Produced by Tapio Riikonen

UPPLEVELSER UNDER KRIGSÅREN 1914-1918

Av

Wilhelm Thesleff

Helsingfors, Holger Schildts Förlagsaktiebolag, 1919.

I.

Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1 augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern avresa.

I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig och ofattlig panik — bankerna stormades, människorna avyttrade allt, som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten, att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas — för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar…!"

Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse — snarare tvärtom.

Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo — en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela "butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59. lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d. kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp erfordrar. Formeringen av brigaden — 10 skvadroner — gick raskt undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman, ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan, vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt gamla regemente — L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält. Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom och hurusom, med undantag av — tror jag — blott mig själv, övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid frihetskrigets utbrott i Finland.

Sic transit gloria mundi!

Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart, och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten. Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder människans öden!

II.

Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel, bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden möter en fortfarande vid varje steg.

Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.

Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant — en mycket obskyr personlighet — utövade genom denne till stadens förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!

Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar — i synnerhet en elakartad tyfus — härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem enkom uppförda barackerna — baracken var av bräder, full med halm samt försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten, relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.

I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget, förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.

Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska regementena — 8 till antalet —, vilka sedermera under bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.

Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt "Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.

"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen. Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i Finland, förvaltaren — en tysk — var förvisad till Sibirien, stall, ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker, kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt — om man betänker att vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode" firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista, jag behövde tillbringa på detta sätt!

Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel — deras totala oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete — framträdde i synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general, som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös och utan den minsta aning om något slags organisation eller arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans vansinniga rädsla för tvål och vatten — jag kommet ihåg huru så gott som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av honom det gångna årets samlade smuts. — Här på "Waldenrode" gjorde döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung stabsryttmästare — kårkommendörens personliga adjutant — sköt sig en kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.

Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren och att den knappast mera kunde undvikas — frågan gällde blott i vilken form den komme att söka sig uttryck.

Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop, och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.

III.

Riga — "Östersjöns pärla" — gör med sina moderna, västerländska stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens glansperiod.

Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter, vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. — Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma vandalism.

Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde, vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande arbete en gång pågått i dem — ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej — endast invid järnvägsstationen gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora broanläggningarna över Duna-floden.

Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m. på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag, som under sådana besök fick agera ciceron.

De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar, vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie", men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.

Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib. kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad av bolschevikerna i Kaukasien.

Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll. Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.

Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina. Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt eftersom kriget fortskred — man kan alltså mycket väl tänka sig hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka t.ex. järnvägsbron vid Schavli — "Hindenburg-bron" — obetingat är ett av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.

Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera, då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe "Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad fronten Riga-viken — södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället möjliggjorde järnvägen Mitau—Tukkum med sina förgreningar en snabb omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig "trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.

Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material — teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del medlemmar av bataljonen m.m. — som de sade sig hava med sig samt så beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen, den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat, då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men på grund av en del mått och steg, som vidtagits, blev deras vidare angivare- och provokationsverksamhet genast stävjad. En vecka senare anlände en tredje finländare till ryssarnas linjer, också han, liksom de två förstnämnda, simmande över Misse-floden, men denna gång omhändertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera riktigt förtroende till de av mig verkställda förhören. Av dessa tre överlöpare sköts en i Finland några månader senare av utskickade från jägarbataljonen, de två andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget på den röda sidan, bl.a. såsom förare av ett pansartåg. Enligt mig tillhandakommen uppgift lär det hava lyckats dem att fly till Ryssland.

Ryktet att en finländsk bataljon uppträdde som sluten, homogen trupp vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militärledningen och väckte mindre uppmärksamhet, än man kunnat tänka sig — det antogs allmänt att det blott var en bluff från fiendens sida, i vilken slutkläm även det av mig uppgjorda förhörsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom det förbud från stora högkvarteret att officiellt tala om en s.k. finländsk bataljon, och därmed voro den finländska politiken och hetsen vid fronten för den gången mer eller mindre bragta ur världen.

IV.

Under krigets lopp försökte ryssarna trenne gånger genombryta tyskarnas front vid Riga. Det första försöket gjordes i mars 1916, men utfördes då med relativt små styrkor och fick mera formen av ett rekognosceringsföretag än av en allvarligt planlagd genombrytning. De bägge andra försöken — i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid Aa-floden — företogos med all möjlig kraft och krävde utomordentliga offer, utan att likväl det önskade resultatet uppnåddes.

Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den därpå följande reträtten repade sig emellertid den ryska armén under vinterns lopp mycket snabbt och stod till våren 1916 starkare och bättre utrustad än någonsin förut. Då den österrikiska armén vid denna tid var indragen i en avgörande drabbning genom sin framstöt i Trentino, den tyska återigen bunden vid Verdun, beslöto sig ryssarna för en ny stor offensiv, som skulle skänka dem revansch för de lidna nederlagen samt krossa fienden. Med desto större skäl kunde denna offensiv beslutas, som ryssarnas övermakt på östfronten utgjorde icke mindre än omkring en hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general Brusiloff i söder börja framstöten mot österrikarna, därefter skulle general Radko-Dmitrijeff göra ett angrepp i norr på Riga-avsnittet och sist skulle centern bryta sig fram för att definitivt klyva den tysk-österrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet kröntes till en början med oväntat stor framgång och inbragte närmare tvåhundrafemtiotusen fångar samt en relativt stor terrängvinst. De till Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut på framstöten samt skaffade österrikarna andrum. — På vår front gjordes ivriga förberedelser allt sedan sommarens början och här koncentrerades i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet skulle ske i riktning mot Kekkau—Baldon för att i händelse av framgång längs denna väg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli vidtogos de sista förberedelserna. Ända till 70-80 bataljoner jämte ett mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och för huvudstöten, en hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43. armékåren skulle på den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum. Emot detta relativt stora kraftuppbåd kunde tyskarna vid Kekkau ställa den s.k. 6. reservdivisionen, förstärkt med några landstormsbataljoner — inalles väl en 12-15 bataljoner —; vid Misse-floden befann sig endast 27. jägarbataljonen, som hade att hålla en front på närmare 12 km, och i norr ända till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen. Några större reserver funnos ej. Det såg hotande ut för tyskarna; i synnerhet tedde sig den finländska jägarbataljonens ställning mycket bekymmersam, ty i händelse av framgång för ryssarna vid Kekkau, hade nog denna bataljons öde, hotad som den var i fronten av en hel division, varit beseglat. Bataljonen var då — och dess f.d. medlemmar äro väl ännu — föga medvetna om det farliga i sitt dåvarande läge.

Den 3 juli tidigt på morgonen gick det löst. Artilleriförberedelsen räckte närmare 2 dygn — ända till 200,000 skott av grov kaliber avlossades, vilket för ryska förhållanden var någonting ovanligt — och det tycktes som om ingenting borde ha blivit övrigt av den tyska ställningen. Emellertid möttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet av ett starkt, fullkomligt obrutet motstånd. Ryssarnas förluster stego ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade på trupperna till det yttersta, blev resultatet blott några förstörda löpgravar.

Överbefälet över den ryska XII. armén, under vars högsta ledning det ryska angreppet skedde, innehades nu av den på nytt i nåder komne generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig även här från första ögonblicket hans vanliga osäkerhet gällande. Medan Radko-Dmitrijeff på allt sätt försökte elda upp trupperna och skattade inga offer för stora för att tilltvinga sig ett genombrott, manade Kuropatkin till försiktighet och försökte genom tvetydiga stiliseringar av sina dagorder göra det möjligt för sig att, i händelse han misslyckades, skjuta skulden på sina underlydande.

Då det under världskriget talats så mycket om tyskarnas grymma krigföring m.m., kan det äga ett visst intresse att erfara en av ryssarnas armédagorder från Kekkau-slaget. I förbittringen över tyskarnas starka motstånd befalldes det, "att samtliga tagna fångar skola av trupperna användas som vägvisare, vilka böra gå i spetsen för stormkolonnerna. I fall av olydnad eller förräderi böra de genast skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Röda korsets heliga konventioner!

Efter 4 dagars blodiga angrepp avblåstes striden. Ryssarnas förluster stego till circa trettiotusen man, varjämte genombrottet misslyckats i grund; tyskarna behövde icke ens draga den allra minsta del av sina reserver till den hotade punkten, utan kunde använda dem på den så starkt hotade södra fronten.

Huvudfelet till såväl den ryska operationens som ententens misslyckande på västfronten låg enligt general Radko-Dmitrijeffs förmenande i artilleriförberedelsen, som föregick varje angrepp. Denna artilleriförberedelse var, då den ju ej gav ett definitivt positivt resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stället samt även tiden för angreppet, och därigenom uppgav man en av de viktigaste förutsättningarna för att lyckas, nämligen överrumplingen. På grund härav beslöts det, att den tredje operationen skulle föras helt och hållet enligt nya principer. Ingen förberedande artillerield, utan ett nattligt angrepp med i största hemlighet koncentrerade trupper, först därefter — sedan genombrottet lyckats — skulle starka artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta program inleddes och fördes det blodigaste av alla slag, som utkämpats på den norra ryska fronten, nämligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av stark köld och yrväder lyckades ryssarna på den ryska julkvällen 1916 bryta sig in i tyskarnas linjer sydväst om den lilla staden Schlock. Den därstädes förlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev fullständigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen för det ryska angreppet gående lettiska regementena trängde i ett nu ända till floden Aa eller till tyskarnas sista försvarslinje. Tyskarnas ställning var kritisk, och om framför allt de ryska trupperna, som norrifrån skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade väl genombrottet lyckats samt målet Mitau uppnåtts. Men bland ryssarna förmärktes redan nu början till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gång så stolta rike till fullständigt förfall. Trupperna lydde delvis icke order och nekade att gå till angrepp, och staberna samt ledarna visade en oförmåga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen kårchef, general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats komma sig till ett Georgskors, förlorade under slagets gång fullkomligt huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska ögonblicken icke tänkte så mycket på slagets gång som på att han framför allt icke skulle göra något, som kunde framkalla det höga chefskapets missnöje, kanske med avsked som följd. Varje telegram, som anlände till oss, mottog han med utropet: "Från vem? Har jag fått avsked!?" Att någonting effektivt under sådana omständigheter kunde fås till stånd var ju uteslutet. På grund av den allmänna obeslutsamheten och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden några mindre reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjägarne vid Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan även återtaga en stor del av den förlorade terrängen. Ett par veckor senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp på samma valplats med ny förbittring. På grund av den stora kölden — närmare 25° R. — blev striden mycket svår och förbunden med en kolossal manspillan, i synnerhet på den ryska sidan, ty tyskarna besköto oss under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefär plus minus noll. Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett 30-tal kanoner och ett 1,000-tal fångar, men förlorade i stället i fångar över 5,000 samt i döda och sårade c:a 60,000. De tagna troféerna förevisades av ryssarna i Riga, varest de utställdes framför den ryska katedralen, men — o ve! — bland de tagna kanonerna var ej en enda riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrån Kovno släpats hit ut och nu av tyskarna övergivits. Följande dag kom det även befallning att troféerna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog på den tyska sidan vår finländska jägarbataljon, men på grund av förhållandena kom densamma ej att på ett mera aktivt sätt ingripa. Detta blodiga slag, som med största förbittring fördes ända in till de sista reserverna och under vilket bl.a. letternas förluster stego till närmare 80 %, var ryssarnas sista försök att genombryta järnringen i norr. Efter detta följde snart revolutionen, den allmänna upplösningen och sist Rigas intagning med en förlust för tyskarna av blott ett 80-tal sårade och döda.

Att den tyska arméns stora motståndskraft såväl i väster som i öster ej berodde på att, som general Radko-Dmitrijeff påstod, de ryska artilleriförberedelserna före angreppen antingen varit för långa eller för svaga, kan följande betecknande lilla episod från "Aa-slaget" i sin mån bevisa. Tack vare överrumplingen lyckades det ryssarna att i början av slaget bemäktiga sig ett relativt stort antal fångar. Under förhöret med dessa i kårstaben kom jag bl.a. att träffa på en soldat från Ost-Preussen, vilken, då jag uttalade min förmodan att det nu komme att gå illa för tyskarna på grund av den 5-6-dubbla övermakt, de på denna front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Förlåt att jag säger Eder min mening öppet. Vi tyskar räkna att, om vi på östfronten äro en mot tio, så är det relativt jämnt; äro ryssarna flera, ja, då kan det ju bli något knepigare." En armé, hos vilken självsäkerheten är så stor, kan ej besegras, utan måste, så länge blott denna tro på folkets styrka upprätthålles, kunna framgångsrikt trotsa en hel värld av fiender.

V.

Under året 1915 och i synnerhet de följande åren gjorde sig överallt inom den ryska armén en stor officersbrist gällande. Till avhjälpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla officersskolorna inrätta korta kurser, som på några månader skulle "färdigbaka" det nödiga behovet. Emellertid visade det sig rätt snart att dessa "krigsfänrikar" ytterst sällan på den korta utbildningstiden kunnat inhämta ens de allra elementäraste fackkunskaper, och, för att i åtminstone någon mån komplettera dessa, inrättades vid de olika fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka "fänrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas. Även hos oss på Riga-fronten i den f.d. mondäna badorten Majorenhof uppsattes en sådan skola, och jag fick i uppdrag att där föreläsa i taktik. Kurserna öppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och ståt och hänförelsen var stor, för att naturligtvis, som det alltid gått i det landet, snart svalna av samt småningom dö bort. Från invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela det höga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet, som hölls av arméprästen — detta tal var nämligen utomordentligt betecknande för de åsikter, som härskade och inpräntades under världskriget i alla rättrogna ryssar. "Detta stora världskrig, uti vilket vårt land nu är indraget, är, mina herrar, ej blott ett stort fosterländskt krig, ett sådant, som våra förfäder förde år 1812 emot inkräktaren och usurpatorn Napoleon, utan i ännu högre grad ett heligt krig. Gud har ställt Ryssland i spetsen för de nationer, vilkas heliga mission det blivit att på nytt rädda den mänskliga kulturen samt Europa och den sanna kristendomen från barbarerna."

Talet väckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hänförelse bland den församlade officerskåren, men runt omkring talade de plundrade och skövlade villorna, på vilkas väggar man med människoexkrement ritat kejsar Wilhelms porträtt och uti vilka kommoderna och bordslådorna fått tjänstgöra som W.C., sitt stumma, men tydliga språk. Allt detta skedde till på köpet i eget, av fiendehand ännu icke berört land. Samma förödelse, som övergått Majorenhof, hade för övrigt utsträckts över hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt skövlad och förstörd låg den lilla vackra och för sina svavelkällor bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen några timmar varit besatt av fienden, men själva förstörelsen träffade den likväl först vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och inkvartering. Ingenting skonades — till hästkrubbor användes marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v. Inredningen, ja till och med golv och väggar i samtliga villors bottenvåningar brändes så småningom upp. En härlig hundraårig skog omgiver hela orten, men ryssarna voro för lata att taga de nödiga stegen för att därifrån hämta bränsle — de föredrogo att helt enkelt hugga bräderna bort från närmaste vägg eller att elda med husets möbler. Det var en originell syn att se denna ort år 1917 — det året tillbragte jag en tid därstädes som t.f. stabschef för 109. divisionen. Då bottenvåningarna voro renskrapade och uppbrända, stodo villorna som på styltor, och det var med knapp nöd man lyckades skaffa sig ett något så när beboeligt litet kyffe med de nödvändigaste möblerna. Dessutom befann sig orten under artillerield från strandsidan, varest tyskarna uppställt ett par långskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid middagstiden serverade oss 20 à 25 grova skott. Jag kan ej påstå att denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra närmaste omgivning, hörde till de smakligaste eller bidrog till höjandet av stämningen och aptiten vid middagen, Men människan vänjer sig ju vid allt och snart gåvo "smällarna" blott nya impulser åt skämtarna vid bordet — man skar vitsar över följderna av t.ex. en granats plötsliga inslag i soppskålen, över grannens blekhet eller hastigt påkommande aptitlöshet, illamående eller annat dylikt.

VI.

Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och även i Finland utmynnade i excesser, massmord på officerare m.m, avlöpte hos oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit fullkomligt utan alla nyheter — rykten voro blott i omlopp om en utbruten större strejk i Petersburg — erhöll järnvägspersonalen vid samtliga stationer helt oväntat ett telegram, i vilket järnvägsmännen av en viss Bublikoff, som utgav sig för den nya regeringens kommunikationsminister, uppmanades att kvarstå på sina poster. Vilken uppståndelse detta telegram åstadkom, kan man lätt tänka sig, men snart följdes detsamma av en hel mängd andra, som bättre klargjorde situationen. Såsom överallt i landet höjdes här vid Riga ingen röst eller hand till tronens försvar, och glädjen över den förändrade situationen var allmän. Det höga chefskapet och de bildade idealiserade sitt folk och sågo i denna relativt oblodiga revolution någonting stort, vackert och till och med enastående i historien, något som skulle frigöra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt föra det till en snabb och glänsande seger. Soldatesken åter fröjdade sig åt att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp åt alla sina lidelser samt att snart få komma hem, ty nu skulle och måste det ju bli fred. Enligt mitt förmenande var det just i denna kolossala trötthet på kriget och ej i något annat som huvudorsaken till revolutionens snabba seger låg — och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta, vore Ryssland i detta ögonblick helt visst starkare än någonsin förut. — Revolutionen förde naturligtvis med sig förändrade förhållanden även för staden Riga. Det förhatliga mörkret försvann, teatrarna öppnades, kaféer och cabareter uppstodo överallt i staden, musiken fick ånyo ljuda på restaurangerna, dagarna igenom tågade processioner längs gatorna, hållande meetings här och där, och slutligen arrangerades folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens folkparker. Att kriget ännu pågick, att fienden befann sig på knappa 20 kms avstånd glömdes fullständigt, och ryktet visste till och med förmäla att själva fronten på sina ställen totalt blottats, i det soldatesken, föredragande en s.k. gulanje framför livet i löpgraven, helt enkelt begivit sig i väg till festen i fråga. Det höga chefskapet förlorade delvis fattningen, delvis försökte det att genom en ända till inställsamhet gående eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a. kommer jag ihåg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter "Aa-slaget" i januari låtit arkebusera ett femtiotal soldater, som vägrat att gå till storms, officiellt tillät att liken nu ett par månader senare grävdes upp för att under militära hedersbetygelser på nytt bisättas. Därvid framhöll han de arkebuserade såsom hjältar, de där offrat sitt liv för revolutionen och folket. Onda tungor påstodo till och med att generalen setts tåga i likprocessionen med en stor röd flagga i handen.

Det fanns i Riga likväl även kretsar, i vilka nyheten om tsarens fall väckte icke blott bekymmer utan rent av sorg, och det var bland balterna. Ehuru tsaren personligen kanske då mera ej var så populär bland dem, var likväl den monarkiska principen så starkt rotfäst, att jag t.ex. vid några tillfällen blev vittne till hurusom gamla herrar och damer snyftade och gräto, då kejsarporträtten togos ned från väggen för att gömmas eller förstöras. Därtill kom naturligtvis skräcken och rädslan för de revolutionära letterna, som år 1905-06 brände, skövlade och mördade allt tyskt inom landet.

Ifrån att revolutionen i Riga liksom överallt vid fronten hade avlupit så gott som utan svårare excesser, började emellertid den allmänna disciplinlösheten och till och med en sorts bolschevism hos trupperna att göra sig allt mera gällande ju längre tiden led. I spetsen för de bolschevistiska tendenserna gingo de lettiska regementena samt 109. infanteridivisionen, vilka trupper väl voro de allra första av Rysslands fronttrupper, som öppet övergingo till idén om den av Lenin i Petersburg förfäktade "proletariatets diktatur". Under vårens och sommarens lopp anlände till fronten både engelsmän och fransmän, vilka utsänts av ententen för att uppelda den omorganiserade ryska revolutionsarmén till förnyad strid för frihet, jämlikhet och broderskap. Slutligen kom själva Kerenskij, den ryska marsrevolutionens ledare och gunstling, men trots stora löften uppnåddes på den norra fronten intet. Armén gick här långsamt men säkert mot förfall och upplösning.

I början av sommaren insjuknade jag häftigt i en gammal åkomma, för vilken jag redan tidigare just före krigets utbrott sökt bot vid Porla badort i Sverige, och måste intagas på officerslasarettet i Riga, vilket lasarett upprättats och underhölls av balterna. På detta lasarett kom jag snart i intim beröring med stadens tyska läkare samt dess tyska aristokrati och fick personligen övertyga mig om med vilken stor otålighet "befriarna" voro efterlängtade, hurusom hatet emellan "baronerna" och letterna var outsläckligt samt hurusom så gott som hela den bildade klassen i en inkorporering eller, i sämsta fall, i någon sorts personalunion med Tyskland såg Kurlands och Livlands enda möjliga framtid.

Under juli och augusti månader började bland stadens befolkning och i synnerhet bland dess judiska element allt oftare höras rykten om en förestående tysk frammarsch på den norra fronten med en därmed följande intagning av Riga. Det ryska armébefälet satte till en början tilltro till dessa rykten och vidtog därför en del försiktighetsmått; fronten vid Kemmern förkortades, nya etapplinjer upprättades för att underlätta ett eventuellt återtåg m.m. Emellertid förflöto dagar och veckor utan att någonting hördes av, och då någon omgruppering hos tyskarna ej kunde förmärkas, antogs det allmänt, att detta rykte var likt alla de andra, som tidtals av fienden utspredos för att hålla nervositen hos den andra parten vid liv. Huru lugn och ovetande man var bevisas bäst av följande lilla episod: den 1 september g.st. hade jag på lasarettet besök av en kamrat från kårstaben, vilken bl.a. hade omsorgen om stabens underrättelseavdelning. På min fråga om någonting nytt avhörts, meddelade han att allt var lugnt och stilla. "Ja, det är sant, i dag hade vi en överlöpare — en soldat från Elsass — som påstod att tyskarna i natt tänka slå broar vid Yxküll över Duna-floden samt taga Riga, men det är ju ej första gången man får höra sådana historier. Värdet av dem känner du ju." Men denna gång skulle överlöparens historier likväl besanna sig. Efter en häftig artilleriförberedelse, vid vilken tyskarna första gången använde en ny sorts gas, som sönderfrätte gasmasker och kanonrören (samma gas användes av dem något senare på italienska fronten vid det stora genombrottet därstädes), rensades inom några timmar den motsatta stranden vid Yxküll och ryssarnas artilleripositioner vid Kekkau. Klockan 4 på morgonen den 2 september slogos broarna över floden, och några ögonblick senare satte sig den 3. tyska gardesdivisionen i besittning av Dunas högra strand ett tiotal km söder om staden Riga. Då vi på lasarettet den 3 på morgonen utan någon aning om det passerade vaknade, var Rigas öde redan avgjort. Försöken att återtaga den förlorade positionen misslyckades och det återstod för armébefälet blott att giva order om omedelbart återtåg, ifall det ej ville riskera att få sin reträtt avskuren. Den 2 och 3, medan striderna om etapplinjerna pågingo, skedde utrymningen av Riga-fronten. Tack vare tyskarnas relativt svaga påtryckning försiggick evakueringen till en början i god ordning, ehuru Riga dessa dagar direkt besköts från Yxküll-sidan av tyskarnas långskjutande kanoner. Inalles avlossades mot staden inemot 50 grova skott, av vilka — bl.a. — ett träffade en kinematografteater och ett slog genom grannhuset till vårt lasarett. Av stadens invånare sårades och dödades sammanlagt omkring 200 personer. Någon regelrätt evakuering av staden kunde naturligtvis ej komma i fråga; sålunda blev t.ex. vårt lasarett helt och hållet lämnat åt sitt öde. De som till fots eller häst sökte sig ut ur staden råkade emellertid i tyskarnas händer, ty redan på morgonen den 3 voro både järnvägen och landsvägen Wenden—Petersburg avskurna. Den 3 på morgonen, då arriergardena började draga genom staden, vidtogo såväl trupperna som pöbeln med ett allmänt plundrande. Överallt såg man av ryssarna anstiftade eldsvådor — sålunda kunde jag från mitt fönster samtidigt räkna 24 större brasor. Samtliga butiker och bottenvåningar i hela staden skövlades och luften genljöd av starka explosioner, artilleri-, kulspruts- och gevärseld.

Detta trevliga spektakel räckte till inemot kl. 4 på e.m. Då inträdde plötsligt dödstystnad. Men några minuter senare bröt ett jubelskri löst: "De ha kommit!" Från källare och andra gömslen strömmade folk fram, välkomnande de från alla sidor samtidigt helt lugnt inkommande tyska trupperna med blommor, mat, glada hälsningar, ja, till och med kyssar. Ordningen upprättades i ett ögonblick, och det var ett verkligt nöje att bevittna med vilken disciplin och färdighet tyskarna besatte Riga. Redan följande dag spelade militära musikorkestrar överallt i stadens parker, och vitklädda flickor och damer kurtiserade efter bästa förmåga de blomsterprydda krigarna. På en dag återtog Riga sitt fredliga utseende, och man glömde nästan bort att det egentligen ej var de egna utan fienden som nu tagit hand om samhället och att fronten blott förskjutits några tiotal km österut.

Rigas intagning lämnar det bästa beviset på skillnaden mellan en välorganiserad, väldisciplinerad och utmärkt armé och en mer eller mindre milisartad sådan — vilket ju den ryska då redan var. Ehuru ryssarna några veckor tidigare, uppeldade av patriotiska tal, högtidligt svurit på att, fastän de själva ogärna ginge till anfall, dock försvara sina positioner och sitt land till sista blodsdroppen, kostade Rigas intagning tyskarna blott circa 80 man i döda och sårade, medan ryssarnas förluster räknades i tiotal tusen. — Ett memento för dem som i skyddskårer och allmän milis se sitt lands självständighet gentemot en yttre fiende tillfyllest tryggad!

Den 6 september anlände till Riga kejsar Wilhelm och avhöll där stor kejsarparad. Vid paraden närvoro bl.a. överbefälhavaren för den tyska norra fronten, prins Leopold av Bayern, dagens hjälte general Huitier, vilken lett operationerna, m.fl. Med anledning av besöket skänkte kejsaren 100,000 Rmk åt stadens fattiga.

Några dagar efter Rigas intagning överflyttades jag jämte de övriga officerarna från vårt sjukhus till ett tyskt fältlasarett, varifrån vi så småningom efter tillfrisknandet skulle sändas till Tyskland. Emellertid anlände från det stora högkvarteret, vilket beträffande Östersjöprovinserna och balterna beslutat sig för en politik, som åsyftade dessas vinnande för den tyska saken, befallning om att samtliga balter skulle på hedersord befrias från fångenskapen, och efter några dagars extra väntan samt förfrågningar inneslöts även min värda person i denna grupp. I stället för ett fruktat fångläger skulle nu det återuppståndna Riga bli min vistelseort och det dagliga brödet mitt enda bekymmer. På tal om musiken, som tyskarna dagligen serverade befolkningen i Riga, yttrade sig en tysk soldat en dag mycket betecknande: "Den myckna musiken tjänar till att överrösta magens kurrande." Och väl var det, ty med provianteringen stod det allt annat än väl till. De små förråd, som ännu funnos under den ryska tiden, blevo vid stadens evakuering plundrade och uppbrända, och tyskarnas proviant räckte knappt ens åt dem själva. Huru befolkningen ändå kunde reda sig och slå sig ut, är för mig en gåta, vilken emellertid sannolikt hade sin lösning blott i tyskarnas stora organisationsförmåga och i den stora massan judiska affärsmän, som trots alla ryska utvisningsorder allt fortfarande fanns i staden.

För juden har ju i Ryssland redan under normala tider det omöjliga varit möjligt, så mycket mera då i krigs- och revolutionstider.

VII.

Den 10 oktober erhöll jag helt oväntat kallelse att ofördröjligen infinna mig hos 8. arméns överkommando i Riga. Där blev jag till min stora förvåning underrättad om att jag med följande tåg skulle expedieras till Berlin på order av generalstaben därstädes. Tidigt följande morgon bar det i väg. Jag åtföljdes av en tysk underofficer, som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av den älskvärda värden, ty under färden bjöds jag på tyska statens bekostnad på ypperlig kost i tågets restaurationsvagn. Resan gick längs den nya banan Riga—Mitau—Schavli—Königsberg—Berlin, som tyskarna byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via Reval med Berlin. Resan Riga—Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse, vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen, som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska, militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.

Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände "direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.

Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.

Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique", kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda. Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.

Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9 september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet — frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma, såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret. Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.

Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique" och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade, intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt skvaller och alla misstankar — ty även i Berlin härskade bland allmänheten en viss spionskräck — omdöptes jag officiellt till herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.

Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland, skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och Frankrike beträffar.

Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga först efter det en del av den i Stockholm startade "finska delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag. K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet. Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna militära läget.

För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande, mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici, politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k. finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.

Handhavandet av den finländska saken och överledningen av jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens "Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för "Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v. Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.

Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig, så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo våra intressen först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen på general Ludendorffs personliga föranstaltande.

Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.

Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917 till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.

Med anledning av denna skrivelse sände general Ludendorff i början av december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret, general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort, hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen, om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte. Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v. Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna. Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade hoppats.

Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig), under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes, naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej, såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak, detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k. baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera oväntade och svårlösta uppgifter. —

Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhöll genom den ryska revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty frågan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av randfolkens inom ryska riket öden diskuterades livligt. Härtill bidrogo naturligtvis de i stor mängd till Berlin under hösten 1917 ankomna representanterna samt befullmäktigade för dessa randfolk. Bland de mera bemärkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig beröring, vill jag särskilt nämna baron Roops samt generalskan Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna för den litauiska rörelsen och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av de ryska randstaternas förbund samt, om jag ej misstager mig, förbundets grundläggare och ordförande. Hans salong var fullständigt kosmopolitisk. Där kunde man råka representanter för det forna ryska rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman åter var hustru till den bekanta generalen Hoffman, stabschefen för hela östfronten samt ledaren för fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen åtnjöt icke blott inom de tyska militära, men även i de politiska kretsarna ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet ställdes ofta i jämbredd med general Ludendorffs. Han ansågs bl.a. som en av Tysklands främsta militära auktoriteter i den ryska frågan. Under det rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab och gjorde här sina studier i den ryska strategiens samt taktikens mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande kraften i överbefälhavaren för hela östfronten prins Leopolds av Bayern stab på ett ypperligt sätt tillämpade. Denna hans karriär gav anledning till följande träffande uttryck, som hans fru under en av sina router fällde — "Erst prügelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prügelt er sie von Vorne." — I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin ägde av mera bemärkta politiker, riksdagsmän, militärer m.m. Här hade jag nöjet sammanträffa med bl.a. ledarna för framstegs- och nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman, en del högställda diplomater m.fl. Till min icke ringa förvåning var en stor del av dessa yrkes-politici tämligen litet initierade i våra förhållanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finländska" regementena bestodo av finländare och kunde därför ej riktigt förstå, att vi nu helt plötsligt, efter att ha kämpat med sådan hänförelse mot Tyskland, bådo om dess hjälp och vänskap. Då jag upplyste honom om rätta förhållandet samt om existensen av 27. jägarbataljonen, blev han ytterst förvånad.

Förutom svårigheten att under kriget bedriva ett omfångsrikare agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska allmänt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken även tyska generalstaben omgivit våra jägare. Censuren strök obarmhärtigt allt, som angick dem och deras existens.

Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var väl den s.k. Onsdagsföreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den räknade de mest bemärkta och högst ställda personligheterna såväl inom regeringen och aristokratien som inom handelsvärlden och pressen till sina medlemmar. Några dagar efter det röda upprorets utbrott i Finland blev jag jämte senator Hjelt av klubben inbjuden på middag med därpå följande aftonsamkväm å Hotel Continental. Aftonen blev för mig en av de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar få den från krigets början så ryktbare general v. Klack samt herr v. Kühlmans frände excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket utförligt kunde diskutera vår politiska fråga i hela dess vidd.

Under aftonens lopp vidtog en allmän diskussion om de på dagordningen stående frågorna — den finländska samt den baltiska, under vilken jag fick tillfälle att relatera om förhållandena i Finland samt besvara en mängd till mig ställda frågor bl.a. om Sveriges ställning i förhållande till oss, om Ålandsfrågan m.m. I sällskapet, vari deltog även Kejsar Wilhelms svåger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgående varm sympati för Finland förmärkas och samtliga talare framhöllo nödvändigheten av att Tyskland nu borde förhjälpa vårt land till fullständig frihet och självständighet. I den baltiska frågan gingo däremot meningarna något åtskils och i synnerhet opponerade sig huvudredaktören för Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion) skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande från Ryssland. Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt överhuvudtaget herr v. Kühlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun krävdes de mest resoluta åtgärder emot Ryssland samt dess bolscheviker. Detta möte återspeglade i det hela taget helt tydligt de stämningar, som under denna tid rådde inom Berlins politiska och till och med breda borgerliga kretsar.

Såväl det militär-politiska spionaget som vapenanskaffningen till Finland sköttes och förmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som allt sedan krigets början varit i gång, fungerade på ett ypperligt sätt, vållade emellertid vapenanskaffningen stora svårigheter. Den första större vapentransporten — cirka 6,000 gevär med ammunition — expedierades på senhösten 1917 och anlände samt fördelades bland befolkningen i Österbotten utan större missöden. På grund härav beslöto vi att i december 1917 riskera en större sändning på 30,000 gevär, ett hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den för oss så dyrbara lasten avsändes av tyskarna på den bestämda dagen till den överenskomna mötesplatsen i Åbo skärgård, men måste tyvärr, efter att i en veckas tid förgäves ha inväntat mottagarna, återsändas. Orsaken till detta för vårt land så ödesdigra "missöde" blev ej helt utredd, men låg enligt min tanke huvudsakligen däri, att vederbörande här hemma ej tillräckligt omsorgsfullt skött organisationen av mottagningen, utan överlämnat denna åt personer, vilka visade sig äga varken vilja eller mod att sköta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller på något sätt gjort sig värdiga eller förtjänta av det förtroende, den så betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten misslyckades och några veckor senare, då det röda upproret utbröt, stod vårt folk så gott som vapenlöst.

Dessutom vållade detta misslyckande stor förargelse hos tyska generalstaben, vilken till och med sade sig för framtiden ej mera vilja riskera fartyg, last och besättning för slika företag, då man i Finland ej ens kunde möta på den överenskomna mötesplatsen. Ungefär samtidigt med denna händelse inträffade en annan olycka. Tyska U-båten N:o 59, förd av kapten Wissman, hade fått i uppdrag att föra en trådlös telegrafstation, vapen samt ett tiotal jägare (bl.a. Sihvo och Hägglund) till Finland. Båten anlände lyckligt till destinationsorten i södra Finland, men råkade på hemvägen ut för något slags olyckshändelse och gick under med man och allt. Även detta bidrog naturligtvis att hos vederbörande minska lusten för marina företag i våra farliga vatten.

På uppdrag av militärkommittén besökte jag någon tid senare chefen för tyska U-båtsflottiljen amiral Ritter von Mann, för att uttala vårt djupa beklagande över den stora förlusten samt överräcka 15,000 Rmk att fördelas bland anhöriga till de så sorgligt omkomna, vilken gåva med tacksamhet emottogs.

VIII.

Efter det Finlands självständighet erkänts av Ryssland, tycktes intet hinder mera kunna föreligga för jägarbataljonens hemkomst. Emellertid förgick den ena dagen efter den andra, utan att den så efterlängtade kallelsen till hemlandet hördes av. Stämningen inom bataljonen blev allt sämre och hotade till och med att komma till uttryck i handlingar, som skulle nödvändiggöra bataljonens upplösning, ja kanske rent av dess delvisa internering. Under sådana förhållanden var icke ett ögonblick att förlora. Därför beslöt jag mig för att omkring den 10 januari 1918 resa till Stockholm, för att där personligen konferera i saken med därvarande landsmän samt om möjligt komma i direkt kontakt med militärkommittén i Finland. En vecka senare fingo vi även till stånd ett avgörande möte, vid vilket närvoro statsrådet A. Gripenberg, lantbruksrådet H.G. Paloheimo, magister K. Donner, kapten G. Theslöf, ryttmästaren M. Gripenberg, ryttmästaren H. Åkerman, som enkom på vår kallelse kommit från Finland, samt undertecknad. Efter en kortare diskussion beslöts det enhälligt, att, oaktat vår regering blott befullmäktigat oss att uppgöra ett eventuellt vapenköp, vi dock skulle i regeringens namn hos tyskarna anhålla om hemsändande av bataljonen såsom en fullt väpnad, sluten trupp. För detta ändamål skulle en av senator P. Svinhufvud åt statsrådet Gripenberg given blanco-fullmakt användas. Detta vårt beslut meddelades regeringen. Följande dag återvände jag till Berlin med de så viktiga fullmakterna. Vid min ankomst till generalstaben märkte jag emellertid genast, att någonting kommit emellan och, ombedd att följande dag infinna mig i utrikesdepartementet, fick jag där till min förvåning och förargelse erfara, att ministeriet på grund av de pågående fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk numera kunde tillåta varken vapenköpet eller — ännu mindre — jägarbataljonens hemresa, emedan bägge dessa företag kunde av ryssarna tolkas såsom fientliga handlingar. "Ingen tysk regering riskerar i detta ögonblick för Finlands skull fredsslutet med Ryssland" sades det. Här stod man alltså nu, och till råga på olyckan hade underrättelsen om fientligheternas början i hemlandet alldeles nyss ingått. Av nervositet och otålighet visste jag knappast mera till mig, och det var nog ord och inga visor, jag lät legationssekreteraren v. Trautman, som under statssekreteraren v. Kühlmans frånvaro i Brest-Litovsk skötte om våra angelägenheter, höra. Efter en mycket häftig ordväxling fick jag det likväl därhän, att herr v. Trautman åtog sig att ännu en gång telegrafiskt förfråga sig hos v. Kühlman samt att, om min anhållan tillika genast telegrafera till general Ludendorff. Dessutom avsändes ännu samma kväll genom generalstaben i Berlin till general Ludendorff en av senator Hjelt och mig uppsatt skrivelse, i vilken vi klart och tydligt läto förstå, att nu var stunden inne, då Tyskland måste i handling visa att det verkligen legat allvar bakom alla dess tidigare åt oss givna löften. Den spänning, vari vi finländare befunno oss de närmaste 24 timmarna, kan knappast med ord beskrivas. Redan den följande dagen anlände emellertid svaret från Ludendorff i form av befallning till generalstaben i Berlin, att omedelbart tillmötesgå vår begäran samt att med alla till buds stående medel påskynda förverkligandet av våra önskningar, men ombådos vi tillika, för att tillmötesgå excellensen v. Kühlman, godkänna följande förslag: 1) Vapnen uppköpas officiellt hos ett tyskt handelshus av en finländsk handelsfirma såsom gammalt skrot samt 2) jägarna avresa alla gemensamt, men utan vapen samt iklädda civila kläder. Då dessa två punkter innefattade blott pro forma fordringar och ej inverkade på sak, godkände vi naturligtvis dem genast. Excellensen Ludendorff har genom denna sin åtgärd för evärdliga tider sammanbundit sitt namn med vår frihetshistoria. Om icke i den avgörande stunden vapnen lämnats oss och jägarna tillåtits återvända, hade självfallet ingen som helst offervillighet i landet kunnat föra den började frihetskampen till ett lyckligt slut.

Nu gick det undan med fart. Samtliga permitterade jägare kallades telegrafiskt till Libau och bataljonen gjordes klar till avresa. Varje dag hade jag sammankomster med representanter för det tyska krigsministeriet i och för vapenköpet, och den 7 februari underskrevs ett kontrakt, enligt vilket den finska "firman" M. Gripenberg i Helsingfors av en tysk privat firma Mannesmann köpte följande partier "skrot": 70-tusen gevär, 20 miljoner patroner, 150 maskingevär, 12 kanoner samt en hel mängd allehanda tekniska instrument, telefonledningar m.m. Detta officiella kontrakt kompletterades av tvenne hemliga aktstycken, enligt vilka de officiella kontrahenterna ersattes av de respektiva tyska och finländska regeringarna samt köpesumman, 9 miljoner Rmk., av ett mindre parti metaller och rågummi, som finländska staten inom en utsatt tid skulle leverera i utbyte. Såväl vapnen som bataljonen skulle transporteras på finländska båtar och under finländsk flagga, och snart erhöllo vi även meddelandet, att båtarna Mira, Poseidon och Arcturus av finländska regeringen ställts till vår disposition samt voro på väg till Tyskland.

Några dagar senare fingo vi den glädjande underrättelsen att isbrytaren Sampo, förd av sin gamla beprövade kapten Rosenqvist, lyckats frigöra sig ur ryssarnas händer och lyckligen ankommit till Sverige. Detta betydelsefulla faktum gav oss möjlighet att lyckas i vårt planerade, djärva företag att mitt i februari månad söka trotsa ishinder och hemföra vår dyrbara last till en så nordlig hamn som Vasa. Att landa någonstädes sydligare var så gott som omöjligt på grund av såväl minfaran som fiendens övervälde i hela södra Finland. Och att sända transporterna per järnväg via Sverige var fullkomligt uteslutet till följd av svenska regeringens minst sagt ovänliga hållning gentemot oss. Sålunda förbjödos alla vapentransporter och all vapenexport — och ett par veckor innan det röda upproret utbröt, hade oss till och med förvägrats tillstånd att via Sverige hemsända ett femtiotal döende, lungsjuka jägare, ehuru Sverige kort förut så vackert och högtidligt erkänt vår självständighet.

Efter det vapenköpet slutförts och samtliga större, med den förestående upplösningen av jägarbataljonen och dess hemfärd sammanhängande frågor i Berlin principiellt diskuterats och avgjorts, reste jag i sällskap med ett tiotal finländare den 9 februari till Libau, för att i den finska regeringens namn övertaga bataljonen samt föra densamma till Finland. Sent på kvällen följande dag anlände vi till Libau, varest jag mottogs av truppens tyska och finländska befäl och inbjöds av detsamma till en festsupé på Hotel Petersburg, ett hotell, över vilket staden Libau kan vara stolt. Den 11 försiggick mottagningsparaden på stadens salutorg. Det var med klappande hjärta, jag gjorde min första rond längs de uppställda leden, ty jag var uppfylld av en glad stolthet över att nu som chef kunna blicka på dessa skyldrande, unga män, om vilkas bedrifter det med sådan hänförelse och stolthet viskades där hemma och vilka redan fått någonting legendariskt över sig. Men tillika kände jag hela ansvaret av min nya ställning vila på mig, och oförbehållsamt trängde sig på mig frågan: skall det lyckas mig att som f.d. rysk officer kunna vinna dessa ynglingars förtroende, och skola de vara villiga att följa mig på den väg, som förestår oss? Mottagandet av truppen avlöpte bättre än jag någonsin vågat hoppas, och jag tyckte mig överallt under slutdefiladen skönja av ungdomlig entusiasm och fosterlandskärlek glödande ansikten, som tillika röjde jägarnas fasta beslut att nu, då fosterlandets ödestimma slagit, ej svika den tillit de visste att fosterlandet hyste för dem. Ofrivilligt kom jag i detta ögonblick att tänka på den stolta tyska krigssången "Lieb Vaterland magst ruhig sein…" Efter paraden spikades under övliga militära ceremonier den nya bataljonsfanan vid stången, varvid jag fick röna äran att slå in den första spiken. Om aftonen gåvo tyskarna en stor avskedsmiddag för stadens honoratiores och det finska befälet. Stämningen var mycket hög och fosterländsk. Det vilade över jägarna en blandning av allvar och vemod — man firade ju ett avsked från gamla vapenbröder, med vilka man under de långa krigsåren delat så mången glädje, men ännu större sorger och umbäranden. En jublande glädje fyllde tillika jägarna vid tanken på att de äntligen finge återvända till det älskade fosterlandet och till de egna där hemma. I handling skulle de få visa dem där borta, att jägarnas fasta tro på framtiden varit berättigad och att det, som de lärt sig och genomkämpat, ej skett förgäves. De skulle, trots sin ungdom, dock bliva de, som räddade fosterlandet!

Den 13 februari upplöstes officiellt den kungliga preussiska 27. jägarbataljonen och övertogs av mig. Efter ceremonien hölls gudstjänst i stadens lutherska kyrka, varvid tillika trohetseden åt "Finlands lagliga regering" avlades; därjämte invegs den nya bataljonsfanan. Sent på aftonen och under nattens lopp försiggick den av excellensen v. Kühlman äskade maskeraden — omklädningen till civil — samt därefter inskeppningen. Torsdag morgon gav jag avskedsfrukost för bataljonens tyska befäl, som trots inlämnad anhållan ännu icke erhållit tillstånd att medfölja, och precis kl. 2 på dagen lättade Arcturus, förd av sin duktiga och energiska kapten Förbom, under näsduksviftningar, hurrarop, "Vårt land" samt "Die Wacht am Rhein" ankaret och styrde i snöslask och storm ut till havs, tätt följd av Castor, som med en värdefull last av kol och livsmedel skulle konvojera oss. Kursen sattes söderut längs den tyska kusten och fortsattes på grund av minfaran långsmed densamma ända till Stilo fyr, vid vilken vi svängde rätt norrut mot Ölands södra udde, där vi inväntades av tvenne svenska torpedojagare, de där skulle konvojera oss i de svenska vattnen ända upp till Arholma. Vid Arholma skulle Sampo, efter att ha inassisterat vapenbåtarna till Vasa, invänta vår ankomst. Den första dagen av resan var vädret stormigt och Arcturus rullade helt gemytligt. Livet på den överfyllda båten — vi voro circa 1,000 i stället för 400, som båten officiellt kunde inrymma — blev under sådana förhållanden ej just av det angenämaste slaget, men redan den följande dagen mojnade vinden och det blev liv och rörelse i myrstacken ombord. Inne i salongen exekverades kvartettsång och musik av bataljonens lilla stråkorkester, och uppe på promenaddäcket spelades däcksbiljard, röktes och promenerades dygnet om. Resan blev för alla en verklig rekreation efter alla de tusen omsorgerna före uppbrottet från Libau.

Den 18 anlände vi till Arholma, men erhöllo där per trådlös telegraf order att genast fortsätta norrut till Öregrund, dit även Sampo beordrats. Jämt en vecka efter resans början kommo vi till trakten av Öregrund, varest isförhållandena blevo så pass svåra, att vi nödgades definitivt invänta Sampo. Stor blev glädjen ombord, då Sampo äntligen dykte upp vid horisonten. Det var som om ett stycke hemland helt plötsligt kommit till en — vad detta betyder för dem, som under åratal varit skilda från sitt fosterland, kan man väl förstå! Med ljudliga hurra- och eläköönrop emottogs isbrytaren, och några timmar senare, efter det den förtöjts vid Castor, gick det löst med kolningen. Alle man i arbete! Det var ett nöje att se med vilket liv, med vilken lust och färdighet våra unge män skötte om kolpytsar, vincher, hackor och spadar. Ingen höll sig för god, alla gjorde sitt bästa och snart kunde resan hemåt fortsättas med den mäktiga isbrytaren i täten — Sampo bröt och skar packisen, som på sina ställen hopat sig till hela berg. Vårt beslut att från Tyskland för alla eventualiteters skull medtaga Castor med en last av kol visade sig nu ha varit utomordentligt lyckligt, ty av svenskarna hade vi näppeligen erhållit bränsle. Allt eftersom den svenska kusten passerades, erhöllo vi nämligen meddelanden om socialistmöten, vid vilka beslut fattats att ej tillåta någon kolning. Detta stämde icke våra känslor till förmån för gamla moder Svea, som nu för andra gången så bittert svek sin dotter Finland.

På kvällen av det 12 dygnet upptäcktes äntligen långt borta vid horisonten Finlands kust med Norrskärs fyr, vänligt blinkande åt oss ett hjärtligt välkommen. Men ännu många timmar skulle vårt tålamod sättas på prov, ty väldiga, ställvis 18 fot tjocka packisband skilde oss från hemlandet. Sampo och Arcturus arbetade utmärkt, turvis hjälpande varandra ur nöden, ty än satt den ena, än den andra av dem säkert fast. Till råga på olyckan började isen att skruva. Plötsligt begynte Arcturus' sidor bångna och skälva, isen tornade sig på några ögonblick högt upp längs båtens sidor, och hade ej Sampo varit inom närmaste räckhåll, hade det väl gått oss som det några veckor tidigare gått den svenska ångaren utanför Mäntyluoto, vilken inom några ögonblick fann sin grav i djupet. Men allra minst nu, då hemlandet vinkade vid horisonten, kunde något oövervinnligt hinder resa sig i vår väg. Allt måste övervinnas, och allt övervanns till slut. Vid tretiden på dagen den 25 februari, årsdagen av jägarbataljonens bildande, inlöpte vi i full flaggskrud i Vasa. Vi mottogos av jublande folkmassor, som redan vid de yttersta skären varit oss till mötes, med flaggor och skallande leverop. Där låg ungdomlig hänförelse, entusiasm och brinnande fosterlandskärlek i luften. Dessa oförglömliga ögonblick uppvägde fullt ut de långa åren av väntan och tung försakelse. Nu stod man äntligen vid sina djärvaste drömmars mål! Nu skulle således det stora heliga frihetskriget begynna, ett krig, mindre emot de egna röda, som vi betraktade såsom fosterlandsförrädare och mördare, de där självfallet skulle på välförtjänt sätt näpsas, än mot ryssen, mot arvfienden, med det dyraste och heligaste — vårt folks frihet och självständighet — som hägrande mål.

IX.

Dagen efter jägarnas ankomst till Vasa mottogs och mönstrades bataljonen av den vita arméns överbefälhavare, general Mannerheim. Dagen till ära var hela staden flaggprydd och om kvällen illuminerad. Feststämning rådde i varje hus och överallt. Emellertid skulle redan under de följande dagarna en svår missräkning drabba jägarna, en missräkning, som hotade att resultera i en öppen konflikt mellan dem och överbefälhavaren. Före avresan från Libau hade frågan om jägarbataljonens utnyttjande i Finland och omorganisation mycket livligt diskuterats i de finländska och tyska militära kretsarna, och på grundvalen av dessa diskussioner hade därstädes uppgjorts ett i minsta detalj utarbetat program. Samtliga jägare erhöllo enligt detsamma sin bestämda plats och sysselsättning och hade dessutom, så vitt möjligt, förberetts till det arbete, som skulle förestå dem. Enligt förslaget skulle av bataljonens sist anlända medlemmar ett 200-tal fördelas bland skyddskårerna såsom instruktörer, medan resten, det stora flertalet, skulle bilda grundstommen till en s.k. avskild jägarbrigad — 2 regementen med motsvarande artilleri samt tekniska hjälptrupper, eller inalles c:a 10 à 12 tusen man. Manskapet skulle väljas bland de bästa av de redan existerande skyddskårerna och hela befälet utgöras av jägare. Frånsett den moraliska sidan, som ju allena för sig bort förmå krigsledningen att, så vitt möjligt, bereda jägarna tillfälle att föra den avgörande slutkampen i eget land under eget baner och eget namn och därigenom genast visa dem den erkänsla och ära, dem i riklig mån borde hava tillkommit, hade man på detta sätt velat skapa en fullt pålitlig, stark stöttrupp som i enlighet med den moderna tyska krigskonsten skulle bana väg och bryta allt motstånd, överlämnande åt skyddskårerna att besätta viktiga punkter, fronter och etapplinjer. Dessutom skulle man vinna tid, ty en sådan brigad hade blivit uppställd och inövad på en tid av 4-5 veckor och således möjliggjort en frammarsch redan i mars. Denna organisation hade tillika åvägabragt ett fullt utnyttjande av alla de olika element och årsklassen, som stodo till buds, envar så att säga i sin stad, något som utgör en av huvudprinciperna vid den militära organisationen och som i den tyska armén under kriget i full utsträckning apterats samt varit en av huvudorsakerna till dess lysande segrar. Emellertid antogs denna plan ej av överbefälhavaren och hans stab, utan jägarna skulle skingras som instruktörer och överallt hopblandas med f.d. äldre finländska och ryska officerare, d.v.s. med element, med vilka till följd av den stora olikheten i den militära utbildningen ett militäriskt samarbete åtminstone till en början hade stött på mycket svåra och för sakens framgång ödesdigra hinder. Genast vid mitt första sammanträffande med general Mannerheim framlade jag ovannämnda synpunkter samt uttalade på jägarnas vägnar deras uttryckliga begäran, att dessa deras önskningar så vitt möjligt måtte beaktas och att det måtte tillåtas dem att i rent homogena formationer med bibehållande av jägarnamnet kämpa för landets frihet. Timslånga diskussioner följde, under vilka jag rent av bönföll om att denna deras önskan måtte tillmötesgås, om ej för annat, så åtminstone för samförståndets skull, men general Mannerheim ansåg sig ej kunna och vilja ändra sitt en gång i denna fråga fattade beslut.

Ända sedan landstigningen i Vasa den 25 februari hade jag ej mera haft någon som helst kontakt med jägarbataljonen och min tid hade även helt tagits i anspråk av resorna ut till högkvarteret i Seinäjoki samt konferenserna med Vasa-regeringen, för vilken jag avlade rapport om förhandlingarna i Tyskland. Stor blev därför min förvåning, då jag den 2 mars plötsligt på järnvägsstationen i Vasa, varest jag befann mig med regeringsmedlemmarna, i vilkas sällskap jag var på väg till högkvarteret för att med general Mannerheim dryfta ett viktigt meddelande, som just ankommit med en extra kurir från Berlin och varom närmare här nedan, mötte ett 10-tal av bataljonens ledare, som vändande sig till senator Renvall anhöllo att han måtte personligen försöka inverka på general Mannerheim i "organisationsfrågan". Om Mannerheims bifall till jägarnas önskningsmål skulle vägras, såge sig bataljonen tvungen att följande morgon i sluten trupp tåga ut till närmaste front och där taga krigföringen i egna händer.

Då såväl mina som senator Renvalls försök att förmå jägarna att återtaga detta sitt beslut visade sig fruktlösa, framlade senator Renvall vid vår ankomst till Seinäjoki saken för general Mannerheim, vilken i följd av den uppkomna situationen sade sig vilja frånträda överbefälet. Efter ivrig övertalning från senator Renvalls sida förklarade han sig dock slutligen villig att ännu en gång diskutera frågan med bataljonens ledare och att med dem uppgöra ett nytt kompromissförslag, som skulle kunna tillfredsställa vardera parten. Följande dag likviderades till lycka för landet konflikten, men en dyrbar tid hade förlorats, och stämningen samt det ömsesidiga förtroendet hade fått en svår knäck.

Samtidigt med ovan relaterade kontrovers behandlades samma natt i Seinäjoki en fråga av största bärvidd, nämligen den tyska hjälpexpeditionens beramade ankomst. En speciell kurir hade just anlänt från senator Hjelt i Berlin med den för Vasa-regeringen och överbefälhavaren fullkomligt oväntade nyheten, att general Ludendorff nu ansett sig kunna tillmötesgå vår upprepade anhållan om hjälp samt i enlighet härmed givit befallning om en hjälpexpeditions avsändande till Finland. [Senator Hjelt hade, därtill föranledd av uppmaningar bl.a. även ifrån medborgarkretsar i Helsingfors, efter min avresa gjort en förnyad hänvändning i saken till general Ludendorff, som påverkad av redan tidigare förda underhandlingar och general Bartenwerfers gjorda muntliga utfästelser samt den genom fredsförhandlingarnas i Brest skedda avbrott förändrade situationen, nu funnit tiden lämplig för infriandet av sina löften.] Till en början skulle Åland som etappstation genast besättas och expeditionen sedermera utsträckas till Finland. Uppmanad av senator Renvall att närvara vid konferensen i Seinäjoki, reste jag, som ovan framhållits, med regeringsmedlemmarna till general Mannerheim, men då denne ej ansåg sig kunna diskutera frågan i min närvaro, bevistade jag ej den första delen av förhandlingarna.

Inkallad sent på natten i general Mannerheims vagn, erhöll jag av regeringens ordförande senator Renvall följande meddelande: "Efter att ha konfererat med överbefälhavaren och i betraktande av det dåliga intryck, en främmande väpnad intervention i vårt inbördes krig skulle göra på socialisterna, vilka ju därigenom kunde beskylla oss för samma brott, som de själva begått, då de betjänat sig av ryssarnas väpnade understöd, har regeringen i samråd med överbefälhavaren beslutat avstå från den erbjudna hjälpen samt anmodar Eder nu att omedelbart återvända till Berlin, för att där ordna denna angelägenhet i nyss antydd riktning."

Bestört över detta meddelande, genmälde jag genast härtill att jag under inga villkor komme att åtaga mig uppdraget, och det på följande grunder: 1) Det militära läget var vid denna tidpunkt enligt min åsikt allt annat än lysande, ty överbefälhavaren hade till sin disposition knappa 12-15,000 man mycket löst organiserade skyddskårer, som hade ytterst svårt att hålla den långa fronten från Bottniska viken till Ladoga. Någon "knytnäve", med vilken man kunde slå till, fanns ej och kunde ej ännu skapas på länge. Organisationen av nya trupper med tillhjälp av de till landet ankomna jägarna skulle taga en tid av minst 6-8 veckor i anspråk, men efter den periodens utgång vore man sannolikt mitt uppe i menföret, som igen skulle åstadkomma tidsförlust. Fienden skulle under tiden erhålla allt mera hjälp från Ryssland. Risken att motståndet under tiden kunde bliva för starkt förefanns, och varifrån skulle man då mera erhålla hjälp? 2) Varken Ålandsfrågan eller den östkarelska kunde någonsin av oss allena lösas, och stötte vi nu Tyskland från oss, så vore chanserna för dessa frågors för oss lyckliga lösning, i synnerhet den åländska, efter det ön utan vårt hörande besatts av svenska trupper, ytterst ringa. 3) Utan hjälp utifrån kunde vi aldrig befria Helsingfors, ty några medel att utdriva den därstädes förlagda ryska flottan med dess besättning på tjugutusen matroser ägde vi ej. 4) Ansåg jag detta krig mindre vara ett inbördes sådant än ett befrielsekrig emot såväl Tysklands som vår för tillfället gemensamma fiende och att fördenskull en gemensam front vore för oss ej ett brott utan en ära. 5) Toge regeringen och överbefälhavaren verkligen ansvaret på sig för de många liv och stora värden, vilka skulle gå förlorade i södra Finland under väntan på den ifrån norr kommande hjälpen?

General Mannerheim sade sig emellertid ej kunna samarbeta med en tysk landstigningskår, utan ämnade avgå, så snart den första tyska soldaten beträtt Finlands jord. Därvid avstannade diskussionen, för att på nytt av regeringen på min anhållan upptagas följande dag i Vasa i och för en ev. justering av beslutet. Vid detta tillfälle beslöt regeringen att frångå sitt tidigare beslut och att med tacksamhet emottaga den tyska hjälpen, oberoende av eventuella konsekvenser. Före vår avresa från Seinäjoki hade jag på grund av frågans stora vikt och betydelse ansett mig böra inviga dåvarande generalkvartermästaren, överste Ignatius i saken, samt bedja honom använda hela sitt personliga inflytande hos general Mannerheim för att få frågan ordnad i den av mig föreslagna riktningen. Detta gjorde han även följande dag och om aftonen erhöllo vi i Vasa telefonmeddelande, att överbefälhavaren förmåtts gå in på ett samarbete med de tyska trupperna, dock under betingelsen, att överbefälhavareskapet över samtliga trupper i Finland skulle förbliva hos honom.

X.

Den 7 mars eller knappa 10 dagar efter min ankomst till hemlandet befann jag mig åter på Arcturus mitt uppe i det värsta packisband vid Norrskärs fyr med vännen Sampo troget pustande och stampande tätt framför. På grund av tyska generalstabens anhållan att en officer måtte tillkommenderas till chefens för hjälpexpeditionen disposition, hade general Mannerheim därtill utsett mig, och nu befann jag mig för att tillträda denna befattning på väg söderut till Åland samt därifrån eventuellt vidare till Tyskland. I detta ögonblick kändes det för mig helt bittert att åter nödgas lämna hemlandet, som jag ej sett under ett par års tid, att nödgas lämna vänner, kamrater och egna och icke kunna aktivt deltaga i den slutliga, avgörande kampen, men jag måste väl trösta mig med tanken att även min uppgift var stor och ärofull. Kanske kunde jag även på denna post göra mitt land tjänster och bidraga till slutmålets vinnande. Förutom mig var ombord på båten den nyss utnämnda militärguvernören över Åland, överste von Bonsdorff, samt dennes landssekreterare, häradshövding Ehrström. Resan gynnades av ett härligt vinterväder med glittrande sol om dagen och norrsken om natten, och då maten till på köpet var god och stämningen lugn, njöt man av färden i fulla drag. Ungefär på höjden av Åland erhöllo vi per trådlös telegraf befallning att flytta över till Sampo, som borde gå till Eckerö för att därstädes ställa sig till tyska flottans disposition, medan Arcturus skulle begiva sig raka vägen till Danzig efter en ny vapenlast.

Den 9 på kvällen anlände vi till Eckerö. Att resan ej varit alldeles utan fara uppfattade vi först något före ankomsten, ty så gott som inför våra ögon stötte den tyska isbrytaren "Hindenburg" plötsligt på en mina och sjönk inom loppet av några minuter.

I Eckerö hamn befunno sig vid vår ankomst ett 15-tal såväl tyska som svenska krigs- och transportfartyg. Med lejonfanan högt i topp lade sig Sampo mitt emellan dem, men medan tyskarna och vi med jubel hälsade varandra, passerades de svenska fartygen under ömsesidig tystnad. De "humanitära strävanden", som väglett svenskarna hit, voro sannerligen ej ägnade att framlocka någon större entusiasm å någondera sidan.

Genast efter ankomsten till Eckerö uppvaktade jag den kommenderande tyske amiralen Meurer, som hissat sin flagga på slagskeppet "Westphalen". Av honom blev jag mycket älskvärt mottagen och inbjuden att överflytta till "Westphalen", som följande morgon skulle återvända till Danzig, varest den finländska hjälpexpeditionen under ledning av greve v. der Goltz höll på att samla sig. Under aftonens lopp diskuterades med amiralen samt hans stab vitt och brett lämpligheten av olika landstigningsplatser, som för hjälpexpeditionen kunde komma i fråga, och man kom enhälligt till resultatet att Hangö vore den i alla hänseenden lämpligaste hamnen samt att Mäntyluoto, som tidigare varit påtänkt och även i rapporterna från det finska högkvarteret föreslagits, icke blott i marintekniskt utan även i strategiskt hänseende stode långt efter den förra. I denna riktning uppsattes även rapporterna till general- samt marinstaberna i Berlin. — Tidigt den följande morgonen bar det i väg till Danzig med mintrallare samt minbräckare i täten, ty vattnen i dessa trakter voro översållade av såväl ryska som tyska, ja till och med engelska minor. Under denna vecka blev jag i tillfälle att närmare granska en av tyskarna hos ryssarna nyligen inköpt minkarta över Östersjön samt de finska farvattnen, och stor blev i sanning min förvåning, då jag såg att Arcturus med våra jägare ombord under den minnesrika färden från Libau till Vasa lyckligt passerat minst två om ej tre av de ryska minbältena, om vilkas existens den tyska amiralstaben då naturligtvis ej haft en aning. — Omedelbart efter ankomsten till Danzig reste jag med amiral Meurer samt greve von der Goltz till Berlin, för att därstädes träffa senator Svinhufvud, som över Reval ankommit hit, samt för att deltaga i en del överläggningar angående hjälpexpeditionen. Efter en kortare vistelse i Berlin återvände jag till Danzig till greve von der Goltz' stab.

Under tiden hade samtliga trupper, vilka voro destinerade till Finland, sammanförts här och under benämningen "Ostsee-Division" organiserats till en avdelt självständig division, sammansatt av alla vapenslag. I densamma ingingo trupper, representerande Tysklands samtliga nationaliteter. Totalstyrkan uppgick till omkring 10,000 man med 4,000 hästar. Divisionens sammansättning samt dess högre befäl framgår ur följande tyska divisionsdagorder av den 23 mars 1918.

GEHEIM!

Div.-St.—Qu., den 23.3.1918.

Stellenbesetzung der Ostsee-Division.

    Kdeur. General major Graf v. d. Goltz 18.08.16
       1a Hptm. i. Gen.-Stab Karmann 08.11.14
           " " " " v. Falkenhorst 24.12.14
       1b " " " " v. Kaisenberg 08.11.14
       1c Lt. Frhr. v. Uckermann 19.02.13
       1d " d. L. Scheufele 29.01.17
        II Rittm. Heckmann 18.04.17
    Kdt. d. St.-Qu. Rittm. d. R. Matthes 20.02.15
     III F.-Kr.—Gerichtsrat Hauger 01.04.16
    IV a F.-Int.—Rat Vogel 01.10.14
    IV b Ob.-Stabsarzt Dr. Dannehl 27.01.08
    IV c Stabsveterinär Scheferling 27.01.11
    Vertr.: Ober-Stabsveterinär Ohm —
    G.-O. Lt. d. R. am Ende 29.09.14
    Divkch. 512. Lt. d. L. Klocke 30.08.16
    K. F.-Div.—Geistl. Kreutz —
    E. " Siebold —
    F.-Post 957. r.-Ob.—Postsekr. Sillus 01.07.16
    Kdeur. d. Pi. Lt. Schlüter 28.09.14
    Hptm. d. K. Oblt. d. R. Koch 13.10.15
    Lt. d. R. Nölle (Kais. Kraftf.—K.) 07.04.17
    Major Graf Hamilton 25.07.15
    Major i Gen.-Stab Cranz (Verb.-Offz. d. O. H.-L.)
    Hptm. " " Thiem, Verb.-Offz. 18.06.15
    Kpt.—Lt. Graf Platen, d. Admiralstabes 22.03.13
    Hptm. Maenss (Beauftr. d. F.-Eis.—Ch.) 08.11.14
    Oberst Thesleff
    Obtl. Falkenberg

95. Res.-Inf.—Brigcide

Kdeur. Gen.-Major Wolf 22.03.18 Adj. Oblt. Bochow 18.04.16 1. Ord.-Offz. Oblt. Mechtersheimer 18.08.15 2. " " v. Glasenapp 28.09.17

Res.-Jäg-.—Batl. 3

Kdeur. Major a. D. Graf v. d. Schulen- burg-Lieberose 17.02.17 Adj. Lt. d. R. Fritze 15.01.17 Ord.-Offz. Lt. d. R. Bloch 25.06.16 M.-G.-Offz. Oblt. d. L. Huntemüller 21.02.16 1. Komp. Lt. d. R. Bohne (Gerhard) 08.02.15 2. " " " Repetzky 22.03.15 3. " " " Bohne (Walter) 06.06.15 4. " " " Wedde 04.11.14 1. M.-G.-K. " Book 07.01.17 2. " Lt. d. L. Waischwillat 14.01.15

Jäg.-Batl. 4

Kdeur. Hptm. Ott. 01.10.12 Adj. Lt. von Wülcknitz 28.01.15 Ord.-Offz. Lt. d. R. Reuss 20.12.15 M.-G.-Offz. Hptm. d. R. Neumann 30.01.15 1. Komp. Lt. d. R. Brohm 20.05.13 2. " " " Kybitz 18.12.13 3. " Oblt. Scharf 18.04.15 4. " Lt. d. R. Grimm 22.05.15 1. M.-G.-K. Lt. Schmidt (Richard) 22.05.15 2. " " d. R. Beck 22.03.15 1. Radf.-K. " " Kuhlgatz 22.05.15 2. " " " Koch 24.11.14

               Jäg.-Batl. 14
    Kdeur. Major Frhr. Schenk zu Schweinsberg 27.01.16
    Adj.
    Ord.-Offz.
    M.-O-Offz.
    1. Komp.
    2. "
    3. "
    4. "
    1. M.-G.-K.
    2. "
    1. Radf.-K.
    2. "
    1. Radf.-Komp. Jäger-Batl. 2 Hptm. Roeder 18.10.14
    2. " " Oblt. Hepe 18.12.15
            " 11 Lt. d. R. Lassen 21.12.14

    Geb.—M.-G.-Abtlg, 228 Oblt. Schmitt 29.01.10
           " 229 Lt. d. R. Paulssen 07.08.15

2. Garde-Kav.-Brigade

    Kdeur. Oberst p Tschirschky u. Bögendorff 27.01.17
    Adj. Oblt. v. d. Groeben 27.01.16
    Ord.-Offz. Oblt. d. R. Graf v. Brühl 08.05.17

1. Garde-Ulanen-Regt.

Kdeur. Major Halling 22.04.14 Adj. Oblt. v. Arnim 05.10.16 Ord.-Offz. Lt. v. Braunschweig-Vollrath 18.01.15 2. Esk. Rittm. d. R. v. Colmar 27.10.16 3. " " v. Saldern 16.09.14 4. " " G Graf v. Seherr Thoss 27.11.14 5. Esk. Rittm. Erbprinz zu Bentheim und Steinfurt 05.10.16 M.-G.-Esk. Rittm. v. Loebenstein 22.03.17

3. Garde-Ulanen-Regt.

Kdeur. Maj. Frhr. v. Brandenstein 05.09.14 Adj. Lt. Mumm von Schwarzenstein 20.05.14 Ord.-Offz. Lt. von Zitzewitz 22.03.16 1. Esk. Rittm. v. Jagow 08.11.14 2. " " Frhr. v. Berchem-Königsfeld 27.01.18 3. * " Graf v. Plessen 18.04.16 5. " " Graf zu Solms-Baruth 18.04.15 M.-G.-Esk. Rittm. v. Kendell 18.08.17

Sächs. Karabinier-Regt.

    Kdeur. Maj. v. Reden
    Adj. Lt. v. Schierbrand 12.06.13
    Ord.-Offz. Lt. Guenther 24.09.13
    1. Esk. Rittm. Merz 14.08.13
    2. " Lt. d. R. Hahne 22.12.14
    3. " Rittm. Frhr. v.d. Bussche-Streithorst 21.05.17
    4. Esk. Rittm. v. Ehrenkrook 16.10.14
    M.-.G.-Esk Oblt. Schintling-Horny 13.03.16

2. Kürassier-Regt. 3

Führer Nittm. Frhr. v. Esebeck 01.10.13

Art.-Kdeur. Stab bay.—Geb.-Artl.-Abtlg. 2

    Kdeur. Major Butz 22.01.15
    Adj. Lt. d. R. Müller 08.01.17
    1. Ord.-Offz. Lt. d. R. Beeri 08.01.17
    2. " " " Haug 31.08.17
    7. Batterie Hptm. d. R. Beschke 17.01.17
    stellv. Führer Oblt. v. Zwehl 15.12.17
    8. Batterie Hptm. Wülfert 17.08.16
   12. " Oblt. Greim 01.06.15

4. Battr. 2. Garde-Res.-Fussartl.

Führer Oblt. d. R. Moldenhauer 18.04.15

1. Battr. Res.-Fussartl.

14 Führer Lt. d. R. Hausbrand 27.01.14

1. Battr. Kol. Res.-Fussartl.

14 Kdeur. Oblt. d. R. v. Viereck 18.12.15

Pion.-Landungs-Komp.

Führer

3. Komp. Pion.-Batl. 2

Führer Lt. Schlüter (kdiert zum Div.-Stab) 28.09.14 stellv. Führer Lt. Kaliebe 24.12.14

1. Zug Pion.-Ers.-Batl. 9

Führer

Fernsprech-Abteilung 512

Kdeur. Lt. d. R. Brandt 24.12.15

Leichte Funkerabtlg. 512

Kdeur. Lt. d. R. Gaus 26.10.16

Filmtrupp 3

Führer Lt. d. R. Immler 20.03.15

Armeekraftwagen-Kol. 208

    Führer Oblt. d. R. Koch (kdiert z. Div.-Stab) 13.10.15
    stellv. Führer Lt. d. R. Kettner 11.02.18

               Pers.-Kraftwagen-Staffel
               Sanit.—Kraftwagen-Staffal
               Mag.-Führpark.—Kol. 421

Kdeur. Lt. Howe 22.03.15

Feldbäckerei-Kolonne 77

Kdeur. Rittm. d. L. Schmidt 04.11.16

Bayr. Feldlazarett 23

Chefarzt Ob.-Stabsarzt Dr. Schilcher 26.10.17

1. Zug San.-Komp. 556 Mobile Etappenkommandantur 326

    Kdeur.
    Adj.

Enligt den av tyskarna först uppgjorda planen skulle "Ostsee-Divisionen" kort efter Ålands besättande inskeppas samt landsättas antingen i Mäntyluoto eller i Åbo. Företagna rekognosceringar visade emellertid att en landstigning i dessa trakter stötte på mycket stora marintekniska svårigheter till följd av ishinder och den stora minfaran, samt att, strategiskt sett, en landstigning på denna front vore allt annat än fördelaktig. Den hade nämligen lett till ett mer eller mindre frontalt angrepp, vilket för fienden möjliggjort en långsam reträtt mot öster med åtföljande härjning av landet. På grund härav beslöto vederbörande att välja Hangö till landstigningsplats och att den åländska garnisonen skulle inskränkas till blott en jägarbataljon, vars huvuduppgift bleve att skydda den tyska vänstra flanken samt, om händelserna det tilläte, tåga över isen mot Åbo för att befria denna stad och samtidigt bortlänka fiendens uppmärksamhet från huvudoperationslinjen. I enlighet med detta beslut vidtog genast ett forcerat minsvepningsarbete, lett av den energiska kaptenlöjtnanten v. Rosenberg, en av Tysklands förnämsta specialister på detta område.

Emellertid stötte minsvepningen till följd av ogynnsam väderlek och olämpliga isförhållanden på mycket stora svårigheter och fördröjdes därför betydligt, varigenom dagar och veckor förgingo under otålig väntan i Danzig, utan att något kunde göras till saken. Att man såväl i det tyska som i det finländska högkvarteret blev något nervös över den långa väntan bevisades av tvenne märkliga telegram, som greve von der Goltz och jag erhöllo omkring den 20 mars. Telegrammet till greve von der Goltz var från tyska kejsaren, som frågade efter orsakerna till dröjsmålet och uppmanade generalen att göra allt för att påskynda avfärden. Det andra telegrammet var från general Mannerheim, avsänt via Stockholm, och lydde: "Bitte Thesleff mitzuteilen, dass ich es als seine unabweisbare Pflicht ansehe, die Ankunft der deutschen Expedition zu beschleunigen. Verzögerung schicksalsschwer." Man tycktes alltså numera i högkvarteret ändrat mening om behövligheten av den tyska hjälpen! — Den långa väntetiden i Danzig utnyttjades emellertid på bästa sätt. Trupperna inövades flitigt och smärre manövrer under förhållanden, liknande dem hos oss i Finland, avhöllos, repetition i in- och utlastning företogs och till slut fick äfven jag på min lott att med några populära föredrag bekantgöra flottans och expeditionens officerare med de finländska förhållandena. Dessutom erbjöd oss staden Danzig en mängd nöjen samt rätt mycket historiskt sevärt. Staden härstammar ända från 997 och är ännu full av mycket väl bibehållna minnesmärken såväl från Hansa sona från de polska tiderna. Bland dessa minnesmärken må särskilt nämnas det härliga rådhuset från 1400-talet samt St Maria majestätiska kyrka från medlet av 1300-talet. Denna kyrka är näst St Pauls kyrka i London den största protestantiska domen i kristenheten. Själva staden Danzig är numera allt igenom tysk, medan åter de närliggande havskurorterna Zopot m.fl. hava en stark polsk prägel. Det är nämligen just till dessa moderna polsk-tyska havskurorter, som den mondäna varschaupubliken om somrarna förnämligast söker sig för att flirta och andas frisk havsluft.

Den 30 mars på kvällen kom äntligen det så länge efterlängtade telegrafiska meddelandet från kaptenlöjtnant v. Rosenberg att farvattnet var klart. Följande dag skedde inlastningen, som gick med fart och tysk precision, och tidigt på morgonen den 1 april ångade en eskader, bestående av 4 dreadnougther, 2 kryssare, en mängd torpedobåtar samt ett tiotal stora transportfartyg, föregångna av ett 40-tal minsökare, trallare och minbräckare, upp längs den tyska kusten med Hangö som mål. Några timmar före avfärden anlände med extra tåg till Danzig den s.k. Pellingekåren, ett 300-tal skyddskårister från Helsingfors, Lovisa, Borgå och Kotka, vilka under oerhörda umbäranden och strapatser lyckats taga sig över till Reval samt därifrån av tyskarna sänts hit, för att nu tillsammans med oss anträda färden till hemlandet och där utkräva hämnd för lidna oförrätter. Stor blev vår förvåning, då vi, i stället för väntade illa medfarna flyktingar, sågo en rask och hurtig, militäriskt organiserad och delvis till och med beväpnad trupp stiga ut ur järnvägsvagnarna samt defilera förbi oss. Bland de ankomna befann sig bland andra den så kända och duktiga sjuksköterskan och skriftställarinnan fröken Dagmar Ruin, som med Pellingegossarna hela tiden troget delat strapatser och umbäranden samt varit med om deras våghalsiga och legendariska, 70 km långa marsch över isen till Reval. Genast efter ankomsten blev hela kohorten iklädd nya tyska uniformer; under namn av "finländska etappbataljonen n:o 1" skulle den kooperera med "Ostsee-Divisionen", för vilken denna lilla förstärkning var nog så välkommen.

Samma dag avfärden skedde erhöllo vi från general Mannerheim en noggrann förteckning över hans trupper och deras uppställning. Enligt denna förteckning hade han den 15 mars till sin disposition inalles omkring 22,000 man med 114 kulsprutor och 42 kanoner. Under formering voro två jägarbrigader à 2 regementen eller 6 bataljoner vardera. Trupperna voro uppställda kordongformigt längs hela fronten. Emot denna styrka hade fienden, lågt räknat, en tre- à fyradubbel övermakt och erhöll till på köpet från Ryssland oupphörligt förstärkningar så i manskap som i synnerhet i ammunition. I Helsingfors befann sig dessutom hela den ryska flottan med sina c:a 20,000 matroser, vilka genom sin vägran att efterkomma Brest-fredens stipulationer angående Finlands utrymmande säkerligen aldrig godvilligt skulle uppgivit staden och Sveaborg. Detta framgick även på det möte, som hölls i Hangö dagen efter vår landstigning mellan det tyska befälet å ena sidan och ryska flottans enkom hit ankomna befullmäktigade å den andra.

XI.

Den 3 april skulle bliva en minnesrik dag för vårt land och speciellt för staden Hangö. Tidigt i morgongryningen väcktes Hangö stads invånare av tre väldiga detonationer — det var ryssarna, som, varskodda att en fientlig flotta var i ankommande, sprängde de i hamnen liggande undervattensbåtarna —, och då stadsborna yrvakna sprungo ut på gator och torg samt läto sina blickar glida ut mot redden och havet, mötte dem en oväntad syn. Den förut så döda hamnen och redden vimlade nu av krigs- och andra ångfartyg av alla storlekar, emellan vilka talrika små snabbgående barkasser kilade fram och åter. Ett otal torpedobåtar forslade till stranden en, som det tycktes, aldrig sinande ström av soldater. Det så länge efterlängtade ögonblicket, som man tidigare ej riktigt hade vågat hoppas på, hade likväl äntligen kommit. Timmen för befrielsen från det röda och österländska oket hade slagit; all smälek, all sorg och alla bekymmer fördunstade och glömdes i ett nu, och folket stod jublande på stranden för att mottaga de kära och så oändligt välkomna gästerna. Landsättningen av trupperna försiggick i exemplarisk ordning och redan inom ett par timmar var hela staden besatt, de rödas fångar, som suttit inburade i stadshuset, hade befriats och förtrupperna voro på frammarsch mot Ekenäs, för att ännu samma dag besätta järnvägsbron därstädes. Något nämnvärt motstånd mötte ingenstädes, och frånsett en arbetare, som under själva landstigningen lömskt blev skjuten av en röd från ett bakhåll, kom det till ingen blodsutgjutelse.

Det allmänna jublet i staden var storartat och alla tävlade om att med blommor, mat, ja till och med omfamningar giva uttryck åt sina översvallande känslor gentemot befriarne. På aftonen avhölls i stadens kyrka en officiell tacksägelsegudstjänst och något senare uppvaktades greve v. d. Goltz med sång och blommor. Mycket beror ju städse av det första intrycket, och här i Hangö, varest främlingarnas förtjusning över allt, som de fingo se och röna, var odelad och allmän, lades grunden till det ömsesidigt hjärtliga och förståelsefulla förhållande, som under hela den tid, "Ostsee-Divisionen" befann sig i vårt land, rådde mellan divisionen och vårt folk. — Enligt den av tyskarna uppgjorda operationsplanen skulle "Ostsee-Divisionen" genast efter ankomsten till Hangö tåga i ilmarscher den närmaste vägen mot Helsingfors för att tillsammans med den tyska flottan befria huvudstaden såväl från den röda terrorn som huvudsakligen från den ryska marinen, som ju tvärtemot fredsvillkoren vägrade att avresa eller att demobilisera. Samma dag som vi anlände till Hangö ankom emellertid på kvällen från Helsingfors en rysk deputation, bestående av 6 à 8 sjöofficerare och matrosdeputerade, för att med tyskarna underhandla angående den ryska flottans öde samt fråga tyskarna om "den egentliga meningen med deras hitkomst", vilken de sade sig ej kunna begripa, då ju Ryssland och Tyskland slutit fred. Underhandlingarna, som pågingo under loppet av tvenne dagar, voro rätt intressanta, ty vid dem framgick att den ryska marinen alls icke tänkt på allvar evakuera Finland och allra minst sin bas, Sveaborg. Först sedan tyskarna ställt dem inför alternativet: ögonblicklig avresa eller demobilisering å ena sidan eller, å den andra, att få sina fartyg obarmhärtigt skjutna i sank, uppfattade ryssarna situationens allvar: att alltså den avslutade freden i Brest även var bindande för dem. Vid tyskarnas sedermera inträffade ankomst till Helsingfors var den stora ryska slagflottan, som varit förlagd till huvudstaden, med undantag av en del mindre fartyg och torpedobåtar, mycket riktigt på väg till Kronstadt.

För att skydda huvudoperationen i riktning mot Helsingfors skulle ett mindre detachement under den svenske greven Hamiltons ledning marschera över Lojo till Hyvinge samt det s.k. "Åländska detachementet" (14. tyska jägarbataljonen, förstärkt med en circa 300 man stark, på Åland uppsatt skyddskår) över Korpo—Nagu angripa Åbo. Den 3 på aftonen besattes efter en kortare skottväxling Ekenäs, varvid den så viktiga järnvägsbron föll oskadad i våra händer, men redan den 4 april började jobsposter ankomma till vårt högkvarter i Hangö. Oaktat de största ansträngningar hade det ej lyckats tyskarna att överkomma ett enda lokomotiv; då vägarna till råga på olyckan befunno sig i ett förfärligt tillstånd, försvårades frammarschen mot Helsingfors i hög grad och förstärkningar från Ekenäs och Hangö kunde endast långsamt avancera med häst längs banvallen. Detachementet Hamilton hade stött på häftigt motstånd vid Karis och Nummela och kunde ej, som avsett var, uppnå Hyvinge, och det åländska detachementet hade under frammarschen vid Korpo och Nagu blivit mycket häftigt angripet av överlägsna röda styrkor, som tillsammans med den ryska kanonbåten "Bobr" icke blott hindrade detachementets vidare frammarsch, utan till och med tvungo detsamma att uppgiva positionen vid Nagu. På grund av dessa omständigheter dryftades den 4 sent på kvällen i huvudstaben, huruvida man skulle fasthålla vid den ursprungliga krigsplanen eller till en början blott säkerställa sig såväl gentemot väster som mot norr. Men då det ju framför allt gällde att utnyttja den genom landstigningen i fiendens rygg skapade fördelaktiga strategiska situationen, innan fienden hunnit riktigt orientera sig såväl i fråga om våra styrkors storlek som huvudstötens riktning, beslöts det att trots allt fortsätta den påbörjade frammarschen. För att emellertid skydda vänstra flanken, beslöts det tillika att med tillhjälp av transportfartyg och isbrytare föra 14. tyska jägarbataljonen den kortaste vägen till Kimito — landstigningen skulle ske vid Dalsbruk — samt därifrån landvägen till Bjernå och Salo, ty så länge Karisbanan befann sig i fiendens våld, var operationen mot Helsingfors så gott som otänkbar. Då huvudoperationen mot Helsingfors på grund av "Ostsee-Divisionens" svaghet obetingat fordrade en koncentrering av samtliga tyska trupper, beslöts det att till den så hårt ansatta 14. jägarbataljonens undsättning utnyttja en del av den ovannämnda finländska etappbataljonen, som medföljt från Danzig. Greve v. d. Goltz och jag kommo därför överens om att jag skulle personligen övertaga ledningen av denna hjälpexpedition, som beräknades taga endast ett par dagar i anspråk, under vilken tid min befattning som förbindelseofficer vid staben skulle skötas av min adjutant, löjtnant Falkenberg. Detta gick så mycket lättare för sig, som vi trots allt ej lyckats komma i telegrafisk förbindelse med general Mannerheim, en förbindelse, som uppnåddes först flera dagar efter Helsingfors' intagning.

Den 5 april kl. 2 på dagen startade jag från Hangö med 137 frivilliga "Pellingegossar" med uppgift att över Finby göra en framstöt mot Kimito och genom denna operation underlätta och möta den påtänkta tyska landstigningen vid Dalsbruk. Efter en mycket besvärlig resa över glanskis med ymnigt flödvatten samt under stritt regn anlände vi sent på kvällen genomvåta inpå bara kroppen till Finby. Ännu samma kväll angrepo vi de rödas här förlagda huvudkvarter samt gjorde rent hus. Efter att följande morgon definitivt ha rensat ön, uppställt en lokal liten skyddskår samt expedierat de tagna fångarna till Hangö, begåvo vi oss i forcerat tempo vidare med Kimito kyrkoby som mål. Även här lyckades överrumplingen, som skedde vid mörkrets inbrott, över förväntan väl. De röda förlorade 3 döda samt ett hundratal i fångar; dessutom överkommo vi i deras högkvarter ett rikligt byte av olika slags vapen samt matförråd, som just ihopsamlats för att sändas till fronten. De närmast följande dagarna användes till att grundligt rensa den närmaste trakten, vilket lyckades oss utmärkt tack vare den omständigheten, att vi genom att besätta telefoncentralen och maskera våra telefonsamtal med de röda bibringade dem den falska tron att det röda högkvarteret fortfarande ostört existerade i Kimito. Denna komedi spelade vi lyckligt i 3 dagars tid. Befolkningens jubel över befrielsen var rörande och vi uppvaktades oupphörligt med blommor, sång och mat, vilket sistnämnda kom Pellingegossarnes utsvultna magar utomordentligt väl till pass.

Emellertid ingingo småningom till mig ganska oroväckande rykten. Besättningen på de av tyska flottan i Åbo skärgård kapade fartygen "Murtaja" och "Dragsfjärd" — circa 200 man ryssar och finländare — anlände över isen till Dalsbruk, varest de röda redan tidigare hade uppställt ett kompani med en kulspruta. I Bjernå åter samlade sig de röda för att därifrån angripa oss och återtaga Kimito, varförutom i vårt närmaste grannskap befunno sig för oss farliga fabrikscentra — Mathildedal, Tykö, Kirjakkala och Koski — med allt sitt avskum. Den ena dagen förflöt efter den andra, men av den planerade tyska landstigningen, på vilken hela företaget var baserat, hördes ingenting. På ett återtåg över Finby till Hangö eller fastlandet var ej att tänka, ty isarna buro ej mera. Ställningen påminde om en kringränd fästning, vars lilla garnison på grund av brist på ammunition och mat ej länge hade kunnat motstå en regelrätt belägring, utan måste söka sin räddning i ett utfall och ett genombrott av fiendens linjer. Emellertid kommo nu våra från Danzig medhavda tyska uniformer väl till pass. Tack vare dessa samt de av oss utkolporterade ryktena troddes det allmänt att vi voro en tysk trupp på 4 à 500 man, som kommit från Åland. På denna omständighet byggde vi vår plan till räddning. Då ingenting om landstigningen avhördes, hade väl denna av en eller annan orsak uppgivits (farleden vid Dalsbruk hade varit för grund för transportbåtarna, vilka i stället fått order att landsätta detachementet i Hangö), och därför måste vi först klara ryggen, d.v.s. Dalsbruk. Detta skedde per telefon. Vi ringde upp till röda gardets stab på Dalsbruk och meddelade denna den häpnadsväckande nyheten, att Kimito besatts av en stark avdelning tyska trupper, som tillika avskurit alla reträttvägar för de röda, och uppmanade dem därför omedelbart att kapitulera vid äventyr att bruket eljest följande dag skulle angripas, varvid ingen pardon komme att givas. Efter en kortare betänketid antogs vår så "ädelmodigt" erbjudna kapitulation, och som bevis på underkastelsen avlämnades samtliga vapen; dessutom utlevererades till oss tre av de rödas förnämsta ledare tillsammans med en på bruket befintlig kulspruta. Banditerna och ryssarna från "Murtaja" vågade ej motsätta sig kapitulationen, utan rymde över isarna ända upp till Åbo-trakten. Denna lysande framgång höjde till den grad modet till och med hos ortens terroriserade befolkning, att det lyckades oss att ännu samma dag upprätta en skyddskår på c:a 100 man, som efter vår avresa skulle övertaga ordningens upprätthållande på orten.

Vistelsen i Kimito blev oss emellertid för lång, ty alla önskade vara med vid Helsingfors' intagning, och dessutom var min närvaro hos v. d. Goltz vid detta tillfälle nödvändig. Vi beslöto fördenskull att oberoende av alla rykten om stora röda styrkor vid Bjernå slå oss igenom samt marschera till Karis, varifrån enligt meddelande tyska trupper voro på väg västerut till vår undsättning. Med ett 80-tal fångar bar det i väg, och ännu samma kväll uppnåddes Bjernå, som till vår överraskning dagen förut helt oväntat utrymts av de röda. Vår framstöt över Kimito samt tyskarnas frammarsch emot Karis hade hos fienden åstadkommit en fullständig panik, som sträckte sig ända till Åbo. Till stadsbornas egen förvåning sågo de sig vid uppvaknandet en vacker morgon fria från den röda maran, som ridit dem under så många månader. Följande dag eller den 11 april tågade hela expeditionen från Bjernå till Tenala, varest vi mötte 14. tyska jägarbataljonen, som förvånade sig mycket över att få se oss helbrägda — bataljonen hade på grund av de ihållande ryktena om Kimitoexpeditionens prekära läge skyndsamt via Ekenäs marscherat till vår undsättning. Här i Tenala skilde jag mig från mina duktiga gossar, vilka skulle tåga vidare till Ekenäs, medan jag per auto, häst, till fots och i dressin skyndade efter den tyska huvudstaben. Sent på kvällen den 12 april uppnådde jag äntligen huvudstaben, som då befann sig i Hoplax och som bäst höll på att vidtaga de sista förberedelserna för Helsingfors' intagning följande dag. Stämningen i staben var vid min ankomst hög, ty man stod nu inför målet, och allt hade gått efter beräkning. Tillika firades greve v. d. Goltz av sin stab med anledning av att han samma kväll undgått en stor livsfara. Efter Albergapositionernas intagning och sedan de röda genom utskickade parlamentärer inlett underhandlingar om uppgivandet av allt motstånd, ville greve v. d. Goltz ännu den 12 personligen resa in till Helsingfors. På vägen dit möttes han emellertid i Tölö helt oväntat av kulsprutseld, som tvang honom att tillsammans med sin stabschef och chaufför söka betäckning på bottnen av sin bil, varifrån han efter flera långa minuter lyckades rädda sig genom att hastigt söka skydd bakom närmaste husknut. Bilen, som erhållit flere träffar, kunde först efter mörkrets inbrott räddas. Min oväntade ankomst — man trodde mig fortfarande omringad av de röda på Kimito — emottogs med jubel och greve v. d. Goltz meddelade mig den för mig så smickrande nyheten att han på grund av Pellingegossarnas duktighet givit order om att deras benämning "etappbataljon N:o 1" skulle utbytas emot "jägarbataljon Thesleff" samt att de genast skulle beordras till Helsingfors, för att sedermera i enlighet med deras önskan med förtrupperna marschera vidare längs kusten österut. Tillika utlade för mig stabschefen, kapten Karmann, betydelsen av vår expedition, en betydelse, som jag själv ej då ännu riktigt tilltrott densamma. Till följd av djärvheten i vår framstöt hade de röda tagit oss för en stark tysk truppavdelning och gripits av fullständig panik, som ej blott befriat hela sydvästra Finland och Åbo, utan även — något som kanske var ännu viktigare — möjliggjort att den tyska frammarschen emot Helsingfors hade kunnat fortsättas i enlighet med den uppgjorda planen. Samtliga tyska trupper hade därigenom kunnat koncentreras emot den starkt befästa huvudstaden, vilken i händelse den försvarats på allvar av de röda, för den relativt svaga tyska truppen hade blivit en svår nöt att knäcka.

XII.

På den 9 dagen efter landstigningen i Hangö eller den 12 april inträffade de tyska trupperna i Helsingfors' förstäder. Krigsplanen hade fullföljts på ett glänsande sätt och de tyska trupperna på nytt hävdat sitt lysande namn och rykte. En frammarsch på i medeltal 17 km om dagen längs uppblötta, omöjliga vägar under ständiga förpostfäktningar är en prestation, som varje militär måste avundas dem. Den 12 och 13 försiggingo de vilda, men meningslösa gatustriderna, som enligt tyskarnas utsago påminde om de första striderna i Belgien, varest till och med kvinnor och barn grepos med vapen i hand, lömskt skjutande på de intågande trupperna från något bakhåll. Den 14 skedde greve v. d. Goltz' högtidliga intåg, vilket emellertid flerfaldiga gånger höll på att inhiberas, ty gatustriderna flammade under detsamma ständigt upp på nytt. På grund av det dåliga moraliska intryck ett avbrott i den planerade festligheten hade haft på hela befolkningen, som knappast ännu riktigt vågade draga andan och hade svårt att fatta att befrielsen kommit, övertalade jag greven att trots allt slutföra intåget, ehuru till och med ännu i hörnet av Unions- och Esplanadgatorna amiral Meurers — chefen för tyska flottan — personliga adjutant på uppmaning av amiralen försökte övertala oss att avstå från den tilltänkta paraden på Senatstorget. Under befolkningens jubel och hänförelse fullföljdes emellertid intåget i enlighet med det uppgjorda programmet och utan något störande mellanfall. Den yttre ordningen i staden återställdes definitivt samma kväll.

Då under den röda tiden samtliga såväl kommunala som statliga ämbetsverk totalt upphört att fungera, kom det till en början på vår andel att organisera arbetet och förhållandena i staden så, att åtminstone de mest brännande frågorna kunde lösas. Då förbindelsen med general Mannerheim eller Vasa-regeringen allt fortfarande var avbruten, nödgades vi handla på eget initiativ, ty mångt och mycket måste genast avgöras och ordnas. Förutom den förtvivlade livsmedelsfrågan fordrade sådana viktiga frågor som t.ex. övertagande av Sveaborgs fästning, fångarnas internering och förplägnad, ryssarnas utvisning, krigsbytets övertagande, ryska handelsmarinens konfiskering, skyddskårernas uppställning och organisation m.m. en om ej varaktig så likväl provisorisk lösning. Dessutom var krigsläget sådant, att de tyska trupperna ej kunde kvarstanna i Helsingfors, utan oförtövat måste tåga vidare. Samtidigt med det sjudande organisationsarbetet pågick det officiella och privata firandet av stadens befrielse med högtidlig tacksägelsegudstjänst i Nikolaikyrkan, "Huldigungs-Koncert" i universitetets solennitetssal, galaföreställningar i svenska och finska teatrarna, officiella uppvaktningar samt mottagningar hos såväl greve v. d. Goltz som amiral Meurer, bal, arrangerad av stadens damer på Restaurant Börs, m.m. Mat och dryck saknades ofta, men i stället bjöds det på uppriktig glädje, hänförelse och tacksamhet. För alla dem, som fått vara med om dessa minnesrika dagar i Helsingfors, komma desamma nog att utgöra deras livs vackraste minnen.

Efter det något så när ordnade förhållanden fåtts till stånd, fortsattes de avbrutna krigsoperationerna med vanlig energi. En avdelning, till vilken bl.a. även hörde "jägarbataljon Thesleff", som snart vid Abborfors skulle få sitt första allvarsamma elddop, tågade längs kusten österut, medan åter huvudstyrkorna under general Wolffs befäl tågade mot norr över Hyvinge och Riihimäki, för att ernå förbindelse med den finländska vita armén samt knäcka den röda arméns ryggrad: bandelen Viborg—Tavastehus. Detta så viktiga uppdrag hade samtidigt av den tyska härledningen uppdragits åt en särskild avdelning, den så kallade brandensteinska, som under de största sjötekniska svårigheter överförts från Reval till Lovisa såsom en välkommen förstärkning åt "Ostsee-Divisionen". Riihimäki togs den 22 april av general Wolff, Lahtis åter den 18 april av överste v. Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hårdnackat från såväl öster som väster och voro till och med en dag tvungna att lämna orten, som likväl genast den följande dagen på uttrycklig befallning av general v. d. Goltz återtogs. För att underlätta överste v. Brandensteins ställning, beslöt sig greve v. d. Goltz att efter Riihimäkis fall tåga emot Lahtis, men erhöll då av general Mannerheim meddelandet om dennes påbörjade operationer emot Viborg samt tillika en begäran att tyskarna måtte inrikta sina operationer mot Tavastehus för att understöda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april skulle vara i antågande över Hauho—Tulois. I enlighet med denna begäran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mötte ännu så sent som den 28 april i stället för de utlovade vita styrkorna mycket överlägsna röda styrkor — det var hela den röda västfronten, som öster om Tavastehus strömmade mot Lahtis —, vilka tillfogade de tyska förtrupperna stora förluster och tvungo dem att delvis retirera. Faran av ett genombrott vid Lahtis eller någonstädes på linjen Riihimäki—Lahtis blev överhängande, ty till ett defensivt avspärrande voro de tyska trupperna alldeles för svaga, ehuru på grund av den uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stället. Betecknande nog för den tyska strategien samt offensivandan beslöt greve v. d. Goltz att, då hans trupper voro för svaga för en framgångsrik defensiv, själv övergå till anfall samt rikta huvudangreppet mot de rödas huvudreträttväg Koskis—Lahtis, d.v.s. just där, varest faran för ett genombrott var störst. De av greve v. d. Goltz och hans stabschef kapten Karmann så mästerligt uppgjorda och ledda operationerna, vilka höra till det vackraste vår krigshistoria känner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hårdnackade strider, som i raseri kunna likställas med det värsta tyskarna varit med om på västfronten, till det finska "Sedan", varvid på öppna fältet inalles 25,000 fångar, 50 kanoner, 2 pansartåg samt 200 maskingevär jämte ett oändligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringränningen vid Lahtis frigjorde med ett slag hela södra Finland samt möjliggjorde Viborgs intagning. På trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro de till 120,000 man uppgående röda styrkorna genom de ömsesidigt varandra kompletterande finländska och tyska operationerna definitivt tillintetgjorda och ryssarna samt framför allt den ryska flottan utdrivna ur landet. De finländska och tyska högkvarteren borde utan avund kunna dela framgångens triumf.

Den tyska hjälpexpeditionens totalförlust i Finland utgjorde i stupade: officerare 13, manskap 339, samt i svårt sårade: officerare 5 och manskap 215.

Att här närmare utlägga betydelsen — såväl den direkta som den indirekta — av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hör icke till avsikten med denna redogörelse. Dock anser jag mig böra omnämna en telegramväxling, som ägde rum mellan de tyska och ryska regeringarna några veckor efter Helsingfors' intagning. Förbittrad över att finländarna beslagtagit några ryska handels- och krigsfartyg, meddelade den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godkänna fredsstipulationerna beträffande Finland samt att den med alla till buds stående medel ärnade tvinga Finland att återlämna de beslagtagna fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle tillåta någon militärisk aktion emot Finland, som komme att åtnjuta allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stånd att lämna!

XIII.

Med slaget vid Lahtis samt Viborgs intagning avstannade och slutfördes de egentliga krigsoperationerna i Finland. I enlighet med general Mannerheims önskan avlöstes de tyska trupperna i Helsingfors och på Sveaborg av våra egna samt överflyttades till östra Finland, varest de skulle bilda den fasta mur, bakom vilken vår under kriget skapade folkhär skulle omorganiseras till en mer eller mindre slagfärdig armé. Greve v. d. Goltz samt det tyska högkvarteret flyttade över till Riihimäki, för att dels vara i närmare kontakt med sina trupper, dels undvika allt, som i minsta mån hade kunnat tolkas som en önskan hos tyskarna att genom sin vistelse i huvudstaden göra sitt inflytande gällande vid ordnandet av vårt lands inre förhållanden.

Den 4 maj skulle bliva en av märkesdagarna i vårt lands historia, ty det var då som regeringens ordförande, senator Svinhufvud, åtföljd av "Vasa-regeringen" samt tyska och svenska ministrarna och legationerna överflyttade till Helsingfors. På sin genomresa möttes de på Riihimäki station av greve v. d. Goltz och dennes stab samt ett tyskt hederskompani med musik. Mötet emellan senator Svinhufvud och greven, vilka nu efter sammanträffandet i Berlin kunde ömsesidigt lyckönska varandra till slutfört arbete, var utomordentligt hjärtligt, och då det tillika skulle bliva greve v. d. Goltz' järnvägsvagn, vari regeringens ordförande för första gången efter sin äventyrliga flykt till Reval igen skulle få återse sina vänner och kolleger, erhöll detta möte en stämning över sig, som sent av oss närvarande kommer att glömmas. Greve v. d. Goltz talade långt senare ofta med värme om detta möte och uttalade sin stora tillfredsställelse över att ödet beskärt honom nöjet och äran att hos sig få sammanföra de ledande personerna i den under så tragiska förhållanden flyktade och skingrade lagliga finländska regeringen samt bevittna återseendets glädje hos dem.

Under förra hälften av maj månad företog greve v. d. Goltz med sin närmaste omgivning flere inspektionsresor samt även turistutflykter till olika delar av landet. Bland orter, som besöktes, anslog honom i all synnerhet Nyslott och Punkaharju samt Imatra. Olofsborg och vår i dessa nejder storslagna natur gjorde på honom ett outplånligt intryck. Efter det järnvägsförbindelsen med St Mickel, varest det finländska högkvarteret vid denna tidpunkt var förlagt, upptagits, avlade greven den 10 maj därstädes hos överbefälhavaren, general Mannerheim, sin första officiella uppvaktning. Vid slutakten till det blodiga drama, som de röda i förbund med ryssarna under för dem skenbart så utomordentligt lyckliga auspicier igångsatte den 27 januari 1918 — den storartade paraden den 16 maj i Helsingfors — då huvudstaden firade general Mannerheims och den vita arméns intåg på ett sätt, som tidigare ej förekommit i vårt lands historia, närvar greve v. d. Goltz jämte stab som åskådare och deltog med fullaste hjärta i de välförtjänta ovationer, som kommo överbefälhavaren, trupperna, jägarna samt de mera bemärkta personligheterna från frihetskriget till del.

Den 20 maj nådde oss helt oväntat meddelandet att general Mannerheim, anseende sig nu hava fullgjort det uppdrag han erhållit av regeringen, lagt in om avsked. Greve v. d. Goltz, som ända tills nu ej på något sätt aktivt deltagit i vår inre politik och hållit sig på sidan om våra inre förhållanden, blev emellertid nu av senator Svinhufvud tillkallad för att konferera angående den uppkomna situationen samt speciellt om vår blivande armés organisation och uppställning samt om anskaffandet av nödigt antal tyska instruktionsofficerare. Om sina konferenser med senatorerna Svinhufvud och Frey talade greven med största diskretion och inveg ej mig i desamma, men jag kunde likväl av hans uttalanden sluta mig till, att i ovannämnda frågor vissa principiella meningsskiljaktigheter emellan honom och överbefälhavaren förelågo, enkannerligen vad inkallandet av utländska instruktionsofficerare vidkom. På senator Svinhufvuds uttryckliga begäran överlämnade greven åt honom personligen ett kort utkast till vår armés organisation, ett utkast, som av "Ostsee-Divisionens" stabschef, kapten Karmann och mig under lediga timmar delvis redan i Danzig uppgjorts samt varom med greven rådgjorts. Utkastet i fråga utgjorde ej något färdigt program, som utan vidare skulle kunnat föreläggas till godkännande, och hade ej heller i detta syfte utarbetats, vilket även av greven uttryckligen framhölls. Att detta vårt blygsamma förslag överlämnats åt senator Svinhufvud erfor jag först några dagar senare, då frågan om general Mannerheims avgång började bliva allt mera akut. Vad de utländska instruktionsofficerarna vidkom, ansåg sig greve v. d. Goltz kunna inkalla sådana ifrån Tyskland samt tillika ställa hela "Ostsee-Divisionens" för tillfället lediga officerare och underofficerare till vårt förfogande, blott i den händelse han och tyskarna de facto även skulle erhålla full möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid uppställandet och organiserandet av vår nya armé enligt de militära principer, som varit de ledande för dem själva vid deras arbete i deras eget hemland. Här uppställde han vissa minimifordringar för tyskarnas samt speciellt den tyska "Ostsee-divisionens" hjälp vid det förestående ansvarsfulla och kolossala arbetet. General Mannerheim ansåg sig likväl ej kunna och vilja ingå på ett så intimt samarbete och förnyade sin avskedsansökan. Den på detta sätt uppkomna situationen behandlades icke blott av regeringen utan även av lantdagsfraktionernas förtroendemän, och då man så gott som enhälligt ansåg, att det dåvarande politiska läget oavvisligt krävde ett intimt och förtroendefullt samarbete med Tyskland och att det för vårt land tillika gällde att så snabbt som möjligt få sitt försvar ordnat, beslöts den 24-25 maj att general Mannerheims ansökta avsked skulle beviljas. Att emellertid det äskade avskedet officiellt beviljades först några dagar senare berodde på att senator Svinhufvud ej hade fastställt storleken av den extra pension, han i egenskap av riksföreståndare skulle tilldela den avgående överbefälhavaren. Den 26 maj erhöll jag besök av senator Frey, som på riksföreståndarens och senator Paasikivis uppmaning framställde till mig förfrågan, om jag ville övertaga krigsministerposten, samt meddelade tillika att general Mannerheims avskedsansökan principiellt godkänts och att han under alla förhållanden komme att avgå. Jag var fullt medveten om vidden av det ansvar, som komme att vila på en krigsminister, samt om de kolossala svårigheter, som skulle möta då det gällde att under de möjligast vidriga förhållanden icke blott organisera en armé och giva landet ett dess resurser motsvarande härväsende, utan även att bringa ordning i all den oreda, som på grund av förhållandena naturnödvändigt måste råda i en i hast hopkommen folkhär, sådan vår armé då var. Dessutom skulle ju krigsministern få på sin lott de till c:a 80,000 uppgående krigsfångarna samt det kolossala krigsbyte, som överallt i landet fråntagits fienden, uppgifter, som skulle fordra övermänskliga krafter och förmåga. Jag kunde tillika förutse, att valet av mig till krigsminister på visst militärt håll beklagligtvis komme att sammanställas med general Mannerheims avgång samt redan därigenom komme att väcka opposition och motstånd, något som måhända, åtminstone till en början, kunde komma att försvåra det förestående arbetets framgång. Men under tider, då fosterlandets öde avgöres, då det för nationen gäller dess vara eller icke vara, måste svårigheterna övervinnas samt personliga betänkligheter och ens eget jag träda i bakgrunden. Förlitande mig tillika på att andra element bland våra f.d. kadetter samt "jägarna", vilka visat landet vad oegennyttig patriotism och ungdomlig hänförelse kan åstadkomma, skulle skänka mig sitt förtroende, och påräknande understöd av våra stora läromästare och ädla vapenbröder, samtyckte jag till anbudet. Den 27 maj skedde min utnämning till Finlands förste krigsminister.