The Project Gutenberg EBook of Modern, by Ernst Ahlgren
Axel Lundegård

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Modern
       En Berättelse

Author: Ernst Ahlgren
Axel Lundegård

Release Date: April 25, 2005 [EBook #15703]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MODERN ***




Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders






MODERN

En berättelse


AF
ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD
(alias Victoria Benedictsson)


STOCKHOLM Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION

IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1888.




»_Jag går på grafvens brädd när jag skrifver dessa rader. Jag känner att
det icke skall förunnas mig att lägga sista hand vid det arbete jag
hoppats kunna lemna fullfärdigt ifrån mig och till hvilket planen låg så
klar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och den
kraft som till sådant arbete kräfvas gifva form åt arbetets tanke. Då
det material, jag egde, syntes mig för värdefullt att utan vidare kastas
bort under rengöringen af mitt literära dödsbo, valde jag den utväg att
i hast och endast med flyktiga drag sätta upp stommen till hvad jag
velat utföra, och då detta är gjordt lemnar jag mejseln åt den, som är
ung och som har den kraft jag saknar. Må han ge lif åt det döda råämne,
jag härmed öfverlemnar åt honom.

Då det icke är första gången vi arbeta tillsammans och det icke fins
någon punkt der ett förstående oss emellan vore en omöjlighet och der
den ene måste förkasta hvad den andre utfört, så hoppas jag att han icke
finner skäl att vid detta mitt literära testamente göra sig urarfva.»

Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper å ett
par lösa blad, inlagda i ett omslag å hvilket i skifferskrift läses:
_Efter min död_--öfverlemnar jag _Modern_ i allmänhetens händer.

Köbenhavn i November 1888.

AXEL LUNDEGÅRD._




FÖRSTA KAPITLET.


I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå
oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen
ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på
fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga
glaset.

»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut
påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha
rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på
förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte
känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt
det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.--För hon _tror_
naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid--och hon
känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är
mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg--begriper du nu
att det är pinsamt?»

»Ahja...»

»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»

Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.

»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommer
omkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks på
gamla dar.»

»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ett
anatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att i
tjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum!
Ladyn--till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärna
denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande
individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är
dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!... Detta att skryta med allt
hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om...»

Den andre hörde på med samma godmodiga smil:

»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer angenämt
öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig liten
dussinmamma, som inte gör en katt för när.»

»Jag mins att jag förr i verlden kände en viss häpen beundran för hennes
toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade jag då
förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet eller kanske
råhet--Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens natur uppreser
sig emot.»

»Nå--herre Gud--band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man
råkar till att ha en mor.»

»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad
ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död--och andra anhöriga
har hon inte.»

»Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.»

»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det
som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall
pina mig att ta mig af henne--och det skulle pina mig att inte göra
det.»

»Nå--jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver,
sa han som hade eld i håret.»

En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två,
hvarefter samtalet tog en annan vändning.

       *       *       *       *       *

I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt
föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens
kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin
svarta spetsschal högre upp kring halsen.

Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer
sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar. När detta
ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin matmor,
stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.

Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af
fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en
underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och
sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver
den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under
hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett
par djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.

Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren
var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt
tätt efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss
invand otvungenhet och elegans.

När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen
och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.

Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade
henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och
helsade.

»Mamma?»

»William?»

De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på
hvarandra.

»Du kände inte igen mig», sade han.

»Nej. Skägget förändrar.»

»Jag har droska derute.»

De gingo i sällskap mot utgången och mulattskan följde efter med
reseffekterna.

»Du tar väl in på Grand?» fortsatte sonen konversationen, medan de
väntade på bagaget.

»Nej, ett billigare.»

»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen och
tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit
sig ner på framsätet.

       *       *       *       *       *

De två unga männen från vestibulen vandrade i sällskap uppåt staden.

»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist ankomne, ett
långbent exemplar med glosögon och en mun som hade svårt att räcka till
om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i verlden med ett uttryck
af stereotyp förvåning.

»Sin mor?»

»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»

»Det är mycket, som du inte vet.»

»Så-å.--Hon såg för resten märkvärdig ut.»

»Ja, du menar naturligtvis negressen.»

»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat
utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.

»Fågelskrämma? Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det
här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.»

»Nej, men du är väl bildad, du?»

»Jag är hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var så rå.»

»Åh, hvad råheten beträffar...»

»Ja, och så tycker jag inte om fårhufvud.»

»Inte? Du som är så egenkär.»

»Nej. Det är det värsta jag vet. Har du aldrig märkt det?»

»Jo, när det är frågan om mat. Annars är du inte nogräknad. När det inte
syns.»

»Men det gör det.»--Han tittade hastigt åt sidan med en menande blick.

»Äsch, det är så gammalt så.»

»Ja, det gör inte saken bättre.»

»Kan du hålla dig i skinnet så lång tid som det tar att berätta hvad du
vet om Villes mor?»

»Jag får väl försöka. Har du hört talas om Zimmermanns anatomiska
museum?»

»Nej.»

»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig.

_Vår_ Zimmermanns _morfar_ reste omkring med ett anatomiskt museum, som
han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du för att
inte känna till.»

»Hans morfar? Hva' hette han?»

»Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i hufvudet.
Denne gamle--ur-Zimmermann om jag så får säga--hade en medhjelpare, en
ung medicinare, som reste med för att få se sig om i verlden och som
till sist blef själen i det hela. Den gamle Jannen hade varit gift med
en kreolska, men var enkling och hade en enda dotter alldeles som i
romanerna. Det gick också alldeles som i romanerna: när hon var sexton
år gifte hon sig med medicinaren. Den gamle var trött af kringflackandet
och lät de unge fara vidare med anatomi-lådan. Sjelf slog han sig ner på
en villa vid Helsingborg och lefde i ro på sin del af inkomsterna. För
bekvämlighetens skull antog medicinaren--som kanske bara hette
Pettersson förut--det stolta namnet Zimmermann; och det är visst för
resten det enda, som Ville fått ärfva af hela herrligheten.»

»Är han död?»

»Han? Begge äro döda. Både nummer ett och nummer två. Detta var ettans
dotter, tvåans enka och treans mor. Hon följde alltid med sin man, men
sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg för att inte hans uppfostran
skulle bli alltför brokig. Derför känner han inte sin mor vidare och
fadern var han inte heller vidare bekant med.--Nu är muséet såldt
och enkan ämnar bosätta sig här för att passa på sin Willy, som har
dåligt att brås på. Salig tvåan var visst en lättsinnig man; i alla
händelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma åt; der lär
inte vara mycket öfver.--Puh! Begriper du nu?»

»Ja.»

»Gudskelof! Då kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete på
morgonkvisten--och så ska' du få bjuda på frukost.»--

Uppe i hotellet hade mor och son fått allt bagage ordnadt och befunno
sig nu på tu man hand i det kalla rummet, der en nytänd brasa motvilligt
sjöd i ugnen.

Båda tycktes vara i förlägenhet för hvad som borde sägas.

Hon stod vid fönstret, stirrande ut på torget; han satt borta i rummet
och betraktade henne med sammanknipna ögon och en ironisk min, som
tycktes säga: detta är en familjetafla. Hos ingendera märktes spår af
något slags varmare känslor. Han var tvärtom afgjordt fiendtligt stämd.
Han såg henne stå der mot den ljusa fönsterluften som huggen i ebenholtz
och hufvudet reste sig så fast från hennes axlar, som om det aldrig
kunde böjas.

Till sist vände hon sig om och såg på honom.

»Vi äro främmande för hvarandra.»

»Ja.»

Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne
med samma ironiska min.

»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst,
som talade en alltför korrekt högsvenska.

»För Guds skull låt oss slippa en uppgörelse!» afbröt han nervöst. »Ord
som _fel_ och pligt äro nu en gång för alla bannlysta ur min tankegång.
Hvar och en måste handla efter sin natur. Så gör jag och för mig är det
inte det minsta besynnerligt i att andra göra så med.»

»Jag gick så helt upp i min känsla för din far, att der ingenting blef
öfver åt dig.»

»Det skulle du göra, när det var det för dig naturliga.»

»Känner du motvilja för mig?»

»Nej, Gu'bevars!--Men denna diskussion kan inte leda till annat än
att plåga oss båda. Låt oss tala om annat. Hur har du haft det på
resan?»

»Tack; bra.»

»Tänker du bosätta dig här?»

»För någon tid åtminstone.»

Der uppstod en paus.

»Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.»

»Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande
för hvarandras lif.»

»Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.»

»Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt. Efter vi
kommit in på ämnet vill jag säga dig min mening rent ut. Hur
förhållandet än blir emellan oss måste dess första grundvilkor vara
_frihet_. Ingen konventionell pligtkänsla för dig. Inga skyldigheter,
inga rättigheter--intet tvång.»

»Hvem talar om tvång», sade hon. »Var icke rädd; jag gör mig icke några
illusioner. Till en början skulle jag blott önska, att du icke med
afsigt undveke mig.»

»Det kommer jag inte heller att göra, såvida jag inte märker att du har
några anspråk på mig i anledning af--blodsbandet.»--Det sista ordet
uttalades med en lindrigt hånfull betoning.--»Men i så fall vet jag, att
min natur kommer att reagera--rent ofrivilligt.»

»Det är afgjordt», sade hon gladt; och der blef åter ett ögonblicks
paus. Derpå fortsatte hon:

»Skulle du--efter jag vet så litet om dig--vilja svara helt torrt på
några frågor, som icke skola vara för närgångna?»

»Ja. Fråga.»

»Har du för alltid afbrutet studierna?»

»Mina _akademiska_ studier menar du?»

»Ja.»

»Dem afslutade jag för två år sedan.»

»Och--du höll på att taga filosofie-kandidatexamen har jag hört?»

»Ja, men jag tog den inte.»

Han ansträngde sig af all makt för att vara ovänlig. Det märktes också
att han sade »du» för att betona jemnlikhetsställningen mellan sig och
modern. Det låg något forceradt klumpigt öfver hela hans sätt.

»Och hvad har du gjort de här tre åren? Skrifvit för teatern--ju?»

»Ja. Ett enaktsstycke.»

_»Ett_ enaktsstycke? På tre år.

»Ja, och _en, liten_ novellsamling»--han betonade orden en och liten,
liksom på trots.

Hon smålog.

»Och hvad ämnar du nu?»

»Jag _ämnar_ aldrig någonting.»

»Nå, hvad _gör_ du då?

»Jag lefver.»

»Ingenting annat?»

»Är det inte nog?--För resten skrifver jag också på en roman--ibland.»

»Och din ekonomi?»

»Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sköter den sjelf.»

Hon hade hela tiden synts oberörd af hans ohöflighet; först vid de sista
orden skyggade hon till.

»Är det något jag kan hjelpa dig med?» sade han och reste sig.

»Nej tack.»

»Då kanske du tillåter att jag går hem till mitt.»

»Ja, gör det. Jag skall söka efter en bostad åt mig; sedan tittar jag
väl upp till dig.»

»Men före teaterdags.»

»Ja.»

»Jag är teaterrecensent och det är premièr i qväll.»

»Jag skall komma innan.»

Han bugade sig stelt och gick.

Då han var gången drog modern ett djupt andetag, som efter en
öfverstånden smärta. Men der syntes icke spår af rörelsen i hennes
beherrskade ansigte. Hon såg honom gå öfver torget och hon böjde sig
fram för att kunna följa honom med ögonen tills han vek om hörnet.

Sent på eftermiddagen knackade hon på hans dörr. Han satt i en hvilstol
och läste, då hon kom in; reste sig och bjöd henne plats, men hon
afslog.

»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga
dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder,
billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt
hus, smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra
botten ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och
annonsera efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få
något arbete.»

»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är
ju ingen olycka skedd.»

»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför
van vid arbete för att kunna trifvas utan.»

Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett
visitkort och lade det på bordet.

»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se
till att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag
bara stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i
morgon afton klockan 8?»

»Tack.»

Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en
uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och
komfort--nog för att röja egarens smak.

»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade några
lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar och
aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.

Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång
gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog
läsningen af Zolas L'Oeuvre.

I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart som
nära störtat honom på näsan mot golfmattan.

»Du! Hvad var de för en? Henne jag mötte i trappan?» började han med en
diskret hviskning. »Chic! Pariserhållning--och pariserfötter.»

»Pariserskodon, menar du», svarade värden och såg på nykomlingen med
ungefär samma uppmärksamhet som man egnar sina flugor. »Jo, det var min
mor.»

»Din mor?» utropade den andre flat, i det han vände sig mot dörren som
om han tvärt igenom den kunnat se henne aflägsna sig.

»Men du ljuger väl som vanligt», tillade han tviflande.

»Der ligger hennes kort.»--Värden begagnade sig af tillfället att läsa
några rader i boken medan den andre betraktade kortet.

»Nej, det går inte i mig. Det är naturligtvis skoj.» Han lade hufvudet
afvaktande på sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter
råttor.

Värden läste ogeneradt vidare i boken.

»Hon såg alldeles för ung ut.»

»Jaha», bet han till i det han med en rörelse af otålighet lade boken
ifrån sig, »hon var sjutton år när hon fick mig och nu är hon 42--kan du
räkna ut det?»

»Men...--du har ju aldrig nämt att du hade någon mor.»

»Jag ber om förlåtelse! Men intelligenta menniskor emellan brukar det
vara öfverflödigt. Som du vet inträffar det en gång hvar jubelfest att
en ung man har en mor.--Jag tror, du kan ta saken med sinnesro.»

»He! Ja men--du har aldrig talat om hvar hon fans.»

»Nej, för jag skulle väl sitta i Grands grop och afhandla mina
familjeangelägenheter.»

»Hon såg stilig ut», anmärkte den yngre af de två, eftertänksamt.

»Europas luft brukar föra det med sig.»

»Jag skulle nästan tro det.» Den nyanlände kråmade sig med sjelfkänsla,
vek omsorgsfullt upp sin öfverrock och satte sig på chäslongen.

»Ja, men _man_ skulle nästan inte tro det, när man ser hur spårlöst ditt
sexveckors uppehåll i Paris gått förbi.»

»Es ist die alte Geschichte: räfven och rönnbären.--Men kan du vigga
mig en tia ska' jag se till att ursäkta dig.»

»Inte ett öre! Vore min mamma inte så stilig skulle jag vigga af henne
sjelf.»

»Hon ser ut som en spanjorska.»

»Jaha, och du ser ut som en--» han kunde icke finna rätta ordet i
hast.

Den andre reste sig upp.

»Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern.»

De två nickade åt hvarandra och gästen försvann.--

Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa
stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor.
Mulattskan öppnade.

»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig
in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»

Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle
helst velat ha en anledning att vända om.

Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med
sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.

Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När sonen
kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.

»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand, »men
jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har farit
som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt slags
folk. Hur tror du här blir?»

Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften medan
hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.

»Bra.»

Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade synbarligen
väntat sig något helt annorlunda.

Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande
åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället
för tapeter.

»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det märks
på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker
jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke
hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är
vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag
gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af
tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör den
verkan.»

»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»

»Menniskan har gifvit sig åstad på en liten rundresa i Afrika. Det tyder
också på en viss originalitet.»

»Och allt det här har du fört med dig?»

»Ja visst. Det är ju lätt att packa. Din far var kännare i fråga om
väfnader och sådant; han kunde aldrig låta bli att köpa, när han
träffade på något riktigt rart. Och så var det som att föra ett hem med
sig i kappsäcken, sade han.»

Sonens blick strök smekande öfver de tjocka mattorna, öfver de smakfullt
ordnade tyger, som nästan dolde väggarne, öfver bladväxtgrupperna i
hörnen och öfver de på ringar löpande draperierna från fönstren.

»Att man kan träffa på ett sådant krypin i vårt kälkborgerliga
Stockholm!» utbrast han. »Jag står och inbillar mig att jag är i
Konstantinopel.»

»Nej, det _är_ Stockholm. Se!»

Hon lyfte upp draperiet från ena fönstret och pekade utåt.

Från husets dominerande höjd kunde man se ned öfver Norrström och öfver
staden på andra sidan. Den sträckte ut sig dernere vid och jemn, halft i
fågelperspektiv; och i det mörka, blanka vattnet speglade sig dess
glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska
glödlamporna på Skeppsbron med blåaktigt sken--stora, gnistrande
briljanter i ett jättehalsband.

Till denna ensamma stadsdel, detta öfver klippan hängande hus trängde
intet ljud från den rörliga verlden der nere; kvällen stod mörk och
tyst, utan måne eller stjernor, men med en storstads hundratal af
blinkande ögon, kalla och hjertlösa.

Han såg ett ögonblick dit ner, men så vände han sig sakta om och fäste
ögonen på sin mor. Hon stod orörlig som en staty, med armen upplyft för
att hålla draperiet till sidan, och stirrade ut öfver staden. Han tyckte
sig aldrig ha sett något så allvarligt som detta ansigte, hvars konturer
kommo fram med en egendomlig skärpa i ljusskenet inifrån rummet.

Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och
nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur
tycktes kunna bära upp allting.

»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna
glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån menniskor»,
sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet falla ned.
Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre.

Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa
från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar
och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon
en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.

»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.

»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig
främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den
stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt
an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller
förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»

»Jag har läst novellerna.»

»När skulle du ha fått tid till det?»

Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke
om det.

»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.

»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig»,
sade han till sist.

»Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika
lätt att vinna små som stora.»

»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig
något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl
skolad sällskapskarl.»

»Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång fäst
sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.»

»Du idealiserar. Nu--efteråt.»

Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen gåfvo
honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande.

Han rodnade lätt.

»Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå
kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.»

»Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i
det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.»

Det blef åter en paus.

»Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade sonen
plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det _skall_ du
inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan.
Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala
begäret--som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir
ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt
annat--något som stannat en i blodet från föregående naivare
generationer--men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är
en alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet
i menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en
öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla
handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall.
Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För mig
är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri, som
jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag studerar
andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga
känslor--helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen _har_ att
ge. Och till att spela komedi håller jag mig för god.»

»Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan
vinna.»

»Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är
helt annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre
tycker du om mig.»

»Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.»

Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med öfverraskning
och så gaf han henne handslaget som till en öfverenskommelse.

»Nu idealiserar du också _mig_», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor
idealisera oss alltid.»

»Kanske är det vår natur--och den skall man ju följa! Eller kanske
behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver
sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett
dröjande solsken.

Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor,
hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han
greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes
tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna--hennes
karaktär.

Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid
saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.

»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han
sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli
gammal och trasig, men aldrig banal.»




ANDRA KAPITLET.


Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och
träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda.

Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann
gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen.

»Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom
honom och en hand stacks under hans arm.

»Åt katrinahållet.»

Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände
han för väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en
igenkännande nick åt sidan.

»Ämnar du gå hela den långa vägen?»

»Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man
marscherar.»

»Det är längesedan man såg dig.»

»Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i
vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har
sådana präktiga stolar--det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag
önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.»

»Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende.

»Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina
egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt
vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»

»Hvarför det?»

»Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger
an på mig--fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar
alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan
när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den
känslan måste jag afskudda mig.»

»Såå? Hvad tycker du för resten om henne?»

»Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du
aldrig sett henne?»

»Jag såg en skymt af henne vid bangården--du mins...»

»Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting
kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att
kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som
modell för mig--till en barbardrottning... Och så är der något så helt
och samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid
än vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig
osäker och villrådig. _Detta_ är _detta_ för henne. Förr var hennes man
medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte
dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon
en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det
drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan
tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något
af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning
genast uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt
barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så
frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt
som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon
blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes
ögon. Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan
afundsvärd omedelbarhet.»

»Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i
Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der,
som du var så rädd för?»

»Jo, det är inte så utan ändå--i vissa fall. Det oregelbundna,
kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se
museiförestånderskan ibland--i något ofint som plågar mig. Hon som är så
elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar, hon
kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna
allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har
dam på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med.
Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af
det; jag ser hur hon strider emot det--men det är våld på sina vanor och
på sin natur. Och så--tänk dig!--så har hon ändå de mest vårdade händer,
jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra
till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en
smedslägga. Sådan är hon.»

»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»

»Du kan ju följa med mig nu.»

»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»

»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»

»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»

»Adjö.»

När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande
vid skrifbordet i salongen.

»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp
medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt
upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många,
som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i
Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»

»Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man
skall också kunna sitt eget.»

Hon smålog.

»Tror du icke jag kan det?»

»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt
korrekt att det riktigt är rörande--du näns aldrig ens säga inte, utan
säger alltid icke--men allt det der är inte nog. Det är något som heter
stil...»

»Hvad jag _inte_ har kan jag arbeta mig till.»

Han gjorde en axelryckning.

»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der
ett undertryckt tvifvel.

»Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon.

»Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.»

»Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins
ändå.»

»Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.»

»Den kommer.»

»Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag
det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven
för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland
förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse
det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil--och
sjunka.»

»Menar du att du icke kan arbeta?»

Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som
smög sig öfver henne vid hans ord.

»Ja», sade han.

»Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.»

Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom--och
sig sjelf.

»Jag fruktar att lifvet inte _kan_ gripa tag i mig. Jag är lam invärtes.
Jag känner aldrig någonting--aldrig någonting.»

Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras
grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck
till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en
lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet--denna unga
menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han
var hennes son.

»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag
verkligen kunde _känna_ något.»

Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i
sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes
förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt
intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga
uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne
mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.

»Får jag lof att titta?»

Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans
ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig
ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans
svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta
åter skulle mana fram hans skygghet.

»Du är nyfiken?» sade hon blott.

»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i
fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla
något intressant.»

»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»

»Har du ingenting som duger då?»

»Hvad skulle det vara?»

»Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet--gamla bref och
anteckningar och sådant.»

»Jo, hela luntor.»

»Låt mig få fatt i dem?»

»I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.»

Han smålog.

»Hör--der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din
lärare.»

»Det sade din far också.»

»När?»

»När han läste hvad jag skrifvit.»

»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»

Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista
orden. Hon märkte det och log.

»Nej. Jag är _inte_ en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina
anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt
utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom
ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig
att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att
kvarhålla allt i minnet.»

Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.

»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta
går förloradt.»

»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva.
Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande...»

Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han
märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.

»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett
nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med
ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och
formas på nytt.»

»Aha--då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»

»Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar--penselsudd.
Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa--jag hade ju
god öfning.»

»Hur så?»

»Jag skref alltid för din far.»

»Skref för honom?»

»Ja.»

»Hvad då?»

»Bref. Allting.»

»Kunde han ha så mycket att skrifva?»

»Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--lärd--professor.»

Han drog på munnen åt det sista ordet.

»Professor?» upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?--
tycker du det är det högsta?»

Hon svarade icke utan fortsatte.

»Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något som
passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt det
som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde.
Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna
menniskor gjorde att han hade många vänner--framstående män--och han
korresponderade gerna.»

»Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.»

Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som om
hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon:

»Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom
tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han
måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.»

»I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.»

»Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina
språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade aldrig
tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.»

»Och han borde ha blifvit vetenskapsman--lärd--per--professor!» citerade
sonen med ett vanvördigt litet skratt.

Nu förstod hon hvad han menade.

»I sitt fack--naturvetenskapen», svarade hon med skärpa. »Som entomolog
var han både känd och erkänd.»

Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt.

Det blef en lång paus och William började se brydd ut.

»Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med
sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet.

Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg
mellan dem. Hans sätt att afbedja var så klumpigt intagande och så
rörande tafatt; hon blef alldeles afväpnad.

»När mamma berättar för barnet får barnet icke vara elakt», sade hon
blott och hennes röst blef mjuk som ett adagio på en violoncell.

»Icke?» härmade han för att visa att han vågade skämta ännu. »Allra
minst mot sagoprinsen», tillade han sakta med en blandning af vekhet och
ironi, men med öfvervägande vekhet.--

Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son så nära som nu. Hon hade en
känsla af att hon fått blicka innanför det hårda, kantiga skalet, dit
han aldrig lät ett främmande öga tränga in, derför att han der gömde det
finaste i sitt väsen, det som var för godt att ses af den profana
mängden. Och när hon den aftonen gått till sängs somnade hon i en
gladare stämning än hon känt på mycket lång tid.

De två följande aftnarne väntade hon honom förgäfves.

Hon bråkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde
ha blifvit sårad af den lilla tillrättavisningen; hon grubblade och
våndades. Söka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje närmande
från hennes sida kunde framkalla en ovänlighet från hans.

Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon gick
fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det föreföll
henne som om hänglampan höll på att slockna, som om tystnaden var
förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon måste se upp på
väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att öfvertyga sig om,
att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen döda, tunga
sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens nerver.

Alltså, icke heller i kväll skulle han komma.

Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess
mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon
snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon
kväfde i kuddarne.

På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade
denna vildhet i utbrottet som en lisa.

Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.

Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.

Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken
från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen
gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud.

Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes
steg från trappan.

Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.

»Stig in!»

»Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva
sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.

Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg.
Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig
en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot
bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det
icke.

»Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa,
lidelsefria altröst.

»På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han
föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er
bekantskap.»

»Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och
sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens
försvunnen.

»Ni är en af Williams vänner?»

»Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt
i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen
anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske
af att vi äro så olika.»

»Ni har säkert känt honom länge?»

»Sedan han kom till Stockholm.--Det är nu tre år sedan.»

»Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket
meddelsam.»

»Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång--så
vida han inte är särskildt i stämning--och det händer inte ofta.»

Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som
med ens eröfrade moderns hjerta.

»Är han lika sluten mot er som mot--mot andra?» afbröt hon sig.

»Han är visst sluten mot alla.»

Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna
menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld,
som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.

»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig
anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och
glädje.»

»Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi
träffades först och redan då hade han sin typ färdig.»

»Sin typ?»

»Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga...»

»Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp.

»Konstladt är kanske inte rätta ordet. Det är hans sätt att vara. Vi
nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt sätt att vara. Hvar
och en väljer förstås det han anser bäst i öfverensstämmelse med sin
natur.»

»Tror ni då han af naturen är sådan?»

»Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket är sällsynt
vek och blödig--och att han valt sin mask derför, att den skyddar.»

»Tror ni han haft någon sorg?»

Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en
liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp.

»Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt
djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.»

»Ni anar heller ingenting?»

»Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.»

Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det
var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina
ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma
välvilliga, undfallande uttryck som förut.

»Ja, det är olyckan», sade hon blott.

Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka:

»När jag icke såg honom trodde jag allting var bra...»

»Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som
förstod hennes tankegång.

»Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes.
Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig--hans mor. Han har mist
förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda
han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft--en sommar utan sol--
Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut...»

Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta.

»Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan
inte arbeta.»

»Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.»

»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.»

»Nå men novellerna--och teaterpjesen?»

»Ja, det är ju det han lefver på--förstås. Jag menar, det är det som
gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne
under det första året han var här.»

»Han skrifver ju på en roman nu.»

»Han vill, men han kan inte.»

»Hvarför icke?»

»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla
menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl
heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en
gissning.»

»Är han utan talang?»

»Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så
länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf--och
det pinar honom obeskrifligt.»

»Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu
förstår jag--han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!»

»Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu
kan allt bli annorlunda.»

Fru Zimmermann förde samtalet in på andra ämnen. Hon fick veta att
hennes gäst var tidningsman--en af de många som gifvit ut berättelser.
Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till
literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.»

De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan,
innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och
stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans
lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han
talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem
ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon
att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en
egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om
han varit en gammal bekant.

När han reste sig upp för att säga farväl såg han på henne med någonting
så osökt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahålla ett
litet småleende. Hon kände på sig, att denna menniska hade hon vunnit.
Och hon kunde komma att behöfva honom.

»Kom snart igen!»

»Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon
jag kan tala med om lifvet--derute.»

»Derute!»--Det låg nästan som en smekning i tonfallet.

Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen.

»Jag har varit i Upsala», sade han.

»Jaså», ljöd det likgiltiga svaret.

Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i
ansigtet. Hon tog det för skadeglädje, trodde att han sökte efter spår
af grämelse öfver att han blifvit borta utan att underrätta--och hon
ansträngde sig att se fullständigt apatisk ut.

Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, långt mindre
att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju öfverenskommelsen.

Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist
fram med det hon föresatt sig att säga honom:

»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på
något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning
jag har.»

Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på
literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han
blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han
talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden
icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit
der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför
sig.

»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.

»Nej. Endast några lösa utkast.»

»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»

»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»

»Nu, när du ändå berättat det för mig kan jag ju gerna få se de der
utkasten.»

»Det är ingenting att se.»

»Hvem vet. För resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du
hade någon att tala med.»

»Kom och gå med hem då», sade han hastigt och reste sig.

Hon svarade ingenting, gick blott ut i tamburen och tog ytterplaggen på.

På vägen tyckte hon ibland att det såg ut som om han ångrade sig, men
han sade ingenting och hon låtsade ingenting märka. Då de kommit upp i
hans rum och tagit ytterplaggen af drog han tigande ut en af sina
skrifbordslådor och tog fram en oredig lunta pappersblad.

»Ja, här ser du», sade han och visade henne skrifna och öfverkorsade, af
masstals ändringar öfverklottrade sidor.

Hon satte sig vid skrifbordet och han fick stå bredvid. Hon bläddrade i
pappersbladen, men det var omöjligt att finna reda i dem. Samma sats
kunde vara börjad om och om igen, det var nästan pinsamt att se den
fruktansvärda kamp med stoffet som här var spår af.

»Hvad händer i första kapitlet?» sade hon plötsligt i det hon doppade en
penna och lade framför sig en ren pappersremsa.

Han började räkna upp det, torrt och skematiskt, och hon skref. Det blef
en lång lista. Så tog hon en ny pappersremsa och började ett formligt
förhör. Han svarade på alla frågor och det visade sig att han hade
allting färdigt i hufvudet.

Hurudant var vädret? Hvad hade hon på? Hvad hade händt förut? Hvad
talade de om? Hvad sade han först? Hvad sade hon?--det var ett helt
förhör. Han svarade kort och bestämdt, som om han konsulterat en läkare
eller en advokat; men man kunde se på hans uppsyn att han icke var blind
för situationens humoristiska sidor.

Slutligen vände hon sig om och hennes ansigte strålade af belåtenhet.

»Du har ju allting klart», sade hon. »Det är endast sjelfva trälgörat
som fattas. Det är sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i
hufvudet utan i handen.»

»Icke?» härmade han godmodigt.

»Det är sjelfva det sega, uthålliga arbetet som du behöfver lära.»

»Du kan ha rätt. Jag är inte rädd för arbete--men jag har ingen
uthållighet. Jag vill ha resultatet åtminstone så nära, att jag kan
skymta det. Då kan jag spänna i så det knakar i hjernan. Min pjes skref
jag på tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i,
kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet--när det ser ut som om
det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt--det kan jag inte.
Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt.
Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant
färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»

»Här har du funnit träldjuret», sade hon i det hon reste sig och samlade
ihop pappersbladen. »Kommer du till mig i morgon kväll?»

»Kanske redan i kväll. Bara inga öfverenskommelser, med ty åtföljande
känsla af tvång.»

»Du har rätt», sade hon och smålog. »Kom när du har lust. Under tiden
skall jag ordna det här.»

Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade
farväl och gick.

Han kom icke samma kväll, men den följande, vid vanlig tid. Då han
slagit sig ner vid bordet lade hon några fullskrifna pappersblad framför
honom.

»Se nu igenom det.»

Det var första kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och
utfyllt utkasten. Det såg fint och prydligt ut och sjelfva detta
prydliga yttre var för honom en dragningskraft mer. Han satt med
hufvudet stödt mot sina händer och armbågarne på bordet, slukande sina
egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och följde med
uppmärksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han läste.

Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland
hette det: »Nej detta duger inte»--eller: »här är ju ett stort hål; det
här hänger inte ihop.»

»Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in
en kil med knappnålar. Jag reder det nog.»

Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref--skref så det
yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half
elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog
dem i bordet med en klatsch.

»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu
vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på
detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med
en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör
vara.»

»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes
ansigte lyste af glädje.

»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.




TREDJE KAPITLET.


William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på
alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra
honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt
i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan
stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans
utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt
papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och
prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och
intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och
omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan
att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som
en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa
fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland
framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han
väntade icke heller på svar.

När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min
full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och
lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade
hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen
och glädja sig till.

Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med
hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att
tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått.
Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo
orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet
arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det
antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på
natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå,
när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det,
läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade
och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det
behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.

Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte
förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande
personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den
strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga
mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till
andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt
skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och
se tiden an.

Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade
kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt
hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och
skepsis.

En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör
än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att
duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända
taklampan fast klockan icke var mer än half fem.

»Åhnej--låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon
fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som
alltid, tumlade utom dörren.

William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några
glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner
öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så
förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna
betraktelser.

Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad
ton:

»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt--bara
ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»

»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och
låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.--När man sitter inne och
arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»

»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela
dagen.--Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller
det andra».

»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»

»Jag gitter inte».

Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne.
Det var ju detta hon fruktat.

»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger
inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt
hvad jag skulle vilja säga--'står som skrifvet i blod', som det heter i
den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».

»Hvad är det för en bok?»

»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är
förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva... För resten har denhär
redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker
konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»

»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett
småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes
ångest sken igenom.

»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag
skulle velat säga--jag kan aldrig göra det bättre och den känslan
trycker mig till jorden. Det är en dålig bok--ja, på sätt och vis, som
konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den
yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med
blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en
menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att
skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida
ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif
förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i
trots; det är sant, det är sant!»

Han talade hest och lågmäldt. Hon lyssnade till hans röst, som var
klanglös som en gubbes; och dess förplågade uttryck slog henne. Hon
kände icke boken, han talade om, men der trängde sig på henne en rent
instinktlik förnimmelse af den tomhet och ödslighet som var grundtonen i
hans stämning. Hon såg bort på honom der han satt, sammansjunken i
stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstödet som om han frös;
hon stred med en längtan att gå bort till honom, taga hans hufvud mellan
sina händer och lägga det in till sitt bröst som för att värma honom
med sin egen kroppsvärme; men hon vågade icke. Det fans ett ord som hon
fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå
henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som
alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis.
Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och
framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade:
_sentimentalitet_.

Och ändå--hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf
derborta--skeptikern--och var sentimental som trots någon. Men för
minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans
sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman
som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt
smil.

Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu
får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen.
Han bad henne vänta.

»Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på
dramatiskan--en tysk farce.»

När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom
skaffa sig den omnämda boken.

Herr Hedström kom sjelf upp med den. Han ansåg det vara sin pligt att
på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet.
Fru Zimmermann visste måhända inte...

Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig
vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga
skada till sin själ.

Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att
Amalia...», sade han.

Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde
anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in,
gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende,
hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.

Men ju längre hon kom dess tydligare såg hon att alla de argument hon
kunde samla upp icke skulle förmå att i ringaste mån förändra eller
modifiera sonens mening. Från dessa blad slog der emot henne samma
trista, glädjelösa stämning, samma trötthet, samma brist på tro, samma
likgiltighet och samma kyla, som från hans eget väsen. Hon märkte den
omisskänneliga frändskapen mellan sin son och bokens författare.

Der var så mycket som upprörde henne i denna bok. Der fans ingen andlig
finhet och ingen sinnets adel; der var blott råhet och krasshet--och så
denna ödsliga tomhet. Hon hade undrat öfver, att William med sin
känslighet för allt som var lågt och oskönt icke stöttes tillbaka af
denna brist på finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade
svarat att råheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den
rymde en så gränslös smärta och en så hjelplös förtviflan.

Hon kunde icke förstå det. Men hon förstod att denna bok var som en
sista bikt af en menniska, som gått under och hon ryste till vid tanken
på att denne mans lifsöde också skulle bli hennes sons.

Detta toma, förslappande ur-famn i-famn, med köpta smekningar, utan en
gnista af något mer än det, som flammade upp för stunden och som
slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand värme.--

Den 9:de November var det Williams födelsedag.


Modern hade på en af sina promenader fått syn på en vacker pappersknif,
till formen som en dolk med en spetsig och blank stålklinga och ett
handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet
för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin
pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt
för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och
betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det
gnistrade mot solen. Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon
köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet.

När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog
den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den
är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en
hastig rörelse lade han den ifrån sig.

Denna tilltänkta öfverraskning verkade på honom som en fara, han hade
att värja sig emot. Och ju större begär han hade att bli egare af
föremålet, desto häftigare blef reaktionen emot detta begär.

Modern såg hans förändrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det
flög genom hennes hufvud en dunkel föreställning om att hon möjligen
utan att veta det hade kommit att vidröra någon ömtålig punkt i hans
förflutna och hennes samvete anklagade henne strax för tanklöshet och
ofinhet.

»Vill du icke hafva den?» frågade hon skyggt.

»Nej.»

»Nå, så behåller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog få ändradt.»

Hon försökte säga det i så likgiltig ton som möjligt, men missräkningen
och nedslagenheten gjorde hennes röst osäker. William märkte det och
hade en förnimmelse som om han på ett brutalt och hjertlöst sätt
tillfogat henne en smärta; men han kunde icke klargöra för sig hvari den
låg och derför stålsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin
lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och så vägde han i sitt
sinne denna tilltänkta vänlighet mot sin egen brist på liknande känslor
gentemot modern; och då han visste sig aldrig kunna återgälda förekom
det honom som en oärlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade
hittills varit så ensidig; han anade ännu icke, att det kunde vara en
glädje att få _ge_.

Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort
på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen
uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit
småaktig och tarflig.

Emellertid beslöt han att skaka den af sig.

»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag
har ett par vänner hos mig».

Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de
skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med
ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin
inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.

»Du blir ensam dam--törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk
ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.

Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!--Jo tack, hon skulle nog
komma.--

Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och
en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg
trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William
tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek
konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och
artistämne--idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun
icke räckte till.

William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf
varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han
kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att
värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle
lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt
öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och
ett franskt päron pr man.

»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.

Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns
smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att
hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet
och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på
mycket länge.

»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.

»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju
nästan icke som om det vore Stockholm».

»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade
konstkritikern till William.

»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt
fack.»

»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»

»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en
smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»

»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille
Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.

»Åh--törs...» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på
honom att den andre träffat hufvudet på spiken.--

Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man
superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af
unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.

Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när
han räckte handen till afsked sade han:

»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få
fortsätta bekantskapen?»

»Jo, gerna. Ni är välkommen.»

Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg;
tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga
Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid
gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en
samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och
umgås efter slutadt arbete.

»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så
stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla
hennes porträtt?»

Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till
fru Zimmermann.

»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara
ensam.

»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»

»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»

Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla
frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru
Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för
några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af
Williams vänner.

»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.

Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för
Karl», sade hon.

»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall
minsann lexa upp honom när han kommer.»

»Åhnej, säg ingenting», bad den lilla frun helt förskräckt. »Han--han
är så rädd om mig, och så...»

»Rädd om er? Men der var väl ingen fara på färde. Jag kom åtminstone
alldeles helskinnad derifrån; der var ingen som gjorde ringaste min af
att äta upp mig.--För resten var han ju sjelf med.»

»Ja, det--det är inte det--men--ja, jag vet inte...»

Till all lycka för den unga frun, som våndades under sin förlägenhet,
ringde det nu på klockan och »Karl» ryckte an till undsättning. Samtalet
gled åt annat håll.

Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken
på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De
förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam
spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes
så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela
tiden leker på tungan.

Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes.
Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt.

»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr
Wahlberg sagt. På skämt--förstås--men der låg allvar på bottnen.

Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst.
Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen bekännelse.

Hon hade icke föreställt sig att han var något slags helgon; hon hade
nog trott att han i det fallet lefde ungefärligen som andra unge män och
ändå hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tänkt sig att
han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon förstod icke hur hon
kunnat vara så naiv. Hvarför skulle de icke komma hem till honom? De
kommo ju till andra. Hvad skäl hade hon att tro honom vara så mycket mer
finkänslig än de andre? Hon var ursinnig på sig sjelf. Hvarför skulle
dessa trasor af idealism hänga fast vid henne. Hvarför skulle hon ännu
tro på detta som var fint och vackert--tro på det i hemlighet, i trots
af hans egna försäkringar. Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom
sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet.

Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst
och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat
uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på
samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse. Hon tänkte sig
dessa kvinnor, som knappt ega en själ och hon kände som ett hånleende
invärtes. Cocott-romantikens magdalenor--nej, hon trodde icke på dem.
Låghet och grofhet och råhet, det var deras kainsmärke. Se bara in i ett
par sådana ögon med röda ådror vid ögonvrårna! Om också det råa skrattet
är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som
aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den
fysiska med det lif de lefva.

Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till
henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det
fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det
var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den
naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.

Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af
hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.

Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.

»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill
fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger,
att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».

»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli
ond--numera».

»Ja, men du får icke misstycka.»

»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som
man kan tala om allt med.»

Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan
kort och koncist.

»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i
den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde... Stämmer
denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»

»Ja... Trodde du jag lefde som en munk?»

»Åhnej... men det är så stor skilnad...»

»Det är ingen skilnad alls», sade han kort och kärft.

»Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville så gerna
komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan möjlighet än
att tala öppet och fördomsfritt som två bildade menniskor kunna göra
det. Du förstår ju att det icke är någon simpel nyfikenhet från min
sida, utan ett verkligt begär efter klarhet...»

»Det behöfs inga preludier», sade han vänligt. »Du kan fråga mig om allt
och jag skall svara dig på allt utan betänkande.»

»Jag vill så gerna veta något om ditt lif.»

»Mitt lif har varit som andra unge mäns; hvarken bättre eller sämre.»

»Med köpta glädjeflickor?»

»Ja.»

Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en
tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.

»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är
möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»

»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin
hunger?»

»Jag vet icke.»

»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften
är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan
vrida sig i äckel--men man stillar sin hunger med draflet till sist.
Var säker på det.»

Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men
röstens lätta skälfning förrådde honom.

Han fortsatte:

»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte,
att de fleste af desse unge män från början--ja, kanske allt
framgent--gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af
de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd--och
surrogatet hålles oss så nära för munnen...»

Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så
uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla
af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var
alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.

»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.

»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om
hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»

»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.

»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade
på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum,
suttit i samma soffa som--som ces dames--plågade mig så förskräckligt.
Du får icke bli ond--sådant kan man ju icke hjelpa...»

»Nej. Jag förstår att du måste känna det så. Men du kunde ha sparat dig
det. Jag släpar inte en gatnymf upp i mitt hem».

Det var som om hjertat stått stilla inom henne ett ögonblick, så glad
blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom för att
ännu en gång få höra det bekräftadt:

»Icke?»

»Nej. Det äcklar mig. När man tvingas att äta drafvel, dukar man inte i
salongen; man går ut i köket.»

Der fans hos henne icke en tanke på att denna bekännelse, afgifven lugnt
och utan spår af förlägenhet, skulle förefallit de fleste andra mödrar
hårresande. Hon kände ingenting annat än glädje, en befriande glädje
öfver att hennes gosse ändå, trots allt, var finkänslig och nobel som
hon knappt vågat hoppas. Åhjo, hon hade hoppats--hon hade hoppats det
hela tiden, men hon hade knappast vågat tro. Detta, som mötte henne ur
hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft
som slog upp från den norska ungdomsbokens blad.

»För resten har jag för tillfället en älskarinna», sade han, nu åter
lätt och skämtsamt. »Det är en smula mer aristokratiskt; det är nästan
som ett äktenskap. Hon är inte min jemnlike--och jag kan inte tala med
henne--men det gör ingenting, för det ska inte vara mer än tre månader.»

Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omöjligt värja
sig emot att draga på smilbandet.

»Ar det bestämdt på förhand hur länge det skall vara?»

»Ja--tre månader, det är öfverenskommelsen. Med en månads
prolongationsrätt ifall begge parterna skulle önska det.»




FJERDE KAPITLET.


Framemot jul berättade William att han blifvit uppsagd och måste flytta
strax på nyåret.

»Jag har plats här», sade modern. »Du kan få den dubletten der nere; den
är icke uthyrd ännu.»

»Det vill jag inte», afbröt han kort. Inom sig kände han en rasande lust
att antaga tillbudet. »Dessutom är den ju inte möblerad.»

I denna sista invändning bodde redan »Akkordens Aand».

»Det kan den bli.»

»Jag har inte råd att köpa möbler och jag vill inte att du gör något för
min skull.»

Tonen lät afgjord och tvär och modern anade icke, att der just i denna
forcerade tvärhet dolde sig en inre obeslutsamhet.

»Nå som du vill då.»--Och de talade icke vidare derom.

Med afseende på hur de skulle tillbringa julaftonen hade de haft ett par
öfverläggningar. Hon hade frågat honom om han ville fira den hos henne;
men han hade betänkt sig. Det hade en elak bismak af familjelif, tyckte
han. Men för en gångs skull kunde det väl gå.

Han närde en inrotad fördom mot allt som kunde rubriceras under titeln
familjelif. Han hade varit i familj jemt så pass mycket, att han med sin
yrvakna kritik kunnat haka sig fast vid institutionens brister; att der
i den vid sidan om allt det konventionella och tryckande också kunde
rymmas något annat--det fina och varma och trygga, som är hemmets quinta
essentia--hade han aldrig förstått.--

Mor och son voro numera mycket tillsammans. Hon renskref hans utkast,
hvilka han sedan öfverarbetade och utfyllde. Romanen skred framåt,
långsamt men säkert och der rådde det allra bästa förhållande dem
emellan.

Han var som oftast vid godt humör och den enda liktornen på hans
tillvaro var för närvarande tanken på att nödgas lemna sin bostad. Han
hade bott der i två år och den förestående förändringen pinade honom.
Från sitt fönster han hade en vacker utsigt öfver Humlegården.
Ovissheten om hvar han nu skulle komma att hamna lemnade honom ingen ro,
den förestående förändringen verkade på hans alltför sensibla
temperament som ett aflägset, formlöst hot och födde en känsla af
beklämning.

Under sådana omständigheter blef den från början oklara förnimmelsen af
att behöfva vara på sin vakt emot den frestelse, som låg i moderns
tillbud, allt starkare och starkare. Hvad grundorsaken var till denna
förnimmelse, gjorde han aldrig riktigt klart för sig sjelf. Först och
främst var det nog fruktan att friheten i deras förhållande på detta
sätt skulle gå förlorad. Hon skulle få anspråk på honom och dessa
anspråk skulle han icke kunna tillfredsställa. Men der låg också något
annat under: en slags alltför ömtålig hederlighetskänsla. Han visste att
moderns tysta beräkning var den att hon på så sätt slutligen skulle
vinna honom; och när han icke kunde betala hennes godhet med det pris
hon--icke fordrade, men dock hoppades få i utbyte, ansåg han sig icke
kunna mottaga hvad hon bjöd.

Slutligen hade han också i alltför godt minne sin egen stämning vid
hennes ankomst till staden, särskildt det obehag han erfarit vid tanken
på att hon möjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt,
för att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i öronen som en
samvetsförebråelse.

Då han vid åttatiden på julaftonen kom in i sin mors salong tycktes han
vara vid ännu sämre lynne än vanligt. Det på en gång vresiga och
sarkastiska uttrycket, som en tid varit så märkbart mildradt, låg nu
åter öfver hans drag.

Hon såg det genast. Hon hade vid hans inträde kastat en forskande blick
på hans ansigte och sökte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i
jemnvigt igen.

Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra
julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig
skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes
moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting
mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga
lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla. Han hade sett så
mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter
hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin
rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke. Han anade
icke att han med sitt vilkor på ett brutalt sätt ryckt det bästa i
moderns julglädje ifrån henne; han anade icke att hon kände det som en
smärta, som när en erbjuden smekning afvisas.--

Hans ansigte mulnade allt mer och mer under måltiden, men hon hade
föresatt sig att vara lugn och låtsade icke ge akt på hans retlighet.

»Ditt knep var fint anlagdt», sade han slutligen då de hunnit till
desserten.--»Ja d.v.s. _du_ ansåg det förmodligen fint men på mig gjorde
det alldeles motsatta intrycket.--»

Hon spratt till och skiftade färg.

»Hvilket knep?» sade hon.

»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag
kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen--bara lite grand
på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»

Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa
hvarje tråd i hennes tankegång.

»Jag gick naturligtvis in--det kunde du nog förstå att jag skulle
göra... Jo, det _är_ ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga
den som inte är på sin vakt.»

»Fånga? Hvad talar du om?»

»_Mycket_ vackert», fortfor han liksom för att förlänga njutningen af
sina elakheter genom att minutera ut dem i så små portioner som
möjligt--»det innersta i synnerhet är ett mästerstycke. Utsigten först
och främst--öfver den glittrande strömmen, öfver staden som ligger der
nere lik en stor terrass med ljus och lyktor--alldeles samma utsigt som
häruppe-ifrån--den jag från början afundats dig. Och der i det innersta
rummet behöfver man bara lyfta ögonen från sitt stora vackra
skrifbord--och den ligger framför en. Och så rummet med hvilstolar och
draperier, chäslong och bokskåp... Ingenting fattas... Mer än fågeln i
buren, förstås!»

»Hyresgästen, menar du»--det sades i en iskall ton--»åh han kommer nog.
Jag skall annonsera mellan jul och nyår.»

Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens
sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem
blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet.

Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det.

»Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till
att det var för mig du inredde rummen?»

»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till
humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja--så hyr jag
ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»

»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det
kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig--detta att du jemt skall
söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken
leda jag får för dig!»

»Ar det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade
modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför
bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.

»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå
sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn
verkade på honom som en förolämpning--som när man håller en spegel för
ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef
besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt--framåt. Han
kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att
han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam.
»Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara
behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva
vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band
öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler
du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att
om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som
aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag
inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»

Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och
hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och
lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.

»Säg icke mer just nu»--och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans
nervösa, rörliga ansigte--»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är
bäst för oss båda.--Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»--hon slog ut
med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band--»och
du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke
mera nu!»

»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.

»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en
gräns.»

»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han
försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till
kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt
att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste
ord.--»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din
jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss
löjliga.»

»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr
och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in
deri.

»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig.
Ingenting smärtar en kvinna--och en mor--så mycket som det. Men du får
ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa
limstång; den ska' vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig
att man gör rum i ordning på _det_ viset för att hyra ut dem åt
främmande--nej, det går inte.»

»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det _var_ för dig. Det var min
glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde
att allt blef fint och vackert; det _måste_ bli så, utan beräkning.»

Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed
en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga
tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste
att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke
skulle behöfvas mer än ett ord från honom--_ett_ ord som icke var en
sarkasm--för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han
kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma
ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga
utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig _tvingat_ honom att bli
vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som
en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i
enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.--»Nitton mödrar af tjugo
äro lika sentimentala söm du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte
göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att
du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen
skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»

»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»

»Hvilket är nog?»

»Din oförskämdhet.»

»Aha. Du ger den förnärmade. Märker du inte att det är komiskt.»

»_Vill_ du gå?»

»Ja. Men jag skulle så gerna först vilja ha dig att stiga ner från
kothurnen och låta bli all tragik.»

Hon klämde händerna hårdt samman liksom för att med våld hindra dem från
att göra någon rörelse.

»Gå», sade hon blott med en röst som var så oartikulerad som om den icke
kunde böjas annat än kring denna enda stafvelse.

Han såg på henne med ett uttryck af förvåning och en skymt af ängslan.
Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade
läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla
fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så
egendomligt skrämmande på honom. Det var som om han denna gången ställts
ansigte mot ansigte med något inför hvilket till och med hans vanliga
hänsynslöshet förstummats, och der blef ett ögonblicks tystnad. Men så
reste han sig med en rörelse som om han ville skaka intrycket af sig.

»Teatervrede», sade han, men ordet kom tveksamt och lågt, som ett sista
uttryck för hans inneboende protestlusta.

Då reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hållit i, liksom
för att i nästa sekund slunga den emot hans hufvud.

Han hade gripit tag i dörren och stirrade mållös på denna företeelse;
men han gjorde icke det minsta för att afvärja det hotande slaget.

»Det var otäckt», mumlade han blott, liksom för sig sjelf medan han stod
kvar och stirrade på henne.

Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på
golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så
sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna
samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon:

»Vill ni gå eller vill ni icke?»

Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och
det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om
han försvunnit för hennes blick.

Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles
villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin
plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös
som ett barn.

»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.»

Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått
lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor,
likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula
ansigtet.

Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste
ingenting att göra och ingenting att säga.

»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst.
Så gled han ut om dörren.

Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan--utanför
på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver
en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes
drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De
röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon
kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop
knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för
att säga åt Molly att hon kunde duka af.--

Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många
upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne
bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade
hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han,
som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon
såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det
skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat
hvad ett hem var.

Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne
så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt
rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från
början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk
ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon
hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme
tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt
lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur
och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig
i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon
ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat
sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna--såg honom sjelf
försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och
tomheten slog emot henne från alla sidor--han var ju den ende i verlden,
hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en
automat--till samma automat som brukade förevisa de anatomiska
märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.

Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett
hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning
måste ju detta vara det vidrigaste af allt.--

Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till
närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg
på kuddar och möbler--Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det
bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig
öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en
menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa
sitt lif.

Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef
glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen.
Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern
nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte
sin förvåning.

»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.

»Hvad då?»

»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»

»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»

»Det var en bagatell. Men jag kan icke uthärda hans hånfulla ton.»

»Det är tråkigt», sade herr Hedström. »Han stöter alla menniskor bort
med det der.--Men det här ska' väl kunna redas upp. Jag vill tala med
honom.»

»Nej, gör icke det.--Har ni någonsin varit ovän med honom?»

»Ja, i början. Men aldrig på sista tiden. Nu känner jag honom för godt
och hans tjurskallighet generar mig inte. Der är ingenting ondt i den.
Men på främmande menniskor...»

Det högg till inom henne. Främmande menniskor--hon, hans mor? Ja, det
var det som var felet.

»Är han mycket långsint», frågade hon.

»Nej, inte alls. Han tar allting en bagatelle. Ingenting gör intryck på
honom.--Vill ni inte att jag talar med honom?»

Var det möjligt, att han kunde taga det som bagatell, detta som vållat
henne sjelf en så gränslös smärta. Hennes stolthet reste sig.

»Nej tack», sade hon afvisande. Han hade förstått henne så dåligt och
kränkt henne så djupt att hon tvingats att visa bort honom. För henne
var _det_ icke någon bagatell; och hennes natur uppreste sig emot att
företaga något som kunde se ut som ett närmande.

»Är det er afgjordt emot att jag talar med honom?»

»Ja.»

»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under
samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man
och herr Zimmermann äro så goda vänner.»

Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade
öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal.--

När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en
afton hos dem. Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle
föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet
hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför
hederlige herr Hedström höll sitt ord.

En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro.

»God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem
till dig?»

»Ja. Vill du gå med?»

Frågan kom lika oöfverlagd, som mötet var oväntadt.

»Ja. Jag går med.»

Båda togo det som om de träffats föregående dag och som om ingenting
ovanligt förefallit.




FEMTE KAPITLET.


Det led framåt vårsidan.

Fru Zimmermann hade fullt upp att göra. Hennes öfversättningar från
ryskan hade börjat upptagas under strecket i en af hufvudstadens dagliga
tidningar och de hade fallit allmänheten i smaken, så att
hufvudredaktören förklarat sig vilja mottaga allt hvad hon kunde hinna
med att öfverflytta.

Hon hade också kastat sig öfver arbetet med hela sin energi. Hon visste
hvad hon ville och hon såg målet. Det var icke så mycket det ekonomiska
resultatet, som lockade henne, fast hon å andra sidan var alltför
praktiskt anlagd för att icke också det skulle spela en roll i hennes
sträfvan. Hon visste att penningar var makt. Hon byggde inga luftslott,
hängaf sig icke åt några fantasier; hon hade lagt sin plan kallt och
nyktert och beräknat alla chancer; nu satte hon alla krafter in på att
genomföra den.

Hon ville skapa sig en position, en position som stämde med hennes
förmåga, hvilken hon icke öfverskattade. Hon ville blott arbeta sig till
erkännande, som en samvetsgrann och duglig öfversättarinna för att i
denna sin egenskap få tillfälle att stifta bekantskaper inom den
literära verlden; med ett ord: hon ville med sitt eget arbete skaffa sig
tillträde till sin sons umgängeskrets.

Hvilka planer som för öfrigt knöto sig till denna sträfvan hade hon ännu
icke gjort klart för sig sjelf. Detta var det första och detta var hon
redan på god väg att nå.

Hennes egen personlighet och den trefnad hon förstod att sprida i sitt
hem gjorde snart det lilla originella huset på söder till en mötesplats
för personer af olika lifsåskådning och olika ålder från
journalistikens, literaturens och konstens verld. Det var isynnerhet de
äldre hon lade an på; hennes tysta plan var att åvägabringa ett närmande
mellan de unge och gamle. Hon hoppades med tillhjelp af sin säkra takt
så småningom kunna visa dem å ömse håll, att olikhet i åsigter och
lifsåskådning icke nödvändigt måste betyda detsamma som fiendskap, att
man i trots af alla meningsskiljaktigheter mycket väl kunde vistas under
samma tak och andas samma luft.

Bakom allt detta låg tanken på sonens framtid gömd. Hon älskade denne
inbundne tvärvigg med hela sin naturs häftighet. Hon älskade honom som
en mor älskar det barn som genom hennes förvållande blifvit en krympling
för lifstiden--med en känsla af skuld. Hon trodde att han blifvit sådan
han var derför att hon låtit honom växa upp på egen hand, utan ömhet och
utan stöd. Och detta gaf åt hennes känsla för honom en pregel af
ödmjukhet, som gjorde att hon kunde fördraga både hans sarkasmer och
hans tvärhet utan att bli sårad och utan att stötas tillbaka.

Hon trodde nu också, att Hedström hade rätt: denna kyliga skepsis, detta
forceradt hånfulla i hans väsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket
han förskansade sig för att skydda ett ömhudadt och blödigt sinne emot
lifvets nålstyng. Men detta skal hoppades hon så småningom få att smälta
genom värmen af sin tillgifvenhet.

Hon led så oändligt af att se honom sådan han var, utan tro, utan
lifsintresse och utan medelpunkt. Hvad hon trodde sig ha funnit som det
centrala i hans karakter ingaf henne den djupaste aktning och glädje. Då
och då kunde det skymta fram i deras dagliga samlif, liksom af
ovarsamhet, hur rättänkande och finkänslig han var, en själsaristokrat
som slöt sig inom sig sjelf i oåtkomlig förnämhet; hon trodde så fast på
hans begåfning och hon greps af en andlös förtviflan vid tanken på, att
alla dessa rika möjligheter skulle vissna bort af brist på glädje och
sol.

Om han bara kunde bli glad, om han en gång kunde bli riktigt glad, ända
ned i hjerterötterna; det var den fixa idé kring hvilken hennes tankar
ständigt fladdrade.

Men han kom och gick, dag ut och dag in och der märktes ingen
förändring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta grå ögonen,
aldrig ett uttryck af lefnadslust öfver hans drag. Hans lynnes
skiftningar rörde sig blott mellan en ljum vänlighet, med förrädiska små
reflexer af en säregen själens finhet, och en kall vresighet, med
omotiverade utbrott af hänsynslöshet och hån.

Det såg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sällskap. Han kom
åtminstone hvarje kväll i skymningen--»det är inte så utan att Wille
Zimmermann lagt sig till med vanor», skrattade herr Hedström
godmodigt.--»Du har sådana sköna stolar», framhöll Wille vid alla
upptänkliga tillfällen till modern, som en slags ursäkt för sin svaghet.
Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lärt sig att genomskåda
hans taktik.

Hon hade ofta proponerat att de skulle återtaga det afbrutna samarbetet,
men hans ständiga refräng var: jag gitter inte. Ett par gånger, då de
varit tillsammans på teatern, hade han dikterat för henne sina
teateranmälningar, men han var aldrig belåten med resultatet. Han påstod
sjelf att han måste ha en penna i handen för att känna sig som herre
öfver sina tankar och för att kunna få bugt med formen.

Mest tyckte han om att sitta tyst och höra på när hon berättade; och hon
gjorde honom oftast till viljes, ty det var henne en glädje att ha honom
hos sig och hon fruktade ständigt att han skulle finna deras têt-à-têter
tråkiga och gå sin väg. Detta var ett medel att hålla honom kvar; och
hon begagnade det. Hon hade lätt för att tala och hennes skiftande
rörliga lif erbjöd ett outtömligt material till hennes berättelser.

William hade lagt märke till att modern alltid så mycket som möjligt
undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrörde det
ömsesidiga förhållandet mellan dem. Detta väckte hans misstänksamhet och
hans nyfikenhet.

En afton medan hon som vanligt höll konversationen uppe sade han
plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt:

»Plågar det dig mycket om jag gör dig frågor angående min far?»

Hon teg ett ögonblick, liksom tveksam.

»Nej», sade hon till sist.

»Du drar på det som om det skulle vara dig obehagligt?»

»Nej. Du kan fråga om allt hvad du vill. Jag har ingen ömtålighet.»

»Det var ett stort ord.»

»Eller jag _vill_ ingen ha; det är detsamma!»

Han såg på henne forskande, och sade i en ton som om han i hennes eget
intresse ville afråda:

»Du känner mig inte. Jag vill sticka min sond i allting för att leta
efter orsakerna. Du kommer att rycka till vid beröringen.»

»Kanske. Men försök.»

»Jag är hjertlös.»

»Var bara naturlig.»

»Jag är kanske grym... Men jag kan inte åta bli.»

»Han böjde sig fram och lekte med en ullgarnsända, som hängde ner från
hennes sykorg.

»Med allt det tillvinnande hos min far--säg: var inte ert äktenskap
olyckligt?»

»Nej.»

Det kom häftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest.

»Var han dig alltid trogen?»

Hon dröjde en stund med svaret:

»Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»

Sonen satt tyst ett ögonblick; han såg ned på sin stöfvelspets.

»Jag visste det; du var inte stark nog att säga sanningen.»

»Jo, men jag måste säga den i mina egna ord. Intet som har en låg eller
dålig eller försliten klang har för mig tillämpning på honom... När han
alltid höll af mig, när jag hade hans förtroende i allt, kan jag då säga
annat än att han var mig trogen?»

»I mina ögon skulle du hedrat hans minne bäst om du inte ansett dig
behöfva ljuga bort eller förtiga något.»

»Det behöfver jag icke heller», sade hon stadigt i det hon såg honom in
i ansigtet. »Hans lynne var lifligt och han tog lätt intryck--Jag vet
att han hade...

Hon famlade efter orden och hon var mycket blek.

»Förvillelser», ifyllde sonen. »Jag tror det är så den öfverseende
moralen brukar kalla det.»

»Det är ännu ett ord som icke passar. Han hade förbindelser--kärlek,
vänskap och hvad allt det heter. Hans känslolif hade så många
afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har så vackra
blommor och så skarpa taggar. Den är icke gjord att mejas af som våra
ängar häruppe. Jag hade lärt mig att älska honom sådan han var.»

Sonen hade böjt sig framåt och der låg som en stråle af glädje öfver
hans ansigte:

»Kände du det aldrig som om du hade något att _förlåta_ honom?»

»Förlåta? Nej... Jag har stått honom så nära som en menniska kan komma
den andra, jag har fått dela hans glädje och jag har fått dela hans
sorger. Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom,
hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.»

Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och
hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade:

»Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig. Du
förefaller så hel och så harmonisk; det är som om ingenting smått och
futtigt kunde klibba fast vid dig.»

Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han
sakta:

»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid
horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår
indignationskvafva atmosfer.»

En stund efter utbrast han plötsligt:

»Hör--det är sant--dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»

»De ligga i bokskåpet, ja.»

»Du lofvade en gång att jag skulle få läsa dem?»

»Det får du gerna. Vi kunna taga dem fram efter teet...»

»Ja tack! Är der mycket?»

»Hela luntor--Jag kunde vara ensam i långa tider. Ett tu tre kom
reslusten på. Då for han upp--din far--och sade: 'Jag hatar muséet! Det
är som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir
vansinnig!'--Hvad hade jag väl annat att göra än att säga: res. Gamle
Ruben och jag kunna nog sköta muséet--Ruben var vårt factotum, ett
gammalt original som var lika oskiljaktig från muséet som en skeppare
från sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af
hans egen varelse.--När så din far rest och jag var ensam med Ruben och
Molly och--allt det andra; då kunde der komma öfver mig en ångest som om
jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle få se
honom mer. Åh, du kan inte veta hur det kändes! Jag var fritänkare,
liksom han, men i sådana ögonblick kunde jag kasta mig på knä och vrida
mina händer och bedja till Gud att han måtte ge mig honom igen--bara
låta mig se honom, bara låta mig träffa honom en enda gång så visste jag
att jag skulle vinna honom tillbaka--ty så tillgifven, så glad, så
oförskräckt, så smidig och stark som jag _kunde_ ingen annan vara. Det
enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.»

Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans
tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet
mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för
hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts
till ironi.

»Att lära känna sina föräldrar riktigt i grunden är att få nyckeln till
sin egen karaktär», sade han. »Fortsätt! Du berättar så bra.»

»Det var jag som förevisade för kvinliga besökande och Ruben för
manliga. Tänk dig att gå ensam med denna själsdödande utanlexa, och min
tärande ångest; med Ruben som bara tänkte på muséet och Molly som icke
tänkte alls--och så för resten bara främlingar, för hvilka jag skulle
visa ett lugnt och gladt ansigte och vara underhållande! Då var hela
verlden bara ett tomt svalg, som skulle sluka mig. Jag släpade mig
omkring så trött och tung och glädjelös som en utlefvad gammal kvinna.
Jag kände det hvarje gång som om detta skulle räcka alltid. Jag kunde
icke hoppas på ett återseende, för mig fins det aldrig annat än det
närvarande; om det närvarande är dödt, har jag intet--intet!»

»Du är så olik mig», afbröt sonen. »Det är just i det närvarande _jag_
inte kan lefva. Min fantasi är så liflig och mitt blod så rörligt.»

»Så var det också med din far. Han kunde glädjas som ett barn åt
öfverraskningar, åt förhoppningar och drömmar, åt allt som fantasien
hade spelrum i. Det bästa han visste var att umgås med nya menniskor,
hvars karaktärskonturer ännu icke voro skarpare uppdragna än att hans
inbillning kunde forma om dem till någonting stort och egendomligt. När
verkligheten korrigerat hans fantasi var det i allmänhet slut med
intresset.»

»Gällde detta också dig?»--Det sades i skälmaktig ton, men med en
underström af godhet. Hon svarade på samma sätt:

»Ja, också mig.»

Men så bröt allvaret fram:

»Jag led gerna allt hvad en skilsmessa förde med sig, blott för det han
icke skulle bli trött på mig. När han reste bort lade der sig så
småningom nya intryck mellan honom och mig--Jag tror till och med han
glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara
en annan menniska. För mig som i allt är så hel--som du säger--eller så
osammansatt--om du så vill--att min varelse knyter sig liksom
krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa
ensamhetstider hårda pröfningar. Men jag säger icke annat än att de
voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktär.»

Det knackade på dörren; det var Molly som kom för att säga att téet var
serveradt.

När de slutat äta och återvändt till arbetsrummet togos anteckningarne
fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt
borta vid bordet och sydde.

Han läste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som
iakttog hans minspel, märkte hur intresserad han var.

»Detta är ju samvetsgrannt arbete!» utbrast han slutligen. »Till detta
välde öfver formen kommer man inte utan ihärdiga studier. Du har
brottats med språket innan du fick magt öfver det.»

»Ja.»

»Men hur har det kommit sig? Hvarför...?»

»Det vet du ju.»

»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt
eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem
berättade du?»

»För din far.»

»Läste han dina anteckningar?»

»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade
ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han
icke nog af att vara på _ett_ ställe af jordklotet. Han ville icke blott
lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och
det var lif han törstade efter.»

»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.

»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina
öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom--riktigt
lefvande--allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt
minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när
jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton
och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot
sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med
dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade
han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han
tyckte var värdt att komma ihåg.--'Du är mitt minne' brukade han säga;
'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»

Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom
hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.

»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en
stund.

»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men
jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»

»Du borde ge ut dem som bok.»

Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.

»Åh, det duger väl icke?»

»Hvarför--_icke_? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är
lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du
talar om menniskor och ställen _ser_ man det. Du ska' ge ut dethär. Det
ska' bara omarbetas lite här och hvar.»

»Det kan jag inte.»

»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»

»Du blir trött på det innan boken är färdig.»

»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag
en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag
ingenting kan göra!»

»Nå--låt oss försöka då!» sade modern.

De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet
till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot
tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i
Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade
han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall
tog han modern med sig ut på en restaurant.

Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde
unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det
var han eller frun, som slog.

Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var
derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.

»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken
svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.

När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och
katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste
hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt
aborre och saftsoppa»--eller något liknande. Och då visste hon hvad som
väntade henne.

»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk
som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det
duger inte.»

Och vänd till modern fortsatte han:

»Hvad menar du om att låta hissa oss ner till Pelikanen?»

Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltför stor svaghet för dessa små
källarmiddagar på två-man-hand. Hon var så stolt öfver att få gå ut i
sällskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.

De betalte alltid hvar för sig. När han inga pengar hade kunde han låna
ett par kronor, som han regelbundet återlemnade dagen derpå. Och när han
hade pengar föll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet åt
deras förhållande och gjorde att han icke kände sig ligga modern till
last.

Emellertid plågade det henne att han, som alltid var så noggrann med att
betala igen hvarje lånad krona, icke ville taga betaldt för det arbete
han nedlade på bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de
första dagarne slagit fram något om att hon icke kunde taga hans tid i
anspråk utan att ersätta honom; men han hade svarat med att skämtande
anhålla att få räkningen på det arbete hon gjort åt honom före jul. Och
när hon höll i sig, förklarande att detta icke alls var detsamma och att
hon _ville_ betala honom, vände han strax taggarne utåt.

»Hvad är det för småaktigheter. Ska vi behöfva räkna med hvarandra som
kälkborgare?»

Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle
han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon
ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om
det skulle mista sin enda glädjekälla. Hon kände allt tydligare och
tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur
hon vuxit fast vid den.

Hon tyckte nästan att arbetet skred för fort framåt. Han var ifrig och
uthållig. Det var icke arbetsförmåga han saknade; det var arbetsvana.
Här låg vägen klar, steg för steg; det gick som en lek, det tycktes
knappast fordra någon ansträngning.

Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade
sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan
uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin
förmenta upptäckt.

»Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här
som ett lastdjur, dag ut och dag in.»

»Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»

»Hvad är det då som du hedrar med detta namn?»

»Att _göra_ någonting. Det kan jag inte. Så fort jag börjar kommer jag
inte ur fläcken. Min sjelfkritik är så stor att jag fruktar den gjort
mig steril.»

»Det kan öfvervinnas», sade hon med en klang af sin egen energi.

»Nej», sade han sakta och missmodigt. »Det kan visst inte öfvervinnas.»

Ah, hon förstod honom nu! Han med sitt öfverlägsna och säkra sätt
pinades dock af en ständig ångest att icke kunna åstadkomma ett dugligt
arbete. Och han var för stolt att komma med ett medelmåttigt. Han såg
alltför tydligt bristerna i hvad han skref och derför plågade det honom
så att hans ansigte förvred sig i nervös smärta blott han talade derom.

»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en
tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och
själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga
orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina
ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader
under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja. Och nar jag så är ute,
har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat
arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar--och der blir
intet gjordt.»

Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son!
Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne.

Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton:

»Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.»

»Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.»

Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon
skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika
menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka.

Räddningen--hvar fans räddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro.
Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen.
Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon
hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan
lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der
var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att
afgöra.--




SJETTE KAPITLET.


I början af april var arbetet färdigt.

William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg
det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten
varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken
»den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört
att köpa böcker. Det var icke så godt att afgöra hvar gränsen gick
mellan de goda och de dåliga. Der fans dåliga böcker som innehöllo så
mycket förnuft och der fans goda böcker som voro så enormt tråkiga. Allt
bidrog till att göra valet svårt: derför var det bekvämast att öfver
hufvud taget icke köpa literatur. Och vid de tillfällen, då det icke
kunde undgås, hade man ju alltid de gamle att tillgå. De gamle hade nu
en gång för alla fått sin soliditetsstämpel; det var på de unge alla
misstankar föllo och deras böcker lågo högtals osålda.

Derför var det mycket naturligt att herrar förläggare alltid antogo sina
allvarligaste miner så snart de sågo en ung man med manuskript i handen
komma dykande in på deras kontor. Hade nu denne unge man energi och
förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till
genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en
månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få
besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och
om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och
ett faderligt råd.--Men den unge författaren var oftast en materialist,
som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen
uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig
stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det
slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren
blef kvar icke mindre förnärmad. Och båda parterna voro öfvertygade om
att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund
af sin lifsställning voro dömda till att handskas med.

Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom
den literära verlden för att mottaga sonens anbud. Hon vände sig i
stället till en af sina äldre literära vänner och tack vare dennes
bemedling kom hon i förbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda
förläggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade
mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansåg utgifvandet af ett
svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affär; men han trodde
att en upplaga af de ryska öfversättningarne skulle betala sig och på
denna basis ville han gerna träda i affärsförbindelse med vår utmärkta
öfversättarinna och taga hennes egen lilla bok på köpet.

I medio af maj utkom således: _Resebilder_ af Kate Zimmermann.--

Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid
det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en
förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda
dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer så regelbundet som
förr, hon skulle icke ha den glädjen att se honom dag efter dag, att
känna hur hon vann honom steg för steg, hur hans kyla smälte och hans
skygghet försvann. Hon hade en slags vidskeplig föreställning om att
från och med den stunden, då deras samarbete upphörde, skulle han så
småningom glida ifrån henne; hon skulle icke kunna hålla honom kvar; hon
skulle icke längre ha någon del i hans lif.

Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte
sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera
tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han
till sist skulle kapitulera.

Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå
utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje
dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af
de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll
på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast
han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt
sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog--liksom af
en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla
eldfläck, som andades.

De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora
intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte
af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap,
ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig
tvång.

Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett
nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervösare och nervösare,
ju mer det led framåt våren; han magrade synbart och der kom åter öfver
hans drag och hans väsen den kvicksilfveraktiga oro, som så länge han
höll på med anteckningarnes bearbetning nästan hade varit helt och
hållet försvunnen.

Om sitt arbete talade han aldrig.

»Hvad finner du på, nu för tiden?» frågade hon en dag.

»Åh, just ingenting.»

Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström
hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk
roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa
under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan.

Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen
färdig. Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde
förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William
fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till
amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde
modern icke talas om någon resa.

Fråga ville hon icke. Det förtroende som han icke frivilligt gaf, visste
hon att hon icke på något annat sätt skulle lyckas afvinna honom. Derför
hade hon gjort sig till regel att aldrig på ringaste sätt blanda sig i
hans göranden och låtanden. Hon kände honom tillräckligt för att veta,
att ett allt för tydligt visadt intresse för hans angelägenheter endast
skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som försök till att
på konstlad väg åstadkomma ett slags förtrolighet, att hans
oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stöta henne
tillbaka.--Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med
förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i
Stockholm.

Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få
honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta
tillkom honom. Hon grubblade öfver detta dag och natt; och rakt i strid
med sin nyktra natur grep hon sig den ena gången efter den andra i att
ha uppgjort de mest fantastiska förslag till att bringa penningarne i
hans händer. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg,
som tryckte henne så att hon ibland kände det som en fysisk plåga. Allt
i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig
fast som fix ide. Att se honom hade nu nästan blifvit till ett lidande
för henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes
inbillning stod det snart som fastspikadt att på denna badresa hängde
lif och död för sonen. Hon kände hvarje minsta linie i hans ansigte och
den ringaste förändring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund,
skrämde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begått en skamlig
förbrytelse, som om hon stulit dessa penningar från sitt eget barn; och
nu skulle hennes barn gå under, andligen och lekamligen,--det enda
medlet till räddning hade hon rånat ifrån honom.

Hur skulle hon kunna återställa honom dem; hur skulle hon kunna godtgöra
sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett
sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den
inre striden, som upprepades hvarje dag--striden mellan hvad hon ville
och hvad hon vågade. Fruktan att mista det lilla grand af hans
tillgifvenhet som hon tillkämpat sig, höll henne tillbaka; men tanken på
denna resas uppfriskande inflytande, både fysiskt och psykiskt, dref
henne fram. Och som dessa båda faktorer gjorde sig gällande med lika
styrka, blef striden i hennes inre ständigt ny, spänningen ständigt lika
plågsam.--

Det var en dag i början af juli.

William hade icke kunnat sofva om na