The Project Gutenberg eBook of Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell

This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

Title: Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell

Author: G. H. Mellin

Release date: September 27, 2018 [eBook #57993]

Language: Swedish

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK KOLARFLICKAN ELLER EN WANDRING I NORRLAND: NOVELL ***

Produced by Jari Koivisto

KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND

Novell

AF

G. H. M—n

Stockholm,
W. Lundequist & Co:s bokhandel,
Myntgatan, N:o 1.
1836.

1.

En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko, och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa blommorna.

Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande, drogo sina färde.

Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig bonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne, och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen slägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon önskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af sina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd på sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog honom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå honom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna. Thorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans uppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig annars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste sysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt kunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en så mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt ville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig för hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda densamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga sig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen af sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada lynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga föreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han fått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms olyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan, ett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur huset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd han behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde emedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva mera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en vandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på fjällen blåsa bokdammet af sig.

Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former, ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa att hon säkert var något bortstulet barn.

Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas. Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt, hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt. Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit, emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se karlarnas uppförande emot dem.

Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna, vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva nomad i Sverige.

Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna, då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet. Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang. Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse, sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig, under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i galopp derifrån.

Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en annan gång vara höflig."

Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på armen, slutade troppen.

De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af elfven.

"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda som både hästar och folk kunde följa honom.

Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var något ondt med dem.

Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning. De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila. "Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa sig sjelf vidare."

Thorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa några sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter frågade han sina nya kamrater om deras namn.

Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda gummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet underlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i många konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade förstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes att kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna. Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela slägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk, hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt år tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i hemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att byta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan att bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna, hade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod sig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje resa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och handla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna. Det var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som Thorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens värdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit ifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben, var hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på hästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta.

Det var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila, hvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs. Karlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för måltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några grofva filtar på marken.

Thorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den vilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men tillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången. Der råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så majestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades hans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar bröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans fötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i armodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna återkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder, som förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal. Den oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af hans skott nedskickad till qvinnorna.

Han skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att också lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade den med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken tycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och sällskapet.

Till det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig omkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel, gossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner. Qvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben anviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo sig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst rundtomkring.

Thorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor framstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de himmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man sig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef stjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt hvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken Job säger, att "Han allena utsträcker himmelen, — Han förseglar stjernorna, — Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de stjernor söder ut."

2.

I tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma ordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt, ju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en landsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att icke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna, om någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att han skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet. Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört något skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten med qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på hans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken, Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att han ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att gossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu på denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade undvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med uttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne. Hon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet, hvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll sig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom närmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller eljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten näfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom en blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han tackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade.

Följande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida fortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett sig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen, hafva vi hunnit till våra egna skogar.

Hästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt att hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och det fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en sträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid ett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste sig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet löst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt sätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En ensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af regnet, och resan fortsattes. "Hm! Åskan kör lågt i dag!" mumlade gubben. "Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli vi fastsittande."

Thorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens ord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne och deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo hvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spår. Den som råkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan botten."

Gubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken, efter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke Thorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna. Han kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen framför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig då ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och emellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under fötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig tillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste försigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der gubben gick förut.

Thorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid nästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast ut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna jemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och ledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade han än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det i hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans för att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes biträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet var upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet, efter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret, då gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor kallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla deras hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde höra något, förrän gubben högt sade: "Kärret är alldeles uppblött. Vi måste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och än mörkare att komma fram."

"Nej, framåt måste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Låt mig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen bakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är omöjligt."

Hastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon med sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet. Åter hölls en öfverläggning. "Stig af hästen och led honom, min gumma!" sade Ollikainen. "Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så ha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!" Han begynte derefter åter att skrida framåt.

"Kom icke för nära hvarann!" sade Anders. "Marken bär icke flere tillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!" Han tog vid dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade regnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes fastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade och oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen, voro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att flickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman förmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen, ehuru Anders sade att det var ganska farligt.

Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret. Man nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför tufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna af liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till och räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af och skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle hålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret kände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina förtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter och mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt besinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens bringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben Ollikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på samma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han och hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram. Efter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa och förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld och matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt under de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och blixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan träden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var förfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden dröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben, så att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man beslöt att hvila här öfver natten.

Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns. Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd hjortron från kärret.

Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord, utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en skön natt.

Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan, der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för att belastas. "Skogen är rå sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt igenom honom, innan han hinner kringränna oss."

Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden, naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom utsåddes af blåsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellanåt. "Det blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!"

"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt", sade Anders, "men den kan icke vara långt borta."

"Elden är framför oss redan!" skrek gubben. "Drif på hästarna!"

Med ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som också sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: "Här är spången!"

Kärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken, utgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön var en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället. Spången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro sammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de klippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu hästar och menniskor räddas.

"Led ut hästarna i vattnet", sade gubben, "det är långgrundt. Vi vilja derefter se till hvad som är att göra."

Det skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill spången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver till andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger, under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen, sedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels simmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet.

Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen och före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett eget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och förjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin och de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden, som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och sitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre väsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan, som förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig nu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den. Hennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga göra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes moders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon nalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens bössa var på andra stranden, så att han var försvarslös.

Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp på hästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära."

"Än du då, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen om hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från bryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och hästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan.

Thorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna, framilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom, och han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne. Han hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades. Det var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon endast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i ansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men utan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig sårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade några gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes raseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande läte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och lukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att björninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han märkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep han tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men Änders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af björnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen öfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en unge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste sig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på de båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med upplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade, doft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade sig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem åt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde jemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville just hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista ungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad. Segrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands.

Thorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis hade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så att han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo med snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde dem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt vildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen mörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga föremål.

"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg", sade gubben, "och då är det bäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi hafva lust att mista."

Thorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse, en skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle tillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast en oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all fruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden blandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i den vanliga ordningen.

Nu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga svårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit ifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos här och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och timmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid en ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas. Bolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes sätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes sjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan att han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare känsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver, men han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade rätt att förebrå henne något det allra ringaste.

Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju längre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till qvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en kulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften Svenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden befann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så långt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på hvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga tufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån gården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På hvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp, beprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen.

Då sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i stallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten stannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han inträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga, som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när badet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han betraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne. Der fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde. Sängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för en, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila nästan besegrade Thorstens hunger.

Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet, hvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och besvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna i pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att de voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund innan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska prydliga och rika drägter.

Så snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka, som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt sig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började han läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig andakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han bön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan och för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt men tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt, att Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad genomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma andakten.

Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och storhet.

Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och inslumrade i de ljufvaste drömmar.

3.

Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf. Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt, som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter, som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel, som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan från landsvägen, der de voro liksom förvildade.

Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida. De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet. Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta. Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket välmåga och smak.

Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten, när de ibland resa uppåt kapellet."

"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle läsa i år."

Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man. Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten."

"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"

"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland."

"Ja väl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina barndomsöden.

"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana bedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får väl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här några dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få tid att följa honom."

"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att någon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag intet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag hör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna."

Gubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och förde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter det öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en voro vid sin sysla.

Gubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren öppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera gånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till spisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade med ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något afskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att Thorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.

"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och skarpa blickar. "Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro gulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse, kanske med ungar till?"

"Nå, hå! Fader Ollikainen!" inföll den fremmande under besynnerliga vridningar på läppar och ögon. "Här kommer väl en värre svartpels, än honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare med sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och ost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker."

"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor."

"Hör, Fader Ollikainen", återtog den förre: "kanske det är läsemästaren du bar hos dig redan?"

Han betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. "Eller har du varit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört Bollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit upp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall veta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på en kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes efter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på köpet med honom."

Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han.

"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der förtjena något."

"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon oråd?"

"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref omkring i askan.

Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du har på hjertat, och det snart."

"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup, fader Ollikainen."

I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss. Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något att ge åt oss, fattiga lappfolk."

Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser, som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er, så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro kända."

"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan. Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på tanden."

Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren skräna om? Vet ni om något sådant?"

"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte, derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!"

Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne. Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er härinne."

"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min hals är så torr, som ett utbrändt kol."

"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en gång till."

Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem, gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.

"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge. Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar, som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt."

Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland. Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att han varit i Norrland.

Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det blef af henne.

Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd. Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig. Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker. Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall, som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk, hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af trädens rörelser på stranden.

Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt vemod.

    "Som man ett vallhorn hör
    Fjerran i skog,
    Genljudslikt minnet dör,
    Aldrig hördt nog!" (Atterbom.)

I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös, följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som hans själs öga sökte de slocknade minnena.

I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse. Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.

"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill fråga dig om några saker."

Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen sträckte han ut sin hand och fattade hennes.

"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke sett dig förr i dag."

Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa nedåt landet."

"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"

Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.

"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke dina sysslor mången gång både svåra och, — hur skall jag säga det? — alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa göromål?"

Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag icke hvarföre jag skulle blygas för dem."

"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo. "Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara piga? Ville du icke gerna vara förnäm?"

"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre skulle han just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik, hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om julottan. Jag ville icke vara som hon."

"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina sysslor med förnöjelse?"

"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem. Jag har gjort nytta i huset i fyra år."

"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre bestämmelse?"

"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn: "Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift, har jag af min mor lärt min christendom."

"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta dygd?"

"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud, att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes."

"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore stolt."

"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom", sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i himmelen, fast jag är fattig här i verlden?"

"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds barn, så är det du."

"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa."

"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån, eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara."

Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor. Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man endast sitt hjerta åt Gud."

"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?"

"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet, också är min Fader."

"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?"

"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter detta?"

"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"

Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt, om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."

"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om du ville hafva en?"

"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det har han hört af Fader Ollikainen."

"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"

"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker att undfly det onda."

"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick, läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna. Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag? Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner? Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och eviga."

Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."

"Derför vill jag tacka Gud — kanhända!" utbrast han och stod upp.

Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem. Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."

"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket vilse, lemnar jag derhän."

"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa rätta vägen!"

4.

Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma. En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist, det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han sjelf.

Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag fruktar att hennes hjerta är tomt — eller kanske är det icke ännu utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? — Men hennes själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en viss eftertanka. — Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne. Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för henne, som mitt bättre vetande ogillar."

Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne? Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! — Det är en villa! Hon har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör den icke vara. I morgon reser jag!"

Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.

I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng. Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:

    "Regnbågen skiner på afstånd
    Ett långt moln i Nordvest.
    I molnet är en vattendroppe,
    I droppan är en vidsträckt insjö,
    I insjön är en röd båt,
    I båten äro tre män.
    Hvem af dessa är med åror försedd?
    Ilmarinen är med åror försedd.
    Hvem håller i styret?
    Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]
    Hvem är midt i båten?
    Jesus är midt i båten.
    Hvart gå mannerna?
    Hvart begifven J er, kämpar?
    Åt den hårda norden,
    Ut i hafvets hårda svallning
    I den måssbeklädda vågen,
    Dit furarna stupa, med hufvudet förut."

    [*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader
    och Ilmarinen vindens Gud.

Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra, sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade, men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde följande slut af trollsången:

    "Hafvets gumma, gräsbröst,
    Kärrets ande, skum-mantel!
    Kläd dig i lyckokläder,
    Sätt dig i gåfvodrägter,
    På dina gåfvotider,
    På mina fångstdagar."

Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.

I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom länge, fader Ollikainen?"

Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig."

"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa. Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog visa dem vägen, han."

"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten: "sprider han ut lögner om mig?"

"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!"

Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.

Ollikainen tycktes vara ännu mer än vanligt tankfull. Likväl uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet farligt hända honom."

"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på bruket, för att höra efter huru det står till?"

"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår
Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi
skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,
Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!"

Med dessa ord aflägsnade sig gubben.

Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till pörtet för att först fråga efter Bolla.

Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna. De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen, men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.

"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke få honom!"

"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad menar ni egentligen med sådana ord?"

"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna."

"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten, på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig, uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?"

"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp. Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk. Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?"

Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det stod till med de faror, han fruktade.

Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud hjelp oss!"

Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!" sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som den hängdyn vi foro öfver på hitvägen."

"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt!
Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader
Ollikainen är dem nog för slug!"

Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl kunde vara egnad att väcka farhågor.

Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln, så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen, förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med åtskillig tullbetjening.

Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom, såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.

Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att spjerna emot udden.

Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.

"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig, att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar väg, bortåt den fjerran skogen.

5.

Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt skogen.

"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen."

Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver gränsen.

Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk, numera raserad skans.

Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några steg derifrån.

Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet. Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten djupt.

En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med något hvitt.

"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört.

"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors välstånd och bergning har frusit bort i natt."

Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön. "Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande, såsom så mången mensklig är det."

Thorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det var ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida planen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan, tycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått haf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De båda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes rörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka än sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka. Det underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig hvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade till hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte sig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som stod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så höga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt i blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så förtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och häpnad på en gång.

"Hvad betyder detta?" frågade Thorsten ifrigt.

"Det är en hägring!" svarade Bolla. "Sådana får man se ibland i fjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så få vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste väl derföre skynda."

Under det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett rödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.

"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss eller söka våra spår, medan snön ligger qvar."

Med dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda fortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu vext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på den ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog äfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi de bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas grenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om natten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda af ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön, som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den starka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan deremot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad med en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden.

"Frosten har brännt åkrarna!" sade Bolla och pekade på den olyksbådande purpurn.

Strömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva oroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade vattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid stranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran.

Då de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten öfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till forssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna. Låt mig, som farit här förr, få styra!"

Hon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig midt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde ett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det var forssen, utför hvilken de skulle fara.

"Se icke framåt!" sade Bolla. "Håll ögonen fast i båten, eller på himlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder."

Thorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt, der hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med ett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde den lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet. Snart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var liksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt bortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum och rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans hufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast i båtens kanter.

Men det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen, efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara slut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande.

"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss", yttrade Thorsten med en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig.

"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger", svarade hon. I detsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten var nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid båtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten kände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin belägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten, ilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten.

"Nu äro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Här måste vi gå i land och lemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut."

Nu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för att hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till fots.

Efter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som var byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt ödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga granitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo kringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa kanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda vandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de oförtrutet framåt.

Det hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck. Bolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet bortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok till ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan Bollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några få alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland vanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få omkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort upplågade en eld omkring trädet.

Thorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde trädet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje såg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och mer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast vid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf först öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla jemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der stodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen på samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest hinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare öfvergång.

Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla. Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.

Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.

I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof. Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg, och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren insamlade sitt höförråd.

Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla. Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde. Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de främmande inträda i stugan.

Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten. Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?"

"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet."

"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man."

Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo. Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort, ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.

Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?"

Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än att hon smakade på drycken.

"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.

"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten. "Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan tycktes eljest vara fin och god."

"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"

Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.

"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"

I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.

Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa och skjutväska.

I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar, emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade han sig åt sina fantasier.

Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten. Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud, var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor, hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga, huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.

Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma. Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.

Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta, om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list med sömndrycken.

Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill in?"

"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!" svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för Apothekarns.

"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast, eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."

Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre. Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud på hans axel.

I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar. Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet. Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.

Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans hjerta.

Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned, upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.

"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken!
För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu.
Vi blifva förföljda."

Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och kastade uppmärksamma blickar omkring sig.

"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi kommit hit?"

Thorsten förklarade huru det hade tillgått.

"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."

"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se, att du är blek."

"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att rädda — rädda — vårt lif."

Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan klipporna, allt längre upp ibland bergen.

6.

Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans, som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva, derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda drucko af densamma.

Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer. Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid att hinna oss."

Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende för honom?"

"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."

Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna på långt håll.

"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."

"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han kommer ensam?"

"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro vägvisare."

"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång inom skotthåll", återtog Thorsten.

Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss varse, om vi försöka den utvägen."

Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt skri följde kort derefter.

"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom, försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga hitta visst icke."

"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck, må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte. Han fick väl nog af mitt krutskott."

Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den stackarns ofärd.

Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse. Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.

"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat allt hvad som lefvande är."

De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon, endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar, läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.

"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"

Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning. Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig omkring.

Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.

"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen, få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda trygga."

Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en vederqvickande skugga.

"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."

Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade från sina bekymmer.

Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.

Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade försakelser i nya förhållanden. — Och hvad du kände för mig, hvem vet det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig såsom en vän, en bror! Ditt minne —, hur kärt skall det icke blifva mig! Måtte mitt också blifva dig så!"

Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då hon kanske icke sofvit många ögonblick — hon hade ju plockat bär under det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin förra hviloplats.

Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod upp.

Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.

"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra något enda bär."

"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.

"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke bären."

Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än korta svar på hans frågor om vägen.

Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef segrare.

Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter. Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar, de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.

För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.

Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem i spåren. Sången lydde:

    "Jag, karl, skogsgångare,
    Man, i ödemarken stampande,
    Månne ej i mig finnes karl,
    I gubbens son en man,
    Detta ondas häfvare
    Sångare af Lappens sång? —"

De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska, gällt klingande melodi. Hon sjöng:

    "Visst i den gamles son
    Finnes en driftig man;
    I skogshyddans gård
    Finnes en snabb yngling.
    Kom på lyckliga jagtvägar,
    Skynda på gynnande fångstigar!
    Renarnes pälsbeklädde man
    Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."

"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."

"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt förråd med oss, och följa oss."

En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för sig sjelf.

Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."

"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog
Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.

Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.

Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt, men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten fram till den Norska gården.

"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med hårdhandskarna."

Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse. Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton. Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade flickan.

Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"

"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.

"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"

Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig, och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning. Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom en stor sten.

Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på fjellspetsen.

Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla, full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"

Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran. De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var grönaktigt, fosforiskt.

"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter, beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat, men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne punkter.

Den skarpa knallen upprepades af echo. De öfriga villdjuren tycktes hafva blifvit skrämda då ett föll. I detsamma vidrörde också det mörka molnet bergets sida och en lång blixt hoppade i uddiga vinklar öfver snöfältet. Det var ett åskmoln, som urladdade sig i fjellen, just under de ängsliga resandes fötter. En syn mera majestätisk än den af ett sådant, sedt ofvanifrån, kan man knappast föreställa sig; det sköna i detta skådespel förtog, till och med i den farliga belägenhet, hvari Thorsten och flickan befunno sig, för några ögonblick, deras känslor af fasa. Äfven på villdjuren gjorde det mäktiga fenomenet intryck: de flydde nedåt dalarna, derifrån deras tjut hördes allt mattare och mattare.

Säkert ett par timmar sutto de båda unga der, afvaktande urvädrets slut. Thorsten erfor en känsla af välbehag; hans själ kände sig högt lifvad till mod och beslutsamhet, då han slöt den sakta darrande flickan i sin arm. "Du behöfver värma dig, flicka!" sade han. "Tryck dig fastare till mitt hjerta."

Men hon böjde sig sakta ifrån honom och ville göra sig lös ifrån hans omfamning. "Nu har uren rasat ut", yttrade hon: "Vi kunna fortsätta vår vandring."

"Det är mig icke angenämt att gå härifrån", sade Thorsten tankfull. "För hvart steg som vi gå vidare, kommer den stunden närmare, då jag skall skiljas ifrån dig. Det gör mig ondt, flicka! Det blir en bitter stund. Vill du lofva mig att ej alldeles glömma mig, sedan jag är borta."

Hon vände sitt ansigte emot honom och svarade blott med en blick. Och han kände ett par tårar bränna i sina ögon, då han tog en kyss från hennes läppar.

Hon stod upp och såg sig omkring. "Stormen har fört snön med sig", sade hon, "så att vi kunna komma fram utan allt för stor svårighet. Inom ett par timmar hoppas jag äro vi vid den stora forssen."

Thorsten följde henne, då hon nu tog vägen utför det snöklädda berget.

Vandringen utföre berget gick långt lättare, än den gått uppföre. Och det var med en känsla nästan af barnslig glädje, som Thorsten helsade de första spåren af vegetation, som mötte på nedvägen. Den första dvergbjörken, som stod emellan ett par snödrifvor, den första granen tycktes honom nu skönare än de synts förut. Han gladde sig att åter se en lefvande natur.

Solen var just uppgången då de ankommo till den stora forssen. Den var belägen emellan tvenne sjöar, af hvilka den ena, som låg betydligt högre än den andra, utför en brant klippvägg nedsände sin öfverflödiga vattenmassa. Midt i fallet, just öfverst der den framstörtande vattenmassan bröt sig, hade klippan bildat en liten plan, ombrusad af den skummande forssen. Denna punkt hade ingen menniskofot beträdt, berättade Bolla; en gång berättas en björn, som ville simma öfver vattnet ofvanför forssen, blifvit fattad af strömdraget och bortryckt med forssen. Men han hade blifvit förd på sjelfva den lilla planen. Der vågade han hvarken gifva sig utföre eller kunde han simma uppföre. Han stod der och röt förfärligt, till dess han upptäcktes af folk. Då samlade sig några skyttar från båda sidor om fjellet för att skjuta honom. När han skrapades af den första kulan, ruskade han på pelsen och röt ännu förfärligare. Men så snart han märkte att de flygande blynötterna kommo honom för nära på lifvet, greps han af förtviflan och störtade sig i forssen, som i ett ögonblick krossade och begrof honom.

De båda vandrande stodo invid fallet, och Thorsten betraktade det med hänryckning. "Der går just riksgränsen", sade Bolla: "Så snart vi äre lyckligt öfverkomna, befinna vi oss på Norsk jord!"

Riksgränsen, utgörande en bred gata, uthuggen i skogen, sträckte sig, såsom ett oändligt perspectiv på ömse sidor om den insjö, som gaf forssen sitt ursprung. Det var med en hemsk känsla, som Thorsten första gången gick att sätta sin fot utom fäderneslandet. Der låg en ökstock vid Svenska stranden, ofvanför forssen och i den satte sig Bolla och han. Med förenade krafter hade de snart hunnit till andra stranden.

Icke särdeles långt ifrån gränsen låg ett Norskt hemman, hvarifrån Bolla sade att det icke blefve svårt att erhålla skjuts. Men innan de begåfvo sig dit, yttrade Thorsten sin önskan att närmare bese det märkvärdiga vattenfallet.

Då man befinner sig på höjden ofvanför forssen, höres i dess dån doft och liksom aflägset. Det är först vid foten af den majestätiskt brusande vattenmassan, man får ett rätt begrepp om dess storhet. Man ser den förut lugna vattenytan på en gång afbruten och förvandlad i skum. Den förfärliga, kokande afgrunden tyckes böra i tusen spillror förkrossa hvarje varelse eller ting, som vill försöka den äfventyrliga färden utföre. Om en grof timmerstock kastas i strömmen, afbrytes den på flera ställen och somliga stycken spjelkas sönder, då den kommit utföre. Man berättar dock att en Lappgubbe, som somnat i sin båt under fiske i den öfre sjön, af strömdraget blifvit ryckt utför forssen och oskadd nedkommit till det lugna vattnet; och att en annan gång en ung flicka haft samma öde. Men ingen vill tro dessa sagor, så mycket mer, som knappt något år förbigår, utan att forssen erhållit sitt offer. Berget, utför hvilket vattenmassan störtar sig, är så brant, att det, på den ena sidan finnes ett stort mellanrum emellan vattnet och bergväggen, der ortens invånare inrättat ett laxfiske.

Bolla förde Thorsten till den underbara grottan, hvars ena vägg bestod af skummande vatten. Der rådde en besynnerlig skymning, emedan dagern i en slags gulaktig färg bröt sig igenom den rörliga vattenkolonnen. Thorsten njöt det högtidliga intrycket af detta naturunder, med den lifligaste förtjusning. Flickan tycktes dela hans nöje, men det var endast i hans glänsande ögon hon hemtade sin njutning. Han märkte att hon endast fäst sin uppmärksamhet vid honom, och han fattade hennes hand. Han ville hviska ett vänligt ord till henne, men ehuru i grottan forssens dån hördes liksom qväfdt, åtminstone dämpadt, var det så djupt genomträngande, att ingen mensklig stämma derinne kunde göra sig förnimbar. Hon smålog vänligt, då hon såg honom röra läpparna och hon lade fingret på sin munn med en så älskvärd uppsyn, att han ovilkorligt tryckte henne intill sitt bröst. Han kände hennes hjerta klappa emot sitt, och afskedsstundens smärta genomflög hans själ. En tår smög sig i hans ögon och då han sakta tryckte en kyss på hennes läppar, nedrullade denna tår på hennes högt rodnande kind. Men då var det, som hade en ny känsla vaknat i hennes innersta, eller som på en gång hennes känsla velat gifva sig luft. Hon utbrast äfven i tårar, och med en blandning af blyghet och hänförelse, som underbart afspeglade sig i hela hennes väsende, besvarade hon hans omfamning och kyss; men hon hade efter ett par ögonblick återvunnit väldet öfver sig sjelf, och i det hon med smidigt behag slingarade sig ur hans arm, behöll hon hans hand i sin och ledde honom åter ut i dagen under Guds fria himmel.

Thorsten fästade sina blickar med djup rörelse på henne, men han bemannade sig äfven, drog den ring, han ärft af modren, från sitt finger och tryckte den på hennes. "Behåll den som en åminnelse!", hviskade han.

Hon tryckte ringen emot sitt hjerta och en blick tackade honom. Men hon förde honom nu skyndsamt uppför höjden tillbaka. Då de uppkommit dit, visade sig oförmodadt Anders på den andra stranden.

"Farväl! Lycklig resa!" hviskade flickan vid denna syn, i det hon ännu en gång tryckte Thorstens hand och skyndade till den tunga ökstocken.

"Farväl, flicka! Gud vare med dig!" svarade han och torkade tårarna ur sina ögon: "Om jag lefver, skall jag framdeles besöka dig!"

Hon svarade intet, utan sköt allenast ut sin farkost. Med ett lätt hopp satt hon uti densamma och vinkade till honom sin afskedshelsning, hvarefter hon rodde utåt vattnet.

Thorsten kände sitt bröst häfvas af stormiga känslor vid denna syn. "Var denna flickas själ lika skön, som hennes gestalt", tänkte han: "och var den väl skapad att göra mig lycklig? Hvarföre försköt jag min lycka, eller skall jag en dag återkomma för att söka den här i öknen?"

Men hastigt märkte han att flickans årtag blefvo ojemna. Hon hade kommit strömdraget alltför nära: det fattade hennes farkost och svängde den ur riktningen. Då begynte hon med förtviflans krafter att ro emot strömmen. Thorsten och hennes frände, som stod på andra stranden, uppgåfvo rop af förskräckelse. Men med tomma händer förmådde de intet uträtta. Det dröjde också endast några ögonblick, innan flickan af den ökade farten till fallet märkte, att hennes räddningsförsök var förgäfves. Då lät hon på en gång årorna falla och kastade sig på knä i båten. Hon upplyfte armarna emot himlen, med en åtbörd af bön och undergifvenhet; derefter kysste hon ringen, som hon fått af Thorsten. Nu fattades båten af sjelfva forssen. Flickan satte båda händerna för ansigtet, och som en blixt försvann hon utför det svindlande djupet.

Thorsten störtade sanslös till marken.

7.

Det var en skön, klar vinterafton i Stockholm. De argandska lyktorna på Drottninggatan bestrålade ett lysande hvimmel af equipager, hvilka i det ypperliga föret, under klingande bjellrors musik, halkade fram emellan mängden af fotgångare, som bildade en ström vid hvardera sidan af gatan. En stor del af de slädar som pryddes af eleganta damer, stannade utanför ett hus, der den rikt eclairerade första våningen antydde att det var en fête. Det sades till och med att någon af de kungliga skulle komma dit, så att en talrik folkmassa samlat sig utanföre. Damerna, som stego ur, blefvo i förbigående behörigen begapade; knuffningar utdeltes, speglosor slösades, eleganta herrar foro fram som skojare, tjufpojkar slogos, en bonde beskrattades, fruntimmer förföljdes och jungfrur skreko. Det blef ute på gatan bullersamt, så att det slutligen var med en glad känsla, man tog sin tillflygt till den eljest qvalmiga societén deruppe.

Hvilken smak han har, den rika Lifmedicus Illerhjelm! Intet var spardt som kunde bidraga till ökad glans åt den praktfulla fêten. De skimrande ljuskronorna sväfvade öfver alla Stockholms märkvärdigheter i politiskt, litterärt och commercielt hänseende. Man såg der artiga excellenser och högfärdiga underlöjtnanter, vittra köpmän och okunniga lärda. Der fanns den vackra Grefvinnan, hvars ansigte varit värdt ett konungarike, om det blifvit fritt från den öfriga kroppen och hela själen. I full gala framsväfvade der den förtjusande fröken, med de oskattbara talangerna, hvilka aldrig förtjusat någon annan än henne sjelf. Den som i förbigående bugade sig för henne, var den Kongl. Secretern vid Posten, utom hvars snillrika infall och gudomliga sång ingen soupé kunde vara modern. Nu kom den glada Presidenten vid Finance-Collegium emot den trumpna Assessorn i de glada Konsternes Akademi. Der träffades den lilla blyga fröken med sidenfötterna och det jättelika Krigs-Rådet med trädbenet. Den qvicka köpmansfrun nickade åt den ordfattige Professorn, som rodnade då hon log. Herrarna sågo sig redan om efter spelborden och damerna, grupperade i alla fönster och soffor, suckade öfver värmen, medan ungherrarna trängdes midt på golfven, bugade sig här och der för en dam i flocken, och sågo hjertans belåtna ut, då de fingo hemta andan bredvid en dörrpost, eller ett fruntimmers stolskarm. Stockholms yppersta pianospelarinna blef ändtligen af den allmänna uppmärksamheten uppmanad att låta höra sig. Hennes bekanta anhöllo, att hon ville framträda. De obekanta spärrade upp ögonen helt och hållet och munnen så mycket artigheten tillät. Hon kunde icke emotstå den allmänna önskan och satte sig vid pianot. Några dumma vänner af Mozart smögo sig behändigt ut till spelborden, medan hennes snöhvita fingrar skenade öfver tangenterna. De brillantaste löpningar surrade fram igenom de häpna åskådarnes öron. Hon, stackars barn, drog ihop axlarna så att skulderbladen, beröfvade sin tyllbetäckning, gnedo hvarandra, och flög igenom så många skalor, att ögat icke hann blinka, innan örat måst inrymma alla de toner, som funnos på instrumentet. "Det var en skalhake!" yttrade sig med bestörtning en Brukspatron från landet.

Fru Illerhjelm, såsom flicka den rikaste och skönaste som uppträdt på en bal i Stockholm, hade just i dag varit gift i tio år, och under denna tid offrat nästan alla sina behag åt den obevekliga tiden. Var det ett finkänsligt hjertas sakta tärande qval öfver det hemliga medvetandet att icke äga sin makes kärlek, eller var det endast det högre sällskapslifvets njutningar, som småningom förtärt hennes helsa? Hela verlden trodde åtminstone att hon kände inga andra sorger, än någon gång förargelsen att hafva blifvit manquerad i en dans eller nu ändtligen sett en yngre skönhet sväfva sig förbi till målet för allmän uppmärksamhet. Hennes man, som kanske kände att han åt hennes hjerta gett för litet, gaf så mycket mer åt hennes nycker och fåfänga. Det var derföre hans hus var stäldt på den mest lysande fot. Men midt ibland den slösande prakten, ibland de hvimlande gästerna, vandrade värden sjelf, med leende uppsyn och vänliga handtryckningar och artiga bugningar och hjertliga ord, dock tom, ödsligt tom i sitt innersta. Han var öfvermätt på allt detta glitter, som retar för ögonblicket, liksom österlänningens rusgifvande opium, men hämnas med en så mycket djupare förslappning. Det låg på Illerhjelms panna ett moln som aldrig vek bort, en dysterhet, liksom hade något förfärligt minne gömt sig i hans själ; och stundom då han trodde sig ensam och obemärkt flög ett uttryck af fasa öfver hans drag, liktom hade det förfärliga minnet vaknat och hånande blickat upp emot honom. I den stora verlden var han känd för den gladaste och artigaste sällskapsman; för sin hustru var han den mest välvilliga och eftergifvande make; af de sjuke var han älskad, såsom en rättskaffens outtröttlig och finkänslig läkare: men olycklig var han inom sig sjelf; och den som betraktade honom vid ett virabord, då han med ett spändt leende följde alla spelets omvexlingar, kunde icke undgå att märka, att det var något hemskt inom honom, som han genom sin uppmärksamhet på de lumpna korten sökte förjaga.

Det gamla feta stenrika Commerce-Rådet, hans svärfar, anlände till fêten. Han blef emottagen med den uppmärksamhet och artighet, som hans rikedom och ålder kräfde. Hans måg skyndade emot honom, och förde honom i en soffa i förmaket, der han pustande tog sitt läger för aftonen. Hans dotter skyndade dit, omfamnade hans halfva kropp, ty mer räckte hon icke och kysste honom med dotterlig ömhet. "Tack, tack! Barn!" sade gubben. "Du har nu varit gift i hela tio åren och det med en doctor till på köpet, och ännu heter jag icke farfar! Hå, hå!"

Den bleka damen rodnade flygtigt. "Pappa är så god emot oss!" sade hon: "Pappa är till och med ute så här sent och gläder oss med att komma hit! Jag tillstår att jag icke vågade vänta en så glad öfverraskning. Nu först är min bröllopsdag en glädjedag!" En hastig blick flög emot hennes man, som icke uthärdade detta ögonkast utan en lätt ryckning på anletsmusklerna.

"Tack, tack! Barn!" återtog gubben: "Jag ser er så gerna glada! Jag blir ung på nytt när jag ser er! Minns du, Emma, huru du för tio år sedan krusade för giftermålet? Nu erkänner du ändå, att det var din lycka. Ser du, jag visste nog, att välja en hedersman till måg. Och du, min kära Thorsten! om du bara kunde laga, att jag fick heta farfar innan jag dör! Jag har alltid välsignat den stunden då du blef min måg och jag såg Emma lycklig genom dig! Men gå nu och dansa och spela och var glada, barn! Sätt hit ett virabord och laga att jag får ett trefligt parti, min kära Thorsten!"

Gubben nickade med det halfnakna hufvudet och de båda makarna aflägsnade sig.

Just då de gingo förbi ett kabinett, der ingen för ögonblicket befann sig, stannade de och sågo på hvarandra. Derefter inträdde de båda. Då fattade hon hans hand och sade, med ett mildt leende men tillika en glimmande tår i ögat: "Förlåt mig; men låt mig en gäng få säga dig några ord af hjertat, och säga dem i dag! Jag har i många år burit dem på tungan. Vill du aldrig glömma den Norrländska kolarflickan? Jag ser att du äfven nu beständigt tänker på benne, och jag har snart i tio år varit svartsjuk på hennes bild! Säg mig blott ett, Thorsten! Säg mig, har du varit upprigtig i din berättelse om henne?"

Han fäste en lång, tankfull blick på henne. Slutligen svarade han: "Tro mig, min Emma! En sådan syn, som en Engels försvinnande i afgrunden, är nog för att beröfva en man hans lefnads lugn. När ännu i sjelfva vårt ömma förhållande till hvarandra den tanken kan insmyga sig, när den kan störa oss, då, då är den ett förfärligt bevis på dessa hemlighetsfulla känslors inflytande och makt, hvilka vi erfara utan att kunna hvarken undvika eller begripa dem. Jag fruktar att min berättelse, som likväl var ett bevis på mitt innerligaste förtroende, oroat dig för hela lifstiden; och då jag vet att ett sådant intryck aldrig i evighet utplånas, är det den tanken att hafva sårat dig, som fräter mig så länge jag lefver."

"Nej", sade hon, "du misstar dig! Låt oss gifva hvarandra ett löfte på denna dag, som för oss är så helig, det löftet att icke mer plåga hvarandra med en så bitter ömtålighet och grannlagenhet, som hittills! Jag vill uppriktigt säga dig, att vårt lefnadssätt, den oupphörliga oro hvaruti vi lefva, är det verkliga onda, som skiljer våra hjertan och förstör vår lycka. Jag har sett att dessa sällskaper icke göra dig lycklig. Lofva mig att ett år, eller åtminstone några månader lefva för oss sjelfva! Låt oss resa till något utländskt bad, eller hvart helst i verlden, der vi kunna vara ensamme någon tid. Ack, om då våra hjertan icke känna sig lyckligare, vill jag tåligt vända om hit igen. Då vet jag att jorden icke äger någon sällhet."

"Emma! Min hustru!" återtog han: "Jag är öfvertygad om din kärlek, och du bör vara det om min. Det dödsbleka Norrländska minnet är en så flyktig skugga, att det icke bör störa vårt lugn. Men det är i tanken, på min lefnads gåta, i den hemlighet, som min mor anförtrodde sin lättsinniga son, och som han så tanklöst förgätit, det är i den tanken jag ser min lefnads plågoande. Jag har lefvat nära fyrtio år, och det är mig icke möjligt att blifva fri den tanken. Jag känner mig alltid nära att svindla, då jag tänker tillbaka på denna dunkla gåta, och nu har jag tillryggalagt hela min lefnad i en oupphörlig strid, i ett evigt bemödande att aflägsna ett minne, som likväl oupphörligt tränger sig på mig. Det har blifvit en fix idé hos mig. Emellertid, min Emma! Ditt förslag är godt! Vi resa till Ems nästa sommar!"

Han tryckte henne vänligt till sitt bröst. Hon såg på honom med en ännu sorgligare rörelse: "Ack! jag visste det förut!" suckade hon: "Det är likväl kolarflickan, som förjagar mig ur ditt hjerta. Ser du, jag visste att du skulle genast vid mitt förslag gå in på att resa! Du älskar mig icke, ty du gör allt hvad som af mig är ett infall, en nyck. Hvarför motsäger du mig aldrig? Måste icke mitt hjerta tröttna, då du oupphörligt ger efter för mina önskningar? Om du älskade mig, såsom du likväl sagt, skulle du icke fordra af mig åtminstone en försakelse? Skulle du icke gifva mig tillfälle att någon gång visa, huru gerna jag ville göra något för Dig?"

"Jag vill säga dig, Emma", inföll han: "Det är en sanning, som du ej kanske rätt förstår, men den är dock en sanning. Det är en af rikedomens förbannelser, att den just beröfvar oss dessa tillfällen till qval och försakelser, hvilka besynnerligt nog utgöra menniskohjertats sällhet, och hvilka den rike förskaffar sig långt farligare och bittrare genom inbillningen än de äro i verkligheten."

"Är det en förebråelse emot mig?" frågade hon med bitterhet: "Rår jag för det? Är det icke min fars glädje att öfverhopa oss med rikedom? Och hvarföre nekar du icke att emottaga hans gåfvor?"

"Du missförstår mig, Emma", afbröt han: "hvad jag säger i allmänhet, gäller också för oss. Du bör icke förtyda min mening. Det är nu en gång vår lott. Vi böre emottaga den och använda den — efter vi icke äge någon att lemna den åt —"

Hon bleknade än mer: "Förlåt mig", sade hon: "låt oss icke reta vår smärta mera! Vi måste gå tillbaka till våra gäster! Tack emellertid för ditt löfte till sommarn!"

De båda makarne tryckte hvarandras hand och lemnade kabinettet. I detsamma hördes ett skrik utanför huset. Pöbeln begynte väsnas mer än tillbörligt, så att några af herrarne sprungo ned, för att se efter hvad som var å färde. I det dörren öppnades, hördes några röster: "Släpp fram finngubben! Släpp fram finngubbens dotter!" Dessa ord hunno äfven Emmas öron. Hon fäste sina blickar på sin bleknande make; och han, betagen af en sällsam aning, gick ut i salongen. Hon följde honom sakta.

Nu inträdde en gammal, illa klädd finngubbe, i hvars kala hufvud och förfallna drag Thorsten genast igenkände Ollikainen. "Det är den vackra dalkullan!" skreko några röster utanföre. Då inträdde en qvinna, i den enkla torftiga drägt, som tillhör allmogen; men med ett skönt ansigte. Det var Kolarflickan. Thorsten uppgaf ett skri, och betäckte sitt ansigte med båda händerna.

"Det är han!" utropade den främmande qvinnan och trädde fram för att fatta Thorstens hand. Men med en häftighet, som var obegriplig, framstörtade Emma, kastade sig emellan dem, sköt hennes hand tillbaka i det hon omfamnade Thorsten och utropade: "Nej, nej! Gå bort, kolarflicka! Han är min — min —!" Hennes hufvud sjönk vid dessa ord emot hans bröst, en förfärlig ryckning genomlopp hennes väsende, och med en våldsam suck flydde hennes medvetande.

Ollikainen knäppte häpen sina händer tillsamman och begynte att berätta på Finska. Thorsten nedlade sin sanslösa hustru på en soffa och skyndade att meddela henne den läkarhjelp som var af nöden. Kolarflickan stod ensam midt på golfvet, sjelf bestört, omgifven af de häpna, sidenklädda damerna. Alla herrar aflägsnade sig genast till de andra rummen. Endast det gamla Commerse-Rådet stötte omkull sitt virabord och instörtade i salen, så fort hans kropp kunde sättas i rörelse.

Det var icke förgäfves, som Thorsten använde åtskilliga medel för att återkalla henne till lifvet. Hennes sansning återkom och den ömtåliga gestalten slog upp sitt öga. Alla uttryckte sin glädje deröfver.

Thorsten reste sig upp med häftighet. Hans blick mötte den arma kolarflickan. Han uppgaf åter ett rop af förskräckelse. Då begynte hon att darra. Med klar röst talade hon på sitt språk, hvilket ingen af de närvarande förstod. Men alla lyssnade med förvåning på den behagliga stämman.

Äfven den gamle finngubben talade emellanåt. Thorsten såg upp, betraktade dem ömsom med uttryck af sorg, af bestörtning, plötsligt af en blixt af glädje, som dock hastigt afbröts af tårar. Han kastade sig på knä, kysste sin makas hand och läppar. Derefter störtade han emot kolarflickan, tryckte henne i allas åsyn till sitt bröst och kysste äfven henne. "Det var då hemligheten!" sade han. "Och jag var honom så nära! Hvarför upptäckte din mor det icke straxt?"

"Ack!" svarade flickan: "Hon visste ju icke hvem det var, förrän hon fick se ringen!"

"O min Gud!"

Nu berättade gubben Ollikainen åter något på Finska. Thorsten gick fram till honom och tryckte hans hand. Derefter återgick han till flickan: "Du kom således lyckligt utföre", sade han: "Och ditt lif räddades, på det min lefnads gåta skulle upplösas! O min mor! — Men hvarföre har jag icke förr fått veta det?"

"Vi visste ju icke ditt namn!" sade flickan: "Vi ha nu kommit hit på ett rykte om att du hade blifvit en förnäm herre i Stockholm. Norrmännerna, som funno dig vid fallet och förde dig hem till sig, hade icke heller frågat efter ditt namn. Du reste ju också så hastigt derifrån."

"Min Gud!" utbrast han: "Jag flydde med fasa från det förfärliga stället! Du kommer sent, men med Guds hjelp icke för sent, Bolla! Här ser du min hustru, som så när dödt af förskräckelse, när hon såg dig! Hon trodde att du var en vålnad!"

Kolarflickan närmade sig med blyg vördnad den ädla Emma, fattade hennes hand och kysste den. Emma såg med frågande bestörtning på sin man.

"Mitt herrskap!" sade Thorsten: "Jag måste säga er, att min mor på sin dödssäng upptäckte för mig, att min yngsta syster icke var död, såsom jag trott. Jag har grubblat på innehållet af den hemlighet hon förtrodde mig, tills den nu står klar för mitt medvetande. Denna fattiga flicka, mitt herrskap, är — min syster!"