara utan. Såsom en egendomlighet må nämnas att i Amerika användas aldrig rosenstenar. En amerikanska sätter hellre på sig en falsk briljant än en äkta rosensten, vore den aldrig så vacker. Det ligger något förnedrande, tycka de, i att bära en odisputabelt billigare sort diamant än att bära en oäkta, hvars värde endast en kännare kan bestämma.

Äfven kan man ju klandra en del amerikanskor för deras behof att vid de mest olämpliga tillfällen visa sig med sina grannlåter, äkta eller oäkta. Det är ingen ovanlig företeelse att få se en dam med pärlhalsband och blixtrande juvelsbroscher på sin promenadklädning komma in i en spårvagn.

Den fina amerikanskan, som endast visar sig för ett fåtal, är dock i detta afseende lika måttfull som damerna i den bästa societén i Europa. Mrs Cornelius Vanderbilt eller Mrs J. J. Astor skulle aldrig nedlåta sig att offentligt uppträda med sina dyrbarheter annat än på operan eller möjligen på en elegant restaurant och gifvetvis endast i societédräkt.

Fint folk har fina manér öfver allt i världen och det finnes mer af det slaget i Amerika än européerna i allmänhet tro, men huru många af dem visa sig för turisten? Man ser dem icke oftare än man t. ex. ser den mest exclusiva parissocietén.

Sedan vi nu sett, huru en dam ur den högre societén klär sig och hvad hon årligen måste ge ut för att hålla sig »hel och ren», kanske det icke kan vara utan ett visst intresse att studera den här i Amerika så vanliga »office»-flickans toilettförhållanden. Jag känner t. ex. en ung dam af ganska god familj, men som själf måste sörja för sitt uppehälle, och som sedan några år haft anställning i New York som stenograf, d. v. s. ungefär renskrifverska. Hennes lön är efter amerikanska förhållanden ganska modest; hon får nämligen endast 15 dollars i veckan.

Till vivre samt smärre utgifter måste hon beräkna minst 10 dollars i veckan. Hon har då 5 dollars, hvarje vecka som hon kan lägga af till kläder. Detta blir emellertid, de när femtiotvå veckorna gått, till ända, den ganska afsevärda summan af 260 dollars. Här anses det som ett verkligt rekord att kunna se något så när »stilig» ut för en sådan spottstyfver. Se här emellertid hvad hon ger ut: 2 skräddareklädningar 47 dollars, en »gåbortsklädning» 22:50, en tunn foulard eller råsilkeklädning till sommaren 20, en linneklädning 20, en kappa 25, hattar, skor, linnevaror, handskar, blusar etc. 100, samt till extra 25:50, eller tillsammans 260 dollars.

Allt detta är naturligtvis till större delen af rätt dåligt material, men det gör ingenting, då det ej skall räcka mer än ett halfår eller så; som det dessutom nästan utan undantag är förfärdigadt af inhemska tyger och ej dragit 60 % i tull som de utländska, kan man förstå, att denna lilla fröken i en renskrifverskas modesta ställning med sina 1,300 francs till sin toilette skall komma ett bra stycke före sina kolleger i Europa, som kanske i medeltal ej kunna depensera mer än på sin höjd 2 à 300 francs på kläder. Men också se de från topp till tå verkligen nätta ut, dessa oräkneliga små fröknar, som efter kontorstidens slut komma tågande upp för Femte avenuen och Broadway i New York eller Pennsylvania avenue i Washington, alla fullt medvetna om den effekt de göra, ibland kanske litet för medvetna och somliga t. o. m. litet löjliga med sina långa steg och upplyftade armbågar, men säkert är att denna »office girl» i fråga om kläder icke har någon medtäflerska, som med anspråk på framgång kan göra henne första platsen stridig om icke i andra amerikanska städer, ty där söker man ju på allt vis imitera New Yorks fashion.

Naturligtvis finnes det många som depensera ändå mera, ty 15 dollars i veckan är icke alls någon stor aflöning, när man betänker, att en kammarjungfru, som ju har mat och husrum ofta är aflönad med 10 à 12 i veckan, och dertill kommer, att till amerikanskornas dåliga sidor hör att de i allmänhet depensera ända till sin sista cent för att vara väl klädda och så likt dem, som stå närmast dem, som stå närmast de afundade 400, med hvilka dock ingen täflan är möjlig i första hand.

Något som särskildt kännetecknar de amerikanska damernas sätt att kläda sig är svårt att fastslå, allrahelst de ledande firmorna i allmänhet hemta såväl idéer som snitt från Paris, men likväl kan framhållas att t. ex. den mycket korta promenadkjolen tyckes fått ett slags hemortsrätt här och af amerikanskorna anses såsom ett specifikt amerikanskt mod, som, oaktadt det delvis kommit i glömska i Europa, på grund af sin verkligt praktiska betydelse, t. ex. i en så smutsig stad som New-York, håller i sig här trots alla växlingar på andra sidan. Det ser onekligen nätt ut och ger tillfälle till uppvisning af elegant fotbeklädnad, men med de nu gällande hattformerna passar det ej i stycke och ger hela figuren något oproportionerligt.

Man ser ofta ganska enkla fruntimmer använda siden till promenadklädningar, oftast enfärgadt blått eller svart. Först tror man detta vara ett utslag af fåfänga och drar på munnen däråt, men man har orätt. Det torde hufvudsakligen vara för att lättare frigöra klädningarna från det isynnerhet i New York olidliga gatudammet. Damer, hvilka kanske måste borsta sina klädningar själfva, ha sannolikt infördt detta mod. Trefligt ser det i alla händelser icke ut och verkar ju alltid »landtfru som har sin bästa klädning på sig vid en tripp till sta’n».

Det är i ögonen fallande hvad de amerikanska damerna gå tunnklädda midt i vintern. Man ser dem promenera »in form» som det heter här, d. v. s. i klädningslifvet utan kappa eller kofta, eller också ett genombrutet bluslif och en tunn kofta af samma tyg som kjolen. En platt pälsboa och en enorm muff är allt som antyder att det är en vintertoilette. Likaså är förhållandet med skodon. Otaliga damer promenera med låga skor (pumps) hela vintern om, sannolikt för att få visa sina eleganta strumpor, men, som det tyckes, alldeles obesvärade af kylan, som i New York och i Washington kan vara minst lika intensiv som i norra Europa.

Blusar, mest tunna hvita, användas, såsom förut sagts, mer i norra Amerika än annorstädes och ehuru tidt och ofta gjorts verkliga ansträngningar att bannlysa dem, tyckes de ej vilja komma ur modet. Inom medelklassen och den intellektuella kvinnovärlden är blusen allenahärskande; mycket praktiskt, men tröstlöst enformigt, huru elegant och dyrbar den än må vara.

Det mest karakteristiska för damernas sätt att kläda sig här är att ingen skillnad i ålder iakttages, äldre fruntimmer, isynnerhet de ogifta, tveka ej att kläda sig efter samma snitt som helt unga flickor samt med ljusa färger äfven på gatan. I detta fall, men också endast i detta, synes amerikanskans sinne för det smakfulla icke ha något inflytande.

Den europeiska turisten må vara ursäktad, om han här ibland misstager sig och tror en så utstyrd, halfäldre dame tillhöra den värld i Europa, där kvinnorna ha uteslutande privilegium på att genom ungdomligt sätt att kläda sig söka att dölja en ålder, som skulle vara dem till hinder i deras yrke. Men i Amerika synes man ej alls fästa sig därvid, allrahelst demimondevärlden här snarare är kännetecknad för en viss moderation i toilettväg, som ofta ger främlingen det intrycket, att »le batallion de Cythère» ej alls existerar i den stora republiken.

Äldre gifta damer och änkor i de förmögnare klasserna anlägga ofta samma värdiga och måttfulla dräkt som den förnäma engelskan i enahanda ställning. Särskildt är detta fallet i Washingtons societé, där de äldre damerna utmärka sig för sina gedigna och på samma gång smakfulla toiletter samt i öfrigt för sitt värdiga uppträdande.

»Vill man äta godt i München, måste man fara till Augsburg» säger ett gammalt sydtyskt ordstäf, som med någon ändring kan användas, när man talar om damtoiletter i Washington, ty vill man klä sig väl här, måste man fara till New York. Om också några utmärkta firmor vuxit upp på senare år och slagit sig ned i de finare kvarteren, ha de dock ej på långt när det stora urval som deras kolleger i New York, där dessutom t. ex. den inom den europeiska damvärlden kända firman Redfern, sedan en del år öppnat filial.

Det blir emellertid förfärligt dyrbart, isynnerhet för dem som får mottaga sina penningar i francs, mark eller kronor. Det bästa en diplomatfru kan göra, är därföre att en gång om året resa till Europa och där förse sig med allt hon behöfver, det lönar sig; eller få det sändt öfver hit ty diplomaterna ha ju den stora fördelen att slippa ifrån den här annars så betungande tullen.

Jag känner dessutom många som hålla sig med särskild sömmerska; äfven en väl aflönad sådan blir en besparing, isynnerhet när man får taga in tyg, garnityr, fodersiden och sådant tullfritt. Det billigaste är dock som sagt att göra allt i Europa, ehuru man naturligtvis, om man köper allt för enkla saker, riskerar att små bodmamseller här ha precis liknande tyger och hattar i imitation, som endast ett mycket vant öga kan skilja från det äkta.

I miljonärskretsarna i Washington utvecklas naturligtvis mycken lyx i toiletter och likaså inom diplomatvärlden. Paris-toiletter från Paquin, Worth, Beer, Doeuillet och Redfern höra här till ordningen för dagen och äro minst lika vanliga företeelser i de eleganta washingtonsalongerna som inom stora världen i Paris och London. Baronessan Hengelmüller är känd för sin elegans och senora Creel för sina dyrbara Paquin-toiletter; de stormrika fruarna Alfr. G. Vanderbilt och Larz Anderson äro ytterst raffineradt klädda, likaså väckte damerna Shonts härom året sensation med sin mångfald af paristoiletter, hvaribland en påfågelsklädning var allmänna samtalsämnet. Den officiella världens damer, om också i allmänhet väl klädda, lägga egentligen dock icke an på någon särskild lyx, hvartill deras förmögenhetsförhållanden i de flesta fall ej lämna dem tillfälle och många taga sig vid sidan af miljonärskorna skäligen enkla ut. Men i hufvudsak kan man dock säga, att Washington, ifråga om damernas elegans och den smak som här utvecklas, icke står efter för någon annan stad i Förenta staterna. Visserligen var t. ex. en mottagning i brittiska ambassaden i vintras en uppvisning af omöjliga och illa hopkomna damtoiletter beroende derpå, att bland de inbjudna befunno sig oräkneliga damer, som endast sällan få tillfälle att röra sig i Washingtons högre kretsar, men detta var ett undantag och kan icke anses såsom någon måttstock på smaken i hufvudstaden, der damernas sätt att kläda sig i allmänhet är lika måttfullt och fint som societélifvet själft.

Amerikanerna, isynnerhet invånarna i de större städerna, klaga i alla tonarter öfver att lifsförnödenheter, hyror, nöjen, resor o. s. v. år efter år blifvit dyrare i den stora republiken, samt påstå, att man genom vis lagstiftning nu måste säga stopp till vidare försök från de för allt det onda anklagade »trusternas» sida, att än mer fördyra det »dagliga brödet». »Trusterna» äro dock med Amerikas oerhörda utsträckning och detaljhandelns beroende af det dyrbara reklamsystemet nästan en nödvändighet.

Här står intet stilla och naturligtvis komma äfven lefnadskostnaderna att ökas i samma mån som arbetslönerna fortfara att stiga och häri torde egentliga orsaken till prisstegringen vara att söka. Denna sida af saken torde ej vara i behof af vidare kommentarier, men huruvida amerikanerna i jämförelse med sina vänner européerna äga rätt att beklaga sig är en annan fråga, som det kanske kan vara af ett visst intresse att belysa och närmare studera.

De européer, som komma öfver hit, vare sig de tillhöra de förmögnare klasserna eller i egenskap af immigranter med tunn börs landstiga här, äfven de klaga, nästan utan undantag, att deras medförda penningeförråd formligen smälter som snö för vårsol. De fortsätta med sina klagovisor ännu sedan de länge varit här, och många kunna aldrig vänja sig utaf med att räkna ut huru mycket hvarje deras utgift på denna sidan Atlanten skulle utgöra francs, mark, kronor o. s. v.

Under sådana omständigheter är det naturligt att man skall finna allting t. o. m. häpnadsväckande dyrt i Amerika. Detta sätt att beräkna är emellertid grundfalskt. Man kan helt enkelt ej taga europeiska eller i Europa förtjänta penningar till måttstock. Man måste uteslutande räkna med dollarn och tillse huru lättheten att förtjäna den ställer sig i jämförelse med hvad man i samma ställning erhåller i arbetslön i Europa.

Låtom oss taga ett exempel. Min hårfrisörska, som i parentes sagdt är svenska, förtjänar här i veckan omkring 15 dollars, drickspengar, som alltid gifvas, oräknade. Hennes lön i Sverige var 60 kronor i månaden, d. v. s. att hon här för sitt arbete skördar lika många dollars som hon förtjänade kronor i det gamla landet. Hon är gift och mannen har ett lönande yrke; frukost och middag intaga de gemensamt i hemmet, men lunch måste den lilla frun, som har sitt arbete flere kilometer från sin bostad, skaffa sig på någon enklare restaurant eller något s. k. »lunchroom» i närheten af sin »atelier».

Hon är ganska modest i sina vanor, men som arbetstimmarna äro långa och det är tröttande att stå nästan hela dagen, måste dock hennes lunch icke vara allt för eterisk. Vanligen beställer hon sig en portion kokt rökt skinka med potatis eller en grönsak, smör, färskt hvetebröd samt en förträfflig kopp kaffe. De amerikanska portionerna äro mycket stort tilltagna och skulle på de flesta enklare ställen i Europa anses tillräckliga för två personer, likaså äro måtten på kaffekopparna förtroendeingifvande. Nåväl, detta kostar henne endast 20 cents, d. v. s. 1 francs eller omkring 75 öre svenskt. Om lördagarna, då hon måste stanna i affären ända till kl. 9 på aftonen, äter hon äfven sin middag utomhus, bestående af soppa, en kötträtt med tvenne slag legymer, smör, tre kuvertbröd, en dessert eller frukt, och kaffe, hvilken rikliga och i allmänhet i afseende å tillagning tillfredsställande måltid endast kostar henne 25 cents.

Nu säger någon: »ja, det där är mycket bra, men ingen liten hårfrisörska i Europa depenserar så mycket som 75 öre endast för sin lunch och 1 krona för sin middag.» Detta är alldeles rätt resoneradt, om man ser det från europeisk synpunkt, men vänder man om argumenteringen och säger att hennes förtjänst i Amerika, som är nära fyra gånger så stor som den hon hade i Sverige, berättigar henne också att för sina måltider betala fyra gånger så mycket, då måste man fråga sig, hvad fick hon för 20 à 25 öre i det gamla landet? Svaret utfaller gifvetvis till Amerikas fördel. Ty det utspädda kaffe och den minimala köttportion, som hon på en svensk automat eller liknande lokaler i bästa fall kan få för 25 öre eller 35 centimer, kunna på intet vis jämföras med hvad man blir serverad på mindre restauranter i Amerikas städer, större som mindre.

Intager man sin middag på en af de finaste restauranterna i New York eller Washington kommer man till samma resultat. En god middag serverad för tre personer, samt bestående af soppa, fisk, kött, efterrätt, »cocktails», en butelj god bordeaux (à 3 dollars) kaffe och cigarrer jämte drickspengar får man t. ex. på det hypereleganta Plaza hotel i New York eller »New Willard», där lyxen i anordningar knappast har sin like i Europa, för 20 dollars, d. v. s. 100 francs eller ungefär hvad samma middag skulle kostat på Café de Paris eller hos Paillard i Paris; skillnaden skulle möjligen ligga uti, att man i Europa måhända kan beräkna en butelj champagne i stället för det röda vinet. Det är ju en ganska dyr middag, men om man betänker, huru lätt dessa 20 dollars äro förtjänta här i jämförelse med 100 francs i Europa, måste man åter erkänna att amerikanerna icke ha berättigad anledning till klagomål.

Ser man på hvad de direkta inköpen till hushållet gå till, kommer man till alldeles samma resultat, ja, i många fall kan man t. o. m. konstatera, att amerikanska matvaror stå i betydligt lägre pris än motsvarande förnödenheter i Europa, dock naturligtvis alltjämt under antagande att dollarn i de flesta fall motsvarar en franc eller åtminstone en krona.

Ett kilo prima bordsmör kostar i Stockholm aldrig under 2 kr. 10 öre, men går icke sällan upp till 2,40 à 2,50. Det dyraste smör, och hvilket smör! man kan köpa här, kostar 40 à 50 cents per pound, d. v. s. att 2 pounds, som utgöra något mindre än ett kilo skulle betalas med omkring 90 cents eller ungefär 3 kr. 75 öre (en dollar) per kilo. Detta vore ju icke så litet mera än det svenska priset, men tänker man så på köparens större lätthet att förtjäna sin dollar, ställer sig det amerikanska smöret ju väsentligt billigare. För att det svenska smöret skulle kunna täfla i pris med det amerikanska, borde det egentligen kunna fås för en krona per kilo.

Man betalar här för garanterade ägg en dollar per tjog. Jag minnes nu ej priset i Sverige, men i Paris vill jag erinra mig ha betalt 35 centimer för två stycken af allra bästa slag. Detta blir för tjugu 3 francs och 50 centimer. Finge man räkna så, att allting här kostar i dollars detsamma som man betalar i francs i Paris, skulle tjoget i amerikanska pengar gå till 3 dollars och 50 cents eller 17 fr. 50 centimer men i själfva verket kostar det ju endast 5 francs. Skillnaden är således betydligt till Amerikas förmån, allrahelst man icke kan få bättre ägg än dem som bjudes på den amerikanska marknaden.

Med afseende å kött, höns, grönsaker kunna liknande jämförelser göras. Och frukten sedan! Jordgubbar har man redan i mars för ytterst billiga pris, bananer och de härliga Floridaapelsinerna kosta så godt som ingenting, och en ananas får man i april och maj månader för en spottstyfver, vare sig man räknar i europeiskt mynt eller i cents, ty de bästa stå ej i högre pris än mellan 15 och 20 cents.

Så är det nästan med allting, där man icke direkt har att betala för arbete, ty det kostar t. ex. mera att låta stoppa ett par strumpor än att köpa ett par nya, såvida man icke består sig med lyxen af silkesstrumpor, något som är ytterst vanligt här i Amerika, där fotbeklädnaden är föremål för den allra största omsorg. Skodonen äro ytterst billiga och hållbarare än de europeiska, och så kan man så mycket oftare ha råd att skaffa sig nya. Vill man betala lika mycket som man betalar hos de bättre skomakarna i Stockholm, d. v. s. 35 kronor paret, får man här en alldeles utmärkt vara. Naturligtvis hålla de fashionabla skomakarna betydligt högre priser, och de eleganta damerna kunna betala 40 à 50 dollars för ett enda par, d. v. s. 200 eller 250 francs, men utgår man, såsom förut sagts, från att dollarn här kommer in lika lätt som en francs i Paris, blir ju skillnaden nästan ingen.

Tidningarna kosta i allmänhet 1 cent numret, några dock 3 cent, och de amerikanska tidningarna äro utan gensägelse de dyrbarast redigerade tidningar i världen. Betänker man då att 1 cent här icke är mer värd än en centime eller möjligen ett öre, måste man konstatera att amerikanerna äfven i detta hänseende slå ett rekord.

Teatrarna få äfven anses billiga. En utmärkt parkettplats på operan i New York, där man bjudes på sådana celebriteter som en Caruso, en Melba o. s. v. kostar i vanliga fall 5 dollars, d. v. s. 25 francs, och på teatrar af lägre rang betalar man ej mer än 2 dollars för liknande plats. På varietéter såväl i New York som i Washington och andra större städer, varierar priset å parkettplatser mellan 50 cents och 1 dollar 50 cents; föreställningarna äro i allmänhet förstklassiga. Med det värde penningen har här och med fäst afseende på att teatrarna ej få spela på söndagarna och att prisen vid matinéer sänkas till hälften, är kostnaden för ett teaterbesök således mycket moderat; också torde amerikanerna vara den mest teatergående allmänhet i världen.

På spårvagnar, underjordiska och höjdbanor, kan man fara nära två svenska mil i rak linje för 5 cents och dessutom för vissa riktningar få s. k. öfvergångsbiljetter. När man i Paris betalar 30 centimer för en omnibusfärd, är det redan högre absolut sedt, och blir oerhördt dyrt, om man gör samma reduktion af värdena som förut.

Hufvudsaken är, att man, om man skall lefva i Amerika, också förtjänar sina pengar här, ty då blir enligt min åsikt lifvet i den stora republiken verkligt billigt och på samma gång är Amerika det land, där man får mest för sina pengar. Det är ingen under, att folk ur arbetsklassen trifvas bättre här i rent materiellt hänseende, ty med de löner de kunna tillförsäkra sig i Europa, är det dem icke möjligt att bestå sig med sådan föda, sådana kläder, och sådana nöjen som här och dessutom känna de sig i det gamla landet som »underklass».

Att reda sig i Washington som diplomat med en lön varierande mellan 50- eller 100-tusen francs blir emellertid en helt annan fråga. Man måste först tänka sig, att i Amerika sitta oräkneliga familjer inom t. ex. universitets- och läkarekretsar med 10,000 dollars om året och att det är absolut omöjligt att intaga någon som helst bemärkt ställning, såvida man icke disponerar åtminstone dubbelt så mycket. Människor, som »lefva med» äro så oerhördt rika i detta land, att man minst måste vara miljonär, d. v. s. disponera omkring 230,000 francs om året för att ens tänka på att med någon heder deltaga i sällskapslivet.

I Washington måste man beräkna att en envoyé icke gärna kan hyra ett möbleradt hus för billigare än 6,000 dollars om året. Det finnes sådana som kosta ända till 15,000. Tjänarnas löner kunna ej sättas lägre än 5,000 dollars, hvartill kommer kostnaden för deras föda m. m., minimum 5,000. Ekipage och automobil, hvilken senare omöjligen kan undvaras, är en annan post som kräfver betydlig utgift. Inköpen till hushållet bli här som öfverallt ganska betungande, allrahelst för den som måste representera, ty man lägger i stora världen i Washington särdeles an på fina middagar, dock utan att i allmänhet lyckas särdeles väl; numera aflidne norske ministern Hauge’s och mrs Belmonts middagar undantagna. Endast artikeln blommor, som i ett elegant hem äro mera oundvikliga i Washington än annorstädes, går till oerhörda belopp. Middagsborden äro t. o. m. öfverlastade med de dyrbaraste blommor säsongen har att bjuda och man kan ju ej ha sitt bord ordnadt som på en enkel restaurant med en krokan i midten och några grant färgade geléskålar som bordsprydnad. Då är det bättre att låta bli.

För en diplomat, ehuru han från europeisk synpunkt åtnjuter ett rätt ansenligt arvode, tillkommer dessutom det förhållandet, att han, om han lefver alltför enkelt, blir klandrad för bristande gästfrihet och påbördad att lägga upp af lönen, såsom det hände den amerikanske ambassadören Andrew D. White, som för några år sedan var ackrediterad i Berlin. Hans lön var endast 17,500 dollars om året, och han lefde derföre jämförelsevis indraget. Tidningarna påstodo att han af lönen samlat sig ett kapital. I själfva verket depenserade han utom sin lön mer än tusen dollars i månaden af sin personliga förmögenhet.

En yngre gift diplomat, som icke har stor familj, kan ju hyra en våning i de eleganta »apartment»-husen, som vuxit upp i Washington under senare år, men det kostar dock i alla händelser icke under 2 à 3 tusen dollars för säsongen. Räknar man sedan hvad hushåll, tjänare, vagnar, bjudningar, toiletter, nöjen, klubbar, resor samt diverse gå till, är man, utan att man vet ordet af, uppe i en budget, som icke understiger 15,000 dollars och ändå är det nätt och jämt att man kunnat hålla apparanserna uppe.

Om Washington vore en större stad, kunde man måhända med mycket förstånd reda sig med något mindre, men här, där den diplomatiska corpsen så att säga »lefver i glashus», är det fullkomligt omöjligt att med bibehållande af sin värdighet röra sig i den eleganta världen, om man icke kan disponera allra minst sagda summa, för hvilken man i Europa kan komma ett bra stycke längre. I parentes må dock nämnas, att en legationssekreterare bland mina bekanta för ett ganska modest, ehuru komfortabelt hus i Paris, för några år sedan betalade 20,000 francs i årlig hyra; det var dock omöbleradt. Man ser därföre, att det kostar pengar att »lefva med» i stora världen äfven i Europas storstäder, men måhända att utgifterna där något understiger hvad man oundgängligen måste depensera i Washington, om man icke skall känna sig förödmjukad.

Hela lifvet i Amerika ställer sig dyrare, om man lefver som amerikanerna, ty om amerikanen af alla klasser har den största vördnad för miljonerna och såsom sitt högsta mål sätter rikedomen, hyser han dock ett verkligt förakt för penningen i form af gängse mynt. Han bär sina sedlar lösa i fickorna hopknycklade som papiljotter, några »femmor» i västfickan, en bunt eller rulle »ettor» i en byxficka, en del större sedlar på sin höjd ombundna med en gummiring eller ofta hela sin kassa i en enda rulle i en byxficka. Han bryr sig knappast om att räkna, hvad han får tillbaka vid växling. Med få ord: han är hvad man på engelska kallar »easy» och depenserar sina pengar med en nabobs frikostighet. Karakteristiskt är följande uttalande af en gammal dame bland mina bekanta: »En karl som begagnar portmonnä har jag intet förtroende till.»

Detta är en egenskap, som går igenom hela nationen, och som tagit sig så många vackra uttryck i storartade donationer för konst och välgörenhet, men äfven alstrat nöjeslystnad, svaghet för kläder o. s. v., hvilka items göra lifvet för en amerikansk familj mycket dyrbart, allhelst kvinnorna äro hejdlöst köplystna och depensera på sina toiletter utan hänsyn till hvad männen förtjäna. Härför äger man dock icke rätt att säga, att det är dyrare i Amerika än annorstädes, men amerikanerna ha så ofta hört utlänningarnas klagovisor därom, att de själfva börjat tro, att deras land är det dyraste i världen. Det smickrar dem nog också och så ha de ej tid att se efter huru det verkligen förhåller sig.

Motsatsen är snarare riktig, ty ingenstädes lefver man bättre och billigare än i Amerika, om man vill lefva förståndigt, och under den förutsättningen, att man i plånboken endast har dollarsedlar förtjänta genom arbete, som betalats efter här gängse priser.

Det kommer snart nog att i Amerika inte finnas hvad man kallar »tjänare», ty redan har man kommit så långt, att amerikanska medborgare i den tjänande klassen icke använda ordet tjänstfolk, när de tala om sig själfva och sina gelikar. De ha numera anspråk på samma sociala ställning och benämning, som tillkomma de »lyckliga» dödliga, som äro anställda i bodar, på restauranter, kontor o. s. v. Med ett ord biträden eller »employees» som de här kallas. För öfrigt ha äfven röster höjts för att tjänarna af sina respektive herrskap skola tilltalas med titeln Miss eller Mr. Man anger såsom skäl, att det t. ex. icke faller en modehandlare eller en restauratör in att kalla sina vuxna biträden endast vid förnamn och därför anse nu våra »tjänande systrar och bröder», och kanske ej utan ett visst berättigande, att de af sitt husbondefolk kunna fordra samma hänsynsfulla behandlingssätt. De ha i de flesta fall samma bildningsgrad som biträdena, de umgås med dem på en fot af absolut jämlikhet, erhålla i regel äfven högre aflöningar samt kläda sig på ett sätt, som snarare anger den s. k. öfverklassen. Lösen är därföre nu: »Bort med brännmärket! Vi sköta våra sysslor, men vi äro ingens tjänare».

I stället för François eller John, helt kort, kommer man hädanefter att kalla sin betjänt Mr Duval eller Mr Smith, och kammarsnärtan, som hittills fått nöja sig med att helt rätt och slätt heta Bridget eller Kate, blir nu Miss Finnegan eller Miss Olsson.

Naturligtvis kommer detta att ge anledning och upphof till många löjliga, ja kanske invecklade situationer, men bör ej vara alldeles omöjligt att genomföra. I Sverige har ju den fordom för de nu s. k. »husmödrarna» reserverade titeln »husmamsell» så småningom öfverflyttats till kokerskorna, som ha anspråk på att t. o. m. af sitt herrskap kallas t. ex. mamsell Marie, mamsell Kristin, mamsell Hanna o. s. v.

Denna titelfråga har dock gifvetvis ingen som helst inverkan på tjänarnas personliga ställning inom de familjer, där de äro anställda, annat än att den ytterligare omöjliggör det förtroliga förhållande, som dock ofta varit tillfinnandes mellan herrskap och tjänare, ty i de högre och rikare kretsarna här har man i det afseendet börjat bli minst lika trångbröstad och högdragen som i England, ja kanske, att man här i de rika uppkomlingarnas hus ändå mer än i andra länder låter löntagaren känna sin underordnade ställning.

I den enklare medelklassen, där i öfrigt oftast ej finnes andra tjänare än s. k. »hjälp» blir naturligtvis förhållandet ett annat och man kan t. o. m. säga, att det är »herrskapet», som blir terroriseradt, ja nästan sedt öfver axeln. Demokratiska idéer, högt uppdrifven själfkänsla samt fullständig okunnighet om hvad man i Europa kallar respekt göra dessa utom hemmen boende tjänare, kvinnliga som manliga, till ett fullkomligt plågoris, som man allt mera söker göra sig oberoende utaf dels genom att mer och mer afstå från behaget att bo i s. k. »egna hem», dels genom praktiska anordningar i bostäderna samt genom att fruarna själfva, ja, äfven männen förrätta det mesta af i huset förekommande sysslor.

I nya hus t. o. m. i små våningar på 5 à 6 diminutiva rum samt kök finnes alltid en s. k. mathiss, på engelska kallad »dumbwaiter», samt i de allra flesta våningar telefon. Frun behöfver således endast telefonera till sina fournissörer, som sedan alldeles som i Sverige uppsända de begärda varorna. I New York finnas dessutom ett stort antal affärer, som tillhandahålla alla slags födoämnen, kött, fisk, grönsaker, bröd, konfekt, etc. i stor skala. Med den för Amerika kännetecknande företagsamheten och månheten att behålla sina kunder, utsända dessa affärer sina agenter, som hvarje morgon infinna sig i familjerna och upptaga ordres för dagen. Kalla rätter, salader och sådant hemsändes äfven, isynnerhet för söndagsmiddagar, ty om söndagarna förekommer nämligen i de flesta familjer ej matlagning annat än till första frukosten samt möjligen lunchen, emedan spiselprinsessan efter kl. 3 e. m. vill sköta sina egna angelägenheter. Skulle herrskapet vilja ha middag hemma, får frun laga den själf, annars får man nöja sig med kallmat eller gå ut på en restaurant, ett i Amerika lika mycket användt som omtyckt sätt att fördrifva en del af den här liksom i England af dyster tråkighet kännetecknade hvilodagen.

Att koka på »gaskök», af synnerligen praktisk konstruktion, är nästan regel. Något bekymmer med eldning i spiseln har således ej den matmoder, som själf gör sina sysslor, lika litet som öfrig eldning i våningen förekommer, ty hela huset, vare sig hyreskasern eller »eget hem», är uppvärmdt med centralvärme. Rummen äro belysta med gas eller, hos de rikare, med elektriskt ljus. Lampor och deras rengöring äro minnen från ett förflutet sekel.

I det gemensamma bad- och toilettrummet, där ständigt varmt och kallt vatten finnes i öfverflöd, sker hela familjens tvagning; nattkärl anses som en lyxartikel och förekomma ytterst sällan. Sopor och rester från måltiderna nedsändas med hissen i mer eller mindre väl tillslutna tennkärl till »the janitor», ett slags mellanting mellan portvakt och husdräng. Skoborstning sker mestadels utomhus. Förutom matens tillagning, sängarnas uppbäddning (en gång om dagen), litet damning och diskning är det icke så särdeles mycket att göra i en amerikansk familj, som icke en god husmoder skulle vara nödsakad att göra ändå, äfven om hon hade en tjänare eller tillfällig hjälp.

Amerikanskorna inom de mindre bemedlade klasserna ha därföre allt mer och mer börjat utbilda sig till utmärkta husmödrar och söka göra sig oberoende af tjänare samt anlita extra hjälp endast för en eller ett par timmar om dagen eller till större rengöringar en gång i veckan.

I hus där såväl hustrun som mannen med sitt arbete bidraga till familjens uppehälle och ingen tjänare är anställd händer det t. o. m., då någon bekant eller några intimare vänner äro bjudna till middag, att mannen, om frun lagat maten och haft bestyr med bordets ordnande o. s. v., får sköta hela serveringen, hämta nya rätter från köket, koka kaffet etc. Värdinnan tronar då vid bordet hvilande på sina lagrar. Det gör på främlingen ett ganska egendomligt intryck, men i detta kvinnornas förlofvade land finner man det snart vara helt naturligt och, i sådana fall då båda parterna under förmiddagen varit lika sysselsatta med att knoga ihop de slantar som användas till bordets nöjen, förefaller det dessutom fullkomligt rättvist. Det bidrager säkerligen till ett slags kamratskap mellan makarna, som icke kan vara annat än välgörande för sammanlefnaden under små förhållanden. Huruvida det kan gå i längden och annat än i barnlösa familjer torde vara tvifvel underkastadt.

Hvad tjänarnas ställning och villkor, såväl aflöning som fordran på deras arbete, angår äro de naturligtvis mycket växlande beroende på de olika familjer eller hus där de tjäna. Det finnes ju oresonliga eller kitsliga husmödrar liksom det finnes goda och omtänksamma, och i detta hänseende torde tjänarne här ha ungefär samma lidanden att utstå, samma förmåner som deras kolleger i Europa.

I de rikaste husen, icke blott hos mångmiljonärerna utan i goda burgna hem är det ingen öfverdrift om man säger att tjänarna i regel ha det utmärkt ställdt för sig, åtminstone i afseende å löner och frihet. Fordringarna på arbete äro dock högt uppdrifna och t. o. m. i fina hus är det ofta nog klent beställt med födan, så nog tror jag att i det hänseendet ha de nykomna europeiska tjänstflickorna mången bitter erfarenhet att anteckna. De dagliga sysslorna äro mycket betungande, isynnerhet när familjen disponerar ensamt hus; man bor då i 4 à 5 våningar med 2 à 3 rum i hvarje våning och tjänarna så att säga lefva hela dagen i trapporna. Köket är i jordvåningen, jämte tjänarnas matrum, hvilket senare får tjäna till mottagningsrum, när deras bekanta komma på besök. Ofta nog finnes ett sofrum för hvarje tjänare, men de äro snarare att likna vid garderober och i allmänhet ytterst otillfredsställande i sanitärt hänseende.

Men lönerna äro mycket goda och däri torde äfven vara att söka skälet till, att det är minst lika vanligt här som i Europa att i finare hus få se gammalt tjänstefolk af trotjänaretyp. Särskildt är det i ögonen fallande hvad de manliga tjänarna ofta äro af respektingifvande ålder; prydliga gubbar på 70 år äro ytterst vanliga företeelser t. ex. på bocken af New York-miljonärernas oklanderliga ekipage.

Visserligen beklaga sig matmödrarna ofta att isynnerhet skandinaviska tjänare genast lämna sina platser och taga andra, om de få högre löneförmåner, ty någon ansvarskänsla finnes ej hos dessa, uteslutande med förvärf till mål hitkomna »främlingar». I de familjer, där man måste hålla på styfvern, blir detta synnerligen pröfvande. De rika däremot, som betala snart sagdt hvad som helst, riskera ej dessa ständiga ombyten, då de vanligen öfverbjuda eventuella medtäflare, om de verkligen äro nöjda med en tjänare. Sådana löner som 80 à 100 dollars (300 à 375 kronor) i månaden och naturligtvis allting fritt för en hofmästare eller för en god kokerska, som lärt sig en del amerikansk matlagning, är ej alls ovanligt. Kammarjungfrur och uppasserskor kunna beräkna mellan 50 och 35 dollars, men måste då kunna reda sig med engelska språket eller åtminstone franska eller tyska; andra språk annat än i undantagsfall äro till föga nytta.

En »chauffeur» betalas med 100 à 125 dollars i månaden, men får då, åtminstone när familjen bor i stad, bekosta sig mat och rum.

I enklare familjer, som bestå sig endast med en tjänarinna, är lönen naturligtvis icke så hög, kanske blott 20 à 25 dollars i månaden, men däremot är arbetet mycket strängt och påkostande. Det är också för familjer, boende i ensamt hus, nästan omöjligt att få tjänarinnor, som vilja tjäna ensamma, äfven när lönerna äro större. Man flyttar därföre allt mer och mer till mer eller mindre lyxuöst inredda s. k. apartment-hus och hyreskaserner eller till små egna hem i förstäderna.

I New York-familjer af ungefär samma ställning i socialt hänseende som de, hvilka i Europa lefva i den högre finansvärlden, är det ingalunda ovanligt, ja det är nästan regel att där finnas anställda fem à sex tjänare och detta endast i familjer där medlemmarnas antal ej öfverstiger fem personer. Betjänt, kammarjungfru, kokerska, tvätterska, städerska och »waitress» d. v. s. en slags husa som hjälper betjänten eller i somliga hus står t. o. m. öfver honom.

I de stora miljonärfamiljerna i New York och i Washington äfvensom i de på stor fot ordnade diplomathusen är det icke öfverdrifvet att säga att tjänarnas antal uppgår till 16 à 20 stycken, ja många finnas, hvarest t. o. m. ett trettiotal tjänare bestrida uppassningen, hvilket förhållande är beroende därpå, att dessa dignitärer icke kunna förmås att utföra annat arbete än just det som de själfva åtagit sig. Detta bidrager emellertid att i väsentlig mån höja kostnaderna för en på stor fot lefvande familj, ty icke blott att dessa selecta tjänare ha stora fordringar i afseende på bostäder utan äfven i fråga om mat uppställa pretentioner, som ibland vållar »the housekeeper» minst lika mycket bekymmer som att förse herrskapets bord med omväxlande och raffinerade rätter.

Lönerna äro, som jag förut nämnt, mycket betungande och ha under de senaste åren stegrats i häpnadsväckande grad. När man för ungefär 10 år sedan kunde engagera t. ex. en från Irland eller Skandinavien nyligen anländ jungfru för omkring 12 dollar (45 kr.) i månaden, är det nu knappast att tänka på att få en dylik för mindre än 25 dollars. Svenska bondpigor utan kännedom om engelska språket i öfrigt kunna alla, redan vid ankomsten till Amerika, åtminstone orden: »twenty five dollars» och det är endast i nödfall som de antaga en plats för mindre, nästan säkra som de äro att få engagement, ty särskildt de svenska flickorna äro mycket eftersökta, åtminstone innan de tillägnat sig sina amerikaniserade medsystrars själfständiga fasoner och antagit deras mer eller mindre ogenerade sätt gent emot sina herrskap, eller som det kallas här »employers».

I Washington, liksom äfven i Philadelphia, ställer sig tjänarefrågan något olika än i New York, ty i de förstnämnda städerna användas negrer i stor utsträckning och med ganska godt resultat. Dels äro de måhända något billigare, dels kan man med afseende å deras bostäder göra rätt afsevärda besparingar, ty negerflickor, som »af födsel och ohejdad vana» äro spökrädda i högsta grad, hata att ligga i ensamt rum och ligga ofta 2 ja 3 i samma säng. Det är nämligen att märka, att här i Amerika är det ytterst vanligt, att människor ligga i syskonbädd. Barbariskt! hvad?

Dessutom ha negrerna, ehuru lata, och som det säges, tjufaktiga, dock den obestridligen goda egenskapen, att de, om deras förtroende en gång vunnits, med erkännansvärd, nästan barnslig tillgifvenhet fästa sig vid familjens medlemmar, särskildt vid den yngre generationen, i hvars tjänst de icke sällan öfvergå.

I New York får man knappast se hvita och färgade tjänare anställda i samma hus. Icke så i Washington, där negrerna intaga en vida bättre ställning. Dessutom ha de från Europa med de utländska diplomatfamiljerna hitkomna tjänarna icke den amerikanska fördomen mot de färgade. Diplomathusen äro därföre en verklig prof karta på olika nationaliteter och raser. En engelsk hofmästare, svart kusk och betjänt, japanesisk tamburvakt, fransk kock och kammarjungfru, tyska eller amerikanska barnjungfrur, svenska husjungfrur, irländska eller svarta tvätterskor och kökspigor, se där en kombination, som ingalunda är ovanlig.

Man har därföre lättare att i Washington sammansätta sin tjänarestab, men svårigheterna och kostnaderna äro stora nog ändå.

En familj, som måste lefva med i stora världen utan att i minsta mån göra anspråk på att täfla med de ganska rundligt aflönade ambassadörerna eller mångmiljonärerna, kan i Washington knappast tänka sig att reda sig med mindre än 9 à 10 tjänare: hofmästare, andre betjänt, chaufför, kokerska, kammarjungfru, 2 husjungfrur, barnjungfru, kökspiga samt tvätterska. All tvätt, utom möjligen fintvätt, sker i Amerika i hemmen, hvarföre man måste hålla sig med särskilda tvätterskor, som i de mindre husen erhålla hjälp af kammarjungfrur eller kökspigor och dessutom alltid påräkna att 2 à 3 dagar i veckan extra hjälp engageras.

Utgifterna för alla dessa fasta tjänare, mat, rum, livréer, svarta klädningar, förkläden, mössor, julpengar, diverse presenter m. m. gå till betydliga belopp och kunna här i Washington ej sättas lägre än till omkring 10,000 dollars eller 37,000 kronor om året. Härtill kommer dessutom rätt stora summor för extra hjälp såsom till den som sköter värmeapparaten, den som håller trottoiren ren, fönsterskurare, mattpiskare, tvätthjälp, äfvensom dryga drickspengar till den kusk, som kör det under den lifligaste säsongen förhyrda ekipaget.

Det är emellertid icke nog härmed. Det såkallade kommissionssystemet, som i de franska hushållen af ålder kallats »faire danser l’anse du panier» eller kokerskornas procent från olika furnissörer, blomstrar här icke blott i köksregionerna utan äfven inom alla områden och åsamkar husmödrarna utgifter, som i de rikare husen taga rent utaf otroliga proportioner. Kammarjungfrun får sin procent från koaffören, ja äfven från modehandlerskan och sömmerskan, som äro måna om att ett godt ord fälles för dem, hofmästaren får liknande ersättning från vinhandlaren och blomsteraffären, kuskarna göra inga beställningar å selar och dylikt utan att förut blifvit uppmuntrade på enahanda sätt. De reparationer, som anses nödiga på automobilen »belönas» rikligt af fabrikanterna med den påföljd, att mer eller mindre frivilliga skador uppstå och reparationerna kosta enorma summor. Mot denna kräftskada stå husbondefolken alldeles maktlösa, ty tjänarne anse sig som »agenter» för de olika fournissörerna och här i Amerika, där agentsystemet mer än någonstädes är utveckladt, anses det icke annat än alldeles rätt, ty de pris, som betalas af köparen, äro de allmänt fastslagna. Man nämner blott ej, att de äro så tilltagna, att stor procent är beräknad för agenter. Man resonerar som så: den som köpt t. ex. ett piano vet mycket väl, att af det erlagda priset lämnas 10 à 15 procent till den person, som förordat firman, och inom försäkringsvärlden spelar ju, som man vet, agentarvodet en stor roll, hvarföre icke då genom att lämna procent till tjänarna skaffa sig deras husbondfolk till kunder?

I Washington är måhända ej denna extra pålaga så betungande, som i New York, där jag med bestämdhet vet flera familjer, där den till tjänarne utbetalda procenten under ett år anses uppgå till 10,000 dollars och däröfver.

Det är således, som man ser, ingen lätt sak att föra stat i den federativa hufvudstaden, och utan stora inkomster vid sidan om de knappt tilltagna diplomatlönerna är det helt enkelt omöjligt att deltaga i societélifvet i Washington, allra helst man här så godt som uteslutande bedömes efter det yttre. Alla måste vara lika, ha det lika och lefva lika. När det så är miljonärerna, som angifva tonen, gör man bäst i att ej ge sig med i leken utan späckad plånbok och stora kreditiv. Att söka »vara med» men lefva sparsamt och indraget, skulle med all säkerhet förskaffa den olycklige, som vågade försöket, den tvetydiga och för en diplomat mer än för någon annan föga afvundsvärda äran af att bli ett allmänt åtlöje, såsom fallet varit med några namngifna beskickningschefer, hvilkas inflytande här just på grund däraf varit lika med noll.

Ditt bref kom som en blixt från klar himmel, som man säger. Och jag som så mycket gladt mig åt att få se dig här! Många kära vänner har jag visserligen förvärfvat mig i mitt nya fädernesland, men ändå, du förstår nog att det aldrig blir detsamma. Hur det än är, man hänger alltid fast vid det gamla landet och så intima vänner som vi äro, inser du lätt, att det för mig var en stor missräkning, att dina planer på grund af din mans utnämning till en annan post helt och hållet ändrats.

Vet du, om du gjorde rätt, skulle du öfvertala din man att låta dig göra en trip öfver hit, bara som turist. Det går ju så lätt nu för tiden. »Lusitania» gjorde nyligen färden från Southampton till New York på 4 dagar och 20 timmar; det är ju som en dröm.

Jag är säker på att du, om du under endast en månad kunde slita dig ifrån man och barn, ej skulle ångra färden, ty icke blott att själfva landet i hög grad skulle intressera dig, utan äfven menniskorna med alla sina fel men med sina verkligt goda egenskaper skulle helt säkert i mångt och mycket tilltala dig. Ni ha så många fördomar mot amerikanerna däröfver i Europa och ni döma dem endast efter de ofta mindre tilltalande individer, som i egenskap af turister komma öfver på en blixtturné eller försöka att trassla sig med de högre kretserna.

Nej, den sannskyldige amerikanen, sådan man lär känna honom i hans eget land, är helt olika den typ ni uppkonstruerat. En anekdot från en tysk skola rinner mig just i sinnet; den kan med någon omskrifning lätt nog apteras på amerikanen.

En yngling hade såsom ämne för en kria fått »Des Königs Lieutenant», en bekant fransk typ inom den tyska litteraturen. Det var något af de första åren efter 1870-71-års krig, och den af franskhat besjälade unge skribenten började sitt scriptum med följande ord, som skulle karakterisera hjälten: »Obgleich er Franzose war, war er doch nicht ganz schlecht.»

Nå väl! Jag är öfvertygad om att du vid närmare bekantskap med de många högt bildade och förfinade amerikaner och amerikanskor, jag skulle göra mig ett nöje att presentera för dig, komme att finna, att de icke alla äro så »ganz schlecht». Man måste studera amerikanen i hans egen omgifning, se honom arbeta, höra honom skämta, lyssna till hans klingande barnsliga skratt, höra honom sjunga sina kanske något sentimentala sånger och lära känna hans godmodighet, hans okonstlade sätt, hans ömhet för barnen, hans litet gammalmodiga galanteri mot kvinnan samt hans allt annat öfverträffande fosterlandskärlek och vördnad för sina minnen, för att förstå och uppskatta honom. Att han är skrytsam och ej så litet hypokrit kan ej förnekas, men han är det på ett så barnsligt och älskligt sätt, att man gärna förlåter honom.

Han är dessutom mycket konservativ och hänger fäst vid gamla sedvänjor med en envishet, som gränsar till det otroliga; allt som är nytt såväl i konst, litteratur och musik som i politik finner icke nåd för hans ögon, såvida det icke är företrädt af europeiskt rykte eller ostentativt utbasunats och adopterats af ledande personer, ty »leaders» måste amerikanen ha. Han är bekväm och om jag så får uttrycka mig: »hjulspårsmänniska». Allt skall gå sin gilla gång eller vara så systematiseradt och vägen på förhand så utjämnad, att han ej behöfver öda tid därpå.

Om du, såsom jag innerligt hoppas, gör mig den glädjen att komma öfver hit på några veckor, skall du få se, att jag har rätt.

Tala nu vid din man och sök att förmå honom att låta dig hälsa på mig. Med litet god vilja går det nog. Jag kan försäkra dig, att du ej kommer att ångra utflykten. Vi skola ordna allt på bästa sätt. Men kom snart, så att du ej blir öfverraskad af värmen och medan säsongen ännu är i flor här i Washington.

Jag tager emot dig i New York, där vi bo hos min svägerska, en rik änka, som har ett stort hus vid Femte avenyen och är litet svag för förnäma utlänningar. Hon skall bli förtjust att göra les honneurs för dig och du kan vara öfvertygad, att hon trummar ihop gräddan af sina vänner, så att du får ett godt intryck af de »400». Hennes hus ligger midt emot den fashionabla Central park, som täflar med de ståtligaste parker i världen och i parentes sagdt endast i tomtvärde anses vara uppskattad till mer än tusen miljoner kronor.

Mer än tre dagar få vi ej ägna åt besöket i metropolen. Naturligtvis borde du se Niagara, men ehuru det är ju imposant och en visit där alltid blir ett »minne for lifvet», tror jag dock ej att vi ej hinna med det; jag stryker det därföre från programmet, åtminstone tillsvidare. Om jag känner dig rätt är du mera intresserad för att få en inblick i det dagliga lifvet samt att lära känna människor. Jag ville därföre föreslå dig, att vi resa upp till Boston, min mans hemort, där vi ha många vänner och där du med dina engelska sympatier helt visst kommer att känna dig hemmastadd. Det är en stor stad må du tro, öfver 600,000 invånare och det är en fin stad. Man lägger i Boston an på att vara högt bildad; litteratur och konst stå där i mycket anseende och man talar i de högre kretsarna en engelska, som i renhet och godt uttal kan täfla med det bästa i själfva moderlandet, det stolta Albion.

Sedan vi under två dagar studerat lärdomsstaden och umgåtts med de gästfria, okonstlade nyengländarna, måste vi resa direkt ned till Washington, som du redan något känner till genom mina försök att göra dig förtrogen med dess utseende och sällskapslif. Du får vara beredd på, att du blir bortbjuden hvarenda dag, men jag skall ej pina dig mer än en vecka, ty min afsikt är, att vi i min mans sällskap skulle göra en färd ned till det herrliga Florida, som man måste ha sett för att förstå, att Amerika icke består bara af skyskrapare och fabriksskorstenar. Det är ett verkligt paradis, och om jag någon gång skulle skrifva en bok, skulle den blifva om Florida.

Vi ha vår privata järnvägsvagn, som enligt amerikansk sed har sitt eget namn, den heter »Philomène»; hela färden behöfver ej taga mer än en vecka, om vi ej skulle resa öfver till Cuba, men det hinna vi nog ej.

Ett par dagar måste du på återfärden stanna i Washington igen, men så är det slut med det roliga, som barnen säga, om du ej själf vill stanna, ty du vet huru hjärtligt välkommen du är. Men jag är rädd, att du ej alls kommer, ifall jag föreslår dig att utsträcka vistelsen längre än omkring tre veckor utom färderna hit och hem.

Mina bref, som möjligen skulle kommit att fortsättas, om icke eder hitflyttning blifvit inhiberad, kan du ju så länge behålla. Gudarna ska veta, att jag ibland skäms litet öfver deras brist på fullständighet och öfver de många för dig nu värdelösa uppgifterna om personer, som du kanske aldrig får se, men de äro ju skrifna bara af intresse för dig och jag tröstar mig med, att du måhända vid läsningen af dem åter kommit mig närmare, och att vår gamla vänskap därigenom funnit ny näring, skjutit nya skott. Skulle du önska att visa uppsatserna för dina vänner, har jag intet däremot.

Välkommen, välkommen, välkommen! ty du måste lofva mig att komma, hör Du det!

Helsa baronen från mig och säg, att jag ej bjudit honom, då jag vet huru upptagen han är med anordningarna för eder flyttning och med sina studier i den internationella handelspolitiken, som ju är hans specialitet.

Du får allt beräkna att taga med dig åtminstone fyra »gå-borts klädningar», ty amerikanskorna äro så noga, när det gäller kläder, som jag förut sagt dig.

	Sid.
Inledande bref	1
Washington »the nations pride»	9
»Society»	32
»Hvita huset» och dess invånare	52
De diplomatiska salongerna	80
Vice presidentens och »the speaker’s» familjer	128
»The cabinet»	145
Washington’s »inner set» och näst intill	176
Huru Amerika styres	201
Internationella äktenskap	225
Kläder	245
Lefnadskostnader	269
Tjänstfolk	282
Afslutningsbref	297
Illustrationsförteckning	305

	Sid.
Typiskt gatuperspektiv (efter fot.)	18
Massachusetts avenyen (efter fot.)	19
Kapitoliet, i förgrunden ett af G. Washington planteradt träd (efter fot.)	22
Kapitoliet: östra fasaden (efter fot.)	23
Kapitoliet på 1840-talet (efter gammalt stentryck)	24
Kongressbiblioteket (efter fot.)	25
Kongressbiblioteket: Vestibulen (efter fot.)	26
Kongressbiblioteket: Läsesalen (efter fot.)	27
Posthuset (efter fot.)	28
Corcoranmuseet (efter fot.)	29
Hvita huset: Norra fasaden (efter fot.)	53
Balsalen i »Hvita huset», kallad »The East room» (efter fot.)	61
Presidenten Roosevelt (efter originalteckning af X)	66
Presidenten Roosevelt (efter teckning af Macaulay i New York Times)	72
Mrs Roosevelt (efter fot.)	75
Mrs Roosevelt och Miss Edith Roosevelt (efter fot.)	78
Italienska ambassadhotellet (efter fot.)	88
Baronessa Mayor des Planches (efter fot.)	89
Österrikisk-Ungerska ambassadhotellet (efter fot.)	91
Baronessan Hengelmüller von Hengervár (efter fot)	92
Baron Hengelmüller von Hengervár med familj (efter fot.)	93
Franska ambassadhotellet (efter fot.)	95
M:me Jusserand, franska ambassadörens fru	97
Baronessan Speck von Sternburg (efter fot.)	99
Tyska ambassadhotellet (efter fot.)	101
Ryska ambassadhotellet (efter fot.)	103
Baronessan von Rosen (efter fot.)	104
Fröken Elisabeth von Rosen	105
Madame Nabuco, Brasilianska ambassadörens fru	108
Senhorita Carolina Nabuco de Arauja (efter fot.)	110
Storbritanniska ambassadhotellet (efter fot.)	111
Mrs Bryce (efter fot.)	115
En salong i Storbritanniska ambassadhotellet (efter fot.)	116
Señora Creel (efter fot.)	118
Señora Creels fötter (efter en tidningsillustr.)	119
Baron Takahira (efter fot.)	121
Baronessan Takahira (efter fot.)	123
Grekiske envoyén Caromilas (efter originalteckning af X)	124
Kinesiske envoyén Wu-Ting-Fan (efter originalteckning af X)	125
Kinesiska legationshotellet (efter fot.)	126
v. presidenten Mr Ch. W. Fairbanks (efter karrikatyr af Gord. Ross)	131
Mrs Fairbanks, vice presidentens fru	133
Mr Joseph Cannon (efter fot.)	138
En seance i representanthuset sådan minoriteten föreställer sig den (efter karrikatyr af Berryman)	140
»The speaker» Mr Joseph Cannon (efter teckning af Macaulay)	141
Miss Helen Cannon (efter fot.)	143
Statssekreteraren Mr Elihu Root (efter fot.)	150
Understatssekreteraren Mr Rob. Bacon (efter fot.)	153
Mrs Root (efter fot.)	155
Skattkammaresekreteraren Mr Geo. B. Cortelyou (efter karrikatyr af Alb. Scott Cox)	157
Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft vid återkomsten från sin senaste resa jorden rundt (efter teckning af Scar)	160
Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft (efter fot.)	162
Mrs Taft (efter fot.)	163
Attorney-general Mr Ch. J. Bonaparte (efter karrikatyr af Vet i Harpers Weekly)	167
Sekreteraren för flottan Mr Vict. H. Metcalf (efter karrikatyr af Vet i Harpers Weekly)	168
Postmaster-general Mr Geo. von L. Meyer (efter karrikatyr af Alb. Scott Cox)	170
Jordbrukssekreteraren Mr J. Wilson (efter karrikatyr af Vet i Harpers Weekly)	172
Miss Mathilde Townsend (efter fot.)	183
Miss Fredrica Morgan (efter fot.)	184
Senator Henry C. Lodge (efter karrikatyr i tidningen »World»)	190
Senator Chauncey M. Depew (efter karrikatyr i tidningen »New York Journal»)	191
Senator Winthrope M. Crane (efter originalteckning af X)	192
Miss Catherine Elkins (efter fot.)	193
Senator Stephen B. Elkins (efter teckning af Berryman i tidningen »Star»)	194
Ex-senator Henry G. Davis (efter originalteckning af X)	195
Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (efter fot.)	196
Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (efter karrikatyr af Cappiello)	197
Amiralen af flottan George Dewey (efter fot.)	199
Senator William B. Allison (efter originalteckning af X)	202
Senator Robert M. Lafollette (efter karrikatyr af Alb. Scott Cox)	203
Senator Charles Curtis (efter originalteckning af X)	204
Senator Josef B. Foraker (efter karrikatyr af Alb. Scott Cox)	205
Senator Francis E. Warren (efter teckning af Berryman i Washington »Star»)	206
Senat. Sim. Guggenheim (efter originalteckning af X)	207
Senator A. Hemmenway (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	208
Senator Augustus O. Bacon (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	209
Senator Nathan B. Scott (efter originalteckning af X)	210
Repr. B. Grubb. Humphreys (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	211
Repr. H. R. Burton (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	212
Repr. James M. Miller (efter teckn. af Berryman i Wash. »Star»)	213
Repr. Henry Mc Morran (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	214
Repr. George L. Lilley (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	215
Repr. James C. Needham (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	216
Repr. Joseph T. Robinson (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	217
Repr. M. E. Driscoll (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	218
Repr. Le Gage Pratt (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	219
Repr. Charles B. Landis (efter teckn. af Berryman i Wash. »Star»)	220
Repr. John A. T. Hull (efter teckning af Berryman i Wash. »Star»)	221
Härtiginnan de La Rochefocauld, f. Mitchell (efter fot.)	235
Härtiginnan af Marlborough, f. Consuelo Vanderbilt (efter fot.)	239
Härtiginnan af Manchester, f. Helen Zimmerman (efter fot.)	240
Prinsessan Cantacuzene, född Julia Grant (efter fot.)	241
Prinsessan Troubetzkoy, f. Amelie Rives (efter oljemålning af T. Gilb. White)	242
Modebild (efter originalteckning af L. de B.)	246
Modebild (efter originalteckning af L. de B.)	249
Modebild (efter originalteckning af L. de B.)	252
»Office girl» i New York (efter karrikatyr i »New York Journal»)	260
Modebild (efter originalteckning af L. de B.)	262
Modebild (efter originalteckning af L. de B.)	265
Modebild (efter originalteckning af L. de B.)	267

[1] Det är nämligen kongressen, som styr staden Washington och det reserverade området däromkring, kalladt District of Columbia. Inbyggarne där äga ingen rösträtt och ha ej heller med stadens styrelse att skaffa.

[2] Ett parkartadt område mellan kapitoliet och det s. k. Hvita huset, bl. a. användt till botanisk trädgård samt för det jättehöga Washingtonmonumentet.

[3] Sedan detta skrefs har baron von Sternburg aflidit i Heidelberg, där han tillbragte sin sommarsemester.

Min man har lämnat mig en P. M. om den amerikanska politiken, men det var så lärdt och så »inåtgående», som man säger, att Du aldrig orkar läsa det. Jag skrifver därföre som jag tycker, det blir i alla händelser mer än Du behöfver och om Du ej vill, kan Du låta bli att läsa det, ty här talas sällan politik annat än i rökrummen. Din

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRÅN WASHINGTONS SALONGER OCH HVARDAGSLIF M. M. ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Från Washingtons salonger och hvardagslif m. m.

FRÅN
WASHINGTONS SALONGER
OCH
HVARDAGSLIF M. M.

FÖRSTA BREFVET.

ANDRA BREFVET.
Washington, »the nation’s pride».

TREDJE BREFVET.
»Society».

FJÄRDE BREFVET.
»Hvita huset» och dess invånare.

FEMTE BREFVET.
De diplomatiska salongerna.

SJÄTTE BREFVET.
Vice presidenten med fru.

»The speaker» med dotter.

SJUNDE BREFVET.
»The cabinet».

ÅTTONDE BREFVET.
Washington’s »inner set» och näst intill.

NIONDE BREFVET.
Hur Amerika styres.[4]

TIONDE BREFVET.
Internationella äktenskap.

ELFTE BREFVET.
Kläder.

TOLFTE BREFVET.
Lefnadskostnader.

TRETTONDE BREFVET.
Tjänstfolk.

FJORTONDE BREFVET.

Innehållsförteckning.

Illustrationsförteckning.

Fotnoter

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

The Project Gutenberg eBook of Från Washingtons salonger och hvardagslif m. m.

FRÅN WASHINGTONS SALONGER OCH HVARDAGSLIF M. M.

FÖRSTA BREFVET.

ANDRA BREFVET. Washington, »the nation’s pride».

TREDJE BREFVET. »Society».

FJÄRDE BREFVET. »Hvita huset» och dess invånare.

FEMTE BREFVET. De diplomatiska salongerna.

SJÄTTE BREFVET. Vice presidenten med fru.

»The speaker» med dotter.

SJUNDE BREFVET. »The cabinet».

ÅTTONDE BREFVET. Washington’s »inner set» och näst intill.

NIONDE BREFVET. Hur Amerika styres.[4]

TIONDE BREFVET. Internationella äktenskap.

ELFTE BREFVET. Kläder.

TOLFTE BREFVET. Lefnadskostnader.

TRETTONDE BREFVET. Tjänstfolk.

FJORTONDE BREFVET.

Innehållsförteckning.

Illustrationsförteckning.

Fotnoter

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

FRÅN
WASHINGTONS SALONGER
OCH
HVARDAGSLIF M. M.

ANDRA BREFVET.
Washington, »the nation’s pride».

TREDJE BREFVET.
»Society».

FJÄRDE BREFVET.
»Hvita huset» och dess invånare.

FEMTE BREFVET.
De diplomatiska salongerna.

SJÄTTE BREFVET.
Vice presidenten med fru.

SJUNDE BREFVET.
»The cabinet».

ÅTTONDE BREFVET.
Washington’s »inner set» och näst intill.

NIONDE BREFVET.
Hur Amerika styres.[4]

TIONDE BREFVET.
Internationella äktenskap.

ELFTE BREFVET.
Kläder.

TOLFTE BREFVET.
Lefnadskostnader.

TRETTONDE BREFVET.
Tjänstfolk.