The Project Gutenberg eBook of Döda fallet: En berättelse
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Döda fallet: En berättelse

Author: Per Hallström

Illustrator: Nils Edvard Kreuger

Release date: April 8, 2015 [eBook #48665]

Language: Swedish

Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
        book was produced from scanned images of public domain
        material from the Google Print project.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DÖDA FALLET: EN BERÄTTELSE ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.






                            PER HALLSTRÖM
                             DÖDA FALLET




                             DÖDA FALLET


                            EN BERÄTTELSE
                                  AF
                            PER HALLSTRÖM

                     ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

                              STOCKHOLM.
                       Albert Bonniers förlag.

                              STOCKHOLM.
                   Alb. Bonniers boktryckeri 1902.




                                  I.


Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet,
och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare
kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men
så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det
ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.

För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där
är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så
ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt
märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa
andedrag.

För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en
flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort
förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande
bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste,
och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på
dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet
förfeladt.

Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det
sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det
är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och
göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och
behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt
intresse, helst på så långt afstånd i tid.

Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt.
Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett
par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en
gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars
pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några
fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom
de runda hålen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad
ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.

På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte
fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af
våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga
och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och
rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig
kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade
och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och
vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta
luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med
fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en
ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt
kroppslig form.

Där var det inte fler än sju.

Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman -- och
helst så privat som möjligt -- i den obskyra staden Sundsvall, var den
till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den
hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och
vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar
den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som
pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan
hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han
undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i
försiktig och laglydig lefnadskonst.

Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som
aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men
lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad
tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde
så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom.
Fiender hade han inga -- det var hans öde -- men hans klandrare, hvilka
voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri,
vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden
ofattbart begrepp.

Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhållare, bildade den egentliga
medelklassen i sällskapet. Där var också öfver dem något uttryckslöst,
som om de bakats -- af samma deg -- och vid jäsningen förlorat sin
fysionomi. Det var folk som tänkte på order och läto bli på eget bevåg,
spisade sina ärter och drömde om fläsk till dem. Roligt hade de icke
haft, men aldrig reflekterat öfver orsaken. Som det var lika litet ondt
som något annat i dem, passade de att fullständiga hvilket sällskap som
helst och ansågos väsentligt bidraga till nöjet.

Lutad emot dem, som om han uppmärksamt lyssnade på dem, satt Niklas
Lanthén. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens länge kunde
smickra föremålen själfva, ty de visste så godt som andra, att han
alltid satt och måste sitta så, böjd åt vänster. På högra sidan af
halsen hade han nämligen ett så kalladt flenhus, jättestort och täckt af
svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet,
trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremästare
och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmässiga lomhördhet och
hans otur, som gjorde att han alltid instämde på orätt ställe och var
ett offer för slumpen. Till och med hans sömn stördes af kroppslytet, ty
det föreföll honom, att han i bädden låg bredvid sitt förfelade jag, och
hans dröm tog formen af afundsjuka fantasier öfver hur mycket andra
hade.

Nedanför dem alla satt en man af obestämd ålder, vid namn Jonas Pihl.
Namnet var det enda säkra med honom, ty annars var där idel gåtor. Han
tycktes icke veta dem själf, och som han icke var från trakten, hade han
heller ingen att fråga. Att han en gång ägt något, ansågs sannolikt på
grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra på dess tomhet,
men hvad han ägt, om det varit en gård, en häst eller en tobakspipa, det
var alldeles ovisst. Att han gjort något galet på ett eller annat sätt,
det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmärke intryckt, icke i
pannan, där det knappt skulle ha funnits plats för det, men någonstans
på ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rörelser, hvilka
för resten icke voro många. Han hade dykt upp i staden under krigsåren,
satt sig på en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans
yrke att sitta och vakta, gå ärenden, skrifva på diktamen en förträfflig
stil -- läsa tycktes han däremot ha glömt -- samt sofva i kyrkan. Det
sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det förbrutits
mer än han själf orsakat, och så kunde han uppehålla lifvet och klä sig
tämligen anständigt i aflagda kläder. Som han regelmässigt söp sig
dödfull vid tillfälle, hade man sympati för honom som en trots allt
dunkel ärlig karl och bjöd honom gärna, ehuru icke i familj.

Det var sällskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin
tillvaro på de magra smulorna från öfverflödets bord i den lilla
kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat än sorgfritt lif på
landet bakom, täta skogar med föga folk, karga förhållanden och lång
sömn i vinteridet. För tillfället skulle de dock icke ha bytt ut sin
plats mot någon annan, ty om taket var lågt, så var glädjen bara desto
närmare, och bordet med våtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser
och snusstrutar skulle godt ha räckt till för dubbelt så många.

Den de hade att tacka för allt detta, värden för kvällen, kungen för
nuet och en obestämd tid framåt, skilde sig från sina gäster icke så
mycket till det yttre, som med höga stöflar, grof rock och grofva lemmar
var rustikt nog, men desto mer till hållning och uttryck. Han ensam bar
i sitt väsen något obeskrifligt som angaf, att han var en karl med
resurser, om icke i fickan, så i bröstet och hufvudet, hvilket är
bättre. Han njöt som de andra af stundens sorglöshet, men för honom var
den icke en lotterivinst, utan räntan på ett säkert kapital. Han var den
ende i sällskapet som var nyrakad och slät -- af respekt mot sig själf
-- och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten
värdighet i kapp med hans kvicka och förslagna ögon. Ansiktet, med stora
och kraftiga drag, var en begåfvad bondes, men hans later och rörelser
tydde på en man som sett sig om i världen. Hade det icke alltid varit
från den bästa sidan, så var felet hvarken hans eller världens, utan af
tillfällig art, och hade han fallit sju resor, som nog var möjligt, så
hade det varit på fötterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var
född i Boda by uppåt älfven, i små förhållanden, dem han tidigt försökt
göra ansenligare. Så tillvida hade han också lyckats, att han ständigt
skapat allt större hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement
som en simmande själhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, ännu
våt, glansig och munter af badet.

Det var ett handelsfallissement, förbundet med vådeld, men för öfrigt
just inga poster på kreditsidan. Sina ovänners förhoppningar hade han
dock kommit på skam och redt ifrån sig ansvar och borgenärer med en född
segrares muntra behag. Vid nära fyrtio år stod han nu lika fattig, som
han inträdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik
också, hvilket var vida mer. Världen låg honom nu lika öppen att gå
tillbaka in i som nyss för att gå ut, och hade han hittills intet annat
vunnit än namnet »Vild-Hussen», så var heller ingenting förloradt.
Benämningen tydde icke på några hans lynnes oarter, utan blott häpnaden,
som hans syn på tillvaron och dess möjligheter väckt hos sinnen, hvilka
fattade den förra som ett ärfdt klädesplagg, och de senare som utsikt
att runda ut det med långsamt förvärfvad, men solid fetma.

Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hällde rödt vin i glaset.
Medan han med en åtbörd bjöd tystnad, bet han af och förtärde en half
kringla, och själfva krögarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett
att ge sig af, imponerades af hans hållning och samlade sig till
högtidlig uppmärksamhet liksom i kyrkan. Bakifrån kunde man icke se den
uppsluppenhet som lekte i hans ögonvrår och mungipor.

»Mina herrar,» började han värdigt, »hjärtans vänner, det gör mig ondt
om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarför, och inte
ens hvad det är vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till ögat, och säg
mig hvad ni ser!»

De gjorde så och stirrade på de mörka kuporna med ett plötsligt vemod,
som om de först nu fattat allt godts förgänglighet, men också med en
orolig känsla i svalget, ty man kunde vara beredd på hvad puts som
helst.

Spegelbilderna återgåfvo blott deras ansikten med breda munnar och
förskönade drag -- de hade ingenting att svara.

Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.

»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa,
som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för
länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen,
Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som
borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga
katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp
som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och
drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det
gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»

Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå.
Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det
vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.

»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han.
»Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på
halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en
smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst
och godmodigt förakt:

   »Lanthén, Lanthén,
   han skrapa' med de tunna ben,
   han böjde djupt på nacken
   för gård och grund och stenhus,
   men hur han kröp och lockade,
   och log och ljög och bockade,
   blef tacken
   ett flenhus.»

»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på
bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»

Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda
kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller
den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol,
hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty
Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:

»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om
herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor
sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af
fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»

Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar
för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där
man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på
en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var
skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara
till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de
skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas
Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan
visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.

»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»

»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig,
jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några
stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten
och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då,
och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man
kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och
älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa,
kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle
rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på
bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»

»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och
förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu
var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och
skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt
beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt
försynen att rädda huset från eld och brand.

Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin
älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall
förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.

»Uppför Indalen, ett par mil från min hemtrakt, ligger ett kuriöst
ställe, som heter Gedungsen. Det är som en låst dörr, och den som inte
har nyckel kommer inte in. Nedanför ända till hafvet är bra nog bygd, en
gård här och en lada där och skog förstås öfverallt. Men där är
ingenting att göra i stort, andra har redan bitit sig fast och sågar
litet och flottar litet, och där man sitter sitter man. Ofvanför
Gedungsen, där är ett land! Stora skogar, som ingen har rört,
timmerträd, som inte famnas af två karlar, berg och sjöar och forsar,
milar mellan skorstensrökarna och milar igen, så långt en sate kan
vandra med sex par näfverskor. Allt är låst af den dörren, och hör den
till, som kan slå upp den på vid gafvel. För Gedungsen, ser ni, är en
fors, men inte en vanlig fors. Laxen går inte uppför, om han så arbetar
sig smal som en knif, han får inte hufvudet igenom. Nedför kommer
ingenting, ja, fort nog kommer det i väg, men aldrig fram. Den gröfsta
stock bryts sönder som vass i vårisen, späntas till stickor eller
svarfvas till gryn. Bönderna ha funderat öfver detta i många herrans år.
Kunde vi få litet förbi, ha de tänkt, så kunde det bli pengar af, kunde
vi bara göra en ränna bredvid . . . Men intill forsen är berg och
bredvid en hög sandrem med skog på. De hämtade dit en klok man, magister
Stenius, och han mätte och räknade ut, hur mycket dagsverken det skulle
ta att göra den där lilla rännan genom remmen. Så gräfde de och så
hvilade de sig, och allt som de gräfde, rasade det efter dem. Så läto de
bli. Det där fick jag höra om och for dit i höstas. Jag såg genast hur
det hängde ihop. Ge mig hundra riksdaler, så trollar jag åt er, sa jag.
Hur skulle det gå till? Det är min hemlighet. Den som arbetar bara med
armarna och inte med hufvudet, kommer inte långt. Ser ni, jag tänker
låta vattnet själft göra rännan, men det behöll jag för mig så länge.
Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju våga, alltså prutade
man på summan. Då var jag bestämd. Det ingaf förtroende, och så slog man
till om försöket. Var priset löjligt lågt, så tänker jag ta ut resten
efteråt på ett eller annat sätt. Den som har nyckeln till ett rum, han
lär väl vara den som styr och ställer i det. Förstår ni nu, hvad jag
skall göra i skogarna?»

De förstodo det någotsånär, men tanken på att man kunde söka något hos
bönderna föreföll dem obeskrifligt lustig.

»Bönder är ett satpack,» sade Labbart och blef dyster mot minnet af
gamla oförrätter. »Jag varnar dig, det är ingen trohet i dem. När man
spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens
ensak, om han stod full på predikstolen, efter det icke alls hindrade
honom att vinna bondsjälar för Gud. Hade jag inte rätt? Då reste de
borst mot mig, de djuren. Och klockaren, också en bonde, klagade öfver,
att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad
af naturen själf, skulle jag inte ha stött mig värre annars? Men jag
fick gå ifrån prebendet och alltihop. Nå, sedan har jag då bara umgåtts
med folk och är åtminstone nöjd åt det.»

»Naturligtvis hade bror rätt. Nu skall jag ta revansch för bror. Tror ni
den som kommer till rätta med Gedungsfallet, blir ängslig för några
bönder? Var lugna för mig! I en liten båt far jag härifrån, så att ingen
af borgenärerna vet af det, i fyrspänd vagn vänder jag om en gång rätt
snart. Då skall jag säga ett par ord till mina ovänner, men vännerna
skall inte bli lottlösa. Lanthén skall få göra brännvinspannor, sådant
behöfs, Feltstjerna skall få mäta så snedt han vill, bara det sker till
min favör, alla skall få sitt. Skål för den dagen!»

Det var lätt att väcka hänförelse med sådana löften. Ett bräddadt glas
på köpet, och alla trodde så visst som han själf på framtiden, efter den
verkligen behöfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan fått
för mycket, satt dyster och grubblande, måhända öfver bönderna, men utan
att riktigt veta det själf. Labbart reste sig.

»Du är en stor man, Måns Huss,» sade han högtidligt. »När jag skådar
tillbaka öfver historien, finner jag bara en att sätta vid sidan af dig.
Det är Kristoffer Kolumbus. Från Palos hamn i Andalusien drog han ut med
tre karaveller och sökte en gammal värld och fann en ny. Du sätter dig i
en liten båt och söker, dristigare än han, en ny värld med detsamma.
Måtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett ägg med
lilländan i bordet, och det stod, till häpnad för alla som sågo det.
Kanske vore det säkrast för dig att börja med ägget.»

Vild-Hussen blef så pass ond, som hans godlynthet och segervisshet
tilläto det.

»Jag skall knacka bror med tjockändan i bordet,» svarade han, »jag skall
visa, att alla hufvud i denna stad är sköra som ägg och knappt har
bättre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men håll öronen öppna,
när vårfloden kommer om ett år, så kanske det hörs något ända hit.»

Han höll inne, som om han yppat för mycket af sina tankar, men efter en
blick rundt sällskapet och en vuxens leende mot sömniga barn, släppte
han sig lös, och hans ord klungo af allvar.

»Det kan behöfvas, att man blir väckt. Hvarför sitter ni här och festar
på en bankruttörs sista smulor, hvarför står jag som värd? Vi har varit
dumma, alla människor är dumma. Ingen gör klart för sig, hvad det
gäller. Man är sig själf närmast, det har man nog vetat, men man har
inte haft mod att vilja sig tillräckligt väl. Därför står man med hål på
armbågarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar -- kära bror hit
och kära bror dit -- och skrapar sig baklänges ut i kölden. Nu är jag
trött på det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, då man slår och
trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat åt oss ända till
nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och
sett, hvad hans hufvud var värdt. De har sjunkit i pris öfver allt, men
de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, då den kloke blir
klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af
träden, och den som inte får några med, har sig själf att skylla, ingen
vill heller höra på hans gnäll. Det där har fallit mig in, när jag stått
för rådsturätten och sett andra sitta. Nu tänker jag handla därefter,
jag vet hvad jag vill och börjar på att gissa mig till hvad jag kan.»

Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha
roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af
prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara.
Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något,
som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden -- underlig var den
äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det
ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än
andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?

Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både
idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg,
att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med
en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap -- fortfarande
med undantag för bönder och klockare -- och det tusenåriga riket. Sedan
hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio
brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu
stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som
tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte
förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver,
festen var snart förbi, och han frös.

Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.

»Muntra då upp er, god' vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag
fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna
och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla
löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna
längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk
att sofva!»

Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet,
yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka
bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet,
och man hade det muntrare än någonsin förut.

Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager
föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.

»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»

Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha
haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om
natten ännu.»

Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt
och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den
tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som
skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans
pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och
otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen
söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men
Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med
förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens
prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.

Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu
svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på
färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt
hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan
vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt
sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha
tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag
säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen,
men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är
förgängligt!»

Därmed tömde han glaset, tog lutan från väggen och började stämma de
strängar som funnos kvar på den, medan hurraropen ännu ljödo.

Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne
blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.

»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och
hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»

»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»

»Som du vill. På återseende då!» Och han sjönk tillbaka till sin dröm
och sina minnen, där han hade _sin_ lycka.

Men de andra stodo färdiga att följa på väg, raka, uppsträckta och
högtidliga, som om det gällt något slags festlig procession. Labbart
spelade på den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram
lika nya och lätta som när de första gången gåfvo uttryck åt sällskaplig
glädje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. När han kom till
tröskeln, stämde han upp med sin hesa tenor, den strof han först fick
fatt på ur sitt rika förråd:

   Si, natten är förliden,
   en dallring genom rymden far!
   Hvem vet hvad håfvor tiden
   just nu i nypan för oss spar?
   Sanden rinner.
   Snart är timglashalfvan full.
   Törsten brinner,
   som girigbukens blick mot gull,
   men svalkan oss hinner
   med trenne skoflar mull.

Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom
stillheten.

Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans
öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra
stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de
sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick
man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och
öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och
gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och
nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på
äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och
tarfliga omkring sig.

Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och
så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på
alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel
af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.




                                 II.


Vild-Hussen sof godt hela vägen genom Alnösundet och öfver
Kringelfjärden, där dyningarna från hafvet rullade in och vaggade honom
som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mör af sin obekväma
bädd på tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Här har jag älfven,
tänkte han, och satte sig upp att se på den som på ett lastdjur, han
skulle lägga oket på.

Det var ett underligt, grått och dystert land. Holmar af uppsvämmad sand
och lera, täckta af grå alder och vide, stucko knappt upp öfver
vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det
glidande stoffet som trögt välte förbi. Rötter af buskar och svartnade
ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det våta, bubblor af
sumpgaser och mattskimrande fläckar af fett bredde ut sig och brusto i
sär. Ett töckenland under tät och töcknig himmel, en flod som ej längre
hade vilja, ej längre brus och röster och minnen, ett haf långt borta,
som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen för att åter draga den in i
lifvets kretsgång.

Vild-Hussen frös litet efter sömnen och manade på sina roddare, ty han
tyckte icke om hvad han såg. Här måste röjas bättre väg för mina flottor
en gång, tänkte han. Det blir ett styggt göra.

De foro uppåt till Fjäl förbi marker, som började bebyggas, ljusgröna
strandängar, gråa lador och på afstånd väggar af björk- och barrskog. Så
krökte de tvärt mot sidan och foro igenom samma land ännu en gång. En
tam älf, tänkte Vild-Hussen, brådtom har den inte, men den har breda
axlar att bära på.

Nära Berga hörde han ett starkt och sällsamt ljud, från björn som
brummade och katt som fräste och spann. Han riktade snabbt blicken ditåt
och skrattade förnöjdt. Det började gå vågor omkring båten, flockar af
skum och bubblor döko upp emellan dem, och längst fram stod som en hvit
och lysande mur.

»Nu kan vi inte fara längre,» sade roddarna och lade i land för att söka
ny båt och nytt folk på andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden
och såg på denna. Han rynkade ögonbrynen åt den, som om han sett en
flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma förnöjelse i sitt inre,
som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid känner inför det.

Här börjar _min_ älf, tänkte han. Det är en stark och okynnig sate. Så
den tornar upp stockar på hvar sten, som om det vore myrstackstrån! Får
man fatt i knuten, löser alltihop upp sig och glider vidare. Några
skålpund krut skulle blåsa bort hela hindret. Och han skrattade
godmodigt och räckte ut sin tjocka käpp för att kittla de närmaste
skumhvirflarna. Såghuset bredvid fann han också lustigt. Med tre ramar
för finbladiga sågar hölls det för mycket märkvärdigt och dyrbart där i
trakten.

»Sådant där byggde jag i vårbäckarna som pojke,» sade han åt förmannen,
»är det don för Bergeforsen?» Och i det yppersta lynne tog han farväl af
sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem
i förvåning.

»Man tänker visst inte fara tillbaka igen,» sade de, bekymrade öfver
hans öfverdåd, trots förnöjelsen.

»Säg inte det!» Och han skakade af skratt. »Hälsa till Sundsvall och
tänk på mig vid tillfälle!» Därmed steg han i sin nya farkost, som var
mycket lång och lätt, tre bräder på hvar sida, lämpad för forsarna. Den
roddes med korta åror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa
stäfven, och den gled på skummet som skidor på snökammarna. Den tycktes
känna sig fram själf mellan stenblock och stockar och efterliknade
ändernas halft flygande och halft simmande rörelser. Fort gick det dock
icke, ty älfven spjärnade emot som på trots, den blef allt grundare och
stridare, och stränderna stodo branta på båda sidor. Vild-Hussen var
road ändå. Framåt gick det, och han kände vattnet stöta och skälfva
under sig, som en ryttare känner hästens tyglade vildhet. Ibland höll
man på att svänga rundt; då grep han in med sin hvilade styrka. Ibland
måste man lägga ned årorna och staka sig uppför.

Det var ett stort och vackert land. På höga strandnipor och toppiga
holmar stodo björkarna lätta som dun och lyste bland svarta tallar och
granar, rot vid topp, som om de klifvit på hvarandras axlar. Lindorna
gledo mjukt efter backarna med silfvergråa lador, uppåt ådalarna glänste
byarna skymtvis fram och här och där i fjärran blåa berg. Alltihop hade
älfven skapat i evig nyckfullhet på ytan och evig sträfvan i djupet,
älfven och vårarnas glänsande och drypande snö. Därifrån låg ännu
friskheten och glansen kvar öfver det hela. I den frambrytande
aftonsolen brunno lindornas gula blommor som förkroppsligadt ljus,
björkarnas fina löf blef till gyllene gnistor och doft, luften var lätt
till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som
humlor under muntert kvitter.

Vild-Hussen satt och såg ut öfver det som en kung mot sitt rike. Han
mätte timmerträden med blicken och räknade dem fläckvis, han uppskattade
åarnas styrka och stakade nya lopp för dem, han byggde sågar och kajer
och drog bommar som kedjor öfver vikarna. Ständigt var där mer att se,
och ständigt kastade sig hans hungriga tanke öfver det för att skapa om
det, räkna ut värdet. Det är bara småsaker som fallit mig in förut,
tänkte han, nu ser jag hvad det duger till för den som bara får ett
ordentligt tag i det. Han såg på roddarna och folk, man då och då mötte
på stränderna. Inga starka viljor här i dalen, tänkte han. Högvuxna
karlar, men gängliga, likt träden på sydstranden, som måst sträcka sig
ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svält eller
bröstsjukdom, som gjort dem så magra? Han iakttog dem med förnöjelse,
delade sin matsäck med dem och uppmuntrade dem med hårdhändta skämt, som
man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, där båten skulle bytas
om, gjorde han slut på dagsresan och sof i närmaste stuga djupt och
godt.

Dagen därpå fortsatte han färden i god tid, frisk och munter, sättande
fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna för häftiga, steg han godmodigt
upp och gick på sidan. Det roade honom då att se hvirflarna djupt under
sig, hela dalen tecknad skarpt och smått, omfattad med en enda blick,
som roffågeln ser sin jaktmark. Han fann älfven tunn och liten och
gladde sig åt att se den växa på vägen ned och pröfva dess kraft igen
med årtagen. Så hann han förbi Arklo, Kårsta och Västerlaning. Det var
ännu morgon, när han hvilade vid Indals färja.

Ett lustigare ställe hade han aldrig sett. Två små, små stall på
strandängen, byggda af gråa stockar och med rönnar på torftaket. I det
ena bodde färjkarlen, nästan utan husgeråd med en öppen glugg mot
älfven, för att han skulle höra ropen, i det andra en hvit ko, som nu
betade mellan smörblommorna i gräset. När mannen rodde öfver älfven,
sände han lockrop till djuret, för att det icke skulle känna sig ensamt,
och på återvägen måste han vända sig om gång på gång för att se det. Det
var också allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behöfde slita sig
från kon, ty rörelsen öfver färjstället var ringa nog. Dessemellan satt
han och stirrade mot andra stranden. »Den är så vacker,» sade han med
traktens försiktiga och litet läspande tonfall, som tassade igen spåren
efter sig likt skogsdjur, »där lyser solen grant, när det är kyligt här
i skuggan. Och så det speglar sig sen! Men underligt är det, att
därbortifrån ser det lika fint ut här. Ja, det är en välsignad värld om
sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har fått.»

»Du får väl inte mycket för det, hva?»

»Å nej, det är visst och sant. Nog att hålla lif i kon om vintern, och
så håller hon lif i mig. På vintern är det inte så roligt.»

»Men nu, nu är du nöjd?»

»Nu är det godt. Man får se så mycket. Där kommer bröllopsföljen, och
man ropar så muntert efter mig, där är barn som skall döpas, ibland är
det döda som skall öfver, till kyrkan däruppe förstås. Framåt aftonen,
då solen lyser som vackrast därborta, för jag dem tillbaka igen, utom de
döda, förstås, dem får jag inte mera se. Jag har min plats här och
passar den. Utan mig skulle det inte gå. Det tänker jag ofta på, för jag
har ju så god tid till det.»

Han tänkte på det nu, där han satt tyst med de långa lemmarna sjunkna i
hvila och stirrade öfver till andra stranden i förvåning, att där kunde
vara så vackert med björkarnas löf som grön eld och gyllene skyar i det
mörka, och att tiden som älfven evigt flöt åt samma håll.

En lustig plats, tänkte Vild-Hussen. Stackars sate, här är det som om
allting domnade af. Och han fick oro i sig, bröt upp med en nick och
fortsatte sin färd.

Den vardt munter igen, vattnet blef ständigt grundare och stridare. Som
länkar i en fläta slingrade det sig samman och löstes upp, krusigt och
hvitt af fragga som af årens frost, men åldern tog icke på det, tvärtom
blef det allt yngre och friskare af fjällflodens gröna kyla. Allt
pilsnabbare gled det förbi båten, allt mer jäktande slogo årtagen ned
som vingarna på en flyende and, men mer och mer långsamt mätte man ändå
skuggan från nipornas grantoppar och afståndet mellan klippornas
landmärken. Solvärmen kom bråd och brännande mellan molnen, vinden
jagade ned efter dalströken, i allt var en snabbare och oroligare puls
än eljes. Man kunde sitta och drömma sig tillbaka till pojkårens minnen
och längta att få vända om och skjuta nedför -- och vakna upp med ett
leende.

Då var det att ta i och hjälpa till, ty roddarnas händer darrade, och
tinningådrorna svällde, de orkade knappt ge svar på tal. Vild-Hussen
satte stål i dem, pratade, räknade och mätte som förut, och tiden blef
aldrig lång. Förbi Liden hann han och Sillre långa fors, där man fick gå
bredvid, och Backbäcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.

Där var han född och hade minnen och kanske vänner, men han uppsökte
intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans företag, som
kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Därför smög han sig tyst
igenom och tog okänd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till
Gedungsfallet, icke tid att tänka på annat; hela natten hade han det
nära sig i drömmen och begaf sig nästan i oro till mötet.

Älfven bar redan prägeln af den stängda porten bakom. Mörk och vild var
den, med mycket större höjder än förr, och icke en röjning eller
ljusning i skogarnas svarta dunkel. Där steg ingen rök, och ej ens den
minsta lilla gråa mänskoboning lyste fram. Allt var orördt efter
skapelsens dag, och mörker bodde ännu på djupet och under trädens täta
hult. Fors vid fors fraggade grönsvart, ej ens en ringa sträcka kunde
man kämpa sig uppför. Här och där trängde sig berggrunden fram i långa
skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mörk mossa och tallars
slingrande rötter. Vild-Hussen gick så nära han kunde och mätte
strömmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors
och Västerede byar skyndade han tyst och leende som en pojke på
okynnesstig, ty där var redan folkstämningen hög mot de nya påfunden att
rubba naturens ordning, om man också just ej väntade stora följder af
dem. Människotankar tycktes honom lustiga och små, där han nu i dagar
mätt sig med älfvens krafter.

I Västerede mötte ett brus ur fjärran, trots afståndet starkare och
dofvare än förut på hela vägen. Där är det ändtligen, tänkte han, och
sprang nedför backen. Mossiga stenar gledo under honom, småskogen af
sälg och björk böjdes undan som för simtag och slogo samman bakom honom
i sus och prassel. Hvart blad var täckt med fin dagg, som rann ned i
droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbågsglans kring hvart
solknippe. Han såg ingenting af fallet, men rösten och andedräkten var
tätt inpå honom. När han kom till stranden, slog vinden just den
upptornade vattenmassans skum och rök ditöfver, han trefvade sig
förblindad och halfkväfd åt sidan och höll på att falla. Han höll nästan
på att bli rädd också.

Allting kokade, dånade och skälfde, det var icke vatten längre, icke
fors eller fall, ingenting som kunde återges med ord. Det var en enda
hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att
kämpa mot och nu kastade sig ut i rymden för att söka ett mål för sin
vilja, en mur att krossa eller dö invid.

I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt,
oförändradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spände
regnbågen sin skimrande triumfport däröfver, och vinden förmådde ej
skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade här stjärnorna större och
blekare än annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad skälfde
inför den eviga orons röst. Hur snålt än vinterkölden bet, aldrig kunde
den öfvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rök,
skumskyarna vräktes som snö åt sidan, skogen blef glittrande sten, och
klipporna brusto med dån, men lika stark steg forsens stämma, och lika
muntert lekte den.

Ett par tusen fot ofvanför fallet kokade redan strömmen i oro.
Hvitsjudande af häftighet trängdes den samman mellan klippor, så nära
hvarann, att ett barn kunde kasta sten öfver svalget, och tog språnget
ned, sextio fot eller mer, studsade mot dånande och rullande block, som
maldes till sand i klyftorna, och steg rätt upp, ännu högre än den
kommit ifrån, liksom för att blicka tillbaka på hvad den lämnat. Ett par
tusen fot nedanför tog det igen, innan hvirflarna kämpat sig trötta mot
hvarann, till något liknande ro.

Ingenting annat än denna öfverväldigande makt lefde och var verkligt,
det andra blef skugglikt och stelt. Tiden själf var fången och hölls
orörlig som regnbågen öfver svallet, som pelaren af ständigt bristande
och ständigt förnyadt skum. Här ljöd sång för allas öron, om de också
annars vände sig bort från sådan. Här stannade jägaren med fågelknippan
och glömde sig kvar, här grät sägnernas spelman öfver sin litenhet och
oförmåga och lade fiolen på stranden för strömkarlen att byta ut, och
gaf sitt eviga lif som insats på köpet. Det sjöng för Vild-Hussen också.
Där han klängde sig fast som en insekt vid backens buskar och gräs,
liten bredvid detta väldiga, nedsudlad, dammig och drypande våt, tog
hans företag nya och större mått för honom. Hans blick sköt fram,
muntert förslagen som hos en sagornas segerfödde vallpojke, framtiden
lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens
läggning, det andra lämnade han åsido som bisaker, och när han var
färdig, vände han sig bort. Allt skall gå fort som en dans, tänkte han,
det där blir icke svårt att komma till rätta med.

Vid forsens utlopp ur sjön, fann han en båt och steg i den för att ge
sig till andra stranden, där han skulle lägga den nya älfven. Han kom
ihåg en historia, om hur en björn råkat illa ut på detta ställe.

Det var vårtid som nu, alltså hade han repat sig sen han vacklade ur
idet, yr af sömn och mager, så att den smutsiga pälsen hängde som
kläder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och
sprungit för buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lång och
dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig på lax, som han
ännu ej vågade söka. Nu hade han vuxit i krafter och begär med årstiden
och kanske rifvit ett lamm eller par och kännt sig karl igen. Han skulle
öfver sjön, och i förlitan på sin tolfmannastyrka tog han kosan för gen.
Strömmen ryckte i pälsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen,
sugningen blef starkare, och han ändrade riktning. Det var för sent,
djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han
piskade det till skum. Med öronen spetsade uppfångade han forsens brus
och därbakom ett annat; han förstod hvad det var; hans små röda ögon
vidgades i oro, och den själ, som trollbundits i hans inre, blickade
fram i ångest. En sådan fara som hans förstår allt lefvande. Han kämpade
med hela sin jättekraft och sitt vilda lifsbegär, men förgäfves; först
långsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedåt forsen,
rytande af fasa och raseri. Ett par barn sågo honom från stranden och
ömkade sin fiende. Hejdlöst medryckt, med stämman dränkt af bruset,
hundra gånger sänkt i djupet och pröfvande den sista fasan, hundra
gånger uppe igen och brottande med förtviflans styrka, drog han, som
aldrig mött sin öfverman, sin sista färd, jämrande, maktlös och blind
som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlöst ting stupade han utför
branten, tillplattades, slets sönder, tumlades om som en fläck af blod
och grums och var borta.

Han hade bara _en_ mans förstånd till sin tolfmannastyrka, tänkte
Vild-Hussen. Det är bättre att ha tvärt om. Och han gled försiktigt utom
faran i en vid båge och lade i land vid grusåsen.

Från kammen såg han älfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan
trädtopparna. Åt andra sidan låg den stora sjön ljus och klar mellan
sollysta stränder. Forsen och fallet skymdes undan, och dånet därifrån
försvagades mot vinden.

»Här skall älfven rinna,» sade han och stampade segervisst i marken.
»Bäcken där från berget skall gräfva den efter som jag bestämmer. Här är
vackert och lugnt, det är skönt att vara framme.» Hela de tre dagarnas
färd låg för hans minne som ett muntert äfventyr, hela hans lif förut
likaså. Det var förberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle
allvaret börja och vinsten för mödan.

Sedan han upplifvat sin plan i alla smådrag, och lagt den färdig för
sig, begaf han sig till sitt kvarter i närmaste bondgård, där allt hvad
han ägde af jordiskt gods redan väntade på honom i en liten kista.




                                 III.


Det var en vacker afton på vårvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel
Elavi Frisendals kök i Ragunda by.

Rummet var stort och lågt, och det klara västerljuset från trånga
fönster blef blått mot skuggorna och härdens eldsken, som lyste rödare
och muntrare än vanligt i kontrasten. Där var fullt af folk, ty alla
gärdens tjänare sutto samlade efter vinterns långa vana, men icke längre
tysta som då och stirrande mot nattsömnen. Hvar gång dörren öppnades,
kom där i en fläkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag
från hvad som hände därute.

Detta var i och för sig ingenting märkvärdigt, det var solen som kommit
igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebådat honom, och i Annandagens
Staffansvisa hade man på förhand bragt ödmjuk tack för hvad han skulle
föra med sig under året. Nu först var han här, ty han hade sina vägar
att gå och fick ej akta på otålighet. Ljus skänktes i öfverflöd, snön
blef tunn på backarna, hur omärkligt den än runnit bort, i allas inre
var det något som smälte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo
muntra.

Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se
henne så rask och spänstig, var språksam i kväll och lockade andra att
tala. Det fanns kanske en särskild orsak därtill, utom den som alla
kände. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vänligt
ansikte och litet främmande min. Han var släktinge till herr Daniel och
hade kommit långt ifrån, kanske ända från Stockholm. Magnil var också
släkt till husets herre och kände väl därför särskildt för den nykomne.
Herrskapsfolk var hon ändå icke riktigt, ty hon hade vuxit upp på nåder
i huset, och hur hon växte hade icke mätts på dörrposten som i fråga om
egna barn. Det hade gått lika bra och lika fort i alla fall, katekesen
kunde hon utantill och bäst stycket om arbetet och hälsan, och skulle
kanske kunnat läsa äfven annat, om hon haft något. Skrifning och bågsöm
voro dock för henne lika stora hemligheter som för pigorna. Men till
tjänstfolket hörde hon icke heller, ty utan att hon själf gjorde något
för det, föll det ingen annat in, än att hon skulle åtlydas, och man
afbröt henne icke i talet. Alla höllo af henne och voro ense om, att hon
skulle ha en plats för sig, där eldskenet lyste bäst.

Magnil hade fått drängen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod
sedan flera år endast i att hålla huset med vildt och fisk, ty
regelbundet tungt göra tålde han ej längre vid, och ingen förstod sig
bättre än han på skogen. Det skulle då möjligen varit hans hund som bar
samma namn, troligen först efter ett skämt, men som genom ett värdigt
och allvarligt uppträdande gjort det fullt till sitt eget och äfven för
egen del respekteradt. Han hade de rätta märkena för en skogshund, tre
valkar på hvar sida af gommen, en ärt i bogljumsken och skarklöfvar på
fötterna. Gammal-Mats -- han kallades så till åtskillnad -- påstods ha
samma märken och därtill, som äkta afkomling af finnsläkt, vara luden
liksom den yngre. Säkert är, att de trifdes bra ihop. Drängen hade ett
brunt, bredt och kantigt ansikte med mörka ögon, nästan utan hvita,
liksom ett djurs.

Han berättade med lifliga åtbörder, som den hvilken sällan släpper orden
lös och därför har de motsvarande bilderna närmare knutna intill dem,
nästan kroppsliga i samma stund de nämnas.

Kvällen förut, då skaren frös till i solnedgången, var han ute på skidor
och fann bergsluttningen mot öster, där tjädrarna kommo dånande i
träden. Han hörde tuppen grymta för att klara strupen till morgonens
spel. Långt före gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han
körde hål i det tjocka mörkret, och han hukade sig ned för att det icke
skulle ramla på honom. Han släckte och stod och väntade, medan det blef
grått. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjärtat
bultade hörbart i bröstet, och man sträckte på halsen för att kunna
lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande,
som om det var på väg långt bortifrån. Träden sträckte sig öfver en,
allting väntade.

Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och sträckte sig framåt,
äfven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hängde
som en spånad af eld. När hon hörde honom, förstod hon hvad de väntade
på, både han och skogen och djuren. Det var våren, hela dess oro var
där. »Nå? Var där ingen?»

Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, så att ett sakta men
mycket tydligt knäppande ljud hördes. Hunden lystrade till och skalf.

Så hade det kommit, långsamt först, men sedan fortare och fortare, som
om ljusfladdret blifvit hörbart, tills slagen flöto samman i en
darrning. Då kom »klånken». Han härmade den med en smackning uppe i
gommen och gaf sedan en följd af skarpa hväsningar. Det var tjädertuppen
som »sisade» i hänryckning öfver sin sång och morgonen, som fylldes af
den. Då hörde han ingenting, och jägaren tog tre långa steg eller
språng, icke mer, och höll stilla som förut. I sats efter sats närmade
han sig på detta vis.

»Då dansade ju du som tuppen! Vid dina år.»

Ja, om de också varit dubbelt så många, hvem ville inte dansa till den
musiken! Ingenting kunde jämföras med den. Man glömde allt, och snön
kunde lika väl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut såg man
fågeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna ögon och
märkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knäppte man hanen och
sköt, när den kom igen i nästa vers. Då faller han, så tungt att kvistar
bräckas af under honom, men skulle kulan gå förbi, vet han ingenting af,
och man kan ladda på nytt.

»Hur många gånger fick du ladda då, Gammal-Mats?»

Han skrattade godmodigt och tryggt. »Det skulle vara, om jag råkade på
tjäderkungen, som ingen kan träffa annat än med silfverkula. Han sitter
i högsta åsens högsta gran och sjunger för hela landet. Han sitter kvar,
tills han glänser som guld i solen, och hans sång dallrar som af
guldsträngar ut öfver vidderna.»

»Har du kanske sett honom också?»

Jägaren blef hemlighetsfull och förtegen. Äfven det kunde hända. Det
fanns mycket i skogen. Men det var lyckofågeln. Sköt man på honom med
vanligt skott, miste man den lycka man hade.

Magnil smög en blick till främlingen för att iakttaga, om han hörde på
och förstod, hvad han kommit till för ett land. Hon mötte hans blick,
som var mycket ljus, och vände sig genast bort för att kunna le. Hvilken
kväll, och hur roligt det var! Aldrig hade lågorna dansat så röda,
aldrig hade dagern legat så underligt lätt in i rummet, aldrig hade hon
väntat sig så mycket af våren. Tänk nu, hur det kom! Hvar morgon tog
solen ett stort steg mot norr och var ändå tidigare där, än dagen förut,
hvar middag låg skuggan kortare och blåare. Snart skulle hela stora sjön
ligga ljus och stilla att vagga fram på. Lyckan, den sköt man då i
flykten bara med en önskan, och som en silfverkula glänste
aftonstjärnan.

Hon fortsatte att locka ur den gamle drängen berättelser och sägner, dem
han annars gömde väl på, skogens hemligheter från alla tider. Ju
dystrare de voro, desto mer lockade de henne här vid brasan, desto
muntrare blef det.

Han talade om grafvarna från digerdöden. Man fann dem ibland, där det
förr varit röjd bygd, men träden nu stodo så täta och svarta af fukt,
att man icke kunde se hvad tid det var på dagen. Man hade då icke orkat
gräfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, täckt med ris och fällt träd
öfver, för att icke vilddjuren skulle släpa bort dem. De hade också byte
nog ändå. Boskapen lopp hemlös och råmade om nätterna utanför tomma
fähus, hästarna jagade oskodda omkring, i skrämsel för sina skuggor,
skällkornas bjällerljud dränktes i gungflyarna, och hundarna blefvo
rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och får. De
öfvergifna barnen i ödegårdarna glömde bort att tala, mättade hungern
med bär och svamp och veko undan för hvarann som fiender, när de möttes.
Det var som om allt mänskligt lif skulle dö ut, och världen bli tom. För
björn och ulf var det härliga tider, de åto sig mätta och feta, de vande
sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I
klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta öfver sig, och
deras skrik ringde helgen in.

När folket hämtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, då
samlade skogen sina hopar till strid. De hade pröfvat herraväldet, de
gåfvo det icke godvilligt igen. De hade upptäckt människornas svaghet
och druckit deras blod, nu sågo de dem djärft i ögat och skredo först
till anfallet. Länge var kampen oviss. Ur ödebygderna trängde nya
flockar fram, de ville icke blott försvara sin mark, de ville vinna ny
ända till hafvet, med gnistrande ögon lurade de i mörkret. Då, sades
det, vaknade tron på gamla vilda gudar. Man offrade igen till
jättedödaren Toregud, till den store jägaren Ode Sidhatt och Frö som
skrämmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen,
och nu gällde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjälpte,
det lämnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man
igen, som det nu låg, men långa tider tog det, innan det blef helgadt
igen med klockringning.

Magnil hade aldrig hört detta förr och stirrade in i det med stora ögon.
Det hade kostat att vinna det landet, det var värdt mycket. Nu var det
så vackert, men med järn och eld hade skogen trängts undan, där nu
fönstren glimmade i västerljuset. Det var skönt att lefva där.

Hon satte fart på rocken igen och fick berättaren på nytt spår.

Det var sägnen om den onda prästen, »Spå-Herr-Ola», en gestalt från
djäfvulstrons mörkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i
skogslandet kräfdes som dess tillhörighet. Han hade vändt hela sin
starka själ mot det onda, man visste icke hvarför, kanske som ugglan
flyger rätt in i bålet. Han gjorde inga våldsgärningar, som gamle herr
Peder i Håsjö, som mördade sex lappar på gästabud, döddruckna och klämda
mot väggen med bordet. Han gjorde värre än så. Han satt tyst i sin
ensamma gård och spann ofärd öfver trakten. Han förmådde allt, hans
blick kunde splittra sten som kölden. Han hatade allting och kufvade det
under sig i skräck, han läste och läste i sina svartkonstböcker, och när
han vände bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han såg ned öfver
bygderna, och han såg genom timmerväggar och hjärtan och tankar. Han
sände trollskott på folk och fä, förfrös tegarna, dödade fisken i sjön
och ripan i småskogen. Han blåste eld i girigheten och vände människorna
från hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans
jättefigur af svallis och sten högst uppe och såg, hur allting stelnade
under honom. Som en sådan föll han också. En halfgammal dräng i hans
tjänst, en tok, som hållits skrämd mer än någon, blef kär och kastade
svartkonstböckerna på elden för att värma flickans fötter, då han varit
för lat att skaffa bränsle. Och Spå-Herr-Ola fick slag af ursinne öfver
människors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.

Detta skrattade alla åt så hjärtligt, som om de hört det för första
gången. Magnil fick lof att smyga en blick åt främlingen för att ännu en
gång se, om han förstått. Och om det nu var hans ögon, som redan stodo
leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vårkvällen, som
var så munter, alltnog hon kände en glädje och ysterhet, aldrig förr
erfaren.

Det klang af bjällror utanför dörren, en häst frustade högt, och där
lades en hand på klinkan. Magnil såg ditåt öfver sin snurrande rock och
mötte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre än
någonsin. Den lyste af småsluga tankar, den tycktes ständigt räkna och
var kall i sin liflighet. Draget från dörren var också kallt, och just
nu frös snön till skare därutanför. Hunden Mats hade ögonen mot den
nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och oroväckande
ting, med nackhåren resta och sin vanliga värdighet aflöst af ett styggt
uttryck af skrämsel och ovilja.

»Hut racka,» sade Vild-Hussen och glömde honom strax, »här ser för
trefligt ut! Här sitter I som snälla barn.» Och som Magnil midt i
eldskenet var kretsens medelpunkt, fäste han sin uppmärksamhet vid
henne. »Du har blifvit stor, flicka, på de här tre åren, hur har du
burit dig att bli så vacker?» Och med det galanteri mot landtliga
skönheter, som han lärt sig vid disken i forna tider, och trodde vara,
hvad man påräknade af en världserfaren man, steg han fram och tog henne
hårdt under hakan. Hennes färg blef därvid ännu djupare, och hon slet
sig förtrytsamt lös. Det tyckte han heller icke illa om, och han mätte
hennes framsteg i ohöljd beundran, som man ser på en uppvuxen unghäst.
Han fortsatte godmodigt och dröjande:

»I sitter här så andäktiga. Är magistern hemma, och har han tid för små
världsliga bestyr, eller är han upptagen med att tänka på rakt
ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort här nu i alla fall,
det syns på dig, Magnil, och alla pigorna. Här har berättats
kärlekshistorier, det vill jag våga min gamla stöfvel på.»

Flickan svarade honom snäft: »Herr Daniel är hemma, och jag tänker han
tar emot hvem som helst.»

»Så så, till och med mig, menar du. Men den andra frågan svarar du inte
på. Det behöfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som
ser dig kan heller tänka på annat, ha, ha.»

»Gammal-Mats har berättat historier från skogen.»

»Ramsor, som I alla kan utantill. Vänta till våren, så får I någonting
nytt att tala om. Då smäller det.»

»Ja, det ha vi nu hört i tre år, men ännu går forsen åt samma håll för
allt hans skryt. Den lär väl göra så allt framgent, tänker jag.»

Vild-Hussen rynkade ögonbrynen med ett mörkt och rufvande uttryck, som
om han grubblat öfver en stor oförrätt. »Du tänker så, I tänker alla så,
och handlar därefter, och här sitter man inklämd i ert gamla skräp.» Men
han glömde sin förtrytelse i ett triumferande skratt. »Nej nu tecknar
det sig annorlunda. När all den här snön får smälta . . . Det rycker
redan i isen, det blir en älf som den icke varit i mannaminne. Har det
dröjt, skall det gå desto fortare nu. Se upp, säger jag, se upp!»

Hans ansikte bar spår af den besvikenhet, han vidrörde, och han syntes
flera år äldre än när han kom till trakten. Ryggen var en smula böjd,
och tinninghåret grånadt, ögonen hade byggt på samma luftslott framför
tre vintrars glödbrasor och fått något halfförryckt och fantastiskt i
sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humör
af sin snabba färd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han såg
och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle böjas så lätt
som det andra.

»Sitt här med edra gamla historier, så länge,» sade han godmodigt, »det
kan I behöfva. Får jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig.
Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer
först får mala först. Då blir det nog fart i er. Men hvem har vi här? En
främmande herre!» Och han gick förbindligt bugande fram emot honom med
en kontrast i rörelserna mot nyss, en halft ödmjuk och halft skrytsam
värdighet, som stack i ögonen äfven på den ovana åskådaren.

»Förlåt mig,» sade han, »jag kan godt förstå, att det är magisterns
släkting, unge herr Unæus. Hitkommen för att studera mänskligt lif, om
man så skall kalla det. Inför en belefvad man, som haft tillfälle att se
andra seder än på bondlandet, får jag be om ursäkt för mina egna. Äfven
jag har sett världen, fast det börjar bli längesedan nu, men det kunde
hända, att jag ser den igen. Mitt namn är Magnus Huss, fordom borgare i
en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje
ståndet i Frankrike anno åttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och
jag är en oförstådd man. Hvarför jag heter så, får någon annan förklara,
ty jag har litet brådtom till er vördade farbror. Magnil kan göra det,
men säger hon något ondt om mig, så tro henne inte. En fnurra kommer så
lätt på tråden, ni förstår, men vi två känner hvarann.» Det roade honom
att framhäfva denna på stället uppfunna förtrolighet, och sedan han
tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold förvåning besvarats,
blinkade han åt den förtrytsamma flickan och gick samma väg han kommit.

Den unge mannen var på detta sätt inryckt i kretsen, och som hans
nyfikenhet var stor nog, vände han sig frågande mot Magnil. Hon var röd
och harmsen och sparade på orden.

»Det är han som skall göra rännan förbi Gedungsforsen. Han pratar alltid
tok och skräflar, därför heter han Vild-Hussen.»

Mera brydde hon sig icke om att säga och satte åter fart i sin rock. Men
de andra gåfvo historien om företaget. Mycket fyndigt, nästan som med
trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet
rädd för hur det skulle sluta. Han pratade om en sjösänkning, hade
bildat något slags bolag för den jord som skulle vinnas, och satt upp
papper som ingen var klok på, men alla skrifvit under. Han hade blandat
sig i allting och öfverallt. Ehuru det hela såg ut att bli till
ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde göra något åt älfvar och
fall, som Gud bestämde om, önskade ändå många, att han varit borta.

Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rörde sig om saker som
icke lågo inom hans område, men nu gaf också han sin mening med de mörka
ögonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sägnerna nyss.

»Det är intet godt med honom,» sade han eftertryckligt, »han ser inte på
oss som man bör se. Ingen vet heller, hvad han skrattar åt och hvad han
vill.»

Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles
öfverensstämma i sin mening och vände sig från ämnet, som man brukade
göra det med ting, där man icke bottnade.

Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten.
Hon var ännu förtrytsam öfver Vild-Hussens beteende. Förr hade han
aldrig gett akt på henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke
längre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kväll som alla
andra. När hon såg på främlingen, undrade hon, hvad han egentligen var,
hvad han ville där, och hvad han tänkte på. Hon ångrade sig, att hon
lockat samtalet i gång och lagt sig och andra öppna för honom med deras
oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig så, ty när allt kom
omkring, var man lika mycket värd som hvem som helst.

Den unge mannen å sin sida såg ofta på henne och fann henne vacker, där
hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre åt den
vidskepelse och vantro, han fått skymta, men som han älskade människorna
bara därför att de voro människor, och ännu mer naturen, därför att hon
var natur -- han uttalade ordet oftast på franskt sätt -- tog han ett
lifligt intresse i det hela, och hans löje blandades med vemod, som när
en vuxen tänker på sig själf som barn. Han beslöt att använda den tid,
han för åtskilliga orsakers skull var nödgad att tillbringa i denna
landsbygd till att upplysa och förädla människorna, och det var med ett
visst nöje han tänkte på, att det föll sig närmast att börja med Magnil.




                                 IV.


Det var rätt svåra år, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han
kom dit från färden uppför älfven, viss om framgång och darrande af
otålighet att gripa sig an. Allt var lätt och muntert då, själfva den
ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen,
tycktes lofva underverk.

Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trögaste att förstå,
att här var fråga om något stort och uppseendeväckande. I mansåldrar
förut hade man stirrat på den stora sandåsen, som stängde vägen för alla
framsteg, man hade räknat och pröfvat krafterna utan tro på, att det
skulle leda till något. Det var för stora mått på det, man hade att
öfvervinna, och människor voro små och fattiga. Hur man än ansträngde
sig, skulle nog allt förbli som det var och från eviga tider bestämts
att vara.

Äfven hans plan, fyndig och djärf, som den föreföll, hade man antagit
under öfverrumplingen af hans talförhet, och vintern hade nästan bragt
den i glömska. Nu fick man se, att det var annat än ord.

Som Vild-Hussen genast sagt, människoarmar förmådde icke mycket, om de
icke läto hufvudet sitta öfverst, flit hjälpte föga utan lycka och
dristighet. Midt på åsens högsta topp öppnade han liksom på trots
anläggningen. Han gräfde en djup brunn där, ingen förstod rätt hvad det
skulle gagna till. Men undan gick det, själf stod han på bottnen och
sjöng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden öfver axeln till
mannen ofvanför. Ju längre ned man kom, dess fortare rasade väggarna --
det var som att gräfva sin egen graf -- men Vild-Hussen sjöng muntrare
och arbetade flinkare ju värre det tedde sig. Dessemellan var han långt
därifrån uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rännor af de
tjockaste tallstammarna och fångade upp Boängsbäckens vatten i dem. När
brunnen var färdig och plankfodrad, ledde han dit flödet -- det var
meningen med det hela, och när den fyllts, öppnade han luckan mot
Lokängen som låg djupt nedanför. Vattnet bröt sig fram med stor fart,
öfversvämmade, larmade, skar sig en djup väg i sanden och slet undan det
gröna. Det var förargelse för Västeredsborna, som miste sitt hö, men
detta var till en del förutsedt, och kungl. maj:ts nådiga tillstånd var
inhämtadt för den saken, mot ersättning af hvad som gick till spillo.

Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vädret, hans
anseende steg i Ragunda och Stugun, och man började tro, att han nära på
kunde göra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Västerede och byarna
nedanför, och där blef hans rykte ännu större, efter fantasien lättast
påverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara höet det gällde,
utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle stå sig, om där blef
väg förbi fallet. Smulorna åt hvar voro ändå icke för många, och det
hade alltid varit en källa till förnöjsamhet, att uppe i sjön hade folk
ingen storfisk att skryta med. Därtill började kloka män upplifva den
gamla oron för att följderna af det som var å färde icke kunde beräknas.
Fallet stod väl där det stod, men sändes en del af vattnet på ny väg,
kunde det göra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstänkte ingen
Huss för. Han skulle knappt gått säker, om han gett sig dit ned, men det
gjorde han aldrig. Han höll sig uppe på sin höjd och skrattade hvar gång
han sände ut en ny flod mot dem. När rännan var utgräfd, gjordes en ny
brunn, längre inåt, och därifrån fortgick det likadant. Allt lofvade en
snabb fullbordan.

Då började om nätterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar
rasade i kull, och när man såg efter, voro de genomsågade, rännor
försvunno och hittades långt därifrån med hugg och hål i, och snart
hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde
bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis
Västeredsmännen, och främst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag
i hufvudet hade han alltid varit, och de långa vintrarna, då just
ingenting annat fanns att göra, hade han grubblat öfver hvad försynens
mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande?
Det ena som det andra var fullt af snaror. Människan gick i blindo, och
blott ett var visst; hon skulle vara ödmjuk och akta sig för att
förändra något, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede,
emedan hans hand rörde vid arken till att hålla den upprätt. Han kammade
icke ens sitt röda och lurfviga hår, hans tankar stodo stilla under det.
Nu hade han blifvit alldeles förryckt af detta nya påhitt, som man
talade så mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I
hans dunkla hjärna blef det till hotande synd och ofärd, detta försök
att ingripa i den allsmäktiges rådslag och göra väg, där sådan icke
skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om
Forskarlen hade förgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grät ymnigt.
Många andra tänkte ungefär som han.

Vild-Hussen grät icke öfver motgångarna, tvärtom gällde nu hans skämt
ständigt Sven Olssons röda lugg, och han dref på sitt folk ifrigare än
någonsin.

Han unnade sig ingen ro, om nätterna höll han vakt med bössa och
aflossade ibland ett skott för att sätta sig i respekt. Men hans lynne
fördystrades af trötthet och missmod, och han var inte längre så munter,
som han syntes. Arbetet gick för långsamt, den dyrbara tiden rann bort,
fortare än Gedungsens vatten. Alla slags klagomål och lagsökningar
hotade att skrämma hans parti, och man trodde icke så visst på planen.
Han började hata denna storfors, som rullade och brusade fram med
uråldrig vanas makt; äfven han brukade vallfärda till den från sin sida
och stod långa stunder och grubblade vid den. Den blef honom en
personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Västerede,
öfvermäktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Där var samladt allt
som han hade att öfvervinna, och det var vida starkare än han trott.

Sommaren och hösten, arbetstiden gick; han var långt från färdig, och
vårfloden skulle gå förbi honom, när den kom. Ett helt år var
bortkastadt. En natt, som han stod där, laddade han, drifven af ett
raseri, som han själf icke begrep, sin bössa med kula och sköt af den
midt i fallets högsta och hvitaste hvirfvel.

Som han gjort det, kände han sig frysa öfver ryggen och lyssnade genom
dånet efter ett skrik. Han hade visst icke förlorat den tro på mytiska
väsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en
verklighet för honom, ehuru han vant sig vid att låtsas, som om han icke
fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fäste sig vid till skada
för sin framgång i lifvet. Nu väntade han sig se honom, och alla slags
historier om naturmakterna döko upp i hans minne, deras dystra evighet
och gåtfulla väsen, deras hämndlystnad och vana att kräfva lif för
skymf. Men han såg ingenting, och hörde knappt ens skottet, som dränktes
i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i månskenet med tidens bristande
bubblor, där var intet blod och intet sår. Han skrattade åt alltsammans
och mest åt sig själf och gick att sofva.

Sofva fick han nog af, ty den långa vintern kom, då han knappt kunde
göra något annat. Att sitta i den låga bondstugan och se mor laga mat
med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Söndagen ärter med
rofvor i, veckan gröt, det var tidräkningen. Bordsbönerna så långa, att
läckerheterna kallnade. Det var det värdt! Att byta tankar med folket
tjänade ingenting till, ty de hade inga att ge i stället; affären blef
klen. Berättade man något för dem, visste man icke, om de begrepo ett
ord. De sutto där nöjda och undergifna -- var det människor eller
träbeläten? Vintern rufvade deras hufvud som en höna på boägg, ingenting
kom det fram. Tänkte någon, blef det till sjuka, till grubbel,
misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest
fruktan och bäfvan för domen och evigheten, som just icke kunde bli
värre än den redan var. Men de flesta tänkte icke alls, de sofvo.
Uthussysslorna togo så ringa tid, det var bara litet vedhuggning och
jakt -- ripfångst med snaror -- kölden ströp allt lif. Vild-Hussen blef
förändrad. Han hade aldrig haft stor respekt för sina medmänniskor, men
tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skämtat i
godmodigt förakt som en stor hundvalp bland små. Nu frös godmodet till i
besvikenheten och otåligheten, föraktet blef kvar, och det hade inte
långt till hat. Allting var ju fientligt, mörkret kväfde ljuset, snön
kröp slickande upp mot stugfönstrets matta värme och ville mura en graf
af drifvor, kölden bet i stockarna som hårda tänder, vinden stack med
nålar. Såg man ut, låg jorden svartblå och hvit under tung himmel och
tärde sig själf i tomt grubbel, björnen sof i idet och drömde om blod.

Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga
sysslolösheten, han ville kufva allt, rå om allt, ha hög ockerränta på
sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut
bland människorna, bullrande, skrattande och mångordig som förr, men han
hade inte längre roligt själf, och liksom en girigbuk förlorar sinnet
för hvad som kan fås för penningarna och hamnar i förryckt kärlek till
själfva det sterila medlet, blef mer och mer den hårda makten hufvudsak
för honom. Ingenting fick göras i denna lilla värld utan honom, allt
skulle länkas så, att det låge färdigt för honom i framtiden, allt
skulle förutses. Han sådde ut misstro och tillförsikt, fiendskap och
vänskap, han knöt samman intressen och förväntningar vid sitt företag,
tände åtrå efter det nya och leda vid det som var. Han höll fram
utsikten till en sänkning af sjön som följd af det förändrade älfloppet;
då gällde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det
måste sättas upp i skrift och vara färdigt så att ingen fick något, som
kunde hållas utanför. Han forskade i de obestämda rättigheterna till
skogen, han sådde frön till blifvande tvister, och framför allt vande
han alla vid att i honom se den som ensam öfverskådade det hela.

Många ville ingenting ha att göra med allt detta, de höllo fast vid sitt
invanda och åto hellre sitt bröd utan sofvel än de riskerade att komma
en annans rätt för när. I dem såg han sina värsta fiender, och
förbannade deras dumma förnöjsamhet med all den fäderneärfda enkelhet
den rotade i.

Sommaren kom med nytt mod, nya svårigheter och ny seger; till hösten låg
det ändtligen färdigt. Vintern följde, likadan som den förra och värre
genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vårfloden hann
dit.

Men den kom aldrig, älfven krympte ihop och blef obetydligare än i
mannaminne, ingenting kunde göras. Sanden i hans ränna rasade ned i
torkan, det var som att börja på nytt igen. Försiktiga män ville nu, att
han skulle använda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig
nödvändigt, sade de, ty man måste veta, hur långt man gick. Det insåg
han bättre än de, men mindre än någonsin ingick det i hans planer. Nej,
hvad väsen och oreda än blef följden däraf, nu ville han slå ett riktigt
slag och visa hvem som rådde till sist. Allting hade varit honom emot,
och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjön,
där man förde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin
ordning. Beträffande byarna därnere, kunde hans fiender gärna få känna
på skräck och se hvem de trotsat; det skulle lära dem respekt för
framtiden. Alltså vände han bort varningarna med skämt och gräfde sin
ränna bara djupare.

Den tredje vintern rågade måttet. Nu hade han gärna sett hela nejden öde
och offrat alla sina utsikter för den tillfredsställelsen. Men efter han
intet förmådde i denna riktning, och äfven insåg hur barnsligt och dumt
det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina
planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre förslagen, han for
rundt bygderna i brännvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och
behofvet otåligare; där steg ett rödt ljus upp genom skorstenarna och
skar i mörkret som norrskenets flammor.

När nu våren kom och lofvade så godt, steg glädjen honom som ett rus åt
hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring öfver allt, som om
han måst vaka öfver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att gå
högt uppe på höjderna och se ned öfver landskapet, där det glimmade och
lyste som idel silfver i sol och smält snö, med bergen blåa bakom och i
sjön en blå strimma efter älfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare.
Det låg alldeles som nyskapadt där, muntert, så att det tog andan af en,
och ungt, som om aldrig en vinter gått fram öfver det. Det var hans,
lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot
längre. Om man kunde säga så om ett dödt ting, så nästan log det emot
honom.

Alltsedan han sett Magnil i prästens kök den kvällen, kom hon
oupphörligt för honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att
undra hvarför. Kanske var det för att han också blef ung med allt det
unga, och glömde den tid som gått, kanske bara emedan hon varit så
trotsig, och det kunde roa honom att nu på lek bryta sådant efter allt
allvaret. Han började få lust att äga henne också. Tyvärr var han öfver
den ålder, då man för en ringa insats vann det man ville ha. Då fick han
väl ta henne till hustru, han kunde ju börja på att tänka på sådant nu.
Hon var fattig -- bah, han skulle ju bli rik. Förresten kom han ihåg,
att hon ägde en hemmanslott, tämligen kringskuren af Gud vet hur pass
lagliga åtgärder. Den kunde för honom bli just det fotsteg han behöfde
för att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket
vacker, lång och grann -- hård och stolt i ögonen, men det betydde
ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta
ett nytt. Hon skulle också bli hans.

Det var icke mycket att göra åt saken ännu, men hvar gång han mötte
henne, skämtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men
det betydde föga. Det var flickors sätt att leka en smula själfständiga,
medan det ännu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det värst för
henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, när det kom
därhän.




                                  V.


Olof-Gabriel Unæus var son till en präst, som från sin födelseort,
Nordmaling, genom diverse gynnsamma omständigheter råkat förflyttas till
och ta fäste i själfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosöndagar
själfva hofvets soliga luftkrets. Där utvecklade han, alldeles som om
han varit född till det, ur puppan de finaste svarta vingar -- hans
prästkappa var af siden, och honung låg jämt på hans tunga -- och lätt,
fast allvarligt, sväfvade han som en sammetsfjäril bland de blommor
hvilka, om de också sett sin bästa tid, dock icke på långt när vissnat.
Ingen kunde som han vara sträng i principen och mild i tillämpningen,
ingen blåste vältalighetens såpbubblor så fulländadt runda och skimrande
och med så mycket luft i som han. Själfva dopets vatten fick, stänkt
från hans vårdade händer, en obeskriflig soupçon af parfym, och andens
dufva på hans skuldra kuttrade idel kärlek och vemod som i Arkadiens
lunder. Visst kunde det hända honom som andra, att publiken halfsof
under hans tal, helst efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar,
om det var mycket varmt, men inga störande drömmar smögo sig in i
medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och när man i själfva slutet
ryckte till och med vidöppna blickar mötte hans, fanns däri icke ett
spår af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna
samvete och styrkande serenitet. Följden var, att han också fick det så
godt, som han förtjänade, och hade han ägt det ringaste sinne för
politik, kunde han ha blifvit biskop, ja ärkebiskop. Men för
riksdagsintriger och komedispel hade han ingen håg, hans musa var
idyllens. När bubblan brast för pistolskottet i operahuset, drog han sig
undan till ett behagligt och bekvämt prästadöme på landet med många
herrgårdskarosser, hvita lamm i gröngräset, smultron och grädde och
ofördärfvade bönder, som i hvar bordsbön antogos prisa öfverheten och
världens gång, med sparris för de stora och förnöjsamhet för de små.
Slätkammade med vatten hvar söndag, gladde de hans öga, som älskade se
lycka, och hans tid var lugn och blid, och själfva hans pudel liknade
förvillande ett välfödt och kortbent får. Hans enda bekymmer var sonen.

Olof-Gabriel var en vacker gosse, dunig och rosig som en persika och med
klara, litet runda ögon, som ifrigt brunno mot allt som var nytt och
godt. Som han hade ett vekt sinne, gjorde det honom ondt att ingen
respekt kunna ha för faderns sätt att lefva och taga lifvet, hvilket han
fann kallt och konstladt. Han sade »hjärta», medan man förut sagt
»bildning», »Gud», där man talat om förnuft, och »känsla», där man tegat
still men ofta känt. I den ålder då man har svårt att i umgänge med
människor finna rätta tonen, och tillskrifver detta brist på röst och
öra hos de andra, och då all stil förefaller linjerad och död, flydde
han till »människan», sådan han kände henne i sitt inre, och hon utan
tvifvel borde vara, och till naturen, som han stiliserade på nytt, utan
att veta hvar han tog mönstret. Den var mycket huld och så fylld af
känslor, att den formligen smalt hvar kväll, i synnerhet, om det var
aftonrodnad, men så kry ändå, att den om morgonen -- och mycket
tidigare, än en ung dyrkare orkade gå upp -- stod färdig igen, som om
ingenting passerat. Pilarna gräto sig till en bastant vidd om lifvet,
björkens bark stod hvit, för att två sälla själar skulle finna och
gemensamt konturrita det hjärta som klappade innanför, blommorna
blickade oskuldsfullt, liljor nästan allihop, och fåglarna, hvars arter
han icke skilde på, sjöngo om kärlek, men ingen så vackert som dufvan,
som bara suckade. Lycka, det var egentligen, hvad allt rörde sig om,
eller också intressant och känslofull olycka som smakade ännu bättre.
Han hade redan flera gånger älskat hopplöst, liksom träden sträcka sig
mot aftonskyn, med lika litet allvarliga ansträngningar, som deras, att
öfvervinna afståndet. Han hade brunnit som vattnet, med mera låga än
glöd, och resignerat som klippan i stel och romantisk ensamhet. Han hade
fört dagbok öfver det hela och gladt sig åt att finna spegelbilden där
ännu vackrare och mer melankolisk än verkligheten, alldeles som insjöns
afteckning af stränderna.

Men hvarje människa har mer än en sida, och den tid, han lefver i,
likaså. Olof-Gabriels var revolutionens, och sammanslingrad med
egoistisk känslofullhet gick genom världen en vacker och manlig tro på
människors godhet och frihetens välsignelser. Lyckokrafvet blef till ett
rop på rättvisa, och de blickar som vändes friska och fuktiga från
drömmen, sågo därför icke mindre klart hvad som brast i verkligheten.
Han var för ung att ha nåtts af desillusionen vid de första blodiga
öfverraskningarna, och hans hänförelse hade icke hunnit mattas i klok
försiktighet.

Hans far, den gamle hofmannen, tog honom ej helt på allvar och fann
svalget dem emellan betydligt smalare än sonen. Honom föreföll det mest
vara frågan om ett annat mod på klädedräkten, men han ansåg det nya
hälsofarligt nog, och var tillräckligt erfaren för att inse, att långt
fler bli martyrer för nya moder än för nya öfvertygelser. När det gick
så långt som till skandaler i tal och skrift i Uppsala, blef han rädd,
att detta skulle stänga den unge mannens karriär, ifall intrycket fick
verka. Han måste låta honom försvinna för en tid, och då det varit att
gå ur askan i elden att sända honom till utlandet, erinrade han sig, att
han någonstans i ett hörn af Jämtland ägde en troligen hedersman till
svåger, och sände honom dit i all hemlighet som en flykting.

Olof-Gabriel antog denna pröfning med förtjusning. Den långa slädfärden
i pälsar och enformighet styrkte honom i känslan, att han var en martyr,
och att lifvets lycka för honom var slut, gaf honom förträfflig aptit,
när kosten icke var för usel, och under alla förhållanden en ännu bättre
sömn. Han kom fram, förvånad, att det kunde finnas så mycket barrskog
och snö, och att människor lefde midt däri, men fann godt behag i de
senare, som voro naturens ofördärfvade barn utan allt kryperi. Han
beslöt sig för att stanna där, så länge ett omildt öde ännu förunnade
olja åt hans lampa. I farbrodern upptäckte han en mild man, som läste
Posttidningarna en månad försenade, men icke mindre oförtrutet blossade
tobaksrök till ekot af kanonerna i söder och grundade öfver, hur allt
skulle sluta. Fastern var en beskäftig fru, ständigt skinande ren som af
såpa med håret stramt och hufvudet litet trångt, lika vältillfreds i sin
rustika enkelhet, som hennes bror, stadsråttan, i sin ost. Kusinerna
voro för små och osnutna att vara något för honom, annat än texter till
betraktelser, när de stodo i aftagande rad vid måltiden, som piporna i
en orgel, hur vinkeln pekade hän mot vaggan eller grafven som alltings
begynnelse och slut. Den enda han icke genast fick klar för sig, hvarken
till ställning eller natur, var Magnil.

Hon åt icke med vid bordet, utan drog sig tillbaka, när hon dukat, som
om hon haft för brådt att hållas inne. Hon gjorde äfven andra tjänster,
hela dagen, men af sig själf, som om hon just funnit på dem. Matmodern
kom oftast för sent med sitt härskarord och tyckte icke om detta, men
höll god min inför det påtagligt ändamålsenliga. Flickans hållning var
för rak, för att i allmänhet kallas vacker, men som hennes rörelser voro
ovanligt snabba och lätta, tänkte man icke därpå. Hennes ögon, djupa,
men ändå ljusa, höllo på afstånd utan skygghet eller ovänlighet. Fast
begränsad vid den ålder, då hennes kön är som skapadt att böja sig mot
stöd, höll hon sitt unga kvinnohjärta upprätt som en flamma i stillhet.
Först hade hon visat en nyfiken och barnslig öppenhet, men den hade
strax gått öfver. Att Olof kallade henne vid namn som alla andra, och
hon sade »Herr», förde ingenting af öfver- och underordnad med sig. Den
tonen felades för resten äfven annars bland dessa bönder, som aldrig
känt annan rangskillnad än prästens patriarkaliska. Olof fick snart
veta, att hon var aflägsen släkting till herr Daniel, men icke af
prästsläkt själf i de närmare leden. Hennes namn var Ram, och hon var
beroende för sitt bröd, ty den hemmanslott hon ägde, hade nästan bara
skogen kvar, och en ensam flicka kunde därmed göra ingenting.

Han var mycket intresserad af henne, han visste knappt hvarför. Redan
med detsamma han kommit, en kväll vid köksbrasan, då han hört på en del
rätt tokigt prat, som gaf en underlig förnimmelse af vår och främmande
lif, hade denna samlat sig kring henne. Allt som årstiden skred fram,
och det gick fort i år, sysslade hans tankar mera med henne. Det var så
mycket som förändrades, och han kände knappt igen sitt eget jag. Dessa
granar och tallar, dem han sett på mest som kulisser, mellan hvilka det
egentliga teaterstycket, den känslosamma idyllen, spelades ut, började
stå som lefvande äfven de. I svartblåa, oerhörda sträckningar reste sig
skogshöjderna bakom hvarann, vattnen glittrade kyligt lugna emellan, det
var stort och ensligt. Men flyttfågelsflockar gledo och stannade högt
uppe i luften, spejade nedåt, stötte ut skrin af glädje och sänkte sig i
raka linjer mot ödemarkerna. De kände igen detta, de hade sina hem i det
landet och älskade det. Människorna älskade det också, de talade icke om
det och tänkte kanske icke på det, men deras rörelser blefvo snabbare,
deras ögon ljusare, allt som ljuset och rörelsen kom åter. Det blef
förvånande vackert, underbart lätt och muntert, med en glädje som liksom
luftens dryck eggade med sin friska kyla. Äfven här hade lyckan sitt bo.
Den var olika hvad han förut hade tänkt sig, men jorden var också
större, än han vetat af. En idyll i mörkt och moll var en idyll i alla
fall, och den unga naturdyrkaren sträckte ut armarna mot detta nya och
väntade på hvad det skulle göra med honom, van som han var att smälta in
i stämningar.

                   *       *       *       *       *

En morgon kände Olof-Gabriel solstrålar stryka öfver ögonlocken, och de
korta sekunderna af kamp mellan verklighet och sömn vidga ut sig till en
tidlös rymd af gyllene lätthet, af frigjord flykt och okroppsligt
sväfvande lycka. Han drömde något, omöjligt att fånga i ord och begrepp,
som angenäma drömmar oftast äro det, men när han öppnade ögonen vek det
icke bort som annars. Det lyste från kammarens hvita och fattiga väggar,
det förnams i ljud och känsel som en dallring i luften, hvilken
småningom blef till ton. Det är lärkan, tänkte han, jag har hört den
förr, men när och hvar?

Fortfarande som i en dröm, klädde han sig så omedvetet raskt, att han
knappt visste af, när han stod färdig, och nickade mot de torftiga
möblerna i gladt igenkännande af verkligheten. I samma stilla undran
lyssnade han till trappstegens knarrande läten under foten, som om det
varit hviskande och skrattande röster, han kom ut i farstudörren och såg
framför sig.

Där stod Magnil vid brunnen med armen på stången, som långsamt sjönk med
sin kubbe, medan repet med ämbaret gled upp ur djupet, och vattnet,
skvalpande öfver kanterna, glänste som idel silfver och droppade med
klingande mörka återljud. Flickan stod som stöpt af samma glans, fast
mot luftens sol, men med ljuset brinnande och flyende i konturerna och i
det bara hufvudets hår.

Han gick mot henne utan att hälsa, nu som i drömmen var dylikt onödigt,
och man behöfde inga ord. Hon såg honom, hennes rörelse stannade af, och
armen låg darrande sträckt efter träet.

»Får jag dricka?» Och utan att vänta på svar, svängde han ämbaret emot
sig och höll munnen intill. Aldrig hade han känt en sådan dryck. Den var
kall, som om den kommit oändligt långt ifrån och bragt med sig
barndomens hissnande intryck af sjö och djup och kvällande lif. Den gaf
ett luftigt rus af glädje att vara till. När han skrattande torkade
friskheten från kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting
var emellan dem.

»Har du sofvit godt, Magnil?»

Hon skrattade åter. »Det är längesedan jag steg upp. Som alltid, tänker
jag. Och du?»

Ingen af dem tänkte på, att de duade hvarann.

»Drömde du något, Magnil?»

»Hvem minns det? Drömde du själf?»

»Jag tror det, och just det här måtte jag ha drömt. En sådan morgon!»

De sågo ut emot den, båda två. Ljuset hade ännu detta sväfvande, som hör
till dagens början, helst då daggen varit stark. Björkarnas späda
löfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig från de
hvita stammarna och lösas upp. Gräset gnistrade som om en regnbåge yrt
ned i stoft där. Skogshöjderna voro som lugna blåa moln, och sjön var
slät och klar som öppna rymden emellan.

De visste båda två, att de hållit af hvarann allt från början. Hvarifrån
skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke gå ifrån dem
nu.

»Ser du sjön, Magnil? Hvarför skulle vi icke fara ut på den?»

Nej visst, det fanns intet skäl. Blott att dagen kräfde sitt arbete som
vanligt.

»Vänta tills i kväll, då ha vi hela natten för oss. Nu blir det aldrig
mörkt.»

Nej, det fanns ju icke ens någon natt, allting var förändradt. Och med
denna öfverenskommelse bytte de sin kärlek lika enkelt, som barn bli
hvarandras »bästa vänner». Det var så olika hvad Olof-Gabriel hittills
drömt om den ömma passionen, att allt detta knappt föll honom in. Det
var idel dumheter, och ingenting annat var nu af värde, än att skymta
Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta några ord med henne,
detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne,
när det blef kväll.

På sjön var sedan deras värld, den var icke lik något annat. Ljus och
stor var den, som nuets oändlighet. I väster ett strömdrag i djupet, som
krusade ytan, därifrån kom vattnet ur okända skogar. I öster slöt den
sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman
öfver trädtopparna. Däremellan var vidden stor, och utsikterna växlade
ständigt. Det var branta stränder, där björkarna böjde sig fram för att
se sin krona, men de mötte blott hvita stammar och darrande kvistverk,
dräkten var ännu lätt som en doft. Det var vikar mellan ängssluttningar,
så lugna och glansiga, att båtens svall for fram genom spegelbilden, som
om de gula blommorna rörts för sakta vind, men där var ingen vind, och
luften stod still om allt. Höga berg fanns där också, mörka af barrskog
eller nakna och tunga af sten som ännu höll vinterkölden kvar. Små
holmar simmade på vattenytan, och blommande sälg och vide spredo sin
matta honungsdoft därifrån efter draget af rodden. Allting var blekt,
men tydligare än om dagen, då solen brann i hvar glansyta, det var våren
utan oro.

Olof-Gabriel talade mycket, när det var Magnils tur att sköta årorna.
Hon lyssnade då mest, ty den taktfasta rörelsen vingade tankarna, men
orden höll den tillbaka. Det behöfdes icke heller svar, blicken var nog,
allting låg öppet mot himlens öppna rymd, och ingenting behöfde gömmas.
Ibland, när något måste göras klart med frågor, höll båten inne sin fart
och stod stilla, liksom en fågel hvilar på vingarna med luft öfver och
under. Han öppnade hela sin själ, berättade om hur han vuxit upp, och
hur trångt han funnit det bland människorna. Det fann hon förklarligt
nog, när hon hörde, hur de lefde och ängslades för hvarann. Men talet om
»Naturen», hans enda tröst, tyckte hon icke om. Först trodde hon, att
det var något fint och bortkrångladt fruntimmer, och var svartsjuk och
skygg mot tanken, men när hon förstod, att det var frågan om vatten och
jord och himmel, förvånades hon, att de kunde vara så olika därnere. Hon
längtade icke dit och såg sig omkring på sin stilla och starka värld.

Men han talade också om allvarligare ting, om sina idéer, som han lidit
för, men som voro tidens och därför födda till seger. Han nickade och
stammade af ifver och sökte sina vältaligaste ord för att riktigt göra
sammanhanget klart för henne, hans stämma fick gossars uppriktiga
tonfall utan ett spår af förkonstling, och ögonen stodo öppna och stora
mot gossarnas framtidsvärld, som om några år skulle stå verklig. Hon
måste förstå detta, och säkert fattade hon det lätt med det naturliga
förståndets skärpa och hjärtats omedelbarhet. Alla människor voro lika,
och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle
de också nå den, när de icke längre i blindhet hindrade hvarann. Då
skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden räcka till
för alla långt bättre än förut. Man hade varit dum. Orättvisa och
tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nästan öfver,
förnuftet bröt igenom hjärnspökena, och man nalkades med stora steg
lycksalighetens och förbrödringens tid. Därför var det skönt att lefva
just nu.

Hon lyssnade tyst och uppmärksamt på honom, och naturligtvis hade han
rätt som alltid, men ibland tycktes det henne så enkelt, att hon
förvånades öfver hans häftighet att bevisa det. Ibland märkte hon, att
hon icke kunde följa med ännu. Visst voro alla lika. Hjälplösa föddes
de, i möda växte de sig starka, ty man fick ingenting för intet, en man
var en man, och alla skulle en gång ligga lika lågt. Men jorden var hård
att plöja och skulle väl så bli, lycka fanns där visst, men också mycket
annat, det var icke lätt att se vägen för sig. Ojämnt var det också
deladt på många sätt, det kände hon bäst, där hon satt så okunnig och
hörde på hans ord som ur fjärran. Men hon var lätt till sinnes öfver att
han icke märkte det, och förde med sina unga och starka armar årorna, så
att båten ilade fram. Sjön var ljus som hoppet, och svårigheter funnos
icke.

När det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berättadt.
Föräldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon fått tak.
Hon hade alltid gjort rätt för sig efter förmåga, dagen hade aldrig
varit lång. Om somrarna hade hon varit till hjälp i fäbodstugorna högt
uppe, där natten var ännu ljusare och tystare än här, och skogarna lågo
under en som moln. På vintern hade hon nystat garn vid brasan och lärt
sig spinna själf och hört på pratet. Där hade hon mött honom, och så var
det slut.

Olof-Gabriel kunde icke låta bli att undra öfver henne och finna henne
sällsam. Som ett träd på sin högsta kvist bär en lysande frukt, oberörd
af händer och vård, endast nådd af sol och dagg och himlens vindar, bar
hon sitt väsen. Fast hon skänkte bort det, omedelbart som frukten
faller, när tiden är inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i
drömmen aldrig får grepp på det man hittat. Hon behöfde intet stöd, allt
blef enkelt och klart för hennes blick, och hennes knappa ord liksom
stängde för hennes inre. Hon hörde ihop med den blanka sjön och
strändernas vilda friskhet, allvarlig midt i glädjen, tyst af främmande
tankar.

När de stego i land, gaf hon honom den smekning, han nästan mist åtrån
efter, darrade till i hans famn som ett skyggt och fångadt djur och
gjorde sig lös. De följdes åt genom det daggiga gräset, som lämnade spår
efter stegen, och hörde trastarna börja drilla, som om hvar
vattendroppes glans blifvit till klang. De skildes åt med bara en
handtryckning och ett »god natt». Men den unge svärmaren satt uppe och
såg morgonen lösa af natten nästan utan annan skillnad, än att
fågelsången blef allt mångfaldigare, tills allting sväfvade i sol, som
den första gången han blifvit helt hemma där. Hvad detta skulle leda
till visste han icke och förmådde knappt tänka på det. Det var så olikt
allt hvad han upplefvat, och lika svårt att bringa tillsammans med hans
värld, hur han än skapade om den, som drömmens syner med verklighetens.
Men det var onödigt och dumt att grubbla därpå. Allt var på samma gång
så enkelt och skulle forma sig lika omärkligt som sommarnatt blef till
sommardag.




                                 VI.


En kväll, när Vild-Hussen for hem sent från något bestyr uppåt bygden,
fick han se en båt på sjön med ett par i, greps af nyfikenhet att veta,
hvilka det var, rodde försiktigt närmare och spejade likt en jägare som
söker sig inom skotthåll. När han kände igen personerna, var det som om
bössan gått af och träffat honom själf, och han blef så förvånad, som en
erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, höll in årorna och satte
sig tillrätta att tänka.

Det var då alldeles som förgjordt för honom här uppa. När helst han var
säker på någonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag
i sjön och var redan högt uppe i rännan, tre år af det mödosammaste
arbete och olidlig väntan lofvade att ge sin skörd. Så kom det här!
Denna nya plan, först tillkommen på lek, hade ombildats i hans fantasi
till en hufvudsak; blef den förfelad, var det icke mycket med det hela,
ingen böna i gröten, ingenting roligt längre. Det var hörnstenen till
hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den
för honom, det vore ett alltför dåligt exempel! Han öfverlade i första
häftigheten, om han skulle ränna deras båt i sank, låta den okynniga
valpen dra försorg om sig själf och framföra sitt ärende direkt till
flickan. Eller vända om till prästgården, väcka upp herr Daniel med ett
rop, att elden var lös, och fria genom fönstret. Båda förslagen voro
tilltalande och svarade väl mot hans föreställning, om hur dylika
delikata ting borde skötas, men vid närmare eftertanke, fann han dem
öfverdrifvet våldsamma. Faran var icke så stor, han kände den unge
mannen.

Han hade talat med honom och herr Daniel flere gånger, och under den
respekt, han skänkte deras högre värdighet, föraktade han dem ohöljdt
personligen. Hvad var det för folk? Där satt den gamla och stirrade med
förlästa barnaögon mot det förflutna och talade om, hur det borde ha
varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och öfverlade om, hur
den skulle bli, och sådant kunde de disputera rätt hetsigt och länge om
och bli goda vänner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting förstodo
de, om hur brådt det gällde att gripa sig något an, för att det skulle
bli gjordt.

Han kunde lugnt vänta till morgondagen, ty den token skulle icke tänka
på annat än prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade
ingen roll. Han ropade några skämtsamma ord åt dem, som de strax glömde
bort, och satte fart på båten för att hinna hem och sofva.

Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att på detta sätt röjas för
en främmande, också förändrad för dem själfva. Förut hade den knappt
haft att göra med verkligheten, utan varit en värld för sig själf, så
fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet är det, då tråden
mot det ovissa är afklippt. Nu stod framtiden där, i och med att en
annans tanke sysslat med dem och deras, men den var lätt att se fram
emot, två tillsammans. Sjön var ljus som alltid och båten snabb, och
utan att de brydde sig om att tala om det, kände de, att afgörandet nu
var dem närmare. Det kunde bara vara ett.

Dagen därpå var Magnil muntrare än någon sett henne ens under denna
muntra vår. Arbetet gick som på lek, och hvar gång hon steg öfver
tröskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna öfver hennes
hufvud gåfvo upp ett muntert läte, när de kastade sig öfver bokanten.

På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt
beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr
Daniels rum, med detsamma.

Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade
det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade
förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod
sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon
aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig
minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som
helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af
ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod
rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef
öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman
där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en
sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han
var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det
visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk
och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt
barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef
alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga
fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas
så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin
oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa
barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som
bar allt sitt så fast slutet inom sig.

Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon
hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör
för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var
förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och
öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de
förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen
och myste vänligt.

»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och
det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig
nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är
mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och
det går lättare, än man kunnat tro.»

Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts
vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på
allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat
ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick
komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne -- ja
visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande --
nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt
och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom
dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig
helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var
rädd för att gå vidare.

»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att
vinna några ögonblick.

»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi
ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr
än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.»
Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande
gäst till bordet.

Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna
och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp,
och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var
ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde
mest af alla.

Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus,
som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och
bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig
sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum
och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var
sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje
var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på.
Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett
kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och
hvar fiber i kroppen i sin makt.

Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och
omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var
ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle
höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta
med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som
vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf
hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig
öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.

När Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med ögonen lysande af
förnöjelse, för att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne
öfvermäktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, så att han
vacklade tillbaka.

»Det var för honom,» sade hon utan en darrning i rösten, »det var nog
för sådana som han. Han vet själf hvarför. Nu har jag att svara er, herr
Daniel. Jag är tacksam för allt hittills, och äfven detta, efter I
trodde han var god nog åt mig. I har nog ingenting sett, nå det kan göra
detsamma, men nu bör det vara nog taladt om det.»

Prästen stod stum af förvåning. Han var en långsam man, och hade knappt
fattat hvad som händt, men det syntes, hur blodet steg honom åt
hufvudet. »Midt för mina ögon ...» sade han. »Du får allt förklara dig
bättre.»

»Efter det så skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, så
skulle jag tackat, men ändå sagt nej. Jag vet hvem jag är, och att jag
inte är för god för dem, men hustru åt någon, det vill jag inte bli. Men
han där! Ser I då inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarför han
kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig
i, och allting vill han förstöra. Ingen är som förr, han har pratat i
alla öron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och
snålhet, det har han sått ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara
väntar på hans planer. Af dem blir det ingenting godt, på sådant bygger
man ingenting. Här var rum för alla; får han hållas, blir det bara rum
för honom. Men här skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit
hit.»

Vild-Hussen blef blek, icke af förolämpningen, ty från en flicka räknade
han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon förstod för
mycket, och fick icke yppa mera. Man måste vända bort det.

»Du talte nog inte riktigt sant,» sade han. »Inte skulle du säga nej
till alla. Om det varit den unga herrn här, som du var ute med i natt i
båten, hade det kanske låtit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt
ja, eller också behöfs det knappt mer?»

Detta gaf herr Daniel nytt att tänka på, och han glömde genast det
andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu också hunnit
bli färdig. Han var ansvarig för sin släktinge, så länge han var där,
och fann den antydda saken allvarlig nog.

»Hvad vill det säga, Magnil,» frågade han kort.

Det visste hon knappt. Som hon stod här, efter den grymma besvikning hon
genomgått, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det föregående
med allt sitt ljus som något overkligt. Det var slut nu, så visst som
hennes dumma förhoppning nyss brast, men det rörde ingen annan.

»Mellan honom och mig,» svarade hon fast. »Det råda vi själfva för.»

Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full
bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå
tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina
tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta
förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt
och oberördt, att han blef blyg inför henne.

Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa
uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för
sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne
förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta
sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var
ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade
hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man
narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får
behålla ditt hörn och din brödkant här.»

Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart
och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade
ännu efter det som sedan skulle följa.

»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och
borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»

Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att
lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant
sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller
mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa
ut en hund att sörja för sig själf.

»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som
fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde
bottna i, frågade dämpadt:

»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»

Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och
dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting
blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.

»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett
eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap.
Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så
vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»

Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig,
hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under
händelsernas snabba följd.

Vild-Hussen följde dock strax efter, han hade det tämligen färdigt för
sig och fick brådtom att hinna upp flickan. Han fann henne i köket utan
vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och
förlägenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och öfverlägsna blick.
Han talade med dämpad röst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.

»Du slog mig du,» sade han skamset. »Det skall du inte göra mer, men jag
tycker inte mindre om dig för det. Jag förstår mig kanske inte på det
rätta sättet att tala med flickor, jag har inte lärt mig mycket i den
vägen. Man har farit hårdt fram med mig, och då blir man hård igen. Det
begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte så, och det där
jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det förstår jag väl så
godt som någon, att ni inte haft något farligt för er. Hvad skulle det
vara med en sådan där tom handske? Det är en karl du behöfver, och här
har du en, som håller af dig. När du stod där uppe, tänkte jag just: det
finns bara en flicka i världen, som skulle reda sig så bra. Du gjorde
oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala så där om mig, hysch,
aldrig mer. Det kan förstöra allt. Du vet inte hvem jag gör det för
heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det
är bara för dig. Det förändrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att
visa henne där, fru Sara, hvem som kan växa öfver axlarna på henne?» Och
han pekade och hötte med fingret i förvirradt galanteri och ett återfall
i det öfvertygande sätt, han brukade använda i affärsaftal.

Magnil såg bara förbi honom, synbarligen upptagen af annat. Hennes panna
bar veck af begrundan, och ögonen betraktade allt, som om det var mycket
främmande. Hon ryckte på axlarna och svarade icke ett ord.

»Du är ond på mig ännu, och kanske är det bäst att vänta. I alla fall
vet du, hvar du har mig. Det där, du pratade om, det var väl att ge dig
ut bland bönderna? Där passar du inte, tro du mig. Här är det slut, och
då har du bara mig kvar, som väntar med uppräckta händer. Men du kunde
behöfva litet hjälp och råd redan nu.»

Hon svarade fortfarande icke, och han förstod, att det var förgäfves han
talade. »Jag betraktar mig bunden ändå och får väl se tiden an. Det var
ändå bäst att säga ifrån med detsamma. Nu är det gjordt.»

Och han sade sitt opåaktade afsked och gick.




                                 VII.


Magnil mötte Olof-Gabriel tidigare än vanligt nere vid björksnåret på
vägen till sjön. Det var icke dit, hon ämnade gå, och hon väntade sig ej
heller att finna honom. Han visste af ingenting och kom sorglöst och
vänligt leende fram emot henne. Vid åsynen af honom blef hennes ansikte
ljust igen så snabbt, att han intet märkte annat än en mycket
begrundande blick, men den var alltid litet allvarlig.

»Får jag följa dig? Låt oss fara ut redan nu, medan solen är uppe!»

Hon såg sig kring och fann, att den var så. Sjön låg och gnistrade bak
de gnistrande löfven, allting var mycket ljust och gladt. Hon betraktade
det med ett innerligt ömt vemod, som blef ännu mjukare mot hans blick,
men genast fast och nästan strängt igen. »Inte ditåt nu, men du kan
följa med ändå. Jag har något att säga dig, kom!» Hon vek af på vägen åt
kyrkan till, och Olof-Gabriel såg, att hon bar på en nyckel i handen.
Hon skall väl hämta någonting, tänkte han, och gick med vid hennes sida,
tyst också han, efter hon tycktes vilja det så.

Kyrkan låg på krönet af en nipa med sjön under sig och omkring sig snår
af rönn, vildros och björk, allt smärt och högvuxet och nästan liknande
bara skuggor af ting i det starka och låga solljuset, som svepte om det
från rot till topp. Det var en liten fattig byggnad af gråsten och
murbruk med brant spåntak, mycket gammal och likadan ännu i dag som när
man först böjde knä för en gud där i vildmarken. Med sin gård utan
vårdar, där till och med graftufvorna nästan alla sjunkit tillbaka igen
i marken, gjorde den ett kallt och ödsligt intryck. Magnil satte in
nyckeln bland portens runslingor och låste upp. De stego in och kände
genast vinterkylan från de tjocka murarna breda sig omkring dem. Där var
tämligen mörkt, ty fönstren sutto högt uppe, få och trånga från tiden
innan glaset kommit i bruk. En målning längst framme bakom altaret stod
som otydliga skuggor emot dem, och rundt omkring var rappningen fläckad
af ålder och visade människoliknande figurer som flydde och kommo igen
för fantasien. Det var som om där icke varit tomt. Träverket på
altarskranket, predikstolen och orgelläktaren öfver ingången var
utskuret och brokigt måladt i ornament och figurer, stora fyrbladiga
blommor i djuprödt och grönt, hoptryckta kapitälsirningar, de tolf
apostlarna i rad, Moses, Kristus, Aron och två änglar.

Trots färgrikedomen såg det dystert ut, likt blommor dem solen icke når;
blott en spjutlik stråle sköt in på sned och nådde på altarskåpets
pinoscen bödelns figur med hans brunröda gissel. Mellan golfvets plankor
af jättefur såg man i de breda springorna grafkällaren därunder med
balsamerade lik af präster och en och annan officer från krigs- och
orostider. Karl den tolftes porträtt med peruk och till häst, trampande
ned fiender med röda fanor, satt strängt och mörkt på väggen som de
dödas kung.

Magnil tog sin följeslagare vid handen och drog honom med sig fram till
altarringen. Där föll hon på knä, och för det fasta trycket af hennes
grepp följde han rörelsen, stirrande och lätt rysande af häpnad. Af
gammal vana vågade han icke tala högt på en sådan plats, utan hviskade
sakta: »Hvad är det du gör, hvad är det du menar?»

Hon svarade ej med detsamma, höll hufvudet högt och blicken lugn och
öppen mot altarbilden och rörde läpparna långsamt och tydligt som i bön.
Så vände hon sig mot honom och talade med klar stämma, som af återljudet
från de kalla murarna fick en underlig prägel af stränghet och
föruttillvaro. Det var som om den klungit på den platsen under sekler ur
allvarliga bröst.

»Nyss, för bara en timme sedan, såg jag oss båda för mig här på detta
sätt. Jag var mycket glad -- och dum, jag vet icke allt hvad jag
hoppades och trodde. Nu ta vi afsked ifrån det, vi båda, sedan blir det
från hvarann. Hit kom jag redan som barn och ofta sen. När jag glömde
bort något och blef påmint om det. Här är platsen för mig att komma
ihåg, hvem Gud är, hvad han vill, och hvad jag är.»

Olof-Gabriel förstod ingenting eller ville ej ge sin aning rum.

»Afsked,» hviskade han, skyggt som förut. »Hvarför så? Hvad är det då
som har händt?»

Hon talade om det i så få ord som möjligt, utan att ens vidröra hvad hon
känt. Nu skulle hon lämna sitt hem och söka sig ett nytt hos en bonde i
Lien nedåt sjön. Man hade sjukt där, man skulle säkert gärna ta mot
henne. Annars ginge hon någon annanstans, alltid fanns det plats för
henne. »Det behöfver icke vara sista gången du träffar mig, om det
faller sig svårt,» slutade hon, »men jag kommer ej längre att se det i
dig som förut. Jag vet ju nu, hur orätt och dumt det var.»

Han hade svårt att göra klart för sig alla dessa nyheter. Minst kunde
han förstå, att något förändrats dem emellan genom Vild-Hussens tilltag,
och han skulle kunnat skratta åt det, om han varit någon annanstans, och
icke Magnils allvar varit så djupt.

»Hvad skulle det vara,» sade han, »vi äro ju desamma som förut. Öfver
mig har ju ingen af dem något att säga. Tvärtom» -- och hans ungdomliga
oppositionslust reste sig munter och modig från altarkransen -- »tvärtom
trampar ju jag på dumma fördomar. Skulle en tidens son låta sig skrämmas
af sura miner? Det ser icke så ut rundt omkring i världen.» Men han
talade fortfarande något dämpadt för ställets skull.

Magnil såg på honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp från
golfvet.

Han följde henne i rörelsen och ville fortsätta ut, viss om att vara
vältaligare där, men hon grep hans hand och höll honom fast.

»Tänk efter,» sade hon, »tänk riktigt klart! Det har _jag_ gjort, jag
har inte sparat mig. Om jag följer dig -- du har ingen plats för mig nu,
men du kan ju få en -- jag passar inte där. Jag blir densamma som nu och
alltid, men du kommer att se på mig annorlunda, liksom de andra. Icke
sant?»

Han försökte tänka, men lyckades icke väl. Magnil, det var ju Magnil,
sjön, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga
natten som icke var någon natt. Aldrig skulle han glömma det, men
lösrycka henne därifrån, det gaf ingen bild. Bara en ängslig längtan och
ett fastklamrande vid minnet.

»Du ser,» fortsatte hon, »det är icke meningen, och jag vill inte
heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, därborta, och jag har
ingenting att blygas för. Och om du stannar här -- jag har jord, och det
kan bli ett hem, men möda tar det, ty här får man ingenting på lek -- då
passar inte du. Du är god och tror allting om så godt, hvar sommar
lefver du upp för mig. Och om vintern gömmer jag dig väl i minnet och
nickar åt dig, när jag behöfver något ljust. Men inte kunde du stanna
här.»

Han rodnade mörkt, och hans vekhet steg mot ögonen och gjorde dem
fuktiga. Han stod som en man vid en rämna i isen, oupphörligt spände han
viljan till språng, men hvar gång höll hennes blick honom tillbaka. Och
rämnan emellan dem blef bredare under dröjsmålet. Han fann icke ett ord
och blygdes bittert däröfver.

»Du tar ju allt mitt mod ifrån mig. Hvarför gör du så?»

»Därför att jag har tänkt och sett. När jag fick ögonen öppnade nyss,
såg jag hur allting är. Hoppet är hälften lögn och hälften fruktan, det
är för barn som inte orka bära tungt. Här har jag ofta lärt det ändå,
och hvar gång fann jag, att jag räckte till för mycket mer.»

Hon blickade upp mot taket och de kalla murarna och predikstolen; där
dröjde hon som om hon lyssnat. Så var hon hos honom igen.

»Ser du, det här är kyrkan för vår gud, här bor han, här hör man honom.
Sju månader af året ligger snön hög, man kommer just ingenstans, man
sitter i bekymmer. Fattigt är det ofta, och man undrar ibland, hvad det
skall tjäna till. Så samlas man här, man ser sina grannar och söker att
tänka godt om dem, man kommer ihåg, att man har en själ. Den har man att
svara för om också icke stort annat. Där står en präst och talar, ibland
förstår man och hör på honom, ibland inte, men någonting annat hör man
alltid. De stenarna där i muren har folket släpat hit, då det var ännu
färre och fattigare än nu, de ha lagt dem på hvarann och riktat med lod
och snöre. Rakt skulle det stå, fast skulle det grundas. De ha prydt med
det bästa och vackraste, de kunnat finna på, och när träet börjat
multna, har man gjort om det bitvis likadant, som det var. Det var
riktigast så, och oförändradt skulle det stå genom tiderna. Det är inte
gladt att se på, man tänker inte på lyckan här, och det är inte heller
meningen. Att göra det man måste och ha lof att dö, när man inte kan
mera, det är meningen. Det fordrar vår Gud af oss i allt hvad som talas
och sjungs här, först och främst det, innan vi få lyssna till det andra.
Jag har gått hit ensam och hört det ofta, hört bara det, och ändå gått
rakare och gladare härifrån.»

Olof-Gabriel kände icke längre igen henne. Var det bottnen i hennes
tankar, som tycktes så lätta och friska? »Hvarför har du gjort så?
Hvarför talar du så här? Du var inte så förut.»

»Då hade jag glömt det -- nästan. Nu minns jag igen och ser det klarare
än förr. Men du vet då inte, hvem jag är? Du har aldrig hört, hvad jag
har att göra med kyrkan här.»

»Hvad skulle det vara? Nej.»

»Där på predikstolen» -- hon pekade och såg ditåt så fast och länge, som
om hon sett den hon talade om -- »stod den man, som är kyrkans mörkaste
minne. Han lefde för hundra -- hvad vet jag -- hundrafemtio år sedan
kanske. Det var min stamfar, Olof Claësson Ram. Namnen på de andra har
ingen gömt, de gjorde sin plikt och nu ha de ro, men han får det aldrig.
Landet var då sedan en mansålder kommet under svenska kungen, och inte
med sin vilja, men han var född svensk någon annanstans ifrån. Det var
krig, och han inlät sig med danskarna och drog traktens bönder med sig.
Hvad han menade, vet jag inte, det är inte heller så mycket honom jag
tänker på, fast han bragte släkten på fall, och mig, där jag nu är. Men
hans hustru, ingen vet hvad hon hette, for till Stockholm, när
förräderiet var upptäckt och domen fälld, för att tigga nåd. Det var
midt i vintern. Hon träffade kung Karl, den elfte var det. Det lär ha
varit en sträng man äfven annars, och förrädares släkt såg han inte
blidt på. Han hade håret stort, som han däruppe, son var det visst, och
ögon som blixtar under det. Han trampade af och an i salen, utan att ha
tid att ens höra på -- så har berättelsen gått till mig -- och i alla
hennes ord skar hans tramp in som en yxa mot blocket. Han var trött och
blek, det var midt i kriget, och oron var stor. Han gick, som om han
vandrat så sedan kvällen förut och räknat sina steg. Gång på gång
befallde han henne att gå, men hon gick inte. Inte heller kröp hon efter
honom, hon reste sig upp och stod rak och bad inte mera. Hon talade om
den själ, han hade makt öfver en liten tid, och barnen, dem hon skulle
svara för. »Jag skall göra mitt,» sade hon. »Skall jag nu lära dem, att
Gud gett nåden, och du, kung Karl, du trampar den under dina stöflar?»

Då stannade han och såg på henne. »Gud har nog nåden,» svarade han, »men
han vet bättre än jag, hvem han ger den åt. Sträng är han också. Men tag
honom då!» Och han gick att skrifva under papperet.

Där stod hon alldeles hvit, lyckan gjorde ondt, och hon kunde ha fallit
ned död. Men hon hade mer att tänka på, ännu var det inte färdigt, och
hon höll sig uppe. Nu var det en så liten bön, att den knappt kunde
nekas.

Det hade tagit lång tid, innan hon fick se kungen, många trappor hade
hon nött för det, många plankor hade hon böjt knä på och kysst många
hårda händer. Hon hade stått i snön vid landsvägar och gator, där kungen
sprängde fram i sin vilda fart, hade kastat sig in i hästvimlet och
släpats med och ridits kull. Blott på det viset hade hon slutligen nått
fram till honom, och veckorna hade gått. Nu var det bara tio dagar kvar,
tills domen skulle ha fullbordats. När hon fick papperet, sade hon: »Nu
är det bara ett, kung Karl. Nåden har du gett mig, och välsigne dig Gud
för det, nu är det en liten bön kvar. För att jag skall hinna fram till
Rödö på tio dar, måste man göra allt för mig på skjutshållen. Som en
kronans kurir måste jag fara, och det vill du väl låta mig få, efter det
är din vilja jag utför?»

Då blef hans mun hård som järn. Rörde man vid kronan för den kungen, då
rörde man hans samvete som inte visste hvad miskund var.

»Du kan din lära illa, så prästfru du är,» svarade han. »Nåden, den
finns nog för alla, men det hör sinnet till att ta upp den i sig. Jag
har gjort mitt, gör nu ditt, visa hvad där är i dig! Härifrån till Rödön
på tio dagar, det blir din sak, det hinner du också. Låt oss se!» -- Och
han räknade; han kände till skjutshållen. »Det är knappt, men nog. Far
som Jehu, Jehosafats son! Hinner du fram, så lycka till med din skatt,
hinner du inte, är ingenting förloradt. Skulle jag ge ut ens ett pund
hö, ett rundstycke för att hålla yxan från en förrädare?» Och han var
nära att slå henne vid tanken. »Hvem ger mig igen det, hvar får jag
medel att hålla mitt land uppe i slapphet och förräderi? Ge tiggarn
bröd, och han vill ha ost till. Om jag hade vetat detta, hade du
ingenting fått. Tjut och gråt nu bäst du vill, men icke här.»

Men hon grät icke, hon hade inte tid till det. Hon såg in i hans ögon
för att se, om han sagt det sista ordet, hon tänkte på sin Gud i den
kyrkan, där vi stå, och hon böjde sig och neg.

»Tack för din nåd, som den är, kung Karl,» sade hon.

Och hon sprang, så fort hon var utom dörren, medan hon stoppade papperet
i barmen, sprang till härbärget, fick en häst och gaf sig norrut.

En sådan färd, som det blef! Det hade varit mycket snö, våren var sen,
och nu smälte allt. Vägarna voro halfdränkta, isen på älfvarna hvarken
bar eller brast. Ingen släppte godvilligt ut sina hästar, ingen ville
våga sitt lif som körsven. Hon hade inte ens pengar nog att betala det
nödvändigaste. Så fick hon betala med sitt lidande och sin skam. Tigga,
gråta och falla på knä för hvar fattig liten bit närmare målet, säga
hvem hon var, och hvad det gällde. Då svarade man ofta med hån och
skymf; hvem vill göra något för en förrädare? Och hon fick mjuka upp
deras tröga hjärtan och tankar, tills de förstodo, att människors barn
måste hjälpa och förlåta hvarann. Och under detta tiden som gick,
oersättlig, bortrånad från det enda viktiga, och snål och karg, när hon
ändtligen kom i väg, ringande öfver henne, hvar bjällerklang en dyrbar
sekund, som rann bort, hvar tystnad en evighet. Ingen sömn dessa tio
nätter, ingen ro. Antingen tvungen hvila som kväfde henne, eller också
ute på färden, alltid samma tanke; hinner jag? Hinner jag inte? Det lär
vara skogar hela vägen därifrån och hit, backe upp och backe ned. Dag
och natt släpade hon med sig liksom länkar i en kedja, och länk efter
länk brast och blef borta, men ännu tyngre var resten.

Till och med det enda hon hade kvar, hennes lidande blef nedsöladt för
henne. Hon hade släpat det i smutsen i alla hållstugor, det blef en tom
läxa som hon repade upp, och hon hörde sin gråt utan att ha medkänsla,
piskade på sig själf som en slutkörd häst. Vid landfästena på älfisen
fick hon brottas med skjutsdrängen, för att han inte skulle vända om. Så
ned i det våta, och kölden fick torka henne. Men hon kom framåt fort
nog, hon skulle hinna i tid, hvad gjorde så allt det andra.

Den tionde dagen stod hon vid Rödöns färjsund. På andra stranden stod
det folk samladt i ett svart myller och i midten något rödt, det var
blocket under klädet. Vattnet gick öppet, och färjkarlen var på andra
sidan för att se på. Hon ropade på honom och svängde papperet i luften
och skrek: 'Här är nåd, håll inne! Här är kungens ord, håll inne bara
ett ögonblick!' Men ingen gaf akt på henne, ingen vände sig ditåt. Hon
såg en rörelse i hopen, och bilan svängas och falla.

Då sjönk hon på knä i stenarna och bad för mannens själ, det var nu allt
hvad hon kunde göra för honom och hela lönen för hennes färd. »Herre,
herre,» bad hon, »du är sträng och stor, du vet bäst, hvad du ger dina
barn, nu ser jag din vilja. Jag har gjort mitt yttersta och mer. Hit har
du fört mig, som genom ett under, längre skulle det inte gå. Hjälp mig
nu att stå rak igen och bära det oundvikliga!» Och hon stod rak, hon
tiggde icke mera och sade ej ett öfverflödigt ord. Liket fick hon, det
behöfde nu icke begrafvas med de andra, det var hennes, och det var hon
stolt öfver.»

»En alltför gruflig historia,» sade Olof-Gabriel med bröstet tungt.
»Berättar man den här, har du hört den nyligen?»

»Å nej, här är den visst glömd. Bara brottet kommer man ihåg. Som barn
hörde jag den, och jag har aldrig talat om den förr, men tänkt på den
ofta och mest här. Den har gått i arf i släkten. Den förtäljes, när man
mister sitt bästa. När mor dog, var det fars tur att sända den vidare.
Han följde henne snart efteråt.»

»Och hvarför ger du den åt mig?» Hans ögon tårades och rösten skälfde.
Han talade fortfarande dämpadt.

»Därför att nu var det min tur. Jag har sagt farväl åt mitt. Jag får
ingen vidare att ge den berättelsen åt, och så godt är det.» Hon såg
omkring sig till afsked. »Ensam kommer jag inte mera hit, för nu kan jag
inte längre få nyckeln. Jag behöfver det väl inte heller, nu är jag inte
barn mer. Man skall inte drömma om lycka, det är inte meningen, och det
är gagnlöst göra. Man skall göra sin plikt, blefve den än så tung som
hennes där, jag vet inte hennes namn, men jag ser henne ibland under
orgelläktarn, man skall bära allt som kommer, liksom hon. Karg var den
nåd hon fick, all sin kraft satte hon in på den, men när den brast, var
hon ändå inte slut. Hon födde upp sina barn och vann heder igen åt sig
och dem.»

»Men är nu detta ett afsked, Magnil. Jag förstår inte hvarför. Du har
tagit tankarna ifrån mig, och jag ser ingen väg just nu, men därför är
det ju inte . . . Hoppet, hvarför skall man släppa det? Är det ditt
afsked?»

»Man hoppas på det som kan nås, och det kan svika ändå. Man ljuger icke
för sig, klart måste man se. Hvarför vacklar du på stämman här och
hviskar, och jag kan tala högt? Jag känner det lif jag är född att
lefva. Jag tänker det är sig likt mest öfverallt för det flesta, tomt är
det inte. Afsked -- nej, om du inte vill. Jag har ju sagt det, du kan
söka upp mig, den lilla tid du stannar, men det är afsked från hvad du
varit för mig. Det får inte komma igen.»

Han fann intet svar gent emot denna ton. De följdes ut och äfven ett
stycke längre. Där grep hon hans båda händer, höll dem fast, så att han
ej skulle komma närmare, släppte dem efter en lång djup blick och gick
för att styra om sin flyttning. Han stod som ett öfvergifvet barn,
kölden låg ännu tung öfver honom från kyrkoluften och hennes ord med
dess genljud från uråldriga tider af stolt resignation och oböjlig
kraft.




                                VIII.


Magnil hade räknat rätt, att hon skulle bli gärna mottagen i Lien. Gamle
bonden, Jon Esbjörnson, låg för döden, och man var glad att få någon
hjälp. Icke att han gjorde mycket besvär, han låg stilla och stirrade i
taket och hade knappt flera behof nu, än när han var frisk. Men någon
ville man ändå alltid ha sittandes i stugan på vakt, och på det viset
kräfde utesysslorna lätt ett par nya händer.

Det gick jämnt och lugnt nedför med honom. När ett par dagar hade gått,
sände man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle
tala, och gjorde sina frågor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade
ingenting att ångra, en ärlig man hade han varit, han hade arbetat så
länge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke längre, nu
kunde han så gärna gå. Han hade icke gjort någon orätt, så vidt han
kunde minnas, han vände sig utåt och letade ängsligt i de närvarandes
blickar. Först mot hustrun, men hon skakade vänligt på hufvudet.

Å nej, å nej! Unga hade de kommit samman, mycket lyckliga hade de varit
då, hon mindes det nu så klart, fast hon icke tänkt på det på många år,
kanske knappast sedan det skett. Möda hade de haft nog af, men det
skulle ju så vara, och nu var alltsamman kärt för minnet.

Som hon såg på honom genom tårarna, blef för hennes gamla nötta ögon
hela bädden liksom kringfluten af en ljus dimma, hvari hans ansikte
lyste. Var det skenet från bröllopsståten för längese'n, var det alla de
gångna årens tysta goda vilja, som dolts under knapphet och stränghet,
men nu bröt fram? Å nej, nu såg hon, det var en liten tunn låga, som
flyttade sig från hufvud till fötter, det var »Vården», som visar sig
när någon dör. Det betydde också, att nu tändes det eviga ljuset i
himmelen, och hon såg det lugn, tills hon ingenting mer kunde se.

Den döende vände sig mot sönerna. »Har jag varit en god far för er,»
frågade hans ögon.

»Det har du varit,» svarade deras blick. »Du tuktade oss, när det
behöfdes, du lärde oss arbeta från det vi voro små, själf gick du alltid
först. Mark har du brutit, vi skola bryta den vidare, gård har du byggt,
vi skola resa den högre, en man har du varit i nödår och blidår, vi äro
också män.»

Hans blick gick bakom och förbi, som om den letat någon, men han mindes
icke hvilken. Han måste hålla sig fast vid det närvarande, ty utom det
tog oändligheten vid. Han gick till tjänarna, samma fråga, samma svar:
»Du är oss ingenting skyldig.» Och alla sågo de det tunna och vandrande
ljuset och visste, hvad det betydde.

Då vände han sig till prästen igen, och prästen läste för honom den
långa bönen om dödligas brister och hopp. Han sade tydligt efter hvart
ord. När det var slut, tog Herr Daniel afsked, ty honom som alla tycktes
allting färdigt. »Det dröjer icke länge,» sade han, och han vinkade
Magnil med sig utom dörren.

»Jag har tänkt det förr, Magnil, men starkare träder det för mig nu, att
du blifvit beskylld med orätt. Du bör icke lasta skuld på oss, du bör
komma igen. Du förgick dig också, och du borde tänka dig för.»

Men Magnil tackade honom blott. »Jag klagar på ingen,» sade hon, »men
jag ångrar heller intet. Där var inte min plats.» Och därmed var
ingenting vidare att säga.

När hon kom in, var det alldeles tyst i stugan, endast den sjuke
skakades af häftiga rysningar som blefvo till en sakta kvidan. »Det är
döden som går öfver hans graf,» tänkte alla, »det är det han känner. Den
går och pröfvar och pröfvar rastlöst och så lägger den sig där och
väntar på honom. Då blir det slut.» Ty som allting annat i världen ägde
äfven döden sitt eviga väsen och sin mytiska tillvaro. Man kände nu icke
mycket, ty man stod inför en afgjord sak, och det hade varit gagnlöst
att tänka; man bara väntade. Man skulle också vara tyst för att icke
skrämma Vården. Dörren gick upp, och där kom ännu en in. Det var Jon
Esbjörnsons dotter. Hon var gift sedan långt tillbaka, mot hennes vilja
hade det skett, ty hon hade hållit af en annan, men faderlig myndighet
hade tvingat, och hon hade lydt. Det hade gått väl nog, som ofta sker,
men hon hade något knäckt och trött i sitt väsen och log aldrig. Nu kom
hon från sin gård, hon visste, att det var fara hemma, men icke hur nära
den stod.

När hon såg dem alla så stilla och begrep, att det var slutet, trängde
sig allt det som hållits tillbaka under åren fram i hennes minne.
Lyckan, som hon trängtat efter, det fattiga hon fått i stället, den
kufvade sorgen för längesen, fadern som hon hållit af, kampen att
förlåta honom. Det blef icke till ett skrik, ty sådant var hon van att
betvinga, men en vinslande jämmer, som från ett slaget djur.

Alla ryckte till och riktade blicken varnande och förebrående mot henne,
men fast hennes läppar genast slöto sig stramt, var det för sent. Den
döende hade vändt hufvudet utåt och sett henne och förstått, och nu
kommo alla ihåg, hur han letat någon förgäfves nyss. Hans ögon sporde
samma fråga som då, men ängsligare, osäkrare på svaret, och de fingo ej
heller den blick de väntade tillbaka.

Och nu visste alla, att slutet icke skulle komma så snart. Det ljud, som
sprungit ur hennes sårade inre, hade »brått Vården» och från och med nu
var den osynlig där, och ville icke lyfta sig som flamma; dödskampen
skulle bli lång och svår.

Hela natten och hela dagen och natten därpå låg Jon Esbjörnson likadan.
Han kunde icke lefva, och han kunde icke dö. Dottern satt ständigt inne,
och de andra gingo och kommo, som sysslorna tilläto. Det var ingen som
förebrådde henne hennes oaktsamhet, men själf satt hon bara och tänkte
därpå. Hon hade tagit ron från hans själ. Han hade varit lugn och nöjd,
från det jordiska hade han vändt sig, sedan han vetat sig där ha fyllt
det mått som kräfves af en man. Hvarför hade hon kommit dit med sin gråt
öfver lycka, det som ingen hinner ändå, det som brinner med all längtan
i människors blod? Han kunde icke tala sammanhängande, men af jagade
blickar, af framstammade ord förstod hon, att han lefde om sitt lif
igen, förvirradt som i en dröm, irrade på den jord, han trampat, byggde
vidare på de planer han haft, slets mellan ovisshet och trefvan, som
människors lott är. Det kunde icke få fortfara längre. När morgonen var
nära, vände hon sig till den äldsta brodern. »Du måste ropa ut honom,»
sade hon. »Det tar intet slut annars.»

Men han var ovillig. »Det vore som att ta lifvet af far,» sade han. »Det
räknas icke heller för riktigt rätt och kristligt längre.»

Magnil kom henne till hjälp. »Han kan ju icke lefva, då är det hans
rättighet att få dö. Här inne är det rastlöst af allt hvad trångt och
smått människorna ha. Kalla honom ditut, där får han lugnet igen.»

Då kastade sonen en sista lång blick på sin far, såg hans nötta och
trötta händer famla på täcket, hans ögon stirra, och hans läppar röra
sig. »Farväl,» sade han, men den sjukes hörsel tycktes ej uppfatta
något, och hans medvetande var långt borta bland flydda ting som ej mer
kunde göras om. Då vände sig den unga och gick, och alla hörde, hur han
tungt klef uppför stegen i förstugan, hur han trampade öfver dem och
trefvade sig fram till luckan på taket.

När han fick upp den, och hufvudet ut i det fria, stod han länge tyst
och bara såg på den kända trakten. Det var, som om han nu först fått
ögonen öppna och förstod, hvad den varit för dem alla. Allting låg
mycket ljust men blekt i det kyliga draget, som går före solens uppgång.
Där syntes icke en strimma i nordost ännu, men en glasaktig klarhet, i
hvilken de matta stjärnorna glimmade fram som små hvita lågor, just
innan de skulle slockna. Skogshöjden låg nära gården, ty långsamt gick
det att fälla träden undan och röja sten och göra fält, fast släkt efter
släkt lagt ned sina armars kraft på det, och äfven den siste därnere
under honom hade gjort sitt. Just nu steg röken tunn och blå från
svedjemarken, som han ställt med innan han sjuknade, och drog sakta
nedåt sjön, som om den ännu häftade vid jorden. Därnere lågo lindorna i
sin fina grönska, och korntegarna med sina bredare strån gåfvo djupare
färg, och vattnet låg vidt och blankt som en spegel. Ditåt var allting
färdigt, där var jorden som människorna beredt den, vänlig och leende,
där var allting vackert. Han kunde se mycket långt, tvärs öfver sjön.
Allt var bragt närmare i stillheten, men ur ingen stugas skorsten steg
den lättaste strimma, icke en eldstads brasa lyste ur ett fönster,
allting sof och var tyst. Blott forsdraget sorlade som ständigt annars,
där strandens krök skymde det, och längre bort steg fallets entoniga och
eviga brus om evig förgängelse och förnyelse.

Han kom ihåg i hvilket ärende han stod där, och kväfvande sin stämmas
skälfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande
jorden och sjön sin fars namn: Jon Esbjörnson. Han kände icke igen sin
egen röst, han hade aldrig hört ett sådant rop förr. Vidt och långt
sväfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i röken och
i lindornas daggiga strån, det gled öfver sjön, det studsade från
stränder och blåa höjder och bars tillbaka mot honom, men ej försvagadt
i ekot, bara genomträngdt af dess köld, högtidligt och starkt, med hvar
stafvelse tydlig: Jon Esbjörnson.

Därnere i stugan reste sig den döende på armbågen med blicken klar och
till och med orden vända tillbaka på hans läppar.

»Man kallar på mig,» sade han. »Jag måste dit ut. Jag har legat länge
nog, och arbetet brådskar. Visst var det mig, man kallade!»

Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och
bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke
störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.

Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst,
endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och
underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel,
hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att
se någonting.

Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin
bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon
Esbjörnson.

Den döende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu
visste han hvarifrån det kom, nu förstod han allt. Från de fält han
plöjt, och den mark han brutit, från ödemarkerna, där hans yxa klungit
hårdt i vinterköld mot frusen ved, från sjön, där han fiskat och färdats
och snart skulle glida fram i stumhet på sin sista väg till kyrkan, från
alla håll där han left med sin mannagärning och mannavilja, ropade det
efter honom: »du hör hit, du är med i oss, du har verkat slut, här är
hvilan och sömnen.» Hans allvarliga ansikte, som sällan lett, fick nu en
min likt det barns som sjunker i ro med glädje mot helgdagsmorgonen. När
ropet ljöd för tredje gången, föll han, innan det ännu var slut,
tillbaka mot kudden.

När sonen kom ned och stod frågande men lugn igen i dörren, voro alla
samlade kring det som varit hans far. Man slätade hans bädd, och ordnade
hans händer och lade psalmbok och sax under dem för att nu också skydda
honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mäktigare hägn.

»Nu är han all,» sade dottern, ty ordet död, det fick icke nämnas. Och
med den blandning af kristen tro och ännu uråldrigare, ännu djupare och
dunklare föreställningar, som fyllde dem inför döden, förstodo de med
detta uttryck, både att nu var det ljuset tändt för honom, som senast
sågs lysa till och försvinna vid hans bädd, och också, att nu var han
med i alla de röster som ropat på honom, i allt lefvande lif på hans
jord.

Och de föllo på knä och bådo för honom i denna tankeströmning och
tackade för hans lif och för hans död, som släkten bakom släkten förut
gjort det, när människosjälar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla
källa.

En man af gammal stam, låg Jon Esbjörnson, mätt och nöjd af år, medan
dagern grydde öfver hans gamla, karga, kräfvande, ständigt växlande och
ständigt samma, alltid kära och skattade värld.




                                 IX.


På kvällen kom Olof-Gabriel roendes till Lien för att träffa Magnil för
första gången, sedan de skiljts åt. Mycket hade klarnat för honom under
dessa dagar, hans ungdom hade tagit ut sin rätt, och nu såg han inga
svårigheter längre. Ett långt samtal, som han haft med farbrodern, hade
gjort det sista.

Herr Daniel hade börjat som en domare och slutat som en profet -- i sitt
fädernesland. Han hade sagt allt hvad en rättsint och erfaren man borde
säga om de ungas förhållande till hvarann och genast fått dettas
fullkomliga ofarlighet styrkt för sig till ännu högre grad, än han
någonsin väntat. Olof-Gabriel fällde tårar af förtrytelse vid blotta
tanken på, att man tilltrott honom en så ovärdig roll. En enda skugga af
grumlad oskuld var för honom nog att förmörka den obeskrifligt sköna
världen till en djäfvuls vrångbild.

Denna stränghet tog andan af Herr Daniel, som från det allmänna
tänkesättet under hans egen ungdom icke erinrade sig något dylikt, men
han fortsatte på ny grund. Sakens natur förändrades häraf icke, ty en
dumhet, om man envist höll fast vid den, var föga bättre än ett brott,
om icke inför Guds ögon, så i världens gång, som den nu gestaltat sig,
antagligen icke utan högre vilja. Skrankor voro skrankor och måste
respekteras som sådana. Det parti, som från annat håll erbjudits Magnil,
var lämpligt och tilltalande nog. Måns Huss var en duktig karl, måhända
något storordig och med öfverspända planer, men med möjligheter för sig.
Lyckades han, som han just nu väntade, att få sin flottränna i ordning,
var han säkert mannen att skapa sig ett anspråkslöst men godt lefvebröd
och sörja för hustru och familj. Det gjorde Herr Daniel ondt att tänka
sig denna enkla men vackra idyll störd. Han hemställde därför till
Olof-Gabriel, som var förargelseklippan, hvarpå den strandat, om icke
hans samvete sade honom, att det var just han som borde ställa allt
tillrätta igen.

Detta fann Olof-Gabriel vara mycket begärdt, och följden af all denna
visdom, hvilken likt hvarje mänsklig sådan, ägde sina luckor, var att
hans förälskelse, svartsjuka, logiska stridbarhet och känslofulla
upproriskhet reste sig till förut knappt anad styrka. Han slet sönder
den goda prästens goda skäl med samma lätthet, som Simson de sju friska
sensträngarna, och förintade sin motståndare både som uttolkare af Guds
rådslag och af kärlekens och naturens vägar. Det var lätt göra att jaga
Herr Daniel från förnuft till bibelord och sedan från både förnuft och
bibel till orkeslös ålders- och ämbetsöfverlägsenhet, äfven de skakade i
sina fogar. Han hade aldrig förr känt som nu, hur tiden gått ifrån
honom, och människor blifvit skapade af annan metall än förr.

Resultat blef, att Magnil genast måste återvända, för att utplåna den
mot henne begångna oförrätten, och emedan det var så olidligt tomt och
tråkigt efter henne. Det öfriga skulle förbli i ovisshet, ty det var för
mycket begärdt, att man skulle klarera det med detsamma. Olof-Gabriel
skulle föra hem henne i triumf. När man redan uträttat så mycket, var
det naturligt, att detta icke erbjöd svårigheter, och när båten gled
fram för hans ifriga rodd ännu lättare än vanligt, och sjön låg ljus och
glittrande glad, som knappast någonsin förr, föreföll honom det närmast
passerade bara som en elak dröm.

Midt i färden mötte han Vild-Hussen som rodde i förryckt brådska mot
sitt näs. Han ropade åt honom att skynda tillbaka, medan det ännu var
tid, ty vattnet hade stigit otroligt efter de sista regnen. Det log
Olof-Gabriel åt som ett maktlöst hån och svarade icke.

Vid bondgården var det ännu en underlig stillhet och lugn efter dödens
närhet som icke passade i hans sinnesstämning. Magnil tycktes honom
också förändrad. Det var som om hon på dessa få dagar fått ett annat
sätt och annan hållning. Det mjuka i hennes väsen var bortlagdt, liksom
de små finheterna i prästgårdsdräkten med krusadt förklädesband och
spännen i skorna. Hon bar nu helt och hållet en bondflickas kläder, och
en viss stel stolthet i hållningen. Men vackrare än någonsin var hon,
lång och smidig, och ehuru hennes ansikte blifvit allvarligare, talade
hälsan och styrkan i hennes rörelser nästan glädtigare än förr. Hon
blickade med hufvudet lyftadt och ögonen lugna, som om det hon talade om
låg långt borta och i sin helhet öfverskådadt. Hon hälsade på honom på
samma sätt.

De stannade icke i gårdens närhet, ty där måste det hållas tyst utan
alla öfverflödiga ord, och så togo de stigen ned åt Gedungsfallet.

Det var ännu väldigare än vanligt. En oerhörd vattenmängd ur den svällda
sjön rusade ned för forsens trånga ränna. Vågorna kappades i ett slags
raseri att hinna först, reste sig mot hvarann, genomfraggade af bubblor
och skum, hoppade upp på hvarandras ryggar som ett koppel af galna och
ursinniga hundar i en hetsjakt. Ibland lyfte de sig och togo språng med
fantastiska, sönderslitna och växlande former af svartgrönt och hvitt.
De branta stränderna lågo i skugga, och deras höga af fukt svartnade
stammar, som reste sig uppför markens sluttning, liknade en spetsgård,
där något drefs fram mot döden. Det var nästan hemskt att se dem så
orörliga.

Nära fallet låg en kvarn på en liten platå. Hjulen och stenarna surrade
och slogo, och, trots larmet omkring, gjorde sig ljudet förnimbart genom
sin regelbundenhet, som om där klappade en lefvande puls. Det var
upplifvande och muntert att höra här. Mjölnaren stod på bron och skakade
på hufvudet åt flodens häftighet, äfven i den lilla rännil, som ledde
till hans lucka. Om det inte gällt ett brådskande arbete, att mala till
Jon Esbjörnsons grafgille, skulle han stängt af för länge sen, ty det
såg hotande ut.

Nedanför kastade sig hela den kokande massan utför branten. Den var
knappt stoff längre, bara rytande vildhet, bara vilja, som icke kände
sig själf och trodde sig fri, bara dån och dofva röster. Som ett
lefvande väsen med bakbundna händer tog det dödssprånget. Skummet
fladdrade efter det och lyftes som svallande hår. Det hvita glimtet var
som glimt ur dårars och blindas blick. En sekund ännu af ofattlig
sönderslitenhet, af ångest utan gräns, där stod det åter upp, ett spöke
ur det dödas värld, en hemsk storhet utan namn. Och ofvanför det i
dallringen af de låga solstrålarna, som just nådde att glimma ännu i
trädens toppar, hvälfde sig regnbågen, klar och stilla, och bergen lågo
stilla med sina drypande och mörka skogar.

Hur skönt och stort det var, kunde den unge naturdyrkaren knappt känna
något för det, annat än en rysning öfver dess vildhet. Det var alltför
olikt allt hvad han stämt sitt sinne till, alltför främmande för
människors väsen. Hvarför hade de gått hit? Här var icke platsen att
tala. Om tankarna hade kunnat forma sig till ord, skulle dånet ha
öfverröstat dem. Nu kunde de bara famla ikring. Detta var alltså slutet
på deras ljusa sjö, där de svärmat kring i sommarnatten och drömt om
lycka och lek, detta var djupet, de glidit fram öfver och målet, mot
hvilket allt lefvandes flöde rann. Det lättaste af allt det lätta
skummet, det sprödaste af alla de spröda bubblorna, det var hvad de fäst
sitt hopp och sin varelse vid. I evigheters evighet fortgick det som nu;
hjärtat kyldes, hufvudet domnade mot sömn. All den vilja och åtrå som
gör, att en själ känner sig stå i trotsig kraft som ett fast
sammanslutet ting, öfverlägset all den mångfald som påverkar det, den
sjönk samman här och ville lösas upp och glida med strömmen.

Han såg på Magnil som strök håret ur sin fuktiga panna. Lockarna
slätades ut, och ansiktet blef äldre, ögonen hårda och lugna. Han drog
henne häftigt till sig för att rifva henne därifrån, omsluta henne och
sig själf med trollmakten af hopp och ömhet. Men hon sköt honom tillbaka
och lyssnade med förvåning i hvart drag. Äfven han kände, att något
förändrats. Ett ljud var borta, en puls var stannad, och bruset, ännu
starkt och öfverväldigande, hade en annan och svagare ton än nyss.

De sågo uppåt mot den lilla kvarnen. Ja visst, därifrån var det
förändringen kom. Mjölnaren stod ännu på bron och stirrade uppåt
strömmen med lamslagen häpnad i sin hållning. Hjulet hade stannat, ehuru
intet fel syntes på det, och dammluckan var öppen. Det hade stannat af
sig själf.

Det var ju icke mycket som passerat, det var bara, att ett litet verk af
mänsklig beräkning plötsligt svikit, i allt detta måttlösa hade en liten
fattig stämma blifvit stum. Men i denna småsak låg det oförklarliga, och
det växte och fyllde allt; tanken stannade af liksom kvarnen. Hvad var
det som hade händt, och hvad var det som hände allt fortfarande?

Strömmens vågor voro icke längre hvita och sjudande och sträcktes ej åt
samma håll. Höga och oroligt plaskande, stötte de samman, som om jorden
plötsligt gett sig till att vagga, och tyngden icke visste sin väg. Men
marken var stilla, träden stodo stilla och andlösa, i vattnet var all
den förändring som fanns. Luften låg lika klar som nyss, regnbågen lyste
öfver fallets skum. Med ens måtte det ha gått en sky för solen, ty
färgglansen var borta! Nej, strålarna lekte likadant på trädtopparna,
det var vattenstänket som dragit sig undan -- oförklarligt var det allt.
Plötsligt blef älfvens dån nedanför stupet som ett döende skrik och var
tyst, och i tystnaden stod en namnlös skräck. Fallet fanns icke längre
till, klippväggen, som intet människoöga betraktat, låg bar och mörk i
silande dropp.

Det var ofattligt, och dock hade deras ögon bevittnat det. Evigheten
hade slut som allting annat och stod stilla, skaparordet var dödt, tiden
gick bakåt, bergen skulle välta sig och floderna rinna mot sina källor.

Se, se, de gjorde det redan! Just vid stupet var en tröskel i klippan;
strömmen drog sig undan därifrån, uppför loppet, tillbaka mot sjön och
sitt ursprung. Och lika ljust och klart låg solskenet genom luften, lika
stilla stodo skogar och berg.

På några ögonblick hade allt detta tilldragit sig. Hjärtats slag hade
mattats, men ej hunnit stanna förr än det redan var skedt. Nu låg
tystnaden stor öfver dem, obegriplig, hemskare än dånet nyss, förnimbar
som ett ting, ett väsen.

Tätt bakom dem rörde sig en man, som de icke sett förut. Det var som om
allt dunklet därinne tagit kropp i hans gestalt. Han hade kastat en
bössa i ett snår och trampade med en dåres vilda och planlösa häftighet
af och an. Mössan hade han också kastat, och hans hår var rödt och
tofvigt som en björns. Ögonen lyste som en dåres. Det var Sven Olsson
från Västerede. Magnil visste, att han brukade stryka ikring här, och
kände igen honom. Han föll på knä och sträckte händerna mot skyn, han
grät och bad: »Herre, förlåt oss! Håll inne med din rättvisa dom! Låt
den icke falla på oss! Om du vill det, om det är din mening, gör din
hämnd till min! Sänd hit älfven igen, om den också kommer i din vredes
storm! Hvad ha de gjort af din skapelse, hur ha de vågat röra vid den?»

Inför den förrycktes hejdlöshet blef Magnil lugn och förstod hvad som
skett.

»Det är Vild-Hussens ränna,» sade hon. »Han har ledt bort hela fallet.
Han har sagt så ibland, ingen trodde, det var annat än skryt. Hvem kunde
också ana det?»

Olof-Gabriel kände nästan rädsla. Inför det han bevittnat blef
upphofsmannen öfvernaturlig. Leda bort floder, osynlig och fjärran
ifrån! Peka på ett fall och säga stå, och det förintades! Hvem förmådde
sådant?

»Den mannen är inte, hvad vi trott,» sade han. »Om han vill, hvad kan
inte hända?»

Men Magnil log, för första gången den kvällen. »Ett kan han icke,»
svarade hon. »Och detta, tror du det är för hans vilja att leda? Det
slutar inte nu och inte här. Låt oss gå och se, hvad som händer på
sjön!»

Och de skyndade sig utmed den nu så tysta strömmen, stego uppför en
brant och hade synen fri för sig. Ingen af dem tänkte nu på sig själf
och sitt, blott på det väldiga som tilldrog sig inför deras ögon. Det
föll blott Olof-Gabriel in, att den färd, han börjat så gladt och
förhoppningsfullt, tog ett underligt slut.




                                  X.


På sjön hade katastrofen kommit, om icke lika snabbt som vid fallet,
dock lika ängslande och oförklarlig. Det var få som bevittnade den, ty
man lade sig tidigt till ro, och i nejdens utseende om kvällen låg
ingenting hotande eller ovanligt alls. Det var först efteråt i minnet,
som man erinrade sig ett slags helgdagsro öfver vattenspegeln, en
vemodig glans under solens lätta strålar som icke varit där förr. Men
då, när man såg den, tänkte man ingenting annat, än att det var en
välsignad kväll, och nu skulle man sofva godt och möta morgondagens värf
med friska krafter.

Två nämndemän från Fors rodde hemåt från kyrkobyn för att taga i land
vid Boängsnäset och på andra sidan söka sig öfver älfven. De hade en
lång väg, men den ljusa natten låg framför dem med sitt lugn och sin
svalka, och de sparade sig och gjorde sig ingen brådska. Vild-Hussen for
förbi dem med sin vanliga rastlöshet och ropade åt dem, att de gjorde
bäst i att skynda på, ty vattnet hade fyllt grafven hela dagen. »Han
tröttnar aldrig med sitt skryt på dessa tre år,» tänkte de och aktade
icke vidare på honom. Längre fram mötte de ett par arbetare från
gräfningen som blifvit aflösta i sin vakt.

»Får vi fara nya vägen snart?» ropade de åt dem på skämt.

»Ser I inte upp, kan det gå fortare, än I tror,» svarade de, »nu rinner
det utför. Håll åt höger till landet, när I kommer närmare.»

»Vild-Hussen har smittat allihop med sin galenskap,» sade de till
hvarann. »Här ser just ut att bli fara af!» Och de fortsatte i samma
takt utan att ägna någon tanke åt saken.

Så småningom märkte de, att båten ville svänga och icke hålla
riktningen. Där måtte ha uppstått ett nytt strömdrag, oförklarligt
hvarför; man måste gång på gång ta i starkare med högeråran. Vattnet
blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett luftdrag rörde sig, gick det
i vågor, sällsamma och vettvilla vågor som plaskade och smällde mot både
stäf och akter med ett doft och tomt ljud. De sågo sig kring. Ingenting
var förvandladt, annat än att solen gått ned, himlen stod ljus och klar
utan ett moln, stränderna sträckte sig tydliga som vanligt i sitt lugn,
blott liksom en smula högre än de borde ha varit med den floden. Men
vattnet så långt man såg, låg och slog i långa drag och små vågor, som
om man skvalpat det kring genom att vagga och stjälpa på hela sjön. Det
speglade tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett
öga som stelnar. Det var så öfverraskande och hemskt att de höllo på att
tappa årorna. Men det var väl för dem, att de icke gjorde så, ty nu drog
den okända kraften i båtens köl med plötslig våldsamhet. Rätt mot
grafven i Boängsnäset bar det af, och när de sågo ditåt, stod där längst
fram en gul, kokande hvirfvel, hvars dån blef förnimbart. På sidorna
bugade sig de höga tallarna på sandåsen, som folk på kyrkobacken, när
prästen kommer, ja de bugade sig icke bara, de knäcktes af och ramlade
ned. Hela skogen böjde sig och skalf för en hemlig och osynlig makt. De
förstodo, att där var döden, och med yttersta krafter kämpade de sig ut
från den sugande strömmen med de snabbaste årtag de förmådde mot
närmaste strand. Det blef icke ett ögonblicks hvila längre, sjön var
förtrollad och förvandlad.

Från alla håll sluttade det ned mot den ban, de nyss farit. Där blef en
djup fåra ända fram mot grafvens öppning, och vattnet bytte färg och
blef mörkt med fräsande gult skum, med tusen hvirflar och skymtande
formlösa ting, bottensjunkna stockar och sjögräs och lösryckta stenar.
De hade knappt tid att se ditåt, ty de hade göra nog att freda sitt lif.
Vågorna hade blifvit allt högre, fast ännu icke ett vinddrag blåste, och
nu riktade de sig rätt emot dem för att hindra deras färd. Blott tum för
tum kommo de fram, ehuru de rodde, så att knogarna blånade och pannan
stramade till af det uppjagade blodet. Som när man flyr i en dröm och
knappt kommer ur fläcken, kände de sig stelna af ångest. Med ens stodo
de alldeles still, vattnet bara sprutade för de jäktande årorna, men
båten rörde sig ej. Det var förgjordt, de skulle dö, ingen människomakt
hjälpte längre. De höllo på så en lång stund, innan de märkte, att de
nått land, och hur skulle de också ha tänkt därpå, då de voro långt från
den kända stranden ännu. De förstodo det först, då årorna nådde bara
luft. Omkring dem på alla håll låg sjöbottnen, naken med sin blåa lera
och blanka fiskar som icke hunnit med då vattnet rusade undan. Framför
dem, ett långt stycke dit, låg landet, högt och underligt öfver den
blottade vidden. De förstodo nu att de voro räddade, men det var allt
hvad deras tankar räckte till att fatta om. Hela natten tog det dem att
arbeta sig fram till fotfäste, stående på skotten och dragande båten med
sig. När de väl voro uppe, sjönko de i dvala af trötthet och ångest utan
öga och öra för någonting.

Men uppe på åsen stod upphofsmannen för det hela, Vild-Hussen, och
iakttog sitt verk ända till slutet. Han gick så nära flödet, att det var
fara att han blifvit offer för det. Ibland ramlade tallarna som käglor
omkring honom, och marken sviktade och gick i stycken. Han måste hoppa
öfver rämnor, klänga med alla fyra, springa för lifvet undan grenar som
knäcktes och smällde som bösskott. Det roade honom, och han flydde
aldrig längre än efter säkerhet för ögonblicket. Den sjö som så länge
trotsat honom, hela det land, han hatat, låg i krampryckningar under
honom, han ville se så fullständigt som möjligt.

Som blod ur en afskuren åder strömmade vattnet i den fåra han gräft, med
ett jätteväsendes mäktiga och stötvisa pulsslag stannade det af för
rasen, gräfde sig djupare ned och sprängde sig fram i vidgad bädd. Med
hvart tag var utgången allt vissare, triumfen stoltare. Han kunde se
öfver Lokängsdälden ända ned till där den gamla floden flöt fram. Som
när mannen och trollet i sagorna låta sina hundar slåss, rände vattnen
samman, det nya reste sig mörkt och skummande, trängde fienden tillbaka,
fick den under sig, tills den ebbade ut och var borta. Fallet hade
strypts som ett maktlöst lif, han hade segrat, och ingenting skulle nu
stå honom emot.

Han såg uppåt sjön och slöt hela dess vidd i sin blick. Sedd från detta
afstånd var den sig icke mycket olik mot vanligt, men ett hvitaktigt,
oroligt fladdrande öfver hela den stora ytan visade, att dess själ
flydde bort. Allt häftigare bröt sig älfven fram, allt bredare och
djupare gräfde den sin bädd, och skogar sjönko för den som gräs för
lien. Redan tecknade ett bredt bälte af blank och blek orörlighet, hvad
som väntade det hela, och de två bönderna från Fors togo sig ut som
kämpande småkräk i en spindelväf. Stränderna sofvo omkring, människorna
sofvo och visste ingenting af. När de vaknade, skulle de finna allt
förändradt, och deras lif ledt i en ny fåra dit, där han stod som
härskare.

Men det var icke slut med detta. Nedåt dalen, så lång älfven var, bröt i
detta nu hans stordåd fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin
väldiga verklighet. Han vände sig ditåt, yr af glädje, han ropade genom
det döfvande larmet, och det tycktes honom, hans röst skulle nå ända
till hafvet med vattenmassornas svall. Allt skulle buga och böja sig för
honom, liksom skogen för öfversvämningen, alla de tre årens väntan och
otålighet bröt nu i oemotståndlig kraft sina dammar, och vägen lades bar
mot framtiden. Han kom ihåg hela nejden från sin mödosamma färd dit upp,
hvar by och fors stod klar för honom i en följd så snabb som flodvågens
nu; han skulle ha velat hetsa det redan hetsade, piska på det ursinniga
till ännu galnare fart och så bringa sin hälsning dit ned. Men hur det i
verkligheten var, det kunde icke ens han drömma om, där han stod.

                   *       *       *       *       *

Det första hinder, älfven mötte, när den öfvermodig och rusig af seger
kastade sig in i sin gamla bädd, var en holme utanför Västerede. Det var
ett rätt stort stycke mark, mörkt och högt af täta granar; byamännen
hade där uppfört flera bodar för sina laxfisken. Vattnet brukade dela
sig jämt på båda sidor, och vid nedra ändan blef det nästan lugnt och
gaf landningsplats åt båtarna. Det var i gamla tider; nu fanns det icke
tålamod längre till omvägar. Som en tjur, fnysande af raseri, tar en
gärdesgård på hornen, så grep älfven fatt i holmen, skakade den och
ryckte den lös från fästet, lyfte den med sviktande skog och knakande
skjul och bråtar och bar den högt med sig. Farten hejdades icke af
bördan, som en flotta af skepp i storm seglade den fram, långsamt
svängande kring sig själf, men framdrifven i ilande snabbhet. Vid
Svarthällsforsen voro bergväggarna trånga, hvirflarna sprutade hvitt
nere i djupet. Där hade älfvens lugn alltid pröfvats, och beständigt
hade den rytit och dånat af vrede öfver uppehållet. Nu var den icke
hågad att fara med lämpa längre, midt på forsens klippor och skum vräkte
den hela holmen med skog och rotbunden mylla. Träden knäcktes samman och
grepo in i hvarann, de högsta lade sig på tvären och spjärnade med fot
och topp i stränderna, nya från Boängens ras ilade fram och fyllde
luckorna. Det blef till en tät dammvägg, så hög och bred, som öppningen
var. Framför drog sig vattnet undan och lade bottnen nästan bar med sina
svarta och taggiga djup, bakom tornade det sig snabbt allt högre och
högre. Här skulle profvet stå, hvad som var starkast, den tröga jorden
med klippor och mark, eller älfven som växte till jätte, och hvars
krafter mångfaldigades hvar minut. På trots byggde den själf sitt hinder
allt fastare, nya skogar vräktes på de gamla, hela jordflak trycktes
släta intill dammen, allting skälfde för flödenas hejdade kraft,
klipporna darrade i sin grund och det mullrade af rullande block i
djupet.

Men där kunde icke länge vara tvekan om utgången. När vattnet nått ända
upp till klyftans bräddar, hundra fot eller mer i höjd, och skummade och
frätte på murens öfverkant som ett gapande vidunder, då brast i ett enda
tag allt som hindrat, slets i stycken, förintades och var borta, och i
en oerhörd våg, vuxen öfver hvarje föreställning, kastade sig älfven ut
i den tomma dalen. Den blef fylld som kvarnrännan af vårfloden, som
tystnaden af skriket, som kanonen af skottet; nu kunde det icke finnas
hinder eller uppehåll längre, så lång vägen var.

Vild och våldsam hade älfven alltid rusat, men nu var den måttlös,
förfärande. Högre än det högsta träd, bröt den fram, allt som låg under
den var vigdt till fördärf. Holmarnas träd bräcktes af som stickor under
en springandes fot, branternas skogar rycktes med som säf af vårisen,
forsar trampades till döds och plöjdes bort, klippor lossades från
rötterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hölador och båtar
hvirflades bort som barns leksaker.

Förbi Jerqvistle, Backbäcken, Sillre och Liden bar det af i nattens
tystnad. Folket, som låg och sof i byarna högt uppe, väcktes af ett dån,
som om åskan gick nära. De stirrade genom fönstren på den ljusa och
molnlösa himlen och förstodo ingenting. Skräcken blef större genom det
oförklarliga -- var domens dag kommen, ramlade världens grundvalar, föll
man i den öde rymden? Skulle blixten fräsa fram ur lugnet, lika sällsam
som ljudet, skulle allting förgås? Men innan de hunnit reda sina tankar,
var dånet fjärran och borta, och de trodde, att de hade drömt och sjönko
långsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde närmare och lägre, i
spridda och fattiga små stugor åt älfven, kände golfvet gunga under sig
och sängen flyta kring, och vadade ut för att söka räddning. De sågo
hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela för dem,
och hvad som verkligen händt, förstodo de icke. De böjde knä i
undergifvenhet inför det mäktiga och djupa, invid hvars bräddar de left
sitt arma och tanklösa lif. Genom stillheten rusade älfven vidare, mil
efter mil. Den skrämde upp tystnaden och förintade själfva det larm den
väckte, den förintade allt. Jorden skakade, så att luftlagret kring
hvart föremål rörde sig i ringlar liksom i hettan öfver ett bål, allt
blef overkligt liksom en störd dröm, som stirrar mot vaknade sinnen för
att i nästa ögonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, än denna
oemotståndligt frambrytande vildhet, en glimt af förfäran i den spöklikt
bleka dagern, ett rullande dån och efteråt hvirflande och formlösa ting,
likt skuggor af det som varit. Det var tidens flöde som tröttnat att
rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den
gåtfulla oändlighet, det kom ifrån, med alla seklers hopade och glömda
minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt väsen af otillfredsställd
vilja och ej längre långsam förgörelsemakt.

Vid Indal väcktes färjkarlen af ett starkt rop genom fönstergluggen.
Hvem var det som väckte sådana ekon öfver hans lugna flod, hvem ville
öfver? Innan han hann tänka sig för, rann något vått ned i sängen. Han
störtade upp och ut. Ett berg af vatten stod högt och rasade ned åt alla
håll, vågorna flöto redan kring hans stuga och stall. Det var döden som
ropat på honom, och den var redan öfver utan hans hjälp. Där var
ingenting att göra utom att fly, ingenting kunde räddas. Det stod hårdt
åt att komma undan, tätt i hälarna på sig hade han faran, där han sprang
upp mot kyrkan. Väl på det torra och i säkerhet, såg han ut öfver sin
annars så lugna och kära värld. Älfven var förvandlad, svälld öfver
trädens toppar och så fullpackad af tusen splittrade och flytande ting,
att man borde kunnat gå torrskodd öfver. Bakerst i vimlet lyste en
brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, ännu tjudradt vid lösa
stockar från stallet. Färjan var också borta. Det tycktes honom, att
allt var slut för honom. Men vågkammen var redan förbi, lyftad igen, där
vägen blef trängre, och härjade vidare.

Ned efter Västerlaning, Kårsta och Arklo ilade den fram, skrämmande och
förödande. Stränderna voro här lägre, ängarna skuros ut till hela sin
vidd, och de gråa små ladorna föstes samman som får, dem vargen satt
skräck i, och hvirflade med. Det såg ut som om älfven skulle mista något
af sin häftighet, men hvar gång loppet blef trängre, reste den sig igen.
Sist tog den såghusen vid Bergeforsen och knäckte dem som tomma skal, så
bar det utför i låglandet. Där fanns det ej mer någon bestämd väg,
allting öfversvämmades och böjdes. Och i hafsbandet, där döden så sakta
brukade smyga sig på den tröttade floden mellan holmarnas gråa alder och
vide, där röt den en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande
våg, som långsamt dynade af ända mot hafvet. Där låg nu kringspridt och
orörligt allt det byte älfven fört med sig, där tog det form igen och
förödelsen kunde mätas af blicken. Det var hela skogar af dödade träd,
ett helt slagfält af splittrade människoverk.

På endast några timmar var allting skedt, och den korta och ljusa
sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.




                                 XI.


När man vaknade i Ragunda och gårdarna kring sjön, kunde man icke tro
sina sinnens vittnesbörd. Hela den stora vattenytan var försvunnen; nu
var där en öken af lera och sten, ännu fuktig och hårdt lysande i
solskenet. Här och där i gropar sprattlade fisken ännu, annars låg den
död öfverallt, som om ett enda notdrag tagit allt lif där fanns, och
kastat det på platsen som ett värdelöst ting. Det såg höstlikt och
dystert ut i den friska försommargrönskan, ingenting kände man igen,
ingenting var som förr, hela bygdens hjärta hade upphört att slå. Midt i
den forna sjön, som varit den ljusa vägen för alla och nu bara visade en
svekfull gungfly, dit ingen vågade sätta sin fot, drog älfven fram. Den
fanns kvar ännu, men den var förvandlad också den, gul och mörk, tjock
som välling, arbetade den sig nedåt i bottnen, gräfde sig ständigt
djupare, rastlös och ohygglig. Ingen visste hvar den tänkte sluta.

På hvar plats hade man att ensam göra klart för sig hvad som skett, ty
det tog tid, innan grannarna funno stigar till hvarann, och när de
kommo, bragte de blott nya olycksbud.

Gedungsen hade upphört att finnas till, intet dån och ingen rök steg upp
där längre, den var död och borta liksom sjön och allt det gamla och
kära. I sin blindhet hade man trott, att fallet var fienden, som det
gällde att bekämpa, man hade rest sig mot skaparens ordning och tänkt
pruta litet på hans makt. Nu fick man se, hur han förstod sig på skämt,
nu hade man det hårda allvaret. En ny fors hade man förresten fått i
stället, lika ful och hemsk, som den förra var stor. Där den gamla sjön
börjat, och bara ett strömdrag i den ljusa ytan visat älfvens inlopp,
där brusade nu nya hvirflar, och de visste icke hvad de ville, de åto
sig med rasande fart in i leran och sanden, och hvar dag flyttade de sig
ett långt stycke bakåt likt ett omättligt vilddjur som morrande ändrar
läge, allt som det förtär sitt rof. Allting var förgjordt. Åar, som förr
glidit lugnt ut i sjön, hängde nu plötsligt i luften och hade att gräfva
sig nya lopp. Där blef jordras vid stränderna som begrofvo båtar och
människor, ingenting var att lita på, ingenting stod fast och orubbligt.
Folk från bygderna ofvanför, som icke hade en aning om hvad som händt,
kommo roende utför älfven som vanligt och funno sig plötsligt i
dödsfara. Nya strömdrag togo dem och ville rycka dem ned mot det nya
fallet, de stodo midt i en förvandlad, förgjord och förbannad nejd.

Vid Jon Esbjörnsons begrafning samlade sig allt det tunga med tryckande
makt, och man kände, som lade man en hel förfluten tid i jorden. I båt
kunde han icke längre föras till kyrkan, på släpor drogs liket öfver
skog och backar, man måste lyfta och bära det långa stycken. Trött var
följet, när det hann fram, dyster och mörk stod hopen på kyrkobacken,
och dystert ringde klockorna. Man afundades den döde, som sluppit se sin
värld förändras, man prisade honom med ett vemod, som hade han varit den
sista af sin art. Han hade alltid stått emot det nya påfundet. Han hade
arbetat lugnt och fast efter sin vana ända in i det sista, utan att
sträcka ut handen efter någonting annat än det som närmast låg redo, han
hade fyllt sin plikt. Han var också ingenting skyldig nu, han ensam
kunde sofva lugnt, där annars oron rådde.

Ty till råga på allt lupo nu ryktena in om hvad som händt nedanför
Gedungsen, i den långa dalen ända ned till hafvet. Det var slag på slag.
Hela byar hade mist sina ängar, hela holmar med allt hvad därpå rymdes
voro bortsopade, fisket var förstördt öfver allt, kvarnar och såghus
lågo i spillror och stora skogar hade ryckts upp med rötterna. Det, som
stod kvar, var sköfladt, laxar hängde sönderslitna uppe i trädtopparna,
sjögräs, lera och mjöla täckte och sudlade allt, icke ett strå stod
grönt, icke en fågel hade sitt bo. Så långt älfven rann, var allt hvad
människoflit åstadkommit under långa tider bortplöjdt, och folket stod
tomhändt med tankar af hat och hämnd mot kortsyntheten uppe i Ragunda.
Öfver land och rike gick snart ropet mot de fattiga bönderna som sökt
bota på sitt armod och i stället dragit öfver sig en skuldbörda från
allt hvad de själfva och andra mist. Hur de skulle göra rätt för sig och
härda ut, det visste de icke, men det måste försökas ändå, det lofvade
de sig själfva vid Jon Esbjörnsons kista. Det var ett hårdt prof och
svårast att veta, hvad man först skulle ta fatt i, i all denna
förvirrande mångfald af bekymmer och kraf. Och man vände sig mot den som
orsakat det hela med sin harm och sin ovisshet.

Man fann honom vid groparna i sjön, håfvande upp den fisk som dittills
ostördt sysselsatt sig med att äta upp hvarann, de större de mindre. Han
var vid ett strålande lynne och skakade af sig all klagan, så att han
var den som blef minst våt, han tryckte deras händer och klappade dem på
ryggen, så att de blefvo hvita af fjäll.

»Har I varit med om ett sådant fiske förr,» sade han. »Det är för
märkvärdigt. Kasta bara ut era nät, där jag säger till, och I skall få
dem alldeles fulla. Det är skillnad mot förr, då kunde I fara sjön kring
med utter och just ingenting få fatt i. Hvasa?»

De stirrade på honom. Ja, detta var verkligen sant, men, men ... Var det
drift? Hånade han dem till på köpet?

Han lät dem ej få tid att tänka ut sina tankar.

»Ser I där! På samma sätt är det med skogen. Hvad har I fått ur den
förut? Fällt en stock för att göra ett degtråg och till sist stannat vid
en träsked som pojken i sägnen! Nu kan det bli något af, nu är vägen
öppen. Det gick lättare, än någon kunde tro, inte sant, det är så att I
knappt hunnit hämta er ännu? Gör er nu i ordning med nya don, och här
skall regna silfver så tätt som fiskfjäll. Där ser I, hvad jag har gjort
för er!»

Ja, det var nog sant, att det fanns fisk nu, och i morgon var den slut.
Sjön var borta den, och kanske gick det på samma sätt med skogen, om man
for vildt fram. Hvad hade man då?

»Ah, bah! I dag är det öfverflöd på fisk, då är det skäl att ta fatt på
den. Inte sörja för morgondagen, den reder sig alltid. Skogen är också
stor, och hvad gör det, att en sjö är borta, när det finns så många
kvar? Den kan I få igen, om I sitter ned och gråter vid den, som Israels
barn vid Babels älfvar. Då blir den salt till på köpet. Har I inte fått
det som I ville? Gedungsen knäcker inte en sticka mer. Blir I rädda nu,
för att det gått bättre, än någon anade, mer än kanske jag? Skall man
klaga som friaren, för att han fick allt hvad han ville med detsamma?»

De kunde icke bli kloka på honom. Skämtade han eller var han förryckt?
Och all den skada han ställt till, föll den nu icke på dem? Från
Västerede kräfde man redan sitt hö, som där var papper på. Och sedan
allt annat, hela dalen nedåt. Det strömmade i detta nu skrifvelser in
till landshöfdingen, öfverallt höll man skadesyner, siffrorna rullade
upp mot Ragunda i en flod, lika förfärande, som den man sändt ned
därifrån. Hvar skulle man ta pengar till allt? Man fick gå från gård och
grund, och det räckte ändå till ingenting.

Å det, det skrattade han bara åt. »Det påstås ju verkligen, att några
träd skall ha knäckts af där nere. Såghusen lär också ha blifvit
ruskade. Men hvad rör det oss. Vi bygger en såg häruppe, så får man köpa
plank af oss, värre är det inte att bota. Skrifvelser, papper! Har I
aldrig haft att göra med lagsaker förr? Det tar tid, allt sådant där,
skall jag säga er, och jag har haft göra med dylikt, till ringa nöje
hittills för resten, men utan att just förlora något på det. Det skall
skrifvas med så mycket krummelurer, och så fint och vackert, och när det
är färdigt, så har han glömt en prick eller inte sandat på bladet. Då
står man där, och allt måste göras om igen. Lita på mig för det,
ingenting få de af oss, om det sköts ordentligt. Hade de stämt älfven i
tid, det kunde så vara, men stämma oss efteråt, det gagnar ingenting
till. Saken är för stor och vidlyftig. Tiden har förändrats, och bönder
kommer ingen vart med mig.»

Den tröst, de på detta viset fingo, var af blandadt värde. Vild-Hussen
kunde man tilltro hvad som helst, efter hvad han visat sig förmå, men de
fingo själfva en känsla af osäkerhet inför honom, som tog allt större
mått. De hade fått en herre i huset, och ingen visste riktigt, hvad han
menade. Långsamt hade han tagit väldet öfver dem, först i vanan att
befalla vid arbetet, så allt vidare och vidare. Efter den stora
katastrofen hade han blifvit alldeles öfvermäktig, och där han nu stod,
leende och slug och ensam munter bland alla de nedslagna, vågade ingen
ens tänka sig, hur det skulle sluta. Och hans verksamhet fördubblades,
han var öfverallt på vägar, dem han ensam fann och snärjde med sina
papper och sina förtäckta planer. Nu var man helt och hållet i hans
händer, ty skulle någon reda ut härfvan, var det han. Han fordrade lön
för det, inte mycket, bara sjön som inte längre fanns, bara ett stycke
värdelös mark af hvar och en, och så del i skogen. Man var redan inne i
det, och man kunde ingenting neka, ty for han sin väg, då var ruinen
där. Och alla nackar böjde sig inför det oundvikliga, och framtiden låg
i tryckande oro, och Vild-Hussen var kung öfver ett tuktadt och lydigt
folk.

Det njöt han af, och han var en godmodig och skämtsam monark, hvars
krafttag alltid doldes af en hjärtligt uppmuntrande klappning. Han hade
aldrig njutit af lifvet som nu, och aldrig känt sig så ung. Endast en
sak började trycka honom. När det blef klart för honom själf, hvad han
uträttat, hvilket buller och larm, han väckt, och hur hans rykte flög ut
öfver landet, kände han det enformigt att sitta där i det stilla, som
stenen ligger i lugn på bottnen, medan ringarna breda sig efter dess
fall. Han började känna martyrskapet af mänsklig storhet -- hvad var den
värd, om man bara hade smått omkring sig, och ingen kunde uppskatta den?
Att hålla till bland sura och fattiga bönder, medan hans namn bredde sig
från älfdalen, där intet annat nämndes, söderut, förbi Sundsvall, hans
misskännelses ort, och säkert ända till Stockholm bland höga herrar och
vederlikar, det var hårdt. Det borde smidas, medan järnet var varmt, han
borde ut i stora världen och lufta sig. Nödvändigt var det till och med,
ty han behöfde pengar för att få skörda fort. Dem skulle han säkert med
lätthet kunna skaffa sig, om han kom nu, innan bullret hunnit lägga sig,
och visade, hvad han var, och hvad han gjort. Det största fall i hela
landet hade han lagt bart, alla forsar ända till hafvet hade han plöjt
upp, som ryktena sade. Den vildaste älf hade han gjort tam. Han var en
stor man, han kände det mer och mer. Men man fordrade mycket af en
sådan. Han skulle ständigt slå nya slag. Upprepade han sig, var det
slut, och då var han bara en af många. I förvåning måste han komma,
liksom förvåningen gått före honom, bondskjuts dög icke för en sådan.

Hans plan var lätt funnen, men han höll den hemlig, så att ingen skulle
stjäla den, han började bli misstrogen nu, när han fått så mycket att
vakta. Han genomtänkte den och formade ut den, han njöt på förhand af
den, han började bli stel i nacken i känsla af hur mycket den bar på.
Och när tiden snart nog var inne, skred han till verkställighet.




                                 XII.


En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig
omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd.
Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under
tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång
tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för
dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.

Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet,
de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem
som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade
gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde
stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han
också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i
sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig
till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.

Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt
en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han
omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta
ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår
gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon
pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst,
tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den
blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den
käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat,
och mer borde ingen begära.

När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af
höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket
till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.

Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda
och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå
uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I
synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara
se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig
förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty
bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och
näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt
ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i
sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från
alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.

»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl
aldrig ut och fria heller?»

Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.

»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror
mor, att man skulle svara nej åt mig då?»

Det hade hon mycket svårt att föreställa sig, om hon dömde bara efter
ögonen. Ståt var alltid ståt och värdt mycket, men karlen var ändå
hufvudsaken, och denne förstod hon sig aldrig riktigt på. »Det är nog
svårt att veta det,» utlät hon sig försiktigt, »det beror på, om man
kommer i rätt stund.»

Och Vild-Hussen blef icke förolämpad öfver tviflet och ännu mindre
nedslagen. »Det gör nog så. Man måste sätta sig i respekt först, annars
går det galet. Förresten är det inte därför jag ståtar, jag har längre
och viktigare färd än så. Jag tänker hälsa på kungen.»

Han njöt af den öfverraskning, han väckt. Det ordet gjorde bättre tjänst
än någon olja att ge glans åt hans förlegade prakt, och nu fann han den
själf rätt försvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var
okänslig för den. »Det är lång väg till den herren,» sade han och
förlorade sig i tankar på den. Det tycktes honom han måste sitta
någonstans i fjärran på ett högt, högt berg, och han kände ännu djupare
bekymren och fattigdomen omkring sig. »Det är lång väg dit.»

»Så det nöter på finheten menar du. Därför väljer jag också en annan led
än den vanliga, ty man bör inte vara dammig där. För kungen är ingenting
godt nog; man tar hvad man har. Hatten är det mest bekymmer med, men
därborta hålles den alltid under armen. Med armbågen krökt, så här!» Och
han gjorde så och gick fram och tillbaka i stugan med afmätta danssteg,
för att öfva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var.
Barnen höllo på att glida af bänken i stelryggad respekt, och pigan
blygdes för att hon låtit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen
trodde det var fråga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss
och lycklig.

»Hm, hm, man finner på så mycket. Och hvad skulle du göra hos kungen?»

»Bara tala om för honom, hvad som händt, och hur man gnäller öfver det
här. Då skickar han mästerman hit och kurerar er alla för hufvudbry. Ha,
ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi två säger åt hvarandra?»

Han brann af otålighet att få säga det redan nu och slå med häpnad öfver
sitt lugn, och sin djärfhet. Denna stund stod för honom jämnt i alla
enskildheter. Han skulle visa, hvad han var för en man, och hvad han
kunde uträtta, lägga fram sina tusen idéer, som kväfde honom, skaka af
sig allt som hittills bundit, yppa hur man misskänt honom och handterat
honom hårdt, vinna fullständig upprättelse och seger. Men bonden afstod
från att ens föreställa sig ett möte mellan sådana män, ty han kände sin
plats och sin fattningsgåfva.

»Och hvad är det för ny väg, det är frågan om?»

Vild-Hussen stannade och hans lustiga fåfänga gled af honom. Hans ögon
lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma,
upphetsad, orolig och obestämbar, halft förryckt i sitt mod.

»Nedför älfven i båt, så lång den är, hela vägen ända till hafvet,
kanske längre.»

Det gaf ett ryck i åhörarna. Detta förstodo de, och de glömde allt det
andra.

»Det tänker du väl inte på? Den bär mot döden, den vägen, och har alltid
gjort det. Ingen har ens försökt den, ingen har tänkt på den.»

»Just därför gör jag det. Det är inte heller den gamla älfven det
gäller. Nu är alla holmar borta, alla forsar undanröjda. Det gjorde den
stora floden, det har I väl alla hört? Nu är det bar och jämn väg. Det
har ingen tänkt på ännu, ty ingen tänker mer än jag. Det har man inte
reda på därnere, man har bara hört om några båtar och bodar som slagits
sönder. Att en hel bygd blifvit öppnad, det förändrar saken litet, det
skall jag visa, så att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda på
allt och vet hvad jag gör.»

»Men Svarthällsforsen är kvar. Troligen flera än den.»

»Kvar ja, älfven är också kvar, annars ginge det inte. Men allt är tamt
nu, allt är förändradt.»

De varnade honom ändå, men han ville icke höra på dem. Tanken hade så
bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans
säkerhet gjorde dem äfven villrådiga, ty hvad hade han icke hittills
visat sig förmå!

Men där han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar,
pratande, skrattande och full af hopp och djärfva påhitt, kände de
medlidande med honom. Hvad var det för oro som jäktade honom jämt,
hvarför var han olika alla andra? Det var som om älfvens vildhet farit i
honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lämna
den, och nu drogs han bort med den.

När han tog afsked, var det breda ärliga handslag han fick och ärliga
tunga blickar med förlåtelse för allt hvad han dragit öfver dem. Ingen
tänkte annat än på honom. Han kände sig mot sin vilja litet rörd däraf.

»Nå, skall jag inte hälsa kungen ifrån er? Är det ingenting I behöfver?»

»Säg honom, att vi ha det svårt och få det värre. Hjälp lär väl ingen ge
oss, om vi inte själfva ta i. Vi skall också göra vårt bästa, och vill
han så tänka på oss, så blir det väl välsignelse till slut.»

»Det låter ju, som var det själfva Gud fader, I hälsade till!»

»Om så blir, så säg honom detsamma.»

I denna aflägsna trakt hade man ännu kvar känslan för kung och öfverhet
som ett nästan religiöst begrepp, »kronan», var som fjärde personen i
gudomen. Man såg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och
undergifvet.

Vild-Hussen ryste till för det dystra förebudet och hela detta
opåkallade allvar, men skakade det genast af sig.

»Åt era barn skall jag ha socker och grannlåt med tillbaka,» sade han,
»allt hvad I nånsin önskar. Åt alla skall jag ha något med, lita på mig.
Här skall bli andra tider, när jag kommer igen.»

Och han satte sin gamla hatt på hufvudet och gick med en munter
kraftmedvetenhet i rörelsen, som spände alla sömmarna i hans bräckliga
kläder. Man såg långt efter honom och kände det tomt och underligt,
ehuru man visst icke varit glad att ha honom där.

Han gick ned mot älfven, satte öfver de ännu gula och strida vågorna med
raska vändningar och klättrade uppför sandbranten. Han skulle till Lien
för att träffa Magnil och säga henne några ord, innan han for.

Vägen tog han öfver dalen, där förr Gedungsfallet brutit fram. Ingen
hade gått där ännu, fast där var alldeles torrt, ingen hade tänkt, att
det kunde vara möjligt. Rädslan från det föregående hängde ännu kvar
där. Det såg också underligt ut. Ännu djupare var nu hålvägen, skuggan
från branterna fyllde den liksom med ett lätt stoff, kölden satt ännu
kvar i marken. När han gick där, var det som om älfven ännu flutit öfver
hans hufvud och stängde honom från dagens värld. Där var så tyst, att
genljuden efter fotstegen fingo en nästan hotfull styrka och brötos
samman mot hörseln som spökande larm ur det förgångna. På bergväggen
stirrade sällsamma väsen emot honom; det var gropar och linjer, dem
tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes af ljuset och fingo
form af fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. Det var
skuggorna efter det lif han dödat. Man fick se sig för hur man gick, ty
klippbäddarna voro blankslipade som is, och midt i dem öppnade sig
jättegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och där var
det ännu vatten. Vild-Hussen såg sig nyfiket kring på allt och tänkte
på, hur han först stått inför det fallet. Då svällde det af makt och
styrka och öfverdöfvade hvar röst, och nu var alltsammans sten och död
och tystnad. Men han dröjde där icke längre än han behöfde, ty
stillheten var hemsk.

Magnil såg honom komma långt ifrån och förvånades åt den främmande
uppenbarelsen. När hon kände igen honom, höll hon upp med det hon hade
för händer och mötte honom med en hård och spefull dragning på munnen.

»Kommer I därifrån?» sade hon. »Jag trodde, det var forskarlen, som måst
ge sig till betjänt för att lefva. I har fått det nu, som I ville.
Finner I behag i det?»

Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa
effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig
att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.

»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog.
Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra.
Det skall komma i sinom tid.»

»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»

Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig
inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande
så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.

»Bah» -- han skakade intrycket ifrån sig -- »jag ser, att du inte
förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte
för dig, jag har klädt mig så här.»

»Och hvad har I kommit för?»

»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte
dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har
hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill
ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du
säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det.
Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag
har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa,
ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade
fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»

»I skall fara, säger I. Och hvart?»

»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges
rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn.
Mina papper, dem har jag här» -- och han slog sig på bröstet. »Du tänkte
på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är
de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»

»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»

»Aldrig jag. Jag gör mina vägar själf. Nedför älfven bär det, i en
sträcka, ända till hafvet.»

Hon måste se på honom. Hans ögon flammade af en underlig eld, som förtog
deras vanliga, hatade uttryck. Det var våghalsigt mod i dem nu, midt i
fåfängan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bättre, än
hon någonsin gjort, och för första gången kände hon för honom något
liknande medömkan. Men hon stelnade igen, när hon såg sig kring på den
döda sjön och sin härjade värld.

»I väljer själf era vägar, och hvart de leder, vet ingen af oss.»

»Och när jag kommer tillbaka, Magnil, och har fått allt som jag sträfvat
för ... Tro du mig, det har kostat, det är hårdt att vinna något. Men
hvad gör det, när jag kommer tillbaka, när jag har det. Och då, är jag
då en man att säga nej till?»

Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var öfverflödigt, men
hennes blick gled förbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett
mot något öfvernaturligt inne i framtiden. Han rördes af den oväntade
mildheten i hennes uttryck och tänkte nu äfven på henne.

»Jag har gjort dig sorg och skada, men det måste jag. Någon annans fick
du inte bli, du passar bara för mig. Du skall bli som en drottning här,
och allt skall bli vårt.»

Hon flyttade blicken mot honom själf.

»Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var här, nu är det
värre, men ett är sig likt. För er blir här ingenting, I må räkna så
mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lärt, ingen har här räckt
handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att göra med
oss? Hvarför kom I hit med era begär och er oro? I vill göra oss alla
likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som är kvar till slut
efter allt hvad I famlat efter, och far den väg I valt!»

»Så, så, du är ond ännu. Ja, jag skulle bara säga farväl och får väl se
tiden an.» Och han nickade, oförtrutet som vanligt, satte hatten på
hufvudet och gick. Magnil stod och såg efter honom, allvarlig och
tankfull, men allt som han kom längre bort iakttog hon bara, hur löjlig
och liten, han tedde sig i sin nötta ståt, och log hårdt åt honom. Och
hon vände sig bort mot sina skogar som stodo orörda af all förändring,
väldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.

Litet senare kom Olof-Gabriel med lätta steg och en befriad, öm, käck
och glänsande blick.

Han hade tänkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring
sig; han kunde icke stanna längre och icke heller öfverge Magnil. Alltså
måste hon följa efter honom och bli hans. Hvad hon invändt förr måste
bara ha varit tomma ord, ty de älskade ju hvarann och var unga -- hvad
kunde då stå i vägen för dem? Ingenting alls. Sådant slutade aldrig på
mer än två sätt. Antingen en poetisk och tragisk upplösning, lockande
nog i all allmänhet, men gudskelof icke att befara här, eller också
lyckan och bröllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans
far, som öfvervann alla svårigheter så lätt som man stryker en begagnad
prästkrage fin igen, skulle åtaga sig henne, böja, blöta och stärka
henne, så att hon passade för sitt nya stånd. Hon skulle bli ännu
vackrare så, vekare och ömmare än nu. Under tiden skulle han arbeta med
hittills osedd kraft för att få en ställning. Naturligtvis skulle han
ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhälle och skapelse, men
han skulle finna, att bästa sättet att verka för dem var att taga plats
inom sagda samhälle. För att styra en båt måste man sitta i den och
något så när bekvämt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och
modiga ordalag, alldeles som han kände det, men utan att lägga vidare
vikt på hvad å hennes sida var att göra, ty det kunde komma omärkligt
och af sig själf.

Hon hörde honom till slut, eller tycktes åtminstone göra det, med en
ljus och leende min alldeles som förut under deras samlif på sjön. Men
hennes svar kom underligt i ton och ord.

»Du har alltså inte farit? Du dröjer här ännu?»

»Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tänker
du på?»

»Jag tog ju afsked en gång. Från alltsamman.» Och när han icke förstod,
fortsatte hon in på annat. »Vild-Hussen har sagt afsked han.»

»Har han farit? Hvarför talar du om honom! Hvad sade du honom?»

»Ingenting. Han hade ju fått sitt svar. Han är borta nu.»

»Hvart for han?»

»Till Stockholm, sade han. Han skulle söka kungen, han skulle göra
stordåd igen. Han pratade och pratade. Det gör detsamma hvad. Han kommer
aldrig tillbaka, men det visste icke han.»

»Hvad menar du? Hur kan du tala så hemskt?»

»Han tog vägen nedför älfven. Galen är han. Du minns den andra dåren,
när Gedungsen dog, Sven Olsson med bössan. Han håller vakt vid
Västerede, har fått det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte
lefvande förbi.»

»Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag förstå dig?»

»Du har nog inte gjort det. Därför kommer du hit igen. Du skulle nu
sparat dig det. Hvad rör det mig, hvad som händer honom, det har han
dragit öfver sig. Det blir ingen skada skedd.»

Olof stirrade på henne, hans ord och tankar nyss hvirflade förbi i
minnet. Han tänkte på sin far och världen därnere, på Magnil i
nettelduksklädning och frisyr bland hvita får. Nu såg han henne för sig,
vacker och hård i sin grofva dräkt med något af isens skärpa i de ljusa
ögonen, blåa som deras sjö hade varit, med blicken långt förbi honom
öfver de mörka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg.
Han kunde icke förlika de två, kunde ingenting tänka längre. Hon
fortsatte, lika oberörd.

»Kommer han också där förbi, så tar älfven honom. En dåre är han, det
har förryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades här, nu tror han sig
kunna mäta sig med allt. Som en eländig narr stod han här, sniken och
blind. Han vill härska öfver detta,» -- och hon såg sig kring och
andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt växte -- »han får se,
hur det lyckas i forsens armar.»

»Men Magnil, det är ju en synd, stor synd.»

»Du tror så. Du talar om våld och orätt i världen. Var du lugn, den har
hårdt att sätta mot hårdt, den är stark och vild nog. Du skulle ha
lyssnat till forsen här. Du får nog inte mycket gjordt du, och kanske
passar det dig bäst som det är. Förstår du nu, att jag intet nytt svar
behöfver ge dig? Hit hör jag, gå dit där du hör!»

Olof-Gabriel förstod henne nu. Allt hvad hon sagt från första början
fick sin tydning, de två hade ingenting att göra med hvarann. Han fann
henne vackrare än någonsin, och tårarna stodo honom i ögonen öfver att
detta var afskedet, men han kände, att det måste vara så. De voro
skapade af olika stoff, hela tidrymder lågo emellan dem. Han kunde icke
göra klart för sig, hvem af de två, som hade orätt, ehuru det borde vara
tydligt nog, ty hon stod så lugn inför honom, att hans omdöme vacklade.
Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och bräcklighet.
Han nästan skrämdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel
från urgamla tider och lätta, skarpa luft, genom hvilken det fjärran och
forntida låg i klar och bestämd oföränderlighet, och han längtade från
det främmande till sitt. Så skiljdes de åt för samma nödvändighetens
tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina
sysslor, som om ingenting händt henne.




                                XIII.


När Vild-Hussen kom till mötesplatsen med sina två följeslagare och
yppade för dem, hvad färden gällde, ryggade de tillbaka och ville icke
lofva sitt bistånd. De hade hittills trott, att det bara var frågan om
att pröfva det nya älfloppets farbarhet. Det kunde de vara med om, ty
ehuru äfven ett sådant försök syntes vådligt nog, var det däri för vant
folk så mycken lockelse, att de gärna riskerade sina lif på kuppen. Men
lek var lek, och där skulle finnas förnuftig gräns för den. Ned till de
stora forsarna, som redan i urminnes tider kräft sina offer och gett
tydlig varning, hade de icke alls lust att utsträcka den.

»Bah, jag får dem nog med mig, bara vi börjat,» tänkte Vild-Hussen. »De
förstår inte, hvad jag säger, att allt är förändradt nu, men de får väl
själfva se. Vi talas vid vidare sedan,» sade han otåligt, »sätt nu i
gång!» Och han tog sin stake i handen och ställde sig i stäfven; de
andra fingo sköta den egentliga styrningen. Det gick undan, ty bädden
var icke helt urgräfd, och sluttningen ännu ansenlig. Man sköt fram som
pilen i den glatta rännan, och det gällde bara att hålla sig rätt i
loppet. Hvilken färd det var! Stränderna hvirflade förbi, hvart
ögonblick var fylldt af lif och fick ett omätligt värde genom faran.
Hvar muskel stod spänd och färdig att förrätta sin tjänst, ögat skarpt
och snabbt mot tusen försåt, som knappt skymtades, innan de voro hotande
nära. Det var att vara till! När han såg sig om, mötte han kamraternas
ansikten, lysande förnöjdt och barnsligt i samma yra. I deras annars
tröga och tunga lif var sådant som detta festen; de hade glömt allt
bekymmer och allt groll mot honom, de kände sig som skogens jagade och
oupphinneliga väsen, lodjuret, kvickögdt och vildt, som svingar från
träd till träd, utan att famla i ett enda grepp. »Visst får jag dem
med,» tänkte han, »här är ju inte ens någon fara.» Älfven låg munter i
det bländande solskenet, och dess grumliga och mörka färg var dold under
glansen, allt var lyckligt och han var på väg mot lyckan, han kände icke
längre hur eller hvar, bara att så här skulle det fortfara i timmar.

Någonting hvisslade förbi hans hufvud, och i detsamma slog en underlig
skräll fram mot honom, och drog med sig ett dån af återljud från alla
håll, som om de väntat och hvilat, och nu ramlade vid att ett stöd
ryckts undan. Han förstod ingenting, men följeslagarna stirrade mot en
punkt på Västerede-stranden, där ett litet blått moln steg upp och
förtunnades i solen. »Någon sköt på oss,» sade de. »Det var nog Sven
Olsson, stackarn. Orätt var det i alla fall,» tillade de saktmodigt.

Vild-Hussen kom ihåg det hat, han väckt emot sig, och nu gjorde det
honom ondt.

»Oss tar ingen i flykten,» skrattade han, »och innan han hunnit ladda
om, är det för sent. Men man skall få ångra det där en gång.» Och han
stirrade framåt med ett mörkt och trött uttryck. Ingenting fick vara
gladt här i världen, aldrig fick man glömma något. Det var som om det
lilla molnet bredt skugga öfverallt.

Han väcktes af att roddarna brådskande svängde in mot stranden, han
måttade med staken, för att hejda det, och ramlade vid stöten mot land.
Han reste sig mot dem i ursinne. »Hvad nu, hvad tar I er till? Nedför,
nedför hela vägen! Fram mot målet. Han I icke förstått?»

Men de pekade bara. »Den vägen far ingen af oss, och ingen annan heller.
Se själf!» Han blickade ditåt. Framför dem låg Svarthällsforsen, lång
och oöfverskådlig, ingenting hade den mist i häftighet, ty där var
klippgrund. Den tycktes ännu vildare än förr med skogen bortrifven, så
höga stränderna voro, och berget i långa mörka skikt och floar, naket
och hårdt. I djupet kokade älfven, svart och gulskummig, icke en
solstråle hann dit ned. Det var döden själf.

Han såg, att de hade rätt, men ville icke släppa tanken inpå sig. Att
öfverge sin plan redan här, det var snöplighet, det var nederlag, det
fick icke ske. Hellre ta hvad risk som helst, våga lifvet, som de
pratade om -- hvad var det värdt, om man vek för hinder? Han tiggde och
bad dem och lofvade dem halfva sin vinst, som skulle komma, hela
vinsten, om de icke blottställde honom för denna skam. Men de voro
orubbliga och förstodo honom icke ens. Blott ett kunde de lofva, att
följa med till andra sidan forsen. Såg det bättre ut där, kunde man ju
försöka ett tag igen. De voro icke villiga till detta heller, men tyckte
sig vara bundna, efter han litat på dem. De buro åror och stakar med
sig, i hopp att finna en båt, som de sade, men i tysthet menade de
motsatsen.

Den vägen var den tyngsta Vild-Hussen någonsin gått. Hvart steg var ett
steg från målet, hvart ögonblick lade tyngd på hans skuldror. Hvad
tjänade det till att lefva för detta, hvad var allt hvad han uträttat
med denna gapande lucka i? Det var nog så med allt; när det kom, då var
det bästa borta. Hvarför hade han ödt sig i sådan oro jämnt och sprungit
som en narr efter förhoppningar och rykten? Älfven röt i djupet under
dem, den förstod honom och tog sin hämnd för hans öfverrumpling. Den
skrattade åt människors makt, och den hade rätt, ty det var nog icke
mycket bevändt med sådan.

När de hunnit förbi, funno de en båt, men älfven var fortfarande lika
hotfull. Väl hade många grund försvunnit, men andra hade kommit i
stället, desto farligare som man icke kände dem. Allting såg värre ut än
förr, sönderbräckt och afskaladt, som det var, idel lera och sand utan
en grön fläck, ett virrvarr utan ordning som en ännu ej färdigskapad
värld.

Karlarna ville icke följa med, till och med half seger ville de ta ifrån
honom. »Nej,» sade de, »detta kände de icke till. Det vore förryckt
gärning.»

Då gjorde honom allt detsamma. I förtviflans mod skakade han af sig sin
harm och sin nedslagenhet och blef den gamla Vild-Hussen igen, munter,
slug och leende. Han såg ännu en gång sin väg ljus och lockande, där
solen sken på ödeläggelsen.

»Så far jag ensam. På det viset botar jag på det som brustit. Här är det
färden börjar, nu först blir det allvar af. Ingen har gjort den förr,
ingen har drömt om den förr. Nu delar jag ingenting med mig, afundsjukan
skall kväfva er en gång. Undan från donena, mitt är skeppet, jag räcker
till både kapten och manskap. Så är det också bäst, om man skall uträtta
något. Allt mitt har jag ombord, här och här och här» -- och han slog
sig på pappersbunten, pannan och bröstet, »jag för det igenom.»

De ville icke låta honom fara, de kunde icke stå till svars med att låta
en sådan galenskap ske. Men han slogs med dem, dref dem undan och
svängde sin stake i krets omkring sig.

»Akta hufvena! Inte för att det vore stor skada på dem, men se upp för
bulor! Hvad har I förstått om mig däruppe! Ingenting vet I. Älfven vet
det, den skjuter rygg som en katt och fräser, men är mycket mer rädd än
arg. Den har pröfvat på en del, och nu skall den få se mer. Farväl I och
vänd om! Hälsa flickan där, Magnil, att jag far till kungen jag, till
hafvet först, rak som en kung. Att kommer älfven öfver mig, tar jag
liftag med den. Stryper den, så biter jag, jag tål inga hinder, och mitt
drifver jag igenom.»

Han sköt ut och grep årorna, styrde in i snabbaste fåran och rycktes
med, upphetsad af sinnesrörelsen och farten, vaksam och snabb med
blixtlika lodjursglimt i ögat. En hvirfvel grep lömskt efter båten,
ville vända den och hvälfva den. Men han betvang den, nästan utan
märkbar ansträngning, och rycktes vidare.

De två männen stirrade efter honom, halft i häpnad öfver hans förryckta
ord, halft i beundran öfver hans mod och kraft.

»En karl var det i alla fall,» sade de, när sista skymten af honom
försvann bakom en holme, som stått mot floden och reste sig svart och
härjad med sönderslitna träd. Det var som om de format hans eftermäle,
där ovissheten tog honom. Båda voro de också säkra på att aldrig se
honom igen.

Vild-Hussen satt i ett drömmande tillstånd i och med att han blef ensam.
Faran tänkte han icke på, han visste, att den fanns där, men de rörelser
han gjorde för att undvika dem blefvo mekaniska och omedvetna som en
sömngångares. Af allt det yttre förnam han bara den ilande farten,
luftens sus mot örat, stänket på kinden, skuggan af ting som gledo
förbi. Han hade farit så här som gosse -- var det icke just nu? -- Varit
mycket munter och ifrig att hinna fram. -- Var han det icke nu? Han var
trött, hade varit upphetsad öfver något och skrikit högt, han visste
icke hvad. Alltid på det sättet! Skulle man då jämt lefva så här, jagad
och jagande, skulle det aldrig ta slut, och hvad var det frågan om?

Liksom en fallande människa hinner se hela sitt lif för sig under
sekunderna från taket till marken, gledo på den korta färden fram till
holmen alla hans år genom hans inre syn, snabbt och glimmande som spåret
af ett stjärnskott i natten. All åtrå och all besvikenhet var där, alla
löjen han lett, alla lögner han sagt, all kort triumf och lång möda.
Rastlöst dref allting fram -- var farten i honom eller utom honom? Han
visste det icke. Nu skulle han mot lyckan och hade mycket brådtom; det
gällde att fånga och gripa, det gällde att vara först.

En svartare skugga än förut gled öfver honom, en rysning från ett kyligt
drag. Han såg upp. Hvar var han? Holmen låg bakom, framför och rundt
omkring honom ett fräsande svall af vatten som hejdades och reste sig
öfver mörka grund. Ingen väg ut, ingen tillbaka. Det gällde icke längre
lifvet, det gällde döden.

Då fick han all sin sinnesnärvaro igen, slängde årorna in i båten och
sin drömmande dvala med dem, stod där lång och rak med staken i handen
och hvar rörelse i sin makt. Hans hjärna var klar, och synen skärpt till
det yttersta, han såg hvar klippa under skummet och stötte i dem som med
ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älfvens lopp och strändernas
sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan
hvilande på kullarna, låg ett tornadt och lysande sommarmoln, hvars
drifvor togo form af okända och växlande ting liksom människors
önskningar.

»Här är det, det skall ske,» tänkte han, »men först pröfva vi en dust.»
Och han var hejdlöst och vildt munter. Nu visste han hvad han hade för
sig och hvad han ville.

De första hvirflarna slog han sig undan, springande och balanserande
under språnget, färdig, just där det behöfdes i den sista halfva
sekunden. Han gungade högt på svallet, dök ned i dalarna, hela tiden
skrikande ut sitt segerjubel ur fullt bröst. Det var en fiende han
trampade under fötterna, ett hatfullt hjärta han stack igenom med hvar
stöt, en redan slagen, han triumferade öfver. Men den gaf sig icke, den
vred sig som ett vidunder i krampryckningar. Allt starkare blefvo
skakningarna, allt högre gapade vågorna öfver båtkanten, allt tätare
hotade klipporna. Just som han stött till en af dem, med musklerna ännu
skälfvande af ansträngningen och bröstet vidgadt af glädje, kände han
båten ryckas undan sina fötter och hvälfvas. Med vidöppen famn, likt en
roffågel som skjuter ned på bytet, störtade han ned i det fräsande
svallet och försvann, lamslagen och strypt. Båten vältrades ännu några
gånger på lek, ibland på rätt köl, men halfdränkt och utan styrande
vilja längre blef den ett rof för första hvirfvel och vräktes till sist
på stranden långt därifrån. Mannen skymtade här och där, utan vilja
också han, ledlös med långa lemmar och ansiktet blekt och sofvande.
Honom bar älfven vidare med sig, än långsamt glidande utmed bottnen, där
det var djupt, än lyftad högt i forsarna som ett segerbyte.

                   *       *       *       *       *

Ett par dagar senare var Jonas Pihl vid Indal, sänd med bref och bud
från en handlande i Sundsvall till något af de förstörda sågverken. Han
skulle öfver älfven, men som han ingen brådska hade och i färjkarlen
fann en man efter sitt sinne, satte han sig bredvid honom på en
ilandfluten stock och ringde med benen. Omsider märkte han, att det
måtte ha försiggått något ovanligt där.

»Här ser för bedröfligt ut,» sade han.

Färjkarlen vände sin drömmande blick emot honom, glad att finna sin egen
iakttagelse bestyrkt. »Ja det gör så,» svarade han. »Och här som _var_
så vackert, i synnerhet på andra sidan. Björkarna stod så ljusa, det var
min glädje att se på dem. Hur jag nu sitter och ser, kan jag inte komma
ihåg alldeles hur det var, men att det är borta, det är säkert. Jag hade
färjan längre uppåt, stranden är inte kvar, och allt mitt gick på samma
gång. Om jag nu bara kunde minnas det riktigt!» Och han stirrade dit
igen.

Jonas Pihl försjönk också i drömmar. »Ja,» sade han, »tiden går, och man
har ingenting kvar. Bäst att inte tänka på det, det bara flyter och
flyter. Jag har också haft det annorlunda, men nu minns jag ingenting
längre. Så godt är det.»

Färjkarlen såg upp. Han hade funnit en tanke och var barnsligt glad
öfver den. »Det är nog inte meningen, att man skall fästa sig vid
sådant. Jag menar det som förgår. Man gör hvad man skall. Här har
blifvit stridare och tyngre att komma fram med färjan nu, men det går i
alla fall.»

»Det går i alla fall, och till sist får man lugn, och ingen kommer i håg
en. -- Flyter det alltid lik här?»

»Hvad är det du säger, lik?» Han sprang upp och följde kamratens blick.
Ett stycke från stranden dref en människokropp förbi, långsamt kretsande
med utbredda armar och ben, som om den hjulade. »Herre Jesses ja, den
måste vi hämta upp.»

»Menar du det? Nå ja, kanske.» Och de rodde ut och fingo fatt på den,
drogo den med sig i land och lade den med ansiktet uppåt.

»Hvem kan det vara? Det har varit fina kläder det, bälte har han också
kring lifvet, fast värjan är borta. Det har inte varit en som vi, det
där.»

»Kanske det. Jag känner igen honom för resten. Han for hit upp för att
bli så rik och lycklig. Han skulle göra så mycket. Jag undrar, om han
fick det gjordt.»

»Hva falls? Var det han som skickade älfven ner och gjorde all
förödelsen? Var det Vild-Hussen?»

»Så hette han ja. Mera vet jag inte, och detsamma kan det vara nu.»

»Det kan nog det. Stackare, då var det älfven som tog honom i stället!
Så skall den väl snart bli sig lik och lugn igen. Vi kan inte lämna
honom här. Han måste upp till kyrkan, till bårhuset.»

De försökte att lyfta honom, men han var så mjuk och lång, att det var
svårt att handtera honom. »Det är bäst, att jag tar honom på ryggen,»
sade Jonas Pihl. »Jag är närmast till det, för han var ofta snäll mot
mig.» Och så tog den ena mänskliga vrakspillran den andra och bar honom
upp mot den sista ron och glömskan. Det såg groteskt och underligt ut,
men där var ingen som tänkte på det. Bäraren frös under kylan och
fuktigheten, och färjkarlen gick efteråt och bad ur sitt barnsliga sinne
för den som stört hans värld med människors oro.




                               NORDISKT
                           FAMILJEBIBLIOTEK


                                  I
                         AXEL LUNDEGÅRD: ASRA
                      ILLUSTRERAD AF TYRA KLEEN

                                  II
                        ALVILDE PRYDZ: SYLVIA
                   ILLUSTRERAD AF GERHARD HEILMANN
                  MED EN AKVARELL AF OSC. WERGELAND

                                 III
                       SOPHUS BAUDITZ: SPÅRSNÖ
                   ILLUSTRERAD AF FRANTS HENNINGSEN

                                  IV
                    S. LAGERLÖF: EN HERRGÅRDSSÄGEN
                      ILLUSTRERAD AF GEORG PAULI

                                  V
                        VILHELM KRAG: MARIANNE
                       ILLUSTRERAD AF LOUIS MOE

                                  VI
                     K. LARSEN: BLAND KÄLKBORGARE
                   ILLUSTRERAD AF FRANTS HENNINGSEN

                                 VII
                           OSCAR LEVERTIN:
                        MAGISTRARNE I ÖSTERÅS
                     ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

                                 VIII
                         BERNT LIE: TROLLMAKT
                    ILLUSTRERAD AF THOROLF HOLMBOE

                                  IX
                     VILH. BERGSÖE: FALSKMYNTAREN
                   ILLUSTRERAD AF J. NÖRRETRANDERS

                                  X
                            SOPHIE ELKAN:
                        DRÖMMEN OM ÖSTERLANDET
                   MED VIGNETTER EFTER FOTOGRAFIER
                      SAMT FÄRGTRYCKTA TITELBLAD
                           AF GERDA ERIKSON

                                  XI
                     KR. JANSON: MEDELTIDSBILDER
                       ILLUSTRERAD AF LOUIS MOE

                                 XII
                      SOPHUS MICHAËLIS: GIOVANNA
                    ILLUSTRERAD AF J. F. WILHJELM

                                 XIII
                      PER HALLSTRÖM: DÖDA FALLET
                     ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

                                 XIV
                     JACOB B. BULL: FONNÅSFOLKET
                       ILLUSTRERAD AF A. BLOCH

                                  XV
                       HERMAN BANG: SOMMARNÖJEN
                      ILLUSTRERAD AF HANS TEGNER




Noteringar:


Förlagsannonserna har flyttats från början till slutet av boken.

Betoning är utmärkt med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [S. 1]:
   ... någnt fel i det senare kommo ljuden ...
   ... något fel i det senare kommo ljuden ...

   [S. 2]:
   ... en gammal luta, hvars pärlmorornament ...
   ... en gammal luta, hvars pärlemorornament ...

   [S. 10]:
   ... De gjorde så och stirrade påde mörka ...
   ... De gjorde så och stirrade på de mörka ...

   [S. 14]:
   ... det. Man kommen ingen vart. Och så ...
   ... det. Man kommer ingen vart. Och så ...

   [S. 24]:
   ... morgonljuset. »En afskedskål då,» ropade ...
   ... morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade ...

   [S. 25]:
   ... »Se så Jonas, Jag reser. Farväl och ...
   ... »Se så Jonas, jag reser. Farväl och ...

   [S. 26]:
   ... förde segraren som skulle göra stora ting, ...
   ... följde segraren som skulle göra stora ting, ...

   [S. 45]:
   ... igan. Redan i juldagspsalmen hade man ...
   ... igen. Redan i juldagspsalmen hade man ...

   [S. 54]:
   ... döddruckna och klämde mot väggen ...
   ... döddruckna och klämda mot väggen ...

   [S. 60]:
   ... mot Margret. Hon var röd och harmsen ...
   ... mot Magnil. Hon var röd och harmsen ...

   [S. 79]:
   ... efter särkildt ansträngande fest- och dansdagar, ...
   ... efter särskildt ansträngande fest- och dansdagar, ...

   [S. 91]:
   ... dräkten var ännu lätt som ett doft. Det ...
   ... dräkten var ännu lätt som en doft. Det ...

   [S. 122]:
   ... for till Stockholm, när förräderit var upptäckt ...
   ... for till Stockholm, när förräderiet var upptäckt ...

   [S. 132]:
   ... Det gick jämnt och lugnt nedlör med ...
   ... Det gick jämnt och lugnt nedför med ...

   [S. 144]:
   ... ån han någonsin väntat. Olof-Gabriel ...
   ... än han någonsin väntat. Olof-Gabriel ...

   [S. 156]:
   ... icke lika snabbt som vid fellet, dock ...
   ... icke lika snabbt som vid fallet, dock ...

   [S. 176]:
   ... han ville med detsamma? ...
   ... han ville med detsamma?» ...

   [S. 198]:
   ... Han håller vakt vid Väster-ede, har fått ...
   ... Han håller vakt vid Västerede, har fått ...

   [S. 212]:
   ... vid Indall, sänd med bref och bud från ...
   ... vid Indal, sänd med bref och bud från ...

   [S. 213]:
   ... mitt gickpå samma gång. Om jag nu ...
   ... mitt gick på samma gång. Om jag nu ...








*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DÖDA FALLET: EN BERÄTTELSE ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.