The Project Gutenberg EBook of Folkungatraedet, by Verner von Heidenstam

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Folkungatraedet

Author: Verner von Heidenstam

Release Date: September 4, 2004 [EBook #13371]

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRAeDET ***




Produced by PG Distributed Proofreaders.




VERNER VON HEIDENSTAM

FOLKUNGATRAeDET





_Folke Filbyter_




1.


Hur dvaergarna laemnade fran sig hornet Manegarm och hur ett froe goemdes i
mullen, innan ett stort traed kunde vaexa, det skall haer beskrivas. Haer
skall beraettas om en slaekt, som vann hoegsta aera och sedan sparloest
sopades fran jorden. Vad de maektiga av denna aett taenkte om sina
guldkronor, naer deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och oemkade om sina
fjaettrar, det skall ocksa bli sagt. Ma de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli foertegat. Ooeverskadliga avstand breda sig mellan dem
och oss, men alla maenniskooeden susa under fingrarna pa samma
spinnerskor.

Pa landets oestra kuster kroekte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En skoeldmoe hade daer blivit gravsatt pa sin stol, i full haerbonad med
spjutet mot axeln. Hoegen var den vaeldigaste i nejden och syntes langt
fran yttersjoen till ett maerke foer de seglande.

Manga minnesstenar voro ocksa resta pa stranden, nagra ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen vaeg ledde dit, och det var langt
till nagon koepstad eller gard. Under vintertiden syntes saellan nagra
spar efter maenniskor, fast aenda till trettio skepp kunde sta uppdragna i
snoen, vael oevertjaellade med naever och granris. Foerst efter Goeje manad,
naer det varade, kommo vikingarna ned fran bygderna. De foerde da med sig
verktyg och timmer pa sina kaelkar och atfoeljdes av en maengd saeljare, som
reste sina vadmalstaelt i en rundel omkring skoeldmoens hoeg. Under nagra
veckor radde daer nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna hoeggo och
tjaergrytorna kokade, aenda till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan lag snart trakten ater lika oevergiven.

En gang pa senhoesten kom ett hart vaeder fran sjoen. Masarna kastades
baklaenges av blasten och satte sig som krakor innerst pa aengsmarkerna.
Det stod en vaegg kring havet, sa att solen gick ned utan aftonrodnad. I
raemnan pa en stormsky, som stannade oever gravfaeltet, upptindrade redan
den foersta stjaernbilden.

Pa skoeldmoens hoeg stod den kvaellen en finndvaerg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hallet klaedd i ludna raevskinn. Trolltrumman haengde pa
ryggen, och i den silverkedja, som tjaenade till baelte, bar han en maengd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen at havet och lyddes inat
landet. Slutligen lyfte han bada tummarna och boejde sig och ropade ned i
hoegen:

--Hoegbor! Hoeren I? I kvaell grata kvinnorna i hoeganloftsalen pa
Foeresvall. Lang aer vaegen dit, sju dagsresor lang, men aldrig foerr hoerde
jag en sadan veklagan. Aldrig foerr gick en sadan fasa ut oever landet.

En stund soekte han i det frusna graeset och hopsamlade nagra torra oerter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.

--Sla ett hart slag pa din skoeld, hoegjungfru! sade han. Vaeck dina
gelikar ur doedssoemnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det aer Asa-Tors belaete, som skaelver.
Foerbarmande, foerbarmande oever allt levande!

Som han aennu talade visade sig en hemvaendande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jaemsides i rad med lutande master och
svaellda segel. En lurs boelande ljoed genom stormen, och tre av skeppen
foello daervid undan foer vinden med skoeldmoens hoeg till inseglingsmaerke.

De andra brusade vidare oesterut i ett moln av yrsnoe och vaende runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, tva och tjugu i antal. Hotande voro de ocksa att se med sina
mordrunor pa seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stangande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gaellde att
foere islaeggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och nagra aemnade sig
aenda till de vassrika dystraenderna vid Aros. Daer skulle fetaktig
offerroek haelsa dem fran var sten. Horgabrudarna skulle komma aenda ned
till vattnet och signa skeppen med blodstaenkning och vifta med kvistar
fran det evigt groenskande, heliga traedet vid Uppsala hoegar. Till allt
detta laengtade svearna, och det fanns inga rev att taga in pa deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig vaeja foer en stormby eller ga i
noedhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farvael, bar daeremot Freyjas huvud i foerstammen. Det hade likvael
slutligen blivit sa stort genom alla haengande och uppatvaenda istappar,
att pa detta bestaendigt vaexande havsvidunder ingenting laengre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och oeppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i foeren, tog daerfoer yxan och lossade pa isharet och lyfte in huvudet
under baenken, sa att det ej skulle skraemma landvaettarna. Skeppet var
namnfaest med gudinnans binamn Mengloed, som ocksa malats i stora runor
tvaers oever seglet. Aenda radde daer ingen freyjaglaedje ombord, fast daer
satt en vaervad skara av det guldhariga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida fran gaestabud till gaestabud foer att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla skoeldarna uppsatta
utefter relingen, men daer var uppror och mummel. Foer var gang stambon
boejde sig och utpekade sundet, daer de skulle styra in, kastade han
skaellsord akter oever. Till och med rorgaengaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styraran utan att taga oegat fran aettehoegen under
stormskyn, talade sa hoegt om sitt missnoeje, att ingen behoevde fraga
honom om hans tankar. Det fanns naemligen en sedvaenja bland goetarna fran
den kusten: sa laenge de rodde ledung eller voro ute pa vikingafaerd lydde
de blint och tyst sin anfoerare, men den stund, som foerfloet mellan
hembygdens foersta anblick och ankarets faellande, fingo de fritt begagna
till att oeveroesa honom med allt det klander och han, som under faerden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem oeppet att prisa honom i en
hjaeltesang eller att likna honom vid det mest foeraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att goera av fullaste
hjaertan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanaerats genom att
baera en slaktfetare so. Daer fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt oever dem alla, Folke Filbyter,
hoevdingen, sjoekonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshoejd ovan rorgaengaren och en
hel manshoejd ovan det andra skeppsfolket. Mitt pa hjaelmen reste sig en
havsoerns uppatboejda vinge, som gjorde honom aennu hoegre, och aenda
foerefoell han icke att raett passa till en sa ansedd plats. Blasten hade
plockat vingen pa haelften av fjaedrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas langa och sneda stygn laeto ana, att han sjaelv skoett soemnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes goemma den sega styrka, som kan graeva och baera. Det ljusa
linharet, som blev vitt i skymningen, lindade sig langa stunder skylande
om bade haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gang haret floeg
i saer blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han sag bort oever skaeren, daer sjaelarna knuffades om det baesta
sovstaellet eller stodo uppraetta i braenningen och spejade efter ett
isflak, som kunde baera dem till havs foer vintern. Naer han hoerde deras
hemska stoen och svordomar, skakades han av ett drygt loeje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hoersel, fast han satt tyst.

Stambon lag nu naestan framstupa i staeven foer att halla utkik pa alla
grund, och han var en vild och aerrig baersaerk. Han stack handen bakom
ryggen, och den traeffade med flatan raett oever hjaessan pa en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.

--Tala nu, du trael! sade stambon. Du har varit med foer att koka var mat
och vakta oever vattenkaret, och du har skoett dig vael. Knappt mer aen tva
eller tre ganger har du fatt stryk. Men aennu ha vi inte hoert, vad du
taenker om hoevdingen. Var nu frisprakig, du trael. Kan du likna honom vid
nagot baettre aen en so, da aer du malsnaellare aen jag.

Traelen boerjade genast lydigt att haerma en skeppsskald genom att knaeppa
med fingrarna pa mastrepet liksom pa en harpstraeng. Hans naesa med de
roedspraengda adrorna var mjukt och vackert boejd som pa allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, naer
hon aeter lingon. Sjungande i naesan vaende han sig inat skeppet och staemde
upp.

--Fager var snaeckan, naer hon speglade sitt freyjahuvud i Nioerva sund. Vi
sago Blalands berg, men ingenting sag var hoevding. Han sag ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
beroemda kaempar till envig. Och da vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
belaete i munnen, stoette han undan oss foer att fa rycka till sig hennes
fingerguld. Han traette bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den foersta gangen, da han vaervade oss, ty han kom fran avlaegsna
trakter. Men sa ofta han hoell traeta, skroet han av sin haerkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondetraetan gar aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans gard, om han far nagra barn. Men jag tror inte han
duger daertill.

--Vi ha en skickligare skald ombord, aen nagon kunde ana, sade stambon.

Traelen blev da aennu modigare och sjoeng:

--Sa blevo vi da vinddrivna aenda till Jorsalalands ovaenliga kuster. Daer
slutligen fick var hoevding stora oegon. Daer steg han i land och stod och
stirrade intill kvaellen. Han sag, att kvarnarna daer drevos av vinden, sa
att mjoelnarna bara behoevde halla fram saecken foer att fa den fylld.
Aldrig hade han hoert om ett stoerre under. Daerom talade han sedan under
hela faerden, naer vi andra ville ha nattro. Hoevding, har du foerstatt mig?
Nu aer du hemma! Mjoelkonung, gack nu och hissa mjoelsegel!

--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu foerst hade han raett
att svara.--Aero ni kanske inte alla fran mjoeldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag aenda hit tro mig hoera kornsuset fran
Oestergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten aer mer snartalig
aen du.

Maennen tystnade med ett undertryckt mummel, och tva av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och saekra steg gick
han upp pa hoegen utan att stort giva akt pa dvaergen, som aennu stod kvar
och lyddes inat landet. Ur ficksaecken pa den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i graeset. Daervid boejde han sig framat
och talade till skoeldmoen nere i stenkammaren, som det var aterkomna
vikingars sed.

--Naer jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hoeg, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag da
jag for, bortjagad fran faedernegarden, daer alltfoer manga soener traengdes
pa baenken. Hemloes var jag som den klagande lommen under hoesthimmeln. Ej
har jag sedan dess toemt hornet under sotad as, ej sovit pa baeddad dyna,
men sju borgar braende jag i Frankland. Nu aer jag rik nog att koepa egen
mark, och jag aer troett och led vid det hav, som mitt knotande folk sa
ogaerna vill laemna. Havets tjaenare aero traelar at en nyckfull husbonde.
Traelar aero ocksa de, som vrida sig under laengtan efter beroemmelse eller
som i var droem se en kvinna. Daerfoer aero mina maen traelar, men jag ensam
aer fri, ty jag har ingen laengtan och jag aelskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Hoegkvinna, naer talade nagonsin till dig en sa fri
man? Naer stod en sa lycklig maenniska pa din grav? Haer offrar jag at dig
mina traeltecken: hjaelmen och svaerdet. Foer mig ma vaerlden ga, som den
vill. I ro skall jag njuta mina ar. Tidigt var morgon skall jag ga till
min varggrop foer att haemta, vad den fangat under natten. Sedan skall jag
pa min torvbaenk blunda i solskenet och hoera kornet vaexa.

Han stoette fast svaerdet i graeset och haengde hoevdingahjaelmen oever
knappen, sa att han sedan stod barhuvad.

--Och jag saeger dig, att baettre gjorde du, om du ater stege pa ditt
skepp, svarade dvaergen med ett gaellt anskri. Jag saeger dig, du hoevding,
du bonde, att aer det frid du soeker, da skall du fly. I oraekneliga
mansaldrars tal har ingen skadat sadana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet foer att uppsoeka ett vaextkraftigt froe, och ingen
vet, vilket de vaelja. Icke vaelja de det skoenaste och aedlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta froe skall det vaexa
ett lummigt traed med ovaeder och stilla stjaernor i sin krona. Sa hoegt
skall det traedet stiga, att det skall oeverskugga allt, som haer aer
levande, icke bara maenniskorna utan stridshaestarna i spiltorna och oeken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola kaenna, naer
det droppar solregn eller blod fran grenarna. Och alla skola saras, da
stammen raemnar och faller. Sa tala i natt genom mig de hoega asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvaergen och knoet haenderna oever
hans luva.

--Oeva din trolldom pa de doeda under hoegarna, du dvaerg, och soerj ej foer
de levande! Pa inga gudar tror jag men vael pa egen kraft. Lang aer vaegen
till de maektiga pa Foeresvall, och i deras aker aemnar jag icke graeva. Och
nu, skeppsfolk! Hitat med saecken och taerningar och vag, sa att vi fa
dela bytet, innan det blir aennu moerkare. Stora vagnen och Freyjas
spanten brinna redan pa himmelen.

Viken glittrade i den sista kvaellsstrimman som ett naet av otaliga vata
maskor, och maennen stodo till knaet i vattnet foer att baera i land lasten.
De hoerde honom icke foer det doen, som rullade utefter marken, men de
foerstodo honom pa hans vinkande. Pa andra faerder hade deras skepp blivit
fyllda aenda till relingen med vapen, tygbalar, vinsaeckar och pasar med
valnoetter och kryddor. Haer fanns det bara en enda saeck, men den innehoell
myntat eller nedbraent guld och silver. De maste vara manga om den foer
att fa upp den pa hoegen.

Folke Filbyter loeste foerseglingen och roerde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar saeden mellan fingrarna foer att proeva,
att den aer god. Noga och varsamt maette han sedan ut pa vagen at var och
en den utlovade andelen. Det foerband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stoettade. I stambons hjaelm kastades
allra sist lott om nornornas vaengava. Var karl, som slog upp minst fem
oegon pa taerningen, fick taga sa mycket, som kunde laeggas i oeppna handen.
Men da de framstraeckta haenderna blivit fyllda, stroek Folke Filbyter
girigt tillbaka i saecken sa manga mynt, som han i en hast kunde na.

--God hoevding kraever offergaerd, sade han och knoet fort igen saecken.

Med stor svarighet lyfte han upp den pa sin rygg. Han sag ut som en
stavkarl med pase, daer han vandrade bort oever gravfaeltet. Saecken var sa
tung, att han ofta maste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

--Hoegbor! ropade dvaergen och vaende sig aterigen inat landet. Jag hoer
blotbrudarna oeppna porten till Uppsala tempel, och pa tunet vid
kungsgarden springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskaeggig gubbe
ligga inne i lucksaengen med oeppna och oroerliga oegon. Nu doer den sista
drotten av Ivar Vidfamnes aett.




2.


I tva naetter vandrade Folke Filbyter inat skogarna, daer ett tunt hoelje
av snoe redan lag oever marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan foer stigmaen, och till och med under soemnen hoell han om
saecken.

Naer tredje dagen var till haelften liden, kastade han sig pa en lag kulle
i skogen. Den var sa taett bevuxen med unggranar, att ingen snoe traengt
ned. Endast pa ett staelle glesnade det mellan topparna, sa att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
faerg. Hans huvud sjoenk viljeloest at sidan, sa att oerat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att foertaera, och den snoe, som han ibland lade
pa tungan, braende mer aen den vederkvickte. Han stred mot soemnen genom
att tvinga sina oeron att lyssna och sina oegon att se pa den raglande
solskivan.

--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans oegon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt laengre aen under ett par andedrag.
Men hoerseln, som daerigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skaerpts.
Han var saeker pa, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
oera. Sedan han vael en gang boerjat att lyssna, kunde han hoera det, ocksa
naer han satt uppraett. Det laet naermast som en springdans, men det var
icke nagot stampande av skor eller smaellande av bara foetter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Nagon slog takten pa ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det paminde om naer en fagel hoppar med sina klor pa ett
naevertak. En sur roeklukt stack honom i naesan, och som han aennu icke
oeppnat oegonen, var det naera att han pa fulla allvaret somnat in i en
droem om svedjefaelt och hjaelpsamma maenniskors boningar. Men sa kom han
ihag saecken, och med ett nytt tag om den sag han upp.

Han kroep foersiktigt framat foer att proeva om ljudet pa nagot staelle laet
fylligare och naermare. Naer han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
maerkte han, att roeken blev taetare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram aennu en armslaengd genom riset,
och da upphoerde de stickande barren under fingrarna, och det kaendes lent
och mjukt, som hade han strukit oever ryggen pa en hund. Det var en
skinnfaell. Naer han roerde vid den, gled den litet at sidan fran en trang
oeppning, som ledde in i den upplysta hoegen. Den var sa full av roek, att
han i boerjan icke urskilde annat aen ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och nagra ludna sockor, som dansade runt pa jordgolvet. Smaningom
upptaeckte han laengre bort i vran, ovanfoer nagra jaktdon och avgnagda
ben, tva haender, som med naglarna knackade pa ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invanare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, sa att de tisslade fram vart ord pa en gang och liksom med en
roest. Det var bestaendigt samma aterkommande besvaerjelse:--Stenoega,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjaelp oss!

Han laet faellen glida igen oever ingangen och grep ater om saecken, fullt
besluten att icke laengre aen noedigt droeja hos sa hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likvael upp boerdan pa sin vaerkande rygg, innan
han hoerde hur en dvaergkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flaemtade fram:--Far, far, jag hoer manhunden skaella. Manegarms runda gap
vill nu sluka sjaelva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes fran en kruka och det plaskade och bubblade, naer
drycken rann i hornet. Da kunde han icke laengre bemanna sin toerst utan
ryckte haeftigt undan faellen. Roeken stoertade ut med ens, och han fann,
att det var tva dvaergdoettrar, som hoello varann i haenderna och utan
uppehall svaengde om pa samma staelle. Naer de fingo se honom, slaeppte de
varann och vacklade baklaenges mot vaeggarna, och deras yra oegon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
sma utstaende broest. Det enda, som de buro pa sina gulaktiga kroppar,
var nagra slaengande laenkar av glaspaerlor. Om foetterna hade de sina mjuka
raevskinnssockor, som aenda icke kunde foertaga skakningen i marken. En
dvaergman, som tycktes till aren, fast det flaetade haret var ramsvart,
reste sig foerskraeckt ur benhoegen i vran. Han skoet ifran sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.

--Loennvandrare, asadyrkare, sade han, och hans oegon fylldes av falska
tarar. Du goer mycket illa, som smyger dig oever dvaergen i hans kula.

Roeken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det droejde en
stund, innan han kunde svara. Daerfoer fortsatte dvaergen:

--Mycket illa goer du, ty detta rum aer inte foer oheliga blickar. Vet du
inte, fraemling, att naer vi dvaergar dansa, sluta vi foerst, da vi falla.
Da springer hjaertat upp i huvudet, sa att det kaenns, hur det bultar
under tinningen. Och da haenga vi oever kanten pa jorden och hisna. Vi
tala da med Den enoegde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som rader oever oss. Han beraettar oss allt, som haender och skall haenda.
Mycket har han ocksa redan sagt oss denna morgon. Men vad soeker du haer?
Vill du koepa dvaergasmide eller torsviggar?

--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i hoegen, sa snart han aterfick malet. Aer detta ett heligt
rum, sa vanhelgas det inte genom en god gaerning. Den hungriga och
toerstiga, som skakar av vinterkyla, begaer bara en staerkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i staellet att rycka dig i haret och kvida,
och doem sjaelv, om en vapenloes man med en saeck pa ryggen ser ut att komma
av ond vilja.

--Ocksa pa kummel och jordkulor vaexer det nytt graes var sommar, svarade
dvaergen. Men vad som nu skall vaexa, daerom ma vi vael med dans spoerja Den
enoegde. Mina doettrar, om vi ocksa skulle fraga honom, vad denne vandrare
baer i sin saeck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula at sidan.

--I saecken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obevaepnad man
gar saekrast foer fridstoerare. Saeg mig nu, om det aer langt till bebyggda
marker.

--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvaergen med gnistrande oegon, men
utan att latsas maerka hans oro. Andras svettdroppar har du i saecken, men
de ha blivit sa harda, att de klinga mot varann. Rovgods aer tung boerda,
och aennu har du langt till gardarna. Daer gardsfolk saetter ra och roer,
far dvaergen flytta. Dvaergen minns varken mor eller far, vet inte
varifran han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina doettrar. Vart
jaertecken foerskraecker honom, och hela hoesten har det statt hotande
stjaernbilder pa himmelen. En god konung har laenge haerskat oever landet.
Fager, fager var han till att haelsa, da han red till tings i sin
alderdoms vita krona. Djupt i skogarna hoerdes skoelddundret och de fria
odalmaennens rop, naer de delgavo honom sin vilja. Emund, han som var av
langfedgaaett och haerstammade fran gudarna, foertryckte ingen. Lugnt steg
roeken fran dvaergens kula, och de, som blotade at Tor och Frey, hade hans
skydd. Daerfoer naemnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen aer han nu doed, och jag saeger dig,
loennvandrare, han aer doed utan son.

--Ni dvaergar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu kaenner jag
igen, att det var du, som stod pa skoeldmoens hoeg. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mangen omvaeg. Men vad angar det
mig, vem som rader oever Uppsala oed? En konung aer en matfriare, som
latsas husbonde vid det bord, daer andra besta kosten. Mina faeder voro
stormodiga odalmaen, och ingen av dem salde sig till hirdtjaenst. Raeck mig
nu hornet, pyssling!

Dvaergen utstoette ett hanfullt vaesande mellan framtaenderna och tryckte
bada tummarna mot broestet.

--Har du aldrig hoert talas om den stoersta klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hoert om ulvhunden Manegarm, som tjutande och skaellande
jagar efter manen foer att sluka honom? En urtidskonstnaer tog en gang ett
tjurhorn och satte det pa foetter och sjoeng runor oever det. Han tvadde
det med soetaktig odoert, som goer maenniskorna galna, och lejkingraes, som
goer dem stela och harda. Det hornet namnfaeste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker daerur, grips av en sa vild segerkaensla, att han vill
svaelja bade manen och stjaernorna och allt som aer synligt. Till sist
foerskraecktes konstnaeren foer sitt eget verk och goemde det i en ihalig
traedstam hoegt uppe pa ett berg. Bina byggde sina vaxkakor oever hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog rad av sina gudar och
hittade klenoden. Aer det ur hornet Manegarm du vill stilla din toerst?
Det aer mycket begaert.

--Jag tror lika litet pa dina ulvhundar som pa dina gudar.

Jorgrimme kom langsamt till ingangen med krukan i den ena handen och det
vata hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn pa tva
klumpiga jaernfoetter med en grov ring av jaern omkring den oeppna rundelen
och en traeplugg i spetsen.

--Du skall aldrig foerneka nagra gudar, sade han. Vi dvaergar veta sa
mycket mer om dem aen du. Ju laengre bort vi flytta fran maenniskorna, dess
oftare kunna vi oeverraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var kaella, vart traed, var mistel i de hoega ekarna. Det bor gudar i
mjoedet, i hanen, som ropar pa soluppgangen, och i fisken, som star i
vattnet nedanfoer forsen. Herdarna kunna beraetta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. Naer han far se oss,
slar han vredsint hammaren i klippan, sa att stenviggarna staenka efter
oss, men vi plocka upp dem och goemma dem i vart baelte till foersvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och taenka pa att goera dem noejda och
glada, da bleve aldrig tid till annat. Daerfoer valde vi dvaergar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi aelska mest: guldet och silvret.
Det aer stenens aedlaste inaelvor. Och nu fragar jag dig, fraemling: aer det
inte skoent att ga fram i en vaerld, daer allt sjunger av gudom? Ler du
aennu at Jorgrimmes visdom?

--Jag ler at Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret aer det, som du aelskar mest, aer jag kanske man att gaelda en
vederkvickande dryck efter vaerde. Saeg ut, vad du begaer.

--Vi dvaergar begaera ingenting, ty vi fa aenda aldrig sa mycket, som vi
oenska. I tysthet bestaemma vi sjaelva, vad vi anse raettvist, och staella sa
att det sedan blir vart. Redan pa aettehoegen band jag dig genom att rita
tecken i graeset, sa att du skulle ga vilse och aenda slutligen stanna
just framfoer min kula. Jag kaende, att dina och mina oeden soekte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vagsammare foer dig aen foer
oss, efter du inte aer kristen. Och nu saeger jag dig nagot, som du skall
laegga pa minnet. Det aer en saegen, att om en kristen dricker ur Manegarm,
da kommer han inte bara att laengta efter stjaernorna och manen utan ocksa
efter det osynliga daerbakom. Och en sadan maenniska blir fruktansvaerd.

Folke Filbyter tog hornet och toemde den sura drycken med vaelbehag. Under
tiden drog dvaergen en torsvigg ur baeltet och skar ofoermaerkt en rispa i
hoernet under saecken.

--Ditt enbaersoel aer gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag kaenner
mig styrkt. Efter du ingen loen begaer, sa tack och lev vael!

Han makade saecken baettre upp pa ryggen och fortsatte sin faerd.

Mellan granarna framskymtade till sist oeppna aengsmarker och en
vasskantad sjoe. Aennu laengre bort i fjaerran bredde sig odlade faelt med
enstaka gardar, och han inbillade sig, att saecken blev laettare att baera.

Pa en sluttning bevuxen med avloevade ekar upptaeckte han en oevergiven
faebod utan doerr. Daer satte han sig till en stunds vila pa troeskeln, som
var lika hoeg som en baenk.

Naer han skulle staella ifran sig saecken, stannade hans oegon alldeles
oroerliga och han bleknade under solbraennan, skakad av en frossbrytning.
Han sag, att saecken hade sjunkit ihop nagot i ena hoernet som en vissnad
frukt. Med fingret kaende han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehallet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
foeljde sina spar tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
pa golvet visade, var elden hade brunnit. Med aennu tyngre steg, aen da
han bar den fullastade saecken, kom han efter en stund ater till faeboden.
Nagra mynt hade han hittat, men manga voro de icke, och snoen lag djup
nog att goemma de foerlorade at dvaergarna aenda till naesta toe.

Han satt pa troeskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
sjael boerjade smaningom att atergiva honom hans vanliga lugn.

--Varfoer skulle hemloes viking laengre stroeva omkring och soeka efter jord!
utropade han slutligen sa hoegt, som ville han, att var ek och var buske
skulle hoera honom. Haer aer kulligt och vaent. Har jag satt mark med
myntat guld och silver, far jag ocksa stanna och sjaelv baerga skoerden.
Haer skall jag bygga mig en gard, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvaergar, ni skola bli mina traelar.




3.


Innan Folke Filbyter haemtade eld fran gardarna och begynte svedja och
roeja, tog han laga fasta pa sitt koep. Fem goda minnesmaen foeljde honom
genom skogarna och uppsatte ramaerkena. Han var sa lysten efter mark, att
han icke foersmadde det vaerdeloesaste kaerr. Allt betalade han i vittnens
naervaro, och Ulv Ulvsson, som var saeljare, nedsmaelte genast koepsilvret i
sma staenger och graevde ned dem pa ett obekant staelle.

Pa den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting aegde, sutto hos de rikare och
voro noejda. I en trakt, daer det mest bodde vilda jaegare, som tillbado
stridsguden Ti, fortlevde daerfoer en gammal lag. Det hette daer, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle fa behalla det; den, som stal,
skulle aterbaera haelften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen radde ocksa bland de bofasta boenderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och saerskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Naestan genast fick han daerfoer fullt upp med folk.
Nagra blevo bodsaetar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gavotraelar, och om naetterna vankade en talrik vakt kring eldarna pa
sveden.

Folketunas vaeldiga stuga stod snart under as, sammanokad av friskt
ektimmer och taetad med aennu groenskande mossa. Starka smaellar hoerdes i
vaeggarna, naer virket boerjade torka i sommarsolen. Daer funnos inga
hoegsaetesstolpar eller lucksaengar, inga faellar eller hyenden. Husbonden
kaende sig noejd med en langbaenk vid haerden och en halmkaerve pa det
tilltrampade golvet. Det foersta, som han skaffade sig, var varken
vaeggbonader eller prydliga skalar utan tolv vita hoens med en roed hane.
Sedan koepte han getter och far. At alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hoernet, sa att de fritt kunde ga ut
och in genom stugan. Doerren till foerstugan vid gaveln stod naestan
bestaendigt halvoeppen. Den var sa lag, att den intraedande maste buga. Och
var det en fiende, vaentade honom banehugget fran den masurklubba, som
alltid lag pa baenken.

Smaningom fyllde han ocksa bodar och fallor med brandig boskap och sma
lurviga haestar. Ingen satte heller en mjoelkstaeva till munnen med en sa
skinande haelsa och belatenhet som han. Kinderna voro rundare aen pa en
husfreyja, som har vanan att alltfoer laenge droeja bland sina bunkar.
Roesten var djup och moerk som en jaettes, och hans haender sago ut att
kunna braecka upp kaeftarna pa en slagbjoern. Var morgon, naer den roeda
hanen gol pa avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsoevd ur
halmen. Hans foersta steg gaellde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till traelarna pa akern. Storplogen hoell han i en
sadan heder, att ingen trael nagonsin fick saetta den i jorden eller halla
om styret. Han mjoelkade sjaelv sina kor och ryktade sina oxar och haestar,
och han foerde med sig en lukt av herde, da han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hard mot sina traelar, ty de voro som har pa hans egen
hjaessa och hud pa hans egen arm. Det var tvaertom hans stolthet att klaeda
och foeda dem vael. Fast de knappt kunnat hitta en baettre husbonde, skulle
de dock gaerna ha foerlatit honom, om han slagit och svaelt dem, bara han
hallit sig hoegre och foernaemligare, sa att avstandet mellan honom och dem
blivit stoerre. De oenskade, att han skulle ha haengt bjaellror pa haestarna,
bladragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk pa det bord,
som de icke sjaelva fingo sitta vid. Daermed hade det kommit mer glans och
anseende oever garden. Naer nu en fraemmande steg in, boerjade han sin
haelsning med att dra pa munnen at husets herre och at all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta foergrymmade till den grad traelarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men da hoell han bondetraeta och
blev seg som bast och omoejlig att flytta som en sten.

Vaegfaerdande koepmaen kommo ibland med hallaendskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Haende det, att de kloevjade genom skogarna
med aennu stoerre dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och laet plundra
dem. Pa det saettet vaexte bestaendigt hans rikedom. De ihjaelslagna blevo
saenkta i ett kaerr, som han sedan aldrig sjaelv tordes rida foerbi annat aen
i stort foelje och vid full dager. Bade Tor och Frey och Oden och Kristus
haedade han av hjaertans lust och trodde pa ingendera. En torsvigg, som
hittades i akern, hoegg han aenda fast i doerrtraet, foer att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, sa att ej traelarna skulle se det, laet han en
kristen man laesa oever storplogen. Han trodde lika litet pa mannen som pa
torsviggen, men han ansag, att i sa allvarliga ting var en god bonde i
sin raett att foersoeka alla medel. Varken regn eller snoe kunde heller
avhalla honom fran att pa Tors dag taga astad med sitt husfolk foer att
blota. Han begav sig da till nagot av de sma skurdtempel, som byggda av
palar och alldeles runda stodo under ekarna vid vaegen med insjunkna
naevertak och mossiga belaeten. Visade sig hotande jaertecken i
offerdjurets inaelvor, greps han av sa vidskeplig angest, att han hela
natten laet braenna facklor och utsaetta vakter. Knappt taendes likvael den
foersta ljusningen pa skyn ovan vindoegat, innan han ater blev lika
stormodig och trygg foer sju dygn.

Allt detta genomskadade traelarna och de foersoekte att oedmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.

En morgon, naer han gick sin vanliga gang till varggropen, kastade han
spaden oever axeln. Traelarna hoello pa att skaera graes och han sade till
dem:

--Stort och ljuvligt aer mitt Folketuna, fet och lucker aer jorden, och
allt haer aer till nytta. Varggropen aer det enda, som aldrig givit mig
nagot, varken en paels foer vintern eller ett villebrad foer spettet.
Daerfoer taenker jag nu sa, att det aer lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?

--Vi mena, svarade bryten, som var traelarnas foerman, att det vore oklokt
arbete. Pa tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var traelkvinnornas foerestyre och bar nycklarna till skaemman,
ville ocksa saega nagot, men hon tvekade. Foerst da hon maerkte, att han
enkom vaende sig till henne, sade hon:

--Aenda hit kan du sjaelv se, att grankvistarna som aero lagda oever
varggropen, blivit rubbade. I dag far du byte. Men jag saeger dig,
husbonde, aer det en grann mussla, sa akta dig att den inte skaer dig i
fingrarna.

Det hade han icke vaentat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

Sa snart han boejt sig oever gropen och makat kvistarna at sidan, laet han
ater spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans sjael susade upp som
jaesande vin, aenda till dess hela ansiktet blev blodroett.

--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. Naer hittade en bonde en
sadan fangst i sin varggrop!

En sa lang stund stod han sedan oroerlig och tyst, att traelarna varken
foerr eller sedan hade sett honom foersjunken i sa djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbra och Friggas
oega blommade pa tunet, och pa akervallarna gulnade laenge sedan kornet.
Borta pa sjoen vickade en fiskare sin ekstock, och den var aennu svart
efter elden, som hade urholkat den.

Traelarna kommo efter hand ocksa fram till gropen och staellde sig i en
ring. Endast dejan, som foerut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
hoell sig ett stycke bakom de andra. Pa botten i gropen satt en liten
spaed finnmoe och lyfte skraemt och bedjande sina haender. Fast hon aenda upp
under kinderna var goemd i sin poesiga raevpaels, igenkaende han henne
genast. Daerom misstog han sig ej. Hon var en av dvaergdoettrarna, som
dansade i hoegen, fast hon da icke hade annat pa sig aen skinnsockorna och
de slaengande laenkarna av glaskulor. Laenkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i raevharet som regn. Oegonen, som da voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som tva bruna vildsjoear, men
de voro aenda desamma. En gang sedan dess hade han droemt om henne. Da i
droemmen hade hon suttit och brutit soender glaskulorna som noetter, och ur
alla kroep det sma svarta larver med horn.

--Naer jag ser raett efter, sade han, upptaecker jag pa ditt baelte en hel
rad av de mynt, som jag foerlorade i snoen. Du kan inte skylla mig foer att
ha bradskat med att taga haemnd pa er, dvaergar. Saeg nu, hur har du kommit
hit?

--Ensam och vilse gick jag i nattmoerkret, kvidde hon och smaellde med
tungan och talade med tummarna pa finnvis. Ingen hade oera naer
vildmannens dotter ropade. Ingen hjaelpte henne, naer hon stupade genom
gillret, och hon var foer liten att taga sig upp.

Dejan kom nu litet naermare.

--Hon aer nog frid och vael danad, den lilla, men du skall inte hoera pa
henne, husbonde. Naer en av hennes folk ser en roed raev, kallar han den
vit, bara daerfoer att en dvaerg aldrig kan saega nagot sant. Var du saeker,
att haer aer nagot foersat med i detta. Jag har hoert mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han aerligt i sinnet, komme han sjaelv till
gardsgrinden med sina doettrar och bad dig att koepa dem. Upptar du henne
bland husfolket, sa kan daerav komma mycket ont.

Han stoette fast spaden i marken och boerjade taenka.--Tror ni da, fragade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan oegonfaegnad aen era sotiga huvud?

--Vad oss traelfolk angar, svarade hon, kaenner jag mer hoegaettade odalmaen
aen du, som inte hallit sig foer goda att saetta traelkvinnorna bredvid sig
pa dynorna. Jag har varit i gardar, daer var traelinna hade en pase pa
ryggen, och i var pase skrek det ett barn. Sa brukar det ga till haer
sunnanskogs.

--I min stuga far traelkvinnorna noeja sig med halmen.

--Vi menade ocksa bara, att du skall lata henne sitta kvar i gropen, sa
att ingen behoever roera vid henne. Vill hon taga sig upp, kaenner hon nog
runor, som hjaelpa henne lika bra som nagon stege. Och sa menade vi, att
du borde taenka pa att skaffa mer heder at garden. Du aer redan oever din
medelalder, och en sa rik bonde som du behoever vael bara aka till
naermaste granne foer att goera ett gott brudkoep.

Han vaende henne ryggen och begynte ga utat akern. Naer traelarna sago det,
foeljde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:

--Jag har nog hoert om de stormodiga bondedoettrarna, som draga sina
broeder med sig in pa baenken och sla efter husbonden med nyckelknippan.

Naer det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han taenkte pa dvaergdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i droemmen och den gangen hon dansade. Men pa samma
gang taenkte han pa nagot helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att traelarna begynte tredskas och ville giva honom
rad. Det var da loenen foer att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalsklaeder varannan hoest. Daerfoer teg han envist och blev aterigen seg
som bast. Da han emellertid sag, att traelarna icke genast foeljde med in
utan togo spadarna med sig och i en gra flock linkade bort till
varggropen, ropade han pa bryten.

--Vi tycka att det aer baest att skotta igen gropen, sa far hon bli daer,
sade bryten och hejdade ett oegonblick sin gang. Det enda aer med allt
guldet och silvret, som hon har pa baeltet, men det kunna vi taga upp
sedan till naesta sommar och laemna dig da.

Folke Filbyter satte sig pa baenken, daer groetfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blaste pa den, och genom doerren sag han hur
traelarna staellde sig kring gropen. De vaentade pa bryten, och naer han
utan att goera sig nagon bradska slutligen hade hunnit fram, radgjorde de
en stund. De gingo aen till den ena sidan, aen till den andra och sago ned
i gropen. Bryten tycktes vilja oevertala dem att foerst giva sig en stunds
ro och icke lata maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otaliga.

--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig sa illa? klagade
dvaerginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver foer mitt liv. Stenoega, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjaelp oss!

--Nu kan ingen stengud laengre skydda dig, hanade bryten naestan
godmodigt. Men blunda och boej dig litet framat, sa gar det fortare foer
dig.

Traelarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
foerut, boejdes aennu mer och foerskinnen smaellde. En sakta grat var annars
det enda, som hoerdes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var aemnad at vildmarkens vargar och raevar men ej at hennes olyckliga
dotter.




4.


Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han foer att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Foerst naer han hade aetit sig maett, skoet han
ifran sig fatet och gick till varggropen.

--Vi fylla gropen foer var egen skull, men aenda mer foer din, husbonde,
sade bryten och makade pa piskan i baeltet. Du kommer att bli noejd med
oss sedan efterat.

Folke Filbyter gav honom icke nagot svar. Naer han boejde sig fram, sag
han, att hon aennu hade huvudet fritt och bart. Hon hoell den ena handen
straeckt uppat liksom foer att i det sista raecka sig efter hjaelp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
sa het, att han kaende, hur det sved inne i handen pa honom. Utan att
slaeppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka aenda in i salen och
satte henne i halmen.

Daerefter gick han bort i hoernet och oeppnade kistan. Den hade manga
haenglas och bommar och var dessutom kantad med fastlaenkade grastenar, sa
att den skulle bli aennu tyngre och tarva manga maens kraft foer att
flyttas ur staellet. Det klingade och rasslade, naer han roerde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han nagot och
tycktes tveksam. Sa tog han upp en guldkedja och kastade den oever
takbjaelken mitt i salen, tva steg fran haerden. Det var en kedja av fina
ringar och med manga sma och stora paerlor. Knaeppet glaenste pa langt hall
med blaaktigt och stilla sken som en aftonstjaerna.

--Vad heter du? fragade han.

--Jag heter Jorgrimmes dotter.

Han klappade henne pa luvan.

--Soerj ej, du lilla dvaergmoe, sade han, ty nu skall du stanna hos mig pa
Folketuna och aldrig mer behoeva skrapa ett raevskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, naer du gar i dina sysslor. Den
skall vara det sista foer dina bruna oegon, da du somnar, och det foersta,
naer du vaknar. Och naer jag blir noejd med dig, skall du fa haemta den
kedjan fran bjaelken och behalla den som din.

Da torkade dvaerginnan bort sina tarar och begynte trivas i garden, sa
att hon sedan naestan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjaernvaeder smoeg hon sig ibland undan till sin syster foer att
dansa och spa. Med svek eller fagert tal staellde hon det da alltid sa,
att hon pa aterfaerden hade med sig nagra av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters saeck och som dvaergarna sedan plockat upp efter
snoesmaeltningen. Gardsfolket begynte daerfoer smaningom foerlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framfoer stugan var omgaerdat med en skidgard, och slutligen haende det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smoego sig fram till
grinden. Daer stodo de med luvorna aenda innanfoer grindstolpen och bado
att fa lana en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot nagot
faellt villebrad. Hon lade da ut det begaerda i graeset och gick sedan in i
stugan med alla traelarna och sloet doerren. Dvaergarna skyndade sig att
verkstaella utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, naer Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindoegat och skoet efter dem med
pilar.

Naesta sommar foedde hon honom en son. Da lyfte Folke Filbyter henne fran
golvet och bar henne bort till guldkedjan, sa att hon sjaelv kunde loesa
den fran bjaelken. Sedan lag hon i halmen och lekte bade med pilten och
smycket, och redan naesta dag stod hon vid haerden igen och skoette
kitteln. Hennes plats var bland traelarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagkoept odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack da och da litet djurmaerg i hans mun och laet honom sedan ligga.

Gossen fick namnet Ingemund. Sedan foedde hon Hallsten och pa tredje
sommaren Ingevald.

Hon tog ofta barnen med sig i en pase pa ryggen, naer hon stroevade i
skogarna. De laerde sig tidigt att med skidor under foetterna ga i kapp
vargen och sla av hans rygg med staven. Naer de blivit halvvuxna gingo de
in foer fadern, daer han satt pa baenken. Han fragade da om de ville kasta
lott om sin arvsraett till Folketuna eller ga till hirdgards som andra
rika bondesoener. Det gjorde han endast foer att proeva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skaeftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvaers igenom salen aenda ut i graeset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan faerdighet att
visa honom aen att han var snartalig och kunde svara pa vilken gata som
helst.

--Vaelan, sade Folke Filbyter till sina soener. Du, Ingevald, som aer yngst
och svagast, far stanna under mitt ris, sa laenge jag lever. Men sedan
aerver du ocksa ensam hela Folketuna. At er bada andra skaenker jag
daeremot genast sa mycket ur kistan, att ni kunna vaerva femtio maen och
skaffa er sjaelva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Mengloed och tva
andra skepp, som ocksa voro mina, sta aennu pa havsstranden vid skoeldmoens
hoeg. Dem skola ni taga. De aero av ek och vael oevertjaellade, och ni skola
medfoera verktyg och timmer foer att saetta dem i stand. Nagra rad foer
livet kan jag inte giva er, ty jag aer en fakunnig man och har langt till
ord. At inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni fa se manga olika, och
alla svika de er, naer er egen arm sviker. Men sitter jag i hoegen, naer ni
atervaenda, blygens att betraeda den, om ni komma foer att tigga.

Ingemund och Hallsten drogo nu i oesterviking, men Ingevald fick sitta
hemma hos traelarna. Han var moderns kelpilt. Hon klaedde ut honom i
skrikande tyglappar efter dvaergfolkets tycke, men han foeljde traelarna i
arbetet och hoegg stoerar och repade vidjor som de andra. Om kvaellen kroep
han in mellan dem, naer de sutto kring haerden och bundo bast eller
gjorde kardor, och han laerde sig att haerma deras tungsinta och slaepande
tal. En trael foerblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting
annat om vaerlden aen vad traelarna visste.

Det var Folke Filbyters froejd att halla broellop foer sina traelar. Helst
staellde han det sa, att han gifte ihop en ung trael med nagon av de
fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en traelkvinna, som han
kallade Tova Halmkaer, daerfoer att hon var gammal och utsliten och mest
lag bakom avbalkningen och suckade. En dag, naer tiden blev honom lang,
gjorde han broellop foer henne och en ung trael, som hette Kalv. Bryten
manade in alla traelarna och staellde upp dem med viskor under armarna,
som det var bruk naer de skulle leka broellopsdans. Han var miskundsam mot
dem, naer de arbetade, ty han var man att likna sin husbonde; men naer de
skulle leka, voro de sa troega, att han maste taga till piskan och snaerta
efter deras langa haelar och platta foetter.

--Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, sa att det skymde foer
oegonen. Tror du, att du far ligga kvar hos baggen i farfallan, naer du
skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vaenta litet, Tova!
Saeg oss foerst, om det aer sant, att du fordom i din ungdoms och darskaps
dagar roevades fran skepp till skepp foer dina vita armars skull?

Hon stroek sig oever harfaestet med sina tjocka och krumpna fingrar och
stod alldeles foerbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden aennu mer
till att fortsaetta gycklet.--Du aer foer blyg att svara pa sadant, Tova
lilla. Och du aer raedd foer brudgummens vrede. Han aer sa ung och hetsig,
brudgummen. Men saeg oss da atminstone, om det verkligen kan vara sant,
att du aer dotter till en stor och maektig hoevding i Frisland?

--Honom minns jag inte, svarade hon langsamt och slaepande. Men jag minns
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det tranga borgfoenstret
och plockade koersbaer at mig fran traedtopparna.

--Trodde jag inte att det var sant! Du far en aedel brud, Kalv. Och hon
blir liggkaer och stillsam. Smaell nu i med foetterna! Mana pa dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om haelarna! Sa skall det lata.

Ingevald hoell sig goemd bland de bortersta och mest foerlaegna, som voro
omoejliga att fa fram pa golvet. Nagra voro sa vana vid arbete, att de
leddes vid att sta och haenga med armarna. De begynte feja i vraarna och
hissa pa kitteln, under det att de sago pa. Hoensen lupo kacklande
utefter vaeggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde hoegt upp. I den
taeta roeken vaende sig de dansande. Den knappa dagern foell da och da pa
trumpna och hoptryckta ansikten, men foersvann sedan ater igen lika
hastigt.

Dejan hade redan haellt upp honungsgroeten och satt den pa baenken framfoer
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet foer att ga till brygghuset
och haemta mungott. Saevligt och godmodigt banade sig da bryten en vaeg
mellan armbagarna. Genom att hoeja piskskaftet upp- och nedvaent gav han
traelarna ett tecken att halla upp.

--Husbonde, sade han, det har kommit nagon fraemmande oxe pa aegorna, ty
vara oxar rama i faeboden.

--Du talar raett, svarade Folke Filbyter och pekade mot doerren, daer en
blamalad vagn stannade.

Den var foerspaend med en silkesglaensande och vaelryktad oxe. Toemmarna hade
tofsar. Oket var utskuret med rosor och loev i alla sommarens faerger och
fullsatt med oraekneliga sma pinglande klockor och bjaellror. Mannen, som
steg ur och kastade toemmarna, hade benen aenda till knaet korsvis lindade
med band. Ett gratt och aerevoerdigt skaegg bredde sig oever hela broestet,
men hans klara och kloka oegon blevo foerst synliga, naer han boejde sig ned
utanfoer den laga doerren och foerundrad sag in i salen. Hoensflocken moette
honom pa troeskeln och vaende flaxande och spridde sig aterigen utefter
vaeggen i en lang och springande rad. Och traelarna stodo daer med sina
viskor utan foerstand att ga ur vaegen. Det droejde tydligen ocksa en
stund, innan han vande sig sa pass vid roeken, att han upptaeckte Folke
Filbyter, som satt kvar pa baenken med groetfatet mellan knaena.

--Ulv Ulvsson, grannen, haelsar gardsbonden, begynte han. I staellet foer
att daervid hanle som andra fraemlingar alltid brukade pa Folketuna,
rynkade han oegonbrynen och stannade fientligt flera steg fran
baenken.--Toerhaenda minns du, att det till stor del var av mig du koepte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en laett gata att tyda, Folke Filbyter. Naemn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjoern och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett pa med loeje.

Folke Filbyter stoette fast skeden mitt i groeten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du aer ordsnaell och har din mors
huvud! Din far foerstar sig inte pa gator. Tala nu inte slaepande, som naer
du sitter med traelarna. Kom fram utan foersagdhet, Ingevald! Naemn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjoern och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett pa med loeje.

Ingevald stroek sig bondblygt mot vaeggstolparna, men sa tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna oegon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i oeronen. En maengd gula och roeda lappar voro
fastsydda pa klaederna, och mitt i sin foerlaegenhet kaende han sig smickrad
och lycklig oever att beskadas. Smal och trasgrann gick han fram aenda
till haerden och svarade djaervt:

--Det aer Ulv Ulvsson, naer han kommer obuden till broellop just da
vaelfaegnaden burits fram.

Ulv Ulvsson bet sig i laeppen.

--En god gata kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskaemd i ditt
hus, Folke Filbyter, sa far jag tala det. Sjaelv kommer jag inte foer att
visa dig nagon aera. Svart aer det ocksa ana, att haer halles broellop. Jag
ser inga loevruskor i vraarna, inga blommor pa golvet. Men nog snavar
jag i groparna oever barkbitar och spanor. Takbjaelkarna aero pa
undersidan sotiga och svarta men ovanpa vitkalkade av hoensens spillning.
Och nog har jag hoert att broellopsstugan brukar bladragas med bonader,
men de halvfaerska kalvhudar, som du haer torkar pa vaeggarna, sprida en
sadan lukt, att den genast botar bade hunger och toerst. Haer sitter du
och taemjer traelar utan tanke foer annat, och aenda aer du storrik och kunde
gaella mest i hela haeradet. Det var dig jag menade med min gata, om jag
nu skall behoeva saega dig det. Det finns inte en kraemare, som inte
skrattar dig i synen, naer han ser dig sitta och pusta oever groetfatet.

Folke Filbyter stirrade pa honom och kaende hur oeronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han foerstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet pa botten, fast ingen hade laert honom att bruka gavor, som
syntes honom sjaelv sa misstaenkta. Det vallade honom en naestan blyg
foerlaegenhet, om de nagon gang kommo till synes. Han foerstod icke annat,
aen att han var den baesta bland husboender, men han hade aenda en
foernimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans oeverman--och han gladdes
icke at att se honom.

Ulv Ulvsson stod kvar pa avstand.

--Varfoer kommer du aldrig till tings som andra odalboender? fragade han.
Vi behoeva maen. Eller vet du inte, att naer gamle konung Emund vael blev
satt i hoegen, kom hans jarl Stenkil till makten? Naer han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
pa marken och viskar med sin kristna hird.

--Stenkil klipper inte mina far, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina haestar. Haer pa Folketuna rader jag och ej den usla jarlaaett, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
foertaelja, Ulv Ulvsson?

--Jag har.

--Saeg det da fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.

--Navael, sa skall du nu hoera min nyhet. I gar kom till var bygd den
foersta tiggaren.

--Jag foerstar dig inte, Ulv Ulvsson.

--I gar kom foer foersta gangen en man, som vandrar kring och ber om
nadegavor.

Folke Filbyter reste sig, roedflammig av harm.

--Det aer stor skam att hoera om sadant. Lana mig den loeskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut pa akern och spaenna honom foer kroken. Har
han da en snal och dalig herre, som inte klaeder och foeder honom?

--Daerom far du sjaelv fraga honom, naer han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihag: draeper nagon utlaendsk praest, boete foer
honom som foer inlaendsk man. Det saeger redan var lag foer att skona de
kristna. Han aer pa vaeg hit, och jag har akt det fortaste jag kunde, sa
att jag skulle hinna foere honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det foer din skull. Du laer inte stoppa manga gavor i hans
pase. Men jag vill aerligt saega dig, att i onda tider som nu fa vi taenka
pa att halla ihop, vi tva, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag raett, aer det han, som redan naermar sig daer ute pa graesvallen.

Alla vaende de sig nu igen mot doerren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick sa fort och ivrigt, som
sage han en lang vaeg framfoer sig och fruktade var onoedig vila. Sa snart
han hade kommit fram mitt foer salen, bredde han ut armarna vaenligt och
utan stora athaevor och sade helt sakta:

--Foer Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det aer inte foer min skull jag
tigger utan foer min gode herres skull. Oedmjukt tackar jag foer det
minsta, men aer du rik, bonde, sa giv tiondet, och aer du raettfaerdig, sa
skaenk allt.

--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans roest stockades av
vaexande vrede. Haer aer inte sed att giva utan att taga, ty marken aer min.
Tag du pungen fran den gamle. Giv honom sedan tva slag med hans egen
kaepp, det ena foer hans egen skull, det andra foer hans herres, efter han
klaeder och foeder honom sa illa, att han behoever tigga.

Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lago nagra mynt och
fingerringar och ett stycke torrt broed. Broedet laet han honom behalla,
men pungen knoet han fast vid sitt eget baelte. Sedan gav han honom med
glad lust det foersta slaget oever ryggen, sa hart han foermadde. Men
redan naer han skulle utdela det andra slaget, foell det lamare och
mjukare. Han kaende sig radvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom pa bada tinningarna.

--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du later mig lida foer min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och vaelsignar er alla, ty ingen
kan aelska er mer innerligt aen jag, kaera, kaera broeder. Jag hade taenkt att
fa stanna nagot hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte hoera mig. Jag far vaelja en baettre stund.

Daerefter fortsatte han genast sin vandring med samma bradskande iver,
och hans oegon, som fuktats under smaertan, glaenste sa lyckliga som i den
stoersta glaedje.

--Det daer aer farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned oegonen och
stroek genom skaegget. Folke Filbyter foerstod alltjaemt ingenting utan
hoejde bara aennu myndigare sin roest.

--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak vael, och nu skall du staella dig
framfoer Ulv Ulvsson, sa att han far faesta dig med handslag. Var inte
raedd, Ingevald. Han aer var granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
sa skall jag sjaelv leda dig fram till honom. Han talade med straenga ord
som alla storboender, men nu boerjar jag ana, vad han menar. Det behoevs
maen pa tinget. Men jag har langt till ord, och jag har suttit laenge
stilla. Min brynja haenger sa ihoprostad, att jag inte laengre kan skaka
ut den. Du skall fa vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall ga
till tinget i mitt staelle.

Han skoet fram sonen, men Ulv Ulvsson, som aennu mindes det spetsiga
svaret pa gatan, kaende foeraktfullt pa hans straeva haesthar och gav honom
ett slag tvaers oever kinden.

--Se haer, sade han, din son har haesthar, och kinden aer laederaktig och
kan inte rodna, inte ens foer ett slag. Det aer tecken pa finnblod. En
finndvaerg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slar honom i ansiktet
eller skaemmer ut honom. Bland fria maen pa tinget skulle inte manga
lyssna till en sadan, om du ocksa sjaelv ginge med och erkaende honom. Det
hade varit baettre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, aer
det med slik avkomma du taenker grunda gard och aett?

Folke Filbyter grep honom i manteln. En sadan skymf mitt infoer det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
hoegdragna och lugna han foerbryllade och foerstummade honom. Den storrika
husbonden pa Folketuna boerjade stamma, och Ingevald viskade till honom:

--Vill du, far, sa gar jag och staenger doerren, medan du slar ned honom.
Bryten och jag far sedan baera honom till kaerret.

--Jag har god hoersel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog ocksa, att om
jag kaerar mot dig vid tinget och later graeva i kaerret, blir du illa
fast. Daermed skulle jag heller inte droeja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi boender och grannar nu behoevde halla samman mot de
kristna.

Folke Filbyter besinnade sig och slaeppte hans mantel.

--Du aer vapenloes, Ulv Ulvsson, och du star under mitt tak. Aer det med
skymf du taenker laemna mig, da lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, naer du ville, att det skulle bli
annorlunda haer pa Folketuna och att vi skola bli bundsfoervanter, da koer
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste garden i hela haeradet.
Och daer blir du boeneman foer min son, sa att han goer ett gott gifte. Jag
har nog sjaelv laenge betaenkt, att allt inte kan ga som hittills. Foer min
del kan det vara detsamma, men Ingevald boerjar bli vuxen och han far ett
stort arv. Har du foerstatt mitt villkor, sa lana mig nu din bla mantel.
Min gra vadmal aer ingen brudfaegnad. Jag vill se den bonde, som kan saega
nej, naer Folke Filbyter friar foer sin son med dvaergkvinnan!

--Den rikaste garden i haeradet, naest Folketuna, det aer min.

Folke Filbyter ryckte till, som hade en loenndoerr ovaentat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han foerut aldrig haft en
foerestaellning. Han var icke skicklig nog att foerstaella sig. Nya och
ploetsliga tankar korsades i hans huvud. Det foerefoell honom, att han
sjaelv i en hast hade foervandlats till den oeverlaegsne, som hade att tala
och rada. Med en sidoblick, som blev foernaermande i sin misstro, saenkte
han roesten och halvviskade:

--Granne, du baer flera aerenden pa hjaertat aen du latsats.

Daermed gav han Ulv Ulvsson ett slag pa skuldran, men aennu en gang ryckte
han till av foerundran. Det var infoer det dystra allvar, som vid hans ord
laegrade sig pa gaestens ansikte.

--Mitt aerende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
efter att laenge ha statt tyst, som ville han helst slippa alla
bekaennelser. Likvael boer jag inte neka att under vaegen hit kom jag pa
manga tankar. Hur du hade det inom skal och vaegg visste jag inte mycket
om. Naer jag stod vid ramaerket mellan vara aegor och vattnade oxen i
baecken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
gifte saekrare aen annat kunde betrygga ett foerbund mellan gardarna.

--Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.

--Och daermed skall jag fortsaetta. Naer jag fick traeffa dig i din sal och
se din son, voro de tankarna fort bortblasta. Din son aer en vanboerding,
och jag haller min dotter foer god att baettra upp ditt aetteblod.

--Dagarna bli langa foer en moe, som sitter och vaentar pa friare, kaera
granne, och du skall inte vara hard mot henne. Haer skall din dotter fa
det bra. Hon skall fa bo hos mig och vara samman med mig om disk och
duk.

--Aennu har jag inte sett nagon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
dotter trivs gott daer hon aer, under mitt ris. Pa ditt Folketuna rader
varken skick eller sed. Traelarna stirra, som om de aldrig foerr sett en
maenniska i hela klaeder.

--Vet du, att jag har varit hoevding och haft tre skepp pa havet?

Ulv Ulvsson log.

--Det later som en saga, men det saegs, att den skall vara sann.

--Den foerste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
sadana varfaglar varsla, har du nyss sagt oss. Vaelj sjaelv, om du vill ha
foerbund eller strid mellan gardarna.

Ulv Ulvsson vaende sig halvt at sidan foer att ga, men betvang sig.

--Daeroever bestaemmer inte jag ensam, svarade han motstraevigt.

--Du har da vuxna soener?

--De bli harda noetter att knaecka pa en faestningastaemma. Du skall likvael
inte tro, att jag aer oevermodig, daerfoer att jag aer av gammal
lagmansslaekt. Vem kan saega det foerut, om inte din smalaxlade sons granna
klutar baettre behaga mina barn aen mig? Jag har traett in under ditt tak,
och du aer daerfoer i din raett att ocksa stiga under mitt. Du kan da sjaelv
framstaella vilka fragor dig baest lyster. Vill du utsaetta dig foer avslag
och kanske spe, blir det din sak. Sa hotande som tiden aer, skulle jag
aka hem lugnare, om jag kunde taenka mig en klok uppgoerelse. Vaenner bli
vi aldrig, men det aer min oenskan, att vi atminstone aldrig bli fiender.
Haer har du min mantel. Var det inte sa, att du ville lana den?

Folke Filbyter svepte om sig manteln och haektade den. Han gick bort i
hoernet till sin kista och tog fram en ask av lindtrae. I den lag det en
liten krona, vars gyllene ekloev voro alldeles mjuka och boejliga som pa
en levande krans. Traelarna hade aldrig beskadat en sadan haerlighet. De
straeckte sig oever varann foer att kunna se baettre, och i detta oegonblick
kaende de foer foersta gangen en verklig voerdnad foer sin husbonde.

--Denna skall hon fa, sade han. Och en silversoemmad huvudbindel skall
hon fa och fingerguld och aermkappa och nyckelring... och en sadlad
mjoelkvit gangare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda hoegt!

Ulv Ulvsson hjaelpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trang foer en sa bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knaet, och
under det att vagnen vaende pa gardsvallen och akte bort, hoerde de
kringstaende traelarna, hur han fortsatte att bjuda.

--Tva silverskedar skall hon ha, ropade han, och tva hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och aklaede och underdyna, stoppad med
fageldun... och baenkdyna med gudvaev... och femtio mark braent silver med
flaemskt stadsmaerke. Och var och en av broederna skall ha en skjorta med
silverknappar... och sjaelv skall du ha sa mycket troeskad saed, som tva
par oxar kunna koera i tva vaennor. Jag vill se vem som saeger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!




5.


Det blev tyst i huset, naer vagnen hade rullat bort. Genom att aennu en
gang hoeja piskan omvaent laet bryten traelarna foersta, att de voro lediga
foer kvaellen. De linkade ut i en gra flock.

Ingevald stod kvar innanfoer doerren. Skymfen braende i hans sinne med en
sadan smaerta, att den tycktes honom olaeklig. Med ens hade den oeppnat
hans oegon, sa att han sag barkbitarna och smutsen i rummet. Han kaende
foer foersta gangen, hur fraent det luktade fran hudarna pa vaeggen. Han sag
pinsamt klart, hur foervildad och litet voerdnadsbjudande fadern tett sig,
naer han med sin ask i knaet skrytande och hoegroestad akte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hoert nagon tala sa stolt
och manligt som Ulv Ulvsson, och begaerligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plagade honom ocksa, naer han taenkte pa den
gamle Jakob, som han hade slagit. Aennu kunde han pa sina tinningar kaenna
de kalla laepparna.

Han sprang ut foer att foelja med traelarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det da de viskade om nyss, naer de gingo foerbi
honom? Det foerundrade honom ocksa, att Tova icke kroep tillbaka in i
farfallan i hoernet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
slaepande roest fran bodarna, men naer han kom dit fanns ingen maenniska.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma basen, daer
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan traelstaemma langt borta pa
andra sidan stugan, men daer kunde han heller icke hitta nagon. Han
boerjade ana, att traelarna smoego sig undan och med flit soekte vilseleda
honom genom att kalla pa honom fran olika hall. Hade han da nu blivit sa
foeraktad, att till och med traelarna goemde sig foer honom? Var det da hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?

Hur han aen letade, kunde han icke traeffa nagon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle aerva hela den storrika garden, stod ensam mellan
hjulsparen i det nedtrampade graeset, och pa gavelhoernens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade at det oede Folketuna.

Da drog han sig till minnes, att flera av traelarna smugit sig bort under
de sista naetterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och latsats sova, sa snart han satte sig upp i
halmen. Det var nagot, som de ville doelja foer honom. Han ruvade daerpa,
foerbittrad som han nu kaende sig mot alla pa garden och mot sitt eget
liv.

Han begynte ga utan mal och mening uppat skogen, endast foer att kunna
kvaeva den grat, som tryckte honom om strupen. Sommarkvaellen bredde sig
klar och stilla, och ekarna foerefoello aennu stoerre i sin oroerlighet.
Flitigare aen bina brummade aennu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de kroepo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han laenge och
sag pa en ekorre, som stack ut huvudet genom foenstret pa sitt hus foer
att undersoeka vaedret. Da det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den roeda vaederspamannen bort stoppningen ur doerren och begynte att
kasta ut noetskal oever skurdtemplet nedanfoer traedet. Smattrandet mot det
trasiga naevertaket vaeckte Ingevald, och han vaende sig bort foer att
slippa se belaetet inne i templet. Det gjorde han halvt av raedsla men
aennu mer av blygsel. Han tyckte sig icke laengre tillhoera den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.

Vid vaegen lag ocksa en kaella, som var beroemd foer sin goda och
maenniskovaenliga vattenande. Han brukade ofta sitta daer och
sjaelvfoeraelskad spegla de skrikande lapparna och oeronens stora
silverringar. Naer han mycket laenge sag i det klara vattnet, haende det,
att han till sist tyckte sig skoenja kaelldisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men naer han
nu boejde sig oever kaellan, sag han sig sjaelv med Ulv Ulvssons oegon.

--Se haer, snyftade han, kinden aer som laeder. Hur hart jag nyper och
slar, kan den inte rodna. Och haret aer straevt haesthar. Aldrig far jag
sta pa tingsstaellet bland friborna odalmaen. Gar jag nu dit, laer ingen
vilja hoera mig. Och alla komma att le at mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade foeraktfullt pa sin egen
bild i kaellan.

Bestaendigt driven framat av sina gaeckade oenskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstaellet som han vaende sin gang. Den blev allt haeftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig sta daer med andra,
skulle han atminstone ensam tala till de doeva domarstenarna om sina
olyckor.

Ekskogen glesnade smaningom foer odlade faelt, som laengre bort kantades av
moerka asar. Daer gaerdet tog vid, reste sig tingshoejden. Till sin haepnad
fann han, att det var fullt av maenniskor innanfoer ringen av de vaeldiga
stenarna. Daerfoer att han vant sig att alltid kaenna som en trael, var hans
foersta tanke att goemma sig, liksom om han varit ute i olovliga aerenden.
Han boejde sig ned bakom en buske. Likvael upptaeckte han snart, att det
icke fanns nagra bla mantlar bland de foersamlade utan endast traelars gra
vadmal. Han igenkaende flera av de traelar, som hade smugit sig undan fran
faderns gard, och vid en av stenarna satt den livstroetta Tova och
suckade som alltid. Det var da foer att i skymning och hemlighet halla
trael-ting, som de varit borta de sista naetterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. Naer han stundvis
knaeppte haenderna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
graeshopporna slipade i det vata och doftfyllda graeset.

Ingevald hoerde, hur den lagmaelde predikaren slutligen stannade framfoer
Tova och fragade, vad hon trodde om doeden.

--Daerom taenka vi traelar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
oss, och Den enoegde vid forsen aer finndvaergarnas gud. Jag vet bara,
Jakob, att jag har stor troest av att hoera dig.

--Baettre aen du, Tova, har jag da foerstatt, vad Jakob talat med oss om,
sade bryten, som stod bredvid henne och aennu hade piskan i baeltet. Nu ha
vi traelar ocksa fatt en gud.

--Sa aer det, sa aer det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
foer att ni skola glaedjas och vaenta och inte saetta er upp mot era
husboender, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
trivs inte laengre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
naer mina broeder i Skara. Hundratals tignarmaen och hoevdingar samlas daer
var pask och midsommar foer att taga kristnan. Talamod, talamod och
laengtan, det var er arvedel, men haedanefter skall den tindra. Jag giver
er nu var och en en nypa salt, sa langt saltet raecker i min pase. Jag
besvaerjer dig, saltets vaesende, vishetens laga, att du i din
hemlighetsfulla kraft blir ett haelsosamt botemedel till allt onts
foerdrivande. Jag besvaerjer dig vid den nye guden och hans sons kaerlek.
Och jag gar nu fram till sa manga av er, som jag kan na, och blaser er
oever ansiktet. Fly bort, du moerksens hoevding, du djaevul, ur de kroppar,
som jag inviger till boningar at Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
med sot och salt mellan era oegonbryn, att Satan matte foerskraeckas, om
han vaender sig om foer att ater krypa in i ert innanmaete. Enfaldigt som
jag har laert det, primsignar jag er alla, bade de som sta naermast och de
som halla sig goemda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
till Guds kaerleks verktyg.

Jakob lade sina haender pa Tova och bryten och bad laenge. Sedan kysste
han de naermaste och tog upp tiggarpungen ur graeset och begynte ater sin
bradskande vandring. Traelarna kaende sig stolta och styrkta, ty de
trodde, att det var Tors hammarsmaerke, som han hade tecknat mellan deras
oegonbryn. Mest foerundrade det dem likvael att hoera beraettelsen om, hur
han pa det vilda Folketuna tackat foer kaeppslagen.

--Manne han aer en trael liksom vi? fragade de och boerjade skiljas at foer
att smyga sig hemat.

--Jag ser roeda lappar bakom enbuskarna, viskade da en kvinna. Det maste
vara sonen fran Folketuna. Har han ocksa lyssnat?

--Jag skall inte angiva nagon, svarade Ingevald mellan taenderna. Nu har
jag fatt veta, var min gud aer att finna. Till honom skall jag ga. Pa
klippan vid forsen star dvaergarnas gud. Daer star Den enoegde, som jag kan
misshandla och sla, utan att ens en trael skall oemka honom.

Han hoerde, att nagon foeljde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vaende sig icke om. Han vek av at sidan in pa ljungen under
tallarna. Nagra naestan igengrodda skaror i traedstammarna visade honom,
att han var pa raett strat, men det hade blivit sent och ibland maste
han stanna foer att urskilja dem. Da stannade ocksa stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphoerligt mot kvistarna. Det var honom en froejd
att haeftigt rycka den med sig, sa att lapparna sletos loss och haengde
som trasor. Suset fran forsen sade honom snart, att han icke laengre
kunde ga vilse. Haer ledde en upptrampad stig, ty haer lag Jorgrimmes
kula, och laengre ut bakom stenroesen yrde skummet.

Daer stod guden i halvljuset pa haellen utan att kasta nagon skugga.
Upplyft pa fyra andra mindre stenar var han foega ansenlig till sin
storlek och smalnade uppat som en mortelstoet. Mitt ur klippstycket
stirrade ett moerkt hal som efter en jaettes finger, och det var den
fruktades oega.

Ingevald lutade sig pa armbagen oever guden och sag ned i forsen. Han
maerkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som oevervuxna med mossa lago kringstroedda oever berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han foerstod ocksa, vem det var.
Genast fran foersta stunden hade han anat, att det var modern, som foeljde
efter honom.

Naer han boejde huvudet litet at sidan, kunde han igenkaenna henne. Hon
stannade ett stycke fran honom vid branten och sag ocksa ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som foerst i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo laenge pa det saettet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig foerr hade han lagt maerke till att hon var sa liten och redan sa
foerhaerjad och avskraeckande ful. Aer det hon, som har foett mig till
livet? taenkte han.

--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra traelarna, och jag
hoerde, vad du mumlade mellan taenderna. Daerfoer gick jag efter dig.

--Du aer raedd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod daertill. Tag du haemnd, min
son. Haemnden aer lisan och froejden i vaerlden. Och laer dig sedan att aelska
allt, som aer av guld och silver. Det aer det enda, som aer vaert en dags
moedor.

Hon gick litet naermare. Naer hon stod daer alldeles invid honom och
tuggade stensoeta och smaellde med tungan och talade med tummarna, fick
han avsky foer henne, sa att han ej laengre kunde kalla henne mor.

--Jag kaenner nog, sade hon och skaelvde pa roesten, det du i natt lanat
Ulv Ulvssons oegon och att det aer med dem du ser pa mig. Baettre vore, om
de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte aennu i din kind
efter slaget? Inte en stund laengre vill jag stanna hos en husbonde, som
utan att haemnas latit oss svaelja en sadan skymf som i dag. Jag skulle da
foergiva honom eller sticka ned honom under soemnen.

--Sa ga da! Ga hem till Jorgrimmes kula!

--Jorgrimme aer doed. Haer pa haellen offrade han min syster at Den enoegde
foer att foerlaenga sitt liv. Men fran den stunden blev han oglad och kaende
aldrig mer nagon trevnad. Da gick han in i hoegen och stack sig sjaelv med
stenkniven. Och naer jag kom dit och fann, att han var doed, staellde jag
hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Manegarm satte jag i
hans stela haender. Sedan taeckte jag oever ingangen med jord och torv.
Aelgen betar oever hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han sjaelv ej
visste varifran han kom. Ja, ga, ga, dvaergkvinna! Det saegs, att du
stammar fran forna hoevdingar, som bodde langt i norr, daer kvinnorna ha
skaegg och jaga uroxen med pilbage och oevervinna jotnarna med sina
besvaerjelsesanger. Daer voro de vida oeknarna fulla av snoe och villebrad,
och daer haerskade dvaergarna. Ack, de ha blivit fattiga och fa! Nu hoer man
naestan aldrig, att nagon moeter en dvaerg i skogen, och haer i bygden voro
vi de sista. Ja, ga, ga, dvaergkvinna, i dagar och naetter, du moeter aenda
ingen gelike. Men naer dvaergarna sluta att tala, gloemma de snart alla ord
och kunna bara vina och skria med stormen.

--Ja, ga, ga! upprepade han bittert. Vada oever stroemmen nedanfoer det
sista fallet. Daer sluta alla stigar. Daer boerjar oedemarken. Varfoer gav du
mig livet, om du inte vagar att taga det ifran mig? En trael kan koepa sig
fri och bli lika god som nagon annan, men hur skall jag nagonsin kunna
koepa mig fri fran allt det onda, som jag aervde fran dig. Mina broeder
visste vad de gjorde, naer de goemde sig i avlaegsna laender. Vad skall det
bli av Folke Filbyters gard och aett? Varken oernar eller duvor krypa fram
ur en mullvadsgang. Till oss kommer man foer att saelja salt, och sedan
spottar man pa troeskeln. Om jag ocksa rakar mitt huvud och faergar mina
kinder, sa sitter aenda blodsarvet efter dig i mina inaelvor. Kan nagon
olycka vara stoerre? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjaelp
oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifran han fick en sadan styrka. Foeljd av gnistor och
dunder stoertade Den enoegde fran sin tron och rullade ned i forsen. Daer
blev han liggande med ryggen uppat och oeverskoeljd av skummet, sa att
ingen mer kunde skilja honom fran de andra stenarna.

--Dvaergbarn, dvaergbarn! framstoette modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu foerspoerjer jag, att du har haemndens eldslaga.
Varfoer laet jag dig aldrig dricka ur Manegarm? Varfoer satte jag hornet
hos den doede och otoerstige? Vi skola riva upp hoegen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga fran honom hans klenod.
Ser du, alla maenniskor ha oenskningar, men de ligga som sma vackra barn i
sina haengvaggor och smale utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, sa att de sma barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka bade stjaernor och
mane. Och vore du kristen, skulle du till och med atra det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina haender, sa att jag far se, att du har nog
vassa naglar foer att graeva. Och saeg mig om du vill?

--Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo oever ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och naeverstyckena och
kroepo in till honom.

--Jorgrimme, ropade hon i oerat pa den doede. Haer sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma foer att taga ifran dig det baesta du
aeger.

Jorgrimme var styv och torr, och naer hon slaeppte honom, foell han mot
vaeggen. Daer blev han sittande med knaena uppdragna och haenderna om
Manegarm. Da tog hon ifran honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan raeckte hon det at sonen. Gang pa gang fyllde hon det, sa
att det rann oever.

--Drycken aer surnad och besk, men jag aer toerstig, sade han.

Da fyllde hon det foer sista gangen med den grumlade bottenlagen i
krukan.

--Jorgrimme! ropade hon. Aennu sitter du och raecker ut haenderna, men de
ha ingenting att halla om. Vi ha tagit ifran dig hornet.

Hon roerde pa laepparna foer att forma flera ord, men de ville icke laengre
lyda henne, och vansinne taendes i hennes oegon. Det var det vansinne, som
alltid lag pa lur i dvaergarnas sjael, men som icke gjorde dem sloesinta
och sorgsna utan kom som en glad laettnad och oaendlig lycka. Vansinnet
laet deras maenniskohamn falla, sa att de aterfoerenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och vaeder och vildmark och djur.
Hennes oenskningar kroepo nu ur sina sma barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon laengtade att bli en av de vittberoemda valor, som med
langa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
gardarna. Med voerdnad och foerskraeckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfaegnade, och oeverst pa anraettningen lades ett stekt
ormhjaerta. Det visste hon. Att skraemma maenniskorna, att bli skydd foer
sin ondska och hoera grat, det var vad hon laengtade till. Laett som en
liten fagel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogsasarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdoerrarna, kasta omkring kvastarna, haella vatten oever
gloeden pa haerden och med ett ohyggligt skrik vaecka de sovande utan att
nagonsin bli sedd och fangad. Sma spenbarn skulle hon stjaela och byta
bort. Hon skulle ga manga mil foer att under den heliga midvintersnatten
laegga dem hos en fraemmande mor eller hos en ung moe. Flera ganger
foersoekte hon att tala. Munnen gick oupphoerligt och blev aen smal och lang
och aen rund och oeppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes nagra
andra laeten aen de, som hon foerr i tiden hade hoert kring Jorgrimmes hoeg.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en graeshoppa. Under det att hennes
ansikte med manga ryckningar foervred sig pa olika saett allt efter de
olika ljuden, haermade hon nattskaerrans spinnande och surrande. Slutligen
knaeppte hon haenderna om nacken pa sonen och med ansiktet lyft uppat
framvisslade hon ett skaerande och genomtraengande vin. Da han sag pa
henne, tvangs han oemotstandligt att staemma in i samma ihallande
vin--och det genskallade oever skogarna.

Blodet steg upp foer hans oegon sa att han tyckte sig stirra pa henne
genom roedaktiga hinnor. Sedan foersvann foer langa stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han ater tog sig upp i det fria
eller hittade hemvaegen. Hon framvisslade flera ganger samma stormgnyende
vin, och foer var gang foell han in med vild styrka, men hon var redan
langt borta. Roesten kom fran vadstaellet, daer alla stigar upphoerde och
oedemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
foerundrade honom att han gick och bar nagot i famnen, som var halt och
glatt att halla i men icke tungt.

Foerst da han blev vat om foetterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, foerstod han, att han ater trampade i hoegt aengsgraes. Han
kaende igen, att det var Folketunas moerka gavel, som aentligen kom emot
honom i skymningen och staengde vaegen.

Traelarna voro redan tillbaka och snarkade pa golvet i stugan. Innanfoer
avbalkningen lag Tova bland getterna och faren och suckade. Utan att
slaeppa hornet, kastade han sig ned i halmen pa foersta fria och lediga
staelle. Det foerefoell honom att modern satt pa hans broest och
framvisslade sitt ihallande vin, men att han icke laengre kunde staemma i,
daerfoer att hon stoedde armbagen pa hans strupe.

--Du jaemrar i soemnen, sade Tova. Vaend dig pa andra sidan.

--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vallar onda droemmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar aennu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var oeverstaenkt med flaeckar av mjoed och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra pa under kittlarna.




6.


Folke Filbyter tog ut sina baesta sadeldon pa gardsvallen och laet feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson pa faestningastaemma.
Under det att traelarna sysslade haermed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare aen nagon foermadde att uppfatta, vad som var pa faerde,
hade de flockat sig framfoer doerren.

Mellan ekarna naermade sig en brunsvart hop av besynnerliga
maenniskovarelser. Finndvaergar var det ej, daertill voro de foer stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke traelars gra
vadmal utan skjortor och mantlar av alla moejliga tyg och faerger. Och
mitt ur trasorna blaenkte de allra praektigaste soeljor och knaeppen. Deras
ansikten voro otvaettade och moerka som klumpar av fraeknig ekved. Pa
maennen vaexte skaegget aenda upp oever kinderna. Nagra av kvinnorna hade
huvudklaeden, som fordom varit vita och som visade, att de voro foerfallna
och foervildade horgabrudar, som lupit bort fran sina offerstaellen och
kaellor. Fraemst gick en man, som var hoegre aen alla de andra, och pa axeln
hoell han en klubba av det vanliga slag, som boenderna brukade, naer de
slogo palar i jorden. Han raeckte upp hoegra handen foer att visa, att han
var god vaen och att det icke var fraga om nagot oeverfall.

--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
kaenner igen gamla vaenner? Vi ha annars ofta rakats vid kaerret och hjaelpt
varann med de motstraeviga vaegfararna. Har du blivit raedd foer Aelg
Klubbehoevding och hans stigmaen? Eller har din bekantskap med den aedle
Ulv Ulvsson gjort dig sa hoegfaerdig, att du inte laengre vill kaennas vid
sa tarvliga strykare? Saeg bara ut, sa att jag far besked.

Fruktan var nagot, som aldrig fatt rum i Folke Filbyters sinne. Sa snart
han sag, vilka han hade framfoer sig, befallde han genast traelarna att
ater ga till sina sysslor. Men da begynte Aelg Klubbehoevding och alla
hans foeljeslagare att haelsa med de djupaste voerdnadsbetygelser, och den
mest haengivna och ofoerstaellda beundran lyste ur deras oegon. Det var
foersta gangen som nagon haelsade Folketunas bonde med sadan aktning.

--I ett fall aero vi jaemlikar, vi tva, fortsatte Aelg Klubbehoevding och
boejde sig allt oedmjukare. Du har begatt urbotabrott som jag. Du har
latit oeverfalla badande och sovande. Du aer nidingsman som jag, men
tillika vet du att halla dig som storbonde pa din rika gard, och jag aer
vid din sida bara en fuskare i yrket. Daerfoer hysa vi ocksa alla haer foer
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de vara
utan att ens taga sa mycket fran dig som ett betande far. Det har varit
svart nog ibland, ty vi fa bade frysa och svaelta, men dig vilja vi inte
goera emot.

Traelarna skrattade hanfullt och Folke Filbyter slog ned oegonen.

--Det daer aer gott och vael, svarade han med en smula stoerre hast, aen han
annars brukade, men vad vill du mig nu?

--Jag vill bjuda dig vaenskap och foerbund. Jag har noga reda pa vad som
sker haer i bygderna. Jag vet att du taenker dig till Ulv Ulvsson pa
brudkoep. Slutar det besoeket illa, da blir det osaemja mellan dig och den
aedle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag vaexa
inte pa samma rot. Men da skall jag hjaelpa dig och taga fran honom allt,
vad han foer pa vaegarna. Han aer fattig bredvid dig och har ont om folk,
men behoever du en dag hjaelp, kan jag komma pa vakt till din gard.

--Och vad begaer du foer en sadan tjaenst?

--Bara en enda sak. Men det blir en stor aera foer mig och en lika stor
foernaermelse mot Ulv Ulvsson, naer du friar i hans hoegmodiga hus foer din
son. Det enda jag begaer som villkor, det aer, att du nu pa staellet ingar
fostbroedralag med mig.

Adrorna reste sig pa Folke Filbyters korta hals. Men naer han sa hoerde
husfolkets skratt och betaenkte, hur gaerna han ville utmana sin granne,
pa samma gang som han soekte att vinna honom, steg ett blint trots i hans
sinne. Han kaende sig nog rik att icke fraga efter de lagkaera boenderna,
som timvis stodo och traette vid tingsstaden i staellet att sla till.

--Husbonde, du vill inte foernedra garden aennu mer aen du redan gjort,
sade bryten. Lat oss ga in efter vara huggtyg och foersvara doerren.

Det var okloka ord av traelen, ty i staellet att svara, vecklade Folke
Filbyter upp skjortan fran armen. Genast gjorde Aelg Klubbehoevding pa
samma saett och kom honom till moetes.

Traelarna vaende sig bort med avsky och lomade av till de upphaengda
sadlarna, men vaende sig aenda om av nyfikenhet.

De sago, hur stigmannen drog sin kniv och broet upp en torva ur jorden.
Sedan gjorde han utan manga omsvep en raett djup skara i Folke Filbyters
framraeckta arm och i sin egen. Naer badas blod hade blandats i gropen,
lade han tillbaka torvan pa sin plats, sa att graesroetterna kommo i
blodet.

--Vaex, vaex, groena graes, liksom var vaenskap! sade han. Folke Filbyter, nu
aer du fosterbroder med den saemst ansedda mannen i hela bygden.

Daervid fattade han om hans hand och boejde sig ater lika djupt som nyss
med oegonen tindrande av tillgiven beundran.

--Du stigman, sade Folke Filbyter och foerde honom en stund med sig in i
stugan foer att dricka honom till. Jag har aldrig foerr ingatt
fostbroedralag med nagon maenniska.

--Och jag har nu uppnatt min aerelystnads hoegsta mal, svarade Aelg
Klubbehoevding. Jag begaer ingenting av dig. Du gav mig mer aen nog, da
ditt blod rann ned i mitt. Men haelsa Ulv Ulvsson, och kalla pa mig,
ifall det blir av noeden.

Naer han ater reste sig och drog bort med sin skara, ledde traelarna ut
tva haestar och betslade dem.

--Hur skall det till sist ga med oss alla haer? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gard.

Vad Ingevald daer fick se, hade han foerut bara hoert traelarna beraetta om,
och han blev tyst och foersagd, redan daer han satt i sadeln. Den sista
biten av vaegen var slaetare och jaemnare aen golvet pa Folketuna. I lunden,
som beskuggade den, lag en aettehoeg med offeraltare, och han raeknade aenda
till fem runstenar, uppstaellda till aedel hagkomst av fjaerran fallna
faeder och broeder. Fotstegen hoerdes knappt, naer han kom in i salen, sa
djupt var daer stroett med enris och friska aengsblommor. Vaeggarna voro
bladragna med bonader, pa vilka fullrustade vikingar seglade i sina
skepp eller raende spjutet genom gapande drakar. Bordet var taeckt med en
vit duk, och runda broed lago bredvid vart traefat. Pa hoegsaetesstolparna
blaenkte vapen av urgammalt dvaergasmide, och under solljuset, som
stroemmade ned mot haerden, glaenste till och med kittlarna alldeles blanka
i den svarta askan. Traelarna, som sutto i en ring och flaetade korgar,
reste sig genast hoeviskt, naer de sago de fraemmande, och ingen av dem
hade nagon piska i baeltet. Framfoer kvinnobaenken vid gavelvaeggen stod Ulv
Ulvssons aeldsta dotter och maette ut trad, och hon talade glatt och fritt
med traelinnorna som med gelikar. Da en av dem tappade nystanet, boejde
hon sig och tog sjaelv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sadan prakt kunde finnas annat aen i
de vakna droemmarna hos nagon trael, som lag i halmen och satte ihop
sagor. Han kaende sig styv och stel i den nya bla klaednad, som han i dag
hade fatt till skaenks, och han hoell sig bakom fadern. Steg foer steg
foeljde han efter honom och foersoekte att i allt goera pa samma vis som
han. Men naer Folke Filbyter bredde ut sig i gaestbaenken och laet sin roest
eka genom rummet, maerkte Ingevald, att det icke var radligt att haerma
honom i allt. Han traengde sig in bredvid honom och behoell envist sin
hopklaemda plats, daerfoer att han icke vagade flytta sig, knappt se upp,
men han blygdes oever honom, sa att han skulle ha rodnat, om han hade
kunnat det. Smal och tyst satt han pa den mjuka baenkdynan och laengtade
hem till traelarna pa Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sadan fruktan och voerdnad som
Ulv Ulvsson sjaelv. Han satt i hoegsaetet och glaettade pilar. Men sa fort
han fick syn pa gaesterna, gick han dem till moetes och vinkade pa sin
dotter Holmdis och sina bada soener. De voro honom bada ganska lika,
endast mycket yngre, och Ingevald kaende pa deras fasta handslag, att han
haelsade unga hoevdingar, som voro vana att handla och rada. Holmdis bar
fram mjoedhornet, och sedan gaesterna blivit vaelkomnade, satte sig Ulv
Ulvsson pa nytt i hoegsaetet och foertaeljde kaempasagor. Stundom tog han
ocksa harpan fran stolpen och spelade.

Han hade ocksa en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt foer sig pa
kvinnobaenken och lekte.

Alltemellanat aterkom Holmdis med ett nytt horn. Foer var gang var det
aennu stoerre och praektigare aen den foeregaende, men Ingevald visste varken
hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anstaendigt att
dricka. Han litade icke laengre pa fadern utan foersoekte att skicka sig pa
samma saett som Holmdis' broeder, men det var en svar konst. Hon talade
flera ganger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom
bunden, sa att han ingenting kunde svara. En gang kom hon honom sa naera,
att hennes har stroek oever hans haender, och daervid blev det alldeles
genomstralat av solstrimman. Hon log och vaende sig om.

--Akta dig foer mitt har, sade hon, ty det aer starkt nog att tvinnas till
en bagstraeng.

En laett rynkning med oegonbrynen floeg hastigt oever hennes oeppna blick som
ett eko av det sista ordet. Foerst da blev den tanken fullt klar foer
honom, att det var hon som var aemnad att bo med honom pa Folketuna. En
sadan graensloes lycka tycktes honom omoejlig att tro pa och fafaeng att
begaera, och han blev aennu raeddare foer henne. Han sag uppat ljusoeppningen
i taket, och hon foerstod icke, att han gjorde sa i foerlaegenhet, utan
sade till honom:

--Du lyssnar efter nagot.

--Vad aer det som brusar i luften? fragade han och kaende sig befriad av
att aentligen finna nagot att saega.

--Vet du inte det heller? svarade hon. Det aer den stora linden, det aer
vardtraedet. Det aer nu sa gammalt och ar foer ar grenar det allt mer ut
sig oever huset. Den foersta av Ulvungarnas aett satte det foer laenge, laenge
sedan, och loevdisen, som bor i den hoega stammen, vakar oever oss alla
haer, aenda fran det vi aero sma. Daerfoer vaka vi ocksa oever henne och
hennes traed. Kom ut med mig, sa att jag far visa dig kring pa garden.

Han tog fatt om bordshoernet foer att kunna resa sig och goera sig fri ur
sitt trangmal pa baenken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de bada
unga, naer de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela pa harpan.

Det var det praektigaste solvaeder. Ett sadant sken floeg genom hennes har
och fran soeljan pa broestet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring
henne och foeljt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och
foersvann under hennes foetter. Alla blommorna i graeset stodo vidoeppna,
och genomtraengda av solelden hade loeven en aennu klarare groenska aen
annars. I var kaella och var baeck lag en sol. Till och med i de
vattenfyllda foerdjupningarna pa haellarna lago sma och stora solar, och
alla kastade taevlande sina stralar tillbaka upp mot den lysande modern
pa himlavalvet.

--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut oever vaerlden,
sade Holmdis. Vad manne det vara, som sa kan froejda det hoegheliga
gudaparet, att de lata allt skapat glimma sa haerligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vardtraedet och visade Ingevald, att det
skulle behoevas tre eller fyra maenniskor foer att med armarna na om
stammen. Och hon beskrev, hur hon och traelkvinnorna under vinterfesten
prydde grenarna med aeggskal och hanefjaedrar foer att glaedja loevdisen och
tacka henne foer ett gott ar. Sedan skyndade hon sig nagra steg foere
honom, efter det var hon, som kaende vaegen. Det foervanade honom icke, att
hon var glad, da hon gick i ett sadant ljusglitter, men han skaemdes oever
att ingenting ha att saega.

--Jag har hoert, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och
fragade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de bla.

Daerpa kunde han icke svara. Foerst naer de kommo in i stall och faebodar,
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

--Den haer oxen har foer langa kloevar och blir aldrig nagon god dragare,
begynte han och blev genast en smula saekrare pa roesten. Och rid aldrig
den haer haesten. Han har opalitliga oegon. Haestar aero besynnerliga djur
och det aer svart att bli klok pa dem. Att taemja haestar aer som att taemja
kvinnor, saeger far.

--Det aer gott, att man inte kan doema efter haestharet, svarade hon med en
hastig blick at hans eget huvud. Jag var sa nyfiken pa att fa se dig,
Ingevald. Jag trodde sa saekert, att du skulle ha pa dig den daer langa
skjortan av granna lappar, som far talade om, naer han kom fran
Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina oeron. Aer
det sant, som traelarna pasta, att du ibland brukar ligga pa knae oever en
kaella i skogen och spegla dig?

Han maerkte, att hennes glaettighet icke var sa alldeles harmloes, som han
foerst hade trott, utan att hon gaeckades med honom. Han stod kvar inne i
spiltan och fortsatte att halla upp haestens oega och granska det.

--Nu vet jag svaret pa din fraga om blommorna! utropade han ploetsligt
och vaende sig om. De vita aero fagrast, ty vitblommig aer porsen, och ett
kallt porsoel pa en het dag gar oever allt, saeger far.

--Nej, det aer de bla, foer dem saetter man i brudkransen, svarade hon lika
tvaert. Och nu skola vi inte laengre stanna haer inne utan ga tillbaka ut i
solskenet.

--Den som far saetta brudkransen pa dig, Holmdis, blir nog foer yr i
oegonen att se faergen pa blommorna, sade han.

Han soekte henne med en fast blick, ty nu var han sjaelv noejd med sitt
svar. Hon hade skjutit upp doerren och gick ater ett par tre steg framfoer
honom.

--Den som far saetta brudkransen pa mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag
med honom en gang som liten. Men nej, daerpa toers jag inte nu taenka.
Kanske har jag aennu inte moett honom, men jag har hoert mina broeder tala
om manga aedla och hugstora kaempar. Naer den stoltaste och mest beroemda av
dem rider in genom min fars grind, da kunna vi boerja tala om min
brudkrans.

--Oevermodig moe far laenge sitta och vaenta.

--Och medan hon vaentar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kaempe,
som styr snaeckan langt ute pa havet. Ack, hon hoer sa klart, hur han
ocksa sitter och sjunger om henne, fast han aennu kanske varken vet var
hon bor eller vad hon heter.

--Och sa saetter hon till att grata... och tar bonden i granngarden!

Hon boejde sig och broet en dunig maskros och blaste pa den.

--Nej, till bonden i granngarden saeger hon: akta dig, bonde, foer mitt
har, ty fast det inte aer haesttagel, aer det starkt nog att tvinnas till
en bagstraeng.

Han tvaerstannade ocksa och soekte ett hatfullt ord foer att kasta det
efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt
till honom:

--Det aer oraett av mig att foera dig omkring haer ute sa laenge, da far aennu
spelar pa harpan. Du kunde ha stoerre glaedje av att hoera pa honom, ty
saekerligen ha ni ingen harpa pa Folketuna. Vi ha nu fatt talas vid, och
jag tycker nu baest, att vi ga tillbaka igen till de andra.

Naer de kommo i salsdoerren, avbroet Folke Filbyter sin vaerd mitt i
harpspelet och ropade:

--Du leker foer omstaendligt pa straengarna, Ulv Ulvsson. De unga aero redan
tillbaka, och aennu har faestningastaemman inte begynt. Det aer inte sed,
att de sjaelva skola vara naervarande och daerigenom hindra oss att tala
fritt vid en sa allvarlig foerhandling.

Ulv Ulvsson haengde upp harpan pa hoegsaetesstolpen. Till tecken att
faestningastaemman begynte satte sig alla med foetterna i kors och med
haenderna korslagda framfoer sig pa bordet.

--Det aer sant, sade han och hans roest laet icke lika klar och bestaemd som
annars, att de unga inte sjaelva bruka fa vara inne. Men jag ger dem lov
daertill, sa att vi ocksa fa hoera deras tanke. Ma de saetta sig ned pa
sina tillboerliga platser, sa att jag far min dotter hos mig och du din
son hos dig. Lat oss nu hoera ditt aerende, granne. Jag fragar dig foerst
efter gammalt bruk: vill du koepa mark?

Folke Filbyter steg upp.

--Nej.

--Da fragar jag dig, om du vill koepa saed?

--Nej, jag vill koepa en av dina doettrar, Ulv Ulvsson, och helst den
aeldsta. Jag spoerjer inte om hennes mor, ty hon aer doed. Din dotters frida
vaesen talar baest foer hennes eget vaerde.

--Det aer vael sagt, svarade Ulv Ulvssons soener. De visade sitt
instaemmande genom att sla ett hart slag oever den vaenstra handen, som
fortfarande lag utstraeckt pa bordet.

--Sa langt aero vi da eniga. Jag ber er att inte heller spoerja om
Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan daerfoer
ocksa kallas doed. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons soener mumlade nagot om "finnkvinnan", men Folke Filbyter
skyndade sig att fortsaetta, ty han hade pa foerhand noga lagt upp sina
ord i minnet.

--Toerhaenda foerundrar det er, att jag med ens blivit sa ivrig i en sak,
som aennu foer nagra dagar sedan inte fanns till foer mina tankar. Skulden
aer i sa fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som
en klok granne, men pa samma gang sa skymfligt, att jag bara ser en
utvaeg till foersoning. Och det aer ett avtal om gifte mellan vara barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertaenksamt.

--Blev du skymfad av att hoera sanningen, Folke Filbyter, sa maste du
veta, att det dock finns manga saett att fa en uppgoerelse. Anser du, att
vi bada suttit foer laenge hemma foer att raett kunna skoeta ett svaerd, ha vi
ju soener, som aero unga nog till ett envig. Det oaktat far jag inte
gloemma, att du i dag som gaest star under mitt saerskilda skydd och att
det var jag sjaelv, som fran boerjan kom att taenka pa ett gifte. Ja, jag
saetter en lugn klokhet sa hoegt, att jag foer min del vill taga tillbaka
mina haeftiga ord och atminstone inte motsaetta mig ditt foerslag. Jag
rakade i vrede, naer jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det
far du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men pa samma gang
maste jag paminna dig, att vid en faestningastaemma aer var och en fri att
saega sin mening raett fram, utan att den andra far misstycka. Och nu
vaender jag mig till er, mina soener. Betaenk att jag boerjar bli gammal och
att jag sitter ensam haer hemma, naer ni aero ute pa skeppen. Jag behoever
nagon, som hjaelper mig att vaerja gard och grund. Ingen vet snart raett,
vem som aer herre oever Svea vaelde. Valkyriornas haestar skria efter en
blodsaker.

Holmdis sprang upp fran dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta
fran hennes ansikte, fast hon aennu en gang stod mitt i solstrimman.

--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig foeljer jag honom
godvilligt, om han ocksa ragade din skoeld med guld. Och till er, goda
broeder, vaender jag mig foer att fa hjaelp.

Folke Filbyter slog vredsint i baenkkarmen. Som han stod daer i sin vilda
styrka och haelsa med Ulv Ulvssons nedflaeckade mantel aennu haektad oever
broestet, liknade han naermast en jaettelik vildman. Hans tafatthet i alla
atboerder och hans obehaerskade och mullrande staemma tycktes ocksa snarare
stamma fran klyftor och skogsstigar aen fran det fredliga vardagslivet pa
en gard. Aenda var det omoejligt att ej genast igenkaenna den storrika
bonden. Den svaellande fetman tyngde hans gestalt som en boerda. Magen var
mer framskjuten aen broestet, sa att rocken framtill tycktes foer kort. Han
stod brett isaer med foetterna, och linharet haengde blankt och slaett pa
bada sidorna om det runda, kvinnligt skaeggloesa, skaerhyade ansiktet. Det
loeje, som sa envist alltid moette och foeljde honom var han kom och gick,
kringraende honom ater ett oegonblick pa alla sidor, utan att han sjaelv
maerkte nagot daerom.

--Ulv Ulvsson, taemj din dotter, ropade han. Laer henne, att ett klokt
avtal aer det enda, som grundar barns lycka. Jag aer man att goera ett
frikostigare brudkoep aen nagon annan. Saeg henne, att hon skall fa tva
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark braent silver
med flaemskt stadsmaerke och...

Ulv Ulvsson satt foerlaegen och sag i askan pa haerden.

--Lugn, lugn, granne! sade han. Det aer inte mer aen billigt, att ocksa
hon far ett ord med, ty fragan om ett brudkoep aer mera invecklad denna
gang aen den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med nagot skepp
och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag
redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det aer blyga
ungmoers sed att neka i foerstone. Kanske lyssnar hon daerfoer hellre till
sina broeder aen till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' broeder och talade. Den yngste nickade vaenligt till
henne och talade foerst.

--Min syster far ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram oever golvet som foer att gripa fast
var och en som han talade till.

--Ni aero fran vettet, unga maenniskor! ropade han. At er, broeder, har jag
lovat var sin troeja med silverknappar. Men jag aer villig att bjuda aennu
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni pa vaeggarna och blomster pa
golvet, men ni aero fattiga. Om ocksa er gard, naest min, har de stoersta
aegorna, sa aero ni aenda fattiga, fattiga!

Den aeldre brodern taenkte sig foer laenge. Sedan sade han:

--Jag kan inte giva min yngre broder raett. Naer tva unga flytta ihop bara
foer sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga pa. Kaerleken aer ett
mjoed, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger nagot att
gemensamt akta om. Aero de ocksa i boerjan kalla i sinnet, maerka de med
tiden de goda sidorna hos varann, och da glaedjas de daerat och bli noejda.
Daerfoer skola aldrig de unga sjaelva sysselsaetta sig med sitt gifte utan
oeverlata den angelaegenheten at andra, som se klart och lugnt och staella
allt till det baesta. Kaera syster, jag kan en gammal visa. Gifte av
kaerlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir froejd i borg.

Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att ater saetta sig.

--Holmdis, daer kan du sjaelv hoera, sade han. Din aeldre bror har aervt Ulv
Ulvssons foersiktiga klokhet.

--Vael om sa vore, fortsatte den aeldre brodern, men aennu har jag inte
talat till slut, granne. Det aer sant vad du saeger, att vi Ulvungar aero
fattiga vid sidan av dig. Naest din gard aer var den, som har de stoersta
aegorna, men det vaexer inte guld och silver i skogar och kaerr--annat aer
naer du gar foerbi med ett hal i saecken. Nog bruka vi broeder annars om
somrarna ligga i vaesterviking, men daer ha vi mest fatt handskas med jaern
och saellan med andra metaller. Vi ha foeljaktligen skael att lyssna pa
ditt anbud men fa daerfoer inte gloemma det enda raetta svaret. Och nu
vaender jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa hoeves
det oss, vi som aero av gammal lagmansaett, att knyta foerbund med
Folketuna. Guld nar langt, men inte laengst. Fran Folketuna kommer aldrig
nagon son, som med makt och anseende kan bli var broder och glimma som
ditt svaerd i din alderdom. Ur ett foerskaemt froe vaexer intet traed. Kan du
taenka dig Folke Filbyter som stamfader till en maektig aett? Folketuna aer
en foeraktad gard, uppfoerd av en fraemling, om vilken vi inte veta annat
aen ont. Ma han gifta ihop sin son med traelfolk eller finnfolk. Det
anstar den, som efter en mansalder skall ligga gloemd utan minnessten. Vi
tro, att du menade vael, fader, da du fick din olyckliga tanke pa denna
sak, men frimodigt saeger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga
foertaenksamhet. Tiden star molnig och hotande, det aer sant, men at en
avkomling fran Folketuna aer min syster foer god. Vi broeder saega nej och
resa foerbud, ty vi vilja att var aett skall stiga uppat mot hoejderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som aennu foerblev sittande. Han vaende sig at
sidan och tog sin dotter om armbagarna.

--Skade min goda fylgia i mitt sinne, ty rent aer mitt uppsat! Och du,
min dotter! Friboren aer du liksom jag. Tre frejdade aetteled kan du raekna
bakom dig i tiderna. Hjaeltenamn, som aerats i Svitiod, kan du laesa pa
stenarna i minneslunden. Glaedjefullt kan du droemma om de broeder, som
skoent fingo somna pa sina skoeldar under drabbningar i fraemmande land.
Daerfoer bjoed jag dig ocksa att naervara i dag och foera din egen talan. Hur
hoegt min granne vaerderar dig, kan du baest doema av hans anbud, och jag
har oedmjukat mig infoer klokheten hellre aen att skryta om aettetal. Det
oaktat boer du ocksa lyssna pa dina broeder. Bestaem nu sjaelv!

--Jag har bestaemt. Aldrig laemnar jag mig godvilligt at Ingevald
Folkesson.

--Da aterstar mig bara att raecka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson
och gick ned ur hoegsaetet. Gloem mina foernaermelser sist och mina soeners
ungdomliga haeftighet i dag, sa att frid far rada mellan gardarna. Dina
gavor skola aerligt aterskickas till Folketuna. Vill du, sa uppsaetta vi
gemensamt en vaepnad skara till vart foersvar, ifall konungen skulle komma
foer att doepa oss med svaerdsmakt. Haer star jag och vaentar pa dig med
handen framraeckt.

Nu tilldrog sig nagot, som ingen hade vaentat. Det skulle ha foerefallit
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och
slagit i baenkkarmen som nyss, men icke ett drag foeraendrades i hans
ansikte. Han stod daer lika klippfast oroerlig och tyst, som hade var
blodsdroppe i hans kropp mist sin vaerme och stannat. Uppfoedd bland
boender, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt foernoejd med
litet eller ingenting, blev han en helt annan, naer det gick honom emot.
Han stelnade da till den sega kraft, som oedesdiserna just bruka foerlaena,
daer de aemna att laegga pa de stoersta olycksboerdorna. Ulv Ulvssons
skymfliga besoek hade vaeckt hans lust att skaffa mer anseende at sonen,
men han blev entraegen och envis foerst daerigenom att han moette motstand.
Ett brudkoep, som en annan kanske genast skulle ha fatt till stand,
visade sig foer honom mot hans foervaentan nu som en omoejlighet. Han kaende
sig sta i ett hal djupt nere i jorden, inklaemd mellan milstjocka och
ogenomtraengliga jordvaeggar. Det foell honom icke in att grubbla oever, om
han sjaelv bar skulden och om det fanns nagot saett att taga sig upp ur
trangmalet. Han blev endast tvaer och stum, och de, som nyss hade dragit
pa munnen at hans otymplighet och skryt, blevo oroade och sjaelva
tystade.

--Din hand? svarade han efter lang vaentan i salen. Nej, Ulv Ulvsson,
nej! Besutte jag din kloka foertaenksamhet, skulle jag kanske svara
annorlunda, men bonden pa Folketuna aer ingen klok man. Han aer ingen
passande vaen foer dig. Kaenner du Aelg Klubbehoevding?

--Jag oenskar, att jag hade den nidingens huvud pa golvet haer framfoer
mig.

--Sedan i morse aer jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt
till, att haestarna bli framledda?

Traelarna sprungo till och hjaelpte honom upp pa haesten. Fet och tung som
han var, red han sin vaeg i langsamt gaende, och sonen red bredvid lika
tyst.

Om kvaellen satt Ingevald efter vana inkrupen bland traelarna och viskade
slaepande och klagande om dagens haendelser, men till fadern vagade han
ingenting saega. Folke Filbyter droejde laenge vid groetfatet. Aenda till
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den foeljande dagens
noedvaendigaste goeromal pa akern.

Foerst om natten kaende Ingevald med sig, att han icke laengre kunde baera
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid
fadern.

--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen maenniska, som jag
hatar sa som Ulv Ulvsson.

--Han aer min vaersta fiende, Ingevald. Det aer hans foersiktighet och
klokhet, som goer, att man hatar honom.

--Bestaendigt skymfar han oss, far. Vet du varfoer finnkvinnan smoeg sig
bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag rakade henne
om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hoeg och togo fran honom hans
mjoedhorn. Det aer det som star daer i vran. Da talade hon om dig. Hon
kaende att hon maste foergiva dig, om hon stannade i garden. Hon kunde
inte laengre tala en husbonde, som underlaet att haemnas hela gardens
skymf. Kom ihag, att jag har hennes blod, far. Du far mig aldrig lugn
igen och kan aldrig en natt foerlita pa mig, foerraen du tager haemnd pa Ulv
Ulvsson och hans soener.

Ingevald hoerde huru traelarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem
daerom och de bullrade mer aen noedigt. Han foerstod, att de gjorde sa foer
att mana husbondfolket att taenka pa gardens heder. Han intalade sig, att
det ocksa uteslutande var skymfen, som sved och braende, sa att han icke
sjaelv kunde sova. Men han mindes knappt laengre nagot av det, som hade
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var foer honom en storordig bondetraeta,
som han hade vaentat pa, redan da han faerdades dit. Han mindes bara
Holmdis, och han sag henne mycket tydligare foer sig nu, aen da han satt
framfoer henne i salen. Da hon maette ut traden at traelinnorna, var det
ljust omkring henne, sa att arbetet blev en glaedje. Da hon gick, lutade
hon pa huvudet som en sjungande, fast hon stroedde omkring sig de
hanfullaste ord foer att visa honom ifran sig. De hade traeffat honom mitt
i broestet, sa att han fran den stunden icke kunde taenka pa annat aen pa
henne. Hon foerfoeljde och plagade honom under det han kastade sig i
halmen och inbillade sig att han upprepade broedrens langa och
foernaermande tal. Genomlyst av solstrimman stroek hennes har oever hans
haender, och han kaende hur starkt det var och hur haerligt det skulle vara
att sno det till en bagstraeng.

--Jag saeger dig, far, viskade han med osaekrare roest. Ingen annan kvinna
aen Holmdis vill jag nagonsin taga till Folketuna. Jag skall saetta henne
framfoer mig pa haesten och haemta henne hit med vald, daerfoer att hon
trotsade oss och daerfoer att jag hatar henne. Jag skall taemja Ulv
Ulvssons dotter att krypa fram oever golvet till matskeden.

--Det aer manligare talat, aen jag vaentat av dig, Ingevald, svarade fadern
hastigt, liksom med en kaensla av aentlig laettnad. Aer det nu ocksa bara
sant, som du saeger, sa att du inte foerstaeller dig och ligger och pinar
dig med laengtan efter den kvinnan? Da ville jag inte akta dig mycket.
Jag aer rik nog att koepa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att
fa baera nyckelknippan pa Folketuna.

--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varfoer heter hon
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod foersta gangen, och Soldis skall
jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa oever hela Folketuna.

Folke Filbyter vaende sig om med ryggen mot honom och drog baettre ihop
halmen under huvudet.

--Du aer en stackare, sade han och laet ater troeg och likgiltig. Jag kan
nog hoera, hur pass mycket du hatar henne. Du vill haemta darskap till
garden! Det aer, vad du vill. Men goer som dig lyster. Jag hade taenkt att
foelja med och hjaelpa dig, men nu far det vara. Tag med dig bryten och de
starkaste traelarna, om du inte kommer pa foernuftigare tankar och stannar
daer du aer. Jag rader dig blott att under vaegen offra en vit hoena vid
skurdtemplen foer god medgang, aenskoent jag intet foeraktligare och
oemkligare kaenner aen gudarna.

Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre
traelarna hade redan snoert pa sig skorna och stodo beredda, fast ingen
hindrat dem att ga till soemns. Naer han kom bort till dem, svingade de
med yxorna i halvmoerkret, ty de kaende sig skymfade samman med hela
garden.

Foer att goera haemnden stoltare och bittrare patog han sin draekt med de
gula och roeda klutarna, fast den nu var alldeles soenderriven pa ena
sidan. Bryten taende en fyrsticka i askan och lyste honom. Naer de gingo
foerbi Folke Filbyter, sago de, att han fortfarande lag med ryggen at
rummet utan nagon nyfikenhet foer deras atgoeranden. Var och en av
traelarna fick visa, att hans yxa satt nagorlunda stadigt och fast pa
skaftet och att han till skydd mot aterhugg bar en luden vante oever
hoegra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade anvaenda, naer
de voro ute i Folke Filbyters hemliga aerenden foer att plundra
vaegfarande, och de voro lika vana att bevaepna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig daerfoer icke lang tid med dem utan var full av otalighet
och hetta. Men at sig sjaelv utvalde han en knippe nyskaeftade pilar och
en bage utan straeng.

Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp pa den bredaste
och kraftigaste gangaren. Traelarna flockade sig omkring honom till fots
och foeljde honom med langa och slaepande steg och yxorna haengde oever
skuldrorna.

Utanfoer det foersta skurdtemplet vid vaegen stannade han och slaktade en
vit hoena, sasom fadern hade ratt honom. Vildhumle och nypon klaengde
kring det lilla runda palhuset, som naestan goemde sitt tak under en
lummig hasselbuske. Naer han gick in med offerblodet, sade han:

--Riv upp ett stycke av naevern fran taket, ty visserligen aer natten ljus
nog daer ute, men haer inne aer det skumt. Jag vet ju, att det aer Freyja,
som sitter haer med sitt aepple i handen, men hon brukar vara sa full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad traedstam aen en gudinna. Det
foerundrar mig daerfoer, att hennes anlete i natt kaennes sa litet och
blankt, naer jag bestryker det med offerblodet.

Bryten slet upp ett naeverstycke, sa att det foell in mer dager, och
straeckte sig sjaelv till halet foer att kunna se.

--Ingevald, detta aer foerfaerligt, ropade han till. Vad har haer skett? Aer
det maenniskor eller skogsandar, som varit haer? Det aer ett nytt och
fraemmande belaete, som du saetter roeda kinder pa. Och det aer inte nagot
aepple utan ett barn, som den nykomna haller i knaet. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida hoegre.

Ingevald vek tillbaka aenda till ingangen och stod daer, blodig om
haenderna med den slaktade hoenan.

--Freyjas bruna och maskfraetta spillror aero kastade at sidan, sade han,
och tvaers oever dem ligger en kaepp. Kom litet naermare, traelar! Svara mig,
ha ni foerr sett den kaeppen?

De hoejde pa yxorna som foer att foersvara sig mot nagot osynligt, och naer
de foersiktigt gatt naermre, stannade de.

--Det aer den gamle Jakobs stav!

--Ja, det aer hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle kaenna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har braent sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihag aen den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den foerratt honom. Hur kunde aenda den
fromme bega en sadan illgaerning?

--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
goer ingenting hemligt. Du kan vara viss, just daerfoer har han lagt sin
stav oever de soenderslagna traestyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur laett hade inte nagon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstaenkt och straffad.

--Navael, utbrast Ingevald med haeftighet och vaende sig mot bilden. Jag
kaenner dig inte, gudinna, men aennu aer ditt anlete blankt och ungt, sa
att det lyser om det, och jag har laert dig att rodna. Nu skall jag aenda
till foetterna goera dig sa fagerroed som en vaelsk drottning--och kan du,
sa hjaelp oss!

Daermed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, oever bilden och
ryckte ater haesten fran traelarna, och oever dem brusade och skakade de
vaeldiga ekarna.

Han hade fatt blod pa aermen, men gav sig ej ro att tvaetta bort det.
Under hela vaegen taenkte han pa Soldis och blev allt haemndgirigare och
vredare.

Naer de kommo till Ulv Ulvssons gard, grydde redan dagen. Det var ingen
roek oever taken och alla bodarna stodo staengda. En haest, som tjudrad
betade mitt pa tunet, begynte gnaegga, men de faellde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan hoeggo de fast nagra yxor i vaeggen pa stugan,
sa att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. Pa dem
klaettrade de tyst och foersiktigt upp till taket. Naer de hade krupit
aenda fram till vindoegat, kunde de se ned i stugan och oevertyga sig om,
att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg aennu fran haerden mitt under
dem, daer jord och aska blivit hopkardade i en hoeg oever gloeden, sa de
skulle hallas vid liv till morgonen. De knoeto ihop tre baelten och
hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, sa att den
yrde hoegt upp, och de maste hjaelpa varann att slaecka den eld, som
begynte pyra i deras klaeder och ludna skodon. Till sin belatenhet hade
de redan funnit, att traelarna icke haer sovo inne hos husbondfolket som
pa det vilda Folketuna utan lago foer sig i nagot saerskilt soemnhus. Men
lucksaengen stod halvoeppen, och de sago, att Ulv Ulvsson lag daer och sov
med sina soener. Ingevald gick sakta fram och skoet igen luckorna. Sedan
faellde han haspen och staellde fyra traelar med ryggarna mot luckorna, sa
att de liggande icke skulle foerma att oeppna inifran. De andra traelarna
drogo undan bommen fran stugdoerren, sa att vaegen till flykt blev oeppen.

Alla dessa foerberedelser utfoerdes varsamt och ljudloest. Foerst naer de en
stund noga hade hoert efter att allt fortfarande var lika stilla i
garden, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller
gatt mer aen halvvaegs genom salen, da han fick syn pa henne. Yrvaken,
barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt aklaede stod hon i en
sidodoerr och stirrade pa honom. De stora silverringarna blaenkte i hans
oeron, och alla de gula och roeda lapparna flaxade, under det att han,
naestan springande, kom emot henne. Hon boerjade ropa pa de sina, foerst av
foerskraeckelse, sedan av harm. Maennen vaknade i saengen och svarade henne,
men traelarna hoello igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och baende
inifran men haspen var av jaern och traelryggarna voro sega, och foetterna
togo spjaern mot en av stockarna i det ojaemna golvet.

Ingevald grep fatt henne, och sa snart hon blivit bunden, tog han saxen,
som lag pa bordet bredvid ett tygstycke och nagra nystan. Han klippte av
det gula och tjocka haret och raeckte det till bryten.

--Sno mig en bagstraeng, sade han.

Bryten tog av vaxet, som lag i en ask bredvid soemnaden, och snodde en
straeng. Den knoet han vid bagen.

--Oeppna nu luckorna! sade Ingevald.

Traelarna lyfte da haspen ur oeglan och veko at sidan, sa att luckorna
floego upp.

Ulv Ulvsson satt uppraett i baedden och det var laett att fa sikte pa hans
vitspraengda skaegg, som bredde sig oever broestet. Soenerna lago laengre in,
sa att de icke kunde komma ut foere honom, och ingendera av dem hade
nagra vapen hos sig. Ingevald tog den laengsta pilen och lade den pa
bagen.

Det vaeste till genom salen som hade en jaetteoedla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mal. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen traeffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid saengstolpen,
sa att han icke kunde goera sig fri.

--Nu sitter du daer med dina soener, Ulv Ulvsson, foertaenksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hanade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om foerut i dag? Sannerligen, om jag laengre kommer
ihag det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med vald. Soldis, det
aer vad hon haedanefter skall heta. Soldis, Soldis! Beraetta mig nu,
Soldis, var din far goemmer sitt mjoed, ty jag aer toerstig, och pa ett
sadant brudkoep boer det drickas.

Soenerna bemoedade sig fafaengt att frigoera Ulv Ulvssons hand och att komma
foerbi honom ut ur det laga faengelset.

--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att vara traelar kasta yxorna
och springa ut genom doerren? Bullret har vaeckt gardsfolket, och det aer
redan full strid ute pa tunet. Vill du ga miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara foer ett tomt ordande?

Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kaerleksruset ropade allt
yrare och oevermodigare genom hans mun.

--Hoer mig nu, kaere Ulv Ulvsson, medan du sitter sa lugnt och gott med
dina soener. Det aer ingen bradska, men traelarna aero otaliga, daerfoer att
du soelar med vaelkomstoelet. Raekna upp foer mig namnen pa alla de hoega
hjaeltarna i din slaekt. Vad far jag annars att saega, naer din dotter foeder
mig en son och han fragar mig om Ulvungarnas langfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skaefta sin
foersta pil foer din raekning, Ulv Ulvsson, och saetta den lika fast i din
vaenstra hand som jag nyss satte min pil i din hoegra.

Bryten staellde sig framfoer Ingevald, sa att han skymde lucksaengen.
Mycket betydande sag han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvaevt av otaliga sma rynkor. Men han
var den foersta, som kom till sig sjaelv, och nu kaende han sin makt.

--Vart oegonblick kan bli det sista, Ingevald. Aennu sa laenge aer du inte
stort mer aen en trael pa Folketuna och foer traelarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i baeltet. Haer kan du se
den.

Det var ord, som vaeckte traelvanan i Ingevalds sinne, och genast kaende
han, att han maste lyda. Bryten tecknade at honom att fatta Soldis under
armarna. Sjaelv tog han henne om foetterna och springande buro de henne pa
det saettet ur salen. Men i doerren vaende Ingevald sig om aennu en gang och
ropade inat lucksaengen:

--Du ser sjaelv, kaera fader Ulv, hur ivriga traelarna aero att fa oss i
brudhalmen. Din dotter aer ocksa alldeles ifran sig av laengtan. Det aer
bara jag, som aer lugn och foerstandig och tycker, att jag vael kunnat leta
upp en anstaendigare kvinna. Hon har ju inte ens behallit klaederna pa
sig. Vore du inte sa troeg med att stiga upp, kunde du aennu kanske hinna
att haemta fram hennes brudelin. Men sitt nu daer du sitter, efter du har
det varmt och mjukt, och taenk pa dina barn och goer stora loeften till
gudarna.

Han lyfte upp henne i det bruna aklaedet och satte henne framfoer sig pa
haesten. Utan att akta pa de flyende traelarna, som sprungo omkring honom,
jagade han bort oever stubbar och ormbunkar. Han taenkte icke pa att vaerja
sig, fast ekgrenarna stoette honom i broestet och ryckte lapparna ur
rocken.

--Soldis, Soldis! jublade han och oeverhoeljde henne med vilda och oemma
smekningar.

       *       *       *       *       *

Folke Filbyter stod i sin grind, naer den vilda ritten gick foerbi aenda in
pa gardsvallen. Han sag blodflaeckarna pa sonens aerm och fragade:

--Hur manga maen ligga nu pa likbaenken i Ulv Ulvssons sal?

Ingevald hoell in den svettdrypande haesten utan att i foerstone kunna reda
sina tankar. Slutligen kom han ihag, att det var offerhoenans blod, och
andfadd beraettade han, hur allt hade tillgatt.

--Manligare skulle du ha skoett din pil, svarade fadern, om inte
bagstraengen hade varit en skoen kvinnas har.

Ingevald lyfte ned Soldis fran haesten. Under tiden fortsatte han att
tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs kaepp.

--Den gamle laer ga omkring och predika om en gudinna, som han kallar
Jesu moder. Jag tror, att det nya belatet var hennes. Det var Jesu
moder, som sa ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde doedas eller
doeda.

Folke Filbyter svarade honom foeraktfullt:

--Om det aer, som du saeger, da aer Jakob modigare aen jag trodde. Sjaelv har
jag ofta kaent hag att goera som han och sla soender de elaendiga
gudabilderna. De sta likvael pa mina aegor, och daer rader ingen annan aen
jag. Men lat oss i alla fall vara kloka, om vi ocksa inte besitta
Ulvungarnas hoega vett. Tag raett pa hans kaepp, som ligger kvar vid
Freyjabilden, och saett den oever stalldoerren. Vem vet, om den inte kan
skydda mot eld och tjuvar. Och ga nu till stugan, Ingevald. I vran, som
aer till vaenster om farfallan, har jag tjaellat at dig och kvinnan med
stolpar och faellar. Det ser ut som ett graharigt finntaelt, och daer inne
far du det varmt till vintern. Jag har ocksa satt ett nytt las foer
stugdoerren, sa att du kan staenga den utifran, till dess du far henne
spak och trivsam.

Han aegnade icke Soldis en blick, utan laet sonen ostoerd fa baera in henne
i stugan. Sedan staellde han sig ater i grinden. Han raeknade noga
traelarna, som kommo tillbaka fran den nattliga striden, sa att han
skulle vara viss, att ingen felades. Nagra av dem bloedde i ansiktet och
han tvaettade sjaelv deras sar och foerband dem med jord. Han synade ocksa
noga alla hal i deras vadmal och visade, hur de baest skulle kunna laga
dem. Bryten fick stort beroem foer sin radiga straenghet mot sonen, och naer
allt var i ordning, bjoed Folke Filbyter de uttroettade pa en god och
riklig dagvard med mycket mungott.

--Kanske var det baest som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv
Ulvsson pa likbaenken. Men efter detta ha vi mycket ont att vaenta. Ulv
Ulvsson aer inte en sa enfaldig man, att han moedar sig att ga till tinget
och kaera mot mig. Har jag aennu inte haft tid att rida till tingsstaellet,
far jag det aennu mindre haedanefter. Daeremot maste vi betaenka, att hans
soener aero djaerva och stormodiga, men det aer ont om folk i hans gard, och
hans traelar aero inte vana att skoeta vapen. Daerfoer droejer det nog om
innan de fa rustat, och vi kunna hinna att befaesta oss. De av er, som
foersta smidets konst, skola nu raskt elda pa i smedjan. De andra skola
taga ut haestarna och alla vara vagnar och kaelkar, fast det aer sommar,
och haemta sten ur skogen. Nagot berg finns haer inte i naerheten, men
framme vid akern ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjaellerbo,
daerfoer att de daer gjort en inhaegnad at getterna. En god kaella finns daer
ocksa, som aer prisad foer sitt rena vatten och sin maenniskovaenliga
vattenande. Daer skola vi i hast laegga upp en rundel av stenar och brate,
sa att vi ha en tillflykt, om det gar sa illa, att vi oeverfallas och
inte kunna halla sjaelva stugan. Jag hade taenkt att fa sitta haer i ro med
mina plogar och spadar, men fortare aen jag aennu foer nagra dagar sedan
kunde droemma, har ovaedersmolnet stigit upp. Nu finns inte laengre nagon
atervaeg, och moeter jag Ulv Ulvsson, sa draeper jag honom.

Uppfriskade genom den starka maltiden och noejda med hans vaknande lust
att vaerna om gardens heder, skyndade sig alla att beredvilligare aen
nagonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det pa Folketuna
och kaelkarna gnisslade i ljungen, naer de slaepade fram de tunga stenarna.
Sot och gnistor sprutade ur halet pa smedjans torvtak, och Folke
Filbyter satt sjaelv pa den sotiga kubben bredvid staedet. Hans gamla
ringbrynja blev upprullad och rengjord fran rost, och han laet foerfaerdiga
en hjaelm av alldeles saerskilt slag. Han letade fram en av de vanliga sma
och kupiga hjaelmarna, som lago i vapenskaemman, men runt omkring laet han
saetta braetten, som foervandlade den till en sorts kittelhatt. En enda
gang i sitt liv hade han sett en sadan jaernhatt pa en ensam kaempe under
en stormning vid Danelagen och maerkt, att den gav gott skydd mot allt,
som foell, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den
missprydande och tung och ville knappt sla fast nitarna, men han tvang
dem att fortsaetta med arbetet.

Troett av nattvaket och dagens manga ovanliga bestyr saenkte han smaningom
hakan mot broestet och somnade, som han satt pa kubben. Aennu i droemmen
sag han smederna vaenda hjaelmen oever staedet och hamra pa nitarna.

Han droemde att han satt i de underjordiska verkstaederna, daer Muspelhems
sotiga vaesen lupo kring med sina gloedgade jaernstycken utan att kaenna
nagon sveda fran gnistorna, som hundravis faeste sig pa de hariga och
krokiga benen. De skuro taender och straeckte gloedjaernen mot doerren,
liksom vaentade de daerifran ett besoek av allt, vad de mest hatade och
skydde. Daerute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden.
Det kunde icke vara nagra andra aen asagudarna, som Jorgrimme hade
beraettat om och som aennu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i
gnistregnet, stor och rund och med sa breda och glesa taender, att de
liknade aeppelbitar instuckna under laepparna.--Daer ga de och leta,
viskade hon och haengde sig oever hans axel, sa att det klingade och
spelade i broestsmyckena, och ingenting maerka de! Det froe, som de soeka
efter, har jag nu redan satt i livgivande och vaextkraftig jord.

Han vacklade under den skoena gudinnans tyngd och grep henne om armen.
Aldrig hade han kaent en arm sa len och glatt och aenda sa jaernhard. Just
som han fattade om den, blossade ett sken upp ur aessjan och stack honom
vaeckande i oegonen.

--Aer det sa ni skoeta er syssla? sade han till smederna. Om jag foer en
kort stund slumrar till i en meningsloes droem, genast halla ni upp att
arbeta. Aenda aer hjaelmen langt ifran faerdig, och vad det lider ha vi
kvaell.

--Ja, svarade smederna och stoedde sig mot sina slaeggor. Du straeckte ut
handen och grep tvaers oever staedet. Ville du kanske, att vi skulle ha
slagit till?




7.


Under den tid, som nu foeljde, blev Soldis ej ofta sedd utanfoer stugan.
Ingen hoerde henne nagonsin tala ett vaenligt ord varken med husbondfolket
eller traelarna. Vid minsta ljud om natten stod hon uppraett pa golvet och
lyddes. Aenda till morgonen kunde hon ibland sta pa det saettet, vitare aen
en lilja och oroerlig som en spjutjungfru pa en vaeggbonad. Alltid lyddes
hon at skogen till, ty daerifran vaentade hon att foerst fa hoera broedernas
haestar.

Ingevald vaktade henne och satt inne i tjaellet mellan de nedhaengande
faellarna. Han blygdes infoer traelarna att ej kunna taemja henne. Sa ofta
nagon hoerde pa, latsades han grym och befallande och gav sig till att
bade hota och skymfa henne. Eller ocksa staellde han sig, som om allt
blivit vael mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men naer de
andra sovo, kroep han fram till henne oever golvet och tiggde om kaerlek
och kysste hennes kjortel och boejde sig ned framfoer henne i halmen, som
hade han bara begaert, att hon skulle trampa pa honom. Mitt i sin olycka
fylldes han ocksa av svindlande lycka och det spelade och sjoeng i hans
stackars roloesa hjaerta. Han levde i en yra av glaedje och foertvivlan.
Kaerleken slet undan foerlaten fran vaerlden, sa att vaerlden kom honom
naermre, aenda till dess han speglade henne som en sjoe. Saker, som foerut
varit honom likgiltiga eller solklara, foervandlades till fragor. Han
boerjade grubbla pa liv och doed och gott och ont. Vaerldstraedets eviga
brusande, som endast hoeres av grubblare och foeraelskade, floeg genom hans
tankar och lyfte dem i hoejden som oernar och duvor. Det fanns ingenting
aedelt och stort, som han icke skulle velat utfoera, endast daerfoer, att
det foer honom fatt en tjusning, som han foerr ej vetat nagot om. Han
droemde om asynjornas hoega skoenhet och om Jesu moder. Deras ljusglaensande
vaesen staellde sig mellan hans ord, sa att han knappt laengre kunde tala
om det vardagliga och obetydliga. Angern oever brudrovet drunknade i en
kaensla av, att det var en stolt och ofoervaegen bragd. Fast han satt hela
natten utan en blund och vaktade Soldis, naer hon stod pa golvet och
lyddes, sag han blint pa den bittra verkligheten och trodde, att han
endast satt sa foer att beundra henne och taenka sina lyckliga tankar. Om
morgonen, da Tova begynte sucka i farfallan och traelarna samlades foer
att karda gloeden ur askan, reste han sig hastigt.

--Soldis, Soldis! kunde han da ibland saega. Dellings dvaerg sjunger nu
fran Breidablik i morgonrodnaden sin haelsningssang till vaerlden. Gott
maste du ha sovit, som redan aer vaken. Skall jag foelja dig till kaellan,
att du far tva dig och sitta i graeset och binda oenskekransar? Eller
skall jag foera dig till hagen, daer trettio haestar sta i flock och
stoedja sina huvud pa varandras halsar? Daer skall jag lyfta upp dig pa en
gren i nagon av ekarna. Och jag skall leka foer dig med falarna. De aero
svarast att fanga, ty de sta innerst i flocken hos sina moedrar. Men
varfoer lyss du mer till skogen aen till mig, Soldis? Vet du inte, att
dina broeder ha fa haestar och fa maen? Laenge droejer det om, innan de hinna
att rusta sig. Om det sker, har Folketuna till dess en ringborg med en
jaernport, som kommer att trotsa bade eld och hugg. Och jag laemnar dig
aldrig levande ifran mig.

Hon svarade honom aldrig, men naer det blev full dager, gick hon in i
tjaellet och lade sig ned och somnade.

Pa det saettet gick hela den langa vintern, da golvet naermast omkring
haerden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snoe, som hade fallit genom
vindoegat. Nagon enstaka gang haende det, att han tog henne med ut i
slaeden, men da hade han alltid ett svaerd hos sig under vargfaellen. Och
sa snart skogen blev taetare omkring dem, vaende han genast och koerde hem.

En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gaende genom skogen. Koelden
hade nupit henne i kinderna och hon var roedblommig och vit. Ingen kunde
foersta, hur hon hade hittat den langa vaegen, men folket naendes icke goera
henne nagot ont utan ledde in henne i salen. Naer hon fick se Soldis,
begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men
Ingevald gissade, att hon kom med nagot budskap, och staellde sig taett
bredvid dem.

--Nog maerker jag, att du aer oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag aer
lycklig att fa se dig igen!

Soldis proevade, hur hon skulle kunna laegga sina ord nog klokt foer att fa
veta nagot, och slutligen fragade hon:

--Broederna ha vael fatt manga nya haestar sedan sist?

--Nej, nej, syster, broederna ha inte fatt nagra nya haestar, svarade den
lilla.

--Da har vael far i staellet koept sa manga fler nya traelar?

--Nej, han har inte koept nagra traelar. Han har bara de gamla. Och aeldre
och aeldre bli de foer var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal
han var? Nu kan han knappt ga laengre. Det aer vinterkylan, som han inte
tal. Och Anne, den gode och trogne Anne, han har gjort sig illa i
handen. Det var med yxan han hoegg sig, naer han skulle spaenta stickor.
Radsnaella aer nog den duktigaste att arbeta. Far har sa gamla traelar, men
de ha ju alltid varit pa garden och han trivs baest med dem, saeger han.

Soldis blev villradig.

--Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstar en liten
odalmoe. Men saeg nu, var det far, som skickade dig hit?

--Far visste inte, att jag gick.

--Barn, har du utan fars lov gatt den langa och farliga vaegen?

--Ja, far var ute och jagade.

--Na, far visste ingenting.

Ingevald skrattade till.

--Nej, far visste ingenting, foell han in, men broederna, broederna?

Flickan blev raedd och steg litet at sidan.

--Varfoer tala ni bada sa hart till mig, naer jag bara kommer foer att fa
traeffa dig, syster?

Han grep henne haeftigt om armbagarna och skakade henne.

--Saeg du genast sanningen, att det var broederna, som skickade dig!

Hon begynte grata och han maste slaeppa henne igen.

--Jag far ingenting saega, snyftade hon och kroep intill vaeggen.

--Foersta mig nu, Ulva, sade Soldis. Det aer baettre, att du foerrader allt
foer oss bada haer, sa att jag atminstone far veta nagot, aen att jag
ingenting far veta. Du ser sjaelv, att ohoerda av andra fa vi aenda inte
talas vid... Komma aldrig mina broeder foer att haemta mig?

--Haemta dig?

--Ja, vad sade broederna till varann den natten, da jag blev bortroevad?

--Da sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortfoerd mot din
vilja. Daerom har aldrig nagon talat med mig. Jag trodde det var skick,
att en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.

Soldis bleknade och kysste den lilla pa pannan.

--Aer jag da alldeles gloemd nu i min faders gard?

--Nej, nej, syster. Far och broederna tala inte om annat aen om dig, naer
de sitta vid elden och sloejda. De saega, att foer dem finns det inte nagot
annat aen du i hela vaerlden. Och de ha letat fram dina gamla klaeder och
lagt dem i kistan, som star i skaemman. Jag har nog maerkt, hur ibland den
ena och ibland den andra smyger sig dit in, naer han tror, att ingen ser
det. Och jag har nog foersoekt att smyga mig efter, men da har alltid
doerren varit staengd inifran.

--Och det var broederna, som skickade dig hit?

--De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig
skulle ingen goera nagot illa. Foer saekerhetens skull togo de av mig allt,
som var av silver.

--Och ingenting skulle du saega mig, Ulva?

--Jo, tre ord skulle jag saega dig. Talamod, talamod, talamod!

Soldis blev stel och rak och aennu blekare. Hennes blick gick bort oever
den lillas huvud utan att se.

--Oeverbringa da till broederna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men
sedan blev hennes roest hard. Haelsa dem, att jag aer en lycklig odalkona
pa det rika Folketuna, gift med en aedel och frejdad bondeson.

Ingevalds uppjagade sinnesstaemning, som bestaendigt vaegde mellan oemhet
och segertoerst, rustade honom med fin hoersel. Han foerstod till fullo det
trotsiga hanet i hennes svar, men han maerkte ocksa mycket vael den
foertvivlade hjaelploeshet, som orden voro aemnade att skyla--eller att
blotta, allt efter hur man tog dem. Han kaende, att trotset denna gang
icke heller gaellde honom enbart utan ocksa broederna. Han njoet med en
svindlande glaedje av vad hon hade sagt och upprepade det tva ganger foer
den lilla, sa att hon icke skulle gloemma nagot. Sedan tog han henne om
handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon graet aennu, fast tyst.
Foervirrad sag hon sig omkring utan att dock laengre vaga taenka pa att
springa tillbaka foer att en sista gang sla armarna om den straenga
systern.

Naer han kom ut, tillsade han tva av traelarna att haemta sina yxor och
foelja med upp pa skogen. Da de hade gatt ett stycke, fingo de syn pa tva
av Ulvssoenernas traelar, som stodo och vaentade, ocksa bevaepnade med yxor.
Han slaeppte da flickan och bad henne aterigen att inte gloemma Soldis'
svar. Sedan vaende han om hem med sina foeljeslagare utan att naerma sig de
bevaepnade maennen fran fiendegarden.

Han undrade mycket, vad Ulvssoenerna hade menat med den trefalt upprepade
haelsningen: talamod. Han taenkte sedan ofta pa den, stundvis med oekat
lugn men aennu oftare med obestaemd och vaexande oro.

Han sag, att Soldis fran den stunden vissnade bort och aldrig mer steg
upp om naetterna foer att lyssna. Pa foersoek gick han ibland ut mitt i
natten och laemnade stugdoerren oeppen efter sig. Sa laenge han kunde
uthaerda koelden, hoell han sig goemd bakom stallgaveln, men det haende
aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till doerren. Naer han
kom tillbaka, lag hon och sov likgiltigt och tungt. Andra naetter, naer
han hoerde, att hon var vaken, latsades han sjaelv sova foer att baettre
kunna speja pa henne. Med skinnfaellen uppdragen aenda under oegonen lag
han och sag, hur manskenet, som floet ned genom vindoegat, darrade av
frostglitter. Eller ocksa foerdrev han tiden med att foersoeka igenkaenna
traelarna pa deras olika snarkningar. Bestaendigt lag hon dock kvar lika
stilla pa sin plats med ryggen vaend mot honom utan att laengre tyckas
taenka pa nagon flykt eller hjaelp.

Smaningom led da vintern mot sitt slut, och det somrade pa nytt oever aeng
och aker. Lycklig och aenda fraemmande satt han bredvid henne, da hon
slutligen foedde honom en son.

Gamla Tova, som var gardens jordemoder, bar ut barnet pa tunet till
Folke Filbyter. Han satt pa stenen och vilade sig efter arbetet. Hon
lade gossen splitt naken framfoer honom pa de gula blommorna.

--Soldis har nu foett oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig,
husbonde, att bestaemma om jag skall saetta ut det i oedemarken eller laemna
igen det till modern. Vill du hoera pa oss traelar, sa saega vi: lat det
leva. Matte en god fylgia taga sig an den spaede. Haer ha inte foetts manga
barn pa din gard. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och pa manga langa
ar har du ingenting foersport om dina aeldre soener. Foerr ibland hoerde jag
dem viska med varann under naetterna, och jag vet, att haer kaende de
aldrig nagon raett trevnad. Ungdomen laengtar efter aeventyr och dad.
Toerhaenda ha de sa faest sig vid sitt skepp och det fria havet, att de
aldrig vaenda tillbaka. Kanske ha de som manga andra vikingar tagit sig
borg och mark i andra land. Kanske aero de redan fallna.

Hennes hjaerta bultade hart, under det hon foersoekte att laegga sina
slaepande ord sa vackert och frestande, som hon kunde. Och aennu
aengsligare blev hon till mods, da husbonden icke genast svarade henne
utan tycktes falla i tankar.

--Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kaende sig varsamt
foer, men vi traelar veta, att du i grunden aer en god husbonde.

Han sag upp.

--Varfoer voro inte mina soener foernoejsamma som jag? Kunna ett par
uppraetta timmertraen skaenka heder at en gard, bara daerfoer att de kallas
hoegsaetesstolpar? Varfoer maste allt haer vara som hos andra? Varfoer skall
allt vara lika? Varfoer far inte maenniskan leva, som hon vill? Sover jag
saemre i min halm aen Ulv Ulvsson i sin lucksaeng? Nej, nej, det vilda
Folketuna skall foerbli, som det aer. Alla buskar kunna inte baera kvalmiga
nypon. Det talas mycket ont om oss, och manga ihjaelslagna vaegfarare
ligga i kaerret. Ingenting angrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta
barn skraemma ni mig.

Hon vinkade pa de andra traelarna, foer att de ocksa skulle komma till och
allesamman hjaelpa henne att bedja. De staellde fran sig sina verktyg och
redskap och kommo langsamt, en efter en, aenda till dess det var en taet
ring omkring honom. De kaende med sig, att av allt, som hittills skett
pa Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de
heliga akrarna och de sjaelva, allt skulle ju en dag tillfalla detta
nyskapade vaesen, om det fick behalla livet som en nadeskaenk.

Naer hon sag hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt
och myndighet som jordemoder.

--Det aer sedvaenja, sade hon, fast i boerjan aennu litet darrande pa
roesten, att jordemodern skall bedja foer barnet. Daerfoer far du ha talamod
med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi traelar ha aennu inte gloemt
de skymfliga foerebraelser, som vi en gang hoerde haer i stugan fran Ulv
Ulvssons mun. Nu har haer foetts ett barn, som aer av ditt blod och hans
blod. Och du skulle inte lata det leva, bara daerfoer att han aer din
vaerste ovaen? Lat gossen vaexa och en dag halla styret pa storplogen. Lat
honom da rida till tingsstaden och staella sig framfoer den stoersta stenen
i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och fran den skall han
tala foer oss till de andra odalmaennen, sa att det kommer heder och
anseende oever oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget oega, husbonde,
aen att baera bort gossen.

Hon kaende sig redan halvt segerviss, ty runt om hoerde hon de andra
traelarnas hoegljudda bifall. Hon tyckte sig maerka, att husbonden ljusnade
och var naermre hennes egna tankar, aen han aennu ville visa. Han sag hela
tiden ned pa barnet, och efter aennu en stunds besinnande sade han:

--Foerr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gatt in i
doedssoemnen, men Ulvssoenerna laera varken ha gloemt mansskadan eller rovet.
Till sist komma de, och kunna de, taga de nog ocksa med sig barnet. Hur
har haer inte pa mindre aen ett ar vuxit olycka och missaemja ur intet! Jag
har ingenting annat att foerlita mig pa aen mina egna livsar, som aero
hastiga och korta, och pa er, traelar. Foer foersta gangen behoever jag
maenniskohjaelp. Jag har klaett och foett er som mig sjaelv. Min vadmal och
min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fatt sova och vila, och
jag har varit man om att lata er leka och foerlusta er. Kunna ni nu ocksa
vaka och vakta och vid foersta hovtramp sta faerdiga med yxorna framfoer
grinden?

--Det lova vi dig vid Frey den gode! Och nagot kan du vael ocksa lita pa
stigmaennen, ropade genast alla traelarna.

Utan att vaenta ett oegonblick laengre, skyndade sig genast Tova, sa pass
hennes stela ben foermadde, att begagna sig av den ljusnade staemningen.
Hon haemtade en skal med vatten och broet av en nyss utslagen loevkvist och
raeckte den at husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans knae.

Han namnfaeste da gossen genom att doppa loevkvisten i vattnet och rita
Tors hammarsmaerke pa hans panna och pa hans broest. Foer att visa honom en
saerskild heder, kallade han honom Folke efter sig sjaelv och upprepade
daerefter fem olika ganger namnet.

--Laegg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden ga
vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder sa och
efter det aer Tors dag.

Ingevald satt kvar inne i tjaellet hos Soldis utan att blanda sig bland
foerebedjarna. Men naer han fick se Tova komma igen med barnet, glaenste
hans oegon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha faergats av
glaedje, da han stack ut huvudet mellan de haengande faellarna. Lika
hastigt oeverfors det dock av en tungsint troetthet, och han viskade:

--Soldis har legat i en tyst och lang soemn och hon andas sa sakta, att
jag knappt laengre kan hoera det. Soldis, Soldis, aennu har du inte
foerlatit mig! Varfoer gar du ifran mig just nu?

Tova lade barnet ned till modern, men ingenting foermadde att vaecka
henne. Da begynte den omtaenksamma och mangfoerfarna traelkvinnan att leta
bland allt gammalt brate innerst i tjaellet. Slutligen hittade hon det
horn, som Ingevald hade tagit fran Jorgrimme i hans hoeg. Daerom visste
hon ingenting och gjorde heller inga fragor. Myndigt och bestaemt satte
hon gossen i sitt knae och laerde honom att dia tjurhornet, sedan hon
fyllt det med ljum mjoelk och ryckt traepluggen ur den genomborrade
spetsen. Annars var det tyst och stilla i rummet. I kitteln, som haengde
pa kedjor oever elden, kokade nagra haelsogivande oerter, roeken slog in, sa
att det var svart att se, och svalorna ilade fram och ater under
takasen.

--Jag fruktar, att mina oerter bli till ingen nytta, sade hon sakta till
Ingevald. Ga ut pa tunet och bind doedskransen at din aelskade!

Redan om kvaellen hade Soldis upphoert att leva. Hela natten flammade en
vaeldig eld pa haerden foer att med sina slickande tungor vaerja huset mot
onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjaellet, och
kaerleksruset hoell aennu hans sjael sa hoegt oever jorden, att hans tankar
fortsatte att tindra och glindra som en hel stjaernhimmel. Olyckan
plagade honom icke utan blev en vemodig saellhet, och han fortsatte att
tala till Soldis och framstaellde de mest noggranna och vetgiriga fragor
om livet och doeden, fast han aldrig fick nagot svar. Traelarna kommo
ibland fram och glaentade pa faellarna foer att fa se pa henne. Naer de
hoerde hans foer dem nya och fraemmande fragor, sade de till varann:

--Han kommer sjaelv att ga under pa detta. Sa aer det med alla av
dvaergfolket. Naer de en gang fa tycke foer nagot, kunna de inte laengre
sluta. Och naer de boerja att grubbla och fraga, brister deras sjael soender
och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.

Naesta dag broeto de tva stockar ur stugvaeggen, sa att de kunde lyfta ut
Soldis utan att behoeva foera henne genom den doerr, som var de levandes.
Foer foersta gangen bar hon krans pa huvudet och brudelin, och hon blev
uppsatt pa samma gangare, som Ingevald hade ridit, da han haemtade henne
till garden. Han hoell henne i ena handen och bryten hoell henne i den
andra, och pa det saettet foerde de den tysta ryttarinnan till en oeppen
plats i ekskogen alldeles framfoer Jesu moders skurdtempel. Daer var
redan torr ved upplagd i en trang rundel med en ingang pa ena sidan. De
tvungo haesten att stryka baklaenges in i rundeln och satte sedan igen
ingangen med ved aenda upp under betslet. Daerefter gav bryten haesten ett
hammarslag i pannan, sa att han stupade pa knae, men veden stoedde det
draepta djuret pa alla sidor, sa att det icke kunde falla. Daerfoer satt
Soldis alltjaemt lika uppraett i sadeln. Ingevald straeckte sig oever veden
och hoell henne aennu sa fast i handen, som om han aldrig ville slaeppa
henne. Och hela tiden fortsatte han med sina fragor.

--Aer du da in i det sista sa hard och stolt, att du inte vill svara mig?
Vad ser du nu? Du sitter hoegt, sa att du boer se langt, om det ocksa aer
aldrig sa trangt omkring dig av gubbar och kvinnor och barn, som var
stund samlas utanfoer Hels port? Soldis, du kommer till haest som en
skoeldmoe. Har nyckeln redan vridits om? Aer det moerkret, som vallar att du
ingenting ser och daerfoer ingenting har att svara mig? Aer det vinet av
heiptornas toerngissel, som foerfaerar dig? Du har ingenting att frukta,
Soldis. Saett dig trygg pa baenken vid Urds tingsstad och vaenta dina
domare. Har du ocksa inga malrunor att vaerja dig med, sa har jag i natt
inlaert din goda fylgia allt vad hon skall saega. Eller gar du redan bland
honungsblommorna pa glaedjestigen och later mina fragor flyga foerbi likt
sma svarta flugor, som ingen bryr sig om att fanga? Om du bara svarade
mig foer en enda gang med ett aldrig sa sakta viskande, skulle jag veta
nagot. Nu maste jag sjaelv svara mig pa alla mina fragor, och du anar
inte vad jag svarar. Jesu moders belaete sitter inte tystare under sitt
naevertak aen du pa din oroerliga gangare. Kommen hit, traelar, och hjaelpen
mig att fraga! Och kom ut, husbonde och far, och gaeckas med gudarna, som
du foeraktar! De ha ranat i din gard.

Traelarna ville icke hoera pa honom, och slutligen foermadde de honom att
slaeppa hennes hand och slunga facklan i balet. Ett fat med signat mjoed
blev utlyft i graeset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras
smaerta. Kvinnorna skakade ut sitt har och klagade med langa drillande
jaemmerrop. Tova sprang fram aenda till elden och kastade tva taerningar
till den doeda.

--Tiden kan bli dig lang, husmoder, ropade hon. Med taerningarna kan du
foerkorta en dyster stund. De aero skurna av aedel elefanttand, husmoder,
och de voro det enda jag hade kvar fran min ungdom.

Da begynte de andra springa aenda in i lagorna med olika gavor, och
smaertan skiftade om i vrede.

--Haer har du nal och trad och vax, ropade de om varann och skakade den
doeda i armen foer att goera sig hoerda. Hur skulle du annars kunna hjaelpa
dig, naer dina klaeder ga soender? Dina naglar aero klippta, och vi ha
omsorgsfullt tvatt dig och kammat ditt har. Haer har du helskor, som
skydda dina foetter mot toernet i moerkdalen. Haer har du en stekpanna att
laga din mat i och en taend tranlampa att lysa dig med. Visa dem foer
dina domare, sa att de ma se att vi hedra dig som en lagkoept odalkona,
fast du knappt var mer aen en fange. Och fraga dem, fraga dem fran oss
traelar, om de ha gloemt Valands ed! Spoerj dem, om de hoerde Ivaldesonens
ed, att naer han hade foergjort bade deras guldsalar och dem sjaelva, skall
ingen trael mera finnas pa jorden!

Upptaend av mjoedet och den allmaenna yran, daer ingen laengre kunde skilja
mellan sorg och haemndbegaer, knaeppte Ingevald slutligen de stora
silverringarna ur sina oeron och traengde sig in under lagorna.

--Daer har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det aer finnkvinnans
arv. Hall fram det infoer de isskaeggiga i domaresaetet. Beraetta dem, att
Mimer var naervarande ocksa naer dvaergarna skapades av Ymers lemmar. Haeng
ringarna om Freyjas oeron och haelsa henne, att naer jag red bort foer att
haemta dig, blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som raeddade din
faders liv. Det var Jesu moder, som halp mig fran att bli baneman.

Roeken fran balet, daer Ulv Ulvssons mest aelskade dotter foerbrann,
vaeltrade sitt tunga moln oever garden och aenda in i stugan. Daer satt
Folke Filbyter alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis
nagon sista gaerd av aktning. Daeremot hade han befallt, att det icke
skulle snalas med mjoedet. Det droejde daerfoer laenge om, innan gravoelet
blev drucket och askan satt i jorden.

Till sist kom en knaesvag och vacklande flock i doerren och skrattet
ekade genom huset. Mjoedet stod aenda upp i oegonen och rann ut oever
kinderna, och traelarna omfamnades och kysstes, under det att de
fortfarande utstoette sina drillande jaemmerrop. Men de flesta sysselsatte
sig med att uppfinna allt mer foernaermande och oanstaendiga beskyllningar,
som Soldis skulle frambaera till asagudarna och saerskilt till asynjorna.
De skreko varann i ansiktet, kastade haenderna upp i luften och togo
varann om livet och hoppade pa staellet i en sorts dans.

Ingevald syntes ej till, men traelarna funno det riktigt och sjaelvklart,
att Folke Filbyter fran nu tog sig an barnet med samma faderliga
omtanke, som han foerut vardat sig om dem. Det var dock blod av hans blod
och ben av hans ben, och det foervanade dem icke det minsta, att den
forne sjoekonungen satt och svaengde pa haengvaggan som en kvinna. Men heta
och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De staellde sig daerfoer
omkring honom och kroekte knaena under nya skratt, naer de sago, hur pass
ovant han aennu skoette sitt goeromal. Orolig att Ulvssoenerna just den
dagen kunde taenka pa ett oeverfall, hade han brynjan pa sig och ett kort
saxsvaerd vid sidan. Pa baenken bredvid honom lag den vaeldiga
kittelhatten, som aennu var silverblank kring nitarna.

Traelkvinnorna trodde, att han ville skraemma barnet, naer han lutade sig
oever skinnpasen. Sa trumpet var hans stora ansikte och sa klumpigt och
tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun foer att lugna
honom. Och naer han skulle rycka tappen ur spetsen pa tjurhornet,
brukade han en styrka, som hade det gaellt att slita pilen ur ett
aelghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hoert liknande
vaggvisor, ty husbonden sjoeng det enda han kunde. Det var moerka
stridssanger, som han hoert vikingarna staemma upp i vindstilla naetter,
naer de sutto vid arorna och ljusen pa Franklands kuster blinkade lika
avlaegsna och sma som stjaernorna.

Vid sadana sanger var det Folke Ingevaldsson soevdes till sina foersta
droemmar och soeg den starka och gula mjoelken ur spetsen pa ett tjurhorn.




8.


Gossen laerde sig att icke frukta farfadern och hans tunghaenta lek, och
det blev en sadan vaenskap mellan dem, att den var laett att se.

Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig
funnits till. Han visade traelkvinnorna, att gossen hade ett litet
stjaernuddigt foedelsemaerke inne i vaenstra handen, och de trodde, att det
var ett gott tecken. Naer vaedret var soligt, knoet han in honom i
skinnpasen och tog honom med sig pa akern, och varken natt eller dag
voro de skilda. Daer den ena var, daer var ocksa den andra. Hoerdes
barnskrik, kunde man ocksa vara saeker att lite efterat fa hoera den djupa
mansroesten, som laet liksom naer nagon talar i en tunna. Traelarna kallade
dem "de bada vaennerna". Foer vart klippstycke, som vaeltrades uppfoer
kullen till ringmuren, foer var pilspets, som smiddes, kaende de, att
nykomlingen numera var den viktigaste personen pa garden och att allt
ytterst avsag hans saekerhet. De vande sig att tala om honom som om en i
minsta skrymsle naervarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade
begynt med honom. Det var som skulle den lille i haengvaggan under den
sotiga bjaelken redan ha flaektat bort nagot av den skam, som haengde oever
det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke
med en god traels omutliga trohet skulle ha offrat livet foer honom.

Med Ingevald talade fadern lika litet som foerr. Ingevald hade ingenting
att skoeta och ingenting att bestaemma oever. Till skogen vagade han sig ej
laengre utan en livvakt av vaepnade traelar, och infoer barnet kaende han sig
underligt blyg och foersagd. Han gick alltid tyst foerbi haengvaggan, ofta
med en lang kroek utefter vaeggen. Sedan lade han sig bortvaend i vran
innanfoer faellarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade
askan oever gloeden pa haerden foer att bevara elden, foersoekte han ocksa att
raedda de sista gloeden i sitt hjaerta genom att var kvaell goemma dem under
de manga bittra minnena. Men da slog lagan i staellet raett upp mot
himlen, och den hade fatt en aennu djupare faerg aen kaerleksrusets.
Slutligen blev han naestan bestaendigt liggande i en sloe dvala. Traelarna
stucko in huvudet och ruskade pa honom, och oever honom haengde de en
mistel, som de letat raett pa hoegt uppe i en ek.--Men den kan nog inte
bota dig laengre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle fa helsot.

En klar solskensdag skulle storplogen saettas i akern. Ingen annan aen
husbonden fick halla styret, och foer foersta gangen besloet han att en
kort stund skilja sig fran gossen. Han laet saetta ut vakter kring garden
och skickade upp spejare i traedtopparna med straenga tillsaegelser att
noga akta pa allt, som haende.

Aennu satt han med barnet i sitt knae och hade svart att komma sig foer
att ga, men slutligen reste han sig, ty vakterna boerjade ropa. Litet
efterat bultade det ocksa pa doerrstolpen. Det var gamle Jakob, och han
skyndade sig in i stugan med sin vanliga bradska och ett langt steg oever
troeskeln.

--En god salus oenskar jag er, kaera vaenner, haelsade han. Jag har sa ofta
laengtat efter att aennu en gang fa traeffa er. Men vad har skett min unge
broder, att han ligger sa slocknad? Aenda hit kan jag se hans troetta
ansikte mellan faellarna. Nu foerstar jag, att jag kommer i raett stund,
och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.

--Din herre gjorde baettre i att halla dig till arbete aen att jaemt lata
dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.

Det foertroet honom, att gossen begynte strida med armarna liksom foer att
bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i haengvaggan och knoet
hart igen skinnremmarna om honom aenda upp under hakan.

--Du pastar att du kommer i raett stund, mullrade han under tiden. Det aer
kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna laesa oever
sjukdomar. Saett dig daerfoer hos Ingevald, om ditt eget liv aer dig kaert,
och goer vad du kan, medan jag skoeter storplogen. Sedan kommer jag
tillbaka, och star han da helbraegda pa sina foetter, skall nad fa ga foer
raett. Annars toer du veta, att vi ha litet otalt med varann, vi tva.
Foersoek bara inte att slippa undan. Jag har vaktare ute pa alla sidor
och jag skall skicka ett par goda pilbagar till de maen, som jag goemt
uppe i ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och daerfoer kaenner
du kanske din rygg saekrare aen sist. Men din gamla stav aer inte langt
borta. Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter oever stalldoerren.

--Skoet din plog, far, i det vackra hoestvaedret, svarade Jakob och gick
bort och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog skoeta saret pa det sjuka
hjaertat.

Folke Filbyter tog da traelarna med sig ut pa akern och den lille i
haengvaggan somnade genast gott mitt i solskenet fran takoeppningen.

--Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifran fick du kraften
att foerlata mig, naer jag slog dig? Daerpa har jag grubblat manga naetter.
I droemmen har jag sa ofta sett dig komma tillbaka, att det bara
foerundrat mig, att du inte kommit foerr. Och naer jag droemde om dig,
alltid hade du brattom, alltid gick du mycket fort och sag stadigt
framat. Jag var raedd, att du inte skulle ha nagon tid foer mig. Jag var
sa aengslig, att du bara skulle trycka din mun mot min panna som da sist
och sedan boerja ga igen. Vad aer jag foer dig? En ond maenniska, som du
foerlatit. Inte ens traelarna akta mig stort, orask och svag som jag varit
i alla mina dagar. De ha hallit mig foer saemre aen de sjaelva, fast jag var
gardsbondens son. Nog ma jag spoerja, varfoer jag blev foedd. Lat mig fa
kyssa dig, men oedmjukt pa haenderna, ty jag aer traelaboren, och min far
aer mer stigman aen bonde och en skam foer bygden aer mitt hem,

--Det vilda Folketuna aer en nysadd aker, svarade Jakob, och vad som daer
till sist kommer att vaexa och spira, det kan ingen foerutsaega.

Ingevald hoell fast hans haender. Med ater uppflammande haeftighet
beraettade han om Soldis och hennes doed, om faderns fostbroedralag med Aelg
Klubbehoevding och allt, som hade tilldragit sig pa Folketuna.

--Ack, att du kunde goera mig till en god maenniska, jaemrade han, sa att
jag bleve som en loevsal, daer var sangfagel far kvittra men ingen hoek
letar sig in. Din laera vet jag inte mycket om, och det aer inte heller om
den jag spoerjer. Gudarna aero ju manga, men makten hos din gud aer, att du
sjaelv aer aedel och god. Mycket foermar du, Jakob, men foer min olycka finns
ingen hjaelp. Mindre ryser jag foer mig aen foer allt det, som genom mig
skall komma till vaerlden. Urarva kan ingen goera sig i sin foedelse, och
pa Folketuna vaexer ingen aedel frukt. Jag var goemd bland menigheten den
natten vid domareringen, da du signade alla omkring dig, men jag kaende
att det icke var foer mig du talade. Och inte heller var det foer det
barn, som sover daer borta i solstrimman. Hur moerk och roed skall inte den
strimman bli, innan det kvaellas!

--Du talar som en troett och sjuk, broder, sade Jakob. Alla troetta tala
som du. Daerfoer skulle jag ocksa helst vilja svara dig barnsligt och
stilla, som man talar till troetta och sjuka. Men du vet inte sjaelv, vad
dina ord betyda foer mig. Av all den klagan, som moett mig under mina
vandringar, har ingen mer foerskraeckt mig aen den, som nu langsamt boejt
dig till jorden och som jag fatt hoera fran sa manga, manga. Vi aero
frukter pa onda traed, ha de sagt mig, och foer oss finns daerfoer ingenting
att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade
mig, men heller inte, att det var sant. Broeder aero inte lika broeder och
soener inte lika faeder, ty om de ocksa aero lika i mycket, aero de saellan
det i allt. Just skillnaden kan vara sa uppenbar, att naermsta fraende
ibland blir naermsta ovaen. Mycket aer arv, men haelften aer foervaerv. Luften
och maenniskorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar foer vara
oeron, allt gar in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung maenniska
och lat mig fa varda och skoeta henne, och jag tilltror mig att
ungefaerligen kunna dana den bild, som jag sjaelv bestaemmer. En ung sjael
aer en tom lampa. Den kan vara av daligt gods eller av baesta, men lagans
klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla fran
tjuvkvinnor och drapare! Men sa kan viljan gloedgas och smidas, att
oevermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Sjaelv var jag ett
utsatt barn, som en from praest hittade pa en rishoeg i skogen, och jag
vet ingenting om mina foeraeldrar. Kanske skulle jag blygas och soerja, om
jag traeffade dem, hur syndfull och obetydlig jag aen finner mig sjaelv.
Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag kaenner i min braecklighet,
att jag baer en gnista av en helig vilja, och den baer mig laett framat
som pa vingar. Med foerskraeckelse har jag ocksa laest den heliga
Augustinus om arvsynden, men i staellet att oevertyga mig, kom han mig att
tvivla, och jag har ofta bedroevat broederna i Skara med min irrlaerighet.
Jag aer ju blott ett kyrkans ringa redskap och de aero mycket kunnigare aen
jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller aer
jag nagon spaman, Ingevald, men rimligast maste det vael synas mig, att
din avkomma liksom andras skall besta av bade goda och onda maenniskor.
Om ocksa tio aettlingar av din son ga foerlorade, men bara en enda stiger
som en stjaerna, da foeddes och levde du inte alldeles foergaeves.

--Och nagot sadant skall kunna ske? Det tror du?

--Skaenk mig ditt barn, sa fa vi proeva och rannsaka, vad som aer moejligt
eller omoejligt. Naer sag du att frukten liknade det fula och bleka froe,
som foersvann i jorden? Jag skall goemma gossen foer alla och vara en
oemsint och vakande far foer honom, sa laenge min gode Herre tillstaedjer.

--Du vet, Jakob, att allt vad du begaer av mig, det maste jag giva. Men
har du da ingenting foer mig?

--Daerom fragar du! Liksom laeste jag inte redan klart och tydligt i ditt
hjaerta, vad du innerligast astundar! Har du inte nyss beraettat foer mig
hela ditt liv! Varfoer smoeg du dig till domareringen, daer jag talade,
varfoer stoette du stenguden ned i forsen? Och vad var det foer nytt ljus,
som foell in i dig, naer kaerleksruset med sin anger och sina eldslagor
vael hade fatt dig vaken? Dina tankar ropade endast pa Soldis. Men naer
hon bleknade av och red in i balet, fortsatte de aenda att ropa, fast
allt hoegre och hoegre, utan att du sjaelv knappt maerkte, hur namnet
smaningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu
paklaeder jag dig den vita skjorta, som jag i dag baer i min pase. En
broder radde mig, da jag gick fran Skara, att jag skulle medtaga den,
och sedan dess kaende jag ocksa under hela vaegen, att nagonstaedes vaentade
mig en stor glaedje. Det var langt att ga och jag blev oem om foetterna,
men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt
den gangen jag primsignade traelarna vid domareringen. Jag visste, att de
snart skulle gloemma mig igen och att det aer husboenderna, som haer
bestaemma oever tron. Men nu foerstar jag, att det var foer dig jag talade,
just foer dig, fast jag da var utan kunskap daerom. Ingevald Folkesson,
jag klaeder dig i vita vadum, i doepelsens snoevita skrud, innan du traeder
infoer den, som du laenge hemligt laengtat till.

--Tag mig om livet och hjaelp mig att resa mig, sa att jag far knaefalla,
bad Ingevald. Jag tror pa din gud Vite Krist, daerfoer att han aer
barmhaertig.

Jakob tog fram en liten traeflaska med olja och bestroek honom pa broestet
och mellan axlarna och beklaedde honom sedan med vita vadum. Daerefter
boejde han honom oever krukan, som stod bredvid laegret, och vattenoeste
under boen hans huvud.

Ingevald froes under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen,
och genombaevades daervid av den mest outsaegliga lycka. Han kaende sig svag
och viljeloes men lyft av omhuldande haender i ett sadant hav av ljus, att
han slutligen blev delaktig daerav och fylldes av andras styrka. Roester
talade med honom langt ute fran den vida och okaenda vaerlden. Det
foerefoell honom, att nagra voro myndiga hoevdingars och biskopars, men
andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han
icke laengre var ensam, utan att de aelskade honom och froejdades med
honom, fast de aldrig sett honom eller ens nagonsin skulle fa hoera om
honom. De skulle leva kvar som en samlad haerskara mitt i det oevriga
folket, om han ocksa sjaelv foersvunne i plaga och doed. De delade med sig
av sin styrka, och foer honom var denna kaensla av aentlig ro alldeles ny,
men foer den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och vael bekant
saellskap.

Anande hans tankar boejde han sig daerfoer intill honom och fragade:

--Far jag haelsa broederna och systrarna, var jag gar fram?

--Du far, svarade Ingevald.

Den gamle laeste da oever honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick
han till haengvaggan och doepte barnet. Aennu i sina boener talade han med
samma snabba roest som alltid, icke av likgiltighet eller vanvoerdnad,
utan daerfoer att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika
vael som i hans steg.

--Konung oever maenniskorna, ropade han, herre oever jorden, lat undret
ske! Visa oss, visa hela vart folk, att ingen mer behoever soerja likt
denne, som nu knaeboejer foer din tron. Om ocksa hans avkomma hundra ganger
skulle trampa pa ditt kors, visa oss, att en rengloedgad vilja till sist
kan vaexa ocksa ur det ondas froe och bli till skinande helighet!

Ingevald lag aennu pa knae, och det droejde laenge, innan han hoejde
ansiktet. Roeken fran haerden omvaervde haengvaggan som skyar, och genom
doerren sag han, hur fadern och traelarna arbetade ute pa akern.

--Min fromme vaelgoerare, viskade han. Tiden aer knapp, ty de andra kunna
naer som helst komma tillbaka. Vi maste taenka pa barnet. Haer lider det
ingen noed, det aer sant, och alla vaka oever det. Jag sjaelv var den ende,
som alltid kaende mig fraemmande foer det barnet. Men i Folke Filbyters
gard blir det sin egen olycka. Daerfoer skall du halla ditt loefte, Jakob,
och nu genast taga barnet med dig ur roevarkulan.

--Ingenting oenskar jag hoegre, och jag skall doelja det sa vael foer
vaerlden, att aldrig nagon skall hitta goemstaellet. Nu gar jag till
stallet foer att utvaelja en stark haest.

--Men du far inte ga rakt fram oever gardsvallen, Jakob. Betaenk, att foer
min far finns ingenting i hela livet sa kaert som just det barnet. En
obegriplig gata aer allt omkring oss, Jakob. Vem droemde vael, att han
kunde faesta sig vid en levande varelse! Smyg dig utefter vaeggen, sa att
ingen maerker dig.

--Ack, du vet inte, hur man far tillit och medgang i ett kaerleksvaerv,
svarade Jakob. Det aer svart att misslyckas i ett kaerleksvaerv, min
lycklige broder.

Den gamle gick rakt fram oever gardsvallen, och ingen moette han och ingen
av de arbetande vaende sig om. Ingevald hade aldrig sett dem graeva och
ploeja med oegonen sa fastvuxna vid jorden. Till och med spejarna i traeden
lago framstupa oever ekgrenarna och stirrade endast pa de moerka
akerfarorna.

Stalldoerren gnisslade och Ingevald reste sig skraemd. Han vacklade bort
till haengvaggan, men Jakob gick in i stallet och valde bland haestarna.

Pa den kraftigaste lade han ett taecke och en stadig kloevjesadel och
spaende fast den med en rem. Nagot betsel kunde han icke hitta, utan han
laet haesten behalla grimman och ledde ut honom i det fria. Daer laet han
honom sta och beta och kastade grimskaftet, sa att det slaepade i gruset
mellan hovarna.

Ingevald vaentade vart oegonblick, att haesten skulle gnaegga. Utmattad som
han var, boerjade han darra, naer Jakob kom tillbaka foer att haemta barnet.

--Gossen aer aennu sa spaed, att han suger ur horn, stammade han och lade
tjurhornet mellan fingrarna pa gossen. Det heter Manegarm och det aer
runor pa det, men i dina haender ha de nog ingen ond makt, Jakob. Om du
skakar pa hornet, kan du kaenna, att det aennu aer fyllt med mjoelk. Jag
har tryckt saekert fast bade locket och den traeplugg, som sitter i
spetsen. Foerstar du att skoeta ett barn, Jakob?

--Jag vet inte, vad jag skall svara, men om Folke Filbyter kunde laera
sig det utan att taga nagra rad av andra, far jag vael ocksa foersoeka. Nu
slipper jag att faerdas ensam pa de langa vaegarna.

Han virade in gossen i skinnsaecken och loeste den fran bjaelken.
Oupphoerligt ryckte Ingevald honom i aermen, och med uppbjudande av sina
sista krafter naestan skoet han honom framfoer sig mot doerren.

--Annars har du alltid en sadan bradska, Jakob. Vad goer det, om saecken
inte blir sa vael ihopknuten. Ser du inte, att nu slutar haesten att beta?
Han lyfter huvudet och boerjar klippa med oeronen. Rid fort, fort, foer
mitt barns skull!

--Hur kan du tro, att en sa liten en skulle tala att rida fort! sade den
nye fosterfadern. Nej, langsamt och i gaende fa vi nog vackert leta oss
fram. I dag far jag laera mig talamod, och det kan vara nyttigt. Men jag
skall taga en annan vaeg aen den vanliga, det kan du lita pa. Jag skall
vika av inat ljungen. Daer kan ingen se nagra spar, ifall vi bli
eftersatta. Och visst bli vi eftersatta. Laenge kan det ju knappast toeva,
innan husbonden aer tillbaka. Da blir det en svar stund, Ingevald. Goem
dig undan inne i tjaellet och blunda och bed.

Naer han hade kraengt sig upp oever haestryggen med sin laetta boerda,
borrade han sin blick i den bruna molntapp, som stod framfoer solen.

--Lat undret ske! viskade han med stigande vaerme. Det kan uppenbara sig,
naer timmen aer inne, sa sakta och stilla som en ros oeppnar sig. Fast jag
ingen spaman aer, hoer jag, att en roest svarar mig. Det skall ske, saeger
roesten, om det en gang foeds en aettling av detta gossebarn, som aelskar en
vaxdroppe mer aen en paerla.

Han var sa upptagen av sin boen och sina tankar, att han gloemde att nicka
till avsked at Ingevald. I langsamt gaende red han genom grinden och vek
in under ekarna, och hela tiden styrde han haesten med grimskaftet.

Spejaren i det naermaste traedet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet
plockade baer. Foerst naer Jakob laengesedan var foersvunnen, knoet Folke
Filbyter toemmarna om plogstyret och vaende sig om. En vipa hade hela
tiden under arbetet hoppat framfoer haestarna, och han hade gatt och sett
pa henne och undrat pa hennes mod. Nu var hon bortflugen, och hans
foersta tanke var att lyssna, om ej barnet aennu skrek efter honom inifran
stugan. Visserligen oevertygade han sig om, att allt var tyst, men en
obestaemd oro hade redan smugit sig in i hela hans kropp och han skyndade
sig med korta och bestaemda steg oever gardsvallen. Ploetsligt kom han
ihag, att Jakob var daer och att han skulle bestraffas, ifall han icke
fatt nagon makt oever Ingevald. Han ropade daerfoer till bryten och
traelarna att ocksa komma med.

Haengvaggan var det foersta, som han letade efter med sina oegon redan
langt utanfoer doerren. Men det var skummare daer inne. Icke foerr aen han
hoell om bada doerrstolparna, foerstod han, att han icke sett vilse, utan
att de tva loest slaepande laederrepen under bjaelken voro det enda, som
fanns kvar av gossens baedd. Klaedd i vita vadum lag Ingevald i sitt tjaell
innanfoer skinnfaellarna och liknade med sina slutna oegon och knaeppta
haender mer en doed aen en levande. Om nagon hade staellt sig framfoer
Folketunas husbonde och utfoerligt och med manga ord beraettat honom, vad
som haent, skulle han icke ha foerstatt det klarare. Under sina faerder i
sydliga land hade han sett manga doe i vita vadum, och han visste vad det
betydde. Som i skenet fran en hastigt uppflammande eld sag han framfoer
sig den gamle Jakob med olja och dopvatten och slutligen pa flykt med
barnet i sina armar foer att raedda det at den nya tron. Han gjorde heller
inga fragor och taenkte icke pa att utdela nagra snarradiga befallningar,
utan stund efter stund gick i overksamhet. Han tog ej sin blick fran de
tomma repen. I jordgolvet under dem var aennu en grop, som han sjaelv
trampat upp, da han suttit vid haengvaggan. Den kom honom att taenka pa
ett plundrat rede, och han brast ut i jaemmer. Det var icke grat och det
var inga ord. Det var en klagan, lik den som jaegaren stundom under
naetterna hoer fran avlaegsna lyor och legor i skogarna. Den vaexte och
sjoenk, och ibland blev den kvaevd och stilla. Han begynte ga i ring om
det tomma staellet, tungt och vaggande som en bjoerninna, naer ungarna
blivit stulna. Traelarna kastade fran sig hackor och spadar och saellade
sig till honom foer att dela hans sorg. Det hade aldrig ingatt i deras
foerestaellningar, att Folke Filbyter hade ett hjaerta. Och nu brann det
framfoer dem med en sadan flamma, att deras egna foerkrumpna hjaertan
taendes av lagan! De kaende sig som hans barn, hans enda hjaelpare, ryckte
i hans klaeder och trugade honom med vatten och med mat foer att pa sitt
enfaldiga vis soeka troesta honom. Hans nakna kaempaarmar haengde viljeloesa,
och haenderna, som nyss upphettats av arbetet, blevo kalla och torra.
Aennu naer han hoerde, hur de ledde fram haestarna, foerstod han icke
meningen daermed. De fingo klaeda och rusta honom, hur de tyckte, med
brynjan och saxsvaerdet och den vaeldiga kittelhatten.

Naer han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen pa
honom, spraengde han genast i vaeg, sa fort den lilla lurviga hingsten
foermadde med sin tunga och stoetande boerda. Traelarna foeljde efter honom,
nagra springande, andra till haest, de flesta utan vapen. De hade gloemt
bade ovaenner och moejliga oeverfall och taenkte endast pa att soeka at alla
hall som jakthundar. De traengde sig in i buskar och snar, spredo sig pa
de olika stigarna och gingo fran gard till gard. De skickade ocksa bud
till Aelg Klubbehoevding och hans maen, och hela dagen hoerdes deras lurar
kring traesket. Men all moeda blev lika loenloes, och naer Folke Filbyter
tredje gangen red foerbi skurdtemplen, hoell han in den flaemtande haesten.

Han tillsade traelarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto
upp naevertaken, vaelte omkull stolparna och hoeggo i stycken belaetena,
bade asagudarnas och Jesu moders. Haestarna skrapade med hovarna pa
soenderslagna gudar, och till spillrorna talade han foeraktets ord. De
kommo lika langsamt som fordom, da han pa foerhand taenkte ut vad han
borde saega, men nu floeto de raett fram ur hans sjael, och i sin hoegtidliga
langsamhet ljoedo de som en boen. Om hela vaerlden ocksa hade lyssnat,
skulle han ha talat lika langsamt och sagt alldeles detsamma.

--Om ni foerma att kroeka ett har pa mitt huvud, sade han, varfoer ligga ni
da stilla? Varfoer resa ni er inte till haemnd? I era namn roeva
maenniskorna och doeda utan mod att tillsta, att de goera det av egen lust.
Jag har anropat luft och anga, var gang jag offrat till er. I medgangen
fick jag inte min jord av er och inte min lycka, och i motgangen blir
jag inte hulpen. Ingenting frukta ni sasom maenniskors vittnesboerd. Mitt
korn skall vaexa som foerr och mina traelar skola arbeta som foerr, ty de
aero goda traelar och mana om att goera sin husbonde till lags. Da de
slutligen saetta mig i hoegen, skola de vittna, att jag laerde av mina
levnadsar och att jag bad er om intet och tackade er foer intet.

Sa laenge traelarna voro i faerd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de
honom med haemndfull glaedje, men naer de hoerde honom tala, blevo de
foerskraeckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var daer ingen
annan kvar hos honom aen bryten. Han satt ocksa till haest, och aennu en
gang foeljde bada vaegen inat skogen.

Det fanns nu bara en gard, daer ingen aennu hade fragat, och det var Ulv
Ulvssons.

Den lag nere pa slaetten, och fran bergsstigen kunde de se husen och det
lummiga vardtraedet.

Folke Filbyter vaende sin haest och styrde rakt ned mot garden.

--Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du
inte laengre vad du goer. Vill du spilla bade ditt eget liv och din baesta
traels, da skall du fortsaetta just sa som du nu vaent haesten.

Folke Filbyter red tyst pa, men bryten taenkte, att han vael skulle
betaenka sig, om han fann sig ensam. Daerfoer steg han av. Han stannade
aenda vaksamt i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde
hjaelpa honom, utan vapen som han var.

Folke Filbyter maerkte knappt, att traelen blev efter. Naer han kom ned
till garden, stod grinden pa glaent, och det lyckades honom icke att
stoeta upp den med foten. Hur ovigt och besvaerligt det blev honom, maste
han daerfoer omaka sig att stiga av utan hjaelp, och han band haesten vid
grinden. Ingen av gardsfolket syntes i naerheten. Han hoerde, att Ulv
Ulvsson spelade harpa inne i stugan, och han lyddes och stannade med
axeln stoedd mot de utstaende stockarna i knuten.

Harpspelet brusade som en havsstrand, och naer han hade statt en stund
utan att sjaelv veta, att han lyssnade, kaende han igen tonerna. Det var
samma roddarsang, som han brukat soeva barnet med. Den slogs bara mycket
sorgesammare pa straengarna, aen han laert sig att sjunga den, och laet som
en oaendlig klagan. Han lutade huvudet in mot vaeggen och stod pa det
saettet, under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han
taenkte varken pa att giva sig till kaenna eller att akta pa sin saekerhet.
I hans hjaerta hade det aldrig vuxit annat aen ograes och tistel, och da
olyckans svedjeeld nu hade braent och rensat det, aegde det en jungfrulig
jords ofoerbrukade boerdighet. Besynnerliga sma blommor slogo daerinne upp
sina skygga oegon och begynte vaexa och spira i allt stoerre maengd, till
dess hela det fordom sa oedsliga hjaertat liknade ett enda blomsterknippe.
I stor foerlaegenhet skulle han ha rakat, om han foersoekt att giva nagra
namn at dessa obekanta gaester, men han raeknade dem icke med nagon kraesen
glaedje, om han ens maerkte deras naervaro. Han begynte endast foerundra sig
oever, att alla kallade honom ond, ty i denna stund, da den foersta
smaertan gav efter, kaende han ingen ond vilja.

--Du har kanske ibland gjort ont efter andras saett att se, Folke
Filbyter, sade han. Varfoer blev du inte straffad da? Varfoer kommer
straffet just nu, da du inte skulle naennas att goera ett kryp foer naer?

Naer han slutligen sag upp, hade harpan tystnat och Ulv Ulvsson stod i
doerren, barhuvad och med en bage i handen.

Han var kritvit bade om haret och kinderna, och han tog ett halvt steg
framat och boejde sig, sa att han kunde se in under kittelhatten. Var det
verkligen den hardnackade och storrike ovaennen, som nu stod daer vid
stugknuten sa nedbruten och hopsjunken? Vad hade icke allt haent sedan de
sist talades vid pa faestningastaemman?

--Du behoever inte tveka, sade den brynjeklaedda gestalten utan att taga
sin arm fran stockarna i knuten. Jag aer grannen fran Folketuna, din
vaersta fiende. Laenge har jag vaentat pa dig och dina soener, Ulv Ulvsson.
Knappt trodde jag, att det var jag, som skulle behoeva komma foerst. Aer du
otalig, sa laegg nu pilen pa bagen och skjut!

Ulv Ulvsson skrattade klangloest och ryckte bagen till oegat och siktade,
men laet den sedan ater sjunka. Flera ganger gjorde han pa samma vis, och
da sade ovaennen:

--Vill du hellre bruka svaerd, sa kom ut pa blomstertiden till envig.
Blott pa en fraga maste du foerst svara mig. Har du sett den kristne
tiggaren, som red bort med din dotters barn?

Ulv Ulvsson slaeppte bagen och kom sa naera, att de bada maennen kunnat
fatta i varandras baelten. Haret foell ned oever hans oegon och darrhaent
pekade han pa torvbaenken under vardtraedet utan att fa fram ett ord.

--Daer satt han med din dotters barn? fragade Folke Filbyter.

--Vad aer det du talar om? svarade slutligen Ulv Ulvsson. Min dotters
barn? Jag har haft spejare ute. Jag vet, att min dotter aer doed och att
du sjaelv suttit och vaggat barnet... A, nu foerstar jag, nu foerstar jag.
Ja, haer pa torvbaenken satt Jakob och vilade sig. Han var troett och varm,
och sjaelv fyllde jag hornet at den lille med frisk mjoelk. Han sade att
han fatt det av en doeende, som tagit kristnan. Mer beraettade han inte.
Jag kaende ingen lust att foerlaenga samtalet med denne predikare, om jag
ocksa av miskund med det obekanta barnet inte kunde neka honom ett
oegonblicks vila. Det foell mig inte heller in att sedan fraga honom, vart
han styrde sin kosa. Det aer nu laenge sedan han red bort--jag sag inte
ens at vilket hall. Hade jag bara anat, vad jag nu vet! Var da det
barnet min dotters? Kanske foer han det till Skara, men daer rader
konungen, som aer kristen. Och daer finns det hoega traemurar, som inte laera
svara, om vi staella oss utanfoer och ropa. Kanske har han ocksa reda pa
aennu baettre goemstaellen.

--Och under dessa langa ar har du ingenting gjort foer att taga igen din
dotter, Ulv Ulvsson?

--Det har inte gatt en dag och inte en natt utan att min foersta och
sista tanke har varit hos henne. Men jag aer inte rik som du och har inte
folk som du, och jag visste, att striden skulle bli hard. Langt haerifran
har jag en gard, och daer samlade jag i hemlighet maen och vapen och
haestar. Vi ha knappt haer unnat oss klaederna och foedan foer att smaningom
och med talamod kunna rusta den lilla skaran daer borta. Att kaera mot dig
pa tinget hade varit bortsloesad moeda, men jag knoet foerbund mot dig med
de andra gardarna. Och just da naetet var faerdigt att dragas samman, ja,
da kom budskapet att min dotter inte laengre fanns till. Aennu kvider foer
mina oeron den stolta och missfoerstaende haelsningen, som hon skickade med
systern.

--Och allt detta tillstar du foer mig sa oeppet och utan omsvep, Ulv
Ulvsson! Din dotter kan du inte laengre taga tillbaka, det aer visst, men
taenker du da inte haemnas?

--Naer vi fingo hoera om hennes doed, gingo mina soener till sina skepp och
haerja nu i vaestervaeg. Haemnden, granne, behoeva vi maenniskor inte soerja
foer. Vedergaellningen kommer lika saekert som snoen om vintern. Oever henne
rada makter, som aero visare och starkare aen vi.

--Sa ha vi inte stort mer att saega varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp
bagen, eller om du foeredrar svaerdet, sa ga in i stugan och haemta det.
Ingen vaentar mig i afton daer hemma, och jag har god tid.

Ulv Ulvsson stod kvar utan att lyda hans uppmaning. Han atervann en
skymt av sin forna avmaetta vaerdighet.

--Foer en man, som sa darrande stoeder sig mot husknuten, aer inte nu raetta
stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde fran Folketuna, jag har
aldrig hoert din roest sa hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund
minst laengtar efter, det aer att se en annans blod. Du har gjort mycket
ont i ditt liv, men i olyckan kommer det foer var maenniska en stund, da
viljan till det onda sa helt mister sin kraft, att det inte laengre finns
rum hos henne annat aen foer det, som gott aer. Da blir hon foer den
stunden eller kanske foer en dag eller ett ar en alldeles ny maenniska,
som inte laengre minns eller kaenns vid vad hon foerr varit. Och da fragar
hon sig:--Varfoer skall jag lida sa mycket, jag, som aenda inte aer ond? Se
haer i mitt hjaerta hur braeddfullt det aer av allt gott och hur bittert jag
oemkar mig oever mitt olycksoede. Ty ett olycksoede aer det att straffas sa
hart, da man endast kaenner goda oenskningar.--Pa det saettet talar hon da,
och sa aer det nu med dig, granne. Hur skulle jag naennas att just i en
sadan stund, da du aer en god och aedel maenniska, straffa dig foer nagot,
som nu inte laengre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt
vapen, och om du foelle, skulle du kaenna det ofoertjaent. Du aer min vaersta
ovaen, och daerfoer unnar jag dig inte en sa laett doed pa blomstergraeset.
Nej, lev, lev och aldras utan att kunna doe!

Folke Filbyter drog tillbaka sin arm fran stugknuten och pekade med en
fragande atboerd pa sitt svaerd foer att aennu en gang fresta ovaennen. Han
gjorde det med en sadan entraegenhet och en sa uppenbar laengtan att
aentligen fa strida och falla, som hade han bett om en nad.

--Rid nu hem till din gard igen, sade Ulv Ulvsson och vaende sig om foer
att ga in i stugan. Din haest rycker i bindslet och kan slita sig. Vore
det i gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig foer feghet och locka
mig till en oeverilning. Men vi ha fatt annat att taenka pa, du och jag.
Vi aero som tva traed i skogen, som vuxit i kapp foer att kvaeva varann och
som stumma sta och stirra pa varann oever de doeda grenarna. Vi ha
ingenting mer att tala om. Jag har redan sagt dig de hardaste ord, som
en maenniska kan saega till en annan.




9.


Husbonden pa Folketuna fann ej laengre ro vid sin haerd. Ingevald var
laenge sedan doed, och sjaelv fortsatte han att rida mellan gardarna och
fraga. Pa det saettet gick det ar efter ar, och han boerjade aldras. Om
vintrarna, naer snoen hopade sig oever vaegarna, satt han hemma, men var var
kom han ridande i sin jaernhatt med det korta svaerdet vid sidan och
alltid foeljd av en oemfotad trael. Det var Kalv, samma trael, som han hade
gift ihop med den suckande Tova.

Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa oever klaederna, och sadeln
hade ett sa hoegt ryggstoed, att han satt som i en stol. Aennu skrattade
bygdemaennen at honom och mest at hans kittelhatt, som tycktes stoedja
sina braetten pa skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden
blev dock loejet saellsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig
voerdnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer
omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom pa trots valde han
ofta sitt sovstaelle pa aengen mitt framfoer Ulv Ulvssons gard. Daer blev
han ofta funnen av husfolket i djup soemn bredvid sin betande haest naer
solen rann upp. Eller ocksa lade han sig vid elden hos stigmaennen och
viste dem den tomma fickan i manteln och beraettade hanfullt om
skattkistan daer hemma, som vaktades av de bevaepnade traelarna. Stigmaennen
vagade icke roera en man, som ingatt fostbroedralag med Aelg Klubbehoevding,
utan mottogo honom med undersatliga voerdnadsbetygelser som en stormaektig
vaen. I staellet att taga ifran honom haesten, undfaegnade de honom och
skaenkte nya skor at hans trael. Horgabrudarna, som oevergivit sina kaellor,
och bonddoettrarna, som foeljt fredloesa aelskare pa deras skogsgang, buro
fram sina barn till honom sa att han fick syna dem i haenderna. Han ville
sjaelv oevertyga sig, att ingen av dem hade det stjaernuddiga foedelsemaerke,
som hans foerlorade aettling burit innanfoer langfingret.

Naer han kom till nagon gard, gick han aldrig in i stugan utan satte sig
under vardtraedet och talade knotande och klagande om sitt oede. Foer var
gang vinkade han pa soenerna och traelarna och undersoekte noga deras
haender. Det upprepades sa ofta, att de till sist samlades omkring honom,
utan att han behoevde kalla dem. Den foersta tiden gaellde det bara de sma
barnen, men allt som aren gingo, kom ordningen till de halvvuxna
piltarna och ynglingarna och slutligen de unga maennen. Pa samma gang
boerjade han dock frukta, att han var foer laettrogen och att hans
efterforskningar ej voro grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav
honom en dunkel oro foer att hans foerlorade barn moejligen pa nagot
saerskilt gatfullt saett kunde vaexa fortare eller langsammare aen andras
eller till och med hallas goemd i kvinnoklaeder. Till sist fanns det
daerfoer varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke maste
stanna och visa honom sina haender. Folket vande sig vid hans besoek, som
hade det blivit hans bestaemmelse att evigt faerdas pa vaegarna. Man
foervanades lika litet oever hans bestaendiga aterkomst, sa fort snoen
smaelte, som oever att hoera gladornas varskri eller finna traeden knoppade.
Runt om i landet blev han kaend, och naer bondhustrun sag honom utanfoer
grinden, sade hon:--Det aer den olycklige husbonden pa Folketuna, som
rider omkring och letar sitt barn.

Naer han icke var ute och soekte, tycktes det honom, att han foerspillde
sin tid i syssloloeshet. Ofta kom han under sina irrfaerder langt bort
till helt andra trakter, och pa Folketuna hoerde man da icke det
vaelbekanta langsamma trampet av hans alltid troetta haest foerraen vid
julmoerkret. Flera ganger hade han ocksa hunnit aenda till Skara, men
praesternas byggnad var omgiven av spetsiga och ooeverstigliga palverk,
som folket kallade traemurar. Pa porten fanns visserligen en gallerglugg,
men alltid vaende han sin haest, sa fort han kom till porten. Traelen
anade, att husbonden mest av allt fruktade att mista sitt sista hopp och
att det var daerfoer han aldrig vagade fatta om portklappen. En gang
skyndade sig traelen likvael ofoermodat fram och bultade det haeftigaste,
som han foermadde. Foerstenad slaeppte Folke Filbyter tygeln och laet haesten
sta stilla.

Det var en varm dag och han hade haengt jaernhatten pa sadeln. En stark
lukt av roekelse slog honom till moetes ur gallret och nagra tjaenare
sporde om de okaendes aerende. Snart fick han syn pa ett aldersfagert och
skarpt forskande ansikte. Det var den foernaemste av de kristna laerarna
och han kallades biskop, men han hade laenge svart att foersta traelens
fragor och svarade med brytning pa utlaendskt tungomal:

--Jag drar mig till minnes, att foere min tjaenstetid laer haer ha funnits
en broder, som hette Jakob. En dag skall han verkligen ha kommit ridande
med ett barn, som knappt sag ut att vara arsgammalt. Men da den nyfikna
maengden och flera av laerarna samlades omkring honom, hoejde han barnet pa
haenderna och hoell en sa irrlaerig predikan mot arvsynden, att broederna
samma dag sago sig tvungna att utstoeta honom ur sitt samfund. Sa har det
blivit sagt foer mig. De graeto sedan mycket oever honom och bado traeget
foer hans sjael. Vart han sedan styrde sina steg, aer mig obekant, men han
var ju van att sova i skogar och lador. Jag har hoert, att han under
arens lopp flera ganger varit haer, men mig har han aldrig uppsoekt.

Under samtalets gang betraktade han allt uppmaerksammare den fraemmandes
nedstaenkta och egendomliga klaedsel. Det undgick honom heller icke, att
ett vekt drag av sorg och naestan av fromhet skiftade fram ur det fula
och annars franstoetande ansiktet.

--Du aer vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn? Du aer
olycklig. Kanske skulle jag baettre kunna hjaelpa dig, om du toge
kristnan. Taenk daerpa, naer du kommer i ensamhet. Varifran aer du?

Det var foer manga fragor pa en gang, och Folke Filbyter svarade endast
pa den sista.

--Jag aer fran en avlaegsen bygd oesterut, daer Aelg Klubbehoevding och Folke
Filbyter goera vaegarna osaekra, sa att ingen toers rida obevaepnad.

--Far da hem i frid, sade kristbrodern, ty nu aer en from hoevding, som
heter Inge, satt pa Uppsala stol. Det aer en aerlig vaestgoete, och det aer
hans konungaed, att han skall tvinga oestgoetarna till tukt och sed. De
aero freysdyrkare bara foer mjoelets skull, ty de tro, att Kristus aer
snalare om skoerden. Men haelsa dem, att pa en sa fet jord som deras kan
ocksa Kristus giva sjunde kornet. Jag har ocksa hoert om Folke Filbyter
och att han aer en illa ansedd bonde. Han laer ha mer tjuvgods aen min
nybyggda och fattiga kyrka har gavegods. Han later piska gudaktiga
laerare och har slagit omkull Jesu moders belaete. Jag har fatt veta det
genom resande koepmaen. Navael, kanske aer han till hjaertat inte nagon
stoerre syndare aen var och en av oss alla. Den ena skaffar sig sitt guld
pa haerjartag, den andra genom koepenskap, den tredje vid farvaegen. Men sa
kan det inte laengre fa fortga. Ett klart ljus aer haemtat fran Oesterland,
och sa manga haender skydda redan om lagan, att ingen vind mer foermar
slaecka den. Haelsa du den roevaren fran mig, att goer han inte snar bot och
skickar rikliga soningsgavor, blir det noedvaendigt att skilja hans huvud
fran halsen jaemnt sa mycket, att ett skarpslipat svaerd kan slinta
emellan.

--Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan
bonden pa Folketuna tar kristen sed, far du hugga manga jaern sloea.

Efter det samtalet blevo hans tankar aennu dystrare.

Traelen daeremot fick nytt mod och sade:

--Vi skola sluta att fraga efter barnet. Du hoer sjaelv, att de, som
moejligen veta nagot, helst svara undvikande om nagot annat. Nu skall jag
sluta att tala om barnet och bara fraga efter Jakob. Jag skall latsas,
att du aer en gammal vaen, som vill hjaelpa honom och taga honom med dig
hem.

Traelen gick in i alla hus, som lago utefter den vaenliga koepstadens gata,
och talade medlidsamt om den bortstoette predikaren. Maenniskorna voro
gladlynta och spraksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till
det sista huset, kom han dock tillbaka och grep haesten vid betslet och
ledde honom framat med bestaemda steg.

--Jag visste med mig, att i dag skulle vi atminstone inte bli alldeles
utan loen, sade han. Men lat nu mig styra. Hittills har det varit jag,
som fatt ga tigande bakefter.

Han fortsatte att leda haesten i rask fart, och da solen boerjade att
saenka sig, kroekte vaegen foerbi en kulle. Den var nedtill taett bevuxen med
taggiga buskar, men oeverst pa toppen stodo ett par aspar med darrande
loev.

--Haer under asparna skulle de vara, sade traelen. Genom att nyss locka
fram ett ord i det ena huset och ett i det andra fick jag smaningom de
goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva staellet. Sjaelva trodde
de nog, var och en foer sig, att de voro mycket foersiktiga och
foerbehallsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi
menade med var vaenskap foer den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det aer
vad han laer ha blivit, och haer skall han bo. Det gaeller nu bara att
hitta nagon gangstig genom de taggiga snaren.

Han foerde ned haesten i graeset, och da han kom till kullens bakre sida,
som vette fran farvaegen, visade sig en trappliknande stig upp till ett
traekors och en liten torvlagd riskoja. Utanfoer ingangen satt Jakob och
lappade sina skor och var sa upptagen av sitt arbete, att han icke
maerkte fraemlingarna.

--Har du gossen hos dig? fragade Folke Filbyter.

Jakob spratt upp, vaeckt av den djupa roesten, och straeckte oroligt
huvudet oever buskarna at andra sidan. Han trodde, att ropet kom fran
vaegen, och foerst naer han vaende sig om, fick han klart foer sig, att han
var funnen av bonden fran Folketuna.

--Nej, vid Kristus, jag aer ensam, svarade han med aengslig iver. Varfoer
rider du kring haer i skarabygden? Sluta upp att soeka efter barnet. Du
kommer aenda aldrig att hitta det.

--Nu aer det foer dig vi komma, Jakob, sade traelen. Folke Filbyter
tycker, att det aer synd om dig och vill taga dig med sig. Daerfoer gar jag
nu genast upp med en repstump och haemtar dig.

--Aer det bara mig ni soeka, da blir jag lugnare till mods. Det var
Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen
tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderaett oever
allt levande pa din gard. Blir det dig till nagon lisa, sa tag gaerna
haemnd pa mig.

Han slutade med sitt arbete och tog pa sig de halvlappade skorna. Sedan
kom han ned. Folke Filbyter laet da binda honom vid sadeln och tvang
honom att ga med bredvid haesten hela den langa vaegen hem.

Naer de slutligen voro pa skogsstigen ovanfoer Folketuna, moette de Ulv
Ulvsson. Han var ocksa till haest, och ingendera ville rida ur vaegen foer
den andra. Haestarna stannade framfoer varann och fnyste och grinade
fientligt.

--Rid ur vaegen du, jag aer storbonden haer pa trakten, sade Folke
Filbyter, och de bada ovaennerna sago varann stelt i oegonen.

--Nej, rid du, jag aer aeldst, svarade Ulv Ulvsson.

Da sprang Jakob emellan, sa langt hans rep raeckte, och hoell haestarna i
saer.

--Farligare karlar aen du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, slaeppte jag aldrig
genom gardsgrinden, sade Folke Filbyter. Varfoer uppsoekte ni mig i mitt
ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifran mig barnet och Ingevald
och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt
hem pa allt och klaedde av mig naken infoer mina egna traelar och laeto mig
bara behalla det roeda silvret och guldet.

Da boejde Ulv Ulvsson litet pa huvudet och red at sidan in mellan traeden.

--Var vaeg blir allt smalare och traengre, granne, sade han. Vi fa vaeja
foer varann, men helst utan att tala.

De foersvunno at var sitt hall i skogsmoerkret, och hovtrampet hoerdes
knappt i det djupa barret.

Naer Folke Filbyter kom hem till garden, laet han kedja Jakob vid vaeggen
med en kalvklove, som blev hopboejd till ett halsjaern och starkt nitad.
Det var vid vaeggen inne i stugan, och somliga dagar raeckte han honom
resterna pa fatet, naer han sjaelv slutat att aeta, men andra laet han honom
svaelta. Han flyttade sin baenk sa naera vaeggen, att Jakob kunde kaenna
angan fran maten, och langa timmar satt han och stirrade pa sin fange
under oavbruten tystnad.

En afton, naer maten var framsatt och elden pa haerden lyste upp hela
stugan, sade han aentligen till honom:

--Jakob, nu aer det tid att tala. Var aer min son?

--I mitt hjaerta, husbonde. I mitt hjaerta och mina tankar aer han var
stund. Mer saeger jag dig aldrig. Daertill faeste jag mig foer mycket vid
det barnet. Du ma laegga pa mig alla de kval som du har makt till, aenda
skall jag tiga.

--Traelar, sade da Folke Filbyter, hetta upp ett jaern pa elden och
blinda daermed tiggaren. Han aer inte vaerd att aennu en gang fa aterse den
stora haerliga solen.

Bryten gjorde da, som han befallde, och gloedgade ett jaern i askan. Naer
det blev vitt, gick han bort till Jakob och hoell upp hans oegonlock och
blindade honom pa baegge oegonen.

--Kvaellen aer stjaernljus och fager, sade Folke Filbyter och bjoed Jakob
fatet, som han icke roerde vid. Vill du som jag, sa spraka vi en stund.
Mahaenda klarnar smaningom ditt minne, da du inte laengre foervirras av
det, som aer utomkring. Saeg mig, Jakob, vet du nagot om min son?

--Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom vael.

Folke Filbyter makade sig framat pa baenken och boejde sig ned oever honom.

--Det som mest trycker mig, aer att jag inte kan ana mig till, hur han nu
har det. Finge jag ocksa aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga
lugnare i hoegen, bara jag hade visshet. Kanske kryper han pa golvet i en
koja och far hugg och slag, medan jag haer sitter vid mina skattkistor,
som jag till ingenting kan bruka. Kanske har han det gott och leker och
vaexer bland vaenliga maenniskor till en hjaelte, infoer vilken Ulv Ulvssons
soener komma att buga till marken. Aldrig skall han da ha en tanke foer
mig, aldrig oedmjukas av en hagkomst fran det hem, daer jag aldras i
elaende--jag som aenda skulle giva det sista jag aegde foer tva tacksamma
och minnesgoda ord.

Svedan hindrade Jakob att tala, men traelarna lade ett handklaede fuktat
med kallt vatten oever hans oegon, och da svarade han:

--Att omskapa honom, det var min oenskan, att goera honom sa olik dig, att
ni skulle kunna moetas utan en tanke pa fraendskap. Om jag fatt rada, vem
vet vart jag hunnit. Men din son aer bara en begynnelse, Folke Filbyter.
Han kan leva lika laenge som du och fa soener och sonsoener.

--Du tror da, att han aennu aer i livet. Med halvkvaedna visor vill du
inbilla mig, att jag straffar dig oraettvist.

--Det fanns en tid, da jag ropade foerbannelse oever oraettvisan i vaerlden,
men jag har slutat upp. Nej, piska vara kroppar med dina harda vingslag
du, oraettvisa, och vaeck oss, vaeck oss! Styrkt blev jag redan den gangen,
da jag fick de foersta kaeppslagen pa Folketuna, men sa stark som nu har
jag aldrig kaent mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte
oraettvisan tryckt in en tagg under hans fot? Oraettvisan aer den straeva
och stickiga ved, som maste staplas upp, daer eld skall brinna.

--Bekaenner du om min son, skall du i staellet foer straff och oraettvisa fa
en lysande beloening. Och du skall fa en nedbruten mans tack.

--Det aer bara det onda, som skall beloenas, husbonde. Laer dig leva sa,
att du aldrig kan fa full raettvisa.--Ingen pave har gjort mer foer kyrkan
aen jag, skriver den store Gregorius i Rom, och daerfoer maste jag
falla.--Det aer raett skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall
heta ond, och de baesta skola kallas de saemsta. De skola kallas de
saemsta till och med av dem, som i hemlighet mycket vael veta, att det aer
en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut haer i livet omkring
oss, ifall de goda foerlorade vissheten om straff och boerjade att raekna
pa vinst alldeles som de onda? Da bleve det goda ett aennu vaerre ont aen
det onda. Beloeningar aero maenniskors verk, och med dem soeka de att till
sitt eget foerdaerv rubba oraettvisans grundvalar. Hur krymper inte allt
stort i sina matt, naer det loenas efter foertjaenst, men det, som foergas i
oraettvisa, det fortsaetter att ropa, ungt och evinnerligt, aennu ur sin
grav. Oraettvisan aer det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i
skapelsen, pa det att starka varelser skulle kunna uppsta.

--Ulv Ulvsson laer nog mena, att jag lider raettvist, sade Folke Filbyter
och skoet ifran sig den oroerda anraettningen.

--Det menar ocksa jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, naer han foerst
steg in till dig, och aenda blev han drabbad liksom du. Foer din sons
vaelgang har ingen stritt som jag, och nu sitter jag haer, blindad, med
min sveda. Det foerefaller mig, att vi alla tre lida raettvist, men att
det kanske aenda oeverst i kalken ligger en droppe oraettvisa. Och det aer
den droppen, som goer oss levande.

--Du aer en aennu farligare karl aen Ulv Ulvsson. Det aer farligt foer hela
mitt hus att ha dig kedjad vid vaeggen. Jag har braent bort din syn, sa
att hinnorna pa dina oegon aero hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga
mig att ocksa taga ifran dig din tunga? Haemta in ullsaxen, bryte, och
klipp av honom tungan!

Jakob satt pa golvet med nacken mot vaeggen utan att roera sig.

--Du vill befria mig fran en svar frestelse. Att veta dig soerja sa
mycket och hoera dina fragor utan att svara pa dem, det aer den stoersta
frestelse, som Gud aennu lagt pa mig. Jag aer bunden av en ed. Arma
husbonde, jag far inte hjaelpa dig.

--Bryte, lat saxen ligga, sade Folke Filbyter, och traelarna foersoekte pa
sitt vanliga vis att vaelment truga med mat och dryck foer att troesta
honom.

--Var aero hans soener? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur
skall det ga med Folketuna?

Det blev ej talat mer den kvaellen, och hela veckor kunde foerflyta utan
att Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till
honom eller raeckte honom fatet, och da skramlade kedjan, naer han
flyttade sig pa golvet med armbagarna.

Folke Filbyter slutade att raekna dagar och ar. Pa garden fanns ingen
annan tidmaetare aen hanen, som fran sin bjaelke gol till midnatt och
soluppgang, men icke till manvarv och arsskiften. Icke heller fanns daer
nagon runstav att karva maerken i, ty runor hade daer alltid blivit
fruktade som sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det
somrade, naer marken blev groen, och att det vintrade, naer snoen foell.
Daerfoer kunde snart ingen saega med bestaemdhet, hur manga ar, som hade
foerrunnit till intet efter den stunden, da olyckan kom oever dem. Nagra
gissade pa tolv ar och andra pa tjugu. De aeldre traelarna boerjade att doe
undan. De yngre beraettade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet
Manegarm, utan att tro pa dem. Talade husbonden sjaelv om forna dagar,
laet det som en avlaegsen roest ur oedemarken, daer den vilsegangne tar
skyarna foer berg och aengarna foer sjoear. Hans rikedomar foeroekade sig
bestaendigt och hopade sig i allt flera kistor, som staengdes naer de voro
fyllda och sedan aldrig oeppnades. Under de langa vinteraftnarna satt han
i askan med tomma haender och teg och aldrades utan att kunna doe.




10.


I Miklegard i helge konung Olovs kyrka hade vaeringarna nyss slutat
aftonsangen, och deras oeverste hoevding, som aenda fran skuldrorna till
baeltet glimmade av aedelstenar, skilde dem at i olika nattlag. Den ena
flocken var i hoegtidsklaeder liksom han sjaelv, och den tagade upp till
palatset foer att vakta utanfoer kejsarens doerr.

--Minns! sade han. Hjaelmen pa aennu under soemnen, skoelden oever broestet,
svaerdet under huvudet och handen om svaerdsfaestet!

Den andra flocken skickade han tillbaka till vaeringegarden, men at de
oevriga gav han full frihet aenda till midnattsringningen. De haengde
muntert armarna om halsen pa varann och staemde upp sangen till en
nordisk danslek, men flera ganger maste de slaeppa varann och bryta den
langa kedjan av armar. Kyrkan var naemligen icke faerdigbyggd mer aen till
haelften, och murstaellningarna tvungo dem att vaeja. Manskenet foell in,
mellan de kalkiga och ohyvlade stolparna, och det liknade icke manskenet
daer hemma, som grep fast om hjaertat och kramade det, aenda till dess det
knappt kunde sla. Det var icke brunt och doett som natten efter den
yttersta dagen utan badade stad och ansikten i ett ljus, daer ingen
kunde droemma om annat aen kvinnor.

Om kvinnor var det ocksa, som de sjoengo, under det att de pa nytt hakade
ihop sin langa rad och vaeldeligen stampade i de flata stenarna. Vid
sidan om den vida platsen lag ett haerbaerge med oeppet loft, vars trappa
var kringvuxen av rosor och myrten, och en skyhoeg cypress kastade sin
smala skugga oever vaegen. Daer maste de aterigen slaeppa varann, ty trappan
var smal. De staellde ifran sig de skarpslipade spardorna och stroeko bort
dammet under foetterna. Uppe i loftet haengde nagra lyktor under taket och
en rad unga grekiska flickor stodo lutade oever raeckverket och skrattade
at dem. Mitt i rummet, som bara hade tre vaeggar, satt haerbaergets aegare
med nagra andra maen och vaermde foetterna pa ett gloedfat. De talade mycket
haeftigt, ty liksom alla byzantiner voro de inbegripna i en teologisk
traeta.

--Jag saeger er, for han ut med avbrytande skaerpa, att vad tro man aen
har, blir den till sist alltid vantro foer nagon annan. Naer jag var fange
hos Alp Arslan, fick jag heta vantrogen, daerfoer att jag inte trodde pa
de sju himlarna och profeten fran Mecka. Men vad skulle jag foer min del
saega om Alp Arslan eller om den jude, som satt inspaerrad i samma
faengelse som jag och som var morgon vaeckte mig med att hoegt och lugnt
foerneka Den heliga jungfrun? Och dessa vaeringar, som sedan gammalt aero
mina goda kunder och broeder, de beraetta mig, att i deras land far man
heta vantrogen, om man inte var jul sticker en galt. Nej, mina vaenner!
Min tro, det aer den, att mitt haerbaerge alltid skall foerbli den himmel,
daer alla tvister draenkas i ett vaelkryddat vin.

Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga paelsen slaepade
omkring honom pa mattan. Han graevde i fickan och hittade ett par
taerningar, som han slungade ifran sig pa bordet. Sedan fattade han
tjaenarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, raett i
armarna pa de intraedande vaeringarna. Vita i manskenet som marmor kysste
de smaellande de skaeggiga krigarna bade pa mun och kinder och foeljde dem
till soffan. Deras svarta har var utslaget, och armarna och axlarna, som
var morgon blivit ingnidna med en deg av vetebroed och asnemjoelk, voro
lena att stryka oever som rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en
groen sten. Men de voro manga i antal, och de, som blevo till oeverlopps,
togo itu med maten. De kokade ihop russin, plommon och koersbaer med
honung och cedervatten och bestaenkte en liten tarta med anisolja.
Alltefter som anraettningarna blevo fullfaerdiga, staellde de fram dem pa
en trekantig duk, som vaerden bredde ut pa golvet; och oupphoerligt
trampade och snavade han pa sin paels.

Tva vaeringar hade under tiden staellt sig vid bordet med nagra guldmynt
framfoer sig och kastade med taerningarna. Sa snart den ena av dem vann,
gick vinsten genast med naesta slag tillbaka till den andra. De maette
varann med en moerk blick, och en lang stund blevo taerningarna liggande.

--Vartill denna evinnerliga lek? utbrast slutligen den yngre och skoet
taerningarna at sidan. Den foer aenda inte till nagot slut, och vi aero ju
soener av samma far.

Vaerden stannade foervanad framfoer dem med haenderna i sidan.

--Aero ni redan troetta, unga maen? fragade han. Vilka aero ni? Jag kaenner
er inte. Ni ha inte foerr varit haer med de andra, fast jag har sa snaella
tjaenarinnor.

--Jag taenker, svarade den aeldre kort, att vi, likavael som de andra, aero
goda bondesoener, som kommit hit ut foer att goera var lycka. Daer hemma ha
vi var odal, vi som de.

--Kaenner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesoenerna? ropade de andra
vaeringarna fran sofforna. Na, da laer du inte heller fa veta mycket genom
att fraga. Talar Hallsten foer mycket, sa talar Ingemund foer litet.
Alltid star han till hands bakom sin fraende och klappar honom varnande i
ryggen. Alltid ha de nagot emellan sig, som de sakta sta och tvista om.
Och aenda halla de lika bestaendigt ihop som goda broeder!

--Sa aer det alltid med riktigt goda broeder, svarade vaerden, naera att
falla framstupa pa sin paels, och gick ater bort och dukade pa golvet.
Ungt folk har alltid hemligheter.

--Ungt folk!--Vaeringarna boerjade storskratta.--Ja, vi fa alltid heta
unga foer vart klara skinns skull, och aenda finns det vael knappt nagon av
oss haer, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.

Av Folke Filbyter hade Ingemund aervt den starka kroppsbyggnaden och av
Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som tycktes hetta under en
staendig solbraenna. Daerfoer sag han ocksa aeldre ut, men omkring Hallstens
oeppna ansikte dansade ett ljust silkeshar i fylliga lockar, och bada
voro fruktade infoer kvinnor, men aennu mer infoer maen. Deras blagra oegon
glindrade, som pa tva yra maenniskor, men de voro icke druckna av vin
utan av luften, av glaedjen att andas, att ga, att sova, att aeta, att var
morgon vakna levande och starka. De kaende sig icke sma under stjaernorna
utan samhoeriga med bade sol och mane och hela jorden omkring dem. De
trodde, att allt var deras och att de bara behoevde raecka ut handen foer
att taga det. De kommo med buller och ovaesen som en svaerm av varfaglar,
men mitt i yrseln blevo de ploetsligt inbundna och kloka, ty de voro tva
maen, som lovat sig att icke stupa utan vinna.

--Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskaegget spetsade sig
uppat oever hans tjocka laeppar. Foer saekerhetens skull saenkte han roesten
och drog honom med sig ut i manljuset vid raeckverket.--Foerrad dig nu
inte genom nagot hastigt ord, sa att vi bada tva bli till loeje och
spott. I en sak ger jag dig raett. Vi kunna handla omtaenksammare aen att
foersoeka spela ifran varann var sold.

--Det foerefaller mig sa, svarade Hallsten och manskenet blaenkte till i
hans hjaelm, som var kroent med en gapande gyllene fisk. Vunne jag ocksa
var dag hela din sold vore det i alla fall aenda foer litet.

--Du gar foer langt i din iver, Hallsten, och goer allt till en aeresak.
Det vore baettre att laemna det hela at ett gunstigt tillfaelle. Fortsaetta
vi som hittills kan det fraeta pa vaenskapen. Haer har jag nu gatt och goemt
och sparat pa allt och aldrig unnat mig riktig foernoejelse mer aen till
haelften. Och du sjaelv?

--Vad jag har kommit oever, det har alltid varit foer litet. Foer det har
jag hellre koept mig stenar och paerlor till mina klaeder... Men vem aer
det, som kommer springande daer nere pa torget? Det maste vara en av vart
folk, ty jag ser, att han baer vit kappa med roeda kanter utanpa brynjan.

--Folkesoener! gycklade en av vaeringarna utan att daerfoer vara mindre
upptagen av skoenheten vid sin sida. Sta ni ater och tvista och skaka
hand och se varann i oegonen! Kunna vi da aldrig fa hoera, vad det aer foer
stor hemlighet, som trycker er? I allt annat aero ni ju vara frimodigaste
och baesta karlar.

Hallsten skakade lockarna fran sitt ansikte och vaende sig at trappan.

--Nagot aer pa faerde. Haer kommer en man springande fran palatset, men ni
larma sa hart, att jag inte kan hoera, vad han saeger.

Vaerden slaetade pa den trekantiga duken och astadkom en rad av kluckanden
och fnysningar.

--Bud fran palatset! Jag vet vad sadana bud bruka betyda. Det aer nagon
av vaeringarna som fatt vaerk i nacken av att ligga pa svaerdet. Sa har
han staellt sig sjuk foer att fa litet roligt hos mina snaella och oemsinta
tjaenarinnor. He! Ha ni laekemedlen klara? Soeta bra pa vinet och tag det
kvickt fran gloeden, just som det boerjar susa...

Han blev avbruten mitt i sina foernoejda betraktelser och rad, och det var
naera, att den intraedande trampat honom pa handen. Det var en varm och
barhuvad vaering, och pa bordet kastade han en purpurroed stoevel med en
guldstickad oern oever vristen.

I ett oegonblick hade alla vaeringarna stoertat fram. De befriade sig lika
hastigt fran fresterskornas armar som en vingardsarbetare boejer undan
rankorna.

De lutade sig ned och granskade den kastade stoeveln och kaende foersiktigt
pa den, som fruktade de i voerdnad att vidroera den, och slutligen kysste
de aeven guldoernen.

--Gud foerbarme sig oever denna brottets stad! mumlade de. Det aer
kejsarens!

--Ja, det aer kejsarens, svarade budbaeraren och drog djupt efter anden.
Foersta ni tecknet? Minnas ni, vad det betyder, naer hans purpurstoevel
blir kastad framfoer vaeringarna?

--Kejsaren aer doed!

--Alla veta ni, att han laenge varit sjuklig. Praesterna foerbjoedo honom
att dricka vin och laekarna att dricka vatten. Daerfoer laet han i afton
bjuda sig en sorbet. Vad som fanns pa botten i den baegaren, vet kanske
den troestloest soerjande makan, kanske den fromme patriarken, men vi
vaeringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.

--Nej, vi vilja ingenting veta. Vi foersta bara, att naer kejsarens
purpurstoevel kastas foer oss, vaeringar, da betyder det, att vi ha raett
till polutasvarv.

--Det betyder sa, och nu bli vi rika, sade budbaeraren, men alla gingo de
ganska troegt och langsamt utfoer trappan, ty de hade haft kejsarens gunst
och voro honom tillgivna.

Var och en letade bland spardorna, som stodo uppstaellda mot vaeggen, foer
att finna sin. I manskenet var det laett att igenkaenna bomaerket. Det sag
naestan ut, som hade de blygts att skynda, sa langsamt gingo de oever
torget, och flera ganger stannade de och samsprakade halvhoegt. Ingemund
och Hallsten viskade om, att samma skepp, som foert dem dit, aennu lag
kvar i hamnen, fast med lappade segel. Oever deras blaenkande
silverhjaelmar floeg da och da ett kvaevt klagorop fran haerbaerget, men
annars hoerdes endast bradskande fotsteg. Oupphoerligt moette de hovmaen,
som foersvunno i huvudkyrkan, daer lamporna boerjade taendas kring
marmorstoettorna fran Efesos.

--Vaeringarna, vaeringarna! ropade de slutligen och dundrade med spardorna
pa palatsets jaernport, och genast gick den lydigt upp som av sig sjaelv.

Den foersta garden var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid
springvattnet med facklan hoejd oever det ulliga huvudet och graet. Laengre
bort sago vaeringarna, att porten till den inre garden var halvoeppen,
och daer roerde sig en maengd skridljus och lyktor. Da begynte de naestan
alla pa en gang att ga allt haeftigare och fortare och slutligen att
springa.

--Vaeringarna, vaeringarna! tjoeto de och hoeggo blint omkring sig med
spardorna, sa att nagra beto sig fast i cypress-stammarna och blevo
sittande.

De rusade in pa den innersta garden i vild oordning som den uthungrade
och toerstiga flocken av lejon och bjoernar pa cirkus. Alla, som de moette,
veko at sidan och goemde sig bakom foerhaengen och bildstoder. Oavbrutet
ropande sitt: vaeringarna, vaeringarna! hastade de fram genom de manljusa
pelarsalarna och in i den tranga skattkammaren. Daer stod redan deras
oeverste hoevding och vaentade dem.

--Var och en har raett att taga sa mycket som han kan baera med haenderna i
en boerda, sade han. Endast det, som ligger i denna jaernbur, far ingen
roera, ty det aer det heliga liljediademet och rosendiademet, och de aero
kejsarearv. Minns nu! Ingenting pa ryggen, ingenting under manteln! Allt
skall baeras framfoer er i haenderna.

--Du behoever inte laera oss, vi ha varit med foerr! ropade nagra av de
aeldsta och stoette honom foer broestet. De staellde sig pa bord och baenkar
foer att na de oeversta skapen eller de rikt smyckade sadlarna och
haesttaeckena. Somliga togo klaeder, rustningar och dyrgripar, men de
flesta graevde i kistorna bland loesa paerlor och stenar av alla slag.
Skattmaestarna stodo raklanga utefter vaeggarna som fastspikade och hade
frivilligt satt nycklarna i alla las.

--Ni komma sent, vaeringar, sade oeverste hoevdingen, som redan hade
foersett sig med en stav av tungt guld. Vi fa skynda oss. Sedan blir det
hovfolkets tur.

De lastade da pa sina haender sa mycket de kunde rymma och tagade sedan
ut igen med det blaenkande rovet framfoer sig. Folkesoenerna voro de sista,
som blevo kvar. Ingemund hade valt ut ringar och mynt och sadant, som
var av rent guld, men Hallsten gick aennu villradig omkring och hade bara
plockat ihop nagra enstaka paerlor.

--Jag letar efter nagot, som har aennu stoerre vaerde aen guld och stenar,
sade han. Och vill du, sa tag haer sjaelv vad jag hittat. Men jag ser, att
dina haender inte ha rum foer mer, och jag far vael daerfoer behalla detta
till skor och klaeder.

Aennu en gang gick han ett sista varv kring den halvplundrade
skattkammaren och soekte, och sedan foeljde han brodern tillbaka oever
gardarna. Hans rov var icke stoerre aen att han kunde baera det framfoer sig
i vaenstra handen. Skattmaestarna trodde, att anblicken av sa manga
dyrbarheter skakat hans foerstand och att han inbillade sig halla den
yppersta klenoden.

Naer Folkesoenerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, boerjade de
efter vanan att halvhoegt tala med varann.

--Jag taenker, att vi nu fatt nog pa denna av Djaevulen regerade stad,
sade Ingemund. Aer du enig med mig, sa ga vi till segels redan i morgon.
Jag aer viss om att vi skola fa tillraeckligt manga med oss foer att kunna
skoeta snaeckan. Det har snoegat manga vintrar oever Folketuna, sedan vi
voro daer, och fast det var svart att trivas med den gamle i snusket och
foervildningen, vet du nog baest sjaelv, vad som binder oss att fara hem.
Det aer aennu sa laenge var hemlighet. Enligt vad jag foernummit, ligger en
stor hoevding fran folklanden i Svitjod nu med sin flotta i vaesterviking
och har foerirrat sig aenda ned till Nioerva sund. Hans maen kalla honom
Blot-Sven, daerfoer att han aer hedning och fasthaller den gamla seden att
offra en hoek eller nagon annan rovfagel, sa ofta han gar till sjoess.
Visserligen aero ju vi doepta kristna, men en stor maengd kristet folk laer
ocksa vara med honom. Det aer daerfoer min asikt, att vi raskt skola segla
till honom foerbi Sikeloe utan att daerfoer foersma ett gott strandhugg
emellanat, om tillfaelle bjuds.

--Jag har ocksa hoert om Blot-Sven, men det laer vara en misstrodd man,
som envist foerfoeljs av otur. Nyss var han naera att bli tagen till konung
av hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen
valde i staellet hans svager Inge. God skytt laer han vara, men det
pastas, att naer han spaenner en bage, brister straengen. Det finns ett
ordstaev: Naer Sven spar solvaeder, blir det regn.

--En dalig spaman aer inte att foerakta, sade Ingemund. Man kan ha lika
stor nytta av honom som av en god, bara man pa foerhand vet, att han
alltid spar falskt. Sedan raettar man sig daerefter. Sven laer saellan ha en
hjaelm pa huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han aer vida
beroemd bade foer sina haerjarefaerder och sin slughet. Han laer ocksa vara
en skicklig harpolekare, fast han foeraktar de unga islaendska skalderna,
som bara smickra de nu levande. Sjaelv laer han hellre sjunga de uraldriga
och annars naestan bortgloemda blotkvaedena till asagudarna och asynjorna.
Oenska vi att uppna hemmet levande, aer det en god laegenhet foer oss att
segla i sa stort saellskap.

Hallsten fann att det var klokt taenkt och behoevde icke oevertalas laengre,
innan han foerklarade sig villig. Broederna gingo daerfoer hem till
vaeringsgarden foer att uppsaega tjaensten och samla hop sina
tillhoerigheter, som varken voro oansenliga eller fa. Manga av de andra
vaeringarna hade ocksa hunnit att troettna, och det var sammanraeknat
trettio maen, som i dagningen gingo ned till skeppet med sina saeckar och
skrin.

Ett praektigt vaeder gynnade deras faerd, fast det blev sparsamt med
soemnen, ty de maste naestan bestaendigt passa pa skeppet. En gang kommo de
till en oe, daer en liten stad lag inbyggd i tre soenderfallna tempel utan
tak. Daer gingo de upp och utkraevde en dryg skatt och vilade sig flera
dygn i froejd och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna daer
foer alltid och goera sig till samkonungar oever oen, men de gingo bort och
viskade med varann. Och naer de kommo tillbaka var deras enda svar, att
seglet genast skulle hissas.

Icke langt efterat kommo de till en borg, som lag pa en oedslig
lantudde, men den var illa befaest och borgkarlarna kommo ned till
stranden och bado om grid. De sade, att de sjaelva stammade fran nordmaen
och att de gaerna pa nytt skulle vilja se starka nordmaen ibland sig. Foer
att visa, att de menade allvar, staellde de upp alla sina doettrar pa
klipporna. Som de ocksa voro ungefaer trettio, fragade borgfolket
sjoemaennen, om de icke ville vaelja var sin och sedan stanna med Ingemund
och Hallsten till hoevdingar.

--Jag har sett manga sadana borgar byggda av nordmaen, svarade Ingemund
och vaende sig till brodern. Nagra ha aennu varit maektiga och starka,
andra naestan utdoeda liksom denna. Jag har kommit till sadana borgar i
Gardariket och aennu fler laera vi traeffa utefter kusterna hela vaegen,
aenda till dess vi na hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom
sitt laege kan goeras sa ointaglig i haenderna pa en rik man. Vill du
stanna, skall jag gaerna laemna dig haelften av mitt guld.

Hallsten visade sig da ganska aengslig och foerklarade, att Ingemund
hellre borde stanna, efter han var aeldst. Ingendera ville bli daer, men
bada ville att den andra skulle stanna. Daerfoer floeg seglet fort upp pa
masten igen.

Naer de ankrade vid Nioerva sund, fingo de hoera, att nordmaennen laenge
sedan vaent tillbaka mot norr. De gavo sig da ut pa det stora saltet och
styrde efter vinternaetterna.

Det blev en hard faerd, ty tre maen maste alltid sitta vid styraran, och
de andra hade full sysselsaettning med att oesa. Foerst upp mot England
fingo de i sikte en flotta pa bortat fyrtio snaeckor. Ett skepp var
stoerre aen de oevriga och hade guldbelagda svirar. Bade det gapande
drakhuvudet och stjaerten voro klaedda med glaensande fjaell. I lyftningen
stod en bredaxlad man med hoevdingens maerke. Det var faest pa en stang som
andra hoevdingamaerken, men det var varken av guld eller silver eller trae
eller tyg utan av smitt och vridet jaern. Det foerestaellde en ringlad orm,
som lyfte huvudet mot en stjaerna. Vaeringarna anade, att det foerestaellde
vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven.

Foer att giva sig till kaenna staemde de upp en sang pa goetamal. Genast
fingo de svar pa sveamal och norskt mal och togo da ned seglet och rodde
in mellan snaeckorna. Daer blevo de vael mottagna och fingo blodgraeddat
broed och manga andra nordiska raetter, som de i aratal laengtat efter.
Sedan foeljde de Sven och vunno bade aera och byte, och Ingemund och
Hallsten raeknades snart till de mest beroemda bland hans maen.

Slutligen haende det, att flottan en hel vecka lag och vaentade pa lugnare
vaeder foer att halla ting pa oeppna havet. Under hela tiden kunde maennen
pa de olika skeppen icke meddela sig med varann annat aen da och da med
ett rop eller genom att svaenga en fackla. Men en roed mantel, som hissats
pa hoevdingaskeppet, sade dem, att ting foerestod och att de icke
onoedigtvis fingo slaeppa varann ur sikte. De kaende sig daerfoer hungriga
efter nyheter och blevo storglada, naer aentligen en morgon grydde med
vindstilla. Skeppstjaellen och seglen blevo nedtagna. Alla de fyrtio
snaeckorna roddes fram till hoevdingaskeppet och lades i ring utanfoer
ring, de stoersta och praktfullaste innerst och de mindre ytterst.
Landgangar blevo sedan fasthakade mellan relingarna, sa att maennen kunde
besoeka varandra och komma och ga som pa broar i en flytande stad. Sa
fort allting var i ordning, tvadde de ansikte och armar och patogo full
haerbonad som foere en drabbning. De, som aennu icke hade blankat hjaelmar
och brynjetyg, skyndade sig att feja och gnida. Daer var mycket skaemt och
talande, och hela det oaendliga havet lag spegelblankt utan land.

Sven, som var en gammal och oglad hoevding, hade redan tidigt stigit upp
i lyftningen. Det var hans vana att sta daer och se pa molnbildningarna,
som skildrade upp och foersvunno och bestaendigt aendrade skapnad. Hans
grastaenkta skaegg bestod av en otalig maengd sma runda tilltryckta lockar,
och sadant var ocksa hans har. Barhuvad som han stod, liknade det en
taett om hjaessan neddragen moessa av nagot isgratt och knollrigt skinn.
Pannan skoet kullrig fram oever de sma och djupt liggande oegonen, men hela
nedre delen av ansiktet var intryckt och naesan liten och rak.
Svarmodigare droemmareoegon hade aldrig sett bort oever den soliga
vattenytan. De voro bade gra och svarta och blaskiftande som jaern. Pa
samma saett var det ocksa med den urblekta mantel, som han bar oever
brynjan, ty nagra kallade den gra och nagra svart. Daeremot voro hans
ansikte och hans smala frostbitna armar starkt roedletta, som hade hans
hud smaningom fatt den faergen genom att under aratal badas av havets
saelta.

Skyarna kommo oever himlen som sma lamm och rullade ihop sin massa till
hoega berg och till gudar och till flytande vaerldar med traed och staeder.
Naer han en stund hade betraktat deras lek, knep han hart ihop oegonlocken
och stod och tuggade med laepparna.

--Varfoer kommer aldrig Hallsten Folkesson? fragade han Ingemund, som var
honom naermast.

--Sannerligen, hoevding, daerom ma jag spoerja som du, svarade han kaervt,
och munskaegget borstade sig spotskt uppat. Men vill du svara mig pa en
annan fraga, sa saeg mig, vad du ser foer underligt i skyarna?

--Jag star och vaentar, sade Sven. Jag star och vaentar pa mina oeden, och
oeden likna skyarnas oberaekneliga bilder. Det aer slumpen, som bestaemmer
oever vara moeten med maenniskor, oever kaerlek och vaenskap, oever olycka och
fiendskap. Till och med gudarna maste boeja sig under oedesdiserna. Mycket
har jag laert, och jag aer viss om alltings snabba foeraenderlighet. Jag har
slutat att spa och hoppas. Jag vaentar.

--Varfoer fragar du da om min broder?

--Daerfoer att folket vill boerja tinget.

--Som jag redan foerut har sagt dig, hoevding, bad Hallsten mig att ensam
fa lana vart skepp foer tva dygn, men nagot skael kunde jag inte foerma
honom att naemna. Jag gick da ombord hos dig och sag, att han styrde i
riktning mot Orkenoearna. Han visste mer aen vael, att vi bara vaentade pa
baettre vaeder foer att halla ting, och med hjaelp av sina femton par aror
borde han, trots vindstillan, kunna halla sitt ord. Jag angrar, att jag
gav efter foer hans begaeran, ty obetaenksam som han aer, behoever han en
lugn radgivare i sin naerhet. Men daerat aer nu ingenting att goera, och vi
fa halla ting honom foerutan.

--Honom foerutan! Nej, Ingemund. Han aer en av vara yppersta, fast han
tagit kristnan som du och manga andra. Jag har ju med mig bade vildmaen
fran Halogaland och kristna fran Trondalagen och daner och goetar.--Och
med ett vaenligt men bittert smaleende klappade han Ingemund pa skuldran
och tillfogade:--De, som vilja uppat mot aera och makt, veta nog vad de
boera i en tid, da alla konungar lata doepa sig.

--Det finns nagot, som heter tro, hoevding.

--Inte foer unga maenniskor med sa otalig hjaertklappning som ni bada. Foer
er aer vaerlden aennu sa laenge grekkonungens oplundrade skattkammare. Ni
aero yra och upptagna av er sjaelva och ha hardare pannor aen bockar. Vad
bekymrar det er i dag, om slutligen doedsguden aer den enoegde asafadren
eller en annan? Vad goer det er, om det aer den langbente Hoener med sina
storkar, som springer omkring och laegger in spenbarnen i stugorna, eller
om det aer Sankt Niklas med sin stav och vattenbalja? Minnas ni ibland
ens sjaelva, naer ni buga som djupast, om det aer Tors eller Kristus' maerke
ni teckna oever hjaertat? Gudarna aero till foer oss gamla, och jag froejdar
mig at er unga haelsa. I mannaminne har ingen sa stor vikingaflotta som
min varit under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig
traeff var det foer er att fa vara med. Ni ha tur, Folkesoener, och ni
komma att ga langt... om ni inte draepa varann.

--Du menar nagot med de sista orden.

--Annars skulle jag vael inte ha uttalat dem.

--Du menar mer, aen du saeger.

--Kanske. Jag har kommit en hemlighet pa sparen.

Han satte sig ned pa baenken, men folket var otaligt och gjorde buller.

--Naer som helst kan det blasa upp igen, knotade nagra. Det hoeves inte
att vaenta pa en sa ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmaen
till dig, och vi vilja hoera, vad de ha att foerkunna.

--Varfoer droejer Hallsten? fragade Sven och vaende sig ater till Ingemund.

--Ja, svare den, som kan.

--Och om jag kan det baettre aen du, Ingemund?

--Da kommer jag aenda i det laengsta att tvivla.

--Aenda vet du, att Hallsten om kvaellarna brukade sitta hos mig i
skeppstjaellet. Det har foerdrivit tiden foer mig att hoera pa honom. Jag
har redan sa vant mig vid hans saellskap, att jag nu saknar honom, da han
aer borta.

--Och vad har han da haft att foerrada?

--Litet nog, om du sa vill, och aenda ganska mycket foer en gammal man,
som sjaelv bara har ett svaerd till sovkamrat.

En glimt av oro lyste upp Ingemunds oegon.

--Har han talat om hemmet?

--Om er far har han inte sagt mycket.

Ingemund blev lugnare.

--Var far aer en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.

--Faegnar mig, faegnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer
skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era
lekar och tidsfoerdriv i barndomen. Var det inte sa att ni, fadern
ovetande, stundom smoego er langt bort i skogen och lekte med en liten
gullharig moe fran granngarden?

--Na, nu kaenner jag igen Hallsten pa dina ord. Han hoer till de maen, som
skulle ma vael av att emellanat aeta ett varghjaerta.

--Lovade hon att vaenta pa er?

--Barn som vi voro, talade vi bara om lek.

--Och sedan gingo ni bada och faeste er vid minnet av henne. Nu toer hon
vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund?

--Hon boer till och med knappt laengre kunna kallas ung.

--Fullmogen kvinna har stort anseende daer hemma. Jag har hoert om
kvinnor, som blivit bortroevade, da de redan hade gratt i haret. Men hur
kunna ni veta, att hon gar och vaentar pa er sa laenge?

--Daerom veta vi heller ingenting, men till den trakten hitta saellan
nagra giftomaen. Och aer hon en klok kvinna, boer hon sjaelv foersta, att ett
gifte i den enda granngarden skulle passa henne baest.

--Daeri har du kanske raett, och kvinnorna daer hemma aero talsamma.

Ingemund ryggade tillbaka med ett leende.

--Jag kom foer att halla ting med dig, hoevding, och anade inte, att du
vid dina ar kunde vara sa nyfiken pa vara hjaertegriller.

--Visserligen, men du vill ju ha besked om Hallstens faerd?

--Jag ser inte meningen i allt detta.

--Och mig foerefaller det daeremot, att jag boerjar se den allt tydligare.
Hur var det hon hette, grannbondens dotter?

--Holmdis var hennes namn.

--Ja, Holmdis var hennes namn. Det hade fallit mig ur minnet, men nu
finner jag, att det staemmer. Och aer det inte sa, att ni ofta tala om
henne, och att ingen av er vill giva efter?

--Aennu en gang, hoevding! Jag kom till ditt skepp i andra aerenden. Efter
du vill veta det, sa aer det sant, vad du saeger. Men aer det foer att goera
mig till gyckel, som du hela tiden talar sa hoegt?

--Hoeren nu, alla skeppsmaen, att det var sant! Jag har fatt tycke foer de
bada Folkesoenerna och aer angelaegen att stryka bort den skugga, som i era
oegon ibland droejt oever dem, daerfoer att de uppenbart gatt och burit pa
nagon gemensam hemlighet. Nu aer hoeljet bortryckt. De bada broederna aero
faesta vid en och samma kvinna. Aer det nagot att foertiga eller att blygas
oever?

Ingemund blossade upp.

--Som goda broeder ha vi lovat varann att aenda halla hop i vaenskap och
att vid hemkomsten fritt taevla om henne med vara skaenker. Ulv Ulvsson,
hennes far, aer av gammal slaekt och laer bli straeng att tala med vid
brudkoepet.

Sven fortsatte att fraga:

--Vilka skaenker har da Hallsten med sig?

--Aennu sa laenge inga, sa vitt jag vet. Den stormodige mannen har ratat
allt, gatt foerbi allt, ansett ingenting gott nog. Sa var det i
grekkonungens skattkammare, daer han bara kom sig foer att behalla nagra
paerlor och stenar till skor och klaeder. Men med vilken raett fortsaetter
du infoer folket ditt naergangna foerhoer?

--Vad det lider, skall du foersta skaelet, Ingemund. Och du sjaelv, vilka
gavor har du?

--Jag har hallit mig till rena guldet, svarade Ingemund med vaexande
foertrytelse, skoenjbart besluten att snart tvaertystna. Vill du se, sa har
jag smaelt ihop det till tva tjocka ringar, sa mjuka att en stark kvinna
kan boeja dem, och sa tunga, att de vaega upp mitt svaerd. Haer sitta de
upptraedda pa baeltet.

Sven kaende pa ringarna och pa svaerdet.

--Det skall vara laetta svaerd och tunga guldringar, som kunna taevla om
vikten, sade han. Men hur aer det med ditt svaerd, Ingemund? Det aer
verkligen laettare aen guldet, ja, naestan lika laett som snibben pa din
mantel.

Ingemund teg, men i harmen ryckte han med ens svaerdet ur skidan och
hoell det framfoer Svens oegon.

--Det aer av trae, sade han. Aer du noejd? Vid gud, hellre ma nagra fiender
fa slippa undan med livet, aen att jag i en het stund skulle kunna hugga
ned min egen broder.

--En sadan avund och vaenskap aer da radande mellan dessa broeder! Daer
kunna ni alla hoera. Det var hemligheten. Men skall jag nu tro mina oegon?
Daer kommer ett segel!

--Det aer svart att segla pa blankt vatten, gaeckades Ingemund, men naer
han vaende pa huvudet, upptaeckte han verkligen en seglande snaecka. Hon
kom langt borta mitt i en frisk bris, som pilsnabbt glittrade fram oever
vattnet, och pa den gula randningen igenkaende han, att det var Hallstens
segel.

Sa snart snaeckan hade lagt till vid den yttersta ringen av skepp,
hoppade Hallsten raskt oever till naesta fartyg och sprang framat mot
hoevdingaskeppet pa de vacklande broarna. Han var laett att kaenna igen pa
silverhjaelmen med den gyllene fisken och pa det fladdrande haret. Ju
naermare han kom, dess praektigare blixtrade ocksa hans vaeringeklaeder av
de dyrbarheter, som syntes honom foer laett vunna att spara pa, men som
aenda voro honom foer lockande att icke baera. Han skyndade sig genast
vaegen fram till Sven, som nu aterigen stigit upp fran baenken, men nu
syntes det att hans dyrbara draekt var i trasor. Hans ena knae var bart
och soenderrivet, han bloedde om armbagarna, och tva stora och rostiga
jaernringar voro upptraedda pa baeltet.

--Jag kommer sent, jag vet det, men jag har lyckats! sade han frimodigt
och visade, att han icke kunde raecka nagon haenderna, emedan de voro
foerbundna.

--Aer det dessa jaernringar, som du taenker bjuda Ulv Ulvsson och hans
dotter? fragade hoevdingen.

Da Hallsten foervanad och droejande sag sig omkring, tillade han:

--Knappast trodde jag, att det, som du for att haemta, var nagot sa
oansenligt. Men beraetta nu foer mig och mina maen, vad du upplevat. Du
behoever inte foertiga nagot. Jag har sagt dem allt, och fast detta kanske
till en boerjan tycks dig illa gjort, skall du nog sedan komma pa andra
tankar. De veta, att ni aemna taevla med skaenker om samma kvinna och att
hon heter Holmdis.

Hallsten sag tvekande pa brodern.

--Har du inte baettre skoett var hemlighet, aer det heller inte mycket kvar
att goemma, sade Ingemund, aennu moerk i pannan av harm.

--Skeppsmaen, ni kaenna sagan om Olov Tryggvesson, ropade Hallsten och
undertryckte glaettigt sin foerlaegenhet. Han var den stoerste bland
idrottsmaen och fruktade icke att klaettra upp pa de mest hisnande fjaell
foer att daer haenga sin skoeld. En natt beraettade var hoevding foer mig, att
han hoegt pa en havsklippa vid Orkenoearna sjaelv sett de sista foerrostade
aterstoderna av en jaernlaenk, som den vagsamme klaettraren fordom en gang
faest daer uppe. Sedan dess kaende jag ingen ro mer, ty jag foerstod, att
detta var den skatt, som jag sa laenge soekt efter och som var mer vaerd aen
guld. Utan att foertro mig at nagon, styrde jag daerfoer till klippan. Ett
under var det, att jag kunde hitta nagot faeste och halla mig fast pa
tvaerbranten. Naer jag vael hade jaernringarna om handloven, tappade jag
ocksa mitt tag och foell. Och hade inte havet daer varit sa djupt och
fritt fran stenar, stode jag inte nu haer med bytet.

Svens hoptryckta och vaederbitna ansikte klarnade foer ett oegonblick, och
han sag milt pa Hallsten.

--Vore alla mina maen som du! Men vad vill du nu utraetta med de simpla
jaernringarna?

--Nu kan jag med lugnt sinne fara hem, hoevding. Foeredrar Ulv Ulvssons
dotter guldet, da vet jag, att jag i alla fall inte vill aekta henne, om
hon ocksa sedan skulle vilja skaenka sig foer intet.

Ingemunds fingrar spelade pa traesvaerdets faeste. I foertrytelsen gloemsk av
sin vanliga tystlatenhet, utbrast han hoegt och hanfullt:

--Aerligt talat, broder. Foer oss Folkesoener kunde ett gifte med nagon av
Ulvungarnas ansedda slaekt vara gott nog, antingen det vunnes med guld
eller jaern.

--Ni se med olika oegon pa denna kvinna, sade Sven avbrytande och
befallde att folket skulle blasas under maerket. Daerfoer blir ocksa er
sorg olika, da en av er gar miste om henne. Tinget aer begynt!
Nysmaennen, som seglat aenda hit fran Svitjod, ma stiga fram och tala.

Det blev nu roerelse pa det skepp, som lag hoevdingens naermast och som foer
icke laenge sedan hade anlaent. Det syntes, att de flesta ombord voro
fredliga saendemaen och att endast nagra fa voro rustade som vikingar. Tva
av dem hade brynjetyg aenda upp oever ansiktet, sa att endast oegonen voro
obetaeckta, och de gingo ombord pa hoevdingaskeppet.

--Vi aero Ulv Ulvssons soener, sade den, som stod till hoeger. Vi ha redan
bekaent det foer dig, hoevding, och nu tacka vi dig foer vad du i dag latit
oss hoera och se. Veten, ni avkomlingar fran det skamloesa Folketuna, att
foer er skull kommo vi hit. Pa havet nedanfoer Lidandesnaes moette vi
saendemaennens skepp och fingo nys om, att ni voro haer, och da foeljde vi
med foer att utmana er till holmgang och taga haemnd pa ert aetteblod. Men
ni tyckas vara baettre maen aen era fraender, och oskyldiga vilja vi inte
utmana. Ocksa vi ha nu tagit kristen sed.

--Vad har da skett? fragade Hallsten och ville ga till dem, men de
hejdade honom genom att fientligt sla pa sina svaerd.

--Sa goda vaenner aero vi aenda inte, att vi laengta att spraka med er. Tids
nog komma ni hem, och tacka till dess Gud foer var stund, som gar utan
att ni veta nagot.

Sven stod och blundade och tuggade med laepparna.

--Vi ha viktigare aerenden, sade han. Atervaend till ert skepp, Ulvungar.
Era svaerd aero aennu toerstiga och klirra i skidorna, och droeja ni foer
laenge haer, kunna ni inte halla dem stilla. Det aer saendemaennen fran min
svager Inge, som nu skola stiga upp, och jag ser, hur de redan kasta av
sig sina varma paelsar. Men det fordras stark och van roest till att goera
sig hoerd pa havet. Daerfoer talar jag sjaelv i deras staelle. Kanske borde
jag glaedja mig oever att som svager framdeles vid juloelet fa sitta
kungabaenken naermast, men hellre sutte jag sjaelv i den. Da skulle vi aennu
en gang goera stora loeften vid bragefullet. Vi nordbor ha tagit staeder
och borgar pa alla kuster, men i staellet att daer uppsaetta vara egna
gudar, hemfoerde vi de besegrades. Vad jag nu saeger er, skola ni i en
boerjan ha svart att tro. Den maektige kejsaren i Saxland har, bannlyst
och barfota, gatt i vintersnoen oever bergen aenda till Canossa foer att
tigga om pavens nad. Sadana aero nu jordens herrar. Inge later haelsa er,
att folket ej mer skall ro ledung under sommaren utan i staellet laemna
honom skatt och giva tionde till paven. Han bjuder och saeger, att om ni
snarast vaenda tillbaka, skall han upptaga de fraemsta bland er i sin
hird. Finns nagon haer bland er alla, som aennu har trotsets lust och vill
stanna med mig pa havet, hoeje han sitt svaerd!

Ingen enda drog sitt svaerd, och det radde djup stillhet. Det krusiga
skaegget trycktes hart mot broestet, och han fortsatte att blunda liksom
foer att baettre hoera skaerpan i sin egen roest.

--Ett vikingating brukar saellan foerloepa sa tyst. Jag star i otur och
har misstro omkring mig. Naer jag som barn gick till mina lekar och
fragade, vilka som ville foelja mig, blev det ocksa alltid lika tyst. Nu
aero mina maen troetta och boerja taenka pa att soerja foer sin alderdom. Det
aterstar bara att lyfta in broarna och ro skeppen i saer och vaenda dem
mot hemskaeren. Jag aer en avsatt hoevding, daerfoer att jag blev de gamla
gudarna trogen.

Han slog upp oegonen vid det bradstoerta bullret, da maennen skyndade sig
tillbaka till de yttersta skeppen. Under det att arorna sattes ut,
foeljde han skyarna, som reste sina laetta och flyktiga byggnader oever
vattenspegeln.




11.


Det var nedmoerkt, och i skogsstraeckningen roerde sig en rad av skridljus.
Foerst kom ett och sedan aennu ett, och det blev aldrig nagot slut pa det
langa taget av vandrande lagor. De brunno stilla och klart, ty vaedret
var lugnt. Ibland goemdes de bakom en skyddande hand, om det susade till
i traedkronorna, och kastade da skenet bakat pa straenga och allvarliga
ansikten. Det var Inges hirdmaen och huspraester, som foerde Ulv Ulvsson
med sig ut i skogen. Hans haender voro bundna med ett rep. Bredvid honom
gick Inges jarl, en ung skrivkarl, som stod naermare konungens boenpall aen
hans rustkammare, och i sin slaeta svarta kapa sag han ut som en munk.
Haret skiftade nagot i roett, och en klok, torr aerlighet besjaelade de
magra och kaerva dragen.

De fortsatte att ga allt djupare in i skogen, aenda till dess de voro pa
stort avstand fran alla maenniskoboningar. Daer samlade sig slutligen alla
ljusen omkring en doed ekstam, och vid den blev Ulv Ulvsson fastbunden.

Jarlen staellde sig framfoer honom och sag honom djupt in i oegonen.

--Jag vet, att de kalla mig bondeplagare, sade han, daerfoer att jag
foervandlar Inges allriksgata till ett segertag foer den nya seden. Jag
vet ocksa att du aer den mest aktade i bygden. Helst ville jag skona dig,
men nagon maste staellas till ansvar, och vi aero foer fa att besegra de
vilda stigmaen, som befaest sig pa en kulle ett stycke haerifran. Du har
sagt, att dina gudar mest leva vid kaellorna och under traeden i skogarna,
och nu oeverlaemnar jag dig at dem till att omkomma av hunger och koeld.

Ulv Ulvsson stod lugn och oroerlig vid ekstammen, fast hoptorkad av ar
och boejd av sina bekymmer. Han moette jarlens blick med en sadan fasthet,
att den maektige kungstjaenaren maste se at sidan, och da sade han till
honom:

--Naer Loke raeknar sina listiga planer pa fingrarna, goer han det med en
sadan iver, att fingrarna oemsa hud alltefter hans tankar. Aen beklaeder
den sig med blanka ormfjaell, aen blir den gra och rynkig som moeglad
graedde. Det aer det, som foerrader honom.

--Vad foermar din Loke?

--Knappt mer aen din Satan, jarl. Det laengsta de onda gudarna kunna
komma, aer att till sist bli aennu ett foerhaerligande av de goda.

--Varfoer talar du da om hans skinn?

--Daerfoer att ditt skinn, jarl, skiftar allt efter som ljusen skina pa
dig. Och da taenkte jag: Hur strider och lider inte nu den mannen! Hur
brottas inte natt och ljus i hans sjael liksom pa hans anlete!

--Aer det jag, som lider?

--I denna stunden aer det du, som lider. Jag har mist allt, till och med
mina soener, som tagit kristnan och maste halla sig borta. Och i natt
kommo du och Inge och togo min gard och mig sjaelv. Den enda tjaenst du
numer kan goera mig, aer att binda mig vid den ek, som jag sa ofta vilade
mig under i yngre dagar. Jag ber dig heller inte, att du skall benada
mig eller loesa mina band. Men vore jag fri, skulle jag fran baecken haemta
vatten i haenderna till att styrka dig med, ty du lider foerfaerligt.

--Du begynner yra, Ulv Ulvsson. En dare vore jag, skoenjde jag inte allt
gott, som med tiden kan komma av den nya seden. Jag aer upplaerd bland
praester och bergfast i min tro.

--Och du aer hard och aeregirig, och daerfoer genomlider du skammens alla
kval oever att vara sa svag, att du maste bega det vaersta av alla brott
och foergripa dig pa andras tro. Du skulle efterskaenka mangen god dag av
ditt liv, om du nu sluppe att sta haer. Din enda lisa aer, att det
atminstone aer nedmoerkt.

--Varfoer vill du inte lyssna till mig, du praektige odalbonde?

--Daerfoer att din gud aer en maensklig gud, som faegnar sig at maenskliga
seder. Vi, som ploeja och sa och stroeva i urmarken, hoera naermre omkring
oss urmarkens andar. Och din veka maessa och dina broderskyssar aero dem
en styggelse.

--Jag trodde, Ulv Ulvsson, att du var en vaen av maensklig ordning och
tukt. Var man prisar din raettradighet, och din gard aer den baest skoetta.

--Jarl, din gud laer mig inte, hur jag skall styra min haest, hur jag
skall laegga min pil pa bagen eller sira min sal. Och naer mina soener och
doettrar fa kaerleksangest, var aer da din gud? Jag har anlagt vaegar och
satt traed, daerfoer att asagudarna bjuda det och kalla det god gaerning.
Jag har ocksa gatt till mina harvar och plogar och alla oevriga redskap,
som blivit signade vart ar och som vi nordbor anse heliga. Jag har gatt
ut pa akern till allt, som gror och vaexer. Oever allt har jag fragat
efter din gud, och en maengd sma och stora roester liksom fran ett
bestaendigt porlande vatten ha svarat mig: Varfoer kommer du till oss
livsgudar och vaextgudar och spoerjer efter maenniskoguden?

Jarlen letade fram ett silverkors ur broestet och kysste det
lidelsefullt. Sedan hoell han upp det framfoer den bundne, men korset
skalv i handen pa honom.

--Aennu kan jag hjaelpa dig, Ulv Ulvsson. Vill du tva dig ren i Jordans
aelv, vill du bli den skuggande palmen foer de manga, som haer foersmaekta i
otrons oekensand? Foernekar du Kristus?

--Gudarna aero oraekneliga som traed och kaellor, som froen och regndroppar,
och ingen av dem foernekar jag, svarade Ulv Ulvsson eftersinnande och
langsamt. Men nagra av dem aero oss fraemmande, och andra aero oss naera. Du
talar om en aelv, som jag aldrig badat i, ett traed, som jag aldrig
kvistat. Vara gudar komma i nordanvaedret och tordoenet eller i
vardagjaemningen, och de ga omkring med kornet pa maenniskornas heliga
akrar. Om vi nu ocksa sveke dem, skola vara efterkommande intill
yttersta tid aenda aldrig sluta att hoera dem, naer de sitta pa sitt skepp
om natten, naer de aero ute pa jakt eller naer de ensamma sta med sin yxa
pa sveden.

--Sa ha vi da ingenting mer att saega varann, Ulv Ulvsson, framviskade
jarlen och goemde korset i kapan.

Och aterigen boerjade ljuslagorna att taga, en efter en, aenda till dess
den sista var foersvunnen.

Frosten small i traeden och emellanat flyttade sig nagon storfagel pa sin
gren, men de flesta djur hoello sig stilla. Det lag litet gles snoe pa
granarna, men langa straeckor var marken hard och bar. Baeckarna voro
isbelagda, och endast pa de brantare staellena forsade och porlade
vattnet entonigt.

Pa den hoegsta skogsasen ledde en bred stig, och daer kommo tva vandrare.
Deras jaemna och tunga fotsteg pa den frusna marken hoerdes vida omkring,
och fast de hade gatt aenda fran Loedoese pa den vaestra kusten, tycktes
deras bradska och otalighet vaexa med vart andedrag. Det var de bada
Folkesoenerna, och aennu buro de sina praektiga vaeringeklaeder. Redan vid
landstigningen hade de med ett sprang skyndat upp pa bryggan och sedan
genast begivit sig i vaeg. Deras astundan var att genskjuta Inge pa hans
allriksgata och bli upptagna i hans firade hird, innan den oevriga skaran
ens hunnit att vila ut i Loedoese och draga upp sina skepp. De gingo
tysta bredvid varann, upptagna av sina tankar och foervaentningar.

Hovslag dundrade ploetsligt langt borta i haellarna. I foerstone laet det
som naer en loessluppen haest med hejdloesa sprang kastar sig fram oever
stubbar och stenar. Smaningom kom trampet allt naermre och naermre genom
skogen och foeljde tydligen den taemligen oeppna och raka stigen. Pinglet
av sadana sma klaeppar och kulor, som allmaent brukades pa betsel, vaeckte
hos de bada vandrarna en foermodan, att det ocksa moejligen fanns en hand
med, som hoell i tygeln. De bada maennen drogo daerfoer sina svaerd, och
Hallsten, som aldrig ville ga miste om en fara, staellde sig med foetterna
brett i saer mitt pa stigen.

Ingemund skoet honom at sidan.

--Du har elddonen, sade han. Jag skall nog soerja foer det oevriga.

Hallsten fick naett och jaemnt tid att taga fram det fnoeske, som han bar
hos sig i en hopvaxad valnoet. Det hade tagit fukt fran hans egen
kroppsvaerme, och han maste sla sju eller atta ganger med flintan, innan
han fick eld. Da var haesten redan alldeles oever dem och reste sig,
tvaerstannande, pa bakbenen, ty han sag dem i moerkret. Ingemund skymtade
ett oegonblick det frustande, svarta huvudet mot stjaernorna och lyckades
att fa fast i tygeln.

--Vad vilja ni mig? fragade en klangfull kvinnoroest. Aero ni ocksa Inges
karlar?

--Inges karlar? Aer da han sa naera? sade Ingemund. Nej, aennu aero vi inte
hans maen, men vill Gud, skola vi snart bli det. Varfoer sa bratt,
valkyria?

--Daerom behoever jag inte laemna dig nagra upplysningar.

--Maen, som ga ensamma i skogen, bli till sist nyfikna pa vad som haender
i vaerlden. Varifran kommer du?

Hallsten fick nu vaxveken taend, och i en blink urskilde broederna tva
tjocka harflaetor och en bla kjortel, som snaevade om knaet, ty kvinnan
satt graensle oever haesten. Av ansiktet sago de daeremot icke mycket, ty
hon boerjade genast att hugga Ingemund oever armen med en liten yxa, och
vart nytt hugg skuggade oever huvudet. Yxan bet ej pa brynjetyget, men
uppretad av smaertan, som slagen vallade, lyfte han sitt svaerd till
motvaern. Vid naesta hugg sprang det i bitar, sa att bara de vassa
traeflisorna sutto kvar i skaftet. Storligen foerundrad upphoerde hon
genast med sin strid, men veken brann da ut och Hallsten hade ingen
annan med sig.

--De hade raett daer hemma, utbrast hon, da de ibland brydde mig foer att
jag visste sa litet om, hur det tillgar ute bland fraemmande maenniskor.
Nog har jag foernummit, att jaernklaedda kaempar kunnat giva sig till att
oeverfalla en kvinna, men att de faekta med traesvaerd, det har jag aennu
aldrig hoert.

--Jag hoppas ocksa att snart inte laengre behoeva ett sa skoert och
ofarligt vapen, svarade Ingemund och kastade ifran sig det tomma faestet.
Aer det langt till Ulv Ulvssons gard?

--Till Ulv Ulvssons gard? Daerifran kommer jag, men jag vet knappt raett,
om den laengre aer hans, sa oeverfull aer den i natt av hirdfolk och
svenner.

--Daerfoer att de aero sa manga, har du flytt?

--Nej, inte daerfoer, men daerfoer att konung Inge aer med.

--Daer konungen sitter, daer boer vara trygghet.

--Vet du da inte, att Inge aer den farligaste kvinnokarlen i hela landet?

--Du aer raedd, att han skall roeva dig med sig.

--Nej, Inge bortfoer inga kvinnor. Det behoever inte konung Inge. Han
roevar dem med sina oegon och med fagert tal.

--Och dig frestade han?

--Inte det, inte det, men han laet jarlen leda bort min far, jag vet inte
vart. Jarlen, som aer grym och hard, ville tvinga honom att taga
kristnan, och da han vaegrade, blev han bortledd. Inge satt i hoegsaetet
och rodnade och teg--och daerfoer vill jag inte laengre visa honom vanlig
hoevisk gaestfrihet.

--Du kunde ha stannat och vaent honom ryggen.

--Det saeger du, som aldrig har moett honom. Ingen vaender ryggen at honom.
Att visa honom ett ovaenligt ansikte, det aer en svar konst, och daerfoer
satte jag mig pa haesten och flydde. Han aer sa modig, sa glad, sa
stralande i hoegsaetet som Tor sjaelv, och hans handslag aer sa gott. Det
finns manga ordstaev om honom, men det allmaennaste aer detta: Naer Inge
skrattar ler hela jorden med honom.

Hallsten gick nu ocksa fram till haesten.

--Din far, det aer da Ulv Ulvsson? fragade han, men roesten stockade sig i
strupen, sa att hon med noed foerstod honom.

--Visst aer jag hans dotter.

--Du behoever inte frukta redliga maen. Vi aero inga fiender och sta
faerdiga att hjaelpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina
egna broeder.

--Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade
nagra fiender annat aen pa Folketuna.

--Menar du Folke Filbyter och hans soener?

--Vilka annars?

Broederna stodo tysta i moerkret och Ingemund slaeppte tygeln. Slutligen
sade han:

--Vi trodde, att Holmdis skulle goemma vaenliga tankar foer Folkesoenerna.

--Jag heter Ulva. Hur langt ifran aero ni, som inte ha hoert om Holmdis?
Min stackars syster blev bortslaepad till Folketuna med vald, och naer hon
hade foett Ingevald en son, dog hon och blev satt i hoeg.

Da de icke svarade henne nagot, fragade hon:

--Ha ni nu stigit at sidan, sa att jag kan rida vidare, efter ni blivit
sa tysta? Jag ser varken er eller stigen i moerkret, men haesten hittar.

--Vi laemna dig inte, Ulva, sade Ingemund. Hur skulle du kunna livnaera
dig i nagot nattbol ute i skogen? Baettre aer det, att vi vaenda din haest
och foelja dig tillbaka till ditt hem, daer du har ditt sovstaelle och dina
traelinnor. Nyss kaende du dig hjaelploes och utan manligt skydd i ditt eget
hem, men nu har du traeffat vaenner. Vid Gud min drotten, vi skola vaka
oever dig, och du behoever inte mer ga fram infoer Inge. Men spoerj oss inte
vilka vi aero och varfoer vi tiga och ha sa litet att saega. Vi aero bara
tva hemkomna vaeringar, som aero nyfikna att fa veta om allt, som haent
under deras langa franvaro, men som bli fraemmande och stumma, naer de
fatt sin lystnad maettad.

Hon besinnade sig en stund och svarade tveksamt:

--Min far och de foersiktigare grannboenderna hade gjort i ordning en stor
vetsla at Inge, da budkavle kom om hans faerd. I boerjan gick ocksa allt
lustigt till, och fast vi voro oroliga, foersoekte var och en att visa sig
lugn. Men slutligen stego huspraesterna fram och predikade, och jarlen
uppmanade sedan alla som voro naervarande att avsvaerja de gamla gudarna.
Da flydde genast grannboenderna, och far stannade ensam kvar och talade
om Oden. Det var det, som vallade hans ofaerd. Det laet sa underligt
avlaegset som fran en bergshala langt borta, och jag goemde mig bakom
vaeggbonaden. Daer stod jag och graet. Jag sag honom inte, naer de ledde
bort honom, men sedan sprang jag ut.

--Och nu rada vi dig uppriktigt att vaenda tillbaka.

--Vilka ni aen ma vara, maerker jag nog, att jag haft lyckan att traeffa
vaelmenande maenniskor. Ja, vart skulle jag ta vaegen i skogen? Daeri ha ni
kanske raett. Jag aer heller inte sa modig, som jag latsades nyss i min
foerskraeckelse, men jag taenker alltid pa min syster och hur hon skulle ha
gjort. Och henne foersoeker jag att likna.

--Hon skulle inte ha flytt foer Inge.

--Nej, hon skulle inte ha flytt. Hur kunde jag taenka det? Nu sade du
nagot, som tvingar mig att vaenda.

Hon vaende sjaelv haesten och de foeljde bakom henne pa stigen. Ibland kommo
de sa naera inpa laenden, att de stoette mot den med axeln, men andra
stunder vaexte avstandet. En gang, da det blev stoerre aen foerut, sade
Ingemund sakta:

--Daer nere at slaettsidan en timme haerifran ligger Folketuna, Hallsten.
Naer tror du, att vi komma att ga den vaegen?

--Aldrig, aldrig.

--Det aer ocksa min tro. Daer ma han sitta, den gamle, i sin ensamhet utan
vetskap om det onda, som han gjort oss, men en skam foer sitt eget
husfolk. Den enda barmhaertighet vi kunna visa, det aer att foersoeka gloemma
honom. Var haerkomst aer inte att skryta av, Hallsten. Blir Inge fragvis,
sa hav munlaesa!

--Sa langt framat kan jag nu inte taenka.

--Och foer mig aer det tvaertom just framat, som tankarna rusa pa. Holmdis
var ju ett barn och alltsammans var en lek. Vem vet ens, om vi nagonsin
betydde nagot foer henne! Allvaret kom sedan, men det var nagot annat.
Allvaret, det var var taevlan om vem av oss, som skulle vara man att
knyta en foerbindelse med Ulvungarnas ansedda slaekt. Och aldrig har jag
baettre aen nu foerstatt, hur vael vi behoevt ett sadant gifte. Jag fruktar,
att det, som till sist graemer mig mest, aer att tillfaellet glidit oss ur
haenderna... fast nog minns ocksa jag med oemsint vemod den lilla moen, som
vi lekte med i skogen. Aera, aera, det aer aenda en raett loesen foer tva
vaeringar som aero pa vandring till konungens hird.

--Din sorg aer sa olika mot min, broder, svarade Hallsten. Och sedan
talades de icke vid under hela vaegen.




12.


Inge satt i Ulv Ulvssons hoegsaete, ungdomlig, skaeggloes, glittrande av
hjaertats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget var allt igenom av
silver och den fagerbla skjortan oeverstroedd med silverhoekar, som hade
vingarna utspaerrade. Han hoell en stor samdricka med maen och kvinnor, och
ibland boejde han sig framat som ett ungt lejon, faerdigt att naer som
helst taga sprang.

Pa sin allriksgata foerde han med sig en hane i en guldbelagd bur och tva
kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphaengd framfoer
lucksaengen, sa att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle
vaecka honom till de foereskrivna boenetiderna, ty han var en vaeldig
jaegare, som kom hem troett om kvaellarna, men han var icke mindre ivrig i
andakt och boen. Julia var hans kaeresta och Julitta hennes syster. Till
sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager,
men hon foeljde bestaendigt med av haengivenhet och beundran foer den aeldre
systern foer att betjaena och foerstroe henne som en frivillig traelinna. Hon
var sa ordsnaell och glad, att hon roade och underhoell bade konungen och
de andra med sina infall. Ocksa stod hon nu vid bordsaenden med
armbagarna i sidorna och haenderna oeppna och beraettade. Alldeles hoeljd av
smycken satt Julia inkrupen hos konungen med hans arm oever sin axel och
lekte med hans fingrar. Eller ocksa drack hon tvemaennings med honom ur
hornet. Det var ett ganska maerkeligt horn, som Inge hade fatt i vaengava
av sin jarl. Det stod pa ulvtassar av jaern och var ristat med manga
runor, och det sades, att det fordom hade tillhoert dvaergarna. Inge
trodde, att det gav tur pa jakt, och Julia, att det skaenkte lycka i
kaerlek.

Jarlen aterkom nu fran skogen, och pa aermen av den svarta kapan lag aennu
litet gles snoe, som fallit fran grenarna. Han hoell ut haenderna framfoer
sig, sa att alla, som stodo i doerren, maste vika at sidan och laemna rum.
Hans maen gingo ocksa in med honom och satte alla sina ljus pa stakar och
bordshoern, sa att hela salen boerjade glimma.

--Vaen och jarl, boerjade Inge. Du ser dyster och plagad ut. Du kommer att
bli glad igen, naer du far hoera en maessa.

--Jag har haft ett tungt vaerv i afton, svarade han torrt, och alla de
yngsta praesttjaenarna, som brukade passa upp vid altaret med roekelsekaren
och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande.
Vad jag hade att utfoera i skogen aer fullbragt. Ma nu de maen av ditt
foelje, som varit utskickade at andra hall, beraetta sitt.

Hirdmaennen, som ocksa voro klaedda i silverbrynjor och bla skjortor,
boerjade roera pa sig utefter baenkarna, och en av dem reste sig.

--Mycket har inte haent mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att
foermaela. I skogen hittade jag en finnkvinna, som lag framstupa och stel
oever en skal med vatten och en uppspraettad snok. Hon hade sadana
kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Boenderna sade, att hon hette
Jorgrimmes dotter och att hon foersoekt att oeva sejd mot dig, konung Inge.
Men tydligen hade sejden gatt tillbaka och doedslagit henne sjaelv. Jag
betraktade henne en stund och mindes ordstaevet: Den haest, som Inge
rider, kan inte snubbla.

--Det hade varit baettre om hon levat och blivit foerd hit, sa hade hon
kunnat spa oss segerlycka, ropade Julia och slaeppte konungens fingrar.

Hela hirden staemde in med skallande ja-rop och viftade med
ringhandskarna at Julia.

En ung djaekne reste sig fran den bortersta baenken.

--Hirden aer dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju ocksa i
vapenlekarna eller oevningarna till haest, och gaeller det fara, star du
bland maennen med spjut i handen. Det aer svart att goera sig hoerd, naer du
nyss har talat.

--Aemnar du halla en av jarlens vanliga botpredikningar oever mina synder?
fragade hon isande lugnt.

--Kanske borde jag det, ty hoelle du inte mot jarlen, hade vi laengesedan
foergjort bade Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspraester veta
nog, att du hemligt aer den gamla laeran mer tillgiven aen drottningen, som
sitter hemma i Skara.

Inge rynkade pannan.

--Blev du befalld att raekna upp jarlens vaenner eller fiender? sade han.

Den unge praesten skaelvde till och boejde huvudet.

--Herre, det aer inte foer att strida med din kvinna, som jag reste mig,
utan foer att lyda var avhallne jarl och beraetta, vad som tilldragit sig.
Men fullt hjaerta skummar laett oever. Vill du hoera mig, skall jag nu
likvael foersoeka att samla mina tankar. Jag foeljde nagra av hirdmaennen
till en gard, som heter Folketuna. Alla daer hade gjort foerbund med Aelg
Klubbehoevding och hans stigmaen och befaest sig sa starkt pa en kulle, att
de voro oatkomliga. I stugan fann jag ingenting annat aen en gammal
ihjaelsvulten gubbe, som lag fastkedjad i vaeggen med en kalvklove.

--Lag han fastkedjad? fragade jarlen.

--Som jag saeger, han lag i kedjor. Men en besynnerlig man maste det ha
varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar pa
vaeggen. Orden lutade och pekade sa snett och vint som ritade av en
blind. Saerskilt rosade han sig lycklig, daerfoer att han fatt laera, att
allt maenskligt stod pa huvudet, att allt pa jorden var upp- och nedvaent.
Han slutade sina anteckningar med en boen till Gud, att det alltid matte
foerbli sa--foer maenniskornas storhets skull.

--Foer maenniskornas storhets skull, upprepade jarlen tankfullt. Den
mannen visste, vad han skrev.

--Du aer svarmodig i dag, jarl, sade Inge.

--Vad vaerde skulle jag nyss ha tillmaett Ulv Ulvssons standaktighet, om
han lidit raettvist eller vaentat, att raettvisa maenniskor snart skulle
stiga fram och hjaelpa och tacka honom!

--Angrar du din straenghet?

--Jag kan inte angra den, men jag aer tung till sinnes. Det blir baettre,
naer jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag laengtar till min tranga
cell pa kungsgarden. Det sorgloesa livet haer goer mig otalig--och aennu aer
du halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.

--Jarl, vi maste dricka tvemaennings, utbrast Julia med bitter glaettighet
och laeppjade pa hornet foer att sedan raecka honom det.

--Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett sa starkt kryddat mjoed
bekommer mig.

Han sag sig omkring foer att laenka samtalet vid nagot annat.

--Jag ser tva vapenklaedda och obekanta maen i doerren. Vem har bjudit er
att komma?

De tillfragade stego kaeckt pa, fast haelsningen icke tycktes dem
synnerligen vaenlig.

--Vi komma inte foer att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick
genast uppror och trots i hjaertat. En tignarman i praestkapa som du aer
inte mycket efter vart tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.

--Det aer gott och vael, men sadana friare loepa haer var stund. Sa fruktad
och aelskad har redan min herre blivit, att det knappt laer finnas en man
i hela Svitjod, som inte skulle skatta sig lycklig att bli upptagen i
hans husfoelje. Han aer den uppgaende solen. Han aer lejonet, som gar fram
oever vara hjaessor. En sadan arsvaext, som under den sista sommaren, hade
vi aldrig i mannaminne. Kaenna ni ordstaevet: Naer Inge skaenker Kristus ett
pund vax, ger Frey bonden fulla ax.

--Vi ha foernummit, att han har lyckan med sig. Annars skulle vi ha
uppsoekt en annan herre.

--Det aer vael sagt, det aer frimodigt sagt! ropade Julia och straeckte sig
fram oever hornet.

Da ropade hela hirden:

--Hell dig, segerkonung, skoerdekonung, lyckokonung!

Genast blev fullet inburet tre ganger, och sedan minnena druckits foer
Kristus och hans moder, toemdes hornet foer Inge.

Jarlen maerkte, att han fatt nya fiender i de bada maennen, och da det
foersta sorlet lagt sig, sade han till dem:

--Hirden aer inte laengre en hop av vilda slagskaempar som foerr. Jag vill
goera den till ett broedraskap av kungsmaen och aedla radgivare. Daervidlag
har jag Inges bifall.

--Det kan inte aendra var oenskan.

--Men er frejd, er boerd? ropade jarlen med skaerpt roest. Konungen aer noga
med sadant.

--Det aer du, jarl, som aer straeng med boerden och vill laera Inge att ocksa
vara det, svarade Julia storleende. Praektigare klaeder och rustningar aen
dessa bada maens har ingen av dina egna foerfaeder burit. Se, tva tjocka
guldringar har den ena pa baeltet!

--Vi heta Ingemund och Hallsten, sade Hallsten, ty det var han, som hela
tiden hade talat. Var far var en rik odalman, och vi mena, att mer
behoever du inte veta, Inge. Vi aero vaeringar, som fatt laera utlaendsk sed
och kunna giva dig manga nya rad. Vi ha egna rustningar, och dessutom ha
vi med oss manga paerlor och stenar till sadel och remtyg. Jag har ocksa
i mantelsaecken flera sma blasor med den roeda faerg, som grekerna laegga pa
sina haestars hovar och som aer faegnesam foer oegat. Och gaeller det, offra
vi livet foer dig, Inge!

--Mig aer det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade
jarlen. Men hirden aer laengesedan oevertalig. Och du har femton svenner,
som baera dina facklor, och tjugu, som betjaena dig vid bordet och saengen.
Det aer svart att hitta sovstaellen at sa manga.

--Alla vilja foelja mig, det aer hemligheten, svarade Inge. Och jag vill
ha oevertaligt foelje.

I detsamma gol hanen till midnatt. Borden blevo hastigt avroejda och
hornen togos bort. I staellet buro huspraesterna in ett altare. Runt om
satte de alla de brinnande ljusen. Roekelsekaren svaengde, och boenerna och
sangerna begynte. Julia stod kvar i hoegsaetet och plockade pa sina
soeljor, men framfoer altaret knaeboejde Inge, den storvaexte och hoeftbrede.

Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesoenerna.

--Det aer inte sa mycket honom sjaelv, som jag fruktar, viskade hon. Det
aer hans manga ljus och den blida sangen, som goera mig vek i hjaertat.
Och aennu vet jag ingenting om, vart de foerde min far!

Inge maerkte henne och ropade:

--Ulva, min syster, kom hit in och laer dig att bedja med oss, ty
foervisso aer du en av de kallade.

Da han sag, att hon aenda drog sig undan och foersvann ute i moerkret,
skakade han leende pa huvudet och foell strax in i sangen igen.

Folkesoenerna hade dock hunnit att en stund betrakta henne, medan hon
stod kvar bredvid dem i det klara ljusskenet.

--Hon aer nagot lik Holmdis, fast hon inte har samma harda oegon, sade
Hallsten. Man kaenner igen Ulvungarna pa den raka ryggen. Nyss ute i
moerkret, naer jag hoerde hennes naestan barnsliga svar, foerefoell hon mig
helt ung. Foerst da hon kom fram i ljusskenet, sag jag att hon inte
laengre var det. Det aer tydligt, att hon har levat haer med sin far
alldeles avstaengd fran andra maenniskor. Under alla omstaendigheter aer hon
Holmdis' syster. Daerfoer kan hon foerlita sig pa oss, och du skall sedan
ga till henne, Ingemund, och tala med henne. Jag aer foer bedroevad, och
det kostade mig stor moeda att nyss sla bort alla sorger.

Naer den sista sangen var sjungen, patog Inge en hjaelm med uppraetta
hoekvingar och satte sig pa en stol framfoer altaret. Omkring honom stod
hela hirden. Det var unga och mannavulna kaempar, lystnare att falla med
aera aen att leva och vana vid det milda suset av medgangens
sommarvindar.

--Vi aero aennu heta och yra i huvudet efter mjoedet, sade han, men jag
fragar er: bifalla ni, att de bada fraemlingarna upptagas i ert
broedraskap, bara daerfoer att de aero oraedda och tro pa lyckan?

--Naer fick du nagonsin ett nej, Inge? svarade hirden.

Folkesoenerna gingo da fram och knaeboejde foer honom. Han gav dem var sitt
svaerd med silverfaeste, och vardera svaerdet fick ett saerskilt namn. Sedan
sjoengo praesterna vaelsignelsen oever de nya hirdmaennen, och med fingrarna
pa svaerdskorset svuro de att foelja konungen i liv och doed.

--Blir du foerdriven fran makten, lovade Ingemund, skola vi aldrig
fullmaetta resa oss fran ett bord, aldrig fullsoevda fran en baedd, innan
vi ater fatt hoeja dig pa skoeldarna.

Inge omfamnade och kysste dem och befallde att ljusen skulle slaeckas.

--Vem var det, som suckade sa djupt? fragade han ploetsligt. Nej, vaenta
med att blasa ut ljusen! Jag hoerde, att det var nagon, som suckade.

--Det aer inte bruk att sucka i konung Inges sal, svarade en roest
nedifran doerren.

--Aer det du, svager? Det var en foernaem och saellsynt gaest. Jag har ju
inte sett dig sedan vid kungavalet, och da var det naera, att du talat
mig fran bade stol och rike. Det var din raettighet da, Sven, och jag aer
dig inte gramse. Hade inte jarlen visat fram de tunga kornaxen fran
Vaestergoetland, daer man offrar at Kristus, sa vet jag knappt, var jag
sutte nu. Naer kom du till garden?

--Nyss under din maessa.

--Var det du, som suckade? Varfoer star du sa ensam nere vid doerren?

--Jag vaentar.

--Mina saendemaen traeffade dig da pa havet, och du foeljde dem?

--Mitt folk foeljde dem, och naer folket gar, far hoevdingen ga bakefter.

--Aennu har jag icke traeffat ditt folk.

--Jag ser, att mina tva baesta maen redan hunnit foere mig hit, fast de
faerdats till fots och jag till haest. Sa bratt hade de, och det aer gott
och hart vaeglag. Det aer ont om snoe pa vaegarna i ar. Har du taenkt pa
skoerden, Inge?

--Det finns ett ordstaev, Sven: Naer Inge gar pa jakt, far bonden kornet
lagt--och daermed mena de, att da faller inte nagot regn.

--Da skall du sluta att ga pa jakt mer under vintern, Inge, sa att det
far snoega. Det behoevs mycket, mycket snoe. Det behoevs snoe, som tyr en
reslig man som du aenda till midjan. Det behoevs hela drivor av snoe...
annars blir det missvaext.

--Jag minns fran gammalt, Sven, att du aer en klen spaman. Men var
vaelkommen i mitt foelje, och soek dig nu ett varmt och mjukt sovstaelle.

--Du skall akta dig foer din jarl, Inge. Din kvinna har raett.

--Som du ser, star han haer bredvid mig och hoer sjaelv vart ord.

--Och daerfoer upprepar jag aennu en gang: du skall akta dig foer din jarl.
Han har foerbjudit boenderna att aeta haestkoett. Vad skola de da leva pa?
Det haestkoettet kan bli dig en dyr stek.

--Sa aer det, mumlade Julia.

Vaenlig och blid som en stark och segersaell man raeckte Inge bada sina
haender at dem, som stodo naermast, utan att varken hota eller tvista. Det
var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig klaeder och
brynja.

--Gloem inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp
tidigt. Ett kluvet broed med lingon aer det baesta jag vet.

--De soetade lingonen sta i skaemman, svarade hon. Jag skall i god tid ga
ut i stallet och stoppa broedet i din sadelpase, alldeles som jag gjorde
i dag.

Inge foeraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i haernad sov
han framfoer fienden med oeppen doerr. Hirdmaennen begavo sig daerfoer
smaningom ut och uppletade sina sovstaellen pa skullar och loft. De
yngsta praesterna och praesttjaenarna foeljde jarlen genom moerkret och
omringade honom hoevligt viskande, men han skoet dem ifran sig.

--Nej, nej, sade han, jag vill inte hoera daerom. Jag ligger redan pa
loftet och sover. Min hand far inte vara med om nagot sadant, jag aer
inte bara Inges tignarman utan ocksa hans vaen, och han har gjort allt
foer mig, tagit mig upp ur intet och rustat mig med sitt svaerd.

Hans steg dogo bort pa den isfrusna gardsvallen och det blev rykigt och
moerkt i salen, ty svennerna spottade pa fingrarna och noepo om
ljuslagorna. Foer att fa nagot lyse, plockade de ned de utbraenda
facklorna fran vaeggen och kastade dem pa haerden. Daer flammade de upp foer
en kort stund.

Julia och Julitta hoello pa att baedda Ulv Ulvssons stora lucksaeng med
aklaede och faellar. De viskade med varann och skrattade kvaevt.

--Du skall inte laegga nagon dyna pa Inges sida, sade Julia. Han vill
ligga lagt. Jag aer sa soemnig. Om jag finge vrida nacken av hanen daer i
buren tills i morgon!

--Jag taenker, att jarlen och huspraesterna aenda hata dig tillraeckligt
foerut. De aero raedda foer din makt oever Inge. Men du kunde vara
foersiktigare med jarlen.

--Utmanar han inte mig bestaendigt? Talar han inte jaemt om boerd? Men jag
har ingen boerd. Och han sjaelv?

Sven stod kvar i doerren och sag pa stjaernorna. Han vaende sig om och kom
fram till lucksaengen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.

--Vitt och lent skinn, sade han. Det hoeves Inges kaeresta. Men kan du
verkligen sova lugnt, Julia? Maerker du inte, att i ar aero stjaernorna
aldrig ulliga och mjuka? Det finns ingen snoe i luften. Och de akrar, som
blivit sadda, aero lika groena som pa hoesten. Jag saeger dig, det blir
barvinter.

Han gick ifran henne igen foer att taga raett pa ett liggstaelle. Ute pa
garden stodo nagra karlar och fladde en bjoern, som Inge hade faellt. De
visade honom, att det fanns ett maerke i pannan efter ett hammarslag, men
varken nagot hal efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den
stoerste jaegaren i Norden. Naer de hade dragit av huden, togo de den oever
en stang och foeljde med Sven foer att visa honom till det baesta loftet.

Pa det saettet spridde sig maennen i olika nattlag och somnade snart, ty
foer halmens skull vagade de inte baera in nagot lyse.

Bryggstugan var det enda staelle, daer det aennu brann eld. Boenderna och
Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett praektigt mjoed, och
karet var mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att
kvinnorna om natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk,
som vid den flitiga mjoedhaemtningen rakat att samla sig pa ytan. Ulva
gick mitt ute i karet, bredskuldrad och hoeg som en jaettinna, med
kjorteln uppfaest oever knaet och en halmkrans pa det utslagna haret. Med
en slev oeste hon upp de sma kringseglande tapparna av skum. Runt omkring
stodo de andra kvinnorna med facklor och sjoengo en moerk sang till det
heliga mjoedet, livsdrycken, som bubblade av hemligheter och som sjaelva
gudarna haemtat fran underjorden. Foer var gang hon boejde sig ned oever den
svarta kaellan, som speglade henne, uttalade hon en besvaerjelse. Hon skoet
undan kryddpasarna, som halvsjunkna simmade framfoer sleven, men deras
lukt var sa stark, att den minde henne om en het midsommardag, och hon
blev alldeles yr.

Skummet uppsamlades i en staeva at bockarna foer att faegna hammarguden,
traelarnas och herdarnas hjaelpare. Hammarsmaerket var inbraent pa staevans
skaft, och innan hon tog oever det, kysste hon det. Stundom raeckte hon
ocksa en fylld slev at de maen, som aennu voro vakna och hade satt sig i
doerren foer att se pa. Var och en, som blev bjuden en sadan gava, var
dock skyldig att foerst beraetta nagon saga, innan han fick laeska sig.

Ingemund hade satt sig bland askadarna, daer han snart blev igenkaend pa
sina blixtrande vaeringeklaeder. Med kloka och beraeknande tankar granskade
han Ulva, och hon tycktes honom ganska frid och statlig, fast hon inte
laengre var i sin foersta ungdom. Han hade ju vetat, att Holmdis maste ha
varit aennu aeldre, om hon aennu levat. Da turen kom till honom och han
just mottog jaettesleven pa alla tio fingrarna foer att icke spilla, blev
den ovaentat fattad av andra haender. Nagra ansikten straeckte sig in genom
doerren, ohyggligt blableka som Leikins pestandar, och drucko haeftigt och
toerstigt i hans staelle.

--Ni skall tacka oss sedan, men nu maste vi styrka oss, stammade de, och
han laet dem fa som de ville.

Naer de aterigen hade rusat bort, sade han:

--Dessa praesttjaenare ha nagot i sinnet, efter de smyga omkring utan att
laegga sig till soemns. Nyss i salen maerkte jag nog, hur hotfullt de
stirrade mot hoegsaetet. Inte heller har det undgatt mig, att gardshunden
blivit instaengd. Och i stallet bultar det, som naer nagon skaftar en yxa.

--Vem skulle vaga ett nidverk i den gard, daer Inge sover? fragade Ulva
och sag upp. Allt detta finner du bara pa foer att locka bort vara tankar
och slippa beraetta nagon saga. Du kan ingen!

--Till haelften ma det vara sant, vad du saeger, Ulva. Jag aer ingen
kringvandrande skald.

--Da skall du fa dricka foerst, innan du begynner, sa blir din tunga
loest.

Hon bjoed honom aennu en gang av mjoedet. Det tycktes honom, att honungen i
den jaesta saften aennu susade och surrade av skogsbin. Da han druckit
haelften, sade han:

--Jag kan bara en saga, men lat mig slippa att beraetta den aennu.

--Vet du da inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en sa aedel
gava foersoekte att undandraga dig gammal god sed.

--Min saga har det felet, att jag inte kan slutet pa den.

--Ett slut skola vi nog hjaelpa dig att grunda ut, bara vi fa boerjan.

--Ma da alla noga hoera pa, sade han och toemde vad som var kvar. Efterat
skola ni saega mig, vilken av mina bada hjaeltar som baest liknar en
kvinna. Foer laenge sedan levde tva broeder, som voro sa avundsamma pa
varann och sa goda vaenner, att vad den ena oenskade sig, det begaerde
genast ocksa den andra. Foerlorade de en kvinna, som de bada trott sig
bundna vid, droejde det inte laenge, innan de lika enigt begynte talas
vid om en annan. De kommo daerfoer oeverens om att i tid foerse sig med det,
som kunde behoevas till en broderlig taevlan vid ett brudkoep. Den ena var
en vettvill vaghals. Han klaettrade upp pa en brant havsklippa och
haemtade ned tva foerrostade jaernringar, som Olov Tryggvesson fordom hade
haengt daer under en av sina faerder. Den andra, som var klokare och
allvarligare, betaenkte daeremot, att det med aren kan behoevas manga
kittlar pa haerden i en stor gard. Daerfoer sparde han foersakande och
troget allt guld, som han kom oever, och smaelte sedan ihop det till tva
tjocka ringar. Svara mig nu, Ulva: vilken av de bada maennen skulle du ha
valt, om de kommit till dig?

Hon var sa yr i huvudet, att hon foerst icke foerstod honom. Han maste
beraetta om hela sagan pa nytt, men da boerjade de kringstaende kvinnorna
att ropa. Nagra lovade bestaemt, att de skulle ha tagit den, som hade de
ofoerlikneligt kostbara jaernringarna, och andra, att de skulle ha aektat
den, som foertaenksamt kom till faestningastaemman med guldet.

--Och Ulv Ulvsson? fragade Ingemund. Vem manne han hade valt?

--Jag tror, svarade Ulva och besinnade sig en stund, att mig hade
jaernringarna likat baest, men att han skulle ha sagt: du skall ocksa se
litet till anletet och oegonen, dotter.

Nu gavo sig de andra till att svaenga med facklorna och sorla och
skratta.

--Ulva, Ulva! ropade de. Du skyller pa din far. Har du i afton redan
sett sa mycket till anletet och oegonen, att du inte maerkte jaernringarna
pa baeltet? Da hade vi skarpare syn. Nyfikna och undrande upptaeckte vi
nog, att det fanns bade jaernringar och guldringar i salen.

Hon sag oskyldigt och fragande fran den ena till den andra, aennu roedoegd
efter all den grat, som hade kvalt henne. Hon var den enda, som ej var
sinnad att glamma, och Ingemund reste sig och gav tillbaka mjoedsleven.

--En god natt, Ulva, sade han straevt och bittert. Jag har nu beraettat
dig den enda saga, som jag laert mig, och jag far taenka pa slutet, naer
jag kommer i halmen. Det aer tid, att jag tar maennen med mig. Jag oenskar,
att det vael vore morgon och att jag sage Inge rida pa jakt med sitt
lingonbroed i sadelpasen.

Naer kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjoedet.
De hade fatt mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och
skratt hoerdes laenge i natten. Vad det led, slaeckte de dock facklorna och
begavo sig under fortsatt lek upp pa loftet, som straeckte sig oever halva
bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hard skraell, som kom
manga att vakna och ett oegonblick vaenda sig. Flera ganger tappade de
bommen, innan de fingo upp den och hittade oeglan foer haken.

Den instaengda hunden hov upp ett klagande skall fran en av de bortersta
bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var da mycket sent.

Inge sov tungt och Julitta sov pa baenken ett stycke daerifran, men Julia
satt uppraett i saengen bredvid honom och sag pa de vassa stjaernorna.
Svens ord hoello henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha
falskt i sinnet och kallade honom en dalig spaman, men nagon gang kunde
ocksa han raka att spa raett. Till sist blygdes hon oever att tvivla pa
Inges lycka och aemnade just laegga sig ned igen pa dynan, men da sag hon,
att nagon kom till doerren och vinkade.

Hon tordes icke fraga, vad han ville, ty Inge var straeng om sin nattsoemn
och hon fruktade att vaecka honom. Daerfoer band hon om sig hans fagerbla
mantel och gick barfota till doerren.

Hon igenkaende, att det var den unge djaekne, som sa oevermodigt hade talat
mot henne nyss under samdrickan. Han lade fingret pa munnen och pekade
pa lucksaengen. Hon nickade foer att visa, att hon gillade hans omtanke,
och foeljde honom en smula villradigt aennu laengre ut i moerkret. Hon sag
da, att daer stod en hel ring av halvvuxna praesttjaenare, och hon ville
stanna.

--Vi maste en gang tala ut med dig, Julia, viskade djaeknen, men aer du
inte modig nog att ga med laengre bort, sa vaknar Inge.

--Modig! svarade hon med ett kast pa huvudet och fortsatte att ga framat
aennu ett stycke. I den gard, daer konungen sover, aer ingen raedd. Jag
borde bara ha taenkt pa att taga med mig ett vapen.

--Vi hoerde Svens moerka varningar bade till dig och de andra, och denna
gang spar han sant, Julia. Odalmaennen frukta harda tider, och da tarvas
den man, som aer den radigaste och arbetsammaste i landet. Det aer jarlen.
Haerom var det vi ville tala med dig.

Hon blev uppmaerksammare, men ocksa trotsigare, och begynte lyssna med
aterhallen andedraekt. De voro nu naestan framme vid stalldoerren, som stod
oeppen. En brinnande kadsticka var insatt mellan doerren och stolpen.

Den unge praesten boejde sig intill henne och sade:

--Maenniskorna voro foer svaga att tjaena Gud, da togo de sig konungar foer
att bekaempa honom. De skapade dem av sitt eget koett och sin egen synd,
men gjorde dem tillika stolta och fria, sa att de inte sjaelva kunde
tjaena dem utan daglig foernedring. De laerde konungarna att ockra med
deras svagheter och knyta foerbund med deras saemsta drifter, och endast
daerigenom kunde konungarna haerska.

--Och det saeger du mig om Inge!

--I konung Inge finns aemne till en baettre dag, och daerfoer behoever han i
tid en varning, som sent kan gloemmas. Det duger inte, att han laengre
slaepar med sig en kvinna som du. Du var solen och froejden, men korset
skall slaecka dig. Ma det nu ske--foer kyrkans skull och foer Inges skull,
amen!

Innan hon fick tid att svara, blev hon kullkastad oever stalltroeskeln,
och ett snabbt yxhugg skilde kroppen fran huvudet, som aennu rynkade
pannan i rasande vrede.

--Nu ligger vaegen oeppen och rak, och jarlen aer den maektigaste bade haer
och nordanskogs! sade han och lyfte upp huvudet och kysste det pa bada
oegonen. Och nu kysser jag Inges kvinna. Hur ofta har jag inte med
kaerleksplagor sett pa de frida oegonen!

Han bar in huvudet i stallet, daer Inges jaktsadel haengde oever spiltan.

--Detta skall i morgon bli Inges jaktkost, naer han sitter i skogen, sade
han och slaeppte huvudet i sadelpasen. Stora friska lingonflaeckar sla
redan upp utanpa tyget.




13.


Det radde svar missvaext under tre ar, och naer det led mot det fjaerde,
blev det ater barvinter. Kaerr och sjoear lago frusna och harda som haellar
och kunde befaras av bade ryttare och vagnar. Da kom oron oever Folke
Filbyter och han kunde icke laengre sitta overksam pa haerdkanten.

Han tog sin trael med sig och red ut foer att pa nytt fortsaetta sitt
aldrig uppgivna soekande. Liksom foerr blev han vael mottagen bade av
stigmaennen vid eldarna och hos boenderna, och de gingo fram och visade
honom sina haender.

--Du skall rida till freyblotet i Uppsala, sade de. Daer aer i ar mycket
folk foersamlat fran olika trakter.

Goda vaegar voro straeckvis upplagda av odalmaennen och kantade med
rundstenar, men manga hus voro staengda inifran, och daer blotades hemligt
i noedens timme till de gamla vaextgudarna. Det var oedsligt och tyst och
allt djurliv tycktes foersvunnet. Han red hela tiden uppat mot
nordmoerkret, och det stod som en svart klippvaegg bortom granarna.

Efter en mycket lang faerd kom han slutligen till en hed. Fran de
kringstroedda gardarna hoerdes skriket av svin, som kvinnorna hoello pa
att slakta. Tung roek steg langt borta, och en lukt av braent moette honom
med vinden.

--Detta maste vara svearnas land, sade han, daer valor och besvaerjare
utan uppehall fylla offerbollarna med blod. Svearna kunna icke leva utan
att offra och tro. Haer mister du din tunga, trael, om du inte titt
inblandar gudarnas namn i ditt tal.

Men traelen greps av voerdnad infoer de heliga staellena och kastade sig ned
i den rimfrusna ljungen.

--Olycklig aer du, husbonde, olyckligast av alla i min hembygd, men
dubbelt olycklig aer du daerfoer att du inte nu kan dela min glaedje.

En stuga lag utmed vaegen, och doerren var oeppen. En baenk, som aennu var
roed efter den foeregaende dagens slakt, stod uppstaelld mot vaeggen. Svarta
kakor, bakade av mjoel och blod, haengde aennu sedan julen pa en stang i
taket bredvid en oeppnad svinkropp.

Bonden hoell pa att klaeda sig i tingsdraekt med brynja och skoeld. Det
syntes, att han fann behag i kvinnor, ty hela stugan var full av bade
unga och gamla traelinnor, och en saerskild bur pa stolpar var uppfoerd at
dem vid ena gavelvaeggen. Daer knuffades de med varann foer att fa se pa
den obekante ryttaren, som med sin jaernhatt och sin stolsliknande sadel
foerefoell dem underlig.

--Vem aer den tjocke mannen? fragade de. Fettet haenger ut kring halsen pa
honom i rynkiga pasar, och aenda aer han fattigt klaedd. Aer det en
vaestgoete?

--Vaestgoetarna ha langa naesor och smala haender, svarade bonden. Och de
kunna inte hoera en silversked falla i golvet utan att kvickt sticka
fingrarna under bordet. Ve oss svear, som blivit sa svaga, att vi nu
taga konungar fran deras land!

--Och ni svear, sade Folke Filbyter, ni kunna inte hoera en galt grymta
utan att genast raenna kniven i honom. Daerpa kaenner man igen er. Jag
rider omkring och soeker en foersvunnen son, och jag aer fran mjoelnarnas
och stigmaennens bygd sunnanskogs. Daer letade ni er aennu aldrig nagra
konungar.

--Hur skulle det sluta, om till och med oestgoetarna trodde sig goda nog
att bli konungar i Svitjod! En oestgoete stannar alltid vid stugdoerren foer
att lukta, vad det aer foer broed som bakas. Daerpa kaenner man igen honom.
Nej, fraemling, er frukta vi inte. Var daerfoer vaelkommen och lat oss halla
frid!

Bonden var mest vaen med den allra aeldsta av kvinnorna, och da han hade
ansat sitt skaegg med kammen, raeckte han henne den. Faegnande sig at hans
statlighet, stod hon bakom honom och kammade ut hans har, som raeckte
honom aenda ned pa ryggen.

--Skall du till Uppsala, ryttare, sa fa vi samma vaeg, sade han och sag
ut genom doerren.

Ringarna klingade i brynjan, och han noep skaemtsamt om kvinnans
skrynkliga haka.

--Men var aero barnen, du gamla? fragade han. De bruka ju den haer dagen
annars haenga sa nyfiket pa troeskeln.

Hon gick omkring i det djupa enriset och bar langsamt undan tvaettfatet
och hakade upp saxen och kammen pa vaeggen. Sedan steg hon upp pa en pall
och tog ned fem nackade och hardfrusna hoenor.

--Barnen hade fatt annat att taenka pa, men nu hoer jag, att de komma,
svarade hon. Du sov tungt i natt och vaknade sent, och vi kvinnor
menade, att tids nog skulle du fa harmen att hoera en loegn. En stund
ville jag ju ocksa pa gammalt vis i ro fa glaedja mig at din haerlighet.
Haer har du nu hoenorna till skattegava at konung Inge. Fa se om han
haller till godo daermed, men saeg honom du, att det inte aer ditt fel, att
du i ar inte fatt nog spannmal. Dalig skoerd foeljer dalig konung.

En flock vettskraemda och stirrande barn kommo inspringande och klaengde
sig om hans liv, under det att han hoell pa att binda fast hoenorna vid
baeltet.

--Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid
Uppsala hov!

Han skoet dem ifran sig foer att ga ut till Folke Filbyter.

--Vem har intalat er en sadan darskap?

--Tingsmaen, handlingsmaen, alla, som fara foerbi, beraetta daerom, och vill
du ga upp med oss pa kullen, kan du sjaelv se roeken.

--Det aer inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni fa aldrig mer komma
till mig med en sadan loegn.

Han steg foertoernad ur stugan och begynte att ga bredvid den ridande.

--Lat mig fa halla vid din sadel, ryttare, sa komma vi fortare framat.
Vaegen aer lang och hal. Ett tomt munvaeder har skraemt barnen, och det aer
ingenting att hoera pa. Vad skulle det bli av deras tro, om de maerkte att
man lyssnade till sadant! Varken yxa eller eld biter pa den lunden. Daer
star det heliga traedet, som groenskar bade vinter och var och dricker med
sina roetter ur Mimers underjordiska kaella. Du kan tro mig, fraemling,
ifall du inte sjaelv foerr varit haer! Pa den tiden, naer jag sprang omkring
liten och barfota som nu mina egna barn, var det traedet fullt av bleka
frukter. Det var maenniskokroppar, som blottaernorna sa laenge saenkt och
tvaettat i kaellan, att de till sist blivit alldeles vita och naestan
tycktes genomskinliga. Vi kallade det att offra traelar i konungens
staelle och blidkade daermed gudarna, ty deras aer landet. Pa den tiden
gavo de ocksa rika skoerdar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg ga
till. Daerfoer ha vi ocksa staemt Inge att moeta oss vid freyblotet och sta
till ansvar. Ryttare, du aer gammal och faerdas tungt och langsamt. Rid
fortare, fortare! Om jag haller om mitt svaerd, kan jag springa. Skulle
lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sadant dad vaga aenda inte
de kristna. Naer den lunden susade, var han vart broest, som andades. Naer
han blommade, var han vart hjaerta. Intet rum var heligare i Norden.

Laederskoelden och hoenorna smaellde mot hans knaen, under det han sprang,
och da haesten blev foer langsam, slog han honom oever laenden.

De voro snart mitt ute pa den rimmade heden. Fran alla hall kommo
tingsklaedda odalmaen med hoens och gaess, skinkor och farkroppar, men de
sedvanliga fororna av spannmal syntes ingenting av. De ropade till
varann om vad de nyss under natten sett fran sina gardar, da eldskenet i
en blink hade stigit bakom kungshoegarna. Nu lago de stoersta aettehoegarna
som bergskullar langt borta pa heden, och bredvid dem lyste morgonen pa
det klippfasta gudahovet. Stenblocken i vaeggarna voro oemsom runda, oemsom
langa och alla av olika faerg. Nagra blaenkte svarta, aen flera groena, men
de stoersta glindrade i roett liksom bestaenkta med ett blod, som aldrig
kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och foerbraend. Allt syntes
tydligt och vael redan pa stort avstand under den klara vinterhimmelen i
Goeje manad.

--Mina egna oegon kunna inte ljuga, jaemrade bonden och hoell springande
aennu fastare i sadelgjorden. Jag maste tro det. Men drotthuset, det star
obraent. Daer har du haft en god soemn, konung Inge. Och var gaerd skola vi
laegga vid porten, sasom det aer landslag, men kom sedan ut, konung Inge.
I tre dygn ha vi boender nu hallit vetslor foer dig, och din hird laer nog
ha foersoekt att fa se botten i mjoedkaret. Men i dag aer det du, som far
slaeppa till--i noedfall skinnet. Kom ut pa tingshoegen, konung Inge, innan
blotet begynner. Daer skall du fa hoera bondelat!

Pa tingshoegen stod redan konungens stol pa en matta, och en vid rundel
omkring hoegen var haegnad med hasselstavar och bla band. Boendernas
foertroendemaen stodo naermast hoegen, bakom dem tva maen och bakom dem tre,
och sa fortsatte det i allt vidare omkrets. Vart hundare foerde sitt
tecken pa en stang. Nedanfoer denna var en pall, fran vilken ropmaennen
skulle upprepa vad som sades pa hoegen, sa att det kunde hoeras aeven av de
allra bortersta. Oupphoerligt vaexte maengden med huvud vid huvud. Nyss
voro de knappt mer aen nagra tjugutal, men hastigt blevo de att raekna i
tusenden. Ocksa pa de andra hoegarna stodo maennen taett som buskar i
enskog. Fjedrundalands och Attundalands tecken restes. Boenderna fran
Tiundaland kommo tagande oever sandasen i fylke med lagmannen i spetsen.
Sedan de alla hade nedlagt sina skattegavor framfoer drotthuset, broeto de
sig in i folkfoersamlingen som en kil, och deras lagman steg upp pa hoegen
ovanfoer alla andra.

En saerskild inhaegnad var uppsatt foer fraemlingarna och saendemaennen fran
avlaegsnare bygder, och daer steg Folke Filbyter av haesten. Traelen maste
hjaelpa honom, ty han var lutad och troett, och likt manga av de aeldsta
satte han sig pa marken.

Traelen ledde bort haesten till den langa bom, daer de ridande hade att
binda sina gangare. Marknadsbodarna utmed tingsvaegen voro aennu staengda
och lekplatserna stodo tomma. Ej heller syntes nagra kvinnor eller barn,
och fast sa manga maenniskor voro samlade, hoerdes tydligt hela tiden
blotpraesternas sang inne fran gudahovet.

Medan skaran fran Tiundaland aennu hoell pa att ordna sig, uppsteg Inges
jarl till kungsstolen, foeljd av sitt husfolk.

Nog bar han aennu samma slaeta kapa som i Ulv Ulvssons gard och blasten
kastade omkring det roedaktiga haret pa sidorna om huvan, men hans uppsyn
var trygg och utan svarmod. Troett pa allriksgatans gaestabud och
vapenlekar, stod han ater infoer faran, full av verksamhet. Arbete,
arbete dag och natt, det var hans lust och haelsa och hans enda begaer,
och det tryckte sin praegel pa hans minsta roerelser. Bredvid sig pa
baenken hade han en traelada med pergamentrullar och runkavlar, och han
var helt och hallet upptagen av att granska dem. Han vecklade ut
pergamenten, genomoegnade dem och ritade haer och var med nageln ett maerke
i kanten foer att, om det gaellde, hastigt kunna hitta den betydelsefulla
raden. Det var honom patagligen likgiltigt, om han hade askadare eller
ej, om det stod fem tusen maenniskor omkring honom eller bara fem. Hans
saett var varken hoegmodigt eller foerlaeget, och fullstaendigt haengiven sina
aembetsaligganden tycktes han icke ens maerka folkets hotfulla tystnad.

Vaeckt av sin galande hane till boenestunderna vid midnatt och vid dagens
ingang, hade konung Inge sedan fallit i djup soemn. Gang pa gang bultade
skosvennen pa saenggaveln. Slutligen kom Julitta med hans tingsklaeder och
lade dem oever taecket. Hon boejde sig leende och tog honom i haret och
ruskade pa hans huvud.

--Inge, Inge, vakna! sade hon, da hon sag, hur blytungt oegonlocken aenda
foerblevo slutna.

--Aer det redan boenetid igen? fragade konungen.

--Nej, du aer i Uppsala, Inge, och daer sjungas inga maessor, men allmogen
star faerdig och vaentar pa dig.

--Jag droemde om din syster, sade han till Julitta, som fortfarande icke
var nagot annat foer honom aen en tjaenande vaeninna. Det gar langsamt att
gloemma henne.

--Naer du i natt hade gatt till soemns, drucko de yngsta av praesterna och
flera av dina andra maen hennes gravoel. De kallade det sa. Liksom i en
vild droem ryckte de slutligen facklorna fran vaeggarna och rusade ut i
offerlunden. Daer satte de eld pa de hoega, hemska urtraeden, som aennu till
stor del voro fulla med benrangel efter upphaengda djurkroppar.

--Och jarlen?

--Han lag i sin baedd, men han straffade dem inte. Han ser svulten och
tunn ut, din jarl, men hans magerhet toer vara av den sorten, som slar om
till fetma, naer han en gang till sist blir maektig och sjaelamaett.

--En starkare och aerligare vilja har aldrig tjaenat mig.

--Det maerkes, att det bara aer i soemnen, som du minns min syster.

--Ja, det aer mest i soemnen, svarade han och blev med ens fullt vaken.

Han skyndade att klaeda sig. Svennerna drogo skinnrutan fran vindoegat,
och en iskall och solig morgonluft dansade in oever den nyss taenda
brasan. Han hackade taender, daer han stod pa bjoernfaellen, och svennerna
satte pa honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en kulle av
samma bla silke som hans mantel.

--Vad jag aemnar saega boenderna, det upprepade jag foer er alla redan i
natt, och det blir straenga ord. I dag skall jag visa dem, att de staellt
ett lejon pa sina egna hjaessor.

Han andades i de bredfingrade handskarna foer att fa dem varma, innan han
drog dem pa sig, och gick sedan raskt till doerren.

Nu begynte hornen spela vid drotthuset, och Inge kom utridande pa en vit
haest mellan de uppradade skattegavorna. Han foerde det uddvassa och langa
svaerdet bart, och det blixtrade som en eldstrale. Bakom honom foeljde
alla hans hirdmaen, laendemaen, huspraester, svenner och gaester. Det var ett
tag, som raeckte fran drotthuset och aenda fram till hoegarna. Men han
ryggade till, naer han framfoer sig sag sa manga fler boender aen nagonsin
foerr vid ett freyblot. I stridstumlet infoer Magnus Barfots norska
bagskyttar hade han aldrig kaent nagon fruktan, men de stillastaende och
ondskefulla bondeoegonen, tvungo honom att se ned till haestens hovar
liksom foer att noga styra dem oever stenflisorna pa vaegen.

--Kan Inges haest snubbla? fragade en bonde med elak staemma.

Inge kaende, att det var en dalig boerjan, och han foersoekte att i minnet
genomga de stolta ord, som han aemnade tala fran hoegen. Vael fyra eller
sex ganger hade han kvaellen foerut uppraeknat foer hirden vad han skulle
saega, men nu mindes han ingenting annat aen ett loefte att tala laenge och
befallande. Naestan omedvetet gav han haesten en stoet med sporren och red
i vild fart uppfoer hoegen.

Det sedvanliga bifallssorlet uteblev dock alldeles. Han steg av och
hyllades med handkyssning av jarlen, och Sven, hans svager, fyllde honom
hornet. Men naer han skulle dricka allmogen till, kvalde honom det soeta
mjoedet, sa att han knappt kunde taga mer aen tva klunkar. Kritvit satte
han sig pa stolen. Han foerstod att det var lika meningsloest foer honom
att komma med maktsprak som foer en skeppsbruten att hota stormvagorna.
Vael var han konungen, men framfoer honom stod konungens herre: ett folk i
vapen.

Sedan lagmannen oever Tiundaland utantill foerelaest Uppsalalagen, begynte
jarlen med torr roest foerhandlingarna, och de flesta boenderna satte sig
ned pa marken foer att vila. Knappt hunno de likvael att laegga ifran sig
sina vapen, innan de ater sprungo upp, ty lagmannen oever Tiundaland gick
upp aenda oeverst pa hoegen.

Jarlen latsade foerst ingenting maerka, men lagmannen avbroet hans laesning
och sade med hoeg roest:

--Vi boender ha icke gatt den langa vaegen foer att hoera din laeskonst,
jarl, eller bestaemma om nagra tillfaelliga pabud. Vi spoerja ej heller om
det aer de kristna, som braent var lund, ty vad som sker i moerk natt,
dricker gaerna av moerkret och foerblir dunkelt pa ljus dag. Ej heller
fraga vi, om det aer sant, att du helst skulle vilja foerbjuda oss boender
att fritt saelja och koepa pa vara gardar foer att hantverkarna och de
utlaendska koepkarlarna i Aros och Sigtuna skola foertjaena baettre och fa
rad att baera aennu varmare paelsar. Vi veta, att du vill foerbjuda oss att
halla ting och baera vara vapen, att du vill tvinga oss att kalla
hirdmaennen herrar och laemna var tionde skyl at biskoparna och paven i
det avlaegsna Rom. Hittilldags var det vi, som beskattade laenderna och
fyllde vara gardar med deras dyrbarheter. Vi voro ett fritt bondefolk
och hade fullt upp med boskap och goda haestar. Du laegger pa oss ett
fraemmande ok, och det blir icke mindre tungt, daerfoer att det aer sirat
med manga prydnader. Man skall vara ung som du foer att droemma om sa
manga nyheter. Vi ha icke valt dig. Du aer ett vitbroed fran drotthuset.
Allmogen bakar en groevre kaka med stora sador. Vem var din far och vem
din mor? Nagra praester kalla sig dina foeraeldrar, daerfoer att de laerde dig
laesa. Manga rykten viskas, men vi aero icke komna foer din skull. Oeppna
dina rullar och laes konungabalken. Svearna aega att konung taga, sa ock
att vraeka. Vi fraga dig, konung Inge, vill du ga fran makt och rike
eller nu genast stiga ned till oss och blota at de gamla gudarna foer god
arsvaext?

Ropmannen eftersade langsamt och noga vart ord fran hoegen, och manga
gamla hade med sig borrade horn, som de satte i oerat foer att lyssna.

Sven stod bakom Inges stol och foeljde molnbildningarna pa himlen. Han
hade icke ens brytt sig med att utbyta de urblekta vikingaklaederna mot
en tingsdraekt.

--I gar kvaell i drotthuset, sade Inge och vaende sig till honom, kunde
jag sa klart tala om allt. Du hoerde det sjaelv. Nu sta mina tankar
stilla. Jag aer dock ingen raedd man.

Sven betraktade honom stelt.

--Konung och svager, svarade han. Folket fragar dig, om du aer kristen.
Jag aer det ej.

Da brast tungans band och Inge sprang upp. Doedsblek men konungslig stod
han framfoer stolen.

--Jesus Kristus, din aer jag intill doeden!

Boenderna togo upp stenar och begynte kasta pa honom. Nagra hade redan pa
foerhand sma och stora stenar med sig inknutna i manteln, men i boerjan
slungade de endast de mindre. En skaerva traeffade honom i laeppen, sa att
han tuggade blod.

Sven stod med skaegget tryckt mot broestet. Han bet hart ihop oegonlocken
och sade till Inge:

--Skyarna omskapa sig och aero sig aldrig lika. Det kommer en tid foer var
och en i hans medelalder, da maenniskorna ploetsligt bli troetta pa honom.
De ha moett honom foer ofta, lytt och rosat honom foer ofta. Han aer varken
laengre en morgonsol eller en slutad dag. Daerfoer bli de leda vid honom.
Svager, du som sa ofta suttit med mig vid taerningsbordet, du boer veta,
att ena stunden aer du i otur men den andra slar du sexorna. Tur och otur
komma alltid i var sin foeljd liksom de svarta och de ljusare fjaellen pa
tomtormen. Det loenar inte att daervidlag tala om vidskepelse. Naer den
kloke aer i otur, laegger han foer en stund taerningarna at sidan och
vaentar. Det aer vad jag fatt goera i fyra ar; och nu blir det du. De
flesta olyckor uppsta daerav, att maenniskorna inte ha talamod att vaenta
utan vilja tvinga sig till tur, ocksa naer de aero i otur. En annan gang
skola svearna kanske vara lika snara att ropa efter dig och dina lagar
som i dag att stena dig. Ga du tillbaka till drotthuset och lat mig, som
nu aer i tur, fa skoeta taerningarna under min stund. Det aer den enda
raeddningen foer oss bada.

--Jag trodde, att du var en av mina vaenner, Sven.

--Det var jag, Inge, men du skall inte begaera mer, aen du kan fa. Var
maenniska maste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde
omoejligast, det sker. Hennes baesta vaen blir den, som sviker henne
saekrast.

--Du aer en slug man.

--Det vitsordet foertjaenar jag kanske.

--Och mot mig har du varit full av svek.

--Aldrig i handlingar, bara i hjaertat.

Inge stod stolt kvar och foersoekte att krossa honom med sin blick, men
inom honom vaexte en foerskraeckelse, som han icke laengre kunde maestra. De
troegt flygande stenarna, som blevo allt stoerre och tyngre tycktes honom
oemotstandligare aen bade spjutspetsar och pilar. Och likvael var det till
sist icke foerskraeckelsen utan blygseln oever den, som alldeles foervirrade
honom.

Omvaervd av hirdens skoeldar begynte han springa utfoer hoegen.

Stenarna smattrade klangloest pa laederskoeldarna, och bloedande fran hela
ansiktet, blev han den sista biten till drotthuset slaepad och buren av
sina flyende stallare och svenner.

--Ofaerdskonung! ropade allmogen efter honom. Barkekonung, hungerkonung!

Da bullret boerjat laegga sig och drotthusets portar bommats inifran, gick
Sven ett par steg framat mot lagmannen oever Tiundaland.

--Om jag naert svek mot Inge, sade han, da var det daerfoer, att jag aldrig
kunde svika de gamla gudarna. Han och hans vaestgoetar aero framsynta och
glada, och Kristus kommer till deras kornrika gardar pa sunnanvaedret.
Annorlunda aer det hos oss, vi bistra maen haer uppe, som ga och laengta
till horgabrudarnas dystra stjaernsanger. Haerligt hade vi det foerr
samman, naer vi lago med vara skepp pa havet. Sjaelv aer jag vael knappt
annat aen en vild baersaerk, men nu har jag naermsta raetten till er
konungastol. Vaelj mig, och jag skall saetta mig pa den, om ocksa utan
framtidshopp. I natt var en dalig natt, da manga droemde vakna. I natt
fanns ingen god maenniska, ty de, som voro goda, sovo. I natt brann den
heliga lunden, och naer eldskenet vaeckte mig, droemde jag ocksa en vaken
droem. Jag sag valkyriorna rida oever Foeresvall med langt framstraeckta
haender och krokiga fingrar. Deras korpar skrapade med sina vingslag oever
min hjaelm och skriade som moerkret i halorna under Nifelhel. Deras haestar
voro vata och blanka som likstraenderna vid Amsvartners hav, deras egna
fagra anleten bleka och tankfulla. Vem soeken I? fragade jag. Och da
svarade de: En konung. Vi soeka en konung foer att haemta honom till den
sista tomma platsen pa konungabaenken i Freyjas ljussal. Manne det aer du?
Naer vi funnit honom, skola salsdoerrarna foer alltid falla igen.

Allmogen rusade upp pa hoegen och lyfte honom pa skoeldarna och ropade med
tungsinta roester:

--Hell dig, konung efter vart sinne! Hell Blot-Sven och hans aett!

Pa fraemlingarnas inhaegnad stod under tiden en gammal man, beskuggad och
naestan goemd under sin stora kittelhatt. Mycket foerstod han icke av den
nye konungens tal. Han sag knappt hur han mottog stenkniven, medan
offerpraesterna ledde fram Inges vita haest och saenkte offerbollarna foer
att uppsamla blodet. Han hoerde icke djurets rosslingar utan borrade sina
oegon i jarlen. Det var husbonden fran det vilda Folketuna.

Han sag mindre pa hans harda och ofoeraenderliga ansikte aen pa hans
haender, som aennu sysslade med rullarna och lade dem till raetta med
naestan smaaktig ordentlighet. Under den allmaenna foervirringen trevade
han sig fram genom traengseln, aenda till dess han slutligen kom upp pa
hoegen. Daer grep han hart fast om jarlens vaenstra hand och hoell upp den
framfoer sina oegon, men det kom liksom vattenblaeddror foer dem, sa att han
ingenting kunde se.

--Har jag blivit blind? stammade han.

Jarlen, som kaende sig prisgiven at folket, gjorde intet motstand utan
stirrade pa den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. Aentligen
fick han besinningen ater och fattade den gra skepnaden foer broestet.

--Vad vill du mig? fragade han. Naer Inge kommer till makten igen, tar
jag ditt liv.

--Vad jag vill dig? svarade husbonden fran Folketuna, och det foerefoell
honom, att hans egen roest blev sa svag, att ingen kunde hoera den. Vad
jag vill? Ja, det ma du fraga. Kanske har jag nagot att saega dig, som
skall betyda mer foer dig aen allt, vad du hoert i dag, och goera dig len
och mild. Heller ocksa har jag inte mer att saega at dig aen at alla de
andra... Vad skall jag svara dig? Moet mig i hemlighet pa drotthusets
hoeskulle, daer fraemlingar bruka fa sova. Kom foer ditt eget baesta, om jag
ocksa ingenting far att saega dig. Du behoever inte bradska. Jag har laert
mig talamod. Liksom Sven har jag laert mig att vaenta. Men kom bara, kom
en gang till sist!

De, som stodo naermast, ville nu ocksa gripa fatt i jarlen, men Folke
Filbyter fick da en oemsint bradska att foera honom ned fran hoegen. Han
slog sina breda, fast redan nagot orkesloesa armar om honom foer att vaerna
honom, men med latsat vald. Och hoegt sade han:

--Ga bort haerifran, jarl! Ga till din avsatta herre. Haer har du inte
laengre nagon raett att vara.

Det var en list, som lyckades, ty de andra slaeppte da jarlen och noejde
sig med att vaelta omkull hans traeask och trampa pa rullarna. Aennu en
gang stoette jarlen med en hoegdragen roerelse ifran sig sin hjaelpare och
gick sedan till drotthuset.

Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, som under dystert jubel bar
Blot-Sven pa skoeldarna. Tre varv tagade maengden kring hoegen och
slutligen till gudahovet. Genom doerren sag Folke Filbyter gudarnas
belaeten, som sutto i sina stallar utefter vaeggen, alldeles svarta om
anletet av det blod varmed de arligen blivit bestrukna. Deras styva
tygklaeder voro behaengda med dyrbara gavor fran de aeldsta hoevdingarna.
Fast han taenkte pa jarlen, lyssnade han aenda pa offersagorna och
drottsagorna, som boenderna beraettade omkring honom, och han foersoekte att
uppfanga en skymt av den hemska prakten. I Odens behandskade traehand
satt ett rostigt och lutande spjut, och folket sade:--Det aer spjutet,
som Erik Segersaell skaenkte den tankfulle doedsguden pa samma dag han
lovade sig sjaelv at honom.--Tor hade roett maenniskohar och en guldblank
halskedja. Alla harpspelare kysste den och sade:--Det aer en av de
kedjor, som Torvald Hjaltesson efter drabbningen pa Foeresvall fick i
sangarloen foer sitt stormande drapa.--Aeven trodde folket, att det
axknippe, som haengde oever Freys stol, foerfaerdigats av det myckna guld
och koppar, som fordom inkastats genom ett hal i en aettehoeg foer att koepa
goda ar. Frey sjaelv var ute och bars kring akrarna, men framfoer hans
tomma plats var ett trint bord. Daer gick hela tiden en borstig guldgalt
i ring och nickade at sidorna med huvudet och oeppnade pa trynet.
Akerbrukare och smeder bestaenkte den med blod och sade:--Det aer sjaelva
Gullenborste, som Sindre sa konstskickligt smidde av ett
vildsvinsskinn.--Allt av jaern i gudahovet var hamrat av besegrades
vapen, men av jaern var aenda det minsta. Till och med pa vaeggarna blaenkte
allestaedes guldplatar bakom facklorna, men taket var sa nedsotat, att
det liknade en vinternatt utan stjaernor.

Blot-Sven vek upp aermarna och tog sma koettstycken efter den offrade
haesten och gick omkring och matade gudarna. Deras munnar voro runda och
oeppna, och naer koettbitarna foersvunno, hoerdes pipet och striden av de
moess, som voro instaengda i de ihaliga belaetena. Sedan doppade han
armarna aenda till armbagen i haestblodet och hoejde dem med utbredda
fingrar framfoer Tors och Odens anleten.

Harporna begynte da att spela och blotpraesterna att dansa med utkammat
har. Pa den aeldsta var det bortsvett. Under den nattliga branden i
lunden hade han kaempat med lagorna foer att raedda en sista kvist fran det
heliga traedet, som aennu laenge fortfor att lysa med sin groenska mitt
genom elden. Han raeckte den med en moerk besvaerjelsesang till Blot-Sven,
som staellde sig mitt i hovet vid den upphaengda kitteln. Blot-Sven roerde
om blodet och mjoelet med kvisten. I en annan kittel kokade koettet. Under
tiden satte sig de foernaemsta tignarmaennen efter alder vid maltidsborden
utmed vaeggarna och begynte att dricka spadet och aeta av flottet och
levern.

Snart kunde det icke rymmas flera maenniskor i hovet, utan de, som icke
redan voro inne, maste stanna utanfoer troeskeln. Folke Filbyter foerdes
av traengseln mer och mer at sidan, och slutligen blev han ater sa fri,
att han kunde bestaemma oever sina steg. Utan att bradska, men ocksa utan
att tveka, laemnade han de andra och gick till drottstallet.

Hirdens haestar stodo daer helt lugnt och ato ur krubborna. Van vid
bondegoera tog han sig nagorlunda laett uppfoer stegen till skullen, trots
sina ar. Skullen var tom, men vid den oeppna gavelluckan lag ett helt
berg av hoe, och daer satte han sig, ty daer var sol.

Olyckan hade under de sista aren mycket foeraendrat hans ansikte. Det
svaellde av samma bondska bredd, men de kaensligaste dragen hade blivit
tunnare och aedlare, och de roeda och skrynkliga oegonlocken haengde liksom
foergratna och vissna. Han blundade i solvaermen, och det yviga haret
bredde ut sig oever axlar och rygg. Kittelhatten lag i hans knae, och med
det kullriga hoeet omkring sig sag han ut som en hoegbo, som en stund gatt
ut ur sin grav foer att tina sina lemmar i det vackra vintervaedret.

Han undrade, om en sa hoeg herre som jarlen verkligen pa denna
bestoertningens dag skulle klaettra uppfoer en stallstege foer att fa tala
med en obekant bonde. Det foerefoell honom orimligt. Och aenda trodde han
det fullt och fast, men det kaendes lugnt, att han icke kom genast. Det
gjorde ingenting, om han droejde, bara han inte nu genast steg upp i sin
glans pa den dammiga skullen.

--Det kom nyss liksom vattenblaeddror foer mina oegon, sade han, men aenda
stod jag inte alldeles sa skumoegd, som jag sjaelv trodde. Nagot sag jag
aenda. Eller inbillar jag mig det bara? Varfoer aer jag inte glad?

Tunga och saekra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade
mannen boerjade darra i lederna. Men det var endast traelar fran
gudahovet, som kommo foer att utvaelja aennu en haest till offring. I
detsamma hoerdes en kaerv roest, som ropade:

--Var aer du, bonde?

Han foermadde icke att svara, och da han sag upp, stod jarlen redan pa
stegen i golvluckan.

--Aer det raedslan, som betar dig malet? fragade jarlen och gick raskt
fram till honom.

--Jag har gloemt hur det kaenns att vara lugn, sade han langsamt. Vet du
vad det aer att ligga vaken mitt i soemnen och taenka? Vet du vad det aer
att rida fran gard till gard och fraga, men aldrig fa nagot svar? Jag
har lidit sa mycket, att nu sviker mig glaedjen, till och med naer han
aentligen har raett att komma.

--Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan
bekaennelse vill tigga min gunst.

--Den stund du foell med din herre, blev din nad litet vaerd, taenker jag.

Jarlen gjorde en otalig atboerd. Folke Filbyter sag stelt pa hans hand,
men jarlen fortfor som han boerjat.

--Jag skulle inte omakat mig med att ga hit, och det sa bradstoert, om
det inte vore min plikt mot min herre att pa en sa farlig dag akta pa
det minsta. Ditt upptraedande nyss var gatfullt och besynnerligt, och
foermodligen har du reda pa nagon hemlighet, som du finner klokt att
saelja. Lat vara, att jag inte laengre har makt oever dig foer tillfaellet,
men tala ut fort! Aer det fraga om nagon sammangaddning mot mitt eller
konungens liv? Hur mycket begaer du foer en oeppen bekaennelse?

--Vad jag begaer foer min bekaennelse! Ack, det kan varken maetas eller
vaegas. Nu sag jag, nu sag jag utan blindhet. Nu laeste jag i din hand...

Det rynkiga ansiktet ljusnade upp, och han lyfte sina skakande armar mot
jarlen, men de sjoenko tillbaka oever kittelhatten i knaeet.

--Du aer stark och stolt, men jag tror, att du behoever mig och skall bli
mig tacksam. Sa maektig aer ingen, att han kan sta alldeles ensam. Vad jag
begaer? Ingenting, som du inte kommer att giva av dig sjaelv. Nu star du
pa gungfly. Hoerde du? Boenderna skymfade dig nyss som en vanboerding utan
far och faedernegard. Men jag laeste i din egen hand om ditt foerflutna.
Vad jag begaer... Och det vill du veta?

--Da laeste du om arbete och foersakelse. Nu boerjar jag foersta. Du vill
latsas att vara spakarl foer att foertjaena litet pa en rik man. Men mig
bedrar du inte. Dina klaeder lukta mjoelk. Och aenda aer du ingen riktig
bonde. En sadan har kvinnor, som lappa hans klaeder och kamma hans har.
Du aer nedflaeckad och trasig och okammad och tovig. Jag lade maerke till
dig, naer jag stod och vaentade pa Inge. Folket skrattade at dig och
skaemdes oever dig pa tinget. Snarare aer du vael da en herde, som rakat att
fa fatt i nagon gammal jaernhuva, och med din enfald tror du, att den
skall vara stor nog att goemma dig.

--Vad jag begaer? Kan du inte kaenna det daer inne i ditt broest, Folke? Jag
har aldrig taenkt pa att fraga om ditt namn. Alla kalla de dig bara
jarlen och skynda sig sedan att foerbanna dig. Heter du inte Folke?

Jarlen svarade med en axelryckning och vaende sig halvt bortat.

--Jag sag det stjaernuddiga foedelsemaerket i din hand, Folke, fortsatte
den gamle. Pa det kaenner jag igen dig. Hur manga ganger har jag inte
kysst inne i den handen, da den var liten som mitt minsta finger.

--Nu far det vara nog! avbroet jarlen. Har du nagon hemlighet att saelja,
eller vart vill du haen? Jag minns inte mycket fran min barndom. Tva
gamla praester gavo mig ris; det aer allt, som jag vet.

--Da minns jag laengre aen du. Jag aer din doede fars far, Folke Jarl.

--Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i hoeet
pa en stallskulle, lyfter upp armarna och saeger: jag aer far till
konungens hoegste tignarman! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och
maenniskor, foernuftigare kunde han bete sig, om han vore raedd om sitt
skinn!

--Du skall se, att mitt mod gar laengre. En avsatt konung har en avsatt
jarl, och nu behoever du hjaelp av den gamle skogskarlen pa hoeskullen.

Jarlens ansikte blodfaergades.

--Aer det ditt fulla allvar, att jag skall saetta tro till ditt foerryckta
pafund?

--Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade.
Din far dog och mina andra bada soener oevergavo mig och gingo i haernad.
Vi skola ga ut till boenderna, min son. De kaenna nog Folke Filbyter, om
de bli paminda. De kaenna nog den gamle mandraparen och roevaren. De hyste
honom, naer han kom pa vaegarna med sin oemfotade trael bakom sig. De sutto
vid elden med honom och hoerde honom sucka och jaemra om sin sorg.

Jarlen gick haeftigt ett par varv oever den tomma skullen, vars plankor
danade och skallrade. Till sist tvaerstannade han, och han var knappt
laengre igenkaennlig, i sadant uppror var hans sinne.

--Detta aer da, vad jag alltid fruktat och alltid gatt och vaentat pa!
viskade han med lam och troett roest. En dag skulle nagon lycksoekare stiga
fram och goera sadana ansprak pa mig som du, daerfoer att jag ingenting vet
om min haerkomst. Nej, nej, min gode man, vad du goer, tala inte om sadant
med boenderna.

--Skall jag inte laera dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte
saega dem, att du har en far och att det aer bonden pa Folketuna? Vad
menar du? Eller tror du aennu inte pa vad jag beraettar dig? Finns det da
ingen ledtrad, som kan hjaelpa dig? Har du aldrig ens hoert talas om den
kristne predikaren, som stal bort dig?

--Predikaren?

--Ja, det var en av broederna i Skara.

--Och honom sag du?

--Han hette Jakob.

--Jakob? Det later som funnes det ibland ett staenk av sanning i ditt
foermaetna pastaende, bonde.

--Till sist fick jag honom i mitt vald, men han var bunden av en
tysthetsed. Hur mycket jag plagade honom, ville han ingenting yppa, och
da laet jag honom svaelta ihjael i en kedja vid vaeggen.

--Foer maenniskornas storhets skull! Nu minns jag de skrivna orden, som
det beraettades om under en dyster afton hos Ulv Ulvsson. Det var da min
foersta vaelgoerare, som lag doed i kalvkloven--foer maenniskornas storhets
skull.

Jarlen vaende sig at sidan, och de harda dragen veknade foer ett
oegonblick. Den gamle kaende sig tryggare.

--Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?

--Tala bara inte sa hoegmaelt! Och kom ihag, inte ett ord om saken till
andra, ifall du vill foertjaena min nad.

Folke Filbyter boejde huvudet och plockade i hoeet omkring sig. Han drog
ihop stra vid stra till stora tappar, darrhaent och famlande, och slaeppte
dem ater i saer.

--Du aer raedd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du aer raedd, att boendernas
vrede mot dig ocksa skall bli mig till ofaerd, helst om de boerja taenka
pa mitt foerflutna. Fast jag haft gard, har jag ju halvt gaellt foer en
stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen doepte konung. Men
nu sitter han som en lake i en mjaerde. Han toers inte ens skicka ut
svennerna efter en skinka eller gas. Och naer de bultade pa porten, blev
den icke oeppnad, och det var daerfoer du var sa snar att ga in till mig i
stallet. Foerst naer det blev moerkt, vagar han kanske sig pa flykten.
Hinner du inte da med, far du ga kvar som en herreloes haest. Da kan det
bli gott foer dig att fa foelja mig hem och stanna under mitt laga tak, sa
laenge stormen varar.

--Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hoer sjaelv slaktdjurens
vral daer ute och doem, om det laengre kan hjaelpa oss. Blot-Sven aer en
droemsjuk viking, som helst sitter i mjoedbaenk och lyss till harporna, och
daer skall blixten traeffa honom. Jag passar inte till herreloes haest, min
vaen. Foer mig aer det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila
foerraen jag hjaelpt Inge till styret igen... och inte heller da. Hur
mycket vill du ha foer att tiga med hela denna ledsamma saga?

--Nyss fragade du, vad jag begaerde foer att yppa den. Och det foerstod du
inte utan att behoeva fraga! Sonen foerstod inte vad fadern i en sadan
stund begaerde i gengaeld. Jag hoppades pa det enda, som jag ur djupet av
ett foerkrossat sinne numer kan laengta efter i livet. Och nu ber du mig
redan att tystna igen, ja, kanske sage du helst att jag toge tillbaka
vad jag sagt.

--Du talade nyss om en kristen predikare, svarade jarlen och foersoekte
att faesta en straeng blick pa Folke Filbyter, men den blev i staellet
brydd och skiftande. Jag minns en gammal renlevnadsman, som ibland kom
till mig hos praesterna i Skara och sag om mig, naer jag var helt spaed.
Han hette Jakob, och jag minns honom i kaerlek. Det var en god maenniska
och han foermanade mig att aldrig forska efter min far utan tro och
arbeta.

--Varfoer droejde han da inte hos dig?

--Han talade irrlaerigt och till sist foerbjoedo praesterna honom alldeles
att undervisa mig. Sedan foersvann han ur mitt liv, tyst och bradskande
som jag alltid sett honom komma. Jag vaexte upp och Inge blev konung. Han
behoevde en jarl, som foerstod sig pa annat aen att baera granna
tignarklaeder. Praesterna anbefallde mig--och i ett steg kom jag konungen
naermast. Den, som skall baera en sadan medgang utan att stupa, far vara
klok.

--Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter?

--Aldrig... som jag minns. Daeremot tror jag, att jag hoert det namnet
foerr, fast langt senare. Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var ocksa
haer i Uppsala. Tva tappra maen, som varit i Miklegard med vaeringarna och
daer latit doepa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och
Hallsten. I dag ha de uppsikt oever vakten vid Inges vagnar och taelt daer
borta pa sandasen. Det aer daerfoer de inte heller varit synliga pa tinget.
God bondeboerd aer aennu hoeg boerd haer i landet, men det har viskats om, att
deras far var en illa ansedd skogsman med ditt namn. De neka inte
daertill, fast de bruka urskulda sig med, att han har gard. Till den
vilja de inte atervaenda, sedan de tagit kristen sed. Detta drar jag mig
nu till minnes. Ingalunda blygs jag oever att komma i fraendskap med sa
foerslagna maen, men jag maste radgoera med dem. Saemjan mellan oss har inte
varit den baesta, men se de, att jarlen aer deras brorson, torka de kanske
smolket ur oegat. Dina nyheter ha sa ploetsligt fallit oever mig, antingen
de nu aero skicklig loegn eller uppblankade med ett stoftkorn sanning, att
jag aennu inte kan taenka fullt klart. Vi maste handla klokt, min gode
man, och jag lovar att dra foersorg om dig foer dina aterstaende dagar,
bara du vill tiga. Foer en kunglig tjaenare i min staellning aer det ett
stort aeventyr att ploetsligt fa en far.

Folke Filbyter satt laenge tyst och plockade i hoeet, foerlaegen och blyg
infoer sin egen avkomling. Naer han slutligen svarade, tyckte han att hans
egen roest kom fran nagon helt annan, som han gatt foerbi och laemnat bakom
sig pa stort avstand.

--Ingemund och Hallsten aero da ocksa haer!... Sa mycken lycka pa en gang
hade jag inte vaentat att fa uppleva. Du goer raett. Ga och haemta dem. Jag
laengtar att fa se dem, innan jag doer, men du skall tro mig, Folke, det
var dig jag aelskade mest. Oever sadant kan ingen bestaemma. Det aer ju bara
efter dig jag har soekt under alla dessa ar.

Jarlen stod redan till armbagarna i golvluckan.

--Sitt kvar och vila dig i hoeet, sade han. Jag foerlitar pa, att du inte
talar till nagon.

Folke Filbyter nickade at honom, men da han blev ensam sade han till sig
sjaelv, och da kaende han baettre igen sin egen roest:

--Jag aer inte glad. Mitt sinne har bara blivit aennu tyngre. Jag sag i
hans hand, och han aer det bortstulna barnet fran Folketuna. Varfoer har
jag da i en mansalders tid faerdats pa vaegarna och letat och fragat, om
jag inte nu kan kaenna mig lycklig?




14.


Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland
rycktes han till det naervarande av den bullersamma maengden utanfoer
gudahovet.

Ett langt bord hade blivit uppsatt aenda fram mot drotthuset, och
gudatraelarna hade mycket att skoeta. De voro gavotraelar, som av nit och
fri lust skaenkt sig at gudarna foer att betjaena dem vid de stora
hoegtiderna, men som annars likt fria maen sutto hemma pa sin odal. Freys
och Odens traelar buro groena och bla kjortlar, men de, som hade givit sig
at Tor, voro roedklaedda och maste alla ha roett har och skaegg. Det tillkom
Odens traelar att hopvispa blodet och mjoelet och i bagarstugan graedda de
svarta blotkakorna, som voro sa stora, att de raeckte tvaers oever bordet.
Tors traelar satte fram den graeddstarka mjoelken, i vilken folket doppade
de styckade broeden, och Freys traelar framburo pa spett de stekta
galtarna och spaedgrisarna. Det fanns ocksa svarta traelar, men de voro
benadade tjuvar. Boenderna spottade langa stralar efter dem och kallade
dem korpskraemmor, ty de hade ingen annan syssla aen att loepa omkring med
kvastar och jaga undan korpar och krakor. Likvael hoppade de feta och
blanka faglarna aenda upp pa bordet, ty de voro heliga, och vid
livsstraff fick ingen sara dem.

Nedstuckna haestar, hundar och hoekar saenktes i offerkaellan och blevo
sedan fastkrokade i de kolade traeden. Laengre bort stodo boenderna
flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de
hoello i foetterna och hjaelpte varann att slakta. Detta gjorde de dock
endast foer att komma at det aennu rykande blodet, ty sjaelva offerdjuren
stuckos inne i hovet, och de mesta anraettningarna voro tillredda pa
foerhand. Hela den svartbraenda lunden fylldes smaningom av doedsskraen. Pa
den frusna graesmarken simmade alla fotspar av blod, och bordet och
baenkarna hade maerken efter blodiga fingrar.

Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphaengda i traeden, och asfaglarna
skyndade sig fran bordet och slaktstaellena foer att hugga ut deras oegon.
Pa en gang boerjade da ett allmaent ropande och sjungande, liksom om
blodlukten hade foersatt de nyss sa bistra och trumpna bondeskarorna i
vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en
sadan verkan. Det var icke heller daerfoer att marknadsbodarna nu
oeppnades, eller daerfoer att de paelsklaedda koepmaennen fran Gandvik nu
begynte saelja sina skoena traelinnor, som sutto tva eller tre bakom varann
pa samma haest. Nagra vikingar fran de naermsta skeppslagen samlade sig
kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig aennu icke foer att
oeverbjuda varann med hoega anbud. Det var nagot annat, som menigheten
redan en stund vaentat pa och som nu haelsades med stormlikt vaexande
bifall. Tre mjoedkar, vael ombaeddade mot koelden med taecken och granris,
blevo naemligen slaepade pa medar omkring hovet och sedan insatta i olika
tjaell, daer var och en fick fritt foerse sig efter tycke. Allra sist kom
en slaede, som drogs av kvinnor och av gossar, som aennu icke vuxit till
ynglingar. Den var taeckt med paell och oeverst pa saetet stod Freys belaete,
beroevat sina klaeder och alldeles naket. Maennen rusade fram och hoeggo och
stucko efter guden med sina svaerd. De aeldsta gummorna ryckte honom
slutligen ned pa marken och piskade honom med tjocka ris, som hade
hanefjaedrar pa topparna.

--Hur vill du att det skall gro i den troetta och somnade jorden! ropade
de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du aer gammal och vintrig,
Frey, och du maste doe foer att kunna uppsta pa nytt till ungdom och
fruktsamhet!

Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i doerren till hovet.
Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes pa guden och
viskade, att han nu vore doed. De begynte daerfoer paklaeda honom hans
dyrbara klaeder till uppstandelsen. Under tiden blevo minnena druckna,
foerst foer Oden till seger och vaelde, sedan foer Tor till frihet och
mannakraft och slutligen foer Frey till grodd och groeda. Naer bragefullet
daerefter blev framburet, toemde Blot-Sven hornet i ett enda langt drag
och gick fram till Frey, som nu lag pa en bar, faerdig att baeras tillbaka
in i hovet foer att uppsta. Naer han hade blodbestaenkt de kringstaendes
ansikten, haender och klaeder, hoell han oever Frey den heliga kvisten--den
sista, som groenskade i tiden.

--Jag hoer vaerldskvarnens dan i Nidarfjaellet, sade han. Soemnloest mala
jaettinnorna. Jag hoer tidens gang. Stoetta vill jag det lutande gudahovet,
sa langt mina ar raecka. Sedan vaentar jag er utan anger, bleka
spjutbaererskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du maste doe
foer att kunna uppsta pa nytt till ungdom och fruktsamhet. Likvael funnos
tider, da folket icke noejde sig med att sticka efter ditt belaete med
sina svaerd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vaender jag mig
till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i
dag, blir sedan snart intet mer freyblot hallet. Daer borta i drotthuset
sitter Inge, min svager. Ha ni mod, sa haemta honom hit och lat
blotbrudarna vaessa knivarna.

Han sag vaentande fran den ena till den andra, men de voro upptagna med
att sticka svaerden i skidorna, och molnbildningarna pa himlen stodo vita
och oroerliga. Det muntra sorlet, som hade haelsat guden, var bortblast,
och den tillfaelliga ysterheten foell som en mask fran de svarmodiga
ansiktena. Hornen och traebaegarna blevo icke fyllda vid mjoedkaret, och
nagra kastade bort dem. Anraettningarna laemnades oroerda pa bordet, och
vuxna maen satte sig ned till att grata.

Handeln, som knappt aennu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna.
Koepmaennen fran Gandvik togo sina haestar vid betslet och goemde sig undan
med sina skoena traelinnor. Alla vaende sig om mot drotthuset liksom i
foervaentan, att var stund fa se Inge spraenga ut med sin hird och med det
kristna korset hoegt lyft i handen. Alla kaende de, att den gamla tron var
doed. En foerfaerlig aning traengde sig in pa bade kvinnor och maen och
snoerpte ihop deras strupar, sa att de varken kunde klaga eller hota, och
skuggorna av de kringflaxande asfaglarna gledo oever deras huvud. Men
aennu var det lugnt och stilla daer borta, och hela drotthuset tycktes
foersaenkt i soemn, endast befolkat av tysta loeften och eder om en
straffande haemndedag.

Den bortgloemde enstoeringen pa hoeskullen satt hopkrupen, men sjaelva
tystnaden kom honom att spritta till. Han sloet ater sina vissna oegonlock
foer det starka solljuset.

--Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig sjaelv, halvt hoegt,
halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du maste doe foer
att kunna uppsta pa nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord ocksa
till dig, du bonde fran Folketuna. Jag har ploejt och samlat och fatt
fiender och hat och smaelek, och nu ser jag, att allt aenda bara aer en
begynnelse. Jag trodde, att det var foer min egen skull det skedde och
att det var at mig jag samlade, och sa var det foer andra. Foer deras
skull var det da jag steg i land bland skaeren och byggde mitt Folketuna.
Sa litet har jag vetat, sa litet har jag foerstatt. Jag trodde, att mitt
liv var ett mjukt ler i mina haender, och sa var jag sjaelv det mjuka
leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den vaexa pa
samma saett och foeroeka sig i mansalder efter mansalder; och det aer
tidens laengd, som foerskraecker mig. Skoenare vore det, om maenniskan levde
en enda dag, bara en enda, men da med en guds unga haelsa, och om kvaellen
foedde sitt barn och sedan foersvunne. Vad hjaelper mig nu den lasta kistan
daer hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat foer mitt
huvud, att tva uppraetta timmertraen, som kallas hoegsaetesstolpar, kunna
skaenka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog at mig
att sova i. Men nu ville jag ha bonader pa vaeggarna och bjoernhudar pa
golvet och dukar pa borden och hela huset fullt av fidlare och gigare,
sa att mina soener kunde hoegmodas och ropa: det aer var far! Ja, nu ville
jag det, och nu aer det foer sent! Med list och sken har jag blivit lockad
att ga som oket foer vagnen, och jag aer hudflaengd och troett och ingen
tackar mig. Jag ser traedet vaexa och foergrena sig, och sjaelv aer jag bara
det fula och klumpiga froe, som foerst maste ned i mullen.

Han boerjade att sakta vagga fram och ater, och solstralarna dansade oever
honom.

--Jag visste ju, att du vid detta laget maste vara en vuxen man, Folke.
Men i mina tankar foerblev du aenda alltid ett litet spaett barn, som lag
och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur
det till sist verkligen skulle bli att moeta dig efter sa manga ar. Jag
tror, att det varit baettre, om jag hittat dig vid vaegen, utfattig och
hungrig, och fatt lyfta upp dig framfoer mig pa haesten och rida hem med
dig och baedda in dig mellan faellar och skoeta dig som foerr. Sedan, naer
du blev maett och utvilad, skulle vi ha oeppnat kistan och slamrat med de
manga bommarna och lasen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och
silvertackor och foer vael hundrade gangen raeknat vart mynt i pasarna.
Daerefter skulle vi gatt och raeknat traelarna, och jag skulle ha naemnt var
och en vid hans oeknamn. Du skulle ha fatt se, hur vaelfoedda och hur varmt
klaedda de stodo allesamman. Vi skulle ha gatt in i spiltorna och synat
haestarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du da nog ocksa
sjaelv blivit ivrig att fa raekna. Till sist skulle vi ha foeljts at ut pa
akern, sa att jag fatt taga upp jorden och trycka soender den mellan
fingrarna och visa dig, att det aer den luckraste och baesta, som kan
finnas. Varfoer fick det inte bli, som jag helst oenskade?

Han fortsatte pa det saettet att oemsom plaga och oemsom troesta sig, ibland
tyst, ibland hoegt, oaktat att han redan hoerde roester och klingande
silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som naer
en varflod svaemmar oever.

Han kaende igen sina avkomlingar pa deras malfoere, och det foerundrade
honom endast att tre ensamma maen kunde astadkomma sa mycket buller. Med
en betryckt kaensla vaende han sig inat skullen. Jarlen kom foerst uppfoer
stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina
glimmande hirdrustningar.

--Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.

--Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans ar aer hoerseln klen. Naer jag
nyss kom hit och ropade efter honom, droejde det om en god stund, innan
jag fick svar. Du kaenner da igen honom? Aer du alldeles viss pa din sak?

--Daerom kan inte rada minsta tvivel, det aer var far, inskoet Ingemund
bestaemt.

--Kom naermare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter,
fast han gott kaende med sig, att han bade hoerde och sag. Men det hade
kommit misstro i hans sjael och han ville locka dem att bli mer
ofoerbehallsamma.

Som de nu stodo framfoer honom alla tre, tyckte han dock, att han saellan
sett statligare maen. Det var fasta och oeppna drag. Nagot glatt och
ivrigt i deras later foerradde en oenskan att alltid ha mycket att skoeta,
att vara med om var taevlan och bestaendigt vinna priset. All den
kaernfriska och ofoerdaervade vaextkraften i deras unga aett, daer bondeblodet
aennu spaende adrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott
om natten och aldrig visste av troetthet. Det laeste han snart i deras
uppsyn.

--Jag trodde, att det var sed ocksa bland hirdmaen att haelsa sin far,
sade han, da de droejde.

Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade
manteln, och boejde ett knae och kysste honom pa haenderna. Ingemund foeljde
efter honom langsammare och mer betaenksamt.

--Och du, Folke? fragade den gamle och raeckte ut sin hand.

Jarlen gjorde da som de andra, och innan han fick tid att resa sig,
tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjaerta.

--Har jag da aentligen fatt dig tillbaka, Folke! Det blev sa langt, sa
langt att rida pa vaegarna och soeka. Men varfoer kommer inte nu ocksa
lugnet tillbaka till hjaertat? Varfoer gar saret upp igen, sa att jag pa
nytt lider lika mycket som den dagen, da du togs ifran mig? Det vaexer
och vaexer en sadan angest haer inne. Och aennu har du inte en enda gang
kallat mig far?

Jarlen befriade sig taemligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg
baklaenges.

--Boenderna kunde se oss, far, och det gar inte an, sade han, roed om
kinderna efter att ha statt nedboejd. Och sa talar du alltid foer hart,
far. I kungsgarden far man laera sig att viska.

--Det laet inte sa nyss, da ni kommo. Jag fruktar inte boenderna, barn.
Boenderna riva inte ihjael varann. Jag har foeraktat och slagit soender
deras gudar, men aldrig krupit foer de maektiga, och foer sadant far man
aera, naer man blir till aren.

--Och vilka bilder slog du soender? fragade jarlen.

--Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag raeknade dem inte.

Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera ganger
korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle pa skuldran.

--Nu skall du foersta oss, far, sade han foerlaeget men med ett foersoek till
foertrolig vaenlighet. Vi vilja inte brista i sonlig voerdnad och aero inga
hoegfaerdiga tokar. Vi aero bara starka och unga och vilja framat och
uppat i vaerlden. Det aer friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att
tacka foer. Naer har nagon foerr vid mina ar blivit tagen till jarl! Men i
var staellning kan det kallas baettre att vara av okaend boerd aen att stamma
fran en gard, som aer illa omtalad, saerskilt bland de doepta. Jag har laert
Inge att vara noga med frejd och boerd. Kyrkan i Skara var min mor och
praesterna mina faeder. Det aer daerfoer vi bedja dig vara foersiktig, sa att
boenderna och hirden ingenting fa veta. I en upproerd tid som nu kunde du
annars laett stoerta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga radgjort
haerom. Det var mitt mal att taga makten fran de envisa boenderna och
samla den hos Inges hird och tignarmaen. Men de aero breda herrar och
hitta de ett fel pa mig, kan nagon av dem laett fa lust att draga pa sig
mina handskar.

--Vet du, Folke, naer du inte sjaelv paminner mig daerom, kommer jag knappt
ihag att du aer en hoegt uppsatt kungstjaenare. En sadan syssla star i
daligt rop hos oss boender. Det aer min enda glaedje, att du nu aer i noed
och behoever mig.

--Du kan bara hjaelpa oss pa ett saett, far. Lat goemt vara gloemt. Rid hem
igen till ditt Folketuna. Vara vaelsignelser skola foelja dig, och vi
skola skicka dig spannmal och klaeder och allt vad du kan behoeva foer dina
aterstaende dagar. Nagon av oss skall nog ocksa, naer det blir lugnare,
haelsa pa dig i tysthet och se till, att du far det varmt och gott i
stugan. Raeck oss nu haenderna igen och saeg, att du aer noejd med oss. Du
hoer, att vi vilja dig vael, som det anstar soener.

--Jag har inte tiggt er om nagonting. Men jag foerstar. Det aer foer min
fattigdom och foer mina trasiga klaeder, som ni mest skaemmas. De lukta
mjoelk, saeger du, och jag har inga knaeppen eller soeljor.

--Vaerlden aer som den aer, far. Den aer grym, isynnerhet naer man vill uppat
som vi. Men foer oss foerblir du ju aenda var far, och du far inte neka oss
att giva dig litet baettre klaeder efter ditt stand. Bestaemt och klart
saeger jag dig dock villkoret. Du maste tiga.

Folke Filbyter fubblade med haenderna i hoeet foer att resa sig, och
Hallsten erbjoed sig genast att stoedja honom, men han skoet honom sakta
ifran sig. Naer han hade kommit upp, sag han sig en stund villradigt
omkring.

--Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att
jag var man att rusta dem, naer de drogo bort. Ingenting var gott nog at
er, mina barn. Jag unnade er det baesta. Jag kunde ha skaenkt er min egen
kjortel. Och foer din skull, Folke, ploejde och sadde jag, ty garden
skulle bli din. Den bar ju bade ditt och mitt namn. Daer skulle du bo med
din avkomma och en gang toemma minnesfullet foer aettefadern, som sov i
hoegen under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni laert den gamle, hur han
skall uppfoera sig. Nu vet han, att han inte far taga er vid handen och
leda er ned till folket och saega: odalmaen, haer se ni de aterfunna
delarna av min egen kropp och sjael, haer se ni mina soener. I dag aer
ingen av er lyckligare och hoegmodigare aen jag. Haer se ni Folke, som jag
talat om och fragat efter vid var grind.--Den gamle vill er inte sa
illa. Efter ni skaemmas oever honom, skall han tiga.

--Daerfoer skall du ha tack, far, svarade jarlen, men Folke Filbyter
vinkade pa honom.

--Kom hit, Folke, kom litet naermare. Jag har nagot att anfoertro dig,
Folke. Aennu har jag bara sagt haelften.

--Vill du granska maerket i min hand? Boerjar du kanske tvivla?

--Nej, du skall kaenna haer pa mitt broest under vadmalen. Boej huvudet
litet djupare, naer du star sa naera din far. Kaenner du, att jag har en
kedja om halsen, och pa den haenger en nyckel? Den nyckeln gar till stora
las. Jag aer rik, Folke. Jag aer inte bara den rikaste odalbonden i min
lagsaga. Jag har manga ganger mer, aen maenniskor tro och ana. Jag hade
tur, da jag lag i viking, och sedan slog jag mig pa att plundra koepmaen
och andra vaegfarare. Tre stora kistor har jag pa Folketuna braeddfulla
med guld och silver.

Jarlen hoell ett oegonblick om den varma nyckeln, och utan att se pa den,
vaende han sig till de andra och saenkte roesten.

--Aer hans gard stor?

--Han gav oss ett fullrustat skepp, svarade Hallsten och latsades
upptagen av att spaenna pa sitt baelte. Jag borde ha taenkt pa det nyss, da
vi talades vid. Hoer nu, far! Det gick ju redan da rykten om, att du
inte bara hade gods utan ocksa guld, men inte visste jag att det var sa
mycket. Och nu har jag en kaensla av, att vi aero harda och otacksamma mot
dig. Foer oss aer du och foerblir efter i dag var aterfunne far, antingen
du sedan aer fattig eller rik.

--Hallsten har raett, sade jarlen och blev vaexelvis tankspridd och skarpt
uppmaerksam. Ploetsligt kastade han sitt huvud tillbaka och aterfick nagot
av samma handlingsfasta och frimodiga trygghet som nyss pa
tingshoegen.--Men vi maste vara aerliga mot varann, far. Jag ryser, naer
jag hoer dig sjaelv tala om dina ogaerningar, men nog blir det laettare att
skaffa dig anseende, om du har sa stora skatter i kistan. Det vore nagot
foer Inge just nu, da han behoever ett drygt arbete foer att aterkomma till
makten. Du har blivit misstrogen mot oss. Jag ser det pa dig, och det
foervanar mig knappt, men vi vilja inte narra till oss dina rikedomar. Du
maste bara inse, hur det, som du nu sagt, foeraendrat allting. Genom stora
gavor till kyrkan kan du ocksa skaffa dig foerlatelse foer mycket.

--Kanske borde jag aldrig ha sagt det. Kanske borde jag ha staellt mig
fattig och husvill foer att sa mycket baettre fa laera kaenna er, ty
silvertackor och guld behoeva ni nog alla. Foer att hjaelpa en kristen
konung och hans praester gick jag inte i akerfaran med kroken. Nyckeln
haenger haer under skjortan, Folke. Och nu skall jag beraetta dig aennu en
hemlighet. Daer kommer den att foerbli, sa laenge jag finns till.

--Navael, far, da skola vi inte laengre taenka pa Inge. Men naer han blir
konung igen och vi alla tre fa fast mark under foetterna, skola vi med
lysande foelje rida till din gard och infoer hela folket kalla dig var
far. Du vet inte, hur hoegt jag kommit i Inges gunst och vad allt han
vill goera foer mig. Han vaelver till och med planer att aekta mig med nagon
kvinna av den danska kungaaetten. Sa hoegt vill han lyfta Folke Filbyters
blod, daerfoer att jag alltid tjaenat honom oegennyttigt.

--Och jag, Folke, vad kan jag goera daerat?

--Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande klaedsel och boerja ett
annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tankloest foerstoera allt
genom att laemna ut sig at hopens atloeje. Vi behoeva talamod. Det onda,
som talats om Folketuna, skall laettare gloemmas, om du later din rikedom
lysa. Pa sa saett kommer den bade dig och oss till godo. Da fa vi saetta
oss hos dig vid dina foetter, utan att nagon missaktning vagar smyga sig
bakefter oss. Vi ha inte sa harda hjaertan, som det kan tyckas i var
iver. Den voerdnad, som vi da oeppet kunna visa dig, skall smaningom ocksa
smitta de andra. Daer pa din rika gard skall du i den raetta stunden
mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningsloest
slaepa ned en gammal gubbe fran hoeskullen och saega: svear, haer se ni
jarlens far!

Folke Filbyter tog nagra steg framat, och alla tre skyndade sig
voerdnadsfullt att hjaelpa honom.

--Tack, tack, kaera barn, men jag har aennu goda krafter. Jag aer inte van
att ha tjaenares haender under armbagarna. Och tack foer att du har talat
uppriktigt, Folke. Du, som redan vid unga ar blivit en sa maektig man,
foerstar ju allting mycket baettre aen jag. Lat mig nu aennu en gang fa
trycka dig till mitt broest, laenge, laenge. Sa haer kunde jag sta med dig i
timmar och gloemma vad jag genomgatt, gloemma allt omkring mig. Det goer
mig inte lycklig, som jag hade vaentat, men det kaenns som ett oegonblicks
soemn och vila--en orolig vila, men i alla fall en vila. Ditt har aer sa
lent att stryka, och naer jag haller dig som nu, tycker jag, att du ocksa
sover. Jag har bekaent sanningen, Folke. Det var dig, som jag aelskade
mest. Och nu saeger jag er farvael foer i dag, mina barn, och oenskar, att
allt, som ni efterstraeva, matte bli ert. Jag tror, att vi aentligen boerja
foersta varann. Lat mig nu fa fara hem... Aldrig visste jag, att en
maenniska kunde sjunka i ett sa djupt elaende!

Han skoet dem sakta ifran sig, men Folke ville icke slaeppa honom utan
foeljde honom aenda till stegen.

--Nej, far, du far inte laemna oss med sadana ord. Haer finns bara en
raeddning, och det aer, att du tager kristnan. Ocksa jag foervarar en
nyckel under min kapa, men den leder till ett skrin med ofoervanskligare
skatter.

Han letade fram silverkorset och hoejde det oever den gamle.

--Angra dig och tro.

--Du talar om nagot omoejligt.

--Bed om styrka.

--Jag kan inte.

Jarlens oegon skoeto eld, och han fick roeda flaeckar pa kinderna.

--Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det aer jarlen, som talar.

--Varfoer plagar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och foerde det at
sidan.

--Lat honom vara, jarl. Han har levat efter sitt foerstand, och han aer
uthallig.

--Hallsten, du har det baesta hjaertat av er tre, viskade Folke Filbyter.
Fast jag nyss sade, att jag inte behoevde er hjaelp, maste jag nu visst
bedja er daerom, ty det blir svart foer oegonen och jag ser inte pinnarna i
stegen. Tack, tack, barn. Ni behoeva bara boeja er litet och stoedja under
axlarna. Nu aer jag nere, men det aer baettre, att ni droeja kvar daer uppe
till dess det blir moerkt. Jag hoer, att allmogen aennu aer orolig.

Utan att vaenda sig om och se tillbaka banade han sig vaeg genom maengden,
som aennu stod och stirrade pa drotthuset. Han letade sig fram till
traelen pa haestplatsen. Naer han kom i sadeln, tryckte han ater jaernhatten
pa huvudet, haelsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort oever
heden.

Han gjorde sig ingen bradska utan laet haesten ga troegt och langsamt, som
den ville. Naer kvinnorna vid gardarna maerkte, att han icke mumlade sina
vanliga fragor, sago de pa varann och viskade bakom hans rygg:

--Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var
det, som hoell honom fast, sa att han inte kunde segna, hur mycket han
aen aldrades.

Stigmaennen daeremot, som nyss plundrat en koepmansfora och hade grottan
fylld med rov, baeddade at honom pa en mjuk tygbal.

--Du laeser inte laengre i vara haender, sade de. Har du nu aentligen
foerstatt, att den lille, som lag och diade tjurhornet, aldrig mer star
att finna pa denna jorden?

--Det aer, som ni saega, svarade han. Det barnet aer foersvunnet och
foerlorat.

--Troesta dig med dina rikedomar och med att vi stigmaen halla dig i
heder. Foer att skraemma koepfolket till att genast kasta sina vapen, saega
vi alltid, att du aer med oss och star bakom oss pa berget och vaentar pa
din andel. Naer de fa hoera ditt namn, bli de bleka och spaka, sa kaend och
fruktad boerjar du bli oeverallt i landet som roevare.

Det boerjade redan att knoppas och somra, naer han kom hem till Folketuna.
Haesten skaenkte han till traelen, som hade foeljt honom, och sedan gick han
knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut pa gardsvallen.
Traelarna visste sina goeromal, sa att han aldrig behoevde tala till dem,
och han laet dem till och med saetta storplogen i akern och styra den.




15.


Hopkrupen och hoeljd av ohyra satt han i askan, och det gragula haret pa
vargpaelsen, som han hade svept om sig, lossnade flaeckvis och foell av.
Hans skor voro soenderbrustna, sa att bara foetterna stucko ut, men
traelarna taenkte icke pa att foerfaerdiga nagra nya at honom, efter han
aldrig laemnade haerden. De sago honom sitta pa samma vis, antingen det
var morgon och de kommo med dagvarden eller afton och de baeddade at sig
i halmen. Naer han flyttade sig, stoedde han sig pa en kaepp, som han sjaelv
hade taeljt. Han foeljde noga arstiderna och vaedret genom att se pa luften
oever vindoegat, och naer det blev vinter, blandade sig snoeflingorna med
roeken och smaelte till sotigt vatten nere i askan. Det fanns ocksa en
sak, som traelarna alltid fragade honom om, och det var tiden.
Oupphoerligt kommo de till doerren och fragade, ty han hade vant sig att
tyda ljusets gang pa vaeggstockarna lika saekert som pa en solvisare. Till
och med under natten kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde
daerpa, att han laert sig att iakttaga stjaernornas och manens staellning,
eller om han kaende timmarna inom sig. Daeremot visste han ingenting om
dagarnas namn, endast att mer aen en mansalder nu maste ha foerflutit
sedan den dag, da han foersta gangen begynte sitt fredloesa soekande. Ingen
mindes heller, hur gammal han var. Sjaelv trodde han, att han var nagra
och nittio ar, men traelarna aelskade tro, att han var naera hundra.

Kvinnorna gingo ibland fram och svepte baettre om honom, sa att han icke
skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle roera honom.
Det var alltid han, som vakade oever askan under naetterna och roerde i den
med sin kaepp, sa att den icke skulle slockna ut till naesta dag. Om
kvaellarna, naer traelarna sutto och sloejdade vid elden eller framfoer den
oeppna doerren, talade de hoegt med varann utan att taenka pa, om han hoerde
dem eller ej. En afton beraettade de, att en ooeverskadlig skara av
ryttare hade kommit till trakten med maerkesmaen och pipare och blevo
mottagna i gardarna med gaestabud och hoegtidligheter. De hade hoert, att
det var konungens jarl, som kom med sina naermaste fraender. Nu gaestade de
som baest Ulvungarnas gard foer att haemta med sig Ulva, som stod klaedd i
brudelin.

Naesta morgonen, naer hanen begynte flytta sig pa bjaelken, sade Folke
Filbyter:

--Jag hoer, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att
kunna mottaga sa hoegt uppsatta maen med passande stat? Daertill aer jag foer
oeverarig och troett. Det aer baettre att jag besparar mig en sadan oro. Som
gammal bonde vet jag, att den dag, da saeden mejas, inte aer mindre att
faegna sig at aen saningsdagen. Fordom var jag vidskeplig, men hur skulle
jag kunna frukta att doe? Har jag inte redan doett oraekneliga ganger under
mitt langa liv? Har jag inte doett var kvaell, naer jag somnat och foerlorat
mig i dunkla foernimmelser och syner? Jag har ingenting kvar av vad jag
hade som ung, varken min hud eller mitt gula har eller mitt sinne. Det,
som var min glaedje da, aer det inte nu. Jag var da en maenniska, som laenge
sedan aer borta och som skulle saetta sig bredvid mig som en fientlig
fraemling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa stoerre fruktan foer att
vaenda mig om och ga bort fran den maenniska, som jag aer just nu. Daerfoer
finner jag med glaedje, att det oegonblick nu aer inne, da jag boer rista
mig i broestet, som jag vet att maennen i min slaekt gjort foere mig. Haemta
hit allt det, som jag behoever, och naer blodet aer foerrunnet och jag har
blivit stilla, skola ni saetta mig i hoegen.

De blevo icke foerundrade, ty de hade redan manga ganger sport varann,
varfoer han framhaerdade att leva. Utan att saerskilt bradska, men utan att
heller tveka, togo de daerfoer en tennskal och fyllde den med vatten. Den
staellde de framfoer honom pa en baenk, som de makade in mellan hans knaen,
sa att den blev staende under broestet. Bredvid skalen lade de ett
handklaede och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid
offring.

Nagra av kvinnorna gingo bort foer att haemta in aengsblommor och friskt
hoe. De andra hjaelpte honom att vika isaer skjortan fran broestet, men
under det att de redan hoello pa med detta ropade en av traelarna:

--Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du far skjuta upp
aennu en stund. Vi kunna ju aenda inte taga mot sadana doepta herrar med
blot. Hornblasarna hoeras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att
knyta ihop skjortan och taecka oever skalen!

Kvinnorna kastade da stenkniven i vattnet och hoeljde oever skalen och
flyttade den litet at sidan. Det var ocksa snar tid, ty kungsmaennen redo
pa i full fart, och vad det led fyllde de hela aengen utanfoer grinden.
Hornblasarna spelade, och det var sa mycket tofsar och kulor pa alla
betsel, att det sag ut som om en svaerm av granna flygfaen surrat kring
vart haesthuvud.

Pa en mjoelkvit gangare med roett betsel och roedmalade hovar satt Ulva i
brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett hoegt traekors med Kristi
belaete. Vid stangen haengde ett avhugget huvud, och fast det var gult och
gapande, kunde vem som helst kaenna igen, att det var Aelg Klubbehoevdings.
Foerskraemda sprungo traelarna om varann och ville bomma doerren, men en av
ryttarna var dem i haelarna och tryckte upp den. Naera att falla pa sina
silversporrar stormade han aenda fram till haerden, och lockarna dansade
om hans glaettiga ansikte.

--Ni traelar daer, vi aero vaenner och inga fiender! ropade han ystert och
skrattade. Jag aer Hallsten Folkesson! Finns det ingen bland er, som
laengre kaenner igen mig? Och haer kommer Ingemund, den starke kaempen i
Kristo, och haer Folke, konungens jarl. At sidan foer honom, sa att ni
inte snudda vid hans klaeder. Staell er utefter vaeggarna med armarna i
kors oever broestet! Sa sta traelar infoer tignarmaen. Men hur ha ni vardat
och omhuldat var far, ni, som han klaedde och foedde? Haer sitter han halvt
barfota och i lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det sa svart. Kan
du foerlata oss, far, att vi droejt sa laenge?

Hallstens bla oegon fylldes av tarar, och han letade fram faderns
hoptorkade haender under den skabbiga paelsen. Han gjorde vald pa sig, och
fast det bar honom emot, kysste han dem flera ganger. Naer jarlen och
Ingemund sago det, boejde de sig ocksa och gjorde som han.

--Vi foerstodo inte, att han oenskade det annorlunda, svarade traelarna
skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig slaeppt ifran sig, utan
den baer han inpa kroppen.

--Da skola ni nu fa laera annat, sade jarlen. Nu aer Blot-Svens foelje
innebraent och han sjaelv nedhuggen. Med trehundra ryttare kommer jag fran
konung Inges hov i Vaestergoetland foer att utrota de sista aterstoderna av
hedendomen i denna trakt. Och hart aemnar jag sla till. Men jag har ocksa
ett annat aerende, som inte mindre ligger mig pa hjaertat. Inge har
skickat mig med en hedersgava till er husbonde, som jag haedanefter infoer
alla hoegt taenker erkaenna som min far. Inge vill foer min skull skona
honom, fast han haller vid den gamla seden, och gavan talar baest foer
sig. Haer kunna ni sjaelva se den. Det aer ett tjurhorn, som jag hade hos
mig som barn. Det stannade sedan hos broederna i Skara. De hade hoert
manga hedniska saegner om det, och pa undersidan star namnet Manegarm i
runor.

--Pa det hornet kaenna vi igen dig, sade traelarna och tryckte sig
aengsliga och haepna utefter vaeggarna.

--Nu staeller jag hornet haer bredvid dig pa baenken, far. Foerr hade det
simpla foetter av jaern, men nu aero de av roett guld. Det aer en liknelse
om, hur foervandlad jag sjaelv kom tillbaka. Vid var gard ha vi ocksa
stannat och beraettat, att vi voro pa vaeg hit foer att hylla var far, den
rike och maektige odalbonden pa Folketuna, kanske mest beroemd foer sina
vilda dad i ungdomen, men ocksa omtalad foer sin trofasta laengtan efter
oss barn.

Ingemund boerjade nu ocksa tala. Han slog den gamle krigaraktigt oever
skuldran, sa att hans eget svaerd skakade och glimtade vid baeltet. Det
var ju icke heller laengre av trae utan av stal och silver med Inges hoekar
pa skidan.

--Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De moerka aren aero nu
foerlidna. Daer ute vaentar pa gangaren Hallstens brud, din vaerste ovaens
dotter. Hon aer nu en vuxen och frid kvinna, fast hon aennu ibland far
heta liten, daerfoer att hennes syster var sa mycket aeldre aen hon. Du far
inte undra pa, att hon inte sjaelv vill stiga in under ett tak, daer
hennes syster fatt lida sa mycket. Men hon haelsar dig storsint, att hon
vill gloemma. Och hon, som kaenner bygden, har hjaelpt oss till raetta med
mycket, far. Hennes egen goda haerkomst kaenner du, men hon har
tillstatt, att ocksa Jorgrimme och hans dotter enligt saegnen stammade
fran vaeldiga finnkonungar i forntiden. Det aer nagot att taenka pa, nu da
Inge vill skaffa jarlen ett lysande gifte. Dina avkomlingar aero av hoeg
och aedel boerd, Folke Filbyter.

Jarlen nickade bifallande, men han hade blivit tankfull. Den svarta
kapan stack av mot de andras silverglitter och haengde loes om de seniga
lemmarna med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till foer
att vaerma. Han stoedde tummarna i det tarvliga laederbaeltet, och den harda
straengheten foersvann stundvis fran ansiktet, men aldrig allvaret.

--Var det haer vid vaeggen han hungrade ihjael, min foersta vaelgoerare--foer
maenniskornas storhets skull! Haer kan jag aennu laesa hans anteckningar, om
hur han prisar oraettvisan och sitt eget oede.

--Han var den sista tiden fran sina sinnen, viskade traelarna.

--Nej, han var baettre vid sina sinnen aen nagon av oss.

--Kanske skulle vi om oraettvisan kunna skriva aennu en rad pa Folketunas
vaegg, sade Hallsten, men jarlen hoerde honom icke.

--Aer det da haer jag blev foedd, sade han, haer i denna sotiga och oedsliga
sal? Var det daer i vran min mor lag pa halmen och dog? Jag tillstar, att
allt haer inte aer som jag vaentat. Ibland droemde jag nog om ett soligare
och stoltare faedernehem. Jag kunde taenka mig sa mycket fagert den tid,
da jag ingenting visste. Hur kan inte den droemma, som ingen toers svara,
att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomtraengliga se allt,
vad han oenskar: skoeldbehaengda hoegsaetesstolpar och aedla och lyckliga
kvinnor kring en vagga. Ofta foerestaellde jag mig, att min mor var en
stupad hoevdings unga husfreyja, som pa sin flykt hade goemt mig under en
buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhaertige predikaren daer
hittade mig och doepte mig oever kaellan till ett liv i moeda. Ett
hittebarn, ropade det i mitt broest, ett barn utan foeraeldrar, det har
endast dig till far, du allsvaldige ovan tiden. Och du skall laera mig
att foera ditt baner. Nu har du oedmjukat mig men inte boejt mig, ty
framfoer mig ligger en ljus vaeg. Och alltjaemt gar den uppat.

Han sag sig omkring pa de kala vaeggarna, daer dammet gjort spindelvaevarna
sa taeta, att de liknade haengande flaedermoess, och pa golvet, daer
hoensflocken utan uppehall sprang runt mellan traelarnas foetter. Men han
gjorde sig blind, sa att han snart knappt icke sag nagonting annat aen
sin egen lysande framtidsvaeg, och hans ord blevo allt fler och allt
stoltare.

Hallsten var den ende, som hela tiden droejde bredvid den gamle, och han
satte sig hos honom pa haerdkanten.

--Du skall se pa vara vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset
aer insytt pa broestet. Daerifran stroemmar kraft. Lang stund ha vi heller
inte tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning aer han
liksom fadern. Han har goemt sig undan haer i skogarna, och med honom
skola vi halla slag. Bytet blir vart, och vi ha loefte om alla hans
gardar. Annars hade vi inte fatt taenka pa att besoeka dig redan i ar.
Just det, att alla tro, att vi bara kommit foer din skull och foer mitt
broellop, insoever hedningarna i saekerhet. Du kan inte ana, hur hjaertat
slar laett, naer man i allt har medgangen pa sin sida. Susar en foerflugen
pil i luften, aldrig traeffar den oss utan alltid ovaennen. Stoertar ett
murket traed, sa faller det inte oever oss utan oever vara foerfoeljare. Men
varfoer fortsaetta att tala om fiender naer alla springa oss till moetes och
taga oss i famnen och lova att sta pa var sida! Lyckan aer med oss, och
henne kan ingen motsta. Du skall glaedja dig med oss, far, och sitta haer
hemma i askan och taenka pa din unga aett. Far, du maste bli den foersta,
som nedkallar vaelgang oever Folkungarna!

--Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far,
klaed dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i garden, ty en
dag kan du fa halla bord foer konung Inge.

Hallsten kammade med fingrarna haret ur pannan pa den gamle och boejde
sig fram och sag honom in i oegonen.

--Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. Aennu
har ingen av oss foerlorat en strid. Vi skola skicka dig baenkdynor och
paell till en himmel, om du laemnar oss nagot att koepa foer. Det har taert
pa oss att saetta ryttarna i stand, och foer tillfaellet ha vi just
ingenting kvar. Men nu skall du fa ett foertroligt rad om, hur du skall
vinna Inges gunst. Boerja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla
noetter, ty Inge tycker om friska noetter. Du kan ju sjaelv ga till
noetbuskarna och boeja ned grenarna med din kaepp och plocka, sa far du
tiden att ga. Och foer var noet, som du slaepper i pasen, skall du taenka pa
att tusen ganger mer aer vart oegonblick vaert foer dina soener. Vi aero maen,
som ha brattom. Vid dina ar har en hel lang vinter inte mer att giva aen
en dag, men du skall glaedja dig med oss, far. Bjaelkarna ligga lagt i din
sal, och jag kaenner hur jag skrapar soender hoekvingarna, men haernaest far
du skaenka mig ett par nya. Vi hinna inte nu att klaeda av oss var
haerbonad. Jag hoer att ryttarna boerja spela med hornen igen. Det aer ett
avtalat tecken foer att paminna oss att inte stanna foer laenge.

Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hoert pa soenernas brusande
ordfloede, trevade pa sitt broest under vargskinnen.

--Kom hit, Folke, sade han. Du far hjaelpa mig. Jag har blivit sa
lamhaent. Haer pa broestet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall
ga till den mellersta kistan och plocka fram fat och baegare, sa att det
blir dukat foer sa hoega gaester efter deras stand. Finns det nagot mungott
i huset, traelar? Vad aer det ni saega? Pasta ni, att det inte haer har
funnits nagot mungott att dricka pa tio ar? Da maste det vael vara sa.
Saett da atminstone fram mjoelk och broed och det, som finns.

Jarlen tog nyckeln och gick bort och oeppnade kistan. Det knaeppte och
gnisslade i lasen, och det dundrade naer jaernbommarna foello i marken.
Folke Filbyter makade sig pa haerdkanten at den sidan, daer kistan stod,
och hans oegon slaeppte ej soenerna. Ingemund och Hallsten hjaelpte jarlen
att halla i locket. Da det slutligen blev upplyft, haepnade de alla tre.

--Sa manga hopade skatter vaentade jag mig aenda inte, sade jarlen och
saenkte roesten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden
kunnat hoera ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde fa rad att
giva Ulvssoenerna den botpenning foer gamla ofoerraetter, som de begaerde
nyss vid broellopet. Men de aero ju min mors broeder och ha latit doepa sig
och komma att bli oss goda bundsfoervanter, om vi aero mana om deras
vaenskap. Lat oss daerfoer hellre giva dem hela Folketuna, sa blir det
deras utgard och rakar snart med alla sina moerka haendelser i gloemska.
Visserligen aer lagen emot all avyttring av aervd faedernejord, men jag far
tala med Inge. Det blir baest foer oss, och de ma gaerna giva garden ett
nytt namn.

Ingemund lade sig ned pa knae foer att baettre kunna genomforska innehallet
i kistan. Den var fylld med paerlor av baernsten, karneol, bergkristall,
jaspis, guld och silver. Han maste maka dem at sidan foer att komma ned
till de stora kaerlen pa botten. Daer hittade han till och med ett belaete
av Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma
lagmaelda ton:

--Jag fruktar, att foer var egen skull fa vi aendock taga ett djupt grepp
i kistan, naer den gamle kommer i hoegen. Han var ju i alla fall var far,
och det hjaelper inte, jarl, vi fa bygga en kyrka till foersoning foer hans
minne. Far jag rada, skall den sta daer nere pa kullen, som getherdarna i
min barndom kallade Bjaellerbo eller Bjaellbo. Daer aer det redan ihopbragt
en maengd sten. Av silvret kunna vi gjuta en praektig bjaellra, som skall
hoeras hela milen, naer hon beder foer hans sjael. Det oevriga behoeva vi
sannerligen sjaelva. Hoer du, far!--ropade han med muntert hoejd staemma och
boerjade roera och sila i kistan.--Du aer rikare, aen vi trodde. Du maste
hjaelpa oss med underhallet at ryttarna, och snart behoeva vi koepa flera
nya haestar. Lyckan mutas inte med tomma haender.

--Sa laenge jag lever, far ingenting tagas ur kistan, svarade den
darrande men aennu djupa staemman fran haerden. Ingen far knyta upp snoerena
pa myntpasarna. Hoera ni det, ingen!

Jarlen log frimodigt.

--Da tala vi inte mer daerom. Du har fatt en sadan misstro mot oss, far.
Vi aero frisprakiga, men vi bras inte pa dig och aero inga roevare. Rakar
du hoera, vad vi viska om, sa ma du det gaerna. Naer du doer, far, skola vi
timra dig en snaecka, lik ditt forna skepp Mengloed, och saetta dig i hoegen
pa gammalt vikingavis. Det skall laera folket, att du varit en stor
hoevding, fast du aldrig tog kristnan. Vad vi sedan goera foer ditt minne
blir var sak. Aennu aer du bland oss levande. Haer kommer jag nu med
silverbaegarna och den stoersta skalen. Du kan sjaelv se, att Hallsten
laser kistan efter mig. Och haer har du nyckeln tillbaka. Naer Inge
kommer, kan du verkligen duka ett riktigt kungabord med allt ditt guld
och silver. Det skaemmer inte saken, att han far tumma pa ditt dyrbaraste
fat och spegla sig i det. Laegg du en silvertacka som stoed under var fot
pa vildsteken. Sadant roar honom. Du skall se, att du laett kommer
oeverens med honom. Saerskilt vaerderar han ett laett och behagligt samtal,
och du skall beraetta gamla jaktminnen och skaemta gladeligt. Foer oevrigt
behoever du bara hoera pa oss en stund i boerjan och sedan goera som vi. Men
raska pa, traelar! Vi maste skynda oss. Vad lider tiden?

--Knappt middags, svarade Folke Filbyter med en blick pa vaeggen och kroep
ater ihop under sina vargskinn.

Alla tre ato och drucko med lust och hast av den enkla bondekosten, och
flera ganger gick Hallsten ut med en skal eller baegare till sin hungriga
och toerstiga brud. Haestarna voro framledda och frustade och skrapade
utanfoer troeskeln, men jarlen satt aennu.

--Du har knappt talat med oss, far, sade han och toemde den sista
mjoelkbaegaren. Det aer hela tiden vi, som haft ordet, och nu maste vi
redan bryta upp. Ingenting har du beraettat om dig sjaelv. Vad kunna vi
goera foer dig nu naermast? Med vad har du foerdrivit tiden under hela de
langa somrarna, da folket varit ute pa markerna?

--Jag har suttit och plockat malen ur paelsen, sade han med ansiktet goemt
aenda till kinderna innanfoer vargharet. Malen aeter och fraeter, men
mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Sa aer det ocksa med
en lang smaerta. Naer du smular soender henne pa fingret under dina oegon,
maste du fraga: var det denna lilla droppe hjaerteblod, var det detta
stackars guldstoft av nagra bedraegliga maenniskodroemmar, som sa foertaerde
dig? Den tid jag lag pa havet, foersoekte jag om aftnarna att segla kapp
manstrimman, men alltid gled hon undan pa en armslaengds avstand. Varfoer
laerde jag inte av det jag sag?

--Den fragan kommer fran oss, far.

--Och da skall jag svara dig, Folke. Smaningom har jag laert, vad en
bonde kan laera, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag foelja er
till doerren. Det aer ett sadant solvaeder i dag, att det aer svart att inte
se ut. Goeken ropar i skogen, och getskaellorna pingla fran markerna, daer
mina hjordar bestaendigt vaexa och foeroeka sig. Aenda hit in hoer jag
kornsuset, oeverallt gror det och spirar, pa vallen, pa stugtaket, till
och med de gamla stockarna i vaeggen boerja att mossa sig och groenska. Och
sjaelv tycker jag mig kaenna, hur det skjuter unga kvistar och loev ur min
egen hopfallna kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du
maste doe foer att kunna uppsta pa nytt till ungdom och fruktsamhet.

--Det aer i oss du uppstar, far.

--Ni ha vuxit sa hoegt oever mig, mina barn, att ni inte laengre kunna
raecka er sa langt i djupet som till mig. Det enda jag begaerde av er,
kunna ni inte giva mig. Men jag glaeds, jag yvs, jag aer stolt oever min
avkomma, och jag oenskar er medgang, Folkungar.

Han flyttade foetterna sa tungt och langsamt, att Ingemund och Hallsten
blevo otaliga och skyndade sig foerbi honom, men han fortsatte sin
foersiktiga gang fram till doerren. Daer stannade han i solskenet. Hela
gardsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade at honom fran sin
vita gangare, men stelt och fraemmande.

--Han gar vael inte till aettestupan? fragade jarlen.

--Dit aer stigen foer hoeg och brant, svarade traelarna. Nu taenker han nog
bara pa att sa laenge som moejligt fa se sina soener.

Da hastade ocksa jarlen foerbi honom och sprang i sadeln.

--Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett foersoek att vaenda sig
om, men haesten var sa het, att han knappt kunde halla den. Har du nagot
att befalla, sa saeg det frimodigt!

--Oever dig befaller jag inte laengre, svarade Folke Filbyter och stoedde
sig mot doerrstolpen. Hjaertats kaerlek, mina barn, kunna ni aldrig giva
mig, och det var det enda jag begaerde.

Han stod kvar och sag, hur de redo bort. Manga av husfolket samlades
ocksa i doerren, men smaningom begynte kvinnorna att laegga i ordning
friskt hoe under baenken och bestroedde det med de allra vaenaste
aengsblomster. Sedan gingo alla traelarna och traelinnorna ut, pa en enda
naer. Han stannade kvar foer att kunna staenga doerren inifran, som det var
bruk vid husblot.

Vaegbroarna danade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det
foersta skogsstraket. Hallsten hade sin brud framfoer sig i sadeln. Han
lekte med hennes fingerguld och hoell upp det oever henne i solskenet.
Allteftersom de tre fraenderna kommo ut pa faeltet igen, stoette de dock
hardare med sporren och faeste blicken aennu skarpare pa den naesta
skogsranden. Daer vaentade dem okaenda haendelser och vida trakter att
vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.





_Bjaelboarvet_




1.


Det heliga svaerdet Grane lag aennu pa Holmgers grav i Sko, och ljus och
skymning brottades oever landet.

Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna haengde stumma med bunden klaepp.
Maenniskorna hade aennu icke tvaettat askan ur haret efter botgoeringen pa
askonsdagen, och de laengtade till paskmorgonens skoena fest, da de under
sang ater skulle fa bestroe kyrkgolvet med hackat enris. Barnen, som
visste, att de skulle risas i saengen, naer de vaknade pa langfredagen,
gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var
nagon lek utan brukade sluta med ett sadant skriande, att det hoerdes
fran gard till gard. Ett moerkt och tungt vaeder med isande blast hade
ocksa ratt under hela fastlagen, och sinnena blevo harda.

Pa skogsvaegen oester om Bjaelbo kom en flock bergsfolk fran Stalberget i
det avlaegsna Jaernbaerarland. Skaran hade blivit plundrad under vaegen, och
av hela foran aterstod bara en ensam slaede, foerspaend med en oxe och en
halt haest. Slaeden hade skapnad av en bat foer att kunna flyta, om isen
brast pa nagot av de talrika vattendragen.

Sjaelva de egentliga bergsmaennen skilde sig fran de oevriga genom sina
snygga paelsar och den lilla hammare, som blaenkte i deras baelte. Den var
bade deras aembetsmaerke, deras verktyg och deras vapen. Da nagot prassel
i skogen oroade dem, hade de samma saett att laegga fingrarna pa
hammarskaftet som en krigare pa svaerdsfaestet. Men bakom dem foeljde i
stor oordning en hop jaegare och foerrymda missdadare. De hade tagit lega
under vintern som hjaelpdraengar, krossare och roestare, men levde om
somrarna helst fria pa vildskytte och baer. Fast landet hette kristnat
och fast tva hundra julnaetter redan tindrat upp oever Blot-Svens hoeg,
kaende dessa skogsgangare de svartillgaengliga staellen, daer djur och till
och med maenniskor aennu offrades at heliga traed och stenar.

Bredvid dem pa vaegkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som
voro maerkta i pannan med brandjaern till tecken att de blivit doepta med
vald och hemfoerda under sista korstaget. De gavo noga akt pa traeden och
viskade med varandra, ty de kunde se pa tallarnas faerg, om det gick en
malmader under jorden. Ja, de behoevde bara lyssna mot graberget foer att
hoera, var ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De
voro ocksa de skickligaste att med eld spraenga upp vaegen till det jaern,
som sedan lastades pa fordon och saendes ut kring landet foer att smidas
till vassa blad och pikar eller till fjaettrar.

I slaeden sutto tva maen. Fast den ena var den uslast klaedda i hela
skaran, adrog han sig mer nyfikenhet, var faerden gick fram, aen alla de
andra tillsammans. Det var den fraemmande riddaren herr Svantepolk
Knutsson, som genom gifte kommit i slaekt med Folkungarna. Nu var han pa
atervaeg fran ollonskogarna vid Vreta, daer han som botgoerare en tid hade
vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna oegon, ty han var
lika oedmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med staven
efter de langsammaste foer att skynda pa dem. De smala, alldeles nakna
benen skallrade och nego av koeld, och de bara foetterna voro oemkligt
frostbitna. Han var bade fet och mager med smala haengande kinder, pasar
under oegonen, tunt vitt har och stor, nedatboejd fagelnaesa. Den korta
illaluktande farskinnstroejan hade ullen utat och var fullsmutsad, men pa
tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var
oeversallad med pilgrimsmaerken fran olika vallfartsorter. Framtill oever
pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad
skogssvamp och som gjort honom vida beroemd. Det var ett stycke av ett
linntyg och hade tillhoert en utlaendsk fru, som han hade aelskat under
hela sitt langa liv utan att nagonsin ha sett henne.

Det lag litet jaern kvar pa botten i slaeden, men icke mer aen att daer
fanns gott sittrum i halmen ocksa foer den andra mannen. Han hette Hulv
Skumble och var bergmaestare. Som han satt daer med skaegget nedklaemt i
paelsen och vaggade vid stoetarna, liknade han mer ett gratt stenblock aen
en maenniska.

Han sag sa klart foer sig den kvaell, da han stod med de andra vid
gruvoeppningen, faerdig att kasta taerningarna pa den rostiga marken foer
att lotta om vilket arbetslag, som skulle ga ned. Vindspelet knarrade
oever tunnan, och bjoernen, som drev det, sprang inne i hjulet med tungan
utanfoer kaeftarna som en varm gardvar. Det hamrade och knackade vid alla
malmhoegar, och elden i hyttorna lyste pa roeken. Da, just da, kom budet
fran Ingrid Ulva pa Bjaelbo att hon genast ville utfa sin andel av
jaernet. Och med jaernet skulle det foelja dugligt folk, som hon kunde ha
nytta av i sin egen bygd.

--Jag har vakat oever det jaernet, utbrast han med ens hoegt och bittert,
viss att de andra gingo och taenkte pa detsamma som han. Jag gav noga akt
pa att roeken aldrig blev vitaktig och tjock utan gick laett, som den
skall, naer ugnen aer vael satt. Jag foerstod nog, att annars skulle jag fa
det jaernet om mina egna handlovar. Det var fullgott jaern utan korn eller
blasor, och jag hoegg och vaegde det i aerliga osmundar... och sa blev det
taget ifran oss pa vaegen av roevare!

Han ryckte hammaren ur baeltet och hoell den framfoer sig med skaftet uppat
och betraktade den voerdnadsfullt.

--Med denna kan jag foersoerja mig, foersvara mig och pa trettio stegs
avstand draepa ett villebrad eller en fiende. Sa litet behoever man i
handen foer att hjaelpa sig. Vad skola da Folkungarna med allt det jaern,
som de tvinga oss att forsla? Vara faeder levde fria pa sina gardar, och
aenda gjorde de raett foer sig och behoevde inga kedjor.

Han satt tyst en stund, och slaeden kraengde i de djupa sparen. Sedan
fortsatte han igen att tala.

--Bergsmaen och draengar, jag skall beraetta nagot foer er. Ha ni hoert det
foerr? Det var en gang tre fraender, som redo ut att vinna lycka, och den
som red i mitten hette Folke. Allt vad de togo pa, det blev genast
deras, och de unnade sig knappt en stunds oelro, bara foer att fa aennu
dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och koepte och pantade och
hoello bondetraeta pa alla ting, och den bondetraetan gar aldrig ur dem. Nu
vaexer det Folkungar som ograes och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen
eller lyser en ljustereld oever aelvvattnet--vem skall ha mjoelet, vem
skall ha laxen? Det skall Folkungarna, naer de halla samdricka med
utlaendska saendemaen. Och hur ser det nu ut uppe vid Stalberget? Naer vi
bergsmaen fa vara aenda till fjorton om ett par baelgar, da har Ingrid Ulva
tva par foer sig ensam.

Han stack hammaren tillbaka i baeltet och spottade i den soendertrampade
snoen.

--Ja, annorlunda var det foerr. Min farfar var aennu med pa den tid, da
jaernet togs ur myren. Jag hoerde honom ofta tala daerom. En afton, naer han
stod i sin riskoja och hamrade, fick han besoek av helge Erik, den stora
sveakonungen. Det var vid den arstid, da kornet gar i blom och enbusken
dammar och som aennu kallas eriksmaessa. Det foerundrade honom heller inte
att moeta hans ljusa oegon, naer han sag upp fran staedet, ty den fromme
herren red ju ofta kring pa lagfaerd och satte sig da gaerna hos de
fattigaste foer att hjaelpa dem till deras raett. Lugnt fragade han daerfoer
konungen, varmed han fick betjaena honom. Helge Erik visade honom da, att
spetsen fallit fran spjutet, och bad honom att raskt foerfaerdiga en ny,
medan han satte sig pa kanten av vattenkaret och vaentade. Den skulle
vara hardare och uddvassare aen nagon annan, ty med den aemnade han strida
under korsfanan. Glad i hjaertat skyndade sig den aerlige smeden att
villfara hans begaeran. Foer att haerda den nya spjutspetsen, doppade han
den slutligen fyra ganger i vattenkaret, och mellan var doppning hettade
han upp den igen oever kolelden, sa att jaernet fyra ganger bytte faerg.
Foerst blev det guldgult, daerefter brunt, sedan dunkelroett och allra sist
blatt. Helge Erik, som noga gav akt pa arbetet, foer att det skulle bli
efter hans oenskan, sade da:--Tre olikfaergade aldrar har ocksa vart folk
att genomleva, innan det kan sta haerdat till blatt stal... Allt detta
beraettade min farfar under tarar, ty ingen konung aelskade han sa mycket
som helge Erik. Och nu fragar jag er: vilken alder aer nu kommen, efter
vi alla ha fatt det sa tungt?

Bergmaestaren hann knappt utsaega det sista ordet, innan han haepet lyfte
huvudet, ty en maenniskoroest ljoed oever honom ur kronan pa en av de hoegsta
ekarna. Det var en vaeldig staemma, enslig och hoegtidlig som en
predikares, och orden floego langsamt och sjungande bort oever
traedtopparna.

--Daerpa skall jag svara dig, far, ropade staemman. Den gyllne aldern var
den tid, da hoevdingarna var sommar seglade ut efter byte, medan de fria
gardsboenderna baergade sina skoerdar. Den bruna aldern var helge Eriks
egen tid, da marken aennu var brun av nyploejning och av allt det blod,
som floet i striden mot goetakonungarna och deras folkungajarlar. De ha
foest er fran era tingshoegar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett
foeraktat staelle, och aldrig foerr sag jag en sadan prakt som deras. Nu aer
det sneda rakt, och skratt aer grat. Men aennu kan det nog ga er vael, bara
ni aero sluga, ty nu aer den dunkelroeda aldern kommen, och nu lyser det pa
oss fran elden i helvetet.

Bergmaestaren hoell in sitt troetta foerspann. Han kaende igen bade roesten
och den jaettelika skepnad, som stod uppe i det avloevade traedet med en
fangstsnara i handen och tycktes alldeles foer ovig och stor foer en sa
vagsam klaettring. Det var Gistre Haerjanson, en oekaend lekare och
yrkesridare, som annars faerdades med nyheter fran by till gard, fran
gravoel till broellop, husbonde oever ingen och gaest hos alla. Genom honom
blev det bekant, vad som haende i vaerlden. Men han foerstod aldrig att
skaemta och gyckla som andra av hans kall. Det stora skaeggloesa ansiktet
var dystert gulblekt, och det svarta haret, som raeckte aenda till
hoefterna, var delat i en maengd tjocka flaetor, nederst omknutna med vita
band. I ett snoere tvaers oever broestet bar han en rad sma tygdockor, som
han vid fester traedde upp pa fingrarna och lekte med. Som han stod daer
uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren,
sag han ut som den oboenhoerligt harda jordanden med maenniskodockorna pa
sitt broest.

--Du aer ute foer att fanga paskskatan kan jag se, svarade bergmaestaren
kort och utan att haelsa. Samtidigt boerjade han uppmaerksamt att lyss at
sidorna.--Navael, lekare, vad nytt?

--Nyheterna laer du snart fa erfara, naer du kommer fram till Ingrid Ulva
med det myckna jaern, som hon sa otaligt vaentar pa. I dag aer hon lagom
god foerut. Doedssjuk som hon aer, har hon blivit uppburen i sin kammare i
kyrktornet foer att vara i skydd under upprorstiden. Sjaelv kom jarlen
nyss hit med sina bada aeldsta soener foer att goemma dem foer fraenderna. Vad
skulle ocksa hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod foerhaever
sig.

Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de
vilda maennen, ansag han klokast foer sin riddarheder att latsas doev, naer
de hanade hans fraender. Men nu boerjade han lyssna at sidorna liksom
bergmaestaren.

--Jag bedrar mig inte, foell han in. Medan ni ordade, satt jag och hoerde
pa nagot helt annat. Det aer folk ute pa skallgang i skogen och ropar
efter nagon. Det maste vara bjaelbofolket. Men vem ropas det pa? Nej,
nej, nu hoera vi miste. Det kan omoejligt vara sa.

--Bjaelbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son,
svarade Gistre Haerjanson och boejde sig fram mellan grenarna. Jag kunde
giva dem besked. Jag kunde hjaelpa dem, till och med, om han vore tagen
av dvaergarna. Haer--han stack handen i ficksaecken--haer har jag
segerstenen, som jag hittat i magen pa en svart hackspett. Och haer har
jag den saellsynta vita fjaeder, som vuxit pa en svart korp och som kan
rista upp den tjockaste stenhaell...

Herr Svantepolk stod nigande i slaeden, och frossan skakade soender hans
ord.

--Vi ha ingen tid foer den stortalaren. Han aer noejd, bara han hoer sin
egen staemma. Men daer ser jag huvorna pa de foersta drevkarlarna. Hitat,
bjaelbomaen! Vad aer det ni saega? Vem, vem? Det kan inte vara sant. Svears
och goetars unga konung borttagen av dvaergarna! Nu, bergsmaen, foersta ni
baettre att rada aen jag.

Han lyfte armarna och staemde i med bjaelbofolket, som boerjade leta sig
fram mellan buskarna, och alla ropade pa en gang:

--Valdemar, Valdemar!

Slaeden befann sig nu pa det rum, daer Folketuna fordom statt med sina
laengor. Stensaettningar och halvtaerda ekstockar syntes aennu mellan
tuvorna. Lunden hoells i fruktan och besoektes saellan utom vid de
arstider, da nagon klaettrare soekte efter den undergoerande misteln eller
gillrade foer hemlighetsfulla faglar. Maennen flockade sig om bergmaestaren
med en sidoblick mot en stor sten, pa vilken istapparna haengde som
vaelvningen oever en port.

--Jag vet bara ett att rada, svarade slutligen bergmaestaren, efter att
ett oegonblick ha besinnat sig. Det aer att skynda till Bjaelbo och ringa i
klockan, innan solen gar ned. Ha dvaergarna tagit gossen, maste de da
slaeppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gatt vilse i skogen, far
han en vaegledning, naer han hoer ringningen.

Han manade pa det klena foerspannet. Herr Svantepolk floeg ned pa
sittbraedet, sa att han slog ihop taenderna, men han latsade icke daerom
utan boerjade med en foernaem handroerelse att draga upp halmen omkring de
blafruset tillskrynklade benen.

De andra blevo snart efter. Naer backen kroekte ut ur skogen med fri blick
oever de vintervita slaetterna, stod Ingrid Ulvas stengra kyrktorn redan
mitt framfoer vaegen pa den naermsta kullen. Bergmaestaren taenkte pa hennes
makt och hur det var genom giftermalet med henne, som Folkungarna
aterfatt Bjaelbo fran Ulvungarnas aett. Men Folkungarna voro ju av
dvaergaboerd, och de hade laert henne ondska och sejd. Han visste, att hon
ofta brukade sta i torngluggen och stirra, och han mindes ordstaevet: Naer
Ulva skakar sitt bolster foer himmelens vaeder, da blir det strax en
ryttare av var eviga fjaeder.

Han sag pa den halta haesten och pa oxen, som bara hade ett horn.--Sju
vaellastade slaedar och femton haestar hade jag, naer vi foro fran
Stalberget! mumlade han. Allt skulle jag svara foer vid livsstraff. Och
nu ligger det bara nagra fattiga osmundar kvar pa botten under
halmen.--Han gloemde naestan alldeles Valdemar och koerde ater langsammare,
och aenda tycktes det honom, att den sista vaegbiten krympte alldeles foer
hastigt.

Han kunde nu se ansiktena i torngluggarna och vakterna pa den laga
kullen. Den var rymligt omhaegnad med ett granande vaern av spetsiga palar
och vidjor, mellan vilka nyponbuskarna flaetade sina avloevade taggrankor.
Innanfoer stod en ring av sma och stora hoppackade timmerhus, som ocksa
hade blivit gra av sol och regn, med snoe pa torvtaken. Allra hoegst reste
storstugan sin gavel med groenfaergade ormhuvud pa vindskedarna. Utefter
kyrkvaeggen fladdrade och smaellde nagra vadmalstaelt, och framfoer dem
brann det och sprakade under kittlarna. Fran ingen av traebyggnaderna
steg det i afton nagon roek, men vael fran ena hoernet av torntaket.

Slaeden stannade framfoer kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd
hedrade Hulv Skumble pa det rika och fruktade Bjaelbo.




2.


I tornporten stod en storvaext gosse med platta, raka axlar och svartbrun
ansiktsfaerg. Haret lag slaett och blankt om huvudet som tillkammat med
vatten, och armarna voro langa med breda haender. Bergmaestaren tyckte,
att ett sadant barn vore foett till att bli en foertraefflig smed eller
kittelbotare.

Gossen foerde handen till hjaertat med en viss bradmogen klokhet och
sirlighet och gick ett par steg framat mot slaeden.

--Har ingen av er sett min broder? fragade han med langsam och liksom
foersiktig roest. Och da han laeste svaret i deras oegon, skyndade han sig
att tillaegga en smula frimodigare:--Glaenta dvaergarna pa stendoerren och
lova honom att fa leka med de infangade vallkullorna och stryka dem oever
kinderna, aer han snart lockad. Det aer det farliga med Valdemar, att han
aldrig kan svara nej.

Bergmaestaren ryckte till, naer han hoerde "min broder". Smaningom, fast i
boerjan villradigt, gled luvan ned framfoer foerskinnet, som var bundet
utanpa paelsen.

Bakom gossen stod en man med den langa, fasta vaestgoetamunnen viljefast
sammanknipen. Han var icke obekant foer nagon, den sluge lagman Algot
Brynjulvsson, som var laermaestaren Bjoern Naevs medhjaelpare och undervisade
jarlasoenerna i lag och raett. Ibland hade han haelsat pa vid Stalberget
foer att granska raekenskaperna.

--Du talar klokt, Magnus, bekraeftade han och lade bakifran sin hand
smeksamt pa gossens huvud. Valdemar aer ett trohjaertat barn, som vill
alla vael, men tva ting har jag aldrig lyckats att laera honom. Det aer att
lyda och att saega nej. Du, Magnus, du aer min flitigaste och baesta
discipulus, och det aer bara pa dig jag kan lita.

--Men hur har da Valdemar sluppit ut i skogen? Har han da inga
lekbroeder, som vakta pa honom? fragade herr Svantepolk och satte den
bara foten i snoen.

--Lekbroeder?--Algot Brynjulvsson vaende sig om och pekade pa nagra andra
barn, som stodo bakom honom.--Haer ser du den lille Tyrgils Knutsson, som
aldrig kan ljuga och aldrig slar ett djur. Haer har du min son Karl, som
aer sa galen, att om du toge huvudet av honom, skulle han aenda fortsaetta
att dansa som en nackad kyckling. Och haer star min Folke, som vill vara
med om alla upptag, men inte toers. De voro troetta efter resan hit, och
jag lade dem i nedersta tornkammaren. Pa junker Magnus litade jag mest.

--Men ocksa han kunde sova.

--Och det tungt. Naer han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Nagra av
vakterna hade sett honom lekande ga utat akrarna, men de vagade ju inte
ropa efter honom.

--Sa aer det inte annat, fortsatte herr Svantepolk och korsade sig till
tack foer lycklig hemkomst, aen att du, bergmaestare, fort gar upp i tornet
till herrskapet och rader efter foerstand. I en sadan haer fraga har en
gammal skogsman som du rikare erfarenheter aen nagon av oss. Daer inne
till hoeger i kyrkan hittar du trappan.

Men Magnus grep bergmaestaren hart i armen.

--Du far bara inte beraetta, att det aer Valdemar som smugit sig bort,
stammade han med stigande aengslan. En sadan olydnad skulle bli hart
straffad pa langfredagsmorgonen. Aennu veta de ingenting daer uppe. Latsas
da hellre, att det aer nagon annan. Saeg da hellre, att det aer jag.

Algot Brynjulvsson klappade gossen igen pa huvudet med en laerares
stolthet.

--Det aer gott menat, kaera barn. Bliv alltid lika trofast mot den broder,
som du har fatt sa kaer och som med tiden skall sitta som husbonde oever
oss alla.

--Jag skulle gaerna offra mitt eget liv, om det kunde hjaelpa honom,
viskade Magnus kvaevt och sag fragande fran den ena till den andra.

Bergmaestaren kastade ifran sig toemmarna, men bittert angrade han, att
han icke i tid vaent om och sjaelv sprungit till skogs. Det yrde gnistor
foer oegonen och susade foer oeronen. Han foerstod knappt, hur det lyckades
honom att hitta in till trappan.

Murarna voro sa tjocka, att han icke kunde se marken nedanfoer genom
gluggarna. Utan att han sjaelv visste det och endast foer att faesta
tankarna vid nagot likgiltigt raeknade han halvhoegt trappstegen:--Elva,
tretton, femton, sexton, nitton... Oeverst i skumrasket patraeffade den
bredaxlade fjaellmannen en doerroeppning, men den var sa smal, att han
maste vaenda sig pa tvaeren och slaepa sig framat mellan de raethuggna
stenstolparna. Och aenda skrapade de langa tottar av har ur paelsen.
Vaelvningen var heller inte hoegre, aen att han maste kroeka sig. I det
oegonblicket tyckte han, att tornet med hela sin tyngd haengde sig oever
hans nacke som ett ok, och han tappade anden.

Ett rungande ljud som av ett klaemtslag floeg med detsamma genom tornet
och fortsatte laenge att darra i stenarna.--Ringer det redan till
angelus? fragade han sig och soekte fafaengt att na radbandet under
paelsen. Angelus domini nunciavit Mariae.

Da slog honom ploetsligt nagot, som bade han och de andra nyss hade
gloemt. Det var dymmelonsdag, och pa den kvaellen fick ingen klocka ljuda
i hela kristenheten! Hur mycket var da det rad vaert, som det nu var hans
aerende att giva at det hoega herrskapet? Och vad hade han nu att tala om
annat aen om sitt foerlorade jaern, och det skulle kanske kosta honom
livet!

Men det var foer trangt att vaenda. Foer att goera ett slut pa pinan och
ater fa luft i broestet tog han ut steget.

Han kom da ut i en ganska hoeg kammare, daer Ingrid Ulvas larmande
smapigor, sotiga och barfota, hoello pa att koka vid spisen i hoernet. De
svaengde flaektorna oever den sura och rykiga veden, hjaelpte varann att
knyta harbandet och klaettrade pa baenkar och spann foer att plocka ned
broedkakorna, som voro upptraedda pa en stang under taket. Mitt oever
roekoeppningen i valvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro
sysselsatta med att fira ned fran torntaket en kopparbolle foer att haemta
oel, och det var den, som vid var toern mot muren rungade moerkt och
ihallande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade
fordom i Uppsala gudahov tjaenat som det kaeril, i vilket offerblodet blev
vispat.

Han hoerde otydligt, hur smapigorna beraettade daerom foer varann, och han
sag att de pekade genom roeken mot aennu en naesta doerr. Men han mindes
icke laengre, vad han skulle saega eller varfoer han var kommen. Han kaende
blott, att han maste lyda. Sa fort han hade traengt sig oever troeskeln
till den innersta kammaren, sjoenk han ihop pa knae, djupt framatboejd med
haenderna stoedda pa golvet som en trael, och det smaellde och knakade i
foerskinnet.

Haer sag det ocksa annorlunda ut. Nagra ljuslagor vaexte och krympte pa en
jaernkrona i taket, och vaeggarna voro bladragna med varma bonader.
Framfoer foenstergluggen, som pryddes av huggningar i sten, stod Birger
jarl och sag ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukat bord och en
kista, fullbaeddad med hyenden och dynor. Pa den satt Ingrid Ulva, rak
som ett altarljus, med de avmagrade fingrarna utbredda pa vardera knaeet
och ett hyende mellan nacken och vaeggen. Hon var den hoegmodigaste
kvinna, som nagonsin hade levat, och han visste, att hon aldrig haelsade
de foernaema fraenkorna med hela huvudet utan bara med oegonlocken. Aenda upp
till hakan var hon klaedd i glaspaerlor och sma guldsoeljor. Men fast hon
var mycket gammal och foertaerd, var det utslagna haret aennu ramsvart. Och
lika svarta voro de buskiga oegonbrynen. Den stickande roeken, som traengde
sig in genom doerrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla
rynkorna pa hennes ansikte och svaertade fingrarna pa sidorna om
naglarna, sa att hon sag ut som en lappkvinna i en kata.

--Folkungarna, Folkungarna! taenkte Hulv Skumble. Detta aer Folkungarna.
Nu aer jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min
stackars kropp mot pinor!

Ingrid Ulva vaende oegonen at doerren till.

--Var har du mitt jaern?

--Nadiga fru...

--Du hoerde min fraga. Jag ser pa din hammare, varifran du aer.

--Foer Guds mildhets skull... Det var tolv lass... det var atta lass...
Nej, nej, jag minns ingenting, jag vet ingenting... Goda och fromma fru
Ingrid, som alla vaelsigna... det aer foerbi med mitt foerstand... Det var
pa de vaestmanlaendska graensskogarna, som det kom roevare. Foer att hana dig
laemnade de tva fattiga osmundar pa slaedbotten. Men jag sag pa skoeldarna,
att det var Filip Knutssons och Knut Magnussons folk.

Nu maerktes det, att jarlen vaknade vid gluggen, ty alla de gulbruna
aermarna och flikarna boerjade att virvla. Aennu stod han kvar, liksom en
vred humla en stund star stilla och andas och later vingarna vina, innan
hon rusar fram. Sa kom han farandes oever golvplankorna med armarna
halvlyfta och langt fran sidorna.

Han var av medelhoejd, ganska boejd och mycket senig och mager, i
synnerhet pa halsen. Det skalliga huvudet var hoegvaelvt och stort upptill
men smalt nedat, med spetsig haka. En svart lock, som raeckte aenda till
nyckelbenet, stod yvigt ut vid vardera tinningen och hoells ihop med ett
litet tarvligt knaeppe av horn. De noetbruna, mandelformiga och sneda
oegonen lago mycket taett.

--Saeg om det! mullrade han och skakade bergmaestarens skuldror. Aer det
fraender, aer det Folkungar, som plundra oss pa vaegarna? Och haer fylla de
landet med legohaerar. Blir da blodsakern aldrig igensadd? Kronan aer en
lekhatt foer barn, och ett barn fick den. Gloemma de redan, att jag, gamle
aenkeman, i alla fall haft salig kungens syster och att arvsraetten kom
med henne?

--De ha sin arvsraett pa andra vaegar, och alla Folkungar missunna varann,
svarade Ingrid Ulva. Det foersporde jag nog, naer jag red omkring vid
kungavalet och sag, hur eldroeda de sutto och blaste i sina soppskalar...
Men bergsmannen daer, honom haenger jag.

Hulv Skumble borrade sin blick i ljuslagorna, och foerskinnet knakade.
Jarlen gick emellertid med langa steg ett slag genom rummet. Sedan
tvaersatte han sig vid bordet mitt framfoer modren, ploetsligt fylld av
den mest brusande munterhet. Roesten klingade som ett helt klockspel.

--Den, som blir haengd som ung, slipper tigga som gubbe, men man sticker
inte sina haestar dagen foere drabbningen. Karlen daer har ett jaern i
skuldrorna, som du behoever. Mor, mor, haer sitter du pa Folke Fyllbulters
gamla skattkista och styr med gardar och stalberg. Men utan mitt lov far
du i alla fall inte trampa pa en mus. Det aer visst det enda, som du
aldrig foerlater mig. Se, se, sa manga las den girebuken hade pa kistan!
Och aenda droemde han vael aldrig att den skulle foervara en kungakrona. Vad
vet jag foer oevrigt om den mannen? Kanske var han en tjuv, en kopplare,
en drinkare. Daerfoer vaeljer jag det mildaste och kallar honom Fyllbulter.
Alla dagar trampa vi pa en nypa mull, som varit broestet eller kinderna
pa en maenniska. Men skall jag saega dig sanningen, sa betvivlar jag
allvarligt, att den mannen nagonsin funnits till.

Han kastade orden som stenar, utan vetskap om sin grymhet och alltfoer
rik pa stolta anor att befatta sig med en hednisk bonde. Sedan blev han
tyst igen och satt och vickade med silverskeden.

--Varfoer tiger du, son? fragade hon.

--Naer katten lapar mjoelk, kan han inte spinna.

--Aenda ser jag inte, att du spisar nagot. Tag haer och bryt ett stycke av
torsbocken, som smapigorna bakat till pasken. Jag maerker nog i dag, att
det aer nagon tanke, som fatt makt med dig. Jag minns ett fagert
ordstaev: Naer maskrosen fatt besoek av biet, lutar hon guldkronan mot
jorden, medan frukten mognar.

--En vaemjelig och klibbig frukt! Du har sa mycket fagert snack, mor. Du
har alltid varit mitt goda samvete, och jag oenskar att jag kunde foera
dig med mig i en vael vaxad noet liksom mitt fnoeske. Och nu tar jag saxen
ur din ask och klipper av mig mina tva lockar, som inte fa rum under
ringhuvan. Och sa binder jag dem sa haer om din handlove alldeles som
riddaren i visan, naer han skulle fara bort fran sin kaeresta. I natt
maste jag rida tillbaka till min haer. Det aer sa mycket att styra med.
Naerkesfolket aer haeftigt och gar foer raskt pa, och haelsingarna ha goda
bagar, men skjuta foer hoegt.

--Rid du, kaera son, och soerj inte foer mig. Gaeller det, kan jag nog aennu
lata lyfta mig pa haestryggen och foera mina huskarlar. Det aer lagom goera
foer en aenka pa landet, naer paskbaket aer oever... Men om du blir slagen?

--Jag duger inte till att ringa i klockorna, mor, och baera kring helge
Eriks ben. Men jag foersoeker i tysthet att skaffa mig nya och fullgoda
krigsredskap. Sedan sprider jag mitt folk oever en hel bygd i sma
flockar, som latsas fly, ser du--han lutade sig naermre henne och saenkte
roesten--och foerst naer jag har napp pa tillraeckligt manga krokar, halar
jag ofoermodat in hela reven. Litet av den sluga bonden sitter nog aennu
kvar i jarl Birger.

--Och om du aenda blir slagen av de upproriska?

--Da tar jag dem med loegn, med list, med svek!

Han hade straeckt ut armarna och hoell om bada bordshoernen, under det att
han oavvaent stirrade pa henne. Svettdropparna paerlade honom pa kinderna.

Hon straeckte sig oever duken, grep honom med bada haenderna darrande om
huvudet och drog det sa naera sitt, att deras oegonlock naestan moettes.
Hennes roest blev djup och grumlig.

--Da tar du dem med svek. Du, Birger, vi fraga inte efter, vi tva, vad
de lalla om oss i frustugan.

Han flyttade varsamt hennes haender upp pa sin hjaessa.

--Och naer jag har dem inom spjutgarden, saeger jag vid foersta hornstoeten:
ni goetar, nu tog jag Filip Knutssons huvud. Och vid andra hornstoeten
saeger jag: ni svear, nu upphoerde helge Eriks aettling att leva.

Jarlen och hans mor logo mot varann pa det saett, som var eget foer
Folkungarna. Det var en hastig, ljudloes glimt mellan laepparna och i
oegonen, som fort vaendes at bada sidorna. Daerefter aterfick ansiktet
genast sitt vanliga moerka uttryck.

--Vaelsignelse foelje dina vaegar, laeste hon oever honom, ocksa om du goer
ont... foer barnets skull. Jag aer som uven i skogen, jag aelskar ingenting
pa jorden utom min egen avkomma.

--Ja, Valdemar aer ett gott barn, viskade han, och Magnus talar redan
som den torraste lagbok. Han kommer att stoedja brodern, naer han snavar,
ifall jag bara rustar honom med en smula makt. Det blir ett praektigt
broedrapar. Snart har jag lagt riket i ordning foer dem. De ha bara att
sitta i sina hov och hoera pa sina spelmaen och radsla med sina guldsmeder
och vaevare och akta sig att goera nagon foer naer. Det aer tillraeckligt.
Hela landet skall genljuda av deras lov. Foer mig aer grovarbetet och de
hart doemda gaerningarna. Foer mig blir kanske braennmaerket i noedens elvte
timme. Bli de raettskaffens, komma de att hart doema den gamla jarlen, som
aennu var nog lagaettad att goera laga gaerningar... Skulle det ocksa smaerta
dem att hoegt tadla sin egen far i salen, skola de aenda goera det sedan,
naer de sitta i stillhet vid elden. Det foerlater jag dem.

Osaekert och vacklande reste hon sig upp, och trevande med de sotiga
fingrarna utefter bonaden pekade hon pa en liten skoeld, som haengde pa en
krok.

--Det aer Valdemars skoeld. Med oss ma det ga, som det kan, bara vi halla
den skoelden sa blank, att aenglarna kunna spegla sig i den... Och nu
skall du baera mig upp pa torntaket, sa att menigheten en sista gang far
se oss samman, innan du rider din vaeg. Lat mig foersoeka att saetta pa dig
brynjetyget... Ack, det var visst foer mycket lovat, sa tungt som det aer!
Men baeltet skall jag spaenna... som det ocksa star i visan om skoen
jungfrun.

Han hade stigit upp, men naer hon skulle hjaelpa honom, sjoenk hon mot
hans axel, och han maste saetta henne ned pa baenken. Daervid kom han att
trampa bergmaestaren pa skaegget. Han hade alldeles gloemt bort honom, och
det bekymrade honom heller icke det ringaste att ha haft ett sa
enfaldigt vittne.

--Tag haer hela torsbocken, karl, och stoppa den under foerskinnet,
gycklade han och foell in i samma brusande och foerbryllande munterhet som
nyss. Ga sa ned och staell upp dina maen och lat dem svaerja huseden. Aer du
aenda inte noejd? Har du aenda nagot pa hjaertat?

Bergmaestaren lag aennu som en hopfallen saeck och hade icke foerstatt
mycket av det, som blivit sagt. Men hela tiden hade han grubblat pa, hur
han skulle staella sina ord foer att komma fram med sitt viktigaste
aerende. Det foervanade honom sjaelv, att han, som i sin bygd alltid gaellt
foer att vara sa fritalig och rak, under en enda timme pa Bjaelbo redan
hade laert sig att ljuga och krypa.

--Jo, kaera jarl, foersoekte han att boerja och tog mod till sig. Det aer en
smadraeng daer nere, som smugit sig ut i skogen och kanske blivit
borttagen.

--Ett russin mindre pa fatet bryter inte ett gaestabud.

--Det ma vara sant, men antingen han nu aer tagen av dvaergarna eller han
gatt vilse, kunde han bli raeddad, om vi ringa i klockan.

--Pa skaertorsdagsafton?

--Det aer livsstraff att da roera klockan. Jag vet det, kaera husbonde.

Jarlen sloet det ena oegat och nickade at honom.

--Jag skall laera dig att nyttja list, min goda bergsman. Locka ett
oskyldigt barn att ringa! Foer ett barn finns det inte nagot hoegre straff
aen sju par ris pa langfredagsmorgonen i staellet foer ett. Och det far det
tala.

Bergmaestaren skakade pa huvudet, men jarlen vaende honom ryggen, och han
foerstod, att det icke loenade fresta lyckan tva ganger. Daerfoer makade han
sig baklaenges ut i yttre kammaren. Foerst daer steg han upp och raetade pa
sin vaerkande rygg.

Naer han kom ned, stod Magnus nyfiken och vaentande med de andra i lae
utmed kyrkvaeggen. En av de sma Algotssoenerna hoell en fackla, ifall det
skulle bli jarlaloefte pa att nagon fick braenna av halmen, som var bunden
om klockklaeppen. Klockan haengde i den laga stapeln framfoer dem, och
solen hade redan saenkt sig aenda ned i skogshultet.

Roeken fran facklan sotade en lang strimma pa kyrkvaeggen. Men laengre upp
kastades den at sidorna, sa att ett hoegt svart kors uppskildrades av
sotet.

--Se daer tecknet, varnade bergmaestaren och alla bugade och korsade sig,
paskens heliga tecken! Ve i livet, ve i skaerselden, den man, som i afton
roer klockan. Det kan endast ett menloest barn, ty ett sadant hoer
himmelriket till och kan till faerdestraff bara fa sju par ris pa
langfredagsmorgonen. Men betaenk er vael, ni smasvenner. Jag ser, hur
oroligt Algot Brynjulvsson skakar pa huvudet. En aerlig laermaestare som
han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er spaeda kropp aennu
aldrig smakat. Det blir en blaeddrig och blodig rygg, som inte pa dagar
kan baera klaeder.

--Det aer jag, som skall goera det, svarade Magnus med oegonen tarfyllda av
skraemsel. Han foersoekte rycka till sig facklan, men Algotssoenerna ville
icke slaeppa skaftet.

--Lat honom fa facklan, befallde Algot Brynjulvsson, och hans langa
vaestgoetamun kroektes belatet. Saell kallar jag den unga konung, som har en
sadan broder.

--Ja, foer min broders skull! mumlade Magnus oavbrutet under hela vaegen
fram till stapeln. Och aennu da halmen flammade upp kring klockan och han
virade om handen det rep, som var faest i klaeppen, fortsatte han att
upprepa sitt halvsnyftande: foer min broders skull!




3.


Innan aennu det foersta klaemtslaget hade hunnit att ljuda, slaeppte Magnus
repet med ett glatt anskri.

--Se, se! ropade han, aennu darrande efter sin foerskraeckelse och pekade
mot skogsbrynet. Valdemar aer inte tagen av dvaergarna. Han har bara varit
ute med Gistre Haerjanson och smadraengarna foer att fanga paskskatan. Det
aer honom likt. Vi borde ha taenkt daerpa.

I skogsbrynet hade det i en hast blivit svart av folk, som sjoeng och
larmade. Bade skallgangskarlarna, bergsdraengarna och finnarna hade
slutit sig till den skara av paskfirande ungdom, som de stoett pa i
skogen. Valdemar var laett att kaenna igen, daer han hoppade och dansade
framfoer de andra i fagerroed mantel och vitbraemad moessa. Bakom honom
sprang Gistre Haerjanson, lekaren, med den fangade paskskatan, som aennu
hade snaran om foetterna och flaxande rycktes hit och dit i luften.
Somliga hade oever sig bockhudar med hornen pa eller stora skrapukar av
trae och vax. Daer hoppade fiskhuvud, paddor, ulvar och bjoernar, men de
flesta hade lindat armar och ben med roeda trasor och klaett sig till
djaevlar. En djaevul kom loepande foere de andra och ryckte till sig
facklan, som han stack fast mellan kaeftarna i sitt galthuvud. Sedan bar
det i vaeg med lagor och gnistor om trynet. Magnus flydde med avsky och
fasa fran klockstapeln och goemde ansiktet i Algot Brynjulvssons klaeder.

Sma flockar av getherdar och vallkullor boerjade nu ocksa samlas pa de
andra hoejderna. I boerjan stodo de bondblyga och foersagda. Togo de ett
par steg framat, stannade de strax igen, dumma och fraemmande foer varann.
Pa det viset hoello de pa en lang stund, men hur det gick till, kommo de
slutligen aenda upp pa kyrkvallen samtidigt med skaran fran skogen. Och
daer fingo de mal i munnen.

Bade praest och klockare hoello sig undan pa en sadan kvaell, men liksom
genom en hemlig oeverenskommelse satt nyckeln i kyrkdoerren. Det var
gammal sed. Sa snart lekaren hade sparkat upp doerren, rusade skaran in i
besinningsloes baersaerkagang. Den traeharda tukt, som under hela det langa
aret tryckt deras nackar med sitt ok, foell i sma smulor som murken ved.
Allt det, som de tvungits att aera och boeja sig foer, kappades de nu om
att skymfa. De foerefoello druckna utan att vara det, ty bruket bjoed, att
de nu skulle sla sig loesa, och somliga kavlade upp aermarna och spaende
fran baeltet som foer att boerja ett envig med osynliga vaesen. Deras
stridslust var sammanavlad av trots och skraemsel och blandades med
hemlig tro pa de bannlysta och foerbjudna gamla vaextgudarna och
vaedergudarna, som outrotligt levde kvar i urmarkerna. Daer fanns knappt
heller en enda, som inte nagon gang hade moett dem. Loevkvinnor och alfer
hade ryckt vedyxan ur deras haender eller brutit pilen tvaert av pa deras
bage. De hade haft systrar eller kaerestor, som blivit borttagna eller
slaepade in i berget. En gubbe hade aennu laeppen kluven av en sten, som en
jaette kastat efter honom. De kaende makten hos den eld, som de foersiktigt
maste baera med sig in i skogen till nyroejningen, och de akallade den med
besvaerjelser, vilkas mening de hade upphoert att foersta. Det var
sejdsprak som dvaergen Jorgrimme fordom mumlat oever sin trolltrumma och
husfaeder och husfreyor oever sina plogar eller vid slakt och bak. De hade
sett askan braenna deras lador och torka deras akrar. De hade maerkt, hur
kvinnor, som varit dem likgiltiga, ploetsligt fatt en sadan haexmakt oever
dem, att de varken kunde aeta eller sova. De hade i stormnaetter hoert
flasande haestar sla hovarna i stugtaken, och pa stigar, daer de i aratal
hittat, hade de en dag ploetsligt gatt vilse.

--Vi gloemma er inte, ni vaeldiga i skogarna, sorlade de i sjungande ton,
halvt jaemrande, halvt hotande. Nej, vi gloemma er aldrig, och nu skola vi
goera er goda mot oss foer hela aret.

Gnisslande i naesan haermade de den kristna maessan, och de vildaste
sprungo fram foer altaret och satte sig ned och orenade.

--Jesus Kristus, ropade de. Aer du gud i landet, sa visa din makt genom
att sopa rent efter oss!

Skrattet ekade genom den lilla lantkyrkan. De trodde lika fullt och
fast pa Kristus som pa valvet oever deras huvud, men nagra ganger under
arets lopp maste de foerneka honom foer att muta och blidka ondskefullare
makter. Redan naesta dag skulle de ater tillbedja honom som foerut och
flytta pa kulorna i radbandet, men nu hetsade de upp varann med det
vagsammas lockelse och ivern att taevla. De raedda kroepo bakom de
modigare, puffade dem i ryggen med tummarna foer att jaga pa dem och
skrattade i oeronen pa dem. Slutligen nedtog lekaren fran vaeggen ett hoegt
traekors, som brukade anvaendas till att baeras framfoer liktag. Det lade
han mot altarringen. Sedan raeckte han Valdemar en av bergsmaennens
hammare och befallde honom att korsfaesta paskskatan.

Valdemar insoep de andras yrsel. Deras hanande trots spred sig i hans
adror och slickade om hans hjaerta som eldslagor. Han sag ut som en ung
askgud, daer han svingade sin hammare, smal och fager med ljust flygande
har.

Den pinade fageln oeppnade och sloet sitt svarta gap och vaeste hest. Under
knuffningar och stoenanden framraecktes fran alla sidor fingrar, som
foersoekte att fa roera vid korset, och sa begynte alla i vinande fart att
laesa besvaerjelsen.

--Skamfagel, skamkulla, haeda och flaxa, skratta och kraxa, doe foer vara
synder och flyg till den bla kullan, till Hel!

Valdemar hoejde korset och bar det framfoer skaran ut ur kyrkan.

Armarna sviktade, ty korset var tungt. Naer han kom ut pa vallen och ater
aemnade boerja att springa, var han naera att stupa i en oeppen grav. En
unken liklukt moette honom.

--Vad aer detta? fragade han och tog foerskraeckt ett steg baklaenges. Men
sedan boejde han sig framat foer att kunna se ned i graven. Da sag han,
att det lag en hop bruna och foerruttnade barnlik daer nere, men ett litet
barn var aennu vid liv och kved sakta.

Lekaren gick fram till kanten och knoet handen oever den moerka gropen. Han
darrade i alla lemmar, och hans ansikte arbetade, utan att han pa laenge
kunde fa ett ljud oever sina laeppar. Till sist gjorde han sig i ordning
att stiga ned och tog stegen, som lag vid sidan.

--Du fragar, vad det aer! sade han. Lyckliga, menloesa barn, du vet det da
inte! Vad det aer? Det aer den nya makt, som smyger sig efter oss in i
hemmen och ut i markerna och sliter tungan ur munnen pa oss och hjaertat
ur broesthalan och befaller oss att vara doeda som stenar. Var aero nu de
raka och stolta bondkvinnorna, var maennen, som stodo med sin bage vid
gardsgrinden och trygga svarade foer egna gaerningar? Jag missunnar dig
din ovetenhet, unga herre, och jag skall saega dig, vad det aer. Det aer
bergsmaennens jaern, som blivit utsmitt till kedjor, medan din farmor
klaeder dig i paerlor och mard. Det aer kvaevd jaemmer. Det aer tusen sma
oedlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger oever oss och
frustar foerruttnelse i vara naesborrar. Det aer vart folks torra och
raettfaerdiga lag, Valdemar, lagmaennens och jarlarnas storverk, din fars
oegonsten.

Han lyfte upp det halvdoeda barnet, som var ett flickebarn, och hoell den
lilla framfoer sig i luften.

Det var foersta gangen som Valdemar sag en moe utan klaeder. Han stod en
stund stilla och sag pa henne. Det foerundrade honom, att hon icke var
fridare.

--Sjaelv har jag ocksa en gang legat i en sadan grav, fortsatte lekaren.
Det aer lag, att om haerjare varit i landet och nagra barn foedas efter
deras valdgaestningar, skola dessa under paskveckan saettas i en grav till
att omkomma. Daerfoer heter jag ocksa Haerjanson. Vill nagon med en gava
till kyrkan lagfaesta ett sadant barn, aer det medgivet. Men hur manga ha
rad till en sadan lek! Jag vet heller inte vilken barmhaertig maenniska,
som tog mig sjaelv ur mullens kaeftar. Jag vet bara, att foer min boerd har
jag fatt foerakt. Jag aer korsvaegen, som ingen gar foerbi utan att kasta en
sten. Blir jag draept, ligger jag ogilld. Jag aer olyckan, som aldrig far
hoppas pa barmhaertighet.

--Jag kan inte lida att hoera den lilla kvida, stammade Valdemar.

--Sa tag upp henne du. Ung fosterfar. Haer raecker jag henne at
vallkullorna, som nog skola skoeta henne at dig. Och hon skall heta Yrsa
Haerjandotter.

Valdemar nickade och sag, att ett par vallkullor lindade in barnet i en
trasa och buro bort det. Han hade blivit alldeles blek. Han kroep ihop
och vek mer och mer baklaenges och foersoekte att fa skydd under
bergsmaennens armar, men fran alla sidor blev han gripen och fasthallen.
Fran alla hall linkade det fram nya skepnader och trevade efter en
tumsbredd av hans klaeder till att taga fast i. Det var sjoemaen, som
slagit skepparen, och daerfoer mist ena handen. Det var tjuvar, som
snattat en male malt eller ett foerskinn och daerfoer fatt oerat bortklippt.
Det var lagkoepta hustrur, som varit sina husboender otrogna, och daerfoer
fatt naesan avskuren. Alla de lemlaestade stackarna hade nagon stympning
att visa honom och beraetta om, och nagra stroedde jord pa sitt huvud.

--Har du ingen hjaelp ocksa foer oss? klagade de. Ser du, vi stroe mull
oever vara hjaessor. Vi veta, att vi aero stora syndare. Vi aero inte mer aen
maenniskor.

--Ni skola inte goera honom illa! ropade de sma vallkullorna och ryckte
nyfiket i den paelskantade moessan eller traedde fingrarna genom hans lena
har. Den ena kysste honom pa kinderna och slutligen pa munnen.

--Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lever pa lingon och mjoelk,
sade hon. Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring
paskelden i sa mjuka sockor? De klampa ju inte.

Han lyftes i traengseln, sa att han icke laengre kaende marken under
foetterna. Lekaren tog fast om hans hand och boejde ut fingrarna och hoell
dem mot korset, som han hade slaeppt.

--Du skall alltid vara med oss, ropade den vaeldiga staemman. Och du
skall bryta soender kedjorna. Du skall alltid trampa pa dem. Du skall
trotsa. Svaerj, att du goer det, svaerj vid korsskatan, vid Djaevulen,
svaerj, svaerj!

--Jag vill er ju alla sa vael, viskade Valdemar foerskraemt och knappast
hoerbart. Men sa blaenkte det till i hans oegon.

--Ja, jag skall alltid trampa pa kedjorna, sade han.

Da kom skaran ater i roerelse och drog honom under hoegt jubel med sig
utat faeltet. Algot Brynjulvsson sprang fram ur sitt goemsle och ropade,
att ingen ostraffat finge roera ens vid klaederna pa en kronad konung. Och
med laerda ord soekte han foerklara, att jarlen icke radde foer lagar, som
voro aeldre aen han och som de besutna boenderna blivit ivrigast att halla.
Men ohoerd traengdes han tillbaka igen mot kyrkvaeggen och stod daer med
Magnus under kappan som en fagel med sin unge under vingen.

Sa snart Valdemar maerkte sig fri, fick han ater faerg i kinderna, och
foerskraeckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den foersta
gangen i livet som han fann sig obevakad, och han kaende, att dessa
stackare i grund och hjaerta voro lika stora barn som han sjaelv. Korset
med paskskatan svaengdes nu av andra. Han fattade den vallkulla om livet,
som hade kysst honom, och dansade med henne framat oever akerstubben.

Medan detta pagick, voro stalldraengarna sysselsatta med att laegga alla
vagnsskaklor i kors. Uppe i tornkoeket slaeckte smapigorna elden och lade
rakor och kvastar i kors, sa att de icke sjaelva under soemnen skulle
kunna saetta sig graensle pa dem och fara pa haexritt.--Se, se! ropade de
till med ett anskri och pekade pa de gula molntapparna. Nordanskogs
bland fjaellen ha de gloemt att binda klockorna. Det aer haexorna, som rida
pa de flygande klockorna!

De stodo darrande hand i hand med vidoeppna oegon.

I inre kammaren hoell Birger jarl pa att klaeda sig i brynjetyget foer att
bryta upp. Da och da stannade han vid gluggen och mumlade om uraldriga
sedvaenjor, som kyrkan icke radde pa och som han icke vagade trotsa,
allra minst under en sadan upprorstid. Ett folk bestod icke bara av
maenniskor utan ocksa av maenniskor med djurhuvud, och nagon gang behoevde
man rasa och ropa.--Jag aer glad, sade han, att atminstone mina egna
soener ligga och sova nere i tornkammaren pa vardera sidan om sin
laeromaestare med det faerskskurna paskriset pa vaeggen.

Naer han blev faerdig, tog han modren under armbagarna och foerde henne
framfoer sig till trappan. Daer lyfte han henne pa armen och bar henne upp
pa det flata torntaket, och det var icke nagon tung boerda.

Vakterna skyndade sig att vika at sidan, och det bla jarlabaneret, som
med sitt folkungalejon oever tre snedbalkar hela dagen varit hoejt, slog
och piskade i vinden. Nedifran steg ett oredigt mummel. Det var de aeldre
och foerstandigare bergsmaennen, som staellt upp sig och svuro huseden.
Manga av menigheten skyndade ocksa till, naer de upptaeckte det maektiga
husbondfolket pa tornet.

Jarlen sag med vaelbehag och stolthet oever sina aegor, de fetaste och
boerdigaste i landet. At alla sidor bredde sig i vinterskymningen de
kulliga oestgoetafaelten, daer rika skoerdar groenskade under skaren. Pa Folke
Filbyters hoeg brann paskelden, och bockhornen och de smaellande
traesulorna hoerdes lang vaeg. Korset stod mitt i lagorna, och naer
bullerstenarna, som voro inlagda i balet, rullade utfoer sluttningen, da
dundrade det i hoegen.

Jarlen satte Ingrid Ulva pa tornkransen, men behoell armen om hennes liv.
Hon boejde sig ut oever menigheten och hoell upp Valdemars lilla laetta
skoeld.

--Se haer, vad jarlen laemnar i mitt foervar! ropade hon sa pass hoegt, som
hon aennu foermadde. Det aer er konungs skoeld, ett barns skoeld, blank och
skinande utan flaeck. Klar morgon lovar stor dag. Matte folkungadygd en
gang bli ett ordstaev i Norden!




4.


Ingrid Ulva blev doed, och jarlen foergjorde sina fiender. Det froe, som
asagudarna i sitt vaeldes afton hade lagt i jorden, fyllde sin
bestaemmelse, och folkungatraedet oeverskyggade nu hela landet. Knut den
heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas aetteskoeldar haengde
pa grenarna som eroevrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring
stammen med hopp eller foerskraeckelse till vart sus i loevkronan. Badade
det ont, fanns ingenting levande i landet, som fick sin ro sparad.
Haerskri och haerblasning jagade da boskapen fran betet och raeven fran
lyan. Ax och oerter foertrampades, fiskarna i vattnet sago langa
tjugusessor ro fram oever deras huvud och sjunka och bli staende i
bottendyn. Men aren gingo fort, och det kom andra tider. Harporna
spelade i bjaelbosalen och golvet lag daer sa tjockt taeckt med enris och
oertablad, att tyngsta jaernmaen kunde ga med ljudloesa steg.

Valdemar vaexte upp, och han var den enda av broederna, som hade aervt den
aeldsta aettefadrens ljusa har. Han hade ocksa aervt mycket av hans lugna
godmodighet och hans tycke foer skogsmaen och andra vilda saellar. Han
aelskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en droem
och hoerde bara fagelkvitter. Inga boerdor tyngde honom hellre, ty fadren
bestaemde om allt och utfoerde allt och talde inga motsaegelser. Han
haemtade at honom fran Danmark Sofia, den moerdade Erik Plogpennings
dotter. Och som han sjaelv ju var aenkeman, tog han aenkan efter moerdaren
och brodern konung Abel. De bada kvinnorna kysstes med kalla laeppar, men
vana att se galgar och stupstockar pa var backe, spillde de inga
oeverloppsord pa det foerflutna.--Matte han finna mig fager!--Det var
Sofias enda tanke, da hon red Valdemar till moetes. Och han fann henne
ocksa ganska frid och var glad at att fa sitta hemma i frustugan och
icke laengre behoeva aengslas foer andra kvinnors skull.

Valdemar flyttade kring pa olika gardar allt efter olika arstider, men
jarlen trivdes baest pa sitt Bjaelbo. Han var dock man, att allt skulle
staellas efter utlaendsk hovsed, och naer han kom pa gaestning, mangdubblade
Valdemar prakten foer att behaga honom. Jarlen satt da vid hans vaenstra
sida och bar ocksa en guldkrona liksom han, fast oansenligare och laegre.
Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess noejdare
ljusnade den fruktades panna. De yviga harlockarna hade ater vuxit fram
vid hans tinningar och foerblevo alltid lika svarta, trots hans hoega
alder, och hans glaettighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett
annat vin aen det, som tappas pa fat, ur segerlyckans och maktens
skummande livssaft. Han foertrollade kvinnorna med sitt ridderliga skaemt
och maennen med sina korta och kaerva domsord i alla fragor. Ofta gloemde
han alldeles, att han var gaest. Da raettade han bordssvennerna och
befallde mitt i en springlek, att den skulle avbrytas. Eller ocksa
genomstroevade han hela kungsgarden fran loft till stekarhus, synade
raekenskaperna, avskedade och straffade och hoell raefst med vem han moette.
Valdemar fann det ocksa riktigt, att han sjaelv och hela hans hus
foerblevo under fadrens ris. Men i hjaertat uppspirade hat mot allt tvang,
och hemligt boerjade han laengta efter den gamles doed.

Han droemde om den dag, da han skulle fa kasta den varma hoegtidsmanteln
och visa sig sadan han var. Han gloemde heller icke, att jarlen var den
droejande skuggan av en tid, da Folkungarna aennu maste rivas om makten
med blodiga fingrar, och det var honom en plaga att foelja med pa
lagfaerder och ting. Vael hoerde han till och med allmogen vaelsigna jarlens
manga fridstadgar, men var lag, aeven den visaste, klang till sist foer
hans oera som ett hammarslag pa en handklove. Var det da icke nog, att
dessa lagar aentligen blivit till? Skulle de nu hakas fast vid hans
kungliga klaeder och slamra efter honom, var han visade sig? Han kaende
sig foerst fri och noejd, naer han ater var pa vaeg hem till frustugan, ty
daer trivdes han. Kvinnorna sago efter honom fran gardsgrindarna, i
synnerhet de halvvuxna, och de kaende ett stick i broestet, ty han haelsade
alltid pa dem foertroligt och bekant som pa systrar. Han satt rosig och
frisk pa haesten med sitt gula, boeljande har och sina moerka oegon. Och han
sag sa oskyldig ut som ett fromt vaxljus pa Menloesa barns dag.

En hoest hade jarlens nya husfru rest till Soenderjylland, och soenerna
besloeto att samlas i den nybyggda hovgarden vid Bjaelbo foer att foerstroe
den gamle. Den lag ett stycke fran kyrkan i en lund nere vid den
vassrika Takern.

Foersta dagen sovo alla ut efter resan. Den andra ato de sig maetta efter
sovandet. Men pa den tredje skulle den mangfrestande herr Svantepolk
anfoera en vapenlek efter utlaendsk sed. Han var den, som hade den stoersta
erfarenheten i en sadan sak, och han steg upp redan med solen. Nagra
tjuvar hade kort foerut blivit haengda just pa aengen, daer leken skulle
hallas. Innan han skar ned dem, laet han binda in deras kroppar i saeckar,
sa att de icke skulle falla soender. Aennu yr i huvudet efter mjoedet pa
natten, gloemde han att lata baera bort saeckarna, och de blevo staende
bakom hasselbuskarna vid sidan. Det gjorde, att de i stor maengd samlade
flugorna, som fortfarande kaende lukten men icke laengre kunde saetta sig
pa kropparna, i staellet med foerdubblad envishet slogo ned pa allt, som
kom i naerheten. Som vinden lag bortat, maerkte herr Svantepolk dock
ingenting i boerjan utan klaedde sig lugnt i sin praektiga rustning och
faeste som alltid pa ringhuvan den linnelapp, som hade tillhoert hans
hjaertas fru.

Ett rep blev uppspaent kring raennarbanan, och aentligen kallade de foersta
hornstoetarna askadarna till samling. Jarlen kom med glaettig och het
faerg pa pannan och bar framfoer sig pa bada haenderna ett langt isgratt
svaerd.

--Hoeren mig! ropade han till de foersamlade. Fran Holmgers grav i Sko har
jag latit haemta det heliga svaerdet Grane. Det aer en saegen, att om nagon,
som inte har rent samvete, foer det svaerdet, skall det falna ned till vit
aska, eller ocksa skall han sjaelv doe. Det svaerdet utlovar jag i dag som
segerpris.

Han satte sig pa traebaenken, och till hoeger hade han sin sonhustru Sofia.
Hon var fyllig och skoen och det rika gula haret bredde sig oever
skuldrorna som ett tungt dok. Pa andra sidan kom Jutta, hennes yngre
syster, som nyss faerdats den langa vaegen genom skogar och moras endast
av laengtan efter att fa traeffa henne. Hon gick med huvudet litet
framatstraeckt, som hade de tindrande oegonen soekt nagot langt borta. Fast
hon aennu icke var nunna, hade hon redan anlagt klosterdraekt, och den
spensliga gestalten hoeljdes i sloejan. Men pa foetterna hade hon
vaerldsliga skor, fullsatta med sma gnistrande aedelstenar. Valdemar satt
henne naermast, och pa pallen framfoer sutto hans yngsta broeder, den tysta
Erik och den runda Bengt, som redan var klaedd i kyrkligt svart. Jarlen
hade nu naestan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter,
som han hade bortgivit at den norska konungens son, och junker Magnus,
som var pa Nykoepingshus och som han foergaeves hade vaentat med de andra.
Det graemde honom, men han gissade pa de daliga hoestvaegarna och ville
icke foerrada sin svaghet foer honom genom att foer hans skull uppskjuta
kaempaleken.

Den oevriga baenken, som straeckte sig utefter hela banans laengd, blev
smaningom fullsatt med Folkungar. Det tog tid, ty folkungagangen var
langsam och hoegtidlig, fast aldrig med blicken uppat utan at sidan och
bakat. De svarthariga hade stora krokiga naesor, voro kullriga i ryggen,
storordiga, bullriga och skrytsamma. De beraettade om foergiftad mat,
smaellde med tungan, buro en maengd dolkar, kedjor och smycken och granna
skrikande klaeder. De roedhariga daeremot hade fraeknig panna, framskjuten
mage och talade bara om jordakoep. Eller ocksa vaende de sig till ammorna,
som stodo bakom baenken och gungade folkungabarnen som dockor lindade med
guldband. Nagra av fruarna viskade med de kloka gummor, som de alltid
foerde med sig, foer att de skulle skoeta deras har, koka kryddor mot deras
tandvaerk och hjaelpa dem naer de blevo moedrar. Och det blevo de vart ar,
ofta med tvillingar eller trillingar. Men det fanns ocksa manga statliga
herrar och fruar. Alla visste de, att de om nagra ar skulle vara doeda
och att de blanka folkungahaestarna snart icke laengre skulle baera dem
oever vaegarna. De visste, att graes och mossa skulle vaexa oever det stolta
Bjaelbo, att plogen skulle vaenda deras benknotor, att andra skulle bruka
deras jord och smaelta ned deras kronor och smida om dem till nya
smycken, som skulle baeras pa broellop och danslekar. Men ingen enda av
dem taenkte pa detta. Kvinnorna taenkte pa, hur de skulle halla upp sin
kjortel mitt fram och manteln vid hoegra snibben och pa att en av aenkorna
fatt aerva en alldeles foer dyrbar kappa efter sin morssyster och att
hennes dotter bar en alldeles foer lang och slaepande rock. Emellanat floeg
ett tyst och snabbt folkungaleende utefter baenken.

Manga dystspjut blevo nu brutna, och smasvennerna knuffade sig fram
mellan ammorna foer att bjuda soetat vatten och broed med sovel. Herr
Svantepolk var oeverallt, rosade, bannade, gav rad och snavade pa
guldsporrarna. Men tiden led, och slutligen staellde han sig mitt pa
banan.

--Dygdiga och vaelboerdiga fruar och jungfrur! ropade han hoegtidligt. Det
var en gang en skoen och aedel riddare, som var sa aelskad av kvinnorna,
den lycklige, att han var dag maste faesta en ny handske pa sin stalhuva.
Foer detta mangbytande fick han heta Vielbyter. Dygdiga och vaelboerdiga
fruar och jungfrur! Fran denne vittfrejdade korsriddare, som laer ha
seglat aenda till Det heliga landet... om naetterna kan man aennu hoera
arplask i hans gravhoeg... fran denne foer sina milda seder storbesjungne
kaempe...

Herr Svantepolk maerkte ett foerstulet, halvt foeraktfullt leende kring
jarlens mun och boerjade hacka och tala fortare.

--Fran honom stammar den stolta aett, som nu aer maektigast i Norden och
som jag ser samlad haer pa baenken framfoer mig. Vid linnet pa min hatt!
Ocksa jag har aelskat och genom kaerleken blivit en sann riddare. Vilket
lagt och foeraktligt slagsmal om rov aer inte kriget med sitt
mordbraennande. Vi riddare skola utrota kriget. Maenniskan maste sta
hoegt, innan hon strider foer blott aeran. Raennarbanan aer raetta
moetesplatsen foer riddare, men daerfoer maste den ocksa hallas i saerskild
helgd. Dygdiga och vaelboerdiga fruar och jungfrur! Haer har emellertid
anlaent en obekant riddare utan maerke pa den gra och tarvliga skoelden. De
gra och bruna jordfaergerna, som sta under den dystra och bleka
saturnusstjaernans haegn, aero hans, och han nekar envist att saega mig sitt
namn... Men han utmanar var och en, som vagar moeta honom.

Ett glatt sorl blev det enda svaret, ty alla visste gott, att en dylik
okaend riddare brukade hoera till leken, och ingen tog det sa noga. Men
herr Svantepolk blev ivrig och gick nagra steg laengre fram mot baenken.

--Dygdiga och vaelboerdiga fruar och jungfrur! Vem kan svara foer, att han
har det raetta antalet anor och inte aer en vanboerding, som flaeckar sin
motstandare... att han aldrig talat illa om en kvinna, aldrig foergripit
sig pa en vaernloes... Och han kan vara sa okunnig i ett riddarspels
lagar, att han utdelar svara sar, som aero ogiltiga.

Han gav en meningsfull blick at Valdemar, som genast stod upp i sin nya
brynjerustning belagd med klart och skinande silver.

--De aedla fruarnas och jungfrurnas oenskan tror jag mig redan ha
foermaerkt, svarade Valdemar. Jag befaller, att den obekante skall slaeppas
fram, och sjaelv upptar jag hans utmaning.

Folkungarna straeckte fram sina huvud hela baenken utefter och stirrade
pa jarlen. Han sag upp fran svaerdsknappen, smickrat haepen oever en sa
ovanlig stridslust hos Valdemar.

--Herr Svantepolk, sade han, jag tillstaedjer, att konungens befallning
blir lydd.

I naesta oegonblick syntes den okaende mellan hasselbuskarna pa sin haest,
en bred tung hingst med yvigt har omkring hovarna och naestan bockaktigt
skaegg under huvudet. Sjaelv satt ryttaren ocksa stor och bred i sitt mer
aendamalsenliga aen prydsamma brynjetyg, och stalhuvan med sin plat foer
naesan och munnen dolde ansiktet. Den langsmala, nagot kupiga skoelden var
lika troestloest brungra som mull. Han hoell vaentande hela tiden
dystspjutet riktat mot marken, fast hingsten grinade och stampade och
foersoekte att resa sig. Men bakom honom kommo flera brynjeklaedda ryttare,
foerst tva och tva men sedan i sadant antal, att jarlen bestoert utropade:

--Vem i Sveriges land har ett sadant foelje! Antingen vinden nu kastade
om eller luften kom i roerelse, daerigenom att manga i sin foervirring
sprungo upp och grepo efter sina vapen, men liklukten fran saeckarna, som
lago kvargloemda under hasselbuskarna, spred sig hastigt, och med den
foeljde ocksa alla flugorna. De haengde sig i langa klasar kring oegonen pa
haestarna och satte sig pa ansikten och haender. Det hjaelpte varken att
sla efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig sa taett, att
manga roeda kappor blevo alldeles moerka pa axlarna. Juttas foerskraemda
blick tycktes saega:--Aer detta Folkungarna? Varfoer kom jag hit?

En myckenhet allmoge var ocksa samlad, men den stod laengre bort, och det
blev en stunds villradig stillhet. Daer hoerdes bara prasslet och
klirrandet, naer man torkade bort flugorna.

En haest med boeljande och naestan slaepande taecke blev framledd till
Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda pa stalhuvan,
som endast hade en kort plat, sa att det blidfagra ansiktet foerblev
naestan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gatt in i en vanlig
springlek. Sa snart han kom i sadeln, spaende han fast den roeda skoelden
med de kronade danska lejonen.

Askadarna boerjade gloemma sina betaenkligheter, sa grep dem den statliga
synen, och kvinnorna fingo tarar i oegonen.

Ett dammoln yrde upp kring haesthovarna. Den okaendes springare reste sig
och kastade sig framat, och de trubbiga dystspjuten korsades.

--Jesus, hjaelp! viskade herr Svantepolk och grep sig om pannan.
Konungens haest aer foer svag!

Ett brak hoerdes och daerefter ett tungt slammer. Innan nagon klart hann
uppfatta vad som skedde, stoettes Valdemar ur sadeln och lag raklang pa
marken med brutet spjut.

Den okaende sprang genast fran hingsten. Han skyndade sig att resa
Valdemar, som var hoeljd av sand och haestsmuts, och vaepnarna hjaelpte till
att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande at
bade allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller graemelse.
De boerjade daerfoer ocksa att svara med viftningar. Men det fanns tva, som
icke roerde sig. Det var jarlen, som tuggade med laepparna och blev
blodroed aenda upp i harfaestet, och Sofia, Valdemars egen drottning. Hon
kastade torrt och hart nagra speord till systern.

Valdemar drog av stalhandsken och raeckte sin besegrare vaenligt och
godmodigt handen.

--Min haest och mina vapen tillfalla segraren, sade han.

Da maste ocksa den okaende lyfta av huvan och blottade ett brett och
moerkhyat ansikte med magra och haliga kinder. Det brunsvarta haret lag
slaett och blankt utefter hjaessan. En otalig maengd sma fina rynkor omgavo
oegonen, som lyste av dyster eld. De vaederbitna laepparna, ovanfoer den
runda och platta hakan, voro ocksa korsade av sma rynkor. Hans hallning
talade om ofoerbrukad kraft och var i allt en kaempes. Det syntes, att han
var van vid den tunga jaerndraekten och oevad och vael foerfaren i alla
aeventyr pa en raennarbana. Likvael visade han ingen glaedje utan tvaertom
den stoersta foerlaegenhet.

--Det aer kittelbotaren! utropade Sofia hanfullt. Han aer det, som kastar
sin egen broder och herre i haestsmutsen!

Daer fanns ju heller ingen, som icke genast sag, att det var junker
Magnus, men det var en oeverraskning att han borta pa sitt Nykoepingshus
hade hunnit att oeva sig till en sadan saekerhet och rusta sa manga maen.
Det var naera, att ett allmaent jubel hade brutit loes, men jarlen
flammade. Han snurrade pa svaerdet, som stod mellan hans knaen, och
raeckte det efter en stunds tvekan at drottningen. Utefter hela den langa
folkungabaenken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur oegon och oeron.

Magnus drog av handsken och gav Valdemar sin stora hand, som ocksa hade
sma rynkor pa de utstaende fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.

--Jag bedyrar dig, broder, sade han. Det var hingstens fel. Jag gjorde
allt foer att halla honom tillbaka. Tro vad jag saeger, och foerlat mig!

--Snack! Inga bedyranden! svarade Valdemar. Lek aer lek, och haer aer var
och en i sin raett att goera sitt baesta. Jag skulle inte ha tagit det sa
illa, om jag rakat fa dig ur sadeln. Jag naer verkligen ingen lystnad
efter att fa heta den yppersta i en lek. Nej, lek aer lek, saeger jag. Lat
mig nu leda dig fram till drottningen, sa att du ur hennes vackra haender
far mottaga det pris, som raettvist tillkommer segraren.

Han skakade oupphoerligt broderns hand, under det att han foerde honom
fram till baenken.

--Jag lyckoenskar min fraende, sade drottningen med foerstaelld
instaellsamhet. Jag lyckoenskar min fraende till att ha en sa eldig hingst
och en sa anspraksloes broder. Pa min fraendes hjaelm vagar jag inte faesta
en sa enkel kaerleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick av
sitt hjaertas fru, men jag oeverlaemnar det heliga svaerdet Grane. Baer det
i trohet och med oflaeckat samvete, sa att det aldrig falnar till aska.

--Hon kan inte med moerkhyade maen, taenkte han hoeviskt framatlutad. Hon
hatade mig fran foersta stunden vi traeffades. Det aer underligt med
kvinnor och deras aningar.--Men hoegt sade han:--Fast jag far mottaga ett
sa avundsvaert segerpris ur min skoena fraenkas haender, aer jag aenda
nedstaemd, ty framgangen berodde inte pa egen foertjaenst utan pa en ond
slump. Jag bedyrar det oeppet... aerligt.

Vid de sista orden vaende han sig mot fadren, men jarlen steg upp, vild
av ursinne, och gick sin vaeg med alla de gaestande folkungarna.

De spridde sig med sina hustrur och ammorna i vandrande flockar under de
gula ekarna. Det var i oktober manad. Roekar och satar voro inne, saeden
var vaelsignad i ladorna, porsen och humlen plockad till brygd. De langa
raderna av bistockar stodo vael oevertaeckta med raghalm, traelarna drogo
upp batarna, och huskarlarna talade i stallet om hoestens sockenfaerder
och mungottsstaemmor. Men naer det knaeppte i bagstraengen pa vaeggen,
sprungo bade herrar och tjaenare efter sina vapen, ty det betydde, att
villebrad var i skogen.

I haerbaerget hjaelpte Algotssoenerna Magnus att skaka flugorna ur manteln
och taga av honom rustningen och den vita underdraekten.

--Varfoer se ni pa mig sa besynnerligt? fragade han. Det plagar mig naer
folk stirrar.

De tego och buro fram hans stugklaeder, och han fortsatte med en foer
honom ovanlig hetta:

--Lycka att min aelskade broder sjaelv har sa litet sinne foer ridderliga
utmaerkelser. Fast han stupade i haestsmutsen, sa det klang, tror jag att
han hade uppriktigt roligt at hela aeventyret, sa snart han kaende, att
han var oskadd. Hade han fatt en rispa, skulle det ha blivit vaerre. Nu
kommer han att goera sig glad oever sitt missoede hela kvaellen... Varfoer
sla ni ned oegonen?

--Vi veta inte, hur vi skola goera med vara oegon foer att bli dig i lag.
Det var en statlig syn, naer du stod i din gra rustning oever din fallne
broder som ett ovaedersmoln och foeroedmjukade honom infoer allt folket. Men
ditt spjut gick tvaers igenom drottningens hjaerta.

Magnus steg ut och begav sig tankfull till det kungliga soemnhuset. Tunet
var fyrkantigt kringbyggt med langstraeckta, svarttjaerade timmerhus, som
styckevis oeverskyggades av ekarna. I mitten stod ett hoegt belaete av
jungfru Maria, belagt med guld och faerger. Rikt sirade svalgangar vette
bade utat skogen och inat tunet, och genom porten lyste den nedtrampade
halmen utanfoer stall och skaemmor pa den yttre foergarden. Pa stentornet i
ena hoernet var en rundel med sol och mane och stjaernbilder och timmar
och en skuggstav, som visade tiden. Men skuggan begynte nu att mattas
och sprida sig oever hela vaeggen, ty det skymde.

En trappa ledde upp till sovstugan. Det var trangt daer inne mellan
kistorna och baenkarna med hyenden och kulstolpar. Valdemar stod med
drottningen mitt pa golvet som efter ett nyss slutat samtal. Nagra
smataernor voro i faerd med att ruska dunkuddarna i den stora saengen. Pa
haerdkanten satt Jutta och braende kryddor foer att de skulle giva en god
doft.

--Min fraende aer drucken och tar fel om kammare, sade drottningen.

Magnus satte fram vaenstra foten foer att boeja knae, men innan han fick tid
daertill, stoettes doerren haeftigt upp pa andra sidan och jarlen rusade in.
Aermarna och flikarna virvlade, och han sag sig hastigt och forskande
omkring.

--Nu, fraende, kommer vedergaellningen, viskade drottningen.

--Du saeger det. Jag oenskar bara, att jag vore utan mitt svaerd, om nagot
haender, sa att jag inte foergriper mig pa min egen far.

Med tre langa steg hade jarlen hunnit aenda fram till soenerna, men han
bevaerdigade icke Magnus med en blick. I staellet lyfte han handen och
slog Valdemar oever kinden, sa att tararna sprungo den vuxne mannen i
oegonen.

--Tag det riddarslaget, du, som skall latsas konung och goer dig till ett
atloeje, mumlade han och stirrade pa honom.

Sedan blev honom vreden sa oevermaektig, att han icke kunde fortsaetta att
tala. Han vacklade, naer han gick ut, och tycktes naera att falla omkull
pa golvet. Bakom sig drog han igen doerren med en skraell.

--Aer det da den oskyldiga som skall straffas? ropade Sofia med
fingrarna utstraeckta efter honom, som hade hon hoppats att aennu kunna na
snibben av hans kappa. Foer allt detta ha vi min fraende att tacka.

Magnus foeljde henne i en ring, da hon foersoekte att vaenda sig fran honom.
Slutligen stodo de pa var sin sida om haerden.

--Foer en enda gang ett par lugna och aerliga ord, kaera fraenka. Som liten
slet jag med glaedje ris foer Valdemar, och med glaedje skulle jag nu ha
tagit slaget. Jag aelskar och jag aelskar honom... Vaeck inte en misstro
omkring mig, som slutar med att goera mig till en ond ande. Dag foer dag
gar du mellan mig och honom. Glatt och tankloest plockar du bort det
vackra fran var vaenskap som ett barn guldbelaeggningen fran en bild.

--Ack, vi undanbedja oss nagra knaefall, svarade hon. Foerdroej sig inte sa
laenge haer, att ansiktet tappar sorgen och blygseln. Tillat mig att
ledsaga var ridderliga fraende till troeskeln.

Magnus saenkte huvudet, och en tung och bitter suck pressade sig fram ur
det breda broestet. Han sag fran den ena till den andra, som han brukade,
naer han var upproerd. Valdemar stod bortvaend med armbagen stoedd mot
vaeggen. Jutta boejde sig sa djupt hon kunde med handen i kryddpasen och
silade kryddorna mellan fingrarna.

Da foerstod han, att ingenting mer var att goera, utan drog sig bugande
mot doerren och gick.

Naer han kom tillbaka i haerbaerget, var det redan baeddat i de uppslagna
baenkladorna foer honom och hans maen.

Det hade nu blivit moerkt. Algot Brynjulvsson stod och vaentade pa honom
med en liten tranlykta och en bok.

--Jag skall vael laesa dig till soemns som vanligt? fragade han en smula
droejande. Det gar bara _en_ vaeg till maensklig frihet, Magnus. Det aer att
genom laesande och taenkande goera viljan fri.

Magnus satte sig pa baenkladans kant, och haenderna haengde troett mellan
hans knaen.

--Det aer andras misstro, som kryper in i mig och aeter soender
hjaerthalvorna, sa att jag till sist inte heller sjaelv kan tro pa min
egen vilja. Jag hoell in min springare, sa att stalhandsken skar i
handen. Haer kan du se. Mot otur hjaelper varken foersiktighet eller
styrka. Allt var ju hemligt avtalat pa foerhand mellan Valdemar och mig.
Vi skulle bryta nagra spjut och sedan blotta vara huvud och erkaenna
varann jaemnstarka.

Algot Brynjulvsson plockade med nagot pa bordet.

--Och det foerslaget var ditt?

--Navael, det var sa. Jag skickade till och med Valdemar hans
silverbelagda rustning som gava.

--Lysande rustning att se pa. Snaev och ovig att baera. Foer trang oever
armbagarna. Jag provade den foer ro skull i gar.

--Na, det gjorde du!

Det sag ut, som foersoekte Algot Brynjulvsson att goemma sitt ansikte foer
lampskenet. De tva vecken pa sidorna om munnen--alltid roerliga och
darrande med ett uttryck bade av naestan foersmaedlig listighet och
oaendlig seghet--blevo djupa som urgraevda i trae.

--Det sitter nagot dovt kval i ditt broest, Magnus, nagon ohygglig
hemlighet, sade han sakta. Var uppriktig mot din gamla laermaestare fran
fordom.

Magnus teg, men han kunde icke uthaerda den tystnad, som han sjaelv hade
begynt.

--Du fragar! Visste jag bara sjaelv svaret, sade han slutligen. Tror du
pa mig? Ni ha smaningom alla blivit sa olika mot foerr. Sa fort jag
kommer in, boerja ni att viska.

--Foerbehallsam man gar alltid bland nyfikna.

--Foerbehallsam man har tid att taenka, och jag vill fostra bade mig sjaelv
och mina maen till sanna riddare.

--De aedlaste livsmal kan du haenga upp foer dig med lika stadig arm som en
annan sin skoeld pa vaeggen. Ingen talar sa gaerna aedelt som du. Var du
hittar en fackla, saetter du upp den i ett hoegt skaft och saeger till dina
vaenner: Kom och se, kan nagon lysa sig med en statligare fackla!... Men
aer du redan troett pa att tala med mig? Varfoer laegger du dig i klaederna?
Vill du, att jag skall ga?

--Ja Jag aer troett, Algot Brynjulvsson, och jag vill sova.

Algot Brynjulvsson staellde lyktan pa bordet och stack boken under armen.

--Eftersom du vill bli ensam, bjuder jag en god natt. Naer vi komma
tillbaka, jag och de andra, skola vi ga tyst. En segrare har raett att
droemma ostoerda droemmar.

--Inte ens han tror laengre pa mig! taenkte Magnus, da den sluge lagmannen
hade gatt.

Han kastade sig i baenkladan och staellde svaerdet mot kanten.

Naer han hade legat en stund med sina tankar, raspade det sakta pa
doerrtraet. Det laet som en hund. Magnus teg, fast utan att taga sina oegon
fran doerren.

Den oeppnades helt litet och foersiktigt, sa att den icke skulle knarra.
En hand straecktes in i lyktskenet som foer att mottaga nagot, och ett
blekt ansikte blev synligt mellan tva tjocka, svarta harflaetor. Det var
Gistre Haerjanson, lekaren.

--Judaspengarna! viskade han. Fort! Nagon kan komma.

Magnus roerde sig icke ur flaecken. Da straeckte lekaren handen aennu laengre
in.

--Inte sant, fragade han, du aer noejd med mig? Jag har gjort min sak bra?
Baettre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men sa fick jag ocksa soeka
fem hela veckor. Och det gjorde ont i ryggen att sedan oupphoerligt krypa
in i stallet genom goedselluckan foer att smussla undan havren fran
Valdemars haest och laegga den foer din. Med ett sadant djur kunde du ha
ridit omkull stenstolpar.

--Usling! gnisslade Magnus mellan taenderna, men roesten vid doerren
fortsatte att skrika fram sin viskning.

--Och kvinnorna, herre, sa de skrattade nyss! Jag menar ammorna och
kvinnorna av folket. Och nagra av de foernaema. Alla de daer, som annars
brukade rycka pa axlarna at den fula junker Mans. Nu tycka de nog, att
du borde vara rikets husbonde... Usling, saeger du? Omhulda mig, sa blir
jag en god maenniska. Och da kan jag tiga. Du hade sa manga vackra
talesaett nyss, da jag stod utanfoer vaeggen och vaentade pa, att du skulle
bli ensam. Du behoever vackra ord, junker. Det behoever ocksa en lekare.
Laer mig nagra, sa att jag kan skoelja dem i mig som friskt vatten, naer
tungan ligger och flaemtar som torrast... Ja, nu lyser det pa oss fran
elden i helvetet.

Magnus stack handen i skjortsaecken. Han fubblade, sa att han drog upp
hela fodret och ett radband och en andaktsbok och en kristall med Sankta
Klaras har och allt, som han icke letade efter. Slutligen hittade han en
liten skinnpung, som redan lag tillreds vael ombunden.

Han slaengde den i den framraeckta handen. Pa samma gang tog han blint och
besinningsloest svaerdet, som det lag med skidan pa, och kastade det samma
vaeg. Men doerren hade da redan glidit igen, och svaerdet blev halvdraget
liggande framfoer troeskeln.

Det foerefoell honom, att haerbaerget var kvavare aen en badstuga, att han
sag det sken, som den hanande roesten hade viskat om, och att vart timmer
i taket lyste som beklaett med soenderspruckna gloed. Ulvungarnas aedla blod
bultade stoltare inom honom aen hos nagon annan av hans aett, det kaende
han. Och aenda fanns daer ingen, hos vilken dvaergaboerden sa moerkt gick
igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom pa spe. Men nu boerjade
han att halvhoegt goera sig sjaelv fragor. Hade han icke Ingevalds har och
hy, som det beraettades daerom i saegnen? Hade han icke dvaergarnas foermaga
att trana efter det omoejliga och att taenka och vilja och saega de
vackraste ting mitt under ett svek? Da och da kunde han, liksom
dvaergarna ocksa, sittande eller staende, raka i ett krampaktigt
tillstand, under vilket han sag syner. Eller var det icke sa? Ljoeg han
foer sig sjaelv? Han flyttade en stund kulorna pa radbandet och lovade nya
gavor till kyrkorna, ty han hade en stark tro, men icke kaerlek genom
tron, utan baevan. Och mitt genom denna grottlika inre vaerld av
vidskepelse och angest rullade alltjaemt ulvungablodet sin ljusa och
ogrumlade flod med sang om dad och bragd. Han foersoekte att omspinna det
hela med ett naet av slug klokhet, men det spinnverket var skoert. Och hur
skulle en sjael, hur skulle ett jordeliv kunna halla samman sa mycken
dadlust och foerbannelse?

Han straeckte ut sig pa ryggen i baenkladan med haenderna knaeppta under den
runda nacken och mumlade mellan laepparna:

--Jag aer den stoersta loegnaren i jarlagarden.




5.


I den kungliga sovstugan hade vaxljusen blivit taenda, och de braenda
kryddorna spridde en soevande doft. Den toemda pasen lag aennu kvar i
enriset nedanfoer haerden. Hastigt och ooeverlagt gick Jutta fram till
Valdemar. Alltid var hon i haenryckning oever nagot, antingen det var
kvaellssangen fran ett kloster eller hornsmattret fran en ryttarskara.
Hon var en straeng, pa vilken var vind spelade. Vagglittret kring de
danska oearna hade stannat i hennes ljusa oegon, och allt vackert, en sten
i en ring eller ett blomsterklaett altare, lockade henne att stanna och
beundra. Hennes spaeda lilla varelse kunde hela timmen goemma sig pa knae
under nunnesloejan, men naesta timme stod hon lika oroerlig med sloejan i
handen och lyddes till en lekares kaerleksvisa.

--Haer talas om ridderlighet, jublade hon. Valdemar, det aer du, Valdemar,
som i dag aer den ridderlige.

--Ja, troesta honom du, oskyldiga barn, sade drottningen, som satt pa
saengkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket
stor och stark med kullriga och utstaende oegon.--Ga ut med honom i
svalgangen och lek, sa att jag far laegga mig. Ser du, hur jarlens alla
fem fingrar aennu synas pa kinden... Varifran fa vi kvinnor vara aningar?
Sjaelv kan jag inte foerklara det, men bara Magnus kommer in i rummet,
kaenner jag, hur var liten sena boerjar sticka och rycka. Och aenda aer han
alltid sa hoevisk mot mig, sa talmodig och undfallande. Men jag tror inte
pa honom. A, jag aer doedstroett. Giv mig ett horn oel.

Hon var alltid toerstig, och smataernorna sprungo ned i brygghuset och
kommo tillbaka med ett vaeldigt och droppande horn.

Valdemar hade redan kastat av sig dagens foeroedmjukelser med nagra
sorgloesa axelryckningar och hjaelpte henne att halla om hornet.

--Det var skoent, sade hon och stroek sig oever den feta och vita halsen.
Jag var sa torr pa tungan efter allt dammet fran haestarna... Han tog sa
hart i dig, naer han skulle hjaelpa dig upp. Jag sag det.

--Han aer alltid sa hardhaent, kaeraste. Det var han redan som barn. Skulle
han smeka en haest eller hund, genast skrek den och blev raedd. Na, han aer
hardhaent ocksa i tankarna, naer han roer vid andra ting. Han slar pa
maenniskohjaertan med slaegga som en smed.

--Kan du inte goera honom mildare, Valdemar?

--Nej, nej, lat honom vara som han aer. Varfoer tvinga och maestra? Lat
alla maenniskor vara fria och som de vilja. Sa tycker jag baest om dem.

--Du vill alla sa vael, Valdemar. Dig sjaelv ocksa.

--Jag vill mig sjaelv mycket vael, svarade han och raeckte Jutta skrattande
handen. Jag har sa svart, Jutta, att se din kloka och lugna syster plaga
sig med onoediga tankar. Och aldrig har det aennu mellan Magnus och mig
fallit ett ovaenligt ord. Kom! Manen aer uppe.

Han tog henne med sig ut i svalgangen.

Den var sa full av inblasta loev, att de gingo lika tyst framat som pa en
matta. Ekstolparna foerestaellde kvinnor och skaeggiga maen, som hoello
varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
Men utanfoer stod dimman i jaemnhoejd med raeckverket, och foerst ovanfoer
dimman satt manen pa den klara oktoberhimmeln som oever en graaktig
vattenyta. Bara nagra halvt avloevade traed stucko upp som sma holmar, och
det enda, som gjorde vattenytan doed, var att den icke kunde spegla.

Han tog stoed mot raeckverket och staellde henne framfoer sig och kysste
henne pa hjaessan.

Det var en sval och glaettig kyss, och han taenkte icke pa den utan pa
det, som hade haent, men som han ville gloemma.

--Du har ett sa vackert saett att saega mitt namn, barn lilla, boerjade
han, en sa lustig fraemmande brytning. Du gjorde mig glad igen daer inne i
sovstugan. Och det gyllene danska haret, vad jag aelskar det! Du aer sa
mjuk som en lindbuske, jungfru Lindeloev. Det goer mig lugn igen att
inandas doften av sa mycken ungdom och haelsa. Det aer som att komma ut i
friska skogen.

Han stroek genom hennes har och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland
vaende han sig litet at sidan och sag pa den stora skinande manen.
Vaerlden lag avsomnad och utdoed, och det fanns ingenting annat aen han och
hon och manen.

--Talar du lika laettfaerdigt till alla kvinnor? fragade hon. Det saegs sa.

--Jag lyfter av stalhuvan naer jag talar med kvinnor, sa att de skola se,
att de ha en man framfoer sig. Foerstaellning, det kan ingen beskylla kung
Valdemar foer.

Hon drog sig litet baklaenges, men sag lugnt pa hans ansikte. Hon tyckte,
att hon nu foerst riktigt maerkte, hur friskt och frimodigt det var, naer
det naestan med sin naturliga faerg lyste fram genom det tunna ljuset.

--Och din broder? Lyfter han ocksa av stalhuvan?

--Finns det da i afton ingenting annat att tala om? Jag boerjar bli
avundsjuk. Varfoer fraga alla sa envist om honom?

--Foermodligen daerfoer att han aer sa svar att bli klok pa. Det aer aenda en
statlig man.

--Broder Mans? Na, mahaenda.--Valdemar broet loss en flisa fran det
skaeggiga belatet och kastade den ut i dimhavet som i vaentan att fa se
den flyta.--Han bugar alltid, naer han talar med kvinnor, men han bryr
sig inte om dem.

--Da aer han olik dig i det ocksa.

--Vad skulle jag taga mig till en sadan haer dyster afton, om jag inte
hade ditt muntra joller omkring mig!

--Jag vet nagot ljuvligare aen att alltid latsas glad, sade hon med
stegrad roest, och det smala lilla ansiktet aterfick samma foerskraeckta
uttryck som foerut pa folkungabaenken. Jag har alltid droemt om den heliga
friden, alltid droemt om att fa ga i kloster.

--En sadan misshushallning skulle jag aldrig tillata.

--Jag visste inte, att du var sa girig.

--Om sadant aer jag snal, inte om penningar.

Hon tvekade litet.

--Hur skall det da bli, om du maste giva mig at nagon? Men du behoever
ingenting frukta. Aldrig later jag mig skaenkas at nagon man, varken som
ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med vald.

--Det har ingen hast, barn lilla. Laet jag inte nyss haemta dig naera nog
som en drottning, naer du skrev, att du hade fatt laengtan till din
syster?

--Och naer jag kom i det hemska Smaland, sade jag: ljusare skogar hade
min fader pa Sjaelland.

--Och da klampade de langhariga getherdarna med sina traeskor och kallade
dig en Guds aengel.

--Och naer jag skulle aeta oestgoetaboendernas harda kaka, gjorde det ont i
taenderna, och da sade jag: baettre mjoel hade abboten i Soroe.

--Och da myste de snaella oestgoetarna, som aldrig kunna bli onda, och
svarade: nu blir det en froejd i jarlaborgen.

--Men naer jag fick se det moerka tornet i Stockholm, da ropade jag, sa
att det hoerdes oever hela bron: lycklig aer jag, att jag inte har den
grymma Birger Jarl till svaerfader som min stackars syster. Se, sa troett
och modstulen hon star pa muren! Vart ha ni foert mig? Aldrig, aldrig kan
jag trivas hos Folkungarna!

--Och da sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur
sadeln... hoegt oever alla smataernorna, som stroedde rosenblad... Sa haer...
hoegt, hoegt!

Han lyfte upp henne och hoell henne en stund pa straeckta armar, men
guldtaggarna pa hennes goerdel stucko honom i haenderna, sa att han
foersiktigt maste slaeppa henne igen.

--Navael, detta aer nu lek, bara lek, sade han slutligen. Vem maste inte
leka i ett sadant manljus! Men det blir sent. Vi fa taenka pa att ga in.

--Valdemar, viskade hon, sta stilla!

--Man kan sta saemre. Jag har inte brattom.

--Flera ganger har jag hoert, att det prasslat nere i dimman.

--Foermodligen nagon av bergsmaennens hundar.

--Nu sist laet det som steg, och det var en maenniskas steg.

Han stoette taemligen otaligt foten i tiljorna och boejde sig oever
raeckverket.

--Vem aer det, som smyger omkring och lyss? fragade han med hoejd roest.
Vem aer det, som missunnar mig att jag en manskensstund foerlustar mig
med min unga fraenka?

Foerst fick han icke nagot svar. Daerefter knastrade en torr gren, och nu
hoerdes det klart och bestaemt, att nagon steg fram alldeles under
svalgangen.

--Jag litar pa, att du inte laengre aer gramse pa mig, broder, svarade en
djup roest nere ur dimman.

--Det aer junker Magnus, viskade Jutta och kroep ihop.

--Du brukar annars skryta om god nattsoemn, sade Valdemar med ovanlig
koeld.

--Jag bedyrar, det var inte min avsikt att bespeja dig.

--Nagot sadant kan heller aldrig falla mig in. Varfoer jaemt bedyra sa
mycket i onoedan?

--Jag har letat efter dig, Valdemar, och sa fick jag till sist hoera, att
du satt haer och lekte och jollrade.

--Det var ett joller om ingenting.

--Allt boerjar ur ingenting, broder. Hat, missfoerstand, kaerlek. Ur
ingenting vaexte hela folkungatraedet.

--Aer det foer att saega mig det, som du har kommit?

--Om du kunde se mig haer nere i dimman, skulle du nog maerka, att jag
inte star haer foer ro skull.

--Goer da inga omsvep.

--Var far tog det sa hart nyss, att naer han kom in till sig, foell han
omkull pa saengtrappan. Det blev ropat efter mig, och jag skickade
genast efter nagra kloka gummor. Det aer blodslag at huvudet, saega de. Nu
maste du fort komma ned.

Valdemar lindade armen om belaetet pa stolpen. Han bleknade sa haeftigt,
att han kaende, hur hela ansiktet blev iskallt. Det svindlade till foer
honom, och hans oegon sago bara var sin virvlande gnista. Men naer han
blundade, sag han fadren, den okroente konungen, pa bar. Och under baren,
under sjaelva bartaecket, letade han efter nagot. Det var sa tungt, att
han maste laegga sig ned och taga om det med bada armarna foer att draga
fram det pa golvet, och han hade mycket brattom. Det sag ut som Folke
Filbyters murkna skattkista, men naer han oeppnade den, sag han, att det
var hela folkungaarvet, att det var land och folk och himmel och helvete
och alla de vackra smataernorna och rustningarna i vapenstugan och
silversaeckarna i kaellaren. Nu behoevde han icke laengre spoerja och lyda.
Nu var det hans, endast hans. Han kunde behalla eller kasta, bygga eller
sla soender, allt efter lust.

--Ha de laest oever honom? fragade han slutligen foer att vaecka sig sjaelv.

--Ja, huspraesterna halla pa att laesa oever honom, ljoed broderns langsamma
svar, men nu aer han redan malloes.

--Foermadde han ingenting saega?

Magnus teg.

--Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Varfoer svarar du mig inte? Du
maerkte, att han ville saega nagot, och da boejde du dig ned, inte sant? Sa
maste det ha gatt till.

--Jag foersoekte att trycka oerat till hans mun foer att kunna hoera, men
det laet sa svagt som en liten avlaegsen viskning langt borta, langt nere
fran botten i en gruva.

--Men saeg da ut det!

--Han yrade.

--Det aer detsamma, men jag vill veta ordet.

--Aer det oaterkalleligt din oenskan, Valdemar?

--Oaterkalleligt.

--Tag riket! viskade han.

Valdemar slaeppte sitt grepp om stolpen och stod andloes. Allt blev med
ens toecknigt framfoer honom, och han knoet handen om manteltyget pa den
sidan, daer svaerdet annars brukade sitta.

--Och hvad svarade du da, broder... aelskade broder?

--Jag svarade: lag och raett far ingen bryta. Kronan aer Valdemars, och
jag skall halla den fast pa hans huvud, Gud fraelse min sjael. Blive jag
annars redan haer pa jorden en av de evigt foerdoemda!

--Och den gamle, vad gjorde den gamle?

--Han slog upp oegonen och vaelsignade mig. Hall ord! viskade han. Sedan
miste han malet.

Valdemar skakade sitt har som en skeppsbruten, naer han kaenner klippan
under foten, men aennu kunde han varken taenka eller tala klart.

--Barn lilla... aer du aennu haer? fragade han foervirrat. Fast jag star
mitt i manskenet... jag kan varken hitta doerr eller las.

Jutta trevade darrande pa de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln
blaenkte. Slutligen stoette hon emot den med armbagen och skoet upp doerren
framfoer Valdemar.

Drottningen satt aennu kvar pa saengkanten, fast naestan avklaedd, och
smataernorna hoello pa att gnida hennes foetter med ett vatt handklaede. Vem
skulle hon ocksa blygas foer? Foer systern, foer smataernorna, foer Valdemar?
Nej, daerpa hade hon ingen tanke. Linnet var uppknaeppt, och halsbandet av
baernstenskulor och de tjocka harflaetorna haengde ned oever en jaettinnas
stora runda broest. Men benen voro smala och langa med sma foernaema
foetter. Hon straeckte ut de breda vita armarna.

--Jag aer sa troett, gaespade hon, lat mig bara fa sova!




6.


Haestar sadlades, lyktor ilade i dimman och de kloka gummornas taktfasta
besvaerjelser och slag i haenderna blandades med huspraesternas laesande. I
dagningen dog jarlen. Han blev uppbarad i sin sovstuga, och nedanfoer
foetterna satte kvinnorna, som det var gammal sed, en lerkruka med
roekelse och broestbenet av en tupp, soluppgangens och livets fagel.

Det blev langa dagar, medan gravoelet foerbereddes. Valdemar satt helst i
frustugan och lekte schacktavel med Sofia. Langsamt och eftertaenksamt
flyttade hon dockorna, och foer var gang rundade sig tre gropar vid de
feta vita knogarna. Hennes makliga huslighet omgav honom med stilla
vaerme och de hade det trivsamt som spinnande gardskattor pa haerdkanten.
Hon skulle snart bli mor igen som alla folkungahustrur, och hennes
godmodiga lugn spred en trygg saevlighet aenda till barn och tjaenare. I
skymningen smittade hennes gaespningar smataernorna, sa att de uttaenjda
klagoljuden hoerdes genom vaeggen aenda ut i borgarestugan. Men det betydde
icke leda utan att de hade det varmt och gott. Naer han icke hade hennes
nystan och syaskar omkring sig pa baenkar och bord, grep honom en kaensla
av ensamhet. Ibland gick han till vindoegat och sag en liten vallkulla,
som hette Yrsa-lill, springa foerbi med bara foetter. De voro roeda pa
haelarna och vita ovanpa.

Naer bouppteckningen skulle hallas, samlades alla i likrummet, och det
stod mycket folk utanfoer den oeppna doerren. Lagman Algot och Magnus sutto
vid bordet med raekenskaperna. Magnus vaende sig till drottningen.

--Haer felas ett gammalt dryckeshorn, som hette Manegarm och stod pa
ulvtassar.

Sofias lugn var genast borta.

--Tror min fraende, att jag har goemt undan det? fragade hon. Jutta stod
bakom stolen och hoell pa att flaeta band i hennes har.

Valdemar gick emellan, och den foersta segeryran var redan slaeckt pa hans
drag.

--Taenk pa rummets helgd, mina vaenner. Aer det foer ett lumpet dryckeshorns
skull, foer en oertugs vaerde, som osaemjan skall brista loes oever var faders
lik? Min store maektige fader, jag var otacksam mot dig i livet. Vem
skall nu halla saemjan mellan oss?

--Har du inte fatt nog, hertig? fortsatte Sofia. Nykoepingshus med
foerlaeningar, jarlamakt och hertigtitel. Soerjer du ocksa foer ett gammalt
dryckeshorns skull?

Magnus satt moerk och kaempalik, som hade han aennu burit sin rustning.

--Haedanefter skall allt skrivas upp, sade han och laet fingret loepa
utefter raderna, som hade han framat i tankarna sett tusenvis
fullskrivna rullar lastas pa hyllor och i valv. Palaegger jag mig ett
aembete, blir jag ocksa straeng i mina plikter.

Drottningen trummade pa bordshoernet.

--Var fraende foergar sig.

--Foer Guds barmhaertighets skull! avbroet Valdemar. Skriv bara, skriv:
tillfaelligtvis foerkommet. Aer det skrivet, lagman Algot?

--Tillfaelligtvis aer ett langt ord, konung, och rullar inte oever
pergamentet, svarade lagmannen. Men nu aer det skrivet. Hornet Manegarm.
Tillfaelligtvis foerkommet. Vaerde en oertug eller fyra alnar vadmal.

En ung dominikanermunk fran Skenninge, som knaeboejde vid baren, reste sig
och gick sakta fram oever golvet. Det var hertigens biktfader Martinus.
Han tog upp ett brev, som lag nedfallet bredvid drottningens stol, och
raeckte det at Valdemar.

Konungen vecklade upp det och oegnade foerst likgiltigt pa underskriften,
men sedan blev han vit som laerft.

--Ett hemligt brev fran en dansk riddare till Sofia! stammade han. Och
han kallar henne kaeraste vaen!

Munken foersoekte att uppfanga en blick fran Magnus, men hertigen sag
envist pa bordsskivan. Da drog Martinus ned huvan oever sitt bleka
ansikte och atervaende till sin plats framfoer den doede.

Drottningen kaende foerskraeckt i sin rocksaeck, ur vilken brevet nyss hade
halkat ut vid hennes vreda roerelser. Da hon maerkte, att den var tom,
goemde hon ansiktet hos systern.

--Haer i rummet boer talas sakta, sade hertigen med en handroerelse mot
den hoeljda baren. Betaenk, broder, att min fraenka inte kaende dig, da hon
foerdes hit, och att en oskyldig ungdomsvaenskap kan laemna sar. Mot det
finns intet lagord.

Valdemar grep sig om pannan och gick haeftigt fram och ater genom rummet.
Ibland stannade han vid baren, ibland framfoer ett av de brinnande
vaxljusen, och roesten blev vild och oigenkaennelig.

--Det aer da daerfoer hon har spunnit in mig i sa mycken fridsam vaenskap
utan gloed! Pa allt blir jag bedragen, pa lycka, pa makt... och det under
smekningar. Det aer mitt folkungaarv. Skriv siffror, hertig, och tala
inte om maenniskor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i laepparna... Nu
kaenner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagarden. Styr
om, att det snart blir gravoel. Den kvava lukten haer i rummet! Hur vael
jag minns den fran kyrkorna och boendernas loevade likbodar. Lik och
svepningar, var man kommer. Oeppna baettre pa doerren! Och tag hit min roeda
vardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig.
Skraemmer det dig sa, du modiga hertig, att jag begaer fram min
vardagsdraekt? Omhuldar du sa aengsligt sedvaenjorna i ett sorgehus? Vem aer
starkast, den, som baer en kedja, eller den, som sliter den!

--Den, som smider den, svarade Magnus med handen pa jarlens testamente
liksom foer att peka pa sin makt.

Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa haret nedfallet i pannan,
haenderna knutna och fadrens hetta i sina roerelser.

--Lat boedelsyxorna vila, ropade han, riv ned galgarna och smid klovarna
till hjulringar foer bondens vagnar. Tva brott begas aldrig riktigt lika.
Hur kan da ett och samma lagord gaella foer bada. Benadning skall heta
valdemarsdom. Var gang du i mitt namn tar ett huvud, tar jag av dina
foerlaeningar sa mycket jord, som en fogde kan ga omkring utan att stanna.
Det skall bli som fordom, da maennen voro fria och starka. Jag tal inte
traelar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i oegat och svara: jag
lyder inte. Sadant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag
ger dig lov att straffa till liv och lem: den loemska bakdantaren som
listar sig fram och har det bra bland maenniskor.

--Den laeran aer de svagas, sade hertigen, som ocksa hade rest sig, halvt
vaend mot folket ute pa tunet, men det finns ocksa en kraftens och
myndighetens. Husmaen och tjaenare, vart hoega herrskap aer upproert och
uttroettat av sorg, men lat oss aldrig gloemma var pliktskyldiga voerdnad.

--Ja, jag aer upproerd av sorg, sade Valdemar och stannade i doerren, och
hans oegonlock roedkantades av blygsel oever att alla voro sa vana att se
honom lyda, att de maste uppmanas till skyldig voerdnad. Kom hit,
bergsmaen, finnar och skogsgangare, alla som foeljde Hulv Skumble fran
Stalberget! Jag skall goera er till min livvakt, och ni skola fa
hovklaeder av bjoernskinn. Saett straeng pa bagen, sa att vi fa ga pa jakt.
Jag boerjar tycka om lukten av era vata klaeder och sura skodon och trivs
inte laengre hos dem, som laegga rosenblad under lakanet och luktoert i
skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Haerjanson,
haexkarl och tjuv. Du skall bli min hovgycklare och harpare. Jag tycker
om dig, daerfoer att du aerligt ljuger och vill vara den saemsta. Kom hit,
bodsaetar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vaen. Var och en aer
fri. Jag tvingar ingen. Det aer mitt kungaloefte. Jaga och fiska och bruka
jorden. Foelj varann, om ni ha hag till varann, men om ni inte trivas, sa
laemna varann. Bygg inga gardar, bo i de gamla. Bygg inga vaegar, ga pa de
gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. Aeg inte mer aen han,
sa plundrar er ingen. Jag var svag nyss, naer jag klagade. Ryck ut
pilarna ur broestet och sjung med glad uppsyn, naer ni stupa. Och foelj mig
nu in i stora salen, sa skola vi dricka jarlens minne aenda till midnatt.

Han haengde sin arm om Gistre Haerjansons axel och foerde honom med sig
oever tunet, omringad av den brokiga maengden.




7.


Naer efter langa foerberedelser gravoelet aentligen var drucket, maste
Folkungarna aenda stanna en tid i jarlagarden foer att fortsaetta skiftet
av det stora arvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades pa Valdemars
befallning hoestens och julens lekar som vanligt. Det haende, att han gick
in i frustugan och fragade efter Jutta, som foerr, men alltid var hon
foersvunnen. Ropade han efter henne i svalgangen, blev han utan svar.
Drottningen bannade henne foer att hon icke laengre taenkte pa att goera
Valdemar glad, men hon visste ingenting att saega, och naer det blev
kvaell, gick hon tidigt till saengs.

Valdemar slutade att kalla pa henne, och vid maltiderna moette han henne
med ett kyligt smaleende.--Ett vaerldens barn, som vill ga i kloster!
sade han till drottningen. Om brevet, som hittades vid arvstaemman,
talade han aldrig. Drottningen braende upp det med vemodiga tankar pa en
bleknad ungdomsdroem, men ocksa med sorg oever att det hade rakat i
Valdemars haender. Hon var faest vid honom med en osjaelvisk, fast tung och
stillastaende haengivenhet. Hon var glad, naer han var glad. Han visade
henne samma vaenlighet som foerr, men han satt aldrig i frustugan utan
kom och gick bestaendigt med sin bage.

Fulla fat och kannor bjoedos honom fran alla sidor, och smadraengarna, som
buro dem, svaellde av vaelmaga. Nere i stallet tuggade haestarna blomsterhoe
dag och natt. Det var blanka, breda folkungahaestar, som icke kunde vaenda
huvudet mot honom utan att pa samma gang draga upp en mun foder ur
krubban. Han begynte laengta efter en varelse, som kunde saega: jag aer
hungrig.

En dag var det springlek pa tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod
mitt i ringen, brunoegd och glad med korta sma moerka lockar. Den galna
Karl Algotsson dansade omkring henne med hoega sprang. Han hade ett
roedbrunt ansikte med stora laeppar och ljusa, naestan faergloesa oegon. Hela
tiden drev han spe med brodern Folke, som var nog veklig att ha skaegg
och som foerlaegen stod och fingrade pa skaegglockarna utan att tordas vara
med. Men Ingrids oegon irrade oupphoerligt bort till Folke, just daerfoer
att han var sa olik henne sjaelv och alla de andra. Slutligen sprang hon
frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.

Den gamle herr Svantepolk, som kom gaende med Valdemar, viskade till
honom:

--Jag har laenge maerkt de bada ungas tycke foer varann, men Algotssoenerna
aero foer oansenliga och fattiga foer min dotter. Om nagra dagar aemnar jag
saetta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en laempligare
brudgum. Jag skrev in henne daer, da hon var barn. Daer kan hon ocksa i
tyst lycka fa droemma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kaerlekens
faeste, och daer slipper ingen stortalare in... Och nu, Valdemar, vill jag
foelja dig ett stycke pa vaegen, efter jag ser, att du styr dina steg till
skogen.

Den vitharige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den oever
sitt hjaerta.

--Kaenn haer ett hjaerta, som aer troget som guld, fortsatte han foersiktigt,
som raedd att stenarna skulle lyssna. Du behoever nagon att foertro dig
till, Valdemar. Du har laenge varit tungsint. Jag maerker sadant. Andnoed,
tryck oever broestet. Det boerjar som en sjukdom.

--Allt boerjar ur ingenting, saeger broder Magnus, men jag foerstar dig
inte, kaera riddare.

Herr Svantepolk stannade och sag skarpt pa honom.

--Det aer nagot, som alltid felats dig, Valdemar, nagot som skulle
foervandla dig fran man till riddare och saetta korsfanan i din hand. Jag
har alltid i mina boener inskjutit ett ord daerom foer din raekning. Och nu
falla fjaellen fran mina oegon, nu ser jag att jag aer boenhoerd. Med bara
lugn kommer maenniskan ingen vart. Hon behoever ett toerne i skon foer att
ga stolt och stralande. Hon maste kunna grata, naer ingen ser det. Maten
maste kvaelja henne pa tungan, foer att hon skall kunna le ett riktigt
gott och vackert leende. Sa underligt aer hon nu en gang skapad. Du kan
rycka pa axlarna, du kan sluta upp att ga i kyrkorna och tycka, att det
aer lika litet mening i att foedas som att doe. Det hjaelper dig inte. Daer
vattnet ser tommast ut, aer det djupast och gatfullast. Svara mig nu
frimodigt, som bara du kan. Aer det pa den unga Jutta du gar och taenker?
Hur behagar hon dig?

--Jag oenskar, att hon redan vore i kloster och finge slita ris i langa
roeda strimmor!

Herr Svantepolk ryggade at sidan och fortsatte att en stund ga tyst
bredvid konungen.

--Har hon da redan hunnit att bli sa mycket foer dig? utbrast han
slutligen. Plagar hon dig redan sa haeftigt? Jag fattar inte, att jag den
haer gangen har kunnat vara sa blind. Det aer vael foer dig, att du fick en
foertrogen och att du bekaent utan omsvep.

--Bekaent. Vad har jag bekaent?

--Allt, allt, Valdemar. Det aer en stor lycka, som nu begynner foer dig.
Du kommer snart att inte laengre kaenna igen dig sjaelv.

--Du gloemmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon aer
min frussyster.

--Det aer just det, som blir din lycka.

--Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.

--Han ser foer hart pa allt. Han kan inte knaefalla foer ett altarljus utan
att foerst oevertyga sig om, att vaxet inte aer stulet. Valdemar, man kan
inte aelska en kvinna, som man aer koettsligt foerenad med, utan foer henne
hyser man vaenskap. Bolstrarna i frustugan aero varken baeddade av aenglarna
eller ruskade av djaevlarna. Valdemar, kaerleken behoever inga bolstrar,
den behoever en mur, som nar aenda upp i himlarna och som ingen foermar att
levande komma oever. Kaerleken aer okoettslig och kysk, och oever var
laengtan hos en sadan allt uppfyllande kaerlek darrar en liten ljusring
som oever de heliga. Aer du den enda, som aldrig har hoert talas om reliken
pa min hatt?

Han tog av hatten och sag med roerelse pa det moegelflaeckiga och
soenderfraetta minnet.

--Jag var ung da, ung som du... Jag hade varit en svar syndare och fast
jag befann mig pa vallfart, kaende jag, att jag aennu var lika fast i
synden. Da skulle jag rida oever en baeck och strax bredvid en tvaettbrygga
fick jag se ett linne, som haengde utbrett oever en buske och torkade i
solen. Det var sa vitt, sa litet och smalt, att jag genast maste trycka
det till laepparna. I samma oegonblick skedde det stora undret med mig.
Jag blev panyttfoedd, jag blev raeddad. Det var min kaerlek till den okaenda
aegarinnan, som reste mig ur dyn.

--Naer talade du sist med den fagra aegarinnan?

--Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon
har sedan hoert mycket om mig, och hon aer ett helgon.

--Jag visste inte att spaekerskor baera linne.

--Hon aer ingen spaekerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har
henne, och hon har foett honom doettrar, som redan aero gifta. Nu skall jag
beraetta dig, hur det gick till. Hoer pa, Valdemar! Jag stack svaerdet mitt
genom linnet och skar ut den lapp, som du haer kan roera vid. Sedan red
jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej... Gud give att
vi snart ocksa litet oftare fa halla tornej i ditt vilda land... Och var
jag kom, betygade jag, att jag bara stred foer Den heliga jungfrun och
foer den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hal
som lappen. Fafaengt, fafaengt! Alla slogo ned oegonen och tego.

--Och du blev henne trogen?

--Obrottsligt. I hjaertat. Min usla kropp fick ga sina egna vaegar. Och
naer jag sa pa hemvaegen kom i samma buskskog och till samma baeck, satt
daer pa sin haest en bredaxlad riddare och hoell upp ett soenderskuret
linne, i hvilket lappen alldeles passade. Foerst skymfade han mig och
kallade mig en asna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter
aegarinnan i staellet att soeka henne i naermsta borg, ty daer bodde hon som
hans aerliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det boerjade
bli farligt, foerklarade vi varann jaemngoda och tryckte varandras haender.
Han medgav, att jag just genom min langa faerd ocksa hundrafallt oekat
hennes rykte och aera. Hon hade daerfoer gripits av den stoersta beundran
foer mig och laet nu haelsa, att jag skulle fa behalla min av blod
genomdraenkta relik som gava. Hon faeste bara ett villkor vid gavan. Jag
maste heligt foersaekra, att hon aldrig i detta livet nagonsin skulle
behoeva traeffa mig.

Han stroek det vita haret vid tinningarna, och det smala och rynkiga
ansiktet faergades av en laett rodnad.

--Valdemar, du ma le at mig. Men den kaerleksreliken har sedan varit min
lykta, naer jag tvekade mellan ont och gott, min kraft i tornejet, mitt
hopp, naer jag besinnade min doedlighet. Foerstar du nu, vad kaerleken kan
giva en svag maenniska? Och en sadan laga skulle kallas syndig!

--Vi aero varandra mycket olika, Svantepolk.

--Och aenda skall du en dag giva mig raett. Kanske aer jag en stor narr,
Valdemar, men da har jag foer dig blottat det djupaste i kaerlekens vaesen
pa samma saett som en enfaldig predikare kan raka att med sin foerlaegna
och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu staella
till raetta foer dig, som aer oerfaren, jag menar, oerfaren i sadant, som
aer allvar och inte bara koettsligt, ty sadant fragar jag inte efter. Lat
bara mig styra. Jag gar nu hem och talar med drottningen, min hulda
haerskarinna.

Valdemar grep fatt i hans arm, men slaeppte den lika hastigt.

--Alltsammans aer ingenting, sade han och gick ensam inat skogen.

Nagra getter beskadade honom klokt och nyfiket fran ett stenroes, men de
tuggade och tuggade liksom haestarna i stallet, och harmsen aemnade han
jaga bort dem. Da fick han hoera porlet av en baeck. Han hade aldrig hoert
en baeck ljuda pa det saettet, ty en maensklig roest blandade sig sorgset
bedjande med vattnets sang och haermade den med stigande och fallande
klagan. Han boejde sig in oever en mossig algren, men den var murken och
foell brakande i vattnet. Daerigenom blev det en oeppning mellan kvistarna,
och han urskilde en sliten getskinnstroeja. Den var alldeles foer stor at
den, som bar den, brusten i soemmarna och flaeckvis utan ragg. Smaningom
letade han ocksa raett pa ett ansikte med kort rakt har. Det var
Yrsa-lill, vallkullan med de sma foetterna, som voro roeda om haelarna men
vita ovanpa och pa sidorna bruna som gammalt elfenben.

Hon vaende pa huvudet men utan att avbryta sangen, ty hon hoell pa att
offra till baecken foer att fa ymnigt med dricksvatten at getterna. Da och
da bestroek hon ett broedstycke med honung och kastade det i vattnet. Oever
knaena hade hon ett spjut foer att kunna foersvara sig. Han trodde ocksa pa
den goda vattenanden och vagade icke stoera henne med nagon haelsning. Da
hon hade sjungit slut, kastade han en liten silverring i virvlarna.
Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned
bredvid henne lika ooeverlagt som ett barn bredvid ett blomsterstand.

Hon boejde sig litet at sidan, men icke av blyghet, utan daerfoer att hon
var raedd att flaecka ned hans dyrbara klaeder.

--Vaenta litet, sade hon soemngangaraktigt och stilla. Jag aer klibbig pa
fingrarna.

Naer hon hade tvatt haenderna, satte hon sig till raetta igen lika
allvarsam som foerut och foeljde med sina yrvaeckta oegon blaeddrorna, som
seglade foerbi och lindade sina paerlband om stenarna.

Hon taenkte varken gott eller ont om honom, ty hon hade ingen kunskap om
nagot annat aen det, som hon dagligen sag med sina oegon. Och det omgav
henne toecknigt och tyst och obegripligt som en droem. Hon hade hoert, att
det var han, som hade tagit henne ur den moerka graven och givit henne
at vallkullorna, och hos dem hade hon levat. Under troejan bar hon
ingenting annat aen en trasig skjorta. Hon hade aldrig fatt en hel draekt,
aldrig aetit vid ett bord, aldrig sovit annat aen i hoe eller halm. Hon
visste ingenting om vaerlden, varken om den var tva dagsresor lang eller
tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta pa
tuvan som en brun stubbe utan att hitta nagot saerskilt att grubbla pa,
vemodig snarare aen glad, men aldrig heller verkligt bedroevad. Oedemarken
skraemde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsvaesen, i
vilkas saellskap hon levde sitt ordloesa droemliv. Valdemar talade icke,
men han satt aenda kvar.

--Kom, jag aer hungrig, sade hon langsamt och reste sig som en
soemngangerska fran mossan.

Hon gick framfoer honom till en liten skogslada, som lag pa en glaenta,
just daer solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i
mitten, den braeckliga doerren haengde halvoeppen, och oever askhoegen inne pa
golvet surrade en sista soemnig haestfluga.

Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med huvudet
tillbakakastat, som om han nu foerst betraett sitt raetta rike, daer han
endast behoevde befalla foer att bli lydd. Hon kokade nagot i en kittel,
och naer allt var tillrett blaste hem i en pipa av ben. Rop svarade fran
olika hall, och skogsgangarna, som Valdemar hade tagit till livvakt, men
som alltid lago ute pa jakt, boejde grenarna at sidan och stego fram med
sina bagar och kastspjut. Gistre Haerjanson kom efterst med en liten
harpa haengande pa hoefterna och hornet Manegarm i ett snoere oever andra
axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.

--Den natten, da jarlen dog, begynte Gistre, stod hornet kvargloemt pa
trappsteget till hans sovstuga. Da tog jag det at Yrsa-lill. Hon skall
raecka oss det, naer vi spisa hos henne pa jaktdagarna. Men aennu har hon
ingenting att fylla det med, herre.

--Jag skall skicka ned mjoed till er, svarade Valdemar, och skalar och
fat och de praektigaste klaeder at Yrsa-lill.

Gistre tog i hans har.

--Yrsa-lill ser pa ditt mjuka gullhar, herre, sade han med en lang suck.
Mina tunga, svarta flaetor skraemma henne bara. Skogen aer hennes mor och
skogen aer din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, naer det blir
mjoed i Manegarm. Jag har tiggt och bett henne att foelja mig bort pa
stigarna foer alltid, men hon aer raedd foer mig, hon som de andra. Naer jag
kommer i stugdoerren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta
kapa aer ett stulet bartaecke... och det aer min froejd, kung Valdemar! Sa
skall en folkungagycklare haelsas. Jag ville vara en lokatt hellre aen en
maenniska, bara foer att fa leva i skogarna och skraemma. Sitter jag ibland
och grater, naer jag ensam roer straengarna, da aer det foer att jag hoer
Yrsa-lill vid baecken.

--Ni vallhjon, ni fria maenniskor, sade Valdemar med armen raeckt at
Yrsa-lill, som lag pa knae och blaste i gloeden. Jag skulle ha varit
lyckligare, om jag blivit en af er. Var jag ser en trashank, som knyter
handen, tror jag, att jag moeter en hjaelte. Jag tycker om din solbraenna,
Yrsa-lill, och alla de tusen manga sma hvassa barr i din troeja som
sticka mig. Varfoer lever jag inte med er om somrarna och ligger om
vintrarna och sover pa ugnskanten!

Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flaetor, och
spelande pa harpan ropade han:

--Till oss hoer du, Valdemar. De utstoetta och foertappade behoeva en
konung. De behoeva honom hos sig i de langa naetterna, da barnfoederskorna
skrika fran skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behoeva en
konung, som gar framfoer dem pa vaegen till helvetet. Si, nu aer den
konungen oss foedd av folkungasaed, hosianna!

Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra staemma, och det blev
ingen jakt den dagen.

Sedan laet Valdemar haemta fran jarlagarden allt, vad han hade lovat, och
smaningom blev han sjaelv foertrogen med var stig. Om dagarna var
Yrsa-lill fortfarande getpiga som foerr, men naer det led mot
stjaerntaendningen, tvadde hon sig och prydde sig med hans gavor foer att
vaenta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat
glimma av fler smycken. Men det var icke med den draekten, hon hade tagit
honom fangen, och han satt tankspridd och sag pa hennes droemlek med sina
soeljor och glaskulor.

Under tiden stod herr Svantepolk ofta och vaentade uppe i jarlagardens
svalgang. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.

--Valdemar har da stannat i skogsensamheten, taenkte han, foer att
begrunda mina ord och under betraktelser varda en ren och himmelsk
kaerlek. Saell och stor blir nu hans vaeg. Varsamt vill jag tala med
drottningen, sa att hon far en raett syn och vi alla kunna glaedja oss.
Lat gaerna bli att foertro dig till mig, min unga konung. En viss besloejad
glans brukar vara raetta tecknet pa paerlans aekthet.




8.


Adventsfastans fridstid var kommen, och kvinnorna blevo moerkraedda, naer
de skulle stoepa ljus bade foer jarlens grav och foer julbordet. Jutta
raeknade med tummen dagarna framat pa runstaven aenda till solhjulet, som
var luciadagens maerke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den
fagraste, och med gnidsten och blekt vax glaettade hon i god tid en vit
skjorta, sa att den blev slaet och glaensande. Hon ville ibland fraga
smataernorna om Valdemar, men da blevo laepparna stela, och hon kunde
ingenting saega.

Aentligen kom sa lucianatten, arets laengsta, da vaerlden stannade i sin
gang och korna talade till varandra med gumroester och de doeda vaende sig
pa kisthalmen. De lyste och flaemtade vid kaellor och baeckar, daer
vallhjonen draenkte kattor och haellde blod i vattnet.

Vid midnatt stod Jutta vit och utklaedd. Vettskraemda satte smataernorna pa
henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville
sta rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle fa klaeda
henne till verklig brud. Smaningom foerde de henne sedan framat mot den
kungliga sovstugan. Men de kroepo ihop omkring henne med armbagarna oever
huvudet, raedda att till och med doerrstolparna skulle straecka sig efter
dem och sticka ett hart traefinger i flaetorna.

Valdemar satt uppraett i baedden bredvid den sovande drottningen med en
duk om huvudet och naken aenda till taecket. Foerst blaendades han av
ljusen. Men han hade legat vaken och undrat pa, om det verkligen skulle
bli hon, som kom med kakorna och mjoedet. Det foerefoell honom med ens, att
sagan i skogen hade varit en plagsam mardroem, full av trasor och
ohyggliga skratt. Han bredde vaenligt och broderligt ut armarna mot
ljusbaererskan. Smataernorna skoeto henne framat, men hon ville icke ga
utan stred emot, fast hon kaende sig stolt och noejd oever att han haelsade
sa gott pa henne. Som han satt daer, tyckte hon, att han liknade det
vaenaste belaete af fraelsaren.

--Men sa bjud honom da hornet, viskade smataernorna och lyfte upp hennes
arm.

--Kan du foerlata mig! viskade han och boejde sig fram, sa att han kunde
na hornet. Aer du aennu gramse pa mig?

Hon bara skakade pa huvudet, utom sig av foerlaegenhet, men da begynte
ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och sa tryckte hon
sig baklaenges in mellan smataernorna, till dess hon kom aenda ned mot
doerren. De maste ga fram och haemta hornet.

Sa snart hon fick det i haenderna, satte hon haelen utanfoer troeskeln och
vaende sig foersiktigt om foer att icke snava i trappan.

Men sedan blev hon genast tryggare. Naer hon kom ned till Magnus i
haerbaerget, satte hon sig utan att bradska pa kanten av sovladan.

Han satt ocksa vaken pa sitt bolster, men han var brun och ful och mager
och moette henne med en skarp blick.

--Var konungen hemma i sin baedd? fragade han.

Hon blossade upp, men hjaelpte honom beredvilligt att stoedja under
hornet, medan han drack.

--Var annars! svarade hon.

Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe foell pa den fran ett av de
sneda ljusen och sved haeftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten gra
blasa hade redan svaellt upp.

--Det aer en spadom, sade han moerkt, att naer av vart aetteblod en gang
nagon blir foedd, som aelskar en vaxdroppe mer aen en paerla, skall det ske
stora under i den mannens eller kvinnans hjaerta. Jag fruktar, jag
fruktar, att det laenge kommer att toeva till den stunden.

Hon satt kvar och vilade ena handen oever locket pa hornet liksom med en
oenskan att fa fortsaetta att tala med honom. Smataernorna blinkade at
varann, men han lade sig ned, vaend inat vaeggen, och drog upp
farskinnsfaellen oever skuldran.

--Jungfru, sade smataernorna, det finns ocksa andra, som vaenta pa dig.

Da steg hon upp, fast det syntes, att hon hade nagot pa hjaertat och
helst skulle ha stannat aennu en stund.

Hon foeljde dem utefter baenkraderna, daer det ibland lag aenda till tva
eller tre maen i samma baedd. De reste sig, plirade mot det stralande
ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kroepo de lika
hastigt ned igen, ty det radde en fruktansvaerd koeld.

Naer hon blev faerdig med de sista, lyfte smataernorna av henne kronan och
gingo bort med den foer att staella den pa julbordet. De andra fortsatte
att leda henne framat sjungande. Men sangen gick oupphoerligt soender och
de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela
natten hade laengtat efter men ocksa fruktade mest.

De ledde henne oever gardsvallen till bryggstugan. Daer staellde de upp sig
i en vid ring och smaellde i haenderna.

Doerren var halvoeppen. Den vigaste klaettrade upp pa det laga taket och
ryckte halmen ur ljusoeppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och
aennu moerkare inne i bryggstugan. Daer syntes ingenting, varken fat eller
spann. Endast det nyss faerdigbryggda julmjoedet blaenkte i sitt kar som en
rund stalskoeld. Vems ansikte skulle de nu fa se, naer de gingo in och
boejde sig oever karet? Vilka syner sutto hopkrupna i moerkret under
mjoedskummet och vaentade pa att fa visa sig i framtidens toeckniga ljus?
Var det bredaxlade kaempar eller roedkindade svenner? Eller var det kanske
tandloesa och skalliga gubbar, som belatet grinade mot sina blivande
stackars kaerestor? Vem kunde rada oever kommande oeden, vem visste nagot!

Jutta gick in foerst. Hon lyfte sloejan at bada sidorna och lutade sig
framat oever den spakraftiga vaetskan.

Naer hon straeckte sig foer langt fram, skymde hon de speglande stjaernorna
och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke pa
faestet!

Blaeddror susade hela tiden pa ytan och blaenkte till, naer de sprungo
soender. De tva stoersta lago laenge kvar och simmade omkring lika skinande
som de oegon, den kyska Lucia beroevade sig sjaelv och bar till sin aelskade
foer att de ej laengre skulle plaga honom med laengtan. Men naer Jutta
foersoekte att se in i dem, spottade de ett kallt staenk pa hennes haka som
onda andar och foersvunno. Hon tyckte, att mjoedet kvaellde upp fran
bottenloesa djup, att hon blev yr och foell framstupa genom hisnande halor
aenda ned i det svarta kaellsprangets vidaste grottor, daer det
tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon kaende, hur taender
beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och
bli skrynklig med adrorna utanpa huden och krokiga naglar. Men det
visste hon foerut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hoerde, hur
hennes egen likkista blev igenspikad om henne. Men det skulle droeja
laenge till dess, och vad hon ville veta, det var bara, att kistan icke
var vit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till
graven. Betydelseloest avlaegset blev allt foer henne utom den fraga, som
viskade ur vart pulsslag. Vem skall jag fa aelska? Det var livet, det var
det enda, som hon kunde taenka pa. Var bodde han, varifran skulle han
komma? Och hade han ett gott leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i
hennes vaesen jublade den okaende till moetes som harpspel, allt vackert
och oemt, allt, som hon hade droemt om lycka och om aera infoer maenniskor.
Nu sag hon, nu sag hon! Var det icke ett ansikte, som langsamt boerjade
att klarna fram?

Smataernorna fortsatte hela tiden utanfoer doerren sin sang till Lucia, som
hjaelpte i barnsnoed och kaerlek, och i somliga verser kallade de henne
Ljusfreyja. Foer vart ord slogo de ihop haenderna, foerst oever huvudet och
sedan framfoer broestet. De hackade taender, och de darrande roesterna foello
i saer skaerande och vasst som tappade glasskaervor. Aen var det den ena,
som kom av sig, aen var det den andra, som blev efter. Slutligen
foerlorade de alldeles traden och stodo bara och storskrattade. Det klang
vida omkring i den oedsliga natten. Da foersoekte de skickligaste att leda
de andras sang, och sa maste de pa nytt taga om alltihop fran boerjan
igen:

  --Saeg, saeg,
  vem ger mig fingerguld?
  Saeg, saeg,
  vems famn skall jag sova i,
  vems barn skall jag baera?
  Saeg...

--Varfoer sjunger du inte med, Jutta? fragade en roest, och ater brast
sangen soender. Varfoer svarar du inte, jungfru?

De blevo raedda och straeckte sig in genom doerren. De sago, att hon icke
laengre skymde karet, utan att mjoedet ater fritt speglade ljusoeppningen i
taket.

En av de aeldre vagade sig ett par steg framat och trevade i moerkret. Hon
stoette mot kittlar och baenkar. Slutligen hejdade hon sig.

--Vad har da skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad pa marken.
Men hon haller aennu sa hart om kanten pa karet, att jag knappt kan boeja
upp fingrarna.

En kvaevd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hoerde, hur hon
skoet undan en baenk och hjaelpte Jutta att komma till sig sjaelv igen och
resa sig.

--Hur laenge har jag legat sa? viskade den svaga staemman.

--Nagra oegonblick pa sin hoejd, kaera jungfru. Alldeles nyss kunde vi
tydligt aennu se dig mot det blaenkande mjoedet.

--Det hade varit baettre, om ni aldrig vaeckt mig. Finns det da ingen
barmhaertighet bland maenniskor, om det ocksa ingen finns i himmelen!

--Men sa beraetta da? Vad har du sett, som kunnat sa foerskraecka dig?

Jutta vacklade ut genom doerren med den andras arm om sitt liv. Alla
ville de taga i henne och hjaelpa henne, och de kaende, att hon var isande
kall.

--Jag maste genast tala med hertigen, stammade hon.

Men da slaeppte de henne igen, och det blev ater samma yra sorl.

--Hertigen, kittelbotaren... Var det da honom du sag? Han, som aer sa
svart och ful!

De ryckte ordet fran varann och skrattade oever varandras axel, sa att
snart ingen laengre kunde hoera nagon annan aen sig sjaelv.

--Men jungfru... Sa betaenk da, att han i alla fall aer en ridderlig
kaempe. Torka du tararna... Vi smaflugor vaga minsann inte surra omkring
en sadan storherre... Men har du fatt en sadan bradska att genast komma
till honom? Inte gar det an, kaera jungfru.

--Det aer inte, som ni tro, svarade hon. Ni taga alldeles fel. Men han
vet mycket, han foerstar mycket. Ingen klerk aer kunnigare aen han. Jag
maste tala med en man, inte med en kvinna. Och da finns det ingen
raettradigare.

Smataernorna voro alltfoer ivriga att sjaelva fa se sin tillkommande foer
att vilja strida med henne, utan de skyndade sig pa nytt att staella upp
sig i ring.

--Maennen ha redan klaett pa sig och gatt till morgonvarden, sade de. I
natt dukas den ju tidigt, och vi hoerde dem nyss pa gardsvallen... Men ga
du och se efter. Hertigen brukar visst inte trivas raett vael vid
kungsbordet utan kommer gaerna sa sent som moejligt.

Handklappningen och sangen begynte igen. Hon hoerde den glada leken bakom
sig, medan hon gick till haerbaerget.

Magnus stod ensam vid elden, insvept i den langa sorgkappan.

--Manne det redan aer tid att rida till maessan? fragade han och sag upp.
I natt gal ingen hane.

--Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjoedet, svarade hon utan att
akta pa hans fraga. Du aer en laerd herre, Magnus. Ofta har jag kaent lust
att tala med dig, och nu aer jag kommen. Giv mig nu ocksa ett aerligt
svar. Kan det verkligen betyda nagot, om man tycker sig se ett ansikte i
karet?

Foerst kaende han knappt igen henne, sa blek hade hon blivit, och nu, da
inga ljus brunno, kom den vita skjortan henne att likna ett andevaesen.

--Man ser den, som man mest har i tankarna. Daerfoer kan det betyda ganska
mycket. Det braecker upp hjaertat som ett aepple, och kaernorna falla i
handen.

Han slog kappan at sidan och vaermde haenderna oever elden. Pa det saettet
stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej saega nagot vidare.
Hastigt tog han ett par tre steg framat och stannade framfoer henne med
genomborrande oegon.

--Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var aemnad till
drottninglycka och en blid alderdom! Var det honom du sag?

--Vem? Jag har ingenting sagt.

--Vem, fragar du. Liksom sage jag inte sjaelv ocksa just samma man bade
dag och natt! Jag ma blunda, jag ma sova, aenda ser jag honom.

--Du?

--Det, som lockar mest, det ser man antingen man sa vill eller inte. Du
ser honom som han satt nyss, naer du kom i din ljusglans. Jag ser honom
med gullkronan pa huvudet.

Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja slaeppa sitt
tag.

--Misstror du mig ocksa, du som de andra?

--Da stode jag inte haer godvilligt.

--Nej, ga inte ifran mig. Du aer oskyldig och ung. Bara till en sadan
maenniska kan jag tala. De andra skulle korsa sig--och foerrada mig. Vi
aero i samma noed, du och jag. Vi ha ingen att foertro oss till. Bara till
varann. Du, som inte vet av ont, du skall hoera mig. Det var en vaelsignad
stund, da du kom. Jag kan inte laengre tiga. Jag maste tala till ett
levande vaesen, som kan hoera, inte bara till vaeggar och tak. Jag kan inte
laengre halla orden tillbaka. Hall fast ormar! Krama, nyp, krossa--aenda
rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det aer deras bett.
Heliga moder, har jag da blivit till sadan smuts!

Han talade upproert och fort, men naer hon sag den starka mannen sa
soendersliten, blev hon sjaelv lugnare. En kaensla av medlidande lockade
henne att vaenligt och barnsligt se upp mot honom. Det foerefoell henne
naturligt och riktigt, att han soekte ett oegonblicks lisa just hos henne,
fast hon icke fick nagon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de
bada befunno sig i samma noed. Hon tyckte, att det var pa en gang bade
osant och sant.

--Vad ont har da Valdemar gjort dig? fragade hon osaekert.

--Vet du, vad det aer att vilja baera en skinande rustning, naer hundra
fingrar sa laenge smyga sig oever den foer att kaenna efter rostflaeckar,
att den till sist inte laengre aer blank? Det aer misstro i vart handslag,
som jag far, var haelsning. Den misstron vallar, att jag till sist blir
den vaerd. Vet du, vad det aer att fa ga overksam foer en dares skull? Jag
saeger en dare--inte en elak, som laegger gift i mjoelken at sina hundar
och skaer oeronen av sina haestar, utan en tio ganger farligare, en
godhjaertad och soloegd dare, som vill alla vael, sig sjaelv ocksa. Han
begar darskaper med ett sa segervisst leende, att vi andra naera nog
maste fraga, om det aer vi, som aero dararna... Men tyst! Aer det nagon,
som lyss pa oss?

--Det aer bara ekarna som rassla mot taket.

--Du har raett. Jag borde ha kaent igen det ljudet, det enda svar, som
natten brukar giva mig, naer jag ligger vaken och talar till de tomma
vaeggarna... Knappt ha nagra hoestdagar gatt efter jarlens doed, knappt ett
sextal veckor, och redan aer foervirringen haer. Boenderna betala inte sin
avrad, praesterna utfa inte sin tionde, och jag far inte lagfaesta
haelsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benada, benada; i mitt
land aero alla fria! Var hans roeda mantel fladdrar foerbi, upphoer det
allvar, som vael aenda borde rada, daer husbonden nyss lag pa bar. Och da
vaknar och gnager haer inne i broestet det gamla onda, som jag foersoekt att
skyla och laeka med gaerningar och inte sjaelv tro pa. Det har jag foersoekt
aenda sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller da kunde jag
nagonsin vara glad. Du aer ung, du. Jag har aldrig varit det. Foeddes haer
inte tusen och sa tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe
i lyckan? Men mot en enda var Gud sa huld och sa grym, att han laet honom
foedas en knapp lillfingersbredd nedanfoer toppen, nedanfoer den hoegsta
lyckan och haerligheten. Vad vet du om kval, loegn och lumpna kval--och de
aero de enda, som ingen star ut med att baera! Eller har du kaent den
avund, som foervandlar sjaelva solen pa himlavalvet till en moegelflaeck och
kommer den baesta mat att aeckla pa tungan? Skaems, barn, att sta kvar haer
och inandas en sadan vaemjelse. Ga med din jungfrudom till konungen. Allt
aer hans. At honom fagra ord. Vad han aen finner pa, svarar folket bara:
Var gode konung! Han vaentar pa sin unga fraenka. Ga nu, men torka foerst
oever laepparna med aermen, efter du sa laenge har statt och talat med mig.
Han kunde annars tycka, att du har fatt en okysk smak. Det kunde
misshaga konungen... Eller har han vant dig, att du skall smekas foerst,
innan du gar din vaeg? Anej, den syrliga aeppellukten fran ett sa ungt
vaesen har alltid plagat mig. Det aer baest, att du gar.

Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur goerdeln. Ibland snodde och
kramade hon den och ibland slog hon med den pa kjorteln.

--Ga skall jag nog, svarade hon, fast hon vart oegonblick fruktade att
falla raklang pa marken liksom nyss vid mjoedkaret. Ga skall jag nog,
Magnus, men inte till din broder.

--Det ena foerst, det andra sedan. Allra foerst skall du ga in i salen.
Och till hvar och en, som du far med dig i en vra, skall du saega: Vakta
er foer hertigen, nu vet jag hurudan han aer. Vakta er!... Goer mig den
vaelgaerningen, och du skall naesta natt sova gott. Fraelsad skall jag kaenna
mig fran den stund, jag blir foerradd och slaepad ut och pinad till att
ropa hoegt, hoegt foer alla: Ja, jag aer falsk, falsk i brodersvaenskap,
falsk och smygande i mina raka och stolta steg... Hur kan vaerlden aenda
haenga hop med sa mycken falskhet bakom de fasta handslagen... ty lika
falska aero de andra? Aerliga aero bara de soloegda dararna.

--Du talar foer hoegt, viskade hon och drog om sig armarna, som under
harda slag. Men da hoejde han roesten aennu mer.

--Foer nagra aftnar sedan sag jag Valdemar krypa ut mellan spjaelorna i
svalgangen med vaenstra skon soenderriven och klaettra ned. Jag visste, att
i en skogslada satt en vallkulla och vaentade pa honom, utklaedd i dyrbara
klaeder och med ett litet hov av drickande skogsmaen. Aer detta landets
husbonde? fragade jag. Valdemar, i ett sadant laege hoppas jag slippa att
nagonsin behoeva visa mig. Men vad svarade da Valdemar? Daertill har du
inte mod, broder, sade han... Nu tror jag att jag fick faerg i dina
kinder, fraenka. Din mun star oeppen, som om du talade stora ord, men du
saeger ingenting. Och dina oegon krympa ihop och bli alldeles roeda. Skynda
dig nu haerifran! Ungdomen taenker inte pa annat aen det, som aer okyskt,
men det okyska aer mig emot. Var sitter da detta staendiga begaer, i blodet
eller baktill i huvudet som en snurra av gnistor? Jag vill att mina
tankar skola vara vita och snygga som nytvaettat garn. Jag vantrivs i
unga kvinnors saellskap. De kunna inte se pa en man utan att undra, hur
han passar till brudgum. Roer mig inte, fraenka, slaepp mig! Foer ett
oegonblicks lindring har jag statt haer och foeroett din sjaels oskuld. De
kroppsliga spillrorna laemnar jag at konungen.

Hon vek baklaenges ifran honom, halvkvaevd av grat.

--Hur vagar du, hertig? Aldrig har nagon talat till mig som du! Gud
hjaelpe mig att snart komma bort fran Folkungarna!

--Tag det inte sa illa. Bara inga tarar. Jag trodde, att jag var en
hoevisk man, som foerstod att skicka sig infoer en aedel jungfru. Men inte
heller det var sant. Jag vet inte, vad jag har sagt. Jag vet bara, att
jag hoell pa att kvaevas och att jag andades in liv, naer jag fick kasta
allt ont ifran mig i en ren luft, daer det inte kunde fortsaetta att leva.
Stackars lilla vita fjaeril, hur kom du hit in i folkunganaestet?
Ingenting ont far ske dig. Visst maste du haerifran. Inte en dag laengre
far du stanna. Jag skall hjaelpa dig, jag skall... Men vi aero
ofoersiktiga, Jutta. Nu hoer jag nagot annat aen rasslet av ekarna.

Sporrar klingade pa troeskeln, och herr Svantepolk stoette snoen av
foetterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lang rad av bloss
oever faeltet bort mot den upplysta kyrkan.

--Maltiden aer slut, begynte han med en foerbryllad blick pa Jutta. Det aer
tid att rida till maessan.

--Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus,
och nog maerker jag, att hon aennu aer vred pa mig.

Jutta betaenkte sig. Sa blev hon lugnare och drog pa sig vantarna.

--Mycket har jag inte foerstatt av det, som du sagt, svarade hon aennu en
smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare far tala sa som
du nyss. Men vred pa dig? Nej, Magnus, jag aer uppriktigare din vaen, nu
da jag gar, aen da jag kom.

--Sa fick jag da aentligen en gang ett hjaerteord! utbrast han och stroek i
luften oever hennes huvud. Det maste barnalaeppar daertill. Nu aer jag
stark, nu aer jag trygg igen. Hoer pa, herr Svantepolk! Jungfrun maste
haerifran.

Herr Svantepolks milda och irrande oegon ljusnade.

--Klokt sagt, riddare. Det har laenge varit min tanke. Jungfrun maste
haerifran, langt haerifran, maste i kloster, sa att kaerleken pa oemse hall
kan fa fortsaetta att brinna med den raetta klara lagan. Ack, vad livets
var aer rosig med all sin kaerlek! Och den kan leva, riddare, den kan leva
aennu under ett vitt har som mitt.

Magnus rynkade pannan.

--Men Valdemar, svarade han avbrytande, vad skall han saega? I noedfall fa
vi foera bort jungfrun pa haestryggen i loenn. Vi skola raedda dig, kaera,
aelskliga barn. Men foerst gaeller det att bygga en klok plan. Det blir var
sak, herr Svantepolk. Jag foerstar, att jungfrun nu laengtar till maessan
och de skoena och heliga sangerna.




9.


Fast doeden var i huset, tog julstoeket ut sin raett med ett stimmande av
roester som oever en myr, daer flyttfaglarna halla pa att samlas. Sjutton
baner blevo uppsatta i salen. Fran takbjaelkarna haengde kransar med ljus,
och vaeggarna bladrogos med bonader, pa vilka Birger Jarls snaeckor styrde
fram oever havets krusningar med korsfanor och spjutbaerande manskap.

Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets
dyrgripar och minnen. Daer blaenkte den baegare, som Snorre Sturlasson hade
foeraerat lagman Eskil, jarlens fraende. Aennu fylldes den var julnatt med
mjoed foer att till den islaendska skaldens hagkomst raeckas at den baesta
sangaren. Daer stod den simpla tennskal, ur vilken Birger Brosa en afton
bespisat en landsflyktig och trasig skogsgangare, som sedan blev Norges
konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, av tiden ofta anfraetta
minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med paerlor
och stenar.

Men nu blev det muntert pa gardsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket.
De stroedde mjoel i luften foer att skaenka jorden fruktsamhet och
omfamnade traeden. Naer de blevo synliga i doerren, fylldes den vida salen
av mjoelskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade foerklaede och
uppkavlade aermar. Pa ett braede bar hon framfoer sig den solrunda sakakan,
som sedan skulle goemmas i kornkaetten och vid saningstiden klyvas med
plogbladet.--Sol, sol, lys pa oss foer Guds kaerleks skull! sjoeng hon och
satte sakakan mitterst pa bordet, ty den var det heligaste skadebroedet
och bakad med mjoed och manbelyst rimfrost till god arsvaext. Men naer blev
det icke god arsvaext pa det rika Bjaelbo?

Under tiden byggde de andra kvinnorna hela sma tempel av bakverk som
voro prov pa deras olika skicklighet och ofta haelsades med ihallande
bifall av maennen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster
sang, svaellde rund och degig pa sina korta ben, och den sturska och
strittande hanen, som Jorgrimmes doettrar tillbado med pannan mot
ljungen, stack upp sina tva roedfaergade fjaedrar ur en ring av andra
mindre bullar, som foerestaellde hoenor och kycklingar. Men under bordet
sattes ett fat med mat at de doeda. Allt hade genom aldrarna foeljt
Folkungarna och foeraendrats med dem och hoerde ihop med dem liksom deras
klaeder. Vandrare och andra fraemlingar, som i maengd samlades nere vid
doerren, hade mycket att se pa och fraga om.

Men Jutta var oglad, och hon kaende, att konungen icke tog sin blick fran
henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, daer han trivdes baest. De ystra
Algotssoenerna och andra unga karlar klaettrade daeremot upp pa taket och
lade sig kring roekoeppningen med langa spoen foer att taga mot julbocken.

Han laet heller icke vaenta pa sig utan kom snart inlunkande och stangade
kvinnorna i knaevecken, sa att de satte sig med en duns i halmen. Oever
oegonen hade han en blodflaeckad bindel till tecken, att han var blindad
liksom hela jorden under midvintermoerkret. Men han sag aenda raett bra
genom gapet pa den skrapuk, som var bunden oever huvudet. Han liknade
ocksa snarare ett vilddjur aen en bock. Ibland stack en roed hand fram
mellan de foerfaerliga huggtaenderna som en tunga och raeckte faerska gotter
at drottningen eller den, som han annars saerskilt ville gynna. Ju
drumligare han betedde sig, dess oftare floeg det tysta, snabba
folkungaleendet utefter bordsraderna, daer de aeldre redan hade baenkat
sig. Naer han slutligen reste sig pa bakbenen och rent ut beskyllde de
vackra bagerskorna foer de otillboerligaste saker, skrattade den
saktmodiga drottningen, sa att hon maste torka sig i oegonvran. Men sa
tog han ett stangande sprang fram mot konungen och oeppnade pa kaeftarna
och viskade:

--Herre, var pa din vakt! De taenka stjaela fran dig det kaeraste du aeger.

Valdemar boejde sig oever honom.

--Fort, fort, saeg ut! Vad menar du?

Lekarens hand kom aterigen ut ur gapet, men foersiktigt och hastigt.

--Haer har du min julgava. Goem den raskt! Pa den kan allt bero.

Valdemar kaende, att han fick nagot tungt och kallt mellan fingrarna,
och det slamrade, naer han stack det under manteln. Han ville fraga
nagot, men bocken rullade utat golvet, traeffad av vael tjugu spoen fran
roekoeppningen i taket. Daer uppe lago maennen och foersoekte att stoeta omkull
honom, och sa ofta det lyckades, upphaevde de ett skri. Det snoegade
starkt. Ibland maste de resa pa sig och skaka av snoen, som da foell i
stora tappar ned oever kvinnorna. Men de voro glada daerat, ty det
betydde, att de skulle bli fruktsamma och fa manga barn.

Till sist blevo maennen sa heta, att de hissade sig ned foer att baettre
komma at bocken. De boerjade att sticka och sla honom med sina spoen, sa
att det svor och vralade under paelsen.

Valdemar granskade daervid under sin mantel den besynnerliga gavan och
fann, att det var en jaernring med stallnycklarna.

Genast, utan att han behoevde hoera nagot mer, vaknade en aning hos honom.
Men varfoer kom man da icke oeppet och fragade honom, om Jutta fick resa?
Daerfoer att man pa foerhand gissade hans svar och ville foera bort henne i
smyg. Nej, det skulle icke fa ske. Aldrig hade han funnit henne mer
intagande, mer noedvaendig att ha i sin naerhet aen just nu, da han fick upp
oegonen foer att hon snart kunde vara borta. Med foerskraeckelse sag han,
att kvinnorna togo sina korgar och braeden foer att ater begiva sig ut och
ga till julbadet. Och dit kunde aenda ingen man fa foelja dem. Jutta var
den sista, som gick. Han straeckte ut handen efter henne. Men foer att
hastigt giva sin atboerd en annan mening, vaende han sig inat den larmande
salen, daer bocken halvt ihjaelslagen lag i halmen.

--Hall upp, jag tal inte att se blod! sade han.

--Fa vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur paelsen? undrade
maennen och saenkte sina spoen. Det aer ju bara en lekare.

--Trotsa inte mina oenskningar alltfoer mycket, svarade han och hjaelpte
sjaelv den hopkrupna stackaren pa foetterna.

--Den haer gangen fick jag foer mycket, stoenade Gistre under sin
foerklaednad. Men du aer god, du har hjaerta, herre. Nog aer jag en foertappad
usling, men foer dig kunde jag ga i doeden... Du har vael nyckelknippan?

--Jag har.

--Lat inte kvinnorna stanna foer laenge i badet.

--Vad kan jag goera daerat?

--Husbonden kan, vad han vill.

En sadan oro oeverfoell Valdemar, att han ej laengre kunde doelja den, och
han hoerde icke, hur hart han sjaelv talade. Han hoerde bara ur det orediga
sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en foersvunnen
nyckelknippa och om att haestarna maste ha rikligt med foder pa
julnatten.

Kvinnorna hade emellertid brattom att hinna oever den moerka gardsvallen
och staenga in sig i badstugan. Det var de aeldre, som skulle tva sig
foerst. De kastade av sig klaederna och klaettrade upp pa de heta lavarna,
under det att de yngre buro fram vattnet. En naestan ogenomtraenglig imma
fyllde rummet. Daer den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga
halsar--foervissnade somrar, som snabbt hoeljdes i barmhaertigt toecken.
Hoegt uppe under taket straeckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter
en kruka, som hade foer i natt till och med rymderna befolkats av
brinnande och foersmaektande osaliga. Det forsade och staenkte, pallar
gnisslade mot golvet, upphettade stenar begoetos med vatten och fraeste,
och vid pannmuren sjoed det och danade. Drottningen satt pa en baenk mitt
i rummet, och Jutta hoell pa att haekta upp hennes smycken.

--Mycket kaer borde du aennu vara foer din herre, efter du aer sa fager,
sade Jutta och lyfte halsbandet oever hennes huvud. Jag vet knappast, om
jag skall giva priset at dina axlar eller at dina haender, som i afton
aero sa mjuka och vita av mjoelet.

--Jag aer kanske inte den jag borde vara foer honom, svarade drottningen.
Men varfoer gar du sjaelv sa modloes och hagsjuk, naer alla aero glada?

--Syster, sade hon efter att en stund ha statt och flyttat
baernstenspaerlorna som kulor pa ett radband, jag laengtar hem igen till
mitt land.

Drottningen smalog vaenligt och stroek henne om den fuktiga kinden.

--Boerjar du ocksa att soerja dig blek foer Valdemars skull? Snart finns
haer visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser
efter honom med roedgratna oegon.

--Och daerom talar du sa lugnt?

--Sa stolt kan du saega. Jag foerstar er alla sa vael. Och inte kan jag
missunna Valdemar nagot... Jag aer toerstig, syster. Raeck mig ett horn
mungatt.

Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn at drottningen, men hon
drack bara helt litet.

--Ett daligt skoett badoel, sade hon. Det har statt haer inne och blivit
varmt. Smataernorna skulle ha lagt is i det. Hjaelp mig nu av med skorna,
och le mot mig som foerr. Du har redan blivit sa mycket foer Valdemar, att
hans glaedje skulle vara borta den dag han inte laengre hade dig i sin
naerhet. Var glad daerat.

--Jag vill inte stanna i folkunganaestet, jag vill inte.

Drottningen lyfte foten i hennes knae.

--Och jag saeger dig, Jutta, att bleve Valdemar lyckligare med dig,
skulle jag svaelja min skam och avsta min raett, om kyrkan det tillaete. Sa
uppriktigt oenskar jag honom all timlig lycka. Nu aer det omoejligt. Kyrkan
tillater ingen att taga sin hustrussyster. Det medfoer fredloeshet intill
doeden och straff i evigheten... Men vaenta, Jutta! Vad aer det foer
bultande pa doerren? Bommen aer vael foersatt?

Rop och buller hoerdes, och det laet som ett handgemaeng. Det bultade
haeftigt och ihallande med nagot, som klingade som jaern.

--Lat upp, lat upp. Jag befaller det! ropade en roest.

Det var Valdemars, men pa samma gang hoerdes hertigens staemma djup och
darrande.

--Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att ocksa
traenga sig vaepnad in i kyrkorna. Foer honom finns inte sed och helgd. Det
aer inte laengre min broder, som star framfoer mig. Det aer en vettvilling.

--Inte sa straengt, hertig, medlade herr Svantepolks mjuka floejtroest. En
foeraelskad blir alltid en vettvilling infoer den kloka och kalla. Och du,
Valdemar, tro mig! Naer jungfrun vael aer i kloster, skall lyckans
sangfagel bygga bo i era hjaertan. Nunnedoket, det aer kaerlekens baesta
brudelin.

--Ni aemna foera bort jungfrun, medan hon latsas att taga julbadet, ropade
Valdemar med larmande vrede. Ni tro mig blindare aen jag aer. Jag vet
allt. Kanske haller hon daer inne pa att klaeda sig till faerden. Eller har
hon redan smugit sig ut? Sa sant jag lever, hon skall stanna! Lat upp,
kvinnor, lat upp!

Nyckelknippan dundrade pa doerren, och de solstungna traestyckena begynte
att falla soender. Foerst var det bara ett, som gav efter, sedan aennu ett.
Men slutligen blev halet sa stort, att han kunde sticka in huvudet i den
vitimmiga badstugan och raecka sig ned till bommen. De andra
maennen--nagra av dem hade foergloemt sig aenda till att draga sina
svaerd--vaende sig bort foer att icke flaecka sin heder med att ha stirrat
in i kvinnornas bad. Uppe pa lavarna goemde sig de foervissnade somrarna i
sina skyar, och suset fran pannmuren oeverroestades av gummornas rop och
foerbannelser.

Valdemar sag ingenting annat aen Jutta. Han gick rakt fram till henne
och grep henne sa besinningsloest om handloven, att hon snyftade till.
Utan foerklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen
och aenda upp i hoegsaetet. Hon satt hopsjunken och med haenderna knaeppta.
Fast drottningen snart kom och satte sig pa andra sidan om Valdemar,
kaende hon sig lika ensam.

--Arma Jutta, vart har du kommit, aer det till onda andar? taenkte hon och
skoet ifran sig det foersta fatet, ty det var ragat med nagot, som sag ut
som avhuggna haender med bortbrutna naglar. Det var bjoernramar. Men hon
hade aldrig foerr sett en sadan raett, och hennes skygga blick foeljde
fatet, daer det gungade fram utefter folkungabaenken. De roedhariga togo
ymnigt foer sig av vart fat, men de svarthariga gloemde oftast att aeta foer
att viska och skryta eller goera upp listiga koep och byten. Alla tyckte
om paelsverk och scharlakansmantlar, och de sutto daer som lapphoevdingar
och lappkvinnor i en jaettelik kata. Den likheten hade de aennu med Ingrid
Ulva. Deras oegon runno i den stickande roeken, pannguldet glimmade, och
oegonvitorna och det snabba leendet blaenkte aennu vitare i de sotiga
ansiktena. Smaningom foell sotet som en moerk snoe ocksa oever dyrbarheterna
pa bordet.

Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset
fyllde salen och alla hjaertan. De onda blevo goda, de svaga starka, och
ingen taenkte laengre pa att viska med grannen. Gistre Haerjanson, som hade
befriat sig fran sin bockhamn, steg fram till haerdkanten, storvaext,
blek, aldrig aelskad, alltid fruktad. Ahoerarna lyddes icke pa honom foer
att skratta, som omkring andra lekare, utan foer att rysa. Dockorna, som
han bar i snoeret oever broestet, traedde han upp pa fingrarna, och
sjungande laet han dem sa tala till varann. Djaevulsdockan och den blodiga
moerdardockan raeckte varann genast handen, men daer funnos inga
aengelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom foer att
haemta de doeda till sin dystra boning. Leken foerestaellde en strid mellan
djaevulsdockan och en ung gosse, som ovetande rakat bada sig i en helig
kaella och daerfoer blev doemd att draepas.

Slutligen tystnade bade Gistre och harporna, och han vaende sig mot
hoegsaetet.

--Har jag lekt till ditt behag, herre, sade han, sa lat mig nu fa min
sangarloen ur Snorre Sturlassons baegare.

Valdemar haengde nyckelknippan pa baenkstolpen och foell i tankar.

--Foerunderligt, foerunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om,
allt som roer oss till medlidande, allt som maenniskorna strida om, det aer
maenniskofunder. Om de med ens stroekes bort, da hade du ingenting att
sjunga om. Da hade vi ingenting att grata oever. Da bodde vi i paradiset,
lekare.

--Kanske, herre.

Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt pa baenkknappen. Det
var som hade femtio ar ploetsligt ilat foerbi oever takoeppningen och kastat
sin aska pa hans ansikte i foertidiga veck och faror. Han satt boejd som
en gammal man.

--Da bodde vi i paradiset, upprepade han troett, men pa samma gang
ljungade det till ur oegonen, sa att han liknade sin fader jarlen. I
afton far du inte sangarpriset. Maenniskorna kalla en kaella helig, och
daerfoer maste en gosse doe... Med maenniskofunder sarga vi varann. Men naer
sago ni en Folkunge efterskaenka nagot, som han atradde? Res dig upp,
hertig, nu aer det till dig jag talar! Fortare, litet oedmjukare! Boej pa
huvudet, karl! Du star infoer din aeldre broder, din herre. Aennu mer! Na,
svara mig nu, du som aer mangkunnig: hur stort vaerde saetter du pa
maenniskofunder?

Hertigen hade rest sig och flyttade pa ljuset foer att baettre kunna se
brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.

--Hur vill du, att maenniskorna skola kunna bygga sin vaerld annat aen av
maenniskofunder? Till och med de evigaste sanningar maste fran deras mun
lata som maenniskofunder.

Valdemars blick irrade oever honom utan ro.

--Sa far jag ocksa taga hjaelpen fran maenniskofunder. Aen ligger jaernet
fran Stalberget onyttjat kvar pa kyrkvallen. Broder, aen kan jag lata
smida tva fjaettrar.

--Ocksa jag kan det... aelskade broder.

--Harporna! Foer all barmhaertighets skull, harporna! ropade de
svarthariga Folkungarna, och guldsoeljorna ringde mot bordskanten.

Da brusade ater harpspelet, och oever facklorna och den flammande haerden
tindrade stjaernorna. Smataernorna stodo vid doerren hand i hand i en lang
rad, nyfikna att oevertyga sig om, hur det sag ut daer ute i julnatten.
Nagra menade sig tydligt se, att de doeda redan hade lyft pa gravstenarna
och taent maessljusen innanfoer kyrkfoenstren. De taenkte pa alla, som de
sjaelva foerr i livet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trivts
med, ungersvenner, som de hade fatt faestegavor av, och manga gamla, som
de aldrig hade gjort annat aen foertret. Stundvis tyckte de, att de doeda
stodo mitt ibland dem, aennu mer levande aen de levande, bara oaendligt
mycket foernaemare och vackrare och med ett vitt sken omkring sig. Men
naesta stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gangen, maerkta
av foergaengelsen, och de kommo ihag, att snart skulle andra smataernor sta
och taenka pa dem sjaelva pa samma saett. Och sa skulle det ga ar efter ar,
aenda till dess ingen laengre visste, att de hade funnits till. De slaeppte
varandras haender och smoego sig in igen utmed vaeggbonaderna.

De sista naetternas av julbestyr fyllda vaka gjorde dock smaningom sin
verkan. Det var vid pass tva hundra maenniskor i salen, men till sist
sutto alla askgra och tysta. Ingen visste riktigt om han halvsov eller
var vaken. Fast det aennu var langt till ottesangen, vagade ingen bli
ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trevnad i det oede haerbaerget utan
stannade hellre vid det oroerda hornet.

Valdemar forskade grubblande i stjaernorna oever elden, och hans oegon
upplystes av en klar fjaerrsynthet, sa att han sag aenda ned till Rom, daer
den helige fadren lag foersaenkt i boen. Var han stannade, traeffade han
maenniskor, som plagade och plagades och som svarade honom att de icke
foertjaenade baettre. Pa galgbackarna flydde haexkarlar och besvaerjare med
haenderna oever hatten, foer att den icke skulle blasa ifran dem. I
borgstugorna stodo roevade kvinnor och kokade gift at sina herrar. Men
framfoer vart kors vid vaegen knaeboejde riddare och munkar och tiggare och
spetaelska och snyftade: Du, som led foer oss, arma plagade maenniskor, giv
oss friden, friden!--Och da klaettrade som pa han benrangel ur groparna
pa kyrkogarden och satte sig att rida pa klockorna. Foer vart timslag
under deras knogar blev det roerelse och foerskraeckelse bland brynjorna
och trasorna. Och de sovande sprutto upp fran saenghalmen och stammade:
Inte sa fort med timmarna, inte sa bratt mot det oundvikliga! Aer da
detta friden, som vi bedja om?--Liklukten och roekelsen voro naera att
kvaeva honom, och han snubblade in i benhus, daer djaevlarna hoello pa att
slita upp de foertappades broest och rycka ut de inaelvor, som tillhoerde
dem. De hade gra trynen och liknade oedlor, daer de tuggade pa hjaertan och
njurar, som redan i livet varit foerruttnade och nu fyllde dem med ett
sadant vaelbehag, att deras ryggar gingo i vagor. Och han sag sin egen
kropp ligga avklaedd och bla under deras klor.

Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om baenkstolpen, som ville en
osynlig makt draga ned honom ur hoegsaetet. Ord, som annars saellan
brukade trivas pa hans tunga, vaexte fram naturligt och sakta, och han
knaeppte haenderna och viskade:

--Kristus min fraelsare, varfoer slar du mig med en sadan fasa?




10.


Annandag jul, staffansdagen, skulle haestarna svettridas, innan man slog
ader och laet deras blod spruta som i haestgudens tid. Valdemar stod med
nyckelknippan i stalldoerren bredvid baenken med knivarna och raeknade
misstaenksamt de atervaendande springarna. Vitrimmade som traeden kommo de
i backen, och de langa skuggorna av deras ben ringlade utefter vaegen.
Det var det friskaste och rosigaste morgonvaeder, och djur och maenniskor
andades laett och blevo glada.

Pa en sadan morgon maste det bli en vild ritt. Valdemar hade raeknat tva
och sextio haestar, da de slaepptes ut, men han maerkte, att det icke nu pa
langt naer var sa manga i den atervaendande flocken. Han kastade ifran sig
den hindrande manteln pa golvet framfoer spiltorna och skyndade upp mot
svalgangen, daer Folkungarna stodo i sina paelsar. Han sag, att Jutta icke
laengre var kvar bland dem och att ocksa hertigen och herr Svantepolk och
flera av de danska smataernorna voro foersvunna. Da han fragade daerom,
begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med
vaexande oro ilade han genom tomma sovstugor och haerbaergen och ropade
utan att fa svar.

Slutligen sprang han ut pa faeltet, daer nagra stallsvenner aennu tumlade
sina haestar, men det droejde innan han kunde hinna upp den naermaste. Det
var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en loegn, och
han bekaende, att en frusadel under natten hade blivit bortburen och goemd
i ett dike. Valdemar laet honom sitta av och svingade sig upp i hans
staelle med foten i stiglaedret. Han foerstod, att hertigen med list hade
begagnat den stund, da alla haestarna voro ute. Men han sag sig villradig
omkring, ty bland sa manga hovspar i snoen var det fafaengt att leta de
raetta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars foersta goemsle, och daerfoer
laet han den svettiga och yra haesten straecka ut at det hallet.

Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte haesten att vaedra sina
stallkamrater och foerde honom till ett mycket upptrampat staelle. Det var
foer honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. Naer
han red in pa glaentan fick han se, att daer hade flyktingarna stannat foer
ett oegonblick. Det var elva ryttare, och alla sutto till haest, men
frusadeln var tom.

Valdemar drog sitt korta svaerd och hoegg blint in pa herr Svantepolk. Det
gnistrade och skraellde. Herr Svantepolk saenkte slutligen sitt vapen,
medan hans haest stroek baklaenges och satte sig pa hasorna.

--Vid helgonens namn, aer det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i
ditt jaern aen sist vid dysten. Visste jag inte, att ocksa detta under
skulle ske med dig!

Valdemar steg av och ryckte upp doerren till ladan. Gistre Haerjanson
stod hopkrupen i ena vran som en svart skugga, men Yrsa-lill hoell pa att
leta fram under hoeet alla de kungliga gavorna, alla halsband och
guldsoemmade kjolar. Hon visade dem foer Jutta, som satt pa kubben.

--Av vem har du fatt all den haerligheten, vallkulla? fragade Jutta
foeraktfullt och latsades foerst icke maerka Valdemar.

Yrsa-lill foerundrades.

--Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och
pekade langsamt och soekande pa Valdemar.

--Jag ville sjaelv se det foer att kunna tro, viskade Jutta bittert och
vaende sig fran henne. Ingen kan nu foerma mig att vaenda om. Jag tackar
dig, Magnus, foer att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Lat oss nu
fortsaetta var faerd.

Naer Valdemar sag henne i sin naerhet, som hon satt daer roednupen av
koelden, broet glaedjen fram genom vreden. Fast han varken hade brynja
eller huva, glittrade det om honom som fran de blankaste stalringar. Hon
undvek hans blick, plockade snoekulorna fran de ludna skinnskorna och gav
sig fullt upp att skoeta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon
den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sadant
slammer. Han raeckte henne bada haenderna, men hon sag foerbi honom bort i
tomma luften och svarade fraemmande:

--Hertigen foersvarar mig. Jag har staellt mig under den mans beskydd, som
jag kan akta och aera.

Det skaenkte icke en sadan ro at hjaertat att fa de orden utsagda, som
hon hade vaentat. Under hela ritten hade det ratt ett solsken, som kunde
goera den bittraste glad, och det foerefoell henne naestan, att den friska
vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid
hade hertigen ridit sa naera fram till doerren, att hans haest stack in
huvudet och nappade efter hoe.

--Lat mig foelja henne, Valdemar, sade han. Eller aer det kvinnor, som
skola rycka omkull folkungatraedet, det skyhoega, det lummiga?

--Da raemnar det foer ett vaestanvaeder, broder. Da faller det tillbaka i
samma famn, daer allt skoet upp. Och jord och stjaernor skola sjunga: nu
tappa roetterna sitt faeste i bondejorden, nu blommar folkungatraedet i en
enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, sa staem upp om
kaerleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar
oevermakten, som maenniskorna bespotta sina egna gudar. De aero lagan, och
vi med allt vart byggande och lagskipande aero bara vaxet!

--Laer dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett
stelt leende och en bugning foer den aedla fraenkan. De kaenna bara en lag:
kaerleksbalken. Vi maen ha tusen.

Valdemars har var i oordning och hans aerm uppriven till halva sin laengd.
Han talade med svindlande bradska, naera att falla i bade skratt och
grat--ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla
skulle hoera pa. Hela tiden vaende han sig runt at alla sidor som en
sakfoerare pa tinget.

--Skada ville jag vara lagmaen och kloktaenkta, om vara barn en dag kunde
foedas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala aennu
aedlare, aennu visare, aennu sannare, men torka ihop utan att laengre orka
hoera sig sjaelva, aen mindre varandra. De skulle saega: tag fram braederna
och spika vara kistor, sa att vi aentligen fa komma till ro, ty sa mycken
torr aedelhet, visdom och sanning kan aenda ingen maenniska uthaerda. Eller
lat det ocksa bli igen, som det var foerut, lat dem komma emot oss igen,
de foersagda och foerlaegna kvinnorna med sin laengtan efter kaerlek... Sa
skulle det ga, broder, om vi en morgon naer vi vaknade funno, att
kvinnorna hade doett ut. Vi skulle bli vaenner igen, du och jag, vaenner
och sata broeder... och till sist hata ljudet av varandras steg...
Lycklig den man, som far doe pa en kvinnas arm i staellet foer pa en ensam
kudde! Har du kaent den unkna lukten i ett hus, daer det inte finns nagon
kvinna? Du har det. Ett helt ar har du suttit hemma pa ditt
Nykoepingshus, och unkenheten har fastnat i dina klaeder. Daerfoer aer du en
styggelse foer kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade doed haer pa
staellet, skulle var unga fraenka skifta hy och slita sitt har, men vore
det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och
hall upp med foerstaellningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig
vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi aero i
paradiset, och pa maenniskofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet.
Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgarden, och jag
skulle inte vaga trotsa en doed rad i en lag! Vad maenniskor skrivit kan
strykas ut med ett maenniskofinger.

Den andloesa bradskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar,
som lekte honom pa tungan. Han foell i tankar och spratt upp, naer
Valdemar tystnade.

--Du har talat om kaerleken mellan man och kvinna, men det stora i
vaerlden har aldrig uppstatt ur den kaerleken, utan ur strid mot den.
Daerfoer kallas ocksa maenniskan foerst vis, naer hon blir gammal och ser ned
oever sina forna boejelser som den vita paven oever sina svarta praester.
Lat oss invaenta den stunden och da spraka bort en sval vinterdag med
varann. Alderdomen aer livets skoenhet och krona. Lat oss laengta efter att
bli gamla.

--Du har alltid gent till fagra talesaett, Magnus.

--Vad loenar det att soeka foerklara sig infoer tva sa unga maenniskor. Du
skulle inte hoera pa mig, inte foersta mig, om jag aennu en gang bade dig
att laemna oss. Da skulle allt bli vael igen, bli ett lappri, som ni
sjaelva om ett ar bada skulle le at. Men kanske foerstar du ett annat
sprak baettre. Du aer ensam, och vi aero elva man hoegt. Haer i skogen aer
ingen den andras herre, utan vi aero raett och slaett maen, som foersvara en
kvinna.

Valdemar hoejde pa axlarna.

--Vallhjonen skola visa oss avlaegsna stigar, som ingen annan hittar.
Bjud hertigen farvael, jungfru Lindeloev!

Hon kastade armarna bakat och svarade klingande:

--Om du kan visa, att det finns en enda flaeck pa Magnus' riddarskoeld...
Ja, da, Valdemar! Till dess foerlitar jag mig pa honom.

Det prasslade i vran, och Gistre Haerjanson lyfte sitt finger.

--Nu kommer min stund.

--Den nidingen, vad vill han haer? mumlade Magnus.

--Vittna.

--Naer man trampar pa en groda, oenskar hon, att hon vore en huggorm.

--Jag taenker att jag aenda kan stinga, svarade lekaren och straeckte fram
huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot
mig, Valdemar, och mitt samvete maste laettas. Undra pa att din haest nyss
hade sadan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men sa haer
ars aero alla haestar langhariga och inte att kaenna igen.

Och sa beraettade han om hertigens svek pa raennarbanan.--Se nu sa han
tiger, hanade han, aenskoent han inte kan rodna. Han har ju dvaergablod
under huden.

Haepnare ahoerare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig,
och det blev oro ute pa glaentan. Herr Svantepolk, som i sitt menloest
rena barnahjaerta aldrig naert ett foersat, skakade sorgset sitt vita har,
och maennen ropade till Magnus:

--Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!

--Ja, jag skall rida till mitt Nykoepingshus och bota mina kittlar,
svarade han med torr roest, men ringhandsken darrade och glindrade. Naer
de bli faerdiga och blanka, skall jag halla gaestabud. Jag brukade list i
vapenleken, det aer sant, Valdemar. Men nu naer jag menar aerligt och vill
raedda dig fran den stoersta olycka, da far jag mitt straff. Da tror du
mig inte laengre. Om du bara trodde pa mig... Jag skulle bli din
trognaste man, jag skulle goera allt foer dig, ty ingen pa hela jorden har
jag aelskat sa mycket. Och jag aelskar dig aen. Aldrig mer skall jag nu
fran dig fa hoera ett gott brodersord.

Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke sjaelva, att han
redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra raeckte han at Magnus och
stralade upp.

--Mellan oss aer allt gott!

Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned oegonen och red bort
under de snoeiga grenarna.

De bada pa baenken slaeppte genast varann och makade sig foerlaeget at
sidorna. Hade hon da ingen laengre att fa skydd hos, ingen som hon kunde
akta och foelja med tillfoersikt? Naer Valdemar sag hennes hjaelploeshet,
blygdes han oever sina ord till henne nyss. Det skedde en foeraendring med
honom, och han foerstod icke sig sjaelv. Det blev lugnt och stilla i hans
sinne, och det fanns ingenting laengre, som gjorde honom sorg.
Visserligen hoerde han aennu i sin sjael ovaedret, som drog bort, men det
var redan oevervunnet och langt pa avstand, och milda och mjuka straengar,
som han icke foerr vetat nagot om, begynte darra genom hans tankar. Han
sade sig:--Varfoer hyser jag inte laengre samma angestfulla laengtan att
halla henne kvar? Varfoer far jag en sadan ploetslig lust att bli hennes
baesta hjaelpare och inte begaera annat aen att fa rida framfoer henne som en
riddare med draget svaerd? All lycka, som hon oenskar, skall bli hennes,
och intet foertal far sudla henne. Nu foerst skulle min broder pa allvar
frukta foer mitt hjaerta. Sannerligen detta maste vara kaerlek.

Han satt och sag i den nedtrampade snoen, men haestarna vaeckte honom med
sitt skrapande.

--Lindeloev, Lindeloev, viskade han. Du far inte smyga dig bort som en
rymmerska. Foer vem skulle du fly? Dag foer dag skall jag foelja dig till
landamaeret i hertigens staelle. Om naetterna skola herr Svantepolk och jag
sova pa granriset och halla vakt.

--Jag far da fortsaetta min faerd? fragade hon hastigt. Du, som befaller
haer i landet, aer det du, som lovar mig det?

--Ingenting, som du oenskar, kan jag neka dig. Foersoek att taenka dig, att
jag aer en vaen och fraende, som foer dig till klostret.

Hennes oegon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste
sig fran baenken med en stillsam glaedje, som hade foten redan statt pa
klosterkyrkans gravhaellar.

--O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar!
Hur skall jag inte daer fa smaka friden... friden, som vi sa innerligt
ropa efter, vi stackars betryckta maenniskor. Hur lugnt skall inte doket
kyla oever pannan. Taenk, taenk, att vaeckas om naetterna av klockringning,
att aldrig mer se vaerldens ondska i sin naerhet och att sista gangen
under ottesangen fa somna bort pa halmen med det taenda vaxljuset mellan
haenderna, raettfaerdighetens ljus.

--Kaenn dig redan i de goda systrarnas armar, atminstone i en broders.
Foer mig aer du redan en fridlyst nunna. Det var foer att foersoeka gloemma
dig jag satt haer med Yrsa-lill. Det var illa av mig, men nu har jag mod
att saega dig det.

Han foeljde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i
frusadeln.

Yrsa-lill var i faerd med att rulla det skylande hoeet tillbaka oever sina
dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skaerpt hoersel. I hennes
stilla droemliv var det bara en ny och vacker syn, att sa hoega gaester en
stund droejde hos henne och att det var foer att gloemma en sa aenglaren
varelse, som han hade gatt i vaenskap med henne. Hon var lycklig oever att
fa sta sa naera den vaelfostrade jungfrun, att hon ibland kom at att
stryka oever hennes aermfallar. Naer hon sag, att Valdemars haest hade gatt
undan bland traeden foer att nafsa fran grenarna, tog hon en hoetapp och
lockade honom tillbaka. Men stiglaedret hade brustit och Valdemar vinkade
pa henne.

--Du maste hjaelpa mig, Yrsa-lill. Du foerstar, att jag har brattom. Jag
skall ju foelja min aelskade.

Da boejde hon sig framat, sa att han fick trampa pa hennes rygg, naer han
skulle stiga upp pa haesten.

--Bliv god mot henne, lekare, sade han, medan han red bort pa den
slingrande stigen.

Efter oeverstandna faror och strider boerjade smaningom sinnena att sla om
i sorgloeshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda,
som sjoeng om sin glaedje i det vackra vintervaedret. Skratt och oskyldig
lek skallade genom skogen. Nu var allt igen som den kvaellen i den
manljusa svalgangen, och herr Svantepolk nickade segernoejd at sina
skyddslingar.




11.


De oevernattade i en sjaelastuga vid ingangen till Holaveden. At Jutta
baeddades pa laven, och maennen lago i granriset pa golvet. Men det blev
icke mycken vila, ty hennes danska smataernor och manga av Valdemars
svenner efterskickades fran Bjaelbo och anlaende flockvis under hela
natten. Doerren gick oupphoerligt upp, och de unga maenniskorna kommo in
snoeiga, muntra och hungriga. Da det daerfoer blev mer talande och
skrattande aen soemn, broet man upp tidigt. Men det gick icke fort att fa
de fyrtio haestarna sadlade, och nagra av dem skulle lastas med sovtjaell,
bolstrar, stekpannor, saeckar och tunnor med matfoerrad. Daerfoer gingo
Valdemar och Jutta ett stycke i foervaeg uppat skogen.--Foelj baecken!--sade
tavernaren och raeckte honom sin stav.

Det var aennu moerkt. Stjaernorna blaenkte, och det klara och svala vaedret
gjorde de bada vandrarna glada. De mindes den foeregaende dagens faerd som
nagot oskyldigt och vackert och oenskade, att det skulle bli en rad av
sadana dagar aenda till landamaeret. De jollrade och smasjoengo som den
baeck de foeljde, men deras osaliga kaerlek vaexte bara dubbelt bakom de
bekymmersloesa orden. Ingen kunde motsaega den andra. Vad den ena ville,
det ville strax ocksa den andra. De laeste alltid varandras tankar, fast
de foerstaellde sig med sin lek och latsades bade blinda och doeva.

De maerkte, att snoen blev djupare och tyngre och att vaegen stupade.
Slutligen var det icke laengre nagon vaeg, knappt en stig, ty de maste
vaedja foer granar och stenblock, och baecken stoertade sig utfoer allt
brantare haellar.

I gryningen kommo de ned till en liten gard, vars lantliga skoenhet ett
oegonblick foerstummade dem. De hade foerut gatt och gatt utan att taenka
pa, att tiden led och att deras foelje kunde oroas.

Ekar, oxlar och himmelshoega askar vaexte i en sadan yppighet, fast allt
nu var klaett med rimfrost i staellet foer med loev, att daer knappt fanns
rum foer ett plogland. Stenroes och skidgardar goemdes under snoeiga
hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i
en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade hoega moessor av snoe. Ett par
ugglor, som under natten vaermt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt
i dagsljuset. Roeken steg rakt upp genom den vita lummigheten. Det fanns
ingen vind, inga segel pa den aendloesa Vaettern, som svindlande djupt
nedanfoer klippbranterna aen blanade fram, aen foersvann som genomskinlig
och tom luft. Langt borta lago nagra runda moln, vaeldigare aen fjaell och
oeverst soliga som hoegslaetter.

Den lilla garden beboddes av en frigiven trael, som varken hade nagon
kvinna eller nagra tjaenare. Han stod i doerren till noethuset med staevan
och en tranlampa, som han av foervaning gloemde att blasa ut. Mest haepnade
han oever att den unga kvinnan bar en draekt, som paminde om en nunnas.

Han beraettade dem, att de hade rakat vilse genom att foelja baecken nedat
i staellet foer uppat, men han bad dem vaenligt att stiga in och spisa med
honom.

Treenighetsljuset, som aennu stod kvar mitt pa bordet sedan julen, blev
taent och elden brann pa haerden. Valdemar kaende sig sa vael till mods, att
han boerjade leka och gyckla ocksa med traelen. Han beskrev vitt och
brett, hur han hade foert bort Jutta fran ett kloster och aennu hade
foerfoeljarna i sina haelar. Hon vaende sig at sidan foer att bonden icke
skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att foervilla honom
aennu mer. Det gick dem som i en springlek, daer man blir ivrigare, ju
yrare allt virvlar omkring, aenda till dess man icke laengre vet, var man
star, och da jublar allra mest. En maltid hade aldrig smakat dem baettre
aen den tarvliga, som de nu foertaerde med traesked.

Innan de hade slutat, hoerdes rop fran hoejden ovanfoer stugan, och de
kaende igen herr Svantepolks foerskraeckta roest.

--Trael, du skall ga ut och svara dem, att stugan aer tom, sade Valdemar.
Han kaende att han ploetsligt menade, vad han sade.--Du skall visa vara
foerfoeljare uppat utefter baecken och locka dem att skynda sig inat skogen
pa den raetta farvaegen.

Han sag, att hon ville saega nagot, och tog henne foervirrad om handen.

--Vill du, sa ga ut med traelen och visa dig. Ingenting hindrar dig...
liksom ju allt mellan oss boerjade ur ingenting. Vad vi aen lova, vad vi
aen foersoeka, alltid aer det aenda nagot, som foer oss samman. Men vill du,
sa slaepper jag din hand.

Traelen sag foergrymmad pa henne.

--Vem aer du, som inte aer trofastare mot den, som vagat liv och lemmar
foer din skull? brummade han. Det foerefoell henne, att hans enfaldiga
fraga, som hon aennu nyss skulle ha lett at, hjaelpte henne fran att
behoeva svara. Hon satt alldeles stilla.

Maltiden var just slut. Traelen steg upp, och det var sed bland de
fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och
skrynkliga traelen gick laett, men naer de skulle kyssa varann, var det
icke laengre som i svalgangen pa jarlagarden, utan bada rodnade.

Han hoell henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne pa oegon och
kinder utan att akta pa traelen. Han mindes vart ord fran den foeregaende
morgonen vid skogsladan, men det var en annans roest. Och hon gloemde, att
det var vaenner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes
innersta sjael talade aennu lika klart om sin laengtan till friden hos de
goda systrarna, och aenda foerefoell det henne, att allt, som Valdemar nyss
hade inbillat traelen, var den naturliga och enkla sanningen.

Lagorna pa haerden ryckte sig fran de sotiga braenderna och svingade sig
vinande upp i den hoega luften oever takoeppningen. Fast hjaertat fortsatte
att sla som en tung sten, fick hela hennes vaesen eldens laetta vingar och
genombaevades av svallande glaedje. Nunneklaederna vecklade in sig i
Valdemars mantel, och han hoell fram hennes fingrar oever elden och vaermde
dem, naer blodet drog sig fran dem.

Traelen klarnade upp, naer han sag, hur de flyttade ihop sig pa baenken och
knappt laengre maerkte honom.

--Sa vill jag, att det skall vara! sade han, men stod aennu och menade.
Vad loen far jag, om jag nu hjaelper er mot de hjaertloesa foerfoeljarna? Jag
aer en utblottad stackare.

Hon for samman med en blick av atervaeckt besinning.

Valdemar tog kniven, som lag pa bordet, och boerjade spraetta av ett av
spaennena pa hennes skor.

--Det aer foer sent nu, mumlade han. Vi skulle aldrig fa en angerfri
stund, om vi fortsatte att fly varann i staellet foer att fly de andra.

Da boejde hon sig ocksa ned och slet sjaelv ut de sista tradarna. Hon
kastade foerst det ena spaennet och sedan det andra i traelens foerklaede.

--Ja, du maste hjaelpa oss, gamle man, stammade hon, utan nagon redig
tanke med sina meningsloesa ord.

Traelen gick ut.

De hoerde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr
Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det
blev tyst.

Fran noethuset ljoed ibland ett gaellt slag i en skaella, och snoen rasade
med buller fran ett tak. Annars lag hela garden som utdoed och Valdemar
drog henne till sig i en yra av outsaeglig lycka.

Foerst fram pa dagen naermade sig ater roester. Fran hoejderna urskildes det
klingande och hasande, som brukar hoeras, naer haestar ledas utfoer hala
staellen.

Valdemar tog upp manteln, som lag kastad pa golvet och hade blivit
sotig. Han sag sig omkring som efter ett vapen, skoet upp den laga
doerrluckan och boejde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan haestarna pa
tunet, men hade blicken faest pa sin egen skospets. Var skrynkla darrade
och ryckte i hans ansikte.

--Haer aer ingen bostad foer konungar, sade han. Haestarna vaenta. Du har
gatt vilse. Den enfaldige traelen tordes inte beraetta det. Lyckligtvis
hittade vi slutligen dina egna spar.

Valdemar var aennu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans
laetta sinne, kunde ha lockat honom att pa trots kasta sig utfoer ett
braddjup eller stoeta ett spjut genom sin egen hand. Foer honom, som
aldrig kunde saega nej till vad livet bjoed, laet den gamle riddarens
staemma sproed och oemklig. Han sprang ut oever troeskeln och tog ett hart
tag om haesttygeln, icke av harm utan i kaenslan av sin makt.

--Du har raett, din tok, svarade han. Men jag har flera gardar och
befaesta hus utmed vaegen, och i det foersta baesta stanna vi pa allvar.
Jag vill se den, som kan hindra mig.

Jutta satt kvar pa baenken. Han maste ropa flera ganger, innan hon kom
ut. Hon gick mycket hastigt, foerd framat av hans uppmaning och av sina
egna steg mer aen av sin vilja. Den foersagda tystnaden bland de
kringstaende tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek,
med heta flaeckar pa kinderna och glaensande oegon.

--Vi skickade traelen foer att kalla pa er, sade hon med ett kallt och
latsat leende.

Naer de hade aterfunnit vaegen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne
som dagen foerut och visade sin kaerlek oeppet foer alla. Pa det saettet gick
faerden framat under tystnad fran foeljet och glada rop fran de bada unga
i spetsen. Naer boenderna sago dem, trodde de, att hon var drottningen.
Herr Svantepolk red efterst, och det var omoejligt att fa ett ord fran
honom. Vid maltiderna hoell han sig undan och laet baera maten till sig
eller noejde sig med en baegare mjoelk och ett kallt stycke fagel.

Pa var kungsgard gjordes ett uppehall foer flera dagar, och Valdemar var
alltid i Juttas naerhet. Hon brukade sta i solskenet vid den oeppnade
skinnluckan i vindoegat och mata sparvarna liksom foer att dela med sig av
sin lycka. Valdemar skaenkte sloesaktigt at alla sidor sina egna prydnader
foer att fa hoera ett belatet ord. Det plagade honom att vara ensam om sin
glaedje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om
aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller ocksa
samlade han svennerna och de danska taernorna. Det kunde lekas och dansas
aenda till midnatt, men det blev aldrig nagon riktig munterhet. Fotstegen
hoerdes, men i oevrigt var det tyst.

Vid var ny gard gingo alla i undran, om faerden skulle avbrytas, men
alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade nagon osynlig makt
oroligt drivit dem framat. Och avstandet till landamaeret blev allt
kortare.

Naer eldar gjordes upp vid vaegen och stekpannorna kommo fram, skoette var
och en sitt goeromal tigande och med aengslig bradska. Ocksa Jutta blev
smaningom mer faordig och satt ofta tyst och sag at sidan, som om hon
hade lyssnat efter nagot.

Det hade kommit en rad av ljusa dagar, men ofta blevo de aenda langa. Han
uppfann oupphoerligt nya tidsfoerdriv foer att foerstroe bade henne och sig
sjaelv, ty deras kaerlek hade blivit ett rus, som anade sin egen
kortvarighet och daerfoer maste fanga vart oegonblick. Men naer han red
bredvid henne pa skogsstigen, var deras glaettighet icke som foerr utan
mer latsad och foerlaegen. De kunde icke laengre leka och skaemta med varann
om de obetydligaste ting, utan de hade langa stunder intet att tala om.
Naer de foersoekte droemma om sin lycka, blev det aldrig om det naervarande,
utan om de droemmar, som de foerr hade droemt om varann, eller om den
foersta resdagen i det soliga vintervaedret, da allt aennu var oskaerat och
vackert. Sa fort de boerjade tala om den dagen eller om manskenskvaellen i
svalgangen, hade de ater nagot att saega och ofta nagot alldeles nytt,
ty var liten smasak blev framletad ur minnet och foerklarad och var gang
fran nagon alldeles ny sida.

De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamaeret, och en afton
stannade de utanfoer ett befaest, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste
pa dem, men Valdemar tog facklan och hoell den under hans oegon.

--Om jag slaecker ut din syn, kan du aenda betjaena mig? fragade han den
darrande gubben, som kaende igen honom. Inbilla dig, att du redan aer
blind, och se inte alltfoer nyfiket pa nunneklaederna bredvid mig utan
blunda!

Fogden sloet genast oegonen och kaende sig foer med handen pa muren, medan
han visade vaegen foer de ovaentade gaesterna. Han foerde dem genom
spetsbagiga portar till de sma rummen. Daer satte han facklan i
jaernhallaren pa vaeggen och gick sedan ned i kaellaren efter vin. Naer han
kom upp med tre tennkannor i vardera handen och satte dem pa bordet,
blundade han igen. Smataernorna skrattade at honom.

--Jag ville bara visa dig min makt, sade Valdemar och satte sig hos
Jutta i spishoernet. Ma hertigen sa laenge styra riket baest det lyster.
Haer har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.

Hon skakade pa huvudet.

--Du har inte mitt trots, jungfru Lindeloev, fortsatte han. Lindeloevet aer
foer lent och mjukt att halla sig rakt i isblasten. Men varfoer sitter du
och lyss? Aer det fogden, som du fruktar?

--Nej, inte honom.

--Aer det nattstrykarna ute pa vaegarna?

--Inte dem.

Da hon icke svarade annat, slutade han att fraga. Det fanns hos henne
nagot osinnligt, sa att hon aelskade mest med tankarna, och hon var en
laengterska.

Nedslagna och oroliga boerjade svennerna att duka bordet. De gingo tyst,
ty naer de skulle fylla baegaren framfoer henne, maerkte de, att hon sov.
Ploetsligt spratt hon upp.

--Nu hoer jag det! sade hon och reste sig, och den haenryckta klangen i
staemman var ater en ung nunnas.

Valdemar lade armen om hennes axlar.

--Vad aer det, du hoer? fragade han. Det tunga lugnet i frustugan tog
ifran mig min drottning, skogen behoell Yrsa-lill och maenniskofunder
locka bort den enda, som jag verkligen har aelskat.

--Nej, inte maenniskofunder, Valdemar. Maenniskofunderna har du laert mig
att trampa pa... Men nu hoer jag det! Ja, det var det, som jag under alla
dessa dagar vaentat pa och laengtat efter och fruktat. Ibland blev min
laengtan sa stark, att jag knappt visste, hur jag skulle fa timmarna att
ga.

Hon pekade mot vindoegat, daer skinnluckan upplystes utifran av ett svagt
gulaktigt sken. Taernorna oeppnade luckan, och sjungande barnroester hoerdes
fran vaegen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till
graven i sin vita kista.

--Jag visste, Valdemar, att sa snart jag fick hoera nagon av de fromma
sangerna, skulle jag bli liksom kall och doed och allt, som varit mellan
oss, en sadan sorg, att jag inte laengre kunde stanna i den, inte en enda
dag. Jag aer foedd till att lycklig ga omkring och ansa ljusen pa sma
tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag aer foer svag,
Valdemar. Hjaelp mig till frid.

Hon foersoekte att giva honom en smekning, men den blev lika foerlaegen som
hans egen.

De visste icke vad de skulle saega varann och icke hur de skulle taga
farvael, ty att raecka handen, det var dock foer litet. Det sade dem deras
hjaertan. Naer de taenkte daerpa och pa den foersta resdagen, begynte deras
kaerlek aterigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och
hon ville sla armarna om hans hals och trycka sig till honom med en
fullare haengivenhet aen nagonsin. Men den underliga blyghet, som hade
smugit sig in mellan dem, gjorde henne foersagd, sa att hon talade med
ett lugn, som hon icke kaende.

Om han pa nytt hade bett henne att stanna, skulle hon besinningsloest ha
gjort det. Det anade ocksa han, men hans tunga var lika bunden som
hennes, och han skulle kunna ha talat tio ganger varmare till en annan
alldeles obekant kvinna.

Hon anfoells av skaerande samvetskval. Varfoer hade hon gatt in i
toernsnaret? Hade hon da verkligen inbillat sig, att det som boerjade ur
ingenting aldrig heller kunde bli nagot annat aen ingenting? Foer foersta
gangen taenkte hon med anger pa systern. Hade hon da sa alldeles gloemt
henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit doed foer henne. Och nu
stod hon daer alldeles inpa henne som ett moerkt oede, mot vilket hon icke
hade nagon makt. Hon naestan skrek till, medan hon drog sig baklaenges
utefter vaeggen.

--Valdemar, viskade hon, du skall saetta dig haer pa baenken. Vad natten aer
stjaernfager och hoeg, Valdemar! Du skall saetta dig haer... bara foer en
stund... sa att jag far ga ned med taernorna och laemna en skaerv at
fattigbarnen i likfoeljet. Sedan kommer jag tillbaka.

Han nickade och satte sig ned, fast han mycket vael foerstod, att hon icke
skulle komma. Han sag icke efter henne, fast han hoerde, hur haestarna
leddes upp till porten och att bara hans egna maen stannade kvar.

Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske mitt i hans broest.

--Jag uppsaeger dig tro och loven, konung! ropade han. Sa laenge jungfrun
var kvar, fann jag det hoeviskt att tiga. Men allt vad jag har laert dig
om kaerlekens raetta vaesen har du kraenkt. Daerfoer sitter du nu olycklig.
Lev vael. Du aer ingen raett riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte
laengre tjaena dig. Min vaeg gar till Nykoepingshus.

Men de andra maennen samlades omkring baenken och Karl Algotssons ljusa
oegon blaenkte som blaaktiga mjoelkdroppar i det roedbruna ansiktet. Han
sparkade till braenderna pa spisen, sa att gloeden staenkte oever plankorna.

--Jag oenskar, att det brunne ned, hela naestet! Sorg pryder dig inte,
herre. Vakta er nu foer kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land!
Smasvenner, var ha ni hans roeda hatt med tofsar och hans kedjor med
silverfalkarna och allt, som en kung behoever, naer han skall ut pa
aeventyr? Daliga svenner, som inte taenka pa att medfoera sadant. Se haer,
Valdemar. Bagar och pilar, det finns det atminstone, och i dagningen ga
vi pa jakt.

--Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och
tog bagen.




12.


Den gangen da Valdemar och Jutta redo bort fran skogsladan vid Bjaelbo,
stod Yrsa-lill droemaktigt och tyst laenge kvar och sag efter dem. Hon
skakade bort den jordblandade snoen, som hade fastnat pa skjortan oever
knaena, och boerjade locka pa getterna. De hade sprungit ut, da doerren
blev laemnad oeppen. Da sag hon, att det kom bevaepnade maen fran
jarlagarden.

--I drottningens namn! sade de och omringade henne. Du aer var fange.

--Den goda drottningen? Skulle hon befalla nagot sadant?

--Hon aer inte laengre god. Hertigen talade med hennes tjaenare, innan han
red sin vaeg. Var har du tjuvgodset?

--Gavor aero inte tjuvgods.

Medan de tvistade, lyckades det lekaren, som stod kvar inne i ladan, att
oesa in smyckena i Manegarm och goemma hornet i en grop, som han makade
jord oever. Sjaelv staellde han sig ovanpa. Foer de smyckena taenkte han koepa
gard och grund at Yrsa-lill, och han stod just och grubblade pa, hur han
skulle laegga sina ord foer att aennu en gang vaga bedja henne att bli
hans.

Skall jag ocksa faengslas? fragade han. Men vaktkarlarna skrattade at
honom och svarade, att han vael icke hade vallat drottningen nagon
hjaertesorg att haemna.

De revo upp hoeet och hittade snart de dyrbara draekterna. De kastade dem
oever axlarna och taenkte, att det var allt.

--Kom nu, du lilla tjuvkulla, sade de och stoette Yrsa-lill i knaevecken
med spjutskaftet. Naer getterna sago, att hon begav sig bort, foeljde de
ocksa med bakefter. Den, som bar skaellan, gick fraemst och foersoekte att
stanga sig fram foer att komma aennu naermre henne. Det pinglade och
klingade, naer den lilla skaran av maen och getter naermade sig garden.

Vid sidan om ingangen stod en lag bod, som kallades tjuvkaellaren. Den
var aenda till takresningen av sten, och nagra trappsteg ledde ned i det
halvmoerka rummet. Laengst in var en jaernbur. Daer satte de Yrsa-lill och
laste vael igen om henne, och vaktfogden stoppade pa sig nycklarna.

Naer hon hade haemtat sig fran den foersta skraemseln, sjoenk hon ater i sin
droemlika dvala, och svarade ingenting pa vaektarnas manga hanfulla
tillrop och fragor. Mellan buren och trappan var det rum foer dem att
sitta, och de byttes ut mot nya maen, var gang timmetraelen gick foerbi och
ropade ut tiden.

Getterna hoello sig troget i naerheten. De nappade till sig den foeda, de
kunde komma at fran buskarna eller under den glesa och upptoeade snoen,
och de laeto icke driva bort sig. En gang sprungo de i en vettvill flock
till ladan, men naer de hoerde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade
dem fran doerren, vaende de och skyndade ater till sluttningen utanfoer
tjuvkaellaren. Da gick lekaren ocksa bort fran ladan, plagad av saknad
och oroliga tankar, och foeljde dem.

Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos vaektarna och
spelade foer att Yrsa-lill skulle foersta, att han icke gloemde henne utan
pa avstand vakade oever henne.

Pa det saettet foergick mer aen en hel vecka. Ibland sag han ryttare
atervaenda, som drottningen hade skickat ut foer att speja pa Valdemars
langsamma faerd. Vaektarna beraettade foer varann, att det var slut med
soemnen i drottningens sovstuga och att hennes steg kunde hoeras hela
naetterna. Hon hade slutat bade att aeta och att klaeda av sig. En taerna,
som lyssnat vid doerren, hade hoert henne utbrista:--Sa laenge jag hade
honom, foerstod jag inte, att det var honom, som jag aelskade, men nu vet
jag det!--En annan taerna hade sett henne rycka av sig fingerguldet och
trampa pa det och hoert henne saega:--Varfoer smyckar jag mig med guld? Jag
trodde ocksa pa min syster som pa guld.

Hon hade ocksa ett broestspaenne med en ametist. Naer hon hoell upp den mot
solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och
froejdade sig at ljuset. Taernorna brukade fa komma fram och se pa.--Hur
kan den lilla danserskan vara sa glad? sade nu drottningen och skickade
taernorna med broestspaennet till gardssmeden foer att han skulle sla soender
det.

En morgon kom hon ned i tjuvkaellaren, men pa de fa dagarna hade hon
blivit sa foeraendrad, att vaektarna i foerstone voro naera att taga henne
foer nagon av traelinnorna. Klaederna haengde vardsloest halvoeppna, den ena
skon var soenderbrusten, och det nedfallna haret foerefoell okammat och
hopsnaerjt och hade liksom mist bade faerg och glans. Hon gick tungt och
stoedde sig pa en kaepp.

Da hon kom ned foer de hala trappstegen, som vallade henne lika mycket
besvaer, som hade hon redan varit till aren, staellde hon sig nyfiket
framfoer buren. Foerst granskade hon noga den fangnas ansikte och gestalt
fran huvudet till foetterna. Sedan blev hon staende och tycktes grubbla
pa nagot.

--Grater och kvider hon aldrig? fragade hon, ty det, som foervanade
henne, var att Yrsa-lill satt med oegonen slutna.

Vaektarna nekade till att ha hoert nagon klagan.

--Vrider hon aldrig haenderna? Gar hon inte angestfullt av och an pa
jaernspjaelorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, naer det
inspaerras.

Vaektarna nekade aennu en gang. Da gav hon buren ett hart slag med kaeppen,
sa att Yrsa-lill spratt till och oeppnade oegonen.

--Du har det gott, du vallkulla, baettre aen jag, sade hon med ett
fraemmande och elakt loeje. Jag kom annars inte hit ned foer att pina dig.
De foersta dagarna kunde jag nog haft lust daertill, men sedan ha mina
budbaerare skaffat mig annat att grubbla pa. Jag taenkte bara, att det
skulle troesta mig att se en annan, som led och soerjde aennu djupare aen
jag... Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjaelpa
dig och sjaelv haft hjaelp daerav.

--Aer du inte den goda drottningen? fragade Yrsa-lill sakta. Inte talade
du foerr sa, da du moette nagon av oss pa vaegarna.

--Det aer laettare att tala vackert i lyckans dagar aen att fortsaetta
daermed ocksa i olyckans.

Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot jaernspjaelorna och foetterna rakt
utstraeckta. Armarna lago nedsjunkna utefter sidorna med oeppna och tomma
haender.

--Navael, drottning, sade hon. Tiden blir mig lang.

--Kan du soemma?

--Ingen har laert mig det. Men skaenk mig ett nystan att nysta pa.

Drottningen skrattade till igen, hart och elakt, och vaende sig om till
vaktfogden.

--Tag en spade och graev under den murkna alen, som star nedanfoer vaegen,
sa hittar du nog ett nystan at Yrsa-lill. Kom med mig ut, sa skall jag
undervisa dig, hur du skall baera dig at.

Han foeljde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan
hon gick tillbaka till sin sovstuga.

Det droejde laenge om, innan han kom igen, mer aen halva dagen. Da bar han
framfoer sig en spade, som han hoell med bada haenderna, och pa den lag
det ett nystan av vintersoemniga ormar. Han glaentade pa buren och kastade
in det.

Det foell i hennes knae och var mjukt och tungt, och hon stelnade av fasa.

Da begynte hennes droemvaerld att vackla och klarna under ett egendomligt
kallt och tunt ljus, sa att hon ploetsligt blev fullt vaken och sag
livets oeknar och maenniskornas hardhet. Hon sag Valdemar, som sorgloest
red bort med sin aelskade, och hoerde aennu drottningens skratt. Men det
varade endast ett oegonblick, ty ljuset var foer skaerande klart. Det blev
hastigt moerkt omkring henne, och hon gled ned innanfoer jaernspjaelorna i
den djupaste vanmakt.

Ormarna, som kaende vaermen fran hennes kropp, lyfte dasigt sina huvud och
slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de aennu hardare at pa
knutarna, men loeste dem igen och hela nystanet roerde sig. Ett par av de
stoersta straeckte ut sig till sin fulla laengd, liksom gaespande, och runno
troega och valna in mellan vecken i klaederna och i hennes aermar. Om hon
det minsta hade roert pa ett finger eller en arm, skulle de ha huggit,
men hon lag lika livloest oroerlig.

Gistre stod i doerren och vagade knappt tigga vaktfogden om misskund foer
att icke hans roest skulle vaecka henne. Det batade heller icke att nu
rycka upp doerren, ty ormarna skulle aenda hellre stanna i vaermen, daer de
voro. Och faran skulle ha blivit aennu stoerre, om nagon foersoekt att draga
ut henne ur buren. Allt fler och fler av ormarna raetade pa sig och
boerjade leta sig in mellan klaederna.

Han knoet de starka haenderna utan att kunna hjaelpa henne, och det
glimtade i hans oegon. Foergaeves genomgick han i minnet de besvaerjelser
och svartkonster, som han var sa kunnig i, och han vagade icke foerrada
sin kaerlek till henne foer de andra. Naer de hanskrattade, drog han ocksa
pa munnen. Men den stunden kaende han, att hans gamla lust att se barn
och kvinnor korsa sig av skraemsel foer hans svarta kapa foer alltid
slocknade, att det icke laengre fanns nagot annat foer honom aen hon, som
lag daer i ormburen. En enda, atminstone en enda, skulle kalla honom god
och aelska honom. Han grubblade fram och ater, hopsatte de aeventyrligaste
planer och gloemde icke att emellanat le ett brett och instaemmande leende
med de andra.

Slutligen hettade det till oever pannan, och han tyckte sig ha funnit en
utvaeg.

Det hade nu blivit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten
eld, pa vilken vaektarna kokade sin mjoelk.

Han gick ut och skaffade sig en kaelke, och den staellde han i naerheten.
Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och daer bestroek han
straengarna med mjoed och haellde ymnigt med skum ovanpa. Daerefter lade han
harpan pa snoen ett stycke fran tjuvkaellaren och lockade sakta pa
getterna.

Naer han kom tillbaka, stodo vaektarna aennu kring buren och drevo spe, men
han sade till dem:

--Att sta haer kring buren kan ju vara noejsamt nog, men nu har det haent
nagot, som foerefaller mig aennu ovanligare att se pa. Nyss staellde jag
ifran mig harpan utanfoer vaeggen. Men naer jag kom tillbaka, hade getterna
tagit den, och nu halla de pa att spela och dansa.

Vaektarna trodde honom icke genast, ty det var tyst aennu en stund, men
snart boerjade det spela--foerst med ett mjukt dragande oever straengarna
och sedan med fasta och harda grepp. Det var getterna som slickade pa
straengarna, och ju mindre det blev kvar av mjoedet och skummet, dess
bullersammare gick den vilda laten.

Vaektarna sprungo ut foer att se. Som det var ett stycke att ga till
harpan och getterna stangades och knuffades, som hade de verkligen
dansat, vagade maennen dock icke genast taga mod till sig och stiga aenda
fram. Haerigenom vann Gistre tid.

Han skoet genast in mjoelkgrytan under buren, och de ljumma angorna vaeckte
ormarna igen, sa att de stucko fram huvudena ur klaederna och ringlade
sig ned i mjoelken. De troegaste, som aennu lago hoprullade i ett nystan,
sparkade han sjaelv ned. Vaektarna hade gloemt att taga nyckeln med sig, sa
att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjaelorna kraelade av
skallade ormar, men han boejde sig in och viskade:

--Yrsa-lill, det aer jag, och jag kommer foer att raedda dig, om du vill
foelja mig och foer alltid bli min. Svara, att du vill det!

Men hon svarade icke utan lag i samma doedsliknande oroerlighet. Han
skakade pa henne, men huvudet foell viljeloest at sidan. Da lyfte han
foersiktigt upp henne och bar henne till kaelken. Han kaende, att hennes
hjaerta slog lugnt och fast.

Som snoen hade isat sig efter solbaergningen, behoevde han icke frukta, att
medarna skulle laemna nagra spar. Han vek genast av fran vaegen utat
faeltet, helt pa mafa utan att aennu veta vart. Han var naera att gloemma de
goemda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men sa kom han ihag dem och
stannade vid ladan. Vaektarna hade dock aennu en gang varit daer och hittat
och toemt hornet, fast de sedan kastat det at sidan som nagot vaerdeloest.

En suck pressade sig ur hans broest, medan han gick ned till baecken med
hornet och haemtade vatten. Han gned Yrsa-lill med snoe och gav henne att
dricka. Ibland trodde han sig maerka under fingrarna, att hon roerde pa
laepparna och svalde en droppe. Men hur ofta han aen kaende pa oegonen, lago
de lika slutna, och hon vaknade icke. Han talade blitt till henne och
raeknade upp allt, som han skulle goera foer henne, om hon ville bli hos
honom.--Jag aer troett pa skogen. Du har taemt vilddjuret, Yrsa-lill,
klippt klorna pa lokatten och gjort bjoernen spak. Jag skall laera mig ett
yrke. Jag skall sitta som den tarvligaste skoflickare vid min laest. Och
vet du vad jag laengtar efter? Jo, att vid Helgalekamens ljuvliga varfest
fa se dig ga framfoer mig bland de blaklaedda hantverkarhustrurna, som
halla vaxliljor i haenderna.

Han haengde hornet oever axeln i snoeret och baeddade under henne med hoe.
Vid gardarna stannade han och laet henne fa nagra droppar mjoelk eller
vatten, och kvinnorna foersoekte vaecka henne med loeften om granna band och
en ny farskinnstroeja. Men naer han langt fram pa andra dagen kom till
nunnorna i Vreta, sade de till honom:

--Du skall froejda dig med oss och laemna henne haer, ty just med de
hardast proevade sker det under, och naer det taeckes, skall nog ocksa
hennes tunga loesas.

Ingrid Svantepolksdotter smoeg sig fram till honom och fragade om Folke
Algotsson, och han lovade att hjaelpa henne med brev och haelsningar, bara
han emellanat fick slippa in till Yrsa-lill.

Nunnorna buro in henne i en cell och vardade henne oemt. De gavo henne
rena klaeder av vitt ylle, och manga vallfaerdade sedan dit foer att fa se
den sovande vallkullan i Vreta.




13.


Varifran ljuder sangen i en sa tidig timme? Vilka sjunga med sa djupa
roester om blodsdropparna i kalken Gral pa Montsalvage? Hoer allvaret, hoer
jublet! Det aer icke tva eller fem roester, det aer femtio eller kanske
attio. Det aer hertigens riddare och hirdmaen, som feja sina klaeder och
drabbtyg vid Nykoepingshus!

De stodo i vita ylleskjortor med bara armar och gnedo och blankade,
boejda oever traebockarna, som voro uppradade utmed muren. De voro mycket
varma, ty nyss hade de oevat sig med att kasta spjut, hoppa, klaettra och
skjuta med bage. Men luften var aennu isande frisk, ty morgonsolen hade
foerst nyss boerjat glittra i istappar och skarfrusna drivor.

Vart dammkorn maste bort, var flaeck. Brynjan av lombardiskt smide
glaenste redan som klart silver. Och svaerdet, det tunga, stora svaerdet!
Tva egg hade det, en mot de fattigas foertryckare, en mot kvinnornas och
de svagas foerfoeljare, bada till baevan. Hur lyftes det icke mot solen och
synades, sa att ingen rost fick aeta sig fast i det skinande stalet.

Magnus log, da han taenkte pa broderns ord om den unkna luften i ett hus
utan kvinnor. Han steg just in i det lilla kapell, som graensade till
sovstugan och daer han foervarade det heliga svaerdet Grane. Det lag pa
altaret, och naer smasvennerna ibland stulo sig till att fa trycka oerat
mot stalet, trodde de sig hoera ett brus av vaentande bragders vapendan.
Var morgon, naer han staengde in sig med sin biktfader i kapellet, sade
de:--Nu proevar Magnus, om han aennu har samvetet sa rent, att han kan
laegga handen pa svaerdet, utan att det faller till aska.

Dominikanerbrodern Martinus fran Skenninge var aennu hans biktfader. Foer
att betunga sina egna steg, sa att han icke skulle vandra sina dagar
alltfoer laett framat, bar munken tunga jaernbeslagna sulor under
sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att slaecka den i
smaerta var foer honom den stoersta saellhet. Han var i stand till allt,
bade att vaga allt och bega allt och foersaka allt, och han visste icke,
hur han nog fort skulle fa kaenna spikarna i koettet. Hans sjael trivdes pa
helvetets rand just daer braddjupet reser sig sa hoegt, att man pa en gang
hoer bade djaevlarnas skrik och tronernas koerer.--Jag aer den farligaste i
hertigborgen, ropade han under sina egna gisselslag, och du, Magnus, du
aer min hjaelte!

Naer jaernsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur
baedden, sa framt han icke hade vakat hela natten och gloemt sig kvar hos
sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara foerstand hade blicken
fast riktad pa livets torra verklighet, men daer denna slutade i rymdens
moerker, stod han kvar lika vetgirig och foersoekte genomskada det
ogenomtraengliga. Allt av vidskepelse, aningar och syner, som foeljt med
hans dvaergaboerd, drev daer sitt spel med honom och lockade honom att
omgiva sig med stjaerntydare och spakarlar. Han var en laerd man och en
misstrogen man. Men ocksa spakarlarna hade sin stora laerdom, och han var
aldrig viss, att icke nagon av dem moejligtvis kunde raka att se aennu
djupare in i det foerdolda aen han sjaelv. De vakade, naer andra sovo, och
soekte baedden, naer andra gingo upp, och om morgnarna kommo de fran tornet
som en svaerm av moess.

Sa var det ocksa i dag. Saturnus hade statt i Stenbockens hus, innan
Jupiter hoejde sig oever skogskammen, och det syntes, att Magnus hade
deltagit i nagon besvaerjelse, ty han hoell aennu i handen ett blystycke,
som var tecknat med siffror. Han bar alltid grasvart mantel med bruna
kanter, och den enda sten, som fanns i jaernspaennet pa hans laederbaelte,
var en vaxglaensande, grablekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot
sjaelsangest och bevarade kroppens styrka. Han aelskade blaendande
riddarprakt, men han ville se den omkring sig, icke sjaelv lysa med den i
vardagslag. Daertill var han alltfoer mycket kaempe.

Martinus vaentade redan vid altarhoernet, men han var icke ensam. Bakom
honom lutade sig en smal man tankspritt mot vaeggen och lekte med en
liten tunn guldbelagd stav. Det var junker Erik. Och hjaertlig och blank
och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina moerka och
runda praestklaeder. Han hade skrivdon vid baeltet och minst fem eller sex
pergamentrullar under vardera armen. Men pa samma gang som Magnus steg
in, visade sig i den andra doerren aennu en besoekare, och det var herr
Svantepolk. Han var snoeig och nyss kommen fran haestryggen, och han hade
bara en handske.

--Du har tappat din ena handske, boerjade Magnus och sag pa den blafrusna
hand, som raecktes honom.

--Jag har kastat den foer broestet pa din broder. Giv mig du ett par nya i
staellet. Det aer det gamla saettet att staedja hirdmaen, och nu stannar jag
hos dig. I ett ar laet jag handen frysa till straff foer att den kraenkte
kungahelgden, men angra... Nej, det kan jag inte.

Munken korsade sig och Bengt skrattade, men Magnus skyndade sig att
svara:

--Godmodigt dra vi ibland pa munnen at dig, kaera fraende, men ingen
skrattar elakt pa din rygg. Det aer skillnaden mellan dig och andra.
Daertill aer du en alltfoer raettskaffens man. Vaelkommen till mitt hus. Haer
spela friska vindar genom oeppna doerrar och vindoegon och inga nystan och
askar sta i vaegen pa borden. Haer gar man bitti upp och tidigt till saengs
och sover praektigt. Vi bo haer naestan som praester, jag menar, praester
efter skenningebeslutet, da vi togo fran dem deras kvinnor. En praest med
hustru, det aer ingen praest. Det aer en lekman framfoer altaret.
Kaerleksvisor far du inte hoera haer, min Svantepolk. Den, som lever foer
kaerleken, toemmer en baegare, som aldrig slaecker toersten och som
oupphoerligt maste fyllas pa nytt. Det blev min broder Valdemars
foerbannelse. Men haer viskas heller inte i ugnshoernet, och ingen fragar
efter, hur det gick kung Valdemar pa hans lustfaerd till landamaeret.

--Men ute i landet viskas det, hertig. Det gar som en smygande skogseld.
Minns, det aer inte de baesta, som ha de onda tungorna. Det aer de listiga
och lurande och alla, som ha oegonen pa folkungaarvet. Foer var dag vaexer
stormen.

Hertigen mulnade.

--Allt skvaller har sin gamla gang. Det futtiga goers honungssoett, det
latsade hedersamt, det maenskliga brottsligt, det ohyggliga blir det
skrattat at. A fy, att komma till mig med en sadan smuts! Har du da
ingenting annat att saega mig...? Hur gar det min vaen, den gamle lagman
Algot? Han aer foersvunnen sedan laenge.

--Han fick hat mot dig pa Bjaelbo och laeser nu lag foer sina vaestgoetar.
Naer tid blir, toer du nog moeta honom.

--Och Hulv Skumble, bergmaestaren, som kom med jaernet?

--Han har goemt sig i skogarna och skyr att se maenniskor. Men jag tror,
att vi ha annat att taenka pa. Jag star haer foer att tala om din broder
Valdemar... Naer hustrussystern kom i klostret, foedde hon en son.

--Jag vet.

--Valdemar har goemt barnet hos sjaelva aerkebiskop Fulco i Uppsala. Det
var att kasta det mitt i ulvens kaeftar. Ett oevermod, som liknar honom.

--Men det var klokt. Fulco aer en man, som foerstar faran och vet att
tiga.

Martinus korsade sig.

--Miserere mei Deus!

Herr Svantepolk raeckte hertigen ett brev.

--Du kaenner aengelsvapnet i sigillet.

--Det aer fran Fulco.

Hertigen slet upp och laeste det haeftigt. Gloemsk av staellet kastade han
det i vredesmod ifran sig mitt pa altaret. Hans oegon blixtrade.

--Det aer foer mycket av en broder. Vet du, vad Fulco skrifver? Valdemar
aer halvt besluten... alltid halvt... att plocka fran mig jarlamakt och
foerlaeningar, att kraenka doed mans skrivna vilja, att... Tva hov har
landet inte rad att halla, saeger han, och mina utlaendska riddare vill
han ha ur riket. Men jag aer ordningsmannen i var slaekt, och allt gar
soender samma dag jag gar... Nej, det far aldrig ske. Nagon vinter, naer
han far till distingen, tar jag med mig mina maen och rider dit, och jag
slar till. Jag maste aenda ofta till upplandsbygderna pa lagfaerd. Men den
gangen skall jag komma med storflock.

Bengt fattade om hans bada skuldror och staellde sig framfoer honom.

--Folkungatraeta, bondetraeta om gods och guld, sade han, tar du da aldrig
nagon aende! Spannmalsriddare, riddare av mjoelsaecken, det aer vad vi aero,
vi alla av den foerbannade aett, som kommit upp pa Svitjods gamla
kungastol. Hall frid, och tag allt, som aer mitt! Jag aer en kyrkans man
och behoever bara min svarta kjortel och mitt broed.

Magnus slog handen i altaret.

--Bengt Alltfoergod och Erik Allsintet, mina kaera broeder! ropade han, och
en ohygglig glaedje broet fram oever hans ansikte som ett eldsken oever ett
moerkt svedjeland. Stanna ni i maessan, naer jag handlar. Nu aer det tid.
Ulven flyr maenniskor, tills han far smak pa deras blod. Blas under
skvallret. Slaepp ut hela sanningen. Fulco, den sluge bispen, latsas
ingenting veta, men han skall sluta upp att tiga. Ocksa jag skall sluta
upp. Laegger man bara en skaerv i offerboessan, sa blir daer bara en skaerv,
men laegger man dit hela folkungaondskan, sa blir daer till sist bade
silver och guld. Har jag raett, Martinus?

Munken boejde den bleka hakan och korsade sig.

--Om inte du handlar, sa handlar jag foer dig i loenn. Jag gar i doeden foer
dig, hertig. Longa est vita, si plena est.

Herr Svantepolks tunna har skakade och fladdrade, och han gick upp pa
det lilla trappsteget framfoer altaret.

--Riddar Magnus, sade han, du har foerstatt mig illa. Att tassa kring med
onda rykten om en kaerlekshandel aer aenda inte riddarskick. Till sadant
kom jag inte i din tjaenst. Sjaelv menade du ocksa annorlunda nyss, da du
fick mig att rodna, jag gamle man. Da var du aerligare mot dig sjaelv aen
nu. Men talas det om makt, da vet du inte vad du goer och saeger. Da vaexer
det eld och anga inom dig och maste ut. Men riddarlagarna, hertig!
Oboejliga sta de daer som klippor, oboejliga ocksa i noedens stund!

Magnus saenkte huvudet.

Bakom hans sjaels manga utanverk och foersat fanns det en kaempes breda,
godmodiga, omutliga hederlighet. Den tog aldrig ut sin raett utan strid,
men det var just i sadana stunder, da han stod med den mulna pannan
fylld av askor, som han vaexte och vann hjaertan.

--Laer mig att daemma svavelfloedet, daer det sipprar fram ur ena hoernet av
mitt sinne, stormade och mullrade det fran hans laeppar. Det foerpestar
daer inne allt gott och aedelt. En ljusets riddare framfoer sin haerskara
utan flaeck pa skoelden, det aer den riddar Magnus, som jag droemmer om.
Sjung aennu hoegre om den droemmen, stolta ulvungablod! Dig hoer jag och dig
vill jag tjaena. Men var och naer, ty nu foersmaektar jag och tvinar bort?
Att vara foedd till handling och doemd att sitta stilla, det aeter hullet
av den taligaste. Giv mig tio fria ar, och pa min faders stora riksbygge
skall jag saetta tak och spira. Huvudet spraengs av planer... Kloster,
kyrkor, riddarvaesen, ett stort nytt vaelde bygger jag i tankarna... men
ocksa bara daer!

Han trevade under vapenrocken pa det stycke av Sankta Klaras mantel, som
han alltid bar fastsytt vid fodret, och fortsatte med samma halvt
trumpna, halvt hotande roest:

--Att sta haer stark nog att lasta haelleberg pa ryggen och bara kaenna
tyngden av sina egna tomma armar... Plagorna i doedsriket aero vila mot
ett sadant kval.

Han raeckte sig fram och tog det heliga svaerdet Grane fran altaret och
faeste det vid baeltet.

--Men jag aer ju bara en vild Folkunge. Herr Svantepolk laer mig den nya
seden! Vi maste vaenta och tiga, tiga som riddersmaen. En tjuv eller
drapare kan framlaegga sin boetepenning, Valdemar kan goera penitens, men
en foersyndelse mot ridderligheten, det aer det enda brott, som aldrig
blir tillgivet. Naer uppfanns en friare och straengare lag aen
ridderlighetens! Jag har redan foersyndat mig tillraeckligt mot den lagen.

Han avbroet samtalet med ett tecken at maennen, att de skulle foelja honom,
och gick foere dem ut pa borgtrappan. Hornblasning foerkunnade redan, att
Martinus skulle boerja den sedvanliga morgonlaesningen.

Maennen hoello nu pa att feja sina skoeldar. Roett och blatt och guld och
silver blaenkte utefter muren. Alla moejliga ting och djur fran gard och
skog och sjoe hade dragits fram ur sin vardaglighet och adlats till
maerken. Daer lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande
ulvar och bjoernar, utan daer framtittade ocksa bondens oxe med sina langa
oeron och horn, och tuppen kramade sig med sin kam. Baten och gaeddan och
simpan gingo i sin vagkrusning, duvan floeg med sitt skogsloev. Rovfageln
hoegg med sin klo, pafageln pralade, raeven lurade, och den visa ormen
hoejde sitt huvud. Liljan och rosen blommade, sjoebladet och ekbladet
groenskade. Daer felades ingenting alltfran gillets dryckeshorn och
riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var
saegner och minnen och loeften i var bild, och hertigen ljusnade, allt som
han gick fram mellan sina tappra.

--Jag oenskar er en god morgon, mina broeder, sade han. Vi skola fostra
vart folk till ett riddarfolk, som om det ocksa rakar kraenka mangen god
lag, atminstone alltid haller ridderlighetens i aera.

Men de hoerde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp pa en baenk och
laeste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta
hjaeltars vandel.

De tolvariga smasvennerna, som nyss kommit till hovs, blevo da staende
med gnidlappen i handen foer att lyssna. Otaligt raeknade de tiden framat
mot de ar, da de aentligen skulle bli omgjordade med svaerdet. Skriva och
laesa var mer foer kvinnor, men de kaende proevande pa varandras armar, och
nu begynte ett allmaent ropande bade bland yngre och aeldre. Tyrgils
Knutsson, som vaext upp till en reslig man med ljusa bla oegon, lovade att
han en gang skulle foertjaena riddarslaget.--Standaktighet, uthallighet,
hoersamhet, det aer mitt loefte! ropade han.--Voerdnad foer alderdomen,
aldrig daliga rad till kvinnor, det aer mitt ord! ropade den naesta. Och
nu blandades de haenryckta loeftena till ett jubel fran alla
sidor.--Aldrig bondaktig doedsfruktan!--Aldrig vara i saellskap med maen,
som klaga oever sina olyckor!--Jag skall frikoepa traelar!

--Jag skall giva haelften av allt mitt at de fattiga!

--Jag skall kvaeva min egen grymhet!--Vi skola samla oss till en ljusens
haer, foer fridens skull! Broedraskap, broedraskap!

De utlaendska riddarna samlades i en flock foer sig, och ny hornblasning
foerkunnade, att dagens oevningar pa raennarbanan skulle taga sin boerjan.
Alla skyndade sig att pataga de blodroeda vapenrockarna och fattade med
voerdnad om lansen, som ingen ovaerdig fick hantera.




14.


Under stroemmande angertarar offrade Jutta de avklippta harflaetorna pa
den heliga Agnetas altare i Roskilde. I sin haenryckning gloemde hon att
hoera sangen till slut och sprang oever gravstenarna foer att som nyvigd
nunna och priorissa fa kasta sig till systrarnas broest. Hur klart sag
hon icke sedan i droemmen under den foersta natten i cellen den skoena och
milda Agneta, moen, som inspaerrades i lastens naesten och aenda gick i
doeden med aldrig flaeckad oskuld. Och hur lycklig hon satt och lyssnade,
naer systrarna beraettade om agnetadagen i Rom, da sma lamm vaelsignades i
kyrkdoerren foer art man sedan av deras ull skulle foerfaerdiga det vita
pallium, som paven skickade aerkebiskoparna till bekraeftelse pa deras
vaerdighet. Hon tyckte, att allt i hennes egen klaednad, som var av vit
ull, ocksa var en gava av helgonet och renade henne fran hennes skuld.
Var timme hade sin stilla och hoegtidliga syssla, och jorden lag sa langt
borta. Sju ganger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter var ton
hoerde hon aenglaskarornas jubel under valvet.

--Lyckligt det folk, som har kloster, daer den betryckta och troetta kan
fa en fristad! viskade hon var natt, naer hon vaecktes av klaemtslag och
huttrande taende sitt ljus foer att foelja systrarna och hoeja glaedjerop.

Men jorden var aennu icke sa langt borta, som hon hade trott. Mullen satt
fast under sandalerna, och skuggan av det, som skett, krympte icke utan
vaexte och blev allt laengre. Aennu aratal efterat kunde hon sitta och
stirra i minnet pa de dagar, da hennes aningar blevo mer och mer
bestaemda och hon darrande och med ansiktet goemt i haenderna anfoertrodde
sig at syster Hillika, den aeldsta av nunnorna, som hade att vaegleda
henne den foersta tiden. Hon kom ihag, hur hon snart icke vagade visa sig
laengre utan staengde in sig i sin cell och skyllde pa sjukdom. Allt, som
sedan hade foeljt, foersvann i toecken. Hon mindes bara den morgon, da,
medan den fridsamma matutinan ljoed fran kyrkan, barnet, som hon aldrig
fick se, vecklades in i ett hoelje och hissades ned fran ett vindoega i en
korg.

Hon var maektig inom klostret, och ingen vagade nagot mot den hoegboerdiga
priorissan. Men hon kunde icke gloemma, hur naersynt alla boejde sig och
sysslade med sin sygaerning, naer hon sedan ater kom ut ur cellen. Hon
foersoekte aennu intala sig, att de ingenting visste, men hon trodde icke
sina egna ord. Daerfoer blev det aldrig mer som den foersta tiden, utan hon
var ater laengterskan som sag bortat mot nagot annat. Fast nunnedraekten
aldrig tryckte hennes spensliga axlar, kom det langa och stillastaende
ar.

Det fanns i klostret bara ett vindoega med fri utsikt till molnflaeckarna
och flyttfaglarna. Hur kunde hon icke sta daer och laengta till sin grav,
till aenglarna i himlens bla och till maenniskorna, till den ensamma och
foeroraettade systern, ja, till harpbruset i Folkungarnas alderdomliga
sal, daer hon hade suttit sa fraemmande och skraemd. Men mest taenkte hon pa
barnet, som hon aldrig hade fatt ha hos sig. Hon hade bara sett en skymt
av korgen, da den bars foerbi celldoerren. Hennes hjaerta stod stilla av
laengtan.

--Syster, soemma och bed! sade Hillika och skoet litet pa pallen, sa att
det gnisslade mot stengolvet.

Da skyndade hon sig genast att arbeta och log vaenligt mot Hillika, ty
hon kaende, att hennes egen vilja var luttrad och ren.

Pa sin osaliga kaerlek taenkte hon aldrig mer, och om hon nagon gang
mindes Valdemar, da var det endast som hon hade sett honom bredvid sig
pa den soliga foersta resdagen eller naer de lekte i den manljusa
svalgangen. Men kunde det vara oraett att taenka pa det barn, som var foett
i synd och levde utan mor? Skulle da icke Gud foerlata henne, om hon
ville aterse sin egen son och med honom pa sin arm kasta sig i stoftet
foer den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en haelsning,
icke ett ord hade hon fatt fran Sofia, och hon sag henne foer sig,
nedboejd, aldrad, foergraten. I allt annat fick hon ofta frid, men naer hon
var ensam med sig sjaelv spratt hon upp och viskade kvidande hennes namn.
Var hon sag en granad kvinna, taenkte hon pa henne. Var gang hon lag i
boen, inblandade hon ett ord ocksa foer henne. Och under fritimmarna efter
aftonvarden satt hon och soemmade med sitt eget har och med silke pa ett
langt band till hennes drottningsmantel, fast hon aldrig tordes skicka
det.

--Hillika, sade hon. Det skall nu firas en stor hoegtid i Uppsala foer
helge Erik. Efter det rader fred mellan landen, har det bestaemts att fem
av vara nunnor skola vallfaerda dit med nagon enkel gava till hans nya
altare. Lat mig bli en av dem, sa att jag far oedmjuka mig i stoftet och
kyssa min goda systers klaedningsfall, ty utan hennes foerlatelse far jag
varken ro i livet eller i graven.

Hillika flyttade om nalarna pa sydynan och teg en stund.

--Vi befalla inte oever var priorissa, svarade hon slutligen en smula
osaekert, men om du kallar oss till radplaegning, far du vael hoera var
mening. Med din snabba och obetaenksamma foeraenderlighet, som ena stunden
fyller dig med glaedje infoer ett altarljus och naesta infoer sorlet fran en
springlek ute pa aengen, kan du aennu hinna att bega manga darskaper. Guds
tjaenstekvinna, haer skydda dig murarna atminstone mot de farligaste.

Men sa angrade hon sig och lyfte huvudet. Naer hon sag den uppriktighet
och det rena samvete, som lyste ur Juttas oegon, veknade hon.

--I helgonens namn, ga som botgoererska till den, som du har vallat sa
mycken sorg!

Det besloets da, sedan biskopen och de andra nunnorna ocksa blivit
radfragade, att priorissan sjaelv skulle anfoera vallfaerden till helge
Eriks ben. Det langa band, som hon hade soemmat av silke och sitt eget
har, skulle bli offergavan till hans nya altare.

Naer det led ett stycke in pa hoesten och de mindre vattendragen i Sverige
begynte att frysa, begavo sig nunnorna astad pa den langa vandringen. De
blevo icke heller ensamma och behoevde ingenting frukta, ty de saellade
sig till hemvandrande skaror, som kommo soederifran. Det var pilgrimer
och det var granade riddare, som stritt under de sista Hohenstauferna
och statt kring Ludvig den heliges bar pa den afrikanska sanden. Hoer i
de smalaendska skogarna psalmen av klara och hesa roester, hoer slamret av
stavar och knarrandet i skraepporna! Palmgrenarna fran Jerusalem
prasslade mot pilgrimsmaerkenas blybilder pa hattarna, mot den
nyckelbaerande Petrus fran Rom och musslan fran Compostella.

Stugor och visthus oeppnades med from gaestfrihet, men laengterskan fran
Agnetaklostret kunde saellan foermas att stanna. Sa snart hon kom in i en
by eller koepstad, talade hon genast om den naesta, alltid fylld av
hoppfull tro pa det, som lag bortom stunden. Omsider anlaende pilgrimerna
i oekstockar till Foeresans mynning, daer en skyhoeg kyrka hoell pa att resa
sig bakom murstaellningar och befaestningar, och sedan voro de om en stund
i aerkebiskop Fulcos gamla Uppsala. Jutta visste, att barnet var goemt hos
Fulco och att drottningen saekert maste infinna sig till en sa stor
hoegtid foer allt folk. Obemaerkt och utan att giva sig till kaenna foer
nagon--och nunnorna hade hon alagt tystnad--tog hon in i
pilgrimshaerbaerget. Snart satt hon med de andra framfoer eldarna pa
garden. De begynte att spraetta av blybilderna foer att haenga upp dem i
kyrkan, och en av de aeldsta pilgrimerna, som laenge hade sett pa henne
med vaenlighet, vaende sig till henne.

--Osynligt bar jag egentligen detta pilgrimsmaerke langt innan jag gick
hemifran, ja, i alla mina dagar, sade han och foell langa stunder i
tankar. Jag fann ingen ro, foerraen jag fick staven i handen och boerjade
ga. Och osynligt kommer detta tecken alltid att sitta kvar pa min hatt
som det stora maerket oever mitt lif. Pa samma saett har var och en nagot
inom sig, som inte unnar honom lugn, innan det far flyga ut och bli
maerket oever hans jordevandring, hans pilgrimsmaerke. Skall det ocksa
kosta hertigen hans salighet, kommer han inte att halla frid med sig
sjaelv, foerraen han har makten i sin hand och far styra och omskapa. Det
aer hans pilgrimsmaerke. Sedan blir han, tro mig, en stor man och en aedel
man. Innan en maenniska hinner fram till sin raetta baenkplats vid bordet,
sopar hon manga skedar i golvet. Och Valdemar uthaerdar inte en dag, om
han inte far foeroeda allt, som blev hans. Det aer hans pilgrimsmaerke. Och
du, nunna, du laengtar. Det aer ditt pilgrimsmaerke.




15.


Vinterblasten rasslade oedsligt oever aettehoegarna och kastade in snoe genom
det trasiga braedtaket pa den gamla, av brand foerhaerjade kyrkan. Fast
paven laenge hade utlovat fyrtio dagars syndaavloesning at den som besoekte
staellet, infunno sig allt faerre vallfaerdare vid den arliga
midvinterfesten. Och aenda hade den aelskade konung Eriks ben blivit
upptagna ur kyrkgolvet och med den laga guldbelagda kopparkronan om
huvudet uppstaellts i ett skrin, vid vilket det skedde stora under.
Daerfoer hade man nu ocksa boerjat att uppfoera at honom den nya kyrkan vid
amynningen, daer skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Daer
hade Valdemar ocksa byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes taernor
togo in daer under kyrkfesterna, men sjaelv stannade han hellre i det
foerfallna drotthus, som aennu stod kvar vid aettehoegarna i det gamla
Uppsala. Det var nedtill av bullersten och ovan av timmer, och allt var
bagnat och murket. Traeden utanfoer den sneda och braeckliga svalgangen
voro svedda av eld och aska. Det var knappt annat aen nagra vaeldiga
stammar med soenderbrutna, avstubbade grenar. Han trivdes icke laengre hos
drottningen som foerr, och haer kunde han sitta fri med sina jaktbroeder
och Ingrid Ulvas skogsgangare, hans livkarlar i bjoernskinn med yxhammare
och spjut.

I boerjan efter avskedet vid landamaeret taenkte han bestaendigt pa Jutta,
men helst endast pa den foersta tiden i jarlagarden, da de lekte och
skaemtade i manljuset. Det var en stilla glaedje att minnas sadana
sorgloesa och oskyldiga timmar. Men maenniskan blir till sist van vid
glaedjen, sa att hon icke maerker den; endast all oro maerker hon. Daerfoer
maerkte han vida mer de smasar, som han fick av andra skoenheter. Jungfru
Lindeloev blev foer honom en tyst och blek ande, som med sitt
framatstraeckta huvud foeljde honom och vakade oever hans vaeg. Foerst gick
hon vart oegonblick alldeles bredvid honom. Sedan blev hon smaningom mer
och mer efter, och slutligen drunknade de avlaegsna och laetta stegen
naestan alldeles i arens buller. Han trodde, att det var hon sjaelv, som
nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor gloemde att taenka
pa honom och foelja honom i sin genomskinliga och aenda alltid foernimbara
andehamn, skapad av kaerlek och minnen. Och just daerfoer att hon var
kaerleken och allvaret i hans liv och betydde sa mycket mer foer honom aen
nagon annan maenniska, tyckte han, att det var baest sa, ty pa andra kunde
han taenka med laett sinne.

Han var heller aldrig stilla utan red fran kungsgard till kungsgard pa
jakter och gillen. Haende det aenda nagon gang, naer han om julen sag in i
treenighetsljuset, att hon visade sig foer honom, sag han nu bara hennes
fel eller det, som han kallade hennes fel. Varfoer hade hon varit sa
vacklande och svag och icke stannat och foeljt honom? Nej, det mjuka
lindeloevet var icke till foer att groenska i isblasten. Han hade dock
velat vaga rike och krona och i noedfall laegga jaern i leken mot de
lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han foerbittrades och ville
aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade at sina livkarlar att de
skulle staemma upp sina bergslagssanger. Nu hade han kommit till
eriksfesten och foer att bese det halvfaerdiga byggnadsverk vid amynningen
som var Fulcos lust och sjaelafroejd. Men efter den foerstnaemnda dagen
aemnade han ater saetta sig pa haestryggen eller karmen och uppsoeka en
mindre dyster aengd.

Fulco bodde i en huslaenga vid sidan om kyrkan. Redan foersta gangen Jutta
gick ut ur haerbaerget, fick hon i hans doerr syn pa en liten gosse i groen
kjol, som satt pa troeskeln och oeste snoe med en tennsked. Det lockiga,
rika ljusa haret och kanske ocksa hennes eget hjaerta sade henne genast,
vem han var. Hon skyndade sig fram foerbi de andra nunnorna och omfamnade
honom med en oemhet, som genast gjorde den lille till hennes foertrogna
vaen. Det foervanade ingen, att en from pilgrim smekte ett barn och att
hon sedan under de andra dagarna, sa ofta det blev laegenhet, satt hos
gossen eller varsamt och smajollrande ledde honom fram och tillbaka pa
snoen. Han hade en korg med dockor av tyg och traehaestar, som han raeckte
henne, och ibland foeljde han henne aenda upp pa den stoersta aettehoegen,
daer det var vid utsikt oever slaetten.

En afton i skymningen, naer hon stod med honom vid den soenderfallna
trappan till drotthusets svalgang, kom Valdemar tillbaka fran en utflykt
med sitt hov. Redan pa avstand hoerdes ett glatt sorl. Floejternas och
gigornas toner stego allt tunnare och vassare i rymd oever rymd, som hade
de aldrig mer behoevt saenka sig efter nytt fotfaeste, medan daeremot
trummornas och saeckpipornas bockbraekande fortsatte sin tunga dans pa
jorden. Hur vael kaende hon icke igen, att det var Gistre Haerjanson, som
ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jaegarna med falkar, bagar
och vargnaet.

Valdemar hoell armen om en ung taerna, som han oupphoerligt ropade vid
namn.

--Jag kallar dig Glimma, sade han, daerfoer att det alltid glimmar till i
dina oegon och smycken, naer du taenker pa noejen och dans.

En moerk lock hade halkat fram under hennes ljushariga skoenhetsperuk, som
var instroedd med glitterstoft. Oeronen voro nagot stora och framatboejda
men lika mjaellvita som hennes bara hals, och naglarna pa fingrarna voro
genomskinliga. Pa hakan var en liten grop med ett aerr, och de tunna sma
laepparna voro oeppna och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten.
Hon kastade en flik av manteln oever nacken, midjan roerde sig, och den
nedhaengande goerdeln var sirad med venusstjaernans lyckosamma och havsoegda
smaragder. Aermarna slaepade pa marken, och yr av kaerlek och medgang, sag
hon upp mot Valdemar och svarade oupphoerligt:

--Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!

Han hade lindat om sig den roeda manteln foer koeldens skull, men
dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk av guld, och
hattkullen var en enda krona av jupitersstjaernans segerbringande
krysoliter. Da han lade handen pa raecket och snuddade vid Juttas
huvudlaerft, sag hon, att den hade blivit bredare och vitare. Och hans
blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled foerbi utan att
kaenna igen henne i den framatboejda nunnan med det klippta haret och
stannade med stoerre vaelbehag vid de yngre och vackrare i hennes
saellskap.

Han vinkade med handsken at folket, och framfoer honom dansade den galne
Karl Algotsson baklaenges, rund och roed, och slog takten med en
bjaellerstav. Genast svarade harporna inne i salen sa tonfast, som hade
de statt i ring ute i det fria kring spelmaennen i konungens foelje.
Svalgangen knakade och gungade under de glaettiga stegen, och snart hade
hela skaran aenda till de sista svartraggiga bjoernskinnskarlarna
foersvunnit i salen.

En tung beklaemning lade sig oever hennes broest. Hur olika, hur doett allt
mot foerr, trots aedelstenarna och de gnisslande straengarna! Svalgangens
torftighet och det foerfallna huset! Ingenting paminde om de straenga
belaetena pa ekstoettorna i jarlagarden. Manne det fanns en enda lycklig i
den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de
andra? Var det kanske foertvivlade maenniskor, som toemde oever sig en aervd
skattkistas alla haerligheter foer att soeka gloemska aftonen foere domen?
Eller var det bara hon sjaelv, som missundsamt ville tro sa foer att
troesta sig?

Slaettens blast skar genom maerg och ben. Hon visste icke, om det var
hennes osaliga kaerlek, som ater genast blossade upp vid foersta
aterseendet, eller om det var hat och harm. Hon hade sa saekert trott,
att de brottsliga kaenslorna foer alltid blivit utslaeckta. Och det var ond
kvinnosed att lasta, daer man sjaelv varit med om att locka. Det var
livets egen harda gang oever igenmurade grifter, som skakade hennes
hjaerta. Hon hade icke staellt sig daer foer Valdemars skull. Hon hade icke
oenskat, att han skulle laegga maerke till henne. Hela tiden hade hon
tvaertom boejt sig sa djupt ned, som hon kunde. Och aenda graemde det henne
och sargade sa svart i broestet, att han kunde snudda vid henne utan att
kaenna mer aen infoer vilken annan som helst och utan att genast foersta,
att det var hon, om hon ocksa hade betaeckt sig aldrig sa vael med doket.
Var hon da redan sa alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera
dagar andas och roera sig nagra fa steg fran honom och hoera samma rassel
i traeden och se upp i samma vinternaetter som han, utan att en enda aning
foermadde saega honom, att de voro varann sa naera?

Hon slaeppte gossen och vaende tillbaka till haerbaerget. Men daer fick hon
ingen ro, ty hon hoerde hela tiden det vaelbekanta harpbruset fran
folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.

Da gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem
oroerliga nere vid doerren och flyttade kulorna pa sina radband och roerde
hastigt laepparna. Men laepparna bado om ett och det bultande hjaertat om
ett annat. Om hon bara hade fatt ett enda sakta hjaerteord fran honom, en
god blick, som hemligt hade sagt henne, att han kaent igen henne!

Hon foell pa knae, och fast det vaerkte att ligga sa, reste hon sig icke.

Kyrkan var full av pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silverskrin pa
altaret fladdrade i draget fran det trasiga taket, ofta naera att
slockna. Fran muren bakom altaret haengde de roeda och gula flikarna av
hans baner. Oeverallt voro haellarna bortlyfta fran gravarna, som omsloeto
de forna aerkebiskoparnas kroppar, ty laengre fram skulle de ocksa flyttas
till den nya kyrkan. Det var haliga oegon och kinder och knaeppta haender i
halvfoermultnade handskar. Om halsen pa var och en bredde sig aennu det
vita pallium, som efter att ha legat en natt pa petersaltaret i Rom
skaenkts av pavarna. Hon kom ihag systrarnas beraettelse om Agnetas sma
lamm, som vaelsignades i kyrkdoerren, och hon skulle velat fa kyssa det
gulnade yllet foer att baettre kunna anropa sitt helgon om nad. Men kedjor
voro uppspaenda pa bada sidor om mittgangen, foer att ingen skulle komma
at att stjaela av de heliga relikerna.

Hon boejde sig ned och tryckte pannan mot golvet och makade sig langsamt
framat utan att lyfta huvudet. Hon kaende, hur stenkanterna repade i
pannan, och foer att plaga sig fortsatte hon att krypa vidare aenda fram
mot altaret. Men aenda hoerde hon harporna och saeckpiporna fran
drotthuset. Hon fragade sig:--Aer jag da sa mycket oansenligare och
fulare aen andra, att han daerfoer inte ens maerkte mig? Har klosterluften
gjort mig sa gul och gammal, har boenlaesandet graevt sa djupa faror om den
stackars mun, som foerr var sa lockande? Jag skall tvinga honom att se
mig, tvinga honom, om han ocksa har hinnor oever oegonen som de doeda haer
omkring mig.

Hon steg upp, och hon var sa yr i huvudet, att hon maste taga fast i
jaernkedjan foer att icke vackla. Aterigen knaefoell hon, men hon var icke
laengre sig sjaelv, och hon visste icke, vad hon gjorde. Hon kaende blott,
att hon aldrig mer kunde uttala en enda from och oedmjuk boen, aldrig ga
och ga den langa vaegen hem till klostret, aldrig med uppriktig anger
kasta sig till drottningens kjortelfall, om han icke foerst med ett foer
andra omaerkligt tecken hade visat henne, att hon aennu fanns foer honom i
hans minne.

De andra nunnorna stodo aennu lika oroerliga nere vid doerren, men hon
hoerde icke laengre till dem, och hon gloemde att laegga en skaerv i
offerstocken.

Daer ute var det redan mycket folk samlat foer att fa se konungen, naer han
gick till sovstugan. Lycksoekare, som friade efter aembeten och gunst,
hade staellt sig uppe i svalgangen utefter vaeggen.--Han maste vara
troett, viskade de, och maltiden blir kort. Han gar tidigt till
saengs.--De fingo ett smilande och mjukt saett, gingo pa taspetsarna,
vaende oegonen uppat och voro i ett tillstand av stoersta spaenning och
salighet. De paminde om gamla gubbar, som goera sig till foer en
flicka.--Nu dricker han! sade de och tittade i doerrspringan och klunkade
och visade med munnen, hur han bar sig at. Om de sjaelva hade toemt
baegaren, kunde det icke ha smakat dem baettre. Ploetsligt veckade sig
deras panna och de blevo allvarliga och betaenksamma, ty de kaende med
sig, att de skulle ga och haenga huvudet i dagar och veckor, om de icke
fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste
var att tala illa om hertigen och rada Valdemar att knappa in pa hans
faedernearv och makt och lata allt ga vind foer vag. Ordet "kittelbotaren"
tisslade och tasslade redan pa svalgangen, som om de daermed hade staemt
straengarna.

Nedmoerkt som det var, behoevde icke Jutta frukta, att nagon skulle ana,
vem hon var. Den fullstaendiga likgiltighet, som alla tycktes visa den
ensamma nunnan i den blasiga natten, smaertade henne till sist ocksa mer,
aen om hon skulle ha oeverraskats av en foerundrad haelsning. Om nagon hade
givit akt pa henne, skulle han ha maerkt pa den hastiga gangen och det
framatstraeckta huvudet, att det var ett stundens barn, som sag sig blind
pa ljuslagor langt borta och omkring vilken det daerfoer alltid klirrade i
faengelselas och bal, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare foer aen
foer nagon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet at
sidan foer henne, och en av dem mumlade:--Haer kommer en nunna foer att
tigga allmosor, men jag har ingenting pa mig.

Oedmjukad, foernaermad och upproerd traengde hon sig in mellan maennen vid en
av doerrarna. Men den gav efter foer hennes rygg, och hon maste taga flera
steg baklaenges, allt efter som doerren gled undan. Hon sag da, att hon
befann sig just i den loftkammare, som var sovstuga. Saengen stod baeddad
med sindalstaecke och fageldunskuddar. Ett par vaxljus brunno pa bordet,
och en smapiga hoell pa att rada upp Glimmas manga klaednader pa en baenk.
Hon stroek oever dem och slaetade ut skrynklorna.

Jutta foeljde en stund det omsorgsfulla pysslandet med draekt efter draekt
och sag villradigt fran det ena tyget till det andra. Sa oeppnade hon
pasen vid baeltet och drog upp det langa bandet, som hon hade soemmat med
sitt eget har och lovat at helge Eriks nya altare.

--Se haer! sade hon och maette det med armarna. Vilken vacker toernslinga
med rosor och taggar! En aln, tva alnar, tre alnar... fyra och fem
alnar. Det aer hela laengden. Den aer din, smapiga, om du foer i afton, bara
foer en stund, en kort stund, lanar mig den gula rock med liljor, som
ligger daer ytterst pa baenken.

Hon raeckte bandet at flickan och slet av sig huvudlaerftet och den tunga
kapan med de tarvliga traeknapparna. Alltsamman kastade hon framfoer sig
pa golvet. Vilken sveklig frid hade icke under de klaederna omhoeljt
hennes sinne i toecken, medan vaerlden runt omkring fortlevde i sin
ondska. Varfoer hade hon spaekt sig och fastat och barnsligt laettroget
lyssnat till de fromma legenderna? Den, som hade berett rum i sitt
hjaerta foer en Folkunge, kunde aldrig bli en god maenniska. Hon hade redan
glidit ned bland de foerdoemda och hade ingenting mer att foerlora. Hennes
raetta plats var bland de foeraktade i skampallen vid kyrkporten. Varfoer
goemma sig foer de rena och icke lida en synderskas straff? I hennes sjael
bar den himmelska sadden aenda inga blommor. Men en sak hade hon laert hos
nunnorna, och det var att skriva. Redan naesta morgon skulle hon saetta
upp ett brev till klostret och pataga sig all skuld och skam och avsaega
sig renlevnaden och aterkraeva sina aegodelar.

Naer hon maerkte, att smapigan stod med bandet utan att roera sig fran
staellet, boerjade hennes roest darra:

--Det bandet daer aer ett heligt och kostbart verk, som har kommit troetta
oegon att svida. Hur manga timmar och hur manga tusen stygn har det inte
kostat. Om din matmor far veta, att du olovandes lanat mig klaednaden,
och blir vred, sa klipp bandlaengden mitt itu och giv henne haelften. Det
aer nog betalning at en sadan som hon... Men vad aer det du har daer i de
sma silverbaegarna? Aer det inte skoenhetsmjoel? Du skall hjaelpa att mala
mig, men inte sa starkt som hon vant dig, utan som det brukas bland de
hoegsta. Vet att jag aer av kungaboerd och har raett att sitta oeverst vid
bordet hos din herre. Men allra foerst skall du tva min panna, ty jag har
sarat den mot kyrkgolvet och kaenner, att den bloeder.

Smapigan hjaelpte henne nu att traeda pa kjorteln, och de oeppna aermarna
slaepade foernaemt pa mattan. Sedan tog hon silverbaegarna foer att mala
henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.

--Nej, vi ha inte tid.

I naesta oegonblick skyndade hon ut. Hon drog igen doerren bakom sig, aennu
halvt blindad av vaxljusen, och staellde sig mellan de andra. Men den
lilla gossen, som sprang omkring i svalgangen, var med ett glatt rop vid
hennes sida utan att skraemmas av den foeraendrade draekten. Hon hann icke
att frigoera sig fran hans smekningar, innan fackelbaerarna traedde ut och
konungen kom i doerren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och
da han sag, hur alla maennen, sa pass det laet sig goera, foersoekte att boeja
ett knae, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var
heligt foer de fromma. Han hoejde armarna pa det saett, som pavarna
brukade, naer de utdelade vaelsignelsen.

Daervid kom hans blick att vila pa den praktfullt klaedda kvinnan, och
armarna sjoenko igen, fast foerlaeget och langsammare aen de hade lyfts. Han
sag genast, vem hon var, men det var icke enbart foerundran, som darrade
oever hans ansikte, utan ocksa en illa dold misstaemning. Naer de, som ha
doett, resa sig ur sin grav, aero de valnader, och da skraemma de. Och han
sag genast i full klarhet var foeraendring, som tiden hade ristat i
hennes drag.

Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framfoer honom.

--Guds frid, kung Valdemar, viskade hon. Kaenner du igen oss?

Han knoet handen och kastade huvudet stolt bakat.

--Guds frid, frussyster. Jag kaenner igen bade dig och barnet... mitt
barn och ditt.

Om de gamla traeden hade brustit fran sina halvdoeda roetter och fallit
oever hopen, som stod nedanfoer, skulle foervirringen och skriandet icke ha
blivit haeftigare. Pilgrimsskarorna boeljade ut fran kyrka och haerbaerge,
och aenda bort till aettehoegarna skymdes snoen av folk. Den dystra
hemlighet, som smugit kring fran gard till gard, goemde sig da icke
laengre utan blottades av vinfuktade laeppar och stod daer nu med koett och
blod mitt i fackelskenet.

--Doedssynd, ropade maengden, firnarverk!

--Aer det julnatt, efter jag ser spoeken? fragade Valdemar och skakade
sitt ljusa har. Af er, som skria vaerst, laerde jag mig aldrig, att brott
behoeva spoeka. Eller blev min fader jarlen haengd, naer han red hem fran
Herrevadsbro! Han sover gott och lugnt i gamla Varnhem. Giv er till
tals, lat tiden ga. Skuld aer ett kravbrev mellan maenniskor. I graven
finns det inga gaeldenaerer.

--Till Rom! svarade folket. Till Rom!

De, som voro bevaepnade, skakade sina spjut och bagar.

Da lyfte han upp gossen och hoell ut honom oever deras huvud.

--Ja, ropa, svear, ropa som det hoevs kring era faeders tingshoeg. Hoej
gossen haer pa skoeldarna. Vaelj honom till min eftertraedare. Han skall
foera er till stoerre segrar aen fordom laespe Erik och alla, som foeddes er
av aekta, ruttet kungablod... han, mitt trotsarbarn, horsbrottets,
blodskammens son. Se haer, hur frisk och roed han blir, naer jag nyper
honom i kinderna.

Han satte ned gossen, men en rysning gick oever maengden. Pilgrimerna
vaende sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framviskade
kvaevda och klangloesa roester:

--Han aer Den fallna morgonstjaernan. Lucifer aer var konung. Penitens!
Till Rom, till Rom!

Ett par tysta klaettrare hade redan svingat sig upp pa raecket med sina
spjut, och en pil ven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hoerdes
i stillheten, hur bagarna spaendes, foerst tva eller tre, sedan allt fler
och fler.

Fulco kom ut ur sitt hus, foeregangen av ljus, men de slaecktes genast i
blasten. Han bar varken aembetskrona eller stola utan hoell endast ett
litet kors, som han ivrigt raeckte at alla sidor till kyssning. Han gick
sa krokig och sned, som om han med de langa armarna hade plockat nagot
fran marken, men huvudet var uppraett. Ovanfoer den gra skaeggbotten och
den som en krumstav svaengda naesan brunno tva moerka och skarpa oegon.

--Misskund, misskund oever alla syndare! Liljan och aengeln i mitt signet
haller jag i aera, men biktens insegel var mig aennu heligare. Jag har
tegat. Nu ropar till och med marken. Men aennu gar det manga vaegar till
Mora stenar, konung, och oraett handlar du. Konung? Din fader jarlen hade
gjort baettre, om han satt sina lagar i helgd genom att foerbjuda konungar
och fostra sina soener till hederliga husfaeder pa sina gardar. Kristus aer
den raette haerskaren. Hur ha vi vardat oss om hans tron, som latit honom
dela den med er, konungar?

Hans och Valdemars oegon moettes. Det blev en kort och tyst tvekamp.

Valdemar drog dolken, men stack den ater i skidan.

--Nej, inte blod. Atminstone en enda Folkunge skall kunna ga i graven
utan att ha draept. Hitat, ni arma syndare och undersatar! Vem har oraett?
Vem har raett? Saeckpipan eller floejten, harpan eller basunen? Jag taenker,
att spelmannen daer ovan raett haerligt froejdar sig at samklangen. Det aer
det praektiga med oss, vi konungar med lejonklor, att vi sen gammalt aero
upprorsflammorna ur jordens inaelvor. Kom, mina barn, och lat oss glaedja
oss en stund i ondo, om vi omoejligt aenda kunna vara goda!... Men traeng
mig inte in mot vaeggen, slaepp manteln... Lagkraenkare, som sjaelva bryta
distingsfrid och kungsfrid! Jag ville aterskaenka er den forna friheten
och bli en god husbonde, men era axlar orka inte laengre baera den.

Fulco steg fram till trappan foer att skydda honom mot folket. Han hoell
korset utstraeckt.

--Foervillelserna omtoeckna hans foerstand. Han talar som en drucken.

--Som druckit sa mycket, att han saeger sanningen rakt fram, svarade
Valdemar oever hans axel. Kom ut, Karl Algotsson, med vakten och jaga
undan folket! Det var det sista, som jag droemde mig att nagonsin behoeva
saega... Men varfoer hugger du sa haeftigt, att du staenker ned min aermkant?
Aennu har jag inte hunnit vaenja mig att sova en god kungssoemn med flaeckar
av det slaget. Jag tror vi hellre saetta oss igen vid bordet. Hur manga
foelja mig? Sa fa. Och nyss sa manga!

Han tryckte skakande handlovarna mot sina oegon, och ingen visste, om han
graet eller skrattade.

--Aer da detta ett maenniskooede? fragade han och gick haeftigt in i salen,
mitt oede, troestloest, utan nad och hjaelp! Din stoersta grymhet, Birger
Jarl, var att du gav mig livet. Spela, Gistre Haerjanson! Det misspryder
kung Valdemar att snyfta. Goda och oemsinta maenniskor fa inte unna honom
en stunds lisa. Da blir han foeraktad. Han maste hatas foer att hedras.
Na, han aer laeraktig, kung Valdemar. Han skall snart bli, som ni begaera
foer att i froejd fa hata honom. Spela, Gistre Haerjanson, pa de sproedaste
straengarna, de vassaste, de straengarna, som barnet i var sjael grater
med!

Jutta stod aennu vid vaeggen i svalgangen, och den foerskraemda gossen
klaengde sig fast om hennes arm. Glimma hade ocksa kommit ut. Hon sag
nyfiket pa den forna nunnan och gungade pa foten i takt med
straengaspelet.

--Jag kaenner igen dina klaeder, jungfru, sade hon. De aero mina. Behall
dem. Och tag dem med dig till ett minne av Glimma.

Sedan sprang hon glatt tillbaka in bland de manga vaxljusen.

Jutta kaende, att en uppstraeckt hand soekte hennes mellan spjaelorna pa
raeckverket.

--Gud skall foerlata dig, stackars arma, liksom en gang ocksa honom,
hoerdes aerkebiskop Fulcos fasta roest. Men din plats aer inte haer. I afton
aer det gott om sadlade haestar, och jag skall taga nagra bevaepnade karlar
med mig och foer saekerhetens skull sjaelv foelja dig det foersta stycket.
Vart vill du haen?

--Helst till min olyckliga syster, svarade hon och gick ned till honom
utan att slaeppa gossen.

Haestarna buro snart alla tre oever den stenlagda vaeg, som ledde till
kungshuset pa aengen vid Oestra Aros. Ingen av dem talade, men de maste
rida foersiktigt och langsamt foer moerkrets skull och lita pa haestarna.

Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen foerr brukade soeka sig
till sovstugan, men fast det var mycket sent, gingo aennu alla
spinnrockarna. Naer hon kom i salsdoerren, tvaerstannade den mittersta
spinnrocken, sedan aennu en och slutligen alla. Drottningen, som satt pa
mittbaenken, slaeppte spinngarnet i knaeet och hukade sig foer att se
baettre. Det var en gammal kvinna med stora drag och troetta oegon.

--Vem star i doerren? fragade hon.

--Din fallna syster.

--Min fallna syster baer en nunnas draekt och aer i kloster.

--Jag var inte vaerdig de vita klaederna.

--Saekert inte.

--Min tanke gick tillbaka hit.

--Vem soeker du?

--Dig, syster, foer att kyssa din klaenningsfall och bedja dig foerlata och
gloemma.

--Och vems aer gossen?

--Mitt barn, som haedanefter foeljer mig.

Drottningen lade handen pa spinnrocken foer att ater saetta den i gang.
Men da kaende hon, att manga vintrars stickande stjaernljus hade skinit in
i hennes oegon och lagt frost oever hennes kval, sa att det blivit stilla
och vitt och fagert. Allt blev sa smatt och litet, som hon hade gratit
oever, att den vaenskap, som en gang varit mellan dem bada, syntes henne
hundra ganger mer vaerd att minnas. Hon taenkte:--Sa klart maste maenniskan
se tillbaka oever livet i doedsstunden, naer evigheten ploetsligt lanar
henne sina oegon.

--Min klaenningsfall aer inte till foer att kyssas av en syster, svarade
hon lagt. Men du skall stanna haer med barnet... Kom hit och saett dig hos
mig haer pa baenken.

De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad oever oegonlocken, boejde pa
huvudet och satte med en darrning i gang sina hjul. Foerst var det bara
tva eller tre, men smaningom surrade aterigen alla spinnrockarna. Det
var bara drottningens, som stod stilla.

Men Jutta lydde henne icke utan droejde nere vid doerren och sag pa henne
med systerlig kaerlek.

--Nej, nej, svarade hon och maste hoeja roesten en smula foer att hoeras.
Det vore att fresta. Lat mig hellre ga nu, just nu, da allt aer ljuvligt
och foersonat.

Drottningen tog kryckkaeppen, som lag pa baenken. Hon kom ned till henne
oever enriset och drog henne till sig. De bada systrarna stodo laenge
tryckta intill varann med kind mot kind, och under glaedjefulla
snyftningar paminde de varann om gamla hagkomster, om barnsliga sorger
och skenbart likgiltiga ting, som nu fingo en ny betydelse.

Fulco, som hela tiden stannat i det moerka foerrummet, naermade sig
smaningom. Jutta vaende sig mot honom och raeckte fram haenderna som foer
att lata binda dem. Men han tryckte dem faderligt och foerde henne med
sig ut.--Laudo Deum verum!--viskade han och lyfte vaenligt upp gossen
framfoer henne i sadeln. Hon sag, att hon omringades av de vaepnade maennen
naestan som en fange.

--Fulco, fragade hon, vart later du foera mig foer den lilla tid som jag
kan ha igen? Till nagon fridsam borg, saeger du, till trakterna kring
landamaeret... Men, jag lyckliga, jag har ju fatt min systers foerlatelse!
Var finns da malsaegaren?

--Daer!--Han pekade inat graenderna pa folket, som hoell pa att samlas till
distingen. Manglarna spikade pa sina stand, lekarna kommo med harpan pa
ryggen och blosset i ena handen och bjoernkedjan i den andra. Klockorna
klaemtade. Vid eldarna framfoer haerbaergena, som hade pratande maenniskor i
vart vindoega och var doerr, pinglade slaedarna, fyllda med praester, munkar
och koepmaen i tjocka djurfaellsrockar med haret utat.--Och haer under
korset pa mitt eget broest! tillade han hastigt.

Orden gledo foerbi henne i moerkret och hon hoerde dem icke utan fortsatte
bara att upprepa:

--Jag lyckliga! Det aer som skulle aenglarna ga framfoer haesten och sjunga
och spela. Men det aer bara en synderska som jag, som kan se dem. Min
syster, min storsinta syster, i natt har jag aterfatt bade dig och mitt
barn.




16.


Den sovande vallkullan i Vreta blev emellanat utburen i
klostertraedgarden, daer nunnorna lekte och dansade med de unga jungfrur,
som de hade till fostran. Sa ofta Gistre Haerjanson fick nagra dagars
ledighet fran sin tjaenst som spelman, kom han dit pa en loeddrig haest.
Han staellde sig vael med nunnorna genom att straenga deras harpor och
skriva pa bly till bot foer deras tandvaerk. Och till den alltid lika
glaettiga Ingrid Svantepolksdotter smoeg han harringar och andra sma gavor
fran hennes blyga vaen i konungens foelje. Den enda loen, lekaren begaerde,
var att ibland fa sitta nagra timmar i Yrsa-lills naerhet.

En sommardag, naer bin och humlor surrade, begynte ploetsligt hennes
doedliga blekhet att skifta om i rodnad, och alla nunnorna samlades
omkring henne foer att bevittna det under, som nu skulle ske. De voro
redan vana att fran hennes mun hoera foerkunnelser och att hon somliga
dagar satt uppraett i sin baedd. Hon roerde en smula pa haenderna, och den
droemaktigt toeckniga och sjungande roesten uttalade hoegt och klart
foeljande ord:

  Den man skall varda herre i Sveriges land,
  som far Sankt Eriks fana ur mannajungfrurs hand;
  men baer han in den fanan i femmila skog,
  Gud hjaelpe da den broder, som broder bedrog.

Hon slog upp oegonen och sag sig yrvaket omkring, och da hon moette sa
manga goda ansikten, blev hon genast lugn. Men hon mindes knappt nagot
av sitt foeregaende liv.

--Minns du inte Yrsa-lill, som bodde i skogen? fragade de henne, men hon
skakade pa huvudet. Hon tog nyfiket pa deras baelten och klaeder, och da
de beraettade, att de voro nunnor, trodde hon, att hon ocksa var det.

Pa samma saett hade det gatt till, var gang hon vaknade, men nu blev
hennes blick lugnare och klarare, och efter nagra dagar kunde hon med
systrarnas hjaelp sakta ga omkring i traedgarden.

Fast hon fran den stunden foeraendrades och slutligen tycktes naestan lika
frisk som de andra, kaende hon likvael icke igen Gistre utan skraemdes i
boerjan av hans dystra och bleka huvud med de bandvirade svarta flaetorna.
Men vilka lyckliga timmar kom det icke sedan mitt i den blommande
sommaren, naer han maerkte, att hon blev mindre raedd foer honom. Han hade
fatt en ny och mjukare klang i sina straengar, och de ohyggliga dockor,
som han foerut traedde upp pa fingrarna, omklaeddes smaningom till aenglar
och korsriddare. Hon var hans, icke klostrets; det var det enda, som han
sade henne naera nog med straenghet. Men nunnorna svarade:

En lekare har varken hustru eller hem. Blir han bestulen, aer tjuvgodset
tjuvens. Blir han draept, ligger han ogilld. Kom igen och haemta henne, om
du lyckas skaffa dig egen haerd. Till dess maste hon stanna.

Med det harda beskedet fick han ater rida sin faerde till hovet. Men var
han kom, beraettade han om hennes spadom, fast ingen blev klok pa de
moerka orden. De spriddes fran gard till gard, och naer de hunno till
Nykoepingshus, hade de blivit en visa, som flitigt sjoengs vid spinnrockar
och vaevstolar.

Da folket nu samlades i Uppsala till distingen och foer att vara med om
oeverflyttandet av Eriks ben, kom en gang en flock av bredskuldrade moer
pa sandasen framfoer det gamla drotthuset. Foerst lekte de en stund med
varann pa unga kvinnors vanliga saett, men smaningom drogo de sig hand i
hand ned mot kyrkan, som hoell pa att smyckas och daerfoer var tom pa
maenniskor. Daer funnos inga andra aen ett par gossar, som hoello pa att
faesta upp tapeterna.

Karl Algotsson stod i svalgangen med en falk, som satt i en traering och
som han hoell pa att straffa.

--Vid Sankt Ovidius, de doevas botare! utbrast han. Varfoer sjunga inte
kvinnorna, naer de dansa? De tiga som traebilder. Men aldrig sag jag
statligare och resligare moer. Kom ut, Valdemar! Det haer aer nagot foer
dig.

Valdemar kom ut pa trappan. Naer han maerkte att kvinnorna mer och mer
foersoekte naerma sig kyrkan och boejde sig at alla sidor foer att se in
genom doerren, som om de pa avstand letat efter nagot, skyndade han sig
ned och hejdade dem med muntra rop och tecken.

--I dag aer dansdag och ingen helg!--Han staellde upp dem till en
springlek, fast de voro motstraeviga och fast han knappt kunde rycka dem
fran staellet.--Aldrig har jag kaent duktigare kvinnohaender! Men nu boerja
vi. I snoeig skog, i snoeig skog gar ulven fram...

De gingo nog in i leken, sa att marken skakade, men hur mycket han aen
sjoeng, var det ingen, som sjoeng med. Och hur han aen foerde dem under
kaerligt skaemt, fick han aldrig ett ljud till svar.

--Stackars barn, sade han, de aero foer blyga att dansa med en sa hoeg
herre. Lat haemta ut mjoedhornet! Sla inte ned oegonen. En klunk mjoed
lossar pa tungbandet.

Sa snart den foersta fick hornet i sin breda hand, toemde hon det genast
begaerligt i ett drag. Detsamma gjorde ocksa alla de andra, sa att hornet
sexton ganger maste baeras in och ut. Da kastade sig Karl Algotsson med
ett sprang fran svalgangen och foersoekte att laegga armen om midjan pa den
mest hoegvaexta. Men hon grep honom vid skuldrorna och hoell honom sa fast,
att han icke kunde roera annat aen den haepet oeppna munnen.

I detsamma boerjade falken att piska ringen med de smala vingarna. Det
var en stor falk, bortat attio eller nittio ar och vitnad som en gammal
gubbe. Han saenkte det skarpoegda huvudet och hoegg efter remmen om benet,
var stund naera att slita sig.

Da gloemde sig den hoegvaexta taernan och gick fram och lugnade honom med
nagra kloka visslingar och kluckanden. Till sist blev han sa stilla, att
hon kunde stryka honom oever nacken.

--Din fagel har ju inte groenaktiga foetter utan de aero bleka, sade hon
foertrytsamt med den djupaste mansroest. Vad aero ni foer jaegare haer i
drotthuset, som inte veta, att en sa gammal hoek kommer man ingen vart
med annat aen med godo?

Hon tvaertystnade och lade handen oever munnen, men det var sa dags. I
naesta oegonblick voro de alla sexton redan pa flykt, och vapen rasslade i
kungsgarden. Naer klaederna slogo upp pa de springande, syntes det, att de
hade strumpor av blankt brynjetyg. Men naer de kommo upp pa sandasen,
kunde de icke motsta att aennu en gang vaenda sig om. Den spensligaste av
dem, som hade en pafallande likhet med hertigens unga dominikanermunk
Martinus, knoet handen mot drotthuset och ropade:

--Det lyckades oss illa, men vi ses igen, kung Valdemar. Med sadana
mannajungfrur dansar din broder pa Nykoepingshus.

Daerefter togo de varann i handen igen och fortsatte utfoer asen pa andra
sidan.

Pa kullarna vid gardarna sutto bonddoettrarna, linhariga, med klara
pannor och fingrarna om kinden, och sago bort efter den doeende dagen,
som svenska kvinnor bruka aftonen foere en helg. Vad taenkte de pa? Vad
droemde de om?

Munken och de foerklaedda smasvennerna fran Nykoepingshus radslogo en
stund i en skogsdunge. Sedan spridde de sig och gingo in i olika gardar.
Daer satte de sig pa kvinnobaenken utan att till en boerjan saega nagot.

Samma envisa tystnad behoello de ocksa, naer maten blev inburen, fast det
haende, att de gloemde sig i annat och ato laens pa faten. Men naer sa
doettrarna i den stoersta garden togo upp spavisan fran Vreta, staemde
Martinus i med mansroest. Kvinnorna reste sig foerskraeckta. Da steg han
ocksa upp och beraettade om sitt aerende.

--Ni skola ingenting frukta, sade han, fast vi aero maen i kvinnoklaeder.
Mer aen vart liv aelska vi var allvarlige hertig, och nu aer han pa lagfaerd
inte langt haerifran i sigtunabygden. Daerfoer smoego vi oss hit och taenkte
pa spavisans ord om baneret och mannajungfrurna. Allt aer i foerfall.
Praesterna skymfas framfoer altaret. Maktgiriga Folkungar aero redan i
antagande med sina flockar. Skola de fa lyckan pa sin sida genom att
ocksa bemaektiga sig vart foernaemsta baner? Valdemar besvaerjer inte
stormen. Det aer ju hans egna darskaper, som vaeckt den. Det finns bara
en, som kan det. Men vi ha tytt visan oraett, da vi trodde, att
kvinnoklaeder voro nog foer att fa spadomen sannad. Hall kvinnoting och
samla er! Det blir en farlig haer. Valdemar kommer att tvaert giva sig
fangen om han moeter den. Eller ocksa bli ni fangarna. Men det aer heller
inte honom ni skola besegra. Ni skola goera, vad vi inte kunde. Ni skola
haemta at hertigen helge Eriks baner.

Naer kvinnorna hoerde sadant tal, blevo de aen mer foerskraeckta och ville
icke lyssna utan prisade kaerleken och Valdemars mildhet.

--Vi fa se, svarade de. Ni ha handlat obetaenksamt, som unga svenner
bruka. Det tal att begrunda spavisans innersta mening och hoera, vad som
har haent. Det ena ryktet motsaeger det andra. Vem som helst rycker inte
utan vidare landets heligaste baner fran kyrkvaeggen.

--Det aer vael svarat, menade svennerna och avkastade sina kvinnoklaeder.
Sedan blandade de sig i folkmaengden pa marknadsvaegen. Aenda till hundra
dagars avlat hade utlovats, och gardar och haerbaergen kunde snart icke
rymma fler maenniskor.

Aentligen grydde den stora dagen, da helgedomsskrinet skulle baeras oever
slaetten till den nya kyrkan.

Det blev aldrig nagot slut pa det langa taget av hjaessor med den
apostoliska harkransen och av svarta eller vita sloejor. Kaporna voro
nedstaenkta. Det hade varit lang faerd fran Sko och Sigtuna, fran Gudhem
och Varnhem, fran Alvastra och Nydala. Slamret av traesulorna, som voro
bundna under skorna, oeverroestades av pilgrimernas rop.--Kyrieleis!
Kyrieleis!--Det betydde ju Herre foerbarma dig! men pa de vallfaerdandes
mun blev det ett glaedjerop. En stund blev vaegen alldeles svart av
latintalande magistrar, som nyss atervaent fran kollegierna i Paris. Daer
kom Karl Algotssons broder Brynjulv fran Skara, och den droemmande Petrus
de Dacia gick omgiven av svartklaedda kvinnor, som oupphoerligt hoejde
klingande kyrierop. Saerskilt var det en bland kvinnorna, som alla
foersoekte att fa se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, sa
tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon atminstone var naera att
bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid fran Skenninge, som
hoell pa att grunda ett kloster och bereda sig foer en pilgrimsfaerd aenda
till Den heliga graven. Det blev tystare, daer hon gick fram, ty de, som
fingo plats daertill, knaefoello och kysste pa haenderna efter henne,
lyckliga att foer en gang ha moett en av de oflaeckade, medan hon aennu gick
levande pa jorden. Hon ingav dem sin egen rena kaerlek, sin atra till
allt oedmjukt och gott. Manga roeda munnar, som hade bitit i livets
frukter, stammade allvarliga loeften. Vildmarken upplystes, sa att
braddjupen blottades men ocksa den saekra stigen.

Sa laenge hennes lilla svarthoeljda huvud aennu kunde urskiljas, fortsatte
handkyssandet, och klaemtslagen kunde hoeras fran kyrkan. Men sedan blev
det oro bland folket.

Ett stycke framfoer helgedomsskrinet kom Valdemar med Eriks baner. Han
halkade pa stenlaeggningen, sa att han stoette banerstangen i marken, och
det tog folket som han, ty han log hela tiden. Vakten maste omgiva honom
pa bada sidor och halla i vardera aendan av de saenkta spjuten, sa att han
gick inom ett skyddande staengsel.

Larmet blev slutligen sa hotande, att Fulco maste ropa till honom att
halla sig naermre intill helgedomsskrinet, ty var det bars fram, spreds
det genast lugn.

Folket stroemmade med in i den nya kyrkan, som aennu var utan tak. I
mitten var rest ett traekapell, upplyst med vaxljus och klaett med
tapeter. Daer blev skrinet satt pa altaret. Naer maessan var laest och
sangen sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks aera, ringde en liten
klocka och det blev en stunds vila. Fulco foerde da omkring konungen.

--Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet, begynte han. Och det aer en
saellsynt haendelse, att du betraeder en kyrka. Lat mig visa dig det bygge,
som aer mitt livs kaerlek. Jag vet, att rundelns tecken oeverallt gar igen
i skapelsen, i himlarnas gang, i solen och manen, i timmarnas ring pa
solvisaren. Ocksa baevade jag i boerjan foer att bryta den straenga rundeln,
men sa hoerde jag hymnerna och kyrieropen, som stego och stego. Sjaelva
mullen laengtade uppat. Da foerstod jag den nya andan och laet stenskogen
vaexa. Och nu star den haer med sina stammar, sina spetsbagiga grenvalv
och rosverk och korsblommor. Dina skogar ha flyttat hit in, Valdemar.
Det aer en kyrka foer dig. Se haer pa stenarna, som muntra hantverkare
halla pa att hugga under vardagarna och som skola laeggas oeverst pa
stoettorna! Jaegare och ulvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare,
barn, som kasta snoeboll, feta borgare, sjoefolk, aelskande, som famna
varann, krigare som doeda... alla vilja de uppat, uppat med klockklangen.
Alla kommo de med sin skaerv till min kyrka, och daerfoer foertjaena de ocksa
att fa vara med.

De gingo fran sten till sten, och pa var och en fanns det nagon sinnrik
bildgata att tyda.

Naer de kommo tillbaka in i kapellet, fattade Fulco ploetsligt om hans
handlove.

--Gud aer oever mig och mitt verk, och folket aer med mig, viskade han
sakta. Vill du aennu foersoeka att raedda din krona, sa lyd. Du aemnar bryta
upp redan i morgon. Men vart?

--Till din primas, bisp, foer att fa hjaelp. Till Lund gar faerden.

--Nej, laengre.

--Du menar?

--Den helige fadern vistas i vinter i Lyon.

--Gott! Hos honom skall jag utverka ett varningsord till dig och
hertigen.

--Det aer sent att varna, naer golvet redan brinner.

Han tryckte Valdemars hand mot helgedomsskrinet och vaende sig till
folket.

--Vid Var fru och helge Erik svaer konungen och lovar att redan i morgon
dag boerja en angrande botgoerares faerd. Drabbe annars bannstralen den
foerlorade!

--Du kastar dristigt dina taerningar, bisp, mumlade Valdemar mellan
taenderna och hoejde sedan nagot roesten. Spela, mina musikanter, en sista
gang foer helge Erik. Ga sedan hem till vaelbehoevlig vila, ty i morgon vid
min avfaerd skola ni ocksa spela. Eller saeger inte David om sin gud:
lovsjunger honom till cittra och harpa, lovsjunger honom till puka under
dans!

Med de orden gick han nedfoer trappan och laemnade kyrkan, foeljd av ett
foervirrat sorl.

Naesta dag blev det liv och roerelse i kungsgarden, ty allt skulle i en
hast ordnas och anskaffas foer den langa resan. Flaskorna fylldes med
vin, fageldunskuddar och taecken instuvades i saeckar, som bundos oever
kloevjesadlarna. Hela marknaden flyttade smaningom med sina varor till
platsen framfoer drotthuset. De pilgrimer, som, foer att fa skydd, aemnade
sluta sig till den glada skaran, stodo foersagda och vaentade pa avstand
med sina pasar pa ryggen.

Glimma sprang ut pa trappan, lockad av allt mellan himmel och jord, som
kunde fresta. Blodet sjoeng av levnadslust och haelsa, och livet yrade foer
hennes oegon som luften pa en het vardag. Hon hade icke givit sig tid att
pataga skoenhetsperuk och hoegtidsklaeder. Pa foetterna hade hon ett par
roeda halvstoevlar. Det rika bruna haret haengde utslaget oever den bruna
rocken, och hon kastade haenderna bakat, sa att tyget slog upp fran de
nakna armarna, som hade gropar vid armbagen. Koelden kaende hon icke.

Foersaeljarna rullade upp hela regnbagar av tyger och klaeder.--Koep groent
tyg, merkuriusstjaernans faerg, ger tur i spel! Nagot foer dig, Karl
Algotsson. Men foer dig, Glimma, skoena haerliga Glimma, foer dig duger bara
det yppersta. Haer har du en trad ur Sankta Klaras taecke. Botar foer roeda
och rinnande oegon. Betaenk, du blir ensam nu och sorgsen. Eller hur
behagar dig denna saracenska rock och detta skrin fran Damaskus? Kaenn
sa det doftar. Blommor mitt i vintern. Kom och koep! Koep kamelintyg, som
legat en natt pa Eskils altare i Sigtuna. Vaxflaeckarna aero kvar. Haer aer
droppar foer dina smataernor, om de ha trasiga taender. Koep alfkors, smidda
under tre torsdagsnaetter av silver fran nio olika hall. Min salighet pa
att det aer sant. Koep hubertusnycklar! Koep abraxastenar fran det
egyptiska landet! Kom hit och se. Det aer skrivet demoner i dem,
maenniskor med ormhuvud. Med en sadan pa fingret kan du ta emot en
askstrale i handen och kasta den ifran dig, som en istapp. Kom och koep!

Glimma trampade och trampade av iver med de sma roeda halvstoevlarna,
jublande oever att sta omgiven av sa manga bedjande maenniskor. Hon ville
aelskas, synas, glimma.

Martinus hade traengt sig in mellan askadarna och kunde icke rycka sina
oegon fran Glimma. Han naermade sig henne som i en droem. Smaningom kom han
aenda fram till henne. Vilken omaetlig salighet att fa ga ut med en sadan
foeljeslagerska i vaerlden, om ocksa med en tiggarstav. Men han hade doemt
sig till sin svarta kapa och till att offra sig foer hertigens sak.
Alltid brottades han med sig sjaelv utan foersoning. Hans sjael irrade ater
pa braddjupet vid helvetets rand, daer han hoerde bade djaevlarnas skrik
och tronernas koerer. Han oenskade, att demonerna skulle sno ett rep om
honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och haella brinnande
beck oever dem, sa att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan,
kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjaena. Under kapan
kaende han det hemliga brev, som han foerde med sig fran honom till Fulco,
men ocksa hjaertat, som slog med hastiga slag sa att broestet icke kunde
andas. Han drog ned huvan, sa att endast den smala hakan och de vita
taenderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knoet haenderna.

--Glimma, sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. Du aer farlig
foer maen. Du aer fruktansvaerd, daer du star, och jag skulle lyfta upp dig
och baera dig med mig, om jag inte vore foedd att sarga mig. Men hur skall
du nu fa veckorna att ga, Glimma, naer konungen laemnar dig foer sa laenge?

--Det vagsamma lockar mig, svarade hon med en foervanad blick.

--Vad aemnar du da vaga?

--Speja, halla vakt, skicka bud pa bud till honom, medan han aer borta.
Sa laenge jag aer levande, skall jag halla lyktan mot hans fiender, sa att
de maste sitta lika stilla som hans vaenner. Baer fram det svaret till din
herre.

--Glimma, det aer ett ljuvligt namn! viskade munken. Jag ryser foer att se
en maenniska ha mod att sta sa fylld av levnadslust och lycka.

Men foersaeljarna omringade henne, och han traengdes in bland spelmaennen,
daer Gistre Haerjansons harpa klagade. Fulco kom just pa vaeg till salen,
och Martinus smoeg hertigens brev under hans baelte.

--Fader, haer skriver han och foerebrar dig straengt att du i en sa
aengslig tid har skickat konungen ur landet. Sa maste en riddare tala.
Men vi andra, vi vaelsigna dig foer att du skaffat hertigen fria haender.
Han kommer att bli herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar
skoerden.

--Om inte Glimma later frosten glimma. Hon aer faran.

Munken svepte om sig kapan och drog sig intill vaeggen.

--Hon skall ga bort ur drotthuset, mumlade han. Hon skall bli tyst och
stilla, om det ocksa kostar mitt liv och jag aldrig far nagon loen. Det
var inte nog att stroeva kring med nagra yra svenner foer att roeva en
fana.

Han foeljde med in i salen, och Glimma kom ocksa i doerren.

Valdemar stod framfoer Folke Filbyters skattkista, som han foerde med sig
till de olika kungsgardarna och som natt och dag omgavs av vakt. Locket
var uppslaget, och daer lago de dyrbarheter, som hade samlats under
slaektled efter slaektled, aen genom ospard moeda, aen genom svek, aen genom
vapenbragder.

--Herre, boerjade Fulco, en botgoerare skall ga barfota och torftigt klaedd
med skraeppan pa sin axel, men du beger dig av som till ett gille.

Valdemar hoell pa att haekta manteln.

--Jag beger mig av som den enda hederliga i min aett, med mina synder
utanpa.

Fulco sag ned i den oeppna kistan.

--Min herdestav aer av ben med nagra foerslitna silverskollor, sade han
efter en stunds tystnad. I manga kyrkor ute i bygderna fa de braenna tran
i staellet foer olja, ja, kalken aer i manget fattigt tempel av trae. Men
haer hos dig dricks porsoelet ur silver.

--Har jag foerbrutit mig, nar mig nog mitt straff, svarade Valdemar. Det
kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens foer
helgonen. Jag kan blott fraga: till vem skall nu jag laemna nycklarna,
naer jag far bort?

Glimma gick fram.

--Till den du tror pa.

--Sla igen kistan, vakter, befallde Valdemar, och om haer finns en enda
maenniska, som jag kan lita pa, sa giv henne nycklarna.

Vakterna raeckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon traedde ringen om
goerdeln, men de gammaldags nycklarna voro sa stora och tunga, att hon
maste halla i dem.

--Manga vackra radband och kors skall jag ha med mig at dig, naer jag
kommer tillbaka, sade han och kysste henne till avsked.

Sedan gick han ned till slaeden, som redan vaentade framfoer trappan. Den
var bla, och oeverst pa tjaellet satt en guldbelagd sol med storleende
maenniskoansikte. De tre haestarna voro oeversallade med bjaellror, och han
baeddades in mellan taecken och faellar. Algotssoenerna redo pa sidorna, och
trumpeterna smattrade fran svalgangen. Men Fulco kallade pa pilgrimerna
och staellde sig hindrande med dem alldeles framfoer haesthovarna.--Det
foersta vaegstycket aker var herre och konung i voerdnadsfullt gaende,
sade han, och boerjade langsamt att ga framat med pilgrimerna.

Glimma stod hela dagen i doerren och stirrade pa de tomma medsparen.
Tidigt naesta morgon var hon ater pa troeskeln. Det gloedde i snoen pa taket
och istapparna, som droppade foer toevaedret.

Hon maerkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en av
stolparna.

--Det roeda skenet goer dig blek, Glimma, sade han.

--Jag bleknar, daerfoer att jag har blivit ensam.

--Du har skael. Jag kan mitt kalendarium. Det var i gar en av de svarta
egyptiska dagarna, da allt, som boerjas, slutar illa. Prima et septima
aero daliga dagar i torsmanaden. Och det aer en farlig hedersgava du baer
vid goerdeln. Frestande foer dig, frestande foer andra.

--Den aer foer tung. Jag aer redan troett.

--Och aenda foer vaerdefull att kastas pa baenken. Du kommer att fa en
orolig soemn.

--Visste jag bara ett goemstaelle!

Vakterna och spelmaennen bytte en blick, naer de gingo foerbi och sago de
bada samtalande, men det oekade hennes lust att trotsa. Hon foerstod, att
munken soekte hennes naerhet, och det brann nagot i hans oegon, som naestan
sag ut som kaerlek. Det behagade henne, fast han var henne likgiltig och
fast hon med saknad taenkte pa sin herre.

--Du vet, sade han och vred och kramade sina gulvita fingrar, att bakom
de mossiga traemurarna mellan kyrkan och bispgarden finns det manga
gamla straffhalor och instoertade rum, som ingen laengre toers betraeda. Har
du hoert om Den heliga kerubens kapell? Haer bodde inte alltid en sadan
raettskaffens man som Fulco. Jag tjaenade haer som gosse och hittar daerfoer
nagorlunda bland ruinerna, som nu fa sta och ramla som ett sista minne
fran moerkare tider. Men daer lura farorna, och det aer ingenting foer dig,
Glimma.

--Det saeger du! svarade hon klingande klart och gjorde loes nyckelknippan
och raeckte honom den. Baer du den tunga boerdan och ga foerut och hjaelp mig
att leta upp ett saekert goemstaelle. Sedan far du svaera tystnad pa
krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skraemma Glimma med sagor!

Han stroek sig angestfullt oever pannan, men lydde och gick foere henne
oever gardsvallen.

--Jag har varnat dig.

--Just daerfoer vaeckte du min lust.

Han oeppnade en liten doerr, och de kommo in i tranga rum och gangar.
Vaeggarna voro av runda stenblock med ojaemna ytor, barken satt kvar pa
bjaelkarna, och toevattnet droppade in genom vassen och graestorven pa
taket. En trappa foerde ut pa en gard, som genom en halvrasad mur var
oeppen at slaetten. Under ett foersvarstorn borta i ena hoernet befann sig
ett runt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vaeltrade undan en
lucka, som var staelld foer ingangen. Pa altaret stod kerubens stenbild
med lejonhuvud och ett hjul mellan tassarna och oegon pa vingarna. Hon
sag, att altarskivan var hoeljd av kalkgrus och inblasta loev och att en
spindelvaev haengde mellan bilden och vaeggen. Och icke var den spunnen i
gar, ty den var dammig och lika taet som en gra tyglapp.

--Hur vardas det altaret? fragade hon och vaende sig litet at sidan, sa
att hennes andedraekt stroek oever munkens ansikte. Han insoep den och
blundade.

--Haer gar ingen maenniska nagonsin in, Glimma. Naer en brottsling fordom
doemdes till en laett och tyst doed, skickades han hit foer att laegga sina
kedjor pa altaret. Men han kom aldrig tillbaka.

Martinus kastade nycklarna pa altaret och pekade efter dem.

--Daer ligga de saekrare aen bakom bade jaern och sten, och du kan inte
laengre na dem, Glimma. Nu skall skattkistan sta last intill upprorets
dag, da hon blir buren till min hertig. Han skall sira kyrkan med
paerlorna och guldet och sjaelv staella sig med Mikaels svaerd vid ingangen.

--Du droemmare! svarade hon och tog ett par steg in i kapellet, dansande
pa foten. Tror du jag later nycklarna ligga kvar haer i oeppen dag!

Hon hann knappt att fatta dem, innan en sjungande knaepp som fran en
bagstraeng ljoed under golvet och en lucka oeppnade sig pa sin svaengaxel. I
en blink skymtade hon oegonen pa kerubens vingar och halkade sedan ned i
djupet. Luckan blev staende pa tvaeren, ty hennes aermsnibb hade fastnat i
en av nitarna pa den soenderfraetta svaengaxeln och hon haengde oever
moerkret. Men naer nyckelknippan foell, hoerde hon, att det plaskade, och
nagra vattendroppar staenkte pa halsen.

Martinus straeckte fram huvudet foer att se efter, varfoer luckan icke
lade sig ned pa sin plats, och badas ansikten voro varann naera. Men hon
kunde icke fa fram nagra begripliga ord, knappt en tyst boen i sitt
hjaerta. Hon kaende bara, att hon skulle ha stroett omkring sig sina
rikedomar som en handfull sand, om hon hade fatt en enda stund till
skaenks, om hon foer en enda afton hade fatt stanna hos bonddoettrarna, naer
de sutto utanfoer gardarna och sago efter den doeende dagen. En roest sade
henne:--Allt annat har du aevlats att vinna, blott icke den lilla
solstrimma av lycka, som var ny morgon lag in oever ditt taecke.--Hon
kaende sig som ett hjaelploest barn, som fallit ur modersfamnen. I ett
snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklaedda aenkan, som stod pa sin
borg vid en avlaegsen havsvik och sag och sag bortat vaegkroeken och
vaentade, om hon aldrig skulle komma.

--Jag vet, munk, att du aelskar mig, sade hon och aterfick foer ett
oegonblick makten oever sin tunga. Om du raecker mig handen och hjaelper
mig, skall jag foelja dig ut i vaerlden, vart du vill, om ocksa i
fattigdom och som din traelinna...

Men aermtyget knakade och gav efter. Slutligen brast ocksa fallkanten,
och hon foersvann.

--Stackars liten, viskade han, sa ensam du var mitt i din stat och sa
ensam nu! Ingen att luta dig till med ett: foerlat mig! Och hur ensam jag
star haer med mitt brott! Men jag skall foelja dig, Glimma. De skola tro,
att vi ha stulit oss bort samman och skratta at oss pa var rygg. Ingen
skall nagonsin fa veta, hur allt har tillgatt, och min hertig skall
foerakta sin haengivnaste tjaenare. Det aer gott och lugnt sa. Det aer
foersoningen, och jag aer lycklig.

Han kastade sig efter henne och luckan lade sig ned pa sin plats med
samma sjungande knaepp som fran en bagstraeng. Det blev stilla igen, och
de torra loeven dansade pa altaret.

Smaningom boerjade vakterna och smapigorna under spe och kvaevt skratt att
leta efter de foersvunna, och det blev oro i drotthuset. Gistre Haerjanson
var den ende, som soekte pa egen hand. Van som han var att upptaecka spar
i skogarna, igenkaende han snart i snoen nagra maerken efter de spikar, som
Martinus hade under traesulorna foer att de skulle bli tunga. Han foeljde
dem steg foer steg aenda till Den heliga kerubens kapell. Daer stannade han
och stod och laet fingrarna leka pa harpstraengarna, som han brukade, da
han var ensam, utan att raett veta, vad han spelade. En skara av unga
kvinnor drog foerbi ute pa faeltet, men han kunde icke rycka sina tankar
fran kapellet. Han foeljde tonerna och boejde sig at sidorna och talade
halvhoegt till den foersvunne munken, som hade han aennu statt framfoer
honom.

--Jag vet inte, vad som har skett, broder Martinus, och det foerblir vael
alltid en gata. Men naer jag hoerde, vad du mumlade vid salsvaeggen om att
offra dig, maste jag taenka pa en bygdesaegen fran min egen trakt. Du har
aldrig hoert den, broder Martinus. Du har aldrig hoert om en gammal from
predikare, som hette Jakob och som talade mot maenniskornas okloka
laengtan efter loen foer sina gaerningar. Hur olika voro ni inte, du och
han. Irrblosset och stjaernan! Men jag tackar dig, broder Martinus, foer
att jag genom dig lockas att grubbla pa de kringstroedda saegnerna om
honom. Medan jag star haer och spelar, kaenner jag hur de samla sig till
ett klart ljus i mitt hjaerta, och jag skall sprida det ljuset genom att
sjaelv ga ut och predika det bland bade riddare och fattiga. Det skall
bli den forne gycklarens botgoering.

Kvinnorna sago honom oever den rasade muren och sade till varann:--Det aer
likt Valdemars hemska spelman att halla sin andakt vid Den heliga
kerubens kapell.

Sedan taenkte de icke mer pa lekaren utan fortsatte med rask gang framat
mot den nya kyrkan. Andra flockar naermade sig ocksa fran gardarna och
sloeto sig till skaran, som boeljade och vaexte. Det var unga frida moer med
friska drag, och de moettes av ett beundrande sorl under kyrkbagarna.
Pilgrimerna beredde villigt rum foer dem, sa att de snart fyllde hela
koret, utan att nagon annan laengre kunde komma fram.

Fulco, som laemnat konungen och pa atervaegen stannat en stund vid
helgedomsskrinet, hade nyss rest sig fran trappstegen framfoer altaret.
Den resligaste och vackraste av de unga kvinnorna var redan utsedd till
foeresprakerska, och hon gick fram till honom.

--Vi komma foer att haemta helge Eriks baner, boerjade hon, men blev
foerskraeckt oever sin egen begaeran och slog ned oegonen. I vara moedrars
ungdom blev det ofta buret av dem oever markerna till god arsvaext.

Han granskade dem skarpt och laenge.

--Blott kvinnomunnar kunna uttala nagot sa orimligt, svarade han. Knappt
en konung eller hoevitsman skulle vaga komma med en sadan begaeran. Det aer
en korsfana, vigd att foeras mot hedningar.

--Det, som var vara moedrars raett, kan du inte neka oss, voerdade fader.

--Sa far jag villfara er oenskan, sade han aningsfullt och tog ned
baneret och raeckte henne det. Jag saetter det med tillit i oskyldiga
kvinnohaender. Mer vill jag inte veta. Gan i frid.

Fliken svepte oever deras ljusa har, naer de buro baneret ut ur kyrkan,
och pilgrimernas rop skallade omkring den voerdade reliken och foeljde den
borttagande kvinnohaeren.

Den drog sig oever bron och gick fram utefter akanten, daer batarna stodo
uppdragna, stoettade med vedtraen. Det sken och glittrade i den vata snoen,
och fast aennu mitt i vintern, blaste det varvind med ljusbla flaeckar
mellan skyarna.

Pa eftermiddagen blev hertigen synlig, daer han red i sin moerka kappa med
sina maen. Han var redan pa hemvaeg soederut, och foerundrad hoell han in den
stora haesten och reste sig i stiglaedret.

Kvinnorna samlades omkring honom i en taet ring, och foeresprakerskan
raeckte honom baneret.

--Tag det ur mannajungfrurs haender till en god skoerd, naer sommaren
kommer, sade hon, och ring, och foeresprakerskan raeckte honom baneret, nu
slog hon upp oegonen frimodigare och tryggare aen nyss. Under en sa
orolig tid star det inte saekert i den nya obefaesta kyrkan.

Baneret gled ned mot hans axel, och han slog armarna om det, som hade
det fallit till honom fran hoejden. Sedan kysste han duken och vecklade
voerdnadsfullt ihop den.

--Jag tackar er, ni kvinnor, stammade han. Vart han sag oever hela
aengsbacken vaexte ringen av linhariga hjaessor, och bara armar straecktes i
hoejden och viftade med vita huvudklaeden.




17.


Budkavle skars och skickades mellan gardarna. Pa de oeppnare bygderna,
daer kyrkbyarna lago taett, samlades bondemaennen foer att svara, om de
ville hjaelpa Valdemar eller icke. Ofta svarade de nej. Jakade de med
slag pa skoeldarna, togo deras hustrur av dem oerringarna och alla
dyrbarare knappar och spaennen och laeto dem sedan ga.

I de djupa skogarna, som skilde landskapen, maste de ibland stanna flera
dagar och jaga med snaror och naet eller saetta ut fiskdon i sjoearna foer
att icke svaelta ihjael. Naer hungern blev foer svar, bakade de broed av
naeckrosstockar. De hade mycket att baera, vapen, skor och skraeppa, och
deras sma roedbruna haestar hade pa vardera sidan om kloevjesadeln en tunna
med pilar. Foer att komma oever mossarna, blevo de barfotade krigarna ofta
tvungna att sta stilla och faella timmer, och de hade god tid att talas
vid.

De beraettade varann, att Valdemar hade aterkommit fran sin botgoering med
ett hotelsebrev fran paven mot de upproriska och att Bengt Alltfoergod
ohoerd talade foer broedrasaemja. Noedd att handla snabbt hade Magnus med
stora loeften skaffat sig dansk hjaelp. Med sin lysande skara och ett
hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tagade han nu
soederifran genom Vaestergoetland mot Hova, daer farvaegen upp till svearnas
land ledde in pa Tiveden.

Valdemars klubbehaer stannade daerfoer i de magra aengsbackarna och hagarna
vid Hova. Vardkasarna, som oaktadt de ljusa foersommarnaetterna flammade
pa hoejderna soederut, foerkunnade, att fienden blivit sedd. Kvinnorna
hoello ocksa redan pa att utrymma stugorna, raedda att skyttar skulle
klaettra upp till ljuren pa taket med sin bage och att traevaeggarna skulle
omgivas med rishoegar och antaendas. De plockade hop sina tillhoerigheter i
saeckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig.
Men da hoerdes en morgon haerblasning pa avstand. Det laet som ramande
kreatur. Gripna av skraeck, klaettrade de ned igen och ryckte bommen fran
kyrkporten. De flydde, sprungo, halkade, med barnen haengande i haenderna
och sjuka och orkesloesa mellan sig i guldstol. Andfadda hejdade de sig
ibland foer att lyss, men ater boelade lurarna i fjaerran. Ater fortsattes
den vettskraemda flykten inat skogen till de sma skyddsborgar, som bakom
traesk och foerhuggningar sedan urminnes tid funnos pa de otillgaengligaste
bergen. De bestodo endast av en lag ringmur, upplagd av sa pass stora
stenblock, som kunde lyftas i en mansboerda. Men kvinnorna lastade
traedstammar och grenar ovanpa muren och bakom sig lade de igen stigen
med mossa. Deras stoersta fruktan var, att de skulle behoeva toersta, och
de starkaste bland dem voro i en staendig vandring mellan borgen och den
naermsta tjaernen med aembar och saar. Vattnet toemde de i en foerdjupning
uppe pa berget och taeckte med naever och torv. Det blev unket att dricka,
men de vakade aenda oever det som oever en oersaettlig skatt. Det skulle
raecka ocksa at maennen, ifall de kommo. Emellanat klaeppte det i klockan
nere vid kyrkstaden och praesten begav sig ut i vit skjorta och stola med
en vaegvisare foer att baera sakramentet till nagon doeende i skogsfaestena.

Kring Magnus samlades fran alla hall de sluga och beraeknande och de
fafaengliga, som aelskade utlaendsk sed, men ocksa de allvarliga och
dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma haenfoerelse som de
fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas
stolta haerskara.

Valdemar daeremot hade sin klubbehaer. Och han foeljdes av foerrymda munkar
och praester, som latit sin tonsur vaexa ihop, lekare, jaegare,
loesvittingar och vilda skogsgangare av alla slag, men mest av sadana som
hade hjaertat varmt under aeventyrardraekten och som foertjaenade ett
handslag likavael som repet. Daer funnos de maen, som voro de galnaste
under ett upptag, de muntraste pa ett gille och de baesta i vaenskap, men
som icke doego till mycket i farans stund, da det gaellde att handla
foertaenksamt och uthalligt. Haer och var i skogen bodde aennu maenniskor,
som aldrig blivit doepta och aldrig hoert en maessa utan trodde pa hult och
hoegar och hemligt blotade at kaellor och stenar. De sloeto sig till
Valdemar, som lugnt lag kvar nordanskogs i Ramundeboda och hoell
gaestabud med sitt hov.--Vi slaeppa ingen genom skogen, sade de, och
begynte leta efter ett tjaenligt samlingsstaelle innerst i den djupaste
Tiveden mitt emellan Hova och Ramundeboda.

Tiveden var hedningarnas och haexkarlarnas skog. Haendelser, som till och
med traelgummorna skulle ha skrattat at, om de beraettats fran andra
trakter, upplevdes haer av var vaegfarare. Loevkvinnor och alfer moette han
icke ofta, men tjutande och rytande vaesen stroeko omkring pa myrarna som
vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor sjaelastuga
med tavernare och draengar och en hel by av bodar foer haestar och vagnar.
Daer var ocksa ett urgammalt drotthus, utvaendigt taeckt med skallar av
ihjaelslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in daer vid sin
allriksgata. Valdemar och Sofia vilade sig nu efter resans moedor vid de
dukade borden i salen. Men det, som saerskilt var egendomligt foer
Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktat av en ensittare. Det hade icke
bara som andra skogskapell sin offerboessa och doerrstolparna fullhaengda
med stavar och sma helgonbilder av bly till tack foer lycklig faerd, utan
svarta langskaftade kors stodo utefter vaeggarna bade inne och utanfoer
och voro i stor maengd faststoetta i torven ovanpa taket. Manga hundra
sadana kors voro ocksa nedstuckna runt omkring i den moerka mojorden, sa
att staellet, omgivet som det var av en karg obygd, liknade en dyster
kyrkogard. Det var de kors, som vaegfararna hade burit framfoer sig genom
Tiveden till skydd mot hedniska makter.

Hulv Skumble, den gamle bergmaestaren fran Ingrid Ulvas tid, bodde sedan
manga ar med skogsgangarna inne i Tiveden utan att vilja se nagra andra.
Han stoedde sig pa kryckor och goemdes naestan under sitt vita skaegg och
har. Det var en saegen, att den sista jaetten aennu levde i det naermsta
berget. Natten foere drabbningen vid Hova, hoerde Hulv Skumble ett haeftigt
stenregn. Naer han tittade under doerren framfoer sin klyfta, trodde han
sig se, hur jaetten lag uppe i bergsskrevan och raeknade in sina vita
getter. Ju laengre jaetten fortsatte att raekna, dess mer blaste han upp
sitt huvud. Slutligen var det stoerre aen de stoersta klippblocken omkring
honom. Men sa snart han hade raeknat den sista raggiga geten, slaeppte han
ut luften genom naesborrarna, aenda till dess huvudet foell ihop som en
pase av sladdrigt tyg. Och da drog han sig in i berget efter sin hjord.

Naesta dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut.

--Hur laenge jag aen bor haer, laer jag mig aenda aldrig att hitta, sade han.
Var dag upptaecker jag svarta tjaernar, som jag aldrig fiskat i, myrar,
som jag aldrig vetat om, oerter, som jag aldrig plockat. Daer var afton en
sa stor hjord av getter gar fram, maste det finnas ett staelle, pa vilket
all ungskogen aer bortbetad och bara hoegskogen star kvar. Och daer boer det
ocksa vara utrymme foer oss skogsgangare att samla och rusta oss.

Han fortsatte daerfoer sin vandring runt berget, som helt och hallet
bestod av mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade foermodat, kom
han ocksa in under sadana jaettefuror, att han aldrig hade droemt sig
slika traed. Staellet tycktes honom mindre likt en skog aen en oaendlig hall
pa skyhoega stoettor. Inga djur kunde han upptaecka, inga myggor eller
flugor, ingenting flygande och laett, ingen solglimt, knappt nagon
groenska. At alla sidor syntes bara gratt och gratt. Den barriga marken
var jaemn och slaet som ett golv, men i hoejden brusade det och danade i
kronorna, som knoeto sina roedaktiga armar och brottades. Det var dock sa
hoegt dit upp, att suset ibland foerefoell helt avlaegset, och nere vid
marken var det stilla.

Han andades djupt i hoegtidlig glaedje och ropade nagra ganger till tecken
at de andra. Det gav eko som i en stensal.

Foer att icke foervilla sig slaepade han en gren efter sig, som skrapade
upp en fara i den pa undersidan fuktiga och moerka barrmattan. Det var
gott rum mellan stammarna, och da han hade fortsatt aennu ett stycke
framat, fick han ofoermodat syn pa en kaella. Haer lag solen in, och haer
var icke lika oedsligt. Naer han makade med foten bland blodnaevorna och
aelggraeset, fann han, att kaellan hade raeta och jaemna braeddar med sma
stenskaervor inmurade av maenniskohand. Det stilla och rena vattnet var sa
klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren pa
botten. Men da han raeckte ned handen foer att dricka, drog han den
tillbaka foer den spegelbild, som visade sig oever hans skuldra. Han vaende
sig haeftigt. Kryckorna hade han slaeppt, stoedd pa dem endast med
armvecken, och han boejde huvudet.

Han stod framfoer guden Ti, som de andra skogsgangarna i mansaldrar letat
efter utan att nagonsin lyckas hitta. Bestaendigt hade de likvael sagt
varann, att han aennu maste finnas kvar pa nagot goemt och bortgloemt
staelle i sin skog.

Det var en alldeles oevermossad stubbe med kornbla vassa spetsar och
omgjordad med ett jaernband foer att icke falla i saer. Ovanfoer baeltet var
upptaeljt en mun, som sag ut att ha flera rader av sneda och maskfraetta
taender. Det var armpipor av offrade maenniskor, ty Ti var en stridsgud
och armen var maenniskans medfoedda vapen. Oeverallt i barken, som var
soenderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och
avbrutna spjutspetsar, sa att hela guden var klaedd med taggar. Mot sidan
hade myrorna stoettat en hoeg stack. Och mitt bland foergaengelse och
vittrande mordverktyg klaettrade bekymmersloest guldpyttorna, vargudinnans
skalbagge med sjustjaernans sju svarta tecken pa sina gulroeda vingfjaell.

Hulv Skumble taenkte, att det var en god varsel, da han gjorde ett sadant
fynd. Aennu en gang ropade han, men hoell foer oeronen foer att slippa det
foerfaerliga aterskallet.

De andra hade dock redan hoert honom och boerjade smaningom att samlas
kring kaellan. Pa ett snoere, som spaendes mellan stammarna, haengde de upp
sina kappor till ett tjaell at kvinnorna, ty det hade varit sen var och
luften var aennu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.
Laengre bort arbetade de yngre med foerhuggningarna, och klangen av yxorna
och braket av de fallande traeden ekade genom den vaeldiga skogssalen. Da
det blev stilla en stund, sade en av maennen:

--Det ringer i Hova. Slaget har begynt, och praesten star framfoer
altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gaestabudet i Ramundeboda.
Det goer han raett i. Han foerlitar sig pa skogen och oss.

--I dag aer det efter alla gamla tecken en av arets lyckodagar, svarade
Hulv Skumble. Men foer vem? Foer Magnus eller Valdemar? Det kan bero pa
oss. Manen, som bestaemmer tiden, aer i ny, och ni skola taelja upp bloss
at er till kvaellen. Det finns bara ett, som saekert skall giva segern at
de vara, och det aer ett maenniskooffer.

Naer det blev afton och blossen voro taenda, tillsade han kvinnorna att
bland sig utvaelja den vackraste och foera fram henne till kaellan. Knappt
hade hon likvael naermat sig, innan en malmklar staemma hoerdes fran den
arbetande flocken vid foerhuggningen. Det var Gistre Haerjanson, och han
kom springande med sin yxa.

--Vid helgonen, bergmaestare, kaenner du inte igen henne... min kvinna,
som Valdemar nyss tog ut at mig ur Vreta med makt, naer vi redo foerbi.
Var gode Valdemar! I dagar och ar har jag stritt och laengtat foer hennes
skull... och nu...

Det var traengsel omkring kaellan, och roeken och lagorna fran blossen
slogo honom i oegonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta
och vikit ned den till goerdeln. Hon var laett gulaktig i huden. Han grep
henne om haenderna, och tva andra maen togo henne om foetterna och hjaelpte
till med att lyfta henne ut oever mossbaedden och saenka henne i kaellan.
Hans skaegg goemde hela hennes ansikte, sa att knappast mer aen ett sakta
huttrande hoerdes, da det kalla vattnet slog ihop oever henne. Tre ganger
slaeppte han henne och foersoekte att trycka ned henne under vattnet, men
var gang floet hon upp igen.

--Ti vill inte taga henne, sade den gamle. Han bryr sig inte om annat aen
moer. Men var star en sadan att finna, daer Valdemar haller laeger med sin
haer? Stig upp, vallkulla, och ga till din spelman. Ni aero bestaemda foer
varann, hur manga proevningar som aen kunna vaenta er. Men till dig, Ti,
saeger jag: Du har blivit orkesloes. Ingen har pa laenge givit dig sitt
blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjaelpa oss, om du inte, naer
solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall skaenka
dig mina oegon. Jag har levat laenge nog och har inte mer nagon glaedje av
dem, bara bitterhet och harm.

Han ryckte loes ett par torsviggar, kaende pa deras kanter och valde ut
den skarpaste. Sedan laet han binda sig vid stubben med haenderna pa
ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans oegon, uppgav han anden,
och naer de kastades i kaellan, sjoenko de genast och blevo liggande pa
botten stora och klara och utan att blinka foer elden.

Da grepos alla, bade kvinnor och maen, av yrsel och svingade blossen upp
mot nymanen, och haest efter haest blev framledd och offrad under
besvaerjelsesang. Blodet stroeks pa traedstammarna och floet at alla sidor i
mossan. Ingen tvekade laengre, att icke de gamla vaextandarna nu i Sankt
Hans tid, da allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista foertvivlad
strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svaerd.

Slipdonen framtogos, och skogsgangarna vaessade sina yxor. De voro illa
rustade, manga utan brynjor och ingen med stalhuva. Men de visste sedan
gammalt, att skogen saekrast foersvarades genom att foervirra den
intraengande haeren och sprida skraemsel. Daerfoer fladde de offerhaestarna
och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utat.
Haestskallarna, som de ocksa togo huden av, hoello de oever sig pa staenger.
Andra sleto upp sin skjorta aenda till naveln och malade ett grinande
ansikte pa broestet och magen. Sedan kastade de oever sig kappan, sa att
de sago ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras foeraeldrars
foeraeldrar laert av finndvaergarna, som stridde pa det saettet i den tid, da
tuppen aennu allmaent dyrkades som gud. Det var langt foere Tor och
haestguden.

Nagra bondemaen kommo springande pa det vassa barret med sma korta steg
och krokiga knaen, barfotade, barhuvade och tomhaenta.

--Hertigens folk syns redan ute pa myren! ropade de. Hela Valdemars haer
aer slagen vid Hova! Vi aero foerlorade!

Det prasslade och smaellde mellan grenarna i den foerut tysta oedemarken.
Uppskraemda faglar och raevar flydde foerbi. En farskock rusade fram med
langa sprang, foeljd av en brun ko, vars skaella pinglade ursinnigt.

Skogsgangarna foerstodo, att fienden var alldeles inpa, och de baesta
skyttarna klaettrade upp i talltopparna pa sina yxor. De andra staellde
sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blevo
nedstuckna i marken kring kaellan i lutande staellning, sa att elden
skulle falla i vattnet och icke taenda barret. Fast inga maenniskor laengre
kunde upptaeckas, foerblev skogen daerigenom ljus som en upplyst men tom
sal.

Det droejde en stund. Sedan naermade sig en vaegvisare med nagra vaepnade
maen. De tittade sig oroligt om at alla sidor, men naer de begynte halka i
blodet, togo de sig om huvudet och flydde. Vaegvisaren korsade sig och
stod kvar ensam.

--Gud, min drotten! stammade han. Vi aero i Tis skog. Vi aero pa de sista
hedningarnas hemliga offerstaelle. Hjaelp oss, hjaelp oss!

I detsamma straeckte en tyst pil honom till marken.

De vaepnade maennen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbaerare, men
alla stannade skraeckslagna och bleknade. De fraemsta veko baklaenges och
trampade de andra pa jaernskorna. De sago allting tydligt och klart
framfoer sig i den ljusa skogen, blott icke nagra maenniskor, och
oupphoerligt stupade en efter en foer tysta pilar.

Da var daer en dansk riddare, som ledde fram sin haest till kaellan och
sparkade undan ett par av facklorna. Men naer han fick se de tva oegonen,
som stora och klara betraktade honom ur kaellan, brast han i skratt. Det
laet icke maenskligt, utan vansinnigt och hest, som naer en hund faller i
raseri.

Under tiden stod Gistre bakom en av de tjockaste stammarna. I ett snoere
om axeln bar han som vanligt hornet Manegarm. I handen hoell han en kniv,
som han hade tagit fran Ti.

--Det aer det underliga med detta horn, sade han, att det ocksa kan
brukas till annat aen att dricka. Haer i spetsen sitter en traeplugg. Hart
sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni fa hoera.

Han taeljde en stund i pluggen, aenda till dess han foervandlat den till
ett munstycke. Sedan satte han hornet till laepparna och blaste.

Foerst kom det bara ett sakta vaesande ungefaer som fran en oedla, som
vaecktes ur en lang vintersoemn men helst kaende sig hagad att fortsaetta
den. Da foersoekte han foer andra gangen. Och da hoerdes ett smeksamt och
sorgesamt sjungande, som naer dvaergarna fordom i hoegen lekte med sina
hustrur och doettrar och laeste sejd oever dem foer att fa dem tillgivna.

Han insoep ny luft i lungorna och lyfte hornet aennu en gang. Da begynte
det vissla och skria, foerst som ett djurlaete men sedan som ett ovaeder.
Nu hoerde han att skogens alla hemliga makter vaknade foer att upptaga
striden. Hans fromma loeften och kaerlekstankar voro foer ett oegonblick
sopade ur sinnet, och han gloemde till och med att vakta oever Yrsa-lill.
Han var ater besvaerjaren fran fordom. Skogsgangarna omkring honom boejde
sig som under ett hart vingslag och staemde i med ett foerfaerligt haerskri.
Ett rop pa havet flyger bort, men haer laet det som hade de begravna i en
kyrka ropat av fasa. Och nu framstoertade hela spoekhaeren av hoppande
jaettehuvud och grinande haestskallar, och bakom foeljde i taet fylking
krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som
skulle klyva deras hjaelmar. Spikklubborna svaengdes, spjuten stungo, och
laenge behoell valdemarsfolket oevermakten.

Men da stroek en gra rad av helt och hallet jaernklaedda maen fram vid ena
sidan som en rad av ulvar.

De straeckte sig utefter marken. De togo hoega sprang framat, trots den
tunga rustningen, och alltid traeffade deras svaerd. Ingen kunde motsta
dem. Yxorna slogos ur haenderna, spikklubborna slungades upp i luften,
pilar och spjut broetos mot deras brynjor som vass. Men naer de stoette pa
en aldring eller halvvuxen, hoello de in sitt vapen och slogo honom pa
skuldran med orden:--Gack i frid! Jesus Kristus lever.

Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna fran hundratals
munnar--Kyrieleis, kyrieleis!

De ryckte av spoekena deras klaedsel. Men naer de kommo in bland de
ursinnigt hotande kvinnorna, som hade traengts samman i en flock foer sig,
vaende de svaerdsknappen uppat och boejde pa huvudet.

Den, som gick fraemst, var bade den resligaste och en av de skickligaste.
Han hade en tarvlig slaet hjaelm med en liten moerk springa framfoer vardera
oegat. Hans huggande svaerd kloev Ti aenda till roten, sa att de murkna
benen och barkstyckena foello at bada sidorna. Det var laett att kaenna
igen, att det var hertigen sjaelv. Bakefter foeljde hans haest som en
trogen hund, utan att han behoevde halla honom i tygeln.

Smaningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt
fran stam till stam. De kaende, att besvaerjelser och trolldom ingenting
laengre foermadde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna
flydde liksom de sjaelva och kroepo in under stubbar och roesen som
graevlingar och raevar foer att doe eller klaga i de langa vinternaetterna.

--Ve oss, foerlorade! ropade flyktingarna. Nu taga riddarna landet. Se,
se, det flyger duvor oever deras hjaelmar!

Hertigens skara vaexte bestaendigt. I mitten vaggade pa fyra staenger en
liten himmel av svart tyg. Under den bars sakramentet at de doeende och
en hoprullad fana, omlindad med ett foerseglat silkestyg. Det var det
heliga eriksbaneret. Men det bla magnusbaneret med det gyllne lejonet
och snedbalkarna foerdes av Tyrgils Knutsson. Han var omgiven av riddare.
Knappast nagonsin foerr hade sa statliga maen varit sedda i landet, sa
vaerdiga och aenda oedmjuka i var atboerd, sa fyllda av det aedlas
naturlighet. De sjoengo pa nagra flockar, som Magnus sjaelv hade
upptecknat till sin stridssang en stjaernljus natt pa Visingsoe.

  --Kristus, hoer dina riddares boener.
  Spegla ljuvligt din mildhets stjaerna
  i det stal, som var panna kroener,
  faderloesa och arma att vaerna!

Sa snart de hade slutat, fortsattes sangen av de eftersta riddarna nere
vid myren.

  --Kristus, hoer dina riddares boener,
  hoer oss alla, som ropa ur tiden,
  maenniskors doettrar, maenniskors soener!
  Giv oss friden, friden, friden!

Magnus band av hjaelmen. Han hade skrubbsar och damm i pannan, men det
prydde endast en kaempe. De brunsvarta oegonen hade ett hoegre skimmer aen
annars, och i sin tacksamhet gav han sig sjaelv tysta loeften. Han lovade
Sankta Klara ett kloster. Han skulle ga till Heliga graven, om hans ar
raeckte. Las skulle han saetta foer ladorna, och var och en, som kunde
rusta sig och sin haest, skulle bli hans ryttare och fraelst fran skatt
som hans hirdfolk. Lag, lag, det lovade han foerst och sist. Men hur
mycket han aen lovade, foerefoell det honom, att det aenda icke var nog,
utan att han maste giva sig sjaelv ett sar, haemnas gamla dagar, tvinga
sig till det hart naer omoejliga. Han vaende sig at alla sidor mot
riddarna, och kaervt och buttert kommo slutligen orden som hugg av
trubbiga slagsvaerd.

--Jag var den falskaste i jarlagarden. Jag var den troloesaste i
kungsgarden. Nu skall det bli slut pa den skammen. Jag ville ofta
ingenting gott eller stort daermed. Ma Gud foerdoema mig, ma maenniskor
straffa mig. Jag kunde inte annat.

Riddarna, som ett oegonblick hejdat sig foer att hjaelpa och foerbinda de
sarade, kommo fram till honom.

--Vi sago och visste det alla, svarade Tyrgils och raeckte honom handen.
Det var vael att det blev sagt. Det skall bli baettre nu.

Magnus kaende, att hans haender trycktes stadigt och fast fran alla hall.
Hans axlar skakade, och tarar boerjade rinna pa kinderna. Det var foersta
gangen han stod som en aerlig man och kaende aerliga handslag fran
maenniskor, som trodde pa honom. Han behoevde icke laengre lura pa deras
viskningar och bedyra, att han var god och menade vael. Han gav dem
tvaertom raett i deras misstro och onda tankar. Och just daerigenom blevo
de med ens hans foertrogna och litade foer foersta gangen pa honom. Sa
laenge det aennu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var
mer vaerd aen guld. Det foerefoell honom, att om han ocksa snart finge sta
pa Mora stenar och vaeljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot
denna. Han kaende, att nu vaexte han sa samman med sina broeder av svaerdet,
att ingenting mer kunde skilja dem at, och nu var det slut pa skammen.
Han trodde att ingen sag, hur vata kinderna voro, och han blygdes att
lyfta handen och torka dem. Men hornen boerjade ljuda igen, och hans vael
inlaerda springare, som visste vad det betydde, spetsade oeronen och
staellde sig sjaelvmant tvaers framfoer honom foer att mottaga sin herre i
sadeln.

Det flyende valdemarsfolket hoegg sig fram genom marskogen och spred sig
oever de vida myrarna med soenderslitna klaeder och ansikten. Enstaka laga
klippor stucko upp som holmar. Daer vaexte skvattram och stjaernstarr, och
de foersatliga svarta kaerrvattnen med sina dubbla bottnar voro taeckta av
snaerjande naeckrosor. Det var lika omoejligt att vada som att simma. Men
ryttarna vagade sig icke ut pa gungflyet, och manga raeddade sig genom
att laegga sig ned mellan tuvorna. Luften var alldeles vit utan bade sol
och skugga, och det stack i oegonen, sa att det var svart att sikta. De
sista foerfoeljda av huvudskaran fran Hova kroepo bakom aengsullen med bagen
pa ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppat Naerke. Men de, som
hittades i traeden, skoetos som faglar. Kvinnorna daeremot blevo hopsamlade
i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhaegnades med
skinnsnoeren.

Naer Gistre sag, att hans aelskade Yrsa-lill var raeddad och i baettre
foervar aen hos honom sjaelv, gav han sig ingen tid att grubbla pa oedets
envisa lek med hans lycka, utan kastade sig pa en herreloes haest och red
det fortaste han foermadde pa stigarna till Ramundeboda.

Slutligen urskilde han mellan tallarna de manga hundra svarta korsen
vid kapellet och steg av.

Daer var en oeppen graesvall mellan sjaelastugan och bodarna, och
drottningens taernor hoello pa att braenna svartkummin och enris mot
myggen. Sjaelv satt hon i graeset bredvid elden och lekte schacktavel med
den tyste Folke Algotsson. Valdemar lag utstraeckt pa hennes kjortel med
foetterna bland tusenskoenor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra
obygder bredde sig at alla sidor, men haer i saenkan blommade aenda en
yppig var. Slan och loennar voro aennu sallade med vitt och honungsgult.
Nedanfoer de nyutslagna hasslarna, daer solen sken in, var det blatt av
styvmorsblommor, och nageloerten tecknade sina sma vita kors pa
klippmossan.

Drottningen hade vaegrat att vara skild fran Valdemar i farans stund, och
den mandeldoftande varluften foerde med sig en flaekt av foersvunna dagars
makliga ro.

Runt omkring sov hans vakt med solbraenda ansikten och haenderna under
nacken. Lagman Algot, som skyndat i foervaeg till Ramundeboda foer att moeta
konungen, var den enda, som satt uppraett och vaken. Med fingret ritade
han upp i graeset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar sloet
oegonen. Vad brydde det honom att giva akt pa kullar och kaerr och staella
upp boender och lysa som haerfoerare. Vad betydde medgang eller otur foer
honom mot att fa stroeva kring som en fri maenniska! Han kunde ha skaenkt
bort sin krona at en vacker hirdman lika sorgloest som en hjaelm, men han
unnade den icke at en foerraedisk fraende. Aldrig, aldrig! Naer hans boender
och skogsgangare hade hejdat det foersta anfallet, skulle han skicka sina
baesta ryttare och lata dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom
skulle han vinna tillbaka foer alltid genom att foerlata honom.

Gistre Haerjanson steg fram, soenderriven och bloedande.

--Vintern aer oever och marken i blommor, sade han. Saett dig upp, herre,
och hoer hur goeken sjunger i sunnanskog.

Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur oegonen.

--Du aer blodig. Du kommer fran striden.

--Jag kommer fran din slagna haer foer att lyckoenska dig. I dag kan du fa
doe en hjaeltes doed. I afton kan du fa sova skoenare i blomstergraeset aen
Magnus i sitt riddartjaell.

Med snabba ord beraettade han om nederlaget och bad honom att samla de
flyende till en sista strid. Valdemar steg genast upp och drog pa sig
ringhandskarna, och de vaeckta maennen flockade sig skyndsamt omkring
honom. Men den ene radde ett, den andre ett annat. Hade de bara varit
tva eller fem, skulle han med laett sinne ha kastat sig i ett handgemaeng
foer att stupa. Men de langa foerhandlingarna, de olika meningarna, de
naestan befallande roesterna proevade hans talamod och slaeckte hans iver i
staellet att sporra den. Han blev otalig i staellet foer beslutsam och
tystade dem med vrede i staellet foer med skael. Harmset slet han ater av
sig handskarna.

Sofia satt upproerd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna
elfenbenshaestar, biskopar och torn. Hennes kaerlek till honom blev
haeftigare aen nagonsin. Som han stod daer framfoer henne i vargraeset,
tyckte hon, att allt, som fanns av ungdomlighet och haelsa, samlats just
hos honom. Hon fasade foer den tanken, att en sadan livslust skulle
foergoeras, att han kanske skulle ligga blek och stel redan till kvaellen.
Det var som att braenna upp hoe och aengar och oertagardar. Vem som helst
annan kunde hon taenka sig som doed, blott icke Valdemar. Hon kunde icke
taenka sig honom uthuggen i sten pa en gravhaell med knaeppta haender. Och
vem skulle med andakt kunna bedja vid en sadan grav?

--Nej, nej, flaemtade hon. De gamla skola doe, inte du. Du aer foedd att
leva langt upp i hoega ar. Ditt raetta rum aer inte i graven utan bland
spelmaen och glada handslag. Tag var aeldsta lilla son med dig och stig
till haest och rid uppat Norge efter hjaelp. Sa laenge du lever, aer
kittelbotarens seger bara halv.

De kringstaende maennen tvekade, men lagmannen, som sag kallt och slugt
pa allt, haemtade den yrvakna gossen fran drotthuset.

--Att lyda drottningens rad aer det enda, som star oss ater, sade han.
Men varifran kommer all roeken och den sura lukten? Skogen brinner.

--Det var jag, som satte eld pa den, svarade Gistre och haengde ifran sig
hornet pa den framledda haestens sadel. De onda andarna i Manegarm ha
ingen makt oever det heliga svaerdet Grane.

Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom
till sin jaettebarm.

--Nej, nej, upprepade hon och atervaende till sin foerra tankegang. Hur
vore det moejligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft laengre
att foelja dig, Valdemar. Jag har lidit foer mycket. Aldrig ro, aldrig
vila. Lat mig sta kvar haer. Ni fa inte hindra mig. Sprid er at olika
hall och foersoek sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall sta kvar haer med
mina taernor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de
hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.

Hon foersoekte med sina omfamningar att atervaecka en glimt av hans forna
oemhet, men det isade genom armarna. Hon kaende, att han icke hade annat
att giva aen en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom
obrottslig trohet till det sista.

--Den, som har aelskat Valdemar, kan aldrig aelska nagon annan, viskade
hon. Jag har felat, men jag har ocksa aelskat dig, och jag var lycklig,
bara jag visste dig lycklig och hoerde harpbruset fran ditt hov.

Bada fragade sig tyst, om det endast var ett avsked foer stunden eller om
deras stackars sargade saga nu brast soender foer alltid.--Han kastar sin
krona foer att leva, taenkte hon. Han goer sa, daerfoer att livet aer honom
kaerast. Men pa den sjuka och nedbrutna trycker doeden i staellet sitt
maerke. Och daerfoer tackar jag. Jag gar till skuggorna, och dit laengtar
jag.

Han steg upp pa haesten med gossen. Algotssoenerna foeljde honom med det
hoprullade roeda valdemarsbaneret. Sa laenge han var inom synhall, stod
hon kvar och kastade kyssar efter honom.

Skogen var nu hoeljd i gul roek, och brandlukten gjorde det svart att
andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att
ga soederut mot fienden, boerjade en stark vaestan att blasa utefter marken
och kloev ett skar i roeken.

Karl Algotsson, som red efterst, vaende sig.

--Allt aer oss emot, ropade han. Till och med vinden bedrar oss. Vid
jungfru Ingrid, min broders hjaertebrud, har nagon av er en kaer vaen som
han, sa fly, fly! Aen lever Valdemar!

Inom en liten stund hade alla skyndat till haestarna, och Sofia stod
ensam kvar med sina taernor. Genom skaret i roekvaeggen skymtade rustningar
och det bla magnusbaneret, fast nu soenderbraent till haengande trasor.

Sa snart hertigen kom fram till drottningen, boejde han djupt pa huvudet
och haelsade henne med svaerdskorset till tecken, att hon stod under
riddarskydd. Hon stammade och soekte efter de hatfulla ord, som hon ville
saega honom, men i staellet blev det han som talade. Han stod med haenderna
pa svaerdet och sag ned i graeset.

--Vem kraenker lagarna djupast, fragade han langsamt och moerkt, min
broder eller jag? Vapenbroeder och riddare, hjaelp mig att bli en vis och
god konung!

--Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel
och slogo pa skoeldarna. De sago, att nu stod daer en aerlig man framfoer
dem, och de taenkte bara pa sin lit till hans kaempamod och hans duglighet
i allt, som han tog sig an.--Laemna Valdemar nagra landskap, men svearnas
rike, det aer vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora
stenar!




18.


Var det kung Valdemars sista skara, den bedroevliga flock, som kom i
dammande trav pa byvaegarna sunnan om det svenska landamaeret? Haestarna
voro inga folkungahaestar utan soenderhuggna av sporren, oryktade, magra,
med leriga ben, haengande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som
skakade i sadeln, voro baettre fotgaengare aen ryttare och haret var avnoett
pa deras bjoernskinn.

Fraemst red Valdemar pa en brunroed bondhaest. Det hade varit strid och
flykt med foerlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova. Han
mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbagiga
portarna pa Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans foeljeslagerska
da. Han kom ihag, hur Ragnild, den forna hovtaernan, stred bredvid honom
i karlklaeder och fick handen avhuggen. Han taenkte ocksa pa Katarina av
Guetzkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i slaeta,
ofaergade tyger, men till sist dukade under foer vedermoedorna och goemde
sig i ett kloster. Och han kunde aennu fa faerg i kinderna, naer han hoerde
foer sitt oera Erik Klippings vreda ord oever att Magnus icke loenade den
danska hjaelpen. Da fladdrade Danebrog utanfoer Axevall, da ramlade
murarna vid Ettak, och da brann det i Waexjoe. Men alltid behoell Magnus
segern och gjorde fienderna till bundsfoervanter. Och nu red hans broder
pa vaegarna som en fredloes utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna
hos honom. Han behoevde bara se solen lysa och hoera ett par drag oever
fidlorna, och allt var gloemt.

Lantfolket firade som baest Helgalekamens fest, och hostian bars kring
akrarna i ett kar av kristall, omgivet av guldbelagda stralar. Skuggor
av laetta moln ilade oupphoerligt oever vaegen, och faergkullor och skaervit
akervinda blommade pa dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Laengre
bort bakom klipporna traengde sig den odlade jorden in i en dalgang, som
vette mot havet. Daer lag en liten borg omgiven av traedgardar och hus.

Valdemar hoell in haesten mitt framfoer festskaran och boejde sig at sidan
och kysste efter stralarna pa monstransen.

--En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet, sade han, fast jag aer
nedsoelad av blod och damm. Vaegstrykarkungen hinner knappt tva haenderna i
en baeck, innan hans forna undersatar aero efter honom med klubbor och
spjut. Men varfoer maka ni er sa bestoert baklaenges? Daer stiger en i diket
av foerfaeran och daer en annan i sin aker. Snart kan jag inte toemma en
oskyldig baegare vatten, utan att man korsar sig av fasa. Fly inte genast
efter liarna och bagarna. Jag har en fraga till er. Lever hon?

Han pekade mot borgen vid havet.

--Nyss levde hon aennu, svarade en av bondkvinnorna.

Valdemar red da till borgporten och laemnade haesten at Algotssoenerna.

En gammal roedkindad man, som halvt sag ut som en fangvaktare, stod pa
trappan med sin halvtoemda kanna.

--Varifran kommer du? fragade han. Vad heter din gard och vem aer du?

--Jag kommer fran alla vaederstreck. Mina gardar heta grus och aska, och
sjaelv aer jag ingenting annat aen en broder till svenskarnas konung.

--Da aer du vaentad, svarade mannen. Styrk dig med nagra droppar, kung
Fredloes, men stanna inte laenge. Jag vill inte se flaeckar haer pa trappan
av folkungablod. Det aer ett ohyggligt blod, och jag vill kunna ga
omkring i borgen mitt i moerka natten utan raedsla.

Han tog tillbaka kannan ur Valdemars haender, satte den pa trappsteget
och visade honom upp till en ekdoerr.

Ett par nunnor oeppnade den och bado honom att ga tyst och pa den stora
mittplankan, som knarrade minst. Jutta lag avtaerd och blek i baedden med
haret utkammat oever axlarna. Valv och vaeggar badade i solsken, men ena
saengluckan skuggade henne, och aennu tindrade samma skaerpa i hennes
blick, som hade hon sett tvaers igenom murarna mot nagot oaendligt
avlaegset.

Valdemar lyfte svaerdet ur baeltet och staellde det varsamt vid doerren. Det
hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var
soenderhugget utefter ena kanten.

--Vem skulle foerr ha kunnat droemma, att detta aer kung Valdemars svaerd!
sade hon med en darrning oever pannan och ryckte tillbaka tankarna fran
deras langa faerd. Jag kaende igen din roest redan i trappan. Du fick da
min haelsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.

Han satte sig pa pallen bredvid saengen och skoet pa luckan, sa att han
baettre skulle se henne.

--Alltsedan du haelsade mig, att du kaende ditt slut vara sa naera, har jag
ridit genom natt och dag. Na, det aer ju mitt yrke nu.

--Du talade bittert sist.

--Jag talade som en foertvivlad maenniska. Men jag har aervt en smula av
den yra, som satt i bjaelbojarlens blod. Ack, jungfru Lindeloev! Kung
Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han vael knappast
att skaffa litet foder at sina magra haestar. Men i en sak aer han lik sin
far. Han kan inte soerja.

--Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju foerst en annan.

--Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att aekta Helvig fran
Holstein, foer att fa baettre hand med danskarna.

Juttas tunna fingrar lekte med nagra vaepplingar, som hon hade framfoer
sig pa taecket.

--Han oevergav en kvinna foer ett rike. Och du! Aer han henne trogen?

--Och det fragar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar
bara maen.

--Manne det aennu aer sa, Valdemar? Jag hoer bara ros oever hans visdom och
riddardygder. Foertjaenar han det?

--Jag fruktar det naestan.

Han drog om sig den dammiga manteln foer att icke brynjan skulle klinga
mot pallen.

Klockringning foerkunnade, att hostian ater bars in i byn. En doft av hoe
och blommor slog in genom vindoegat, och havet rullade med jaemna slag mot
sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, naer vattnet sjoenk
tillbaka, laet som langa djupa andedrag fran en sovande, och Jutta sloet
oegonen. Hon sag redan sin egen livsvandring pa ett sadant avstand, att
det, som hade oeverskuggat vaegen som jaettetraed, nu icke var annat aen sma
obetydliga buskar.

Hon makade handen smaningom oever taecket, aenda till dess den lag i hans.
Den blyghet och foerlaegenhet, som hade funnits mellan honom och henne,
var alldeles borta.

--Hon laengtar, sade nunnorna och knaeboejde vid den tomma spisen.

--Ja, jag laengtar, eftersade hon med klar fast aenda tynande roest, men
inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsaegliga glaedjen
att fa doe.

--Och din son? fragade han sakta.

Hon lyfte litet pa huvudet, och oegat sammandrog sig igen foer att kunna
se langt bort utanfoer jordens och dagarnas graens.

--De togo honom ifran mig, svarade hon, men det fanns nagot, som de inte
kunde taga, nagot, som jag goemde som en saellsynt klenod. Vad tva
maenniskor giva varann av gott hjaerta aer kanske till sist det enda lilla
sandkorn, som blir kvar, daer vagorna gingo som berg. Vet du, varfoer jag
bad dig att komma, Valdemar? Det var foer att fa tacka dig foer den foersta
resdagen i det vackra vintervaedret och foer att det, ocksa mitt under var
osaliga kaerlek, alltid mellan oss radde en sadan god vaenskap. Det foell
aldrig ett riktigt hart ord mellan oss. Det aer daerfoer, jag vill tacka
dig. Det aer en vaens tack till en vaen.

--Aer det da kaerlekens sista och baesta ord? mumlade han och kastade sig
ned oever taecket med hennes haender mot sitt ansikte.

Ett vaexande buller naermade sig under tiden och det glimtade till i
taket. Det var skenet fran liarna och yxorna, som byfolket hade haemtat.

Den aeldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.

--Du skall inte stanna laengre, viskade hon, da han hade foeljt henne ut i
trappan. Det sista och stoersta har du redan fatt. Jag hoer, att folket aer
i roerelse. Du aer en hatad syndare, och du skall inte samla harm och
haemnderop kring det tysta sjukrummet.

Han gick da ned till sitt foelje, och snart var han ater pa vaegen, som
foerde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars mitt i den
vildaste flykt ibland stanna sin haest foer att skratta at livkarlarnas
oviga ritt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons
kaerleksvisor. De stilla avskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur
fjaerran som en liten sproed fridsklocka fran en ensittares kapell i
vildmarken.

Han red upp pa en hoejd och hoell stilla. Daer satt han och stirrade pa
borgen, som aennu var synlig pa andra sidan havsviken som en svart sten.

Nagra veckor daerefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett
skepp lag just faerdigt att avsegla till Sjaelland. Det var tidigt pa
morgonen, och de sma stugorna lago aennu i soemn med bom foer doerr och
lucka foer vindoega.

Kistan var hoeljd av ett svart taecke, skrifvet med ett vitt kors. Framfoer
gingo nagra sjungande fattigbarn och tva praester med sina lutande och
utblasta ljus.




19.


Det var i Vreta klosterhaerbaerge. Svennen, som kom in med fatet, ropade
medan han gick utefter bordet:

--Muskoel... nya kakulaegen vid var tallrik... Det aer oestgoetarnas lagman,
hoevdingen pa det foerpantade Loedoese, var voerdade konung Magnus' mest
betrodde storman, riddaren av hans rad, vaelboerdige herr Svantepolk
Knutsson, som aer vaerd foer den haer omgangen!

Daer var alltid oeverfullt av besoekande, som hade doettrar eller systrar
under nunnornas ris. Abbedissans pabud, att allt skulle vara tyst efter
nattsangen och att sista ljuset skulle slaeckas, naer saengklockan ringde,
blev illa atlytt. De maektiga herrarna hade med sig egen kost, som
anraettades i stekarhuset, och var och en bjoed alla de andra pa en raett.
Daerigenom blev det ofta aderton eller tjugu raetter, och sovladorna fingo
sta tomma.

Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa
nunnornas stall, satte han sig nederst vid doerren, ty badstugan var last
foer kvaellen och han var barfota och klaedd i en smutsig troeja.

Utanfoer radde djup dimma. Ingenting annat syntes aen doerren till
haerbaerget och doerren till stekarhuset, som lyste mot varann som tva
brinnande gap.

Just naer svennerna buro in kannorna hoerdes ett haeftigt ovaesen. Det laet
som en marknad, ty somliga roester skrattade och somliga sjoengo, och
trumpeter och pipor gnisslade. Hovar snubblade mot troeskeln, och nagra
maen kommo inridande i sjaelva salen. De lago framstupa oever sina
utmaerglade bondhaestar och skrapade aenda ryggen mot oeverbjaelken i doerren.
Den foerstes fagerroeda mantel var naera att rivas i stycken, den andra
fick stalhuvan pa nacken, men den tredje blev foerlaegen och steg av mitt
i doerren.

Det var Valdemar och de bada Algotssoenerna.

Valdemar haelsade vaenligt och soligt pa alla, fast de voro hans fiender.
Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stalhuvan till raetta.
Men Folke satte sig pa troeskeln och tvinnade sina ljusa skaegglockar.

--Aen lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en
tennkanna. Aen aer hans tid inte foerbi. Finns det haer nagra unga, som
aelska, nagra modiga, som trotsa, nagra foertappade, som aero med om att
vaessa en mordpil at lagmannakungen pa Visingsoe, aembetsmannakungen? God
kvaell, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?

--Unga, som aelska, finns det alltid, svarade herr Svantepolk, fast de
inte aero sadana som den ryttaren daer.

Han drog handen ur sin illaluktande troeja och pekade mot Valdemar.

--Nej, tro inte att jag taenkte pa ett handslag. Mitt handslag aer foer
riddare. Men sa laenge den haer raetten bjuds omkring, aer jag vaerd i salen
och vem som helst min gaest. Konungens broder ma sitta ned oeverst vid
bordsaendan. Och till dig, unga Folke, som stannar sa blygt och hoeviskt
pa troeskeln, saeger jag, att jag gott foerstar, varfoer ni kommit. Eller
tror du, att jag inte anar det? Ryktet har beraettat dig, att jag i
morgon aemnar foera min dotter till den foernaema danska man, som jag utsett
at henne. Jag foerstar, att du en sista gang vill inandas samma luft som
hon och veta dig i hennes naerhet. Ack, hur ljuv och stor aer inte
kaerleken! Vore min botgoerartroeja inte oren, skulle jag gaerna trycka dig
till broestet. Vet du, varfoer jag sa ofta goer bot? Det aer, naer jag
maerker, att jag nagon tid har taenkt alltfoer litet pa den kvinna, foer
vars skull jag i min ungdom red pa aeventyr.

--Har du talat med Ingrid? vagade Folke kasta fram och bleknade oever
sitt mod.

--Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsangen, innan systrarna gingo
att foerhaerliga aenglaskarornas jubel oever Guds moder, fick jag traeffa
Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att goera sig redo. Goemd i
haerbaerget skall du i morgon pa avstand fa se en skymt av henne, naer hon
rider bort till sin blivande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjaerta,
och du skall spaenna kaerlekens dagglittrande spindelvaevar oever ingangen,
sa att vaerlden inte kan se dit in.

Folke stirrade foerskraeckt pa honom och traedde fingrarna genom skaegget
som foer att slita det fran hakan. Men brodern viskade till Valdemar,
medan han hjaelpte honom fran haestryggen:

--Foer dig gaeller det nu att fa herr Svantepolks vaerdskap att raecka sa
laenge som moejligt. Foer mig? Jag maste under tiden hjaelpa min broder. Ses
vi aldrig mer, sa ha vi atminstone glada minnen att taenka pa, herre.

Han tog Folke med sig och ledde ut haestarna. Valdemar satte sig oeverst
vid bordsaendan och tog foer sig med en hungrigs matlust och toerst. Han
sag lika ung ut, fast roesten hade blivit litet hardare, loejet litet
bittrare, och fast ena kinden hade ett langt aerr efter ett hugg. Daerfoer
att han aldrig graemde sig oever nagot, samlades inga ofriska vaetskor i
hans adror. Men manteln var urblekt pa axlarna och trasig i kanterna.

--Haell i at konungens broder, roett vin eller blankt, allt efter tycke,
befallde herr Svantepolk svennerna.

Sa fort Valdemar hade toemt en kanna, begaerde han en ny. Under tiden
boerjade han tala med riddarna, som drogo sig litet at sidan fran honom.

--Doeden har gatt fram bland fraender och fiender, sade han. Gamle Fulco,
som kroente Magnus, och min broder Erik, som raeckte honom
kroeningssvaerdet, vad fingo de foer sin iver! Bada aero doeda. Och Erik
Klipping, som aen var mot mig och aen med, fick mordstoeten i Finderups
lada. Min drottning aer doed, och doed aer ocksa... hon, jungfrun, som jag
foeljde till landamaeret i det vackra vintervaedret. Snart blir det visst
bara jag, som lever kvar och faerdas kring naestan som en skogsridare.

--Hur vagade du dig aenda hit? fragade herr Svantepolk med en glimt av
hemlig beundran. Vet du da inte, att Magnus, var store konung Magnus,
har skickat ut ryttare foer att taga dig?

--Jag vet det. Jag vet ocksa, att han byggt ett nytt kor pa
klosterkyrkan och att han aer pa vaeg hit foer att inviga det. Var bygger
inte han pa en kyrka? Men haer aer ett fridlyst staelle.

--Inte foer Magnus, naer han skipar ordning.

--Jag litar pa ditt riddarsvaerd, hanade Valdemar skrattande och letade
fram ett par taerningar foer att draga ut pa tiden. Men han hade ingenting
annat att spela om aen guldnaglarna pa sitt baelte, som han slet loss en
efter en. Slutligen lade han upp sjaelva baeltet pa bordet och spelade
bort ocksa det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke
hjaelpa, att deras groll smaningom boerjade tina. Det kaendes aenda glatt
att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stoette
ihop baegarna och drucko bjaelbojarlens minne.

De aeldsta sjoenko nickande ihop mot bordskanten, och soemnen boerjade ocksa
att oevervaeldiga Valdemar. Han straeckte lugnt ut sig pa halmen i sovladan
bakom baenken.

--I morgon fa vi se till, att vi bli riktigt goda vaenner och... Han
somnade utan att fullfoelja meningen.

Naer han begynte andas djupt och jaemnt, sa att alla hoerde, att han sov,
reste de sig, men tyst och foersiktigt. De staellde sig i en ring omkring
honom.

--Nattdrycken aer bottentoemd och ditt vaerdskap aer slut, herr Svantepolk,
viskade de och pekade och stoette med tummarna oever den sovande som med
knivar. Vi aero alla Magnus trogna, och han skall tacka och beloena oss.

--Har han svaerdet hos sig?

--Under den sidan, som han ligger pa, svarade de. Vi fa haemta hit
snoeren, sa att haenderna fort bli bundna. Det gar laett. Han haller dem pa
broestet.

Daervid maerkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var
lappat och stoppat.

Da kom det ett ljust lugn oever herr Svantepolks manga vissna rynkor och
skrynklor, en blid, men fast manlighet.

--Den, som sover, aer under en riddares skydd, sade han. Nu aer han inte
bara min gaest, utan ocksa er. Inte ett har far kroekas pa hans huvud.

De veko at sidan foer den voerdnadsbjudande makten i den lilla vitlockiga
riddarens ord, vana att smale at honom utan elakhet och att boeja sig med
den uppriktigaste aktning och fruktan.

--Magnus ser klokt pa maenniskor. Det visade han, naer han gjorde en sa
omutlig riddare som du till sin hoegra hand, svarade de, och nagra av dem
kastade sig i sovladorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och
nya kannor togos in.

Utanfoer pa vallen stod salernet pa fyra hoega stolpar. Innan maennen
gingo till saengs brukade de ga dit i olika lag, fem i vart, och sutto
daer sedan och pratade och sjoengo och dundrade med haelarna. Naer nu det
sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk
med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, sa smoego sig Algotssoenerna
fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars foelje.

Ljudloest lindade de starka rep bade oever taket och framfoer doerren och om
sidorna. De faeste dem med stadiga knutar, aenda till dess hela byggnaden
var insnodd i ett naet. Daerefter skoeto de in en vaeldig timmerkaelke under
golvet och snodde ocksa fast nagra av repen om kaelken.

Den var foerspaend med tre av deras haestar. Riddarna innanfoer voro foer
hoegljudda och bullersamma att hoera nagot, och foerst naer haestarna boerjade
draga, anade de orad och sprungo upp. De foersoekte att trycka ut doerren
och lyfta av taket, men oeverallt hoello repen emot, friska och sega. De
tumlade kull om varann foer stoetarna och herr Svantepolk dunkade i golvet
och ropade:

--Hade jag bara mitt svaerd! Vid linnet pa min hatt, vid min aera...

Men Karl Algotsson manade pa haestarna, sa att det gick med god fart, och
svarade andfadd:

--Knut av Revals son, de danska Valdemarernas oaekta aettling, du fader
foer vart ridderskap! Haer kuskar jag landets finaste adel.

Foer att riktigt hoeras, sprang han upp pa bakmeden och straeckte sig till
en glaenta mellan stockarna.

--Nu skall du kaenna gadden i ditt aetteblod. Men sitt du vackert kvar pa
hisken! Nu skall du bli i slaekt med de oansenliga Algotssoenerna. Din
dotter aer ju kanske inte laengre sa ung och skoen, men jag aer troett pa
allt ditt loeslaete. Och nu skall du dela med oss. Foer pto och hopp, mitt
trespann! I natt roevar jag Ingrid Svantepolksdotter at min broder!

Naer han hade hunnit utom hoerhall fran klostret, stannade han sa naera
kanten av en stroem, att slaeden skulle glida utfoer, om riddarna icke
hoello sig stilla. Sedan spaende han fran haestarna och letade sig tillbaka
genom den taeta dimman.

--De farligaste aero nu ur vaegen, och de andra sova, sade han till
brodern. Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina
bestaemmelser, lovar jag och svaer, att innan hanen spelar, skall du ha
Ingrid framfoer dig pa sadeln.

Sa fort han sedan hade utdelat sina befallningar, hoeljde han Folke i ett
svepe och laet tva maen baera honom pa en stege till klosterporten. Det
toevade en stund, innan vaekterskan oeppnade. Da hon fick se, att det var
en foerolyckad, blev hon hon villradig. Till sist knaeppte hon ett par
slag i den lilla klockan, som haengde vid muren, och abbedissan infann
sig yrvaken och missnoejd.

--Fromma moder, boerjade Karl Algotsson. Det har gatt alltfoer glatt till
i haerbaerget.

--Ingen aktar pa mina foerordningar. Daerfoer kommer ocksa straffet.

Karl Algotsson skyndade sig att laesa tre aven. Da maste ocksa
abbedissan bekvaema sig att goera detsamma, fast hon var maekta ond.

--Du saeger alldeles sant, straenga moder. Men det var min egen
aelsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota foer oss alla.
Han halkade ute i slagsmalet och dimman och broet nacken. Bed foer hans
sjael.

Abbedissan mjuknade en smula och maste ater laesa tre aven.

--Och nu boenfalla vi dig, var goda moder, att fa saetta in hans lekamen i
likboden intill morgonen och att den hedersamt matte fa tva aerliga
ljus... ett pa den hoegra sidan och ett pa den vaenstra... och att ett par
systrar bli tillsagda att vaka vid baren.

--En sa rimlig begaeran har jag fatt villfara foerr, svarade hon. Det aer
helt enkelt en systerlig plikt.

--Det aer en troest i min sorg att hoera dig tala sa moderligt, abbedissa.
Och jag har aennu en sak att bedja dig om, inte foer min raekning, men foer
den voerdade herr Svantepolks. Du vet, hur hoegt han aktar en oskyldig
kaerlek. Saekert vet du ocksa, att hans dotter Ingrid och min salig broder
alltid varit i vaenskap med varann... ja, pa hoeviskt avstand! Nu later
herr Svantepolk oedmjukligen haelsa dig, att det saekert skulle vara till
stort sjaelagagn foer hans dotter, om hon den sista natten i klostret
finge vaka vid baren under allvarliga betraktelser oever alltings
foergaenglighet.

--Sa skall det ske, svarade abbedissan bestaemt. Herr Svantepolk aer en
god och vis maenniska.

Den doede blev nu inburen i den moerka och hemska likboden, som befann sig
naera innanfoer porten. Han skalv pa den harda stegen av koeld och raedsla,
medan de bada maennen staellde den ifran sig pa tva bockar. Och han
taenkte:--Kaera jungfru, endast foer din skull kan jag genomga en sadan
plaga.

Karl Algotsson och baerarna fingo genast begiva sig ut igen. Det blev
noga last efter dem, och portvaekterskan traedde nyckelringen pa armen.

Naer Ingrid kom ned alldeles foergraten, hade hon med sig en mycket gammal
nunna, som atnjoet abbedissans fulla foertroende. De satte de bada ljusen
pa sidorna om stegen och knaeboejde. Ingrid ville lyfta pa hoeljet, men den
gamla nunnan sade till henne:

--Ingrid, abbedissan foerbjoed dig att roera vid honom eller se pa honom.

Daermed sloet den gamla oegonen och boerjade tumma pa radbandet.

Traepinnarna gjorde ont i ryggen, och han darrade, da han hoerde, att
Ingrid stod sa naera.

--Men syster... han roerde sig! stammade hon.

--Blunda och bed att foerskonas fran anfaektelser.

Ingrid hade vuxit upp till en hoegbroestad och kraftig kvinna. De bruna
oegonens glaettighet skymtade fram mitt genom tararna, men hade blivit
fastare och klarare. Hur vael mindes hon icke leken pa tunet vid Bjaelbo,
naer hon icke kunde motsta att raecka Folke handen, just daerfoer, att han
med sin skygghet var sa olik henne sjaelv och de andra. Den
handtryckningen var det enda. Och aenda nitade den en kedja mellan dem,
som aren icke foermatt slita. De langa aren! Nej, de hade ilat. Var
fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vaend mot oester. Hon hade aetit
bjugg kokt med vatten och slagit ader pa armen tre ganger vart ar och
sett det hetsiga sverkerska moederneblodet spruta i traefatet. Och var
timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade nagot raett sinne foer
sygaerning och laesning utan helst skulle ha levat i karlklaeder, skjutit
med bage och anfoert haerar. Allt detta sade hon sig vid baren. Varfoer
hade ocksa Folke varit en sadan svag man och aldrig baent i klosterporten
med ett svaerd? Men da hade det icke varit han.

Hon var sa upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt
gav akt pa portvaekterskan, som aennu stod kvar. Det var en mycket nyfiken
liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motsta att lyfta en smula
pa hoeljet, men hon slaeppte det aennu fortare och foell med den slamrande
nyckelknippan avsvimmad raklang pa marken.

Den gamla nunnan pa andra sidan baren sprang ut, oupphoerligt akallande
helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra foerlaegnaste leende.
Oegonen stodo vidoeppna och fragande.

--Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utstatt foer att taga dig
ur klostret. Glaed dig. Jag aer lika sund och levande som du.

Hon blev icke raedd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina
egna sinnen. Hon foersoekte hoera, om det icke knaeppte och knakade, da han
flyttade benen fran stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i
hans oegon. Hon kaende pa honom foer att oevertyga sig, att han var varm.
Men naer han da ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt
baklaenges.

--Du maste foelja mig nu genast, bad han foertvivlad. Min broder vaentar
med haestarna.

Aennu visste hon icke, vad hon skulle svara eller tro. Hon drog
nyckelknippan fran portvaekterskans arm och pekade at honom, att han
skulle ga framfoer henne genom det moerka portvalvet, ty hon var aennu icke
saeker pa sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men naer porten
gled upp och hon sag sa manga haestar och maen, blev hon ater den modiga
Ingrid Svantepolksdotter.

--Jag trodde sa visst, att jag droemde, sade hon och slungade
nyckelknippan med hela sin kraft i porten. Vakna, kaera systrar! Nu rider
jag bort med min brudgum. Aen leva Valdemar och hans vaenner!

Dimman skingrades foerst i soluppgangen. Alla haestar voro bortfoerda ur
stallet, och den stormande abbedissan maste skicka gangbud till Magnus.

Pa haerbaergets troeskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad
riddaraera. Ater hade det tempel, som han byggt at kaerleken, ramlat till
sand med alla sina himmelsstraevande spiror och korsblommor. Hans huvud
darrade, och hans tjaenare voro ivrigt sysselsatta med att tva honom och
klaeda honom i en anstaendig draekt. De andra riddarna voro samlade omkring
honom. Ovanfoer doerren glimmade pa timmergaveln klostrets maerke: Den
heliga jungfrun med barnet och en hoejd fackla.

Inne vid bordsaendan i det halvmoerka haerbaerget satt Valdemar helt lugnt
bakom tallrikar och mataskar och at med god lust. Han hade icke en enda
kvar av sitt foelje. I dimman och villervallan hade hans maen, som trodde,
att han var med, foerskraeckta kastat sig pa haestryggen och foeljt
klosterroevarna uppat skogarna.

--God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hoer,
att i natt ha mina Algotssoener hedrat sig.

Riddarna stodo med dragna svaerd.

--Konungens broder sover inte laengre, ropade de om varann. Vi skola
haemnas dig, herr Svantepolk.

--Stick jaernet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp
faerdigklaedd. Om konungens broder hade sina maen kvar... om han atminstone
stode fullt rustad framfoer oss... Men en ensam man utan brynja! Han aer
fortfarande gaest under vart skydd.

De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet pa sa stort
avstand fran Valdemar som moejligt.

--Varfoer aero ni inte glada som jag oever att veta tva maenniskor lyckliga?
fragade han och sag upp. Inandas det haerliga solskenet och lat hjaertat
hoppa av lust. Finns det inga harpare och floejtare haer i garden? Aerligt
sagt, riddare, ert saellskap blir trakigt i laengden.

Herr Svantepolk satt utan att roera vid maten.

--Du gjorde baettre att soerja din foerlorade krona.

--Min krona aer mitt ljusa har, som varken granar eller vitnar. Den baer
jag, antingen jag sover pa silke eller halm. Hur mycket, som togs ifran
mig, har jag alltid mig sjaelv kvar.

--Vara svenner fa hjaelpa att passa upp honom, avbroet herr Svantepolk och
vaende sig bort. Vi kunna inte goera annorlunda. Vi aero noedda daertill,
fast vi aero hans vaersta fiender.

Kanna efter kanna blev inburen, och Valdemar talade oavbrutet och drack
foer sina vaerdar. Han liknade dem vid olika faglar eller blommor. Hans
oemotstandliga leende foertrollade dem smaningom, utan att de maerkte det.
Liksom kvaellen foerut flyttade de sig smaningom naermre och naermre, och
ater kommo taerningarna fram. Han spelade bort sitt svaerd och till sist
sin urfaergade mantel.

Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar pa samma saett i
haerbaerget. Utan att ha nagot att betala med, laet han passa upp sig av
sina fiender, som satte fram foer honom sina baesta anraettningar.

Ibland gloemde de sig, tryckte till och med hans hand och taevlade om att
fa fylla hans baegare. Det var isynnerhet naer han talade om forna
ungdomsdagar. Om han hade oraett eller raett fragade han lika litet
efter, som en svala fragar, om hon har raett att flyga.

--Aedla riddare, sade han, om man lever foer en enda sak, kan man bli
lycklig. Och jag har levat foer kaerleken. Men om Magnus, som hade annat
att utraetta i livet, hade varit tillraeckligt mycket maenniska att ocksa
taenka pa kaerlek, skulle foerbannelse och ve ha foeljt honom till hans
sista stund.

Det var en saellsam haendelse i Valdemars liv, att han satt daer utan
kvinnosaellskap. Stundvis kaende han oro och angest. Det fattades det
mjuka och lena i luften. Allting var hart, kantigt och tungt med lukt av
vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och
stickiga timmervaeggar. Icke heller var det nagon verkligt vaknande
haengivenhet, som lockade riddarna att stoeta mot hans baegare. Utan de
gjorde det, daerfoer att han var en sadan maestare i att foerstroe och roa
dem. Daerfoer trivdes de lika vael med honom, fast de voro hans
fiender.--Du har din visdom, broder Magnus, taenkte han, men jag har min
foer mig.

Det kom emellertid manga offrande till klostret, och bland dem var en
ung aenka, som hette Luitgard.

Hon var blaaktigt blek med svart har och en liten skuggning pa den tunna
oeverlaeppen. Halsen och haenderna voro vael magra, men oegonen blaendande.
Och hennes blekhet framhaevdes vackert av den veckiga svarta draekten. I
handen hoell hon ett ridspoe.

Han stralade upp, genast som han fick se henne, och utan att fraga sina
vaerdar, inbjoed han henne gaestfritt att stiga in till maltiden och sla
sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom pa baenken syntes
henne foer hedersamt, men hon satte sig pa en pall nedanfoer honom. Hon
roerdes oever att finna sin forna konung i en sadan torftighet och
foernedring, fast han uppenbart foerlustade hela saellskapet.

Da maltiden hade fortgatt en stund och munterheten var som stoerst, hoell
herr Svantepolk upp ett brev oever bordet. Han var den enda som hela
tiden foerblev lika allvarlig.

--Valdemar, nu har du gaestat oss en hel vecka utan att vi varken ha
kunnat fa dig haerifran eller faengsla dig. Och sjaelva ha vi inte heller
kunnat rida var vaeg eller foerfoelja klosterranarna, eftersom de stulo
alla haestarna. Nu maste det bli ett slut. Haer aer en befallning fran var
store ordningsman och konung, var vaelgoerare, att du skall tagas och
inspaerras. Ingrid och Algotssoenerna ha sluppit undan at Norge till, men
hela den andra sista skaran av ditt vilda anhang har han redan i
galgarna. Han aer knappt en dagsresa haerifran. Vi bedja dig daerfoer att
laemna oss och inte utsaetta oss foer haendelser, som kunde soela vara
skoeldar.

--Med resan aer det inte bratt, svarade Valdemar. Och aennu en gang fragar
jag, om det inte finns nagra spelmaen haer i garden?

Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspoe i bordet.

--De elaendiga! Har du inte nog pa dem? Jag har bara tre ridsvenner med
mig, men jag ber dig, herre, att foelja med oss. Och naer en kvinna ber,
svarar kung Valdemar ja.

--Ja, svarade han klingande och kysste henne pa aermsnibben och pa
haenderna, glad oever hennes naerhet. Han sag ingen annan, och salen skulle
ha blivit tom och kall, om hon hade gatt.

De broeto upp efter maltiden, men han gjorde sig ingen bradska. Hon
beraettade, att det var lang vaeg till hennes gard, och de foerkortade
timmarna med att radgoera om vad som var klokast.

De redo raskt framat. Naer det blev stjaernklart, upptaeckte de, att de
naermade sig en stad. Pa vaegen syntes en lang rad av facklor, spjut,
lansar och hoprullade baner.

--Vill du aennu en gang goera mig till viljes, bad Luitgard, sa stanna vi
haer bakom kullen ett oegonblick och lata skaran taga foerbi. Vilka dessa
ryttare aen kunna vara, dina vaenner aero de knappast. Stackars herre, dina
vaenner haenga med rep om halsen.

Han grep henne om handen sa hart, att hon drog den tillbaka med ett laett
rop.

--Ser du den ryttaren, som viker ut daer ur raden? fragade han. Jag vet,
vem det aer. Jag kaende genast igen honom bland de andra. Det var pa honom
jag satt och vaentade dag efter dag i Vreta.

--Pa den farligaste av alla? Jag kaenner igen honom ocksa jag.

--Jag trivs inte med mig sjaelv, om inte jag gar ut, daer isen aer
skoerast.

--Men sa betaenk da, vad det gaeller. Han har ett hart hjaerta den
ryttaren.

--Det harda hjaertat kommer att bulta haeftigare vid moetet aen mitt.

--Och om han saetter dig i faengelse.

--Ja, sa sover jag inte baettre i sjaelastugor och haerbaergen.

Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln at svennerna, men haestarna
stroeko baklaenges, sa att han blev staende alldeles ensam. Han hoell aennu
fru Luitgards ridspoe, som han hade lanat under faerden.

Oeverst pa kullen flaemtade en gloedhoeg med sma lagor, och en skepnad roerde
i den och laeste besvaerjelser.

Ryttaren red, stor och svart, uppfoer kullen, och Djurkretsens
stjaernbilder stirrade oever honom med groenvitt eller roedaktigt blaenkande
oegon. Han blev stoerre och stoerre, ju hoegre upp haesten steg, och skoelden
och det tunga fladdrande taecket skymde natthimmeln.

--Har du allt faerdigt? Begynn! sade han.

Skepnaden vid elden gjorde en avvaerjande och bedjande atboerd och steg
sedan med vred hastighet mitt in i lagorna.

--Ja, en sista gang skall jag visa dig, vad jag foermar, du Satan i
riddarskrud, svarade han och stack haenderna i den brinnande hoegen. Han
stroedde ut elden omkring sig, och den droppade fran fingrarna utan att
sveda dem. De breda och osaekra stegen tydde pa, att han boerjade falla i
yrsel, och en vit roek omsvepte honom smaningom alldeles.

Det rasslade i ryttarens jaerndraekt.

--Jag vill veta om framtiden, om min kaera dotter Ingeborg, som jag har
lovat at Erik Menved, den unge.

Roeken stod nu rakt upp i hoejden som en fura, och ur toppen sjoeng en spaed
och gnaellig staemma:

--Jag ser, jag ser. Hon skall foeda elva ofullgangna foster och aldrig fa
omfamna en vuxen dotter eller son, och sjaelv skall hon foergas av sorg.

Det klirrade ater i rustningen.

--Att jag har talamod att hoera er, elaendiga spakarlar, som jag i grund
foeraktar! Att vidskepelsen sitter mig sa djupt i blodet! Sak samma.
Fortsaett! Jag har vael andra barn aen flickebarn. Jag har ocksa soener.

--Jag ser, jag ser, sjoeng den gnaellande staemman. Jag ser doeda unga
kroppar, och din aenka goemmer sig av fasa. Allt ont, du gjorde Valdemar,
skall ga igen. Men en av dina soener, en enda, vill jag aenda prisa
lycklig.

--Det aer Birger, min aelsklingsson.

--Nej, det aer din foerstfoedde, som redan aer doed.

Ryttaren red fram mot roekstoden med knuten hand, men hans roest stockade
sig, sa att han knappt foermadde mer aen viska.

--Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer?

--Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svaerd och hoer segerrop och
klockringning... Men daerom unnar jag dig inte att veta nagot. Gud
foerlate mig en sista gang foer min trolldom. Min kraft aer slut. Jag kan
inte mer.

Roeken slog ned i marken som ett regn.

Valdemar kaende ett par starka armar slutas om hans knaen, och ett stort
huvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur
roeken.

--Min forne husbonde, viskade han, kaenner du inte igen din spelman
Gistre Haerjanson. Skenet foell nyss hitat ett oegonblick, sa att jag sag
dig. Hjaelp mig haerifran! Haer halls jag saemre aen en fange och far blott
livet skonat foer min svartkonsts skull. Men jag har blivit en kristen
man, Valdemar. Och Yrsa-lill... Jag vet inte, var hon lever nu.

Valdemar soekte i sin tomma rocksaeck och under klaederna.

--Smyg dig fort bort i moerkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag
ridspoeet haer. Det aer belagt med silver och med stenar och blir duktigt
betalt hos en guldsmed. Mitt aer det inte, men allting aer ett lan, din
kropp, ditt liv. Ett lan foer nagra ar aer till och med det stora stolta
Bjaellbo.

--Vem daer? fragade ryttaren, som hoerde roesterna.

--En man, som foerr var din konung och alltid foerblir din broder. Boej pa
huvudet!

Ryttaren satt oroerlig och tyst. Slutligen sade han:

--En dyster moetesplats foer broeder. Haer vitna sedan tio ar benen av
skaelmar, som ha tjaenat dig. Vore det inte moerkt, skulle galgarna skraemma
dig.

Valdemar gick upp pa kullen.

--Broestkorgarna knastra under foetterna som torra sall, sade han, och
fingrar och tomma skalar ligga kringstroedda. Aer det laemningar av mina
forna vaenner? Arma syndare, jag lovade er ett frihetsrike, som inte
finns. Och ni foeljde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat
bort min lekare, skulle han fa sta och spela foer er hela langa
stjaernenatten. Det vore vael den enda heder, som jag hade kunnat visa er.
Jag aer en fattig ensam man och blir snart ett foeraktat stoft som ni. Vi
voro alla av de foerdoemdas skara, foer vilken ingen foerlossning finns. Men
jag far leda foer mina egna klagoord. De roera andras hjaertan mer aen mitt.
Det glaeder mig att se dig, broder. Aer du lycklig nu?

Magnus maestrade med haesten, som stampade och frustade under taecket och
jaernhuvan.

--Den fragan har du laert i frustugorna, Valdemar. Jag lever foer att
slita en hund. Det aer min heder. Men varfoer kommer du godvilligt till
mig?

--Foer att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina klaeder.
Och snart har jag inte ett goemsle kvar.

--Aer du fran dina sinnen? Du star ju ensam och vapenloes.

--Vapenloes aer ingen, som har svar pa tal. Jag kommer foer att gaesta dig
som i de gamla dagar, Magnus. Vaend om och foelj mig till ditt
Nykoepingshus, sa att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring
vaeggarna. Jag behoever vila ut en tid pa stoppade dynor.

Kullen hade smaningom omringats av de vaepnade maennen, som bestoert och
medlidsamt lyste pa Valdemar utan att haelsa. Men han gick fram till dem
och slog dem oever broestet eller armen. Den ena kallade han en svart
malm, som han nog skulle smaelta, den andra ett hjul, som han nog skulle
smoerja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av maennen
erbjoedo honom sin rock och sin mantel.

Magnus vaende bort huvudet och red ned till en vagn, daer Bengt satt med
sina pergamentrullar.

--Jag kan inte moeta hans oegon, sade han, och inte laengre hoera den
vaelbekanta staemman. Vad loenar det att tala foernuft med honom,
solmaenniskan, som aldrig foerstatt moerkrets allvar. Allt, som var hans,
har han stroett ut pa vaegarna. Och nu kommer han, laettrogen, vapenloes,
med armarna i kors, foer att besegra mig med ord.

Bengt lutade sig framat och soekte bland rullarna.

--Du menar vael aenda inte...

--Jo, kansler Alltfoergod. Jag menar, att du skall leta fram det brevet,
som vi bada redan skrivit under. Det brevet, daer det star, att han skall
saettas in i skonsamt faengelse till sedernas foerbaettring. Pa Gottland
jaeser det. Och vad skedde inte nyss vid Vreta! Aen lever Valdemar! ropa
de oroliga i landet, naer de stoeta hop baegarna, och lagman Algots hela
slaekt aer med honom. Frikostig som han aer, var broder, har han lovat oear
och landskap, om han far utlaendsk hjaelp.

--Var skall han saettas in?

--Han oenskar att fa gaesta pa Nykoepingshus. Jag taenker, att det blir ett
mangarigt vaerdskap foer mig. Tornkammardoerren aer av jaern. Raeck brevet nu
at haerolden och lat honom laesa upp det. Sjaelv tar jag nagra svenner med
mig och rider helst i natt en annan vaeg, daer det aer tomt pa folk och
stilla.




20.


Midsommarsolen gassade oever Stockholms torvtak och vaeldiga borgtorn. Pa
en liten trang gard, som knappt var stoerre aen en skaemma men aenda hade
rum foer ett koersbaerstraed med en fagelbur, satt Gistre Haerjanson och
sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i portvalvet vid ett bord och skar roett
fodertyg. Huset lag intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hoerdes fran
stroemmen utanfoer. Genom porten syntes de oeversta bjoerkruskorna pa
byggstaellningarna kring den halvfullbordade kyrkan at Sankt Nikolaus.

Yrsa-lill hade blivit mer undersaetsig, och i sin snygga och prydsamma
vadmal hade hon ett tycke av vaelfoersoerjd borgarhustru.

--Vila dig en stund, kaera husbonde, och kom hit och se, bad hon. Nu
vaenda alla riddarna och fruarna tillbaka fran klosterinvigningen.

--Magnus hoell ord. Sankta Klara har fatt grundstenen under sitt hus.

--Sa det myllrar av folk! Varfoer ropar bonden, som star daer och prutar,
efter skoskadarna och vakten?

--Gesaellerna hade vael taerningarna framme. Det blir att sova i stocken.
Det aer lag pa det.

--Nej, det aer sjaelva maestaren, han hytter at.

--Foersoeker nagon saelja dyrare aen tillstatt aer, gripes han som tjuv. Det
aer lag pa det. Och skriver nagon lekare nu i bly eller laeser
besvaerjelser, da blir det hugg och haengning och torv och tjaera. Kung
Magnus blev botad den gangen pa galgbacken.

Hon gick fram och stroek honom oever pannan.

--Den tiden aer foerbi da du sysslade med sadant. Du har blivit sa fagert
slaetkammad och klippt som en predikare. Och det aer du ju ocksa.

--Vore jag ocksa vaelbestaelld gesaell! Men det kan jag aldrig bli,
vanboerding som jag aer. Varken gesaell eller maestare. Det aer lag pa det.
Finge jag atminstone sitta goemd med mitt hantverk i en stuga pa landet,
men det far jag heller inte. Det aer lag pa det. Haer skall jag arbeta i
smyg, som om jag gjorde nagot ont, och om natten baera mina skor till
maestaren. Och farligt aer det foer honom att koepa dem. Nu aer det lag pa
allting, Yrsa-lill. Jag far inte en gang sla knogarna i bordet och
sjunga ut om konungen, foer da blir jag utesluten ur foersamlingen. Men
det goer ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och straevsamhet
ha vi redan hunnit langt, och jag aer den lyckligaste av maenniskor.

Hon fortsatte att smeksamt stryka oever det stora huvudet, som hade mist
sina svarta flaetor.

--Jag tror sa fast, att allt skall ga oss vael.

--Du vet, varfoer jag traelar.

--Vi ha redan tva marker silver i kaellaren.

--Det raecker inte... Men om nagra ar har jag samlat sa mycket, att jag
kan koepa oss ett gravstaelle pa solsidan om Sankta Klara. Det aer ocksa
foer tanken pa det koepet, som jag straevar. Och sa har arbetet blivit mig
en sadan glaedje.

--Vem kunde ha trott det om Gistre Haerjanson.

--Jag var en ond maenniska da, daerfoer att ingen gjorde mig annat aen ont.
Signe Gud den vaelmenande Valdemar, som skaenkte mig dig till aerlig
hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var baest foer mig,
frid, hem och nagot att omhulda. Och daerfoer blev jag god.

Gistre sag upp och tillade:

--Sjaelv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala
frimodigt till mig. Jag aer inte missundsam. Taenker du aennu pa honom?

Ett oegonblick droejde hon med svaret som foer att reda ut sina halvgloemda
droemmar. Hon fick ater nagot soemngangaraktigt oever sitt vaesen.

--Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vaent sig at
gatan till.

Pa andra sidan haengde skomakardoettrarna oever den nedslagna bodluckan foer
att komma at att se pa de kungliga fruarna och froeknarna, som just gingo
foerbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det
nya klostret, gick redan hoeljd i ett vitt dok, men hennes syster
Ingeborg, som var lovad at Erik Menved, skrattade av foertjusning, var
gang hon snavade pa sin langa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds
lilla syster Maerta, som redan haemtats foer att fostras till drottning at
den svenske trontagaren. Men hon ville icke halla dem i handen, hur
ivrigt de bado, utan sag fran den ena till den andra litet fraemmande
och kyligt. Bakom henne kom den hoeftsmala drottning Helvig, fager,
saktmodig och skygg, som en hustru at Magnus maste vara. Och hon maerktes
icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fraender fran Holstein. Herr
Svantepolk, som hade en jaettehoegt vajande groen fjaederbuske pa stalhuvan,
ledsagade henne pa tvaeren, naestan baklaenges, med hennes mantel och
handskar pa armen.

En svaerm fromma ensittare fran sandasen pa norra malmen sprungo pa
sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Doeparen, med kors av
hopbundna traedgrenar, djurfaellar om hoefterna och skaegg, som raeckte till
naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna
foer att dricka, kesade i vaeg och jagade framfoer sig hoens och nakna barn.
Goemd vid hoernet av ett hus stod en kortvaext ensam man, klaedd naera nog
som en munk med en simpel laederrem om livet, men han haelsade som en
hoevding. Det var den fredloese Alv Erlingsson fran Norge.

Ensittarna blevo efter i traengseln och skyndade sig att anropa de med
silverloev bekransade borgarhustrurna. Naesta stund omringade de
johanniterna fran Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vaende sina
attaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt
annat aen att buga och bedja, ty pa husknuten vid oeverskaerarnas gata stod
aerkeaengeln Mikael med sin sjaelavag, och pa guldsmedernas hoern gnistrade
Sankt Loyus' biskopsmoessa och hammare.

Men nu blev det roerelse uppe pa det tranga torget, daer tiggare och
sjuka lago pa sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om
brunnskaret, oblygt ryckte i saer den roeda skjortan oever barmen. Nu
gaellde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan boerjade fyllas av
rustningar och boeljande haesttaecken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och
den unge vaepnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken
hade nu omsider fatt sitt riddarslag.

Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans
oever brynjorna, silverfjaell pa tyglarna, som ringlade i solskenet!
Kyrieleis, kyrieleis! Nagra av de utlaendska herrarna hade bisonhorn pa
hjaelmarna eller utstaende sproeten med sma fanor. Men de flesta
svenskarna voro barhuvade och laeto svennerna baera deras hjaelmar. Ett
helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och staeder. Det var samma
resliga maen, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det harda
vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer
uppatriktad.

--Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.

--Tyst, tyst! Det aer mycket bjaelbofolk i staden och man kunde fa syn pa
oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill ater vid sitt fodertyg, utan
att nagon av dem naendes spilla mer tid pa det ovanliga liv, som hela
dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru
trivsammare och med gladare flit hallit ut i sina sysslor aen de bada
avkomlingarna av vald och vildmark.

--Kaera husbonde, sade hon, naer det skymde och hon sag, att han reste
sig fran arbetet. Fast naetterna blivit ljusa, har jag inte gloemt att
haella tran pa lampan at Sankt Markus. Jag har till och med klaett honom
med friska blommor. Det har varit min lilla kaerlekstjaenst at var
skyddspatron. Foer hans skull behoever du inte oroa dig. Du kan se haer,
hur lampan lyser utanfoer porten.

Gistre tvadde haender och armar och spaende at baeltet.

--Det aer heller inte pa honom, som jag nu taenker. Men jakobsbroederna
skola i natt ha moete. Det aer daerfoer jag maste ga. Sa pass skumt aer det
aenda, att ingen nu laer kaenna igen mig. Du vet, hur jag under dessa ar
har stroevat omkring och predikat och hur vart broedraskap har vuxit. Nu
bestar det inte laengre av bara timmermaen, kyrkspaennare och fattiga.
Sjaelva marsken brukar ibland komma till vara hemliga sammankomster. Och
nu i natt skola vi ga in i kyrkan och tala foer de nya riddarna. Ser du,
daer komma de!

Han pekade utat gatan. De, som naesta dag skulle fa riddarslaget, voro
daer redan pa vaeg fran riddarbadet till gramunkarnas kyrka pa Kedjeskaer.
De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, sa att det laet,
som om de hade gatt barfota. Den foersta av dem var en liten, mycket
spenslig och mycket blek, knappt nioarig gosse med roedaktigt har och
roeda oegonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han
redan fadrens medkonung.

Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och foeljde
efter dem.

Nagra av stadsborna hade gatt upp pa murstaellningarna kring kyrkan at
Sankt Nikolaus. Traeplankorna och timmermasterna lyste friskt och
blaaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt
av staellningar. Vid den kungliga borgen, som med sin vaeldiga kaerna
blickade ned pa kyrkan, reste sig ocksa staellningar med bruntorkade
bjoerkar. Vid norra stadsporten och vid gramunkarnas kyrka var det
staellningar. Och daer Klaras kloster skulle uppfoeras, hade redan en del
virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen.
Sa sag det ut, daer ett nytt rike hoell pa att byggas. Det anvaendbara blev
hugget och tuktat, det odugliga foergjort, och det kom las foer ladorna.
Sankta Klara hade hjaelpt sin skyddsling kung Ladulas, och nu var det
badas segerfest. Fran en predikstol pa kyrkogarden utropades med jaemna
mellanrum Sankta Klaras namn, var gang haelsat med basuner, och sjaelva
sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som sloet jorden i sin
modersfamn. Hoejderna omkring stroemmen och fjaerdarna sjoenko mer och mer
undan i roedaktigt toecken och kunde knappt skiljas fran luften. Men var
kare, som med sitt glitterstim ilade fram oever Maelaren, lyste upp oanade
sund och vikar med moerka holmar och vassar.

Ett sus av sang och jubel steg fran staden. Hantverkarna kommo fran sina
olika gator med loevkransade helgonfanor. Baeltare och remslagare,
skinnare och fatmakare, gulddrivare, paerlstickare, svaerdslipare, alla
hade de sitt saerskilda helgon och sin saerskilda sang. Vilken surrande
munterhet, vilket dansande, vilket ovaesen av fidlare och pipare--och
aenda foerbands vart ord, var handling med tankar pa det, som lag bortom
stunden! Skeppsmaennen, som nyss fatt sin gudspenning i lega, korsade
sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och foersta kannan gaellde
Gudsmoder. Fiskarkarlarna fran Soedertoern, som salt ut allt, vad de hade
med sig pa skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande pa tomma
tunnor, och staellde sina foersta steg till det lilla kapellet vid
stadsporten. De vandrande gesaellerna drucko varsamt vid brunnen, foer att
icke vattnet skulle orenas foer andra toerstiga gesaeller. Och de aktade
sig att missbruka heliga namn foer att icke locka de yngre till en sadan
osed. Vilken andaktsfull och glad tillit oever allt det dagliga i en
vaerld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och
hoegtidlig mening och sjoeng hans lov i hantverksstugan och bondgarden
likavael som i klostret. Hur utvalda och trygga kaende sig icke dessa
maenniskor, som till och med i tyget pa sina klaeder hade slagit in var
tolvte trad under averop. Vaxljuset framfoer vaggan och baren hade det
blivit laest oever efter kyndelsmaessans ljusgang kring kyrkogarden. Saltet
hade blivit signat pa psalmsoendagsmorgonen under pilgrimernas gulnade
palmkvistar fran Rom. Helvetets bal danade nog under gravarna, och borta
pa sandasen skymtade groparna sedan helge torsdag, da haexmaestarna haft
fullt upp att skoeta. Men pa akrarna syntes kors vid kors med den
doedsbleke, fastnaglade fraelsaren. Pa de tjaerade, brunsvarta ladorna, daer
saeden skulle vattenstaenkas pa varfrudagen, blaenkte mariabilderna. Det
fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke
anger och bot kunde foersona. Smaningom blev luften lik skinande guld,
och pa gator och kyrkogard vaendes alla ansikten uppat, haenryckta,
beundrande, sjaelva upplysta av skenet.

Nattvandrarna pa murstaellningen fortsatte fran stege till stege, fast
med baevan, naer de sviktade. De laengtade att komma hoegre och hoegre. Det
foerefoell dem, att guldvalvet delade sig oever dem, sa att de sago upp i
kretsande himlar, som oupphoerligt oeppnade sig foer nya och hoegre aenda upp
till den rundel av vingar, daer tre eldslagor hoprunno i ett vitt och
stilla ljus. Och foer ingen var det eviga, haerliga ljuset skoenare aen foer
den, som hade foeljt moerksens stigar och laenge sett nedat.

Midsommarvakan sken in i tomma saengar och vidoeppna stadsportar, hur
laenge natten aen skred framat. Till och med de kungliga fruarna och
froeknarna syntes emellanat pa torntaket.

I gramunkarnas kyrka daeremot var det moerkt. Blott nagra enstaka lampor
brunno oever de sma sidoaltarna, daer de blivande riddarna lago foersaenkta
i boen. Pa hoegaltaret, som hoell pa att siras med uthuggningar och sma
pelare, lag stendisken skjuten at sidan. I mitten var en lang
foerdjupning foer reliker.

Kyrkvaktaren hoell bara en liten sidodoerr oeppen. Sa snart ett stoerre
saellskap naermade sig, skoet han igen den. Men da och da slaeppte han in en
vandrare, som gjorde ett saerskilt tecken. Det var jakobsbroederna.

De hade redan staellt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro
omoejliga att kaenna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och
predikade oedmjukt och sakta, fast med flit aenda sa pass hoegt, att det
alltid kunde hoeras av de bedjande riddarna.

Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp doerren.
Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna
stannade styv och rak som en jaernbild med fingrarna utbredda pa
svaerdskorset, och en stark doft av roekelse slog ut fran hans klaeder.

--Vem aer du? fragade marsken och gick emot honom.

--Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min
marsk? Om vem predikas haer i en hemlig krets av sammansvurna?

--Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid vaeggen
i dina faeders gard. Det utstroemmade ett sa kaerleksfullt och varmt sken
fran honom, att det blev ljust och gott, var han steg in. Hans utplagade
kropp kom aldrig i nagot helgonskrin. Ingen vet var han vilar. Allt, som
fanns kvar, var nagra skrivna ord pa vaeggstocken. Den blev laenge goemd,
men Birger Jarl laet braenna upp den.

--Jag fragar inte efter oeden utan efter laera.

--Detta skrev han, herre, bland manga andra fromma tankar. En god
gaerning, som ingen vet om, aer en glaedje oever all glaedje. Foersoek blott en
gang, och du far svart att sluta. Om jag dricker av ett friskt vatten,
laeskar det mig inte mindre, om ingen ser pa. Det goda skall loenas med
ont foer att tindra, men aer da en sadan loen sa ond? Onda maenniskor klaga
alltid oever andras ondska. De se sig omgivna av foersat och falskhet.
Bliv sjaelv god, sa hittar du ingenting ont.

--Och den laeran vill du goera till din.

--Sa langt en vaerldslig krigare foermar. Aer det dig emot, sa straffa mig.

Det hade boerjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om huvudet,
sag laenge pa honom och kysste honom pa bada oegonen. Slutligen sade han:

--Om nagonsin ett ont vederfares detta huvud, da vill jag kalla det en
skam att vara svensk foedd... Lat haemta hit min son, min aelsklingsson,
han, som skall rada efter mig, att jag far laera honom lyssna till en
sadan man.

Nagra av jakobsbroederna gingo bort och haemtade den lille Birger, som
knaeboejde vid ett av de oeversta altarna. Vakan hade gjort honom aennu
blekare. Han tassade mycket fort oever golvet och litet krokig. De
irrande oegonen tycktes saega:--Jag aer mycket, mycket aeldre aen mina ar.

Magnus oeppnade armarna foer att taga mot honom, men de sjoenko igen, och
han stoette gossen haeftigt och omilt ifran sig.

--Det ljusa haret, de ljusletta kinderna, stammade han och vaerjde sig
med handen. Att jag inte har sett det foerr. Och honom har jag aelskat som
min oegonsten. Min samvetsangest goer mig ploetsligt klarsynt. Sa lik
Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jaemt foerfoeljde mig
Valdemar i mina tankar. Var afton sag jag honom framfoer mig i moerkret i
sovstugan, naer jag straeckte armarna efter Helvig. Det aer daerfoer han gar
igen i min son. Led bort gossen, foer undan honom, saeger jag! Fortare,
laengre bort... sa att han inte hoer, vad han aennu inte foerstar. Vad skall
det bliva av det barnet, avlat i samvetskval och klokenskap utan kaerlek?
En dare, men inte en soloegd som Valdemar? I det barnet kommer jag att
straffas. Jag ryser foer att taenka framat. Foer Guds skull, mina vaenner,
hjaelp mig, hjaelp mig! Den smaertan som jag har i broestet haer, den
vandan... Och den beska smaken i min gom... Den sjukan lindras baest med
handpalaeggning, handpalaeggning av medlidsamma maenniskor. Jag vill er
intet ont. Tag upp mig i ert broedraskap.

Tyrgils log vemodigt.

--Du i vart broedraskap! Ja, du har blivit oss en voerdad fader, en
riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne...

Konungen gick angestfullt uppat koret, foeljd av de andra, och fortsatte
att tala, ibland haeftigt tvaertystnande foer att lyssna pa honom, ibland
utan att hoera pa.

--Ja, jag har oekat kyrkans domsraett, friat hennes gods fran skatt. Och
haller jag inte nu pa att bygga ocksa at grabroederna i Enkoeping! Foer
frikoepande av mitt kors till Heliga graven, mitt loefte vid Hova, har jag
lagt av silver... Nyss skaenkte jag bort tre korkapor och ett ciborium av
elfenben... Jag har inte laengre nog foer egen hovhallning. Jag har givit
langt oever mina tillgangar.

--Oever sina tillgangar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med
samma sorgset lugna staemma. Magnus, ett haenryckt hjaerta kan du inte
skaenka.

Konungen ryckte otaligt svaerdet ur baeltet och lade det ifran sig i
foerdjupningen pa altaret.

--Du saeger alltid rena sanningen, min frisprakiga marsk. Jag duger inte
till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor star jag haer fattig
som en tiggare. Svaerdsfaestet hettade under fingrarna. Jag boerjar tro pa
sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla
riddarsvaerd, haer skall du ligga vael foervarat och vaenta in din tid. Ni
aero manga nog att maka stenskivan oever det nu genast.

Maennen grepo fatt i stenskivan och tryckte skuldrorna mot kanterna.
Mullrande gled hon tillbaka pa sin raetta plats oever altaret.

Tyrgils stoedde sin herre under armbagen och torkade oever hans panna.

--Ha ni kaent, vad det aer att aldrig sova utan droemmar? fragade Magnus
och fortsatte att ga framat oever golvet. Att mitt under gaestabudet se
blodflaeckar pa duken och tarar i skeden? Aennu ett langt ar, det haerdar
jag inte ut. Den nymurade kyrkan haer utan gravar tycks er tom och glad
som en sal. Men haer, just haer, daer jag star, skall snart jag baeddas ned.
Det blir baettre da. Mitt namn skall aenda inte doe med klockljudet. Och
jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina
stormaen... du sjaelv, Tyrgils. Det skall bli haell vid haell aenda till
troesklarna och oever hela holmen... Mitt hjaerta drar ihop sig, och jag
kan knappt andas. Jag aer sjuk, min marsk, och jag har helsot. Laenge har
jag redan kaent det, fast jag aer i mina baesta ar. Jag tal knappt laengre
brynjans tryck. Haer nedanfoer det vaenstra revbenet sitter det. Det aer
doeden, som redan spunnit in sin larv i mitt koett.

Han stannade med handen stoedd pa en pelare och vaende sig mot foenstret.

--Har ingen gatt till soemns daer inne i staden? fragade han. Vem aer det,
som aer sa tidigt uppe och sjunger sa bekymmersloest och klingar pa sitt
staed? Aer det sa bratt att smida las och nycklar till min kista? Vem aer
det, som later vaevstoln dunka pa en sa vacker helgdagsmorgon? Vaeva de
redan pa min svepning?




21.


Det skogloesa Visingsoe simmade pa den hoestbla Vaettern som ett skepp, och
skummet slog hoegt upp om foerstammen. De langa plogfarorna liknade
tiljor. Daecket var tomt, som ett daeck brukar vara i hart vaeder. Ibland
blaenkte daer till, som naer en liten fisk efter att ha halkat ur naetet
boerjar kasta sig pa plankan. Det var ett plogblad, som traeffades av en
solstrale. Sjaelva plogkarlarna och deras oek syntes knappt mot den moerka
jorden. Jaegaren pa de avlaegsna bergen vaentade naestan, att ett
scharlakansroett hoevdingasegel skulle springa i hoejden och taga fullt och
foera bort hela synen.

Men det var riddarkonungens och aembetsmannakonungens hemfasta skepp utan
mast. Och i lyftningen akteroever stod hans stenmurade skeppstjaell. Det
var en tung och tornliknande borg med fa och smala vindoegon, och de
branta vaeggarna stupade raett ned i braenningen. Masarna kaempade om de
utkastade smulorna nedanfoer stekarhuset, vagslagen danade, och
grusbaedden utanfoer den hoega stranden var full med naet och uppdragna
batar. Soederut omsloets sjoen av den smalaendska bergskammen. Men at oester,
daer naeckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, broet solen fram
genom morgondimman.

Magnus satt oeverst i tornet med en hammare i vardera handen och slog en
psalm pa ett klockspel, som han hade fatt av en fransk aedling. En
foerhaerjande magerhet kom hans axlar att synas aennu bredare och rakare,
och de svartaktiga oegonen voro insjunkna och glaensande. Han aelskade
toner, saerskilt fran klockor, och var morgon, innan han gick ned i
radssalen, ljoed hans klockspel oever vattnet. Det var tecknet, att han
var uppstigen. Alla, som hade nagot att andraga, skyndade sig da till
sin plats pa baenkarna.

Plagad av sina kroppsliga smaertor, lade han ifran sig hamrarna och
lutade sig en stund i haenderna. Han tyckte, att han hoerde klockklangen
oever sin egen kista, som med locket uppslaget nyss blivit nedsatt
framfoer altaret hos hans grabroeder i Stockholm. Han hoerde, hur de
kallade honom en stor konung och hur boenderna, som hade burit honom,
graeto och klagade.

Men sa gingo de sin vaeg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och
vaggande. Han var icke stoerre aen en halvvuxen gosse och alldeles luden
utom pa de moerka haenderna. Det mjuka tassandet hoerdes knappt, men klorna
kraspade mot stengolvet. Den hemske maenniskoplagaren vek i saer hans
skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i broestet och tog i
hjaertat och kaende pa det. Smaningom knoet han handen hardare om det och
hoell fast det liksom foer att proeva, hur det var beskaffat. Det kunde
icke sla laengre utan stod stilla. Vart oegonblick vaexte det fruktansvaerda
kvalet.

Skulle det fortga sa i evighet, fast bara en timme framat syntes honom
omoejlig att uthaerda? Han ville skrika, men luften floeg utan ljud genom
halsen som genom en floejt utan munstycke.

Da foersoekte han att blunda. Men tvaers genom de blodroeda oegonlocken sag
han, att han redan lag nere vid svavelsjoen i doedsriket. Kanske hade det
foerflutit mansaldrar sedan han levde. Han visste det icke. Han maerkte
endast, att rummet, daer han befann sig, paminde om en frustuga uppe pa
jorden. Skillnaden var bara, att svavelfloden vaellde fram oever golvet
och att det silade blod och tarar genom taket och att det fanns bade maen
och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter vaeggarna som arbetande kvinnor,
men likbleka och nakna, och synade naersynt var droppe, som foell i deras
hand fran taket. Det var foerbannelsen oever dem, att var synd blev nagot
helt foer sig utan foerklaring och utan sammanhang med annat, liksom
taggen i fingret sitter loesryckt fran busken. Den, som hade draept,
mindes icke varfoer utan hoerde bara doedsskriket. Den, som hade svikit,
sag bara den bedragnas foertvivlat stirrande ansikte. Och var och en sag
allas pina utan att kunna gloemma sin egen.

--Brodersvikare, manbedragare! laespade Satan och tungan foell sluddrigt
ut mellan betarna. Hur vagade _du_ tala om lagar?

Han slaeppte foer ett oegonblick sitt tag, och Magnus aterfick andningen,
fast darrande av fruktan, att handen ater skulle slutas om hjaertat.

--Ett aer att se ledstjaernorna, frestare, och ett annat att sjaelv kunna
foelja dem.

Satan runkade och kastade en smula pa huvudet, som mycket kloka bruka,
naer de taenka pa nagot och tro sig saekra pa sin sak. Han hade ett svins
sma maenniskooegon, och huden rynkade sig till ett leende.

--Vem ser inte ledstjaernorna, som de aero, utsatta av gycklaren daer ovan!
Till och med jag kan se dem och ga omkring och saega mycket vackert om de
stjaernorna. Aennu kan jag skaenka dig ett sista proevoar pa jorden, men pa
ett enda villkor. Sla ned vad du har byggt, och angra dig! Eller vill du
hellre... Han smoeg fram handen.--Vaelj nu sjaelv.

Magnus kaende, hur plagoanden boejde sig oever honom, och allt ville han
avsvaerja och sla omkull, foer att icke samma kval ater skulle begynna.
Men aenda utropade hans laeppar hoegt och tydligt:

--Sa tag mig da, Satan!

Genast vid de fem orden loeste sig hans foerlamning, och han andades in
den friska sjoeluften.

Drottning Helvig stod redan i torntrappans doerr och vaentade undergivet
och stilla. Han steg upp fran baenken framfoer klockorna, och hon stroek
oemt och lugnande oever hans huvud.

--Hav talamod med mig och mina syner, sade han. Satan var den
enfaldigaste av aenglarna, den som hade mest av maenniska inom sig. Han
foerstod icke Gud. Daerfoer blev han nedstoertad till sina gelikar. Jag
foerstar blott inte, varfoer han mister sin makt, just naer jag svarar: tag
mig! Men kom, kaera drottning. Vi ha ingen tid att spilla pa en sjuklings
anfall. Dagen aer full av goeromal, och jag skall ut pa faerd. Jag maste
aterse min broder aen en gang. Den hedrade kung Ladulas far soeka upp en
hatad fange foer att sjaelv fa frid. Nyss har jag befallt, att han skall
saettas i straengare faengelse. Jag far ju taenka pa vad som kan ske, om jag
faller ifran. Hur baer han nu sitt oede, ett storordigt barn som han aer
med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och
livstroett?

Fran sin oeborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet goemdes
skattkistan och regalierna. I valvet ovanpa lago raekenskaper och
handlingar packade aenda till taket. Oeversta rummet, som han nu hastigt
gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Daerifran kom han ut i en
loftsal, som var byggd av trae som ett skrin pa ett undre stenhus.
Vaeggarna, klaedda med vaevnader, hade knappt manshoejd, men det spetsiga
ryggastaket lyfte sig som en kyrka. Allt, aenda till bjaelkarna, var daer
taeckt med skilderier i guld och faerger, fast moerkt av roek.

Som han blev synlig i doerren, haelsades han av rop och ett hundratal
lyfta haender. Haer vaentades han av sitt rad och de foernaemsta, som voro
delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av maen. De sloeto sig omkring
honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta oever sina aembeten.
Lagmaennen, som nu voro hans talmaen och icke folkets, raeknade pa ett bord
upp hans andel i indrivna boeter. Fogdar och bryter kommo med raekenskaper
oever skatterna, och saendemaen och andra utlaendska herrar skyndade fram
foer art moeta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.

Men laengst ned vid doerren stod i kedjor en vitharig gubbe, foerkrossad,
oigenkaennelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var flaeckig av
moegel. Fuktig faengelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den
aldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han raeckte
fram ett brev.

--Det aer fran min son Brynjulv, skarabispen, sade han med lag roest. Goemd
i ett kloster ber han dig foerlata all den skam var slaekt har dragit oever
dina lagar.

--Aer det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de
norska fjaellen! svarade Magnus och lade brevet at sidan. Dina andra
soener nar jag.

--Dina forna lekbroeder, dina ungdomsvaenner...

Roesten svek den gamle, och bortvaend kroep han ihop i vran med haenderna
framfoer oegonen.

Men en av vakterna skoet undan locket fran en traelada, som halvt var
fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.

--Haer, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina
barn. Aennu aer han lika roedaktigt moerklagd i skinnet.

Magnus staellde sig vid vindoegat.

--Angrade han sig, naer han omsider blev gripen? fragade han och sag
blint ut i luften.

--Nej, herre. Det var vid Lindoe, som vi togo honom efter hans trotsande
aterkomst fran Norge, och han sjoeng en munter nidvisa om kung
Kittelbotare, aenda till dess...

Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.

Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en baenklik
uppbyggnad med trappsteg och sma bagar och torn, spiror och korsblommor.
Allt var guldbelagt och oeversallat med aedelstenar, och dynorna voro
gulddragna med baldakin. I sin moerka draekt maerktes den tystlatna
drottningen knappt bredvid en sadan prakt. Foer att icke aegna hela sin
uppmaerksamhet och hyllning enbart at Magnus, maste saendemaennen
paminnande viska till varann:--Daer kommer hans drottning.

Naer hon maerkte, att Magnus droejde vid vindoegat, drog hon sig smaningom
ned genom salen, aenda till dess hon stod bredvid honom. Kaerlek lyste
icke ur hennes lugna oegon, men vael en mild och fast oenskan att lindra de
plagor, som taerde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut pa den
stora trappan. Nedanfoer fyllde vagorna luften med brus och staenk.

--De doedstankarna, vad de goera allt foervaent och svart! sade han och
stoedde fingrarna pa hennes goerdel. Men en krigare, som klagar! Nej.
Marsk, lat saetta ut batarna. Och staem sa manga riddare, som du kan na
med bud, att naesta soendag foere maessan moeta mig vid Nykoepingshus. Jag
vill aennu en gang se dem samlade omkring mig.




22.


Foeljd av endast nagra fa ryttare anlaende Magnus obemaerkt till
Nykoepingshus. Han ville icke genast bli igenkaend utan sjaelv oevertyga
sig, hur brodern hade det.

Han lindade manteln ett varv om hakan och nacken, och handen darrade en
smula vid tanken pa det foerestaende moetet. I trappsmygen hejdade han sig
ett oegonblick, ty doerren stod pa glaent till borgarestugan. Smasvennerna
traette daer inne.

--Blygs att skryta oever din egen matmors gunst! loed det fran ena sidan
av bordet.

--Skryta? Det skulle du nog ocksa kunna, om du hade mod att sjunga ut,
kom det fran andra sidan.

Magnus stoette upp doerren.

--Vem tala ni om? fragade han. Hur vaga ni?

En av svennerna, som upptaeckte riddarsporrarna, vinkade at honom.

--Kom med, skall du fa se nagot, sade han och foerde honom oever golvet
till en lag doerr. Haer i jaernbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna,
och du kan titta i halet. Vi bruka sta haer och se pa.

Fran faengelset innanfoer hoerdes en kvinnoroest och bullret av en baenk, som
foell i golvet. Magnus boejde sig och sag in genom halet.

Det var en stor vaelvd tornkammare utan sol med vindoegat mot norr.
Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och broedat och
rett med nagra skalar och ett dryckeshorn.

Som det blivit honom foerbjudet att ha nagot eggjaern i sin naerhet, hade
han pa laenge varken skurit skaegg eller har. Bada vaexte fritt och yvigt.
Fast aennu knappt oever femtio ar, var han mycket vitspraengd. Daerfoer sag
han ut som en gubbe, men ansiktet var aennu lika friskt med samma faerg av
skaera rosenblad.

Olyckorna hade blast foerbi oever honom som tomt vaeder. Faengelseluften
hade icke astadkommit annat, aen att han blivit frusen och satt i en lang
djurfaellsrock. Den hade den vita farullen utat och var fasthallen om
livet med ett stickat roett band. De stora, men tarvliga tofsarna haengde
aenda ned pa golvet, daer ett halvaetet broed lag i enriset.

Han hade vaent sig litet at sidan. Framfoer honom stod den bleka Luitgard,
som frivilligt hade foeljt honom i hans fangenskap och som han daerfoer
latit viga sig vid. Patagligen hade hon nyss rest sig fran den
kullslagna baenken. Hon bar fullt med haengsmycken och knaeppen av silver
pa den svarta draekten. Ett kallt och otaligt veck lade sig mellan hennes
tunna oegonbryn. Han hoell fast henne i aermen utan att vilja slaeppa henne.

--Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och ga, sade han bedjande
och sag sig aengsligt omkring. Men tiden blir sa lang, naer du aer borta.

Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag oever hoernet pa hans
djurfaellsrock, och smasvennerna skrattade ute i borgarestugan.

--Las upp doerren! befallde Magnus. Fort. Jag aer en budbaerare fran
Visingsoe.

Han staengde den efter sig, sa snart han hade kommit in.

Valdemar slaeppte Luitgard och moette broderns blick. Tummen foeljde
utefter bordskanten, och ett par ganger oeppnade sig laepparna foer att
saega nagot.

Magnus gick fram och reste upp baenken och satte sig pa den. Luitgard
kaende roekelsedoften fran hans klaeder.

--Jag har nagot att tillsta foer dig, broder, boerjade Magnus och slog ned
oegonen. Minns du, hur foersonligt du raeckte mig handen den gangen vid
skogsladan? Jag kaende, att hade jag da mottagit den, skulle du ha haft
mig igen foer alltid. Och sa red jag bort.

Valdemar makade skalarna fran den ena sidan till den andra utan nagon
mening, slaetade pa duken, stroek ihop broedsmulorna, sag efter i hornet
att det var fyllt och skoet fram stolen.

--Jag minns ocksa var foersta tvist, svarade han efter en stund. Det var
pa arvsstaemman. Den gaellde detta vaerdeloesa horn. Ma det sta kvar haer.
Naer dina soener en gang halla gaestabud pa Nykoepingshus, skola de dricka
Folkungarnas minne ur det hornet.

Han sag forskande och liksom uppvaknande pa Magnus.

--Varfoer red du hit? Vad vill du haer?

--Traeffa dig, innan du doer.

--Jag doe! Jag med min haelsa. Jag, som aldrig haft en dalig natt och inte
vet, vad en kraempa aer. Jag blir gammal, gammal.

Han raeckte armen efter Luitgard, och hans roest blev varmare.

--Du skall saetta dig haer, Luitgard, som du brukar, naer allt aer vael
mellan oss. Haer i min stol, sa att jag far ha huvudet i ditt knae. Bara
medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig aer lugnet. Du goer
allt gott och ljust omkring mig. Sa, nu aer det, som jag vill. Nu skola
vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och fa tiden att ga.
Tag foer dig. Du aer toerstig och hungrig.

Valdemar straeckte ut sig pa golvet med nacken i hennes knae. Hon stroek
kallt och franvarande genom hans har.

--Men raeck fram dina haender, Magnus, bad han ploetsligt. De aero fuktiga.
Och se haer. Naglarna boerja kroeka sig. Undrade jag inte nyss pa din
magerhet. Du aer sjuk, och ditt blod aer i onaturlig kokning. Mina
skogskarlar laerde mig att foersta sadant. Du aer en maerkt man, och du
oeverlever inte aret.

--Du ser det da. Du ocksa.

Magnus vek undan manteln och visade pa en rundel, som var uppskuren i
brynjan nedanfoer vaenstra revbenet.

--Jag tal inte laengre tyngden av jaernringarna. Det aer nagot haer inne i
min sida. Kunde jag bara oeppna den och slita ut det, skulle jag bli
sund igen.

--Men det kan du inte, och daerfoer maste du doe. Det aer ingenting att
blekna foer, Magnus. En gang maste det ske. Det har du alltid vetat.
Varfoer skulle det da skraemma dig just nu?

Magnus lutade sig oever honom, lagmaeld, naestan viskande.

--Befall, och jag skall lasa upp faengelsedoerren foer dig.

Valdemar fick ett foerskraeckt uttryck. Han sag sig foervirrat omkring och
raeckte sig efter Luitgard.

Magnus maerkte hans oro.

--Men om du aer mig en god broder, fortsatte han lika sakta, sa oenskar du
inte nagot sa daraktigt. Utan da later du mig aen mer foerstaerka vakten,
sa att ingenting haender, naer jag inte mer finns till.

--Jag ga ut! svarade Valdemar med samma aengslan oever sina drag. Jag
stred ju i det laengsta foer min sak, men nu! Vart skulle jag ga? Mina
forna undersatar skulle kasta sten efter mig och riva klaederna av mig.
Nej. Jag har det baettre haer. Murarna aero tjocka, och det aer vitt skinn
foer vindoegat. Bara jag far behalla Luitgard. Och lat mig ibland som foerr
fa sitta ute i borgarestugan. Den aer at solsidan.

--Jag skall saega till daerom. Bara jag nu inte gloemmer det, sa mycket som
jag har att styra med... Och mycket borde vi vael ocksa aennu ha att tala
om med varann. Svara mig pa en sak, men helt och fullt. Naer du grubblar
pa ditt liv och pa foerflutna dagar, blir inte kvalet till sist sa stort,
att det vill spraenga broestet?

Valdemar lag aennu med nacken i Luitgards knae och sag upp i valvet.

--Du gloemmer nagot, svarade han. Jag aer en maenniska, som har frid med
vaerlden.

Magnus maste le.

--Var saga aer fullskriven, Valdemar. Den ene kan inte laengre rubba den
andres oede. Men foersta mina ord. Naer det aer moerkt... naer du sitter
ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plagas du
aldrig av samvetsangest?

Valdemar slog med tofsen pa sitt baelte. Naer han tappade den, tog han
ater upp den och lag laenge och taenkte.

--Kanske var jag foer vaenlig mot maenniskorna. Daeroever rodnar jag ibland.

--Och det aer allt, du har att saega? Du star foer ditt och jag foer mitt.
Nu, broder, boerjar jag foersta, varfoer Satan mister sin makt, naer jag
svarar: tag mig!

Det kom en glimt i Magnus' oegon, och tankspridd toemde han hornet till
haelften.

--Ett mannaord intill doeden, sade han och reste sig upp, det aer en
nyckel till himmelrikets port, till och med foer tva foertappade!

Han tog upp manteln, som hade glidit ned pa baenken, och haektade den.

Det ringde redan till maessan, och hovtrampet pa torget foerkunnade, att
hans riddare samlades.

Blaendad av solskenet steg han ut i borgarestugan. Foerst smaningom vande
han sig att se. Han staellde sig vid det oeppna vindoegat, och de svartgra
flikarna fladdrade i draget.

Det tog aldrig nagot slut pa den oupphoerligt vaexande skaran. Det var
landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur
de vilda hoparna och fyllt med aedel vilja. Daer lyftes handsken, som
aldrig fick hoejas till en kvinnas kraenkande. Daer blaenkte ringen och
baeltet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen pa sulan under
jaernstrumpan minde var stund den oevermodige om gravmullen. Och maerket pa
skoelden tillaet icke laengre nagon foersatlig strid i det foerdolda. Alla
ryttarna voro barhuvade och sago tryggt och tillitsfullt framat. De hade
slaeppt tyglarna och hoello svaerdet uppraett mellan haenderna som vaxljus,
och oeverst i spetsarna lyste stalets lagor till krigets och valdets
utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljoed i den klara
hoestdagen segersangen fran Hova.

  --Kristus, hoer dina riddares boener,
  hoer oss alla, som ropa ur tiden,
  maenniskors doettrar, maenniskors soener.
  Giv oss friden, friden, friden!






End of the Project Gutenberg EBook of Folkungatraedet, by Verner von Heidenstam

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRAeDET ***

***** This file should be named 13371.txt or 13371.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/3/3/7/13371/

Produced by PG Distributed Proofreaders.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.