The Project Gutenberg eBook of Vildhjärnor: Amerikahistorier

This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

Title: Vildhjärnor: Amerikahistorier

Author: Sigge Strömberg

Release date: October 2, 2017 [eBook #55675]

Language: Swedish

Credits: Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK VILDHJÄRNOR: AMERIKAHISTORIER ***

[1]

SIGGE STRÖMBERG

VILDHJÄRNOR

[2]

Vildhjärnor

Af Sigge Strömberg
har förut utkommit:

PRÄRIELIF

Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern.

2:dra upplagan — 9:de tusendet

Pris 1 krona
i alla boklådor.


[3]

VILDHJÄRNOR

AMERIKAHISTORIER
AF
SIGGE STRÖMBERG

A A

Göteborg 1910
Åhlén & Åkerlands Förlag

[4]

SJETTE TUSENDET

Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA

GÖTEBORG 1910
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.


[5]

Minnie från Montana.

Nummer B 2 var kanske inte den största ranchen i distriktet, men den var, trots sitt namn, A 1[1]. Den hade ett boskapsbestånd af flera tusen djur och två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och femton cowboys ägnade sina bästa år åt att hålla reda på nämda boskap. Häri ingick gifvetvis skyldigheten att se till, att så många som möjligt af grannranchernas omärkta ungboskap vid tiden för boskapsmärkningen råkade blandas med ranch B 2:s.

I likhet med de flesta andra af sitt slag hade Jack Morrisons cowboys muskler af stål, men hjärtan af ett material som liknade vax, och fjorton af dem voro präriepojkar och gentlemän. Den femtonde var däremot irländare.

Irländare, dutchmen och dagoes[2] stå inte vidare högt i kurs ute på prärien, men de två förstnämda slagen räknas dock, åtminstone af de mera vidsynta och fördomsfria elementen, som hvita män, hvilka man kan supa, slåss och idka annat vänskapligt umgänge med utan att förlora sitt människovärde. Ja, det finns till och med[6] en och annan, som behandlar dagoes som om de hade hvit hudfärg, ehuru man ju inte gärna skakar hand med dem när någon ser det.

Irländaren Pat Murphy umgicks således på fullt kamratlig fot med de andra pojkarna, och om han inte var särdeles populär, så berodde detta snarare på personen än på nationaliteten.

Pat var nämligen inte mors bästa barn. I annat fall skulle hans syskon inte ha varit vidare eftersträfvansvärda. Småaktig och mån om sig själf var han, och grälsjuk hade han varit, men hade i det fallet undergått en betydande förändring. Han hade nämligen märkt, att den som på denna punkt af jordklotet lider af grälsjuka, har alla utsikter att få den rena prärieluften insläppt i de ädlare delarna.

Pojkarna därute äro rätt goda människokännare, och bilda sig ofta instinktivt åsikter om en persons karaktär, som sedan visat sig vara korrekta. Om Pat sades ganska allmänt att han var lömsk och bakslug, men detta hade på intet sätt bevisats, och inverkade icke på pojkarnas uppförande mot honom, ty ute i västern dömer man ingen ohörd. Ja, man hänger sällan ens en neger, utan ganska bestämda misstankar om, att han måhända gjort något ondt.

De enda som bestämt undanbådo sig äran att räknas bland Pats intimare vänner voro Fighting Fred och Skallerorms-Bob. Dessa två afvaktade i stället med intresse den dag, då skarpskjutningen skulle taga sin början.

[7]

Utom dessa femton cowboys fanns å ranchen ännu en, men han räknades inte, ty han var bara pojken. Visserligen hade ett par år förflutit sedan han passerade myndighetsåldern och en hel del af de andra voro inte äldre, men han var en »tenderfoot», nykomling, ännu inte på långt när durkdrifven prärieman och därför trots allt »bara pojken».

Men att det fanns godt gry i honom, så »tenderfoot» han var, erkändes villigt. När han nyss kommit dit ut, blef han, som alla andra nykomlingar, lurad upp på en äkta ettersatan till häst, en »buckjumper» af renaste vatten.

Det var en svår stund för Tom — eller Tenderfoot Tom som han kallades — när han på detta omilda sätt fick sin första inblick i prärielifvets besvärligheter. Men han gaf sig inte.

Har ni någonsin suttit i sadeln på en broncho, som är intresserad af buckjumping? Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man inte var snällare när man var liten, och besluter att bli officersaspirant i Frälsningsarmén, om man kommer ned med lifvet.

Man kommer ned! Hastigare än man anat, och oftast med lifvet. Men skulle man tilläfventyrs äfven ha sansen i behåll, måste man genast upp i sadeln igen, och försöka se ut som om man hade roligt.

Gör man inte detta, stämplas man som feg, och har för tid och evighet förstört sitt anseende i den orten, för att inte tala om att man blir[8] driftkuku för alla distriktets innevånare, samt deras anhöriga och vänner.

Till och med de små, oskyldiga barnen, — en f. ö. i dessa trakter ytterst sparsamt förekommande företeelse — som man eventuellt kan möta när man rider in till staden för att ombesörja krogbesök och andra viktiga affärer, ha fula ord på tungan och alla fingrarna vid näsan, när deras vackra blå ögon skåda den olycklige främlingen.

Men Tenderfoot Tom klarade af mandomsprofvet med en hög grad af elegans och säkerhet. Tre gånger gick han, på grund af bronchons åtgöranden, till hvila i präriens långa gräs, medan alla stjärnhimmelns konstellationer passerade förbi hans ögon, men han klef käckt upp igen, och hade nog fortsatt med det tills han brutit nacken eller bronchon trampat ut hans hjärna, om inte pojkarna, efter tredje afsittningen, tyckt att det kunde vara nog, betygat honom sitt gillande och uppmuntrat honom med beröm och spritdrycker.

Sedan den dagen var Tenderfoot Tom accepterad som vän och kamrat till de fjorton präriepojkarne och gentlemännen, och ju bättre de lärde känna honom, desto mera uppskattade de honom, fastän han ibland uppträdde rent af obehagligt bildadt.

Ty Tom var »bättre folks barn» och kom ända från New York, där han haft något innesittarjobb, som folk har där borta i Östern. Han[9] hade genomgått ett college och talade latin som en erkeängel. Så påstod åtminstone Revolver-Dick, som varit med en geolog, som undersökt trakten, på en tre veckors expedition, och därunder lyckats skaffa sig ett oerhördt kunskapsförråd.

Den ende, som inte kunde draga jämnt med Tenderfoot Tom, var Pat Murphy. Pat, som varit på prärien i många år, ansåg sig nämligen ha rätt att spela öfversittare gentemot en nykomling, och af denna förmenta rättighet använde han sig till en början gärna.

Tom, för sin del, tyckte inte om oenighet och brydde sig därför inte vidare om irländaren i tanke att han så småningom skulle ändra sitt uppförande. Men Pat blef endast värre.

En gång tog det dock slut. Det var en lördagseftermiddag, när Tenderfoot Tom och Fighting Fred stodo vid baren i en af stadens salooner, sysselsatta med smakprof af en ny whiskysort.

Då kom Pat in, gick fram till baren och beställde en drink.

»Nykomlingen betalar!» skrek han när bartendern begärde likvid, och skrattande kastade Tom ett par nickelslantar på disken.

»Är du pank, Pat,» sade han, »så kan jag lägga ut för dig.»

Men Pat vände sig till de öfriga gästerna och yttrade att nykomlingen inte vågade annat än lyda och betala.

[10]

Om Pat anat hur stort inflytande på hans hälsotillstånd och renommé de orden skulle ha, så hade de säkert aldrig blifvit yttrade, men framtiden ligger ju förborgad för oss dödliga.

Tom insåg, att förolämpningen inte kunde få passera oanmärkt och gick därför helt lugnt fram till irländaren och inviterade honom att stiga ut på bakgården.

Något sådant hade Pat inte väntat, men det gick inte an att neka, och ett par minuter senare stego en förvånad irländare, en beslutsam nykomling och en lifligt intresserad åskådareskara ut på bakgården.

Menigheten bildade ring och en af gossarna åtog sig att vara referee, ty fullt sportmässigt skulle det gå till.

I brist på gong-gong klappade refereen i händerna, och folknöjet tog sin början. Det hölls vad för och emot, och den allmänna tacksamheten mot de bägge ynglingar, som arrangerat den angenäma förströelsen, var mycket stor.

Redan i första omgången hade Pats, redan förut ganska omtvistade, skönhet hunnit blifva betydligt reducerad. Det är ovisst, om hans mamma velat kännas vid honom om hon haft tillfälle att säga sin mening, ty tandsättet var inte fullt så komplett, som tre minuter förut, näsan var tillplattad och blödde, och omkring ena ögat syntes ett rödt parti, hvilket inom kort kunde väntas antaga en vacker blå färg.

Sport idkas nämligen som något mera än ordinarie[11] studium vid Förenta Staternas universitet, och Tom hade under sin studietid varit rätt framstående inom denna fakultet.

På grund af god skolunderbyggnad i detta fall lyckades han bespara refereen besväret att ropa »time» efter andra omgången, ty knappast hade de mötts igen, förrän irländaren träffades af en »left swing» på högra sidan af underkäken, och de, som hållit på Tom, kunde börja inkassera sina vinster, medan refereen sökte väcka lif i Pat genom ett ämbar kallt vatten.

Detta lilla intermezzo bidrog inte i någon större mån till att åstadkomma ett bättre förhållande mellan Pat och Tom.

Pat tycktes till och med känna sig stucken på grund af den behandling han varit utsatt för, men han lät aldrig, genom ord eller gärning, förstå att han ens mindes saken.

Sina öfversittaremanér hade han dock lagt bort. Han kanske ansåg att hans kroppskonstitution icke var sådan, att de riktigt lämpade sig.


Lifvet på en ranch är fritt och härligt — men hårdt. För en person, som är frisk och af naturen kraftig och som noggrannt undviker att ställa sig framför laddade skjutvapen, är det mycket hälsosamt, men är man svag, oerfaren nog att neka när man blir anmodad att skåla eller på annat sätt sjuklig, bör man hälst välja sin vistelseort i ett annat klimat.

[12]

Prärielifvet gör en stark karl till en jätte, en svag samlas till sina fäder, om han inte är förståndig nog att i tid dra sig tillbaka.

Tom mådde utmärkt, trifdes godt, fick många vänner och förkofrade sig allt mera i konsten att rida en buckjumper, snara en tjur, skjuta träff på en uppkastad slant och dylikt. Allt saker som en prärieman bör kunna. Och så gingo två månader den ena den andra lik med hvardagarna på hästryggen och lördagskvällarna i staden, där man spelade kort, dansade eller drack whisky.

Men en dag kom ett nytt intresse. Det vände upp och ned på hela ranchen, satte pojkarna till att använda sina andra skjortor och bästa stöflar midt i rama hvardagslaget, och kom dem att öfverhufvud taget bli måna om sitt utseende och uppförande.

Det är ju då inte svårt att förstå af hvilket slag det där intresset var. En tös, naturligtvis.

Saken var den, att Jack Morrison helt plötsligt fick för sig, att ett kvinnligt väsen borde finnas i hans hus. Det fanns ju alltid den utvägen, att han kunde gifta sig, men det var inte i Morrisons smak. Giftermål är ju både dyrt och obekvämt, — lagen lägger äfven i Syd Dakota något litet hinder i vägen för ombyte, — och kan under alla omständigheter ha lika farliga som vidtomfattande konsekvenser.

Han afstod därför från att »fånga lyckan», som det heter i missromanerna, och skref i stället till[13] sin bror, som var ranchman i Montana och bad att få låna hans yngsta dotter, miss Minnie.

Pojkarna hade inte den minsta aning om allt detta, och när Minnie en vacker dag kom, slog hon ned som en blixt från klar himmel.

Hon var en äkta prärietös, född och uppfostrad midt i boskapslandet. Rida, skjuta och kasta lasso kunde hon lika bra som någon af pojkarna, och i uppträdandet var hon frisk, hurtig och kamratlig, precis sådan som pojkarna ville ha henne.

Men hon var nästan för vacker att bli släppt så där oförberedt öfver dem. Klassiska voro hennes drag ju inte precis, men det hvarken fordrades eller önskades. Den klassiska skönheten passar mera i möblerade rum med Steinwayflygel och brysselmattor än på hästryggen i västra Syd Dakota.

Det kolsvarta, lockiga håret hängde fritt öfver axlarna och stod som en sky under den grå cowboyhattens breda brätten.

Och ögonen! Amerikanska flickor ha ofta stora, gråblå ögon, hvars outgrundliga djup och drömmande uttryck föga passa samman med det nervösa, jäktande lifvet i dollarns land.

Men de prärieflickor, som af en nådig försyn blifvit begåfvade med sådana ögon, ha också däri något af viddernas fria öppenhet och af präriens blå nätters sällsamma mystik. Det är inte godt för en mans sinnesfrid att se för djupt i sådana ögon. De kunna också blänka kallt som stål ibland.

[14]

Pojkarna beundrade allesamman Minnie så som män, vana vid hufvudsakligt manligt sällskap beundra den enda kvinna som finns bland dem. Men knappast fanns det väl någon bland dem som gick och blef sentimental för hennes skull, ty hennes pappas högar af dollars voro stora, och pojkarnes väl små.

De tänkte i stället på Minnie som en katolik på madonnan. Som något högt och vackert, som man borde ta all hänsyn till — och hade all orsak att vara god vän med.

Men Tenderfoot Tom var ännu för grön för att veta sin plats enligt prärieetikett, och kanske äfven hans uppfostran hade del i, att han kunde tala med Minnie utan att bli tafatt som de andra pojkarna.

Och han talade också med henne. Så snart han hade tillfälle att försumma sitt arbete för att ägna tid åt henne, så grep han det lika säkert som att det alltid fanns en plunta i Whisky-Petes bakficka. Pojkarna gillade inte riktigt det där, men de sade ingenting. Det är inte brukligt där ute att lägga sig i andras affärer. I synnerhet om den andre skjuter bra.

När Murphy fick klart för sig att Tom på allvar »slog för» Minnie, började äfven han kråma sig för henne. Dels för nöjet att få vara i opposition mot Tom, dels för att om möjligt kunna slå honom ur brädet.

Minnie tycktes inte föredraga någon af dem framför de andra pojkarna, fastän hon visserligen[15] ofta var i samtal med Tom. Men det var han, som ställde om det. Murphy behandlades precis som om han alls inte visat något intresse för henne.

Att fienden Tom hade, om än obetydligt, flera tillfällen att agitera för sin sak, retade Pat, och hans fåfänga sårades af, att Minnie inte utan vidare visade, att hon föredrog honom, ty i likhet med de flästa andra, trodde han sig vara oemotståndlig, icke anande hvilken själsansträngning det kostade en person med normalt utveckladt skönhetssinne att se honom i ansiktet. Förhållandet mellan Pat och Tom blef häraf icke märkbart innerligare.

De talades inte vid numera utan att det var fullkomligt oundvikligt, och när de någon gång växlade ord, urartade det oftast till ett stilla gräl, som bildade ett angenämt afbrott i ranchlifvets något enformiga gång.

Pojkarnas intresse för sakens utveckling var mycket lifligt. Det var inte frågan om hvem, som skulle ta tösen, som intresserade dem, ty man var fullt på det klara med, att hon skulle skratta åt båda två. Men den stora frågan var hvem som först skulle introducera artilleriet i saken.

Allmänt önskade man att Tom skulle ta sitt förstånd till fånga, och vid lämpligt tillfälle ställa till ett litet fyrverkeri för irländarens räkning, ty i annat fall, skulle Pat ganska säkert börja skarpskjutningen.

[16]

Och det är en rätt stor fördel att vara den förste som skjuter. Det enda i hela, vida världen, som är viktigare, är att träffa. Ty råkar man bomma, har man intet annat att göra än att söka få förlåtelse för så många synder man hinner påminna sig innan den umgängesvän man nyss skjutit på ombesörjer ens frånfälle.

Chancerna för att Tom skulle ta initiativet till användande af eldvapen i någon utsträckning voro dock skäligen små, ty hans uppfostran nere i Östern hade gjort honom till motståndare af »våldsdåd», som han kallade detta oskyldiga tidsfördrif.

Således funnos alla utsikter för att Pat en vacker dag skulle gifva anledning till att Toms plats vid ranchen förklarades till ansökan ledig.

För att i någon mån minska dessa utsikter läto emellertid Skallerorms-Bob och Fighting Fred på ett rätt genomskinligt sätt antyda, att den, som använde Tenderfoot Tom som målskjutningstafla, kunde beräkna att få åtnjuta en snabb och smärtfri hädanfärd.

Det fanns nog en del ofördelaktiga sidor hos Pat, men inte ens hans värste fiende kunde påstå, att han onödigtvis äfventyrade sin personliga säkerhet, och på grund af denna Pats fördom gick Tom skottfri. I stället började Pat fundera på något sätt att få Tom att resa tillbaka österut eller komma bort på annat sätt, som icke fordrade Pats personliga ingripande.

Om Minnie såg hur det stod till med pojkarna[17] vet man inte, men plötsligt inträdde en förändring i hennes sätt mot dem.

Hon började nämligen allt mer visa, att Pat funnit nåd för hennes ögon, och allt efter som Pats aktier stego, visade hon Tom allt större kyla. Pat blef naturligtvis förtjust öfver den vändning sakerna tagit, och var i glädjen nära att förlåta Tom att han existerade, men lyckligtvis gick han inte till en sådan ytterlighet.

Tom å sin sida blef förvånad. Han kunde alls inte förstå anledningen till det hastiga omslaget, men efter en hel natts intensivt tänkande kom han till det resultat, att han varit för het, och att Minnie på detta sätt ville visa honom, att han borde hålla sig på afstånd.

Men Toms anlag lågo inte åt det hållet. Hans yankeeblod råkade i svallning, och den enda följden af Minnies kyla blef, att han uppvaktade henne desto trägnare.

Den triumferande irländaren, som trott att Tom skulle erkänna sig slagen och draga sig tillbaka, upptog denna ihärdighet som en personlig förolämpning, och hans gamla önskan att på ett eller annat sätt få bort Tom blef allt starkare.

Vid den tiden for högfärdsdjäfvulen i Jack Morrison, ranchens ägare, så att han gjorde en resa till Chicago. Där tog han alla stadens sevärdheter i grundligt betraktande, och som det hände sig, att kapplöpningar höllos just då, faller det af sig själf att han skulle besöka dem.

Det var oomtvistligt att Morrison var en god[18] hästkännare, och sedan han tagit de anmälda hästarna i betraktande, gick han, tvärt emot sina vänners råd, och satsade en ansenlig summa på en unghäst, »Lady Bess», hvilken allmänt ansågs vara en »rank outsider».

Men tur och fackkunskap i förening hade kommit Morrison till hjälp vid gissningen, och »Lady Bess» passerade mållinjen nära ett helt hästhufvud före närmaste medtäflare, hvilket hade till följd att Morrison vann sin insats många gånger om.

Detta åter hade till följd, att Morrison fäste sig vid hästen och fick lust att äga den, och med präriemannens vanliga impulsivitet gick han direkt och frågade efter priset.

Det var högt! Före löpningen hade man nog kunnat få fullblodsstoet för moderat pris, men i samma ögonblick som dess nos passerade mållinjen först, sprang summan i höjden.

En sådan bisak som priset generade dock inte Morrison, när det föll honom in att han önskade äga något, och när han återkom till B 2, medförde han, till allmän förvåning, fullblodsstoet »Lady Bess», ännu på pannremmen bärande den blå rosett, som betecknar en första pristagare.

Om den aristokratiska »Lady Bess» beräknat att få ett likadant stall, som innan hon beträdde kapplöpningsbanan, så blef nog ankomsten till prärien en missräkning för henne, ty resurserna i den vägen äro inte stora därute. Men det byggdes ett skjul åt henne, och den minst användbare[19] af pojkarna, Tenderfoot Tom, fick förtroendeuppdraget att ägna henne den omsorgsfulla skötsel ett sådant djur behöfver, för att kunna hållas i form.

Men chicagobesök och dylika extravaganser gå till pängar, och fastän Morrison var välbärgad, låg hans kapital fastlåst i boskap, fastigheter och andra reella värden, och det hände på så sätt, att han började lida brist på kontanter.

Detta blef snart kändt bland pojkarna, och Tom blef därför inte särdeles förvånad, när Pat en dag kom till honom med order från Morrison, att genast rida in till staden och söka sälja »Lady Bess» till en af stadens pampar för 800 dollars kontant. Pampen hade förut själf bjudit detta belopp för djuret, en sak, som Tom visste mycket väl, och Tom förstod att Morrison nu beslutat att sälja fullblodet, som dock var ett lyxdjur, för att få reda pängar. Priset tydde äfven på, att han var i behof af kontanter, ty han hade själf gifvit betydligt mera.

En halftimma efter det Tom erhållit ordern satt han därför i sadeln på sin bästa häst och red, förande fullblodet i tygeln, mot staden, utan att någon lade märke till hans affärd.

Som nämt hade Morrison två niggers, af hvilka den ene var mulatt, och det slumpade sig så, att den äkta niggern var inne i stallet, när Pat framförde sitt ärende till Tom strax utanför, och när Tom ridit sin väg, träffade negern sin något ljusare kamrat och meddelade honom[20] den intressanta nyheten, att »massa Morrisons vackra häst skulle säljas.»

Halfblodet blef mycket förvånad öfver underrättelsen, ty han fungerade som tjänstflicka i huset och hade inte hört ett ord om saken, fastän han visste med sig, att han samvetsgrant lyssnat vid alla dörrar, och således icke borde vara okunnig om hvad som hände.

När han en stund senare träffade Minnie dröjde han därför inte, utan uttalade sitt djupa beklagande af det faktum, att massa Morrison beslutat att göra sig af med sin fina häst.

»Hvar har du fått tag i de där dumheterna, Sam?» frågade hon. »Massa Morrison ämnar naturligtvis behålla »Lady Bess».

Då anlade Sam ett omsorgsfullt instuderadt förbittradt utseende och utropade:

»Då djäkla svart nigger ljugit för mig! Jag slå ryggen af satans Jumbo! Säkert, missie!»

Men Minnie, som blifvit nyfiken, bad Sam lugna sina heta känslor och redogöra för hvad Jumbo sagt.

Detta var just hvad Sam hela tiden velat, och han återgaf beredvilligt Jumbos berättelse, ehuru utsmyckad och ompolerad på ett sätt, som mera passade hans rika fantasi.

Minnie fann saken totalt oförklarlig. Sedan hon genom förhör med Jumbo, och efter borttagande hvad de båda mörkhyade gentlemännen tydligen tillagt ur egen fatabur, fått klart för sig hvad som egentligen passerat mellan Pat och Tom,[21] förstod hon ännu mindre meningen med det hela, men hon kände instinktivt, att det låg något under.

Om någon annan än Pat framfört ordern, hade hon antagligen tagit det hela för skämt, men hon kände allt för väl förhållandet mellan Pat och Tom för att veta, att de icke gärna skämtade med hvarandra.

Hon befallde därför niggrerna att tiga med saken och beslöt att på egen hand skaffa ljus i den, om inte händelsernas utveckling af sig själf gick tillräckligt snabbt för att klarlägga frågan.

Till den ändan tog hon under någon förevändning Morrison med sig ut, och föreslog att de skulle gå och se på »Lady Bess». Detta hennes åtgörande kom händelserna att utveckla sig ganska snabbt.

Skjulet, eller stallet, som det ju skulle heta, var tomt, och när Tom inte heller syntes till på den plats, där han brukade rasta hästen, började Morrison undra hvart han tagit vägen, ty Tom hade stränga order att hålla sig å endera platsen med fullblodet, och det var dittills inte kändt, att han öfverskridit befallningen.

Bland de öfriga hästarna i corralen fann man ej heller »Lady Bess». Då fick Morrison se Murphy, ropade honom till sig och frågade, om han sett till Tenderfoot Tom och »Lady Bess», eller visste hvar de funnos.

Pat såg mycket förvånad ut.

»Bless you!» sade han. »Tenderfoot red åt[22] stadshållet till med »Lady Bess» vid tygeln, och sade att den skulle bort och säljas på er order. Nog tyckte jag att det var litet egendomligt, ty jag vet ju hur stort värde ni sätter på den, men, begorra, jag kunde väl inte tro annat än att det var sant.»

Morrison hade genast sin åsikt om saken klar och Murphy anslöt sig entusiastiskt till den.

Det var naturligtvis fråga om häststöld, utan förmildrande omständigheter, och inom några minuter voro ett tiotal af pojkarna uppbådade, och beridna på friska hästar på väg efter Tenderfoot Tom. Morrison och Minnie kompletterade dussinet.

För pojkarna, som lärt sig känna och uppskatta Tom som en förstklassig kamrat, var saken ofattbar. Hästtjuf! Han var väl den siste de skulle kunna tro om något sådant och om inte bevisen varit så absolut fällande, hade nog ingen af dem trott det heller.

Om det inskränkt sig till litet afyttring af närmaste ranchägares ungboskap, skjutning på sheriffen eller annan lindrigare förseelse, så hade nog takten i galoppen varit så långsam, att flyktingen mycket väl kunnat hinna undan, äfven om han ridit en halt, sadelbruten häst. Men med häststöld är det något helt annat. Det är ett brott, och skall straffas med ögonblicklig hängning, en åtgärd som dock här försvårades af[23] den omständigheten, att det inte fanns ett träd inom en radie af hundra mil.

Murphy visste emellertid råd för det, ty han underrättade högt och tydligt, att eftersom Tom ljugit för honom och dessutom stulit hans principals häst, skulle han skjuta Tom som en dingo, så snart han kom inom skotthåll.

Men Skallerorms-Bob, som red nära intill, drog fram sin Coltrevolver och synade den noga, innan han stoppade ned den i hölstret igen, och Pats rika ordflöde stannade af och försvann som en bäck rinner ut i sanden.

Morrison å sin sida gaf order, att ingen fick använda vapen utom i nödfall.

Närmaste ranch låg jämförelsevis nära Morrisons, och när man passerade den, fick man den underrättelsen, att Tom nyss förut ridit förbi i sakta mak, förande »Lady Bess».

Här ökades styrkan med fem man, ehuru de tyckte att det var underligt, att en hästtjuf red så lugnt innan han var säker för förföljare. Pat förklarade att han naturligtvis ridit sakta förbi för att icke väcka misstankar, och förklaringen accepterades, fastän en af ranchens pojkar svor på, att Tom ridit sakta hela vägen. Det syntes på hästarna.

Det dröjde inte länge till, innan man fick Tom och hästarna inom synhåll. Han red fortfarande sakta framåt, utan att fråga efter att en blodtörstig hop förföljare var honom i hälarna.

[24]

Nu ökades galoppen. Hästarna flögo fram öfver marken och närmade sig Tom allt mer och mer. När de voro omkring en engelsk mil bakom honom, vände han sig om och fick syn på dem, men i stället för att, som man kunnat vänta, kasta sig upp på fullblodet och söka komma undan, stannade han för att invänta dem.

»Han ger sig!» skrek Pat och jagade på sin häst.

Men Skallerorms-Bob och Fighting Fred, slöto upp på hvar sin sida om honom.

»Sakta i backarna!» ropade Fred. »Så där bär sig ingen hästtjuf åt! Om Tenderfoot ämnat stjäla den hästen, så har jag, fördöme mig, också tänkt lägga mig till med den här irländaren.»

Och Freds tal gillades, galoppen saktades och några minuter därefter red man lugnt fram till Tom.

Minnie red främst, och när hon satt af följde de sexton männen hennes exempel.

»Stand back!»

Kort, klart och öfverraskande kommo orden och för de förvånade männens blickar tedde sig en ovanlig syn.

Ett par steg framför Tom stod Minnie som en beskyddande valkyria, och i hvardera af hennes små händer blänkte en Smith & Wesson af aktningsvärd kaliber.

Lydande den magiska kraft, som ligger i de två små orden, stodo männen orörliga som gjutna i brons. Endast Pat Murphy tog ett steg framåt och förde handen mot hölstret.

[25]

Minnies vänstra hand lyftes ögonblickligen. Det blixtrade till! Irländaren förde handen mot hjärttrakten, raglade ett par steg åt sidan och sjönk tillsamman framför de öfrigas fötter.

Då stoppade Minnie ned sina vapen, lade armen kring Tenderfoots nacke och sade:

»Kom Tommy! Låt oss rida hem.»

[1] A 1. (Lloyds högsta klass för fartyg) i engelskan något förstklassigt.

[2] Dutchmen: eg. holländare, betecknar i västern äfven skandinaver och tyskar. Dagoes: mexikaner, italienare o. dyl.


[26]

En kärlekshistoria.

Fred älskade Adelaide med hela sitt mycket unga hjärtas glöd, så som endast en ung man om aderton år kan älska, men han älskade Huldah icke mindre. Hjärtat har ju fyra rum.

Fred var emellertid gentleman, fastän han af ett oblidt ödes nyck kommit att byta fäderneslandets lugna torfva mot det nya landets guldbemängda jord, och ansåg sig som sådan icke böra inleda förbindelse med någon af de unga damerna, förrän han definitivt bestämt hvilken af dem som skulle få nöjet att bli hans ledsagarinna genom lifvet. Ty för lifvet skulle det vara.

Fred var verkligen mycket ung.

Men det var inte lätt för Fred att välja mellan dem. Adelaide var en lång blondin, född i Staterna, men skämdes ändå inte för sina föräldrars svenska nationalitet. Hon gjorde sin insats i kulturarbetet som stenograf och maskinskrifverska på ett större affärskontor.

Huldah var liten och mörk, och hennes dialekt lät åhöraren ana, att det dekorativa h, som fanns i slutet af hennes namn var en nyare ackvisition, som icke medförts från den värmländska hembygdens leende dalar.

Hon verkade som glansstrykerska på en oerhördt liten tvättinrättning.

[27]

Det var, som nämndt, alldeles fördömdt svårt för Fred att välja. Huldah såg bäst ut, men var tyvärr hopplöst obildad, Adelaides utseende var mera alldagligt, men intellektuellt höjde hon sig betydligt öfver den hulda Huldah.

Den sociala skillnaden mellan dem var, enligt amerikansk uppfattning, allt för obetydlig för att spela någon nämnvärd roll.

En vacker dag i vårbrytningen när Fred var på besök hos Huldah, fick han det glada budskapet, att han vore välkommen till en bal, som flickorna i tvättinrättningen skulle hålla nästa lördagskväll i butikslokalen. De flästa af flickornas bekanta, både manliga och kvinnliga, voro bjudna, och nästan alla hade lofvat komma.

Fred blef naturligtvis mycket glad öfver inbjudningen. Åtminstone sade han så. Men i sitt stilla sinne var han inte vidare trakterad af utsikten att få frottera sig mot skandinaviska timmerhuggare, brädgårdsarbetare och annat folk af samma slag, gladt, snusigt och högröstadt. Ty Fred hade ännu inte vistats så länge i Staterna, att hans åsikter hunnit bli vidare demokratiserade.

Ju mer han funderade på saken, desto ovilligare blef han, och till slut beslöt han att inte gå. Men om han uteblef efter att ha lofvat ansåg han det inte vara skäl att uppsöka Huldah vidare, ty hon skulle utan tvifvel ana orsaken och då vore det ju förkyldt. I stället skulle han ägna sig helt åt Adelaide.

[28]

Beslut och handling äro, som bekant, ett hos mannen, två hos kvinnan och tre hos barn och tjänstefolk. Fred var en man, ehuru en rätt senfödd sådan. När beslutet var fattadt, ringde han således upp Adelaide för att fråga om hon hade lust att gå på teatern på lördagskvällen.

Adelaide var ledsen, »very sorry, indeed,» men hon kunde inte följa med. Hennes mäst älskade tant hade nämligen kommit till staden och Adelaide kunde inte lämna henne, fastän hon så gärna, så gärna skulle velat gå med Fred.

Fred öfvervann på stället sin motvilja mot mindre unga fruntimmer, som inte brytt sig om att gifta sig, och föreslog att tanten skulle följa med. Men det gick inte det heller, ty tanten var religiös och tålde hvarken karlar eller teater, förklarade Adelaide.

Well, det var tydligen ingenting att göra vid, utan att uppskjuta teaterbesöket och bida tiden. Fred fogade sig således och gjorde en dygd af nödvändigheten genom att åka hem i ordentlig tid den kvällen.

Vid 8-tiden riskerade han alltså lifhanken med ett språng upp på en framrusande elektrisk spårvagn, som gick till 6:te avenyn, där han bodde. Det var godt om rum i vagnen och Fred fick plats i ett hörn, där han kunde göra det bekvämt åt sig. Han ämnade just försjunka i studiet af en tidning, när han borta i vagnens andra hörn fick se Adelaides askblonda lockar.

Nej, Fred blef inte glad, och gick inte fram och[29] hälsade heller. Han inte ens nickade tvärs öfver vagnen eller sökte draga hennes uppmärksamhet till sig. Ty i obehagligt nära grannskap till de askblonda lockarna dvaldes en äkta svensk ynglings lingula peruk.

Det gick upp ett stort ljus för Fred. Detta var således tanten, den mest älskade, religiösa tanten, som hvarken tålde teater eller karlar.

Freds s. k. tro på kvinnan, ramlade i ett ögonblick, han kände hur det kylde kring hans varma, klappande hjärta, och i stum förtviflan sjönk han ned bakom sin tidning. Det såta paret hade inte observerat honom.

Vid ett gathörn stego de af och snuddade i förbifarten vid Fred, som försökte göra sig så liten som möjligt bakom tidningen för att inte bli sedd. Han lyckades också undvika detta, och när han tittade ut genom rutan efter dem, såg han Adelaide förtroligt sticka sin arm under den unge mannens.

Då förstod han att det vore fördelaktigare för honom att gå på balen, och hädanefter uteslutande ägna sig åt hulda Huldah.

Följaktligen for han hem och klädde om sig, och befann sig en halftimma senare i precis det sällskap han beräknat. Men Huldah tog emot honom så öfversvallande vänligt, och hennes vackra ögon strålade så klart, att han utstod allt för hennes skull. Han öfverraskade till och med sig själf med att tycka det hela vara roligt.

Och det var minsann ingen ledsam tillställning.[30] Dansen tråddes med lif, lust och tjockbottnade snörkänger, och glädjen och dammet stod högt i tak.

En af karlarna var specialist på »gig», och en annan hade jämn sysselsättning med att i en vattenhink hämta skummande milwaukeeöl från närmaste krog. Pängar till öl och musik satsades af de manliga deltagarna.

Men Freds största nöje var att i dansen trycka Huldahs svällande barm mot sitt heta bröst, och han sökte vaksamt efter tillfälle att få tala vid henne i enrum, ty hennes läppar frestade.

Framåt natten kom till sist det efterlängtade tillfället. Han stod i rummets ena ända strängt upptagen vid ölhinken, när han såg Huldah kasta en blick omkring sig och försvinna genom dörren till den mörka tvättstugan.

Fred lämnade genast hinken åt sitt öde, ty varma kyssar smaka bättre än kallt öl. Sakta och lugnt gick han, utan att väcka uppmärksamhet, utefter väggen och följde i ett obevakadt ögonblick Huldahs exempel.

Tvättstugan tycktes vara tom, men i ett litet rum därinnanför lyste det svagt, och dit styrde Fred, ljudlöst och försiktigt, sina steg.

Kommen till dörren stannade han. Ty i det lilla rummet, som upplystes af ett ensamt ljus i en ölbutelj, stod Huldah med båda armarna om halsen på en grofväxt timmerhuggare, som med synbart välbehag tryckte sina snusiga läppar mot hennes svällande mun.

[31]

Då förlorade Fred tron på lifvet, smalt diskret in i mörkret, och gick tillbaka ut i danslokalen för att bortslösa sitt hjärtas bästa känslor på en linnesömmerska med valkar i håret och tre löständer i öfverkäken.


[32]

En valmanöver.

Den, som läst den lärorika uppbyggelseskriften »Prärielif», känner rätt väl till en stad, som heter Harristown.

Den är belägen långt borta i utkanten af Syd-Dakotas ofantliga, gräsbevuxna slätt, många mil västligare än den plats, där den längst framträngde nybyggarens ståltrådsstängsel annekterat prärien för odling och kultur.

Begreppet »stad» kan ju, icke utan skäl, anses vara ganska sväfvande i dessa trakter, där alla samhällen, från den syndiga metropolen där fem- à sex- — ja, kanske sju- eller åttatusen människor myllra, till den mera anspråkslösa kommun, som består af två hus och en höstack, anse sig ha rättmätiga anspråk på nämnda beteckning.

Dock må ingen låta förleda sig till det misstag, att Harristown endast uppfyller minimifordringarna. Detta är nämligen outsägligt ohälsosamt, om man befinner sig inom hör- och skotthåll för någon af stadens manliga innevånare.

Harristown är nämligen ett i stark utveckling stadt samhälle. Den har flera hundra invånare, ett åttiotal envåningshus, aderton krogar, en diversehandel, där man säljer allt, från en slåttermaskin till en stärkkrage — inom parentes kan anmärkas, att den förra artikelns omsättning betydligt[33] öfverstiger den senares — ett apotek, där man tillhandahåller cigarrer, borstar, tvål, räfgift m. m. — och äfven, fastän i ringa mån, medicin —, bank, järnvägsstation samt doktor och begrafningsentreprenör, de senare kompletterande hvarandra.

Befolkningen är till sitt sätt otvungen och behaglig. Ofta mera otvungen än hvad som är behagligt. Den gör lika lätt vänner som ovänner och bjuder lika gärna på whisky som på bly.

Beundrar man blott staden, och säger ja och amen till allting, så vinkar hela Harristown med en butelj smygdestillerad whisky, men den som kritiserar, riskerar att bli illa bemött, och får trösta sig med att hans lifförsäkring kommer att göra änkan mera begärlig.

I detta idylliska samhälle skulle man en gång välja borgmästare i stället för den gamle, som helt hastigt lämnat denna jämmerdalen, när han ex officio var sysselsatt med att hjälpa sheriffen vid infångandet af en förbrytare.

Det var en gammal bra borgmästare Harristown hade haft, och stadsborna hedrade hans minne med ett så grundligt graföl, att man blef tvungen att samtidigt begrafva tre vanliga medborgare, som vid den anslående fästligheten råkat stå i vägen, när någon af deras vänner önskade affyra sin lilla kulspruta.

Dessa tre dödsfall gåfvo naturligtvis ökad glans, åt grafölet och förlängde det betydligt, hvilket hade till följd att Harristowns befolkning först en vecka[34] efter den ursprungliga högtidligheten blefvo i stånd att föranstalta om val af ny borgmästare.

Men äfven verkningarna af denna fest förgingo till slut, och friska och energiska började harristownborna agitationen.

Republikanska förbundet anordnade en afton enskildt möte i Johnsons saloon för utseende af kandidat, och Demokratiska föreningen sammanträdde samma afton i Pat Flanagans förfriskningsställe i samma lofvärda syfte. Nykterhetspartiet höll konferens i sin privata bostad. Det hade nämligen köpt hem en bytta öl.

Att icke alla de inlägg som gjordes i den politiska diskussionen vid mötena voro torra, skönjdes nogsamt på valmännen efter sammanträdenas slut.

När de båda grupperna på hemvägen råkades, uppstod, delvis på nämnda grund, ett animeradt slagsmål, hvarunder sheriffen, som var republikan, fick två framtänder inslagna af metodistprästen, som var demokrat.

När slagsmålet slutat, tågade skaran samfäldt till apoteket, ty samtliga voro mer eller mindre i behof af plåster och liniment, men apotekaren, som visste sin plikt som demokrat, nekade att betjäna andra än Demokratiska föreningens ledamöter.

Nykterhetspartiet hade icke deltagit i slagsmålet. Det låg nämligen, fullt som ett ägg, hemma och sof med den tomma ölbyttan i famnen.

Dagen därpå tillkännagaf stadens tidning,[35] Harristown Tribune, med feta typer, att republikanerna, som var att vänta, utsett stadens mest framstående och aktade medborgare, kreatursuppfödaren öfverste Ed. J. Potter som kandidat till borgmästarebefattningen, och prisade i högstämda ordalag mr. Potters dygder.

Demokraterna hade — fortfarande enligt samma källa — sin natur likmätigt nominerat kreatursuppfödaren öfverste Hammersmith, hvilken tidningen ville beteckna som stadens sämst ansedde, och således som demokratisk kandidat mest lämplige man. Dessutom ville tidningen fråga, om någon af dess läsare kunde förklara den bekanta företeelsen, att de flesta af traktens ranchmän vid senaste boskapsmärkning funnit sina hjordar af ungboskap betydligt mindre än de beräknat, medan öfverste Hammersmiths flock var öfverraskande stor.

Nykterhetspartiet hade nominerat sig själf, och tillbrakte dagen med att i några vänners sällskap utrota rusdryckerna på öfverste Smiths krog. Nykterhetspartiet hette för rästen Jerry Winkle.

Artikeln i Tribunen hade närmast till följd, att öfverste Hammersmith infann sig på tidningens byrå för att träffa redaktören öfverste Mills, men då han fann de framstående republikanerna krögaren öfverste Johnsson, diversehandlaren öfverste Patterson, sheriffen m. fl. alla väl beväpnade, afstod han från de säkerligen ganska skarpa anmärkningar han ämnat göra och nöjde sig med att förnya sin prenumeration.

[36]

Fastän demokraterna inte hade någon tidning till sitt förfogande blefvo de dock icke svaret skyldiga. Dagen därpå fann man nämligen öfver allt i staden uppklistrade plakat, med uppmaning att rösta på Hammersmith.

Dessutom fanns å plakaten öfverstens nästan till oigenkännelighet förskönade porträtt samt en fråga till öfverste Potter. Man önskade nämligen veta, om icke direktören vid Illinois statsfängelse i Joliet skulle kunna förklara det egendomliga förhållandet, att en chicagoresa, som Potter företagit i sin ungdom, kommit att räcka två år och sex månader, i stället för tre veckor som beräknadt var.

Allt eftersom dagen för valet närmade sig tilltog valstriden i häftighet. Hvarenda vägg i staden var fullklistrad med de olika partiernas plakat, och knappast hade det ena partiet satt upp ett nytt, förrän det andra klistrade ett ännu nyare öfver.

Republikanerna hade hela tiden de bästa utsikterna, tills Tribunen i ett tanklöst ögonblick beskyllde Hammersmith för att vid ett tillfälle ha skjutit sju negrer. Detta höjde genast Hammersmiths popularitet till den grad, att hans val redan var så godt som säkert och republikanerna började gå omkring och se misslynta ut.

Då ansåg Potter tiden vara inne att suspendera valkommittén och taga frågan i sina egna händer, och detta gjorde han på ett sätt som var en prärieman värdigt.

[37]

Dagen före valet kom han nämligen in på Harristown Tribunes redaktion och kastade ett papper på bordet med orden:

»Tag in den här notisen!»

Redaktören tog upp papperet och läste:

»Dödsfall. Det är vår smärtsamma plikt att meddela våra läsare, att en af vår stads mest aktade och ansedde medborgare, öfverste William George Hammersmith, hastigt afled i dag på middagen. Hvarje man i vårt samhälle skall, med uppriktiga känslor af sorg och saknad, följa denne ädle, oförliknelige man till hans allt för tidigt öppnade graf. Frid öfver hans minne!»

Redaktören såg förvånad upp från manuskriptet.

»Är Hammersmith död?» utropade han. »Jag såg honom för knappt en timme sedan frisk och kry.»

Öfverste Potter spottade med osviklig säkerhet en tobakssats på en fluga, som satt sig i solskenet på väggen midt emot.

»Död?» sade han. »Hammersmith? Nej, det är han inte. Men han skall tala på ett valmöte om en stund, och jag har tänkt att titta dit ett slag.»


[38]

Bröllop med förhinder.

Freddie, tecknaren, såg blek och förstörd ut, när han kom upp på de två rummen vid Chicago avenue, där laget var församladt vid en anspråkslös aftongrogg. Tyst steg han inom dörren och slog sig ned i en ledig karmstol, lutade hufvudet i händerna och gjorde en nekande åtbörd, när en flaska Pickwick Rye whisky och en sodavattensifon sköts fram mot honom.

Denna senare åtgärd lät oss förstå, att något allvarligt var å färde, och Willy, skalden, fann sig föranlåten att kläda sitt deltagande i ord.

»Hvad sjutton är det fatt med dig,» frågade han därför med mjuk röst. »Du ser ju ut i ansiktet som liket efter en bagare, som dött af bleksot.»

Något som liknade en snyftning skakade Freddies kropp, och han riktade mot oss en blick så full af tragik, att vi måste ta groggarna i botten för att rädda oss från en för tidig död genom skrattkramp.

»Kamrater!» sade han högtidigt, med darr på rösten, och vi exploderade igen.

Då blef Freddie ilsken!

»Grina i hälsicke, edra missbildade hospitalsaspiranter, men skaffa er nya fysionomier först, så att er likhet med er darwinska stamfader icke blir fullt så i ögonen fallande,» var den vänliga anmodan han riktade till oss.

[39]

»Förståndet, om man så får kalla det, börjar återvända,» anmärkte Charley, tenoren.

»Tydligen!» instämde Johnny, novellisten. »Ty han börjar åter använda sitt forna, formsköna blomsterspråk. Vi kunna kanske nu börja hysa någon liten förhoppning att få höra honom på ett relativt förnuftigt sätt berätta om sin senaste, säkerligen oerhördt tragiska, erfarenhet.»

»Hälst utan svammel,» tillade Willy.

Freddie tog den nyss ratade whiskyflaskan och blandade sig en grogg.

»Fy tusan sådana kamrater man har,» sade han. »Här kommer man själsligt förkrossad och väntar sig sympati, men finner man någon? Jo, i hälsingland! Man blir utskrattad af en samling fångrinande individer, som på grund af ärftlig belastning och medfödd obegåfning i förening med en sjuklig svaghet för andra personers kontanta tillgångar funnit sig tvungna att brådstörtadt lämna det land, som haft olyckan att se dem födas, och där ingen, utom polisen, vill se dem återkomma.»

»Vi gilla inga själsligt förkrossade herrar,» anmärkte Charley kallt. »För öfrigt var det ju intressant att få en inblick i de motiv, som kom dig att lämna gamla landet. Jag har för rästen länge trott att det var nedärfda brottsliga anlag, i förening med den påtagliga obegåfningen.»

»Tillåt mig påpeka att jag lika litet som operapubliken är trakterad af att höra din röst,» svarade Freddie. »Men om herrarna försöka att hålla[40] sig lugna, skall jag tala om hvad det är som gjort mig nedstämd.»

»Han är återställd,» hviskade Willy till Johnny, och fick till svar en instämmande nick.

Freddie såg skarpt på dem, men när inga vidare anmärkningar gjordes, sjönk han bekvämt tillbaka i sin stol och frågade:

»Ni ha ju klart för er, att jag var litet förlofvad med Betty Johnson, förmodar jag?»

»Ja visst!» kom det unisont till svar, och Charley såg litet mörk ut, ty han hade själf en kortare tid bland andra älskat äfven Betty, tills Freddie genom sin energi och större koncentrationsförmåga, efter en lång och häftig konkurrens lyckades remplacera honom.

»Det är slut nu!» sade Freddie kort.

Charley smålog.

»Jag har alltid sagt, att hon inte länge kunde vara nöjd med dig.»

Charley kan konsten att säga en replik på ett försmädligt sätt, och situationen såg ett par ögonblick ganska hotande ut, men sedan Willy underrättat, att den, som öppnade fientligheter kom att aflägsnas genom fönstret, kunde faran för förvecklingar anses för tillfället afvärjd.

»Hon har inte tröttnat på mig,» protesterade Freddie. »Men en herre som heter Chester och är affärsman med inkomster har kommit emellan, och hon anser tydligen, att det där är bättre affär.»

Indignationen var allmän, och så intensiv, att[41] till och med Charley greps af den, och Freddie kände sig både tröstad och uppbyggd.

Alla gåfvo på en gång luft åt sin harm och orden »bracka», »knodd» m. m. förekommo i sällskap med ett urval af andra invektiv ymnigt i den del af svenska talspråket, som satte rummets atmosfär i dallring.

»Vi ha ingenting att säga om karlen,» sade Freddie till slut, när allt ofördelaktigt, som öfverhufvud taget kan yttras om en person, redan sagts om herr Chester. »Han har full rätt att slå mig ur brädet om han kan, men det är lumpet handlat af tösen. Och Betty, som jag trodde så blindt på.»

»Jag har alltid funnit något opålitligt hos den flickan,» upplyste Charley. »Tänk bara, att rata en sådan som Freddie för att ta en merkantil bracka, det är helt enkelt upprörande!»

»Det är en förolämpning mot hela laget,» ansåg Willy, »och laget måste hämnas.»

»Hämnas!» Freddie gapskrattade. »Jag har ju en gång sagt, att han har inkomster, och som de flesta dylika i detta barbariska land gifter han sig naturligtvis bums. Hur vill du då bära dig åt?»

Då kom Johnnys talang till sin rätt. Han var en karl med idéer, en karl, som aldrig blef bet i någon situation, och han var redo att rädda äfven denna.

»Jo, det skall jag tala om för herrarna,» sade han lugnt.

Det blef tyst i rummet när Johnny utvecklade sin plan. Den var djärf, det medgafs, men det[42] var ej något hinder, snarare tvärt om, och när Johnny slutat, antogs hans förslag med acklamation, ty vi ansågo redan lagets ära räddad.

Ett par dagar därefter gick Freddie och köpte en blomsterbukett, som han inte hade råd till, och stegade med den beslutsamt upp till den sköna Betty. Inte för att rehabilitera sig, som man skulle kunna tro, utan därför att han tyckte, att »de borde skiljas som vänner». Åtminstone uppgaf han den orsaken för Betty.

Den arma flickan trodde honom så som han förut trott henne, och bjöd honom på kaffe utan att ana det lömska motiv, som hvilade fördoldt i denne samvetslöse mans svarta själs innersta gömslen.

De skildes som vänner! Som mycket goda vänner, och Freddie grät och bedyrade — med tanke på blomsterbuketten och allt annat han slösat bort på mr Chesters blifvande fru — att han hela lifvet skulle räkna henne och den merkantile till sina dyrbaraste bekantskaper.

Ingen må dock tro, att Freddie var så sentimentalt anlagd, att han fäste sig det ringaste vid huruvida de skildes som vänner för lifvet eller dödsfiender, när de ändå nödvändigt skulle skiljas, och det var totalt oförenligt med hela hans läggning att betala ut pängar för blommor åt en annans fästmö med mindre än att han kunde beräkna skälig valuta.

Och den här gången hade Freddie fått just den valuta han önskade.

[43]

Det hade lyckats honom att få i gång ett ganska förtroligt samtal, och följden var, att han fått veta en hel del detaljer om bröllopet. Han visste hvilken dag och timme det skulle äga rum, och hade fått rätt i sin förmodan att det skulle ske snart. Ja, han visste hur brudens klädning skulle se ut, hvad brudgummens frack skulle kosta, hur dags automobilbolaget fått order att hämta brudgummen och en hel del andra detaljer, hvilka bruden var finkänslig nog att servera den förkrossade beundraren.

När han kom hem och aflade rapport, var han således sprängladdad och långt ifrån förkrossad. Hans lynne var tvärtom särdeles godt, en omständighet, som Charley satte i samband med förekomsten af ställen där läskedrycker serverades, på vägen mellan Bettys bostad och Chicago avenue, hvarpå Freddie gjorde diverse anmärkningar rörande Charleys sångröst och härstamning.

Sedan vi tagit i sär Freddie och Charley, diskuterades aktionsplanen. Våra ägodelar sammanräknades och befunnos tillräckliga och Charley erbjöd sig dessutom att låna femtio dollars af en bekant, att användas dels till betäckande af Freddies fylleriböter, dels till oförutsedda utgifter.

Så kom bröllopsdagen och laget gick i spänning. Tack vare blomsterbuketten hade Freddie blifvit bjuden, men han sände återbud under beklagande af att han blifvit tvungen att resa bort, och skickade genom en bekant telegram från Omaha.

[44]

Vigseln skulle förrättas klockan half åtta, och automobilbolaget hade fått order att hämta Chester precis klockan sju, men vid sextiden ringde det i bolagets telefon och åkningen inhiberades.

När Chester, elegant och punktlig, på slaget sju steg ut ur sin port, stod likväl en lyxauto väntande utanför. Chauffören, som hade halfva ansiktet betäckt af ett par väldiga goggles, vidrörde mössan och öppnade dörren, och Chester steg in.

Tillbakalutad mot de mjuka dynorna dvaldes han i det blå, drömmande ljusa drömmar om den antagligen snart nog kommande tid, då han som egen hvete- eller bomullsjobbare skulle på detta sätt glida fram öfver asfalten i egen lyxvagn och med fru Betty Chester vid sin sida.

Auton susade fram med god fart, styrde behändigt genom gatutrafiken, svängde rundt ett hörn och for uppför en sidogata.

Chester blef förvånad.

»Inte är det här rätta vägen» tänkte han, och med munnen mot taltratten sade han så också.

Chauffören endast nickade utan att vända på hufvudet.

»Genväg naturligtvis!» tänkte Chester. »De här chaufförerna ha ju så väl reda på alla gator och gränder, som ingen annan har en aning om.»

Så sjönk han åter bekvämt tillbaka mot dynorna, och hans tanke frammanade Bettys älskliga[45] ansikte inramadt i ett hvitt flor och med orangeblommor i håret.

Autons fart ökades. Vagnen svängde rundt hörn och körde bakgator, tills Chester alls inte visste hvar han befann sig. Han började redan bli orolig, ty mycket kan inträffa i en storstad, och man har ju inte revolvern med på sitt bröllop, när vagnen svängde in på en bred aveny, körde upp för den ett stycke och stannade utanför ett hus.

Då blef Chester ond.

Med ett hopp var han ur vagnen och underrättade chauffören i mindre välklingande ord om, att han kört till fel adress.

»Jag har mina order från kontoret, sir!» svarade chauffören, »och efter dem kör jag!»

»Ni hör hvad jag säger!» brusade Chester ut. »Ni har begått ett misstag och kört fel!»

»Begår inga misstag, sir!» kom svaret lugnt och själfsäkert.

Chester blef utom sig, och dansade af ilska en solodans på trottoaren, ty han hade inte lång tid på sig, och ville ogärna komma för sent till bröllopet.

»Ni är en fördömd drummel, hör ni det!» skrek han. »Var viss om att jag skall anmäla er för bolaget och om ni inte mister er plats, så heter jag inte Reginald B. Chester.»

»Har du det där ansiktet på dig om söndagarna också?» frågade chauffören vänligt, ehuru något omotiveradt. »Kanske du använder flor då, för[46] att inte ditt släkttycke med din mormor skall framträda så bjärt?»

Med det rörde han ett par handtag, och vagnen rusade uppåt avenyen, lämnande den mållöse Chester kvar på trottoaren.

»Otrefliga krabater, de där chaufförerna!» anmärkte en elegant, äldre herre, som kommit ut ur närmaste hus ett par ögonblick förut, och tydligen ämnade fortsätta nedåt gatan.

»Jo, det vill jag lofva,» svarade den olycklige brudgummen. »Inte nog med att han kört mig fel, utan att han är ovettig också, och kör till sist sin väg, lämnande mig stående kvar här.»

»Det är ju alldeles oförsvarligt,» instämde den äldre herrn indignerad. »Och sådant bör eftertryckligen beifras. Min herre kanske till på köpet hade viktiga affärer att uträtta?»

»Skulle tro det! Jag skall på bröllop, min herre! Mitt eget bröllop! Vigseln skall förrättas om tio minuter och här står jag och kan inte annat.»

Den äldre herrn blef mycket upprörd, när han fick veta hur det stod till.

»Det här är ju förskräckligt, det är alldeles rosenrasande! Ni måste naturligtvis genast telefonera efter en ny vagn. Min telefon står till er tjänst och ni behöfver inte bli allt för mycket försenad. Den här vägen, var så god!»

Chester tackade, och följde den vänlige mannen in. De stego upp för en trappa, mannen öppnade[47] en dörr, bjöd mr Chester stiga först in och steg själf efter.

Chester befann sig i ett stort rum, hvars möblering och dekorering icke kunde undgå att väcka en viss förvåning hos honom. Herrar af stadgad ålder bruka nämligen mera sällan ha sina väggar öfversållade med nuditeter.

Några vördnadsvärda gråhårsmän, som i vårdslösa ställningar suttit eller halflegat å soffor och stolar, med väldiga grogglas framför sig, stego vid hans inträde upp och besvarade med stor grandezza hans artiga hälsning. Endast en af dem, som de öfriga kallade Charley, låg kvar där han låg och inskränkte sig till att beskyddande vinka med handen.

»Stig in!» sade den förste herrn välvilligt. »Slå er ned, och tag en grogg!»

»Jag tackar så mycket för vänligheten,» svarade mr Chester. »Men jag har verkligen inte tid. Jag skulle ju bara telefonera.»

Och han såg sig sökande omkring efter apparaten.

Den vänlige herrn slog sig för pannan.

»Så tankspridd jag är!» utropade han. »Jag hade ju totalt glömt, att vi läto taga ned apparaten i förra veckan. Men skulle inte en liten grogg — — —?»

»Tack, då måste jag gå!» ropade Chester och rusade på dörren, men blef stående, fåfängt ryckande i handtaget.

Dörren var låst!

[48]

Att brudgummen blef förvånad är säkert, och om han därjämte blef litet rädd, så torde det vara förlåtligt.

»Dörren är låst!» sade han till den vänlige herrn.

»Tydligen!»

»Hur kommer det sig?»

»Vet inte! Så vida det inte kan vara en följd af att jag vred om nyckeln när vi kommo in.»

»Var god och öppna!»

Den vänlige herrn smålog.

»Jag skulle med största nöje stå till er tjänst, om jag vore riktigt säker på att ni inte skulle lämna oss, men nu måste jag beklaga att — —»

»Herre!» väsnades Chester. »Släpp mig ut! Jag skall på mitt eget bröllop!»

Den vänlige herrn smålog fortfarande lugnt.

»Min herre tar fullkomligt miste. Vi ämna inte afstå från ert angenäma sällskap i afton. Var god och slå er ned.»

Chester var nu fullkomligt på det klara med att han råkat i en mördarhåla, men han hade ingen lust att lämna lifvet och Betty så där utan vidare, och beslöt därför att icke ge tappt i första taget.

Plötsligt rusade han mot fönstret för att riskera nacken med ett språng ned i gräsmattan där nedanför. Men två af de vördnadsvärda kastade sig, med en för deras ålder ovanlig rörlighet, i hans väg, och slungade honom, med lika oväntad styrka, tillbaka in i rummet.

[49]

»Nej, men min bäste herre», sade den förste herrn förebrående. »Tillåt mig påpeka, att den påtagliga brådska ni visar, alls icke kan kallas passande. Det är icke vanligt i bättre kretsar, att man söker lämna sällskapet så där sans-facon.»

Chester betraktade bistert den talande, tog fram klocka och pängar, lade dem på bordet och sade:

»Se där ha ni de värdesaker jag har på mig! Får jag gå nu?»

Den vänlige herrn betraktade sakerna noggrant och med tydlig beundran.

»Ett mycket vackert ur,» sade han. »Jag nästan afundas er det. Får jag anmoda er att stoppa det tillbaka i fickan, tillsammans med de öfriga tillgångarna?!»

»Hvad är då meningen med den här fördömda tillställningen?»

»Att vi i afton vilja njuta af ert sällskap. Ingenting annat.»

Då bröt Chesters raseri ut i full låga, och hans uppträdande blef så vildsint, att man såg sig tvungen att hålla honom fast i en stol, medan den äldre man, som kallades Charley, höll en flaska ammoniak under hans näsa för att lugna honom. Resultatet var dock negativt.

När Chester såg, att allt motstånd var förgäfves, slutade han att sparka omkring sig och tog till bönboken, hvarför han släpptes och bjöds på en grogg.

[50]

Bönerna hade dock intet annat resultat än att Charley kom fram med en servett, att användas om gästen önskade gråta. Charley fick dock använda den själf, ty gästen kastade groggen, inklusive glas, midt i ansiktet på honom, hvarefter Charleys hjälpsamhet tog något mildare former och Chesters humör märkbart förbättrades.

Dock blef det inte bättre än att han i ungefär en timmas tid turvis bad, svor och slogs, och arbetet med att hålla honom och förebrå honom för opassande språk började bli rätt styft.

Till slut förstod han att allt var lönlöst, och som en klok general, gjorde han det bästa möjliga af en obehaglig situation.

Han tog till och med den många gånger erbjudna groggen och under dess och pokerns förenade inverkan började han bli gemytlig, i synnerhet som pokern gick till hans fördel.

På detta sätt gingo några timmar fort, tills på slaget 12 en automobil hördes komma frustande nedför avenyen och stanna utanför.

»Mr Chester,» sade då den herre, som först mött honom, äfven kallad Johnny. »Vi få tacka för den angenäma samvaron, och beklaga att den så snart måste afbrytas. »Er automobil väntar utanför.»

Chester tackade för nöjet och påstod sig ha haft en förhållandevis treflig afton. Han bifogade dock den upplysningen, att han aldrig förr träffat en så homogen samling oförbätterliga skurkar, och att han hoppades snart få se samtliga dingla i galgen.

[51]

Upplysningarna upptogos som ett godt skämt, Chester steg upp i vagnen, en man satte sig hos chauffören, och tio minuter därefter aflevererades Betty Johnsons fästman, frisk, ogift och med 17 dollars spelvinst på fickan, vid sin egen port.


[52]

Jims födelsedag.

Jim började sin födelsedag med att rida fram till sheriffens bostad och idka någon skarpskjutning utanför fönsterna. Detta berodde dock mindre på någon avoghet mot rättvisans tjänare än på den omständigheten, att Jim börjat fira sin födelsedag redan dagen förut, och ansåg detta vara det värdigaste sätt, hvarpå man kunde celebrera dess ingång.

Detta oförargliga nöje stördes dock af sheriffens biträde, en ung man, känd för framstående färdighet i handhafvandet af eldvapen. Han kom nämligen ut på trappan med en Smith & Wesson i handen och anhöll att få veta anledningen till saluten.

Som Jim just inte hade reflekterat öfver anledningen, och dessutom hade en viss motvilja mot att resonnera med folk, som voro hemfallna åt ovanan att peka med revolvrar, ansåg han det vara lämpligare att rida bort än att svara.

Han red alltså bort, och denna åtgärd vann tydligen sheriffens biträdes gillande, ty han sände efter Jim en vänlig uppmaning att komma tillbaka och fortsätta saluten, så snart han hunnit ordna för begrafningen.

Jim kunde inte med småaktigt folk, och man måste medgifva, att sheriffens biträde burit sig småaktigt åt.

[53]

Det är väl inte något ondt i att man roar sig med att skjuta skarpt, och om en kula skulle råka gå in genom ett fönster och ha ihjäl någon, så måste väl det, i all rimlighets namn, anses vara en ren olyckshändelse. För öfrigt skall man ju en gång öfvergifva världens flärd, och då kan väl tid och sätt vara ganska likgiltigt.

Jim var mycket nedstämd, när han red sin väg. Inte så mycket för sin egen skull, men han tyckte att det var ett sorgligt tidens tecken, att ett biträde till sheriffen i Harristown var i stånd att hysa så trånga synpunkter.

Hade det varit en frikyrkopastor eller en godtemplare, så hade han inte fäst sig vid det, ty för dem är ju trångsyntheten ett lifsvillkor, men sheriffens biträde — — —. Jim var mycket, mycket sorgsen.

Men Jim nöjde sig inte med att beklaga detta sorgliga faktum, han ville äfven råda bot för det onda och återföra den förvillade till rätta vägen, och hans hjärna spanade efter ett medel att genomföra hans lofvärda uppsåt.

Det dröjde rätt länge innan han fick inspiration, fastän han uppfriskade tankarna med en medhafd whiskybutelj, men när han fick syn på ett rep, som låg utanför järn-, speceri- och herrekiperingsaffären, och som man glömt att ta in fick han klart för sig hvad som borde göras.

Sedan han tjudrat hästen utanför handelsboden, tog Jim repbundten på ryggen, och begaf sig tyst tillbaka till sheriffens bostad.

[54]

Där skar han ett stycke af repet och spände det framför dörren cirka en fot ofvan marken. Därefter gick han till handelsboden efter sin häst, red tillbaka till sheriffens och återtog därutanför sin nyss afbrutna, angenäma sysselsättning, skarpskjutningen.

Det dröjde inte länge förrän sheriffens biträde kom utrusande, arg som ett bi och fortfarande med en Smith & Wesson i handen.

I samma ögonblick som Jim hoppade af hästen, snafvade sheriffens biträde öfver repet, slog skallen i marken och blef liggande stilla. Men Jims lycka var denna dag större än han vågat hoppas, ty omedelbart efter biträdet kom sheriffen själf med liknande hastighet, äfvenledes ilsken och väl beväpnad.

Men i likhet med sitt biträde var han allt för omisstänksam, stötte mot det förrädiska repet, gjorde en grann volt och slog i backen. Han förlorade dock inte sansen och hade nog strax varit på benen igen, om inte en revolvermynning kittlat hans nacke och Jims vänliga röst anmodat honom att för sin hustrus och sina, kanske snart faderlösa, barns skull iakttaga en viss stillsamhet i uppträdandet.

Sheriffens enda önskan i lifvet var just då att få krossa Jims skalle, men den kalla revolvermynningen i nacken utöfvade ett lugnande inflytande på hans nervsystem. Han inskränkte sig därför till att uttrycka sina tankar på ett sätt, som visade hur stora möjligheter det engelska[55] språket dock äger, om det behandlas af en kompetent person.

Men Jim fäste sig inte vid småsaker. Omsorgsfullt tillvaratog han först överhetspersonernas skjutjärn och bad därefter sheriffen binda sitt biträdes händer.

Sheriffen fullgjorde, fastän med tydlig motvilja, uppdraget på ett tillfredsställande sätt. Därefter fick sheriffen själf lägga händerna på ryggen och Jim band dem där, stadigt och säkert.

Med litet kallt vatten fick han snart lif i biträdet, och när den unge mannen väl kunde stå för sig själf, lade Jim en snara kring hvarderas hals, ledde dem till stadens storgata och tjudrade dem där vid hvar sin påle utanför Pattersons diversehandel.

Den skara Harristownbor, som på morgonen befriade de båda skjortklädda polismännen lämnade hvarken i talrikhet eller uppsluppenhet något öfrigt att önska. Däremot lyckades både sheriffen och hans biträde fullkomligt bevara sitt allvar om än inte sin värdighet.

Så snart de hunnit få kläderna på sig, sadlade de hvar sin häst och redo ut för att söka träffa Jim.

Men han hade föredragit att fortsätta födelsedagsfirandet på annat håll.


[56]

Det farliga Amerikat.

Karl Svenson, sedermera känd under namnet mister Charley Swanson, var ungefär dubbelt så trött som en ordinär tegelbärare, när han ändtligen en mörk kväll satte sin fot på Great Western-bangårdens perrong i Minneapolis.

Bara att vara lika trött som en ordinär tegelbärare är minsann inte så litet! Jag har själf pröfvat yrket och af basen erhållit vitsord om att vara särdeles ordinär. Och jag var, och verkade, så trött, att basen redan andra dagen fann sig föranlåten att gifva mig ett slag för vänstra ögat, en spark — — — ja, hvar som hälst och bedja mig dra — —.

Detta ansåg jag vara en förtäckt invit, att mina tjänster voro öfverflödiga, hvarför jag gick utan att säga upp min plats.

Efter denna lilla utvikning återgå vi till Karl Svenson. Han kom direkt från det usla Sweden, där man bara får äta sill och potatis, ut till det fria, härliga Amerika, där man ofta inte ens har tillgång till denna enkla, men hälsosamma kost.

Två dagar hade han lidit ombord på en Wilsonångare mellan Göteborg och Grimsby. Ytterligare två dagar på ett emigranthotell i Liverpool hade inte just bidragit att göra resan till ett angenämt minne, och en stormig resa öfver[57] Atlanten hade slutligen gjort hans mage så tom, så tom. På invandringsstationen Ellis Island hade han skaffat sig ett godt, men oerhördt dyrt mål mat, och sedan rest på järnväg i fyrtioåtta timmar utan att få mycket hvarken vått eller torrt. Och nu var han ändtligen framme i Minneapolis.

Karl Svenson visste, att det var ett farligt land han kom till. Emigrantagenten i Göteborg, Sweden, hade varnat honom för runnare, bondfångare och andra bedragare, och en bekant svensk-amerikan hade gjort honom fullt förtrogen med det obehagliga faktum, att en till tänderna beväpnad bof stod på post bakom hvart gathörn.

Men Karl Svenson var inte rädd, ty han hade i sin ficka en från Sweden medförd revolver af den tidigare medeltidens konstruktion, och med den skulle han, jädrans anpeta, knäppa den, som vågade sträcka ut nyporna efter hans 40 dollars.

Nu gällde det bara att få tag i ett bra hotell, där man inte blef bestulen och hälst inte heller mördad.

Inte en enda hotellvaktmästare var på stationen, och så godt var det, ty Karl hade nog ändå inte vågat följa med dem, och han förvånade sig öfver, att icke den traditionelle bedräglige agenten störtade fram för att lägga vantarna på hans kappsäck, som annars lär vara brukligt.

Regnet stod som spö i backen, när Karl steg[58] ut på Washington avenue. En och annan gaslykta spred sitt bleka sken, och Karl drog sig för att med kappsäck och allt våga sig in i det mördaruppfyllda mörkret.

Han stod där tveksam om hvad han skulle göra, och en känsla af öfvergifvenhet började smyga sig öfver honom, då han midt emot stationen fick syn på en transparent skylt med följande utseende:

GREAT WESTERN HOTEL

Rooms 25, 35, 50, 75 c.
$ 1.00

Karl läste noga. Hotel, det var ju precis som på svenska, och att »rooms» skulle vara rum begrep han också, ty han hade inte svårt för att fatta. Siffran 25 tilltalade hans sparsamhetskänsla och han beslöt att riskera lifvet och ta in på hotellet.

Både »screendörren» med moskitnätet och den riktiga ytterdörren voro olåsta och omedelbart innanför ledde en brant trätrappa upp till en stor, tom vestibul, bedröfligen upplyst af en rykande fotogenlampa. Ingen människa kom.

Karl kände efter att revolvern fanns nära till hands och började titta på de många dörrar, som funnos i vestibulen. De flesta voro numrerade, men på en stod det »Office», och på en annan två bokstäfver. Han försökte först den sistnämnda,[59] men fann, när han öppnade, att det inte var den plats han sökte och försökte därför den andra.

Den var låst, men öppnades om några ögonblick inifrån af en halfklädd käring, som yttrade några obegripliga ord.

— Råmms! svarade Karl på flytande engelska och visade en kvartsdollar, försiktigtvis säkert fasthållande slanten.

Käringen förstod, skakade på hufvudet och höll upp en half dollar mellan fingrarna. Karl nickade, och var två minuter senare inhyst i ett ganska trefligt rum, dock först sedan han betalat sin halfva dollar i förskott.

När käringen gått, låste Karl noggrannt dörren och underkastade rummet en minutiös besiktning. Under sängen fanns ingen, rutan öfver dörren, hvarigenom rummet fick sitt ljus, var krokad inifrån, garderober funnos inte, inga spår af lönndörrar kunde upptäckas i väggarna och taket var utan en enda spricka, så att någon sådan där inrättning, som sänker sig ned och kväfver den sofvande, som det stod beskrifvet i »Grefvinnans hemlighet» — en bok som han i Sweden köpt för 10 öre häftet med en kaffekanna af äkta brittanniasilfver som gratispresent — var tydligen inte inmonterad i det rummet.

Det var därför med jämförelsevis stort lugn Karl klädde af sig, lade klockan, plånboken och revolvern under hufvudkudden och gick till hvila.

[60]

Det var första gången på nära två veckor han låg i en riktig säng och då är det inte underligt att han somnade, så snart hufvudet berörde kudden.

Han hade väl sofvit ett par timmar, när han plötsligt spratt till och blef klarvaken, som om han fått en elektrisk stöt.

Någon hade vidrört hans hand!

Med bultande tinningar och alla muskler spända låg han och stirrade ut i mörkret, medan alla de historier han fått till lifs om det farliga Amerikat runno upp i hans hjärna. Han tänkte på resande, som spårlöst försvunnit, stympade, nakna lik, som hittats i gränderna och många andra angenäma saker, som äro lämpliga att tänka på när man ligger vaken om nätterna.

Tyst! Någon rörde sig i rummet!

Sakta, sakta gled Karls hand upp under kudden och drog fram revolvern.

Nu tassade det på golfvet. Ett skrapande ljud hördes.

Kallsvetten bröt fram på Karl Svensons panna, och i hans själ uppsteg en stilla önskan, att han lydt sin faders råd och moders bön och stannat på fosterlandets kära torfva. Men hans hand grep hårdt om kolfven, och han var fast besluten att sälja sitt lif så dyrt som möjligt.

Han vred sakta hufvudet så att han kunde se öfver rummet. Mörkret bildade allehanda mystiska figurer i hörnen och Karl fick krypare.

Men där vid dörren — —! Stod där inte någon?

[61]

Karl stirrade dit. Jo visst! Där stod något långt och mörkt, tydligen en människa. Beslutsamt satte han sig upp i sängen och siktade på mannen.

Pang! Pang! Pang!

Efter skotten föll tystnaden dubbelt så djup och tryckande som förut. Så smällde en dörr och någon började bulta på dörren till Karls rum, under utösande af en massa ord, som Karl inte begrep.

Han kastade sig emellertid ur sängen, tände lampan och öppnade.

Utanför stod den halfklädda käringen med en lampa i handen, och bakom henne en grupp män, klädda i skjutvapen och en obetydlighet kläder.

Käringen hade en hel del att säga på sin rotvälska, och karlarna trängde sig in i rummet för att se på liket. Karl begrep inte ett ord och sade så på ren svenska.

Då vände sig en af karlarna, en ljuslagd jätte, mot honom, och frågade, likaledes på svenska, hvad tusan han sköt efter.

Glad öfver att träffa en landsman relaterade Karl det hela, och svenskens allvarliga ansikte mjuknade allt mer. När Karl slutat, förklarade den andre saken för de öfriga, och Karl kände hur han rodnade när hela hopen gapskrattade åt honom.

Men svensken klappade honom beskyddande på axeln, och talade om, att det fanns billigare[62] sätt att skrämma bort råttor än att skjuta sönder sin öfverrock.

Dagen därpå flyttade Karl Svenson, på den fortfarande halfklädda käringens anmodan, till Uppland Hotell, ett stycke längre upp på gatan, där han inkvarterades i ett rum tillsamman med två svenska arbetare och cirka 38.000 väggmadamer.


[63]

Förbjuden frukt.

Knappfabrikanten Redwood satt bekvämt tillbakalutad i en karmstol i sitt luxuöst inredda arbetsrum och den aromatiskt doftande röken från hans Henry Clay steg i mjuka slingor mot taket. I en likadan stol midt emot satt hans vän och konkurrent Bates, likaledes njutande en havanna. Efterverkningarna af en bättre middag gjorde sig gällande och de båda herrarna sutto tanketomma, slött ägnande sig åt att låta maten smälta, då Redwood slutligen bröt tystnaden.

»Vi kunna alltså anse saken afgjord,» sade han i lugn, likgiltig ton, utan att lyfta de halfslutna ögonlocken.

Bates sände ut ett moln af blå rök, hvilken tungt blef hängande kvar kring hans blanka hjässa.

»Alldeles, alldeles! Fördelen å båda sidor är påtaglig, och vi behöfva väl knappast betvifla, att kontrahenterna äro villiga. Jag har lärt känna Harry som en skarp affärsman, fastän han kanske är något för impulsiv, och ett arrangemang sådant som detta måste helt säkert falla honom i smaken. Hvad Gertie angår tror jag mig kunna svara för henne — — — — Sporten vid Harvard har ju gjort Harry till en mycket ståtlig ung man. För öfrigt saknar flickan[64] inte sinne för det praktiska och om jag på ett förståndigt sätt framlägger de fördelar som anordningen skulle medföra, så kommer nog detta att visa sig vara tillräckligt för att hon skall gå in på saken.»

Åter sjönk tystnaden öfver rummet. Bruset af en automobil hördes långt borta, steg till ett dån när vagnen passerade förbi, och dog så småningom bort i fjärran. Cigarrerna glödde.

»Ju mer jag tänker på saken, desto bättre tycker jag om förslaget,» sade Redwood slutligen. »Vi äro ju båda något till åren, och kunna när som hälst förtjäna att få hvila efter lifvets arbete. Om då Harry gifter sig med Gertie, kan han med heder föra vårt arbete ännu längre fram än hvad vi hunnit. Som ägare till två af landets förnämsta knappfabriker kommer han att intaga en ledarställning inom knapptrusten, som nu är under bildning, men äger han bara en, är han dömd att bli vasall. Hvem vet hur långt han kan hinna med en sådan start? Hade vi haft dylika förutsättningar när vi började, i stället för att behöfva sträfva oss upp från nedersta stegpinnen, så hade landet antagligen haft ett par finanskungar mera i den dag som är. Nu får andra generationen fortsätta den väg som vi banat.

För Gertie är fördelen inte mindre. En trustmagnats hustru har en afundsvärd ställning! By god! De unga ha det bra!

Jag minns när jag först kom hit från Ohio som[65] en sjutton års pojke med fem dollars på fickan. Det var ju inte något stort kapital, men det har vuxit nu.

Well, jag var ju van vid hästar och fick snart plats som utkörare hos en mjölkförsäljare. Så avancerade jag till kusk vid den då nyanlagda spårvägen, den kördes med mulåsnor första tiden som du vet.

Det var då jag blef bekant med Mary, min salig hustru, som var biträde i en vattenbutik, där vi kuskar brukade läska oss under de heta sommardagarna. Du har ju för rästen hört historien många gånger förr. Det gick sakta uppåt till en början, men det gick, och nu är jag där jag är.»

Bates hostade.

»Ja, det var andra tider då! Och det kanske var vår lycka, att vi fingo börja där nedifrån. Men, som du säger, de unga, som ha fått starten af oss, ha de största förutsättningar att åstadkomma mera än vi hunnit. Jag skall tala med Gertie redan i kväll.»

Mr. Bates höll ord. Efter supén samma afton frågade han sin vackra dotter miss Gertie Bates, hur hon egentligen tyckte om mr Harry Redwood. Gertie blef litet förvånad, ty fastän Bates var affärsman, var han på intet sätt af moder natur utrustad för den diplomatiska banan och frågan framkastades därför helt plötsligt midt i Gerties berättelse om senaste balen hos Vandergolds.

[66]

Själfva frågans plötslighet väckte Gerties misstankar, och hennes svar var därför mycket försiktigt. Hon räknade Harry som en af sina vänner, sade hon, kanske med en skugga af tonvikt på ordet »vänner».

Mr. Bates blef genast konfunderad, ty han hade alltid haft litet svårt för att tala allvar med sin dotter, som alltid varit hans despot, och han kunde inte finna någon annan utväg ur dilemman, än att tala om hela historien. Och detta gjorde han på ett sätt, som endast bekräftade hvad ofvan sagts om hans diplomatiska talang. Han började nämligen så:

»Min vän, mr Redwood, och jag, ha beslutat, att du och Harry skola bli ett par. Det skulle nämligen ur affärssynpunkt vara mycket fördelaktigt om båda fabrikerna i framtiden kunde komma under en ledning.»

Därefter framdrog han en mängd skäl för ett dylikt arrangemang, skäl, som, enligt Bates mening, borde kunna nedslå det starkaste motstånd. Det var alltså med en känsla af sin vältalighets makt, som han omsider tystnade och väntade få höra Gerties bifall.

Gertie satt tyst och lyssnade på sin far, utan att dock låta sig öfverväldigas af hans retorik. Hon och Harry voro barndomsvänner, hade lekt tillsamman, när hon sprang i korta kjolar och promenerat tillsamman, när han blef »collegeman», och hon behöfde inte rannsaka sig själf[67] särdeles ingående för att finna, att han innehade första platsen bland hennes manliga vänner.

Men »ett ur affärssynpunkt fördelaktigt äktenskap» var inte i hennes smak, och därför blef hvarje skäl, som hennes far framlade för partiet af henne accepteradt som en orsak att inte gå in på det.

När mr Bates slutat, log hon därför ett kallt, retsamt leende, steg upp från stolen, smekte sin far på kinden och sade:

»Allt det där låter ju bra, men det finns en faktor, som pappa inte tagit med i räkningen.»

»Och det är?»

»Min vilja!»

Mr Bates satt som fallen från skyarna. Det här lät ju inte vidare uppmuntrande.

»Inte har väl du något emot det,» sade han. »Det är ju ett rent af lysande parti.»

»Harry Redwood blir aldrig Gertie Bates man,» svarade den unga damen beslutsamt. »Det vore kanske bäst att samtliga herrar sökte sätta sig in i den saken redan nu. God natt, lilla pappa!»

Och borta var hon.

Bates satt kvar och såg ansenligt snopen ut och hans utseende afspeglade den gången hans själstillstånd. Ty den första tanke som slog honom, när dörren stängts bakom Gertie, var den obehagliga frågan:

»Hvad skall Redwood säga?»

Men Redwood hade just ingen orsak att förebrå sin vän Bates för hans misslyckande, ty han[68] hade själf samma kväll i rökrummet haft ett samtal med sin son, hvarvid det visade sig att mr Redwood junior inte var mera medgörlig än miss Bates i denna fråga.

Senior framlade saken på ett högst affärsmässigt sätt och nöjde sig inte med att med siffror bevisa de materiella fördelarna af förbindelsen, utan framhöll också i de mest superlativa ordalag miss Gerties personliga företräden, ett område hvarå, inom parentes sagt, junior var betydligt mera sakkunnig än sin far.

Men olyckan ville, att junior just då råkade vara förälskad i miss Maud Hunter, dotter till den berömde tuggummifabrikanten med samma namn — efternamn förstås — och då denna förälskelse inträffat endast ett par veckor förut, hade man all anledning förmoda, att den skulle räcka åtta, ja kanske fjorton dagar till.

Följden af denna vidriga omständighet var, att Harry lämnade ett lika bleklagdt som bestämdt »nej» till svar på seniors framställning.

Föreställningar hjälpte inte. Några ord om en trustmagnats miljoner möttes med svaret, att junior inte var till salu, och när senior förlorade tålamodet och brusade upp, brusade junior, som var sin faders son, också upp, sade sin oskrymtade mening om saken och gick i vredesmod till sin bäste vän, för att få sympati och hjälp med grälet öfver hrr Bates och Redwood.

Dagen efter dessa händelser hade mr Bates och mr Redwood ett timslångt samtal å den[69] förres kontor. När de skildes tycktes de ha drabbats af en stor glädje, och Bates lofvade att hälsa på Redwood på aftonen.

Samma dag på middagen hände det, att unga mr Redwood mötte miss Gertie Bates på gatan. Harry, hvars vrede tydligen gällde äfven det tillämnade föremålet, hälsade kallt. Gertie svarade med en omärklig nick och en nästan fientlig blick och Harry fortsatte sin väg under djupt begrundande.

Gerties hjärna fungerade snabbare än Harrys, och hennes kinder glödde af harm, när han passerat. Hans kyliga hälsning hade nämligen kommit henne att se saken från en ny sida.

»Mr Redwood har naturligtvis föreslagit honom samma sak, som pappa föreslagit mig,» tänkte hon, »och han vill inte gå in på det. Det är därför han hälsar så på mig.»

Oaktadt att detta var just hvad Gertie borde önska, om man fick döma efter hennes ord, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula irriterad.

Var inte hon en flicka, som hvem som hälst kunde vara glad öfver att få? Kanske den där koketta Maud Hunter skulle vara att föredraga? Eller var inte Gertie minst lika söt som hon? Var hon inte god nog åt den dumme Harry Redwood? För rästen brydde hon sig inte om, hur han bemötte henne! Hon hatade honom! O, hvad hon hatade honom!

I den stilen gingo hennes tankar, fastän hon gång[70] på gång sökte intala sig, att hon alls inte brydde sig om, om han aldrig såg åt henne mer. Hon skulle i alla fall aldrig se åt honom. Men när hon kom hem i sitt eget rum kastade hon sig på sängen och bet i kudden, vätande den med sina tårar.

Harry, å sin sida, fick sin fåfänga lika svårt sårad af Gerties knappa hälsning som hon af hans, och äfven han led en hel del.

Men att gå hem och gråta låg inte riktigt för hans röst, utan han gick i stället till sin bäste vän och invigde honom i alla detaljer. Vännen, som ansåg Harry vara världens präktigaste pojke näst sig själf, bibringade honom någon tröst genom att uttala sitt stora misshag med en flicka, som var i stånd att handla så, och han uppmanade Harry att under inga omständigheter bry sig om henne. Vännen hade nämligen själf ett godt öga till Gertie Bates.

På aftonen bad mr Redwood senior sin son stanna hemma, emedan mr Bates lofvat komma på ett parti kort, och Harry lofvade gärna, men blott på det villkor, att ej ett enda ord nämndes om någon förbindelse mellan honom och Gertie. Och han fick löftet.

Framåt kvällen sutto således de tre herrarna bänkade kring ett spelbord och med en animerad poker i full gång. Som vanligt stego insatserna allt mera ju längre det led, och spelets spänning steg i proportion.

Hur det gick till kunde ingen förklara, men innan man visste ordet af, hade de båda äldre[71] herrarna råkat i häftig dispyt om hvem af dem som gifvit. Harry upplyste genast om den saken, men upplysningen ignorerades och trots Harrys försök att medla, urartade dispyten snart till ett formligt gräl.

Harry kunde ingenting göra åt saken, utan den fick ha sin gång och ehuru de båda herrarna allmänt ansågos vara särdeles kalla och lugna, hade man, när mr Bates gick, börjat använda otidigheter.

När Bates var gången, vände Redwood sig till sin son.

»Och en dylik karl har man varit god vän med i många år!» sade han hetsigt.

»Mr Bates är en gentleman,» sade Harry lugnt.

»Nej! Det är just hvad han inte är! Jag har hittills haft goda tankar om honom, men i kortspel kommer en persons verkliga karaktär fram, och den, som bär sig åt så som Bates, är ingen gentleman!»

»Mr Bates är en gentleman,» upprepade Harry kallt. »Och i morgon komma ni båda att ångra det här obehagliga intermezzot och bedja hvarandra om ursäkt.»

»Aldrig!» utbrast Redwood. »Mellan oss är allt umgänge och all bekantskap slut. Han kommer lika litet i mitt hus mera som jag i hans. Du såg skarpare än jag, Harry, när du här om dagen nekade att träda i närmare förbindelse med den familjen trots de ekonomiska fördelarna.»

[72]

Harry stod stel och rak och såg skarpt på sin far.

»Den familjen duger nog för hvem som hälst att träda i förbindelse med, äfven om de ekonomiska fördelarna vore betydligt mindre än de äro.»

»Jag har inte begärt att få veta din åsikt om familjen Bates,» sade Redwood senior upplysande. »Men jag förbjuder dig att vidare umgås med någon af dess medlemmar.»

Harry smålog kallt, bugade lätt och svarade:

»Mitt umgänge tänker jag allt framgent välja efter min egen smak. Jag har nämligen gått och läst för rätt många år sedan.»

Så gick han till sin bästa vän och talade om alltsamman, och vännen sade att gubben Bates var en gammal skurk, hvars hus Harry gjorde bäst i att sorgfälligt undvika.

Den »gamle skurken» mr Bates gick direkt från Redwoods hem och höll en längre föreläsning för sin dotter om sin f. d. vän Redwood. Han pointerade häri skarpt alla brister såväl i Redwoods utseende och gångkläder som i hans uppfostran, moral och affärsmetoder, särskildt dröjande vid hans särdeles obetydligt utvecklade själsförmögenheter.

Gertie anmärkte genast, att hrr Bates och Redwood gärna kunde taga hvarandra i hand och vara vänner, ty två herrar, som den ena dagen kunde arrangera ett giftermål som om det vore en vanlig affär, och andra dagen råka i ett vanligt,[73] simpelt gräl om kortspel, voro likadana båda. Den ene hade ingenting att säga om den andre.

Bates blef ursinnig.

»Arrangera giftermål! Den saken är slut nu! Det blir aldrig något giftermål mellan min dotter och sonen till en dylik person, det svarar jag för.»

Gertie svarade ingenting på detta, men hon tänkte, att om Harry inte hälsat så kyligt dagen förut, så hade ingen kunnat veta hur det hade gått. Men nu så — —!

Det var naturligtvis en ren händelse, att Harry dagen därpå råkade intaga sitt té just i det tea-room där Gertie och ett par af hennes väninnor brukade träffas, när de voro ute för att gå i butikerna.

Nära en timme satt han där vid en halftömd tékopp och studerade ett nummer af The Sun, som han till slut nästan kunde utantill, men då kom också belöningen för hans tålamod i form af Gertie, som trippade ut ur hissen.

Harrys hälsning präglades denna gång af betydligt mera värme än dagen förut, ty han for upp från bordet och gick emot henne, under tiden krampaktigt sträfvande att se öfverraskad ut.

Gertie var som ett isblock, men nekade honom, trots allt, inte att slå sig ned vid hennes bord.

En sådan älskvärdhet, som Harry den eftermiddagen utvecklade, hade han säkert aldrig förr lyckats prestera och så småningom började[74] Gertie, med eller mot sin vilja, tina upp. Snart pratade de lika gemytligt som förr i tiden, och när téet var drucket, gjorde de en promenad tillsamman, hvarefter Harry följde Gertie hem.

Han fick visserligen inte följa med in, men erhöll däremot hennes löfte om en promenad i automobil dagen därpå.

När de skilts, gick Gertie upp på sitt rum och studerade noga sin bild i spegeln. Hon fann allt ganska godt, och omtalade i djupaste förtroende för spegelbilden, att en sådan ung man som Harry fanns inte i hela New-York state, och inte utanför heller.

Harry gick till sin bäste vän och talade om hvad han gjort samt fick del af vännens lifliga ogillande.

Motorpromenaden nästa förmiddag blef vederbörligen uppskattad af både Harry och Gertie och Gertie fick tillfälle att se hur väl han manövrerade auton, när de passerade mera trafikerade gator. Denna gång slapp dock Harry att gå när de kommo till porten, ty Gertie visste med säkerhet, att hennes pappa var borta, och därför lät hon Harry följa med in.

De sutto i biblioteket och pratade fullständigt ostörda, och Harry ansåg stunden vara inne att tala om för Gertie hur söt hon verkligen var, och Gertie — — ja, det dröjde inte särdeles länge förrän hon, med armarna kring Harrys rakade nacke, anförtrodde honom detsamma, som hon dagen förut sagt till sin spegelbild.

[75]

När Redwood senior om middagen kom hem, satt junior och väntade på honom.

»Hör nu, pappa!» sade han, så snart han hälsat på senior. »Jag tycker, att du och jag borde fara till mr Bates, och se till att den där dumheten i förrgår blir glömd.»

»Jag kan inte finna någon anledning till det,» svarade senior.

»Men det kan jag!»

»Låt höra!»

»Att vi båda böra stå på god fot med min blifvande svärfar.»

Redwood tog emot underrättelsen med öfverraskande lugn.

»Såå!» sade han endast. »Är det på det viset? Well, jag vill inte ställa mig i vägen för din vilja i en så viktig sak. Säg till om auton, så skall jag ringa upp Bates och fråga, om han vill bjuda oss på en kombinerad förlofnings- och försoningsmiddag.»

Några timmar senare sutto de båda herrarna i mr Bates rökrum, medan junior och Gertie voro envåldshärskare i biblioteket.

Mr Bates smålog mot sin vän och konkurrent Redwood och sade:

»Ser du! Min lilla list lyckades!»

Och mr Redwood smålog igen, sände ut en symmetrisk ring af blå rök från sin doftande Henry Clay.

»Ungdomen är sig lik! Förbjuden frukt lockar alltid mäst!»


[76]

Hendersons harar.

Det fattades inte synnerligen många fel på vår framstående vän Henry Henderson. Tvärtom! Han var nämligen en bland de duktigaste karlar som Chicago någonsin frambrakt och kunde ha den minsta utsikt att någonsin lyckas frambringa.

Så sade han åtminstone själf, och vi trodde honom. Ty när en person står sex fot och fyra i strumpfötterna, väger nittiofem kilo och har ett hetsigt humör, betviflar man mera sällan hans uppgifter. Så vida man inte är särdeles högt lifförsäkrad och mycket mån om sin änka.

Henderson var specialist på jakt, och särskildt hade hararna olyckan att vara föremål för hans omsorger, och han tyckte mycket om att tala om sina jaktbedrifter. När han om kvällen råkade, eller snarare lyckades, leda samtalet in på det gebietet, var det bäst för den som hade något annat att säga, att gå till en martinsmedja eller ett större plåtslageri och säga det, ty där hade han ändå någon utsikt att kunna göra sig hörd.

Henderson har nämligen mördat harar i alla delar af United States of America, och när han talar om dem, roar det honom att använda en röst som i hörbarhet intet lämnar öfrigt att önska.

En ganska märklig omständighet är, att samtliga harar, som råkat komma i vägen för Hendersons[77] säkra lod, på ett eller annat sätt skilt sig från sitt släkte. Vanligen genom en enorm storlek, men stundom ha de äfven varit behäftade med andra egenheter, såsom klöfvar, lång svans eller dylikt, och det är ju inte förvånansvärdt, att Henderson fann sig föranlåten att nämna ett ord om dem då och då.

En annan sak är, att Hendersons skjutskicklighet, enligt samma källa, var fenomenal. Han kunde helt enkelt inte skjuta bom, äfven om han försökte. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att om Henderson på måfå affyrade sin bössa upp i luften, så skulle en vingprydd harpalt samtidigt anlända till och lämna denna jorden. Ty sådan är Henderson.

Vi bodde tillsamman med Henderson en månad, och genom att hvarje afton hålla lärorika föredrag för oss om sina harar och sin skjutskicklighet, lyckades han till slut icke obetydligt öka vårt intresse för sin sport, och vi grepos af en lätt förklarlig åtrå att se Henderson på jakt.

Vi framlade också en gång denna plan för Henderson, och han lofvade att tänka på den.

Hvad man än må säga om Henderson, så kan man dock inte förneka att han höll ord. Han tänkte på förslaget. Tänkte mycket och länge på det. Ja, han hade nog ännu fortsatt att tänka på det, om vi inte till slut insett det orätta i att lägga hela bördan på Hendersons axlar.

Så snart våra samveten vaknat, gingo vi och talade med en karl, som hade jaktmarker, och[78] fingo mot en dollar löfte att jaga där en söndag. Sedan skaffade vi bössor och matsäck och sade till Henderson, när allt var klart.

Men vi hade otur, ty Henderson hade just då svåra magplågor och kunde inte gå ut.

Då väntade vi en vecka, hyrde åter markerna och underrättade Henderson, som fick återfall af en feber han haft för tre år sedan, och måste förtära rusdrycker som medicin.

»Få vi se på din tunga, Henderson!» sade vi, och Henderson räckte gladt ut den.

»Du har inte feber, Henderson,» sade vi allvarligt. »Ty din tunga är inte belagd.»

»Då har jag tandvärk,» svarade Henderson. »Och förrästen har jag reumatism i benen, och ryggmärgslidande och tyfus, och lungsot och vill hälst lägga mig och dö. Gif hit whiskyflaskan.»

Då insågo vi att Henderson verkligen var sjuk, hvarför vi öfvermannade honom, slogo in honom i ett vått lakan och masserade honom samfäldt under tio minuter.

Hendersons språk var något alldeles rysligt.

Han var så ful i mun, att vi befarade hjärnfeber och lade en isblåsa på hufvudet. Som vi dessutom befarade att blindtarmsinflammation tillstött, lades äfven ett stycke is på hans mage.

Henderson fällde en del yttranden, hvilka måste betecknas som stötande.

Vi upptäckte att hans fötter voro kalla, och för att undvika förkylning lade vi en butelj varmt[79] vatten vid hvardera foten. Vattnet var verkligen rätt varmt.

Men Hendersons anmärkningar voro ännu varmare.

Emellertid blef det alltmera klart för oss, att Hendersons svåra sjukdom hade sin rot i ondt blod, och vi beslöto att åderlåta honom. Han hade själf en bra rakknif, som var mycket lämplig för ändamålet.

Just då inträffade den glädjande tilldragelsen, att Henderson plötsligt tillfrisknade. Han förklarade till vår stora fröjd, att all sjukdom var som bortblåst och att en liten jaktutflykt skulle verka stärkande.

På grund häraf inställdes behandlingen och Henderson fick kläda på sig. Under tiden drucko vi, af ren vänskap, ur en flaska konjak, som vi funnit i hans säng. Den kunde aldrig ha varit nyttig för Henderson.

När allt var klart, satte vi oss och Henderson på tåget och reste till jaktmarkerna. På vägen uppmanade vi Henderson att tala om jakthistorier, men han var mera intresserad af haussen i hvete. Harar voro rätt fjärran från hans tanke just då.

När vi anländt till jaktmarkerna, gingo vi i samlad trupp ut i skogen. Där skulle, enligt förljudande, finnas mycket vildt, men däraf syntes endast en anmärkningsvärdt ringa del, och Hendersons humör började bli bättre.

[80]

En hare mötte vi dock, och denne blef så förvånad vid vår åsyn, att han satte sig och tittade.

»Kiss, kiss!» sade Henderson.

Men haren som inte var sällskaplig af sig, vände och aflägsnade sig skyndsamt.

»Förbannade kattracka!» sade Henderson.

I samma ögonblick small ett skott från ett af våra gevär, och när skytten hämtat haren, tackade han Henderson, för att han icke tagit den för sin del.

Henderson såg litet generad ut, men vi förklarade saken så, att då denna hare hvarken var uppseendeväckande stor eller på annat sätt märkvärdig, hade han lämnat den åt oss. Om den däremot kommit, när han lockade på den, hade den ju varit tillräckligt egendomlig för att vara värd att tagas vara på.

När vi vandrat en timma till i skogen, ansågo vi det vara nog och togo Henderson till en glänta. Där fingo vi se en hare, som satt halft dold bakom en buske.

Henderson sköt tre skott, hvaraf ett träffade en björk, ett marken och ett atmosfären, och gick därefter fram för att hämta bytet.

Det var en bra hare, och i likhet med Hendersons öfriga harar hade den sin lilla egenhet. Den var nämligen passad, och hade en enrisruska i magen.

Henderson talar aldrig om harar nu. Han är för intresserad hästkarl för att kunna tänka på[81] något annat än kapplöpningar. Han har också haft många äfventyr med hästar.

Vi fundera på att ta Henderson till en kapplöpning snart.


[82]

Ye Sing.

Blizzarden dref snön genom gatorna i en hvit, kompakt massa, som stod likt en vägg utanför rutornas frostrosor, men detta herrans oväder endast ökade njutningen för oss, som sutto inne i ett varmt rum, hvars skymning endast bröts af det matta ljus, som utstrålade genom kaminens gelatinfönster. Vi voro två unga män, den ene, som ni förstår, jag, den andre min kamrat, som då för tiden lydde, eller borde ha lydt, namnet Bill, men som nu, under ett annat namn, återbördats till fäderneslandet och den civilisation, som möjligen kan förekomma i det mörkaste Småland, och vi njöto vår kvällssiesta, utan att bekymra oss om de arma exemplar af människosläktet, som sleto ondt i snöstormen utanför. En lång stund hade vi suttit tysta i drömmar, medan cigarrerna sakta glödde, då Bill plötsligt sade:

»Erkänn att det är ett hälsingland, old boy!»

»Hvilket?» frågade jag, undrande om det var Staterna, Minnesota eller något annat »köntri», som var i farten.

»Att sitta här, femtusen mil från gamla Sweden, nu när det lider mot jul och de ha trefligt där hemma. Tänk dig mina hedar täckta med hvita drifvor, och en blek måne på en himmel, där tusentals stjärnor gnistra som kristaller i natten.»

[83]

Jag vill här påpeka, att Bill är skald.

»Det kan du ha rätt i, Bill, men den saken får man finna sig i, det lärde jag redan första julen jag var här.»

»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting ....»

»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.

»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»

»Jag går in på allt,» instämde jag. »Men förlåt om jag framslungar en liten enfaldig fråga: hur faderlund skola vi två bära oss åt för att dansa ringdans? En sådan åtgärd tycks förutsätta allvarliga fysiska deformiteter.»

Bill betraktade mig hånfullt.

»Idiot!» sade han vänligt, och försjönk därefter i tystnad.

Som jag intet ytterligare hade att tillägga, följde jag hans exempel.

Sedan denna angenäma samvaro fortsatt en stund, började Bill fundersamt räkna upp en del namn.

»Erikssönerna, Milly på herrekiperingen, Peters på Syltan, lille Berg på Missionsbladet, Tilly[84] och Anna och så Ye Sing på tvättinrättningen — det blir tillräckligt.»

»Förlåt en oskuldsren yngling! Hvad ämnar du göra?»

»Bjuda hit hela rasket på julfäst, naturligtvis!»

»Och Ye Sing med?»

»Han är själfskrifven! Någon originalitet får det väl lof att vara. Tänk dig Ye Sing ätande julgröt och sjungande en kinesisk julpsalm! Har du nånsin sett en kines äta julgröt förr?»

»Knappast! Och jag erkänner, att det skulle vara ganska roligt, att få lägga den upplefvelsen till min rika samling.»

»Tjopp då! I morgon skaffar jag agremangerna och arrangerar det hela, och du bjuder gästerna.»

— — — —

Julaftonen ingick klar och kall, och snön låg i mjuka drifvor öfver gatorna. Bill hade försvunnit redan tidigt på morgonen och jag följde vid en något senare timme exemplet, för att bjuda gästerna. Det gick lätt att öfvertala dem, ty de voro allesamman ensamma som vi, och endast allt för glada att få fira jul på hyggligt vis en gång. Endast Ye Sing, kinesen på tvättinrättningen, gjorde några små svårigheter, emedan han inte visste hvad hela tillställningen egentligen skulle betyda. Mot den moderata ersättningen af 50 cents gaf han dock med sig och lofvade att hedra vårt enkla samkväm. Lille Berg på Missionsbladet var däremot icke nöjd med så[85] litet, utan uppställde som oeftergifligt villkor, att glögg skulle finnas i obegränsade kvantiteter. Så köpte jag, med tanke på Milly, en mistelkvist i en blomsterhandel och vandrade hem till vår kula, där Bill var sysselsatt med att kläda granen med glitter, bomull och svenska flaggor — gud vet hvar han fått dem från.

Inackorderingsfrun lagade med förtjusning julmaten, det var första gången på många år, och när gästerna fram på aftonen började komma, voro båda våra rum smyckade till julfäst. Att grenljusen bestodo af tre hopsplitsade dankar kunde ju inte inverka på julglädjen.

Erikssönerna kommo först, och frågade, i samma ögonblick som de hunnit inom dörren, om vi väntat länge. Ty klockan fattades blott tio minuter i den bestämda tiden och de voro båda från landet. Kort därefter hördes lätta steg i trappan och vi betraktade med spänd förväntan dörren. Mistelkvisten hängde nämligen där ofvanför. Dörren öppnades. Milly stod på tröskeln. Som pantrar rusade vi alla fyra fram för att använda privilegiet, men Milly tog ett steg åt sidan och följden blef, att Bill tryckte en öm kyss på den yngre Erikssons svällande, ehuru något snusiga läppar, medan den äldre på ett liknande sätt karesserade mitt vänstra öra. Något skamflata stodo vi där, medan Milly skrattade åt oss, och kommo, för försiktighets skull, öfverens om att singla slant om, hvem som skulle få kyssa nästa flicka.

[86]

Kort därefter kom lille Berg på Missionsbladet och frågade, nästan innan han kommit in, om man fick supen till fisken. Lugnad i detta hänseende ägnade han sig åt att dricka glögg och flirta med Milly på ett sätt, som gaf mig anledning att hota honom med allvarlig kroppsskada, en hotelse, som dock icke hade någon synbar inverkan på hans uppförande.

Tilly och Anna kommo därnäst och kysstes af resp. Eriksson junior och Bill. Därefter kom Peters som blef okysst, och lille Berg, som blifvit lifligt intresserad af den hälsning, som beskärdes Tilly och Anna, frågade om vi väntade någon mer flicka. Vi svarade ’ja’, och Berg bad att få abonnera på den, en begäran, som utan invändningar beviljades.

Snart ljödo åter trippande steg i trappan, och Berg ställde sig i posityr. En stilla knackning ljöd på dörren. Berg kastade upp den, tog den utanför stående personen om halsen och kysste till. Nästa sekund dansade Berg, under upphäfvande af de rysligaste eder, omkring på golfvet, medan Ye Sing stod i dörren, förtjust och förvånad öfver ett så hjärtligt mottagande.

»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var hemtreflig.»

Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:

»Me washee dishes?» (Mig diska?)

»Sällan, snedögde son af midtens himmelska[87] rike. Icke för detta lumpna ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här ska’ru finna kärlek.»

Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket god dryck.

Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon åtgärd försvann han ute i köket.

Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg finna[88] sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett svårt afbräck.

Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen». Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing, tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte räckte längre.

Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk folkvisa torde vara omtvistad.

Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys hatt.


[89]

Vännerna.

Under ett par månader hade Anderson varit sysselsatt med att genomkorsa den stora republikens nordvästra stater, i akt och mening att samla prenumeranter på Missionsbladet, Kristlig och politisk tidning för svenskarna i Amerika.

Som emellertid ofvannämnda svenskar icke tycktes tillbörligt uppskatta denna publikation, hade det ekonomiska utbytet af Andersons välsignelsebringande verksamhet blifvit skäligen klent. Förgäfves hade han förevisat de dyrgripar hvarmed bladet i fråga begåfvade sina förskottsbetalande prenumeranter, men de praktfulla håfvorna — en oljetryckstafla föreställande »Jerusalem i sin härlighet» eller ett porträtt af Martin Luther, efter fritt val — förmådde icke uppmjuka den ytterst lindrigt kristliga befolkningens hjärtan i den mån, att de blefvo villiga att öfverlåta sina dollars i Andersons trogna vård.

Anderson var således just ingen Rockefeller, när han en vacker eftermiddag kom på utslitna klackar vandrande järnvägslinjen mot den lilla staden Little Springs i Iowa, där han visste, att en ganska blomstrande svensk missionsförsamling var till finnandes. I hans ficka funnos tre exemplar af Förenta Staternas kvartsdollarmynt och från dessa hade Anderson föresatt[90] sig att icke skiljas, förrän bleka svälten stirrade honom i ansiktet.

På grund af denna sin obenägenhet för utgifter styrde Anderson sina steg till den svenske pastorns bostad, där han kunde beräkna att för en dag eller två få tak öfver hufvudet utan penningar och för intet, eller i värsta fall i utbyte mot ett halfårs gratisprenumeration på Missionsbladet.

Andersons beräkning slog inte heller fel. Ty när han för pastorn framställt sitt ärende, bjöds han på mat hvarefter han inkvarterades i ett rum, där den af olyckan hemsökte gudsmannen redan förut hyste en tidningsagent, representanten för kristliga ungdomstidningen Blåklockan, mr Gus Sutherquist.

Af vissa skäl fann mr Anderson sig föranlåten att gent emot mr Sutherquist iakttaga ett ytterst reserveradt uppträdande, och mr Sutherquist ansåg sig tydligen icke ha skäl att bemöta mr Anderson på annat sätt, men sedan mr Anderson genom en liten titt öfver mr Sutherquists axel funnit, att denne herre, trots sin utan tvifvel strängt kristliga moral, debiterade sin tidning hotellkostnader fastän han bodde gratis, och för mr Sutherquist påpekat, att äfven mr Anderson hade samma vana, blef förhållandet dem emellan genast märkbart hjärtligare.

Aftonen tillbrakte de båda herrarna, som kristliga tidningsagenter bruka, med förtäljande af sedelärande berättelser och förtärandet af någon[91] läskedryck, exempelvis lemonad, ur en medhafd butelj. Under tiden blefvo de allt mer förtroliga, och svuro slutligen, under inflytande af läskedrycken, hvarandra evig trohet och vänskap i nöd och lust, samt äfven i affärer, och öfverenskommo att påföljande dag gemensamt söka sprida Ordet, i form af Missionsbladet och Blåklockan, bland invånarna i Little Springs.

Nu voro, som nämnt, Little-Springsborna rätt kristliga af sig, och till följd däraf blef resultatet godt. Anderson hade, när de på kvällen träffades, lyckats introducera Missionsbladet i 9 hem, en bragd, som inbrakt honom 13 dollars och 50 cents, af hvilka han själf fick tillgodoräkna sig 5:40, och Gus Sutherquists fiskafänge hade resulterat i 11 prenumeranter på Blåklockan, summa 11 dollars, af hvilka 4:40 voro hans egna.

Så lyckliga dagar kunde man dock icke beräkna ofta, och vännerna höllo just på att resonnera om, hur man skulle kunna göra dem litet mindre sparsamt förekommande, när Gus tappade pipan ur mun och slog sig för pannan.

»Ah, en idé!» skrek han. »En himlasänd gudaingifvelse.»

Därpå steg han upp, fattade sin förvånade väns hand och underrättade honom, att deras lycka var gjord. Sedan framlade han sin plan, hvilken så lifligt slog an på Anderson, att han fann sig föranlåten att utföra en liten indiandans.

Denna afbröts dock något omildt af pastorn, som kom upp och meddelade, att så bråkiga herrar[92] icke kunde vara sanna kristna, och att de därför voro oförhindrade att lämna hans hus nästa morgon. Ju tidigare desto hällre.

Vännerna togo pastorns ord ad notam, ty klockan var knappast tre på morgonen, då de lämnade hans bostad genom fönstret. Då de emellertid ogärna ville lämna den man, som visat dem så mycken vänlighet, utan att ha ett litet minne af honom, hade Gus före affärden smugit sig in i pastorns arbetsrum, där han hämtat ett fickur och diverse andra småsaker.

I distraktion hade han också råkat stoppa på sig en del kontanter, som han hittade i en skrifbordslåda, en sak som han inte märkte, förrän det var för sent att vända om och lägga dem tillbaka. Han slog därför knut på näsduken, för att inte glömma att sända dem pr post, och att han sedan råkade tappa näsduken var ju ren otur.

En liten promenad på morgonkvisten skadar ju inte alls och med spänstiga steg promenerade vännerna i den härliga friska luften de få kilometerna till närmaste järnvägsstation.

Den var, som de flesta dylika, en »stad» om 7 à 8 hus, och tilltalade inte alls resenärerna, som funno den för liten att operera i. Vid 8-tiden på morgonen kom ett tåg, och Gus Sutherquist följde med detta till Brooks Junction, ett samhälle beläget ett par timmars resa från deras tillfälliga uppehållsort, medförande hela bagaget. Anderson stannade kvar, för att komma efter med middagståget.

[93]

Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin förra uppgift.

Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en själ.

Pastorn blef mycket glad.

»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,» sade han. »Och om ni[94] ville göra oss den tjänsten att tala några ord, så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få tillfälle att placera en del tidningar.»

Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så mycket större, och han skulle därför gärna tala.

Med middagståget kom Anderson. Men han uppsökte icke pastorn, utan gick direkt till hotellet, där han åt litet och drack ganska mycket, spelade biljard och tärning och för öfrigt fördref tiden på bästa sätt, tills aftonen kom.

På kvällen gick han ut ett slag och promenerade, och när han kom till bönehuset, steg han in och satte sig nära dörren.

Därinne voro ett sextiotal bröder och systrar församlade, och för dem introducerade pastorn, broder Southbranch — Sutherquist hade ändrat namn för tillfället — som skulle aflägga ett vittnesbörd.

Gud, hvad den nye brodern talade vackert. Det tog rätt in i hjärtrötterna, och näsdukarna kommo snart fram. När brodern slutat, ämnade kören klämma i med en sång, men den kom af sig vid ingången, ty nere vid dörren reste sig en man, som med tårade ögon och utsträckta händer gick emot den nye brodern, hvilken såg en smula förvånad ut.

»Southbranch!» sade mannen. »Känner ni igen mig?»

[95]

»Jag känner eder icke, broder!» svarade Gus saktmodigt.

»Minns ni den sjunde oktober 1904 i Des Moines, Iowa?» frågade mannen vidare.

»Jag kan icke så noga minnas, broder!» svarade Gus.

Församlingen var högst intresserad.

»Om ni inte minns mig,» sade mannen gråtande, »så glömmer jag dock aldrig er, ty genom eder fördes jag till den rätta vägen, som jag sedan lämnat, och dit ni nu för mig för andra gången.»

»Halleluja!» andades församlingen och kören tog upp sången: »Hur ljufligt att mötas vid Jordanens strand.»

»Låt mig prenumerera på de där tidningarna ni har!» sade mannen därefter och lämnade Gus en tiodollar. »De tidningar ni för måste vara goda.»

Gus tackade, skref ut kvitto och lämnade tillbaka 7 dollars 50 cents.

»Nej,» sade då mannen. »Behåll penningarna! Om ni ännu insamlar medel till missionen bland zulukaffrerna, så lämna öfverskottet dit.»

Gus tackade ödmjukt och hemställde till församlingen att tacka den ädle gifvaren.

Församlingen skrek: »Halleluja», men mannen afsade sig all ära. Ville någon tacka honom, så vore det bättre att göra detta genom att prenumerera å Southbranchs tidningar, eller skänka en skärf till missionen.

Genast framsteg en af församlingens diakoner[96] och följde uppmaningen, en annan pamp gjorde likadant och snart stod man i kö.

Den nyfrälste biträdde vänligen med att taga emot kollekten till zulukaffrerna.

Dagen därpå lämnade Anderson och Sutherquist-Southbranch sina platser i resp. tidningars tjänst och drogo med 120 dollars på fickan vidare mot okända öden.


[97]

Fallmaskinen.

»På tal om uppfinnare,» sade Ned Jackson, och fyllde sin pipa med Swans tobak, »så bodde det för ett par år sedan en karl här i trakten, som sysslade med sådant.

Han hade hyrt Pidersens gamla lada att experimentera i, och där inne hamrade han och uppfann och gick an, så att halfva countyts befolkning brukade stämma möte där utanför om kvällarna. Inte för att de fingo se något, men det var ju intressant ändå att ligga i gräset där utanför och höra hur han bultade och väsnades där inne.

Vi va’ verkligen stolta öfver Hawley, han hette så. Det var den första uppfinnare vi haft i det här countyt och det fanns ingen mer än vi som hade någon här i trakterna. Hvad det egentligen var, som han uppfann, visste vi inte och inte spelade det någon roll heller. Hufvudsaken var att han uppfann.

Då och då gjorde han en insamling för att betäcka kostnaderna och vi betalade gärna, fastän vi ofta tyckte att det klunkade litet egendomligt i de lådor som skickades till honom. Men om det var sprit, så var den nog denaturerad, ty han förklarade själf att han var nykterhetsvän, och aldrig drack något starkt, utom när han blef bjuden.

[98]

En dag kom Hawley upp till Hoolans saloon där vi stodo, en hel del af oss, och underrättade att maskinen var färdig. Nästa söndag mellan klockan 11 och 1 skulle han förevisa den på statens landtbruksmöte, som hölls då, mot en entré af 25 cents.

Vi gratulerade naturligtvis Hawley, bjödo på whisky och behandlade honom vänligt, ty nu var det klart, att vi skulle bräcka folket rundt omkring. Och Hawley skröt och domderade, och påstod, att en sådan maskin som han uppfunnit aldrig blifvit uppfunnen förut, och han sade saker om Thomas Alva Edison, som Thomas nog skulle kännt sig rätt besvärad af, om han hört dem.

Well, landtbruksmötet började och Hawley visade sin maskin för en beundrande människomassa om 300 personer utom barn och negrer, dock först sedan han noggrannt inkasserat alla 25:centarne.

Den såg inte mycket ut för världen, maskinen, men Hawley förklarade, att alla verkligt stora uppfinningar utmärkte sig för stor enkelhet. Det var endast en träställning med segelduk på, och vi som satsat, undrade rätt mycket hur den apparaten hade kunnat draga så stora kostnader. Men ingen brydde sig för rästen om, att det varit dyrt, ty vi hade ju i alla fall vår egen uppfinnare, och det hade vi råd till.

När allmänheten var samlad, steg Hawley upp och höll ett tal.

[99]

»Detta maskinteknikens underverk, som ni, mina damer och herrar, samt barn och negrer, se framför er,» sade han, »är en uppfinning, som fyller ett länge kändt behof.

I dessa dagar bygga alla människor flygmaskiner, hvilka mycket riktigt stiga upp i luften, men det händer lika ofta att de falla ned, och att den djärfve uppfinnaren slår ihjäl sig. Denna fara är nu fullkomligt afvärjd.

Man har förut användt fallskärmar, ett slags primitiva inrättningar, som endast fylla mycket små fordringar och alls inte motsvara de kraf på säkerhet och komfort, som en modärn luftseglare har rätt att uppställa.

Därför har jag, på fullt vetenskapliga grunder, konstruerat denna fallmaskin, som nu står framför er.

Luftseglaren medför den upp i luften, och när han känner, att han börjar falla, stiger han helt lugnt upp i fallmaskinen och seglar sakta och elegant till jorden. Allt hvad han behöfver göra är att landa riktigt.

Sedermera skall jag sätta en motor i maskinen och göra den till kombinerad flyg- och fallmaskin. Som emellertid denna förbättring blir dyrbar, ser jag mig tvungen att hemställa till de närvarande om något litet bidrag.»

Vi pojkar härifrån countyt voro väldigt stolta öfver fallmaskinen och genast villiga att satsa en dollar eller två hvar. Vi satsade för rästen af[100] gammal vana, ty det hade vi gjort ett par gånger i veckan under den senaste tiden.

Men främlingarna voro mera småsinnade, och en af dem yttrade högt, att det inte vore någon konst att snickra ihop en träställning och sedan påstå, att man kunde destillera whisky med den eller hvad som hälst. Han ville se hvad maskinen dugde till innan han satsade något.

Som ni vet så har dom alltid en så’n där ballon captif på statens landtbruksmöten, och någon föreslog, att vi skulle skicka upp Hawley med den och låta honom gå ned med sin maskin. Uppfinnaren protesterade visserligen, men vi tyckte att förslaget var bra, ty då skulle folket få se att våran uppfinnare verkligen dugde.

Hawley var mycket ovillig, men med tillhjälp af ett par starka karlar fingo vi upp honom i fallmaskinens korg, hängde den i ett rep under ballongen och släppte upp hela härligheten. Två man sutto i ballongkorgen.

När ballongen löpt linan ut, skar dom af repet, och fallmaskinen kom.

Det var synd på Hawley i alla fall, ty han var säkert ett geni, och hade han kunnat få den maskinen att flyga lika bra som den föll, så hade han nog blifvit världschampion.

Men felet var nog det, att han inte landade rätt.»


[101]

En rekreationstripp.

Vi voro två rika unga män, som en vacker juniafton vandrade in i staden Fargo i Nord-Dakota. Rika på erfarenhet och framtidsmöjligheter, men tyvärr inte på guld.

Vi reste för vår hälsas skull. Allt för långa uppehåll mellan målen ha nämligen ett särdeles ogynnsamt inflytande på det allmänna hälsotillståndet, och ägaren till det »boardinghouse» i staden vid Mississippi, där vi brukat intaga våra lukulliska måltider, hade på ett synnerligen ofint och pockande sätt begärt att få åtnjuta den ersättning af dollar 3:50 i veckan, som i fyra veckor uteblifvit.

Med rätta upprörda öfver ett sådant beteende lämnade vi omedelbart boardinghouset. Sedan vår värdinna, likaledes af lumpna, materiella motiv, nekat att låta oss bo kvar och dessutom låst in våra koffertar, samt då ett antal personer, hvilka förmenade sig ha guld att fordra af oss, hänsynslöst nog började uppsöka oss i vår privata bostad, beslöto vi att företaga en liten turisttripp till de stora hvetefälten i Nord-Dakota.

Det var ju litet obehagligt, att våra tillgångar voro begränsade till ett par dollars, medan resan till Fargo kostar cirka sex dollars pr person, om jag minns rätt. Och de snikna järnvägsbolagen[102] hysa en lika löjlig, som djupt rotad antipati mot fripassagerare.

För ett par unga män, som pröfvat mycket, från litteratur och konst till plåtslageri och trottoarläggning, är dock ingenting omöjligt. Vi hade beslutat att resa till Nord-Dakota, och en stor och energisk samling fordringsägare i förening med ett par väntande processer om brutet äktenskapslöfte bidrogo på ett underbart sätt att stärka vårt beslut.

En stjärnklar natt gingo vi alltså ned till Northern Pacific-järnvägens godsstation och funno där, efter något sökande, en olåst godsfinka, inredd med den i sådana vagnar brukliga raffinerade lyxen. Den stod inkopplad i ett tågsätt, och vi kröpo in.

Vagnen innehöll en själfbindande skördemaskin och några smärre landtbruksredskap, och däraf slöto vi att den skulle väster ut. Landtbruksredskap användes visserligen äfven öster om Mississippi, men en sådan obetydlighet som hveteodlingen å den sidan, torde knappast ta mycket maskiner i anspråk.

Tidigt på morgonen plomberades vagnsdörren af en brakeman, som var oförsiktig nog, att inte först se efter om det var någon inuti. För hvilket vi voro honom tacksamma. Därefter förslösade tåget flera dyrbara timmar med att gå fram och tillbaka och växla in nya vagnar, en ytterst tidsödande sysselsättning, som vi alls inte gillade.

[103]

Af vissa skäl underläto vi dock att framföra våra klagomål till tågbetjäningen.

Ändtligen bar det på allvar af, men utan att vi visste om det gick åt öster eller väster. Snart fingo vi dock klart för oss, att vi reste åt rätt håll, ty tåget passerade inte någon bro. Godsstationen ligger nämligen på västra stranden af Mississippi.

Vi gratulerade hvarandra till vår goda tur och somnade sedan stilla, vaggade till sömns af tågets dunkningar, ett godt samvete och den trötthet, som följer af sex veckors intensiv arbetsinställelse.

Vår tur var dock inte så stor som vi trodde, ty när tåget gått ett par timmar, afkopplades vår vagn vid en station och växlades in på ett stickspår, medan vi uttömde vårt ordförråd.

För att inte fördärfva svenska folket, vill jag inte repetera de ord som sades, men de verkade snarast som lofsånger, i jämförelse med de yttranden, som fälldes när vi upptäckte, att vi inte kunde komma ut.

Ungefär en timma sutto vi på detta sätt fångna, ilskna och hungriga, tills till slut någon kom och bråkade med låset.

I samma ögonblick som dörren öppnades, hoppade vi ut, och när vi fingo se, att vår räddare var en ensam stationskarl, anlade vi våra bästa bofansikten och frågade med basröst, om han hade något emot att vi åkt med tåget.

[104]

Han svarade, förståndigt nog, att det var brakemannens sak och inte angick honom.

Vid närmare undersökning af den plats dit ödet kastat oss, funno vi, att det var en liten vacker stad, som hette Dassel och där man för moderat pris kunde få skinka med ägg, whisky och andra matvaror. På denna grund förskingrade vi där vår ena dollar och hade sedan turen att hitta en tom godsfinka i nästa västgående godståg.

Men i godsfinkan fanns det redan en landstrykare, när vi kommo och ökade sällskapet till tre. Han talade engelska med tysk accent och hade en flackande blick, som jag inte tyckte om. Han var emellertid treflig nog och pratade om allt mellan himmel och jord.

Godsfinkans dörr stod halföppen, när vi lämnade Dassel, men när tåget kommit ett stycke ut på linjen, började tysken klaga öfver, att draget skulle skada hans delikata fysik, och bad någon af oss stänga dörren. Bill steg upp och drog igen den, och i samma ögonblick var tyskens högra hand i bakfickan.

Men han missräknade sig, ty vi hade varit ute förr. När han begärde att få dörren stängd, fattade vi genast galoppen och innan hans artilleri hunnit ur fickan, stirrade hans vackra ögon hopplöst och för en gångs skull stadigt, in i våra revolvermynningar.

Han hade tydligen ingenting annat att göra än att sträcka upp händerna, och detta gjorde han, på anmodan, prompt och bra.

[105]

Vi befriade honom så från hans vapen, öppnade åter vagnsdörren och bjöd honom artigt stiga ut. Visserligen tvekade han, ty tåget gick rätt fort, men sedan vi uppmuntrat honom med en spark i vekryggen och en knytnäfve i nacken, fattade han mod och gjorde språnget. Vi sågo honom slå ett par dubbelsaltomortaler, innan han nådde moder jord, sedan gingo vi in i vagnen och sköto igen dörren. Jag har ofta undrat, om han undgick att bryta nacken.

Vid stationen Herman i Minnesota, nära gränsen till Nord-Dakota, öppnades vagnsdörren af en brakeman i sällskap med ett par stationskarlar. Bill upptäcktes och anmodades att komma ut. Han följde maningen, men blef inte desto mindre ovänligt behandlad af brakemannen och hans vänner. Bill behandlade dem ovänligt i gengäld och jag hoppade ur vagnen för att deltaga i den allmänna glädjen.

Det lifliga umgänget fortsattes en stund, men som vi voro i minoriteten funno vi oss snart föranlåtna att aflägsna oss.

Tio minuter senare mötte vi åter brakemannen och hans vänner på ett förfriskningsställe i staden, och drucko då ett glas med dem och idkade sällskapslif, tills tåget gick. Vi skildes som vänner.

Samkvämet hade tagit hälften af vår dollar, och våra ekonomiska möjligheter voro ganska begränsade, men som vi voro enkla unga män, och betraktade hårpomada och manschetter snarare[106] som lyx än som nödvändighetsartiklar, hoppades vi att med denna anspråkslösa summa, och farmarnes kycklingar, kunna hålla lifvet vid makt tills vi kommit öfver gränsen.

Visserligen kunde vi ha sökt arbete i Minnesota, men vi hade ju beslutat oss för Nord-Dakota, och man har väl sin stolthet, för tusan, äfven om man ingenting annat har.

Natten tillbrakte vi i en lada, och efter att ha frukosterat på bröd och en vattenmelon, som vi på kvällen hittat i ett öppet fönster, satte vi oss på morgonkröken i gång för att uppnå Fargo. Efter många timmars tramp på järnvägsslipers uppnådde vi till sist, trötta och hungriga, staden som ligger nära gränsen af tre stater, där Red Rivers grumliga vatten söker sig väg norrut.

Nord-Dakota är en ganska ny stat, och när den fick sina rättigheter, ombesörjde de öfriga staternas godtemplare och andra vänner af en förtäckt spritkonsumtion, att dessa rättigheter icke innefattade spriträttigheter.

Konsekvensen är, att folket i Nord-Dakota är mera törstigt än annat folk, och att de ha lika rika tillfällen att få törsten släckt, men också att whiskyn är dubbelt så dyr som i de stater där man har riktiga lagar.

Den summa som betalas för utskänkningsrättigheter kallas i Minnesota »license-fee». I Dakota använder man namnet »mutor», men skillnaden är endast formell, ty i båda fallen hamna medlen i samma fickor.

[107]

Vi gingo till en soft-drink-bar, — nykterhetskafé — för att få ett glas öl och höra efter plats.

Det var nämligen i landtbrukets tjänst vi beslutat ställa våra krafter, och för sådana anställningar tjänstgöra krogarna som platsbyråer. På den kro —, förlåt, soft-drink-baren, funno vi lyckan.

Detta tillgick på det sättet, att Bill kom i språk med en svartklädd man, som hade ett så blankblekt, bakslugt ansikte, att Bill ansåg sig böra titulera honom pastor.

Pastorn frågade om vi sökte arbete, talade om att han tyckte om våra ansikten, och att han trodde sig kunna lita på oss, och fastän vi inte kunde ge honom samma goda betyg, sökte vi på alla sätt understödja hans goda åsikt om oss.

Jag tror att vi lyckades.

Vi blefvo nämligen tillfrågade om vi ville tjäna femtio dollars på ett lätt och jämförelsevis hederligt sätt, och då lätt förtjänta pängar alltid varit en lockelse för oss, accepterade vi anbudet och fingo veta detaljerna af uppdraget.

I all sin grandiosa enkelhet var vår mission riskabel nog. Men man kan ju inte heller begära att få femtio dollars utan allt arbete eller risk. Vi föredrogo litet risk, ty arbete har aldrig legat särskildt mycket för oss.

Det var helt enkelt frågan om att föra ett parti sprit från Fargo till hufvudstaden Bismarck, som ligger långt inne i staten. Whiskykaggarna voro packade i lådor, märkta »Järnvaror». Dessa skulle[108] vi inlämna på järnvägen i Fargo i eget namn, och sedan utlösa dem i Bismarck och föra dem till pastorns magasin, allt på egen risk. Och den var inte så liten, ty man hade tänkt spara in mutorna till polisen.

Risken, ett par års straffarbete eller något ditåt, kunde som sagdt inte afskräcka oss, snarare tvärtom, så att vårt enda villkor för antagande af anbudet var fem dollars per man i förskott och fri sprit från stunden för öfverenskommelsen tills uppdraget slutförts. På grund af sakens natur ansågo vi oss böra göra det senare tillägget.

Pastorn gick in på våra fordringar och vi gingo ut för att se på staden i hans sällskap och söka göra slut på våra pängar, en sak, som för Bill och mig var praktiskt omöjlig, då pastorn betalade det flytande och vi inte gärna kunde äta upp pängarna.

Nästa morgon inlastades våra kolli på järnvägen, och vi reste därefter till Bismarck. Där fingo vi vänta en half dag innan sakerna kommo. När de anländt, hyrde vi ett par åkare och körde hem dem till pastorns magasin, utan att polisen så mycket som såg åt oss.

Så enkelt var det.

Man skulle kunna tycka, att femtio dollars och fri sprituosa var mer än tillräcklig ersättning för ett så lindrigt arbete, men Bill, som var född finansman, såg en chance att tjäna en mindre förmögenhet och begärde helt kallt 250 dollars[109] utöfver det stipulerade priset för att inte anmäla saken för polisen.

Den är nämligen mycket pigg på whiskybeslag, när den inte behandlas.

Då blef pastorn ond och kallade oss fula namn, hvilka vi samvetsgrannt bearbetade och returnerade. Sedan hotade han att anmäla oss för spritinsmuggling och erhöll vår tillåtelse därtill. Så slog han Bill i hufvudet med en ljusstake, så att vi blefvo tvungna att hålla honom. Till sist betalade han.

Polisen gjorde samma afton ett större spritbeslag och de båda angifvarna fingo 100 dollars i belöning.

Men vi följde vårt ödes maning, köpte hästar och redo åt sydväst, mot boskapsdistrikten.


[110]

Kalmarflickan.

Slättoppade skonaren »Två Bröder» gled sakta fram mot hamnen, drifven af en svag sydostlig vind, som kom seglen att stå slappa och halffyllda mot den klarblå morgonhimlen.

Längst fram på backen stod styrman Augustson och stirrade mörkt framför sig, ty styrman Augustson var förbaskad, och hvarken det vackra vädret eller hemstaden, som han alltmer närmade sig, kunde skingra hans svårmod. Styrman, som förra våren tog sin kaptensexamen, hade nämligen under studietiden varit tvungen att låna pängar, hela 200 kr. Af dessa hade han så småningom afbetalt hälften och tänkte nog betala resten också hvad det led. Men nu hade de hundra kronorna plötsligt blifvit uppsagda till betalning, — långifvaren behöfde väl pängar, — och förföllo om tre dagar.

Hundra kronor är ingen särdeles stor summa, men för en ung kustfararstyrman, som bara har 60 kronor i lön och en gammal mor att skicka hem pängar till, kan den ibland tyckas oerhörd. För närvarande visste inte styrman Augustson, hvar han skulle ta de där pängarna. Att försöka med skepparn var inte lönt, det hade han klart för sig, och ingen annan hade han att vända sig till. Han skulle således icke kunna möta utgiften, skulle bli lagsökt, det skulle bli bekant hemma i fiskläget,[111] och gammelmor skulle få skäms för sin son. Därför var styrman Augustson förbaskad, och man måste erkänna, att han hade fullgiltig orsak.

Men akterut, på kommandobryggan, gick skepparn och var förbaskad äfven han. Inte så, att han hade några ekonomiska bekymmer att dras med, gubben stod sig tvärtom godt, men han hade säkert föredragit sådana framför den tyngd, som nu hvilade på hans lilla fetthjärta.

Det var nämligen så, att gubben varit en svår fruntimmerskarl och stor friskus i sina da’r, och hade inte precis lagt bort sina vanor från ungdomsåren, sedan han seglat in i den äktenskapliga hamnen tillsammans med en änka med skinn på näsan och ett par innehållsrika sparbanksböcker. När han därför i Kalmar träffade en söt flickunge, stoppade han i distraktion vigselringen i västfickan och drejade bi.

Olyckan ville dock att galeasen »Venus», hvars skeppare sedan gammalt hade ett godt öga till flickan, anlände till hamnen. Johanson på »Venus» såg genast hur sakerna stodo, och mån om sina egna intressen, underrättade han genast flickan, att kollegan på »Två Bröder» var en lycklig make och fader. Följden blef ett uppträde med tårar och tillbehör, och en hotelse att frun skulle få veta hela historien. Som skepparen på »Två Bröder» hade all orsak förmoda, att flickan hållit ord och skrifvit till hans fru, och som han hyste stor och berättigad respekt för denna dam, kände han sig allt annat än lätt om hjärtat, när[112] han såg sig af gynnsamma vindar föras allt närmare den väntande makans famn. Det var därför inte underligt, att skepparn gick fram och tillbaka på kommandobryggan som ett fångadt vilddjur, och att den stackars rorsmannen fick veta att han var till.

Länge hade skepparn sett styrman stå där framme på backen och öppnade just munnen för att säga honom något obehagligt, när ingifvelsen kom. Han tvärstannade midt i promenaden, slog sig för pannan med knytnäfven och skrek till:

»Djää...!» — så att rorsmannen starrbligade af förvåning.

Sedan stod han i flera minuter och lät idén mogna i sin hjärna tills han slutligen ropade:

»Augustson!»

»Kapten!» svarade styrman, och kom sakta och trumpet akteröfver.

»Han har alltid varit en präktig pojke, Augustson,» sade skepparn inställsamt när styrman hunnit fram.

»Det är väl därför kapten har skällt på mig så förbannadt den här resan?» framkastade styrman.

Skepparn såg litet besvärad ut, men fortsatte:

»Det skall Augustson inte fästa sig vid. Det är inte så illa menadt, för se, jag har alltid tyckt att han är en präktig pojke, en riktigt präktig och duktig och arbetsam pojke, och det tycker jag än.»

»Det gör kapten rätt i,» inföll styrman gillande.

[113]

»Och han vet, att jag alltid varit vänlig mot honom.»

Styrman hostade.

— — »äfven om jag någon gång varit litet häftig och sagt saker, som jag inte haft någon vidare mening med. Därför hoppas jag, att jag kan lita på honom, om jag ber honom om en liten tjänst.»

»Det beror på, det,» svarade styrman försiktigt.

»Säg han ’ja’ med detsamma, Augustson,» försökte skepparn öfvertala. »Det är inget svårt alls, och det är inget arbete eller så.»

»Låt mig höra hvad det är om först,» envisades styrman.

»Jo, som han vet så — — så var jag — hm — bekant med en flicka där nere i Kalmar.»

»Ja, jag hörde det.»

»Ja. Och det finns ju ingenting att säga om det, hva’? En glad sjömansfyr, he he he — —»

»Jag skulle skäms, om jag vore som kapten. Gift karl och allting.»

»Nej då, det skulle Augustson visst inte. Vänta tills han själf blir gift, så skall han få se. Man är glad att få slippa ifrån ibland.»

»Det beror väl på hurudan hustru man har,» svarade styrman, som i sin hytt hade ett fotografi af en liten flicka, som han hälst inte ville slippa ifrån.

»Kanske det, kanske det!» mumlade skepparn betänksamt. »Men när jag nu har det så, att jag tycker det är roligt att komma ut på vift[114] ibland, så tycker jag, att det är svinaktigt af Johanson på »Venus» att gå och ställa till det för mig så, som han gjorde.»

»Åh, han ville väl ha henne själf,» var styrmans reflektion.

»Det förstås! Men han kan väl vara schentleman för det,» sade skepparn. »Nu har emellertid kalmarflickan skrifvit till kär — — hm, frun, menar jag, så nu står jag där.»

»Det gör kapten,» instämde styrman gladt.

»Vet han hvad det vill säga, Augustson?» frågade skepparn allvarligt.

»Usch, ja då!» svarade styrman med värme. »Jag har nog hört henne. Ursäkta att jag säger det, men hon är svår.»

»Det är hon,» instämde skepparn af hjärtat. »Och om han har den ringaste tillstymmelse till hjärta i bröstet, så hjälper han mig ur det här, Augustson.»

Om styrman blifvit erbjuden »Två Bröder» med last och inventarier som present, så hade han icke kunnat se mer förvånad ut.

»Hur i herrans namn skall jag kunna göra det?» frågade han.

»Asch!» svarade skepparn, och knuffade styrman förtroligt i sidan. »Det vore väl den sure, om inte två stycken sjöbussar skulle kunna rå på ett fruntimmer.»

Styrman tog ett par steg tillbaka och betraktade skepparn skarpt.

[115]

»Ämnar kapten bära hand på sin lagvigda maka?» frågade han allvarligt.

»Nej, för allt i världen,» utropade skepparn, förskräckt öfver blotta tanken på något dylikt. »Det kunde aldrig falla mig in. Men jag menar, att vi två skulle väl kunna klara upp saken, om vi sloge våra kloka hufvuden ihop. Så här skall det gå till. Det första frun träffar mig, börjar hon naturligtvis tala om det där brefvet. Jag svär emellertid på, att jag är oskyldig, och att jag aldrig hört talas om fruntimret förr.»

»Kapten! Öka inte sin skuldbörda genom att svära falskt,» varnade styrman.

»Nödlögn är ingen synd,» svarade skepparn lugnt. »Gamle Olson på »Falken», som jag seglade med när jag var pojke i världen, svor sig fri i en sjöförklaring, och han var ändå troende. Alltså nekar jag för, att jag känner flickan, men frun tror det naturligtvis inte.»

»Naturligtvis inte,» instämde styrman villigt.

»Då kommer han, som stått så att han hört alltihop, och ser skamsen ut — han kan se skamsen ut, om han försöker, Augustson? — och förklarar att det är han, som gått i Kalmar och bråkat med flickan, och inbillat henne, att han var kapten på »Två Bröder», och så ber han om ursäkt. Han får nog litet ovett af frun — —»

»Det får jag säkert!» ansåg styrman.

»Men det skall han inte fästa sig vid, och äfven om jag skulle bli tvungen att ge honom litet också för formens skull, så går det snart öfver,[116] och se’n har han det goda medvetandet, att han sparat sin gamle skeppare många gråa hår.»

»Som frun annars skulle ha ryckt ut,» ifyllde Augustson.

Skepparn låtsade icke märka tillägget, utan frågade:

»Skall han hjälpa mig med det då?»

Styrman funderade ett tag, insåg att det var ett gyllene tillfälle, och svarade:

»Kan jag göra kapten någon tjänst med det, så kyss till!»

Skepparn grep styrmans händer och hade nog omfamnat honom också, om han inte fortsatt: — — »men inte begär väl kapten, att jag skall göra det för ingenting.»

Den sidan af saken hade skepparn egentligen aldrig tänkt på, men han insåg genast, att tjänsten var pängar värd, och sade:

»Nej, för all del! Jag har ingenting emot att ge honom en tia eller två för det. Hur mycket begär han?»

»Hundra kronor!» svarade styrman beslutsamt.

Skepparn baxnade.

»Hundra kronor! Är han alldeles förbannad, Augustson? Hundra kronor, det är pängar det!»

»Ja, det är det,» medgaf styrman.

»Nu skall han inte vara oresonlig, Augustson. Jag skall gå så långt att jag bjuder honom femtio kronor, för det kan det kanske vara värdt, men inte en styfver mer.»

»Är det så, att kapten inte vill ge hundra kronor,[117] så är det kanske bäst, att kapten bekänner för frun,» svarade styrman. »Om kapten ber vackert, så kanske hon förlåter kapten,» tillade han uppmuntrande och gick föröfver.

På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande omständigheter, klokare att tiga.

Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt modet, och han ropade till sig styrman:

»Han får sjuttifem, Augustson!»

»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.

»Skall han ta det då?» frågade skepparn.

»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.

»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.

»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»

Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade vinkningen — med ett papper.

[118]

Det var tillräckligt.

»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.

»Kontant,» svarade styrman.

Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.

»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig röst.

Och styrman svarade:

»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man sett förr.»

Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung. Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en hemkomsthälsning till den hulda makan.

Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:

»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»

»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.

Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills oanad ömhet, sin bättre[119] hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom från sig och utropade:

»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där, och att hon sedan fått veta att du är gift!»

Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld, att en skådespelare skulle ha afundats honom.

»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han i hjärtslitande ton.

»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»

Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter. I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.


[120]

Lundgren.

Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.

Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad med alla sju dödssynderna utom snustuggning.

Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.

Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i Argentina, såvida han inte är hängd.

Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans rephandel gick dåligt.

En förmiddag när Lundgren var ledig — Lundgren arbetade nämligen sällan före middagen. På eftermiddagen hvilade han — gick han in i boden till Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.

En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!

De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och beställde sådan. Af misstag[121] fingo de konjak och vatten, men då deras finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.

Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.

Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.

På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans fordringsägare.

Men denna gång var det något annat.

En vederhäftig röst i telefonen anhöll att få köpa litet rep. Lasse bugade för apparaten, tackade och tog fram papper och penna. Under de närmaste tio minuterna hade han fullt upp att göra med att skrifva och buga, buga och skrifva och tacka och tacka och tacka. Ty det var den största order hans affär någonsin undfått.

Lundgren tog sig ledigt från sin eftermiddagssysselsättning den dagen, och aflade, en halftimma efter telefonsamtalet, en visit i Lasses bod.

[122]

Men Lasse hade stramnat till betydligt sedan sist, och han hade full sysselsättning. Med en yxa i handen gick han an värre bland repbundtarna, mätte och kapade, kapade och mätte, tjugu famnar af en sort, femtio af en annan och så vidare. Åt Lundgrens obetydliga person ägnade han inte en blick.

Men Lundgren tog inte anstöt af denna uraktlåtenhet, utan stod lugn och betraktade det anslående skådespelet, med ansiktet skinande af äkta glädje öfver vännens brådska.

Till slut kunde han dock inte underlåta att yttra sig.

»Jag tyckte, att du klagade i förmiddags öfver att du ingenting hade att göra, och nu går du ju på som en tungomålstalare.»

Rep-Lasse bromsade ett ögonblick i kapningen, strök med rockärmen svetten ur sitt upphettade ansikte och sade stolt:

»Klagar! Hvem fasen har klagat? I den här affären strömma beställningarna in, förstår du. Fick nyss en telefonorder på flera hundra kronor, och det är just den, som jag är i färd med att effektuera.»

Med det grep han åter tag i yxan och började kapa.

»Jädrans i det!» sade Lundgren begrundande. »Det tar sig således! Hvem är det, som skall ha så mycket rep?»

Om Rep-Lasses hustru sett sin man i det ögonblicket, så är det ovisst om hon kändt igen honom,[123] ty hans anletsdrag blefvo hastigt ännu mera vanställda.

Yxan slog han i golfvet så att träflisorna röko, och gaf den därpå en spark, så att den for bort i andra ändan af rummet.

»Dj............ etc. etc.,» skrek han. »Det glömde jag ju att fråga.»

Lundgren ansåg då tiden vara inne att dra sig tillbaka, medan Rep-Lasse uppläste valda stycken ur Scrivers »Själaskatt».


[124]

En predikare.

Den lilla präriestaden låg och latade sig i solen, som från en glasklar himmel sände sina brännande strålknippen ned genom den värmedallrande atmosfären. Ingen vindfläkt åstadkom den minsta rörelse å de ändlösa vidderna, och stadens gator voro öde och tomma, ty det var högsommar och middag, då allt lefvande domnar under trycket af gräsöknens oerhörda hetta.

Inne på krogen, där det var svalare, hade det lilla lif, som ännu pulserade, koncentrerat sig. Där stodo kreatursdrifvarna mot diskens mässingsstång drickande iskallt milwaukeebier ur väldiga glas, berättande för hvarandra konstfärdigt hopljugna historier om de heta dagar de varit med om och svärande öfver de händelselösa middagstimmar de af ett ociviliseradt fastlandsklimat tvingades att dagligen genomlida.

Bartendern, halfnaken och pigg som vanligt, var sysselsatt med att langa upp fradgande ölglas till de törstiga gästerna. De nakna armarna skeno af svett och den kulörta skjortan satt fastklibbad vid den muskulösa öfverkroppen. Då och då, under någon paus i ölserveringen, ställde han sig att se ut genom fönstret, och upptäckte så till slut något, som möjligen skulle kunna åstadkomma ett angenämt afbrott i enformigheten.

[125]

Långt, långt borta, där prärien sammansmälte med himlens ljusblå kant syntes en mörk punkt, som sakta förstorades och närmade sig. Den delade sig i två, och om en stund kunde man urskilja tvänne ryttare, som sakta redo fram mot staden i solgasset.

»Hva’ ä’ det för några välsignade idioter, som rida ute i den här bakugnshettan?» sade en ung man, därmed på pricken uttryckande de öfrigas outsagda tanke.

»Antingen ä’ det någon som ska’ hämta doktorn, och i så fall ä’ det förståndigt, att dom far två stycken — en ensam man skulle knappast kunna få ut honom i dag — eller också ä’ det gröngölingar.»

Denna sunda tankegång gillades fullkomligt af de närvarande, och en liflig konversation utspann sig, om hvilket af de två alternativen som vore det riktiga. De flästa höllo på det senare antagandet, och när ryttarna kommit tillräckligt nära, för att detaljerna skulle kunna urskiljas, bekräftades också detta. Ty medan den ene såg ut som en prärieman var den andre klädd i mjuk, svart hatt, svart bonjour och — blankskinnskor.

»Fy tusan!» sade en. »Det är ju en präst. Jag håller två dollars på, att det är en metodist.»

»Antaget,» svarade en annan. »Jag har sett mer än en baptistpräst förr, så att jag vet hur dom ser ut. Ser du inte hur det blänker om fötterna på honom? Tror du, att någon annan[126] än en baptistpräst ger sig till att rida i galoscher?»

Samtalet afstannade dock vid främlingarnas ankomst, ty trots sitt prästerliga yttre, red mannen med de blänkande skodonen rakt på krogen. Med den andres hjälp steg han af hästen, borstade dammet af sin bonjour och steg så rakt in i syndanästet, där ett tjugutal ögon betraktade honom med ett oförställdt intresse, som dock var blandadt med en hel del indignation.

Med ett småleende på läpparna steg prästen fram till disken och begärde ett glas kallt sodavatten.

»Med whisky eller konjak?» frågade bartendern kärft, medan ett stilla flin upplyste de närvarandes ansikten.

Prästen tycktes dock inte ta illa upp. Hans småleende var tvärtom ännu mildare, när han svarade:

»Tack, hälst utan alkohol.»

Bartendern mumlade något otydligt om käringar och sirap, men slängde fram två glas sodavatten på disken, ty följeslagaren skulle också läska sig med denna enkla dryck, ehuru han grinade när han sväljde den, och kastade en så längtansfull blick på en whiskyflaska, som stod i en hylla, att pojkarna började hysa vissa förhoppningar vis à vis honom.

När pastorn druckit ur vattnet och omsorgsfullt torkat sig om munnen med en silkesnäsduk, vände han sig till de församlade, och sade:

[127]

»Käre bröder! Mitt namn är Josuah Jeremiah Jennings, och jag är, som ni alla af min klädedräkt kunna se, en ordets förkunnare.

Länge hörde jag, där jag bodde i en af österns storstäder, talas om det vilda lif, som fördes här ute på prärien. Jag hörde talas om hur rusdryckerna flödade, hur summor bortspelades på faro och poker, och hur litet ett människolif, som dock är skaparens dyrbaraste verk, aktades i dessa trakter. Då fasade jag och bad till den, som styr våra öden, att han måtte förskona mig från att någonsin behöfva besöka denna af synden smittade näjd. Men hans vägar äro icke våra vägar och min vilja är icke hans.

En natt, när jag låg i min ljufva slummer, vaknade jag vid att en inre röst sade till mig: »Josuah! Hvi rädes du? Gå ut på den vilda prärien och predika ordet. Du är ett ringa redskap, men genom dig skall Herren utföra ett stort verk.»

Denna maning vågade jag icke motsätta mig, utan for inom kort hit ut, för att fullgöra min mästares vilja. Och si! Han har varit när mig, så att mitt arbete har burit en härlig frukt i denna karga jordmån. I alla städer jag besökt, har ett andligt lif uppspirat, och många själar vunnits.

Nu senast kommer jag från Big Rock, eder grannstad, där ett stort arbete utförts. Därifrån medför jag denne nyfrälste broder — han visade på följeslagaren — som varit min vägvisare hit,[128] och som skall vara mig behjälplig vid de möten jag här kommer att hålla.

Jag har tänkt börja verksamheten i denna stad med ett litet möte här på stället, hvarunder jag ämnar söka öppna edra ögon för hur syndiga edra vägar äro. Jag hoppas att restaurantens föreståndare ingenting har att anföra häremot?»

Bartendern tycktes ha en del att anföra, och hade nog äfven utfört sin afsikt om icke en mystisk blinkning från den »nyfrälste» kommit honom att tiga. I stället vände han prästen ryggen.

»Jag tager min väns tystnad som ett medgifvande,» sade prästen. »Och skall genast öppna mötet, blott jag fått hämta min bönbok, som jag olyckligtvis råkat glömma i sadelväskan.» Och han skred ut genom dörren.

Knappast hade svängdörrarna fallit igen bakom pastorns rygg, förrän den »nyfrälste» tog ordet:

»Well, pojkar!» sade han. »Ni hörde af honom själf hvad han är för en, och hvad jag är för en, och ni kan ge er tusan på, att han omvändt oss där borta i Big Rock. By Gad! Jag har inte haft så roligt se’n jag var inne i Butte och såg Barnums cirkus för två år se’n. Han har haft oss att falla på knä och sjunga sånger, sträcka händerna mot höjden och läsa böner så att det finns inte en syndig själ i Big Rock, som har något vidare behof af mera motion under åtminstone ett år.

[129]

Det var så förbaskat roligt, att jag frivilligt åtog mig att visa vägen hit, bara för att få se det om igen.

Men om ni ska’ ha något vidare nöje af det, ska’ ni hålla god min, pojkar. Låtsa att ni ta honom på allvar, och låt honom frälsa er så mycket han vill. Sjung när han vill, fall på knä när han vill och gör i allmänhet efter som han gör före, så lofvar jag er den trefligaste sommarunderhållning ni haft i ert lefvande lif.»

Så öppnades dörren igen, och medan den nyfrälste anlade en så gudsnådlig uppsyn, att pojkarna hade all möda i världen att hålla sig för skratt, steg pastorn in och beredde sig att öppna mötet.

»Mina vänner!» började han. »Vi skola inleda denna lilla andaktsstund på öfligt sätt med en sång, någon af de sånger, som ni lärt i er barndom och säkerligen ännu icke glömt. Jag antar till exempel, att några af er minnas den vackra sången: »Jag önskar bli en ängel.»»

Ingen anmälde sig, och pastorns ansikte antog ett på samma gång förvånadt och beklagande uttryck.

»Men den lilla sångens pärla, som heter: »I himlen är mitt hem», kunna ni väl ändå?»

Samma resultat. Pastorn suckade djupt.

»Då få väl min nyfrälste vän och jag sjunga ensamma denna gång. Snart hoppas jag, att ni alla skola kunna vara med.»

Så stämde pastorn upp söndagsskolsången[130] »Jag önskar bli en ängel, och ibland änglar stå,» och den nyfrälste klämde i med kraftiga lungor och en väldig bränvinsbas, så att pojkarna veko sig dubbla. De uppskattade till fullo extranöjet.

När sången var slut, knäppte pastorn sina händer och sade:

»Låtom oss höja våra hjärtan och händer mot höjden, och uppsända en åkallan till alltings upphof.»

Pojkarne sökte se högtidliga ut och pastorn sträckte händerna mot krogtaket, vände ut och in på ögonen och började bedja med en röst, som darrade af sinnesrörelse. Samtliga närvarande följde exemplet så att inom femton sekunder hvarenda man stod med uppräckta händer och bakåtböjdt hufvud och njöt obeskrifligt af situationen.

Då drog den nyfrälste fram två grofva revolvrar, riktade dem mot menigheten och sade:

»Käre bröder! Om ni inte önska, att omedelbart blifva förlossade från denna tåredal, så hålla ni händerna fortfarande uppräckta, medan pastorn insamlar kollekten.»


[131]

Utan tråd.

John Knox var den blygaste man i New-York, inklusive »förstäderna» Brooklyn och Jersey City.

Den flicka han älskade hette Katherine, och var den vackraste och mäst älskvärda flicka i alla fem världsdelarna. Enligt Johns åsikt.

John hade varit kär i Kitty allt sedan han gick i skolan, och borde således ha varit förlofvad med henne länge, men hans olycksaliga blyghet hade alltid varit i vägen.

Hur många gånger hade han inte haft tillfälle att tala om sina känslor, både på båtfärder och promenader och hemma hos Kitty, men det hade aldrig blifvit af, fastän han sedan länge hade klart för sig hvad han skulle säga.

»Käraste Kitty!» skulle han börja. »Du får förlåta min djärfhet att kalla dig så, ty det innebär ju ganska mycket, men saken är den, att jag under många år hemligen älskat dig. Om nu saken är den, att du äfvenledes hemligen älskar mig, torde du upplysa mig om detta faktum, och skall jag, i detta lyckliga fall, taga mig friheten, att hos din fader anhålla om din hand.»

Just så skulle han säga. Det kunde inte kallas förmätet och inte heller tydas som flyktig flirt.

Många, många gånger, hade han haft orden på tungan, men de tycktes ha den egenheten, att[132] aldrig komma längre. Det blef genast något tjockt i halsen när han skulle tala, och så var det slut.

Kitty för sin del tyckte bra om John, kanske till och med mera än hon ville erkänna ens för sig själf.

Med kvinnans ofelbara instinkt var hon fullt på det klara med hur det var fatt med John, och hon väntade att han skulle ta mod till sig och säga ut. Men det dröjde.

Det kan hända att Kitty tröttnat litet på att vänta, och när baron Henri de Quelquechose, pank, utlefvad och högadlig, kom öfver för att söka förgyllning för sin något kantstötta vapensköld, öfversåg Kitty med att hans hår var lika tunnt som hans blod, och skänkte honom många småleenden och mycket hopp. Hennes pappa bidrog i sin mån, med ett lån på några lumpna tusen.

När John fick klart för sig hur det stod till var han mycket nära att komma bort. I två dagar satt han hemma och ansade sin förtviflan, men på den tredje gick han till Kitty för att få besked.

Kärleken och svartsjukan hade blåst upp hans mod till en abnorm höjd, men ju mera han närmade sig Kittys hem, desto mera sjönk hans tapperhet, tills den, när han till sist stod ansikte mot ansikte (fastän på något litet afstånd) med henne, var fullkomligt slut, och förhållandet således normalt.

John resonerade följaktligen teater, litteratur,[133] väder och allt, men hela tiden hängde inledningsorden: Käraste Kitty! på hans tunga, utan att han hade förmåga att spotta ut dem.

Oturen ville, att baronen kom en halftimma efter John. Han konverserade lätt, elegant och intressant, så att John gjorde sig inte alls vid sidan af honom. Medvetandet härom bättrade just inte saken för John, utan han blef ur stånd att säga ett enda ord. Länge dröjde det inte förrän han sade adjö och gick.

Fyra gånger gjorde han om försöket och hans förtviflan växte hvarenda dag. Om han inte varit rädd att få sitt namn i tidningarna, hade han förmodligen begått själfmord och lämnat efter sig ett vackert bref till Kitty.

Flera gånger tänkte han sätta sig öfver publiciteten och hoppa ned från Brooklynbron, men vid närmare eftersinnande fann han, att då han inte kunde bli i tillfälle att se Kitty läsa det vackra brefvet och höra hvad hon skulle säga när underrättelsen kom, skulle han ju själf inte få det minsta nöje af själfmordet, och att besvära sig för andras skull tilltalade honom inte alls.

Monsieur le baron fann snart äfven han, att tiden började bli mogen för ett frieri. Af blyghet led han just inte, och äfven om det i hans kretsar i Frankrike var brukligt att uppvakta en dam en längre tid, innan man vågade komma med ett frieri, ansåg han dock inte, att dylik ceremonie var nödvändig när det endast gällde en vanlig liten amerikansk guldfågel.

[134]

Men Kitty tyckte, att det var god tid med baronens frieri, ty hon väntade, trots allt, fortfarande på John, och när baronens eleganta fraser tycktes slå in på farliga vägar började hon genast tala om något annat.

Baronen förstod att afgörandet borde uppskjutas och han fann sig i det oundvikliga som en vis man bör göra.

John betraktade dagligen sin bild i spegeln, för att se om han magrat, eller om de första grå håren ännu börjat visa sig, men såväl det ena som det andra tecknet på svår sorg uteblef.

När som hälst väntade han få hjärtslag af sorg, men hans fysik tycktes ha en ovanligt stor motståndskraft.

Men till Kitty vågade han sig inte mer.

Till sist beslöt Kitty att inte vänta längre på John, och det kan ingen undra på. Hon tyckte, att när han endast behöfde säga ett ord för att få den, som han gått och suckat efter så länge, så hade han en viss skyldighet att säga det ordet. Om inte för sin egen skull så för hennes.

Men John kom aldrig, och Kitty kom, efter långt tänkande och kanske litet tårar, till den slutsatsen, att en karl, som inte vågar fria, är inte värd att ha, och hon beslöt att resa till Europa på ett par månader, och ta sin pappa med.

När baronen fick höra talas om Europaresan blef han mycket charmerad, ty han hade själf tänkt att resa, och det skulle vara syperbt om de fingo ressällskap.

[135]

När John fick höra talas om Europaresan, ansåg han spelet förloradt och gick hem och lade sig på en soffa. Där beslöt han att bli ungkarl i hela sitt lif, och att hans läppar aldrig mer skulle formas till ett leende.

Han drömde sig några år framåt. Hur när han, med blekt, allvarligt ansikte, skred fram genom gatorna, folket skulle vända sig om efter honom och hviska:

»Se, där går mannen, som aldrig ler! En flicka krossade hans lif.»

Ty John var romantiskt anlagd.

I sinom tid reste Kitty med far och baron, och John led svartsjukans alla kval. Men andra dagen efter afresan rann honom det gamla, äkta irländska ordspråket: »Säg aldrig dö, förrän du är död!» i sinnet, och han erinrade sig plötsligt, att han inte var riktigt död än, och således inte hade rätt att »säga dö», eller med andra ord, ge tappt.

Och innan ännu inflytandet af denna nya åskådning hunnit svalna, afsände han ett marconigram till atlanterångaren, för att sedan vrida sig i kval, och önska att det vore ogjordt.

»Lusitania» styrde med full fart mot öster. Oceanen låg som en spegel och passagerarna dåsade i sina däckstolar eller promenerade på däcket, späjande efter ett fartyg eller några tumlare, som kunde ge omväxling i det dagliga enahanda.

Kittys baron hade fått rätt mycket uppmuntran under dagarna före afresan, och andra dagen[136] ute hade han bestämt att arrangera saken. Det skulle nämligen passa honom särdeles väl att komma hem, förlofvad med en dollarsprinsessa.

Efter lunchen sutto de tillsamman i konsertsalen och baronen hade skickligt ledt samtalet så, att det blef lätt att komma till saken.

»När vi nu komma till England, leda våra vägar åt olika håll, miss Kate,» sade han.

»Ja, baron skall ju till Paris och jag till London,» svarade hon. »Men vi kanske träffas i Paris sedan.»

»Jag hoppas det, miss Kate! Ty det blir mycket svårt att skiljas från er!» sade han med värme.

»Hvarför det?» frågade Kate, naivt och inviterande.

Baronen fattade eld.

»Därför, att — — —»

En bugande stewart stod framför dem, kommen från ingen vet hvar.

»Trådlöst till er, miss!»

Kitty slet upp det blå kuvertet och läste de få orden:

Vill du ha mig?

John.

Hon steg upp och bugade lätt mot sitt sällskap.

»Förlåt mig baron! En viktig familjeangelägenhet tvingar mig att lämna er för ögonblicket.»

Och hon gick för att telegrafera sitt svar.

[137]

Den kritiske läsaren finner det kanske en smula underligt, att telegrammet kom så precis i det rätta ögonblicket.

Jag medger att det är egendomligt, men det brukas allmänt i bättre böcker.


[138]

Sista balen.

Jag låg på min chäslong, och tog min lilla eftermiddagssiesta när Bill kom hem. Hans ankomst ryckte mig på ett brutalt sätt ur drömmarnas rike och slungade mig in i den kalla verkligheten, ty han var på den tiden assistent hos en trottoarläggare, och rörde sig inte precis som en balettdansös.

»Är det jordbäfning, eller håller huset på att rasa bara som tidsfördrif?» frågade jag, när jag hunnit morgna mig litet.

»Vet inte!» svarade Bill. »Jag håller inte reda på dagshändelserna.»

Han lefde tydligen i okunnighet om hur det lät, när han kom uppför trappan och hängaf sig åt sin lilla älsklingsvana att öppna den något bristfälliga dörren med vänstra foten.

»För rästen kan du ju stiga upp och ta på dig din andra krage,» fortsatte han och grep efter min cigarettask, hvilken jag dock, genom ett språng från chäslongen lyckades rädda i sista ögonblicket.

»Tillåt mig påpeka,» svarade jag förnärmad, »att jag är ägare till inte mindre än fyra kragar, oberäknadt den, som du lånat, och som följaktligen är hopplöst förlorad. Men trots detta öfverflöd på stärksaker, kan jag icke finna någon anledning att förbruka någon extra i kväll.»

[139]

Bill tände, med synbar smärta, sin pipa. Han hade föredragit min enda cigarett.

»Jag träffade Tilly där nere,» yttrade han plötsligt.

»Frågade hon efter mig?»

»Dig!» kom det hånfullt. »Kan inte inse hvarför hon skulle fråga efter dig. Men hon bjöd oss på bal! Sista balen för säsongen, som skall hållas någonstädes borta på nordsidan. Det var därför jag föreslog att du skulle företaga en mycket behöflig uppsnyggning af din person.»

»Klockan?»

»Är sju! Balen börjar åtta.»

»Alltså skola vi vara klara om en halftimma.»

»Right you are! Klockan half åtta skola vi hämta Tilly och Anna hos Stonebergs.»

Tilly och Anna voro brodöser och bodde i världens minsta rum, hvilket var beläget i vindsvåningen — eller »ättikan», som det heter på svensk-amerikanska, — af Bills principals, trottoarläggarbasen Stonebergs hus.

Det ansågs allmänt, åtminstone inom familjen Stoneberg, att förhållandet mellan Anna och Tilly å ena sidan och Bill och mig å den andra var icke obetydligt varmare än vanlig bekantskap. Bill och jag hade icke konstaterat att detta var fallet, men då blotta misstanken skaffat Bill en löneförhöjning af 25 cents om dagen, ansågo vi det icke ekonomiskt fördelaktigt att skingra denna uppfattning. En uppfattning, som för öfrigt delades äfven af Tilly och Anna.

[140]

På den bestämda tiden voro vi hos Stonebergs, hämtade de båda sköna damerna och foro med dem pr spårvagn till balen på nordsidan.

Vi kände inte en själ af de närvarande, men en dylik bagatell kunde ju inte i nämnvärd mån genera ett par gentlemän.

Att inga andra förfriskningar än lemonad, glass och »en pis käk» — eller en bit kaka, som man äfven kan kalla det — serverades, var ju ett stort, och för oss fullkomligt ofattbart fel, med tillställningen, men det var dock inte oöfvervinneligt.

Well, vi dansade two-step och gud vet allt hvad det var, med Tilly och Anna och Flossie och Lilly och alla de andra flickorna, och fastän det var trefligt nog, var det dock rätt sträfsamt. Man blef svettig och torr i halsen, och lemonaden ville inte riktigt förslå att släcka den härliga törst, som uppkom.

Till slut blef det dock för olidligt att med lemonad och andra onaturliga njutningsmedel söka bekämpa vårt begär efter läskedrycker, och därför begåfvo vi oss ut på expedition efter ett ställe, där sådana funnos att tillgå.

Detta mötte ingen svårighet, ty efter vanligheten fanns det en krog vid närmaste hörn, och ehuru vi med afsky betraktade sådana syndanästen och ännu mera ogärna besökte dem, måste vi gå in, ty nöden har ingen lag.

Milwaukeeöl är rätt godt. Bill och jag drucko sju glas hvar, men då ett dylikt oafbrutet öldrickande icke blott skulle bli för enformigt utan[141] också stöta på dryckenskap och ha en menlig inverkan på hälsotillståndet, togo vi en liten torr whisky mellan hvarje ölglas.

När vi skulle gå, bjöd — »tritade» — saloon-keepern oss på hvar sin extra whisky. Man gör så i Staterna för att stå väl med sina kunder.

Sedan stegade vi tillbaka till balen med hvar sin bjudcigarr i vänstra mungipan och en stor och djup välvilja mot hela världen i hjärtat.

Denna välvilja yttrade sig, omedelbart efter vår ankomst, i att Bill tog Anna i famn och kysste henne varmt, ömt och hörbart midt på munnen.

Detta väckte något uppseende, men då Anna talat om för alla damerna och dessa i sin tur för herrarna, att Bill och hon voro litet förlofvade, togs det hela som bevis på ett godt förhållande och föranledde på sin höjd några välvilliga småleenden.

Uppmärksamheten blef dock större och mera pinsam när jag började dansa solocancan under afsjungandet af en fransk visa, som sällskapet inte förstod och därför trodde vara osedlig. Mitt uppträdande tolererades dock tills jag afslutade dansen, satte mig i knät på den vackraste flickan i salen, och talade om för henne, att jag älskat henne i åtta år.

Bill är en säker boxare, och själf tror jag, att jag kan mäta mig med de fleste af min egen vikt, men vi behöfde också all vår färdighet i »the noble art» under de närmaste tre minuterna.

Jag minns att den vackraste flickans fästman,[142] smekt på underkäken af min knytnäfve, gick till sömns och att jag såg en annan herre vika sig dubbel på grund af en »solar-plexus»-stöt, med varm hand utdelad af Bill.

Sedan omringades jag af en mängd unga män med hårda hjärtan och ännu hårdare händer.

Jag minns att huset sammanstörtade, planetsystemet dansade en vild krigsdans och att jag sväfvade fritt i rymden, tills jorden rusade upp och slog till mig.

Jag befann mig sittande på en gräsmatta och min enda känsla var en viss ömhet öfverallt.

Bakom mig var ett hus, och ofvanför mig ett fönster, hvarigenom vännen Bill var i färd med att brådskande lämna huset, assisterad af några tiotal hjälpsamma händer och fötter.

Sedan vi samlat ihop våra kringspridda lemmar, smögo vi vår smärtfyllda väg till spårvägslinjen och åkte under tystnad hem.

Vi hörde sedan, att balen var arrangerad af godtemplarlogen »Prärieblomman».


[143]

Nyårskorten.

Karl Gustaf Adalbert Andersson var inackorderad hos en fru, hvilken äfven hade en dotter, hvars tidigare ungdom förflutit under förra århundradets senare decennium.

Karl var en trettiofemårs man med goda inkomster, dito utseende och reumatism i vänstra benet, en sak som f. ö. inte hör till historien. Att Karl var ungkarl behöfver jag icke säga; och att fröken Serafia, så hette fruns dotter, med mycket blida ögon betraktade honom, är ju också solklart.

Hennes ömma låga var dock icke besvarad. Möjligen hände det en och annan gång att Karl tog henne under hakan, men då hade han i regel förtärt något för mycket Pomril, och smeksamheten var således icke vidare allvarligt menad.

Men fröken Serafia och äfven hennes något mera ålderstigna, men energiska, moder hade beslutat att inkorporera Karl Gustaf Adalbert med familjen, och skydde inga medel när det gällde att nå detta mål. Till den ändan fick Serafia, som knappast kunde koka hårdkokta potatis, beröm när hennes mamma lyckats med matlagningen, och hon gick ofta omkring i hushållsförkläde när Karl kom hem.

Men Karl var obeveklig. Fröken Serafias behag uppskattades icke i någon nämnvärd mån[144] af den i dylika saker litet kräsnare ungkarlen och hvad matlagningen angick anade han, att modershanden varit med när det gällt att tillaga de läckra anrättningarna.

Fröken Serafia förtröttades dock icke. Hon väntade endast att ett tillfälle skulle komma, för att gripa det i flykten och göra Karl till en lycklig make och fader. Det ena först och det andra sen.

Så nalkades nyåret, och Karl beredde sig att skicka kort till sina vänner och bekanta. En vacker aftonstund satt han hemma och plitade namn och adresser på ett sextiotal små kuverter, stoppade visitkort i dem och gick sedan ut.

När Karl gått, kom fröken Serafia in i hans rum och fick se alla kuverten, som lågo på hans skrifbord. Hon tog ut kortet ur ett af dem och betraktade med ömma blickar det kära namn som prydde det:

Karl Gustaf Adalbert Andersson

Så där såg det ut, och fröken Serafia undrade hur länge det skulle dröja, innan ordet »fru» framför detta namn skulle beteckna hennes person.

[145]

Plötsligt fick hon en genialisk idé. I jämt trettioåtta sekunder tvekade hon, sedan sprang hon in i sitt rum och plockade beslutsamt fram en ask visitkort på hvilka stod:

Serafia Person

Därefter satte hon sig inne i Karls rum, och stoppade ett af sina egna kort i hvart och ett af kuverten, tog sedan på sig hatt och kappa och gick till posten med hela härligheten, fastän det kostade henne öfver två kronor i porto.

När Karl kom hem, undrade han hvart korten tagit vägen, och frågade sig för. Serafia rodnade när hon underrättade att hon skickat af dem och omtalade sedan efter någon tvekan, hvad hon »på skämt» gjort.

Karl bleknade.

»Är det riktigt sant, fröken Serafia?» frågade han.

»Jaa då!» svarade den älskliga flickan. »Herr Andersson blir väl aldrig ond?»

»Ond?!» kved Karl svagt. »Kors i herrans namn, nu ä’ vi ju förlofvade!»

[146]

»Älskade Karl, det kommer så plötsligt,» skrek Serafia och slog armarna om hans hals. »Men jag är din, din för evigt.»

Naturligtvis var Serafias mamma där i det rätta ögonblicket för att välsigna dem och tala om för Karl att hon länge anat, att han i hemlighet älskat Serafia, så att Karl blef både förlofvad och gift.

Han lär för rästen nu gå och samla till en biljett till Brasilien.


[147]

En middagsbjudning.

Mr Swanson var en mycket elegant ung man. Han använde mycken och välluktande pomada i håret, rökte cigarrer med maggördel — naturligtvis utan att taga af gördeln — och var ständigt klädd efter senaste modets allra vansinnigaste föreskrifter. Det säger sig själf, att han stod i manufakturaffär, och han var, enligt den gängse åsikten bland de små modister och brodöser där han sökte sitt umgänge, en fulländad gentleman.

Mr Jackson, född Jakobson, stod i sybehörshandel och var i allt sin vän mr Swansons like.

De båda herrarna voro oskiljaktliga och den kroniska kassafeber som behäftade dem båda, var det enda som hindrade dem att lefva lifvet så som de miljonärssöner, som på gatorna susade förbi dem i sina automobiler. Ty att lefva högt var deras högsta längtan, och de byggde tillsamman luftslott om ett par miljonflickor, som skulle komma in i butikerna till dem för att köpa en docka tråd, bli kära i de sköna och eleganta expediterna och gifta sig med dem.

Det var ju inte något orätt i att de drömde drömmar, men det okloka var, att de någon gång omnämde dem för en eller två af de kalla, smarta[148] amerikaner, som voro deras kamrater i butikerna.

En vacker vårförmiddag, en af de första dagar, då solen lyckats genombryta molnen och skänka ett stänk af hopp om kommande sommarljus, ringde det på Swansons telefon.

»Hallå! Är det Swanson? Jo, det är Jack! Fina nyheter, unge man! Fått löneförhöjning i dag och jag tycker, att vi skulle fira den med en middag, en riktigt fin middag på West Hotel, sådan som vi ska’ äta hvarenda dag när Hon har kommit. Hvad tycks?»

»Men ha vi råd till det?» vågade Swanson invända.

»Råd! Certainly! Löneförhöjningen är så god som skänkta pängar och den får springa. Jag bjuder! Vi träffas på West.»

En stund senare pinglade helvetesmaskinen i sybehörshandeln och Jackson efterfrågades.

»Jack? Hur mår du i dag? Skulle inte litet prima föda smaka? Jag har tänkt se dig på en liten utsökt middag i dag på mitt gamla vanliga mathål West Hotel. Kommer du?»

»Prata inte smörja, Swanson!» uppmanade Jackson. »Jag äger ju inte en röd cent.»

»Men jag! En större kofva har ramlat ned på mig och därför anser jag, att vi för en gångs skull ska’ lefva som gentlemän och frottera oss mot vårt blifvande umgänge. Kommer du med, annars bjuder jag någon härtig af mina bekanta.»

»Visst sjutton kommer jag,» svarade Jackson[149] ifrigt och hängde upp luren, för att minuten därefter nonchalant anmärka till en af sina kamrater i affären:

»Min vän, baron Vere de Vere från Paris är i sta’n, och vill nödvändigt se mig på middag på West. Egentligen är jag upptagen af en dam ur societeten, men han var så envis, att jag måste lofva att komma.»

Några minuter efter sex steg Swanson in i West hotels stora musikhall och satte sig där att vänta på Jack, som en stund senare anlände. Fast besluten att spela hemvan på stället steg Swanson upp och gick emot sin vän med glad öfverraskning målad i sitt ansikte.

»Nej se tjänare, old boy!» utropade han. »Tänkte jag inte att jag skulle träffa dig här. Hur lefver världen med dig?»

Och Jackson, som genast var inne i situationen, svarade släpigt och med en »förnäm» nasalton:

»Very well, thank you! Roligt att se dig. Eftersom vi träffas så här apropos, kanske vi skulle ta en bit mat tillsamman. Eller hur?»

Genom en tyst öfverenskommelse nämndes inte ett ord om bjudningen, utan de resonnerade under middagen om väder och vind, teatrarnas senaste succéser, varietéernas nyaste divor och sådant som de kunde antaga, att ett par världsmän skulle samtala om.

Det blef en god middag. Fyra rätter, ett par sorters viner, till sist ett glas cham och så kaffe och likör. Swanson njöt och beundrade sin vän[150] Jackson. Jack njöt också, och undrade hvar Swanson fått pängar från.

Till sist slog uppgörelsens timma och vaktmästaren kom med notan. Han lämnade den till Jackson.

Jackson lämnade den obesedd till Swanson, som kastade en flyktig blick på den och sände den tillbaka öfver bordet till Jackson.

Jack kastade nu också en flyktig blick på den, ryste åt summan och gaf den tillbaka till Swanson.

Då blef Swanson irriterad, och frågade hvafasen han skulle med notan till, och den väluppfostrade vaktmästaren drog sig diskret utom hörhåll. Men icke ur synhåll.

»Du skall betala den, naturligtvis!» upplyste Jackson nonchalant.

Swanson ryckte till, som stungen af en glasögonorm.

»Betala den!? När det är du, som bjuder!»

Jackson tappade nonchalansen och nasaltonen.

»Jag, som bjuder? Är du alldeles förbannad, karl? Det är ju du, som har telefonerat till mig och bedt mig komma hit!»

Swanson höll på att få slag.

»Nej, dra’ nu — — Du har ju bjudit mig hit för att du fått påökt!»

Samtalet antog nu en mycket liflig prägel, och det tog en god stund att komma till det resultatet, att det tydligen var en tredje som ringt upp dem och låtit dem bjuda hvarandra på middag.[151] Men när det klarnat, föll en stor förstämning öfver dem, och de blickade ängsligt, längtande mot dörrarna som två fåglar i bur. Ty de voro kemiskt fria från allt hvad mammon hette.

Swanson, som var filosofiskt anlagd, satt tyst en stund och tycktes tänka. Se’n sade han:

»Om jag bara kunde förstå hvad tus — —.»

Då slog en tanke honom. Riktigt! Det var ju den första dagen i årets fjärde månad.


[152]

Kallt blod.

Dagens ridt var slutad. Kreaturen hade lagt sig till hvila och rundt den lilla glimmande lägerelden sutto pojkarna pratande och rökande sina pipor, endast Arizona-Jim, som skulle rida vakt på efternatten, hade rullat in sig i sin filt, dragit hatten öfver ansiktet och gått till hvila med hufvudet mot sadeln.

Röken steg som en smal pelare upp i den vindlösa natten, lågorna stego då och då ett ögonblick för att sedan döende sjunka samman, och samtalet började visa ansatser att afstanna, då Frank Dutchman, tysken, plötsligt ryckte till och skarpt stirrade på Arizona-Jims hufvud.

»Ligg stilla, Arizona!» sade han. »Det gäller lifvet!»

Arizona-Jim låg stilla, »Dutchie» drog sin revolver, siktade noga och tryckte af. Kulan passerade en knapp kvarts tum från Arizonas tinning och en skallerorm vred sig med krossadt hufvud på marken.

Arizona-Jim reste sig, kastade en blick på den slingrande ormen, sände honom med ett slag in i elden och lade sig åter lugnt ned.

»Jaså, bara en skallerorm! Bless you! Jag trodde, att det var något extra,» sade han lidelsefritt.

[153]

Dutchie tittade på Arizona, därefter på de öfriga, nu fullt klarvakna, pojkarna och så på Arizona igen.

»Det var då den kallblodigaste tusan jag någonsin sett,» sade han. »Han behandlar ju en skallerorm som om det vore en moskit. Om inte den slår rekord, så — —!»

På det viset kommo historierna i gång.

»Arizona är inte bortkommen precis,» inföll Broncho-Bill. »Men rekord slår han nog inte ändå. Nere i Chicago fanns det en gång en neger, Onkel Tom, kallade de honom, och han var hela sydsidans fasa. Saken var nämligen den, att Onkel Tom slagit sig på rånaryrket, och bedref det med en sådan skicklighet och fräckhet, att alla polisens försök att få tag i honom blefvo fruktlösa.

Och, noga taget, kanske inte heller efterspaningarna bedrefvos med all den energi man kunnat vänta, ty Onkel Tom hade alls ingen motvilja mot rånmord, och det hade gång på gång händt, att personer, som inte hastigt nog räckt upp händerna, utan vidare fått sig en kula i skallen. Detta gjorde att ingen precis ville åtaga sig att lägga vantarna på karlen.

Men det fanns i Chicago en detektiv, som kallades »The Razor» — Rakknifven — och han hade beslutat att taga Onkel Tom död eller lefvande, kosta hvad det ville. Därför dref han natt efter natt, klädd som arbetare och med revolvern nära[154] till hands, på sydsidans gator i hopp att möta rånaren.

Till slut lyckades det. Hvarifrån negern kom, var Rakknifven aldrig karl att förklara, men en natt stod Onkel Tom plötsligt framför detektiven med revolvern riktad mot hans hufvud och kommenderade:

»Hands up! Quickly!»

Men Rakknifven var en kallblodig karl. Han betraktade lugnt revolvern och sade:

»Ett ganska vackert vapen! Jag skall ge er fyra dollars för det!»

Svartingen blef så förvånad att han lät vapnet sjunka, och nästa ögonblick var hans själ på väg till det varma stället, medan Rakknifven stoppade ned sin rykande revolver och gick för att telefonera efter en polisvagn att föra bort liket i.»

Pojkarne uttryckte alla sin beundran för detektivens mod och själsnärvaro, men Goldmine-John ansåg dock icke, att detta var rekord.

»När jag prospectade efter guld i södra Californien, hade jag en kamrat som hette Price, och den karlen var absolut den kallblodigaste människa jag träffat.»

Där nere i ökentrakterna finns en afgrund, som kallas Djäfvulsklyftan, så heta ju för resten de flesta klyftor i världen. Den här är 110 fot djup och i dess botten rinner en liten bäck fram, annars är bottnen af sand, beströdd med klippstycken, som under årens lopp fallit ned där.

Well, en gång voro vi, fyra stycken kamrater, i[155] de där trakterna och redo icke långt från klyftans rand, när Prices häst blef alldeles vild. Price var en god ryttare, men hästen lät, trots alla hans ansträngningar, icke tygla sig, jag tror själfva den onde flugit i kreaturet.

Det bar allt närmare och närmare bråddjupet och vi ropade till Price att han skulle kasta sig ur sadeln, men han trodde väl att han skulle lyckas tygla hästen till sist, och satt kvar.

Plötsligt, när de voro nära kanten, gjorde hästen ett kast, slog några slag med framfötterna öfver afgrunden och störtade sedan ned med ryttare och allt.

Men i samma ögonblick som han föll svängde Price hatten öfver hufvudet och ropade:

»Good bye, boys!»

Sådan var han.

Vi hade inte litet besvär innan vi lyckades finna en plats där man kunde stiga ned, men till slut funno vi en och klättrade mödosamt till klyftans botten, riskerande nacken vid hvarje steg.

Vi funno snart nog Price, som låg där han fallit med ena benet under sin döda häst. Kadavret var snart undanvräkt och vi kunde undersöka vår vän.

Han lefde!

Men ena benet, det som kommit under hästen, var af på ett par ställen, tvärs öfver hufvudet hade han ett svårt sår, och ena handen hade fläkts upp mot en hvass klippkant.

Med en klunk sprit lyckades vi väcka honom[156] till medvetande om än litet, och förbundo därefter hans hufvud.

Sedan kom turen till den skadade handen, och en af pojkarna råkade lyfta upp den, så att den kom framför Prices halft seende ögon.

Det gick en darrning genom Prices kropp, intelligensen i hans blick återvände, med en kraftansträngning lyfte han hufvudet och såg skarpt på såret i handen.

»Guldsand, b’gosh!» sade han, och sjönk medvetslös tillbaka.

Och när vi sågo efter, fanns bland smutsen i såret verkligen några svagt glimmande korn.

Price hade störtat rakt ned i en guldgrufva, som sedan visade sig vara rätt gifvande.»

»Det var en pojke, som duger det!» sade en af gossarna.

»Han var den mest kallblodige man jag känt,» upprepade Goldmine-Johnny.

Då vaknade Arizona-Jim, som sofvit som ett godt barn medan de öfriga berättade. Han hörde de sista orden, trodde att det var frågan om kappljugning och kastade sig genast in.

»Skräp!» sade han och gäspade. »Kalla ni det där kallblodigt! Det skulle det minsta barnhusbarn ha gjort lika bra.

Men vill ni höra talas om en verkligt kallblodig man, så skall jag berätta om min vän Foster i Frisco. Det var en man, som aldrig kunde bringas ur fattningen, aldrig, om så himlen trillat ned.

Han bodde, som sagt, i Frisco, och han bor där[157] än förrästen, så att om någon af er inte tror historien, så går det ju an att fråga honom när ni kommer dit någon gång. Jag vet adressen. Men det är inte värdt att ni går dit utan rekommendation från mig, ty alla fähundar, som inte ha introduktionsbref från någon af hans mera framstående bekanta, sparkar han ut genom fönstret, och han bor i 74:de våningen.

Denna man var i Frisco år 1906, när den stora jordbäfningen var där, och som alla andra verkligt fina karlar var han och hörde Caruso på kvällen. När det var slut på teatern var han ute och roade sig litet, och var framåt morgonsidan på väg hemåt, gående. Hans automobil hade gått sönder, se.

När nu den här Morris —, hm, hm, Fletch —, Foster menar jag, hunnit till Market street så small det.

En enda hälsickes knall, och så störta hvartenda hus i hela stan tillsammans.

Det haglade stenar, järnbalkar och takplåtar rundt omkring Foster, men genom så godt som ett underverk blef han inte träffad af en enda. Det här fortfor i ett par timmar, och Foster fick stå där han stod, annars hade han blifvit så ihjälslagen som en människa egentligen kan bli.

Till sist slutade dock stenregnet och vägen låg fri framför Foster. Då tände han en fin cigarr, som kostat 20 cents, — han röker aldrig billigare, — tittade upp mot himlen och sa’:

»Bom sköt ni, era jäklar!»


[158]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid
Minnie från Montana 5
En kärlekshistoria 26
En valmanöver 32
Bröllop med förhinder 38
Jims födelsedag 52
Det farliga Amerikat 56
Förbjuden frukt 63
Hendersons harar 76
Ye Sing 82
Vännerna 89
Fallmaskinen 97
En rekreationstripp 101
Kalmarflickan 110
Lundgren 120
En predikare 124
Utan tråd 131
Sista balen 138
Nyårskorten 143
En middagsbjudning 147
Kallt blod 152