The Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.net Title: Den siste atenaren Author: Viktor Rydberg Release Date: November 18, 2003 [EBook #10117] Language: Swedish Character set encoding: ASCII *** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN *** This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition "Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily newspaper "Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning", starting in February 1859. It also appeared as a book later the same year, with the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, "The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish literature historian Karl Warburg (1852-1918). This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, available at http://runeberg.org/atenaren/ This is a plain text ASCII file converted mechanically from the ISO-8859-1 (Latin-1) character set. For the correct text with accents, please see 10117-8.txt. Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ _________________________________________________________________ Skrifter av Viktor Rydberg V och VI Den siste atenaren av Viktor Rydberg Nionde upplagan Stockholm Albert Bonniers foerlag Stockholm Alb. Bonniers Boktryckeri 1914 _________________________________________________________________ Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund tillaegnas detta arbete av hans vaen Foerfattaren. _________________________________________________________________ Innehall / Table of Contents Foerord till de tva foersta upplagorna Foersta Boken. 1. I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan 2. Moeten pa torget 3. Delfi. Orakelspoerjarne 4. Krysanteus 5. Hermiones natt i templet 6. Prokonsuln i foerlaegenhet. I biskopliga palatset 7. Petros 8. Pelarhelgonet 9. Filosofens hem 10. Filosofens hem (forts.) 11. Rakel 12. Boerjan till ett sorgespel 13. Sorgespelet 14. En orgie 15. En uppstandelse fran de doeda 16. Under den nye kejsaren Andra Boken. 1. Ett ar daerefter 2. Petros och Baruk 3. Teodoros 4. Moetet 5. Skeptikern 6. Karmides och Rakel 7. Klemens och Eusebia 8. Krysanteus aterfinner sin son 9. Anden och Koettet 10. Hos Myro 11. Likhuset 12. Broellopet 13. Dagen daerefter 14. I Sunion 15. Kriget i Sunion 16. Slutet Utgivarens tillaegg och anmaerkningar Foerord till de tva foersta upplagorna.[1] Broder Hedlund! Da jag aegnar efterfoeljande arbete at dig, sa pryder jag det med namnet pa en riddare "sans peur et sans reproche", en man, vars kaernfasta karaktaer, klara huvud och varma hjaerta jag under flerarigt umgaenge i gemensamma publicistiska straevanden laert kaenna, akta och aelska. Det aer foer oevrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du foerutsag, att de langa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annaeus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer aero uppkallade, redan vid foersta anblicken skulle foerskraecka de foeljetonglaesande damerna, sa tvekade du ej att giva "Den siste atenaren" plats under linjen i din tidning, och det aer ytterligare du, som astadkommit den metamorfos, genom vilken samme "Atenare" nu i bokform oeverlaemnas at allmaenheten. Jag foerutspar, att du icke skall skoerda guld pa detta foeretag--lika litet som jag foerfattarerykte. Mitt opus aer icke av den art, att det kan vinna manga laesare. Och bland dem, som det lyckas erhalla, skall det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag kaent mig som stridsman under de ideers fana, foer vilka jag lever och andas, och mitt arbete aer ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsat att sara och doeda. Man kan icke baera en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en allmaen fraga utan att medvetet eller omedvetet kaempa foer den ena eller den andra av de vaerldsaskadningar, i vilka den civiliserade vaerlden aer delad, och vilken strid utgoer den vaerldshistoriska processen. Finnas ej tva grundtyper, till vilka alla maenskliga varelser kunna haenfoeras --en orientalisk och en vaesterlaendsk? Jag foerestaeller mig, att sjaelva naturen bestaemmer fanan, under vilken vi staella oss i denna ofoersonliga kamp. Naturen, den goda modern, soerjer lika foer sina barn och saender med straeng opartiskhet foerstaerkningar till baegge laegren. Hon fyller lika gaerna jesuiternas seminarier med laerjungar, som hon skaenker kaempar at barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen kaenna sig naturligt dragna till det reaktionaera laegret, den tillbakaskadande vaerldsasikten, vars paradis blomstrade vid maenniskoslaektets vagga; de av den hellenisk-vaesterlaendska typen vaelja lika ovillkorligt det progressistiska laegret, den framatskadande vaerldsasikten, vars paradis aer ett tillkommande Guds rike, foer vilket civilisationen skall roedja rent. En neutral massa av obestaemd praegel staeller sig slutligen pa den plats, till vilken de sjaelviska intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene tronerna och de glittrande tiarerna, ty ideerna aero nakna, hava icke guld till att koepa en klaedning och aen mindre att koepa anhaengare. Grunddraget i den orientaliska typen aer den fromma undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den vaerld, det foerefinner utom sig, vilken det uppfattar som det ofoeraenderliga uttrycket av den gudomliga viljan. Stoepta i samma form vandra slaektena i en aendloes rad mot graven och hava uppfyllt sin bestaemmelse, "fullgjort lagen", naer de under vaegen offrat i templen och knaeboejt foer Herrans smorda. Uttroettad av ett sa enformigt skadespel, nedlade Hindostans Klio foer mer aen tre tusen ar sedan foer alltid sin diamantgriffel. Men orientaler foedas icke blott vid Ganges, utan aeven vid Seine och Maelaren. Den hellenisk-vaesterlaendska andan har daeremot upptaeckt, att religionen och raetten och sanningen och skoenheten stroemma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter traeda maenniskan till moete, aero koett av hennes koett och anda av hennes anda, aero formade efter de oklara, men klarnande moensterbilder, som aero nedlagda i subjektet sjaelvt och utgoera dess ideer; att saledes dessa yttre makter aero behaeftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets dom och aemne foer dess omgestaltningsfoermaga. Den hellenisk-vaesterlaendska vaerldsaskadningen aer saledes utvecklingens. Fran det minnesvaerda 1789, da hellenismen framtraedde oeppet pa arenan, foeres kampen a oemse sidor fullt medvetet om avsikterna och malet. Reaktionen vill lyckliggoera maenniskoslaektet genom att aterfoera det till en omyndig barndom. Hellenismen vill goera slaektet myndigt, emedan detta aer dess bestaemmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat aen uppfyllandet av denna bestaemmelse. Vi leva, andas och hava var varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar. Det arbete, jag tillaegnat dig, min vaen H., aer en aterblick pa en tid, som i manga haenseenden var lik var egen--som hon, framstaellande en tragisk kamp mellan tvenne vaerldsaskadningar, vilka vi igenkaenna desamma som nutidens, om aen till vapendraekt och loesen dem olika. Jag foerestaellde mig, att en aterblick pa antikens undergang och kyrkans foersta stora triumf skulle kunna varda laerorik i en tid, da striden mellan de stora partierna aer icke minst livlig pa det kyrkliga omradet. De tecken, som daer foer vara blickar uppenbara sig, aero i sanning foertjaenta av all uppmaerksamhet. A ena sidan den subjektiva riktningen, vilken aer densamma som den hellenisk-vaesterlaendska, foereteende sig i kampen mot auktoritet och samvetstvang; i ett straevande till ren andlighet, vilket avskyr formelvaesendet som en avgudatjaenst; i ett bemoedande att foerverkliga i levernet det religioesa idealet. A andra sidan ett foertvivlat foersoek att med foertvivlade medel raedda, betrygga och staerka kyrkans myndighet. Man slar den otrogna vaerlden i ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obeflaeckade avlelse, man upphoejer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som haerflutit ur en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de protestantiska landen med oekad tonvikt om "den rena laeran", om en "stark bekaennelse", man vill skapa ett heligt praesterskap, ett medlareaembete mellan Gud och maenniskan, och man foersoeker med hokus-pokus att uppfriska tron pa djaevulen. Alla nya ideer foedas med smaerta till vaerlden, och det vore lika oraett att foerebra ideen detta, som att foerebra barnet de plagor det kostat sin moder. Man ma saledes icke foerdoema kyrkan, om man far se, att hon ofta segrat genom avskyvaerda medel, att hon vaermt sina blodbestaenkta haender vid kaettarebal, och att hennes malsmaen ofta varit samvetsloesa, vederstyggliga personligheter. Men man ma ej heller foerebra de ideer, som genom franska revolutionen blivit vaerldsmakter, vad atskilliga revolutionens heroer brutit. Sjaelve Marat aer dock en plastisk gestalt, en pa den besegrade Pyton hanfullt trampande Apollon, naer man jaemfoer honom med atskilliga av kyrkans helgon. Om nagon av mina laesare tror, att jag efterfoeljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter i nog moerk faergton, sa vet du, att jag tryggt kan haenvisa honom till den opartiska vaerldshistorien, som i fraga om dessa aemnen begagnat ett lika svart tusch som jag. Goeteborg den 8 september 1859. Din tillgivne vaen Viktor Rydberg. [1] Detta foeretal, som jag skrivit calidus juventa, men vars grundstaemning aldrig foersvunnit inom mig, har varit uteslutet ur foeljande upplagor, men meddelas med nagra fa ovaesentliga aendringar haer pa nytt, om ej foer annat aendamal, sa som bidrag till en sjaels inre historia.--Foerf:s not till femte upplagan. FOeRSTA KAPITLET. I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan. - Hur aer det, Karmides: har druvans gud nagon son? - I sanning, Olympiodoros, det aer laettare att utreda de atenska hundarnes aettartavlor aen de olympiska gudarnes. Varfoer da denna fraga? Aemnar du sysselsaetta dig med mytologien? - Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det oeverlaemnar jag at Krysanteus och hans skoena dotter. Jag menar blott, att om en sadan son gives, skall jag aennu i dag dikta en sang. till hans aera. Hans binamn har jag redan faerdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och angerguden, den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, aer han aennu icke foedd, denne bedroevlige gud, sa torde han snart skada dagsljuset, eller behagar det honom att, i likhet med sin fader, lata sig foeda pa nytt; ty mitt huvud, jag kaenner det, aer havande med honom. - Vael moejligt. Zeus foedde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varfoer skulle da icke Olympiodoros.... - Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, traeder fullrustad ut och oeverraskar vaerlden med staedet under armen och hammaren i handen. - Troesta dig, min vaen! Morgonluften skall foerjaga dessa mytologiska fantasier. Hur frisk vinden blaser fran havet! Det aer ljuvligt att inandas honom. - Ah!... Du har raett. Morgonstunden aer haerlig--en naturhistorisk upptaeckt, som jag skall meddela mina vaenner. Huru lang aer skuggan? - Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med vant oega maette solens hoejd oever det avlaegsna, stelt uppstigande Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vaegen ga in till Lysis och toemma en baegare lesbiskt med is. - Ett gott infall. Det skall lindra mina foedslovandor. Halla, Karmides! Stroe da ditt guld i nagon Danaes skoete hellre aen pa gatan! Daer tappade du en ring. Han ligger vid dina foetter. - Ah! Rakels ring! Underpanten pa min lilla judinnas flamma! sade Karmides till sig sjaelv, i det han fran gatan upptog ringen och faeste honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, Olympiodoros! Jag ville icke foerlorat denna klenod foer min kappadokiske Akilleus. - Jag foerstar dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vaen! Du drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet aer foer dig vad daggdroppen aer foer rosen: du haelsar din morgon dess mera frisk och stralande. Hur var det? Foell icke var gode vaerd, prokonsuln, falernsaecken, slutligen under bordet? Mina minnen fran i natt aero som skuggor, vankande vid Letes strand. - Du minnes raett vael. Men smaeda icke var Annaeus Domitius! Han aer en maerkvaerdig man.... - Ja, han har en maerkvaerdig lycka med taerningen. - Jag menar nu icke den egenskapen.... - Vann han aeven i natt? - En obetydlighet. Min speljakt stroek segel foer nagra caniculae[1] sasom han kallar dem. [1] Laegsta taerningkastet kallades sa av romerska rafflare. - En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din sjaelsstyrka aer beundransvaerd, min Karmides; men sa har du ocksa en guldfoerande Paktolos att oesa ur. (Olympiodoros tillade foer sig: Guldfloden maste snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag naesta ar finna en annan Karmides?) - Vad jag hos var prokonsul beundrar, fortfor Karmides, aer hans foermaga av sjaelvbehaerskning. De bojor, som vinguden palaegger en sadan man, aero blomsterkedjor, dem han sliter, naer han vill. Han lag i natt pa sin soffa, baegaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned emot hans naesa, hans oegon voro halvslutna och hans tunga lallade slappt efter tonerna av den lydiska floejten under de mest loejliga foersoek att foelja dess loepningar, da doerrvaktaren laet anmaela, att en kejserlig brevbaerare vaentade honom. Var Annaeus Domitius sprang upp som en fjaeder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med majestaetiska steg ut i aulan, daer han emottog brevet, laeste det vid skenet av altarlampan och avfaerdade budbaeraren foer att atervaenda och fortsaetta dryckeslaget.... - Navael, och brevets innehall? - Bah, vilken fraga! Ga till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, naturens gata! - Jag foermodar, att Julianus.... - Tyst! Naemn icke det namnet! infoell Karmides och sag sig omkring. - Foerdoemde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: aer jag ej i dag utbjuden till din lantgard? Det foeresvaevar mig nagra ord ur din gudomliga mun om groena traed och britanniska ostron. - Alldeles. - Men Myro och Praxinoa? - De foelja med. - Haerligt! - Och med nagra andra av dina vaenner har jag staemt moete, en timme efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis. - Gott! - Du far ej bereda dig pa nagot oeverdrivet, Olympiodoros. Allt kommer att tillga enkelt och lantligt. - Foertraeffligt! jag laengtar just efter natur och oskuld. Jag skall med noeje valla dina oxar och klippa dina far och dricka vatten ur samma kaella som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, foerdoemde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptaecker i detta oegonblick min sanna bestaemmelse. Jag skall varda en herde--en ny Dafnis. Du maste lata nagon Testylis eller Amaryllis inviga mig i ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag foeraktar kulturen och ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris likasa; herde var "Gossen, som Kypris sjaelv i de frygiske skogarne foeljde, skogen sag hennes froejd, och skogen sag hennes tarar: herde Endymion var, och hos hjorden han sov, da Selene steg fran himmelen ned att kyssa hans rosiga laeppar: Rhea begrater en herde, och Ljungarn sjaelv har i oernham kretsande flugit kring Idas topp foer en vallande gosse!"[2] [2] Teokritos. - Varfoer skulle da icke Olympiodoros kunna nedlata sig till krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, stridstuppar och raffellador i ditt Arkadien? - Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar. - Vet du, vid naesta kapploepning later jag min Bellerofon upptraeda. Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du vael? Jag vagar honom mot prokonsulns trakiske hingst. - Det kan du goera tryggt. - Jag hoppas det. De bada ynglingarne befunno sig nu utanfoer Lysis' samtalssal, ett av dessa foer atenarne sa kaera, med malningar smyckade tillhall, av vilka staden aegde flera aen aret har dagar. En maengd kunder hade redan infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto daerutanfoer, i skuggan av ett fran bjaelklaget nedfaellt soltaelt, njutande sin frukost: broed doppat i vin. Sedan Karmides och Olympiodoros foerfriskat sig med en baegare lesbiskt, kylt med is, styrde de sin kosa till torget. Haer radde livlig traengsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som det tempelprydda Akropolis kastade, paminde koepare och saeljare, att timmen nalkades, da de maste utrymma torget. Fiskare i roeda moessor och korta tuniker upphavade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar och paminde med hoega rop, att det nu var fullmane och deras vara baest. Smahandlare lupo omkring med prov pa sina varor; unga flickor, utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de langa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska klippare, betade bakom dem--faengslade oegat med anblicken av citroner, persikor, fikon, loek och groensaker. Fran andra vagnar stoertade i stralar de pressade vinsaeckarnes innehall i haemtningskaerlen. Ett stycke daerifran, just omkring Torg-Hermes' kolossala bildstod, saledes pa samma plats som i Aristofanes' dagar, utbjoedo koett- och korvmanglarne sina i form av pelare och festoner ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar voro mest hoegljudda, ty haer om nagonstaedes bestaemde pungens vikt personens. Under det slaven efter slutat koep avlaegsnade sig med den fulla korgen pa huvudet, smoeg daeremot den fattige borgaren undan med sin njuggt tillmaetta bit under manteln, lycklig, om ej ett hal i denna foerradde en fullblodig atenares foernedring. Laengre bort, daer traengseln var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare mellan lederna av sina ofta konstnaerligt fullaendade arbeten; och aen fjaermare fran det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande maenniskor--kring aereporten, som skulle paminna om kassanderska rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger fran oearna och Asien, roekverk och salvor fran Arabien och Indien, juvelerarearbeten och oeverfloedsvaror av allehanda slag lockade vaelklaedda avnaemare av bada koenen. Karmides och Olympiodoros, som, innan vi traeffade dem, redan hade hunnit besoeka baden och harfrisoeren, gingo nu att oeka antalet av de unga spraettar, som genom nagon maerkvaerdig oedets skickelse kommit ut sa tidigt pa foermiddagen och utan annat aerende aen att oeka traengseln och tillfredsstaella sin nyfikenhet armbagade sig genom de koepslaende grupperna, aen nickande at nagon fager taerna fran kvarteret Skambonide, aen granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit fran olika land, laeto oegat fritt skada alla skiftningar av kvinnliga behag, fran den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De fraemmande koepmaennen foertjaente aeven, atminstone av det ovana oegat, att skadas: man sag bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, livlige alexandrinen, som, ehuru foedd ej langt fran pyramiderna, med sin gammalhelleniska draekt ville haevda ursprunget fran jordens mest bildade folk och som, tillfragad om sin boerd, skulle svarat, att han var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspraksloes yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria boerd vittnande roeda kanten; mannen fran det persiska graenslandet, igenkaennlig pa sin ludna, kaegelformiga moessa, sin blommiga rock och de vid smalbenet hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjaerta mantel (vaevd svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmaens tycke foer det prunkande; den langskaeggige juden i moerk kaftan, fodrad med skinn; samt, foer att aentligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen fran Asien med parfymerade lockar, guldringar i oeronen och fotsid tunik. Kommande fran Piraeiska gatan syntes en man taga sin vaeg oever torget. Folkmassan oeppnade sig villigt foer honom, och alla naerstaendes oegon faestes pa hans hoega, majestaetiska skepnad, kring vilken manteln foell i plastiska veck, under det han skred foerbi, haelsad av manga i hopen. - Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte moerknade. - Vem aer han? viskade fraemlingarne och foeljde honom med blicken, tills han foersvunnit i vimlet. Svaren ljoedo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. -- Filosofen Krysanteus, aerkehedningen. Det sista av dessa svar kom fran en kristian. Nu ljoed torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och fa minuter daerefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar foerspaenda, och den brokiga maengden uppslukades efter hand i mynningarna av Piraeiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo at oemse sidor om Akropolis. Straxt daerefter voro ett antal stadsslavars armar i roerelse, foer att feja torgets stenlaeggning, och vattenkaerror korsade varandra, utdelande, foer att laegga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsoegs av de friska flaektarna fran havet. Torget, nyss i deshabille --och idenna draekt sa gott som okaent och oigenkaennligt foer de manga atenare, som aelskade morgondroemmar--atervann sasom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som baettre oeverensstaemde med dess minnen och vaerdighet av hjaerta i vishetsgudinnans stad. En askadare, som valt sin standpunkt framfoer Zeus Eleuterios' tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka at soeder begraensade torget, skulle da till hoeger sett radhuset, Raettvisans tempel, Metroon och Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vaenster solen lyste pa malningsgalleriets blavita pelare och i tavlans bakgrund goet sin stralflod oever Areopagens kulle och det vid hans fot belaegna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens aedla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek foer den doriskas majestaet och detta foer den joniskas luftiga behag, ingav det vidstraeckta, nu naestan tomma, av en djupbla, vid synranden groenskimrande himmel oevervaelvda torget en obeskrivlig kaensla av vemodsfull storhet, maektigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter maenniskomassans foersvinnande ensamma befolkade och i tysta hoegtidliga linjer, fotstaell vid fotstaell, omgavo det. Daer de nu stodo, med anletsdragen staemplade av olympiskt lugn, genomandat (sasom alltid hos antikerna) av en vemodsflaekt, syntes dessa valnader av forntidens vaeldiga andar, hoejda oever tidens vaexlingar och saliga i sig sjaelva, droemmande ase solstralarnes lek och skuggans sparloesa skridande pa den minnesrika platsen. Smaningom livades denna tavla. Fran den statliga gatan Kerameikos nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plaegade samlas a torget foer att tala om dagens nyheter och stadens aerenden; och hos dessa atenare kunde fraemlingen, om han hade oega foer sadant, aennu beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits utanfoer Atens murar, den smakfulla och flaerdloesa enkelhet i draekt, som aeven hade funnits annorstaedes, men nu var uttraengd fran den oevriga vaerlden av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertag skred tyst och obemaerkt, sa obemaerkt, att det kunde ingiva medlidande, mellan dessa grupper haen emot marmortrapporna, som foerde upp till Propyleerna. I malningsgalleriets pelargang samlade en maestare i stoiska filosofien ett antal ahoerare, som till stoerre delen voro romerska senatorssoener och andra foernaema ynglingar, komna till Aten foer att inhaemta hellenisk visdom. Ty denna stad var aennu, vid sidan av Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet foer romerska vaerldsriket, och oeverglaenste sin medtaevlarinna med minnena av tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, Zenon, Epikuros. Aennu, sedan kristna kyrkan laenge varit en triumferande, sedan i sjaelva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, nedbrutits,--aennu laenge efter detta brann i den stilla, undangoemda staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av heliga minnen, naerd av forskningens sista olja, till dess hon aentligen, faerdig att slockna av sig sjaelv, slaecktes av ett nytt vinddrag fran despotismen, och den fromma vaerlden lydigt, utan gensaegelse av en enda roest, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. Dessfoerinnan och vid tidpunkten foer denna beraettelse foerelaestes Epikuros' laera aennu i hans ryktbara traedgardar; utlades Platons aennu, daer han sjaelv, "den gudomlige", sju arhundraden foerut hade foerkunnat henne: under Akademias popplar; lustvandrade aennu Zenons laerjungar bland maesterverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma pelargang, som fran boerjan gav namn at deras skola, den glest, men av hoega, oevermaenskliga skepnader befolkade! [3] "Jag tror, emedan det aer orimligt"--ett uttryck, som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form aterfinnes i hans skrifter. Fran nordoestra delen av staden boerjade klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spaenstig, fortplantade de maektiga, dallrande ljuden vida oever nejden. De genljoedo i portikerna, broetos mot Akropolis' kalkbranter och foernummos, studsande fran dessa, som djupa aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, daer hon, jaettestor, skinande i solen och skoenjbar foer seglaren langt bortom Sunions udde, reste sig fran klippans spets och med hjaelmtaeckt huvud, oever Partenons gavel, nedblickade pa sin skyddsling, staden under hennes foetter. ANDRA KAPITLET. Moeten pa torget. Klockorna ringde aennu, da Karmides och hans vaenner voro samlade vid marmortrappan till Propyleerna. Dagen var kristianernas glaedje- och vilodag; man sag dem familjevis skrida oever torget pa vaeg till kyrkan. Skaran var talrik: hon laet ana, att sjaelva Aten, hedendomens balverk, kanske snart skulle tillhoera en fiende, som uppvaext inom foerskansningen, ej intraengt utifran. I Rom vid Tibern och Rom vid Bosporen, i alla det stora vaerldsrikets folkvimlande staeder voro kristianerna redan de till antalet oeverlaegsne; daer hade, med kejsaren och hovet till foeredoeme, flertalet av de rike och foernaeme smaningom samlat sig omkring korset; daer hade envar, som kaende en gnista aeregirighet i sin barm, skyndat att bekaenna en laera, som var enda villkoret foer en av despotismen mindre fjaettrad verksamhet; daer hade aentligen oraekneliga noedens barn ej foermatt tillbakavisa gavan av en klaedning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed Konstantinus, en ny maenniskofiskare, uppdrog sjaelar ur hedendomens djup. I Aten var foerhallandet ett annat. Aten lag utanfoer omradet foer det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna sin moderjord de starkaste roetterna och bar aen i denna stund blommor. Atenaren var bunden vid sina faeders tro av aerofulla historiska minnen, av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hart att foerdoema Perikles och Aristeides, att taenka sig Sokrates och Platon som verktyg foer onda demoner: han ville ogaerna nedbryta sina tempel, byggnadskonstens maesterverk, och soendersla sina bildstoder, mejselns under. Daerfoer var maengden av bildade atenare aennu tillgiven den gamla religionen, sadan hon laenge varit: foeraedlad av klarare gudsmedvetande, genomtraengd av filosofien. Manga bekaende henne med stoerre haenfoerelse aen nagonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sago den maenskliga vaerdighetens, tankefrihetens, den undergaende kulturens enda raeddning. Men alla de, foer vilka forskning, konstnjutning och historiska minnen voro sasom icke tillvarande, alla de, som taerdes av en hemlig smaerta, av anger oever synder, foer vilka de ej sago nagon foersoning, av grymma samvetsagg eller fruktan foer foerintelsen, alla dessa oraekneliga hade skyndat att mot vissheten om foersoning och evigt liv utbyta en laera, som endast laempade sig foer de sjaelsstore, foer glada, lyckliga och harmoniska eller foer mycket tankloesa och laettsinniga maenniskor, men erbjoed foega troest at de svage, som kaende sig duka under i livets strid, at de fattige och elaendige, den brottslige och angerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt oevervaegande delen av maenniskoslaektet i denna harda, olyckliga, soenderslitna tid. Vi atervaenda till torget, som i denna stund foeretedde en tavla av gripande motsatser. Templens haerliga kolonnader, gudarnes, taenkarnes, skaldernas, hjaeltarnes bildstoder, bestralade av en mild sol, oeverspaenda av en leende himmel, och inom denna ram, flaetad av naturens och konstens glada skoenhet, de till kyrkan vandrande kristianernas skara, som nedstroemmade fran stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna osloejade, de flesta maennen hoeljda i grova mantlar, fraemmande foer sin omgivning, med skriande motsatser inom sig sjaelv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga aembetsmaennen i asiatiskt prunkande draekter; bredvid svaermare, hoeljda av smuts, bloedande ur sjaelvslagna sar, de lysande av slavar burna palankiner, i vilka foernaema kristinnor vilade--allt detta, skridande foerbi oegat, medan luften skaelvde av den vigda malmens manande rop. Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikureerna stodo skaemtande kring en baerstol, mellan vars gardiner man varsnade aen blott en flik av det koiska tyg, som foer sin genomskinlighet kallades byssosdimma, aen en mjaellvit guldsmyckad arm, aen och i baesta eller vaersta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhoerde ingen mindre person aen Praxinoa, Atens taeckaste hetaer. Medan man aennu vaentade pa Myro, hennes vaeninna eller kanske medtaevlarinna, framleddes av slavar tessaliska gangare, smyckade med lysande taecken. Karmides, huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knaeet raeckande, veckrik kiton, kring livet sammanhallen av en med gyllene meandrar stickad goerdel, och oever livrocken en vid tyrisk mantel, vardsloest kastad oever den ena skuldran. Kring halsen haengde en guldkedja, vid vilken signetringen var faestad. Benen, blottade fran knaeet till den av en sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast kroppsoevningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och pimsten kunna astadkomma. Karmides' vaenner voro klaedda naestan som han. Det hela erbjoed en lysande, men foer de foerbiskridande kristianerna ingalunda uppbygglig anblick. - Hu, dessa maenniskor, sade Praxinoa om kristianerna, deras asyn skraemmer mig. Vackre Karmides, drag foer gardinen. Jag blir sjuk, om jag maste se dessa olyckliga ansikten. Da Praxinoa kallade Karmides vacker, sa var denna foer oevrigt vanliga artighet haer oeverensstaemmande med verkliga foerhallandet. Hans gestalt, som aegde den grekiska typens naturliga aedelhet, var genom gymniska oevningar utbildad till en formfullaendning, vaerdig att mejslas i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln haemmade sjaelslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig blandning av laettsinne med beslutsamhet, hardhet och hoegmod, och hela hans varelse, fran oegats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, langsamt troettnande, men aennu segerrik, bekaempar verkningarna av ihaerdiga utsvaevningar. - Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gangares betseltyg och kastade en blick oever torget, daer ha vi ju prokonsuln. - Var? - Vid Torg-Hermes bild. Han star bredvid en baerstol och samtalar med damen i densamma. - Riktigt. Jag ser honom. - Det aer Eusebias baerstol, sade Karmides. Jag igenkaenner den. - Aha!... Men se pa var Annaeus Domitius! Jag tror, vid Here, att han pa oeppet torg emottager en sparlakanslaexa av sin skoena hustru, infoell en av ynglingarne. - Det vore icke underligt, anmaerkte en annan. - Jag inbillar mig likvael, att de oemsesidigt hava skael att foerlata varandra. Eller huru, Karmides? Fortsaetter den fromma Eusebia sina foersoek att omvaenda dig? - Nej, svarade Karmides, vi ledsnade baegge pa foersoeket. Eusebia aer mycket ombytlig.... - Och du aer sjaelva troheten! - Och hon har foermodligen, tillade Karmides, en aelskvaerdare proselyt i sikte. - Se haer aer Myro! Na aentligen!... Vaelkommen, du fjaerde bland Behagens gudinnor! - "Vaelkommen, dagens strale, som aldrig lyste klarare foer var stad!" deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjaeder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun: "Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga band oss loes! Fullkomna den boen, som hjaertats oemma tranad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid var sida!"[1] [1] Sapfo. Sedan nu Myro anlaent, var saellskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade upp pa sina haestar, slavarne lyfte Praxinoas baerstol pa sina skuldror, och taget satte sig i gang. Vi laemna det och begiva oss till Annaeus Domitius foer att hoera, huru det foerhoell sig med sparlakanslaexan, om vilken nagon av Karmides' vaenner varit elak nog att framkasta en foermodan. Vi nalkas Annaeus Domitius med den aktning hans samhaellsstaellning och personlighet boera ingiva. Han aer prokonsul oever Akaja och den foerste i andra rangklassen av romerska rikets storvaerdighetsmaen, med raettighet att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla raeknar filosofen Senekas bland sina yngre namn och styrker hans haerkomst fran en redan i republikens dagar ansedd slaekt. Annaeus Domitius' mantel aer stickad med palmloev och stjaernor; stoevletterna, som utmaerka hans radsherrevaerdighet, lysa i purpurglans och prydas, sasom bruket aer hos nobiles, av gyllene halvmanar, vilka skola antingen utmaerka hans hoega boerd, som beraettigar hans ande efter doeden till en plats ovan manen, i grannskapet av stjaernorna, eller (eftersom Annaeus Domitius aer kristian och dylika foerestaellningar honom ovaerdiga) snarare innebaera en haelsosam varning daerom, att "under manen, den omvaexlingsrike, bodde ingen fri fran oedets kast". Nog av, halvmanarne finnas daer, deras betydelse ma vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat med roekelse i prokonsulns spar, sta nu pa voerdnadsfullt avstand, samtalande med Eusebias palankinbaerare. Annaeus Domitius aer en man om fyratio ar, lagom lang, men mer aen lagom fet. Hans mage skulle ansta varken Hermes eller Apollon, men daeremot icke misspryda en bedagad faun. Prokonsulns hjaessa aer kal, hans ansikte uppbaer godlynt oeverfloedet av en dubbelhaka, oegonen aero livliga och kloka. Roueen, gurmanden, den beraeknande vaerldsmannen, se daer Annaeus Domitius, savida icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna aennu noejet av den sista lukulliska supeen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier, eller (om man far tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om nattliga studier (vilka enligt samma kaella skulle omfatta teologien och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annaeus' profil aer kraftig, och oegonen, vi naemnde dem nyss, aero ensamma i stand att foerlaena liv och uttryck at denna fettmassa. Men nu ett oegonkast pa hans gemal, Eusebia, kallad den skoena, aen oftare den fromma. Hon aer romarinna, mahaenda 27 ar gammal, med oernnaesa, stora moerka oegon och rubinroeda sma svaellande laeppar. Eusebia aer pa vaeg till kyrkan, som hon aldrig foersummar, naer Petros, de raettrognes, det vill vid denna tidpunkt saega homoiusianernas[2] biskop, den hjaertgripande foermanaren, den ljungande bestraffaren skall predika. Hennes draekt aer botgoererskans--och vad den klaeder henne vael, ehuru den icke bestar av en trad mer aen den svarta klaedningen, som ogoerdlad och fotsid faller sa mjukt om de yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klaedning! Dess faerg brytes, som bartaeckets pa en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, foer att nu icke tala om en sadan liten foertjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, da hon vaender sig pa baerstolens kuddar. Diademet, oeronhaengena, halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fafaengliga grannlater, aenda till den juvelprydda solfjaedern, aero laemnade hemma pa nattduksbordet. Eusebias moerka lockar svalla, utan att haemmas av en enda harnal, i fria vagor kring axlarne, och hennes fingrar, beroevade sina diamanter, hava ingen annan prydnad aen sin naturliga skoenhet och den laetta rosenfaerg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind, annars livligt faergad av haelsa och ungdom, aer i dag nagot blek, ty blekhet klaeder botgoererskan. Konsten har haer, med nagra laetta drag av en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en oenskan, som naturen, laemnad at sig sjaelv, foer oegonblicket icke kunde tillfredsstaella. [2] Kristna kyrkan aer vid tidpunkten foer denna beraettelse delad i tvenne huvudsakliga partier, som bekaempa varandra: homousianernas och homoiusianernas. Det aer icke romanfoerfattarens skuld, att dessa flockar foer oegat endast skiljas genom ett litet i, men det aer under sadana foerhallanden en ursaektlig pedantism, om han ber laesaren laegga vikt pa denna annars laett foerbigangna skiljaktighet, sa att de icke, till harm foer dem baegge, foerblandas med varandra. Jag kunde visserligen kallat de foerre de raettrogne, ett namn, varpa de ha segrarens ansprak, och da naemnt de senare halv-arianer. Men segerns altare aer till all lycka nedbrutet, och det aer ingens skyldighet att offra pa dess spillror. - Annaeus, saeger Eusebia i milt foerebraende ton, och hennes blick svaevar mellan baerstolens gardiner haen mot gruppen vid marmortrappan (som da aennu vaentade pa Myro), du var saledes aeven denna natt upptagen av viktiga sysselsaettningar. Var det med statssaker eller med teologien? - Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt foertvivlad ton:--Dessa statssaker jaekta mig till doeds. Prokonsuln uppdrog ur goerdeln en purpurkantad duk och torkade sin hjaessa, liksom om blotta tanken pa dessa anstraengningar kom honom att svettas. Under tiden skickade han ett foerstulet oegonkast till sina hedniska vaenner, epikureerna, daer saerskilt de bada baerstolarne adrogo sig hans uppmaerksamhet. - Annaeus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har aennu det rysliga oskicket att svaera vid de hedniska gudarne, och likvael aer du katekumen. - O, foerlat mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid helgonens relikskrin, haedanefter vakta min tunga foer denna synd. Ack, naer fa vi atervaenda till vart Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i vilket kejsarens vilja kvarhaller mig, denna stad, som skenbart aer sa lugn, sa stilla, sa avlaegsen fran haendelserna,--ah, du anar icke vad som jaeser i hans barm. Min sjael aer i oupphoerlig spaenning. - Stackars Annaeus! ... Han aer dock aennu vacker, den arme i moerkret vandrande ynglingen. Dessa sista ord, som Eusebia endast taenkte, icke uttalade, gaellde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till haest. - Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla raettrogna, och Petros tvekar ej att uttala det pa predikstolen. Det aer Krysanteus, den hedniske arkonten, som aer den ena roten till det onda. Att du icke faengslar Krysanteus, som dock aer den rebelliske Julianus' foerklarade anhaengare. Vi alla i foersamlingen undra daeroever. - Ah, min vackra maka, infoell Annaeus Domitius leende och hotade i sin ordning med fingret. Nu bryter du var oeverenskommelse. Inga statssaker oss emellan! Du minnes det? - Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, aero homousianerna, dessa foerskraeckliga kaettare, som pasta, att Sonen aer av samma eviga gudomsvaesende med Fadern. Aer det icke en blindhet utan like? - Ah, en obegriplig blindhet ... och ett laettsinne sedan! instaemde prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag aer foertjusande! Prokonsuln fattade och kysste hennes hand. - Annaeus, fortfor Eusebia, aer det sant, att kaetteriets huvud, Atanasios, varit sedd i dessa nejder? - Vad vet jag mer aen ryktet? Vad kan jag goera mer aen skicka befallning till alla aembetsmaen i Akaja att efterspana och gripa honom? O, dessa statssaker, de utmaergla mig ... smaningom. - Arme, arme Annaeus! ... Men saeg dock, viskade Eusebia och lutade sitt huvud naermare hans, har du i natt emottagit nagot budskap fran Konstantinopel? - Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret pa sin mun. Eusebia visste det foerut, ty budbaeraren hade soekt prokonsuln i dennes hem, innan han genom en foertrogen kammarslav visades till det hus, daer prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetaererna. Men vad Eusebia icke visste och noedvaendigt ville kaenna, var brevets innehall. - Navael? fragade hon i yttersta spaenning. - Julianus ... Men tyst foer himlens skull, Eusebia! - Na, skynda dig! Hur aer det med den gudloese troninkraektaren? - Uppror inom hans trupper! Tva galliska legioner hava gatt oever till kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvaer dig, Eusebia, goem denna hemlighet i djupet av din sjael! Den skoena botgoererskan sammanknaeppte haenderna och hoejde en tacksam blick till himmelen. Da prokonsuln gav sin maka foertroende av denna underraettelse, visste han, att den inom nagra timmar skulle vara biktad foer biskop Petros. Meddelandet var ocksa avpassat daerefter. - Och nu, min Annaeus, foermodar jag, att du aer pa vaeg till kyrkan, foer att lova Herran och bedja om fortsatt framgang foer kejsarens vapen? - Eusebia, jag kaenner detta bade som plikt och laengtan. Men statsgoeromalen, ve mig, statsgoeromalen! Prokonsuln sag sig om och gav ett tecken at en man, som stannat i hans grannskap. - Stackars Annaeus! Jag vill icke uppehalla dig. - Skoena! Din asyn aer min lycka, men det aer sant, att jag foer tillfaellet har brattom ... och aeven du boer skynda, ty daer ser jag redan biskopen och klerkerna. Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon soekte nagon i skaran av de praester, som i hoegtidligt tag foeljde biskopen till kyrkan. Foermodligen fann hon aeven den hon soekte, ty blixten i hennes moerka oega upploeste sig ploetsligt i tranfullt skimmer, hennes barm haevdes av en suck, och droemmande sjoenk hon ned pa baerstolens kuddar. Ett oegonblick daerefter gav hennes ringklocka tecknet till baerarne att saetta sig i gang. Sa snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som vaentade i hans grannskap. Denne smoeg ett brev i hans hand. - Var? fragade prokonsuln. - Mitt emellan Aten och Korintos. - Ga! Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpa sigillet var tryckt, och genomoegnade hastigt oeverskriften. " ... till Petros, biskop i Aten, broderlig haelsning och frid av Fadern sasom ock av Sonen, av lika men ej samma vaesende som Fadern!" Daerefter stack han brevet i goerdeln under sin mantel, ordnade denna och aemnade ga, da biskop Petros, som red pa en mula i spetsen foer sina praester, nickade och hoejde korset, som han bar i handen, till tecken att han oenskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spaenstiga steg och de baegge roekelsebraennarne i fjaeten att moeta prelaten pa halva vaegen. Petros, den homoiusianske biskopen, var aennu i sina kraftigaste ar, en bredskuldrad, mager och muskuloes man med hoegburet huvud, som i varje drag bar viljestyrka praeglad. Stridshaesten hade baettre aen mulan anstatt en sadan gestalt. Petros' panna var lag och rak, blicken skarp och letande, oegonbrynen langa och starkt vaelvda, naesan kroekt och vael danad, munnen stor, men skoent bildad. Vilken motsats mellan denne man, ur folkets laegsta klass uppstigen till sin vaerdighet, och den patriciske Annaeus Domitius! Prokonsuln oever Akaja syntes liten och loejlig, daer han i sin praliga statsdraekt, med kal hjaessa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga vador stod framfoer Petros, biskop av Aten. Men foerhallandet jaemnades, naer man iakttog romarens lugna vaerldsmannahallning, hans spelande sjaelvmedvetna blick, det fina leendet pa hans laeppar. - Lysande och aedle herre, sade Petros i en ton, vars oeverlaegsenhet motvaegde ordalagens oedmjukhet, far jag den aeran att i morgon se dig under mitt tak, eller tillater du din ringe tjaenare att vid samma tid besoeka dig? Tiderna aero onda. Julianus' ursinniga foeretag har till fruktansvaerd hoejd stegrat modet hos kaettarne likasom hos hedningarne. Haer finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma oeverlaeggningar. Prokonsuln medgav detta under en betaenklig skakning pa huvudet och skyndade foersaekra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta haelsningar satte Petros ater sin mula i gang, foeljd av klerkerna. Prokonsuln vandrade i motsatt riktning oever torget. Epikureerna, som vi nyss laemnat, haelsades pa sin faerd genom den langa gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men manga voro aeven de, som korsade sig och valde en annan gata, naer de varseblevo det laettfaerdiga taget. - Idel aekta atenare! Det goer mitt hjaerta gott att se dem, sade en gammal utsvulten atlet. - Jag kaenner dem! Hellener av gamla stammen, som aelska konsten och faedernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade haenderna. - Den daer pa gra skymmeln, han, som skrattar sa gott och skaemtar med hetaeren, gissa vem han aer! sade en bokhandlare, i det han vaende sig till en romersk yngling, som tillfaelligtvis var hans granne. Jo, ingen mindre aen Olympiodoros, den odoedlige skalden. Det var jag, som foerlade hans foersta epigram. De hade dalig avsaettning, ty vaerlden aer i sin nedgang och litteraturen foeraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst icke. Aennu finna muserna hoega gynnare ... Och som jag tillfaelligtvis har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen (bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), sa avstar jag det med noeje at en aedel fraemling ... Romaren sade intet, men vinkade at en slav, som mottog och betalte rullen, varefter han avlaegsnade sig ur den naergangne pratmakarens grannskap. - De praektiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i det hon lyfte pa sloejan och blickade efter ryttarne, sag du Karmides, min vaen? Sag du honom? - Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet oever Teseustemplet? - Jag ser intet moln, min vaen. Himmelen aer ju alldeles klar. - Sa hoer da! Med en boejning av huvudet faeste borgaren sin vaens uppmaerksamhet pa tva personer i deras naerhet. Den ene var en gubbe, som med en korg pa ena armen hade satt sig att vila pa trappan till portiken, den andre en kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den foerre med foeljande ord: - Du aer Batyllos, olivhandlaren? - Ja. - Du gaeller foer en from man, men i kyrkan sag jag dig likvael aldrig. Varav kommer detta? - Jag aer en raettrogen. Guds hus vanhelgas sedan laenge av dem, som halta mellan ordets sanning och Arios' loegn. - Du aer da en av dem, som splittra den enda kyrkan och soenderdela Herrans lemmar. Foerutsen I icke vedergaellningens dag? - Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben sa hoegljutt, att han adrog sig alla omkringstaendes uppmaerksamhet. Homoiusianen avlaegsnade sig. - Demofilos, ser du molnet nu? - Ja. Det aer kvalmigt i luften. Det liknar sig till aska. - O, hon aer vaelkommen, om hon blott rensar luften. - Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet gar, att Julianus.... - Tyst, maenniska! avbroet honom Klinias i samma ton och sag sig omkring med en aengslig blick. Naemn ej hans namn, om huvudet aer dig kaert. Kejsaren underhaller hundra tusen spejare. Murarna hava oeron, vassen skvallra, likasom pa Midas' tid, sjaelva manen later nedbesvaerja sig foer att yppa vad han laeser genom dina oegon. Tala icke, hoppas icke, taenk icke, sa framt du aennu aelskar det rosiga ljuset! TREDJE KAPITLET. Delfi. Orakelspoerjarne. Apollons ryktbara orakeltempel var belaeget i en dal, pa tre sidor omsluten av berget Parnassos. Nejden aer vild och skraeckinjagande --och maste varit det aen mer foer en pilgrim, som betraedde henne foersta gangen, baevande i kaenslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig eller demonisk makt och oviss, hur angan ur den pytiska halan skulle gestalta hans framtid. Till en sadan fraemling var sjaelva naturen ett varnande rop att icke laettsinnigt soeka utleta de oeden, som bidade naermare hans grav. Oeppen mot soeder smalnar dalen, varda klipporna hoegre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man naermar sig den punkt, daer dalvaeggarna i spetsig vinkel sammanstoeta. Haer, i skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre kaelladror ur klippan. Denna mangbesjungna kaella fostrar en baeck, som efter enslig vandring genom dalen foerenar sitt oede med an Pleistos och samfaellt med henne finner sin grav i Korintiska viken. Laengs denna baeck gick vaegen till orakeltemplet. En hoestafton, aret 361 efter var tidraekning, vandrade pa tempelvaegen en aeldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan inat dalen. Bada voro vitklaedda, och man kunde ansett dem foer pilgrimer, om ej oraklet mer aen trettio ar foerut hade tystnat vid ett maktsprak av den foerste kristne kejsaren och vallfaerderna till Delfi sedan dess upphoert. Fraemlingar voro de aenda i denna nejd, att doema av blickar och atboerder, som roejde, att foeremalen de haer moette voro foer dem nya eller atminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med haepnad de moerka klipporna, som a oemse sidor upptornade sig emot himmelen, och ryste mahaenda foer den djupa tystnaden, som snarare hoejdes aen stoerdes av baeckens sorl och cikadans klagande sang. De oevriga sinnena voro doemda till vila, medan oegat maettade sjaelen med bilder av en skraeckfull natur. Vaegen, som fordom vimlat av saendebud fran staeder och konungar, av offertag och pilgrimer, huru oedslig nu! Graes och mossa taeckte honom; myrten spirade i raemnor emellan hans stenar. Han skyddes aeven av dalens invanare; de valde hellre en annan, naermare staden Delfi, emedan nejden vid denna tid oroades av roevare, som hade tillhall i Parnassens otillgaengliga klyftor. Detta visste de bada fraemlingarne, men de voro upptagna med tankar, som uttraengde farhagan foer deras saekerhet. Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i ar, en pafallande yttre likhet. Foer baegge var den grekiska profilen gemensam, och hos baegge mildrades han, ehuru i olika man, av samma individuella avvikelser. Det var svart att av mannens utseende bestaemma hans alder. Hans lemmar tecknades aennu av en haerlig mannakraft, men kindernas linjer voro foerdjupade av aren och--vad som tydligast roejde den oeverskridna medelaldern, men tillika gav ett maerkvaerdigt uttryck at hans anlete--valken under oegonbrynens yttre bagdel framtraedde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan pannans allvar och det naestan svaermiska i blicken. Man aterfinner detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans har var nagot glesnat oever pannan; hans skaegg (vid denna tid en saellsynt prydnad), moerkbrunt och krusigt som haret, omgav laeppar och kinder. Hans gestalt var hoeg och full av vaerdighet. Flickans ansikte var regelbundnare aen hans, regelbundet aenda till typisk straenghet, och denna oekades av den klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en marmorbild; men marmorn vaermdes av de stora moerkbla oegonens milda ljus och livades av munnens ljuvt boejda linjer, som foer en Lavater skulle gaellt som osvikligt tecken foer hjaertats godhet. - Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som hoejer sig daerborta, iklaedd avstandets bla mantel, aer Lykoreia. Pa henne och hennes syskonhoejder lustvandrade, innan tvivlet foerjagade dem, Apollon och sanggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro da farkoster fran Lycksalighetens oear, landsaettande saella andar, som kommo att i de olympiskes sanger hoera och i deras danser symboliskt skada vaerldsalltets mysterier. Dessa sanger, sa beraettar sagan, foernummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och pa deras toner saenkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjaertan.... Och nu, sade mannen foer sig sjaelv, kringdriva pa samma hoejder olyckliga maenniskobarn, blodsmaen och kristianska svaermare, utstoetta ur ett religionssamfund, som aer dem vaerdigt. Roevare pa Parnassen! Sadana laera funnits daer foere dessa, men de plundrade endast skalderna. Ett leende spelade vid denna tanke pa mannens laeppar. - Fader, sade flickan, dessa klippor skulle foerskraecka mig, om jag vandrade ensam. De aero sa hoega och gruvligt soendersplittrade. Men oegat uppfriskas av Lykoreia, ty pa henne gjuter solen sitt sken, och himmelen aer klar och ren kring hennes hjaessa. - Sa aer det. Naer var omgivning aer moerk och dyster, soeker oegat gaerna ett ljusare fjaerran ... Hermione, fortfor han och pekade till vaenster, daer nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under namnet Pyto. Nu aero dess tusental av stoder soenderslagna, dess skatter roevade, dess glans foersvunnen. Teatern, stadiet, laerosalarne, gymnasierna sta tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens hoega lek likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skoevla vara tempel, om oedmjukhet och trampa vara nackar. Fordom genljoedo dess gator av paeaner, vimlade de av hoegtidsklaedda fraemlingar och vitmantlade offerpraester. Nu vandrar ett tungsint folk oever dess torg. Det faelt, du ser daerborta, med tvinande groenska, tecken av sparsam odling, till vars fullfoeljande saknas armar och hag, detta faelt aer det Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, styrkans och skoenhetens segrar. Hammarslag ljoedo fran staden. Man broet sten ur en pelarhall till en under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska pelarhallen, pa vars vaeggar Polygnotos, penselns Homeros, hade malat det vapentagna Troja, grekernas avfaerd och Odysseus' besoek i underjorden. Foerstoerelsen kunde ses fran den punkt, pa vilken de bada fraemlingarne befunno sig. De sago det: flickan hoeljde sitt ansikte i sloejan; mannen fattade hennes hand och paskyndade sin gang. Sa intraedde de i en lund av aldriga lagrar, som skilde staden fran orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens branter och oekade med sin moerka groenska skymningen. Han var helgad Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska segervinnarne hade laemnats av honom. Hans aldriga stammar lutade oever baecken, samlade sig till viskande flockar, flaetade sina kronor till dunkla valv, i vilkas skuggor man anade hoega minnen. Och konsten hade kommit aningen till moetes. Daer en strale av dagen nedskoet under traeden, daer lyste han stundom pa marmorpannan av en Homeros, som gripen av ingivelsen slog upp de tomma oegonen mot hoejden, eller pa en grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes lunden av mangen som en hednisk demons tillhall, och de friska blad, han arligen skoet, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade sina oljade kaempar, och daer ingivelsen aennu vidgade en skaldebarm, ljoedo hymner till Honom, "den okaende Guden", om vilken Paulus en gang talat till folket i Aten. Daer var sa tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade igenom honom. Daer var tyst, sedan de oevergivit honom--tyst genom arhundraden, medan Delfi sakta haentvinade och byn Kastris lerhyddor soekte stoed emot dess fallna pelare. Men en dag, tolv hundra ar oss naermare aen tidpunkten foer denna beraettelse, sago Kastris kvinnor, medan de skoeljde klaeder i kaellan Kastalia, nagra fraemlingar i den glesnade lunden. Vad soekte de i denna gloemda vra emellan bergen? De sade pa ett foer kvinnorna obegripligt sprak, att Kastalia var vanhelgad, och broeto fran ett gammalt lagertraed nagra kvistar, kysste dem och vandrade bort. De fraemmande maennen voro fran Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid namn Tasso skulle lagerkroenas pa Kapitolium, och fastaen lager vaexte i deras egna lundar, foeredrogo de att haemta den fran Parnassos. Var da den brutna kedjan mellan foerr och nu aterknuten? Ja, en stor foeraendring hade intraett, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri anade intet daerav. Hellas var ateruppstandet i frihetsanden, konsten och vetenskapen. Vetenskapen och konsten aero av naturen hellener och oomvaendeliga hedningar. De voerda Golgatas oliv, men Parnassens lager aer symbolen foer deras strider och segrar. De vitklaedda vandrarne--fadern och hans dotter--stego pa en foerfallen stentrappa uppfoer en klippa vid foten av den ena dalvaeggen och sago nu orakeltemplet vilande under de moerka fjaellbranterna. En alderstigen Apollonpraest, den ende oevervordne av hundra, bevakade dess bleknade prakt. Han traeffades, vilande under en cypress och stirrande pa det hemlighetsfulla E, som nagon av forntidens maen hade tecknat oever ingangen till templet. Det haendoeende livets aftonrodnad genomskimrade hans infallna kinder, och skaegget foell i vita boeljor oever hans broest. Pilgrimerna, ty sadana voro de likvael, haelsade honom med voerdnad. - Jag heter Krysanteus, sade fraemlingen, och aer en man fran Aten. Denna flicka aer min dotter Hermione och sedan sexton ar tillbaka mitt enda barn. - Jag haelsar er vaelkomna, sade Apollonpraesten Herakleon. Aer edert aerende att se helgedomen? - Nej, svarade Krysanteus, vart aerende aer ett annat aen skadelystnadens, som endast skulle maetta oss med graemelse. Vi hava kommit foer att radfraga oraklet. Den gamle praestens ansikte uttryckte foervaning.--Vet du icke, sade han, att pytians roest aer foerstummad och de profetiska angornas kaella sinad? Den sista praestinnan aer laengesedan doed. - Tyvaerr, jag vet det alltfoer vael, svarade Krysanteus. Men fast pytian aer doed, lever den siande guden evigt. - Apollon aer doed! genmaelde Herakleon och faeste pa Krysanteus en blick, vars mystiska uttryck hoejde det ovaentade och besynnerliga i dessa med oevertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens oegon uppenbarade en sjael, som helst dvaeljes i sig sjaelv, men naer hon fran sjaelvbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en enda bild aen faester sig vid de saerskilda foereteelserna. En sadan blick aer egen foer teosofer och mystici; han har nagot hemskt och andligt foer vaerldens barn: han siar om doeden och noedgar till tro pa ofoergaengligheten. Han uppenbarar tillika ett nagot, som ligger utanfoer foerstandets krets, pa graensen till vanvettet. Mahaenda var det just detta, som Krysanteus fann i gubbens oegon--varur han foerklarade det svar, som denne givit. Arkonten av Aten kaende en rysning genomila sig. Han teg ett oegonblick och sade daerefter i en mild, av medlidande genomtraengd ton: - Jag laemnar din tro pa sina grunder. Men manne ej vi alla, som Sokrates, baera ett orakel i var egen barm? - Om sa aer, vi kom du hit att radfraga det foerstummade? - Den som vill droemma soeker ju tystnaden, ensamheten och moerkret, icke bullret, maenniskovimlet och dagsljuset. Sa aeven den, som vill tala med Gud i boenen och foernimma hans svar i ingivelsen. Honom aer icke tystnaden foer det yttre oerat nog, icke moerkret foer det yttre oegat. Varje jordiskt ljud maste hava foertonat i kaenslan, och varje jordisk bild utplanats i fantasien, ty kaenslan aer ju sasom sjaelens oera, och fantasien som hennes oega, varmed hon foernimmer det gudomliga. Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar kaenslan med majestaetet av tusenarig helgd och griper fantasien med sin enslighet och den hoega symboliken i sin natur? Se daerfoer, Herakleon, kommo vi hit, jag och min dotter. - Navael, vari kan jag nu ga din oenskan till moetes? - Min dotter aer en from ungmoe. Lat henne underga reningar, som kroppsligt stoedja sjaelens anstraengning att frigoera sig fran jordiska tankar och varda emottaglig foer himmelska! Och sedan detta skett, led Hermione till den heliga trefoten och lat henne en natt foerbliva i templet! Hermione, som uppmaerksamt lyssnat till Apollonpraestens och hennes faders samtal, sade nu:--Voerdnadsvaerde man, uppfyll min faders oenskan! Apollonpraesten besinnade sig ett oegonblick och svarade: - Om det aer ditt uppsat, atenare, att din dotter sjaelv skall vara pa en gang den fragande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens mening uppfattande, sa aer mitt aembete haer oeverfloedigt, och jag bryter ej mot kejsarens pabud, om jag foer er, likasom foer varje skadelysten besoekare, oeppnar tempeldoerren. Du sjaelv, Krysanteus, ma leda din dotter till trefoten. Foer det orakel, som du vill tillfraga, aer det likgiltigt vem som foerraettar en sadan handling. Och vad reningarna vidkommer, ma din dotter, om hon vill foelja de foereskrivna bruken, bada i kaellan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser och, naer hon kommit till trefoten, dricka en skal av Kastlias vatten. Min tjaenarinna skall undervisa och hjaelpa henne i dessa foerberedelser. Men under tiden skolen I vara mina gaester. Jag har ej under langa manader skadat ett fraemmande ansikte: jag lever haer som i en vaerld foer mig och bidar doeden i skuggan av mitt tempel. Men dess kaerare aer mig asynen av en man, som du, och en ungmoe, sadan som din dotter. Foeljen mig! Jag vill haelsa er vaelkomna oever min troeskel. Den gamle Herakleon raeckte Hermione handen och foerde sina gaester till ett rum i en byggnad naera templet. Hans alderstigna tjaenarinna, den enda maenniska, som delade hans enslighet, baeddade vilosoffor at Krysanteus och Hermione, tvaettade deras foetter och dukade dem ett bord med broed, mjoelk, frukt och druvor. Hon gloemde ej heller att av friska blommor flaeta kransar, varmed gaesterna till den enkla maltiden skulle smycka sig. Det boerjade redan skymma i kammaren, vars enda foenster vette at den naerstaende klippvaeggen. Samtalet kom under maltiden att falla pa det roevarband, som oroade trakten. Den gamle praesten visste icke mer daerom, aen att dessa roevare voro kristianer av nagon viss, utav de oevriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infoedingar, utan ditkommit, man visste icke huru eller varifran, samt att de en dag under den sistfoerflutna varen hade till betydligt antal infunnit sig haer och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat honom och hans tjaenarinna nagot ont som skadat nagot i templet, vilket foer oevrigt icke aegde nagonting mer, som kunde tillfredsstaella rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall laengesedan foerekommit dem, i det han latit bortfoera de sista dyrbarheter den fordom omaetligt rika helgedomen aegde. Gubben vidroerde denna sista omstaendighet i en ton, som ej foerradde nagon bitterhet. Alderdomen hade kanske iskylt hans hjaerta. Men den atenske mannens ansikte moerknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjaenarinnan, som nu tog till ordet och foertalde, att roevarbandet hade flera ganger gjort nattliga infall i den naerlaegna staden Delfi, plundrat mycket och ihjaelslagit manga maenniskor. Men nu hade fran Korintos anlaent en trupp soldater till Delfis haegn. Detta visste tjaenarinnan att beraetta, ty hon plaegade besoeka staden i hushallsaerenden, men hennes herre gjorde det aldrig. Sedan maltiden var intagen, laemnade man kammaren, foer att i det fria njuta kvaellens bleknande skoenhet. Herakleon foerde sina gaester till en grotta, som fanns ett stycke fran templet. Baecken sorlade i hennes grannskap. Hon var oeppen mot vaester, och aftonsolen, som lyste genom ett trangt pass daer mitt emot, goet sitt rosenskimmer i hennes skymning. Cypresser, myrten och rosenhaeckar vaexte runt omkring, murgroen och kaprifolium slingrade sig kring hennes vaeggar. Haer pa en mossbaenk vid grottans ingang satte sig Apollonpraesten, arkonten av Aten och hans dotter. Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, naer det aennu talade, nagonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit sitt namn? Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fraga varit honom kaer att besvara. Han genmaelde:--Hoeren foeljande orakelsprak, givna en man, som foer mer aen hundra ar sedan anlaende hit och fragade oraklet just om Jesus: Kaent av de vise aer, att ur kroppens foergaengliga boja svingar sig ofoergaenglig den maensklige anden, men ingens sjael i olympisk flykt sig lyft pa vitare vingar. Da spoerjaren undrade, att en sa aedel man maste lida missdadarens doed, svarades genom pytian: Icke av kroppsligt ve beflaeckas odoedlige anden: lida aer allas del, att himmelen vinna den frommes. - Jag kaenner dessa orakelsprak, sade Krysanteus, Porfyrios anfoer dem i sin bok emot kristianerna. - Aer detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetslaeraren? fragade Hermione. - Nej, vi hava aeven en utsaga fran en mycket senare tid: Stunget av mask, av sol foertorkat eller i frostnatt gulnat eller alltren i knoppen danat till vanvaext ser jag pa vaerldens traed vart blad; men ett aer fullkomligt. - Apollon, fortfor Herakleon, var skoen till dragen, men sasom siare kallades han likvael den snedmunte, emedan han hade sina skael att aen med allmaenna, aen med tvetydiga ordalag tillbakavisa den naergangna nyfikenheten. Sa mycket aer dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit sa prisad, som den vise fran Judalandet. - Han var, sade Krysanteus, en religioes ande, genomvaermd av det gudomliga, en praktisk vishetslaerare och en stor teurg. Porfyrios beraettar om sin maestare Plotinos, att denne har fyra ganger, i haenfoerelsens tillstand, skadat ur-enheten, den ende och sanne Guden. Detta skedde pa hans alderdom emot slutet av en levnad, vars hela traktan var sjaelens rening och ideernas vaerld. Jag foerestaeller mig, att vad Plotinos uppnadde genom att saenka sin ande i det begrepps- och formloesas hav,--det aegde Josefs son mer av naturen, och sasom nagot stadigvarande, sa att han kunde vandra bland maenniskorna och verka i det yttre, utan att hans skadning i det gudomliga vart grumlad. Vad han aegde i hoegsta man, det aega vi alla, atminstone till moejligheten, i en laegre. Lotosblomman synes gunga fritt pa vagen, men hennes staengel ringlar genom djupet och aer rotfast i dess botten. Sa svaevar maenniskoanden med begraensad frihet pa vaerldsflodens yta, och hans foernuft aer som blomsterkalken, vilken oeppnar sig foer solen och vaender sig efter henne, men han aer med tvenne roetter, kaenslan och fantasien, rotfast i vaerldsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom. Genom dem intraenger Gud oss; genom dem, som genom ett sprakroer, talar han i vara sjaelar och later sig foernimma i manga former: som samvetets roest, som konstnaerens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden till dessa foernimmelser ej aer i den enskilda maenniskan sjaelv, utan aer en allmaen och gemensam, naemligen Gud i sin uppenbarelse som vaerldsande, det skoenjes daerav att grunddragen i samvetets lag aero hos alla folk och maenniskor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika fullkomlighet och fran olika sidor, spegla samma ide. Da Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som smaleende lyssnat, ej syntes benaegen att genmaela nagot, tog Hermione blygsamt ordet och sade: - Det roejer sig ock av den himmelska vaerme, som sprider sig i sjaelen, naer hon fattas av nagot skoent, sant och gott. Men olikheterna kunna foerklaras av maenniskornas olika sjaelsanlag. Tva blommor, som vaexa bredvid varandra i samma jordman och ur honom haemta samma naering, omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer och avyttra henne sasom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vaellukter. Aer det ej sa, min fader? Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste hennes panna. Da solen gatt ned, atervaende Herakleon med gaesterna till sin boning. Haer laemnade dem Hermione och foeljde den gamla tjaenarinnan, ty flickan skulle samma kvaell bada i Kassotis och goera andra foerberedelser till den foerestaende natten, som borde tillbringas under betraktelser och boener. Den foeljande dagen skulle vidare aegnas at fortsatt badande, fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Da skulle Hermione ledas av sin fader till pytians oever de profetiska angornas hala staende trefot och foerbliva under natten ensam i templet, avvaktande uppenbarelse. Naer maennen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande pa sina soffor, med den taenda lampan emellan sig, aeskade Krysanteus en foerklaring av de besynnerliga ord hans vaerd yttrat om Apollons doed. Herakleon var villig att giva foerklaringen, och det visade sig nu, att den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt system, i vilket han fann den troest han behoevde foer den laeras undergang, som han fran sin barndom hade tjaenat och med religioes vaerme omfattat. Han aelskade sina minnen, voerdade den fallna storheten, i vars tjaenst han verkat, och kunde likvael, emedan denna laera foersonade honom med oedet, doe noejd och lugn, den siste Apollonpraesten med blicken pa sitt oevergivna tempel. Herakleon sade: - I andevaerlden, av vilken den synliga, sasom Platon saeger, aer en skugga, har redan laengesedan, naemligen vid tidpunkten foer Jesu leverne, en stor foeraendring timat. Om denna foeraendring veta vi dock endast foega, ty naer det skuggande foeremalet lider en omvaexling, da skiftar vael aeven skuggan, men hon atergiver dock endast, och aeven detta ofullkomligt, foeremalets utlinjer. Det, varpa jag syftar, skall varda dig klarare av vad jag nu vill beraetta. Jag har uppsparat och antecknat manga hemlighetsfulla tilldragelser, som baera vittnesboerd om den i andevaerlden timade foeraendringen, men skall bland dem endast anfoera foeljande: [1] [1] Beraettelsen aterfinnes hos Plutarkos. Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gang till Italien pa ett skepp, som hade manga resande och mycket handelsgods ombord. Da skeppet hunnit utanfoer Ekinadiska oearna, uppstod vindstilla. Det var kvaell, men de fleste av skeppsbesaettningen och de resande voro aennu vakna, da ploetsligen alla foernummo en roest, kommande, sasom det tycktes, fran Paxaeoearna och ropande styrmannens namn. (Han var en egyptier och hette Tasus.) En allmaen undran uppstod, och Tasus sjaelv greps av skraeck. Foerst sedan roesten tre ganger latit hoera sig, foermadde han svara, varefter den ropande med aen hoegre roest laet foernimma foeljande befallning: Naer du hunnit till orten Palodes, sa tillkaennagiv, att den store Pan aer doed! Allas undran oekades och man oeverlade, vad som vore att goera. Tasus sjaelv besloet att i haendelse av god vind utan vidare atgoeranden segla foerbi Palodes, men intraeffade vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hoert. Naer skeppet nu anlaent utanfoer Palodes, var det ater vindstilla och havet lugnt, varfoer Tasus, i enlighet med sin foeresats, ropade, fran aktern av sitt fartyg och vaend mot land, de ord han hoert: Den store Pan aer doed! Knappt voro dessa ord uttalade, foerraen luften fylldes av ett med undran blandat suckande. I Rom vart denna haendelse snart kaend genom de manga, som varit vittne till henne, och kejsar Tiberius laet kalla Tasus till sig och anstaellde en naermare undersoekning av haendelsens foerlopp, moejliga grunder och betydelse. En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern Demetrios pa sin upptaecktsresa kring de britanniska oearna. Med detta staeller jag i foerbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring vaerlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att naemligen fageln Fenix anyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omstaendighet, att fran samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel kraevt foer sitt arliga underhall ett mindre matt av olja aen fordom[3]. Ty sma ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor foeraendring. Men vittnesboerd, aen klarare aen dessa, finnas ju aeven. Sadana ser jag daeri, att den profetiska kraften mer och mer foersvann fran detta orakel, langt innan kristianerna vordo en maektig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand foerstummades av sig sjaelva; vidare daeri, att tron pa gudarne slocknat i allt flera hjaertan, att skalder och konstnaerer icke undfa den ingivelse som fordom, och att rysliga olyckor, foeljande varandra taett i sparen, ga oever vaerlden, minskande maenniskoslaektet. Hela vart Hellas kan nu, sasom jag finner det skrivet, icke uppstaella sa manga tungt vaepnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot perserna. Maerker du ej, att nagot saknas, som fordom varit, att nagon hand, som fordom var oeppen, nu knutit sig oever vaerlden? Kan du saega, vilka de murar voro, som fordom hoello den okaenda oesterns skaror inom sina landamaeren, och varfoer dessa murar pa en gang fallit? Varifran den tranad, som fattat oeknens soener och driver dem, vag pa vag, att krossas mot vara legioners jaern? Skola de icke slutligen bryta hindret och oeversvaemma oss? Kan du saega, varfoer vara skogar och kaellor icke susa som fordom, varfoer naturens symboler ploetsligt stelnat till andeloesa tecken, i vilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta nagot, som vi kallade den store Pan, vilket likasom med floejters ljud livade naturens enslighet, detta aer borta. Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt hoegre och foersvann i rymden. Jag har sparat dess vaeg. Naer det oevergav Gaea, vart roesten ur den pytiska halan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den obeskrivliga kraften hade laemnat jordens djup och likasom svaevade nu oever jordytan, intraengande i maenniskoandarne. Daerav foerklarar jag den foereteelse, att vaerlden pa en gang uppfylldes av spamaen, sibyllor, magi, teurger, goeter och undergoerare, bland vilka Apollonios av Tyana var den stoerste. De voro foerut sa gott som okaenda, men alltid enstaka; nu oeversvaemmade de landen. Fran Ktesifon till Herakles' stoder vittnade folken deras undergaerningar, tills slutligen aeven hos maenniskorna den obeskrivliga kraften var foersvunnen. Dessa aero de tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en stor foeraendring hos det skuggande. Men varuti bestar nu denna foeraendring och varifran har hon uppkommit? Denna fraga har sysselsatt min sjael under de langa ar jag tillbragt haer i ensamheten. Och naer jag hade forskat i tio ar, i tjugu ar och foersoekt manga olika vaegar foer att intraenga i denna hemlighet, sa maste jag dock slutligen stanna vid den foermodan, som i foersta oegonblicket av mitt taenkande i detta aemne traengde sig pa mig, men vilken jag da foerkastade sasom lag och ofilosofisk. De naturlagar (sa aer min tanke), vilka rada i maenniskovaerlden, aero skuggor av andevaerldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder, att maenniskan skall foedas, aldras och doe, aer en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade. De hava, dock i hoegre mening aen de maensklige, blivit foedda--det saeger sjaelva myten--de hava aldrats, och de aero doeda. Den store Pan aer doed, Apollon aer doed, de vaesen, som vara faeder dyrkade, aero doeda. Haepna ej, Krysanteus, oever mina ord! De innehalla intet haediskt. Dessa vaesen, goda och dyrkansvaerda, som uppfyllde vaerlden med skoenhet och glaedje, som aelskade de dygdige, vaernade samhaellena och straffade brottslingar, voro doedliga som maenniskan, deras skyddsling, och odoedliga som hon. O, lag jag ej redan som yngling framfoer min Apollons bild och skadade hela timmar i hans anlete, haenfoerd av hans lugna, oevermaenskliga skoenhet! Och likvael stroemmade mina tarar, ty ju laengre jag betraktade honom, dess mer smaeltande genomskimrades hans skoenhet av ett vemod, olympiskt och oevermaenskligt som hon, och jag undrade, om konstnaern medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det noedvaendigt, utan konstnaerens uppsat, atfoeljer den hoegsta, i former framstaellbara skoenhet. [2] Tacitus. [3] Plutarkos. Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av doedligheten. De olympiske voro ett slaekte hoegre aen vart: vara faeder kallade dem gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller demoner. Som maenniskans foersta uppfostran styrdes av dem, sa var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vart slaekte i samhaellen, laera dem det raetta och vaecka dem foer det skoena. Fran denna verksamhet aero de bortkallade; de finnas ej mer foer oss, ty de hava atervaent i det skoete, som foedde dem: i mangfaldens enhet, alltets kaella, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i vilkas knaen vara fromma faeder nedlade sina boener, som de akallade i sin bedroevelse och lovsjoengo i sin lycka, voro tomma foster av deras foerestaellningar! Men att de voro doedliga, daerom fanns redan i den gra forntiden en aning, varat Hesiodos gav sinnlig form i denna utsaga av en najad: Nio slaekten av kraftige maen mangpratande krakan ser foerblomma; men tre ganger fler snabbfotade hjorten. Tre hjortaldrar aer korpens liv; korpaldrarne nio levas av Fenix, som braend vi tio ganger fa skada, vi, den egisskakande Zeus' skoenlockiga doettrar. Sa talade Apollonpraesten, medan lampans sken flaemtade pa hans vissnade ansikte. Hans gaest hade lyssnat med uppmaerksamhet, men ville nu ej med nagon framstaelld anmaerkning mot hans asikt foerlaenga samtalet, kanske foerdenskull att natten redan var langt framskriden och den gamle tarvade vila. FJAeRDE KAPITLET. Krysanteus. Laesaren torde fran foersta kapitlet av denna beraettelse paminna sig en man, som en vacker morgonstund gick oever torget i Aten, medan handelsvimlet daer var som livligast, och som da av olika personer utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus aerkehedningen. Det aer samme man, som laesaren nu ser upptraeda i Delfi, stoerande den siste Apollonpraestens ensamhet. De tre ovannaemnda tillaeggen till hans namn voro alla beraettigade, icke minst det sista. Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid icke sa mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtaevlarinna vid Bosporen och daer utvecklat ett levnadssaett, oeverensstaemmande med hans tillgangar och tidens skick, skulle han i sloesande yppighet svarligen kunnat foerdunklas av andra aen kejsarens gunstlingar och de kristna biskoparne, ty vi tala ej om hovet sjaelv och dess kolossala prakt, som naturligtvis stod oever jaemfoerelse med vad en enskild man i den vaegen kunde astadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgaenglig foer en aeregirighet av sadant slag. Han foerblev i sitt Aten, och grunden haerfoer lag icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den foerste i en by aen den andre i Rom. I sjaelva Aten oeverglaenste honom mangen i prakt och vaellevnad. Men vartill anvaende da Krysanteus sin rikedom, da man i hans hus sag ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens foermoegne omgavo sig? Varje atenare kunde besvara denna fraga. De visste, att hans skarpsinne hade utletat tusen andra saett att foerstoera penningar. Hans sloeseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit ryktbart foer sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro da klaedda med skogar av detta haerliga och nyttiga traed, helgat, som man vet, at Pallas Atena. Pa Krysanteus' tid voro dessa skogar i det naermaste foersvunna, och Attika hade foerlorat den foernaemsta av sina inkomstkaellor. Krysanteus ville komma henne att floeda med ny ymnighet, och han kaempade, utan att troettna, en jaettekamp mot natur, maenniskor och tidsfoerhallanden foer att aterskaenka de nakna bergen deras prydnad och deras elaendiga bebyggare vaelmaga. Striden hade nu fortgatt i tjugu ar och Krysanteus aennu icke slappats, uppmuntrad, i staellet foer nedslagen, av den jaemfoerelsevis obetydliga framgangen av sina anstraengningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens sjaelvstaendiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lago de till stor del oede. Krysanteus koepte sadana oedeliggande faelt, insatte sina frigivna slavar till foerpaktare och hade den glaedjen att se skoerdar vaja, daer foerr knappt fanns farbete. Men denna glaedje var i det naermaste hans enda jordraenta, ty prokonsuln Annaeus Domitius kaende visserligen a ena sidan den sanningen, att "daer ingenting aer att taga, daer har kejsaren foerlorat sin raett", men drog a andra sidan haerav den foeljdriktiga slutsats, att daer nagonting aer att taga, daer har kejsaren icke foerlorat sin raett. Den praktiska tillaempning han gav haerat var lika foeljdriktig som slutsatsen sjaelv och ledde i en cirkel tillbaka till premissen: den foerstnaemnda sanningen. Endast den personliga avgiften--"naesskatten"--steg under kejsar Konstantius' tid till 26 guldstycken. Vad skulle da Krysanteus goera? Han fann sig i sin lott och troestade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten aennu bar skoerdar, medan i det haerliga Kampanien 400,000 tunnland--en attondedel av landskapet!--lago oede till foeljd av de kejserliga aembetsmaennens utpressningar. Men Krysanteus' sloeseri hade icke inskraenkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han pa torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en trasig mantel, anhoell han denne dagdrivare med fragan: vad nyttigt kan du goera? Nu fanns i Aten en hel maengd trashankar, vilkas aedla stolthet sarades av denna fraga, fast hon var given i vaenligaste avsikt, och naer de pa langt hall sago Krysanteus, smoego de, hellre aen att moeta honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men manga voro aeven de, vilka ett uppriktigt svar pa hans fraga hade skaenkt vaelstand. Krysanteus gav inga allmosor, utan at alderstigna och orkesloesa --kristianerna tadlade den rike mannen foer denna hjaertloeshet--men han aegde en beundransvaerd foermaga att upptaecka, vartill maenniskor dugde, och anvaenda dem pa deras raetta plats. Kanske var det ena dagen en avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stand att driva ett garveri; kanske andra dagen en aettling av Hyperbolos, som fick lana penningar att inraetta en lampfabrik. Nog av att yrken, foer vilka det forna Aten var frejdat, anyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide genljoed anyo av staedens klang i vapen- och metallverkstaeder, i Kolyttos tillverkades ater klaeden och tyger, i Piraeus byggdes ater skepp. Sedan Krysanteus givit foersta stoeten, fortfor roerelsen av sig sjaelv och tillvaexte utan hans atgoeranden. De summor, han nedlagt pa naeringsflitens uppmuntran, stroemmade tillbaka i kassakistan i hans aula. Om framgangen saledes oeverskylde hans sloeseri i denna riktning, sa framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lang tid den vurmen att vilja se de skoena konsterna aterlivade i deras egen foedelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser foervandlat konstnaern i folkets oegon fran en vanlig hantverkare till en det skoenas praest, ingiven av Apollon, helig som sadan. Men Hellas' konst hade gatt under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu foerde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna ansprak, foer vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och faergstrykare. Felet lag hos dem sjaelva, som gjorde konsten foeraktad, och hos tiden, som laet foerleda sig att foerakta konsten och hennes utoevare. En yngling av aedel boerd kunde icke laengre taga penseln eller mejseln i hand, om aen den raecktes honom av sjaelva Pallas Atena. Hedningarne foergudade sina gamla konstnaerer och missaktade sina unga: kristianerna hatade bade de gamla och de unga. Under sadana foerhallanden var den uppgift, Krysanteus haer ville loesa, en mycket svar. Ocksa misslyckades foersoeket alldeles, savida man naemligen antager, att malet icke var att foerstoera penningar, utan att upphjaelpa konsten. De malningar, Krysanteus koept av unga konstnaerer och frikostigt gaeldat, prydde nu vaeggarna hos hans foerpaktare; de bildstoder, vilka samma vurm foermatt honom tillaegna sig, voro allesammans foerda till hans lanthus och uppstaellda i en lund, daer deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga rosenbuskar. Tyvaerr hava vi aennu icke slutat foerteckningen pa den atenske arkontens penningoedande darskaper. Vi noedgas tillaegga, att han aelskade litteraturen. Sjaelv aegde han en bokfabrik, som oeversvaemmade vaerlden med skrifter, icke blott av de gamla klassiska foerfattarne, utan aeven av atskilliga nya, sadana som Hierokles, Porfyrios och Jamblikos. Han hade icke laenge sedan i sin egenskap av bokhandlare lidit en ansenlig foerlust genom kejsar Konstantius' pabud, att alla skrifter av Porfyrios skulle braennas. Porfyrios hade naemligen skrivit emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av sadana boecker var ensam tillraecklig grund foer det namn av aerkehedning, som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det ringaste sarad. Fraende med hans kaerlek till litteraturen var den foer teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala, blott foer att lata atenarne aen en gang skada ett sorgespel av Sofokles, uppfoert med samma glans som fordom. Han sjaelv hade avloenat skadespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han sjaelv inoevat koererna, till vilka Aten pa hans uppmaning laemnat sin foernaemsta ungdom. Ocksa beloenade honom staden med en lagerkrans och en bildstod. Men den senare var som konstverk ovaerdig en plats vid sidan av de forntida koragernas, och lagerkransen--foertjaente han verkligen sa stora offer? Vi laemna denna fraga daerhaen och fortsaetta med oblidkelig straenghet var foerteckning oever arkontens svagheter. Hans kaerlek foer teatern hoell sig icke straengt inom sorgespelets graenser: den lade stundom bort koturnen och stroevade in pa komediens omrade. Krysanteus hade funnit en ung komedifoerfattare, den ende talangfulle konstnaer i hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stand att uppfoera sina komedier. De vunno askadare i tusental. I boerjan voro de harmloesa eller gjorde pa sin hoejd maskerade, tokroliga utfall mot prokonsuln Annaeus Domitius. Men foerfattarens djaervhet vaexte med hans lycka. Krysanteus var i Pergamos som gaest hos sin gamle laerare i filosofien, Aedesios, da hans skyddsling, under stormande bifallsrop av fem tusen atenare, laet ett lustspel ga oever tiljan, vilket i grova drag foerloejligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta bemoedanden att loeskoepa sjaelar ur hedendomen, till ett pris av en hoegtidsklaedning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme foerfattare ett annat, som framhoell, huru de kristianska biskoparne i stora skaror rastloest kringflackade Europas och Asiens landsvaegar, fran det ena sa kallade kyrkomoetet till det andra, oedelaeggande postverket, medan de reste efter den enda saliggoerande tron. Petros, biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i Konstantinopel underraettelse om vad som skett, utpekande filosofen Krysanteus sasom det djaerva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning om hela ovaesendet, foerraen han aterkom till Aten, och han ogillade de bada lustspelen, sa snart han laert kaenna deras innehall--icke av omtanke foer egen saekerhet eller med haenseende till deras anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att se foerhallanden, som ingavo honom smaerta, handfarna med loeje och ytligt laettsinne. I hans vaesen lag mycket av den romerska vaerdighet, detta honestum och decorum, som ej vill saenka sig till gycklet; men det foermaeldes hos Krysanteus med helleniskt behag och haerfloet ur en envaeldigt radande kaensla foer det andligt skoena. Foeljden av hans skyddslings, komedifoerfattarens, laettsinne vart kaennbar foer hela romerska vaerlden i formen av ett edikt, som staengde alla teatrar. Krysanteus sjaelv oeverraskades med ett handbrev fran kejsaren, pa en gang en varning och ett nadevedermaele. Dominus Augustus nedlaet sig till att infoer den atenske medborgaren raettfaerdiga sitt straenga pabud och inbjoed honom till sitt hov i Konstantinopel. "Makedonios," skrev kejsaren bland annat, "brinner av otalighet att se dig. Han vill tvista med dig, sasom den ene filosofen tvistar med den andre, och hoppas kunna omvaenda dig."--Krysanteus besvarade det kejserliga nadebeviset i uttryck av djup, men kylig voerdnad, och kom icke, laemnande fritt att tyda uteblivandet som raedsla foer Makedonios' oevertygande vaeltalighet. I redogoerelsen foer det saett, varpa Krysanteus anvaende sin rikedom, boer icke gloemmas den frikostighet, varmed han soerjde foer offrens prakt och de oevriga bruk, som tillhoerde den gamla folkreligionen, ej heller den vard han aegnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var mahaenda Krysanteus' foertjaenst, att ungdomen aennu icke alldeles hade oevergivit dessa senare. Hans blotta asyn, naer han genomvandrade Herodes Attikos' yppiga termer, var en levande foerebraelse till ungdomen, som haer oeverlaemnade sig at de varma badens slappande njutning, och mangen yngling, som roent hans vaelvilja, fann det obehagligt att daer oeverraskas av den straenge vishetslaeraren. Naer vi nu till allt detta laegga hans verksamhet som en av stadens foernaemsta aembetsmaen, sa maste det synas, att en man som han, foersaenkt i sa mangfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne foer filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags maenniskor, som alltid hava ont om tid och aldrig utraetta nagot. Det finns ett annat slags maenniskor, vilkas tid aer tillraecklig till allt, utan att de nagonsin bradska. Till dessa senare hoerde Krysanteus. Det maste, sedan vi nu kaenna hans yttre verksamhet, foerundra, att Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inatvaend, foer betraktelser danad, ja, svaermiskt staemd ande. Han aervde sin stora foermoegenhet som yngling, aennu sittande vid nyplatonikern Aedesios' foetter under Akademias popplar. Med motvilja inskraenkte han da sina at studier aegnade timmar, foer att uppfylla de nya plikter han ansag foerbundna med sin nya staellning. Men denna motvilja upphoerde snart. Han fann, att mycket gott och stort, manga av hans varmaste oenskningsmal, da han redan som gosse fick oegonen oeppna foer och sjaelen uppfylld av den smaertsamma jaemfoerelsen mellan foerr och nu, kunde foerverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en faktor i hans andes samklang. Hon skaenkte honom mangen ljuv tillfredsstaellelse och gav genom omvaexlingen oekad spaenstighet at hans spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den helgande dagern av ett praesterligt kall, med syfte att foerverkliga det skoena i maenniskolivet, och som ett sjaelens proevningsmedel, som, om hon segrade i proevningen, laete henne luttrad framga till sitt yttersta mal: vilan i Gud. Hon bidrog aeven i sin man att laeka de sar, som oedet slog hans husliga lycka, naer det genom doeden avhaende honom en aelskad maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid tva ars alder foersvunnit tillika med tva kristianer av hans husfolk. Detta hade skett foer sexton ar sedan. Hans enda barn var nu den tjuguariga dottern Hermione. Hon var hans glaedje och stolthet, medhjaelparinnan i hans arbeten, troestarinnan i hans moerka oegonblick. Han hade sjaelv med foerkaerlek aegnat sig at hennes uppfostran, och mahaenda var det detta, som i flickans jungfruliga sjael inlade det drag av manligt allvar, som hon aegde. En syn av lugnt, antikt behag skulle det varit, om nagon vid intraedet i arkontens aula, i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestaetiske mannen, lutad oever flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till nagon byggnad, nagon plantering, eller lyssnande till den allegoriska utlaeggning, som hon gjort av nagon bland de heliga myterna. Ty hon, som han, var svaermiskt tillgiven faedernas tro, och filosofens dotter aelskade tankelekar, som till filosofien foerhoello sig som skaldens tolkning av en blommas natur foerhaller sig till vetenskapsmannens. Efter Aedesios, som tidigt laemnade Aten, vart Krysanteus den "gyllene laenken i platonismens kedja". Krysanteus foerelaeste naestan dagligen i Akademias traedgard foer ett aennu taemligen talrikt antal laerjungar, dels atenare, dels fraemlingar fran skilda delar av vaerlden. Hans filosofiska system, som avsoendrat mycket av Jamblikos' teurgiska tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknoet till en tankefoeljd av denne en riktning pa den yttre vaerlden, som annars var fraemmande foer nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus sjaelv tycktes erkaenna denna stridighet genom ett yttrande, som han ofta faellde:--Naer jag blir sextio ar gammal, vill jag draga mig tillbaka inom mig sjaelv och foersaenka mig i askadningen av Gud. Krysanteus' filosofiska system aterfinnes ej i nagon bok, ty han utgav aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans laera och undervisning bar en vaerldshistorisk frukt i en av hans laerjungar --Julianus. Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv atnjutit hans undervisning. Den gamle filosofen Aedesios skrev en dag till Krysanteus: "Laemna ditt Aten och kom till mig! Intet far hindra dig att uppfylla min boen! Jag aer sjaelv foer gammal, och min jord har foerlorat sin alstringskraft, men i din vill jag nedlaegga ett aedelt froe, som skall uppspira till ett traed och oeverskygga jorden. Jag vart i dag icke litet foervanad, naer den unge Julianus steg oever min troeskel. Du kaenner huru han blivit uppfostrad av sin faders moerdare. Biskopen Eusebios av Nikomedia har velat goera honom och hans broder icke till furstar, cesarer och hjaeltar, icke heller till maenniskor, utan till kristianska helgon. Macillums faestningsmurar, inom vilka de stackars barnen tillbragt sitt liv, understoedde hans bemoedanden. Och vem anade annat aen att de lyckades? Julianus savael som Gallus knaeboejde ju foer munkar, kysste eremiters trasor och foerelaeste evangeliet infoer den kristianska foersamlingen i Nikomedias storkyrka! Navael, Gallus aer sadan man velat goera honom. Han aer kristian--av samma halt som Konstantius och Konstantinus. Men da Julianus i dag intraedde under mitt tak, omfamnade han mig med tarar i oegonen och sade, att han laengtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar traengt till hans oera. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med haenfoerelse deras foerfattares namn. Jag foerstod honom icke i boerjan. Du vet, att Eusebios understoedde kejsaren, naer denne utrotade sin slaekt, endast skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var foer Julianus okaend. Sa var det icke. Det erfor jag, naer Julianus fattade min hand och sade: "Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras laera, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina foetter den mask, som dolt min avsky foer honom och dem alla. Han ville intvinga min sjael i de formler, som han och hans likar panoedga vaerlden. Nu aer jag fri. Aedesios, jag kaenner dessa praester, som pa sina kyrkomoeten foereskriva aen pa det ena, aen pa det andra saettet, vad kristianerna skola tro. Det aer en graeslig samling av blodsmaen, raenksmidare, hycklare och dumhuvuden. De soenderslita vaerlden och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla oeverensstaemma aer det jag mest avskyr: alla bannlysa de foernuftets frihet, alla laera de, att haerskarens makt och folkets traeldom aero av Gud. Friheten aer foersvunnen ur verkligheten, men dessa maenniskor foerneka henne aeven i tanken. Aedesios, nu aer jag herre oever min tid. Jag aelskar mina faeders tro och republikens aerofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag aer fader- och moderloes?"--Sa talade Julianus. Han stannade intill aftonen i mitt hus. Han aer en eldsjael, men hans eld brinner med jaemn laga, som lovar varaktighet. Han aer en yngling, uppfylld av stora krafter. Hans natur aer mild, aelskvaerd och glad, men av hans oede blandad med fraemmande bestandsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och rena hans sjael fran hat och bitterhet! Laer honom gloemma vad han lidit, men aelska med foerstand och hjaerta, vad han nu endast aelskar med hjaertat! Jag passar icke foer honom. Jag kunde foerdaerva ett sa haerligt verk, om jag fattade det med mina darrande haender. Min tunga aer kylig och vanmaektig av alder. Men till honom maste man tala med en eldtunga. Boer icke han, som aelskar sanningen, hoera henne i hennes segerkraft? Boera icke dessa minnen, som han aelskar, upplivas foer honom i deras haerlighet? Ve, om min alders koeld skulle daempa hans laga! Nej, jag passar ej mer foer honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag oeverlaemnar honom at dig, och vi vaenta bada, att du skall komma." Krysanteus hoersammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, daer Julianus nu pa kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades av spejare. Kejsaren hoell kunskapare i hans omgivning, och Eusebios var man, att hans laerjunge icke skulle raka i umgaenge med nyplatonska filosofer. Tva sadana--de mest fruktade foer sin vaeltalighet och glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro foervisade fran Efesos. Endast loenligen och nattetid kunde foerdenskull Julianus och Krysanteus halla sina moeten. Men dess oemotstandligare lockade de ynglingen. Han jaemfoerde Eusebios, Konstantius' onde ande, sjaelen i hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand droep av blod och vars tunga av hyckleriets salvelse, han jaemfoerde denne sin laerare i kristna religionen med den hedniske filosofen, vars vaesen bar den klara praegeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt straevade till skoenhetens och sanningens urkaella. Den luft, han andades i Krysanteus' naerhet, var en rusande: det var de hoega minnenas, skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar aterfann han haer, men icke som enstaka tankar, utan noedvaendiga lemmar i en foernuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstaellet, varpa de vilade, arkitraven, som de buro. Krysanteus laerde ynglingen foerakta vaellusten och glaedjas oever sin doedlighet som villkoret foer en hoegre tillvaro. Julianus var pa en gang skarpsinnig och svaermisk. Bada dessa riktningar voro aeven nyplatonska filosofiens--den antika forskningens sista titaniska anstraengning att storma himmelen. Allt foerenade sig att oeka Julianus' haenfoerelse: laerarens personlighet, laerans skaplynne, som ur dialektikens klarhet foerde genom mystikens haenfoerande halvdager in i teurgiens aningsfulla moerker, ja aeven det saett, varpa hon framstaelldes, da hon endast med sin kraft ville oevertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre manader. Daerefter atervaende Krysanteus till Aten, kvarlaemnande hos sin laerjunge outplanliga kaenslor av voerdnad och kaerlek. Tva ar daerefter timade, att Gallus, som av Konstantius fatt vaerdigheten av Cesar, foell offer foer sin gynnares vilda misstaenksamhet, oekande hekatomben av fraender, som denne slaktat. Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid foer att hinna foervaerva ett rykte vaerdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den foer statssaker alldeles fraemmande Julianus, vart endast pa Konstantius' gemals foerboen raeddad och skickad fran hovet till Aten. Han hoerde sin foervisningsdom med hemlig glaedje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gaest och foer andra gangen hans laerjunge. Sex manader, de lyckligaste i Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och Akademias lund, da en kejserlig befallning noedgade honom atervaenda till hovet, som da vistades i Milano. Fran den tiden hade Krysanteus icke atersett sin aelskade laerjunge, men vaerlden uppfylldes snart med danet av hans bragder. Julianus i spetsen foer Galliens legioner hade slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans aera hade vaeckt Konstantius' avund. Hovet gycklade foergaeves oever "den skaeggiga apan, som laert krigskonsten av Krysanteus i Atens traedgardar". Hanet foerstummades av nya stordad. Pa slagfaeltet vid Strassburg knaeboejde sju germaniska konungar och tio furstar foer sin besegrare, den skaeggige filosofen. Nagra dagar daerefter slog samme filosof frankernas konungar och raeddade Gallien foer denna gang fran oeversvaemningen av deras vilda skaror. Under de tva foeljande aren foertalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkaempat sig i hjaertat av barbarernas eget land. Nu var mattet av Konstantius' avund och farhagor ragat. Han besloet att avhaenda den unge hjaelten hans haer och Gallien dess foersvarare. Julianus' legioner fingo uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljoed av ett samfaellt angestrop, ty barbarerna stormade ater mot dess graenser, och kejsarens befallning bortryckte dess haegn och vaern. Legionerna gjorde uppror och utropade sin aelskade faeltherre till kejsare. Historien, da hon foertaeljer dessa dagars tilldragelser, laemnar Julianus fri fran varje flaeck. Konstantius tillbakavisade varje boen om foersoning. Da var beraettelse boerjar, aer Julianus i spetsen foer sina fataliga, men segervana trupper pa tag emot Konstantinopel. Konstantius samlar oesterlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som foerestar, aer ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det innebaer langt mer. Vaerlden skaelver av hopp och fruktan. Julianus har oeverlaemnat sig "i de odoedliga gudarnes haegn". Han har offentligt avsagt sig kristendomen. Den saed, Krysanteus sadde, har skjutit upp i dagen. Kriget star mellan den antika bildningen och kristendomen. Tva tidsaldrar skola sammanstoeta med vapen i hand. Och fragan, som Krysanteus vill foerelaegga oraklet, aer denna: Skall Julianus eller Konstantius segra? FEMTE KAPITLET. Hermiones natt i templet. En kulen dag foeljde pa den, som sett atenaren och hans dotter anlaenda till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvaellen foell regn i strida skurar, och fran Korintiska viken blaste en haeftig sunnan in i dalen, som oeppen mot soeder fangade och i allt smalare svaengrum mellan sina vaeggar inpressade vindstoetarne, tills ett lodraett fjaell staengde deras vaeg och tvang dem till kamp mot sina patraengande efterfoeljare. Salunda danad till tummelplats foer vindarne, aer den delfiska nejden ryktbar foer de stormar, som icke saellan under hoest- och vintertiden rasa daer. En sadan storm, foertaelja haevderna, tillintetgjorde en gang en svaerm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade skatter. Orakeltemplet vilade pa en fjaelltrappa, som skyddades av hoega klippor mot sunnanvinden. Utanfoer stridens vaersta tummel hoerde man daer hans vilda dan, naer vindarne brottades emellan de staengande bergen och instormade i de tranga skrevor, som oeppnade dem en utflykt mellan branterna. Sadan var kvaellen, da Hermione, efter fullaendade reningsceremonier, leddes av sin fader till Apollons tempel att daer tillbringa natten. Hon var lagerkransad och iklaedd en pytisk praestinnas draekt. Krysanteus kaende hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:-- Lat oss atervaenda! Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Lat oss atervaenda! Hermione sag upp mot templets, av kvaellens moerker omlaegrade kolonnad, varoever de jagande molnens jaetteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men da Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en roerelse foer att vaenda om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla kaensla, som dagens botoevningar och boener laemnat i hennes barm, och segrade, i foerening med tanken pa deras aerende, oever en aennu icke fullrustad raedsla. Hon svarade: - Den gudamakt vi nalkas aer ljusets, som aelskar maenniskorna. Och du, min fader, vakar ju i natt, taenker pa mig och kommer vid foersta morgongryningen att haemta mig? Nej, ma det ske vad vi beslutit! Naer jag oevervunnit intrycket av det ovanliga, aer jag lugn. De fortsatte sin vaeg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid sin faders hand steg upp foer tempeltrappan och genomskred den med doriska pelarrader smyckade foersalen. Haer skimrade dem till moetes ett svagt ljus genom den halvoeppna doerren, som foerde till helgedomens inre. Ett helleniskt tempels naos--det inom foersalen belaegna rummet, byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av murar utan foenster, och i de flesta fall oevertaeckt, i synnerhet daer de religioesa bruken sasom haer buro en hemlighetsfull praegel. Rummets enda oeppning var saledes doerren, som alltid vette mot oester, foer att mellan foersalens pelare inslaeppa den uppgaende solens stralar. Daer man ej foeredrog den mystiska skymning, som maste rada pa ett sadant staelle, brunno kandelabrar dag och natt pa gudens eller gudinnans altar. Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i tva delar med ett gyllene galler, framfoer vilket de fragande, naer de, kransade, under trumpeters klang intraedde i helgedomen, skulle avvakta pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska halan med den oever henne staellda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. Nu var gallret laengesedan borttaget av roylystna haender. Naer Hermione uppslog sin blick, sag hon, i det matta skenet fran en enda taklampa, en pelarsal, vars bakgrund foerlorade sig i moerkret. Skymningen oekades av vaelluktande dimmor, som uppstego ur roekelsekar mot pelarnes kapitaeler och svaevade som ljusbla skyar under taket. Lampans sken samlade sig pa Apollons drag och visade dem i en mild, foerklarad skoenhet. Krysanteus foerde Hermione till trefoten. Halan taecktes av en marmorhaell, i vars mitt var en oeppning. Flickan ryste, ty hon nalkades verkstaden foer en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians bild, profetiskt rasande, med skaelvande lemmar, rullande oegon, skummande laeppar. I detta oegonblick troestade det Hermione, att de profetiska angornas kaella var foersinad. Hon satte sig pa trefoten. Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotstaell hennes huvud dignade tillbaka. Krysanteus raeckte henne skalen, som Herakleon fyllt med Kastalias vatten och staellt pa altaret. Hon drack den kyliga, ingivelsebringande drycken. Naer Krysanteus emottog skalen, moettes deras blickar. Hermiones var matt och glansloes. Fadern upprepade: Lat oss atervaenda! Men flickans laeppar krusades av ett anstraengt smaleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin beslutsamhet. Daerefter lade hon armarne korsvis i sitt skoete och sloet sina oegon. Hon hoerde faderns steg, da han avlaegsnade sig oever marmorgolvet. Hon hoerde doerren staengas och nyckeln omvridas i laset. Hon var ensam. Da Ideen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons sjael, lades grunden till en maektig och genomgripande omvaelvning i den maenskliga tankevaerlden. Maenniskan upphoerde att vara stoft och vaerlden blott en byggnad av atomer. Materien foervisades ur verkligheten till moejlighetens skuggrike. Allt foerandligades: naturen, maenniskan, gudarne. Allt dallrade som etervagor kring den foer medvetandet uppgangna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och sinnevaerlden, var snarare en siaretanke aen frukten av den straenga forskningen. Ideernas vaerld, den sanna, fastaen funnen, lag i ett oupphinneligt fjaerran--och tvivlet, forskningens negativa element, helt naera. Huru varda foervissade om var kunskaps sanning? Aero vara satser sanna, sa var finnes proevostenen, varmed det kan adagalaeggas? Tvivlet foedde oro, oron en laengtan att frigoera sig daerifran. Man ville en sanning, oatkomlig foer tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig oupphinnelig foer den blotta foerstandskunskapens slutledningar. Hon finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevaerldens foervirrande sken, ovan foerstandskunskapen, ovan foernuftet och alla begreppsbestaemningar, i det begrepps- och formloesa, daer vaerldsanden instroemmar i den enskilde maenniskoanden. Vill du tillaegna dig det gudomliga, vill du skada sanningen anlete mot anlete, sa undertryck allt vad som aer sinnligt, allt vad som aer ditt egna och foer dig egendomliga, allt vad som goer dig till ett enskilt vaesen, skilt fran det ena och allmaenna, utplana ur din sjael varje tanke, varje kaensla, varje bild, varje viljeyttring! Da, endast da kommer du till askadningen av det ena, oeversinnliga, obegripliga. Intet star da emellan den skadande sjaelen och det skadade gudomliga. Den skadande och det skadade aero ett. Sanningsletaren aer vorden ett med sanningen. Detta tillstand, vari sjaelen icke laengre lever sitt eget liv, utan vaerldsandens, vaerldsfoernuftets, och i sig upptager dess vishet, dess foerutseende, dess obundenhet av tid och rum, pa samma saett som magneten genomstroemmas icke av egen, utan en allmaen kosmisk kraft --detta tillstand aer ett av hoegsta haenfoerelse: extasens. Extasen, sade nyplatonikerna, aer formen foer det hoegsta vetandet: den omedelbara askadningen. Musiken, boenen och kaerleken aero krafter, som foerhjaelpa den sannings- och renhetsaelskande sjaelen till grannskapet av det himmelska; det oevriga maste hon sjaelv goera genom att foersaenka sig i fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det gudomliga rent och omaengt av maensklig sinnlighet instroemmar. Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen genom medeltidens byggmaestare. Platons tanketempel med dess ljusa pelargangar vart genom en kedja av foervandlingar till en byggnad med genombrutna foenster, malade av mystiken, och spetsbagar, spaenda av himmelsk laengtan. Da under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det hemlighetsfulla templet, nedsjunken pa pytians trefot, sloet sina oegon, vilande armarne i sitt skoete och huvudet mot siaregudens fotstaell, avvaktade hon det profetiska mattet av extasen, det laegre, foer vanliga maenniskor upphinneliga haenfoerelsens tillstand, i vilket sjaelen, svaevande oever det medvetsloesas hav, men aennu ej foersaenkt i dess djup, skadar med vaerldsharmoniens foerutseende oega det hon vill roena. Man skall en gang kunna redogoera foer de lekamliga foereteelser, som ledsaga det extatiska tillstandet: foer vissa nervflaetors oeverretning, andras foerslappning. Men extasen sjaelv--vem foerklarar honom och hans haepnadsvaeckande andliga fenomener? Huru maerkvaerdigt! Femton arhundraden hava vandrat oever den siste helleniske filosofens grav och slaektets forskande ande har haerunder kaempat mangen vaeldig strid, men den dag, som i dag aer, star taenkaren ater framfoer samma foereteelse, och nittonde arhundradets teistiske filosof, mannen pa hoejden av sitt tidevarvs vetande, noedgas i extasens vaesen se naestan detsamma, som de gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus foere honom! Skall Julianus eller Konstantius segra? Var aer Filippos, min foersvunne broder? Inom dessa fragor--den senare av flickans hjaerta, utan foeregangen oeverlaeggning, saellad till den foerra--soekte Hermione samla sitt medvetande. Om nagon i denna stund intraett i orakeltemplet, skulle han vid foten av Apollons bild skadat en annan, blek, oroerlig och skoen som han. Vinden suckade mellan foersalens pelare. Stormens brus foernams som en daempad klagan genom de tjocka murarne. Hermione ville icke hoera det. Hon bjoed sitt oeras nerver doe. Hon sag i tanken aennu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande roekelsen, och lampskenet smoeg som ett matt, moerkroett skimmer genom hennes oegonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjoed synens kaenseltradar och den haermande inbillningen domna. Sa under viljans kamp med sinnena samlade sig oraeknad minut till minut. Da genomfloeg henne bradsnabb en tanke pa ansiktet, som skadade oever hennes, Apollons ansikte, detta ofoeraenderliga, som i arhundraden stirrat sasom nu. I denna tanke kom nagot rysligt, foerenad som han var med minnet av staellets demoniska natur och ensamhetens kaensla. I och foer sig kan ensamheten, djupt och ploetsligt kaend, verka oevervaeldigande pa maenniskan. Hermione floeg upp fran pytians trefot. Hon darrade och goemde oegonen i sina haender. Fantasien foeregycklade henne, att marmorbilden laemnat sitt fotstaell och stod med de oroerliga oegonen riktade mot hennes. Hon vagade ej se. Tystnaden skraemde henne, men varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Sa stod hon, vaentande pa styrka att kaempa mot sin raedsla. Och denna styrka vann hon i tanken pa sin far. Hon oeppnade oegonen. Allt var ju som foerr: gudens bild hade ej laemnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, roekelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter foerebradde sig sin kvinnliga raeddhaga. Foer att haerda sig mot dess aterkomst betraktade hon laenge Apollons drag och vandrade daerefter med fasta steg igenom tempelsalen. Hon besag de votivtavlor och trofeer, som aennu smyckade vaeggarna, de altaren och trefoetter, som aennu stodo mellan pelarne. (Konstantius' och hans gunstlingars nit hade naemligen hittills skonat sadana templets tillhoerigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon trevade pa doerrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till opistodomen och de sma sanktuarierna pa var sin sida om denna. Daerefter atervaende hon lugnad, satte sig pa trefoten och sloet anyo oegonen. Timmar foerfloeto, medan Hermiones vilja kaempade en ny, aentligen segerrik strid med sinnena. Stormen ven som foerut kring den gamla byggnaden, men hon hoerde det icke mer. Oegonlocken med sina moerka fransar lago stelnade, blavita och ogenomskinliga oever sina ljus. Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen doed foer den yttre vaerlden. Men inom det foerstenade skalet levde ett medvetande, som troget och eftertaenksamt foeljde skiftena inom sig sjaelv. Detta aer eget foer det tillstand, som foeregar extasen, sasom Jamblikos[1] skildrar det och sadant det uppenbarar sig i den naerskylda magnetiska soemnen, likasom nagon gang i skendoeden. [1] I ett verk, bevarat at eftervaerlden. Den foersta kaensla, som efter viljans slutliga seger instaellde sig, var en smaertsam. Hermione kaende sitt huvud sammantryckt som med ett jaernband. Men smaertan upphoerde oegonblickligt och eftertraeddes av ett underbart faergspel. Hjaernan var foervandlad till en eldfontaen, som kastade stjaernkaskader av blaendande prakt, i vilka alla faerger sammanfloedade eller blixtsnabbt avloeste varandra. Smaningom bleknade faergspelet och efterlaemnade aengslande moerker. Detta varade laenge, men genomskimrades slutligen av ett milt sken fran trakten under hjaertat. Tankar och kaenslor stroemmade ur den foermoerkade, dovt arbetande hjaernan ned till denna punkt, och sedan medvetandet daer samlat sig, utvidgades dess graenser oever en vaerld. Hermione tyckte sig svaeva pa en dimma genom oaendliga rymder. Himmelen vaelvde bla och ren omkring henne, luften, som hon andades, var rusande. Dimman saenkte sig och laemnade Hermione pa smaragdgroena aengar. Klippor, pa vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestaetisk genomfloet dalen. Alla foeremal, aeven de mest avlaegsna, begraensades av klara linjer. Pa floden svaevade en bat, som hastigt nalkades. En yngling satt lutad oever relingen och blickade ned i vattnet. Hermione sag hans anletsdrag, och hennes hjaerta igenkaende den aelskade brodern. Hon ville ropa honom, men roesten bortdog klangloes, som om luften haer varit foer eterisk att baera tyngden av ett maenskligt ord. Hon ville straecka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna fruktloesa anstraengning inverkat pa tavlan omkring henne. Faergerna bleknade, foeremalen upploestes i dirnmor. - Filippos, var aer du? O, kom, kom till din fader och syster! Var det denna boen som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var foerflyttad utanfoer sin faders hus. Gatan vimlade av maenniskor. Hermione spanade i folkmaengden efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Da sag hon nalkas ett tag av kristianska praester. I spetsen pa en mula red biskopen av Aten. Denne man gjorde i droemmens som i verklighetens vaerld ett obehagligt intryck pa Krysanteus' dotter, och hellre aen att foerlaenga det, vaende hon sig om och gick in. Men da hon genomskridit vestibulen, stod hon icke i den vaelbekanta aulan--hon sag ett gult sandfaelt, som utstraeckte sig till synranden. Solen gloedde daeroever med odraeglig hetta. Helt naera flickan lag en purpurmantel, vars veck foerradde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira, halvt jordad i sanden. Pa avstand spraengde en skara ryttare bort pa snabba haestar. De buro hoega moessor och ringbrynjor, och bagen hang oever deras axlar. Aeven denna tavla upploestes i dimmor. Hermione foernam genom dem ett buller och sorl av roester, som foerskraeckte henne och aterkallade henne naermare verkligheten. Hon sag sig ater pa pytians trefot. Apollons bild lutade sig ned och omsloet henne med sina kalla armar. Men bildens anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione laenge velat gloemma. - Karmides! ropade hon och floeg upp fran stolen. Hennes oegon oeppnades. Allt var i sitt foerra skick. Men var det ett genljud fran den vaerld hon laemnat?--utanfoer tempelporten hoerdes ett buller, blandat med maenniskoroester. Var det stormen, som brusade daerutanfoer? Nej, doerren skakades av tunga, avmaetta slag, roesterna talade som vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen oever sin panna, sina lockar, sin draekt. Hon sag lagerkransen, som smyckat henne, ligga vid sin fot. Hon oevertygade sig, att hon icke droemde. Foerskraeckelsen fattade beslut foer henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde sig bakom ett altar. Doerren oeppnades, flera skepnader intraedde. Hermione sag det och pressade haenderna mot sin skaelvande barm. - Fort, maenniska! In! Ha, jag tror du aer moerkraedd, hoerdes en roest bakom den foerste, som tveksamt intraedde med en lykta i handen. - Haer brinner en lampa, haer brinner roekelse, fortfor samma roest, vars aegare vid sidan av en bland foeljeslagarne tog nagra steg framat i salen, medan flera andra skockade sig vid doerren. - Tillat mig upplysa, svarade denne, att haer aennu laer finnas en gammal praest. Det aer foermodligen han, som med iakttagande av gamla vanor.... - Navael. Taend en fackla! Det aer skumt i djaevlanaestet. Mer ljus! Kort efter att denna befallning var given, oekades belysningen med det roeda, roekiga och flaemtande skenet fran en hartsfackla. Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. Flickans blick var med obeskrivlig angest fastnaglad vid upptraedet framfoer henne. De fraemmande maennen voro alla hoeljda i kapuschonger och vaepnade. Naer en mantel foell tillbaka, broets fackelskenet mot ett svaerdfaeste. Han, som nyss talat, var synbarligen den foernaemste. Han var av medelmattig hoejd, hans roerelser haeftiga och befallande. Hans ansikte och vapenskrud doldes av kappan. - Ha, ha! skrattade han, och hans roest ljoed ihalig och ohygglig, vi vilja se, hur det foerhaller sig. Apodemius och Eusebius, I han pa skaendligt saett plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar jag. Han sjaelv! Vi skola se, om han finnes. - Rask gaerning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de aero loegner, alla dessa saegner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en praest aennu lever haer? - Ja, domine, svarade den tillfragade med en djup bugning. - Vi skola vid tillfaelle laegga honom pa straeckbaenk. Haer maste aennu finnas goemda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, sa att vi icke gloemma honom! ... Vad? Aeren I foerlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta en sa usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjaelp dem att oeppna porten till underjorden! Sedan mannen, som naemndes Osius, foerenat sina krafter med de andres, lyckades de skjuta at sidan den haell, som taeckte den pytiska halan. - Osius, fortfor han, som kallats dominus, du aer en Stentor och din roest en rycktrad genom tio tusen palatiner, uppstaellda i slagordning. Navael, vaeck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller aer han doed! - Herre, vad aer din vilja? - Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det aer ett infall? Ett haerligt infall, vid alla aenglar! Sa, bort till halan, laegg dig vid randen och ropa ned i helvetet: Apollon! - Du skaemtar vael icke, herre? - Ve dig, om jag skaemtade! Skynda! Osius nalkades ater halan, som nu gapade med bredare svalg. De oevriga maennen makade sig mot doerren, likasom raedda foer vad komma skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske foer att hoera baettre, och laet fackelskenet fritt falla pa sitt dystra, gulbleka, skarpt praeglade ansikte. Osius sag ned i det svarta djupet och sade snarare aen ropade: Apollon! - Hoegre! roet den gulbleke. Skurk, var aer din roest? - Apollon!! Ropet, som denna gang gjorde heder at den nye Stentor, vart, vad mahaenda ingen av de naervarande vaentat--besvarat. Ur jordens innandoemen uppstego ljud, dova som bullret av en avlaegsen aska. Det var som om en haer av demoner, bundna i grottorna daer nere, hade vaknat till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som stoerde deras vila. Naer det underjordiska bullret upphoert, radde djupaste tystnad i templet. Skepnaderna stodo som foerstenade. Endast Osius visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka fran djupet, vid vars rand han stod. - Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din roest, Osius, och ingenting annat. Man saeger, att det finns milslanga gangar och salar daer nere. Den roesten siar icke. Halla, fortfor han och steg intill halan, halla, du daer nere, vem aen du aer, vad saeger du om foerraedaren Julianus? Svara! Samma dova, underjordiska buller rullade aen en gang under deras foetter. - I hoeren! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, aeven da det gaeller avgrundens baeste vaen. Foerst talade han floedande hexametrar, denne Apollon, sa vordo hans verser nagot knaggliga, sa nedlaet han sig till prosan, skaldeguden, och nu--mummel! - Hur hans tunga floedar av haedelse, taenkte Osius och kanske flera av de naervarande. Vi aero kristianer, men boera dock icke reta de hedniska makterna. - Apodemius, vad synes dig om det haer skaemtet? fragade den gulbleke skrattande. - Renaste attiska salt, o herre! - Foertjaenar det icke fortsaettas? - Din nad bereder oss ett graensloest noeje. - Orakelboken, var aer hon? - Foermodligen i nagot av sanktuarierna. - Fort dit! Foeljen mig! - Vid Gud, han roerde oegonen och vinkade med handen, viskade en av de vaepnade till en annan. - Vem, vem? - Apollon ... bilden menar jag. - Ah! Detta aendar icke vael. Och jag ... jag sag nagot vitt skymta daer borta vid pelaren. Ma Gud och hans aenglaskaror bevara oss! Han nickade at den punkt, daer Krysanteus' dotter, mer doed aen levande, lag nedsjunken bakom det skyddande altaret. De maen, som viskande foert detta samtal, medan de foeljde de oevrige bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande vapendraekt. Man stod framfoer det ena sanktuariet. Med tillhjaelp av sitt korta romerska svaerd lyckades det Osius baenda upp den murkna doerren, innan den gulbleke hunnit mer aen en gang stampa i golvet av otalighet. - Naermare med facklan! ljoed den bjudande roesten inifran sanktuariet. Skatter finnas haer inga. Eusebius och Apodemius, jag saeger er aen en gang, I han plundrat skamloest.... - Herre, haer aer fyndet! - Ha, lat se! Idel loesa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har hunnit hopa flera loegner aen jag trodde pa sitt samvete. Tag handen full, Eusebius. Det aer nog foer det skaemt vi vilja anstaella. Maennen uttraedde ater ur sanktuariet. En av dem bar i handen en maengd blad, pa vilka forntida orakelsprak, givna av den delfiske Apollon, voro upptecknade. Man hade foervarat dem med samma omsorg som de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller kodexform. I oeverensstaemmelse med ett uraldrigt, foer heliga skrifter gaellande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle paminna om deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske aeven om de mytiska sibyllornas sed att skriva sina spadomar pa loev, som de enligt skaldernas skildring kastade i floden eller spredo foer vinden. Naer gruppen ater stod under lampan, vars sken var stadigare aen det flaemtande blossets, avtogo pa befallning tva av maennen de hjaelmar, de buro under kapuschongen, och framraeckte dem att fyllas med de ur sanktuariet roevade papperen. - Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihaligt skratt. Vi skola fuska i klaeromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjaelm foer Julianus. - Anatema oever hans namn! Mumlades i korus. - Och jag drager ur Osius' foer mig sjaelv. Apollon, varhelst du aer, i Olympen eller helvetet, sa manar jag dig nu att styra vara haender till det raetta! Har du nagonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt skoete, sa goer det nu! Den gulblekes ton foerradde i detta oegonblick allt annat aen skaemt. Han mumlade mellan taenderna en besvaerjelseformel, stack daerefter handen i Osius' hjaelm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma ur Marcellus' och raeckte det pa slump fangade papperet at sin herre. Den gulbleke genomoegnade foerst det foer Julianus av lottningen bestaemda orakelspraket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna --daerefter det, som skulle gaella foer honom sjaelv. Hans omgivning betraktade honom med yttersta oro. Det droejde nagra oegonblick, innan han oeppnade sin mun och sade med matt roest: - Eusebius, din arm! Eusebius skyndade att stoedja den vacklande. - Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han. - Det aer ingenting. En ploetslig matthet. Den haeftiga ritten har medtagit mina krafter. Vaenner, lat oss ga, tillade han efter en paus. Ingen doedlig ma veta, att jag varit haer! Innan jag nedlaegger mitt huvud, skall detta djaevlanaeste vara rivet till sina grundvalar. Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' son, laemnade templet, stoedd pa sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven av sin svit. I Apollons lund vaentade deras haestar. En halv timme daerefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Nagra dagar senare moenstrade han i Antiokia den haer, med vilken han dragit fran persiska graensen foer att moeta Julianus. Med undantag av hans naermaste foertrogne visste ingen, att han under dessa dagar laemnat sitt palats. Naer Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade upptraede, i den foersta morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande pa trappan till foersalen, med huvudet lutat mot en pelare och de moerka lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande oever marmorbleka kinder. SJAeTTE KAPITLET. Prokonsuln i foerlaegenhet. I biskopliga palatset. - Klart som dagen, eller huru, lysande och aedle herre? Har jag icke tydligt adagalagt, att Atanasios aer sofist eller snarare alldeles icke sofist, utan saemre aen en sofist, ty sofisten goer dock skenbart riktiga slutledningar? Denna fraga utgjorde en av laenkarne i ett samtal eller en samtalsvis hallen foerelaesning, som en vacker afton aegde rum i tepidariet till det guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skaenkt atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, vaeggmalningar och kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vaellustigt varma, av vaellukter maettade luft badgaesterna uppehoello sig, innan de gingo till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan atervaende foer att underga de mangfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och hoegsta njutning. Personen, vars fraga vi haer atergivit, stod insvept i ett lakan och demonstrerade--aen med hoegra pekfingret vid sin langa och tunna naesa, aen ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin vaenstra hand--framfoer en liten tjock figur, som avklaedd vilade pa en av salens med svaellande kuddar foersedda bronssoffor, omgiven av slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster oevergoeto hans lemmar med oljor och parfymer samt foertrogna med frotteringens alla mysterier fullgjorde dessa med stoersta iver och ordentlighet. Den tillfragade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade blott med ett stankande ljud, som uttryckte pa en gang stundens vaellust och hans otalighet oever att stoeras i den fulla, odelade njutningen av sin kroppsliga tillvaro. Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och fortfor: - Att Origenes i vissa stycken hyste kaetterska meningar aer icke blott min enskilda asikt, utan kan jag i detta fall aberopa Epifanios' vittnesboerd och flera andras. Atanasios rentvar honom foergaeves. En mor blir icke vit, om han ocksa nio ganger om dagen toge kallbad, varmbad, svettbad och laete gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de haer vaelsignade termerna. Moren aer och foerblir svart, lysande och aedle Annaeus Domitius, eller hur? Ett nytt stankande och ett otaligt grin till svar. - Men foer att nu aterkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande badgaesten, sa finns vael ingenting loejligare och tillika oblygare aen hans pastaende att kyrkomoetet i Nicaea, bedroevligt i aminnelse, naer det antog ordet homousios, oeverensstaemde med och bekraeftade de antiokeniska faedernas beslut, som foerkastade just samma kaetterska ord? Vad goer nu Atanasios foer att reda sig ur denna klaemma? Den sofisten saeger, att de bada moetena menade samma sak, naer det ena antog samma ord, som det andra foerkastade. Nu fragar jag.... - Nej, nej, nej, fraga mig icke, utbrast Annaeus Domitius med en foertvivlad anstraengning. Jag gillar i foervaeg allt vad du yttrat och aemnar yttra. Du goer mig en tjaenst, om du flyttar dig nagot at sidan, ty du ser, att du hindrar mina slavar deras foerraettning ... Ack, vad livet aer uppfyllt av besvaer!... Karmides, min oegonfaegnad, var aer du? - Haer, min aelsklige prokonsul! svarades fran en annan av slavar omgiven soffa. Huat hanat haut Ista pista sista Domiabo elamnaustra. - Vad saeger du, min Annaeus? - Ack, jag laeser en besvaerjelseformel, som min gamla amma nyttjade mot gikt och ledvrickning, men som kanske aeven hjaelper mot naergangna pratmakare. Det tal atminstone att foersoeka. Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stoett oever denna vaendning i samtalet.--Prokonsuln umgas med utsvaevande hedningar, men tal ej, att hans fattiga broeder i foersamlingen nalkas honom pa tio stegs avstand. Han aer en halv hedning ... och foer oevrigt alltfoer inskraenkt foer att begripa teologien, mumlade han till sig sjaelv, i det han med hoegtidliga steg vandrade fram och ater i tepidariet. Han foersvann daerefter genom doerren till avklaedningsrummet, varifran man snart genom sorlet av roester hoerde hans staemma i de spridda orden: Nicaea ... Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av Samosata, o.s.v. Att teologisera var i denna tid bade mod och behov. Kyrkomoetenas ordtvister skulle icke hava skakat vaerlden sa som de gjorde, om de ej funnit genljud i de oraekneliga folkmassorna. Despotismen hade kvaevt allt deltagande foer statssaker; den nya statsreligionen bannlyst filosofien; litteratur och konst voro doeende; hagen foer timligt foervaerv kolnad genom de inboerdes krigen och styrelsens rovlystnad. Varje kristian maste vaelja sin plats bland de stridande flockarne, da sjaelve hedningen ej kunde undga att spoerja efter de orsaker, som foervandlade de stora staedernas kyrkor till blodstaenkta slaktarhus och foerde brandfacklan till de mest avlaegsna byar i Paflagonien och Afrika. Endast teologien besvarade denna fraga. Och teologien skulle nu besvara alla fragor, som den forskande anden uppstaellt. I segerfroejden oever att aentligen hava vunnit den foersta grundval, som filosofien foergaeves soekt i foernuftet sjaelv, uppgingo alla straevanden i det enda att med facklan, taend vid uppenbarelsens ljus, belysa de gudomliga och maenskliga mysterierna. Icke underligt. Troestloesheten av den foerintelse, vari filosofien upploest den gamla folktron, hade i miljoner maenniskosjaelar varit alltfoer djup, foer att icke detta begaer skulle framtraeda med oerhoerd styrka. Att sysselsaetta sig med teologien var saledes ett behov foer tiden, och daer det icke kaendes som sadant, var det en modsak. Allt var faergat av teologien: kejsarens droemmar, hovets kabaler, skolornas skrivoevningar, kvinnornas glam, samtalen pa torg och gator, larmet pa cirkus, de enskilda tvisterna, de inboerdes krigen. Kunde Annaeus Domitius med sin gammalromerska trollformel bortmana figuren i badlakanet, sa aterstodo honom otaliga andra av samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anstaendig kristian kunde saetta sin fot. Och dit hoerde aeven badhusen, ehuru manga kristianer foervisade renlighetens hedniska dygd till litanian. Sedan Annaeus Domitius och Karmides genomgatt badslavarnes sista handlaeggning och nu voro iklaedda de draekter, som deras egna i samlingssalen vaentande slavar hallit redo, uppgjorde de ett gemensamt program foer den naestkommande dagens noejen och skildes at. Karmides gick med nagra andra vaenner till det i grannskapet av tepidariet varande biblioteket, daer Olympiodoros vaentade dem foer att upplaesa sitt nyaste skaldestycke: en laettsinnig skildring av vardagslivet i Olympen. Annaeus Domitius var nu som alltid jaektad av statssaker. Han ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit sin oenskan att samma afton fa tala med prokonsuln oever Akaja. Skymningen var redan inne, da Annaeus Domitius laemnade termerna. I tempelportikerna voro lamporna taenda: facklor braende vid alla offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och torg voro oeversallade av fotgaengares lyktor. Annaeus Domitius svepte sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos prokonsuln upptaeckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, naer de oeverlade om baesta saettet att doeda morgondagen. Prokonsuln var i sjaelva verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och Men sleto hans hjaerna. Se haer hans tankar: Foerdoemda skrivelse! Naer emottog jag nagonsin en sadan? Kejsarens regering ger mig raett att taga Krysanteus' huvud, men alaegger mig det icke. Brevet skaenker mig en gava, som jag ej vill ha, och naer det laegger filosofens huvud i mitt knae, hoejer det svaerdet oever ett annat, som aer mig oaendligt dyrbarare, naemligen mitt eget. Vem kan veta, huru laenge den naervarande styrelsen skall sta? Underraettelserna fran krigsskadeplatsen aero foer Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. Antag, att Julianus segrar! Hur gar det mig da, om jag tagit min vaen Krysanteus' huvud? Julianus aer hans laerjunge, vaen och beundrare. Det foersta huvud, den nye kejsaren later avsla, aer da mitt. Han skall utan miskund offra Senekas aettelaegg at platonikerns skugga. Hur gar det mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart foeremal foer min nye kejsares omaetliga tacksamhet. Han skall linda mig i oemma omsorger. Han goer mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt namn gar till odoedligheten i evig foerening med en av laenkarne i tidens arskedja. Aennu om tusen ar haerefter maste skolgossarne inpraegla i sitt minne, att den eller den maerkvaerdiga haendelsen intraeffade aret Annaeo Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvaerr, haer moeter nu ett annat antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig da mitt oede, om jag tytt beraettigandet foer vad det aer: en varsamt given befallning? De aennu maektiga hedningarne skola fattas av foerbittring, och kejserliga regeringen skynda att vaelva hela skulden pa dadets verkstaellare. Daerpa aer skrivelsens bokstavslydelse just beraeknad. Foerdoemda vare de listiga raevarne i kejsarens omgivning! Om jag daeremot har latsat missfoersta befallningen, sa tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan oeverdriven straenghet som misstroende till kejsarens lycka, som en avsikt att raedda mig sjaelv foer den haendelse, att rebellen skulle intaga tronen. O ve, vad skall jag nu goera? Medan Annaeus Domitius oemsevis svaer vid helgonen och vid Olympens gudar oever sin olycka, ila vi honom i foervaeg till det biskopliga palatset. Utanfoer porten till detta star, som vanligt vid denna tid pa aftonen, en hop tiggare, som vaenta pa allmoseutdelningen och under tiden ordna sina lumpor, sa att de icke ma skyla de sjaelvslagna, ohyggliga saren. Har man lyckligt funnit en vaeg genom denna vedervaerdiga skara och genom foerstugan inkommit i aulan, skoenjer man i den skumma pelargangen naermast vestibulen en samling maenniskor, som vaenta pa audiens: dels hedningar, som vilja anmaela sitt beslut att oeverga till kristna laeran, dels raettsoekande kristianer, som foeredragit att haenskjuta sina tvister till Petros i staellet foer den vaerldsliga domstolen. Pa den oeppna garden och i pelargangarne naermast intill det i bakgrunden belaegna aembetsrummet synas, vid skenet av tva facklor, grupper av praester, som avvakta sin foermans befallningar: presbyterer, diakoner, besvaerjare och foerelaesare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna roerande avfaellingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i nejden av Aten, och framfoer allt om den hoegst viktiga underraettelse, som just samma afton kommit biskopen tillhanda fran Konstantinopel. Homousianerna daerstaedes ha blivit graesligt tuktade, naer de med vald velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor fran det foerfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, att enligt vad biskop Petros sjaelv beraettat honom, hade brunnen utanfoer denna kyrka blivit fylld med kaettarlik, och kaettarblod hade oeversvaemmat raennstenarna i stadsdelen daeromkring. Ett foerebud till vad komma maste aeven i Aten--sa taenkte inom sig alla. Vi intraeda i aembetsrummet, en avlang sal, i mitten upptagen av ett stort bord, vid vilket tva praester, biskopens sekreterare, aero sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med raekning av penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av rummet star en yngling, knappt hunnen ur gossaren, iklaedd en foerelaesares praesterliga skrud. De, pa vilka hans stora, feberglaensande oegon aero faesta, och vilkas samtal han uppmaerksamt foeljer, aero tva hoegvuxna, voerdnadsbjudande maen av foer oevrigt mycket olika utseende: den ene aer Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den hedniske filosofen. Den nya smaken, den kristianska, har at det biskopliga aembetsrummet givit en prydlighet, vaerdig dess bestaemmelse. Det upplyses av tvenne phari: skalformiga, pa gjutna pelare vilande lampor, men det tranga foenstrets hoejd oever golvet ger det aeven vid lampskenet ett dystert utseende. Vaeggarna, malade med azurblatt, aero genom meandrar och arabesker delade i faelt, som innehalla vart sin kristliga symbol. Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmaerken saellan saknas, aer malad i guld oever doerrfaeltet.[1] I de oevriga faelten ser man Lammet med korset; evangelisternas tecken: Aengeln, Lejonet, Oxen och Oernen; andens Duva, foersynens Oega, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, fridens Oljeblad, segerns Palm, uppstandelsens Fenix, med flera dels egna, dels fran antiken haemtade symboler. I bakgrunden haenger en malning: Kristus som Orfeus, med frygisk moessa och lyra pa armen, spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga faglar lyssna i traedet, varunder han sitter. [1] Pa grekiska spraket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstaeverna till de saerskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Fraelsare. Under tavlan, pa det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu under samtalet med Krysanteus stoeder sin knutna hand, star en i elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande det aterfunna lammet. Tunikan aer oeverhoeljd med aedelstenar. Den unga konst, som alstrat dessa bada verk, aer aennu bunden vid antika motiv; hennes hela egendomlighet ligger i teknikens rahet och grannlatsstraevandet. Oroerd av en ny folkande aer hon i sjaelva verket aennu den gamla konsten, men i allra djupaste foerfall. I motsatta aendan av salen star ett gyllene kors och i grannskapet av detta en foer tillfaellet oeppen kassakista. De bada vid arbetsbordet sittande praesterna laeto icke stoera sig i sina sysselsaettningar. Tukten foerbjoed dem att med ett oegonkast yppa sitt deltagande foer samtalet, som hoells i en saerdeles avmaett och kylig ton. Men deras oeron voro spaenda, och de foerlorade icke ett ord av vad de ville hoera. - Du har nagra dagar varit borta fran Aten, sade biskopen till Krysanteus. - Ja ... Och du har tillkaennagivit, att du oenskade ett samtal. Vad vill du mig? - Du aterkom just i raett tid foer att fa del av ett edikt, varom den foerste bland stadens valda aembetsmaen aer skyldig att taga kaennedom. - Och det aer du, som har att meddela mig det? - Ja. - Du matte da goera det a prokonsulns vaegnar, ty hitintills har det varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja. Petros besvarade icke denna anmaerkning, utan vaende sig till den penningraeknande presbytern.--Aer raekningen slutad? fragade han. - Slutad, hoegaerevoerdige fader, svarade denne, i det han tillsnoerde pungen, i vilken han nedlagt de raeknade silvermynten. - Klemens, min aelskade son, fortfor biskopen vaend till den unge foerelaesaren, tag denna summa och utdela henne till de vaentande arma broederna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina haender. Tillsaeg pa samma gang de raettsoekande, att de atervaenda i morgon vid vanlig tid, och de nadesoekande, att de nu hava foeretraede. Gossen i praestdraekt spratt till som ur djupa tankar, da han hoerde sitt namn. Hans blick hade oavvaent varit riktad pa Krysanteus' ansikte. Det var foersta gangen han sag den atenske aerkehedningen, om vilken biskopen sa ofta, aen med harm, aen med oemkan, talat till honom. Men bilden, som Klemens, pa grund av biskopens ord, hade i fantasien malat av den bekante filosofen, oeverensstaemde icke med verkligheten. Klemens ville tvinga sig upptaecka nagot hart, oevermodigt och sjaelvkaert eller demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stoerdes. Da Petros vaende sig bort fran Krysanteus, hade denne vid ett oegonkast oever salen varsnat den unge praesten. Klemens var blek och spenslig, men hans anletsdrag stralade av serafisk renhet, som traengde till den skoenhetsaelskande atenarens hjaerta och fyllde det med deltagande. Det foerekom honom som en grym lek av oedet, att en sa spaed och aelsklig varelse redan var iklaedd en draekt, som doemde honom att avsaega sig sjaelens sjaelvstaendighet och hjaertats naturligaste boejelser. Klemens hade nyss avlaegsnat sig genom doerren till aulan, naer denna utifran oeppnades av vaektaren foer en liten hop maen och kvinnor. De voro nadesoekande, det vill saega hedningar, som aeskade upptagas i den kristna foersamlingens gemenskap. Det var svart att av deras yttre gissa, vilka bland dessa maenniskor drivits hit av hjaertats behov och vilka av vaerldsliga skael. De syntes alla tillhoera den olyckligaste samhaellsklassen. Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel oever sin tunika, en trasig mantel, men som talade om baettre dagar. Hans laetta, fria atboerder skilde honom ytterligare fran de andre, som tysta och voerdnadsfulla stannade vid doerren. Denne man var siste aettlingen av en atensk slaekt, som raeknade sina anor fran Ifikrates. Han hade i utsvaevningar foerstoert sitt faedernearv. Han tog tva steg framat i salen och aemnade just med vanlig oblyghet omtala sitt aerende, da han hastigt varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla vaentat att traeffa haer. Moetet var honom mycket obehagligt och naera att bringa honom ur fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av latsad foervaning oever salen och utbrast: - Vid Zeus! detta var ett loejligt misstag, en Odysse i smatt! Du maste ursaekta mig, min biskop, jag soeker icke dig, utan din granne, min foertraefflige vaen antikvarien. Med dessa ord svaengde han om pa haelen, haelsade med ofoerskaemd foertrolighet Krysanteus och laemnade salen. Petros vaende sig nu till de nadesoekande och sade med eftertryck i tonen: - Barn, I haven hitkommit foer att raeddas ur det hedniska moerkret och tillfangataga ert foernuft under Kristi lydnad? De tillfragade bejakade fragan med bugningar. - Vael, uppgiven edra namn och bostaeder foer denne broder presbyter. I mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade foer prokonsulariske skattmaestaren, foerskaffa eder nya hoegtidsklaedningar. Iklaedda denna draekt infinnen I eder naesta Guds vilodag i var storkyrka, foer att undfa handpalaeggningen till nytt liv, varefter I aegen att hos naemnde skattmaestare pa samma intyg uppbaera var och en tio guldstycken. Presbyter Gregorius, laemna dem intygen och inskaerp vad jag sade dem! Med dessa ord vaende sig Petros fran de nadesoekande foer att fortsaetta samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfaerda avfaelliga hedningar var foer biskoparne vid denna tid en alldaglig foerraettning, som icke kraevde vidare omstaendigheter. - Du ser, sade Petros, som nu, sa stroemma dagligen nya hopar till korsets fana. Din och de dinas vishet foermar ej svalka toerstiga sjaelar, som traengta till en brunn med levande vatten. Maenniskonaturen, saeger Tertullianus, aer av naturen kristen: se daer upphovet till deras traengtan, driften som tvingar dem hit. - Jag oenskar, att sa vore. - Verkligen? - Emedan det skulle utplana det foeraktliga, om aen icke det sorgliga i skadespelet, vartill du synes hava inbjudit mig. - Vi bryta den raa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att foeraedla den. - Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten. - Se haer! Petros tog en pa bordet liggande elfenbenstavla och raeckte henne till arkonten. Medan denne laeste, voro biskopens oegon faesta pa hans anletsdrag och iakttogo den smaertsamma haepnad, som de uppenbarade. Krysanteus aterlaemnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en smaerta, som han ej vardade sig att kvaeva. - Ediktet, sade han, skulle saledes skaenka er, kristianer, krigsgudens tempel, ett av de skoenaste i Aten, uppfyllt av minnen fran vara aerofulla tider. Dock, det aer ej foersta gangen sadant haender. Utfaester ej kejsaren beloening at sadana staeder, som riva de byggnader, man upprest at de gudomliga makterna, at heroerna och maenniskoslaektets vaelgoerare? Och vad som skaenkes eder, det foerstoeren I, foer att av det aerligas spillror hopsaetta ett lappverk, vaerdigt, det aer sant, den tyggelse, som I daer innesluten--dessa benrangel och koettslarvor av helgon, dessa doedens vaemjeliga laemningar, dem I kyssen och tillbedjen. - Herre, miskunda dig! Vilken haedelse! suckade den ene av sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under samtalet atervaent, reste sig upp ur sin lutande staellning, hans kinder oeverdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med moeda ett ord av vrede, som redan svaevade pa hans laeppar. Men Petros smalog och sade: - Om det kan laenda dig till troest, ma du veta, att detta tempel icke kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi endast skrapat och roekt dess vaeggar, staenkt murarne med vigvatten och avlaegsnat allt, som paminner om den onde ande, I daer han dyrkat. - Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet sag jag ett namn, som jag ej aer skyldig hoersamhet. Vem aer denne Makedonios, som vagar bortgiva vad han icke aeger? Templet med sina skatter, historiska minnesmaerken och konstverk tillhoer staden Aten. Vara faeder hava byggt det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vardat det. Huru vill da en av edra praester, en foer Aten alldeles okaend fraemling, franroeva oss var egendom? - I morgon taga vi det i aego, svarade Petros. - Det aterstar oss da endast att klaga hos kejsaren. - Som icke skall hoera er. - Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och adrorna i hans panna svaellde av blodet fran hans sammanpressade hjaerta. - Och foer oevrigt, fortfor Petros, laes detta! Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram smyckades av raa basreliefer, foerestaellande kapploepningar och dylikt, kring namnen pa arets konsuler, Taurus och Fulgentius, och raeckte henne till Krysanteus. Sedan denne genomoegnat tavlan, sade han: - Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd at den besynnerliga gavan. - Och, som naemnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner henne besynnerlig. Det aer i din mun ett milt uttryck. Du menar mer. Men du och de dina, I han icke makt att goera motstand. Filisteernas vaelde aer brutet. Krysanteus' tanke floeg till Julianus. Filisteernas vaelde var aennu icke brutet. Den sista striden aterstod. Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty da Krysanteus fragade: --Har du nagot vidare att saega mig? infoell han: - Jag har i dag fatt nyheter om Julianus. Vill du hoera dem? Han ledsagade denna fraga med en segerblick, som kom den annars sa starke mannen att rysa av hemlig foerskraeckelse. Samma kaensla som griper vandraren, da han, i vila vid vaegkanten, kaenner en kall slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmaessigt nej. Han ordnade sin mantel, haelsade biskopen och de oevrige i rummet varande och gick mot doerren. - Farvael, filosof! Taenk pa din ringhet infoer Gud och din sjaels salighet! utbrast nu den unge foerelaesaren, vars oegon under tiden varit haeftade pa Krysanteus' anletsdrag. Denne stannade och moenstrade ynglingen med en straeng blick, som dock hastigt vart mild och vaenlig, naer han i foerelaesarens vackra ansikte upptaeckte icke han, icke oevermod, utan nitets uppriktighet. Klemens' oegon voro sa klara och allvarliga.--Vaelmeningen ger vaerdighet at dina unga laeppar, sade Krysanteus, da han gick. Utkommen i aulan och tagande sin vaeg emellan praesterna, som daer vaentade, kaende han sig hastigt omfamnad av nagon, som han vid fackelskenet igenkaende vara ingen mindre person aen prokonsuln oever Akaja. - Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har da aterkommit till vart goda Aten! Jag har i dessa dagar allestaedes soekt min arkont och ingenstaedes funnit honom. Vaelkommen! Trefalt vaelkommen! Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Aeven jag aer kallad till honom. Kallad--du foerstar mig? Prokonsuln oever Akaja loeper pa order av en praest. Men varfoer icke finna sig i tidsomstaendigheterna, naer kejsaren vill sa ha det? Kaerleken till var heliga kyrka goer underverk, min vaen ... men det foerstar du icke, och jag foerlater dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia vincit amor et nos cedamus amori! Och prokonsuln svaevade haen mot doerren till aembetsrummet, som ostiarien slog upp pa vid gavel foer hans lysande och aedla person. Biskopen drog sig med sin hoege gaest tillbaka till ett av sina enskilda rum, vars sloesande prakt ville likasom raettfaerdiga sig med de heliga former hon iklaett sig: golvets av skimrande stenar sammansatta mosaikverk foerestaellde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna och kandelabrarne voro idel aenglar och tabernakel, faelten emellan vaeggpilastrarne pralade med bilder av apostlarne. Samtalet boerjade daermed, att biskopen klagade oever den osaekerhet, som radde pa landsvaegarna i Akaja. Det hade naemligen under den senare tiden ofta haent, att budbaerare, skickade fran honom till Konstantinopel och Korint, hade oeverfallits pa vaegen och beroevats sina brev. Detta, antydde biskopen, laende Akajas styresman till foega heder. Annaeus Domitius ursaektade sig med tidernas allmaenna osaekerhet. Tillstandet i Akaja vore dock baettre aen i de flesta andra provinser. Till foeljd av Julianus' uppror hade ju stoerre delen av de trupper, oever vilka prokonsuln foerfogat, dragits till Konstantinopel. De oevriga voro foerdelade pa sadana punkter, som ovillkorligt kraevde besaettningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast aeven Delfi, det arma Delfi, som hemsoektes av de daer till Hellas vaederdrivna, i Parnassens otillgaengliga klyftor innaestlade donatistbanden. Vad skulle da prokonsuln goera? Annaeus Domitius foerteg, att de till biskopen skickade, foerkomna breven hamnat i hans, Annaeus', foervar. De skrivelser, han tid efter annan emottog fran kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, foer ingen del, vad palitlighet vidkom, maeta sig med de foertroliga brev, som biskoparne med sina egna budbaerare, vanligtvis underordnade praester, tillsaende varandra. I breven fran Makedonios till Petros fick Annaeus Domitius de baesta underraettelserna om upprorets staellning, om raenkerna vid hovet och de staemplingar, som daer gjordes foer och mot hans egen person. Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats fa i sitt vald ett brev fran samme Makedonios, vilket just samma dag hade oeverlaemnats till Petros. Detta brev innehoell atskilligt, som prokonsuln genom sina enskilda kaellor redan kaende, men ocksa atskilligt, varom han icke hade en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat foeljande: - "Kejsarens haelsa, sa skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst vacklande. Sedan han flera dagar hallit sig innestaengd i sitt palats, under vilken tid han endast laet sig se av Apodemius och Eusebius, kammarherren, men till och med vaegrade emottaga var Eusebios, biskopen av Nikomedia--vilket, i foerbigaende sagt, vaeckte yttersta oro hos de raettrogne och ingav de staendigt lurande atanasianerna de djaervaste foerhoppningar--aer han nu aentligen tillgaenglig foer sina vaenner, men visar sig, till deras haepnad, plagad av foerskraeckliga syner och talar, som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars sjael annars var foersaenkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersoekningar i de gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig foerestaellning, att han foerfoeljes av den delfiske Apollon. Eusebios har soekt besvaerja denne djaevul, men tyvaerr utan framgang. Ma Herren bevara det allra heligaste majestaetets dyrbara liv! Hans bortgang kan varda en foerfaerlig olycka, var och sanningens undergang, om vi ej traeffa atgaerder att foer varje haendelse trygga var staellning. ----Atanasios' anhaengare gloeda av hat och raseri; med otalighet avbida de oegonblicket, da Konstantius, vart stoed, skall falla bort.----Aennu, om ocksa blott foer nagra dagar, aega vi maktens svaerd i vara haender.----Du vet, vad som skett haer i Konstantinopel.----Denna tuktan var straeng, men icke tillraecklig. ----Ett allmaent bud utgar till de vara att var i sin stad ma goera vad han kan, medan tid aer." Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var hoegmalsbrott att skriva om kejsarens haelsa, om man skildrade henne som klen. Medan prokonsuln klagade oever den brist pa trupper, som hindrade honom att med tillboerlig kraft uppraetthalla ordningen i Akaja, fragade honom Petros, huru stor besaettningen foer oegonblicket vore i Aten. - Sju hundra man legionaerer och femtio man av jovianska gardet, upplyste Annaeus Domitius. - En obetydlig styrka foer en sadan stad, anmaerkte biskopen. Legionaerernas befaelhavare, Pylades, aer ju raettrogen kristian? - Ja. - Och trupperna foer oevrigt palitliga? - Ja, min biskop. - Anfoeraren foer jovianerna aer emellertid hedning, eller huru? - Ja. Ammianus Marcellinus aer ohjaelplig hedning, men praektig soldat. - Gott. Det betyder foer naervarande mindre, att han aer hedning. Finnas bland trupperna atanasianer? - Atminstone icke inom befaelet. De homousianer, som tillhoerde detta, aero avlaegsnade. Foer oevrigt, min Petros, hava vael tuktade trupper, sadana som dessa, ingen annan tro aen sin befaelhavares. Beklagansvaert eller icke, aer det en sanning. - Omstaendigheterna noedga mig mahaenda att kraeva den vaerldsliga maktens hjaelp. Jag oenskar, att samtliga trupperna staellas till mitt foerfogande. - Du har raettighet att fordra det. Skall det ske redan i afton? - Nej. Det aer tids nog till i morgon. - Vagar jag fraga dig om orsaken? - Du skall i god tid fa veta den. - Jag oenskar da blott ett skriftligt intyg, att du begaert foerfogande oever de kejserliga trupperna i Aten. Petros skrev detta intyg genast, och Annaeus Domitius stoppade det i sin goerdel. Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glaedje. Han anade vad som foerestod och hade fatt en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande haendelserna skulle oskadd slippa ur den klaemma, vari regeringsskrivelsen med avseende pa Krysanteus hade foersatt honom. Staden maste inom nagra dagar varda skadeplatsen foer blodiga, foerskraeckliga upptraeden. Under sadana kan mycket tima omaerkt. Prokonsuln insag, att det gaellde atanasianerna, men en och annan hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet aeven raka med i spelet. Vid sadana tillfaellen loesslaeppas ju alla lidelser. Allra minst kunde Annaeus Domitius, sedan han staellt hela besaettningen till biskopens foerfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus' hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person. Annaeus Domitius aemnade foer oevrigt i god tid skudda stoftet av sina foetter och foerflytta sig med sin skoena Eusebia till Korint, dit viktiga, ouppskjutliga statsfragor naturligtvis kallade honom. Komme sedan vad komma ville, sa visste Annaeus Domitius, att ingen regering skulle misstycka, om han foersummade att begagna sig av raettigheten att taga en doed mans huvud, om ocksa ingen skulle beloena honom foer att han underlatit det. Medan Annaeus Domitius vaelvde dessa tankar, oeverflyttade Petros samtalet just pa den person, som var deras foeremal. Han fragade i viskande ton, ty han kaende sina presbyterers och diakoners uppoevade hoersel--han fragade, om prokonsuln fatt befallning fran hovet att taga huvudet av arkonten. Annaeus Domitius svarade pa denna fraga med nej, i det han smalog och lekte med sin halskedja. En suck laettade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat tillvaron av en sadan befallning. - Dess baettre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig anhaengare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom. Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans foerman hos eusebierna och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor.... - Utan tvivel. - Och mahaenda ha mina foerestaellningar burit frukt. Men det aer likvael ovisst, om icke en sadan befallning kan anlaenda aennu i afton, i morgon, naer som man minst vaentar den. Oss emellan sagt (Petros saenkte ater sin roest till viskning), det aer farligt att vara rik i vara dagar. Hovets eunucker ... du foerstar mig? Annaeus smalog och nickade bifall. Han taenkte ej blott pa hovets eunucker, utan ock pa dess biskopar. Daerefter betraktade han sina fylliga vador och svor i tysthet en ed oever sin alipilarius[2], ty hans skarpa oega upptaeckte pa hoegra skenbenet ett harstra, som undgatt den ifragavarande slavens uppmaerksamhet. [2] Slav, vars goera var att utrycka harstran. - Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, aer en boen till dig, min lysande och aedle herre, och tillika en uppmaning, given av sjaelaherden till ett av faren i hans hjord. Innan du kroeker ett har pa Krysanteus' huvud, niaste du daerom underraetta mig. Jag ber dig daerom sasom ett hoegsta prov pa din vaenskap, besvaer dig daerom i namn av den heliga allmaenneliga kyrkan, som skulle lida en svar, en oersaettlig foerlust, om du foergaeter den boen jag haermed laegger dig pa hjaertat och minnet. Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en sa ringa sak kunde adagalaegga den oaendliga voerdnad och tillgivenhet han hyste foer biskopen av Aten. Sedan Petros daerefter foerevisat den skrivelse fran kejserliga ministrarne, som beraettigade kristianerna att taga krigsgudens tempel i sin aego, och prokonsuln lovat att traeffa alla anordningar, som denna atgaerd kraevde, var samtalet aendat. Annaeus Domitius avlaegsnade sig, lyckligt doeljande den djupa harm han kaende oever att en sadan skrivelse meddelats biskopen i foersta hand och icke honom. - Dessa praester, taenkte han, i det han traedde ut pa gatan Kerameikos, skola slutligen vaexa sjaelve kejsaren oever huvudet. SJUNDE KAPITLET. Petros. Sekreteraren och de uppvaktande praesterna hade avlaegsnat sig. Manen, som gatt upp oever Lykabettos, goet sin glans pa den vaestra pelarraden i den oevergivna aulan. Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika foenster manljuset instroemmade, i kamp med skenet fran en lampa, som stod pa ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars stralar med en skaerm voro sa riktade, att de foello pa en daer bredvid uppslagen bok. I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skap, som tjaenade till underlag at ett bokfack med nagra band och papyrusrullar. Pa vaeggen mitt emot bokfacket haengde en karta oever jorden, ritad i enlighet med Ptolemaeos' asikt om landens och havens laege. Pa denna karta hade biskopen med fina, men tydliga blaeckstreck utmaerkt graenserna foer de kristna moderkyrkornas omraden: man sag, huru oesterlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias, Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa traengdes med varandra pa sin sida av jorden, medan aterstoden bildade ett ofantligt helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien och Britannien, med sin medelpunkt i Rom. Roms blotta namn var aennu en makt. Skygg foer de frihetsminnen, som spoekade daer, hade den foerste kristne kejsaren flyttat hovet till den nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade sloesat vaerldens skatter foer att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som kunde taevla med, om moejligt oevertraeffa den gamla Tiberstadens. Han hade avhaent tusen staeder deras konstverk, foer att daermed smycka denna enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, foer att det nya med namnet skulle aerva det gamlas majestaet och dyrkan. Men i folkets oegon var och foerblev det gamla Rom vaerldens huvudstad, och i trots av Konstantinus' anstraengningar vilade det nyas vaerdighet ytterst pa intet annat aen den loesa saegen, att haelften av de gamla senatorliga och patriciska slaekterna hade ditflyttat och bosatt sig inom dess murar. Sa stor aer minnets, namnets och vanans makt. I sin egenskap av biskopssaete oekades foer oevrigt det gamlas betydelse just av imperatorns franvaro och hovets avlaegsenhet. Da Petros framfoer kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en tanke, som laenge varit klar foer hans medvetande: att icke Konstantinopel, icke Alexandria eller nagot annat av de oesterlaendska patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgangspunkten och haerskarsaetet foer det praestvaelde, som nu, likt en ofantlig polyp, med dagligen mangfaldigade, allt laengre vaexande armar grep omkring jorden fran skytiska stepperna till vaerldshavet. Troddes det icke allmaent, att de stora apostlarne Petrus och Paulus hade lidit martyrdoeden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna foersamlingen daer, och betraktades han ej som hennes foerste biskop? Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, pa vilken han skulle bygga sin foersamling? Var det ej han, till vilken maestaren sagt: "Foed mina far!" och at vilken ensam han gav himmelrikets nycklar foer att visa, huru kyrkan och praestadoemet skulle finna en medelpunkt--foer att askadliggoera kyrkans och biskopliga maktens enhet? Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till kristenheten framstaellt den oedesdigra fraga: "Vem kan aennu mena att foerbliva en lem i Kristus' kyrka, om han loesrycker sig fran Petrus' biskopsdoeme, pa vilket kyrkan aer byggd?" Biskopen av Aten stannade nu, sasom hundra ganger foerr under sina nattliga betraktelser, framfoer Ptolemaeos' karta och upprepade i tanken dessa fragor. Och han fortfor: - Redan Irenaeus erkaenner Roms foeretraede framfoer andra biskopstolar. Den stolte Viktor, den djaerve Stefanus hava laengesedan soekt goera det gaellande. Och vad mer aer: det har ingatt i foerestaellningssaettet hos de ofantliga maenniskomassor, som bygga i det stora vaesterlandet. De blicka redan med helig voerdnad till Roms biskop. Pa folkets foerestaellningssaett vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om oesterlandet, det splittrade, foerslavade, foernekar romerske biskopens oevervaelde? Tyvaerr, vi hava en uslare herre, en vaerldslig furste, som patvingar oss sina vaexlande meningar och staemplar till oeppen loegn vad vara kyrkomoeten skriva under sina pabud: "Ingivna av den Helige Ande". Tyvaerr, de hava laenge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi maste noeja oss med den troest, att det atminstone i vissa fall aer en av de vara, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar pa honom. Men var, om ej i Rom, kan uppvaexa den makt, som skall raedda kyrkan ur neslig traeldom under en jordisk furste och laegga den vaerldsliga makten, daer hon boer vara--om hon ens boer finnas--: vid kyrkans foetter? Vi erkaenna, att den Helige Andes kraft aer genom handpalaeggningen fortplantad inom kyrkan intill vara dagar. I denna laera ligger grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas fran Kristus' aembete, som med himmelrikets nycklar oeverlaemnats till Roms foerste biskop och genom honom med handpalaeggningen oeverflyttats fran eftertraedare till eftertraedare. De romerska biskoparnes oavbrutna foeljd bildar da pulsadern, varifran den Helige Andes kraft som ett livande blod instroemmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom otaliga kanaler och foergreningar: fran Roms kyrkofurste till de av honom vigda biskoparne, fran dem till praesterskapets laegre ordningar, och fran dem till folkens massor. Sa vandrar denna magiska stroem fran hand till huvud foer att vattna de yttersta aengder. Och foerdenskull aer han, som skiljer sig fran kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han utesluter sig fran delaktigheten i det gudomliga livet och fraelsningens nad. Han kan icke tillaegna sig denna nad genom tron pa aterloesaren. Naden vinnes genom foereningen med kyrkan, Treenighetens kropp. Sublima laera om kyrkan och bekaennelsens enhet! Du uppvaexer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till ett vaeldigt traed, som skall skugga jorden. Du aer djaervare aen nagon maenniskotanke, och ingen maensklig klokhet har maektat uppfinna nagot jaemfoerligt. De medel, som de listigaste av maenniskors barn upptaeckte foer att skapa ett vaelde oever sina likar, aero mot dig intet. I ditt skoete baer du en vaeldighet, foer vilken jordens folk och konungar skola knaeboeja. Den makt, du kan foerlaena, skall straecka sig ej endast till aegodelar, liv och kroppar, utan till sjaelarna. Du skall klippa sjaelva tankens vingar och foervandla den fria oernen till en struts, som tam och betslad ledes pa den vaeg, han far vandra. Du skall fatta tradarna till maenniskornas allra egnaste kaenslor--skraemma naer du vill, troesta naer du vill. Pa din vink skall broder vaepna sig mot broder, modern foerneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvaenda sig fran varandra och doelja sin smaertas tarar sasom pressade av en brottslig kaensla. Pa din vink skola krigets och hatets flammor slockna, fiende foersona sig med fiende, haerskaren oedmjuka sig foer slaven, frid rada oever jorden ... Din tankefoeljd aer bildad av diamantlaenkar, mot vilka filosofernas slutledningar aero spindelvaev. Med noedvaendighetens oemotstandliga makt skall du tvinga dig pa vaerlden och laegga henne i din kedja. Och den, som skakar kedjan, han aer doedens, han skall utplanas ur Israel, foer honom staenges det maenskliga samfundets och salighetens port, foer honom taendas helvetets eviga lagor. Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig. Jag kaenner tva, som skulle kunna det. Den ene aer Atanasios, den jaernharde, oboejlige, underbare, sluge, foerfaerlige gubben, de raettrognes doedsfiende och kaetteriets ende, men oomkullstoetlige pelare, den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare foerfoeljde, som upptraeder, da man minst anar det, och foersvinner, innan man sansat sig nog foer att gripa honom, som lurar Konstantinopel utanfoer kejsarens doerr, da man efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han doeljer sig bland munkarne i Egyptens oedemarker, och uppenbarar sig mahaenda haer Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han goemmer sig i Alexandria. Lyckligtvis har Atanasios aldrig faest sin blick pa Rom. Hans strid gaeller det biskopsdoeme, som han sa ofta aegt och mist: Alexandria. Han har ej fatt oegonen oeppnade foer Roms betydelse. Besynnerligt nog! Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios annars skulle fa en oevermaektig medtaevlare, aer jag sjaelv! Petros laemnade sin staellning framfoer kartan, kastade sig i en karmstol och foersjoenk i tankar pa sin storslagna framtidsplan. Han hade aeven denna dag tagit ett steg emot sitt djaerva mal. Med summor, foerstraeckta av kejserliga skattkammaren i och foer det nu som ivrigast drivna omvaendelseverket bland goeterna, hade han utrustat tva missionaerer, tva till blind lydnad uppfostrade, foer homoiusion fantiserade unga praester, och saent dem, icke till barbarerna, utan till Rom foer att foerkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom romerska foersamlingen. Den bok, som uppslagen pa hans bord lystes av lampan, var Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han laeste henne, kanske mindre av vetgirighet, aen foer att inhaemta vaesterlaendska kyrkans sprak, latinet, och av denne maestare i en hard, naestan vild, men kraftig och haenfoerande framstaellning laera raetta saettet att begagna en noedvaendig haevstang foer den plan, vilken retade hans aerelystnad och berusade hans inbillning, men tillika framstod foer honom som en gudomlig fraelsningstanke, som han vore kallad att i sin man verkliggoera till maenniskoslaektets raeddning ur timlig och evig noed. Uppriktigheten, varmed han trodde pa denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde honom, vore de vikter, som han i sjaelvrannsakelsens oegonblick kastade i den ena vagskalen och vilka da syntes mer aen uppvaega de sjaelviska bevekelsegrunder och de endast ur aendamalets synpunkt ursaektliga medel, som tyngde den andra. Denna inre sofistik hade i foerflutna tider kostat Petros mangen soemnloes natt. Ihaerdigare och haeftigare hade han kaempat med sig sjaelv aen mahaenda de fleste goera. Men fastare och oryggligare aen de fleste hade han ock efter kampens slut intagit och foerskansat sig i den staellning, som utgangen anvisade honom. Manljuset, som instroemmade genom foenstret, foell nu pa hans ansikte och vaeckte honom till tankar pa aerenden, som till tiden lago honom naermare. Han ringde, och en man i praesterlig draekt, som tycktes hava bidat detta tecken, instaellde sig genast. Den intraedande var en undersaetsig, bredaxlad karl, men sa korthalsad, att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart faest mellan skuldrorna. Den mycket laga pannan bildade en vitgul strimma mellan tva jaemnloepande linjer: harfaestet och de breda, sammanvuxna oegonbrynen. Som mannen bar huvudet nagot framlutat, voro hans sma svarta oegon riktade uppat, naer han maste se pa en samtalande. Detta gav hans anlete ett uttryck, som en vaelvillig granskare kunde tyda som fromhetens och oedmjukhetens. Mannen var Petros' naermaste foertrogne, presbytern Eufemios. Foertroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock aldrig Eufemios, den aeldste presbytern, att gloemma, att Petros var hans foerman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat pa en stol och framstaellt en fraga, som han da i oedmjuk ton, med korta, tydliga, liksom raeknade ord besvarade. - Du har i dag varit hos aenkan Apollonia? fragade biskopen. - Jag kom foer en halv timme sedan fran hennes sjukbaedd. - Hon doer vaelberedd? - Ja. - Och hennes testamente? - Aer skrivet och undertecknat i laga form. - Och du har nu laemnat henne ensam med arvingarne? - Gregorios avloeste mig och sitter vid hennes saeng. Hon skall icke ett oegonblick vara ensam ... Foermodligen slocknar hon i morgon. - Gud vare hennes sjael nadig! Hon var alltid en from kvinna. Hon emotser med lugn och glaedje sin upploesning. - Ja, lovad vare Gud! - Och testamentet? - Det skall i morgon vara i dina haender. - Och dess innehall? - Ack, hoegaerevoerdige fader, hon har varken foergaetit kyrkan eller dig, hennes biktfader, ej heller sina slaektingars naturliga ansprak. Hon har till och med ihagkommit mig, den fromma aedla kvinnan, med en gava, den dyrbaraste och vaerderikaste av alla.... Biskopen stannade. En moerk skugga for oever hans panna, och han faeste en ljungande blick pa presbytern. - Dig? sade han med daempad roest. Navael, jag lyckoenskar dig hjaertligt. - Ja, svarade Eufemios oedmjukt, och hans oegon blickade fromt, men stadigt, under de breda oegonbrynen, i biskopens ansikte. Jag aer i sanning icke vaerdig en sadan lycka, men da Herren latit mig henne vederfaras, sa emottager jag henne med innerligaste glaedje och tacksamhet. Biskopens blick var fortfarande riktad pa presbytern, da han i torr ton sade:--Redogoer foer testamentets enskilda punkter! - Apollonia skaenker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid Piraeiska gatan och sin lantgard utanfoer Melitiska porten, i fa ord: hela sin fasta egendom. - Den fromma, foertraeffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt vedergaellas henne daer ovan. Men fortsaett! - Till dig, sin herde och biktfader, skaenker hon sina reda penningar, samt allt sitt guld och silver.... - Jag aer ovaerdig en sadan godhet, sade biskopen, medan han gick fram och ater oever golvet,--men foerbiga detta och fortsaett! - Slaektingarne, som aero en gammal syster, en ogift brordotter och en femarig brorson, aero ihagkomna med hennes oevriga loesegendom: moebler, bohag och en slavinna. - Och du sjaelv? infoell biskopen icke utan otalighet i tonen, i det han anyo stannade framfoer Eufemios och maette honom med ett granskande oegonkast. Det vore omoejligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns ansikte, daer han i detta oegonblick satt med armarne lagda i skoetet, huvudet saenkt och de besynnerliga oegonen uppatriktade, mellan oegonharen faesta pa Petros. Dessa oegon skoeto en blixt--om av harm eller glaedje aer svart att saega. Han suckade och svarade: - Ack, min aelskade biskop, din ringe tjaenare blyges oever sin ovaerdighet. Jag kunde icke ana en sadan lycka. Men jag skulle kaenna dig illa, om jag kunde tro dig vara i stand att misstaenka, det jag genom oevertalning eller andra medel tubbat den goda aenkan att till kyrkans eller ditt foerfang, men till min egen foerman.... - Gott, gott! infoell biskopen;--vad skaenker dig aenkans testamente? Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned oegonen: - Den aedla Apollonia har foer de ringa, men hjaertliga omsorger, varmed jag omgivit hennes sjukbaedd, gjort mig till aegare av hennes yppersta skatt--tre i en kristallflaska foervarade skaeggstran av martyren, den helige Polykarpos. - Avundsvaerde! utbrast biskopen, medan ett loeje, som han ej kunde tillbakahalla, spelade kring hans laeppar. - Ja, jag aer i sanning avundsvaerd, instaemde Eufemios och tuggade pa sina naglar. - Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en helig plikt. - Nej, nej, jag byter icke. Du far ej fordra foer mycket av mig, o fader! Jag byter icke. - Men nu till nagot annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan han gick upp och ned i det tranga avlanga rummet. Du skulle i dag pa foermiddagen uppsoeka juden Baruk. - Jag fann honom hemma. - Och du foermadde honom meddela, vad vi vilja veta? - Ja, efter nagon svarighet. - Jag inskaerpte, huru du skulle ga till vaega, och kaenner foer oevrigt ditt skarpsinne. Huru mycket aer Karmides skyldig honom? Eufemios framtog under sin kapa ett papper, som han raeckte biskopen. Denne genomoegnade det och utbrast: - Han aer en foerfaerlig sloesare. Detta kan icke fortfara laenge. - Jag sade detsamma till Baruk. - Med vad verkan? - Da jag papekade moejligheten, att de saekerheter, han erhallit, torde vara otillraeckliga att trygga honom emot foerluster, vart han likblek. - Saa? - Han kommer att ansaetta Karmides mycket hart. - Du aer foervissad daerom? - Ja. - Foertraeffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den daer resande vaellustfilosofen Atenagoras' saellskap? - Ja, han och nagra andra av Atens foertappade unga hedningar hava varit sedda, naer de nattetid eller fram emot morgonen laemnat Atenagoras' hus. - Det aer gott. Denne Atenagoras aer en saningsman och hans vaeg igenom landen en fara, i vilken foertvivlan och samvetskval uppvaexa. Men skoerden, sa vill Gud, ger ofta den renaste saed i kristendomens lada. Ma han foerdenskull fortsaetta sin verksamhet! Herren vaender det onda till gott. - Tyvaerr har aeven prokonsuln varit synlig i Atenagoras'.... - Vi laemna prokonsuln asido, min son. Han har sina fel, likasom sina stora foertjaenster. Aetervaendom till Karmides! Har du inhaemtat flera av de underraettelser, jag aeskat om denne olycklige yngling? - Obetydligt, min fader. - Lat hoera! - Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han koepte ... - Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat daerom. Men vidare! Vad har Alkmene fatt veta av gossen? - Endast det att hans herre aer foerfaerligt dyster, naer han aer ensam. Han dricker da rusande viner och foeraktar att blanda dem med vatten. Det aer dagar, pa vilka han staenger sig inne och ej later sig ses av nagon annan aen sin kammarslav. Han ruvar da pa sorgliga tankar och dricker oupphoerligt. Men annars skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda saellskap, fran vilka han vanligen hemfoer de vanfrejdade taernorna Myro och Praxinoa. De styra och staella som haerskarinnor i hans hus, befalla slavarne, tillstaella fester, vaenda upp och ned pa allt och bega de vaersta darskaper. Jag ryser vid blotta tanken pa ett sadant liv, min fader. - Du ma vael goera det ... Du naemnde nyss den unga flickan, som aer kammartjaenarinna hos Krysanteus' dotter. Vad aer det hon heter? - Alkmene. - Du har i dag traeffat henne? - Ja. Hon yttrade samvetsbetaenkligheter oever att hon maste doelja sin tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus. - Du lugnade henne med den foersaekran, att hon uppoffrar sig foer ett gott aendamal? - Ja, och jag lovade henne absolution av dig sjaelv. - Hon skall fa den. Vad hade hon denna gang att saega dig? - Foega. - Ingenting om deras hemlighetsfulla franvaro fran Aten? - Alkmene har soekt utfraga sin haerskarinna om denna sak. Det synes endast ha varit en foerlustelseresa. - Bland de gaester, som besoeka Krysanteus' hus, finns aennu ingen, som aer foeretraedesvis gynnad av Hermione? - Nej. Hermione synes mena allvar, da hon anfoertrodde Alkmene, att hon ville leva uteslutande foer sin fader. - Och med haenseende till Karmides? - Krysanteus har foerbjudit honom sin troeskel. - Det aer en gammal historia.... - Och Hermione har foerbjudit Alkmene att naemna hans namn. - Det betyder mer, mumlade biskopen, men aer, om jag doemer raett, ett gott tecken. En sadan kvinna gloemmer icke laett. De hava fran barndomen aelskat varandra ... och Karmides, om han vill, aer oemotstandlig. Eufemios, tillade han hoegt, denna Alkmene synes vara oduglig foer sin plats. - Nej, infoell Eufemios med bestaemdhet, hon aer ovanligt klok och foerslagen. - Och har likvael icke foermatt att vinna sin haerskarinnas fulla foertroende? - Jag skall giva henne nya foerhallningsregler.... - Och just med haenseende till Karmides! - Ja, min fader. - Ha de aldrig upptaeckt nagot spar efter den spaede gossen, Hermiones broder, som foer sexton ar sedan foersvann ur deras hus? - Foermodligen icke. Krysanteus soerjer honom aennu. Han aer, beraettar Alkmene, foeremal foer de boener, som fader och dotter varje kvaell uppsaenda till sina vanmaektiga gudar, och Hermione gloemmer aldrig omtala foer Alkmene, naer hon om natten droemt om sin broder. Ty det aer foer henne en ljuvlig droem. - Alkmene beraettar detta? - Ja, det aer hennes ord. Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros? - Nej, icke sedan jag bar maten till honom. - Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas dock, att det medel, vi nu anvaenda, skall bryta den. - Han var aennu i morse full av haedelse, min fader. - Sedan dess hava femton timmar foerflutit. De timmarne hava varit honom langa. Han torde hava besinnat sig. Naer du i morgon bittida besoeker honom i faengelset, sa staell vattenkrukan utanfoer gallerdoerren, sa att han kan se henne utan att na henne. Gud goere mig det och det, om jag ej skall kvaesa upprorsanden i denne vanartige son! - Amen! mumlade Eufemios. - Kvaellen aer langt framskriden. Ga till vila, min vaen. Men tillsaeg dessfoerinnan Klemens, att jag aer faerdig. - Skall ske. Jag oenskar dig en god natt, min fader! Den korthalsade foersvann genom en doerr, som foerde ut till peristylen. ATTONDE KAPITLET. Pelarhelgonet. En stund daerefter skredo tva skepnader, hoeljda i kapor, oever aulan och traedde genom vestibulen ut pa gatan Kerameikos. De voro biskopen och den unge foerelaesaren. Den langa gatan utmynnade i soeder till torget och aendade i norr vid Dipylon eller dubbelporten, utanfoer vilken den foernaemsta begravningsplatsen, Atens Pere-Lachaise, var belaegen. Genom dubbelportens vaenstra valv traedde man ut pa den sa kallade heliga vaegen, som foerde till Eleusis; genom det hoegra valvet sag man den raka, av almar och plataner skuggade vaeg, som foerde till Akademia och de platonska filosofernas lustgardar. Gatan livades aennu av vandrare, som utlockats av den milda luften och det haerliga manskenet. Foerst pa andra sidan om Teseustemplet glesnade deras vimmel, och laengre bort stoerdes nattens tystnad blott av vapenklangen och stegen av en foerbigaende patrull. Petros och Klemens valde det hoegra portvalvet, gingo foerbi den vaktande legionaeren och togo, sedan de vandrat ett stycke av den moerka alleen, sin vaeg till hoeger genom en gallerport av jaern, som foerde in till gravfaeltet. Klemens korsade sig och laeste en boen, naer han trampade detta av kristianerna skydda staelle. Det var dock en haerlig ort, full av skoenhet och hoega minnen. Haer vilade Hellas' och maensklighetens stoersta maen och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade uppammat i skoenhet och glaedje till en tidig hjaeltedoed. Tempellika vardar och avbrutna pelare reste sig oever lagertraedens och cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller till haelften dolde tysta grottor, daer urnor och bildstoder skymtade. Kerameikos' likfaelt var Atens historia, mejslad marmor. Dess nuvarande foerfall, dess ovardade skick, det oever gangarne vaexande ograeset, de lutande vardarne med sina utplanade inskrifter, de stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med haevdernas tunga. Bakom stadsmuren, som pa ena sidan graensade till platsen, skadade fran fjaerran ned pa gravfaeltet det hoega Akropolis med Pallas Atenas jaettestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande pelarrader, foersilvrade av manen. Levde i dem en ande, han foernam da vad ett maenniskohjaerta kan kaenna vid aterblicken pa det foerflutna, naer det soerjer en skoenhet, som gatt foerlorad, en kraft, som aer doed. - Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros paskyndade sin gang, de doede, som vila haer, voro hedningar, men bland dem fanns ju likvael mangen, som soekte raetta stigar? - Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven i sina hjaertan. - Och tror du ej, fragade Klemens och kastade en vemodig blick pa marmorvardarne, som skymtade mellan loevmassor, tror du ej, att Foersonarens doed skall raeknas aeven dem till raettfaerdighet? - Jag tror det, svarade biskopen. Da Kristus efter doeden nedsteg till underjorden, predikade han daer foerlossning foer hedningarnes sjaelar. - O Guds godhet! Han foerskjuter intet av sina barn. De foertappade fa atervaenda till hans fadersskoete. Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade: - Min son, du taenker mahaenda i detta oegonblick pa din jordiske fader, den okaende, som gav dig livet. - Ja, du sjaelv vaeckte den tanken, naer du i afton laet mig skriva mitt testamente. - Du undrar utan tvivel, att jag manade dig daertill. - Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma haender fran Antiokia, daer din faderliga godhet oeppnade mig utvaeg att genom studier bereda mig till mitt heliga kall. Det jag aeger har jag ju av dig. Du upptog mig, naer jag var ett hjaelploest, oevergivet, at hungersnoeden utsatt barn. O, min arma, arma moder! Klemens oevervaeldigades av tanken pa denna moder, som han icke kaende, denna kvinna, som varit i stand att bega det onaturligaste och rysligaste brott: att foerskjuta sitt spaeda, hjaelploesa barn. Han stannade och brast i grat. Biskopen fattade hans hand och sade: Min aelskade Klemens, soek att rada oever dina kaenslor! Taenk ej mer pa henne! Hon foertjaenar det icke. Sjaelva tigrinnan aelskar sin avfoeda och foersvarar den i doeden. - Tala icke sa, min fader, bad den unge foerelaesaren och uppslog sina tarfulla oegon. Jag kaenner icke vaerlden och maenniskornas hjaertan, men jag foerstar likvael, att min moder maste varit mycket olycklig, innan ett sa rysligt beslut fick rot i hennes sjael. Tror du ej, att hon goet tarar, da hon laemnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var foervildad i den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag aer viss daerom, att hon sedan, snart nog, atervaende till det rum, daer hon utsatt mig, och foertvivlade, naer hon icke aterfann mig. - Tro det, Klemens! Du goer raett daeri. Det torde verkligen hava foerhallit sig sa, anmaerkte biskopen troestande. - O, att jag finge aterse henne, taenkte Klemens och avtorkade sina tarar, jag skulle icke foerebra henne, nej! Men hon skulle saekert glaedja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig oever honom och henne. Biskopen fortfor: - Jag laet dig uppsaetta detta testamente, emedan det aer moejligt, att din boerd uppdagas. Guds vaegar aero underbara. Vem vet, om du ej aer arving till stora rikedomar? Klemens smalog sorgset oever denna djaerva gissning. - Taenk dig denna moejlighet! Testamentet aer och skall foerbliva i dina egna haender. Du aeger att tillintetgoera det, ifall du ger vika foer frestelserna av en ovaentad rikedom och angrar att hava staellt honom foer kyrkans baesta till mitt foerfogande. Jag talar nu endast om moejligheter, min son; men den som brinner av kaerlek till kyrkan, han hoppas aeven pa det omoejliga och har syn foer allt, som kan gagna henne. - Ack, varfoer redogoera foer dina bevekelsegrunder? Du aer lika god, som du aer klok och foerutseende. Detta vet jag, och det aer nog. - Och jag taenkte, fortfor biskopen milt, jag taenkte pa din laengtan att skiljas haedan. Din kroppshydda aer svag, aelskade barn. Du aer icke kallad att leva laenge i denna vaerld. - Jag hoppas det och taenker daerpa med glaedje. - Vael den, som far saetta sig vid Herrens foetter, medan de andres lott aero hushallssorgerna! Men aeven dessa aero noedvaendiga. Kyrkan tarvar ordnare och foersvarare. Jag trar som du fran dessa mangfaldiga goeromal, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det taliga bidandet. Men striden aer mitt kall, sa laenge min arm kan foera svaerdet, ty sanningens fiender aero manga och farliga. De hade under samtalet fortsatt sin gang. De laemnade gravfaeltet genom en port, motsatt den, genom vilken de intraett. Framfoer dem lag nu i manens klara sken en slaett, som till hoeger hade en rad kullar, oever vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gravita goerdel. Bakgrunden staengdes av olivklaedda hoejder, och ur deras skuggor framtraedde en a, som kom fran andra sidan om Lykabettos, sakta slingrade emellan hoega vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och bruten aterkastade manens bild, tills hon pa sin vaeg till floden Kefissos dolde sig bakom den langa, moerka, i fjaerran svinnande rad av aldriga traed, som tecknade vaegen till Akademia. Fran mitten av detta faelt reste sig en ensam pelare. Ovanpa honom skoenjdes ett roerligt foeremal, likt en maenniskoskepnad. Det roerliga foeremalet var i sjaelva verket en maenniska--en gubbe med kal hjaessa och gratt, boeljande skaegg. Han lutade med boejda knaen oever djupet och hoell i handen en lina, likasom ville han maeta avstandet till marken. Det var likvael icke hans uppsat. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor, av vilka de tva foersoekte undanskuffa varandra, medan bada i taevlan straeckte upp korgarne, som de buro, foer att faesta dem vid en jaernkrok, varmed linans nedhaengande aenda var utrustad. - Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det aer endast ett broed och.... - Ur vaegen med dig, utbrast den andra; att du, som aer en kaetterska, bara vagar bjuda den helige, raettrogne Simon ... En ny knuff fran den foerra avbroet detta inpass. - Gode Simon, det aer jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens, som sa ofta kommer till dig.... - Det aer bara ett broed och nagra droppar vin.... - Det aer gift, hon bjuder dig, Simon! Jag aer Anastasia, den raettrogna Anastasia ... Ur vaegen med dig, orm!... - Lama ragschu gojim! hoerdes gubbens roest, vresig och mullrande. Foerdoemda pladdrerskor! Vad goeren I daer? Nu kom den tredje kvinnan sin vaen till hjaelp och ryckte korgen fran Tabita. Anastasia fick tid att faesta sin vid linan, som i detsamma drogs i hoejden. - Se sa, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned graeset, se sa, vad fick du foer din moeda? Du har burit ugglor till Aten och hoe till Megara. Har du icke, sa saeg! Gubben uppe pa pelaren toemde den upphissade korgen och kastade honom ned till hans aegarinna. - Flygen haerifran, I snattrande skator, ropade han med arg och skrovlig roest ned till de graelande kvinnorna, annars ... annars.... - Kom, sade Anastasias vaeninna och fattade hennes arm; vi skola icke stoera honom laengre. Han vredgas, och du vet, att han da talar foerfaerliga ord. Gubbens hotelse verkade sa mycket, att de stridande efter ett par ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser atskildes. Anastasia tog sin tomma korg pa armen och atervaende med sin ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lang omvaeg, foer att undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde nedslagen sina steg mot olivkullarne i slaettens bakgrund, mellan vilka Batyllos', hennes mans, torftiga boning var faest. Foer omkring fyra ar tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort daerefter hade han fran ett hedniskt tempel latit bortfoera och uppresa en pelare pa ett faelt utanfoer stadsmuren, man visste ej foer vilket aendamal. Men tva ynglingar, som vandrade ut till Akademia foer att daer ahoera Krysanteus, oeverraskades en morgon vid asynen av en roerlig skepnad pa den ensamma pelaren. Foervanade gingo de naermare och funno, att det var en gubbe, som knaeboejde, reste sig och knaeboejde ater, med ansiktet vaent emot den nyss uppgangna solen. Han fortfor pa detta saett, sa laenge de betraktade honom. I staellet foer att fortsaetta vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen stroemmade de, kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten foer att taga den nya foereteelsen i skaerskadande. Man traengdes foer att icke komma foer sent; slaetten fylldes av en brokig blandning fotvandrare, akande, ryttare och baerstolar, av borgare, fraemlingar, soldater, barn och kvinnor. Men bradskan var oeverfloedig. Aennu vid middagstiden var den langskaeggiga, hiskligt fula, okaenda varelsen pa sin besynnerliga plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga kroppsroerelser. Han tycktes ej ha oega foer de tusen, som vimlade kring pelaren och asago honom med blandade kaenslor av nyfikenhet, beundran, avsky och raedsla. Men hans ansikte var nu vaent mot soeder, varifran middagssolen saende sina braennande stralar. Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var maenniska; de togo honom foer ett foerfaerligt jaertecken, som badade graesliga olyckor, en skengestalt, som visade sig foer att snart foersvinna. Men nyckeln till gatan vart snart funnen, da emot aftonen stadens kristianska praesterskap, anfoert av biskopen, med kors och fanor tagade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjoeng psalmer, knaefoell och i korus bad om den okaendes vaelsignelse. Solen var da i nedgaende, och gubbens anlete vaent emot vaester; hans kala hjaessa tycktes aega heliotropens laengtan och toersta efter det sjunkande eldklotets sista strale. Foerst naer det var foersvunnet bakom Aegales klippor, sag han ned pa de foersamlade. Hans oegon stirrade blodspraengda, hans skaegg foell ned som en lang, tovig haengmossa oever kapitaelen. Han utstraeckte sina armar och mumlade: Jag vaelsignar er! Mannen pa pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av sjaelvplageri, som en missfoerstadd kristendom alstrat i taevlan med Indiens foerintelselaerande religioner--en bland dessa sjaelar, som, splittrade in i hjaertroten av motsatsen emellan det andligas och vaerldsligas krav, straevade att vinna andens fullkomlighet genom att moerda sin natur--mahaenda en bland dem, som, medan de ville utrota sina sinnliga boejelser, tillika funno sin enda raeddning i kroppsliga kval emot ett skuldtyngt samvetes foertaerande flammor, och som uppmuntrades att fortga pa denna bana, att mangfaldiga sina plagor, att uppfinna det otaenkbara foer att oeka dem, emedan de haenfoerdes av den beundrande maengdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet om hoegre salighet, om onaemnbara froejder och ofattlig vaellust i det tillkommande. Simon pelarhelgonet--sa kallades han--var nu vida kaend i den kristna vaerlden. Man vallfaerdade fran oester- och vaesterlandet foer att se honom och undfa hans vaelsignelse. Glansen av hans helgongloria oekades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en bekaennare, en av de fa aennu levande, som vid den sista foerfoeljelsen under kejsar Maximinus hade hjaeltemodigt lidit foer sin tro. Varifran han kommit visste foer oevrigt ingen, om icke biskopen. Men fyra ar, det visste alla, hade Simon tillbragt daeruppe pa pelarens kapitael, a ett rum av nagra fots omkrets, med braddjup runt omkring, och dagligen, fran solens uppgang till dess nedgang, med vissa uppehall foernyat sina knaeboejningar. Det sades, att han knaeboejde tusen ganger om dagen. Fyra somrars sol hade daer toemt sin eld pa hans hjaessa, fyra vintrars snoestormar daer rasat omkring honom. Hans draekt var en bjoernpaels och ett rep som goerdel; hans enda bohag linan, varmed han upphissade den foeda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han var den kristianska befolkningens stolthet; de bada stora fientliga trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om aeran att raekna honom i sina leder; bada betraktade honom som Atens yppersta maerkvaerdighet och prydnad. Hedningarne daeremot avskydde pelarmannen, sedan han upphoert vara foeremal foer deras nyfikenhet. De offrade ju blommor och roekverk at livets och glaedjens gudamakter och kransade de skoena bilder, som konsten skaenkt av dessa. Kristianerna daeremot knaeboejde foer sina helgons benrangel. Foerdenskull foerefoell det hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle aegna en varmare dyrkan at denne smutsige, fule, foerryckte gubbe, som likvael hade det foeretraede framfoer benranglen och mumierna, att han var en levande avgud. De hedningar, vilkas religioesa kaensla och skoenhetssinne icke noedgade dem avsky honom, asago honom med samma likgiltighet som tritonen, som i arhundraden svaengt sin vaederfana pa Vindarnes torn vid torget i Aten. De tycktes bada, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma aemne, lika kaensloloesa foer solgloed och stormar, lika rotfasta pa sin tranga hoejd. Men om Simon var kaensloloes foer naturens krafter, var han det mahaenda icke foer den dyrkan, som aegnades honom, ty sadana dagar, pa vilka manga fraemlingar infunnit sig foer att begapa honom, visade han sig blid emot de fromma kvinnor, som kommo med broed, vin och vatten; hade han daeremot under dagens lopp varit foega uppmaerksammad, undfaegnade han dem om aftonen, efter solens nedgang, ty foerst da talade han, med foervirrade ord och hemska hotelser. Natten foerbehoell Simon at sig sjaelv. Han tarvade dess timmar foer att samla styrka till den foeljande dagens moedor. Sedan han naermare midnatt sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes blygas oever sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila vaexla med roerelse, soemn med vaka. Men sov han, sa var det fagelns laetta soemn, ty han vaecktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid faerdig att slunga rysliga foerutsaegelser efter honom. Att om natten vandra oever pelarfaeltet skydde daerfoer bade hedningar och kristianer. Sedan de tre kvinnorna avlaegsnat sig, hoerde biskopen och foerelaesaren, medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades fran en liten lund pa andra sidan an. I naesta oegonblick sags en stor, svart fagel hoeja sig oever lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med flaxande vingar svaeva daeromkring, likasom hade han velat, men icke vagat saenka sig ned. - Kom da, korpen min! hoerdes helgonets skrovliga roest. Kom och aet din kvaellsvard! Sa kom da, kom da, korpen min, korpen min! Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstaenksamt kraxande, men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet foeljde honom med handen, i vilken han foermodligen lagt nagra broedsmulor. - Var da icke raedd! Jag aer icke ond pa dig laengre. Jag skall icke vrida halsen av dig. Sa kom da, kom da! Tonen, vari dessa foersaekringar gavos, tycktes inverka pa korpen. Han slog ned pa kanten av kapitaelen, men hoppade baklaenges, roerde vingarne och uppstaemde nagra hesa ljud, da Simon utstraeckte handen foer att fanga honom. Hans misstankar voro aennu icke alldeles oevervunna. Men sedan Simon avstatt fran foersoeket och vaent sig bort, foer att fortsaetta sin maltid, atervann fageln smaningom foertroende till sin herres uppsat. Han kom naermare, hoppade slutligen i Simons knae och laet honom fritt stryka sig oever den kolsvarta, glaensande ryggen, medan han med mycken glupskhet deltog i helgonets maltid. - Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen daer borta i traeden, sade Simon i vaenligt foerebraende ton. Jag agade dig nog straengt i gar, det gjorde jag, men sa aer du sa dum och olaeraktig, att jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Tva langa ar i skolan, och aennu har du icke laert dig namnet Elpenike! Simons korp var naestan lika ryktbar som helgonet sjaelv. Kristianerna trodde sig veta, att han var mer aen hundra ar gammal, och man omtalade, att en dag, da Simon foergaetits av de fromma kvinnorna, som bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfoert honom foeda, liksom det fordom timade med Elias, den store profeten. Kanske var han verkligen en gammal enstoering, en Metusalem i sitt langlivade slaekte, som oeverlevat de sina och fraemmande foer den yngre korpvaerlden tillbragt aren i klipporna och lundarne vid Kefissos, ensam och soerjande, till dess han slutligen fann en ny saellskapare av ett annat slaekte, fann en vaen, som i mycket liknade honom sjaelv, och till vilken han smaningom drogs genom detta medkaenslans band, denna blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjaerta, aeven det ensammaste, kyligaste och mest foertorkade, ett foeremal, varpa det kan utgjuta den oemhet, varav det aennu aer maektigt. Det foertroliga samsprak pelarmannen foerde med sin korp avbroets, naer hans skarpa oera uppfangade ljudet av nalkandes steg pa graesmattan. Han hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. Nu vaende han sig om och lade sig pa magen, och hans kala huvud med det lurviga skaegget stack fram emellan kapitaelens loevverk, som ett hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnar. Korpen hade flyttat sig till hans axel. Simon var harmsen oever att stoeras i sin maltid. Han hade vael aennu icke sjungit sin aftonpsalm, men det boerjade lida langt in pa natten, och han ville vara ensam. Daerfoer roet han redan pa avstand mot de kommande: - Gan bort, gan bort! Gan, saeger jag! Men naer de likvael nalkades, gnistrade hans oegon, och han boerjade i en ton av gaeckeri: - Kommen, mina barn! Kommen och hoeren! Varfoer skall oerat vara faest vid huvudet? Slit av oerat, dumma maenniska, och spika det pa ditt broest .... Dessa ord utgjorde inledningen till en av de foervirrade straffpredikningar, med vilka han plaegade skraemma ensliga vandrare, som nalkades pelaren i olaemplig tid. Men Simon hann ej fortsaetta, ty han avbroets av en vaelkaend roest, som ropade: - Fader Simon, du skall icke vredgas. Det aer jag, Petros, som kommer. - Ah, det aer du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah! - Jag har uppfyllt din oenskan och foer min unge Klemens till dig. - Vem aer Klemens? - Du vet det, fader. - Klemens? Nej. - Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gang talade med dig, och som du oenskade fa se. - Ah! Nu vet jag. - Han kommer foer att bedja om din vaelsignelse. Pelarmannen lag kvar en stund i den staellning, han intagit, och faeste sin blick pa biskopens unge foeljeslage, som nu hade dragit tillbaka kapan och visade blottat sitt av langa, ljusbruna lockar omsvallade huvud. Daerefter reste sig Simon pa knae, foerde handen eftertaenksamt till sitt skaegg, sag sig omkring med spejande blickar i alla vaederstreck och fattade sin lina, vars ena aenda han lade flera varv kring ett av kapitaelens utskjutande blad. Korpen, som nu var soemnig, oroades av denna roerelse, flaxade, lyfte sig och floeg med tunga vingslag till naermaste punkten av den halvfoerfallna stadsmuren, daer han satte sig i skuggan av en myrtenbuske och stack huvudet under vingen. Vid den tystnad, som radde, foernummos fran avstand melodiska toner, och pa an, som lyste i manens sken likt smaeltande silver, naermade sig en bat. I naesta oegonblick fattade helgonet med baegge haenderna linan, skoet sig ut fran kapitaelen och gled ned till marken. Han stod, eller raettare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framfoer biskopen och foerelaesaren, vars voerdnad foer helgonet, naer han sag det sa naera foer sina oegon, borde hava blandats med fasa. Solen hade braent och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, oeverdraget av ett svartbrunt skinn, daer adrorna lago som straengar och roerde sig som hopsnodda maskar, medan de genomstroemmades av den ringa blodmassa, som aennu spred liv i de ohyggliga formerna. Oegonen lago djupt i sina halor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunroed glans. Helgonet satt i en halvt knaeboejande staellning, med benen under sig, framlutad, stoedd pa de langa harvuxna armarne, som laemnades bara av bjoernpaelsen. Petros vidroerde voerdnadsfullt hans skaegg och knaen, samt viskade daervid i hans oera: - Fader, vakta din tunga! I Simons oegon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet och hemligt foerstand. Han nickade och riktade sin blick pa Klemens. - Kom till mig! Raeds icke! sade han med omisskaennlig oemhet i sin ton. Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste voerdnad, boejde sitt huvud och sade: - Din vaelsignelse, gode fader! Manen lyste i denna stund pa tva varandra naermade anleten: ynglingens skoena och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skraeckinjagande ... de naermade sig varandra, liksom foer att tydligare visa det omaetliga avstand, som kan finnas mellan individuella daningar inom samma slaekte, ty de voro sa skilda, sa motsatta, som det typiskt maenskliga skiljer sig fran det urartade, det som i foerlusten av sitt maenskliga varder foerskraeckligare aen det rysligaste, djurvaerlden har att uppvisa ... och likvael--vem skulle ana detta?--var det den aenglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga laengtan att varda, vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framfoer honom och lade sin ena hand pa hans lockar, medan den andras skrumpna, med langa naglar vaepnade fingrar foro oever hans kind. Foer Klemens foersvann det rysliga i uppenbarelsen foer det heliga, som han inlade i henne. Foer honom var denne gubbe skoen. Under detta upptraede kaende sig Petros orolig. Han fruktade, att pelarmannen skulle saega nagot, som han icke borde. Han skyndade daerfoer att avbryta det med foeljande ord: - Fromme fader, jag har nu tillfredsstaellt din oenskan att se min unge, hoegt aelskade son. Och han har aeven undfatt vad han efterlaengtade: din vaelsignelse. Det aer tid att laemna dig i ro. Pelarmannen stoedde sig med ena handen mot marken; den andra foerde han till sina oegon, likasom hade han blaendats av manens klarhet. - Klemens, sade biskopen, jag har nagra foertroliga ord att saega den helige. Ga foerut och vaenta mig vid stadsporten. Van att lyda, haelsade den unge praesten det gamla helgonet ett voerdnadsfullt farvael och avlaegsnade sig oever faeltet. En stund foerfloet under tystnad, medan Simon foerde handen oever sina oegon. Han avlaegsnade fran dem en fraemling, som sedan laenge icke hade visat sig daer--en tar, pressad av oemma kaenslor. Daerefter sade han, i det han sag sig omkring: - Varfoer gick Filippos? - Naemn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen kunde hoera dem. Jag vagade icke lata honom stanna kvar, ty du foermar ej vakta din tunga. - Du har raett, sade gubben och lade bada haenderna pa sin hjaessa. Naer jag har knaeboejt laenge, blir jag sa besynnerlig haer uppe. Det susar och brusar i min hjaerna. Men lat mig fa aterse honom! Jag skall nog akta mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han aer icke laengre Elpenikes son ... visst icke! ... O, fortfor han till sig sjaelv, vad han liknar henne! Elpenike i broellopsskrud med myrtenkrans pa sina lockar! Elpenike i gravskrud med sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike! Simons jaernbroest hoejdes av en djup suck, som liknade en doedsrossling; han vaende sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte, sin braennande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tar. - Lugna dig, fader! sade Petros, som foerst nu varsnade helgonets upproerda tillstand. Hoer du ej? Haer nalkas maenniskor. Det kommer en bat pa an. Lat ingen se, att du har laemnat ditt tillhall daer uppe! Petros' paminnelser understoeddes av en cittras toner, som ledsagade en livlig, klar, melodisk sang, stundom avbruten av skratt och glada, samtalande roester. Baten, varifran dessa ljud foernummos, naermade sig med sakta och jaemna arslag i det silvrade vattnet. Biskopens ord voro fullkomligt aegnade att aterkalla Simon till sans, ty de talade till hans asketiska aerelystnad. Han raetade sig upp, saende en skarp och hastig blick bort emot an, fattade linan, jaemkade henne till den skuggade sidan av pelaren och klaettrade med en apas vighet upp till kapitaelen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga laege, stack huvudet ut mellan kapitaelens loevverk och sade i foertrolig, angelaegen ton: - De kunna icke hava sett mig, Petros. - Nej, du ma vara lugn. - Petros, Filippos aer kristian? - Ja visst. - Filippos aer ju doept? Filippos aer ju praest? - Ja. - Haerligt, haerligt! Sa ville jag hava det. Lilla lamm, som vi fraelste ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den raette herden! Petros, lat mig fa aterse det lilla lammet! Var icke raedd! Jag skall vakta min tunga. Lat honom komma foere solnedgangen; du vet, att jag icke talar foere solnedgangen. - Jag skall varje afton hitsaenda Klemens med broed och vin. - Petros, du aer en god son. Min tusenfaldiga vaelsignelse oever dig, min gode Petros! Men hur aer det? Aer det den foerhatlige, som later ringa klockorna i staden? - Krysanteus? Du menar honom? - Ja. Aero icke han och hedningarne anyo herrar i staden? - Vad saeger du? Den hoegste hindre, att en sadan tid nagonsin aterkomme! - Eller firen I nu varje natt martyrernas fest? - Vad har ingivit dig denna tro, min fader? - Han I ej i de tva sista naetterna samlats daer borta? sade Simon och utstraeckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hoert de trognes psalmer ljuda, sasom komme de ur jordens skoete? Det aer ju som fordom, da vi foerfoeljdes foer var tro och firade Herrens fest i kulor och gravkamrar. Haerliga tid! Och pelarhelgonet boerjade sjunga en av dessa psalmer--i boerjan med sakta roest, som om han velat haerma de ljud, om vilka han talat --sedan med allt starkare staemma, som om han velat oeverroesta de glada tonerna fran den allt mer och mer sig naermande baten: Guds namn aer kaent i Judaland, foerhaerligat i Israel, han Sion till sin borg har valt, i Salem star hans helga tjaell. Han krossar bagar, spjut och svaerd, de stolte digna till hans fot, och baevande den hela vaerld foerstummas foer hans vredes hot. Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink, och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink, se vagnen stannar med sitt spann, och doett aer stridstrumpetens ljud och saenkt i dvala haest och man vid blott en vink av Jakobs Gud. Petros' ansikte uttryckte den stoersta spaenning vid den upptaeckt, han trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjaensten. Men som han visste, att det skulle bata till intet att aeska vidare upplysningar av Simon, och da han dessutom kaende, att denne, sa snart han foerdjupat sig i sina aelsklingspsalmer, icke ville stoeras, besloet han att i tysthet avlaegsna sig, sa mycket mer som Klemens vaentade honom vid stadsporten och natten var langt framskriden. Han vandrade med langsamma steg oever slaetten, pa vilken hans skepnad, hoeljd i den vida kapan, kastade en fantastisk jaetteskugga. Det gick i Aten en saegen, att nagon hade sett en skugga pa marken sasom av en maenniska--men utan att en sadan eller nagot annat roerligt foeremal kunde upptaeckas--langsamt oever faelten naerma sig dubbelporten och daer foersvinna. Mahaenda hade beraettarens inbillning skapat denna syn av ingenting annat aen skuggan fran ett foerbi manen seglande moln; eller kanske hade den dova, obestaemda, tryckande fruktan, som lik en tung luft vilade pa befolkningen, givit sig uttryck i denna saegen. Men var och en, som i detta oegonblick sett den enslige vandraren skrida oever det skydda pelarfaeltet, kunde gripits av en liknande aning och kaent, att en olycksande, lekamliggjord i detta vaesen, naermade sig den slumrande staden. Sangen, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss foernummits, hade oeverroestats av Simons starka, andaktsfulla sang och ploetsligt tystnat, och endast de jaemna arslagen hoerdes, medan baten gled fram pa sin ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada lag, som var samlat inom relingen, hade upphoert att skratta och sjunga och lyssnade nu foer omvaexlings skull till pelarmannens sang. Batens foerstaev var prydd med rosor, blomsterkedjor haengde kring hans sidor; tva gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, foerde arorna, Praxinoa, den foertjusande hetaeren, satt som haerskarinna oever rodret. Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnessloe eftervaerld foergaetne skalden, lag vardsloest utstraeckt pa svaellande dynor med huvudet i Praxinoas knae och svaermade, smaleende, lycklig och halvrusig, bland manen, stjaernorna och de vita stroemolnen. Palladios, sangaren, som nyss hade tystnat, satt daer bredvid med ena armen kring sin cittra och den andra kring livet pa en femtonarig, svartoegd, syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk foertjusning till pelarhelgonets straeva sang. Karmides, insvept i en veckrik mantel, lag i samma behagliga staellning som hans vaen Olympiodoros, men i staellet foer att vaelja ett lika hult oerngott i Myros knae, hade han med armbagen stoedd emot relingen lutat sig oever vattnet och roade sig med att skada manens bild daer nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala boeljan. Myro hade tagit kransen fran hans huvud foer att flaeta violer i rosorna och kastade allt emellanat, liksom det oevriga saellskapet, en blick bort till pelaren och smaskrattade eller foersoekte smaskratta, alldeles som det oevriga saellskapet, at den underliga, skrovliga sangen, som likvael skar igenom maerg och ben, allvarlig som han var, och i de kaenslor, de tankar, han vaeckte och uttalade, sa avbrytande mot den sorgloesa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, den skoena natten med dess trolska ljus. Ty Simon sjoeng om nagot, som aer jaemmerfullt och foerkrossat, om en varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smaekta, vars lemmar brinna av syndmedvetandets taerande eld, som ryter i sitt hjaertas angest, seende att synderna likt stormande vagor sla tillsammans oever hennes huvud. Simon sjoeng om en straeng och foerskraecklig Gud, vars vrede ingen kan stilla, som foersaetter bergen, roer jorden, sa att hennes pelare darra, talar till solen, att hon ej gar upp, och foerseglar stjaernorna; som saender sina aenglar med vredens skalar oever vaerlden att omstoerta hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och scharlakan skinande, sa att ljus och ljusstake icke mer skall lysa daer, bruds och brudgums roest aldrig mer varda hoerd daerinne ... Naer denna sang tystnat, ljoed anyo fran den blomsterprydda baten cittrans toner, som ledsagade foeljande dityramb: Gossar och flickor! haerlig aer livets rosiga morgon. Luftiga, ljuva, mysande timmar svaeva i laetta, flyktiga rader oever dess nejds e-- lysiska var. Snabba, o snabba aero de skoena himmelska vaesen, flyende haen mot stralande fjaerran; medan er egen glaettiga kor foeres av oedet bort till ett motsatt moerknande fjaerran. Skynden, o skynden, flickor och gossar, skynden att bryta luftiga kedjan, ilen att sla i njutningens bojor dessa olympiskt leende, ljuva, flyktiga barn! Haen ur var ena dallrande vagskal plockar bestaendigt moiran, den grymma, froejdernas gyllne, raeknade vikter, kastar i andra sjunkande vagen slappade sinnens, mattade krafters, moedors och sorgers tyngande bly. Hastigt som facklan fangas och flyr fran hand och till hand i panateneiska nattliga festen, masten I laemna ungdomens evigt brinnande fackla till de bakom er ilande yngre rosiga slaekten, medan I sjaelva sjunken i alderns svartnande skuggor, sjunken i gravens tigande natt. Kindens som aengens blommor foerblekna. Svallande lockar glesna som lundars hoestliga kronor. Stralande blickar slockna som festers tynande lampor. Skynden, o skynden, gossar och flickor, flickor och gossar, skynden att toemma froejdernas nektar! Kransa pokalen, slut till ditt aennu svaermande hjaerta, flicka, din gosse, gosse, din moe! * * * * * Petros hade atervaent till sitt palats och oenskat god natt at den unge foerelaesaren, som vaentat honom vid stadsporten och nu gatt till sitt sovrum i peristylen. Petros var ater ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den foerflutna dagen varit i straeng verksamhet, kaende han icke behov av vila. Han soekte faengsla sin uppmaerksamhet vid Tertullianus' bok, som lag uppslagen pa bordet, och hans blick foell pa foeljande ord, dessa maerkvaerdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin frihets- och sjaelvstaendighetsfoerklaring mot Vetandet: "Guds Son aer korsfaest. Det aer skymfligt och daerfoer ingenting att blygas foer." "Guds Son aer doed. Det aer orimligt och just foerdenskull troligt." "Och begraven stod han upp ifran de doede. Det aer visst, emedan det aer omoejligt." [1] [1] "Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est." Men de enade krafterna av den laesandes vilja och den laestes eldiga vaeltalighet voro icke i stand att tillbakatraenga de tankar, som biskopen hemfoert i sin sjael. Han laemnade boken och vandrade laenge av och an i rummet. Innan han aentligen gick till sin saengkammare, hade han oeppnat det under bokfacket staende skapet, framtagit en liten flaska av silver och en stoerre av glas, gjutit nagra droppar av den foerra, som innehoell en dvaldryck, i den senare, som innehoell ett laett, oskyldigt vin, och daerefter staellt de bada flaskorna tillbaka pa sin plats och laest skapet. Efter tre till fyra timmars soemn var han ater vaken foer sina tankar. Han laemnade baedden i morgongryningen, just vid den tid, da Eufemios, den korthalsade presbytern, krokig och hoeljd i sin kapa, med en lampa och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick oever en liten moerk gard bakom peristylen och stannade framfoer en kaellardoerr, som han med en stor nyckel, sedan han staellt lampan pa en baenk, oeppnade. Palatsets gamle nattvaektare, som pa en gang var kyrkobetjaent och biskoplig tjaenare, satt insvept till naesan i en grov kappa pa samma baenk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han doek med munnen upp ur kappan, vaende sig till Eufemios och sade: - Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hoert daer nedifran hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svart att icke ge honom vatten. Vad har han da gjort? - Han foernekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han atertog lampan och gick ned foer kaellartrappan. NIONDE KAPITLET. Filosofens hem. Nedanfoer Akropolis' oestra sluttning straeckte sig fran norr till soeder den vackra Tripodgatan, vars vaestra husrad, boerjande vid Prytanernas palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av monumentala byggnader, medan den oestra utgjordes av enskilda hus, uppfoerda i laett stil och endast en eller tva vaningar hoega, foer att ej genom sin storlek minska intrycket av de foerra, vilka, liksom hellenernas offentliga byggnader i allmaenhet, utmaerkte sig mer foer aedla former aen kolossalitet. Av Tripodgatans praktverk aterstar aen i dag en rund, tornartad, av korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjaelklag, mejslad fris, som framstaeller Dionysos' aeventyr med roevare, samt vaelvt tak, som oeverst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En inskrift upplyser, att byggnaden skall foereviga aeran av atenaren Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk kortaevlan. Denna smakfulla minnesvard av en seger i skoenhetens vaerld har under senare arhundraden statt inklaemd mellan de dystra, smutsiga murarne av ett kapucinkloster--liknande daer ett leende barndomsminne, som fortlever i en grubblande, moerk och sluten sjael. Munkarne hava nyttjat honom till gisselrum och faengelse. Oedet leker, som en konstnaer, med faergbrytningar. Mitt emot denna minnesvard, vid andra sidan av gatan, lag Krysanteus' hus. Endast tva vaningar hoegt, hade det stor utstraeckning och innesloet, utom aulan och fruntimmersgarden, en icke obetydlig traedgard. Fattade man den foergyllda bronsring, som prydde porten, och med en knackning tillkaennagav sin oenskan att slippa in, oeppnades den snart av en gammal fryntlig tjaenare, och man intraedde i en lang, skum foerstugugang, som dag och natt upplystes av en lampa. Naer den motsatta, vanligen staengda doerren oeppnades, tedde sig en oeverraskande vacker, av himmelens klarhet oevergjuten tavla. Man stod da i den oeppna aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, luftiga rader mot en bakgrund i klar, moerkroed faergton och uppburo ett genombrutet, kring oevre vaningen gaende galleri. Aulan, i vars mitt stod ett altar med staendigt brinnande roekverk, omgavs pa tre sidor av pelargangen. Bakom den foerde doerrar till rum av olika slag: besoekrum, gaestrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjaerde sidan--den gent emot ingangen--upptogs av tva stoerre rum: konstkabinettet och biblioteket, bada staengda endast med violettfaergade taeckelser, som vanligen voro tillbakadragna, sa att man sag deras i harmoniskt spel av klara faerger hallna vaeggmalningar och mosaikgolv. Dessa rum atskildes av en bred, mitt emot foerstugudoerren belaegen oeppning, varigenom utsikten foerlaengdes oever fruntimmersgarden, med dess vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och oeppnade sig till traedgarden, daer genomblicken aendade med en skuggig gang av lummiga traed, glesare haer och daer, foer att lata solskenet falla pa en bildstod eller bryta sig i paerlregnet fran en sorlande springbrunn. Dagen efter den, pa vilken Klemens i biskopens saellskap hade besoekt det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] haende, att portklappen pa Krysanteus' hus skramlade med ovanlig haeftighet. Den gamle portvakten sag ut genom sin lilla foensterglugg och upptaeckte, att den, som foerorsakade bullret, var en alderstigen man i tarvlig draekt. Portvakten i Krysanteus' hus var i manga stycken olik sina aembetsbroeder. Foerst och fraemst var han icke eunuck, utan lycklig familjefader med hustru och manga barn; foer det andra var han av sin herre foermanad att visa sig lika hoevlig mot alla slags besoekande, och foer det tredje hade han icke lynne att antaga det snaesiga skick, som, om vi fa tro de gamla komedierna, var ett staende drag hos den tidens portvaktare. Men saerdeles foerkaerlek och ytterlig voerdnad hyste han foer alla, som buro skaegg och filosofmantel--ty hans aelskade herre, ehuru han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som nu hoell i portklappen, var just foerhallandet, att han var bade skaeggig och filosofmantlad, ehuru manteln var av groevsta slaget. Var portvakt skyndade saledes att oeppna. [1] Omkring kl. 5 efter romerska raeknesaettet, som vid denna tid, tillika med manga andra romerska bruk, gjort sig gaellande i Grekland. - Vem soeker du? fragade han. - Gar jag raett? Jag soeker Krysanteus, arkonten. - Detta aer Krysanteus' hus. Men han aer icke hemma. - Naer hemvaentas han? - Daerpa kan jag icke giva dig saekert svar. Men har du tid att invaenta honom, sa aer du vaelkommen oever hans troeskel. - Jag tackar dig. - Jag tycker mig se, att du aer fraemling i staden ... kanske langvaega resande? - Sa aer det. - Mahaenda gammal vaen till min herre? fortfor portvakten, som av vaelmening blottstaellde sig foer att synas nyfiken. - Nej, svarade fraemlingen. Jag kaenner honom endast av ryktet. - Ja, vem goer icke det? sade portvakten med stolthet. Men du aer alltid vaelkommen. Min herre aer glad att se fraemmande filosofer i sitt hus. Under samtalet hade portvakten staengt doerren till gatan och ledsagat fraemlingen till motsatta doerren. Han oeppnade denna, bjoed gaesten stiga in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjaenstgjorde som atriensis, och atervaende till sin portkammare. Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn och staedat skick, underraettade fraemlingen, att det torde droeja nagot laenge, innan hans herre hemkomme; det vore daerfoer hans, Okos', skyldighet att visa gaesten, var han skulle finna badrummet, om han ville bada, biblioteket, om han ville laesa, ett avskilt gaestrum, om han vore troett och foeredroge ett sadant framfoer vilosofforna i aulan. Fraemlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de skoena malningarna, skakade daervid pa huvudet, tog en pappersrulle och slog sig ned i en bekvaem vilosoffa foer att laesa. Nagra oegonblick daerefter intraedde en gosse, Okos' yngre bror, och staellde bredvid gaesten ett litet runt bord med frukter, konfityrer och krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss haemtat i traedgardskaellan. Sedan detta skett, gick gossen, men atervaende snart med friska, vaelluktande blommor, som han utbytte mot andra, aennu icke vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingangen till rummet. Sedan han pa sadant, i detta hus vanligt saett soerjt foer den okaende, mycket tarvlige fraemlingens trevnad, avlaegsnade han sig. Naer portvaktaren oeppnade foer den obekante, hade han icke iakttagit, att denne, medan han knackade, utbytte en foertrolig blick med den gamle olivhandlaren Batyllos, som stod pa gatan ett stycke daerifran, med haepnad tydligen malad i sitt ansikte, och att icke langt ifran Batyllos stodo tva maen, den ene praest, som viskade sinsemellan och moenstrade fraemlingen med skarpa blickar. Dessa bada hade utanfoer Prytanernas palats rakat moeta fraemlingen samt daerefter vaent om och foeljt honom pa kort avstand. Fraemlingen, som var en skarpsynt man, hade maerkt, att han var foeremal foer deras iakttagelser, men utan att visa nagot tecken till oro helt lugnt fortsatt sin vaeg, till dess han stannade utanfoer Krysanteus' hus. Den ene av de bada var en kejserlig agent--ett slags brevpost och tillika spanare--som foeregaende dag hade anlaent till staden med brev till prokonsuln. - Bah, fortsatte agenten sitt samtal med praestmannen, i det de avlaegsnade sig nedat gatan, du saeger, att du sett honom tva ganger; jag saeger, att jag sett honom hundra ganger. Om denne gubbe aer Atanasios, sa far du skaera naesan av mig, till raettvist straff foer att hon vaedrat sa galet. Det aer foer loejligt! Till vilken stad jag nu kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man behoever bara vara okaend pa staellet och ha nagra skrynklor i synen foer att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det aer med honom som med Jerusalems skomakare, som boenderna pasta sig se i var gammal trashank, som stryker genom deras by. - Na na, anmaerkte Eufemios, jag sade icke, att han aer Atanasios, utan att han aer snarlik honom. Det skadar icke att ha oegonen med sig. - Oegonen? Ja, dem gloemmer jag aldrig hemma, lika litet som oeronen, var viss daerom, aerevoerdige presbyter! Och mina oegon sade mig, att denne gubbe aer en duvunge mot Atanasios. - Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna foerstaella ... foeryngra utseendet. Man faergar haret med lixivium, man.... - Hoer pa! infoell agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror du mig vara? - Omkring femtio ar, gissade Eufemios. - Min vaen, jag aer i dag verkligen femtio ar gammal. I morgon aer jag kanske sjuttio, i oevermorgon tjugu. Men annars aer jag foedd foer trettio ar sedan. Du baer hoe till Megara, om du vill laera mig, att det finns en sadan konst. - Vid aenglaskarorna! Du foervanar mig, min vaen. Den konsten vore vaerd att inhaemta. Min baeste vaen, jag slaepper dig icke, foerraen du ger mig nagon undervisning daeri. Foer oevrigt tvivlar jag icke, att du har alldeles raett i avseende pa gubben. Det sloet jag strax daerav, att han gick in i aerkehedningens hus. Daertill skulle dock Atanasios visst aldrig foerma sig, om aen han icke tvekar att goemma sig i filosofmantel och lata skaegget vaexa. Mannen aer utan tvivel filosof, en av de hundske, att doema av den grova manteln. Men nu vidkommande den maerkvaerdiga konsten, sa.... - Aer hon foer dig alldeles oeverfloedig, anmaerkte agenten skrattande, ty bara du ej gloemmer att taga halsen med dig, naer du gar ut, aer du tillraeckligt oigenkaennlig. Ha ha ha! Foerlat mig! Jag vill icke sara dig. Naer man av naturen aer kvick, komma sadana infall av sig sjaelva. Vi oevergiva de bada samtalande, praesten och den hemlige atanasianen, samt atervaenda till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, daer vi laemnade den hemlighetsfulle fraemlingen, utan fortsaetta var vaeg till fruntimmersgarden. Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder smyckad altan, till vilken man uttraedde fran oevre vaningen. Oavsett vissa mellanrum foer fri foerbindelse, var altanen uppfylld med praktvaexter och oeverdragen med ett fint, fran garden omaerkligt naet, varinom fladdrade sangfaglar och andra, pa vilkas metallglaensande fjaedrar naturen sloesat sina bjaertaste faerger. Marken eller raettare golvet--ty dessa gardar voro under arets flesta manader boningsrum med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula stenar, utom i mitten, daer springbrunnen, omgiven av en graesmatta, faellde sina stralar i en marmorbassaeng bland lekande flockar av kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi Krysanteus' dotter, Hermione, och nagra hennes vaeninnor. Aftonen aer vacker. Himmelen vaelver hoeg och skyfri oever denna taecka, fran stadsbullret avskilda vra, daer blommor dofta och fagelsang blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner aennu pa den oestra pelarraden och vattenkonstens hoegsta kroekning: vaermen aer sadan, att svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man atrar den fulla skugga, som den vaestra pelargangen bjuder. Ett bord med de laetta laeckerheter, pa vilka grekiska koekskonsten var sa uppfinningsrik, och nagra langa divanlika soffor, med bolstrar oeverdragna av ett moerkgroent, sammetslikt, silverbroderat tyg, aero staellda mellan blomstervaserna naera bassaengen. Haer vila de unga kvinnorna under glatt och foertroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika kammarflicka, svaevar mellan blommorna och vattnar dem fran en urna, som hon alltemellanat fyller under springbrunnens stralar. Den rena himmelen, den aedla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av unga kvinnor, klaedda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla draekter, som nagonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en tavla av klara linjer, lugn skoenhet, ideal poesi, egen foer antiken. Den gammalhelleniska draekten hade anyo kommit i bruk bland de foernaemare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kaerare aen nagonsin, som vanligt i tider, da en loesslaeppt ofoersonlig kamp emellan olika vaerldsaskadningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av varandra. Hermione var klaedd i en snoevit kiton av egyptiskt sindon, faest med en agraff oever vaenstra skuldran och foersedd med langa oeverstycken, som fran halsen nedfoello oever barmen och ryggen och naestan dolde det ljusbla, guldstickade baelte, som hopdrog kitonen kring midjan, varifran han fotsid, i rika naturliga veck nedfoell oever de sandalprydda foetterna. Aermarna pa denna klaedning voro mycket vida, fran axlarna uppskurna och glest sammanhallna med sma guldspaennen, sa att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de aedelt formade armarne med deras marmorfasta, blaendande, i blekt rosenroett skiftande hull vart synlig. Foer oekad bekvaemlighet vid iklaedandet var kitonen uppskuren aeven under vaenstra aermen ned till midjan, men haer faest med en taet rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den nedersta fallen och hoejde intrycket av veckens plastiska fall. Hermiones rika, moerkbruna har var icke benat, utan naturligt ordnat, som pa ett lockigt gossehuvud, och sammanhallet av ett enkelt, diademlikt band, men delade sig under detta mitt oever pannan i langa vaglinjer, som nalkades de fint penslade oegonbrynen och slutade med sma skruvformiga lockar, medan haret baktill nedfoell i ett svall av langa, glaensande boeljor oever hals och skuldror. Av de oevriga naervarande damerna voro de tva klaedda som Hermione, men buro oever den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var saffran-, hos den andra ametistfaergad. Den tredje var en vacker brunett i romersk klaedsel: den unga Julia, maka till Krysanteus' vaen, jovianske gardestribunen Ammianus Marcellinus, som gjort sitt namn odoedligt genom en vaerdefull historia oever sin tid. Julia var foedd i Galliens huvudstad Parisii, vars namn da aennu icke hade sa vaerldshistorisk klang som nu. Hon hade vistats daer, aennu sedan den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspraksloesa hov. Hon kunde foertaelja och gjorde det gaerna om den isande foerskraeckelse, som de allemanniska barbarernas anstormande hade vaeckt i Gallien; om det allmaenna jublet oever landets raeddning genom Julianus' hjaeltemod, om den vaelmaga, trevnad och trygd, som nu under hans raettvisa, kraftiga och vaelvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss sa lidande, utarmade landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus, och denna beundran var emellan henne och Hermione den foersta vaeckelsen till en vaenskap, som vart innerligare, ju mer de laerde kaenna varandra, och ytterligare staerktes av gemensam voerdnad foer den gamla tron, gemensam kaerlek till visdom och skoenhet. Ismene och Berenike voro infoedda atenskor och Hermiones barndomsvaenner, aennu, liksom hon, fria fran Hymens band--Berenike en moerklockig flicka med sjaelfulla drag och lugn vaerdighet i sina later, Ismene en blond, leende och sjaelvsvaldig sextonaring, vars ansikte var den klaraste spegel foer en glaettig, kaenslig och av nycker styrd innesstaemning, och vars hallning och atboerder foerenade med mycken livlighet mycken taeckhet och oskyldig hag att behaga. - Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? fragade Ismene, i det hon lade bort lyran och lyfte sina sma foetter upp i den svaellande soffan, mot vars groena grund sandalernas paerlor glittrade. Har du hoert henne foerr? - Nej, svarade Julia; hennes melodi aer enkel, men ofoergaetligt vacker. Jag sluter daerav, att hon aer mycket gammal. - Du doemer riktigt, sade Hermione, hon aer ett skott ur Simonides' vinstock. - Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, infoell Ismene, sa skulle man utskrattat mig foer att jag kunde tycka om en sa urmodig visa. Ser du, i min mormors mormors tid, da hade vaerlden smak! Da buro damerna en harklaedsel hoeg som Vindarnes torn, och maennen muscher, som gjorde dem alldeles oemotstandliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att en fjaeril sitter i den daer blomman? Tror du, att en blomma toerstar, sa laenge hon kysses av en sa vacker liten beundrare? Vaenta, tills han flugit! Han flyger snart, ty fjaerilar aero ombytliga och troloesa, Alkmene, men att draenka dem foerdenskull vore alla fall ett foer hart straff. Det aer deras natur att vara troloesa ... begriper du icke det, enfaldiga flicka? - Julia, sade Hermione, nu aer ordningen hos dig att foerelaesa det nya stycke, som du oeversatt till vart sprak, av din romerske Ovidius. Sangen om Pyramus och Tisbe var sa vacker, att vi laengta att hoera mer av samme skald.... - Och dina verser aero sa felfria och lediga, som om helleniskan vore ditt modersmal, infoell Berenike. - Jag ville endast oevertyga er, sade Julia, att vi romare icke alldeles gagnloest gatt i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom haerma er raett vael. Se haer, fortfor Julia och laemnade Hermione en liten sirlig handskrift, haer aer mitt foersoek. Denna gang roer sangen den stackars Narkissos. Du skall upplaesa den, Hermione; jag vagar det icke sjaelv, ty da jag sist upplaeste sangen om Pyramus och Tisbe, haende ju, att Ismene, just da hennes oegon tarades oever de olyckliga aelskandes oede, slog till ett skratt, naer jag med romersk brytning uttalade ett av era svara helleniska ord. - Ack, goda Julia, foerlat mig, men det ljoed sa loejligt, sade Ismene och boerjade anyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta tillfaelle. Motsatsen hade varit sa lustig mellan skaldestyckets roerande innehall och Julias sjaelfulla foeredrag samt det felaktigt uttalade ordet. - Den egenkaere Narkissos! fortfor Ismene. Denna gang skall jag varken skratta eller grata. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er konst kunna avlocka mig tarar oever en narr, som vart kaer i sig sjaelv. - Saeg icke sa, sade Berenike, det var ju en foervillelse, varmed Eros straffade honom foer hans hardhet mot den stackars Eko. Men vem kan aelska den, som man icke kan aelska? Alla olyckliga foertjaena medlidande, antingen de sjaelva vallat sitt oede eller icke. Ja, jag tror, att de foerre aero olyckligare och foerdenskull foertjaenta av aen stoerre deltagande. - Du har raett, goda Berenike ... men grata oever Narkissos, se det goer jag aldrig, sade Ismene, flaektande med sin solfjaeder. - Mahaenda, sade Julia, ligger aeven i denna myt en djupare mening aen den att endast framstaella egenkaerleken. Doem icke Narkissos alltfoer hastigt, Ismene! - Kanske finner han i Hermione en vaeltalig sakfoerare, infoell Berenike. Jag aer mycket nyfiken att hoera din foerklaring oever denna myt, min Hermione. Naer du tolkar vara sagor, aero de mig icke allenast skoena, utan heliga. - Ack, mina tolkningar aero endast foersoek, svarade Hermione, som framkallas av min oevertygelse, att dessa sagor aero skrudar kring hoega sanningar, pa samma saett som vara gudabilder foersinnliga den osynlige guden och hans krafter. Dessa bilder aero icke endast trae och sten. Myten om Eros och Psyke aer icke en vanlig kaerlekshistoria. Det aer mig omoejligt att laesa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta sanningar. De genomskimra dem, som paerlan skimrar fran bottnen av en kaella, som sjaelen genomskimrar maenniskogestalten. - Men, sade Ismene, aer det icke skalderna, som diktat dessa vackra saker foer sig och andra? - Detsamma saega kristianerna, anmaerkte Julia. - Kristianerna? utbrast Ismene, flaektande ater med sin solfjaeder. - De saega det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de aero hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat deras skrifter, beraettar mig, att de sjaelva icke tveka att tillgripa samma symboliska uppfattningssaett som vi, naer de vilja bringa de gamla judiska saegner, som de tillaegnat sig, i sammanhang med sin laera. De se symboler, som skulle hava avseende pa dem, i hebreernas uttag fran Egypten, i en kopparorm, som hebreerna uppsatte pa ett kors i oeknen, i daggdroppar, som foello pa ett farskinn, som en hebreisk krigare foer nagot aendamal hade utbrett pa marken, ja aeven i en sang, som en judisk konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden aer den, att kristianernas tolkningssaett aer mycket godtyckligare aen vara filosofers och Hermiones, och att de judiska saegnerna alls icke baera nagon symbolisk praegel, sasom vara, utan vilja vara rena historiska beraettelser. - Men aeven kristianernas tolkningssaett kan vara giltigt, sade Hermione, ty jag foerestaeller mig, att de gudomliga sanningarna symbolisera sig i historiska haendelser, likasom i skaldernas ingivelser. Du, Ismene, fragade nyss, om det ej aer skalderna, som diktat vara myter foer att roa sig och andra.... - Ja, jag gjorde det--och nu skall du foerklara mig den saken, Hermione. - Jag tror, att manga av vara skalder haft ett hoegre syftemal aen att roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna aero aeldre aen de, och att de endast givit dem klarare linjer, livligare faerger. Men aeven naer skalden skrivit endast foer att roa, endast med avseende pa skoenheten, icke pa sanningen, utesluter detta icke moejligheten, att sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de former han skapat, sasom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod. Skalden foerhaller sig da till sitt verk som en moder till det barn, hon givit livet. Modern aer barnets upphov, men det aer icke hon som bildat tankelagarne foer dess sjael; hon aer omedveten om dess anlag, kaenner icke arten av den ande, som lever i den spaede. Ja, jag tror, att det aer omoejligt att bilda nagot skoent, utan att daeruti ovillkorligt doeljer sig som kaerne nagot sant, varav det skoena aer aterskenet. Den sanne konstnaerens hand foeres ej av honom, utan av en hoegre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, aer en lag i den gudomliga naturen. Daerom pamindes jag i gar genom en beraettelse av min faders vaen, matematikern Diofantos.... - Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? infoell Ismene. - Ja, han. - Det laer vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De saega, att han raeknar ut, huru solen, manen och stjaernorna skola ga, och att icke ens den minsta lilla stjaerna kan smyga sig till att ga pa annat saett, aen den daer flintskallige gubben foereskriver henne. Han laer vara en ordentlig tyrann mot stjaernorna. - Vad sade Diofantos? fragade Julia och Berenike. - Han omtalade, att han maett kapitaelvolutans snaecklinjer pa templet vid Ilissos. Denna voluta aer av sin konstnaer tecknad pa fri hand utan annat moenster aen det hans inbillningskraft skapat. Navael, hon liknar aenda till fullkomlighet den skoenaste av alla havssnaeckor, som man funnit vid kuster fjaerran fran vara. Samma svaengning av kroklinjen, samma avstand mellan svaengarna. Diofantos, som anvaender sin raeknekonst bade pa himmelens och havsdjupets under, beraettade, att alla snaeckhus aero bildade efter tva olika matematiska lagar, av vilka den ena danar foer maenniskooegat vackrare linjer aen den andra. Han foertalde om samma sak mycket annat, som oekar dess maerkvaerdighet, men som jag ej fullstaendigt uppfattade, emedan det var sa matematiskt ... Men nu, fortfor Hermione, aer det tid att komma till Julias oeversaettning av Ovidius. Medan Hermione pa okonstlat och intagande saett upplaeste myten om Narkissos i Ovidius' skaldeverk "Foervandlingarna", hade den fraemling, som i avvaktan pa Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i biblioteket, intraengt i fruntimmersgarden och naermat sig de unga kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framfoer dessa och syntes med vaelbehag njuta av deras doft och faerger. Inledningen till den myt, som Julia hade oeversatt och Hermione nu upplaeste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den moerklockiga nymfen Leriope, och att spamannen Teiresias, tillfragad om hans framtid, hade foerutsagt, att han skulle uppna hoeg alder endast i det fall, att han aldrig laerde kaenna sig sjaelv. Narkissos vaexte upp till en sa vacker yngling, att alla, som sago honom, foeraelskade sig i hans skoenhet, men sjaelv hade han endast sinne foer jaktens noejen och kringsvaermade dagligen i de aoniska skogarne pa spar efter grenhornade hjortar. Bland andra, som brunno foer den likgiltige jaegaren, var nymfen Eko. Loenligen smoeg hon efter honom, varhelst han gick bland klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes laga, likasom facklans svavel Fattar med oemotstandligt begaer den naermade elden; men tyvaerr, hon foermadde icke ens meddela honom vad hon kaende, ty av en foertoernad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast kunde eftersaega de sista orden av vad andra talat. Foergaeves grep hon de tillfaellen, da aeven denna ringa foermaga kunnat laenda henne till godo. Ropade Narkissos till sin jaktvaen: kom! upprepade hon med smaektande roest samma kom!--men till honom. Som naemnt, det var foergaeves. Moett med foerakt, smoeg hon till de grottuppfyllda bergen, hoeljde sig med traedens loev och tvinade, taerd av sin kaerlek, bort, sa att endast roesten aterstod av hennes vaesen. Sedan dess aer hon icke synlig mer, men hoerd av alla. Haemnden vaentade Narkissos. Han var endast sexton ar, naer den haendelse timade, som sannade Teiresias' spadom. Hoerom Ovidius! Silverklar och skinande ren daer floedar en kaella. Aldrig av herdar hon aen var grumlad, aldrig av getters fjaellgraesmaettade flock eller andra hjordar, och aldrig roerd av en fagel, ettskogens djur eller fallande grenar. Naermast hon kransas av graes, som naeres av smekande boelja, haegnas av traen, som ej lida en glimt av ljummande solgloed. Matt av hetta och toerst kom gossen att vila pa staellet, lockad av aengdens och kaellans behag och troettad av jakten. Men da han soeker en svalkande dryck, han finner en annan braennande toerst, foerfoerd av sin bild i speglande kaella, kaer i ett livloest hopp, foervaexlande vaesen och skugga. Tjust han beundrar sig sjaelv: foerstenad i blick och i hallning vilar han daer och liknar en bild av pariske marmorn skadar ett stjaernepar--sina egna stralande oegon, skadar ett har, dionysiskt rikt och vaerdigt Apollon, fjunfri kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av snoe, som genomskimras av purpur. Narkissos var foertrollad av sin egen spegelbild. Hungerns, soemnens krav foermadde icke loesslita honom fran denna syn. Han klagar foer skogarne: Skogar, o saegen mig, vem har drahbbats av grymmare kaerlek? Vem? I veten I, som givit sa manga en fristad. I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas, fingen I vittna foerr en sadan taerande laengtan? O, jag ser och aer tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt oega, finner jag aldrig aenda: sa hart aer aelskaren darad. Och, foer att oeka min gloed, ej havets vidder ha skilt oss icke stigar och fjaell, ej murar med bommade portar, endast det tunnaste bryn! Sjaelv traengtar gossen till famntag, ty sa ofta jag raeckt mot boeljan kyssande laeppar, lika ofta jag sett hur hans laeppar trana till mina. --------- Naer jag dig oeppnar min famn, din raecker du villigt till moetes: ler jag, ler du som jag, och jag maerkte nog aeven, att tarar skymde din blick, da jag graet, och att vinkar du gaeldat med vinkar. Och sa vitt jag foerstatt av de aelskliga laepparnes dragning, viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt oera. O, jag vet: jag aer han! Min bild ej gaeckar mig laengre. Taend av begaer till mig sjaelv jag pa en gang brinner och braenner. Vad, aer det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? Det jag vill aega aer mitt; mina skatter goera mig noedstaelld. Smaertan taerer min kraft. Jag kaenner, ej aero av livet manga stunder igen, i alderns morgon jag slocknar; likvael aer doeden ej tung, ty kvalen stillas av doeden. O, att du aelskade dock finge droeja laengre i vaerlden! Nu i en enda sjael vi doe foerenade bada. De tarar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med tynande drag. Da Under sin vanda han lossar sin draekt och later den falla, slar sitt blottade broest med haender vita som marmor. Rodnande matt hans skakade barm da hoejer sin livfaerg, liknande traedets frukt, som delvis rodnar och delvis skiftar i glaensande vitt, eller liknande druvan, som bidar mognadens tid och staenkes alltmer av skimrande purpur. Naer han nu detta ser i den ater klarnade vagen, laengre han haerdar ej ut; lik rimfrost, moetande solens vaermande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta smaelter vid lindrig eld, sa tynar han bort i sin kaerlek. Eko, den foeraktade, soerjer honom dock. Hon upprepar sorgset det farvael, han saeger till bilden i kaellan, innan Troett han lutar sitt huvud ned i det saftiga graeset, lycker de oegon till, som tjusats av aegarens faegring. Aennu sedan sitt rum han fatt i skuggornas boning, speglar han sig i den stygiska vag. Najader, hans systrar, soerja och klaga hans doed och offra hans skoerdade lockar. Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko. Bal de nu reda och komma med har och skakade facklor; da var svunnet hans lik--de finna en blomma i staellet, guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken. Aettlingarne av denna blomma kallas aen i dag efter den yngling, vars doed gav henne tillvaro, narcisser. Efter nagra oegonblicks tystnad sade Julia: - Navael, Ismene, nu aer ordningen foerst hos dig att yppa de tankar, som dikten vaeckt i din sjael. - Mina tankar? genmaelde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt utseende. Jo, vet du, jag har vaelvt manga, raett aktningsvaerda tankar om just den stackars Narkissos. Foerst och fraemst angrar jag, att jag kallat honom narr, ty en narr doer ej av kaerlek--icke ens till sig sjaelv. Foer det andra beklagar jag Ekos sorgliga oede. Hon gentog klagoropen kring den doede, som foerskjutit henne; hon gentog dem helt visst med smaertsammare ton aen hon foernummit dem. Hon kaende intet agg, ingen bitterhet, endast kaerlek, kaerlek in i sista stunden, den goda, olyckliga Eko. Men foer det tredje boer detta laera en flicka att icke sloesa sina kaenslor pa ett kallt och likgiltigt foeremal, utan spara dem at ett tacksammare, som kaenner sin skyldighet att med suckar och slavtjaenst soeka vinna dem ... Eko, aer det icke sant? ropade Ismene bort emot aulan. - Sant! upprepade genljudet fran aulans pelargang. Ismene klappade haenderna av foertjusning och fortfor: - Foer det fjaerde uppstod hela olyckan daerav, att Narkissos levde i en tid, som icke aegde andra speglar aen kaellornas. Hade Narkissos, liksom jag, speglat sig dagligen alltifran barnskorna, sa hade han nog vant sig vid en smaningom tilltagande hygglighet och aelskvaerdhet ... Jag kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene och intog ett bekvaemt laege i divanen med bada armarne oever huvudet och blicken pa springbrunnens spelande stralar. - Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre aen fyra tankar vaeckta av Julias verser.... - Ja, infoell Ismene, var icke det mycket det? - Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i fraemsta rummet aer jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillraeckligt klar, att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag maste vara mycket tankloes och inskraenkt, ty naer jag hoer en beraettelse, som denna, sa lever jag pa hennes yta, faester mig sa vid gestalterna, deras gaerningar och lidanden, lever sa i faergspelet, roerelserna, formerna, att jag ej kan skada andemeningen, ehuru jag kaenner, att en sadan finnes, att det aer hon, som inifran gjuter liv i foereteelserna, sprider rodnad eller blekhet pa deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de upptraeda, och leder dem med noedvaendighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan, det foermar du, min Hermione. Dina foerklaringar oever vara myter hava varit mig ljuvliga drycker, aelskade vaen, i vilka jag insupit djupare voerdnad foer vara faeders laera. Hermione svarade: - Mina utlaeggningar aero kanske ofta villfarande; det aer endast aningen om det hoegre och andligas naervaro i de sinnliga formerna, pa vilken jag icke sjaelv tvivlar. Och om jag nagon gang traeffar en sanning, aer hon lik den naermast under skalet liggande hylsan, varifran det aennu aer langt till kaernen. O, I skullen hoera min faders foerelaesningar i Akademia, fortfor Hermione med glaensande oegon och lyft panna. Honom skullen I hoera! Vad aer kvinnan i tankens vaerld emot mannen? Det kan vara henne moejligt att med en brad aning finna en sanning, till vilken han kan hinna endast med svara moedor, djupa tankeslut; men genom dessa moedor, endast genom dem, aer det vunna en egendom at vetandet, en bevisad sanning, i staellet foer ett sant hugskott. Mina tankar aero hugskott, ingenting annat. Jag aer rik pa hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt. Narkissos, sa tyder jag denna myt, aer maenniskoanden. En flodgud var Narkissos' fader, och en kaellnymf hans moder. Floden och kaellan tillhoera jorden, men spegla himmelen. Sa aer maenniskoanden foedd och ammad i naturens skoete, men tillika ett atersken av det gudomliga. Spamannen Teiresias foerutsade Narkissos en lang och lugn levnad endast i det fall, att han icke laerde kaenna sig sjaelv. Sa foerkunnade aeven Gud, enligt en av hebreernas heliga saegner, det nyskapade maenniskoslaektet, att det skulle foerlora sitt elysium, om det smakade kunskapens frukt och laerde skillnaden mellan gott och ont. Maenniskoanden, sa antyda myterna, sa laera filosoferna, levde i boerjan naturdriftens oskyldiga liv; maenniskan var fullkomlig som planta och djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvard, som i en oupphoerlig krets ledde henne till noejet, naer hon kaende laengtan daerefter, till vilan, naer hon njutit, till behovet, naer hon vilat ut. Myten syftar haerpa, naer hon saeger, att Narkissos vaexte upp skoen och aelskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstand av lycksalighet. Men maenniskan var danad till en annan aen den. Hon bar inom sig en kraft, som en gang skulle goera henne myndig och foerflytta henne ur oskuldens naturliv, den laegre fullkomlighetens fridfulla elysium, ur okunnighetens och traeldomens lugn, till ett hoegre tillstand, fullt av ofullkomlighet, moedor och sorger, pa det att under strid med sig och vaerlden hon skulle, sasom fri och foernuftig varelse, bana sig vaeg tillbaka till det oskuldens tillstand, vilket hon laemnade som ett ofritt naturting, ett hoegt begavat djur. Hon aer kallad att lyda sedelagen, sasom hon foerut lydde driften. Hon aer foerjagad ur natur-oskuldens elysium, foer att oever toerniga aengder med bloedande foetter na himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar pa denna i maenniskan groende, oroliga frihetskraft, naer det heter, att Narkissos, sedan han vaext upp, vart en jaegare och stroevade i skogarne, kall foer naturgudomligheterna, som aelskade honom. Framfoer dem alla naemner myten nymfen Eko, emedan naturen i foerhallande till maenniskoanden aer osjaelvstaendig; hon liksom upprepar vara sista ord, emedan hon faergas av vart eget lynnes art: synes oss ljus, naer vi sjaelva aero lyckliga, mulen, naer vart eget sinne aer skumt, foerskraecklig i sin aska, sina stormar, sina dystra nejder, naer vi raedas dem, sublim i samma foereteelser, naer vi beundra dem, oregelbunden och hemlighetsfull, naer vi icke laera oss foersta henne, regelbunden och upplysande, naer vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos toerstande, det aer maenniskoandens traengtan efter kunskap och ljus. Narkissos nedlutad oever kaellan, det aer maenniskan, i vars sjael ideernas vaerld uppenbaras. Kaellan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande grenar grumla, aer visheten. Spegelbilden aer idealet i sin gudomliga, ovanskliga skoenhet, uppenbarat foer den doedliges blick. Det baer hans egna drag, emedan det gudomliga icke kan foersinnligas annorlunda aen som maenskligt ... emedan det gudomliga aer inneboende i det maenskliga, aer just den inre maenniskan, som genom kamp och strider skall utvecklas. Anden ser sig sjaelv, skadar sig och gripes av oaendlig smaerta och oaendlig glaedje, ty han upptaecker huru hoegt hans mal aer, huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet aer honom sa naera, men aenda ofattligt; han moeter verklighetens kalla boelja, naer han vill kyssa och famna det. Han finner det icke, foerraen den himmelska tranaden foertaert allt jordiskt i hans vaesen. Da aeger han det--hos Gud. Han aer borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att klaga kring den doede, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av hans atervunna oskuld. Hermiones roest var boejlig och vaelklingande; intrycket foerhoejdes genom den saellsynta, ljuvliga harmonien av lugn och vaerme. Tankarnes anstormande maengd, fantasiens oekade kraft, hjaertats livligare slag hade icke paskyndat ordens gang; de utvecklades som en gyllene kedja, laenk vid laenk, infoer de lyssnande vaennerna. Hon var haenfoerande i denna stund, filosofens dotter; allvaret vilade pa hennes panna, sjaelens haenfoerelse taende en hoegre, andligare glans i de tankfulla oegonen och goet en purpur, lik aftonrodnadens atersken pa ett isfaelt, oever de rundade, men bleka kinderna; hennes mun smalog, hennes atboerder voro lugna som hennes ord, den aedlaste blygsamhet foermaelde sig med den omedvetna hoegheten och vaerdigheten i hennes haerligt formade vaext, varav den antika draekt hon bar var ett kyskt, foerklingande eko. Naer hon slutat var det tyst oever garden. Alkmene hade avlaegsnat sig, faglarne hade upphoert att sjunga, endast springbrunnen sorlade som vanligt. Men tystnaden broets av en okaend roest. Fraemlingen i den grova filosofmanteln stod framfoer de unga kvinnorna. TIONDE KAPITLET. Filosofens hem. (Forts.) De sago hans aldriga, farade anlete och hoerde honom saega: - Foerlaten min djaervhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens dotter, som jag igenkaent pa dina ord. Jag aer en fraemling, som nyss i aulan vaentade pa din fader, men frestades sa mycket av springbrunnens svalka och de skoena blommorna, att jag vagade intraenga hit ... Min djaervhet oekades, da jag sag, att aeven haer aer han nu borta, den avundsjuka porten, som foer ej sa laengesedan oeverallt skilde kvinnornas gard fran maennens. Foerhallandet mellan de starke och de taecka artar sig friare, hjaertligare, jaemlikare, savitt jag far doema av mina egna roen ... och uppmuntrad haerav vagar jag det aennu djaervare steget att upplysa er, att jag lyssnat och gaerna vill inblanda mig i ert samtal. - Du foerekommer da var oenskan. Atens kvinnor voerda aennu filosofmanteln. Sitt ner i var krets. - Gubbar aero pratsjuka. Haven undseende med dem! Det foeljer med aldern, fortfor den okaende skaemtande. Men nu, utan langa inledningar, till saken. Jag vill tala om Narkissos, aeven jag. Hermiones tolkning av myten om honom har oeverraskat mig. Jag har laest den myten hundra ganger, utan att ana en sadan mening. Men samma tolkning har nu ingivit mig sjaelv en annan naerliggande, som, aerligt sagt, oeverraskar mig aen mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den stackars ynglingens fader? - Jo. - Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos sjaelv ... var flyter han? - Haer vid Aten.... - Min far har just ett lanthus vid Kefissos, infoell Ismene. Du aer vaelkommen dit ut, min filosof. - Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver saledes, Hermione, att Narkissos pa saett och vis kan kallas atenare? - Jag medgiver det gaerna. - Naer myten med sadan tydlighet angiver hans foedelseort, ligger daeri mahaenda en vink, att vi ej boera se i honom en symbol foer nagonting alltfoer vidstraeckt och allmaent. Att giva honom en inskraenktare betydelse kan atminstone vara skael att foersoeka. Du, Hermione, gjorde honom till maenniskan i allmaenhet, till maerkesmannen foer vart slaekte; jag ater gjorde honom helt enkelt till atenare. Det foerra var kanske foer mycket; det senare aer bestaemt foer litet. Lat oss ga en medelvaeg och goera honom till hellen! Vi ha raett daertill, ty Aten har alltid varit Hellas' hjaerta. - Antaget! sade Hermione. Narkissos foerestaeller hellenen! - Gott. Hellenen aer, liksom Narkissos, naturens aelsklingsbarn ... - Han har atminstone fordom varit det ... - Lika mycket! Fortsaettom nu, da vi aero fullkomligt ense! Narkissos aer den hellenska anden, den hellenska askadningen av livet och vaerlden. Eko aer, som du sjaelv tydde det, naturen. Eko har rakat i ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullstaendiga talfoermagan. Detta betyder, att naturen aer en fallen, en foerdaervad natur, avhaend sin ursprungliga elyseiska skoenhet ... ty skoenhet aer naturens tunga, varmed hon talar till maenniskooegat. Ekos aelskling later henne icke palaegga sig nagra fjaettrar; han aer hard emot henne, bryr sig ej om hennes suckar, tarar och vrede. Sa hoejde sig aeven den hellenska anden med segerkraft ur den traeldom, vari naturen hoell de andra folken fangna: dessa fenicier, som offrade sina barn at vreda naturmakter, dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa perser, som aennu knaeboeja foer elden. Har du aennu nagot att anmaerka mot min tolkning? Hermione, du eller nagon av dina vaenner? - Fortsaett, bad Hermione. Vi skola sedan framstaella vara anmaerkningar. - Navael. Narkissos var sexton ar, naer han tranade bort vid kaellan. Saeger icke myten sa, du unga skaldinna? fragade gubben Ammianus Marcellinus' maka. Julia jakade till fragan. - Antagom, att dessa sexton ar betyda sexton arhundraden, och lat se, huru detta staemmer ... Javael, det passar foervanande vael, ty sa lang aer den tid, som foerflutit fran trojanska kriget intill nu. Trojanska krigets tidevarv kan med skael kallas det, i vilket Hellas foeddes, hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog sin egendomliga praegel. Icke sa? - Dina sammanstaellningar aero skarpsinniga, sade Hermione och betraktade den gamle med oekad uppmaerksamhet. - Den blinde och dock sa fjaerrskadande Teiresias, fortfor den filosofmantlade fraemlingen, hade foerutsagt, att Narkissos skulle varda olycklig och doe, om han laerde kaenna sig sjaelv. Huru tilllaempa detta pa var Narkissos? Paminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske aennu star att laesa oever ingangen till den delfiske Apollons tempel? Daer stod: KAeNN DIG SJAeLV! - Den inskriften finnes daer aennu, upplyste Hermione ... - Och den inskriften, infoell gubben, var saledes Hellas' doedsdom. - Slutsatsen aer fran din utgangspunkt riktig, sade Hermione, och en laett rysning genomilade henne. Julia, Berenike, sjaelva Ismene undgingo icke intrycket av den okaendes sist anfoerda ord. De oegnade honom med foervaning, och Berenike sade tvekande: - Jag ber dig foerklara ditt pastaende, ty jag fattar det icke. - Efter foermaga vill jag villfara din oenskan. Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och aelskliga barn, som, utan att oroas av nagot tvivel, oeverlaemnade sig at ett foerestaellningssaett, som gav liv och personlighet at varje livloest ting i naturen. Foer dem voro bergen stelnade titaner, havsvagorna blasloejade moer, de moerka skogarne hemvist foer Pan och floejtblasande satyrer, varje kaella hade sin najad, varje traed sin dryad, varje grotta var nymfernas boning; blomman pa marken, fageln i lunden, stjaernan pa himmelen hade sin saga, som de viskande foertalde, och deras oeden voro ju maenskliga oeden, i vilka hjaertat maste deltaga. Men medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och Salamis--lekte i sin skoena vaerld och trodde henne evig, hade en okaend hand laengesedan skrivit domen oever henne i de delfiska orden: Kaenn dig sjaelv! liksom redan pa det nyfoedda barnets aenne star i osynlig skrift den lagen: du skall doe! Den glada leken hade fortfarit laenge, da det pa Atens gator hoerdes en roest, som upprepade detta: Kaenn dig sjaelv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om vaerlden uppstatt genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam filosofi ropade till de lyssnande barnen: "Lat ej gaecka dig av dina foerestaellningar! Laer kaenna dig sjaelv! Undersoek din tankes lagar! Du sjaelv aer vaerldens matt. Allena det, som oeverensstaemmer med dem, allena det, som aer foernuftigt, aer verkligt!"--Vart togo de nu vaegen, najaderna, som haellt sin urna oever dalen, dryaderna, som blomsterstroett honom? De flydde, och blommorna och stjaernorna tystnade, bergen voro berg, vagorna ett oroligt vatten, ingenting annat. Aen mer: det man voerdade som raett vart befunnet oraett, plaegsedens heliga band vart en dumhet, en foerrostad olidlig boja, den yttre lagens diamantskrift utplanad, ty den enskilde hade funnit lagen i sig, och sjaelva Olympen instoertade, begravande under sina spillror onyttiga gudar--onyttiga, ty foernuftet hade funnit dem loejliga, oheliga, overkliga. Allt var foersvunnet, utom maenniskan sjaelv och filosofiens kaella, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade hellenen vid denna kaella, askadande sin maensklighet, men lycklig? Nej! Olycklig, tranande, foertvivlad! Han vilar daer aennu, slaende sitt broest, famnande den kalla boeljan, blickande nedat, nedat, staendigt nedat, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, oever honom oeppnats en annan, evig, stralande Olymp, och han hoer ej roesten fran himmelen, som manar honom: Blicka uppat, uppat! Fran skenbilden till den verklige! Du aelskar den skoena, fullkomliga maenniskan. Vael, haer aer Jag--Jag Sjaelv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina gudar till likhet med maenniskan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, har nedstigit till jorden i en maenniskas skepelse. Vad du anat och oenskat aer ju uppfyllt. Kom till mitt broest! Jag aer sann Gud och sann maenniska. Jag aer Vaerldens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se --Jag aer aeven din broder, din aelskade broder. Jag har burit ett doedligt, lidande hjaerta, som maett med klappning tidens slag, i min eviga barm --och detta foer att goera dig foertrolig med din Gud, hemvand i hans famn, som barnet i sin faders. Kom, min aelskling och foerstfoedde! Raeds ej! Dina skulder aero avtvagna med mitt blod. Jag aer icke ett rysligt Oede. Jag aer din fader, broder och foerlossare! Den okaende filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig haenfoerelse, stigit upp, hans gestalt, annars boejd av aren, hade raetat sig och hans roest ljoed, honom omedvetet, stark och vaeldig, som om han predikat foer tusenden. - Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos aer doev foer den himmelska roesten, han aer foertrollad av en ljugande bild, han aer faengslad av en loegn. Ve den foerhaerdade, som icke lyssnar till en bedjande Gud! Snart aer hans sista stund kommen, och hans dom foerkunnad. Myten saeger, att han, nedfoerd i de underjordiskas boning, aennu speglar sig i den stygiska vagen. Myten saeger sant. Hans straff varder evigt. Evig tranad, evig smaerta. Ve, ve den olycklige! ... Den okaende hade knappt uttalat denna foerskraeckliga varning, foerraen han svepte manteln omkring sig, laemnade de haepna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det oegonblick han skred genom ingangen, som foerenade aulan med fruntimmersgarden, intraedde tva i lysande draekter klaedda maen, som naermade sig gruppen vid springbrunnen, saellade sig till den och gavo det foerstummade samtalet en ny riktning. Den ene av dessa besoekande var Julias make, gardestribunen Ammianus Marcellinus, den andre prokonsuln oever Akaja, Annaeus Domitius. Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upploest sig och laemnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon vaentade sin faders hemkomst. Emellertid foerfloet timme efter timme. Himmelens stjaernor blickade, medan de skredo foerbi, mellan altandoerrens gardiner in till den i vemodigt droemmande foersjunkna flickan. Det finns en kaenslostaemning, som icke laemnar rum at klara tankar, men vari sjaelen kaenner sig sjaelv mer hel och hallen, emedan denna staemning aer foerorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var laenge foersaenkt i en sadan. Maenniskosjaelen aer en aldrig vilande konstnaer: stunder som denna aero hennes musik; naer hon alstrar klara bilder, foer hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestaemda droemmar uppsteg slutligen minnet av en haendelse, som av allt vad hon pa senare tiden roent hade kvarlaemnat det djupaste intrycket, naemligen vistelsen i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna doerren till sanktuariet och de pa golvet spridda papperen hade vittnat, att de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art eller foster av inbillningskraften. Hermione skadade upp till stjaernorna och enade tanken pa deras klarhet och ofoeraenderlighet, pa himmelens lugna hoeghet, med tanken pa det skiftande, oroliga, gatfulla skugglivet i jordens dalar. Hon taenkte vidare pa de skimrande, men hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat foer hennes inre oega. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skadat gungande pa aelven, som var tidens aelv, som foerde honom med rastloes fart, med noedvaendighetens oemotstandliga stroemdrag till evighetens fjaerran. Sadan hon sag honom da, hade hon sett honom i sina droemmar; sadan sag hon honom i sin moders anletsdrag, som, raeddade av penseln, foerskoenade det rum, daer Hermione nu oeverlaemnade sig at sina tankar. Filippos hade ilat foere sin fader och syster att finna sin moder--det var den tydning Krysanteus funnit foer denna tavlas symbolik. Svaret pa den andra fraga, som Krysanteus foerelagt oraklet, eller raettare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en pa marken liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens vaerld, foer vilken tempeldoerren inslogs, sa hade mahaenda en vindstoet, svepande oever den solbraenda oeknen, bortfoert manteln och visat dragen av den slagne, som vilade under honom, eller hade Hermione sjaelv med darrande hand lyft en flik foer att se Konstantius' foer henne obekanta anlete, eller vaersta fall de vaelkaenda, aelskade dragen av Julianus. Nu var denna uppenbarelse foega mindre gatfull aen framtiden, som skulle belysas. Men den heta sandoeknen, de i fjaerran bortspraengande ryttarne med sina hoega moessor och oever skuldran haengande bagar? Dessa ryttare, hade Krysanteus sagt, liknade inga andra aen Persiens krigare. Oeknen skulle kanske aterfinnas i det haerjade graenslandet mellan Roms och Xerxes' nyuppstandna rike. Konstantius var just stadd pa haerfaerd mot perserna, naer underraettelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till hans trons raeddning. Skulle da ej denna syn, som tydde pa doed och nederlag, snarast vara en tillaempning pa Konstantius? Krysanteus och Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det. Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin sjaels omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvaegen tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spaenning lyssnat till Hermiones redogoerelse foer dem. Det var icke vidskeplighet, utan foeljdriktighet i hans saett att taenka, som verkade detta. Det ma synas underligt foer oss, soener av faeder, som givit luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska naetet rum bland himmelens stjaernbilder. Vi frukta vidskepelsen till den grad, att vi uppfyllas av foerdom emot allt, som ligger utanfoer de dagliga roenens graens, och vi skulle kalla den klaraste filosofi mystik, om hon med allvar ledde oss in i det oeversinnligas vaerld och staengde porten efter sig. I allmaenhet noeja vi oss med nagra maximer, tjaenliga, det aer sant, att fraelsa oss fran ett aterfall i andens moerker, men odugliga att foera oss fram pa ljusets vaeg. Vi anse oss hava gjort nog foer var sjaelvstaendighet, naer vi icke saelja var sjael at den tro, som raeckes oss i barndomen. Men det aer pendelns sjaelvstaendighet, som svaenger mellan tva ytterligheter, mellan Voltaire och Cagliostro. Vi aero langt ifran att likna dessa hellenska filosofer, vilka oevade sitt taenkande, som atleten sina lemmar, tryggade sig till foernuftet, som han till sina muskler, och med fast fot, med kraftsvaellande armar och cestusomlindade haender stodo faerdiga att segra eller falla foer maenniskoandens sjaelvstaendighet och foernuftets raett. Funno de i denna sjaelvstaendighet ingen tillfredsstaellelse foer sin religioesa kaensla, raecktes dem da av en medlidsam hand en fangrustning, foer att tjaena som harnesk, de tillbakastoette henne, foeredrogo att hopploest strida med fria lemmar och foello som hjaeltar. Funno de daeremot en sadan tillfredsstaellelse inom sig sjaelva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, sa gingo de daerin med barnets genius, froejdade sig at haerligheterna i den ljusa salen, talade med andarne andarnes sprak och fragade ej efter, om vaerlden daerutanfoer begrepe dem eller icke eller toge deras umgaenge med de osynlige som en gaeckande lek med tomma skuggor. I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej haeroever, ty hon taenkte ofta mot sin vilja pa denne yngling. Kaerlek till honom eller raettare till den Karmides, som icke mer fanns, den ofoerdaervade, till dygd och visdom straevande, lag aennu i hennes hjaerta. Kvaeva den hade hon hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Aettling av en foermoegen, med Krysanteus naerskyld familj, hade Karmides redan i sin barndom foerlorat sina foeraeldrar och daerefter upptagits i Krysanteus' hus. Hermione och han hade uppvaext tillsammans. Krysanteus, som foerlorat sin ende son, haelsade i sin spaede fraende en ny, oeverflyttade pa honom en faders hela oemhet och faeste de stoersta foerhoppningar vid ett barn, som naturen sa rikt begavat med skoenhet och livligt foerstand. Det var foer dessa hellener en ofattlig motsaegelse, om icke ett skoent yttre skulle hoelja rika sjaelsanlag, som det endast vore konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skoenhet och sanning, ville icke veta av nagon klyfta mellan natur och ande. Platon, deras fraemste taenkare, var en idealt skoen man; Sofokles, deras stoerste tragoed, likaledes. Deras filosofer omgavo sig helst med skoena ynglingar och bedrogo sig saellan i valet. Sokrates, ehuru sjaelv ytterligt ful, hyllade samma asikt och medgav med haenvisning pa sin satyrnaesa, att naturen hade nedlagt froen till manga laster i hans sjael. Men han tillade, att filosofien hade foerbaettrat honom. Hellenerna medgavo anden haerskareraetten oever naturen; de sago, att den skoene kunde foerfulas genom lasten, att den fule kunde foerskoenas genom dygden. Foer Sokrates' laerjungar, som aelskade honom till svaermeri, foersvann hans satyrnaesa, naer han talade om dygden, och de slutade med att finna honom skoen, emedan nagonting gudomligt sa ofta genomskimrade hans anletsdrag. Hermione var en hellenisk kvinna, och varje foeremal, som omgivit henne fran barndomen, sjaelva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes medfoedda kaerlek till det skoena i alla dess uppenbarelser. Foergaeves predikade ej blott kristianerna, utan aeven mangen hellenisk vishetslaerare de dagarne om naturens foerdaerv och sinnlighetens doedande; hon lyssnade vael till dessa laeror, och ideernas vaerld, som Krysanteus oeppnat foer sin dotters oegon, var aeven foer henne den enda fullkomliga och efterstraevansvaerda; men att fatta denna andra som syndig och foeraktlig foermadde hon icke. Hon aelskade himmelens stjaernor och skyar, jordens berg, kaellor och skogar, blommor och faglar; hon foertjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaoega var henne en klar vederlaeggning av den sats, att maenniskosjaelen vore ett vredens barn och fran foerstone platt foerdaervad. Ett ytterligare bevis kravde hon icke, men aegde manga sadana i de vise, hvilkas levnad varit en fortgaende foerkovring i dygden, i de kaerleksfulle, som lidit foer att goera andra lyckliga, i de hjaeltar, som offrat sig foer det skoena och sanna. I allt detta sag hon det gudomliga uppenbarat i det synliga. Hon sag det gudomliga i varje aedelt bildad form, hoerde det i varje vaelljudande roest. Spegeln hade laert henne, att hon sjaelv hade ett intagande yttre. Varfoer doelja detta foer sig sjaelv eller andra? Hon kunde det icke, aeven om hon velat det. Hon var glad och tacksam foer denna Guds och naturens gava och fann i dess aego en vink att varda den vaerdig genom sin sjaels foeraedling. Att missvarda denna skoenhet, avklippa sina rika lockar eller hoelja sin gestalt i en vanprydande draekt, som mangen kristiansk svaermerska gjorde, skulle foer henne varit en haedelse. Och fran den stund--den ofoergaetliga--da kaerleken vart medveten i hennes barm, da de bada fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan foerlaegenhet, i lydnad foer sina oskyldiga hjaertans maning, yppade sin blyga laga och skaenkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den foersta kaerlekens oemsesidighet--fran denna stund betraktade sig Hermione icke laengre som ensam aegare av sin faegring; den var en skatt, som hon foervarade at dess raette herre, den aedle och dygdige yngling, at vilken hon skaenkt sitt hjaerta. I de foersta dagarne, det foersta aret av denna kaerleks tillvaro, huru ofta uttalade de icke foer varandra sin glaedje oever skoenhetens gava, som de oemsesidigt funno hos varandra! Om sjaelarnas samklang, om den oemsesidiga hoegaktningen--detta kalla ord, denna styva hoegtidsmantel, vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, foer att komplimentera och taga varandra i aego--om sadant talade de aldrig; sympatien, aktningen fanns hos bada, men de tarvade dem ej till taeckelse kring sin oegonlust, sin skoenhetskaensla, ty i dessa funno de ingenting att blygas foer. Och hur skulle Hermione hava kommit pa en sadan tanke, hon, som icke kunde hoera ett vaelklingande ord, utan att se det lekamliggjort i skoena former, hon, foer vilken till och med den torra logikens slutledningar foervandlade sig till vingade piltar, lekande med blomsterkedjor, och som aldrig hoerde ordet Ide, utan att taenka sig en himmelsk, stralande ungmoe! Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kaerlek och de foerhoppningar, som hennes fader faest vid honom. Liksom hon vardade sina blommor, ansade dem, flyttade dem fran solskenet till skuggan, fran skuggan till solskenet, sa hade Krysanteus bemoedat sig att undanroedja alla hinder foer utvecklingen av en natur, som i sitt froe redan lovade mycket. Han hade oevat sin skyddslings tankekraft och lemmar, hade soekt elda honom genom hoega foeredoemen, hade velat stalsaetta hans sjael mot kommande lidanden, liksom emot kommande lockelser, men goera henne mjuk och kaenslig foer alla goda intryck, oeppen som ett sprakroer foer den gudomliga roesten i det inre--han hade med Karmides foerknippat tanken pa den platonska laerans framtid, i honom hoppats en eftertraedare pa Akademias laerostol, en ny kaempe, sedan han sjaelv gatt bort, foer skoenhetens religion och foernuftets frihet. Karmides hade i boerjan motsvarat hoppet. Naer hans myndighetsar var inne, trolovade han Hermione och foeretog daerefter med Krysanteus' bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. Naer han aterkommit till Aten, syntes han till lynne och boejelse alldeles foeraendrad. Han fann sig icke vael i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han ombytlig och underlig; aen visade han sig dyster och hemlighetsfull; aen utbrast han i kaerleksbetygelser, som foerskraeckte henne, emedan de buro praegeln av vildhet och onaturlighet; aen, och detta oftast, moette han henne med ett slags galanteri, som mahaenda skulle ha foerefallit Neapels skoenheter behagligt, men som foeroedmjukade Hermione. Det bestaellsamma ryktet frambar till hennes oera det ena aeventyret efter det andra, vari Karmides spelat hjaelten. I boerjan trodde hon dem icke; men han sjaelv gjorde allt foer att taga henne ur den villfarelse, varmed hon aennu soekte fasthalla sin droem om ren kaerlek och jordisk lycka, sin tro pa Karmides' aedla natur och hoega kallelse. Krysanteus anvaende foergaeves sin maenniskokaennedom och en av oemhet ingiven vaeltalighet foer att aterfoera fostersonen, den foerre laerjungen, till den vaeg han laemnat. Foerhallandet mellan dem vart allt kyligare. Hermione sag sin faders smaerta och kaende sin egen djupare. Kristianerna pekade pa Karmides som ett prov pa en hednisk filosofs foermaga att uppfostra maenniskor. Han omgav sig med de mest utsvaevande ynglingar i Aten, var foeremal foer sina liktaenkande vaenners och de atenska hetaerernas beundran eller beraekningar, men alla andras foerakt. Den sista gangen han visade sig i Krysanteus' hus, var denne franvarande. Han fann Hermione ensam. Hon foerebradde honom under tarar all den smaerta, han foerorsakade henne och hennes fader. Han svarade med skaemt och laemnade henne. Kort daerefter inlaet sig Karmides i ett nytt aeventyr, som omtalades mer aen hans foeregaende, emedan den andra medspelande var den skoena Eusebia, Annaeus Domitius' maka. Annaeus upptog saken med ett lugn, sa orubbligt, att det verkligen understoedde kristianernas vaelvilliga tydning, att allt inskraenkte sig till ett omvaendelsefoersoek, som den fromma Eusebia i sin aengslan foer ynglingens salighet hade foeretagit sig. Men naer ryktet i en mindre foermanlig upplaga hann till Hermione, atersaende hon, doedligt sarad i sina kaenslor, trolovningsringen till Karmides. Att kunna aelska mer aen en gang foerefoell Hermione som en orimlighet. Aeven nu, da hon ville gloemma Karmides, var hon oevertygad, att hjaertats drift och den foersta kaerleken aldrig kunna svika. Hon gav honom foerlorad endast foer livet. Hon trodde pa ett framtida tillstand, da tva sjaelar, som fran boerjan varit ett, naer de vilade i Guds tankes skoete, anyo skola foerena sig, sedan de renats fran de fel och villfarelser, som pa jorden stoette dem fran varandra. Denna tro, som hon naerde med laesningen av Platons skrifter och som kanske varje maenniska en gang i livet har omfattat, gav henne troest, fast blandad med vemod, da hon lyssnade till sin naturliga laengtan att foerenas med en aelskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon sjaelv genom en mans och en kvinnas kaerlek blivit delaktig. Skoen och aelskvaerd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermalsanbud, som de djaervare vagat framstaella, hade hon tillbakavisat. Hon foerlikte sig med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som laekte de sar, han sjaelv givit, aer kaerleken ensam i stand att laeka kaerlekens sar. Hermione hade mycket att aelska. Hon aelskade naturen och filosofien; hon aelskade att utbreda saellhet till alla i sitt grannskap; hon aelskade framfoerallt sin fader, vars straevanden och ensamma staellning som kaempe foer en sjunkande bildning, en undertryckt religion hon foerstod och delade. Badande i de friska vagorna av denna kaerlek, bibehoell hennes sjael sin klarhet, kraft och haelsa; hon var i harmoni med sig sjaelv, fast ackorderna klingade vemod. --------------------------- Kort foere skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon pelarhelgonet med ett broed och en flaska vin. Flaskan var den, som Petros foeregaende afton sa omsorgsfullt inlaest. Den natt, som foeljde haerpa, sjoeng Simon ej sin aftonpsalm. Krysanteus atervaende foerst vid midnattstiden. Han hade da sett, huru krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska praesterskapet. Petros hade funnit foer gott att uppskjuta detta till en timme, da man ej hade att vaenta onoedigt uppseende och folkskockning. En avdelning soldater, foerd av tribunen Pylades, hade foeljt praesterna och uppstaellt sig framfoer templet. En aembetsman laeste fran trappan den kejserliga kungoerelse, som skaenkte templet till kristianerna; nagra nattvandrare, vilkas vaeg tillfaelligtvis foert dem oever torget och som stannat, foervanade oever upptraedet, fingo foerestaella det atenska folket, till vilket kungoerelsen var riktad. Laesningen aendade som vanligt med uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instaemde pliktskyldigst, praesterna hjaertligt, atenska folkets tillfaelliga ombud tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars hjaerta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat nedstucken. Den gamle mannen hade gatt ut foer att skaffa laekarehjaelp at en insjuknad dotter. Han hann, foerraen han dog, anfoertro Krysanteus ej blott sitt aerende, utan ock sitt broedloesa hem; denne ilade bort att skaffa hjaelp. Daerefter uppspikades kungoerelsen pa tempeldoerren, krigsgudens bild och altare omstoertades och utkastades, malningarna soenderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina historiska arsboecker uppbraendes, varefter det heliga korset, fridens och foersoningens symbol, staelldes framfoer ingangen, just i blodpoelen bredvid den moerdade. Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro taenda i portikerna och kring torgets bildstoder. Daeruppe pa Akropolis avtecknade sig vishetsgudinnans jaettestod mot den stjaernstroedda natthimmelen. Kanske hov sig i detta oegonblick hennes kopparbarm. ELFTE KAPITLET. Rakel. Aten med sin livliga hamnstad Piraeus hade lockat en ansenlig maengd av de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig Israels barn. De hade redan laengesedan foerlorat sitt lilla faedernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet kallade. Bland hebreerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han vandrade ostraffligt efter faedernas stadgar, var miskundsam mot sitt folks fattige och icke saellan aeven mot gojims arma barn, och framfoerallt: han var rik, mycket rik. Han aegde skepp, vilkas master voro cedrar fran Libanon, vilkas roder voro av ek fran Basan eller nejden daeromkring, och han skulle gaerna, foer att i allo raetta sig efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och soltaelt, faergade med purpur fran Elisaoearna, om ej han funnit detta vara ett foer langt drivet sloeseri. Med dessa skepp infoerde han indiska och egyptiska musliner, som voro de atenska hetaerernas foertjusning, roekelser fran Saba och Rema, faergade ylletyger och spannmal fran Syrien, tenn och bly fran vaestern, slavar ej blott fran Tuba och Mosoch, titan fran vaerldens alla nejder. Varorna utbytte han mot andra, som han med samma skepp utfoerde: oliver, fikon, vax, haestar, vapen, boecker och konstsaker. Baruk visste pa pricken, hvad en Platon, en Homeros i handskrift var vaerd, ehuru han aldrig hade laest dem; han foerstod med kaennarens blick att uppskatta vaerdet--penningvaerdet--av bildstoder och malningar, med vilka han skulle betraktat som en doedssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och amuletter rullade genom hans haender; men han tvaettade dessa omsorgsfullt, sedan han vidroert sadana ting, laeste sina boener och smalog at de oskyldiga guldkorn, som den oheliga stroemmen kvarlaemnat mellan hans fingrar. Han drev dessutom en indraektig handel med penningar och lanade gaerna, mot goda saekerheter och ej saerdeles omaensklig raenta, at Javans [1] laettsinniga soener, de daer foerdoemt vackra och skamloest glada, at foerdaervets Gehinom[2] oundvikligt bestaemda atenska ynglingarne, som med sa ofoerskaemda blickar foerfoeljde hans dotter, den svartlockiga Rakel, naer hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan. [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar. [2] Helvetet. -Rakel, lyft da icke pa sloejan sa daer! haende vid sadana tillfaellen, att den gamla Ester sade. - Kaera moder, haende det, att Rakel svarade, den haer sloejan vill ju alldeles kvaeva mig. Jag kan knappt draga andan. - Jag skall goera ett lufthal i henne med foersta baesta kniv, sade gamle Baruk. Hon aer av tyg fran Damaskus och har, vaenner emellan, ett vaerde av 50 guldstycken, men halet skall dit aenda, det lovar jag. Rakel hade aennu icke fyllt sitt sjuttonde ar. Hon var en vacker flicka med fylliga former, svarta lockar, en nagot stor, men vaelformad naesa och de eldigaste oegon, som nagonsin taents under orientens sol. Det fanns vael knappt en yngling av Abrahams slaekte i hela Aten, Piraeus inraeknat, som icke svaermade foer Rakel och det ansenliga arv, som en gang skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke vaerdig den rike Baruks vackra dotter. Det visste savael Baruk som Ester. Naer de foerdenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare person aen rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en aennu ung, men mycket laerd man, som ej blott kunde lagens boecker utantill, utan aeven hade studerat den helleniska filosofien och skrivit langa med kabbalistiska funderingar spaeckade kommentarier till sin landsman Filons djupsinniga verk. Foeraeldrarne hade vid detta val icke gjort sig moedan att radfraga sin dotters tycke. Sadant var icke brukligt hos deras folk, och foer oevrigt kunde vael Rakel ej vara annat aen noejd med en man av sa utomordentlig laerdom, sa stor vaeltalighet i synagogan och daertill av sa ansedd slaekt som rabbi Jonas. De anade icke, att Rakels hjaerta redan var fangat av en annan, och denne--o ve!--var en av Javans oomskurna soener, som icke hade en droppe av Abrahams blod i sina adror och icke kunde laesa en bokstav i de heliga rullarne. Det aer aftonen efter den, pa vilken den okaende filosofen besoekt Krysanteus' hus. Dagen aer hebreernas sabbat. Baruk och Ester ha gatt till synagogan. Rakel hade foereburit nagot skael foer att fa stanna hemma. Hon foersakar daermed noejet och uppbyggelsen att hoera, huru sinnrikt rabbi Jonas utlaegger profeten Daniel. Hon foersakar tillfaellet att se sin trolovade, just i det oegonblick naer han aer vacker: naer framfoer altaret hans moerka, vemodiga oegon livas, hans av studier farade panna klarnar och hans av samma ihaerdiga studier kroekta skepnad raetar sig vid korens sang: "Hur skoena aero dina tjaell, o Jakob, och dina boningar, o Israel!" och vid den foersamlade menighetens rop: "Hoer, Israel! Adonaj var Gud aer den ende Gud!" Da genomstroemmas han av faedernas anda och deras bragders minnen; da uppbygger han i tanken Jerusalems grusade tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Da foergaeter sig hans blick, som annars gaerna irrar upp till kvinnornas laektare foer att bakom en av sloejorna ana dragen av flickan, som han aelskar, Baruks dotter. Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke aer fult. Han har ett skaegg, likt manen pa en kappadokisk haest, langt, svart och glaensande, som Rakel finner avskyvaert. Han sitter ofta hos Baruk och talar sa djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande Platon, att Baruk stryker sitt gra skaegg och sin kaftan av lutter foervaning; men Rakel gaespar vid detta tal och finner det odraegligt. Han aer i sin aelskades naervaro blyg--som en blyg aelskare, och han foervirras av hennes stralande oegon. Daerfoer tycker Rakel, att han aer en toelp. [3] Platon. Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jaemfoerelse med vilket alla andra maen foerefalla henne som misslyckade foersoek av Var Herre att skapa nagonting draegligt i karlvaeg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i hennes oera, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit pa en haestrygg; daerfoer aer hans egen rygg kroekt, hans gang tung, hans roerelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides daeremot! Han baer osynliga Hermesvingar pa sina foetter, hans spaenstiga lemmar, omsvaevade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta honom fran jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad aer den, om den aen blickade i evighet, emot ett enda oegonkast av Karmides, ett av dessa djaerva, stolta oegonkast, som pa en gang skraemma en eldig flicka och tjusa henne? Rakel har hoert av sin fader, att Karmides aer sloesare; hon har sett honom manga ganger ej blott pa vaegen till synagogan, utan ock i sin faders hus, dit han kommit foer att lana penningar. Rakel aer foertjust oever hans sloeseri, som goer honom tusenfaldigt aelskligare i hennes oegon. Hon aer van att se varje litet mynt vaent tva ganger, hoer dagligen aenda till leda upprepas Syraks taenkesprak om sparsamheten. Karmides, som leende stroer omkring sig denna metall, som de andre uppgraeva med sina fingrar ur modden, vad mande denne Karmides vara, om icke ett ovanligt, ett oevermaenskligt vaesen? Och vad nu laerdomen vidkommer, foer vilken Baruk och Ester sa ytterligt voerda rabbi Jonas, sa aer ju Karmides ofantligt mycket laerdare! Det har Karmides sjaelv med aedel uppriktighet foersaekrat henne. Skulle hon da icke tro det? Och fastaen han aer sa utomordentligt laerd, aer han likvael glad, talar sa fullkomligt fattliga, foertjusande saker och sjunger till lyran sprittande visor. Skulle Rakel i nagot oegonblick gloemma Karmides, finnes i Baruks hus en gammal tjaenarinna, som gaerna aterfoer hennes tankar till detta foeremal. Aeven hon, tjaenarinnan, har sina skael att beundra Karmides' sloeseri. Av det guld, han sar, har nagot aeven fallit i hennes hand, och till tack haerfoer har hon atagit sig att vara budbaerarinnan och foermedlerskan emellan honom och Rakel. Det aer en vink av henne, som foermatt Rakel att i afton stanna hemma. Rakel har stigit upp pa altanen av sin faders hus. Daer aer hennes aelsklingsstaelle under sa vackra aftnar som denna. Man har daerifran en vidstraeckt utsikt oever den oestra och norra delen av staden. Vaesterut moetes daeremot oegat av de naerlaegna husens tak och murar, men emellan dessa skymta delar av den branta gata, som fran Skambonide leder ned till Kerameikos. Det aer den gatan, som man vandrar till och fran synagogan. En sa uppmaerksam utkik som Baruks gamla tjaenarinna kan saledes se det voerdnadsvaerda paret, naer det nalkas, och i tid varsko sin unga haerskarinna. Huset har tva ingangar. Den ena stoerre, som vetter at gatan, aer foersedd med en jaernbeslagen port, som Baruk varsamt staenger, naer han gar ut. Den andra aer en liten doerr i baksidan av huset. Den kan endast oeppnas inifran, och den leder ut till en sluttande, med klipphaellar stroedd, graesvuxen plats, som utgoer hoegsta punkten av Skambonides kulle. Denna doerr aer av tjaenarinnan oeppnad, och daerifran leder en trappa upp till altanen. Rakel lutar sig mot broestvaernet och ser ut oever staden. Himmelen aer klar, och friska flaektar komma fran havet. Rakel aer orolig, hennes hjaerta klappar naestan lika haeftigt, som da hon bidade det foersta hemliga moetet med Karmides. Sedan dess har hon ofta traeffat honom, just haeruppe, under manljusa naetter, sedan foeraeldrarne och husets fa tjaenare gatt till vila; och genom vanan och oevertygelsen om det oskyldiga i sadana moeten har varje fruktan, varje betaenklighet hos henne foersvunnit. Karmides har kommit foer att med skaemt och joller laetta hennes sinne, naer det aer tyngt av hemmets enformighet och det instaengda liv, hon maste foera; han har staemt hennes cittra och laert henne att framlocka sma melodier daerur; han har talat om det glada och brokiga livet daernere i staden, dit hon aldrig far styra sin kosa utan att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har haermat rabbi Jonas' gang, atboerder och saett att tala, sa att Rakel varit faerdig att kikna av skratt; han har lindat hennes langa, svarta lockar kring sina fingrar och kallat dem de skoenaste ringar, dyrbarare aen de gyllene, med diamanter sirade. Han har foersaekrat, vad som foerefoell Rakel i boerjan alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om han ej emellanat finge se och tala med henne. Hon maste dock tro hans ord, ty han var ju sa utomordentligt vis, hade kastat sa djupa blickar in i naturen och kaende baest sjaelv de hemliga villkoren foer sin tillvaro. Nu kaende aeven Rakel nagonting liknande, ty hon fann sig numera aldrig raett lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av hans oegons makt. Den fruktan, som nu kom Rakels hjaerta att klappa med oroliga slag, var en, som spreds med luften oever de tusen husen och templen mellan Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade hela dagen synbarligen plagats av en aengslig sinnesstaemning. Vid middagstiden hade han under nagon foerevaendning avlaegsnat tjaenstefolket ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar och viktiga papper till ett loenligt foervaringsrum under husets kaellare. Pa flickans fragor om orsaken till detta varsamhetsmatt hade han soekt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjaenstefolket hade Rakel sport, att under den foerflutna natten atskilligt tilldragit sig, som laet dem motse oroligheters utbrott i staden. Daer Rakel nu stod, lutad emot altanens broestvarn, seende ut oever staden, som bestralades av den nedgaende solen eller vilade i de langa skuggor, som kastades av kullarne, laengtade hon efter Karmides och fruktade naestan, att han ej skulle komma. Det foerefoell henne, som om Karmides maste hava laemnat staden, eftersom den icke laengre var det glada, livliga Aten, utan genombaevades av raedda aningar. Hon kaende, att hans naervaro, asynen av hans glada anlete, pa vars panna hon aldrig upptaeckt en skugga, vore det enda, som kunde foerjaga hennes aengslan. Hur glad vart hon daerfoer icke, da pa toppen av Skambonide visade sig en gestalt, som var hans! Han sag upp till altanen och vinkade till Rakel. I bakdoerren stod den gamla tjaenarinnan och gav honom det tecken, som laet foersta, att marken var fri. Strax daerefter hoerdes hans laetta steg i trappan. Rakel vaende sig om; han stod framfoer henne, glad och leende, och raeckte henne en bukett av de utsoektaste blommor. Icke ett spar av bekymmer kunde upptaeckas i hans vaesen. Han kom just nu fran badet och syntes stralande av haelsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett honom vackrare aen nu. - Du kom da aentligen, utbrast hon och kaende sig faerdig att med systerlig haengivenhet kasta sig hans armar. - Jag foersummar icke ett enda av de saellsynta oegonblick, da jag far traeffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel aero mina gudinnor. Jag offrar at den ena de stunder, som den andra icke kan foerunna mig. Aero dina foeraeldrar i synagogan, mitt barn? - Ja, svarade Rakel och synade foertjust de vackra blommorna, som Karmides givit henne. - Synagogan aer en ypperlig inraettning. Jag tycker om maenniskor, som voerda sin Gud. Men jag kan med skael anmaerka, att er gudstjaenst aer alltfoer kort. Den borde raecka hela natten. Naer komma dina foeraeldrar hem? - Ack, i afton droejer det icke laenge. - Begagna da oegonblicken foer var gudstjaenst, sade Karmides. Han fattade flickans hand och drog henne med laett vald ned pa en soffa vid sin sida. Mina andaktsstunder aero de, naer jag skadar i dina oegon. - Fy, du talar som en hedning, vilket du ocksa aer ... Men saeg mig, Karmides, du aer ju aeven filosof? - Vilken fraga! sade Karmides skrattande. Visst aer jag filosof, och en av de allra fraemste till och med. - Ja, du aer mycket laerd, det vet jag, men aer du ocksa mycket dygdig? - Naturligtvis. Laerdom och dygd aero tvillingbarn, som aldrig atskiljas. - Det glaeder mig hoera, ty i gar sade Jonas till min fader, att visa och dygdiga hedningar, sadana som ... - Karmides? - Nej, det sade han icke, utan sadana som ... som ... Platon tror jag, att han hette ... vael kunna raeknas till det utvalda folket, fast de aldrig aetit paskalammet. - Daeri hade den lustige Jonas raett, min Rakel. - Och vad jag var glad daeroever, ty jag taenkte genast: da boer aeven Karmides raeknas till mitt folk, och han aer icke laengre en fraemling foer en dotter av Israel. - Hoer blott pa! Du filosoferar ju foertraeffligt, aeven du. Det vore en underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklaedda, langskaeggiga och kroknaesiga maeklare, som kalla sig judar. Han skulle da ha en helt annan smak aen du. Rakel rodnade. Karmides tog buketten och faeste den vid hennes barm. - Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade pa solen, vars halva skiva redan saenkt sig i havet, samma sol foer vara oegon, samma atra till saellhet i vara hjaertan, huru kunna vi da kalla varandra fraemlingar? - Samma himmel och daer uppe oever stjaernorna samme Gud, sade Rakel med en djup blick pa Karmides. Den kvaell, jag gav dig den lilla ringen, som ... som du icke baer pa ditt finger ... Karmides, var har du ringen? - Haer, pa mitt hjaerta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin barm. - Ack, foerlat mig! Jag ville oevertyga mig, att du hade foervarat honom, fortfor flickan med glaedjestralande ansikte. Men jag ville saega dig, att samma kvaell droemde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina foeraeldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var aeven naervarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade med dig om den daer Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste att svara honom pa allt vad han ville veta. Det maerktes tydligt, att du var laerdare aen han, - Din droem skall sannas. Det kommer en tid, da vi alltid skola vara tillsammans. - Tror du det? - Beror det ej av oss sjaelva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfaergat, och guldkantade skyar spegla sig daeri. Laengtar du icke att svaeva oever dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare aen nagot av din faders? Jag skall foera dig till en oe, som jag upptaeckt daer borta i vaester, langt, langt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens. Hon aer en laemning av det i havet sjunkna Paradiset. Daer skola vi bo, jag och du. - O, vad saeger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med vaerlden gav Karmides tillfaelle att obesvaerat giva luft at sina hugskott. Men, tillade Rakel betaenksamt, icke kan jag laemna fader och moder kvar haer i Aten. - De skola foelja oss, Rakel. Pa Lycksalighetens oe finnas omaetliga foerrad av den gula metall, som aer din faders lust. Han foeljer oss dit, samlar en skeppslast guld och atervaender som den rikaste maenniska pa jorden foer att ateruppbygga ert tempel. Vad saeger du haerom? - Ack, det aer ju haerligt! Jag maste underraetta min fader ... jag maste saega honom vad du aemnar goera. - Nej, nej, icke nu. Min plan maste hemlighallas, liksom vara moeten. Hoer du det! - Na, som du vill. Rakel hade i sin aelsklings naervaro alldeles foergaetit den fruktan, som bemaektigat sig henne. Foerst nu, da talet foell pa att laemna Aten, paminde hon sig, att staden i naervarande stund hade nagot orovaeckande, och hon anfoertrodde Karmides sina obestaemda farhagor. I sjaelva verket var denna afton besynnerlig aeven i det avseende, att det vaeldiga sorl, som annars uppsteg nedifran staden mot Skambonides topp, var sa gott som foerstummat. Det radde en ovanlig tystnad, endast avbruten genom bullret av nagon genom gatorna rullande ensam vagn eller ett och annat hammarslag fran verkstaederna i grannhaellet. Ett skarpt oera skulle likvael just i detta oegonblick kunnat uppfanga ett genom avstandet naestan foertonat sorl av roester, som kom fran norr och nalkades mer och mer. - Bah, sade Karmides till svar pa Rakels fragor, vad har du att frukta? I hebreer kunnen, liksom de olympiska gudarne fran sina moln, i god ro foerlusta er at de andres strider. Vad han I att goera med bilddyrkare och kristianer? - Men det aer ju foerskraeckligt! Du tror da verkligen, att det kommer till strid, till blodsutgjutelse ... och haer, haer i Aten, kanske utanfoer min faders port? fragade Rakel bleknande. Men vad har da haent? Vad aer det, som uppretar dem mot varandra? - Kristianerna ha i natt franstulit den gamla laerans anhaengare ett tempel och lagt beslag pa tempelskatten ... - Men varfoer, varfoer goera de sa illa? utbrast Rakel. - Varfoer? Alla kunna icke vara maeklare haer i vaerlden, men alla vilja ha guld. De som ej bli maeklare som judarne, varda roevare som kristianerna. Det aer foerklaringen. Ma packet slass! De mina kaenner jag. De aero foer fega att vaga sina liv. Kristianerna kunna frantaga dem allt, till och med livet, men av omtanke foer sitt liv skulle de icke vaga foersvara det. Men kristianerna sjaelva, min Rakel, de aero maen! Eller raettare: de aero vilddjur ... modigare aen lejon, blodtoerstigare aen tigrar. Amfiteaterns spel aero foerbjudna. Vi sakna dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats pa askadarebaenken och klappa haenderna, naer de soenderslita varandra. Vi ha ett praektigt skadespel att vaenta. - O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag naestan foerskraeckes foer dig. - Lugna dig, flicka! Jag aer icke farlig. Naer jag ej kan avvaenda askan eller naepsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag froejdas at deras hoeghet. Men hoer vidare vad som haent i natt, som utbreder foerfaeran i staden! Det radande kristianska partiet har upptaeckt, att det undertryckta hallit hemlig gudstjaenst i ett kalkstensbrott i grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons faelt. De oeverraskades mitt under sina boener, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, tillfangatogo sa manga, som ej kunde smyga undan, bundo dem och slaepade dem i faengelse. Man saeger, att de undertrycktes kaempe, en praest med ett av de daer langa namnen, som kristianerna pahittat ... Atanasios heter han ... var naervarande och just predikade, naer haendelsen timade, men att han i moerkret och villervallan lyckats komma undan. De faengslade voro vid pass femtio: de fleste tillhoera packet, men atskilliga aero ansedda maen och medborgare av Aten. Lagen doemer dem till doeden. Du kan begripa, vilken uppstandelse detta vaeckt bland deras trosbroeder, vaenner och fraender. Foerskoning ha de faengslade ej att vaenta. Sorg, haepnad och raseri hos de mang tusen, som kalla sig homousianer. Man tror, att de skola vaepna sig foer att med vald frigoera de fangne. Det radande partiets anfoerare, biskopen av Aten, oenskar ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt foerfogande och vill nyttja tillfaellet foer att krossa motstandarne med ett slag. Se daer i korthet mina nyheter, du min svartoegda flicka. Vad din blekhet foerskoenar dig! Jag frestas att skraemma dig alltid foer att alltid se dig sadan. Men var lugn! Karmides aer ju hos dig. Haer, haer i min famn, fruktar du haer? Karmides hade utan motstand tryckt den darrande flickan till sitt broest och lekte med hennes moerka lockar. - Jag skulle icke vara raedd, om du alltid vore haer. Men du kommer ju och gar. Du aer borta, da kanske ... Nej, jag toers ej taenka pa ett sadant oegonblick. - Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig matto sta vid din sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om raedsla och fara! Se upp mot himmelen! Daer boerja stjaernorna taendas. Var aer din cittra, barn? Cittran lag pa en baenk. Han tog och staemde henne och sjoeng till hennes ackorder en taeck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han boerjade i annan tonart en sang om kaerlek, kaerlekssmaerta, trohet i doeden. Rakels blick var tarad, naer han lade cittran bort. - Vad? Tarar? Aelskade lilla toka! sade han. Dina oegon hava vaermt min sjael, men tararne goera dem till solar, som foerbraenna henne. Blunda, eller du blaendar mig! Blunda, oesterlaendska flicka! Och naer Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte pa hennes laeppar en braennande kyss. Det var den foersta. Karmides gick stundom langsamt mot sitt mal. Han var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sadan som Rakel, var foer hans oevermaettade sinnen dock aennu en retelse, dess stoerre, ju mer hennes enfald avbroet mot hans vanliga vaeninnors vaerldskaennedom. Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk, nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro bada foer kloka att bannlysa en mask, av vilken bada hade samma noeje. Rakel aelskade honom. Han var allt foer henne. Vem undrar da, att hon kaende saellhet i denna kyss? Men hon oeppnade oegonen och rodnade upp till pannan. Hennes blick bad om foerskoning fran foernyad saellhet; men den djaerve var obeveklig. Han roevade kyss efter kyss. Rakel hoerde ej, huru det avlaegsna sorl, som foernams fran norr, kom naermare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sadant manghoevdat, tusenfotat vidunder astadkommer, naer det framtraenger genom en stads tranga gator och vid varje graend, varje oeppning det stryker foerbi, svaeller ut och rycker med sig allt. Men slutligen urskildes i detta foervirrade larm rop, genomtraengande och vilda, vittnande, att det manghoevdade vidundret var retat, att det soekte fiender, och att dessa fiender maste darra foer en annalkande haemnd. Nu slaeppte Karmides Rakels hand. Ropen hade traengt till hans oera. Han anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Aeven Rakel hoerde den kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig darrande intill honom. Under den foerskraeckelse, som fattade henne, floeg hennes foersta tanke till foeraeldrarne. - O Gud, mina arma foeraeldrar! De aero ute. Vad kan icke haenda dem! Huru skall jag raedda dem ur faran? Jag maste ut. Jag vill skynda till synagogan. Karmides, foelj mig! Jag aer icke raedd, naer du foeljer mig. Kom! I detta oegonblick doek den gamla tjaenarinnans foerfaerade ansikte upp oever altantrappan. - De komma! ropade hon. - Vilka? Vilka? - Dina foeraeldrar. De aero redan utanfoer porten. - Lovad vare Gud! De aero raeddade. - Farvael, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall vara i ditt grannskap. Rakel hade knappt mod att slaeppa Karmides' hand. Man hoerde, huru den tunga porten till gatan gnisslade pa gangjaernen. Ingen tid var att foerlora. Karmides ilade ned foer trappan och genom bakdoerren ut i det fria. Rakels blick foeljde honom, da han med skyndsamma steg gick oever den haellstroedda toppen av kullen och foersvann daer bakom. Hon skyndade ned att moeta sina foeraeldrar. Hon sag den gamla Ester stoedd pa rabbi Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten invaendigt var foersedd, lade dem i kors oever varandra och faeste dem vid deras jaernhakar. Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller atta unga, kraftiga israeliter foeljde dem foer att stanna i huset, medan stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besaettning. Baruk, som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det staengda, bommade huset ville de med svaerd i hand avvakta haendelsernas gang. TOLFTE KAPITLET. Boerjan till ett sorgespel. - Fran det ena noejet till det andra! Prisad vare Olympen, som aennu stroer rosor oever jorden! Sa taenkte Karmides, da han vandrade ned foer den del av Skambonide, som sluttade at Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill saega en skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han noejde sig haermed, ty han hade laengesedan givit verkligheten foerlorad. Han soekte nu en annan foerstroeelse. Fran Kerameikos skallade vilda rop, foernummos tusentals larmande roester. Det var foermodligen inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides aelskade tragedier och skyndade att foervissa sig om rum bland askadarne. Som vi veta, var skymningen inne och stjaernorna boerjade taenda sig pa himmelen. En sadan halvdager aer gynnsam foer sadana skadespel, liksom en mulen himmel oekar intrycket av ett goetiskt tempel. Han doeljer sadana sma enskildheter som de sma maenniskorna, och later de stora massorna, som aero de pa denna bana upptraedande skadespelarne, foersmaelta till sublima individer. Karmides stannade ett oegonblick, innan han hunnit den punkt, daer de tranga graender vidtogo, som pa denna sida klaettrade upp emot kullen. Utsikten haerifran behaerskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av gatan Kerameikos aenda haen emot Areopagens kulle. Alla dessa delar hoeljdes av en boeljande massa, som tycktes vara ett enda jaettedjur, sakta, moedosamt och krampartat slingrande fram likt en sarad orm. Tva bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets oegon. Men liksom ryktet enligt skaldernas skildring, sa var denna jaettekropp i hela sin laengd betaeckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan rytande av raseri. Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trang graend, som mynnade ut till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett oevermatt av liv, var den foerra oedslig, som utdoed. Portarne bommade, foensterluckorna staengda, ingen maenniska att se. Karmides sag sig nu vid sjaelva randen av den foerbivaeltrande, svaellande folkstroemmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess boeljor. Han sag ansikten dyka upp och foersvinna, ansikten foervridna av dyster vrede. - Haemnd, haemnd! Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne! Doed at atanasianerna! Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans oeron. Han misstog sig saledes icke. Foerhaenget hade fallit, korsangen boerjat, korsangen, som inledde det laenge vaentade och foerberedda sorgespelet. Karmides hade ingen lust att lata sig bortrycka av den virvlande stroemmen. Man uppoffrar ogaerna sin vilja och det fria bruket av sina lemmar, naer man ej genomtraenges av den ande, som sammansmaelter den traengande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville vaelja en laempligare askadareplats. Han laemnade Kerameikos och vandrade de folktomma sidogatorna haen till torget, sedan han oevertygat sig, att stroemmen brusade at det hallet. Han anlaende foere den till torget. Det var tomt och oevergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De tycktes liksom med hemsk fruktan vaenta den annalkande skaran. Karmides steg upp pa malningsgalleriets marmortrappa och intog en bekvaem plats vid hoernpelaren. Taett foerbi den maste taget stryka fram; den var bestaemd till vagbrytare mot floden. Karmides kunde se allt pa naera hall. Facklorna, som lyste i spetsen, naermade sig. Rymden mellan Pnyx och Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargangar aterkastade de vilda, ursinniga ropen: - Doed at kaettarne, atanasianerna, giftblandarne! Folkstroemmens foersta boeljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av maenniskor upp pa malningsgalleriets trappa, daer Karmides stod i skydd av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett oeversvaemmande vatten oever torget. Facklornas roeda sken lyste pa en bar, som vilade icke pa skuldrorna, utan pa de uppstraeckta armarne av ivriga baerare, som, naer de troettnade, oegonblickligt ersattes av andra. Sa laemnar pa havet vag at vag att baera det seglande skeppet. Pa baren lag en varelse, knappt lik en maenniska, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska hydda. Kroppen var naken. Bjoernpaelsen lag sammanrullad under hans huvud, som var vaent emot den foeljande hopen, sa att de rysliga anletsdragen, de slutna oegonen i lodraet riktning kunde lysas av facklorna och ses av maengden. Naermast kring baren gingo nagra praester med nedfaellda kapor och blottade huvuden. Tva av dem buro facklorna. Bredvid den ene sags Eufemios. De tego, ty den loesen de fran boerjan utdelat aterskallade nu i de vilda ropen, som genom sjaelva sin styrka vunno oevertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Praesterna tego, men naermade facklorna intill den doedes ansikte foer att ater och ater visa det sa tydligt som moejligt. Och foer var gang skallade med oekad styrka ropen: - Doed at atanasianerna! Giftblandarne! Kaettarne! Massan hade aentligen hunnit foerbi. Karmides saellade sig till de siste i eftertruppen. - Medborgare, vad har haent? fragade han sin naermaste granne. Vad aer det som foersaetter folket i raseri? - De ha moerdat Simon bekaennaren och helgonet, svarade mannen. Har du oeron och foernimmer ej vad folket ropar? - Jag hoer, att det ropar giftblandare och kaettare. Det aer saledes nagon atanasian, som foergivit den helige? - Nagon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer aero medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tala, att de raettrogne aegde en broder sa helig som Simon. De fruktade hans foerboener hos Gud och martyrerna. Homousianerna aero giftblandare av gammalt. Gavo ej Atanasios och hans vaenner gift at Arios samma morgon, da han skulle undfa den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid flera tillfaellen foergiftat nattvardsvinet foer de raettrogne? Kan du da tvivla, att det aer samma kaettare, som moerdat var Simon? Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne! Haemnd, haemnd! Mannen instaemde i de outroettligt skallande ropen. Karmides avlaegsnade sig foer att ej bortfoeras av de nya hopar, som oupphoerligt sloeto sig till massan. Taget gick tvaers oever torget, vaeltrade in pa en gata, som foeljde Akropolis' soedra sluttning, och banade sig under foerfaerlig traengsel vaeg genom porten, som utmaerkte graensen mellan det gamla Aten, "Teseus' stad", och det nya, "Hadrianus' stad". Sedan det foerstaerkt sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i sparen av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belaegen pa en oeppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och foerde till det gamla gymnasiet Kynosarges. Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna pa vid gavel. En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom nagra oegonblick oeverfull av maenniskor. Men dessa utgjorde dock endast ett fatal av den vaeldiga maengden. Den oevriga delen uppfyllde platsen utanfoer och de tillgraensande gatorna. Biskop Petros i spetsen foer sina underordnade praester hade vid huvuddoerren emottagit baren, som nu nedsattes i det av mangarmade kandelabrar upplysta koret, medan tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem uppstaemdes en psalm av praesterna, som knaeboejde kring helgonets lik. Den fromma sangen kunde endast foernimmas av de naermast staende. Men dessa instaemde, och han utbredde sig mer och mer, vaexte i styrka och traengde aentligen, buren av tusen roester, till maengden daer utanfoer templet. Och nu foerenade sig alla roester i sangen. Raseriet hade fatt rytm och melodi. Det oevergar da laett till lugn, men, vid tillfaellen som detta, till ett lugn av foerfaerlig art, vadligare aen dess foeregangare, emedan det aer maektigt av ordning. Ocksa lyssnade alla, naer psalmen slutat, till Petros' kraftiga roest, som ljoed oever folket. - Gan hem i frid och avvakten morgondagen, da Herren skall bevisa sin haerliga kraft! Maningen upprepades av praesterna i hopen och gick som en faeltherres rop igenom massan. Klemens hade denna afton icke fatt ledsaga biskopen till kyrkan; han var alagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset endast portvaktaren och en fange, densamme, om vilken aer talat under namnet Teodoros. En timme foere det ovan skildrade upptraedets boerjan hade biskopen begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att laesa en bok, som hans fosterfar foeraerat honom, om den kristliga lydnaden. "Du maste till alla delar foersaka dig sjaelv. Din egen vilja aer din djaevul. Det var den egna viljan, som astadkom vara foersta foeraeldrars fall och gjorde vart slaekte till ett syndigt, foerdaervat slaekte. Du har ingen vaerre fiende aen dig sjaelv. Laer dig da lyda, laer dig offra din vilja under en annans. Da Gud den Allsmaektige tog en tjaenares skepelse, kan du da icke underkasta dig att tjaena en maenniska och vara en maenniskas trael? Laer oedmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, sa varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke aer din egen, utan har jordiska herrar, ty det aer dig tryggare att lyda aen ansvara foer dig sjaelv." Sa talade boken till den unge foerelaesaren. Och haer var saeden icke spilld pa haelleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en laera av detta slag? De vanslaektade soenerna av antikens republikaner betraktade despotismen som en olycka och hoersamheten mot fursten som en hard noedvaendighet; kristianerna sago i despotismen en helig sak och i den blinda lydnaden en dygd. Vad den unge foerelaesaren vidkommer, framstodo foer honom dessa satser i ett hoegre ljus, som kom icke fran dem, utan fran hans egen till himmelsk renhet traengtande sjael. Naer det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte daer sin ivriga, andaktsfulla laesning. Men naer stjaernorna boerjade genomskimra etern, maste han laegga pergamentet bort, ty dess bokstaever laeto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med maenniskorna. De betydde foega, om icke i foerening med varandra, men naer de miste aeven denna sjaelvstaendighet, naer skymningen kom, som foerflyktigade deras egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, da var aeven anden borta, som nyss talade utur dem. Foerst nu kom Klemens ihag, att tiden var inne, da han skulle tillfoera Simon pelarhelgonet ett broed och ett matt vin, ty detta var honom sedan gardagen alagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott inne; den kaera laesningen hade kommit honom att foergaeta den raetta stunden. Ledsen oever sin ofrivilliga foersummelse iklaedde han sig kapan och gick att haemta korgen, som palatsets koeksmaestare staellt i ordning foer hans raekning. Det var i detta oegonblick larmet fran den folkskara, vars tag vi skildrat, nadde hans oera. Klemens aktade ej daerpa; han taenkte allena pa att uppfylla sitt aliggande. Men larmet nalkades hastigt, ty Simons bar, som nyss skridit genom dubbelporten, hade aennu icke hunnit samla kring sig en stoerre hop, aen den breda Kerameikos gav rymlig vaeg. Portvaktaren hade emellertid oeppnat doerren till vestibulen och stod nu utanfoer troeskeln, lyssnande foerundrad och stirrande pa blossen, som kommo naermare. - Vaenta, sade han till Klemens, vaenta, tills vi fa se, vad detta betyder. Det later som ett upplopp. Hoer de foerskraeckliga ropen! Det aer som ett annalkande ovaeder. Lat det stryka foerbi, innan du gar! Taget framtraengde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha moerdat honom! Doed at giftblandarne, atanasianerna! Ett par minuter daerefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens igenkaende i fackelbaerarne tva aeldre aembetsbroeder; han sag baren och, naer den hunnit foerbi, varelsen, som lag daerpa. Han igenkaende Simon. Onoedigt att spoerja vad som haent. Klemens sag maengdens ursinniga atboerder och hoerde deras vilda rop: Kaettarne ha moerdat honom! Doed at giftblandarne! Klemens kaende sig frestad att saella sig till praesterna kring baren. Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle foergaetit sin plikt under inflytelsen av det pa en gang rysliga och eggande skadespelet. Delade han ej de kaenslor, som genombaevade denna massa? Simon den helige, foer vilken han hyste en avgudisk voerdnad, Simon, som lagt sin hand pa hans huvud och vaelsignat honom, Simon moerdad av dessa kaettare, dessa Guds, kejsarens och de raettrognes fiender, som det vore en plikt och en aera att utrota fran jorden! Blodet boerjade koka i ynglingens adror, han oevermannades av den allmaenna jaesningen, ropen ljoedo som oemotstandliga maningar, han ville varda en droppe i virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss statt vid hans sida, hade gripits av svindeln och foersvunnit i massan. Foerstaerkningar tillstroemmade fran alla portar och graender. Men da Klemens nedsatt korgen foer att blanda sig med hopen, fattades han av en tanke, som foerlamade hans beslut. Vid de foernyade ropen: giftblandare, kom han att taenka, att det var han, Klemens, som foeregaende afton burit foeda och dryck till Simon. Foer Simon fanns det blott en maltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste daeremot icke, att Simon, uttoemd av det oupphoerliga knaeboejandet, da spisade med vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillfoerde honom. Den foergiftade maten kunde saledes vara raeckt av nagon annan, som infunnit sig efter Klemens. Men av en sadan foermodan var Klemens nu icke maektig. Han var rov foer en hemsk, isande aning. Han tyckte, att de hotande ropen gaellde honom, att otaliga, blodtoerstiga oegon voro faesta pa honom. Han stod som foerstenad, tills hopen hunnit foerbi. Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Sa laenge hopens skri aennu nadde hans oera, foermadde han ej samla sina tankar foer att soeka grunder mot raedslan. Orolig gick han vidare och kom in pa palatsets bakgard. Fangen, som foersmaektade daer i en kaellare, hade knappt foernummit ljuden av hans steg, foerraen han lade ansiktet intill kaellargluggens galler och fragade: - Vem aer det som kommer? - Det aer jag, Klemens. - Klemens, saeg mig, vad som foeregar i staden? Rop av tusen roester ha traengt hit ned. Jag hoer dem aennu. Vad betyder det? - Teodoros, det har haent nagot gruvligt. Jag kan knappt foertaelja det. Jag darrar sjaelv. - Medan du lugnar dig, sa haemta mig nagot vatten, Klemens. Min toerst aer starkare aen min nyfikenhet. Man har alldeles gloemt bort mig i dag. - Teodoros, jag toers icke. Petros har foerbjudit oss att giva dig vatten. - Jag fick dock nagra droppar av Eufemios gar afton. Broet han mot biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag kaenner Eufemios. - Nej, biskopen har bestaemt ett dagligt matt foer att laeska din tunga. Du skall icke tro, att han vill lata dig doe av toerst. Han vill endast oevervinna din hardnackenhet. Han soerjer oever ditt avfall, Teodoros. - Du hoer ju, att Eufemios har foergaetit mig. Vid Gud, som lever i himmelen, man har under denna langa dag icke givit mig en droppe vatten. Och maten, som raeckes mig, aer salt. Hungern har tvungit mig att smaka den. Skynda dig, Klemens! - Jag vagar icke, sade Klemens suckande. - Gosse, jag lider den rike mannens kval i skaerselden. Ve ditt unga, hardnade hjaerta! Teodoros laemnade gluggen. Han kastade sig pa sin halmbaedd och lade, som foerut, sin foertorkade tunga intill den kalla kaellarmuren. Tystnaden, som foeljde pa fangens ord, verkade oevervaeldigande pa den unge foerelaesaren. Teodoros hade stillatigande oeverlaemnat sig at sina kval. Klemens hoerde en suck, som de avnoedgade honom. Mer foermadde han icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann daerinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till faengelset. Han oeppnade den yttre doerren, steg ned foer nagra trappor och stod framfoer en inre doerr. - Klemens, aer det du? sade fangen inifran. - Ja, jag kommer med vatten. Haer, haer! - Lovad vare Gud, som roerde ditt hjaerta! Tryck pa en rigel daer nere, och doerren oeppnar sig! Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma oegonblick gick doerren upp, och fangen skoenjdes i moerkret framfoer honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkaerlet, som den toerstande antilopen vaedrar en kaella i oeknen. Klemens hoerde, hur han drack i langa, djupa drag. - Haerliga Guds gava! Jag anar nu, vad livsens vatten aer foer anden. Broder Klemens, jag skall aldrig gloemma honom, som raeckte mig denna dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har oeverskridit det stadgade mattet och laeskat ej min tunga allena, utan hela min varelse. Huru gammal aer du? - Aderton ar. - Jag vill icke se dig, naer du aer sa gammal som Eufemios. Du var nog fran boerjan en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett krokigt traed. Men haer aer kolmoerkt ... lat oss ga upp och se, vad som haender i staden. Vill du foelja mig? - Vad goer du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, minns du ej, att du aer fange? Vill du laemna faengelset? Vill du fly? - Om fangen vill fly? Vilken fraga! sade Teodoros och fortsatte sin vaeg uppfoer trappan. - I himlens namn ... broder ... kom ihag, att det aer Petros' vilja ... kom ihag, att du goer mig olycklig ... jag ville raecka dig en dryck vatten ... och du vedergaeller mig pa detta saett! - Du misstager dig, Klemens. Naer du hastade efter vatten till den foersmaektande, var det icke i hopp om vedergaellning.... - Men du goer mig olycklig. - Bah, jag skulle misskaenna dig, om du aer olycklig foer denna aftons skull, naer vi ett ar haerefter moetas. Slaepp min arm, broder! Petros' vilja aer starkare aen dina muskler, men det aer min vilja, som skall kaempa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min Klemens, huru laett jag oevervinner dig. Teodoros lyfte Klemens pa sina armar och bar honom uppfoer trappan. Daerefter staellde han sin boerda ater pa egna foetter. - Jag skulle vilja baera dig vidare, langt haerifran; men baettre vore, att du foeljde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville goera det! Nu farvael, min broder! Teodoros gick utan att hindras av nagon. Utkommen pa gatan moette honom en vagn, ledsagad av tva fackelbaerare till haest. - Plats foer prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbaerarne till de moetande hoparne. Naer vagnen hunnit dubbelporten, svarades pa den vaktande legionaerens rop: - Prokonsuln av Akaja. Folket fick saledes veta, att prokonsuln laemnat staden. Biskop Petros och Krysanteus arkonten hade saerskilt underraettats, att han av ett viktigt aerende kallats till Korintos. Innan prokonsuln laemnade Aten, hade han emellertid i biskopens naervaro foerhoert de i kalkstensbrottet vid pelarfaeltet fangade atanasianerna och funnit dem skyldiga till det brott, foer vilket de atalats, naemligen hemlig gudstjaenst i enlighet med deras bruk och laera. Deras doedsdom var undertecknad. Naer Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, vaentade utanfoer hans doerr en slav, som hoell vid tygeln en ridhaest, prokonsulns kappadokiske Akilleus. Slaven raeckte Karmides ett brev, som han laeste vid skenet fran vestibulens lampa. Det hade foeljande lydelse: "Annaeus till Karmides. Matte det blida oedet foga, att detta brev rakar i sin aegares hand och vaenligt emottages av honom! Den gode Lysis ber dig vara vaelkommen till sin villa. Din saeng star baeddad med svaellande kuddar. De skoenaste droemmar, som nagonsin genom elfenbensporten gatt ut att froejda en sovande vaerld, aero kallade att infinna sig vid din baedd. Naer morgonstjaernan slar upp oegat, skall hon finna samlade Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och Praxinoa, alla friska, stralande och glada, samlade kring den arme Annaeus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka pa hans prokonsulariska insignier och anse sig hava raett att suga hans blod." TRETTONDE KAPITLET. Sorgespelet. Den homoiusianska befolkningen hade under natten svaermat kring gatorna och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som aennu mot morgonen genomstroevade stadsdelarne foer att uppsoeka och faengsla de foernaemsta medlemmarne av kaettarekyrkan. Manga bland dessa hade emellertid redan laemnat sina hus, och vid morgongryningen stodo mer aen tusen anhaengare av nicaenska moetet och Atanasios under vapen i foerstaden Piraeus. Sa manga som kunnat undkomma dit hade samlat sig daer med kvinnor och barn. De befaeste sig nu i ett av de olaendigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop sjoemaen fran de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade foerenat sig med dem. Haer var atanasianernas huvudstyrka. Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida mindre skara samlat sig pa toppen av den kulle, som givit detta kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av tranga gator, som slingrade mellan hoega, ruskiga hus. De trupper, som, foerstaerkta av folkhopar, under natten intraengt i denna stadsdel, hade emottagits med stenkast fran tak och foenster och med ofoerraettat aerende dragit sig tillbaka. Vid morgongryningen foernyade homoiusianerna sitt angrepp pa denna skara. Petros hade saent hundra legionaerer emot den; dessa bildade endast kaernan av anfallsmakten, som foer oevrigt utgjordes av ett fanatiskt sloedder. Samma rop, som hoerts den foeregaende kvaellen, var aeven haer de stormandes haerskri. Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne! De angripne svarade med ropen: Doed at kaettarne! Ned med loegnkristianerna! A oemse sidor kaempade kvinnor och barn vid sidan av maennen. A oemse sidor vordo de fangar, som gjordes, utan skillnad till alder och koen, i ordets egentliga bemaerkelse slitna i stycken. Atanasianernas foertvivlan uppvog deras underlaegsna antal. Legionaererna veko gang efter annan. Men den homoiusianska poebeln framstormade vildare efter varje lidet nederlag. Solen gick upp foer att snart doelja sig bakom moln. Morgonhimmelen var blygra, och det regnade med korta uppehall. Vid denna timme hade en stillhet intraett i striden. Homoiusianerna nedburo sina doede och sarade och foerde dem genom huvudgatorna. Deras asyn goet ny olja pa raseriet. De graesligaste haemndeskri skallade. Man beredde sig till nytt angrepp. Gatlaeggningen upprevs; kvinnor och barn fyllde korgar eller, i brist av sadana, sina kitoner och mantlar med stenar. - Fram! ljoed massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad mot spjuten eller foerbindande sina sar, stod i mynningen till en av graenderna. - Varfoer droejen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem, skreko kvinnorna. Soldaterna avvaktade foerstaerkning. En centurion hade ilat till biskopen foer att begaera friskt manskap. Snart utbredde sig ocksa ett rykte, att palatinerna voro i antagande. Hopen lugnade sig nu. Man ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro foerlagda till Aten, utgjorde vael endast en handfull maen, men de voro gamla utvalda soldater, till stoersta delen hoegvaexta barbarer: goeter och allemanner. Naer de aentligen visade sig, framryckande fran torget i sluten trupp, vars spjut och hjaelmar syntes hoegt oever de omgivande hoparne, haelsades de med vaeldiga bifallsrop. De foerdes av en centurion. Deras hoegste befaelhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade foer dagen med biskopens samtycke nedlagt sitt befael. Under tiden hade de belaegrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett nytt angrepp. Kring kullens topp voro hoegar av sten och tegel uppstaplade; de hitintills vapenloese voro foersedda med jaernstoerar, loesbrutna fran portarne, med stakar, koeksknivar och vad helst de kunnat oeverkomma, dugligt att kasta, sla eller sticka med. Solen blickade fram mellan molnen, medan alla graender, som ledde upp till kullen, fylldes av de moerka, boeljande massor, som bakom palatinerna och legionaererna skyndade att foernya striden. Atanasianerna hade uppstaemt en av sina krigspsalmer, densamma som Simon en gang hoerde fran kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Maen, kvinnor och barn sjoengo: Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink, och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink, se vagnen stannar med sitt spann, och doett aer stridstrumpetens ljud och saenkt i dvala haest och man vid blott en vink av Jakobs Gud. Psalmens sista toner foerklingade under det allmaenna haerskri, som uppgavs av de stormande. Anfallet skedde fran alla sidor av ett tal sa stort, att ett oega oeverfarande massan maste vaenta att i naesta oegonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvaevd under dess foetter. Och likvael hejdades foer en stund de framvaeltrande hoparne genom det moerdande stenregn, varmed de mottogos. Men blott foer en stund, ty om de fraemste tvekade, aterstod dem likvael intet annat aen rusa fram eller kasta sig ned och lata trampa sig under den efterfoeljande, oemotstandligt patraengande maengden. Kretsen, som omgav de belaegrade, vart daerfoer allt traengre, likt en holme som oeversvaemmas av den stigande sjoen. Palatinerna, som icke ett oegonblick latit hejda sig av stenregnet, ehuru det foersatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram. Allt motstand var hopploest. Atanasianerna sago doeden och martyrkronan foer oegonen. Foeraeldrarne omfamnade sina barn, maennen sina hustrur. Somliga skyndade emot angriparne foer att doe i kamp mellan slagna fiender. De andre kvarstannade bland de sina foer att gemensamt med dem emottaga doeden. Barnen goemde sina ansikten i moedrarnas skoete. Nagra sammanknaeppte haenderna till boen; andra hanade sina fiender med ropen: kaettare, loegnkristianer! En gubbe uppstaemde sangen om martyrkronan, om deras haerlighet, som aero kallade att vittna vid lammets tron. Striden aendade med homoiusianernas fullstaendiga seger. Men manga av de hoegvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklaedsel, foello foer slagen av pakar och jaernstoerar eller dogo en harmligare doed under ovaepnade haender. Naer striden var lyktad, fortfor moerdandet, sa laenge en livsgnista fanns att slaecka hos de oevervunne. Deras kroppar krossades eller soendersletos. Deras huvuden avskuros och faestes som segertecken pa spjut och staenger. Daerefter ljoed i den blod- och segerdruckna hopen ropet: - Till Piraeus! Ropet upprepades av tusen roester. Sjungande och skralande, med de ohyggliga trofeerna i spetsen, tagade massan ned foer kullen och tog vaegen till Piraeus. Petros, som med det homoiusianska praesterskapet hade valt sitt hoegkvarter i storkyrkan, emottog underraettelsen om den seger, som hans hjord tillkaempat sig pa Kolyttos, just medan han saende tva centurior soldater till Piraeus att oeppna angreppet pa kaettarnes daer samlade huvudstyrka. Palatinerna skulle understoedja detta angrepp. Ehuru orkanen salunda avlaegsnade sig fran den egentliga staden, var det dock langt ifran att gatorna daer hade sitt vanliga, lugna utseende. De genomstroevades av hopar, mellan vilka man sag familjer, tillhoerande den foermoegnare befolkningen, som laemnade staden foer sina lantgardar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, pa vars kulle en ansenlig hop av den gamla laerans vaenner vid middagstiden var samlad. Hedningarnes laege var fruktansvaert vid sadana tillfaellen. De voro ett utanfoer staende, men av de bada kristianska flockarne lika hatat eller foeraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma raseri, varmed kristianerna soendersleto varandra inboerdes. Medan de nu soekte sin vaeg bland de kringsvaermande hoparne och bevittnade de blodiga upptraeden, vari dessa voro skadespelarne, maste de vara doeva foer de hanande rop, som foeljde dem, och taligt underkasta sig den misshandel, som de ej kunde undvika. Ropet: till Piraeus! fortplantades emellertid fran gata till gata av dem, som hemburo de pa Kolyttos fallna eller sarade homoiusianerna, och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtagande huvudstyrkan. Andra fortforo att kringstroeva i den egentliga staden, i avvaktan pa klockringningen, som skulle foerkunna gudstjaenstens boerjan i storkyrkan. Pa den oeppna platsen framfoer henne hade alltifran morgongryningen statt en sammanpackad skara, som foer den krigiska delen av skadespelet icke hade foergaetit den andra uppbyggligare, och hellre ville foersaka den foerra aen ga miste om den senare. Ett rykte gick, att de i kalkstensbrottet fangade, till doeden doemda atanasianerna skulle foeras till den heliga nattvarden. Man ville skada detta, man ville hoera Petros, och framfoerallt man ville aen en gang se den helige, den av kaettarne moerdade Simon. Hans jordiska kvarlevor voro nedsatta framfoer altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar ville vidroera dem, foer att atervinna sin haelsa; andra vaentade, att nagot underverk genom dem skulle ske, sasom skett hade mangenstaedes i Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillaegna sig en relik av den helige: nagra stran av hans skaegg, en nagel fran hans haender, ett stycke av den bjoernhud, som i livstiden skylt hans kropp. Medan denna skara vaentar pa den stora kyrkoportens oeppnande--den andra porten har hela natten varit oeppen, men vaktas av soldater, som icke inslaeppa andra aen biskopens budbaerare--tilldrager sig foeljande i grannskapet av Akarnaniska porten. Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var borta fran hyddan foer att mjoelka getterna, tagit sin korg pa armen och gatt in till staden. Gubben var i dag foersaenkt i ett slags sjaelsrus vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit under hans tak. Alexandrias raettmaetige biskop, den trampade sanningens foerkaempe, den foertryckta kyrkans hjaelte, han som foerfoeljdes av en vaerld, Atanasios hade gaestat hans hus, suttit vid hans bord, brutit hans broed, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en jaemlike, och de bada grahuvudena hade funnit sig vara arsbarn med varandra. Men vilken skillnad likvael i krafter! I trots av de gra lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios foer sitt stora verk och genomstroemmade honom med liv ur livets kaella. De hade vid lampan samtalat om den foerfoeljda raettroende foersamlingens tillstand i Aten. Batyllos hade fatt uppraekna de fastare i tron bland maennen, Tabita dem bland kvinnorna, och foertaelja huru de i loendom samlades foer att hoera det ofoerfalskade ordet, huru de levde med varandra i endraekt och foerdragsamhet. Vid manga av de namn, som naemndes, hade Atanasios visat, att han kaende deras aegare; han maste saledes hava ett minne, som omfattade hundratusentals vaenner, spridda i alla staeder oever jorden. Daerefter hade Atanasios foertalt, vad han sjaelv upplevat under de tva dagar, han vistats i det frejdade Aten. Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, foerraen han hunnit upp pa Pnyx' kulle och just till den plats, daer aposteln Paulus maste hava statt, naer han talade till Perikles' folk om den okaende guden; han hade genom stroevat alla gator och graender, besoekt bade hedningar och kristianer i deras hus. Han hade bland malningar, blommor och vaser funnit en skoen filosofinna och givit henne en vink om nasarensk filosofi. Och oaktat allt var han likvael icke troett. Han visste, att hans broeder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville oeverraska dem med sin naervaro, tala till dem och mana dem till standaktighet. Naer tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gatt till de i grannskapet samlade broederna och systrarna. Kalkstensbrottet lag, som vi veta, naera Batyllos' boning. Vad sedan haent foerekom Batyllos naestan som en droem. Han hade alltid kaent sig underbart fattad av dessa moeten, dessa foerbjudna, livsfarliga, loenliga, nattliga, men aldrig sa djupt som den gangen. Han paminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess halvmoerker som skuggor skymtande maenniskorna, de med daempade roester uppstaemda psalmerna, det sorl av foervaning, som ledsagade fraemlingen, naer han visade sig pa talarens rum, den himmelska vaeltalighet, som stroemmade fran hans laeppar och kom sorlet att foerstummas, tills haepnaden och aningen gavo sig luft i den fran mun till mun flygande viskningen: Atanasios! Han paminde sig, huru denna tavla hastigt skiftade, huru maen med svaerd och hjaelmar intraengde i foersamlingen, huru lamporna slaecktes och oekade foervirringen med ogenomtraengligt moerker, huru i traengseln en hand fattade hans arm och foerde honom ut ur valvet, tills han stod bland sina egna olivtraed under den oeppna, stjaernstroedda himmelen, upptaeckande i den man, som sa underbart raeddat honom och sig sjaelv, Atanasios. Det foerekom Batyllos som en foersynens skickelse, att Atanasios hade visat sig bland de trogne i Aten, just da foerfoeljelsen brast loes. De tarvade att troestas, styrkas, uppeldas foer att uthaerda henne. Hans manga vaenners faengslande, pelarhelgonets doed, upploppet, som rasade i staden, saellade sina intryck till de foerra i gubbens sjael. Han var i ett droemlikt tillstand, vari haenfoerelse, lugn och vaerme blandade sig med obestaemd laengtan. Kommen ett stycke innanfoer den Akarnaniska porten, moette honom en hop maen och kvinnor. - Daer aer Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hoerdes en roest i hopen. - Daer aer han! Daer aer han! Hopen uppgav ett vilt glaedjeskri vid asynen av den gamle. - Olivhandlaren och giftblandaren! - Det var han, som raeckte Simon den foergiftade maten. - Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den ... men det var Tabita, hans hustru, som laemnade den till Simon. Jag sag det sjaelv. - Hoeren I? Anastasia har sjaelv sett det! - Jag sag det sjaelv, saeger jag, skrek samma kvinnliga roest. - Doed at kaettaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken! - Hall, gott folk, hoerdes en karlroest, lat det vara kvinnornas ensak! Lat kvinnorna ocksa goera nagot till Guds och homoiusions aera! Det aer just en laemplig motstandare foer dem, den haer. - Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skadespel. - En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare pa morgonen hade verksamt deltagit i striden pa Kolyttos. En kan goera't. Men ned med tummarne, naer han fatt nog! Hoer ni det! - Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig sjaelv! Gapa icke, ty han kan slunga en foergiftad oliv i halsen pa dig. [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en gladiator, som dukat under, med uppstraeckt pekfinger bad om folkets nad. Ville askadarne, att han skulle skonas, nedhoello de tummen; i motsatt fall uppraeckte de den. Det plumpa skaemtet haelsades med skrattsalvor. Furien, som hade uppvecklat sin tunik, foer att visa sina magra armar, som hon faergat i blodet av de fallna kaettarne pa Kolyttos, steg fram ur hopen, slaengde av foetterna sina spikslagna traesandaler och tog den ena i hand som vapen. - Giv akt! skrek hon, i det hon naermade sig Batyllos. Det aer icke dig jag vill at, utan dina oliver. Denna anspelning pa ett bland kaempande gladiatorer haevdvunnet skaemt loenades med nya skrattsalvor. Batyllos hade nedsatt korgen vid sina foetter. Han stirrade med sina skumma oegon pa hopen, som slagit ring om honom, hans laeppar roerde sig och gavo vaeg at orden: - Broeder i Kristo! Jag aer oskyldig i det brott, varom I talen. Varken jag eller min hustru har foergivit Simon. - Nu star du icke pa talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv akt! foersta hugget aer mitt. - Hall! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Lat honom tala ut! Du har icke foergivit den helige, saeger du. Svaer det vid Gud! - Vid Gud den Allsmaektige! - Och vid den enfoedde Sonen, av lika vaesen med Fadern ... - Nej, nej, vid Sonen, som aer av samma eviga gudomsvaesen. Jag svaer det vid honom. Dessa ord, det foerfoeljda kristianska partiets loesen, vaeckte en storm av ursinniga rop i hopen: - Daer hoer ni det: Sla ner kaettaren! Sla ner honom, Kyriaka! Kyriaka, sa kallade sig furien, svaengde den tunga sandalen i luften och traeffade i naesta oegonblick Batyllos' huvud, sa att blodet faergade hans gra lockar och rann nedfoer hans panna. Batyllos vacklade mot trappan till naermaste hus. Ett nytt slag straeckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville behalla bytet foer sig, rusade nu hopen, som sett blod, fran alla sidor fram foer att soenderslita den anfallne, som, daer han lag, hade knaeppt haenderna oever broestet och med foersvinnande medvetande bad Stefanos' boen foer sina moerdare. Under upptraedet hade en man, som var klaedd i kristianernas praestkapa, med hastande steg naermat sig. Han hade hoert de vilda skriken och anat, att nagot gruvligt foerehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, hans staemma ljoed oever sorlet, hans armar stoette de ursinnigaste tillbaka. Hans brada, kraftiga upptraedande och draekten, som han bar, lyckades verkligen att vaenda hopens oegon fran offret pa honom. Skaran igenkaende i den nykomne en medlem av det homoiusianska praesterskapet, medtaevlaren till Petros i kraftig vaeltalighet. Man igenkaende, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros. - Jag ser, vad som aer a faerde, sade han, i det han upplyfte den sarade pa trappan, avkastade sin kapa och lade henne under hans huvud. I viljen moerda denne man. Vad har han gjort? Den oegonblickliga tystnad, som foeljde pa spoersmalet, broets av en roest, som svarade ur hopen: - Han har foergivit den helige Simon. Han aer kaettare och giftblandare. Han skall doe! - Ja, ja! skreks i korus. - Du vill vael icke foersvara en kaettare och giftblandare, hoerdes en annan roest. Det vore underligt av en raettrogen praest. - Haer skipa vi endast raettvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. Vi ha beslutit, att han skall doe. Dig vilja vi intet ont, men om du hindrar oss, sa svara foer dig sjaelv! - Hindra er? infoell Teodoros och staellde sig framfoer den sarade, sa att han skyddade honom mot den patraengande hopen. Icke vill jag hindra er, da I endast viljen utoeva raettvisa. Langt daerifran! Jag har alltid aelskat raettvisan och deltager gaerna i allt, som pabjudes av henne. Men raettvisan kraever ordning. Ingen far doemas ohoerd. Var aer nu domstolen? - Haer, svarades i hopen. Haer aero vi sjaelva domare. - Gott. Domarne aero haer, den anklagade daer. Men var aero den kaerande och vittnena? - Haer! - Vad saegen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var detta eder raettvisa? Nej, mina vaenner, sadant aer icke raettvisa; det aer mord, och Guds lag saeger: du skall icke draepa. - Bah, vi ha nog vittnen, infoell en av maennen. Var aer Anastasia, som med egna oegon sag, naer den giftblandarens hustru raeckte Simon den foergiftade foedan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke doemer ohoerdan. - Raett, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre icke doema ohoerdan, det var sa du sade? - Ja. - Att I icke viljen flaecka edra haender med oskyldigt blod? - Ja. - Att I aeren kristna och icke vilddjur ... det aer ju sa? - Ja. - Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Oevertyga praesten ... - Sa att det blir slut med pratet, infoell Kyriaka med gaell staemma. Anastasia, aenkan fran Dipylon, steg tvekande fram. - Du aer saledes vittnet? fragade Teodoros, i det han faeste sin skarpa blick pa Anastasia. - Ja. - Vad sag du da? Tala sanning, ty pa dina ord vilar den armes liv! Se honom och saeg, om du vill ha hans blod oever ditt huvud! Batyllos hade oeppnat oegonen. Hans medvetande boerjade aterkomma. - Och innan du saeger nagot, sa aen en fraga, fortfor Teodoros, pa vars avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn? - Ja, jag har en son... - Som du aelskar? Aer det icke sa? - Jo. - Foer vars lycka atminstone nagon gang ditt modershjaerta bett till Gud! - Ja, jag beder varje afton foer mitt barn, svarade Anastasia med svaevande roest, som yppade ett vaknande av oemmare kaenslor. - Minns da, vad den Evige saeger: "Jag aer en stark haemnare, som straffar faedernas missgaerning pa barnen intill tredje och fjaerde led." Tala nu! Vad har du sett, som ger dig raett att kalla denne man giftblandare? - Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru nagon gang burit mat till Simon. - Naer sag du det sist? - I solnedgangen dagen foere Simons doed. - Och du sag aeven, att maten var foergiftad? - Det kunde jag ju icke se. - Aer detta allt vad du har att vittna? Anastasia teg. - Saeger ditt samvete, att detta vittnesboerd aer tillraeckligt foer att doema den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den aldrige mannen, som vaentar liv eller doed av dina ord! Taenk pa din son och svara nu pa min fraga! Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kaempade med sig sjaelv. Men naer hon i hopen bakom sig foernam nya, otaliga, hotande rop och fruktade, att det blodtoerstiga packet skulle rusa fram och soenderslita offret ... naer hon sag mordlystnadens foeremal, som med halvt medvetsloes blick stirrade i hennes ansikte, da kunde hon icke laengre motsta intrycket av Teodoros' ord och sin egen baettre natur. - Nej, nej, jag kan icke taga hans blod pa mitt samvete. Jag tror, att han aer oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han aer oskyldig ... Jag tror det ... hoeren, I vaenner, jag tror, att han aer oskyldig ... och ingen far taga hans liv, innan han tagit mitt. Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga kaenslor voro vaeckta. Svindeln, som drivit henne att foerena sig med de blodtoerstiga hoparne, var svunnen. Hon sag nu allt som med andra, klarare oegon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sarade och fattade hans hand. Segern boerjade luta till Teodoros' sida. Det gaellde att gripa oegonblicket foer att vinna den. - Artemon, sade han, du, som icke vill doema nagon ohoerdan, som ej vill sudla samvete och haender med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den anklagades hand och vill med sitt liv vaerna hans. Vad saeger du om detta vittnesmal? - Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det aer nog moejligt, att Batyllos aer oskyldig. Ocksa har jag icke roert honom med ett finger. Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en maenskligare sinnesstaemning boerjade fa intraede. Men daer funnos andra, hos vilka foerfoeljelseraseriets svindel draenkte alla tankar, alla kaenslor i blodtoerstens, och ater andra, som voro maektiga av atminstone denna tankegang: Det aer omoejligt, att de blodsdomar, som vi i dag fullbordat, skulle vara oraettfaerdiga; det aer omoejligt, ty det vore foerskraeckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till sa manga grymheter; vi ha moerdat barn i deras moedrars famn; vi ha icke skonat alderns gra har. Om samvetet en gang skulle tillraekna oss allt detta ... nej, det vore foer mycket ... vi maste ha handlat raettfaerdigt ... och vad vi gjort har ju skett i Herrens namn, foer den rena laeran, foer bekaennelsens enhet. Det var dessa, som i Teodoros boerjade raedas sitt eget samvete. De ville tysta honom, och om de sjaelve, sedan detta matt av eftertanke boerjat vakna, icke laengre skulle maektat baera hand pa den sarade gubben, sa funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt bloddop styrka raettfaerdigheten av deras foerehavande. Foerdenskull invaende de, i det de traengde in pa Teodoros: - Men han aer kaettare. Det aer nog foer att foertjaena doeden. Lagen sjaelv doemer kaettare till doeden, naer de sammantraeda till gudstjaenst. Femtio atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom doe under bilan. Skarpraettaren foer sig och vi foer oss. I dag skipar folket raettvisa. Haer aero vi alla vittnen. Han aer kaend av alla som en hardnackad kaettare. Han svor nyss, att Sonen aer av samma vaesen med Fadern. Det aer nog. Ga undan, praest! Svara foer dig sjaelv, ifall du hindrar oss! - I haven da beslutit, att han skall doe? sade Teodoros med en roest, som darrade av roerelse. I som bekaennen Kristi namn, I haven da intet medlidande? - Han aer kaettare! - Se, han liknar en, som ligger pa vaegen, slagen av roevare. Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en samaritan, en hedning matte vandra haer foerbi! Hans oegon skola skymmas av tarar, han skall icke fraga om den olycklige aer en kaettare, utan endast se, att han aer en noedstaelld broder; han skall foerbinda de sar, som I slagit, och baera den arme pa skuldrorna till sitt hus ... - Praesten pratar omkull er, karlar, infoell Kyriaka med skarp roest. Hoeren I? Han pastar, att vi aero saemre aen hedningar och samaritaner. Skola vi tala sadant? Han pastar, att blodet, som du har pa handen daer, Timoteos, aer oskyldigt blod; att blodet, som staenkt dig i synen, Alexios, aer oskyldigt blod; att blodet, som faergat de haer armarne (Kyriaka straeckte sina armar i luften), aer oskyldigt blod. Och aenda var det pa Kolyttos, vaenner, daer hundratals raettrogne ihjaelslogos af kaettarne! Sen I, vaenner, sen haer ... (Kyriaka drog ned tuniken kring sin knotiga hals) ... sen I, att jag aer blodig pa min hals? Sen I saren daer? Det aer maerken fran Kolyttos, det aer maerken av oskyldiga kaettaretaender, av en liten foerdjaevlat oskyldig kaettarunges taender, som ville bita halsen av mig, naer jag i Guds och homoiusions namn avfaerdade hans kaetterska till mor. Pa Kolyttos, vaenner, ha de oskyldiga kaettarne moerdat edra faeder och soener. Pa Kolyttos stredo kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kaettarne och bortburo efter stridens slut de oskyldiga kaettarehuvudena pa kejsarens egna lansar. Kejsaren matte vara en stor brottsling, som foerfoeljer oskyldiga, och I matten vara idel uslingar, saemre aen samaritaner, hedningar och hundar, eller ocksa aer denne praest en loegnpraest, en hemlig atanasian, som foertjaenar doeden. Aeren I fega, karlar? Skola kaeringarna fram i spetsen foer er? Bort med honom! Sla ned honom! Han foernekar bekaennelsens enhet, ty han foersvarar kaettarne! Bekaennelsens enhet, den enda allmaenneliga kyrkan, vaenner! Bort med praesten, sla ned loegnpraesten! Hennes ord hade atertaent fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade fram foer att kasta sig oever sitt offer. De fattade i Anastasia, som skylde gubben med sin kropp, och soekte rycka henne bort. Andra rusade emot Teodoros och stoette honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som han var, atervann han gang efter annan sin post, avvaerjde de slag, som voro mattade at Batyllos, och kaempade som foer sitt eget liv, ensam mot en oevermakt av maenniskolika vilddjur. Nu spraengde en ryttare, klaedd som kejserlig kurir, oever gatan. Han kom fran Akarnaniska porten. Folket hoerde icke hans rop att giva rum. Han drev pa haesten in i massan. Haesten stegrade sig. Ryttaren svor och utdelade slag till hoeger och vaenster med faestet av sitt svaerd. Uppmaerksamheten riktades pa honom. Teodoros nyttjade oegonblicket. Doerren till det hus, vid vars trappa detta upptraede foerefallit, var staengd, men icke laest. Hon sprang upp foer en stoet av hans hand. Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i foerstugan. Anastasias passiva motstand och Artemons tvetydiga uppfoerande, som, medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de naerstaende, underlaettade denna handling. Naer ryttaren kommit foerbi, voro praesten och kaettaren foersvunna och doerren bommad bakom dem. Klockorna i storkyrkan boerjade ringa. De kallade till gudstjaensten. Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att vaelja. De vildaste, med Kyriaka i spetsen, foersoekte bryta upp doerren, medan det stora flertalet skingrade sig och ilade bort foer att icke komma foer sent. Aen ett gagnloest lopp mot doerren, och med nagra foerbannelser skyndade de oevrige at samma hall. Gudstjaensten foerenade sa manga homoiusianer, som storkyrkan kunde rymma. Men det var endast ett ringa antal i jaemfoerelse med de massor, som voro i roerelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade upptraedet vid Akarnaniska porten aegde rum, hade den regelbundna vaepnade styrkan, understoedd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp pa de i Piraeus foerskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs sa kraftigt, att anfoeraren, foer att med utsikt pa framgang vaga ett nytt, aeskade foerstaerkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' befael voro uppstaellda i grannskapet av storkyrkan och aennu icke deltagit i striden. Pylades avsaende den begaerda centurian, men med order att icke foernya angreppet. Man borde inskraenka sig till att omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, foer att hindra dem mottaga foerstaerkningar, som kunde goera dem vadliga och saetta dem i stand att ifran foersvar ga oever till anfall. Denna avvaktande hallning borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var naemligen biskopens uppsat att ordna homoiusianernas massor och vaepna dem ur arsenalerna. Han ville i egen person och foeljd av sitt praesterskap foeretaga ett avgoerande angrepp pa kaettarne med de raettrognes hela samlade och ordnade styrka. Till foeljd av denna order vart den stridslystna massa, som fran staden stroemmade till Piraeus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt pa aftonens bardalekar, atervaende hon till staden, foerstaerkt med avskummet i Piraeus, och med sina rysliga trofeer fran Kolyttos i spetsen. Det var en vridrig asyn skaran foeretedde, daer hon vaeltrade fram emellan de gamla, halvfoerfallna murar, som foerenade Aten med dess hamnstad. Psalmer och slagdaengor skralades om varandra, och hoegt oever ovaesendet ljoedo de outtroettliga ropen: Doed at giftblandarne! Men bland dessa rop foernummos nu foer foersta gangen andra, i boerjan hoejda av nagra fa roester, daerefter av flera, slutligen taevlande i styrka med de foerra: - Doed at de hedniska hundarne, avgudadyrkarne! - Ned med kristendomens fiender! Haemnd pa aerkehedningen! Krysanteus har smaedat Kristus! Haemnd pa aerkehedningen! Upptraeden, som foerefoello under taget till staden, laeto ana, att nya elementer hade foerenat sig med de foerut verksamma. Massan boerjade plundra. Koepmansbodarna, som funnos i de langa portikerna a oemse sidor vaegen, uppbroetos och toemdes. Piraeiska gatan utmynnade till torget. I dag lag en tung och mulen himmel oever denna skoena, minnesrika plats. Pelarrader och stoder syntes laengta efter den foerintelse, som aer fullstaendig, naer formen aer stoft och stoftet spritt av himmelens vindar. De voro nu ingenting annat aen spoeken fran en foergangen tid och aegde ingenting gemensamt med maenniskovarelser liknande dem, som bildade de nu annalkande moerka, oroliga vagorna. Zenons laerjungar hade, som vanligt, samlats i malningsgalleriets pelargang. Mitt under de stormar, som brusade genom vaerlden och skakade hennes hoernstenar, under den foerskraeckliga kampen mellan massor, som offrat maensklighetens gudagivna gavor, foernuft och vilja, pa altaret at den avgud, som naemndes Tron, den doepte Molok, som kallades Bekaennelsen, foer att sedan viljeloesa drivas hit och dit av egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta sag man kring en gammal Stoas filosof nagra maen och ynglingar samlade foer att lyssna till ord om sedlig sjaelvbestaemmelse, om viljans seger oever jordiska boejelser och jordisk fruktan, om maenniskosjaelens kraft att genom sig sjaelv foeraedlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn och harmoni. Det var denna laera, som flaektade storhet genom hedendomen, som fyllde Plutarkos' hjaeltegalleri med en rikedom av haerliga maen, en rikedom, samlad endast fran tvaenne Medelhavslaender, och likvael sadan, att det foersta artusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes naestan som ett missvaextar pa stora maenniskor i jaemfoerelse med honom. Medan det homoiusianska packet drog foerbi, genljoed torget av mangfaldiga rop, och bland dem:--Doed at avgudadyrkarne, hedningarne, kristendomens fiender! Torgets stoder oeverhoeljdes med stenregn; man sag haer och daer de moerka hoparne kraela upp pa fotstaellen, sag stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och staenger; men eget nog, de hedniska maennen i malningsgalleriet vordo icke foeremal foer raseriet, man atnoejde sig med att slunga skymford till dem. Deras lugn kunde vael icke vara maektigt nog att goera intryck pa den mordlystna skaran; men det fanns till och med hos poebeln en aervd voerdnad, en skygg aktning foer jaernmaennen i Stoa. Hoparne delade sig at alla de gator, som ledde fran torget. Den starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus. En man, som laenge vandrat av och an utanfoer Perikles' Odeion, avlaegsnade sig daerifran vid hopens annalkande. Han hastade till Pylades och underraettade honom om vad han sett och hoert. Kort daerefter satt samme man till haest och spraengde bort genom dubbelporten. Han var minst det tionde budet, som Pylades denna foermiddag saent till Lysis' villa. Pylades hade boerjat sin bana som frigiven son till en av Annaeus Domitius' slavar. Sedan han valt krigarstandet, hade han under Annaeus' skydd stigit taemligen hastigt till den vaerdighet han nu innehade. Hans skaplynne, som laempade sig foer tidsfoerhallandena och foerstod begagna dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid foerknippat sitt oede med Annaeus Domitius', tills det som ett moget aepple skulle falla fran moderstraedet, som utvecklat det. Mognadstiden var aennu icke kommen. Pylades hyste djaerva foerhoppningar om Annaeus Domitius' framtid och naestan omaetliga om sin egen. Foer naervarande var han ett verktyg, pa vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita. Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit till Annaeus Domitius' palats, men lika hastigt laemnat det, ledsagad av prokonsulns foertrogne kammarslav till haest. Han hade inkommit genom Akarnaniska porten och laemnade nagra minuter daerefter Aten genom dubbelporten. FJORTONDE KAPITLET. En orgie. I noeden proevas vaennen. Karmides hade bestatt det prov, som prokonsuln underkastat hans vaenskap. Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp pa kappadokiern Akilleus och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa foer att hugsvala den bekymrade. Vid framkomsten radde i villan den djupaste tystnad. Soemnens hulda genius foerde daer sin vallmospira. Gaesterna slumrade, envar inom sin doerr, i den langa aulans pelargang. Till och med den djupt bekymrade njoet en efterlaengtad ro. Det hade varit grymt att stoera honom. Karmides laet visa sig till den foer honom bestaemda saengkammaren, och snart var aeven han foersaenkt i droemmar. Han droemde om Rakel och Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga taerningkast, om fordringsaegare och sjaelvmord. Morgonstjaernan slog upp oegat, och i koeksvaerlden radde den livligaste verksamhet. Vid pass tva timmar daerefter vaknade Karmides vid tonerna av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas staemma; hon graelade pa slavinnan, som friserade hennes har. Medan Karmides lyssnade till dessa ljud och foerbannade de usla droemmar Annaeus Domitius hade bestaellt foer sin gaests raekning, infunno sig slavar, som buro honom i badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och maengt med ljuva parfymer, frottoererna maestare i sitt slag, som borde kunnat atergiva en gubbes lemmar ungdomens spaenstighet. Karmides kaende sig foeryngrad under deras haender och maektig av alla moejliga epikureiska vapendater. Fran badet bars han till ett rum, daer konstnaerer av olika slag vaentade honom, konstnaerer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han teg och foertrodde sig lugnt at sitt oedes blida makter. Samtliga artisterna utfoerde sin sak vael. Rakkniven foerdes av den laettaste hand, lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades a la Foibos Apollon, toalettpenseln gjorde strecket, som hoejer oegats glans, varefter Karmides ifoerdes kitonen och sandalerna och visades till samlingsrummet. Haer vaentades han av de andra gaesterna, som var foer sig undergatt samma behandling. De kunde saledes icke vara annat aen morgonfriska. Ocksa var hugsvalelsen redan i full gang. Karmides hoerde pa avstand skratt och glada roester. Ett samkvaem, som boerjade sa tidigt pa morgonen, var nagonting ovanligt och retande. Samtliga de naervarande upptraedde i morgontoaletter, bland vilka damernas utmaerkte sig foer genomskinlighet. Damerna voro av tva slag: de staendiga och de tillfaelliga. De staendiga voro Myro och Praxinoa; de tillfaelliga voro tva unga syriska slavar, som den kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne klaedde vael. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets gang intet spar till avundsjuka, men manga av stark dragningskraft och vaexande foertrolighet. Och naer inga missljud fran detta hall stoerde glaettigheten, varifran skulle de da komma? Vi veta, att dagen var mulen, men aeven om morgonsolen skinit med sin klaraste glans, skulle svarligen en strale funnit vaeg genom de tjocka tapeterna foer salens foenster. Rummet upplystes av lampors festliga sken. Ej heller fanns, sedan tva till tre timmar foerflutit, nagon i saellskapet, om icke Annaeus Domitius, som paminde sig, att det var full dager daerute. Daertill bidrogo ej endast lamporna, utan aen mer de ljuva, foerraediska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade baegarne. Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande. Karmides hade oeppnat det med en gaespning, det sista sparet av en orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse oever morgonen och morgonrodnaden, foeretraedesvis den, som stralade pa de fyra damernas kinder. Annaeus Domitius, den av statsgoeromalen nedboejde, var icke otacksam foer sina gaesters bemoedande att foerstroe hans sinne. Hans glaettighet vaexte med de oevriges. Vi vilja anmaerka, att Annaeus Domitius bland nyktra maenniskor var prokonsul, patricier och romare; sjaelve hans foertrogne unge vaen Karmides paminde sig blott ur dimman av grundliga rus en faunartad Annaeus Domitius. Men en sadan fanns och vaentade blott pa tjaenligt tillfaelle och laemplig omgivning foer att avkasta masken och framtraeda i hela sin befaengdhet. Under hovmannen dolde sig en naturmaenniska, som, naer hon slaepptes loes, gav sig luft i den tokigaste, mest otyglade munterhet. Emellertid voro de bud, som Pylades avsaende till villan, emottagna av en slav, och chiffertavlorna, de medfoerde, oeverlaemnade till prokonsuln, som laeste dem, utplanade det skrivna med sin stylus, drack och skaemtade, utan att deras innehall syntes kvarlaemna en allvarsam tanke pa hans feta, skinande och leende ansikte. Han drack, kredensade pokalerna at Myro och Praxinoa, skrattade, beraettade kaerlekshistorier och skaemtade plumpare, ju stoerre verkan vinet och munterheten visade sig ha utoevat pa hans gaesters livsandar. Rodnaden, som faergade hans kinder, steg smaningom oever hans panna och oevergoet den kala hjaessan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en mogen, svaellande druva. Men detta foerebud till faunens snara framtraedande roejde sig icke, innan de andra gaesterna boerjat tillata sig friheter i ord och gaerning, foer vilka lamporna borde slocknat, om de aegt den ringaste kaensla av blygsamhet. Musiken, som utfoerdes av osynliga konstnaerer, tycktes foelja ingivelserna fran den ande, som livade saellskapet. I boerjan ljuv och smaektande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp och kringsvaevade varandra i dansar, som foermaelde bajadaerens luftiga roerelser med backantens vilda lust. De unga maennen, som vilade pa sina soffor och asago dansen, kunde icke motsta begaeret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln och festens osynliga tjaensteandar kaende, var musiken beroende av hans vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som atenarne saellan dansade, utom vid tillfaellen sadana som detta. Annaeus Domitius, som avkastat rosenkransen fran sin kala hjaessa och pasatt en yvig murgroenskrans, foerenade sig med de oevrige. Han figurerade mot Praxinoa. Silenen var faerdig. Hans vaeldiga mage syntes, i staellet foer att vara en boerda, tjaenstgoera som en luftfylld blasa hos simmaren. Han roerde sig pa haelarne och var outtoemlig pa barocka atboerder, som han foerstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en straevan till behagfulla roerelser, som i sin helhet vaeckte den ursinnigaste munterhet och upploeste det hela i ett samfaellt skallande skratt. Dansen kom ett oegonblick att stanna. Annaeus Domitius patog en min av komisk foerargelse; han latsade vara stoett, kastade sig i en soffa, torkade sin svettiga hjaessa och inskraenkte sig till att som askadare njuta av dansens fortsaettning. Under allt detta hade hans tankar endast tillfaelligtvis varit franvarande fran Aten och de haendelser, som daer foerefoello. De bud, som Pylades skickade, satte honom i stand att steg foer steg foelja deras utveckling. Ju laengre det led pa foermiddagen, dess moedosammare, i trots av vinet och saellskapet, vart det foer Annaeus Domitius att tygla sin otalighet, som boerjade oeverga till verklig oro, och detta ehuru han visste, att Pylades staellt allt pa baesta moejliga saett. Emellertid hade Pylades' sista brev innehallit dessa lugnande ord: "Biskopen har gillat mitt foerslag att lata vapnen vila i Piraeus till aftonen. Poebeln star saledes till vart foerfogande. De vara aero blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tagar tillbaka till staden. Krysanteus aer i sitt hus, som han oeppnat till fristad foer en maengd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla haendelser skall ske." Dessa ord voro, som naemnt, lugnande foer Annaeus Domitius. Men han fruktade aennu, att det foerberedda slaget skulle mattas foer sent, och foer sent vore det, naer Petros efter gudstjaensten finge lediga haender och kunde utskicka sina praester som sjaelvskrivna ledare av hopen. Dessa skulle otvivelaktigt avvaerja faran fran Krysanteus och rikta poebelns raseri at andra hall. Efter dansens noejen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat en foermaga, som bidrog att halla saellskapets staemning pa hoejdpunkten. Sjaelva taerningarna, som under desserten framhades, slogos ur braedet av det ystra glammet. Gaesterna betjaenades av utvalda slavgossar, vilkas langa lockar Olympiodoros foeredrog framfoer servetten, naer han mellan raetterna torkade sina med parfymerat vatten oevergjutna haender. Konversationen var icke blott yster utan gudloes. Foergaeves paminde Annaeus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religioesa kaensla och teologiska oevertygelse; man skrattade at kristianernas trehoevdade gud, liksom at den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett han utan graenser, och hade Olympen aennu aegt en ljungeld, maste de vilda haedelserna nedkallat honom oever saellskapets huvuden. [1] Maesterkock. Man grinade at den dumma tron pa sjaelens odoedlighet och prisade den visa laera, som bjuder att leva, sa laenge man lever. Man var nio vid bordet; man ropade pa den tionde, pa benrangelsmannen. Och benrangelsmannen, som var redo, emedan han, daer gaesterna sa fordrade, aldrig borde saknas i ett vaelfoersett och gaestfritt hus, benrangelsmannen infoerdes och fick saete mellan gaesterna, pa en av de svaellande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man foerde baegaren till hans mun och hanade honom, emedan han icke kunde dricka. Haerunder intraedde taffeltaeckaren, viskade nagot i sin herres oera och gick. Annaeus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den stora, mitt pa bordet bland dessertens laeckerheter staende balen, till dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga sig saellskapets oera. Han lade bort murgroenskransen, tog en min av allvar och vaerdighet och sade: - Barn, jag naemnde nyss ett ord om teologisk oevertygelse. Det ordet var allvarligt, alltfoer allvarligt foer att ej varda en foerbisedd fraemling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra fran edra laeppar. Jag aelskar glaedjen, mina barn, men gloemmen ej, att jag aer katekumen! Sjaelv paminnes jag haerom genom ankomsten av denne magre, lugne, tigande, hoegtidlige gaest, vars koettloesa panna I kransat med aengens rosor, till vars mun, som doeden foerseglat och foerruttnelsen ater oeppnat, I foert den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock med tveggehanda tungomal. Till er, vaerldens barn, saeger han: njuten, medan tid aer, ty I skolen en gang vara lika haloegda, koettloesa, kalla och stumma som jag. Till mig aer hans sprak ett annat. De tomma oegongroparna hava blickar, som fraga mig: vad goer du haer? Mina barn, denna fraga, riktad till en katekumen, aer foerebraende och hotande. Hon foerskraecker mig vael icke, men hon noedgar mig ga. Jag voerdar glaedjen och erkaenner noejets konungsliga raettigheter. Jag erkaenner dem, aeven naer det rasar som tyrann. Jag erkaenner dem, men laemnar, lik Petus, radkammaren, tills det ater foer sin spira med sansad hand. Hellre aen att goera uppror avlaegsnar jag mig. Daermed fredar jag tillika min katekumeniska kaensla och min teologiska oevertygelse. Jag gar foer att atervaenda, naer samtalet, som nu synes mig male praecinctum, illa goerdlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det aer pa detta saett jag loeser det stora problem, som jag gjort till uppgift foer en levnads forskning, huru naemligen foerena levnadsglaedjen med katekumenens plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som alaeggas mig av min tro, samma tro, som det hoega och heliga majestaetet, Konstantius Augustus, min kejsare och herre, sa varmt bekaenner, och som daerfoer boer sta hoegt oever varje inkast--huru, saeger jag, foerena dessa skyldigheter med njutningen av ett sadant foertjusande umgaenge som edert. Annaus Domitius hade talat ut. Han toemde sin baegare och avlaegsnade sig. - Vid Dionysos, en haerlig foerevaendning foer att ga och intaga ett vomitiv![2] utbrast Karmides. [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i skick att foernya dryckeslaget. - Daer ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre. - Aelskliga Myro, fortfor Karmides, naer han talade om en illa goerdlad kiton, sa anspelade han vael icke pa din? - Nej, han anspelade pa Praxinoas, infoell Olympiodoros; Praxinoa, du foerstar alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast laera dig bade de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, sa att du haedanefter kan skilja mellan bada slagen samt undga att sara savael en katekumenisk kaensla som en teologisk oevertygelse. - Praxinoa, infoell Karmides, tag icke Olympiodoros till laerare! Hans konst att ordna en kiton aer foermodligen icke stoerre aen hans konst att dikta ett epigram. Haeng en kiton oever var vaen, benrangelsmannen, och lat honom foerevisa de mer och mindre blygsamma vecken pa denne! - Hu, vilket skaemt! utbrast Myro. Palladios, giv mig baegaren och lat mig nedskoelja det i vin. - Se haer! Din skal, vaeninna! Karmides, vad lider tiden? - Tiden? Vem talar om tiden haer? Oeverlaemna det ordet at maenniskorna. Det passar icke foer oss odoedliga gudar. Fast star evigt Olympen, daer gudarne aega sin lugna hemborg. Av stormar den ej omskakas; av skurar ej skoeljes; aldrig av snoe den skyles; bestaendigt en ljusare luftkrets vaelver omkring den, och klart omflyter dess hjaessa ett skimmer. Daer foerlusta sig dag fran dag lycksalige gudar.[3] [3] Homeros. - Mina vaenner, fortfor Karmides, straeckande sig i sin soffa, lat oss komma oeverens daerom, att vi aero gudar och lyckligare aen gudar. Till slut beror alltsammans pa oeverenskommelse. Varfoer skulle vi da icke goera oss lyckliga och odoedliga? - Oeverenskommet! En skal foer var odoedlighet! - I var egenskap av gudar aero vi ingalunda nyfikna, mina vaenner. Annars skulle vi mahaenda fraga: huru ser det ut vid denna timme i Aten? Men jag foermodar, att ingen av oss faller sa platt ifran Olympen ned pa den usla jorden. Saledes: en skal foer Aten! Ma det foersvinna fran jorden! - Och taga vara fordringsaegare med sig! - Aten! Vad aer Aten? En skal foer jorden! Ma hon sedan soenderfalla i atomer! Ma hon foersvinna under vara foetter! - Myro, haer aer plats pa soffan vid min sida! Laegg dig haer, medan jorden foersvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, aer det egentligen icke du, som jag oenskar i min famn, naer jag nu svaevar etern oever en foerintad vaerld. Men det betyder foega: i moerkret foersvinna alla skiljaktigheter. Ut med lamporna! - Jag fragar aen en gang, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig som de andre, ty da jag nu aer gud, vill jag vara en ordentlig gud med goda borgerliga husvanor, som slaecker min lampa vid midnattstiden, aldrig foerr och saellan senare. Vad lider tiden, fragar jag? - Det lider oever midnatten. - Navael, ut med lamporna! Var aer Praxinoa? -Inga naergangna fragor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen finns pa sin plats, Palladios. Midnattstiden aer foerliden. Jag aer soemnig. Ut med lamporna! -Nej, nej, vi skola dansa. Varfoer har musiken tystnat? Spela upp Kalabis, Kalabis! - Vem begaer Kalabis? - Benrangelsmannen. - Giv mig en friskare krans! - Tag benrangelsmannens! - Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis! - Fyll min baegare! - Tag benrangelsmannens! - Slavar, ut med lamporna! - Slavar, spelen upp Kalabis! - Ut med lamporna! - Kalabis, Kalabis! Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgatt en stund pa detta saett, atervaende Annaeus Domitius till sina gaester. Han hade i aulan vaentats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfoert, bar prokonsuln av Akaja nu i sin goerdel. Det lag i detta oegonblick i hans anlete och vaesen nagot, som foerut icke varit synligt daer, nagot alldeles motsatt den nyss foersvunne silenen. - Mina vaenner, sade han, oedet var starkare aen min skyddsvakt. Min aembetsplikt kallar mig till Aten, daer ett foerskraeckligt upplopp skoeljer gatorna med blod ... - Bah, lat kristianerna soenderslita varandra! avbroet honom en av gaesterna. - Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: doed at avgudadyrkarne! - Bah, lat dem ropa! - Lat Aten brinna! - Lat dem i fred sla ihjael vara fordringsaegare! Vad vidkommer det dig? - De ropa vael aeven: doed at judarne, som korsfaest var Gud! - Doed at judarne! Doed at hela maenniskoslaektet! - Ut med lamporna! - Kalabis, Kalabis, I slavar! Den ende i saellskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han sprang upp fran sin soffa och utbrast: - En haest och en mantel: jag foeljer dig till staden! - Vaenner, ropade Annaeus Domitius oever sorlet, foer prokonsuln oever Akaja gar det icke an att lata Aten brinna, om han kan slaecka branden, vore det aeven med sitt blod. Aten, det haerliga, minnesrika! Aten, vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens oegonsten! Mina gaester, jag maste laemna er ... kommen efter till staden ... daer skola vi fortsaetta festen. Haer atersta endast tva skalar. Upp och fatten baegaren! Upp, du sloea, likgiltiga, foerdaervade ungdom! Upp envar, som aennu aelskar faedernas minnen! Baegarne, baegarne! En skal foer de gamla, evigt unga gudar! - Hoer pa katekumenen! - Tyst, haer finns ingen katekumen! ropade Annaeus Domitius. Gudarnes skal! Han toemde sin baegare. De rusiga gaesterna foeljde foeredoemet. Karmides betraktade Annaeus Domitius med foervaning. Han kaende denne och anade ploetsligt av hans uppfoerande, hans hallning, tonen i hans roest, att nagot utomordentligt haent eller foerestod. - Sista skalen, men den fraemsta av alla! ropade Annaeus Domitius, i det han fattade den vaeldiga, mitt pa bordet staende balen. I botten, toemmen den i botten foer vaerldens herre, Roms kejsare, Julianus Augustus! En doedstystnad uppstod. Karmides fattade Annaeus Domitius i armen och viskade: - Vet du, vad du saeger? Eller vad har haent? - Tyst, tyst! Han aer rusig. Han talar huvudet av oss! Foerbannelse! Slavarne ha hoert hans rop. Vi aero foerlorade. Gaesterna hade ploetsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade varandra med foerskraeckta blickar. - Vad? utbrast Annaeus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Star jag bland rebeller? Jag svaer vid Julianus' namn att laegga samtliga edra huvuden foer mina foetter, och det foere solnedgangen, om I neken att dricka skalen foer var raettmaetige kejsare, sanctissima majestas, dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriae, restitutor orbis! Han foerde balen till sina laeppar och slaengde den i golvet. I samma oegonblick oeppnades doerren, en roest sade: - Din haest aer framme. - Haer ditt svaerd och din regnkappa. Kammarslaven faeste svaerdet vid sin herres goerdel och manteln oever hans skuldror. Annaeus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort. -------------------- Pa vaegen moette honom det sista bud, som Pylades avsaent. Prokonsuln hoell in sin haest och genomoegnade brevtavlan, som innehoell foeljande ord: "En talrik folkmassa naermar sig Tripodgatan, da jag skriver detta. Man ropar, att Krysanteus smaedat Kristus." Annaeus Domitius manade pa sin haest. - Foerbannelse oever Pylades! Tio tusen lansar i poebeln! Om jag skulle komma foer sent foer att raedda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu hade vingar! Min foerdoemda fetma! Haer gaeller rida till sig konsulatet eller knaecka halsen pa foersoeket. ------------------ Da Annaeus Domitius red in pa Tripodgatan, var hon uppfylld av maenniskor. Men dessa iakttogo en stillhet, som foervanade honom. Vad betydde det? Hade han kommit foer sent? Daeruppe pa oeversta sluttningen av Akropolis stod en skara baevande askadare, Krysanteus' trosvaenner. Annaeus Domitius foerbannade deras feghet; de hade mahaenda, utan att roera sig fran staellet, sett hans hus stormat, honom sjaelv och hans dotter, den av hedningarne aelskade Hermione, soenderslitna av fanatiska kristianer. Och aenda skulle ett ploetsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande fran denna hoejd, hava krossat den sammanpackade hopen pa gatan daer nedanfoer. Prokonsuln hade dragit kapan tillbaka foer att vara igenkaennlig foer massan. Naer han banat sig vaeg ett stycke genom hopen och naermat sig arkontens hus, daer traengseln var starkast, sag han framfoer porten en man till haest, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjaelmar syntes oever hopen. Ryttaren var Pylades. - Giv rum foer prokonsuln av Akaja! Vad aer a faerde? Vad betyder denna folkskockning? Giv rum i kejsarens namn! Annaeus Domitius ropade detta och lyfte oever sitt huvud en brevtavla, pa vars skulpterade och foergyllda ram man igenkaende ett kejserligt dekret eller en regeringsskrivelse. - Leve Annaeus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln foerestaellde homoiusian och hade alltid bemoedat sig om maengdens gunst. Leve prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion! Dessa rop eftertraeddes omedelbart av andra, som hoejdes laengre bort pa gatan: - Ut med kaettarne! Doed at hedningarne! Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit tillfaellig. Man hade lyssnat till en praest, som just i det oegonblicket slutat att tala till folket. Praesten hade nu foersvunnit genom doerren till Krysanteus' hus. - Annaeus Domitius! mumlade Pylades, naer han pa avstand upptaeckte honom. Han haer? Vad betyder detta? Men naer tribunen strax daerefter tillika upptaeckte vad det var, som prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning. Han red prokonsuln till moetes genom hopen, som i dennes naermaste omgivning hade tystnat vid asynen av den voerdnadsbjudande tavlan, foerkunnaren av Guds smordes vilja, medan pa laengre avstand ropet: ut med kaettarne! fortfor och vart starkare. - Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, vad har haent? Kommer jag foer sent? Vad har man foeretagit mot Krysanteus? - Lysande och aedle herre, ni kommer tvaertom foer bittida ... - Fort, svara mig, lever han? - Var plan aer i sista stunden foerdroejd ... - Foerdroejd? Vilken plan aer foerdroejd? - Ammianus Marcellinus hoer massans rop, foerstar dess uppsat, ilar till kyrkan, underraettar genom en diakon Petros ... - Foerbannelse oever dina langa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad du saeger. Lever han aennu, fragar jag! - Petros saende mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen goer min av att storma det, en praest ledsagar mig, praesten talar till folket och lyckas avaegabringa underhandlingar, folket fordrar till en boerjan de i huset varande kaettarnes utlaemnande, underhandlingen fortgar i detta oegonblick ... och vi aero haer foer att till sista man foersvara arkontens liv ... - Prisad vare min lyckliga stjaerna! Den aedle Krysanteus! - Ah! mumlade Pylades bleknande, jag boerjar foersta ... - Underhandlingarna aero slutade, fortfor Annaeus Domitius med hoejd roest. Vad betyder detta ovaesen, dessa rop, denna folksamling? Vad har haent under min franvaro? Aer ett upplopp a faerde? Vagar man stoera lugnet, kraenka lagarne, foerakta kejsarens majestaet? - Lysande och aedle herre! - Jag oeverlaemnade, daertill pliktig, foerfogandet oever trupperna at biskopen av Aten. Har han brukat dem till att stoera i staellet foer att uppraetthalla ordningen? Navael, det aer prokonsuln av Akaja, som i sista hand aer ansvarig foer lagarnes helgd och uppraetthallandet av kejsarens myndighet. Jag atertager mitt befael. Hopen skall avlaegsna sig eller spraengas med vald. Ordningen skall aterstaellas med aembetsmaennens, truppernas och alla goda medborgares bistand. Var aero trupperna? - Stoerre delen i Piraeus.... - Vad djaevulen goera de i Piraeus? Och de oevrige?... - Uppstaellda vid storkyrkan.... - Vad djaevulen goera de vid storkyrkan? Icke en enda man behoevs vid storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppstaellda styrkan, du tystar ropen, paminner folket om upprorslagen och tuktar de uppstudsige. Pylades, fortfor Annaeus Domitius med saenkt roest, det aer i dag du grundlaegger din framtid.... - Ah ... Jag anar.... - Tyst! - Jag avsaender genast en centurion foer att hitkalla foerstaerkning. - Och jag gar att tala med arkonten av Aten.... Prokonsuln steg av sin haest och laemnade tyglarne at en soldat. I detta oegonblick visade sig praesten. Han tycktes bekymrad. Sa snart han fick sikte pa prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast: - Du kommer, som om du vore skickad av Herrans aengel, aedle herre! Som du hoer, fordra de raettrogne, att arkonten skall utlaemna kaettarne, som fatt tillflykt i hans hus. Det svar han givit aer mig svart att frambaera. Han vill utlaemna kaettarne, men endast till vaerldslig och laga myndighet, och sedan folket avlaegsnat sig.... Prokonsuln avbroet honom tvaert. - Aer du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa maenniskor.... - Ja; min hoegvoerdige fader biskopen har.... - Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar? - Mellan honom och de raettrogne, min lysande herre. - Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svaer vid Gud och kejsaren, att du skall haengas med foersta baesta rep som folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager haedan och lagar, att packet foeljer dig. Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kaettarne! Leve prokonsuln! Doed at hedningarne! Praesten stod slagen med haepnad och foeljde med oegonen Annaeus Domitius, medan denne genom vestibulen gick in i aulan. Aulan foeretedde ingalunda den anblick av foervirring, som man under sadana omstaendigheter kunnat vaenta. Under portiken, som skyddade mot det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt saellskap: filosofer och retorer, som tillhoerde hoegskolan i Aten, de flesta laerjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och nagra av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer. At de foerfoeljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var husets oevre vaning upplaten. Husets samtliga tjaenare och tjaenarinnor voro samlade pa fruntimmersgarden. Annaeus Domitius' ankomst vaeckte stor och angenaem oeverraskning. Aen mer det saett, varpa han upptraedde. Krysanteus, som gatt honom till moetes, sloet han med hjaertlighet i sina armar. Daerefter haelsade han saellskapet, skyndade till Hermione och foerde hennes hand till sina laeppar. - Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus. - Mina aedla vaenner, jag skulle ocksa varit daer, om ej en aning ... jag ma vael saega: en ingivelse fran gudarna ... kallat mig tillbaka till Aten. Jag kommer i en olycklig, eller raettare, i en lycklig stund. Vart annars sa lugna, glada och skoena Aten aer, som jag funnit, i haenderna pa brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna, mina vaenner! Inom en timme skall ordningen vara aterstaelld. Till dig, Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambaera min tacksamhet foer den fristad, du oeppnat at sadana medborgare och kejsarens undersatar, som annars skulle fallit offer foer det teologiska raseriet. Tiden aer ond, den teologiska smittan gar som en farsot genom vaerlden; men vi akalla icke de gudomliga maktema foergaeves om hjaelp i noeden. Mina vaenner, jag baer till eder en underraettelse av stor vikt. Det har behagat Foersynen att haedankalla det heliga majestaetet, var kejsare och herre, Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel. Faederneslandet har en ny fader. I dag aer Roms och vaerldens haerskare Julianus. Allmaen tystnad foeljde dessa ord. Yttrade nagon timme foerut, av vilka laeppar som helst, skulle de varit hoegfoerraediska och medfoert doeden. De ljoedo djaerva, foerfaerliga aeven nu, fran Annaeus Domitius' laeppar, aeven haer bland maenniskor, at vilkas innersta oenskningar de gavo verklighet - som av dem hade att vaenta liv och raeddning undan en oeverhaengande fara--som i den haendelse, de foerkunnade, sago mer aen sin egen lycka: en borgen foer romerska rikets fred, maensklighetens vaelgang, sanningens seger. Det var, som om varje enskilt hjaerta i denna foersamling kaent med hjaertat i haevdernas barm betydelsen av detta skifte. Men naer den foersta haepnaden var oeverstanden, skyndade man, envar pa sitt saett, att giva luft at en kaensla, som ej foermadde uttrycka sig i ord. Krysanteus och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning; andra omfamnade varandra, andra jublade hoegt. Prokonsuln sade till Krysanteus: - Jag aeskar nu ditt verksamma bitraede till ordningens aterstaellande. Du aer icke foergaeves atenarnes arkont. Lat oss genast skrida till verket! Dina trosbroeder aero ju till betydligt antal samlade pa Akropolis? - Ja. Vill du, att vi vaepna dem? - Du uttalade min tanke. - Jag ansvarar foer deras vaerdiga och sansade uppfoerande. De hava ofoerraetter att haemnas, men skola oeverlaemna haemnden at gudarne och Julianus. - De skola foelja dig, sin ledare ... det aer nog. Det passar just foertraeffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel ... - Och att jag har nyckeln till opistodomen, daer vapnen foervaras. Jag star till ditt foerfogande. Skall jag genast ga dit upp? - Vi foelja varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade prokonsuln leende och med en anspelning pa Konstantius' hovmaens gyckel oever Julianus, ty det aer ju du, som laert var kejsare krigskonsten i Akademias traedgardar. Du har heder av din laerjunge. Germaniens skogar, frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, tillade han till Hermione, som hoell sin faders hand och lyssnade till de aennu fortfarande ropen daerutanfoer, frukta icke, min aedla Hermione. Vi ga att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, foelj oss till Akropolis, innan du atertager befaelet oever palatinerna! Annaeus Domitius laemnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus. Maengden traengdes, skuffades och ropade, aennu som foerut, utanfoer porten. Hennes otalighet vaexte. Man tyckte, att underhandlingen drog foer mycket ut pa tiden. Praesten, som hitintills lett den, hade, foer att helskinnad komma ur leken, foersaekrat att prokonsuln numera oevertagit saken, samt hade daerefter smugit bort. Pylades och hans soldater vaktade porten, och poebeln hade aennu icke antagit en hotande hallning mot den vaepnade styrkan. Emellertid foerstaerktes massan varje oegonblick av nya hopar, som dragit igenom de naergraensande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. En, som foergaeves soekt inkomma i den oeverfyllda storkyrkan, anfoerdes av den ohyggliga Kyriaka, furien fran Kolyttos. Asynen av Krysanteus vid Annaeus Domitius' sida verkade nagra oegonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden bytte prokonsuln nagra ord med Pylades. Soldaterna oeppnade dem vaeg tvaers oever gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: doed at aerkehedningen! Man hade icke manga steg att ga foer att hinna sluttningen av Akropolis. Pa denna sida ledde en brant stig till hoejden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast nagra svettdroppar. Nagra minuter daerefter hoerde homoiusianerna, som traengdes pa Tripodgatan, ett jubel fran Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, haevt av tusen roester, maens, kvinnors och barns, foell med blytyngd oever massan daernere. I samma oegonblick visade sig i gatans mynning de foersta leden av de fran storkyrkan anryckande legionaererna. De upptogo gatans hela bredd. Folkmassan traengdes tillbaka eller upp i portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lang linje. Pa sluttningen av Akropolis sagos vaepnade skaror rycka ned. Den outtroettlige prokonsuln visade sig ater, besteg sin kappadokiska haest, red till mitten av fronten, utstraeckte sin hand med den kejserliga brevtavlan och talade till soldaterna: - Romare! Var herre och kejsare Konstantius har gatt till sina faeder. Hans ende oeverlevande fraende, den hoege, bragdrike Julianus, som vara stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, aer vart rikes ende raettmaetige haerskare, enhaelligt hyllad av romerska senaten, folket och legionerna. Han star i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, omgiven av vaesterlandets alla haerskaror, omgiven av ett glaedjedrucket folk. Stridsmaen, instaemmen i vaerldens allmaenna jubel! Hyllen Julianus Augustus! Dominus Julianus Augustus! Pylades steg av sin haest och boejde knae. Centurionerna och soldaterna foeljde hans foeredoeme. Man hoejde svaerd och skoeldar i luften. Utefter linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus! De fran Akropolis nedtagande skarorna instaemde jublande. Daerefter kom ordningen till kristianerna. De behoevde endast sansa sig nagot, fa en klar uppfattning av staellningen och siktas fran de vildaste troskaemparne och blodsmaennen, som sjaelvmant smoego bort--foer att, aeven de, av alla krafter foerena sig i hyllningsropet. All oeverhet aer ju av Gud, och oeverheten baer icke svaerdet foergaeves. Toersten efter kaettareblod hade med ens foersvunnit. Skoevlingslystnaden och det enskilda hatet, klaedda i den raettrogna teologiens mantel, funno foer gott att smyga undan och goemma sig, varhelst de kunde. Den nyss sa ursinniga hopen var skingrad som agnar foer vinden. Nagra skyndade till sina hem, instaengde sig i sina rum och bado till Gud foer den raetta laeran, som nu hotades av en foerskraecklig framtid. Andra--och de voro vida flera--foerundrade sig oever sig sjaelva och foermadde icke begripa, att det lilla "i", som skiljer homoiusion fran homousion, nyss kunnat foerefalla dem sa stort och viktigt. Nu var det foer deras oegon minskat till en omaerklig prick; ja, vid naermare besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla laeran och kristendomen ingalunda vore sa skiljaktiga--att klyftan mellan baegge ingalunda vore bredare, aen att man kunde ha en fot pa vardera sidan och i denna staellning avvakta framtiden. Men de fleste baevade foer efterraekningar. De moerdade atanasianernas blod ropade ur jorden, och antingen deras trosfraender eller den kejserliga makten bleve deras haemnare, maste haemnden varda foerskraecklig. De blodiga trofeerna fran Kolyttos hade fallit ur segrarnes haender och lago nu stroedda pa gatorna. De som faergat haenderna i kaettarblod skyndade att omsorgsfullt tvaetta dem. Allteftersom underraettelsen om Konstantius' doed och Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig oever staden, bortsopade hon de kringstroevande homoiusianska hoparna; och de patruller av legionaerer eller vaepnade medborgare, som snart genomtagade alla gator, funno intet motstand, inga oordningar att daempa. Sa snart Annaeus Domitius ordnat truppfoerdelningen oever staden, begav han sig, foeljd av Pylades i spetsen foer en centuria soldater, till storkyrkan. FEMTONDE KAPITLET. En uppstandelse fran de doeda. De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som timat i staden. Haendelser kunna intraeffa, sa oedesdigra och likvael sa oegonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i naesta stund aer utanfoer hans omkrets och star utlevat bland nya foerhallanden. Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andaektiga eller nyfikna homoiusianer, och de kaenslor, som foert dem dit, hade ingalunda svalnat under tempelvalvet. Vad man sett och hoert, vad man aennu sag och hoerde, hade tvaertom uppdrivit kaenslorna till svindlande hoejd. Da man intraett genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta langskeppet, som bildades av vaeldiga, fran antika tempel tagna kolonner, foerenade av valvbagar och stigande mot ett tak av tre kupoler. Oever sidoskeppen voro kvinnornas laektare. I bakgrunden det upphoejda koret med altaret. Framfoer detta under den mellersta kupolen, daer mittskeppet och tvaerskeppet korsade varandra, ett skrank med tva stolar, den ena foer foerelaesaren av evangeliet, den andra foer predikanten. Skymning radde i hela det vidstraeckta rummet med undantag av koret, genom vars hoega foenster en ljusmassa stroemmade oever katafalken, varpa Simon pelarhelgonet vilade. Kring katafalken uppstego vaelluktande skyar ur roekelsekar och omgavo helgonet, medan de sakta hoejde sig mot korets kupol. Skeppens mosaikgolv, laektarne, pelarnes baser, foensterfoerdjupningarna, vaeggutsprangen upptogos av maenniskor. Endast koret och rummet naermast skranket voro fria fran traengsel. De voro foerbehallna praesterskapet i och foer de heliga ceremonierna. Ej langt fran skranket, mitt emot predikstolen, hade man staellt de kaettare, som voro livdoemda foer hemlig gudstjaenst. Daer voro maen och kvinnor, gamla och unga, foermoegna medborgare och fattiga slavar. Deras armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem. Man hade at kaettarne utsett denna plats, emedan det var till dem predikanten aemnade rikta sitt tal, och foer att de staendigt skulle se framfoer sig honom, som de sades hava moerdat. Deras avraettning skulle aega rum efter gudstjaenstens slut. Mellan denna grupp och det pa katafalken vilande liket voro foersamlingens blickar delade. Naer roekelseskyarna glesnade och avsloejade Simons bleka ansikte, foerekom det de raettrogne, som om hans laeppar ville oeppna sig foer att styrka anklagelsen, som om hans drag foervrede sig foer att skraemma moerdarne. Man vaentade ett underverk. Det viskades, att Petros ville akalla himmelen, att ett sadant matte ske till vittnesboerd om homoiusions sanning och till kaettarnes omvaendelse i den avgoerande stunden. Hymnen och boenerna, med vilka gudstjaensten oeppnats, voro slutade. Klemens, den unge foerelaesaren, hade med darrande roest upplaest ett messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Daerefter hade biskopen traett upp pa predikstolen. Han avhandlade foerst foersoningslaeran, sadan hon den tiden uppfattades av bada de stora kristna laegren. Genom vara foersta foeraeldrars fall hade doeden och djaevulen fatt makt oever vaerlden. Maenniskoslaektet hade hemfallit under satan och hans aenglar och dyrkade dem i de hedniska gudarne. Gud i sin vishet hade foerutsett detta, innan vaerlden skapades, och i sin barmhaertighet utsett en maenniskoslaektets foerlossare. Detta Guds rad var foer djaevulen okaent. Kristus nedsteg till jorden i en tjaenares skepelse, underkastade sig doeden foer att med ett blodoffer foersona Gud, underkastade sig djaevulen foer att med sin raettfaerdiga och syndfria sjael loeskoepa de syndiga maenniskorna. Men da han nedsteg till underjorden, var det endast foer att predika hedningarnes sjaelar foerlossning. Djaevulen fann sig sviken, oeverlistad. Han hade foergripit sig pa en fullkomligt raettfaerdig ande, pa Guds egen son. Haerigenom fick Jesus makt oever honom och kunde atertaga de under hans vaelde staende maenniskorna. Djaevulen var daermed oevervunnen och Adams barn foerlossade. Biskopen oevergick till en framstaellning av Kristus' person. Av aposteln Paulus' brev haemtade han bevis foer homoiusions oomkullstoetliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke tvekade att bruka slutledningskonsten, enaer foerstandet aer en god gava, naer man blott anvaender det i den foer tillfaellet radande laerans tjaenst och icke missbrukar det till foersvar foer andra meningar. Den tillvaegabragta foersoningen, foerkunnade Petros vidare, aer oeppen foer envar, men blott i den raettrogna kyrkans famn, foer den som genom tron tillaegnar sig Guds sons raettfaerdighet. Djaevulen aer icke laengre vaerldens envaeldige furste, men han aer aennu en maektig konung, som fortfarande kaempar mot den i kyrkan foerkroppsligade treenigheten. Och han strider med framgang. De heliga skrifterna vittna klart, att hans rike mot tidens fullbordan anyo skall vara det starkare, tills Kristus aterkommer, stoertar det, haller domen oever onda och goda, oever raettrogna och kaettare, samt grundlaegger det tusenariga riket. I denna kamp vaepnar sig djaevulen med det maenskliga foerstandet, vari han inblaser en villoande, som lockar maenniskan att uttraeda ur kyrkans maektiga trollkrets. Utanfoer denna hemfaller hon at honom. Och tiden matte vara naera sin fullbordan, ty kaetteriet utbreder sig med graeslig hast oever jorden. Antikrist aer redan kommen. Skapelseboken vittnar, att de fallna Guds soener, de onda andarne, naermat sig maenniskornas doettrar. Antikrist aer son av djaevulen med en jordisk kvinna. Han gar omkring pa jorden, infinner sig vid kyrkomoetena, klaeder sig i praesterlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios. Predikanten avbroets i boerjan ofta av brusande bifallsrop och handklappningar. Men dessa foerstummades under talets fortsaettning, ty Petros' roest vart sa genomtraengande, hans vaeltalighet sa oevervaeldigande, som om han lanat ljungeldens sken och gravens moerker till den tavla, han malade foer menigheten av antikrists framfart och de yttersta tidernas foervillelser. Ahoerarne baevade. Tusen bleka, skraemda anleten voro vaenda mot talaren. Hans mun var braennpunkten foer de tusendes blickar. Vid de uppehall han gjorde radde en hemsk stumhet, som i naturen efter ett askslag, och maenniskorna daer nere i skeppens, daer uppe i galleriernas halvskymning syntes foerstenade. Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig pa knae. Hans tarfyllda oegon voro faesta pa de bundna atanasianerna, med blickar, som varkunnade sig oever deras fall och anropade dem att omvaenda sig. Petros vaende sig daerefter till de naervarande atanasianerna. Han uppmanade dem att avsvaerja djaevulen och den kaetterska villfarelse, denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras oede inom kort skulle vara avgjort foer evigt, att doeden vaentade dem utanfoer kyrkans murar. Han fattade timglaset vid sin sida och paminde dem, att deras snart var utrunnet--att det sedan vore foer sent. Han pekade pa den rysliga skepnad, som vilade framfoer altaret pa den svartklaedda katafalken, pa honom som de moerdat--och vid hans ande, som nu med alla aenglar, helgon och blodvittnen kring lammets tron foerkunnade Guds aera och homoiusions sanning, besvor han dem att atervaenda till den enda saliggoerande laeran. Medan han talade sa, mumlade de bundna kaettarne till varandra:--Mod, mod! Var stark i tron! Foerlossningen nalkas! - Hustru, baeva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se pa honom! Pa honom vid hoernpelaren! Ingen raedsla i hans asyn! Han skall bevittna var seger. Vid en av hoernpelarne till tvaerskeppet stod en man, vars oegon oavvaent varit faesta pa de bundne. De hade i honom igenkaent den fraemmande predikant, som upptraett i kalkstensbrottet--Atanasios. Naer Petros talade, var det icke till honom de lyssnade. Fran Atanasios' laeppar stroemmade ord, ohoerbara foer alla andra, men ej foer dem. De lyssnade till honom. Och naer Petros uppmanade dem att med hoeg roest foerklara sin oevergang till homoiusion, svarade de med hoeg roest ett samfaellt nej. Detta nej eftertraeddes av ett dovt sorl fran menigheten, ett sorl av haepnad oever deras hardnackenhet. Efter nagon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig staemma: - Herren skall icke tillata, att hans laera smaedas. Han haller stjaernorna i sin hand, himmelen och jorden aero honom underdaniga, naturens makter aero hans traelar, han rader oever doeden som oever livet. Med under har han uppenbarat sig foer vara faeder, och den kraft, som atertaende livet hos aenkans son i Nain, som uppvaeckte Lasarus och gjorde tecken genom apostlarnes haender, stroemmar ovansklig med den Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med boener om ett under, att de foervillades sjaelar ma aterfoeras fran foertappelsens vaeg! Bedjen, att jag, hans ringe tjaenare, ma varda verktyget, som uppenbarar hans haerlighet! Bedjen, sasom Elias, da han raeckte sig trenne ganger oever den doede pilten och ropade: Herre, lat hans sjael aterkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, sa visst som Elias, varda boenhoerda! Petros lutade sig ned och foersamlingen med honom. Det var doedstyst i kyrkan. Aeven de livdoemde bado--bado, att den doede matte resa sig upp foer att adagalaegga deras oskuld och deras foerfoeljda laeras sanning. Naer aentligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela foersamlingen att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahallen andedraekt vad komma skulle. Praesterna, iklaedda sina hoegtidsskrudar, samlade sig kring Petros och tagade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den aeldste presbytern frambar ett kors och staellde det vid likets foetter. Biskopen hade tagit plats vid dess huvud. Fran laektaren oever huvudingangen uppstaemdes av osynliga sangare en hoegtidlig, sakta tonande hymn. Petros korsade armarne oever sitt broest och syntes bedja. Daerefter lade han sin ena hand pa den doedes panna, den andra pa hans hjaerta, upplyfte sina oegon mot hoejden och sade: - Herre allsmaektige! Lat i dag din allmakt uppenbara sig till ditt namns aera och till vittnesboerd foer din sanning! Herre allsmaektige, lat var tro icke komma pa skam! - Amen, amen! instaemde foersamlingen. Efter dessa ord lutade sig Petros ned oever den doede och ropade med hoeg roest: - I den heliga Treenighetens namn besvaerjer jag din ande att ater liva denna hydda, som han laemnat! I den heliga Treenighetens namn besvaerjer jag din ande att ater tala genom denna foerstummade mun! I namn av honom, som braeckte doedens udd och spraengde gravens port, besvaerjer jag dig, Simon--vakna! Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig nagra steg tillbaka. De oevriga praesterna foerdelade sig at oemse sidor. Sangen fran galleriet hade tystnat. Man bidade med andloes spaenning vad komma skulle. Mellan roekelsekarens skyflikar sags den doedes oroerliga anlete. Vid detta voro askadarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad inbillningskraften foeregycklade: aen det ena, aen det andra tecknet till atervaendande liv--en roerelse av oegonlocken, en ryckning i munnen under det langa oever broestet liggande skaegget--men i naesta oegonblick var villan borta. Han lag daer oroerlig, med stelnade drag. Den maektiga Doeden trotsade de trognes brinnande boener. Foerstoerelsens makt ville icke slaeppa sitt byte; hon staellde den lag, hon fatt ifran tidens upphov, mot boenens kraft, och skapelsens Herre syntes tveka. Dock, nu foervridas den doedes anletsdrag pa ett saett, som borde vaecka fasa, om ej det valdsamma muskelspelet osvikligt badat boenhoerelsen, livets atervaendande i de stelnade lemmarne, det vaentade underverket till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden oemsom spaennes, oemsom foerdjupar sina faror; oegonen oeppna sig med en glasartad blick, vari doed och omedvetenhet aennu rada, men som hastigt genomskimras som av en eldslaga, det nytaenda livets atersken. Oever kyrkan breder sig, i trots av ymnig roekelse, en lukt av braent koett, en stinkande lukt, som alla kaenna och alla tillskriva andedraekten av Doedens flyende onde aengel. Simons armar roera sig pa bartaecket, hans huvud vaender sig, han reser sig upp, ser sig omkring, foer handen till sina oegon, lik en, som vaknat ur en droem, och hans laeppar roera sig. Men talar han, hoeres det icke, ty kyrkan skaelver av foersamlingens jubelrop. Petros stiger fram till den ateruppvaeckte och laegger sitt oera till hans mun. Daerefter fatta praesterna katafalken, lyfta den pa sina skuldror och baera den med Simon till ett foer praesterskapet avskilt rum. Petros uppmanar foersamlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker pa knae och leder foersamlingens boener. En segerhymn uppstaemmes: jubelsangen om Kristus' seger oever doeden. Naer psalmen aendat, foerkunnar Petros vad den atervaeckte viskat i hans oera: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gang kunna hoeras, men icke mer atergivas, burna fran lammets tron av ett till jorden aterkommet blodvittnes ande. Fran hopen av de bundna kaettarne hoerdes en roest, som ropade:--Du ljuger. Herren skall straffa dig. Pa dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som pa den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina boener, och de voro oevertygade, att Simons laeppar hade vittnat om sanningen av deras laera. De a sin sida tillaempade pa Petros allt vad denne sagt om Atanasios och funno det icke underligt, att en kaettare, som vraengde Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vraenga utsagor fran doeda, som uppstigit ur graven. Atanasios' och nicaenska kyrkomoetets anhaengare, de bundne och livdoemde, som kallades kaettare, laeto saledes icke beveka sig att oevergiva sin tro. De voro redo att doe foer henne. Med en sadan doed foeljde ju martyrkronan, det baesta av det efterstraevansvaerda, det, foer vilket sa mangen med haenfoerelse kastat sig i doedens armar. Petros, uppbaeraren av den haerskande kyrkans raettigheter och plikter, hade saledes fruktloest anvaent oevertygandets vapen. Det aterstod att nyttja vald. Kaettarne skulle foere sin avraettning emottaga den heliga nattvarden, och detta maste, foer deras sjaelars fraelsning, ske efter det homoiusianska ritualet. I langa, hoegtidliga toner ljoed genom kyrkan sangen om Guds lamm, som borttager vaerldens synder. Petros och den aeldste presbytern traedde inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet vaentade sina gaester. Och dessa framfoerdes, nagra i saender, med bakbundna haender av soldaterna. De straevade emot, de soekte slita sina band foer att foersvara sig, och naer det icke lyckades, kastade de sig till golvet foer att lata slaepa sig till altarrunden. Deras foertvivlan gav sig luft i genomskaerande rop, som blandades med den hjaertgripande sangen:--O Guds lamm, som borttager vaerldens synder! Framslaepade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjoed dem knaeboeja. De lydde icke. Soldaterna maste boeja deras knaen med vald och trycka dem ned mot altarringen. Naer Petros raeckte dem hostian, moette henne sammanpressade laeppar, hopbitna taender. Personligheten tillgrep det sista medlet att spaerra sitt heliga omrade mot yttre vald. Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan flitigt anvaent, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel. Ett verktyg frambars, varmed de motspaenstiges munnar uppbaendes och hostian nedskoets deras svalg. Den foerste, som underkastades detta vald, kaende sina laeppar knappt befriade fran det ohyggliga verktyget, foerraen han foersoekte utspotta hostian. Men naer det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet och utbrast i jaemmerrop. Under detta skadespel tonade genom valven alltjaemt sangen om Guds lamm, som borttager vaerldens synder. Bland praesterna, som stodo i koret, visade sig en orolig roerelse. Man sag i deras grupp en man, vars ankomst oeverraskat dem, och som nu, i trots av foersoeken att kvarhalla honom, skyndade fram till altaret. Mannen var Teodoros. Hans ansikte var oeverskoeljt av tarar, men da han nu hoejde sin roest, ljoed den kraftig av harm och smaerta. Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en laera, som vill helga maenniskan, men ej doeda det ofoerytterligaste i hennes vaesen, bjoed han Petros att lossa de fangnes band, befallde han biskop och foersamling att nedkasta sig i stoftet och akalla om foerbarmande den Gud, vars vrede de samkade oever sig, eller ville han, Teodoros, vaepna sig med Elias' ande och kraft till att nedkalla eld fran himmelen oever deras huvuden. Medan han utsaende dessa vingade ord hoerdes vapenskrammel fran kyrkans tvaerskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den ofoervaegne talaren, voro den haepna, uppskakade foersamlingens oegon faesta pa en hjaelmklaedd, spjutbaerande skara, som intraengde i koret och omringade altaret. I spetsen foer soldaterna sags prokonsuln av Akaja. Petros vart hoegeligen oeverraskad vid denna anblick. Han avbroet foerraettningen vid altarringen och gick Annaeus Domitius till moete. - Du haer, min son? Vad har foeranlett din sa ovaentade aterkomst? fragade biskopen bleknande, men utan att foerlora fattningen. - Jag har aterkallats hit av det foerfaerliga upplopp, som boerjade haer efter min avresa. Jag fragar dig, Petros, vem har anstiftat det? - Jag vet ej av nagot upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna kaettare sjaelva nedkallat oever sina huvuden. Men haer aer det icke i sin ordning, att du fragar och jag svarar. Jag vill veta, vad som goer, att du infinner dig haer med alla dessa. Haer maste timat nagonting utomordentligt. Min son, har du haft underraettelser fran Konstantinopel eller Antiokia? - Ja, min biskop, fran bada hallen. Men detta rum synes mig icke vara staellet att vidlyftigt avhandla sadana aerenden. - Du har raett. Saeg i korthet dina nyheter! - De aero av den art, att de boera meddelas bade dig och foersamlingen. Om du foerdenskull tillater mig tala till folket ... - Haer? Nej, min son. Vad taenker du pa? Vad du har att meddela foersamlingen maste haer ske genom min mun. - Navael, saeg foersamlingen, att kejsaren, bedroevad oever de lidelser och teologiska meningsskillnader, som soenderslita vaerlden, beslutit saetta en damm emot kyrkostridernas raseri; att han pabjudit vaerlden en allmaen trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop, presbyter eller lekman, som haedanefter av teologiska eller andra skael foergriper sig pa nagon, skall straffas som gemen foerbrytare. Saeg foersamlingen, att kejsaren vid hart vite foerbjuder ordet kaettare, och att du genast maste loesa de band, varmed dessa olycklige aero bundna, emedan prokonsuln av Akaja aer naervarande foer att i annat fall ... jag saeger det med ledsnad ... foer att i annat fall binda dig sjaelv. - Hall, infoell Petros, det sprak du foerer later fraemmande i din mun. Sa talar icke en raetttrogen till sin herde. Vad aen haent ... och jag anar det vaersta ... sa aero inom dessa murar jag biskopen och du katekumenen. Ga, staell dig bland ahoerarne! Daer aer ditt rum. Utanfoer kyrkans port aer du prokonsul av Akaja, men icke haer. Haer vore din raetta plats bakom de doepte. Har kejsaren pabjudit trosfrihet, sa aer denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten bjuder, att ingen gudstjaenst ma stoeras, ingen helgedom skaendas. Vad du har att foerkunna ma saledes ske efter gudstjaenstens slut. Da vilja vi aeven se, om vaerlden i sjaelva verket sa foeraendrat sig, att en aembetsman ostraffat kan trampa lagen under foetterna, kan tillaegna sig ett befael oever kejsarens trupper, vartill han icke har raett, och loesa fangar, vilka han sjaelv foerhoert, funnit skyldiga och doemt till doeden. - Min Petros, du boer maerka, att haer icke aer tid att tala, utan att handla, infoell Annaeus Domitius och skyndade att med aterstaellande hand ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upploesa sig. Prokonsulns och den vaepnade styrkans ankomst hade liksom foerorsakats av Teodoros' boener. Sjaelv var han daerom oevertygad, och medan de haender, som fattat i honom foer att rycka honom bort, slaeppte honom vid sina aegares oeverraskning oever soldaternas inryckande i koret, utstraeckte han sjaelv sin arm och pekade pa dessa som inseglet pa sin boenhoerelse och Guds beslut att saetta graens foer de rysliga gaerningar, som skedde i Hans namn. Bland de foersamlade homoiusianerna uppstod den stoersta foervirring. Manga stodo slagna av haepnad; andra traengde sig fram foer att hoera vad som var a faerde--vad prokonsulns ankomst och upptraedande betydde; andra ater stormade fram emot Teodoros, som med djaerva haender boerjat loesa en fanges band. Legionaererna foersoekte halla menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och massan, som hotade oeverga till blodiga upptraeden. Kyrkan genljoed av foervirrade rop. Det var i detta oegonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av koret och bjoed tystnad. Praesternas och soldaternas foerenade anstraengningar och massans egen nyfikenhet understoedde honom. Naer det var nagorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annaeus Domitius den besvaerjelseformel, som ensam maektade atminstone foer stunden daempa stormen. Han foerkunnade, att kejsar Konstantius gatt till sina faeder, och att hans fraende cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats till kejsare och herre oever romerska riket. Han foerkunnade, att den nye kejsarens foersta ord varit samvetsfrihet, hans foersta befallning, med tusen bud avfaerdad till romerska vaerldens alla landsaendar, att varje undersate, medborgare eller slav, som bure bojor foer sin tros skull, skulle frigoeras, samt att envar, som haedanefter i trons namn vagade stoera ordningen och den personliga saekerheten, skulle slas i bojor och som gemen foerbrytare oeverlaemnas at raettvisan. Dessa ord mottogos foerst med oeverraskningens tystnad, daerefter, fran de avlaegsnare delarne av kyrkan, daer ingen kunde utpeka majestaetsfoerbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och missnoeje. Tjutet upprepades, naer soldaterna pa Annaeus Domitius' vink loesgjorde de fangna atanasianerna, som, naer de kaende sig befriade, foello i varandras armar och tackade Gud. - Tysta din foersamling, befallde Annaeus Domitius Petros, eller aer du deras medbrottsling. Aer det pa detta saett man hyllar kejsaren? Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och hoell till foeljd av den ovaentade underraettelse, som anlaent, ett tal till foersamlingen oever spraket: Given kejsaren vad kejsaren tillhoerer och Gud vad Gud tillhoerer. Hans ord voro som alltid vaeltaliga och under de naervarande omstaendigheterna djaerva. Han upphoejde den avlidne kejsarens egenskaper och hoega foertjaenster om den raettrogna kyrkan. Han beklagade, att detta maektiga svaerd av doeden var ryckt ifran den stridande foersamlingen, och tvekade ej foerutsaega, att den tid, som nu inbrutit, maste varda en hard tid, en proevningens tid; men han manade sina ahoerare att trofast halla sig till det sanna ordet och under motgangen troesta pa den Gud, som i dag sa maektigt uppenbarat sig foer deras jordiska oegon. - Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de naerstaende, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppvaeckt Simon helgonet ifran de doeda. Annaeus Domitius ville se den doede och uppvaeckte. Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det biskopliga palatset. Pa de soldater, som foeljt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annaeus Domitius, som tvivlade pa allt och tvivlade pa intet, alltefter lynne och omstaendigheter, var i dag icke oeppen foer den bevisande kraften av ett underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han besloet att fran kyrkan begiva sig till biskopliga palatset foer att se den uppstandne. Med en naermare skildring av undrets foerlopp skulle han utan tvivel faegnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet daer ovan pa galleriet och saekerligen var mycket oeverraskad av sin Annaeus' brada upptraedande i storkyrkan. - Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och Simon Magus hava ocksa uppvaeckt doeda. Det aer en konst, som nu foer tiden odlas med framgang. Att i vara dagar doe och ej varda uppvaeckt aer en ogynnsam tillfaellighet, ett daligt taerningkast, caniculae och ingenting annat.[1] [1] Underverk av sadant slag som det haer skildrade vet historien tyvaerr att omtala alltfoer manga inom kristna kyrkan. Kyrkofadern Augustinus uttalade sina bekymmer daeroever, att praesterskapet pa hans tid foer flitigt visade sin foermaga att uppvaecka doeda, och uppmanade det att daermed upphoera, emedan sadana underverks aendamal att vittna foer den raetta laeran mot kaetteri och hedendom redan vore vunnet. Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hoernpelaren till tvaerskeppet, och vars asyn staerkt de livdoemdes mod, traengt sig genom hopen, som skilde honom fran koret, och naermat sig prokonsuln. Han adrog sig genast Annaeus Domitius' uppmaerksamhet genom den tysta, men synliga hyllning, som dessa aegnade honom. Mannen vaexlade nagra ord med prokonsuln av Akaja, och naer han kort daerefter vid Annaeus Domitius' sida, omgiven av sina trosfraender laemnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig aega, flugit genom soldaternas leder, meddelat sig praesterna, fortplantat sig till menigheten, sa att alla oegon voro faesta pa honom och ett sorl av roester ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios. SEXTONDE KAPITLET. Under den nye kejsaren. Aftonen av den dag, da ovan skildrade haendelser intraeffat, emottog Krysanteus ett handbrev fran kejsar Julianus, vilket atfoeljdes av en offentlig skrivelse fran denne till folket och radet i Aten. Genom anslag, faesta pa tempeldoerrarna och stamhjaeltarnes stoder, kallades atenarne foeljande dag till allmaen folkfoersamling foer att hoera kejsarens skrivelse upplaesas. Pnyx, samma kulle, daer atenska folket under sin storhetstid oeverlade om krig och fred, om sin inre politik, om beloeningar och straff, om skadespel och fester, bevittnade anyo en folkfoersamling. Flera tusen medborgare infunno sig hoegtidsklaedda; Annaeus Domitius i spetsen foer de kejserliga aembetsmaennen anlaende till staellet i hoegtidligt festtag; ett roekoffer till de himmelska makterna foerraettades infoer folket av en kransad, purpurklaedd offerpraest; den nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus upptraedde pa Demostenes' talarestol och foerelaeste Julianus' brev till folket och radet i Aten. Detta brev, ett vaeltalighetsprov, vaerdigt de stora och snillrika folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde foer de omstaendigheter, som noedgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus haenskoet till atenska folkets omdoeme, om det i hans gaerningar och bevekelsegrunder kunde finna nagot tadelvaert. Denna oedmjuka hemstaellan asyftade icke att smickra atenarnes fafaenga. Foer Julianus var det en hjaertesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och foer honom, som var hellen till sin natur och svaermade foer den hellenska forntidens ideal, var Aten aennu den viktigaste staden i hans rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla laerans och filosofiens balverk. Naer det kejserliga brevet var foeredraget, upplaeste prokonsuln av Akaja den nye kejsarens foersta edikt, vilket foerkunnade allmaen trosfrihet som den grundsats regeringen antagit och folket borde foelja. Daerefter upptraedde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och retorer, som med haenfoerelse skildrade den nya och lyckligare tidsalder, vilken badades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade folket att genom samma dygder, som prydde deras faeder, foertjaena sin lycka och goera henne varaktig. Sedan man daerefter oeverenskommit om de festligheter, med vilka styrelseskiftet skulle firas, upploestes folkfoersamlingen. Jublet och haenfoerelsen fortplantades genom staden av de hoegtidsklaedda skaror, som drogo ned fran Pnyx. Kungoerelsen om trosfrihet innehoell emellertid en punkt, som maste synas atminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungoerelsen foerbjoed orden kaettare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, som valdsamt foerfore mot olika taenkande, skulle straffas som gemena foerbrytare. Den gamla laerans bekaennare fingo tillstand eller raettare befallning att oeppna sina tempel; de tryckande palagor och tvangslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars girighet underkastat dem, upphaevdes. Alla genom Konstantius landsfoervista eller avsatta biskopar och praester fingo med sina foersamlingars medgivande atertaga sina aembeten. Nagra dagar daerefter reste pa Julianus' inbjudning Krysanteus och hans dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma dag de anlaende till det nya Roma moenstrade kejsaren de oesterlaendska legioner, som voro samlade daer. Dessa soldater voro till stoersta delen kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade aemnat omintetgoera den gamla laerans sista sjaelvraeddningsfoersoek. Nu fingo Julianus' atenska gaester bevittna ett skadespel av eget slag. Julianus hade uppstigit pa en praektig tron, omgiven av Roms och republikens fornaldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo tva at gudarne helgade altaren, pa vilka soldaterna, savida de funne det foerenligt med sin oevertygelse, borde under defileringen offra nagra roekelsekorn. De fleste gjorde det; de voro endast fa, som avhoello sig daerifran, ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig oevergang till den gamla laeran. De galliska legionerna hade redan foerut avsvurit korsets fana och upprest de gamla baneren, pa vilka stod tecknat: Romerska Senaten och Folket. De kejserliga aembetsmaennen foeljde i massa legionernas foeredoeme. Det var ett skadespel, som a ena sidan kunde glaedja den gamla laerans vaenner, men a andra sidan maste uppfylla dem med foertvivlan om maenniskonaturen och avsky foer tidens uselhet. Kristendomen syntes vilja vika utan vald. Det var som om maenniskoslaektet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i ensligheten, och solen sken pa maenniskosvaermar, i vilka de, som fasthoello sina faeders laera av from oevertygelse eller av omtanke foer den hotade odlingen eller av kaerlek till den republikanska frihetens skugga, foersvunno i maengden av de lycksoekare, som omfattat samma laera foer att vinna kejsarens ynnest och enskilda foerdelar. Legionernas avfall var ej det enda foer kristna kyrkan nedsaettande skadespel, som Krysanteus och Hermione asago i Konstantinopel. Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne foer de olika kristna meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, foer att oevertala dem till enighet eller atminstone beveka dem att leva i fred och foersonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man sag praester av det nyss radande homoiusianska partiet, praester av de nyss med eld och svaerd foerfoeljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, novatianska och oevriga bekaennelserna. Om det var Julianus' uppsat att foerlusta sig och sina gaester med asynen av de kristna praesternas foerdaerv och ilska, vann han sitt mal. Det kejserliga majestaetet kunde lika litet som blygseln foer ett ovaerdigt uppfoerande infoer hedniska filosofers oegon halla ordningen vid makt. Moetets medlemmar oeverskreko varandra, okvaedade varandra med de groevsta skymford, anklagade varandra foer de graesligaste brott. Julianus ropade flera ganger foergaeves: - Hoeren mig da, I kristianska praester! Vara fiender Germaniens barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hoert mig! Julianus och Krysanteus hade dagliga foertroliga sammankomster, pa vilka de oeverlade om baesta saettet att rena den gamla laeran, bringa henne i oeverensstaemmelse med tidens krav och till klarhet i henne utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en maenniskoslaektets foerbaettring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de voro tillfyllestgoerande foer maenniskans lycka, daerom kaende sig bada oevertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vaegrat emottaga titeln dominus eller envaldshaerskare och redan boerjat omgiva makten med alla den forna frihetens symboler, droemde om den romerska republikens aterstaellande och hoppades att genom aendamalsenlig uppfostran av det uppvaexande slaektet kunna astadkomma inom romerska vaerlden, vad Moses med den fyrtioariga vandringen i oeknen ville astadkomma inom Israel: traelandens foertraengande av ett fritt, friskt och aedelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans haenfoerelse. De uppgjorde, till vinnande av detta mal, planer, vilkas djaervhet och genomgripande syftning borde staengt dem varje utsikt till foerverkligande, om ej de litat pa himmelens bistand, sina avsikters renhet och den ofantliga makt, som vilade i haenderna pa en romersk imperator. Julianus var endast trettio ar gammal, full av kraft, klokhet, snille och haengivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna vaenta av honom? Att tillgripa valdsamma medel, daerifran avstodo de bade av grundsats och klokhet. De haendelser, mitt i vilka de levde, hade laert Julianus, att det vaerldsliga svaerdet lika litet kan utrota villfarelsen som sanningen. Han ville mahaenda aeven framstaella foer vaerlden ett foeredoeme av mildhet, utoevad av den gamla laerans bekaennare, vid sidan av de rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt vaeldes dagar gjort sig skyldiga. Julianus hade beslutit att foer alla romerska rikets provinser utse maen, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mal han asyftade. Han valde i samrad med Krysanteus de praester och filosofer, som foer dessa aendamal syntes laempligast. Krysanteus sjaelv fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glaedje foertroendet. Da han atervaende till Aten, medfoerde han till dess myndigheter ett kejserligt pabud, som samtidigt spreds i rikets oevriga provinser. I detta pabud uttalade Julianus till en boerjan sina planer i avseende pa den gamla laerans praesterskap. Han pabjoed, att i varje stad praesterna skulle, utan avseende pa stand eller foermoegenhet, vaeljas bland sadana medborgare, som utmaerkt sig framfoer de oevrige genom vishet och maenniskokaerlek. Deras heliga foerraettningar kraeva bade kroppslig och andlig renhet, och da de laemna templen foer att atertaga det vanliga livets omsorger, boera de straeva att aeven i statsborgerliga dygder foerega sina medborgare med efterdoemen. Praestens studier boera oeverensstaemma med hans kall. Kaenner han sig dragen till epikureernas eller tvivlarnes grundsatser, boer han nedlaegga sitt aembete; i annat fall boer han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas filosofi, emedan dessa laera, att vaerlden styres av en himmelsk foersyn, som aer kaellan till varje timlig vaelsignelse och bereder maenniskosjaelen ett kommande tillstand av straff eller beloening. Pabudet stadgade, att praester, som vore ovaerdiga sitt kall, skulle avsaettas. I samma kungoerelse foerklarade Julianus, att han ville dela med kristianerna den aera de foervaervat, da de ordnat barmhaertighet och vaelgoerenhet i stort. Saerskilt paminde han atenarne, att deras faeder voro de foerste, som inraettade allmaenna sjuk- och foersoerjningshus foer fattiga, och han uppmanade dem att ateruppliva detta deras faeders bruk i enlighet med tidens krav. Slutligen foerordnade han, att de allegoriska foerklaringar, som filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas som allmaen skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de eleusinska hemligheterna kostnadsfritt sta oeppen foer fattiga medborgare och slavar. Till foerfallna tempels ateruppbyggande och nyas uppfoerande i de helleniska staederna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde tillika, att kristianerna pa egen bekostnad skulle ateruppbygga eller laga sadana tempel, som de foerstoert eller skadat foer den gamla laerans anhaengare. Judarne, som under den foeregaende styrelsen varit pa mangahanda saett foerfoeljda, staelldes saerskilt under kejsarens haegn. Han gav dem tillstand att atervaenda till Jerusalem och besloet att med penningar ur romerska statskassan ateruppfoera Jerusalems tempel i dess forna haerlighet. Sedan han ordnat rikets foervaltning och tryggat dess lugn mot trosflockarnes inboerdes hat, laemnade han Konstantinopel foer att draga i haernad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans foeretraedares styrelse haerjat och intagit romerska graensland. -------------------------- Pa aterresan fran Konstantinopel besoekte Krysanteus med sin dotter det gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle aterfa sin forna prakt och den pytiska orakeltjaensten aterstaellas; han hade at Krysanteus anfoertrott utfoerandet av denna plan. Vintern hade nu avloevat den aldriga, at Apollon helgade lunden och baeddat drivor i dalen. Krysanteus och Hermione funno templet oede. Dess siste praest, den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gang gaestat, var doed; hans tjaenarinna hade flyttat till den naerbelaegna staden. Naer Krysanteus och Hermione laemnade templet--Hermione foerdjupad i minnena fran den natt hon daer upplevat--varsnade de en man, som langsamt steg uppfoer den ena av dalens branta vaeggar och foersvann bakom en klippa. Han bar hjaelm pa huvudet, svaerd vid sidan, men var i trots av den straenga koelden endast skyld av ett djurskinn kring midjan. Anlaend till staden, hoerde Krysanteus daer, att det roevarband, som innaestlat sig i Parnassens klyftor, aennu fortfor att haerja i omgivningen. Stadsboarne trodde sig veta, att fridstoerarne tillhoerde den kristna sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius pabjudit utrotningskrig, och som under mangariga foerfoeljelser hade urartat till ytterlig vildhet. Flyktande fran sina nedbraenda byar till oedemarker eller otillgaengliga bergstrakter, hade de daer ordnat sig till roevarband, som oroade de afrikanska provinserna och aeven andra nejder pa andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma undan. Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa fran boerjan endast utgjort ett litet antal, men smaningom oekats med rymda slavar och soldater samt missdadare av varjehanda slag. Icke nog haermed. Bland de ensligt boende herdarne och akerbrukarne i de parnassiska daelderna hade de vunnit manga anhaengare at sin tro, och dessa med sina familjer hade icke tvekat att laemna lugnet och torftigheten i sina hyddor foer att med trosfraenderna dela deras vilda levnadssaett. Krysanteus besloet att uppsoeka dessa donatister. Stadsboarne avradde honom fran det vadliga foeretaget, men han stod fast i sitt uppsat. Hermione ville foelja honom; han gav henne lov daertill. Ledsagade av vaegvisare, som kaende bergstrakten, begavo de sig ditin. Det droejde icke laenge, innan de moettes och anhoellos av nagra i lumpor klaedda, men vaelvaepnade karlar, som, foervanade oever deras djaervhet, nalkats dem, icke foer att plundra, utan foer att fraga dem om deras aerende och om meningen med deras resa. Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar Konstantius avlidit och makten oevergatt i haenderna pa Julianus, en man tillgiven ingen av de kristna bekaennelserna, utan den gamla laeran, samt att han, Krysanteus, uppsoekte dem i kejsarens namn, foer att kungoera dem den allmaenna trosfoerdragsamhet och fria religionsutoevning, som nu var pabjuden i romerska riket. De vaepnade maennen lyssnade misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans oenskan att visas till bandets stamhall, daer han kunde fa tala med dess samlade medlemmar. Donatisterna hade valt sitt tillhall i en svartillgaenglig, mot stormarne skyddad klyfta, vars soendersplittrade vaeggar bjoedo dem naturliga bostaeder, som de, sa langt sig goera latit, hade foerbaettrat med sammanfogade traedstammar. I dessa boningar, otillraeckliga vaern mot vinterkoelden och snoeyran, dvaldes mer aen fyra hundra maen, och aeven manga kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst vaeckte stor foervaning och samlade folket omkring sig. De halvnakna maennen, de i trasor hoeljda kvinnorna och barnen buro alla praegeln av vildhet och gruvliga foersakelser. Det enda de aegde i oeverfloed voro vapen och dessa av mangfaldiga slag, fran den spikslagna klubban--alla donatisters aelsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de hjaelmar, spjut, svaerd och skoeldar, vilka de hemfoert som segerbyte efter slagna legionaerer. Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, foer att foerkunna dem tillgift foer vad de brutit mot den lagliga ordningen, samt skydd foer deras personer och religioesa oevertygelse, ifall de ville atervaenda i samhaellets skoete. Foer att underlaetta denna atergang tillfoersaekrade han dem en tillraecklig jordstraecka i sydligaste delen av Attika, daer bostaeder aeven voro upplatna at manga av deras i religionen liktaenkande, men fredligare sinnade broeder, novatianerna. Intilldess att foerberedelserna till denna bosaettning traeffats, lovade Krysanteus, att deras menighet skulle foerses med allt vad till livets underhall hon tarvade, emot det hoegtidliga loefte fran deras sida, att de icke vidare skulle oroa nejden med stroevtag. Efter lang oeverlaeggning mellan donatisternas praester och aeldste tillkaennagavo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt emottoge det. Dock ville de aennu icke giva nagot bindande loefte, innan de roent, huru vaerlden utanfoer deras berg i sjaelva verket hade artat sig. Foer detta aendamal hade en av deras aeldste tillbjudit sig att foelja Krysanteus, foer att sedan atervaenda till de sina och meddela dem vad han sett. Krysanteus gav detta foerslag sitt bifall och atervaende till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, langskaeggig, vilt blickande gubbe. Av Delfis innevanare emottogs underraettelsen om den lyckade underhandlingen med glaedje, ty donatisterna hade varit dem ett svart plagoris. Dessas ombud atervaende snart till sina berg foer att styrka sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus oeverenskom med Delfis myndigheter om tillfoersel av noedvaendighetsvaror till donatisterna, och tre av deras aeldste atfoeljde honom pa resan till Aten foer att sjaelva laegga hand vid foerberedelserna till den nya bosaettningen. I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. Annaeus Domitius, som, efter att hava roent flera prov pa kejsarens ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till Aten, hade pa en allmaen folkfoersamling foereslagit och utan motstand genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas at kejsarens vaen och laerare, Atens foerste medborgare. Krysanteus sammankallade foersamlingen och meddelade henne kejsarens reformatoriska avsikter. De haenfoerda medborgarne lovade att av alla krafter samverka till uppnaende av det stora gemensamma malet. Den gamla laerans praesterskap rensades, och de utmaerktaste medborgare taevlade att intaga de haerigenom uppkomna lediga aembetena; offertjaensterna inraettades med foernyad prakt, skolor byggdes foer alla klassers barn, barmhaertighetsstiftelser bildades, det stora flertalet bemoedade sig att aterga till en enklare och straengare levnadsordning, sjaelva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, oevergav med nagra fa undantag sina yppiga och bullrande noejen och skyndade till gymnasiernas haerdande lekar och filosofernas laerosalar. Allt syntes bada, att en ny och baettre tid var kommen. FOeRSTA KAPITLET. Ett ar daerefter. - Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort och torde icke aterkomma sa snart. Naer, vet jag icke sjaelv. Om daerfoer juden Baruk infinner sig i morgon foer att foera dig bort, sa bryt detta brev och visa honom det. Alexander sag foerundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke naemnt ett ord om nagon resa, ej heller voro foerberedelser foer en sadan traeffade. Men aen mer aen han undrade foerskraecktes han av den ofoermodade utsikten, att Baruk skulle komma och foera honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig sa god mot Alexander och noejd med hans tjaenster, nu ploetsligt ledsnat vid honom och salt honom till Baruk, den rike koepmannen, som med sina fartyg utfoerde slavar till alla delar av jorden, ja, aeven till barbarerna, daer, sasom man trodde, deras oede var att slaktas pa blodtoerstiga gudars altaren? - Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke raedd, du! Giv mig en baegare vin och ga sedan att sova! - Herre, fragade Alexander med foersagd roest, har du salt mig till Baruk? - Huru kan du komma pa ett sadant infall? Na, foer att lugna dig, ma du da veta, att brevet, jag raeckte dig, aer ditt frihetsbrev. Du aer fri, min gosse, fri som fageln under himmelen. Du aer icke slav laengre. Foerstar du mig? Alexanders ansikte ljusnade. - Fri? O, vad saeger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast han, i det han vaende och synade brevet. Aer det moejligt? - Det aer visst. Alexander fattade Karmides' hand och kysste den. - Det aer bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du gloemmer baegaren. Skynda dig! - Fri! upprepade slavgossen med foertjusning. Men varmed har jag foertjaent denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergaella dig ... - Baegaren! Skynda dig! ropade Karmides. Alexander hade svart att haemma utbrottet av sin tacksamhetskaensla. Men pa en foernyad vink av Karmides ilade han ut foer att atervaenda med den fyllda baegaren i hand. Karmides toemde den. Alexander fragade tvekande: - Far jag icke foelja dig pa din resa? - Nej, det aer onoedigt. Jag behoever dig icke. - Vart aemnar du? - Ingen nyfikenhet! Ga din vaeg! - Men fastaen jag aer fri, tillater du mig vael att stanna i ditt hus och vara dig naera? vagade Alexander tillaegga, i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte. - Laemna mig i ro foer dina fragor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill saega dig nagot. Omstaendigheterna bjuda, att vi maste skiljas, min vaen. I morgon aer Baruk aegare till detta lanthus. Jag reser i natt fran Aten, och det kan haenda, att du icke mer far aterse din forne herre. Det var foerdenskull jag gav dig friheten. Det aer nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet foer att sla dig fram igenom vaerlden. Foelj din natur och fatta lyckan, naer du kan, i lockarne! Se daer mitt rad, laett att giva, men svarare till sin senare del att foelja. Men daeri bestar just levnadskonsten, Alexander. Jag har maerkt, att du aer vetgirig, att du haenger oever mina boecker, att det finns en grammatiker i dig, om aen icke en filosof. Ga i morgon till Krysanteus' hus. Begaer att fa tala med hans dotter, Hermione. Saeg henne, att du varit Karmides' kammarslav, saeg henne, att du varit icke alldeles likgiltig foer hans hjaerta, men att du nu saknar bade boja och broed. Du kan skriva. Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt ansikte aer hos sadana maenniskor som Krysanteus och Hermione ett anbefallningsbrev; de skola faegna sig at din oenskan. Krysanteus skall foerelaegga dig nagot verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du taenker, medan du skriver. Han skall ordna det sa, att du kan bilda din sjael genom samma arbete, varmed du foertjaenar ditt broed. Och maerker han, att du begagnat dig av detta tillfaelle, sa skall han fran avskrivare goera dig till sin laerjunge, foera dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och soener av romerska senatorer. Daermed aer ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus aer, en laerjunge av Krysanteus. Du blir knaekamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln och ideer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att saega dig, om icke det, att du frambaer min mantel och taender lampan i bokrummet. Fy, inga tarar, Alexander! Du aer ful, naer du grater. Ga din vaeg! En stund efter att Alexander hade avlaegsnat sig, gick Karmides till det lilla bokrummet invid saengkammaren. Hans ansikte var blekt och bar staempeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter vilken han soekt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och oeppnade boken, men gloemde att laesa och foersjoenk i sina egna tankar. - Dock, jag maste skriva till henne ... endast nagra rader ... foer att raettfaerdiga mig ... befria mig fran varje ytterligare tanke pa henne. Han steg upp igen, laemnade boken och satte sig att skriva: "Karmides haelsar Rakel foer sista gangen. Jag tog det steg, vartill min plikt manade mig, och varav vi bada hoppades fastare knutna de band, som foerenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det foergaeves. Naer jag i dag hos din fader anhoell om din hand, foerstummades han av harm och foervaning. 'Du, hedningen, du, den laettsinnige, liderlige, utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behoevde ingen utlaeggning av det; jag behoevde endast se den blick, varmed han ledsagade det. Tyvaerr, min Rakel, har din fader raett. Oss emellan aer en skiljemur, som ej kan oeverstigas. Ma oedet staedse vara dig vaenligt! Vad mig vidkommer, har jag varit vis nog att goera mig utledsen pa samma gang som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att koepa ett noeje foer, da jag ej ens vill hava alla vaerldens noejen till skaenks? Livet aer mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. Jag gar till ett land, daer man lika litet besvaeras av glaedje som av smaerta, lika litet av fruktan som av foerhoppningar, foermodligen icke heller av tankar. Men kan man taenka daer och minnas det foerflutna, sa torde det haenda, att jag nagon gang vill blanda det gudomliga lugnet, som njutes daer, med en tanke pa dig." - Gott, taenkte Karmides, nu aer den saken avfaerdad. Vad har jag kunnat goera mer foer den arma flickan, aen jag gjort? Har jag icke, foer att lyckliggoera henne med en saell villfarelse, hycklat foer henne en lidelse, som laengesedan slocknat? Det var en olycklig stund, da jag foervirrades av hennes moerka oegon. Hon har gjort mig mer bryderi aen alla andra kvinnor tillsammans. Hennes oemhet, hennes svartsjuka, hennes fruktan foer framtiden, hennes olyckliga kaenslighet, som iklaett sig tusen former foer att plaga mig, allt detta har jag burit med ett talamod utan like. Hon aelskar mig! I denna stund goer det mig gott att vila vid den tanken. Aeven Alexanders tarar behagade mig. Jag aer da verkligen aelskad av tva maenniskor! Min bortgang skall saledes foerorsaka smaerta hos tva varelser! En troest foer maenniskonaturen! Att foersvinna ur vaerlden och efterlaemna ett tomt intet av kaenslor, det aer en avskyvaerd tanke. Det tomma intet framfoer mig och bakom mig, och mellan dessa svalg en ohygglig doedsryckning! Nej, nej, atminstone nagot bakom mig! Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes faders rikedomar. Vad hade da skett? Jag hade rest till Bajae, foer att med havssaeltan aterstaella mina livsandar. Jag hade ater boerjat njuta --en liten tid och mer av vana aen av ungdomslust--hade daerefter hemfallit at laekaren och besvurit honom odoedliggoera en usel tillvaro. Epikuros' laera aer den saemsta, som en maenniskohjaerna frambragt. Jag avskyr denna fega laera att njuta mattligt foer att njuta laenge. De soeka noejet, men ga att uppblanda det med en stadigvarande fruktan foer oeverdriftens foeljder--och daerfoer finna de icke vad de soeka. De blanda gudarnes vin med maenniskonaturens uslaste draegg, som aer feghet. En sadan blandning var mig vaemjelig. Jag soekte njutningen oblandad och gick min bana utan att se till hoeger eller vaenster. Andra akten av livet aer haerlig. Den foersta aer intetsaegande, den tredje trakig, den fjaerde neslig. Jag har alltid avskytt alderdomen. Foerfattarens vaelvilja yppar sig, pa bekostnad av hans snille, daeri att femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.-- Dessa betraktelser aterfoerde Karmides' tankar till boken, som han oeppnat. Det var en avhandling om doeden. Pa sadana verk var den helleniska bokvaerlden rik. Troestegrunder mot doeden utgjorde foer filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelaera. Som en resande hoeves ville Karmides i foervaeg veta nagot om det land, dit han beslutit faerdas. Foerfattaren uppstaellde foerst den fraga, om det foer maenniskans lycka aer baettre att omsorgsfullt undfly varje tanke pa doeden eller i tid vaenja sig daervid foer att icke gripas av fasa och mista sin jaemvikt, naer den oundviklige nalkas. Han kallade doeden med de mildaste smeknamn--en ljuv droemloes slummer, soemnens broder, ett atervaendande i moder Jordens skoete, en av den goda Naturen sjaelv foeranstaltad upploesning av var kropp och dess bestandsdelars blandning med vaenliga element--och han undrade daeroever, att mangen hade foeredragit det foerra medlet framfoer det senare. Det lugn, de daerigenom hoppas vinna, hotas ju varje oegonblick, ty naturen oeppnar foer vara oegon gravar i tusental, oraekneliga varelser med liv och kaensla omkomma varje oegonblick. Vilken foerskraecklig angest maste ej gripa den, som till och med i sitt friska tillstand, med ofoersvagade nerver ej laerde foerdraga tanken pa doeden, naer han slutligen angripes av en sjukdom, naer denna sjukdom goer framsteg, naer laekaren tvekar, naer laekaren oeverger honom! Endast fega och tankloesa maenniskor kunna foerdenskull vaelja ett medel, sa otillfoerlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav foerfattaren, att aeven foer jordens aedlaste och tappraste stammar, hellenerna och romarne, var doeden ett skraeckord, av lagen foerbjudet att naemnas vid offerhoegtidligheterna och andra festliga sammankomster, av hoeviskheten utvisat fran enskilda saellskapskretsar. Detta, fortfor foerfattaren, visar hvilka djupa roetter avskyn foer doeden likvael aeger i maenniskonaturen. Denna avsky maste oevervinnas, savida icke sjaelens klarhet skall grumlas av de alldagligaste haendelser. Foerdenskull oeverensstaemde foerfattaren med alla hellenska filosofer daeri, att en maenniska, som aelskar sitt lugn, boer sa tidigt som moejligt vaenja sig vid doedstanken och undersoeka, vad doeden egentligen aer. Han paminde om Epikuros, som under en plagsam sjukdom och naera sin upploesning skrev till en vaen, att hans sjaels glaedje motvaeger kroppens plagor, och att hans sista dag aeven aer hans lyckligaste. Mangen haemtar i tron pa sjaelens odoedlighet och froejder i ett kommande liv ett mod, som icke later nedsla sig. Foerfattaren ansag dock ovaerdigt foer den vise att haemta styrka fran nagot, som moejligen aer en villa. Man boer finna styrka i sig sjaelv. Aer det icke, fragade han, tillraeckligt troestande att hava levat och i sin levnad hava utraettat nagot nyttigt, och att med denna aterblick pa det foerflutna foermaela den lyckliggoerande foerestaellningen att foerenas med jorden, som alstrar och naerer allt gott och skoent, att genom sin lekamens upploesning aennu efter doeden varda nyttig foer de likar, som man i livstiden aelskat? Foerfattaren uppraeknade och skildrade en maengd fall, som kunna goera maenniskan, i trots av hennes inrotade avsky foer doeden, likgiltig mot honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa utegloemde han icke de vaellustingar, som toemt froejdernas baegare till draeggen. Manga av dem hade av fruktan foer doeden rusat i hans armar och foeredragit foerintelsen framfoer foerintelsetanken. Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma haren att resa sig pa laesarens huvud och foerflytta honom bland de skildrades antal. Foerfattaren uppehoell sig laenge vid foerestaellningen om foerintelsen. Hans iakttagelser oeverensstaemde med Plutarkos' asikt daeri, att raedslan foer doeden hos de flesta maenniskor uppstar icke sa mycket genom tanken pa de plagor, som ledsaga doedskampen, ej heller genom Tartarens eller helvetets skraeckbilder, som just genom tanken pa foerintelsen. "Ma mina haender och foetter foerlamas, ma boelder hoelja min kropp, ma mina kval komma taenderna att hacka och gnissla; blott livet aterstar mig, aer jag noejd, om ock jag haengde naglad vid korset," saeger Maecenas. Och manga maenniskor taenka som han. Maenniskoanden, liksom hela naturen, fasar foer det tomma. Han kan foerlika sig med, ja, till och med efterstraeva ett tillstand av ofoeraenderlighet, oavbrutet lugn, otillgaenglighet foer sorg och glaedje, hopp och fruktan; men ett sadant tillstand aer aennu icke foerintelse. Det klaeder sig i skepnaden av en ljuv, droemloes soemn, som i sitt djup aeger moejligheten av ateruppvaknande och under den domnade ytan goemmer en kaensla av behaglig vila. Men daer varje moejlighet till foeraendring aer borta tillika med det, som skulle vara maektigt av foeraendring, daer icke ens ett tillstand gives, daer fantasien neddyker i en graensloes tomhet, fafaengt famlande i evigt moerker efter nagra atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, daer gapar foerintelsen. Karmides kastade boken ifran sig och steg upp. Hans sjaelsliv hade under den foerflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre tryck: han var foerslappad, oedelagd, hopploes, det var allt vad han kaende om sig sjaelv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som vaentade honom, vore tom pa allt utom foersakelser. Att nedsjunka till samhaellsdraeggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjaerna bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, ett mal foer loeje eller medlidande av dem, pa vilka han bortsloesat sin rikedom, att foeljd av foeraktet vandra en foertidig braecklighet, en neslig alderdom till moete, detta hade malat sig med hemska faerger foer hans inbillning. Han kunde undga detta oede genom frivillig doed. Den hade han laenge motsett som slutet pa sin bana. Frivillig doed ingick i hans filosofi, och han hade icke funnit nagon svarighet att foersona sig med tanken daerpa. Sjaelvmordet hade tvaertom foerekommit honom som ett laempligt slutupptraede i livets lustspel, hoejande verkan av det hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att laemna vaerlden, medan han aennu blaendade henne och syntes henne avundsvaerd och lycklig, att ungdomlig, vacker, frisk och foeremal foer kvinnors oemhet slita sig ur noejets famn och ila i gravens, det vore ju den enda doed, som kunde ansta en Karmides! Vidare hade Karmides icke taenkt oever doeden. Han emotsag den som en noedvaendighet och ville begagna till och med denna noedvaendighet pa ett saett, som smickrade hans hoegmod. Dock, naer hans timliga vaelfaerd hotade som en lutande byggnad att sammanstoerta oever honom, hade han fran dag till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. Oeverlevde han aeven den, sa hade han aeven oeverlevat sig sjaelv, och doeden, foerdroejd med nagra timmar, skulle varda lika neslig, som om den vaentade honom efter en lang bana av foerakt och elaende. Han hade foerdenskull i en kall och lugn sinnesstaemning beslutit, att den nu stundande natten skulle varda den sista. Men i detta oegonblick, naer han kastade boken ifran sig, kaende han vad han hitintills icke kaent--tvekan. Maenniskonaturens fasa foer foerintelsen, sa kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okaende foerfattarens arbete, hade gripit aeven honom. Han gick nagra slag oever golvet, fafaengt kaempande mot en rysning, som genomilade hans lemmar. Daerefter laemnade han rummet, kastade manteln oever sig och skyndade ut. Svarta och foervirrade vaelvde tankarne i hans hjaerna. Han var icke i stand att rada oever och ordna dem foer att med lugn oevervaega sin staellning och med foerstandsgrunder kaempa mot sjaelvbevarelsedriftens anstraengningar. I detta tillstand vandrade han framat, utan att se, vart han gick. Foerst i grannskapet av staden fick han oega foer sin omgivning. Han sag dubbelporten och hoerde fran gatan Kerameikos sorlet av de talrika lustvandrande, som njoeto den svala stjaernsmyckade nattens klarhet. Han stannade, ty i denna sinnesstaemning foerdrog han icke att se eller ses. Bakom honom lag begravningsplatsen. Han vaende om och gick dit. I porten hejdades han av tva moetande maen. Som han gick foerbi, lade den ene av dem sin hand pa hans arm och uttalade hans namn. Obehagligt oeverraskad, stannade Karmides, moenstrade mannen och igenkaende Petros, homoiusianernas biskop. - Klemens, sade denne till ynglingen, som foeljde honom, ga foere mig till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma. Biskopen och foerelaesaren kommo fran pelarfaeltet, sedan de till Simon helgonet burit hans aftonmaltid. Simon hade efter sin uppvaeckelse anyo bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om moejligt aen mer beskadad och beundrad aen foerr. - Vad kan du hava att saega mig? fragade Karmides. - Mycket, svarade Petros, om du har tid att hoera mig. - Det aer vad jag icke har ... - Man kan saega mycket pa fa minuter. Vart aemnar du dig? Jag kan foelja och under vaegen meddela, vad jag vill saega. - Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gang? - Det kunde da vara foer sent ... - Daeri har du raett. Navael, det aer mig likgiltigt vart vi ga. - Lat oss da vaelja foersta baesta staelle, daer vi ostoert kunna samtala. Vi hava ett sadant haer i grannskapet. De satte sig pa en baenk, som skuggades av cypresser. - Vad har du att saega? fragade Karmides. - Nagot, som torde foerefalla dig underligt och vagat, svarade Petros. Vi kaenna varandra sa foega, och likvael far du hoera, att jag vill inblanda mig i foerhallanden, som synas roera mig alls icke och dig helt naera... - Det aer gott. Lat endast hoera vad det aer. - Min vaen, jag har flera naetter droemt om dig, sist foerliden natt, och da sa livligt, att jag i dag kaent en oemotstandlig oenskan att samtala med dig. Jag skulle uppsoekt dig, ifall jag icke moett dig haer. Vad tror du i allmaenhet om droemmar? - Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: hos mig aero de ingivelser fran magen, hos dig foermodligen fran himmelen. Vad droemde du? - Jag har tre naetter efter varandra sett dig sta vid randen av en avgrund, och jag fraelste dig fran att falla daeruti. - Och det var detta du ville foertaelja mig? - Nej, jag vill aeven saega dig, att jag tror pa vissa slags droemmar. Det finns droemmar, som sjaelva baera ett oemotstandligt vittnesboerd om sin sanning. Jag aer i denna stund oevertygad, att Foersynen utsett mig till sitt redskap att raedda dig fran ofaerd. Karmides vart uppmaerksam. Petros fortfor: - Jag har fragat mig sjaelv: vilken aer den olycka, som hotar Karmides? Och huru skall jag kunna hjaelpa honom? Det aer ju sa mycket, som skiljer oss at, som nekar mig hans foertroende. Vara banor hava hitintills aldrig sammantraeffat, min askadning av livet aer en helt annan aen hans, var vaerldserfarenhet sa himmelsvitt olika. Han skulle icke foersta mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjaerta; han skulle kanske icke ens vilja hoera mig. Da jag fragade, vilken den olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, sa fann jag intet annat svar aen detta: hans olycka aer det, som han sjaelv betraktar som sin lycka, och du skall foergaeves kunna aendra en asikt, vilken sa att saega aer grundad i hans blod, hans ungdom, de gavor och foeretraeden, varmed naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till noejen, njutningar, sinnesrus. Du foermar haer intet; endast tiden kan utraetta nagot. Den dag skall vael en gang komma, da han med vedervilja stoeter njutningens baegare tillbaka, om aeven raeckt av den skoenaste hand. Han skall da sjaelvmant sansa sig. Du kan aennu ingenting utraetta ... Men droemmen aterkom. Du var redo att kasta dig i braddjupet; du gick ej med lyckta oegon till dess rand; du gick med oeppna, du sag det, ditt ansikte var moerkt och dystert, som det aer nu, och likvael, naer jag fattade dig i armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svarighet foera dig ur farans grannskap. Sadan var min sista droem. - Jag, som tror pa droemmar, fortfor Petros, emedan vara heliga boecker giva mig skael daertill, och emedan mangfaldiga roen giva stoed at denna tro--jag kaende mig av detta oevertygad savael daerom, att faran, som hotar dig, star omedelbart foer doerren och att du sjaelv kaenner hennes tillvaro, som aeven daerom, att jag verkligen kan raedda dig, och att du villigt skall skaenka mig det foertroende, som foer detta aendamal aer noedvaendigt. Har jag misstagit mig? - Foermodligen. - Jag tror det icke. Du aer i denna stund olycklig, Karmides ... - Bah! - Och du traenger till en hjaelpare. Tiden aer redan inne, da njutningens baegare aecklar dig ... - Daeri har du raett ... - Navael, se daer en boerjan till det foertroende jag oenskar vinna. Jag behoever knappt veta mer, ty daermed har du sagt, att du star pa en vaendpunkt av ditt liv, att du vill boerja en annan bana, vaerdigare de haerliga gavor, varmed Foersynen utrustat dig, och som, raett anvaenda, boera bereda dig en framtid av lycka och aera ... - Du kommer mig att le ... - Du tvivlar pa en sadan framtid och kaenner likvael vedervilja foer det liv du foert allthitintills. Men detta aer ju foertvivlan? - Aen sedan? - Du, som har ungdomens darskaper bakom dig och det baesta av livet framfoer dig! Aer din haelsa foerstoerd? Din unga natur skall atervinna henne. Aer din foermoegenhet foerstoerd? Du skall foervaerva en ny. Eller har din foertvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig laekedom foer sjaelen, liksom det gives en sjukdom, som foerer till den verkliga haelsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag skulle taga din hand och foera dig till laekaren. Kanske aer det ock sa --och jag skulle lyckoenska mig daertill--fastaen du sjaelv icke riktat blicken inat, i din egen barm. Kanske grumlas din sjaelvproevning av tankar pa jordiska ting, av fruktan foer din timliga vaelfaerd. Denna fruktan skall foerjagas. Foerr hoer du mig icke, och jag undrar ej daeroever, ty att predika foer en drunknande aer en galenskap. Man drager honom foerst ur djupet och predikar sedan. Saledes, aer din egendom foer sloesad, raedes du fordringsaegare, fattigdom och foeroedmjukelse, sa giv mig ditt foertroende. Jag skall moejligen kunna hjaelpa dig. - Du? - Jag. - Om du nu gissat raett, skulle du kunna avvaenda ett slag, som vaentar mig med naesta uppgaende sol? - Det aer icke omoejligt. - Jag vet, att du aer en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana bland de kristne, att du uppvaeckt en doed och gjort andra underting. Jag vore daerfoer naestan frestad tro pa moejligheten av din foermaga aeven i detta fall ... - Ah, jaemfoer icke vad som ej boer jaemfoeras! Hallom oss till aemnet! Antag, att Baruk aer din fordringsaegare, att du behoever anstand ... - Petros, hur vet du detta? - Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behoever anstand av honom. Du kan da lugn ga hem att sova. Jag lovar, att Baruk skall hava talamod. - Petros, aer detta ditt allvar? Kan du halla vad du lovar? - Jag kan lova och halla mer. Det beror av dig sjaelv och det foertroende du visar mig. - Men vad aer din avsikt med allt detta? Vilka aero dina bevekelsegrunder? ... Dock, jag laemnar dessa fragor asido. De ma vara vilka som helst. Mitt laege aer foertvivlat, jag bekaenner det ... och raeddar du mig sa, som jag vill raeddas ... - Sa att allt sker i tysthet, sa att din stolthet icke saras ... - Saeg hoegmod eller stolthet ... orden goera ingenting till saken ... da laegger jag mitt oede i dina haender, och du ma goera med mig vad du vill ... ehuru jag omoejligen inser, i vilken man jag skulle kunna visa dig min tacksamhet med atertjaenster. - Jag kraever inga sadana ... endast ditt foertroende. Med detta foertroende skall jag na det oevriga, och vad jag vill na, aer din lycka. Till att boerja med: vill du besoeka mig i morgon efter skymningen, da jag atervaent fran mitt arbete? Du har mahaenda sett mig slaepa sten till Afrodites tempel. Det aer nu mitt dagliga goeromal, och jag delar med glaedje mina foertryckta trosbroeders moedor. Da Israel var maektigt, stoertade vi avgudarnes altaren; vi maste nu ateruppbygga dem, men, som vi hoppas, foer att en gang nedriva samma vara haenders verk. Du har nu att besoeka mig icke i biskopliga palatset, som aer foervandlat till ett fattighus, utan i en koja pa Skambonide. Vem helst du spoerjer skall kunna visa dig till min anspraksloesa bostad. Vi skola da i morgon vidare oeverlaegga. ANDRA KAPITLET. Petros och Baruk. En befallning hade utgatt fran kejsar Julianus, att de kristne pa egen bekostnad skulle ateruppbygga de tempel, som de under foeregaende kejsare hade nedrivit foer den gamla laerans bekaennare. I Aten bar detta pabud straenga foeljder, ty icke allenast Petros, utan aeven hans foeretraedare pa biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av de gamla gudars altaren, daerutinnan understoedda av den kejserliga makten, som dels stadfaest sadant vald, dels latit det vara ostraffat. I och med Konstantius' doed hade aeven de rika baeckar sinat, som fran statens skattkammare stroemmat i de raettrogna biskoparnes kassakistor. I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora maengden av dem tillhoerde haer den fattigaste befolkningen, och de voro foer oevrigt soendrade i tva laeger, av vilka det under Konstantius foertryckta var det stoerre. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty aeven det aegde nu raett att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av Akaja klagat oever att det maste plikta foer valdsamheter, till vilka det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit nagra tempel; varfoer skulle de da drabbas av foeljderna utav gaerningar, som icke de, utan deras motstandare homoiusianerna hade foeroevat? Man hade funnit deras klagomal raettsgilla och befriat dem fran deltagande i tempelbyggandet. Hela boerdan hade salunda fallit pa homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall. Den straenghet, varmed Krysanteus oevervakade och paskyndade arbetet, gjorde boerdan dubbelt tryckande. Under denna tid av lidanden och svarigheter foer den homoiusianska menigheten hade Petros visat sig vaerdig den plats, till vilken foersamlingen upphoejt honom. Han hade utan att knota utrymt det foerra biskopliga palatset, som var en byggnad tillhoerig staden Aten, och inflyttat med Klemens i ett litet hus pa Skambonide. Han deltog outtroettligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin foersamlings medlemmar och var staedse faerdig att med sin egen person traeda i staellet foer dem, som av sjukdom eller andra omstaendigheter hindrades fullgoera sitt aliggande. Man sag honom nu dagligen i hopen av arbetande maen, kvinnor och barn slaepa sten till Afrodites tempel. Hans underordnade praesterskap livades av hans foeredoeme och foeljde det. Morgonen efter sitt samtal med Karmides besoekte Petros Baruk. Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade foerberedelser foer en resa till Jerusalem. Alltifran kejsar Fladrianus' tid hade judarne varit foerbjudna att vistas i denna sin forna huvudstad. Sjaelva dess voerdnadsvaerda namn var utplanat och ersatt av ett romerskt. Nu var allt foeraendrat. Kejsar Julianus hade icke allenast upphaevt detta foerbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat judarne atervaenda till sitt gamla faedernesland. Han hade beslutit att pa det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den nya medelpunkten foer Jehovas dyrkare, i prakt taevlande med Salomos och Herodes den stores. En allmaen haenfoerelse hade fattat judarne. Templets ateruppbyggande och det pa nytt foedda Israels foerening kring dess heliga murar hade under deras foertryck och smaelek aldrig upphoert att vara deras hopp. Nu syntes det naera sitt foerverkligande. Till de stora summor, som Julianus av statsmedel anslagit at foeretaget, kommo de frivilliga bidrag, som judarne laemnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, de fattige laemnade sin skaerv. Fran Gallien, Britannien, Medelhavets oear och Afrika stroemmade judarne till Palestina, de fleste icke foer att bosaetta sig daer, men alla foer att sjaelva fa laegga hand vid foeretaget. Haenfoerelsen var icke minst i Aten. Brev fran Jerusalem till synagogan i Aten foermaelde, att grundvalarne redan boerjat resa sig, att gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som foerraettades under hymner och jubel, att manga rika, som taevlade med de fattigaste i outtroettlighet, nyttjade spadar och haevstaenger av silver och icke ansago purpur- och silvermantlar foer goda att i dem bortbaera gruset. Det var ibland de kristne en allmaen oevertygelse, att Jerusalems tempel aldrig mer skulle resa sig, emedan foerstoerelsedomen foer evigt var avkunnad oever den mosaiska lagen. Mahaenda var innersta bevekelsegrunden hos Julianus, da han sa nitiskt omfattade tanken att ater uppbygga samma tempel, ingen annan aen den att komma en slik oevertygelse pa skam och med sin kejserliga allmakt nedsla de profetior, pa vilka kristianerna stoedde sin tro. Judarne, som laenge varit behandlade med oevermod och foerakt, haemtade aeven ur denna synpunkt ett skael att uppbjuda alla krafter till det stora foeretagets snara foerverkligande. Den gamle Baruk ansag sig icke hava gjort tillfyllest, da han laemnade en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, aeven han, lekamligen laegga hand daervid; han ville atminstone hava framburit en sten till de andra, och han prisade sina faeders Gud foer lyckan att hava upplevat den tid, som aentligen skulle se Israels hopp uppfyllt. Nu utrustade han tva skepp, som skulle foera honom och en maengd av hans trosfraender, rabbi Jonas inraeknad, till det heliga landet. Da han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke laengre med Platon och Filon; deras ord och tankar vaelvde sig kring templet, resan och den ljusa utsikten foer Israels framtid. Under manga ar hade Baruk anvaent en del av sin lediga tid till den fromma sysselsaettningen att avskriva lagens heliga boecker. Vilken omsorg han hade nedlagt pa varje bokstav! Huru sirliga de maste vara och huru fullkomligt liknande bokstaeverna i den aeldre handskrift, som lag framfoer honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas foersaekrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga avvikelse fran den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som vissa av dessa otaliga bokstaever aegde. Foerdenskull var det av vikt, att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var saledes ett moedosamt arbete, men dess mer foertjaenstfullt, naer det aentligen var fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glaedje foer den fromme koepmannen. De voro faerdiga, samtliga rullarne, och lindade kring gyllne stavar, vilkas aendar pryddes med juvelknappar av ofantligt vaerde. Han hade ursprungligen bestaemt dem foer synagogan i Aten; men nu hade en aeregirigare tanke uppstigit i hans sjael. Han ville skaenka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlaerde skulle goera honom ovaerdig en sadan aera. Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en laengre tid stanna i Jerusalem, aen mindre att bosaetta sig daer. Han ville endast aterse Davids stad, goera sin boen pa Moria, bevittna verksamheten vid tempelbyggandet och frambaera sin sten till detta och daerefter atervaenda med en handfull mull av dess heliga jord, varpa hans huvud skulle vila, naer han gatt till sina faeder. Hans maka, den alderstigna Ester, var foer sjuklig att aeventyra en resa oever havet; hon och Rakel skulle daerfoer stanna hemma och avbida hans aterkomst, da han foer dem ville foertaelja allt vad han sett och roent, sa noggrant, som om de skadat det med egna oegon. Baruk hade alagt Ester att under hans franvaro noga vaka oever Rakels uppfoerande, vilket vore sa mycket mer av noeden, som aeven rabbi Jonas, hennes trolovade, skulle foelja taget. Mitt under dessa foerberedelser hade Baruk blivit oeverraskad av Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kaende sin gaeldenaers graensloesa laettsinne, ville i boerjan uppfatta anbudet som ett naerganget gyckel och tillbakavisade det som sadant med mycken vaerdighet; men naer Karmides, foer att giva kraft at sina ord, antydde, att boejelsen var oemsesidig, att Rakel aelskade honom, vart gubben ej endast vred, utan haepen och foerskraeckt. Han behoevde nagra oegonblick foer att samla sig. Men sedan det skett, avfaerdade han ynglingens frieri i ordalag av skenbart lugn, men fulla av det djupaste foerakt, oevergick daerefter till penningfragan och foerklarade, att som han till sin foerestaende resa hade av noeden de summor han lanat Karmides, sa aemnade han omedelbart indriva de foerfallna lanen och i noedfall begagna hela den makt, vilken som fordringsaegare tillkom honom oever hans gaeldenaer. Karmides, som icke ville laemna slagfaeltet oevervunnen, svarade haerpa med en antydan, som kom blodet i Baruks adror att isas och i naesta oegonblick, naer Karmides redan avlaegsnat sig, att sjuda som lava. Baruk avvaktade under plagande oro ett tillfaelle att mellan fyra oegon foerhoera sin dotter om hennes foerhallande till den unge hedningen. Han ville icke med en foertidig upptaeckt av nagonting aennu outrett foerorsaka den gamla Ester sorg och astadkomma uppseende i huset. Naer aentligen detta tillfaelle yppat sig, foell den baevande flickan till sin faders foetter och bekaende, att hon aelskade Karmides. Baruk kvaevde sin foerskraeckelse vid denna upptaeckt och soekte varsamt utleta, pa vad saett bekantskapen mellan henne och den laettsinnige ynglingen uppstatt, och huru langt den hitintills utvecklat sig. Han bemoedade sig att vinna Rakels foertroende och gjorde valdsamma anstraengningar foer att synas lugn, men Rakel hoerde, hur hans roest darrade--hon hade icke mod att bekaenna allt. Hon hade ofta sett Karmides och aeven vaexlat nagra ord med honom, naer han infann sig i huset foer att soeka Baruk. Likaledes hade hon ofta moett honom, da hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon da besvarat hans blickar och haelsningar, ja, hon hade flera ganger samtalat med honom fran altanen av huset. Karmides hade vackra manskensaftnar infunnit sig under denna, medfoerande en cittra, spelande pa henne och talande pa ett saett, som intog Rakels hjaerta. Han hade aentligen foerklarat, att han aelskade henne och att han icke kunde leva utan hennes kaerlek. Da hade Rakel troestat honom daermed, att aeven hon aelskade honom. Detta var allt vad Rakel vagade tillsta. Hon gjorde det stammande, rodnande av blygsel, alltsomoftast doeljande sitt ansikte i haenderna, raedd att moeta sin faders oegon. Sjaelv hade hon icke klart begrepp om det foerskraeckliga i det, som hon foerteg, men hennes jungfruliga kaensla vaegrade att lata ett ord daerom komma oever hennes laeppar, och hon anade, att en upptaeckt skulle krossa hennes faders hjaerta. En sten foell ifran Baruks broest. Han upplyfte sin dotter, bad henne lugna sig och foerklarade, att han skulle gloemma hennes felsteg, om hon haedanefter toge sig nogsamt till vara och komme i hag, vad hon vore skyldig sig sjaelv, sina foeraeldrar, sin trolovade, sina faeders tro och sitt namns aera. Dessa plikter voro heliga; broete hon dem, sa skulle hon foera sin faders gra har med sorg i graven. Han bad henne vaepna sig med tanken haerpa; da skulle hon laetteligen oevervinna boejelsen foer en yngling, som icke blott var hedning, utan aeven en stor sloesare, en lastbar, foerdaervad och samvetsloes maenniska. Baruk hoppades, att dessa skael skulle verka, och troestade foer oevrigt pa sin faderliga myndighet. Rakel hade varit naera att falla i en avgrund, men lyckligtvis var hennes aera, sa taenkte den gamle, aennu oflaeckad. Saledes aennu ingenting foerlorat. Foerfoeraren hade darat henne med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels boejelse foer honom kunde aennu icke hava djupa roetter. Den skulle snart foersvinna, sedan hon insett, att en ooeverstiglig skiljemur stod mellan henne och honom. Emellertid hotade upptaeckten av detta foerhallande att stoera Baruks resplaner och blandade sig obehagligt med hans haenfoerelse foer Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han vaga resa och laemna Rakel ensam under den sjukliga Esters vard? Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besoek, han oeverraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, traeda oever troeskeln. Baruk hade vid flera tillfaellen statt infoer dennes domstol och med ytterlig oedmjukhet i ord och athaevor talat foer sin raett emot krangliga kristianska gaeldenaerer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vaedjat fran den vaerldsliga domstolen till sin sjaelaherde. Petros hade vid dessa tillfaellen iakttagit en raettvisa, foer vilken Baruk kaende sig dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke hoerde till regeln, naer fordringsaegaren var jude. Nu var oedmjukheten borta bade i ord och athaevor, och Baruk stod hoevlig, men rak infoer den kristne praesten, vars domsraett var upphaevd, vars makt var bruten. Biskopen oenskade ett hemligt samtal. Maeklaren beviljade det. Petros boerjade tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande foer dennes person och penningaerenden; varfoer, det kaende han icke och hade aldrig brytt sig med att grubbla daeroever. - Jag vet, sade Petros, att du star redo att vidtaga straenga atgaerder foer att indriva dina fordringar av den laettsinnige ynglingen ... - Alldeles. - Jag undrar icke haeroever. Det aer din raett, och de fleste skulle i din staellning goera detsamma. Medgivas maste aeven, att Karmides aer den, som minst av alla foertjaenar undseende, ifall undseende oever huvud star i en fordringsaegares ordbok. - Det star icke i min atminstone, genmaelde Baruk. Ordet barmhaertighet star daer vael, men jag behandlar aldrig penningsaker som barmhaertighetsverk och aldrig barmhaertighetsverk som penningsaker. - Riktigt. Jag inser, att koepmaennen maste skilja emellan sa olika ting. Ocksa var det icke min mening att taga din barmhaertighet i ansprak foer Karmides' raekning. Han skulle dessutom vara foer hoegmodig att emottaga den, fastaen straenghet, tillaempad av dig i detta oegonblick, maste tillintetgoera hela hans framtid. - Det aer illa det, men nu aemnar jag verkligen vara straeng, sa straeng som moejligt. - Jag ser saken fran samma foerstandiga sida som du, fortfor Petros, men skillnaden aer, att jag just i denna samma sak ser nagot laengre aen du. - Vad menar du? - Jag menar, att om du fullfoeljer ditt uppsat mot Karmides, sa aterfar du pa langt naer icke allt vad du lanat honom ... - Bah, det vet jag, infoell Baruk med en axelryckning; den vissheten har foerorsakat mig en soemnloes natt, men nu skall jag finna mig i mitt oede. - Och du saetter honom ur stand att foer framtiden gottgoera dig. - Du kommer mig att le. Naer skulle han nagonsin varda i stand daertill? Du talar om hans framtid som om nagot stort och lysande. Jag vill icke ge en slant foer den. Ma var och en be den allsmaektige bevara sig foer en sadan framtid! Man tarvar icke spadomsande foer att se, varthaen den lutar. - Men om du misstager dig? Om Karmides en dag aer den rikaste man i Aten? - Han skulle da aerva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann underraettelse om hans slaekt och hans utsikter at det hallet. Tyvaerr, de aero, icke heller de, vaerda sa mycket som en slant. Han har aervt en gang foer alla. Oedet vill icke oesa mer guldstoft i det sallet. - Haer aer icke fraga om arv, utan om giftermal. - Om giftermal? infoell Baruk oeverraskad. Om giftermal och rik hemgift? Aer det sa du menar? - Just sa. - Hm, det skulle da foermodligen vara med mina penningar i hemgift han ville gaelda sina skulder till mig, taenkte Baruk. Min biskop, tilllade han hoegt och i betaenksam ton, vem skulle da den rika arvtagerskan vara, till vilken Karmides friar? - Han friar, savitt jag vet, aennu icke till nagon. - Da vet jag mer aen du, taenkte Baruk. Men, sade han hoegt, jag foerstar dig icke. Karmides, saeger du, friar icke till nagon, och likvael foerespeglar du mig ett rikt giftermal, som han skall inga. - Han kommer inom ar och dag att gifta sig med den rikaste mannens dotter i Aten. - Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk foervanad. Du maste da mena Krysanteus och hans dotter, Hermione? - Ja. - Huru vet du det? - Jag kan endast upprepa vad jag sade. - Det matte da vara genom spadomskonsten du kommit till denna blick in i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var oevertygad, att den kristne biskopen, som kunnat uppvaecka en doed maenniska, stod i foertroligaste foerbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina landsmaens vidskepelse, som vid denna tid var om moejligt stoerre aen vidskepelsen bland kristianer och hedningar. - Emellertid, fortfor Baruk, baer din foerutsaegelse alla tecken av osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men hans laettsinniga levnadssaett har gjort deras foerbindelse om intet. Ryktet har laenge ordat om att Krysanteus foerbjudit honom sitt hus, och daertill kommer vad jag nyligen hoert saegas, att Krysanteus ville hava honom utvisad fran Aten, emedan han foerleder ungdomen med daliga foeredoemen. - Allt detta uppvaeges av den enda visshet, att Hermione aelskar honom. - Aer det verkligen sa? Nog vet jag baest, att unga kvinnor lata dara sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett undantag fran sitt koen... - Du skall paminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit tillsammans, att de voro bestaemda foer varandra fran de foersta ungdomsaren. Du boer vidare ihagkomma, att Hermione, sedan trolovningen upphaevdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon aelskar honom aennu, ehuru han visat sig ovaerdig hennes kaerlek? Och om detta ej kan oevertyga dig, sa vill jag i foertroende saega, att aennu helt nyligen har hennes mun icke foernekat hennes hjaertas boejelse. - Du saeger nagot! Det tyckes vid naermare paseende verkligen troligt. Men hennes fader skall aldrig samtycka ... - Hennes fader skall samtycka till allt vad hon oenskar. Den stoersta svarigheten ligger hos Karmides sjaelv. Allt kommer att bero av hans uppfoerande, ty foerst genom ett foerbaettrat levnadssaett kan han hoppas atervinna Hermiones aktning. - Riktigt. Men haer stoeta vi ju pa en omoejlighet! - Nej, ingen omoejlighet, men en skenbar svarighet. Du kaenner ynglingarnes art. De maste rasa ut. Ju daraktigare de levat, dess grundligare aer ofta deras foeraendring till stadga. - Sadant haender visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det foerefaller mig omoejligt. - Jag kaenner Karmides baettre aen du. Jag ansvarar, att en sadan foeraendring skall ske, savida icke du omoejliggoer det. Hans oedes tradar ligga i badas vara haender. Han har vandrat vaegen till foerdaervets avgrund och star nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, gapar nu vid hans foetter, och han ser det. Om han icke redan atervaent, sa aer orsaken hos dig, ty du star bakom honom, en envaldsherre oever oegonblicket, och det aer du, som skall nedstoerta honom eller laemna honom atervaegen oeppen. Krossar du hans hoegmod, sa aer han foerlorad. Alla ana, att han aer utfattig, men ingen vet det, ty han har intill denna dag foerstatt att doelja sitt laege under ett levnadssaett, som maste locka till den tro, att Indiens rikedomar sta honom till buds. Under allt detta aer han uppfylld av angest och faerdig till vilket foertvivlat foeretag som helst. Stoertar du honom, kan du icke beraekna foeljderna; laemnar du honom vaegen fri, sa skall han ila till en framtid, vars famn star honom oeppen och tillbjuder honom lugn och med lugnet allt, som han kan efterstraeva. Om han i besittning av en ny rikedom skall aterfalla i sitt foerra levnadssaett, det aer nagot, som vidkommer ingendera av oss bada. Det aer nog foer mig, att Hermione varder hans maka ... det aer mitt mal ... och foer dig boer det vara nog, att han till sista obolen gaeldar dig sin skuld. Det aer du sjaelv, som skall saetta honom i stand daertill. Laemna honom i ro, och han skall om ett halvt ar haerefter foer andra gangen vara trolovad med den rike Krysanteus' dotter, om ett ar haerefter vara hennes make och arvinge till hela hans foermoegenhet. Baruk hade uppmaerksamt lyssnat till Petros' foerestaellningar. Ehuru den gamle maeklaren alltsedan gardagens upptraede med Karmides och upptaeckten av foerhallandet till Rakel kaende foer honom ett haeftigt uppspirat hat, sa att han vore faerdig lyckoenska sig till Karmides' ofoermaga att betala, emedan detta gave honom tillfaelle utkraeva haemnd; sa foernam han likvael nu en boejelse att se saken ur annan synpunkt. Han hade att vaelja: a ena sidan foerlora en betydlig summa penningar pa en sloesaktig son av de foeraktliga gojim, att baera harmen av en misslyckad beraekning; a den andra att aterfa hela huvudstolen med de faststaellda raentorna--trettio till fyrtiofem foer hundra! Det lag foer honom en stor retelse i att genom klokhet, foerutseende och talamod aterstaella en som ohjaelpligt foerlorad ansedd sak och foervandla den vaentade svara foerlusten till en lysande vinst, och det sa mycket mer, som det alltid varit hans stolthet att foerelysa de yngre koepmaennen bland sina landsmaen med en omtanke, ett foerutseende och en foermaga att nyttja omstaendigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans ledsagare. Hans yngre yrkesbroeder menade redan, att han skulle foerlora pa Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett laengre aen de--att han aeven i avseende pa Karmides vetat, vad han gjorde, naer de trodde honom handla som allra blindast och ofoersiktigast. Men Baruk hade ett annat, foer oegonblicket aen vaeltaligare skael att giva sitt samtycke till Petros' begaeran. Han trodde Karmides vara i stand till vilket foertvivlat foeretag som helst. Hans fruktan foer sin dotters trygghet var ju sa stark, att han, da biskopen steg oever hans troeskel, just fragade sig, om han skulle toeras laemna Aten och antraeda den efterlaengtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad Petros beraettat honom--och nagot skael att tvivla hade han icke--sa var en utvaeg funnen, och hjaelpen hade kommit i raetta oegonblicket liksom fran himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphoera att laegga sina krokar foer Rakel, sa snart han fatt en vink om den vida stoerre lycka, som vaentade honom och vore laettare att vinna pa annat hall. Baruks lilla oskyldiga lamm skulle sta skyddat foer den glupske vargens anslag, medan denne, iklaedd skepnaden av en ruelsefull och botfaerdig syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles foertraeffligt. Och om Rakels boejelse verkligen vore djupare aen blott ett flyktigt tycke, sa skulle hon oevervinna den, om icke foerr, naer hennes luftslott ramlat, naer hon funnit, att Karmides' kaerleksfoerklaringar vore idel munvaeder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina planer pa Hermione. Hennes oegon skulle atminstone oeppnas, naer underraettelsen nadde hennes oera, att samme Karmides, som hon aelskade, var trolovad med Hermione. Pa grund av dessa skael droejde det icke laenge, innan Baruk fattat sitt beslut. Han lovade Petros att atminstone under ett halvt ars foerlopp icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenaegen att foerstraecka Karmides ett och annat lan, sa snart det boerjat visa sig saekra tecken till en sadan sakernas gang som Petros foerespeglat.-- Aftonen av samma dag, pa vilken biskopen besoekt maeklaren, satt han ater efter aendat dagsverke i sin koja pa Skambonide, en kammare, vars bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. Det enda i hans omgivning, som paminde om det foerra biskopliga palatset, voro boeckerna och Kristusbilden, men aeven denne var nu avhaend sina aedelstenar. Biskopen delade sin anspraksloesa bostad med sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss foertaert sin tarvliga aftonmaltid, som tillretts dem av deras vaerdinna, en from aenka av den homoiusianska bekaennelsen. Petros, vilande pa en soffa invid lampan, oeppnade sin Tertullianus. Klemens, faerdig att ga ut, iklaedde sig sin kapa. - Haelsa min son Eufemios, sade Petros, och laten icke foerleda er att syssla foer laenge i natt med avskriften av den helige Johannes' uppenbarelse. Du har arbetat i dag pa det hedniska templet och maste vara troett, min Klemens. - Jag aer icke mycket troett, men jag aer uppfylld av bitterhet, min fader. Det aer foerskraeckligt, att vi kristianer skola uppfoera tempel at hedniska avgudar. Vi bygga ju hus at de onda makterna, at djaevlarne! - Kejsaren vill det, Klemens. Vi maste. - Nej, man maste mer lyda Gud aen maenniskor. Vi borde neka att goera det och hellre lata kejsaren doeda oss. - Min son, vi underkasta oss, emedan vara foermaen vilja det, och vi kunna goera det, emedan vi aero oevertygade om seger. De byggnader vi uppfoera varda icke tempel at avgudarne, utan kyrkor. - Ah, daeri har du raett, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi endast fasthalla det hoppet, kunna vi arbeta under vaelsignelser i staellet foer foerbannelser. Det aer sant; denna byggnad skall en gang, naer vi fatt en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju haenda snart nog, om det aer sant, vad Eufemios sagt mig, att manga av de vara omgiva avfaellingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfaelle att foerskaffa honom till avgrunden. - Har Eufemios sagt det? - Ja. - Sadana ord aero mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios foer att tala sa. Du far icke lyssna till slika ord och aen mindre upprepa dem. - Men vore det da oraett att doeda en avfaelling, som foerfoeljer oss och vill utrota foersamlingen fran jorden? - Klemens, jag har maerkt, att du pa senare tider ofta framkastar fragor, med vilka du aldrig borde sysselsaetta dina tankar. Akta dig, ty har man en gang boerjat fraga, sa stannar man saellan, foerraen man ifragasaetter det heligaste. - Bevare mig Gud foer detta! - Bevare dig Gud foer loesa, kringirrande tankar! Du har dina plikter att taenka pa och de boecker, som jag saetter i din hand. De svara pa alla spoersmal, som aero noediga och tillatna. Bevaka din sjael och ga icke daerutoever! Har du under de senare dagarne sett Teodoros? - Ja, naestan dagligen, fader. Han tyckes uppsoeka mig och foelja mina steg. - Navael? - Jag undviker honom. - Du far icke lyssna till vad han saeger. - Jag har sagt honom det. - Du gjorde oraett aeven daeri, ty jag har foerbjudit dig att svara med ett enda ord. - Foerlat mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller far lyssna till honom, och jag bad honom haedanefter laemna mig i fred. - I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill hoegmodet och fragvisheten leda. Han missaktade mina rad, litade pa sitt foernuft och laeste de heliga skrifterna icke med oedmjuk ande, icke med voerdnad foer kyrkans faeders meningar och moetenas av Gud ingivna tolkning, utan i troestan pa sin egen vishet. Och foeljden var hans sjaels foerdaerv. Hans villfarelser aero vaerre aen sjaelva atanasianernas. Han foernekar moetenas raett att giva regeln foer skrifternas ordafoerstand, han foernekar kyrkans och det av Kristus instiktade praestastandet, han ordar, liksom flera kaettare foere honom, om de kristnes allmaenna praesterskap, och under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de aero maektiga, han umgas med filosofer och besoeker dagligen Krysanteus' hus. - Jag har gloemt omtala, fader, vad som dag haende mig under arbetet, sade Klemens. Krysanteus infann sig, sasom han plaegar goera ... - Ja, han njuter av att se vara moedor, sade Petros. Ma vi unna honom denna korta froejd! - Han infann sig, den foerhatlige, och han foeljdes i dag av sin dotter. Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader! - Du betraktade henne saledes noga? - Nej, svarade Klemens rodnande. Du har alagt mig att vaenda blicken bort fran unga kvinnor, och jag gjorde det aeven nu ... - Navael? - Men hon kom sjaelv till mig och talade till mig ... En skymt av oro for oever Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort rullen och reste sig upp. - Du stod saledes i hennes grannskap? infoell han. - Nej, det staelle, jag hade under arbetet, var taemligen langt fran gatan, men hon gick emellan vara broeder fram till mig, och hon lade sin hand pa min axel, naer jag vaende mig bort. - Ah, du har da ater brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte hoeljt av kapan, naer du aer ute? - Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet! - Det aer sant. Jag gloemde det. - Solen stod hoegt pa himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi foersmaektade alla under traelandet i den svara hettan. Jag bar endast min korta arbetskiton, naer detta haende, och likvael badade jag i svett, ty jag hade anstraengt mig mycket foer att foerega broederna med lydnad foer arbetsfoerestandaren ... - Det var raett, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon dig? - Hon fragade mig, vad jag heter--huru gammal jag aer ... - Ah! - Var jag aer foedd och vilka mina foeraeldrar aero ... - Och du? Vad svarade du? - Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros aer min fader, och naer hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag aer praest. - Vidare! - Hon log at denna raettelse, men jag sade henne allvarligt, att hon borde omvaenda sig och taenka pa sin sjaels vaelfaerd. Daerefter vaende jag mig bort och gick ifran henne. - Var detta allt? - Ja. - Lovad vare Gud! taenkte Petros. Detta boer laera mig att haedanefter vara omtaenksammare. Jag skall icke vidare tillata, att Klemens deltager i arbetet.--Min son, sade han hoegt, du stannar hos Eufemios i natt. Men uppehall dig icke allt foer laenge med avskrivningen, ty du skall sova och haemta krafter ... Klemens oenskade biskopen en god natt och avlaegsnade sig. Medan han vandrade nedfoer Skambonide, gick han foerbi en kvinna, som, da hon sag honom, vaende om och tilltalade honom med tveksam roest: - Jag ser av din kapa, att du aer kristen praest. Tillhoer du den homoiusianska bekaennelsen? Foerlat mig, att jag uppehaller dig med denna fraga! Klemens stannade. Han sag framfoer sig en ung flicka av vackert utseende, klaedd som slavinna i ett foermoeget hus. - Jag igenkaenner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du aer foerelaesaren Klemens. Huru lyckligt, att jag moette dig! Min avsikt var att soeka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera ganger och alltid vaent om vid hans doerr. Jag dristade ej ga in, men icke heller har jag vagat ga hem, foerraen jag fatt tala med honom eller dig. Huru vael, att jag traeffade dig! - Vad vill du mig? - O, jag aer mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en straeng husmoder, och jag rakade i afton, medan hon var franvarande, att soendersla hennes dyrbaraste toalettask. Hon plaegar straffa mig hart foer den minsta foerseelse ... och pa detta konstverk satte hon sa stort vaerde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade bort ... och toers nu icke atervaenda, utan att du foeljer med mig hem och utverkar mig hennes foerlatelse. O, vaegra icke detta, frommaste broder! Min haerskarinna aer sa straeng, ja, hon aer grym, naer hon aer vredgad; men annars aer hon god och gudfruktig och nitisk i den raetta laeran ... och om du, som aer praest, foeljde mig hem, sa skulle hon nog pa din boen foerlata mig. Flickan fattade hans hand. Klemens drog den foerskraeckt tillbaka; han hade aennu aldrig varit en kvinna sa naera. Men han kaende medoemkan med den stackars slavinnan och ansag foer sin plikt att villfara hennes boen. - Aer din haerskarinnas bostad avlaegsen? fragade han. - Nej, gode broder. - Jag foeljer dig. - Jag blir dig evigt tacksam. Flickan foerde Klemens tvaers oever gatan Kerameikos och in i en graend, daer hon stannade utanfoer bakporten till prokonsulns palats. Porten ledde till fruntimmersgarden. De intraedde, utan att nagon portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vaenta pa garden och foersvann genom en doerr i portiken. Hon aterkom och foerde Klemens genom en korridor, i vars aende var en doerr, pa vilken hon pekade viskande:-- Haer! Stig in! Min haerskarinna aer hemma. Klemens oeppnade doerren och sag sig i en guldglaensande, av vaellukter uppfylld budoar. Pa en soffa daerinne vilade en kvinna, klaedd i en laett draekt av spetsar. Skenbart oeverraskad av besoeket, reste hon sig upp och asag honom med foervanade blickar. Klemens igenkaende Annaeus Domitius' maka, den skoena Eusebia, och det mod, varmed hans aerende vaepnat honom, eftertraeddes av foervirring. Han stod blyg och foersagd infoer denna skoena kvinna, som med stoersta undran i sin ton fragade honom: - Aer det du, unge foerelaesare? Vad foer dig hit vid denna sena timme? TREDJE KAPITLET. Teodoros. Krysanteus aegde i grannskapet av hamnstaden Piraeus en lantgard, daer Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar. Huvudbyggnaden lag pa en kulle; utsikten oeppnade sig at ena sidan oever havet och den livliga hamnen, at den andra oever en boerdig, av vingardar och olivdungar omgiven daeld. Kullens sydliga sluttning nedsteg i avsatser, prydda av traedgardskonsten och skuggade av aldriga traed. I en loevsal pa en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes vaenner Ismene och Berenike hade nyss laemnat henne. Hon hade daerefter gatt hit, daer hon gaerna njoet ensamhetens stunder, emedan denna plats varit aelskad av Elpenike, hennes moder, och paminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes foersta och enda kaerlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans Faedon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skoenhet faengslade flickans tankar och sinnen, sa att hon gloemde att oeppna boken. Havet glaenste i den sjunkande solens prakt. Tva fartyg sagos laemna hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de bada Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga verksamheten i Piraeus blandade sig, mildrat genom avstandet, med fagelsangen i traedens kronor och tonerna av en floejt, som uppstego fran dalen pa andra sidan kullen. Da solens skiva naermade sig synranden, stoerdes Hermiones ensamhet genom ankomsten av en man, som var klaedd i kapa, sadan som de kristna praesterna brukade. Den foertrolighet, var med han naermade sig Krysanteus' dotter och satte sig helt naera henne, visade, att han icke var en fraemling pa staellet. - Teodoros, sade hon. Vaelkommen. - Jag anade, att jag skulle finna dig haer, sade den unge praesten, och styrde foerdenskull hit, innan jag ville soeka dig daeruppe i byggnaden. Den vackra aftonen och hagen att tvista med dig hava lockat mig ut fran staden. Jag kan haelsa dig fran din fader. Jag sag honom pa Pnyx, daer folket aer samlat foer att verkstaella det nya valet till arkont. Det star i denna stund en het drabbning daeruppe, och mahaenda avgoeres just i detta oegonblick segern. - Tvivlar du da, att min fader skulle varda atervald? fragade Hermione. - Han har en maektig hjaelp i kejsarens gunst. Det aer foerdenskull sannolikt, att Krysanteus segrar. - Vad saeger du? Skulle han hava kejsarens gunst av noeden till seger? Jag vet att min fader pa den senare tiden foervaervat manga fiender bland atenarne; men den stora maengden maste vael dock vara honom tillgiven. - Jag vill gaerna tro det, men aer likvael oviss daerom. - Men en sadan otacksamhet vore omoejlig, utbrast Hermione. Han uppoffrar ju allt foer dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han uthaerdar foer deras skull, huru varmt han oenskar deras vaelgang, huru han lever endast foer den hoega sak, som Julianus och tidens aedlaste maen vilja foerverkliga, o, da skulle de icke kunna annat aen aelska honom. Har du maerkt, Teodoros, att min faders har boerjat grana? Det aer icke av alder, du, utan av omsorger och rastloesa tankar. Min arme, aelskade fader! - Ja, om detta foertjaenar hat, vad aer det da, som foertjaenar tacksamhet och kaerlek? sade Teodoros. Men du far icke tyda mina ord till det vaersta, Hermione. Med sin kaennedom om tiden och maenniskolynnet maste Krysanteus fran boerjan hava foerutsett det motstand han nu roener. Foertjusningstiden kunde icke vara langvarig. Det gar an att mala idealer och staella dem foer maenniskornas oegon; alla skola haenfoeras, ty alla igenkaenna mer eller mindre klart urbilden av sin egen maensklighet; men att soeka foerverkliga dem, Hermione, att med kraftig och skonsloes hand gripa in i verkligheten foer att omskapa den till nagot sannare och skoenare, det framkallar alla troeghetens, vanans och ondskans makter till foertvivlat motstand. Det uppstar da en strid, som icke aendar, foerraen idealets kaempe har segrat eller dukat under. Det sista aer det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och Guds vaerldsordning, att sa skall vara. Ty idealets kaempe aer, aeven han, en maenniska, full av fel och misstag, och med det sanna, varfoer han kaempar, blanda sig villfarelser, som goera motstandet raettsgillt. Vad, om Julianus och Krysanteus i mycket hava oraett? Om de skulle vilja aterfoera en tid, som aer doed och boer vara det, en tid, som genom avstandet haegrar foer deras oegon med en glans, som han i sjaelva verket aldrig aegde? Vad om deras straevanden skulle motverka i staellet foer fraemja maenniskoslaektets sanna vael? - Det later icke taenka sig, sade Hermione, ty foernuftet och sanningen hava i alla tider till sitt inre vaesen varit desamma och skola alltid foerbliva det. - Visserligen. Ingen tid har varit foernuftloes och osann. Men du, liksom jag, aer oevertygad om en Guds uppenbarelse i vaerldens gang och maenniskoslaektets oeden. Vari skulle da denna uppenbarelse besta, om ej daeri, att hans haerlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode foer de varelser, som aero skapade till hans avbilder? I viljen aterkalla en foerfluten tid. Det aer fruktloest, Hermione. I viljen ater uppliva tron och voerdnaden foer de gamla gudarne. Det aer omoejligt, att detta foeretag skall lyckas. Det aer foertvivlat, ty det baer en osanning inom sig. Ack, daerutinnan ligger er svaghet. Varfoer skolen I inblanda denna fallna gudavaerld i er kamp foer sedernas baettring, foer tankens raett och den borgerliga friheten? Vad har Zeus, den otrogne aekta mannen, att goera med sedligheten eller foernuftet, han, den avundsamme, som faengslade Prometeus vid klippan, emedan denne med eldens gava vart maenniskoslaektets vaelgoerare? Vad hava de foergudade tyrannerna, som I givit saete Olympen, vad hava de att goera med frihetsandan och maenniskovaerdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, foertjaena de sina roekoffer och altaren? Aero de gudar, till vilka man kan saetta sitt hopp i livet och i doeden? Det aer sant: I viljen avtva dessa vanstaellande flaeckar fran deras anleten. I foerdoemen som haedare de skalder, som foertalat dem. Men sedan I utplanat dessa drag, vad aterstar dem da av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta opersonliga krafter, utstroemmade fran den ende evige Guden. - Sa anse vi dem aeven, invaende Hermione. Vara filosofer saega, att dyrkandet av flera gudar uppstatt genom maenniskornas svaghet, som foerdelat fullkomlighetens egenskaper pa manga. - Men varfoer foerneken I da den Gud, som latit sig uppenbaras foer edra filosofers slutledningar? Emedan han aer ofattlig foer maengden, skolen I svara. Ja, han aer i sanning ofattlig, om han, sasom manga av edra filosofer foermenat, endast aer den outgrundliga, pa alla egenskaper tomma enheten i tingen, ett vaesen, som ej bryr sig om maenniskornas oeden; men aer han en god, allvis och kaerleksrik foersyn, sa aer han icke blott fattlig foer den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de okunnigaste hjaertan i alla tider laengtat. - I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, aeren stolta aristokrater; I talen om en tro foer de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; om en annan foer den stora hopen. I viljen hava kaernen foer er och kasta skalet till maengden. Mot denna uppfattning har samma hop sjaelv foerklarat sig, och denna motfoerklaring aer kristendomen. I villen icke omstoerta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er funnos aeven sadana, som foer statens, foer ordningens skull ville befaesta den gamla vidskepelsen, foerutan vilken de foermenade, att allt skulle sammanfalla i grus. Som om en loegn vore det starka band, som sammanhoelle vaerlden! Da foerkunnades ur folkets laegsta kretsar, ur fiskarhyddor och verkstaeder, samma ofattliga sanningar, som I haden lagt hand pa foer egen raekning. Detta oeverraskade tvivelsutan de vise. Det var en omvaelvning, och sa demokratisk, Hermione, sa frihetssyftande hon kunde vara. Hon foerkunnade en gud foer alla, en vishet foer alla. Hon foerkunnade, att den hoege och lage, imperatorn och slaven, aero broeder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi aero alla maenniskor. Bort med herren och slaven! Vi aero alla skapade till frihet, till den sanna friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjaelp, mot vara tyranniska onda boejelser! Bort med den hoegsta och svaroeverstigligaste av alla skiljemurar mellan maenniskor--skiljemuren mellan raettfaerdiga och foertappade! Ingen aer mer sa raettfaerdig infoer Gud, att han icke aer en syndare; ingen sa fallen, att han ej kan uppraettas! Bort med sjaelvbelatenheten liksom med foertvivlan! Den sjaelvbelatnes hoegmod skall oedmjukas, och den oedmjukes foertroestan hoejas, ty i himmelen aer stoerre glaedje oever en botfaerdig syndare aen oever alla raettfaerdiga inom havets goerdel! Detta, Hermione, aer kristendomens laera, de sanningar, som foerkunnades av Jesus av Nasaret. Saeg mig, finner du ingen skillnad mellan honom och undergoeraren Apollonios? Han uppvaeckte doeda, Apollonios, och foerraettade underverk, som liknade Jesu; men vad voro dessa mot nasarenens stoersta underverk, som aer hans levnad och laera? Hava edra cesarer, som I upphoejt till gudar, stoerre raett till detta namn aen nasarenen? I foerskraeckens oever vara ord, da vi saega, att Gud var i Kristus och foersonade vaerlden, och likvael har ert eget foernuft uppenbarat er noedvaendigheten av Guds mandoms anammelse, och edra myter, bland vilka manga hava raett att kallas profetior, antyda det, foerebada det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, den hoegste gudens aelsklingsson, som nedsteg till jorden, kaempade med de onda makterna, led en smaertsam jordisk doed och genom denna doed, varifran han uppstod, vart maenniskoslaektets foerlossare? Vem aer denne Dionysos Zagreus, om icke en droem, som edra faeder droemt om den kommande Kristus? De skaror, som vallfaerdade till Eleusis, tror du, att de foerdes endast av traengtan efter hoegre kunskap i gudomliga ting! Nej, de visste vael, att invigningen icke foervandlade nagon till djupsinnig filosof. De hastade dit i oevertygelsen att finna raeddning foer sina sjaelar. Ocksa har i vara dagar, sedan Julianus ater oeppnat mysteriernas tempel, mangen nyinvigd foervanats att hoera daer i moerker och loendom foerkunnas samma laeror, som kristendomen predikat i klara dagen, men enklare och renare, och mangen har ifran Eleusis atervaent med laengtan att utbyta den droemde Dionysos mot den verklige. Prometeus sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en hoegre vaerldsordning. Edra myter uttala klart och tydligt pa mangfaldiga staellen sin egen otillraecklighet och, liksom judarnes heliga boecker, foerebada den kommande Messias. De nyplatonska filosoferna laera ju aeven fran filosofiens standpunkt Guds maenniskovardande. Aeven de tala om ordet, genom vilket allt aer skapat; aeven de tala om tro, hopp och kaerlek som fromhetens grundval. Men naer de foer oevrigt laera, att Guds tankar aero ting och verkligheter, aer det ej da en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord i en maenniska? Ack, en filosofisk tanke aer icke tillraecklig att atergiva den foertvivlade sjaelen lugn och salighet. Taenk dig, Hermione, en moerdare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus och ser det blodiga offret vid sina foetter. Han har utfoert ett odad, som ej kan gottgoeras. Hans anger, hans foertvivlan, hans huvud, om aen frivilligt lagt under lagens svaerd, atergiva icke den slagne hans liv. Taenk dig, vad som aer aen rysligare, en sjaelamoerdare, en foerfoerare, som, insatt till vardare av ett vaelartat och lovande barn, foerdaervar dess natur, utvecklar dess onda anlag, nedstoertar det i sinnlighetens dy och slutligen ser sin skyddsling omkomma daeri. Taenk dig honom vaeckt till inseende av sin gaernings ryslighet. Da foeljer en anger, som ingen filosofisk tanke kan avvaenda fran foertvivlan och evigt foerdaerv. Tarvas ej foer dem den fulla vissheten om en personlig foerlossare, som aeven foer deras skull, foer att aeven deras synder skola foerlatas, burit Guds vrede och lagens foerbannelse? Det steg, Hermione, som leder fran din tro till min, aer saledes steget fran tanken till den levande verkligheten, fran den sloejade sanningen till den avsloejade och uppenbarade. Samtalet fortfor laenge i denna riktning. Det var icke foersta gangen Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade laenge gripit varje tillfaelle, som yppade sig daertill, och sadana tillbjoedo sig manga, ty Teodoros var, ehuru kristian och praest, en naestan daglig gaest i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem bada uppstatt en vaenskap, som, grundad pa oemsesidig aktning, icke stoerdes av olika trosmeningar. Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjaelp at Krysanteus, naer han i enlighet med kejsarens avsikter boerjade inraetta fattighus och sjukhus i Aten och oevriga staeder i Akaja. Teodoros syntes icke fraga efter sina trosfraenders omdoeme i detta avseende; han vart aerkehedningens ivrigaste medhjaelpare i allt vad han ansag gott och nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser foer kaetteri och avfall, som kristianerna allmaent gjorde honom. Han besoekte de nyinraettade skolorna och tvekade ej att infinna sig i filosofernas foerelaesningssalar, daer han dock foer mangen var en besvaerlig gaest, ty han inskraenkte sig icke till att hoera, utan uppsteg sjaelv i sin ordning pa talarestolen till foersvar foer den kristna laeran, foervanande de bildade ahoerarne med asynen av en kristen praest, som lugnt lyssnade till motstandarnes tankar och v