The Project Gutenberg EBook of Samlade arbeten I, by Johan Ludvig Runeberg This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.net Title: Samlade arbeten I Author: Johan Ludvig Runeberg Release Date: August 3, 2004 [EBook #13100] [Date last updated: July 9, 2006] Language: Swedish Character set encoding: ISO-8859-1 *** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN I *** Produced by Tapio Riikonen SAMLADE ARBETEN I af Johan Ludvig Runeberg 1903 FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL: J.L. Runebergs biografi Älgskyttarne Första sången Andra sången Tredje sången Fjärde sången Femte sången Sjätte sången Sjunde sången Åttonde sången Nionde sången Hanna Till den första kärleken Första sången Andra sången Tredje sången Julkvällen Första sången Andra sången Tredje sången Smärre episka dikter Grafven i Perho Zigenaren Jenny Julkvällen Fänrik Ståls sägner Förra samlingen Vårt land Fänrik Stål Molnets broder Veteranen Löjtnant Zidén Torpflickan Sven Dufva Von Konow och hans korporal Den döende krigaren Otto von Fieandt Sandels De två dragonerne Gamle Hurtig Kulneff Konungen Fältmarskalken Sveaborg Döbeln vid Jutas Senare samlingen Soldatgossen Björneborgarenas marsch Fänrikens marknadsminne Lotta Svärd Gamle Lode Främlingens syn Fänrikens hälsning Von Törne Den femte juli Munter Von Essen Trosskusken Vilhelm von Schwerin N:o femton Stolt Bröderna Landshöfdingen Adlerereutz Lyriska dikter Första delen Till Franzén Den gamles hemkomst Det ädlas seger Lärkan Majsång Flyttfåglarne Vallgossen Mina dagar Till en fågel Vårmorgonen Till en blomma Fågelboet vid landsvägen Sommarnatten Svanen Torpflickan Höstaftonen Tröst Kärlekens förblindande Flickans klagan Till oron Den älskande Till min sparf Begrafningen Till Frigga Ungdomen Den väntande Färd från Åbo Hvad jag är säll! Mötet Till en flicka Den tillfrisknande Vaggsång för mitt hjärta Barndomsminnen Vid en väns död Öfver ett sofvande barn På ett barns graf Lif och död Till den ålderstegne Barden Till trånaden Idyll och epigram 1-27 Svartsjukans nätter Första natten Andra natten Tredje natten Fjärde natten Femte natten Andra delen Talltrasten Jägargossen Morgonen Kyssen Den ångrande Det var då Sjömansflickan Hälsningen Akta, då är guden nära! Serenad Förställningen Fjäriln och rosen Fågelfångarn Till aftonstjärnan Den döende Ynglingen Till en ros Den sköna Vid en källa Den sjuttonåriga Hämnden Blommans lott Hvem styrde hit din väg? Bruden Saknaden Vårvisa Idyll och epigram De fångna Den tidiga sorgen Flickans årstider Likhet Fågeln Den första kyssen Flyg ej unnan Kyssens hopp Kärleken Skillnaden Drömmen Den försmådda Blomsterhandlaren Sorg och glädje Fjärilposten Grumla icke flickans själ Sommarnatten Friden Den förändrade Den långa dagen Behagen Amor Den lättböjde Den enda stunden Törnet Tre och tre Norden Den sällsynta fågeln Vill du byta öde? Hennes budskap Sippan Mötet Löjet Tårarna Eros' förvandling Tredje delen. Till lyckan Hjärtats morgon Den tviflande Bruden Söndagsskörden Den gamle Blomman Höstsång Den hemkommande Mitt lif Tanken Den öfvergifna Höstkvällen Den väntade Fåfäng önskan Minnet Målaren De två I en ung flickas minnesbok Till fruntimren (vid teologie doktorspromotionen 1857) Legender Kyrkan Dopet Bönen Krysantos Ett litet öde 1. Är så arm du, som man sager? 2. Egen moder göms i mullen 3. Så jag färdas själf mot fjärran 4. Sådan vård blott finner flickan 5. Flicka, kärleken är väldig 6. Hundra vägar har min tanke 7. Hvilken sällhet skön att synas 8. Tala, tala tycktes alla 9. Men min fågel märks dock icke 10. Sen har jag ej frågat mera Öfversättningar och bearbetningar Serviska folksånger Förord Trefaldig sorg Öfver klippor, öfver floder finner kärlek väg Vinter i hjärtat Till en ros Älskarens häst Hjorten och Vilan Bror och syster Den omtänksamma Skilsmässan Den serviska jungfrun Violen Du är min egen Den älskade och den försmådda Förbannelsen Den bekymrade Hvad vill jag? Hertig Stefans fästmö Donau grumlig Örnen och ugglan Den skönaste Stum kärlek Pröfningen Fästmöns dröm Den nygifta Flickan och Vila Den försiktiga Den unga makan Till Sankt Göran Domen Den valackiska flickan Den bönhörde Flickan i dörren Mannatrohet Flickans anlete Fisken Bättre gammalt guld än nysmidt silfver Hästen vill ej dricka Ali-Agas maka Där basilika jag sådde, skjuter malört opp Smiljana Önskningarna Önskan Flickornas förbannelser Den sköna Ilija De älskandes graf Flickan vid Zetinja Den skrämda De svarta ögonen Våra mödrar bära skulden Suck Mor, syster och maka Häxeriet Prins Mustaphas sjukdom Skördeflickan Bröllopssånger I, II Blodnämnden De bägge Jakschitcherne Skadars grundläggning Slaget på Fågelfältet Anmärkningar Klagosång öfver Hassan Agas ädla maka Radoslaus Den vackra tolken Flickans klagan (En finsk runa) Den blodiga sonen Finska runor I, II Vid ikorn-skytte Början af Kalevala Siciliansk sång Den trogna flickan (Skottländsk visa) Chevy jakten Sankt Georgs riddare. Romans af Uhland Vaggvisa. Från tyskan Serenaden. Af Uhland Den heliga Agnes. Legend efter Kosegarten Stenarnas amen. Legend efter Kosegarten Den helige Hilarii säte. Legend efter Kosegarten Kunigundas handske. Legend efter Kosegarten Sankt Jodocos. Legend efter Kosegarten Den gamle trädgårdsmästarens brev Första brefvet Andra brefvet Tredje brefvet Fästningsfångarne Skizz Efter det utgifvandet af normalupplagan af J. L. Runebergs samlade arbeten afslutats, har tiden synts vara inne att utgifva äfven en prisbillig upplaga af skaldens verk. Då man betecknat den som nationalupplaga, har det skett i förhoppning om att den i sin mån skall göra dessa oförgängliga sångskatter till en egendom i hvarje hem hos den del af vårt folk, som kan tillägna sig dem på skaldens eget språk. Nationalupplagan omfattar själffallet alla skaldens viktigaste verk. Endast en del öfversättningar och bearbetningar af utländska original har uteslutits, likaså några uppsatser och recensioner. Det uteslutna har nämligen dels i och för sig, dels åter för vår tid icke samma betydelse som skaldens öfriga skrifter. Hvad uppställningen beträffa har i det första bandet förnämligast inrymts sådant, som rör fosterlandet, medan det öfriga fått sin plats i andra bandet. Texten är normalupplagans, ortografin den af Svenska akademien i sjunde upplagan af ordlistan fastställda. Interpunktionen har moderniserats; dock har komma stundom i strid med nu vanliga regler användts för att utmärka paus vid uppläsningen, detta till en del efter skaldens eget föredöme. Hj. A. JOHAN LUDVIG RUNEBERG Lefnadsteckning af B. Estlander Runeberg föddes den 5 februari 1804, fem år före Borgå landtdag och den regim, som då i Finland grundlades. Den 5 februari 1904, fem år. efter urtimalandtdagen och den nya regim, som därmed vidtagit, går Finlands folk att fira hans hundraårsminne. Hvilken utveckling inom dessa data och hvilken plats i denna utveckling för Johan Ludvig Runeberg! BARNDOMS- OCH SKOLÅREN. Runebergs födelseort, Jakobstad, en obetydlig köpstad vid Bottens hafvets kust, synes föga egnad att frambringa en stor skald, lika litet som själfva Österbotten med sin bördiga, men flacka slättbygd och sin vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock härstamma därifrån Finlands förnämsta diktare: Runeberg, Franzén, Stenbäck, Topelius. Af dem synes Runeberg röja de flesta dragen af österbottniskt lynne, särskildt under ynglingaåren, medan de förmildras efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka själfkänslan, som lätt slog öfver till hänsynslöshet, frimodigheten, som gränsade till öfvermod, djärfheten äfven inför faror och ansvar och slutligen måhända äfven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet, som utmärkte Runeberg både som diktare och människa. Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens. Runeberg var den äldste i raden af sex syskon--tre söner och tre döttrar--i ett enkelt borgarhem i den lilla köpstaden. Af sin far, sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och högresta gestalt; det ödet, att midt i sin verksammaste mannaålder nedbrytas af ett slaganfall,--ett släktarf--blef fadrens liksom hans förstföddes. Fadren, som varit student i Åbo, men för sjömansyrket öfvergifvit prästakallet, egde studier både i yrket och därutöfver. I hans bref till sonen framträder en humoristisk åder, som går igen hos denne. Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar följt hans första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Men hvilka förhoppningar han än fäst vid sin äldste son, har han dock föga kunnat utöfva på honom något djupare inflytande, då han ofta var borta från hemmet på långturer och redan tidigt, 1821, som slagrörd fängslades vid sjukbädden. Han afled 1828, innan hans önskan uppfyllts, att få lefva tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig." Under sådana förhållanden kom tonen i hemmet främst att bero på modren, Anna Maria Malm, rådmansdotter från Jakobstad. Ortografin i hennes bref visar det ringa måttet af tidens fruntimmersbildning i våra småstäder. Emellertid hyste hon lifligare litterära intressen, än hvad man i Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begåfvad med god sångröst, hade hon i sin ungdom varit föremål för Choraei hyllning, medan denne som informator i Jakobstad strödde omkring sig sina kvicka verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas ögon var en dålig hushållerska, som vårdslösade familjen och tillbragte sin mesta tid med att läsa romaner. Hennes konst att berätta anekdoter ur eget och förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets. Utan tvifvel upprinner här en af de källådror, ur hvilka den sällsynta berättarkonst flutit, som utmärker Runebergs diktning. Ännu som vuxen, när skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade minnen, utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat skrifva från Österbotten!" Vid hennes visor uppväxte hans underbara gehör för det rytmiska i språket; äfven hennes musikaliska begåfning går igen hos sonen. Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första lefnadsåren; den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen med barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf, är ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med honom i beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot en från hvarje blad i hans dikter. Båda släkterna, den Runebergska och den Malmska, härstamma från Sverige, med hvilket land de österbottniska kuststäderna äfven efter den politiska skilsmässan stodo i lifligare beröring än nu. Man kan häri finna en förklaring till det säkra språkgehör och de frihet från provinsialismer, som redan från början af hans diktarbana voro skalden egna. Runebergs skolgång begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en från Stockholm öfverflyttad småskolelärarinna, i den lilla låga vindskammaren vid "Visas backen", som ännu beses af turisten i Jakobstad. Åren 1812-14 besökte han trivialskolan i Uleåborg, där hans farbror var tullförvaltare, men blef efter dennes död i början af 1815 flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i såväl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna. Dimissionsbetyget är dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober samma år inskrefs Runeberg som student vid universitetet i Åbo. Sederna i Vasa skola voro råa, men de voro icke fördärfvade.[1] Det öfverdådiga lynnet hos de österbottniska gossarne bröt ut i upptåg, af hvilka skalden sedan tecknat några muntra bilder i prosaberättelsen _Eldsvådan_, där man i "generalen" igenkänner drag af rektoristen Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin förebild i något af Vasa stads originaler. En mästare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen för kamraterna både vid lekarna och läxorna. Vid deras krigiska evolutioner på Korsholms raserade vallar eller i "Kråklundsbacken" utanför staden uppsatte och anförde han den ena af de två bataljonerna. Mot den rådande penalismen uppreste sig Runeberg redan som andraklassist, då han slängde skolans dörrnyckel i pannan på en lång rektorist. Sedermera själf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han jämte några behjärtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form. Det var af sådana drag af en generös natur Runebergs ställning bland kamraterna främst berodde. Det var icke mycket man fick lära i det gamla skolhuset från Karl XI:s tid, där alla klasserna läste tillsammans i den stora skolsalen, Trojanska hästen eller Råttstallet benämnd; men med sina få ämnen och måttliga kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i sak och ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet kännetecknade dåtidens bästa män och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola enväldigt härskande. Runeberg har i Vasa ej blott förvärfvat en fullkomlig färdighet i detta språk, utan ock erhållit där en bred och säker grund för den lefvande kännedom han egde af antiken. Vergilius, den enda poeten på skolans program, blef hans skoltids läromästare både i latinet och konstpoesin, medan Adlerbeths öfversättning jämte hans regler för svensk hexameter lagt den metriska grunden för Runebergs versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri sånger inträdde först senare, vid universitetet, som en källåder för hans diktning. Hvad den svenska vitterheten beträffar, nämner Runeberg själf i ett bref från senare tid, huru obekant den var för den omgifning, där han förlefde sina aderton första lefnadsår, medan den ingen plats hade i skolans program. Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde han känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde han väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten. Sina egna poetiska lärospån begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa i Granbergs handelsbod på söndagseftermiddagarna, då han och en slagfärdig bodgosse, på hvar sin sida om disken med en griffeltafla och en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro priset och föremålen Vasabor; på hvilka de öfvade sin kvickhet efter mönstret af Choraei tillfällighetspoesi, hvarvid det ingalunda var Runeberg, som vann de flesta russinen. Från Åbotiden finnes i behåll en _Skolvisa_ i Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga bilder ur skollifvet, som studenten sammansatte till nöje för de forna skolkamraterna; likaså från skoltiden härstammar en hexametrisk dikt, _Vargen_, utarbetad under studentåren och märkelig som ett första uppslag till Älgskyttarne. Ingendera låter ana den blifvande skalden. Däremot röja de en iakttagelseförmåga, om hvars tidiga vakenhet man kan döma af de anekdoter, Strömborg bevarat från Runebergs skoltid: om garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den dryge hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg träffade med de frusna potäter denne lagt afsides för sina fattigare kunder. Hvar hade ock skalden annars hämtat den inblick i österbottniska småstadsförhållanden, hans senare nedskrifna prosaberättelser röja? Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. På Nissasön invid Kråkholmsfjärden utanför Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet sommarhem, som år 1851 af staden skänktes åt skalden och nu är en af Jakobstads sevärdheter. Under jakt- och fiskarfärder i denna vidsträckta skärgård grundlade Runeberg det förtroliga umgänge med naturen, som sedan lifvet igenom blef för hans ande den sundaste hvila och näring. I huru kärt minne han hade sin födelsestad visa några bref af 1847, då han gjorde där ett besök och återsåg "alla de käraste ställena och alla de närmaste bland släktingar och vänner", medan han i stadens hamn "mönstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat så många girsar i forna dagar." Sålunda fanns hos Runeberg, när han hösten 1822 begynte sina studier vid universitetet i Åbo, redan i sina grunddrag de som komma skulle. Men de mäktiga anlagen slumrade ännu i det fördolda. STUDENT PÅ KONDITION. Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner, dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten 1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att afbryta studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra Tavastlands djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir ni lika dum som stockarna där", sade den gode professor Lagus, när Runeberg åt honom meddelade sitt beslut. Så begynte Runebergs tvååriga vistelse i det inre Finland, som för utvecklingen af hans skaldskap haft en så afgörande betydelse. Konditionen i Saarijärvi innehade Runeberg hos två familjer, kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, sålunda att han uppehöll sig med sina fyra elever, två gossar från hvardera familjen, turvis tre månader i sänder, hos den förre på Kalmari gård och hos den senare på hans boställe Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Näsijärvis dunkla våg", en något sydligare belägen socken, där han tillhandlat sig Ritoniemi gård strax invid sockenkyrkan. Sin lediga tid använde Runeberg till att med bössan ströfva omkring i skog och mark, ofta på ganska vidsträckta utflykter. De intryck han emottog på den förenämnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i Helsingfors Morgonblad, _Några ord om nejderna etc. i Saarijärvi_. Det var ej blott naturen han lärde känna i dessa de blänkande vattendragens, de mörka åsarnas och de djupa skogarnas ödemarker. Han trädde in i rökpörtena som framskymtade vid sjöstränderna, och där allmogen med häst och höns "bivuakerade i ödemarken". Han lärde sig efter hand det finska språket, som därförinnan varit honom obekant. Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och hungersnödens barn trängde hans underbara blick till djupet af deras väsen. Han skrifver därom senare på tal om Älgskyttarne: "Själf en afkomling af koloniserade svenskar, hade jag föreställt mig finnen till sitt inre sådan, som han syntes mig till sitt yttre, när han någon gång kom med varor till min fädernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i hans hem och vid närmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptäckte och dem jag tyvärr blott svagt kunnat återgifva i de skildringar jag försökt." Bland Saarijärvis moar har han hämtat urbilden till bonden Pavo, medan det torde varit företrädesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lärt känna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias från Kuru", "den välförståndige Petrus" och de skäggige bröderna från Arkangel. Rökpörtenas tid är numera försvunnen i dessa trakter. Ångbåtar, järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar, förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden Pavo. Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på kondition. Kapten Enehjelm hade själf deltagit i kriget 1808 såväl som 1788, och i hans hem, där den unge informatorn så vänligt upptogs, hade denne, som han själf senare nämner i bref till Montgomery, "tillfälle att höra och läsa kortare relationer om krigshändelserna". Bland andra "krigets bussar" som bodde i trakten, nämner traditionen en löjtnant Karl Palmroth, 1808 officer vid björneborgarne, af hvilken studenten skull emottagit intryck från krigstiden. Säkert är, att han redan nu fick syn på det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare, som voro samma krutgubbar i fält med sitt kompani som på bostället bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten från 1808 års krig i Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena från 1808 års krig voro ännu färska; det var den krigiskt-patriotiska andan i dem, som tände ynglingens håg, såsom han säger i _Fänrik Stål_: Min tanke genom rymder lopp, som förr den aldrig spanat. Ett lif gick för mitt hjärta opp, hvars tjusning det ej anat. Till krigsminnena hörde ock en gammal afsigkommen underofficer med fänrikstitel, Pelander, en anförvant till kapten Enehjelm, som efter inköpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, där han bodde i en liten stuga på gården och sysslade med att binda nät, sprita fjäder och dylikt. De upptåg, hvarom Runeberg förtäljer i Fänrik Stål, har han i själfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strömborg, företagit med den eldfängde gubben på Ritoniemi: Såtillvida har Fänriken sin motsvarighet i verkligheten, medan väl väckelsen hos Runeberg i främsta hand utgick från kaptenens hem och icke från fänrikens stuga. PARGASTIDEN; FÖRSTA DIKTSAMLINGEN. Impulserna från inlandet gingo tills vidare som en underström på djupet af Runebergs ande. I Åbo återfann han 1826 den krets af ynglingar, han känt sedan sitt första studentår. Han inskrefs vid universitetet samma dag som J.W. Snellman och Elias Lönnrot; J.J. Nervander var hans tentamenskamrat vid kandidatexamen. I denna kamratkrets, som i sina namn innefattade Finlands framtid, återvunno hos Runeberg de intellektuella intressena öfverhand, särskildt de litterära. I öfrigt var det kandidatexamen, som nu upptog hans tid. Homerus hade han läst under konditionstiden; nu tillkommo Sofokles och Tukydides för grekiskan, som jämte latinet var hans hufvudämne, studier af djup betydelse för den blifvande skalden. Runebergs kandidatexamen, den 13 juni 1827, var den sista under universitetets nära tvåhundraåriga vistelse i Åbo. Två månader senare, den 4 september 1827, inträffade Åbo brand, som bildade en så märkelig epok i universitetets och äfven landets utvecklingshistoria. Också för Runeberg innebar branden en vändning, om ock ej "en fördömd stöt", som han säger i bref till modren några dagar senare. I stället för att fortsätta vid universitetet, återflyttade han till ärkebiskop Tengström i Pargas, där han sommarn före branden vistats som informator för en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt år, tills han hösten 1828 öfverflyttade till Helsingfors. Ärkebiskop Jakob Tengström hade tagit en betydande del i daningen af Finlands samhällsskick vid Borgå landtdag, där han var ej blott prästeståndets talman utan ock ordförande i den kommitté, som utarbetade förslaget till organisation af landets högsta styrelseverk, hvarjämte han genom det personliga förtroende han åtnjöt hos kejsar Alexander I kanske mer än någon annan landsman inverkat på vändningen af landets öden 1809. En man med den gustavianska tidens fina och urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jämväl åt litterära sysselsättningar, i historieskrifning en efterföljare af Porthan, i sina dikter från hemmets värld en äldre skaldebroder till Franzén och Choraeus. På det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var ärkebiskopens prebendepastorat och där han året efter branden tillbragte äfven vintern, var ärkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och barnabarn, hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer, mest husvilla professorsfamiljer från Åbo, som efter branden slagit sig ned i denna härliga skärgårdssocken. Då Runebergs far var ärkebiskopens kusin, en efter österbottniska begrepp icke aflägsen släktskap, var hans ställning således en annan än blott informatorns på biskopsgården, då han nu kom i den närmaste beröring med denna krets, som väl var delaktig af den bästa bildning i landet fanns. Det intelligenta och glada sällskapslifvet fortgick om vintern med ömsesidiga besök, om sommarn med gemensamma båtpartier och utfärder, hvilkas medelpunkt utgjorde ett af ortens ungdomar samfälldt uppfördt lusthus "Minnet", med förty åtföljande minnesbok. Under denna tid förgingo hos Runeberg spåren af skol- och studentlifvets råa seder, och hos den överdådige ynglingen, som ännu i Åbo ej sade nej ens till ett slagsmål i gränderna, utvecklade sig den mest högsinnade, ädla och humana skaldeanda. Till denna förvandling medverkade, jämte den dagliga samvaron med ärkebiskopen, för hvilken Runeberg hyste en varm tillgifvenhet, i första rummet inflytandet af det kvinnliga elementet inom den Tengströmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina diktverk visar sig så förtrogen med kvinnohjärtats finaste rörelser inom den värld af godhet och renhet, som den sanna bildningen väcker, så är det här han lärt känna dem. Hans främsta läromästarinna var den vaknande känslan för Fredrika Tengström. Fredrika Tengström var dotter till ärkebiskopens bror, kamrer Tengström, hvars änka sedan mannens död haft sitt stöd hos ärkebiskopen och efter branden bodde i Pargas på malmen invid kyrkan. Utan yttre företräden och bortkommen i sällskapslifvet, fann sig Fredrika Tengström själf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig inom sig själf och sökte en ersättning i fantasins värld. Redan som ung flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjöd i romanväg och förvärfvat en sådan färdighet i främmande språk, franska, tyska och äfven engelska, att hon förmådde i familjekretsen föreläsa en roman, som hon på rak arm öfversatte från det främmande språket så snabbt, att åhörarne knappt märkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon själf noveller och sagor, och det var till först Runebergs poetiska begåfning, som fäste hennes uppmärksamhet vid den unga magistern: det var hennes första och enda tycke, i hvilket hon inlade desto större djup, hängifvenhet och själfförsakelse. Så fäste hon den lättantändlige skalden och växte in i hans lifsgärning; och för huru många flammor han än förr och senare upplät den ena eller andra kammarn i sitt hjärta, förblef det dock alltid hon, som rådde öfver hela huset. Det var i Pargas deras känslor möttes; förlofningen skedde i Helsingfors julen 1828 och giftermålet därsammastädes nyåret 1831. I värmen af denna kärlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans första diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess flesta dikter härröra från det lyckliga året 1828. Om de tidigaste af dessa dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja en genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten. Naturskildringarna äro lika enkla som målande, såsom i den morgonfriska _Färd till Åbo_, och hans kärleksdikter, _Den väntande, Till Frigga_ m.fl. äro hjärtats intimaste bekännelser, bundna i antikartade metrar af förundransvärd skönhet och behärskning. Härtill kommer känslan af att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i stycket _Hvad jag är säll_, ännu ej fyllda 25 år, med den utvaldes visshet tecknar sin framtid: Odödlighetens lugna sol förgyller det mål, jag söker, trånande och varm, och ingen låg, föraktlig tvekan fyller min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm. Två år senare i _Svanen_, återger han samma tanke och samma tillförsikt i en mera enkel och innerlig ton, som träffar hemlandets innersta väsen. Det lilla häftet afslutas med _Idyll och epigram_, en samling harmoniska små mästerstycken, som i stil och behag förliknats vid Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framför allt äro antikartade, röja Runebergs drag af det folkeliga, som på ett märkeligt sätt peka framåt i hans diktning: redan i denna afdelning förekommer den ädlaste pärlan i bandet, _Bonden Pavo_. Genom att öppna häftet med en hälsning till Franzén har Runeberg ställt sin diktning under denne vördade läromästares hägn. Till Runebergs första diktsamling hör ock _Svartsjukan nätter_, detta vulkaniska utbrott af en allt öfverväldigande fantasi som med sin tvifvelsjuka patos står i bjärt motsats till hela hans öfriga diktning och lefnadstro. Det är en outredd fråga huruvida något själfupplefvadt legat till grund för dikten. Hans första kärlek, den till Fredrika Juvelius, som begynte i skolåren och verkade ännu vid tiden för hans första lyriska diktning, har i alla fall ej här spelat in; möjligen förskrifver sig uppslaget från konditionstiden i inlandet. Det starkt sensuella draget, märkbart äfven i par af de tidigare lyriska dikterna, förutsätter att Runeberg ej ännu lärt känna den pliktuppfyllelsens och själfförsakelsens kärlek, han funnit hos Fredrika Tengström. I _Svartsjukans nätter_ säger en af Runebergs biografer, har skalden genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift. Med en ung författares glada tillförsikt hade Runeberg utstyrt sitt häfte med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen såsom sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar, och bland hans vänner var särskildt J.W. Snellman, som då konditionerade i landsorten, verksam för afsättningen. Den var dock mycket ringa. Tidningarna, som då för tiden visserligen ej voro några nyhetsbärare, nämnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnérs hemland, med sinnena betagna af färgprakten i hans eldiga diktion, ville man ej erkänna Runebergs enkla, plastiska diktning för lyrik. I Finland kände man väl i den igen den finska naturen och äfven det finska väsendet. Men man visste ej hvad man skulle säga och teg. Om ock här och där enstaka röster höjde sig till den unge poetens förmån, bevisande att han redan nu var uppskattad äfven utom vänkretsen i hufvudstaden, så var det dock i det hela en lång och mödofull väg som förestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom vitterheten. Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén, sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma. Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor skald, som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme, till hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är visserligen lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är den sanna kallelsens kännemärke. I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap. RUNEBERG I HELSINGFORS; LÖRDAGSSÄLLSKAPET OCH ÄLGSKYTTARNE. I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands särskiljande från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmässan medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt till sig själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det utveckla en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal. Redan under Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på, att de ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och språket, borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess språk och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna domningen hade deras maningar förklingat ohörda. Medan ämbetsmännen skötte administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och skötte sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela nationens bildade klass. Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet, hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm förde snillet spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot slutet af sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det, medan han som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna humor, Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer, Nordströms infall, hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde sällskapet, M.A. Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från Karelens ödemarker återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven han som gäst vid dess sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe, Stubben, inom sällskapet gående under namnet "den absoluta vältaligheten". Sedan en och annan af vännerna satt bo, deltogo äfven fruntimmer, främst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgänge lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen, som efter universitetets öfverflyttning och ärkebiskopens död återförenats i Helsingfors. I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet och Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra; säkert är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka än hos någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus med gröna trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum, äro nu försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela landet och bestämt dess utveckling till dag som är. Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till först begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande. Med _Vargen_, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en framställning af inlandsbons jägarlif under titel _Älgjakten_, hvartill han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg Cygnaeus det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin skrifvits på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det, måhända med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I Helsingfors togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och den konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars frambringande kräfde så många föregående offer af smideskonstens mästerverk. Sålunda uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg själf ännu var fullt medveten. Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt, seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias" borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer lefver en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva lefnadsformer och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl som torparen, hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan smålöje och kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem sitt skimmer af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom hvilket dikten rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig relief åt det betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige arkangelitiske bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare väsen. Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse, kring hvilken dikten rör sig, männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning, och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse. Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare, om man ej därtill vill räkna Homerus, och behandlande den svenska hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och Stagnelius i skuggan. Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den finska nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande, grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse: men själf med förnöjsamt sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält. Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det folkeliga. År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att ställa Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens medvetande. Om, slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle utstrykas ur nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna nationen. Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg _Grafven i Perho_, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya, krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom de _Serviska folksånger_, af hvilka han efter Goetze och Herder från tyskan öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda bokförråd funnit ett ouppskuret häfte _Servische Volkslieder_, öfversatta af P. v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång nya och dock bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den folkeliga stil, som sedan framträder i _Idyll och epigram_, utan fann där ock det heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den serviska folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i hans diktning fått nära nog en lika stor användning som själfva hexametern. _Grafven i Perho_, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre priset. Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat medaljen i kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som ett missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan. Ur samma källa, men med rikare flöde, har ock _Molnets broder_ framgått (1835) och, bland minnena från Pargas, _Den döende krigaren_ (1836). I öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som skalden emottog i inlandet, hvilat ännu länge. MORGONBLADET OCH MOTGÅNGARNA VID UNIVERSITETET. När Runeberg öfverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid universitetet söka sin framtida bärgning. År 1830 speciminerade han för docenturen, som dock ej medförde annan ekonomisk förmån än den privatundervisning, som då för tiden, då privatvägen till studentexamen stod öppen, var för yngre akademici en vanlig biförtjänst. Samma år erhöll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom obetydlig lön och betydligt skrifarbete. Det var på den han gifte sig. Härtill kom 1831, då Helsingfors Lyceum öppnades, lektioner därstädes. Hans hustru, från hemmet van vid sträng hushållning, hjälpte till med pension för studenter och studentkandidater; bland de sistnämnde var den fjortonårige Topelius. Men trots all sparsamhet förslogo dock ej de knappa tillgångarna, helst Runeberg regelbundet hemsände bidrag till sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken skuldsätta sig eller annars anlita andras hjälp, öfvertog han från början af år 1832 den ena af hufvudstadens två tidningar, "Helsingfors Morgonblad", som egdes af bokhandlaren J.C. Frenckell. Årslön för redigeringen var 2 rubel banco för hvarje prenumereradt exemplar med en garanterad minsta inkomst af 800 rubel. Första året, med 493 exemplar, blef den rbl 942:50 eller i nuvarande mynt Fmk 1,077:15 som ansågs för ett godt resultat. Vid redaktionen skulle Runeberg biträdas af Nervander, som dock efter några nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterära recensioner. Nervander begaf sig sedermera på sin långa utrikesresa, och deras vägar skildes. Af ett bref från Runeberg 1848 vid Nervanders plötsliga frånfälle ser man, att de gamla känslorna för ungdomsvännen dock fortlefde. Den litterära fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i Finland följts med lifligt intresse, särskildt i akademiska kretsar. Runeberg kunde ej tilltalas af de förres reflexionspoesi, som på felfria, väl kadenserade alexandriner gick ärenden åt tidens moralfilosofi och nyttighetssträfvanden; men än mindre gillade han fosforisterna, som förlade dikten och idealet till en fjärran blå rymd, där skalden besjöng blott sin egen fantasis drömmar, förgudande sin konst och sitt jag, medan verkligheten blef för honom låg, simpel och prosaisk. För Runeberg var verkligheten, naturen såväl som människolifvet, poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge försköna, emedan den i sig själf var skön, eller ringakta, emedan den var hög och helig: hennes uppgift var blott att förklara verkligheten. I dess helgedomar inför hon tusen sinom tusen hjärtan, uppenbarande för dem de dolda tankar, de idéer, som verka under ytans mångfald och förvirring. Men han framställer ej idén begreppsmässigt, som vetenskapen, utan i åskådningar: den innebor och genomstrålar de gestaltningar, som ur verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem skalden återger i sin dikt. Så är konsten hvarken akademikernas tjänarinna åt andra ändamål eller fosforisternas själfändamål: fritt, vid vetenskapens och religionens sida, tjänar hon de makter, som leda mänskligheten på dess bana genom tiderna. Denna konst är _realistisk_ såtillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, då hon i denna verklighet söker idén, för att i diktens form göra den tillgänglig för alla, därigenom idealistisk. Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför allt hade de framgått ur hans eget väsen. Han hade förverkligat dem i sin egen diktning, såvidt den hittills framträdt; sin tidning hade han väl till stor del öfvertagit för att där få förfäkta dem i en mera direkt form. Redan i sin första nummer utlägger Runeberg sin konstuppfattning i en artikel, som riktar sig mot Svenska akademins valspråk, "snille och smak". Därpå tillgriper han parodins vapen. Hans första offer är Dahlgrens poetiska kalender "Freja", hvars pratsamma verskonst han eftergör med en lätt öfverdrift, som än godmodigt, än burleskt blottar den i all dess ytlighet. I _Projekt till en poetisk förening_ måttas ett hugg mot den götiska skolans nordiska kraftpoesi, medan i _Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen_ den gängse poesins osanna förhållande till naturen prisgifves åt löjet. Slutligen lämnar han skämtet och går fienden direkt på lifvet, då han i uppsatsen _En blick på Sveriges nu gällande litteratur_ företager en omvärdering af alla gängse litterära värden, från kalendrarna och Eufrosyne upp till själfva Tegnér, affärdande dem en efter annan med korta, snäfva, nedsättande omdömen. Han erkänner Tegnérs öfverlägsna form och stolta kraft och låter gärna hans dikter gälla som "lyckade produkter af en diletterande förmåga"; men sedda ur poesins högsta synpunkt sakna de sanning och nödvändighet. Till en slutlikvid framdrages v. Beskows poem "Sveriges anor", som söndertages och nagelfaras bit för bit, tills ingenting återstår af detta tomma praktstycke, som Svenska akademin belönat med sitt stora pris och allmänna opinionen upptagit bland den svenska litteraturens klassiska mästerstycken; det har aldrig hämtat sig från detta slag. För öfrigt bör tilläggas, att Runeberg med lika stränga omdömen nedsatte Victor Hugo, de franska romantikernas firade chef. Bellman, fru Lenngren, Franzén och Almqvist äro inom den svenska vitterheten de enda, han erkände som verkliga poeter. Sitt omdöme om Tegnér har Runeberg senare rättat, med vidhållande af de öfriga. Men om man icke erkänner någon poesi utan en lefvande gestaltbildning, så blir det svårt att göra rättvisa åt den Tegnérska tankens eldiga flykt och blixtrande bildprakt, som faller mera inom odens och dityrambens kategori. Den djupa motsatsen mellan Tegnér och Runeberg har blifvit anmärkt som bevis på den bestämda åtskillnad, som då redan uppstått mellan de bägge af dem företrädda nationerna, en åtskillnad som dock fanns äfven före den politiska skilsmässan. Af Runebergs vittra bidrag till Morgonbladet är det värdefullaste hans _Smärre berättelser_, fem korta prosastycken, och dock i sin koncentrerade framställning innehållande en mängd betydelsefulla, skarpt markerade gestalter, dem han framkallade bland minnena från det österbottniska kust- och småstadslifvet. Dessa berättelser äro så mycket märkligare, som det är förnämligast i dem Runeberg tecknat några bilder ur borgareståndets lif i våra städer. Hans prosastil löper här tyngre och mera ansträngd än versen; också var det ej mycken tid att arbeta på den, då ofta nog tryckerigossen satt i tamburen och väntade på manuskript. År 1854 utgåfvos dessa prosaberättelser i en skild samling. Därjämte strödde Runeberg med fulla händer omkring sig för sin tidning dikter, estetiska uppsatser, romanfragment, fabler och reflexioner: och då detta dock icke fyllde en tidning på en tid, som kände hvarken notisafdelning eller politiska artiklar, frågar man sig huru, midt under hans öfriga sysselsättningar, redaktionsarbetet blef honom möjligt? Därpå kunde hans hustru gett besked. Medan hon i sitt hushåll för pensionärerna föreföll tyst, tillbakadragen och trött, var hon i all stillhet sin mans outtröttliga medarbetare, kunde språk, läste snabbt, öfversatte och skaffade litterära meddelanden, biografier, berättelser m.m. "Uti en årgång", säger hon senare i bref till Snellman, "hade jag verkeligen största andelen". Så började detta äktenskap och förblef så deras sammanlefnad igenom. Därtill kommo bidrag af Stenbäck, Nordström, Lönnrot, Cygnaeus och Ahlstubbe, hvarför Morgonbladet kan betecknas som ett sammanhållande organ för landets yngre skriftställare. Runebergs angrepp i Morgonbladet ådrogo honom skarpa genmälen från svensk sida; man fattade icke att Runeberg åsyftat göra gällande en ny, djupare uppfattning af skaldekonsten, hvarför öfverdrifterna borde skrifvas på hans hänförelse för en sak, som var för honom helig. Franzén blef, förmodligen på landsmanskapets vägnar, högst uppbragt och har sedan dess ej yttrat ett ord om Runebergs skaldskap, ej heller, när de 1840 träffades i Helsingfors vid universitetets jubelfest, sökt hans närmare bekantskap. I hemlandet sades intet i tryck; men sinsemellan lät man talet gå, och då det är de små andarnes sed att förutsätta små motiver äfven hos de stora, menade man nog allmänt, såsom ock i Sverige, att Runeberg velat göra rent hus i den svenska vitterheten för att sedan ställa fram sig själf som den kommande profeten. Störst var oviljan bland den äldre generationen, hvars beundran för Tegnér var obegränsad. Prenumerantsiffran för Helsingfors Morgonblad nedgick år 1832 både i landsorten och i Helsingfors; från 493 till 329, och ville ej sedermera stiga, så länge Runeberg kvarstod vid redaktionen. Vid universitetet blef han förbigången 1831 vid utdelningen af det litterära understödet och höll på att bli det äfven 1834, då understödet åter var ledigt. Året förut hade han blifvit förbigången vid besättandet af adjunkturen i grekisk och romersk litteratur, ehuru både Sjöström och Linsén, de två professorer, hvilkas adjunkt han skulle blifva, satte honom i första rummet och Linsén därvid framställde sin önskan med en saklighet och en vältalighet, som bort öfvertyga de andre; endast två af kollegerna förenade sig med dem. Med pliktskyldiga komplimanger åt magister docens Runebergs poetiska talang och förhoppningar om hans kvarblifvande vid universitetet, sågo sig de öfriga tvungna att rösta på hans äfven i rent vetenskapliga meriter underlägsne medtäflare. Runebergs framtid vid universitetet var därmed stängd. Topelius i sina anteckningar från den tid, han bodde i det Runebergska hemmet, omnämner den yngre generationens harm, särskildt österbottningarnas: Snellman, som då var deras kurator, hade det oroliga året 1834 talrika svårigheter med att afstyra deras bullersammaste opinionsyttringar; vivatropen utanför Linséns bostad och pereatropen för de andre röjde dock hvad ungdomen tänkte. Det var en domningens, småsinnets och kotteriväsendets tid. Helsingfors var en kälkborgerlig småstad, där reaktionen vid universitetet fann en förträfflig jordmån. Det var denna anda, som relegerade Stenbäck 1834, som 1838 dref Snellman från kuratelet och universitetet, som med missundsamhet följde Nervanders af regeringen understödda verksamhet och med hvilken Nordström vid konsistoriebordet utstod så många duster. Den långvariga likgiltighet, som mötte Nervanders och Nordströms vetenskapliga arbeten, verkade som en väsentlig faktor vid den senares öfverflyttning till Sverige och var, för Snellmans vidkommande, nära att drifva honom samma väg. Hvad Runeberg beträffar, kommo till hans motgångar i det offentliga äfven sådana af enskild natur: 1833 afled hans äldsta barn, en dotter, hvars förlust grep föräldrarna djupt, och 1834 förlorade han sin mor, hvarmed det gamla hemmet i Jakobstad upplöstes; systrarna flyttade till Helsingfors som småskolelärarinnor. Under dessa år visar sig, hvad halt det fanns i botten på Runebergs bergs väsen. Icke ett ögonblick synes han vackla i sin öfvertygelse om skaldekonstens uppgift eller i vissheten om sin poetiska kallelse. Han lämnar sina svenska vedersakare obesvarade: de bekymra honom lika litet som motgången med adjunkturen nedslår hans mod. "Han skrattar alltid åt mig, när jag är utkommen öfver att de gräla på honom eller glad öfver att de berömma honom i tidningarna", skrifver hans hustru till en väninna. Glad och lugn i djupet af sin ande, är det blott ett enda svar han ger: genom ännu skönare och sannare verk ville han visa, hvad poesin är, när den utöfvas i anda och sanning, medan han i afseende på sin bärgning väl kunde finna en annan väg än universitetets. HANNA OCH ÖFVERFLYTTNINGEN TILL BORGÅ. Sommaren 1833 utgaf Runeberg sitt andra häfte _Dikter_, och då detta skedde till förmån för de nödlidande i landets norra delar, fick det en lifligare afsättning än det förra, så att behållningen slutligen uppgick i nutida mynt till öfver 3,000 mark, en vacker gåfva till de nödlidande af den unga poeten midt under hans egen kamp för tillvaron. I detta häfte ingå de lyriska skapelser, som sedermera blifvit Runebergs populäraste: _Vid en källa, Bondgossen, Den sjuttonåriga, Hvem styrde hit din väg? Talltrasten, Det var då_, äfvensom fortsättning till _Idyll och epigram_. Skalden har här trängt djupare in i lifvets och naturens verkligheter; knappt ett enda poem, där ej dessa vore ställda i något förhållande till människans inre värld, en förknippning, hvarigenom den Runebergska lyriken får sin djupaste tankehalt. Det är sommarens mognade frukter, jämförda med de vårfriska blomstren i det förra häftet. Här ingå äfven _Grafven i Perho_ och _Zigenaren_. Runebergs andra dikthäfte mottogs i hemlandet med samma tystnad som det första; det lifligare intresset hade gällt de nödlidande, icke dikterna. Julen 1836 utkom HANNA, Runebergs andra större episka dikt, äfven den hexametrisk liksom Älgskyttarne. I denna ljufliga idyll, för att tala med Runebergs norska biograf, en kärlekens höga visa, en lofsång öfver den makt, som framför andra bestrålar människolifvet med solsken och lycka, sammansmälter på ett underbart sätt den mästerliga karakteristiken af kärlekens uppvaknande i den sjuttonårigas hjärta med den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i midsommarkvällens ljus. Förebilder till Hanna kunde skalden haft inom den Tengströmska kretsen, medan prästgården och inlandsnaturen stod för hans blick sedan konditionstiden i Saarijärvi, men nu fattad i en lätt antydd motsats till kustlandet i söder. Hvilken skillnad mellan det rika och intelligenta lifvet i Pargas och denna stilla, afsides belägna inlandsprästgård "vid en bortglömd vik af en insjö fjärran i norden", där Hanna uppväxer frisk, glad och renhjärtad, men ock i den mest landtliga okunnighet om allt annat än det enkla lifvet omkring sig! Jämte kärleken är i denna idyll äfven vänskapen en af dess goda makter, företrädd i två generationer, af den gamle pastorn och hans ungdomsvän, som bägge grånat i tjänst hos samma bildningsmakt, den ena i norr, den andre långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder, och af deras söner, som, värmde af samma vänskap, nu efter slutförda examina i Åbo komma för att tillsamman tillbringa sommarferierna på prästgården i norden. Allteftersom idyllens handling fortgår, upprullas nu den täckaste bild af detta landsbygdens kulturcentrum, som i Finland liksom i öfriga lutherska länder gjort en så betydande insats i bildningsarbetet. Förvånande är den blick, hvarmed den unge skalden trängt till djupet af dess väsen, som så harmoniskt försmälter till ett med naturen och befolkningen omkring den. Idyllen är nu störd. Bortskrämda äro dess ------förklarade andar, vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden. Lifvet har gått fram med svårare fordringar än de som ställdes på prästgårdens sjuttonåriga Hanna, för hvilken valet blef så lätt mellan den fattige studenten och den rike befallningsmannen, mellan hjärtats bud och beräkningen på världsliga förmåner. Men bilden är ej mindre sann för det att den tillhör det förgångna. Hannas samtid återfann i den med rörelse sitt bättre jag: så skönt, så godt, så varmt var själfva hvardagslifvet, blott man ville se det med skaldens blick. Det gick denna samtid, när den läste Hanna, som det gick Hanna själf, när kärleken rört hennes hjärta och naturen omkring henne, så förtroligt väl bekant den än var, framstod i en ny förklaring, som om den velat säga: ------"Flicka, så klar och härlig var jag ju ständigt. Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom." Med Hanna intog Runeberg omsider sin plats i den samtida vitterheten, och sedan dess har äfven allmänhetens bifall oafbrutet följt honom, medan han stigit mot det af "odödlighetens lugna sol" förgyllda målet, som strålar i ungdomsdikten från Pargas. I eget land teg kritiken ännu, men i Sverige mottogs Hanna med odeladt bifall. År 1839 tilldelade Svenska akademin åt Runeberg sin stora guldmedalj utan föregående täflan. Det skedde på v. Beskows förslag; att Runeberg djupt fattat detta drag af ädelmod visar hans mångåriga vänskap och korrespondens med den, som sålunda "samlat glödande kol på hans hjässa". Sommaren 1836, medan Runeberg på Degerö, nära Helsingfors, en skärgårdsnaturens pärla, fullbordade sin inlandsidyll, fullföljde han ock sitt beslut att lämna universitetet och ansöka en ledigblifven lektorsplats i latin vid Borgå gymnasium, till hvilken tjänst han utnämndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att något borde göras för att kvarhålla skalden. Innan lektorsutnämningen var afgjord, ingick konsistorium till kansler med hemställan om ett extra årsanslag på 2,000 rubel för att fästa Runeberg vid universitetet och tillika "sätta honom i tillfälle att mera ostördt än hittills egna sig åt sina litterära sysselsättningar". Runeberg afböjde emellertid själf denna åtgärd, som vidtagits honom oåtspord. Bland orsaker, han anför i bref till ärkebiskop Melartin och ministerstatssekreterarn Rehbinder, undanskymmes den hufvudsakliga, som var att själfkänslan förbjöd honom att emottaga ett anslag, som utan bestämda tjänsteåligganden kunde blifva förbindande för hans öfvertygelse och handlingssätt. Af något agg mot konsistorium synes ej ett spår. Till Melartin skrifver han gladt: "Nu skall ingen säga, att universitetet underlåtit att göra hvad det kunnat för min fortkomst, och då jag skiljer mig från detsamma, medtager jag det glada minnet af dess mig bevista erkännande och värma". Detta goda och anspråkslösa hjärtelag midt under motgångar och pröfningar--ett kännetecken på själfviskhetens öfvervinnande--är just den egenskap Runeberg så högt värderar hos sina "tre stora läromästare i lifvet", af hvilka den förste, vännen från skolan och studentåren Fredr. Ehrström, med stilla jämnmod redan genomgått åtskilligt. Huru Runeberg för sin del öfvat denna själfförglömmelsens konst, framgår af hans religiösa mognad vid polemiken mot pietisterne, som kort därpå begynte. Hösten 1836, kort före Hannas utgifvande, tryckte han i Morgonbladet dikten _Till lyckan_, som också den visar huru ringa Runeberg aktade lifvets yttre förmåner, om han än ej föraktade dem: Ljusets lott och fridens gåfva, glädjen, hoppet, kärleken, allt, hvad lifvet bäst kan lofva, ägde jag och äger än; dig blott har jag sett försvinna, hvarje gång jag sökt dig nå; milda, svaga stoftgudinna, le en gång mot mig också! Å konsistorii sida var stämningen ej så hel. Tre af dess ledamöter röstade emot anslaget: Runeberg skulle göra vida mera nytta som lektor i Borgå än som docent vid universitetet, för hvilket han ingalunda vore oersättlig. Härtill har anmärkts, att det visade sig, att universitetet ej heller var oersättligt för Runeberg. Den fördjupning och koncentration, som kom hans poetiska begåfning till del i den stilla småstaden, hade måhända under det rikare intellektuella och vetenskapliga lifvet i hufvudstaden uteblifvit. Också afböjde han, vid Sjöströms död 1846, då professionen i grekiska blef ledig, de allmänna uppmaningarna att söka den. Med oförbehållsam värme framträdde vännernas och den akademiska ungdomens hyllning vid afskedsfesten den 12 maj 1837 på "Sparbanken", på norra stranden af Tölöviken, ett värdshus som numera kvarstår blott i Topelii noveller. "Öfver hela festligheten", säger Topelius i sin dagbok, "låg en hjärtlighet och värme, som beständigt samlades kring hufvudpersonen och åter utgick från honom, som från en lifvande fläkt." Några dagar senare, en solig vårdag, förde Runeberg sin familj, hustru och två gossar, landvägen till Borgå. Han stannade där för sin återstående lefnad. RUNEBERG I BORGÅ. "För att sjunga behöfver man en grön kvist att sitta på", plägade Runeberg yttra, åsyftande därmed icke blott en sorgfri utkomst utan ock det fäste i lifvet, som en regelbunden verksamhet erbjuder. Det var detta fäste han vunnit vid Borgå gymnasium. I de gamla gymnasierna rådde en anda, som med goda och ondt numera är försvunnen från våra skolor, en frihet i studier och lefverne, som ofta urartade till själfsvåld, men ock frambragte karaktärer. Borgå gymnasium var särskildt bekant för bristande disciplin. Gymnasisterna infunno sig efter behag till lektionerna, och vid någon af dem ogillad bestraffning, särskildt kroppsaga, som ansågs för gymnasistvärdigheten kränkande, var det sed, att, genom klassvis företagna demonstrationer, rop och hojtande eller allmän absentering, visa sitt missnöje med lärarn i fråga. Skolans myndighet var så mycket svagare, som rektoratet hvarje år gick i tur mellan lektorerna, hvarjämte hvarje strängare bestraffning måste hänskjutas till collegium gymnasticum, hvars dom åter, så snart det gällde relegation och kollegiet ej var enhälligt, hemställdes domkapitlet, där yttermera rektor och lektorer anförde klagomål mot hvarandra, tills ärendet med protokoller och bilagor hamnade i hofrätten, allt medan själfsvåldet bland gymnasisterna ogeneradt pågick: denna mur af sekelgamla författningar och sega traditioner gaf sig ej vid första angrepp. Domkapitlets protokoller bevara många fåfänga inlagor och besvärsskrifter af Runeberg från början af Borgåtiden, då han, med biträde af några yngre lektorer, sökte i läroverket införa en bättre ordning. Då Runeberg själf var rektor, undvek han därför att sammankalla lärarkollegiet och upprätthöll disciplinen genom den personliga auktoritet, han utöfvade öfver eleverna, vinnande dem än med: den hjärtevärme, hvarmed han vid enskilda samtal inträngde i deras inre, än med det stränga allvar, hvarmed han fordrade pliktuppfyllelse af andra som af sig själf. Revolutionsåret 1848, då Runeberg åter var rektor, kom dock äfven han till korta. Slagsmål med stadens sjömän och gesäller, öfverdådigt lif på värdshusen och annat ofog fortfor äfven sedan de felande begärt och erhållit tillgift mot löfte om bättring. Runeberg fann det slutligen nödigt att sammankalla lärarkollegiet, som enhälligt ådömde dels relegation, dels aga på flata handen, dels karcer och varning. Vid domens afkunnande, då handplaggorna exekverades, använde Runeberg den högsta fysiska och andliga kraft; björkriset formligen söndersmulades under tyngden af hans slag, medan han för den församlade ungdomen förklarade den lydnad de voro skyldiga sina lärare och sitt gymnasium: plikten var för Runeberg ej att leka med. För sina kolleger framstod han härvid i högsta måtto imponerande, men på eleverna gjorde domen ett motsatt intryck och var i själfva verket ett felgrepp. Kroppsstraffet, hvaremot gymnasisterna så länge drifvit opposition, hade de nu vuxit ifrån. Svikna i sina illusioner om frihet och människovärde, till och med beträffande Runeberg, afgingo 38 gymnasister från läroverket, bland dem A.E. Nordenskiöld, sedermera nordostpassagens ryktbare upptäckare. Runebergs rektorsprogram följande vår visar, huru djupt han dock i grunden förstod de unga: hos dem lefver, säger han, en varm håg för det ädla och rätta; men denna håg är ännu outvecklad, så att ynglingen lätt tar miste och ställer sig till stöd för ett mindre förhållande, hvars helgd han förstår, emot ett större, om hvars vikt han ej hunnit komma till insikt. Det gäller då för lärarn att ej förkväfva "den vackra låga, som eldar ynglingen för en i hans mening berättigad sak, en låga af hvilken ensamt äfven det stora rätta i en framtid kan vänta sin kraft och sin fyllnad". Men å andra sidan bör ock tillses, "att de ädla frön, man förutsätter inom ynglingens barm, icke må förvildas i sin grodd, utan uppgå till blomning och frukter". Med detta uttalande, som i sin helhet läses hos Strömborg, har Runeberg trängt till en af kärnpunkterna i uppfostringskonsten. Också egde han, efter 48, ända till slutet af sin lärotid gymnasii-ungdomens odelade tillgifvenhet och beundran. Af själfva undervisandet var Runeberg mindre intresserad. Och dock sätter Strömborg honom äfven som lärare främst bland alla gymnasiets lektorer. I sin hopknäppta prästrock--som lektor var Runeberg prästvigd, dock utan skyldighet till prästerliga förrättningar--satt han allvarsam i katedern, medan lektionen fortgick jämnt, klart och redigt. Under öfversättningstimmarna, då Runeberg värmdes af den klassiska texten, som han tolkade mästerligt, låg snusdosan af näfver obegagnad på bordet; under de grammatikaliska öfningarna fick den, mellan priserna, svänga rundt i vänstra handen, liksom markerande därmed de olika graderna af hans intresse för undervisningens olika sidor. Tjänstgöringen var lindrig, endast 8-12 timmar i veckan, och gjorde, van som han var vid undervisandet från sin tidigaste ungdom, knappast intrång i Runebergs författarskap. I början läste han latin, men fick sedan transport till lektoratet i grekiska, där författarläsningen var hufvudsak. Med en af kollegerna, lektorn i historia J.E. Öhman, hade han därtill upprättat ett progymnasium, som dock i hufvudsak leddes af kamraten. Tillsammans hade de ock 1838 uppsatt "Borgå tidning", hvarvid Runebergs anpart till stor del sköttes af hans hustru. Öhman, en energisk och klartänkt man, som redan från början af Runebergs skaldskap förstått att uppskatta det, omfattades af Runeberg, för det rastlösa och oroliga i hans natur, med mera aktning än värme. Öfver hufvud hade Runeberg sin umgängeskrets lika mycket utanför som inom gymnasiets lärarkår, såväl i staden som på egendomarna i dess grannskap. Han lefde sig snart in i Borgå förhållanden. Åt besökare från Helsingfors plägade han säga: "Ni kommer hit från hufvudstaden, som ena kaxar, med Senaten till frack och Universitetet till byxor, men jag skall säga er att här bakom bergen finnas också människor". Bland dem fann Runeberg sin andre "läromästare i lifvet", tullförvaltar Dreilick, hvars finkänsliga, anspråkslösa och pliktfasta personlighet i hög grad vunnit hans vänskap. "Hit kom jag", yttrade han, "såsom en höglärd magister och trodde mig vara något, men först af honom, en syndare och publikan, lärde jag mig att vara människa". Svårare hade Fredrika Runeberg att finna sig i förändringen. Hon saknade djupt det intelligenta och lifvande umgänget från Lördagssällskapet. "Ack den Kronohagen där i Helsingfors, den var ändå en ljuflig sak", skrifver hon till sin väninna ännu 1840. "Herrarna kalasa här ifrigt sinsemellan, men mellan dem och fruntimren är befäst ett stort svalg". Äfven senare, när det Runebergska hemmet blifvit centrum för de bildade familjernas umgänge både i staden och omnejden, vann hon inga närmare förtrogna på orten. Och af de gäster, som från när och fjärran besökte dem i allt större antal, efter hand som skaldens rykte steg, hade hon "ingen fri luftväxling för sin inre människa" i följd af en tilltagande döfhet, som med åren alltmera utestängde henne från yttervärlden. Hon läste mycket och genom henne har Runeberg, som med åren alltmera ogärna själf läste något, fullständigt följt med den samtida skönlitteraturen, vare sig hon föreläste eller refererade den. Men hvad som framför allt tog hennes kärlek i anspråk var hemmet, där efter hand sex raska söner uppväxte, och ej blott kärleken, hvaraf hon hade rikligare att ge, utan ock krafterna, som aldrig tycktes henne förslå för arbetet, som "alltid ökade sig mera än hon hann undan". Den största försakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket för sig, var måhända den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rätt. I sina bref till Snellman, som för denna begåfvade kvinna hyste en aktning, som han ej medgaf fruntimren i allmänhet, bemöter hon samtidens fördomar mot kvinnligt skriftställeri med en bitterhet, hvilken satt desto djupare, som hon ej själf kunnat helt frigöra sig från dessa fördomar. Flere år å rad förkväfde hon i hushållsgöromålen sin skriflust, så att Runeberg slutligen förebrådde henne detta "alltför ensidiga Marteri". På Snellmans tillskyndan publicerade hon i Litteraturbladet på 1850-talet en del "Teckningar och drömmar"; år 1858 utkom hennes hufvudarbete, "Fru Catherina Boije och hennes döttrar", en berättelse från Stora ofredens tid i stil med Topelii "Fältskärns berättelser", författad tidigare men utgifven senare. Med hvad hon äfven i bundet språk publicerat är Fredrika Runeberg helt visst den mest betydande svenskspråkiga författarinna i Finland. Somrarna tillbragte Runeberg med sin familj från och med år 1838 på Kroksnäs, i skärgården strax söderom Borgå, en gammal herrgård i bondehand, hvars enkla, rödmålade mansbyggnad ännu står kvar som på Runebergs dagar. Skyddad af Vessölandets djupa barrskogar, erbjuder naturen här, rikt kuperad, med rymliga fjärdar, löfrika sund och vassbevuxna vikar, all den inre skärgårdens fägring och behag, hvartill ock hör den sekelgamla odling, som med åker och äng och trefna bondgårdar brutit dess ursprungliga vildhet. Här har skalden oafbrutet i 31 år, sommar efter sommar, vid naturens bröst funnit den sunda näring, hans ande efter vinterns arbete behöfde. Om somrarna skref Runeberg numera föga. Så snart våren kom, drefs han af en rastlös längtan ut till naturen, för att "deltaga i dess utvecklingsfest", och var ofta redan före feriernas inträde utrest till Kroksnäs på någon jakt- eller fiskefärd. Sommarn igenom bedref han på de kringliggande vattnen sitt fiske, med långref och krok, med nät och ryssjor, hvarvid sönerne efter hand som de växte upp biträdde, de yngre vid fångsten och vården af betena, de äldre som roddare, medan Runeberg i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med läderbälte kring lifvet satt i aktern af båten och skötte refvarna. Det var intet dolce far niente, såsom hans hustru någonstädes skämtsamt beklagar sig i sina bref, utan en sysselsättning, som för tillfället upptog hela hans intresse och bedrefs med största omsorg; hans drag kunde mulna i allvar, när yngsta sonen låtit kråkorna beskatta betesförrådet, såsom Strömborg förtäljer om den fiskefärd han deltog i. Jaktfärderna gällde om våren sjöfågelskytte för vettar, om hösten hare och skogsfågel och räckte någon gång flere dagar å rad. I kalendern Ilmarinen för 1884 ingår en intressant skildring af en sådan längre jaktfärd tidigt en vår på sjöfågelskytte till yttersta hafsbandet, där man tältade i det fria, ehuru snön ännu låg kvar i skogarna, medan kosten bestod af på stället tillbredd fisksoppa; icke minst värdefull är uppgiften om Runebergs intresse för den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom. Om hösten riktades jaktfärderna till omnejderna kring Borgå, där Runeberg snart blef hemmastadd ej blott på herrgårdarna, utan ock i mången bond- och torpstuga, som ända till våra dagar bevarat minnen däraf. De personer och typer, han därvid mötte, bland allmogen såväl som bland de bildade, blefvo ej utan sin betydelse för hans skaldskap. Runebergs overksamhet på Kroksnäs var endast skenbar. Det var nu han samlade sina förråd af nya åskådningar och idéer. Från skogen och sjön, från skären och hafvet, från grönskan och sommarljuset hade de sin friskhet och sin styrka. Nya diktverk växte nu upp i hans fantasi, och då han själf meddelat, att han ej nedskref någonting, förrän dikten i hans inre fått en fullt tydlig och harmonisk gestalt, var kanske denna del af skapelsearbetet den förnämsta. Efter middagshvilan, när han gick ut till "Mellanängskällan", blef han kvarsittande vid dess klara vatten, ostörd, i tyst begrundan, ofta långa stunder, medan hans anhöriga, som kände hans vana, togo en omväg för att ej störa honom. Det var diktverkens början; de slutfördes under de långa och mörka vintermånaderna i staden. När Runeberg kom till Borgå, hade han redan, som han uttryckte sig, mycket "färdigskrifvet i hufvudet". Det första större diktverket i Borgå är JULKVÄLLEN. I detta syskonstycke till Hanna är skådeplatsen åter inlandet, men nu "den rikt bemedlade herrgården", den andra af de bildningshärdar, från hvilka kulturen utgått till den inre landsbygdens befolkning. Den är i ego hos en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill förebilden kunnat finnas hos Enehjelm i Saarijärvi eller någon af de militära godsegarene i omnejden af Borgå. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande kusk och sina förnämare vanor står herrgården i Julkvällen på långt större socialt afstånd från folket än prästgården i Hanna. Uppvuxen i dess adliga kultur, har den sextonåriga fröken Augusta i sitt väsen en helt annan förfining än hennes syster på prästgården. Hon spelar klaver, hon har läst Irving och Moore, hon skrifver vers, men framför allt: i hennes hjärta bor en adel, både bildningens och födselns, hvarur detta sextonåriga barn hämtar de ingifvelser, som göra henne till julkvällens tröstande ängel. Huru skulle den till åldern mognare Hanna redt sig inför uppgiften att stilla den sorg och söndring, som julposten medfört med de oroande nyheterna från Turkiet, där svågern kämpade som kapten i ryska armén? Rörande är den sextonårigas fina konst, då hon med sitt klaverspel omstämmer fadren, som fåfängt talat förnuft med sina gråtande fruntimmer, och med sin romans tröstar sin syster kaptenskan i kammarn vid den förstföddes vagga. Slutligen är det ock hon, som om under hafvandena både i torpen och drängstugan har en omtanke, hvilken får sitt mest gripande uttryck i förhållandet till Pistol, den gamle trumpne soldaten, hvars son stupat i kriget, medan kaptenen återkommer på julaftonen sårad men behållen. Det är hennes älskliga väsen, som öfver den gamle soldatens manliga resignation kastar ett skimmer af mild försoning: i hjärtelaget hos dem bägge bor en valförvantskap, som öfvervinner olikheten i ålder, stånd och bildningsvillkor. Hanna är uteslutande idyll; i Julkvällen tillkom det krigiskt-patriotiska elementet med en styrka, som ej undgick att göra intryck på samtiden. När gamle Pistol uppträdde från de djupa led, som 1808 bestått den förtviflade striden för fosterlandet och äran, flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet, väckte han hos allmänheten samma känslor, som grepo hans vapenkamrat, den ädle majoren, då ----Finland, stod för hans öga; hans torftiga, gömda, heliga fädernesland. När samtidigt Montgomerys historia öfver 1808 års krig utkom, blef intresset allmänt för dessa krigiska minnen, som slutligen fingo sin odödliga form i Fänrik Ståls sägner. Julkvällen påbörjades den första vintern i Borgå. Men dels skolarbetet och Borgåtidningen, dels frossan, då för tiden en långt allvarsammare sjukdom än nu, afbröto utförandet, tills året 1840 Nadeschda trädde emellan och med omotståndlig makt tog skaldens fantasi i besittning. Först efter dess fullbordande, januari 1841, återkallade han gestalterna från den finska vinterbilden, den vänliga fröken Augusta, hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder från krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stämningen, så att, när diktverket utkom till julen 1841, det förelåg så helgjutet, som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof, som bättre än något visar den underbara uthålligheten i Runebergs skaldefantasi. Medan Runebergs sångmö hittills gifvit endast bilder ur den egna nationens lif: i Älgskyttarne dess allmoge, i prosaberättelserna dess borgarstånd och kustbefolkning, i Hanna och Julkvällen dess präste- och adelstånd, beträder hon med NADESCHDA den främmande världen i det land, hvarmed Finlands öde efter 1808 förenats. Motsatsen kan ej vara större: där lifegenskap, här ett själfegande bondestånd; där själfhärskaredöme, här en fri samhällsanda, om ock än väntande sina former; där glans och prakt i de ledande klassernas lif mot den stilla enkelheten här. Den ädla mänsklighetskänsla, som är en af de ledande makterna i Runebergs diktning, höjde honom öfver hvarje trångbröstad nationalfördom. Men hvarifrån hade Runeberg, som aldrig vistats i Ryssland, sin åskådning af det ryska lefnadssättet och den ryska naturen? Sommarn 1838 hade Fredrik Cygnaeus fört till Runeberg i Borgå Jakob Grot. Denne ryske lärde hade som tjänsteman vid Rikskonseljen begynt intressera sig för den nordiska litteraturen. Han lärde sig ej blott svenska språket, utan ock, under en vistelse hos Lönnrot i Kajanatrakten, det finska, öfverförde till rysk dräkt Tegnér, Runeberg, Kalevala och publicerade i den ryska tidskriften "Samtiden" intressanta uppsatser från det område han valt som sitt. År 1841-53 professor i ryska vid universitetet i Helsingfors, stod han som en intresserad förmedlare af det andliga utbytet mellan sitt fosterland och det där han verkade. Bekantskapen mellan Runeberg och Grot, en gång inledd, öfvergick efter hand till brorskap och verklig vänskap. Upprepade gånger gjorde Grot sommartid på Kroksnäs besök, som kunde räcka ända till tio dagar, medan de om vintrarna träffades ömsevis i Borgå eller Helsingfors. Sitt första besök på Kroksnäs, sommarn 1839; resan dit från Borgå, då Grot i sin obekantskap om vägens längd anlände så sent i sommarnatten, att familjen redan låg till sängs; Runebergs glada välkommen, när han med ljus i handen steg ut ur sitt rum: allt detta beskrifver Grot med rysk liflighet i en längre uppsats i "Samtiden". Hvad främlingen främst lade märke till hos den finske skalden var "hans öppna anlete, som uttrycker förstånd, redbarhet, saktmod och en orubblig själens frid". Det sistnämnda hade han funnit äfven hos Lönnrot, en frid så motsatt det ryska lynnets oro: hos båda, Lönnrot och Runeberg, hade den samma grund i deras religiositet. I skaldens sommarhem bemärker han, näst gästfriheten, den stora enkelheten: det primitiva möblemanget, de bilade stockväggarna, fönstren, som efter österbottnisk sed saknade rullgardiner; han hänföres af skärgårdsnaturen, som med gråa klippor, gröna barrskogar och gyllene fält utbredde sig framför hans fönster. Runeberg, som i hög grad besatt förmågan att samtalsvis vinna sanna och djupa åskådningar, har under dagarna för Grots första besök på Kroksnäs utan tvifvel fått en rik inblick i lefnadsförhållandena i Nikolai I:s Ryssland. Samtalen varade stundom, skrifver Grot om ett senare besök, ända till fem timmar och fortgingo långt in på de sommarljusa nätterna. I ett annat bref förvånas han öfver de djupsinniga tankar och snillrika bilder, med hvilka den finske diktaren rör sig äfven på främmande områden, och kan icke nog prisa hans "sällsynta förmåga att uppfatta och värdera det vackra hos hvarje nation". Vänskapen mellan Grot och Runeberg är en bild af det förtroendefulla förhållande, som rådde mellan ryska och finska skriftställare på en tid, då man trodde på vetenskapens och poesins kraft att förbrödra nationer. År 1853 kallades Grot till lärare åt den blifvande kejsaren Alexander III, som för honom hyste mycket förtroende; hvilken betydelse har ej häri legat för Finlands välfärd? Ännu 1877, vid Runebergs död, egnade Jakob Grot åt den finske diktaren varma afskedsord i den ryska pressen. "Han var en af de utvalda", skrifver han, "öfver hvilka folken med rätta äro stolta och som utgöra en prydnad för mänsklighetens häfder." Grot afled år 1893. Genom Grots vistelse på Kroksnäs var Runebergs fantasi redan varm för det ryska lifvet, då hans hem juldagarna samma år besöktes af en nära bekant från Lördagssällskapets tid, fröken Henriette Ahlstubbe, en syster till Stubben, gemenligen Stubbskan benämnd. För att understöda sin bror, hvars humanistiska intressen betänkligt inkräktat på hans medicinska studiebana, hade hon flere år vistats som guvernant i det inre Ryssland och återförde därifrån bland sina minnen en sägen om tvenne furstesöner, som förälskade sig i en och samma slafvinna. Detta var uppslaget till Nadeschda, som konciperades och slutfördes inom ett enda år. Att Runeberg i Nadeschdadikten förmått öfver själfhärskardömets och lifegenskapens Ryssland kasta ett sådant skimmer af sympati, kommer väsentligen af den humanitetsgrund, hvarpå dikten bygger, och som skalden på det lyckligaste förknippat med gifna historiska förhållanden genom att förlägga händelsen till Katarina II:s tid, då det adertonde århundradets humanitetsläror framträngde äfven till Ryssland. Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde sången, hvem kan betvifla dess verklighet? Hvad beträffar furstesönernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna karakteristiska typ i själfhärskaredömet, som lefver blott för härskarens gunst, så har ock denna hårda natur en vek punkt i sin moderskärlek, ehuruväl hon framför allt älskar sig själf i sina söner, hvarför hon ock drabbas dess svårare, ej blott af Voldmars mesallians med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som sviker hennes lefnadsplan af kärlek till samma slafvinna. Också i teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och Nadeschda sitt människovärde. Och slutligen har skalden, genom att emot Natalia Feodorovnas falskhet och flärd, då hon med målade tapeter söker bedraga sin kejsarinna, ställa fram Nadeschdas rena och af sorger förädlade gestalt, med beundransvärd finhet motiverat handlingssättet hos Katarina II, denna Nordens Semiramis, som här fått den ädla uppgift, att mänskligt återförena, hvad fördom och flärd åtskiljt. I Nadeschda har Runebergs sångmö rört sig, med samma säkerhet i de ryska fursteslottens glans och prakt som hemma på präst- eller herrgården i eget land. Grot, åt hvilken han lämnade dikten att granskas i manuskript, har ej haft något af vikt att anmärka, men tillägger ock, att både gestalterna och naturen här äro behandlade mera summariskt än i de finska bilderna. Icke dess mindre verkar dikten öfvertygande genom sin inre följdriktighet och sanning, diktionens skimrande fägring och stämningens djup, buren af de antikartade metrarna, som episkt fortlöpa i orimmade romanser. I sin tillfredsställelse öfver Nadeschda föreslogo Grot och Pletneff äfven andra uppgifter ur det ryska lifvet till behandling; men Runeberg hade med Nadeschda uttömt sitt ämne, och det var ej hans vana att upprepa sig. STRIDEN MED PIETISTERNA; KUNG FJALAR. Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa lefnadstro, hade pietismen, denna den mäktigaste religiösa rörelse vårt folk upplefvat, lik en skogsbrand gått genom bygderna, uppskakande sinnena ur deras liknöjdhet och renande hjärtan och seder med sina stränga fordringar, men ock i mörk ensidighet förkastande lifvets och människoandens yttringar på andra områden än det religiösa: hvad fann den annat att hänvisa till, än ett fosterland bortom jordelifvet? I så måtto har man kallat pietismen en underström till den nationella rörelse, som med landtdagarnas återinkallande 1863 inträdde som en faktor i folkets lif, åsyftande att göra detsamma i högre mening delaktigt äfven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa led, vann pietismen anhängare äfven bland de bildade. I universitetskretsar hade den sin målsman i Lars Stenbäck, hvars väckelse inträffade under relegationen 1834. Runeberg, inför hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet syntes innebära en fara för bildningen, hade redan i Helsingfors tänkt på att uppträda i frågan. Det var det första året i Borgå han skref _Den gamle trädgårdsmästarens bref_, som trycktes i Helsingfors Morgonblad 1 december 1837. Stenbäcks "Svar till den gamle trädgårdsmästaren" ingick i Morgonbladet för januari 1838, hvartill Runeberg i Borgå tidning, som emellertid Öhman och han uppsatt, publicerade sitt genmäle _Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren"_. I denna polemik, som med spänd uppmärksamhet följdes af landets hela bildade klass, uppträder Stenbäck som den eldige, sanningssökande ifraren, medan däremot hos den gamle trädgårdsmästaren framträder en kvietism i lifsuppfattningen, som utvecklat sig under det nog exklusiva umgänget med plantornas milda värld, liksom om icke själf viskheten, lasterna och ondskan funnes till i lifvet, åtföljda af sina förkrossande konflikter. Fanns det fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes för den gamle lika förtappade, som han för dem, och det straff, som drabbar honom i hans dotters död, kan således vara ur poetisk synpunkt berättigadt, medan däri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbäck i sitt "Svar" begagnat sig. Men Runeberg hade tänkt i saken djupare än den gamle trädgårdsmästaren. I sitt mästerliga genmäle, som ej i språkets skönhet, men väl i tankarnas djup och bildernas klarhet öfverträffar själva brefven, vänder sig Runeberg främst mot pietisternas mörka förkastelse af världen och människolifvet. För dem ett dystert andens fängelse, är detta lif för Runeberg en ljus och härlig uppenbarelse af Skaparens tanke. Bredvid uppenbarelsen i naturen erkänner Runeberg äfven det uppenbarade bibelordet, men söker i dess läror människolifvets förklaring,--ej dess förkastelse. Mellan materie och ande, mellan världen och Guds rike ser han en enhet, som kristendomen blott befäst, då "försonaren söndertrampade ormens hufvud". Runeberg erkände äfven nödvändigheten af en omvändelse från själfviskheten och de onda böjelser, som sitta rotade i den jordiska delen af vår tillvarelse, något som ej sker oss af vår egen makt, utan som en nåd ofvanifrån. Men denna omvändelse kan försiggå äfven annorlunda än enligt pietismens normaliserade "Nådens ordning". Den kan vara en stilla utveckling, en beständig sträfvan mot Gud, fortgående, för den enskilde som för mänskligheten, icke språngvis, utan stegvis, organiskt, genom det jordiska till det himmelska. Runeberg varsnar den öfver allt i människolifvet, äfven hos den mest förtappade, i palatset lika väl som i kojan, hos den ena nationen lika som hos den andra. Inför denna tanke ljusnar tillvaron för hans blick, såsom den svartnar för pietistens. Med tillrättavisande af pietisternas själfviska bekymmer för den egna saligheten summerar Runeberg slutligen sin religiösa uppfattning i följande ord: "En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, sina tankar och handlingar. I den lefvande tjusningen öfver deras öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är han som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det milda offer, vår lära bjuder oss att nedlägga på den Högstes altare". Runeberg var blott några och trettio år, då han träffade kristendomens anda i dessa satser, hvilkas sanning, säger Strömborg, ingen erfarenhet skall kunna jäfva. Att skalden pröfvat dem på sig själf, i sitt eget lif, det bevisar det sätt, hvarpå han bar sina motgångar först och sina framgångar sedan. De bildade klasserna höllo i allmänhet med Runeberg; till allmogen trängde hans tankar väl endast medelbart, genom dem. Huru innerligt de religiösa spörsmålen på denna tid fyllde Runebergs lif äfven i hemmet, visar ett bref från hans hustru, som på tal om pietisterna skrifver: "Jag ville att en af dem en gång kunde höra Runeberg tala i saken, då han är (ja, jag måste nyttja det ordet) riktigt inspirerad. Klar och ljus, liksom blickade jag in i Guds anlete, är mig vår religion i all sin kärleksfullhet och härlighet, då jag hör honom så, och som ett mörkt, betydelselöst stoft nedfalla dessa på Skriftens förvrängning grundade olyckliga läror.----Nu först", tillägger hon, "har jag rätt och fullt lärt mig inse, hvad jag eger i min man". Stenbäck lämnade Runebergs genmäle obesvaradt, vare sig han redan sagt vad han ville, eller att han ej kunde bestrida sanningen i Runebergs framställning. I alla fall har han stannat vid pietistens brinnande kamp om sin salighet, utbytande lyran mot harpan, tills äfven dess toner förstummades i de religiösa lidelsernas stormar. Han utgick ur dem luttrad såsom människa, men med sin poetiska åder bruten. Hans sista betydande dikt, vid österbottningarnas Porthansfest 1839, är tillegnad Runeberg; polemiken hade ej hos honom kvarlämnat minsta skymt af personlig misstämning. Den religiösa polemiken har lämnat spår äfven i Runebergs tredje och sista dikthäfte, en efterskörd från den lyriska diktningens fält, utkommen sommaren 1843. Här ingår en afdelning legender, dels bearbetningar efter Kosegarten, dels egna motiv. Bland de sistnämnda är dikten _Krysantos_, i hvilken Runeberg gifvit konstens form åt hvad han på tankens väg framställt i sitt genmäle till Stenbäck. Den gamle trädgårdsmästarens ensidiga och bittra häftighet är här öfvervunnen, och äfven den unge fördömande ifraren omfattas nu med samma milda försoning, i hvilken lifvet ligger ljust för skaldens blick. När Krysantos uppstod, hade planen till KUNG FJALAR redan legat och grott hos Runeberg. Huru under Försynens osynliga ledning lifvet verkar till människans förbättring och omvändelse, det är hvad Runeberg vill visa i denna sin mäktigaste diktskapelse, som han själf kallat "ett litet epos, hvari gudarnes storhet och nåd utgör ämnet". För denna uppgift erbjöd antiken ej den nödiga känslan af personlig själfständighet, men dess mera den skandinaviska forntiden, till hvilken dikten därför är förlagd. Fjalar, Gauthiods kung, hör till dessa vikingatidens storslagna men själfviska gestalter, som, trotsande på sin viljas kraft, lefva blott för egen storhet och ära, åsidosättande för dem hvarje annan hänsyn. Men därjämte bo i detta kämpabröst äfven känslor af en ädel mänsklighet, som röjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till egen tillfredsställelse och ära, från ett stamhåll för vikingar omskapa Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga hägn. När nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, förkunnar den blygd, som förestår Fjalar och hans ätt, då ------hans son, den ende, sluter som brud sin syster i eldad famn, så går Fjalar, med uppbjudande af all sin viljestyrka, till strid med gudarne: till den storhet, han vunnit med kufvade riken och länder, vill han yttermera lägga den, att hafva besegrat äfven gudarne, i sin skoningslösa själfviskhet redo att för detta mål offra det ena af sina barn, sin dotter, och höja svärdet mot det andra, mot sin son. För Runeberg med sin fasta tro på den lagbundna ordningen i skapelsen gällde det nu att låta gudarnas ledning af händelserna ske med blott sådana medel, som ligga inom naturens vanliga lagar, hvarmed ock dikten betages allt tycke af afsiktlighet. Underbar är därvid skaldens konst, som här kan i några drag blott antydas. Det rent mänskliga hos Fjalar gör det naturligt, att han ej själf öfvervakar sin späda dotters uppoffrande, utan öfverlämnar henne åt Sjolf, vapenbrodern, som utsätter barnet i hafvet under Vidars klippa, där hennes räddning i den stormiga julnatten väl är föga sannolik, men dock ligger inom gränserna för det naturliga. Och sedan, när hon, okänd, ett bortvräkt barn, hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt är det icke, å ena sidan att hon försmår Morannals trenne söner, med hvilka hon uppvuxit som en syster, å den andra att hon vinnes af Hjalmar, sjökonungen fjärran från, lika naturligt som Hjalmars vikingafärder i främmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillåta dem, blott hans eget land är fridlyst. Sedan gudarne vid Oihonnas räddning "nödgats gripa i händelserna med hela handen", styra de dem sannerligen "med en knappt märkbar vink af det minsta finger". Steg för steg ledes sålunda Fjalar till den väldiga katastrof, som med uppskakande kraft störtar honom från hans stolthets och hans själftillräcklighets höjder, där han, segrarn öfver människor och gudar, vid lifvets kväll solar sig i glansen af sin viljas förmenta verk. Förkrossad af Oihonnas och Hjalmars fall, erkänner han gudarnes seger, som är en högre världsordnings seger öfver det själfviska mänskliga jaget. Gudarne hafva icke slagit honom som i den grekiska ödestragedin i blind obeveklighet. Deras slag har afsett Fjalars uppfostran, ett luttrande af den ädla metallen från det själfviska slagget. I all sin förskräcklighet blir straffet därmed en nåd, nederlaget en seger, döden ett lif hos gudarne, mot hvilket all jordisk storhet är ringa,--en omvändelse i sitt slag, hvarmed Runeberg ville säga, att "nådens ordning" ej är den enda vägen till Gud. I så måtto har Kung Fjalar betecknats som hans sista ord i striden med pietisterna. Då diktverkets plan fordrade, att Oihonna uppväxte hos ett annat folk än det fornskandinaviska, var det en lycklig tillfällighet, att Nils Arfvidssons metriska öfversättning af de gaeliska originalen till Ossians sånger utkom julen 1842. I dessa märkeliga rester af Skottlands keltiska kultur fann Runeberg det folk han sökte, ett folk med mildare seder och mänskligare känslor än vikingarne. Motsättningen mellan det ossianska och det skandinaviska har han fasthållit så alltigenom, att han kunnat beteckna sitt poem som "en af gifna natiönella och tidsförhållanden bestämd episk skildring". Dock har det ossianska rikare befruktat hans fantasi än det dinaviska. Visserligen åro Fjalar och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på skandinavisk botten. Dargar, siaren, så oundgänglig för diktens utveckling, kunde väl sammanstå med kelternas druider, men saknar historisk grund i den skandinaviska fornvärlden, liksom ock den omvändelse, som försiggår med Fjalar, har en betydligt djupare innebörd, än den kämpanaturernas förädling genom striderna, som Ragnaröksmyten afser. Ofvanberörda motsättning har skalden åskådliggjort äfven i de storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten består.--Lyriskt förbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomförda skema, klinga dessa metrar kärfvare och kraftfullare för de skandinaviska bilderna, vekare och mildare för de ossianska. Så lätt än språket i skaldens hand tyckes böja sig efter skemats svåraste fordringar, så stor har den möda varit, som åstadkommit intrycket af en sådan mödolöshet. Det är som om diktionens kraft och glans, dess mjukhet och fägring, blott skulle växa i mån af de svårigheter, som måste öfvervinnas. Runeberg hade nu nått den ställning i sitt fosterland, att ett nytt diktverk af honom betraktades som en nationell tilldragelse. Kung Fjalar, som utkom i bokhandeln i juni 1844, mottogs med stort intresse särskildt i Helsingfors, där landets bildade allmänhet samtidigt möttes vid universitetets promotionsfest. I Kaisaniemi, som då både hette och var "Allmänna promenaden", syntes inom en timme efter diktens utkommande knappt någon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen. Kung Fjalar var emellertid ingen populär dikt. I sin monumentala storhet ingaf den mera respekt än förtjusning, om ock den ifrigt sysselsatte kritiken, som försökte sig med allehanda utläggningar. I "Saima" uppträdde Snellman och inpressade dikten i sina socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara med sin utläggning af grundtanken i Kung Fjalar, sådan den ofvan framställts. I Sverige iakttog man en oväntad tystnad, som om man, med tanke på Runebergs angrepp i Morgonbladet tio år tidigare, i Kung Fjalar sett ett försök att "störta tegnerismen i den svenska vitterheten", såsom Helsingfors tidningar triumferande utropat. I den enda anmälan, som i Sverige såg dagen, anmärktes, att Runeberg var svensk endast till språket; till sin anda tillhörde han en annan nation: en svensk läsare kände en köld, ett visst _noli me tangere_ i botten af hans diktning. FÄNRIK STÅLS SÄGNER. Med Nadeschda hade Runeberg gifvit en bild från Ryssland, med Kung Fjalar från Skandinavien; hans sångmö återgick nu till hemlandet, till det krig, som skilde Finland från det senare landet för att förena dess öden med det förras. Underströmmen från konditionstiden i Saarijärvi steg upp och bar fram FÄNRIK STÅLS SÄGNER som de dyrbaraste alstren af Runebergs fosterlandskärlek. I Borgå hade Runeberg haft tillfälle, både i staden och dess omnejd, att öka sin samling af minnen från 1808. Samma år han flyttade till Borgå, afled där R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat några. Hos Sucksdorffs i Lovisa sammanträffade skalden med general G.A. Ehrnrooth, 1808 major vid Savolax infanteriregemente, efter kriget divisionschef för finska militären och sedermera som pensionerad bosatt på sin egendom Sesta i Hollola, där han en gång, till harm för den livreklädda betjänten, skall hafva till sitt middagsbord inbjudit någon veteran från Savolaxbrigaden; äfven skall Ehrnrooth ej tålt, att bonden efter dåtida sed stod med hatten i hand, när han tilltalade honom: allt drag som kommit till användning i _Fänrikens marknadsminne_. Det djupaste intrycket mottog Runeberg från det Dunckerska hemmet på Kinttula, hos Zachris Dunekers son, possessionaten Gustaf Duneker, den tredje af Runebergs "läromästare i lifvet", som i hög grad synes hafva ärft fadrens egenskaper, hvarför _Den femte juli_ kan betraktas som en hyllning åt den förre lika väl som den senare. Stycket upplästes af Runeberg vid ett besök på Kinttula 1855, då manuskriptet öfverlämnades som minnesgåfva åt Dunekers ännu kvarlefvande änka. Äfven skaldens egna minnen gingo tillbaka till 1808, då han som fyraårig pilt i Jakobstad suttit på Kulneffs knä eller hört v. Döbeln vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med Strömborg. Huruvida Runeberg vid teckningen af typerna ur de djupare lagren haft att stöda sig på traditionen eller träffat dem under sina jakt- och fiskarfärder bland allmogen "föryngrad i en ätt, men ej en annan", är mindre bekant. Till det lefvande källmaterialet kom den "Historia öfver kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809", som utgafs år 1842 af Gust. Montgomery, en af krigets veteraner, landshöfding i Umeå i Västerbottens län. Den episodrika framställningen och militärpatriotiska andan i detta historieverk anslog motsvarande strängar i skaldens inre, på samma gång händelser och personer säkrare framstodo mot bakgrunden af det historiska sammanhanget. Också kan man, till och med i enskilda uttryck, spåra inflytandet af denna källa, som Runeberg själf nämner som sin främsta. Sålunda i det inre förberedda, hafva Fänrikarne, såsom Runeberg för korthetens skull kallade dessa sina poetiska berättelser, fått sin form af en yttre anledning. Bokhandlaren A.C. Öhman, en bror till lektorn, hade upptagit en ur det nyväckta intresset för 1808 års krig uppkommen tanke på en samling litografiska porträtt af krigets mest framstående personer, till hvilka porträtt Runeberg skulle skrifva biografierna. Då lektor Öhman var gift med en brordotter till öfverstelöjtnanten Otto v. Fieandt, samlade man inom släkten rörande denne originelle krigare ett material af anekdoter och anteckningar, som för ändamålet öfverlämnades åt Runeberg. Härur uppstod den första af Sägnerna, _Otto v. Fieandt_, våren 1846. Det litografiska porträttverket kom af särskilda orsaker icke till istånd, men Runeberg hade funnit formen för ett porträttverk af högre rang: Fänrik Ståls sägner. Den första samlingen af Fänrikar uppstod mellan åren 1846-48, med en fart i skapelsearbetet, som kanske aldrig varit hos Runeberg starkare. Medan motiven om hvarandra grodde i skaldens fantasi, upptecknade han här och där enskilda verser på något tillhandsvarande papper, ett brefkuvert, en akademisk disputation, en examensordning, ett kininpulveromslag, dyrbara litterära minnesmärken, dem hans hustru sorgfälligt tillvaratagit och som nu vårdas i Runebergs hem i Borgå. När sedan själfva nedskrifningen vidtog, kunde man få se skalden någon kväll i sällskap fåordig och tyst: följande afton var Sägnen färdig, såsom Strömborg berättar om _Löjtnant Zidén_; dock att ännu enskilda uttryck jämkades och bättrades till och med i korrekturet, tills dikten funnit den form, i hvilken den kunde gå till eftervärlden. Den senare samlingen, som kräfde mera möda och tid, utkom först 1860. Som en gemensam ram för Sägnerna står bilden af Fänrik Stål, som skalden funnit hos den lättretade gamle underofficeren på Ritoniemi, dock så, att Fänriken hade både kännedom om och uppfattning af åtskilligt, som låg utanför gubben Pelanders horisont. Med detta snillrika fynd har Runeberg ej blott visat tillbaka på den patriotiska väckelsen från konditionstiden, utan ock på ett poetiskt sätt anknutit Sägnerna till den muntliga tradition, ur hvilken så många af dem äro hämtade. Inom denna ram har Runeberg framställt ett galleri af fosterländska gestalter, som söker sitt motstycke i hvilket lands litteratur som helst. Adlercreutz, v. Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v. Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och dagtingan. Men den rikaste skörden har han gjort, där historien varit fattigast på stoff, bland gemenskapens män. Den enkla enfalden hos _Sven Dufva_, trögheten och likgiltigheten hos _Trosskusken, Gamle Hurtig_ med sina anekdoter från Gustaf III:s krig, afundsamheten mellan _De två dragonerne_, se där hvad hvardagsögat varsnar hos de skrofliga soldatgestalterna i denna här. Men skaldens varma blick har trängt igenom ytan; vid hans hand träder den enfaldige fram och offrar lifvet som en hjälte, den tröge vaknar upp som den förste i hären, den pratsamme gubben lägger sig tyst ned på sin sköna konst att aldrig fly, och afundsamheten förädlas till en täflan om krigarära, där insatsen är lifvet. Härigenom uppstår hos dessa gestalter en obeskriflig blandning af heroism och komik, hvars framställning endast den store diktaren kunnat vedervåga; man vet ej rätt när man skall skratta eller gråta. Vackrast har skalden måhända tecknat nationalkaraktären i Munter, som i hurtighet och handlingskraft höjer sig öfver de föregående; också blef det han, som fick emottaga Adlercreutz' minnesvärda vittnesbörd: han var finne! Äfven den obevärade allmogen har sin plats i Sägnerna, som den hade det i kriget, där dess patriotiska känsla framträdde med en gripande kraft: vid Lemo, i Närpes, i Karelen, bland partigängarene under Roth och Spoof, öfverallt var den i rörelse. I Sägnerna har den tagit gestalt i _N:o femton Stolt_, landstrykaren, som af Döbeln på Lappos slagfält inställes i rotarna, medan _Soldatgossen_ i lyriskt bevingade strofer förtäljer oss, huru den nedärfts generation efter generation. Från samma djupa lager frambäres samma känsla af _Torpflickan_ och den ädla flickan i _Molnets broder_, den ena förkrossad, emedan hennes älskade bevarat sitt lif genom att svika sitt land, den andra upplyftad, i det hon för samma land förlorat sin. Också har Runeberg ur nationens karaktärsegenskaper, sådana de vid diktverkets fortskridande framträdde för hans blick, hämtat tröst och hopp för fosterlandets framtid. Har detta hopp varit fåfängt och dessa egenskaper funnits till blott i skaldens fantasi? Historien vittnar annorlunda. Denna patriotiska anda har icke sviktat i farans ögonblick: hvarför icke? Emedan den har sin rot i det sant mänskliga eller, bättre sagdt, i det sant religiösa. Den ställer fosterlandet icke som ett själfändamål, inför hvilket sedliga hänsyn sättas åsido, utan som en länk i mänsklighetens utvecklingsgång mot Gud. Den röjer ej en skymt af nationell skrytsamhet eller fåfänga. Dess elementer äro heder och pliktuppfyllelse, trofasthet och mannamod, och framför allt den styrka i lidandet, hvarom Fänriken vittnar med historien I bygder, där ej sol gick opp, stod kampen än med ishöljd kropp och nekade att vika, fast utan hem och utan hopp. Och dessa egenskaper gälla med samma värde äfven i fiendernas led, där Runeberg i _Kulneff_ förhärligat det ryska mannamodet. Andan hos armén och allmogen bryter sig bjärt mot bakgrunden af en oduglig högsta ledning. Med en skärpa i bedömandet, som numera var hos Runeberg sällsynt, brännmärker han denna ledning i _Konungen, Fältmarskalken_ och _Sveaborg_. En senare historieforskning har i någon mån låtit Adlercreutz dela ansvaret med Klingspor och betecknar Cronstedts handling blott som en hög grad af politisk ynkedom. Äfven Montgomery är i sitt omdöme mildare och använder ordet förräderi blott i en not. Själf medveten om sin skärpa, har Runeberg i bref till Montgomery som förklaring hänvisat på sin kärlek för armén, som han velat fritaga från ansvaret för missödena under kriget. Historiskt har han häri rätt; men ett dagtingande af samma art som på Sveaborg rådde ock bland landets ämbetsmän och präster, hvilka betjänade den inryckande fientliga militären med en tjänstvillighet, som skarpt kontrasterar mot den krigiska hållningen hos landets allmoge. Emellertid, i stället för att beakta detta, har Runeberg tvärtom i Olof Wibelius framställt ett föredöme af lojal patriotism bland ämbetsmännen och i friherrinnan Sofia Ramsay på Esbogård, som för fäderneslandet burit offret af två lofvande unga söner, ett föredöme af ädel själfförsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den allmänna misströstan och undfallenheten. Men denna räknade Runeberg till det förgängliga i nationens lif, och han har äfven häri historiskt rätt. Ty medan den bildade klassen på förhand kapitulerade, fanns det en armé, som genom sina offer och sin pliktuppfyllelse räddade landets ära och landets framtid. Detta är det väsentliga i historien om 1808 års krig, och den anda, hvarur detta resultat framgick, återfinner man i Fänrik Ståls sägner; hvarför skulle det oväsentliga där förtjänat en plats? Jämte det Sägnerna sålunda träffat kriget såväl i dess anda som yttre drag, framhålla de med bestämdhet dess hufvudgång och förnämsta bataljer, hvarigenom af kriget uppstått en totalbild, så fullständig, att Topelius i Helsingfors tidningar kunde utbrista: "Så skall fäderneslandets historia bibringas folket: det skall då lära känna sig själft bättre än genom alla historiska läroböcker". Måhända han redan då fick impulsen till "Fältskärens berättelser", som några år senare begynte utkomma. Såsom inledningssång till Sägnerna står _Vårt land_, som skrefs redan 1846, trycktes i Fosterländskt album 1847, sjöngs vid särskilda tillfällen och på särskilda melodier, bland hvilka äfven en af Runeberg själf, men eröfrade sin plats som landets nationalsång först vid studenternas majfest 1848, då den sjöngs på Pacii melodi. Det var revolutionsåret, då Europas stora nationer planterade frihetens röda fana i sina hufvudstäder. I Finland gick det stillsammare till: studenternas fanor betecknade det glada, fredliga tåg, som från hufvudstaden öfver Långa bron rörde sig ut mot ängarna vid Gumtäckts herregård. På den uppresta estraden steg Fredrik Cygnaeus; pekande på aftonskimret i vikarna och på månen, som i vårnatten höjde sig öfver grantopparna, talade han om Finlands minnen och Finlands hopp, med maning att lefva och dö för detta land. Nu var det Vårt land uppstämdes, hufvudena blottades, och den fosterländska sången begärdes och sjöngs om och om igen, buren sen dess på samma melodi till tusen sinom tusen hjärtan i de tusen sjöars land. Skalden själf var vid denna minnesvärda fest hemma i Borgå, där han som gymnasiets rektor väntade Grot på rysk inspektion. Det var den 13 maj 1848, den första dagen af Finlands februarirevolution; den andra var den 12 december, då ändtligen Fänrik Ståls sägner, första samlingen, utkom af trycket. Den första upplagan af Fänrik Ståls sägner utgjorde 2,000 ex., hvilket då för tiden var betydligt nog. Förlaget för Finland hade öfvertagits af en yngre broder till den nyss aflidne bokhandlaren Öhman i Borgå, mot ett honorar af 500 rubel silfver. Men i sista ögonblicket fann denne affären riskabel och drog sig tillbaka med begifvande af Runeberg, som nu själf öfvertog förlaget. Det var den 14 december på morgonen, och det gällde att med den tidens kommunikationer få upplagan distribuerad till jul. Fru Runeberg, som skötte den praktiska sidan af saken, gaf sig ej tid att förtära något på hela dagen, förrän vid tedrickningen på kvällen, upptagen helt och hållet med att inpakettera och expediera den dyrbara julgåfvan, som de följande dagarna af poster och resande kringfördes i hela landet. Hennes broder, bergmästar Tengström i Helsingfors, fick emottaga en fora med 986 ex., hvartill han efter par dagar rekvirerade ytterligare 264, dessa dock för landsorten; närmare halfva upplagan åtgick i Helsingfors, där redan första dagen 325 ex. i boklådorna försåldes. I Borgå försåldes den första månaden omkring 200 ex. I Vasa klagades, att endast 50 ex. ditkommit strax efter jul och inom par dagar försålts: kunde man ock sedan få låna ett exemplar af någon bekant, så ville man dock själf ega denna dyrbara bok. På landsbygden var den litterära afsättningen trögare, men Fänrikarne nådde hastigt äfven dit; inom ett och ett halft år var upplagan slutsåld. Gripande var det intryck, Sägnerna vid detta sitt första framträdande gjorde. Snellman i Kuopio, som ej erkände någon finsk nationallitteratur annat än på finska, skref till Runeberg, några månader senare: "Med tårar i ögonen och hjärtat fullt beslöt jag vid läsningen af Ståls sägner att sända dig en tacksägelse, så varm jag kände den böra vara. Detta beslut gick med många andra. Sak samma kan det vara, du har säkert tagit min glädje och tacksamhet med i vårt fosterlands allmänna". Lars Stenbäck i Vasa, som så strängt dömde all skaldekonst, läste dem åter och åter för unga och gamla: Montgomery skref från Umeå och proponerade genast brorskap och duskap med skalden: och hvad de öfriga veteranerna tänkte, som efter en så fullkomlig glömska nu fått öfver sig och sitt verk upprest ett monument, förmer än kopparns eller granitens, därom vittnar ännu i Runebergs hem i Borgå den stora silfverkannan med Finlands lejon på locket, som af dem och deras ättlingar skänktes åt Fänrik Ståls sångare. Efter Sägnernas utkommande tvistade recensenterna i tidningspressen om huruvida de voro att hänföra till balladens eller romansens kategori, mera lyriska, episka eller dramatiska till sin art. I själfva verket har Runeberg i dem skapat en ny, modern diktform: poetiska berättelser, hvar och en ett helt för sig, med situationer och gestalter, versmått och ton omväxlande i fullkomlig frihet och dock förbundna allesamman till ett helt såväl genom sin gemensamma sagesman och sitt gemensamma ämne som ock genom den för dem alla gemensamma andan. Till form som innehåll äro Fänrik Ståls sägner ensamstående, hvarför ock d:r W. Eigenbrodt, Runebergs tyske öfversättare, som måhända djupare än någon främling från de stora kulturlanden lärt känna Runebergs hemland, kunnat beteckna dem som "en höjdpunkt af modern konst öfver hufvud", "den mest storartade patriotiska diktning som någonsin diktats". Den väckelse, som börjat inom Lördagssällskapets krets, hade med Fänrik Ståls sägner omfattat hela nationen, sådan den representerades af sin bildade klass. I dem trädde hennes bästa traditioner fram och talade ett språk, som griper hvarje ofördärfvadt hjärta. De utgöra det lefvande beviset på nationens enhet och nationens rätt att vara till. Runeberg, säger G. Lagus, "har icke vädjat till några förgängliga dokumenter, som af de mäktige kunde förtrampas, han har grundat denna rätt på den djupa kraften hos folkets karaktärer, på kärleken till det land, som blifvit det beskärdt, och på den sedliga anda, som öfvervunnit hvarje bittert öde och gått segrande fram ur själfva nederlaget". MELLAN SÄGNERNAS FÖRRA OCH SENARE SAMLING. Sedan Krimkriget 1855 fört Nikolai I:s regeringssystem i grafven och Alexander II:s på tronen, hade en våg af den liberala strömningen i Europa omsider nått äfven Finlands aflägsna bygder. Våren 1856 presiderade kejsaren i Finska Senaten och framlade sitt program för landets utveckling, år 1861 sammanträdde januariutskottet och 1863, mer än ett halft sekel efter Borgå landtdag, landets till landtdag församlade Ständerrepresentation. Det nyväckta nationalmedvetandet, hittills bundet inom hjärtan och sinnen, trädde nu ut för att förverkligas i handlingens värld; den kulturella rörelsen öfvergick i en social och politisk, så storartad, som af små förhållanden i ett litet land kunde väntas. I handel och industri, i kanal- och järnvägsbyggnader, i folkskolor och lärda skolor, i tidningar och tidskrifter, i ämbetsverkens byråer, i kommunalstämmor och ständerförsamlingar, öfverallt skall man kunna spåra denna patriotiska anda, hvars djupaste och friskaste rötter vuxit i Runebergs diktning och Fänrik Ståls sägner. Det var vid denna tid generalguvernören grefve Berg, det försvinnande systemets representant, som nu fick afgå för en friare utvecklings kraf, fällde det betecknande yttrandet, att Fänrik Ståls imprimatur var censurens största misstag i Finland: att misstaget fördubblats, om detta imprimatur hade förvägrats, var en tanke utanför hans fattningskrets. Denna tid, som för Runeberg infaller mellan de två samlingarna af Fänrik Ståls sägner, betecknar ett långvarigt uppehåll i hans poetiska produktion. Det var dock icke den politiska rörelsen i landet, som upptog honom. Runeberg ställde sig med afsikt främmande för all politik. Hans vistelse i Borgå, på sidan af hufvudstadslifvet, kom honom härvid till godo. Under Krimkriget, då kanonaden från Sveaborg skallrade i fönsterrutorna på Kroksnäs, fortsatte han där sitt vanliga skärgårdslif. Professor Ilmoni, som i regeringens uppdrag försökte i Sverige motverka den där på vissa håll uppflammande krigsifvern och dess beräkningar på en resning i Finland, hade uppmanat äfven Runeberg att i denna sak uppträda med en vederläggning. Men denne, som visserligen delade hela folkets lojala trohet mot en lojal monark, svarade afböjande. "Och därför, gode broder", tillägger han, "anser jag mig icke vara mindre varm för mitt fäderneslands intressen, jag vill blott icke direkt gripa uti dem, utan söka efter mitt mått befrämja dem genom att troget verka inom det lilla område, där jag arbetar". Också är det ett eget sammanträffande, att 1863, samma år som med landtdagarnes återinkallande det politiska lifvet tog sin början i Finland, Runeberg drabbades af det slaganfall, som för alltid förstummade hans lyra. Den ena epoken var afslutad, den andra begynte. Äfven i språkfrågan ställde Runeberg sig och sin diktning utom striden, ehuru hans vänner uppmanade honom att uppträda och lägga sin auktoritet i vågskålen. Han följde med sympati arbetet för det finska språkets höjande, hvarförutom den högre odlingen ej kunde vinna allmännare spridning i landet; han bevarade äfven sin vänskap för Snellman, men ogillade bestämdt dennes nationalitetsteori, enligt hvilken landets bildade klass, då för tiden enbart svenskspråkig, var en nationen påförd främmande kast, som egde att i fosterlandets namn byta språk eller gå under. Också känner hans diktning ingen sådan national-åtskillnad. Den sociala åtskillnad, som där framträder mellan herremannaklass och allmoge, är bildningens och lefnadsvillkorens, icke språkets eller rasens. Hanna på prästgården, Augusta och majoren på herregården, Älgskyttarnes Herr kommissarie och hans husfru, alla representanter för den bildade svenskspråkiga klassen, umgås med den kringboende finskspråkiga allmogen så lätt och förtroligt, att det ej ens fallit skalden in att i dikten antyda tillvaron af skilda språk. I skildringen af allmogen är det flertaliga finskspråkiga elementet icke för honom något väsentligen annat än det fåtaligare svenskspråkiga. I Fänrik Ståls sägner, där folktyperna tecknats rikast, skall man väl förgäfves fråga, huruvida Runeberg mött dem under konditionstiden i inlandet eller bland kustbefolkningen vid Borgå. Sven Dufva, Munter och äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål: "Äfven jag är finne!" Så innerligt äro de vuxna ur den historiska traditionens anda, som utgör en nations väsentliga enhet och kännemärke och inför hvilken skiljemurar i härkomst och språk falla i grus". Äfven beträffande Runebergs egen diktning, som hvarken då eller ens nu trängt ned till massan af nationen, kan man med fog påstå, att det ej varit skillnaden i språk, utan i bildningsvillkor, som härvid utgjort hindret. Hvarför skulle ej annars Finlands svenskspråkiga allmogebefolkning, för hvilken det språkliga hindret ej förefanns, hafva tillegnat sig densamma framför den finskspråkiga? Först sedan folkskolorna upptagit Fänrik Ståls sägner, har Runeberg begynt verka bland folkets djupare lager äfven på finska; under 1870-talet uppstodo genom samverkan af flere författare förträffliga finska öfversättningar, som tjänat äfven de finskspråkiga högre läroverken och den finskspråkiga bildade allmänhet, som ej läser Runeberg på hans eget språk. Men hvad hvarken språk- eller bildningsförhållanden hindra, är att Runebergs verk tillhöra Finlands nationallitteratur, så länge här en nation existerar. Men om Runeberg icke af det rikare offentliga lif, som uppblomstrade i hans land, låtit sig bortryckas från sin diktning, så har dock hans tid på 50-talet varit af andra omständigheter splittrad. Sedan skalden hvilat ut efter Sägnernas förra samling och äfven några nya tillkommit, inträffade sommarn 1851 hans svenska resa, hans enda färd utom hemlandets gränser. Han reste i sällskap med Duneker sjövägen öfver Helsingfors och Åbo och dröjde i Stockholm tolf dagar, i Uppsala två, emottagen med hedersbetygelser, som väl därförinnan icke kommit någon finsk man till del i utlandet. Det var dock icke hedersbetygelserna Runeberg sökte, utan hjärtan och tankar, och han fann dem till och med vid audienserna på slottet och vid de officiella middagarna, hos v. Beskow med notabiliteterna af Sveriges vittra och lärda samfund, på Hotel Fenix med riksdagsmän och litteratörer, men framför allt vid enskilda bjudningar och samkväm, där han lärde känna Stockholms litterära personligheter. I Uppsala, där han fem timmar å rad fick stå och höra på tal, utan att komma i samspråk med studenterna, gick han slutligen förtretad sin väg. Huru djupt hans verk trängt in äfven i Sverige, fick han under dessa dagar till fyllest erfara. Samhörighetskänslan mellan syskonländerna på hvardera sidan om Bottenhafvet, hvilken lidit någon afbräck under den finska nationens sträfvan att stå på egen botten, hade genom Fänrik Ståls sägner återknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige är i dem representeradt af sådana män som v. Döbeln, Sandels, af Klercker, v. Schwerin, Wibelius: Äfven Runeberg själf härstammade från Sverige, där hans farfar verkade som kyrkoherde på Alunda prästgård i Uppland. Ärkebiskop af Vingård, som i sitt tal på Fenix berörde denna omständighet, antydde enskildt för Runeberg, att man gärna ville bereda honom plats i Sverige. Runeberg svarade: "Herr ärkebiskop, Finland är en fattig mor, som behöfver alla sina söner". Ännu på återfärden, som skedde norr ut öfver Kvarken, blef skalden firad i alla städer. Från Umeå följdes han af landshöfding Montgomery ned till Vasa, allt medan firandet fortgick. Också skrifver Runeberg från sistnämnda ort till sin hustru: "Den som vackert vore hos er tillbaka. Jag är gränslöst trött på all världens härlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på Kroksnäs". En god del af året 1852 var Runeberg upptagen af att inreda den nya gård, han köpt sig sagda år, sedan den gamla vid Krämaregatan, där han bott i tretton år och skrifvit sina förnämsta dikter, blifvit för obekväm för den växande familjen. Den gamla gården har bevarats för eftervärlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och sitt höga brutna tak låg den ett stycke på sidan om det gamla Borgå, där det med krokiga gator och gammaldags små rödmålade trähus från åstranden klättrar upp mot Borgbacken och domkyrkan. Runebergs nya hus, detsamma som af statsverket inlösts och nu vårdas i Borgå som en nationalegendom, ligger i den nya stadsdel, som uppvuxit nedanom gamla Borgå. År 1853 var Runeberg som bäst i farten med Sägnerna, då han jämte Stenbäck och B.O. Lille oförmodadt kallades till ledamot i den förnyade psalmkommittén, som 1854 sammanträdde i Åbo med uppdrag att kläda den föråldrade svenska psalmboken i en tidsenligare dräkt. För Runeberg var detta uppdrag en medborgerlig plikt, som måste fyllas, hvad försakelse den än pålade honom; hans varma religiositet och vördnad för kyrkan gjorde dock äfven denna plikt för honom till en hjärtats sak. I Åbo åtskildes man med den öfverenskommelsen, att de tre poeterna hvar på sitt håll skulle utarbeta sitt förslag. Under tvenne år, medan Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i hans gård, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trägenhet, som ingalunda var hans vana vid diktandet. Det drygaste arbetet medförde omarbetningen af de äldre psalmerna, men till dem har Runeberg lagt vid pass 60 egna, af hvilka väl en del återgifva mera kyrkans lära än skaldens, men flere äro diktade nr hans eget innersta. Hans varma tro på det gudomligas uppenbarelse i naturen och i ordet; hans glada förtröstan till Guds kärleksrika ledning och skydd; den innerlighet, hvarmed han fattar människans barnaförhållande till Gud: det är hvad som kännetecknar dessa klenoder i den svenska psalmdiktningen. "Min tid", skref han till v. Beskow i sitt majbref 1855, "har varit jämt delad mellan undervisningen å gymnasiet och psalmarbetet, så att dagarna liknat hvarandra som vattendroppar". Också var, när psalmkommittén åter sammanträdde i Åbo 1857, Runebergs förslag det enda, som låg färdigt till granskning. Det genomgicks nu "rad för rad och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes och jämkades med en sorgfällighet, som skonade hvarken person eller möda", berättar han för v. Beskow till julen samma år. Han tillägger: "En ovärderlig lycka för oss under allt tråk var, att vi alla tre voro hjärtans vänner från ungdomstiden och, fast jag själf säger det, hvarken otåliga eller fåfänga. Däraf kom också att icke minsta moln af osämja kylde den sommarvarma friden under vårt arbete och att minnet af denna tid nu kan vara oss outsägligt kärt". Betydande ändringar undergick Runebergs förslag icke. "Själfvaste Stenbäck, som naturligtvis känner de frommas fordringar på det nogaste, fröjdar sig öfver vårt arbete och påstår, att ingen med fog bör kunna hafva något att klaga öfver", skrifver han från Åbo till sin hustru. Det färdiggranskade förslaget blef enligt kommitténs beslut tryckt till kyrkans jubelfest sommaren 1857, hvarvid förlagsrätten tillerkändes Runeberg. Detta beredde hans tacksamma landsmän tillfälle att åt skalden sammanbringa en nationalgåfva under formen af en aktieteckning för inköp af förlagsrätten i fråga, hvilken teckning, under ifrig anslutning från allmänhetens sida, inbragte den för dåtiden betydande summan af 72,000 mark i nuvarande mynt; hvarje tecknare erhöll ett exemplar af psalmboken, prydt med facsimile af Runebergs handskrift till psalmen N:o 223 jämte skaldens namnteckning. Runeberg, hvars knappa lektorslön ej mera motsvarade de stigande utgifterna i hans hem, äfven om författarhonoraren begynt något ökas, hade härigenom med ens befriats från ekonomiska bekymmer och vunnit en betryggad ålderdom. Runebergs psalmförslag blef, emot all förmodan, icke antaget, utan omarbetades i en ny kommitté af Topelius' smidigare penna, tills det i sin nuvarande form stadfästes på kyrkomötet 1886. I den finska psalmboken ha Runebergs psalmer äfven kommit till användning. År 1857 erhöll Runeberg, i följd af de omställningar skol- och gymnasieförordningen af den 7 april 1856 medförde, några år före uppnådd emeriti ålder afsked med full pension från sin lektorstjänst vid gymnasiet och fick således friare händer för sin diktning, en glad tilldragelse som han, enligt bref till v. Beskow, firade med att göra ingenting. "Vår Herre", yttrade Runeberg vid denna tid, "har två väggar att föra människan till sig. Den ena gör han spak genom sin aga, den andra ödmjukar han genom sin öfverväldigande godhet. För mig", tillade han, "har han valt den senare vägen". I sammanhang härmed kan nämnas Runebergs sätt att bära världsliga utmärkelser, kallelserna till medlemskap i lärda och vittra samfund, professorstiteln (1844), ordensdekorationerna både från den egna monarken och Sveriges, hvilka med hans stigande rykte i all större mått kommo honom till del. För flärdfri att pråla med dem var han ock för flärdfri att ostentativt visa dem tillbaka, när han ej kunde på förhand afböja dem. Däremot bar han icke med samma jämnmod extra ekonomiska förmåner af statsmedel, såsom det på silfverbröllopsdagen tilldelade studieunderstödet åt de äldre sönerna hvilket han ålade dem att afsäga sig genast efter aflagda examina. Ännu mera förtröt honom teologiedoktorsvärdigheten, som Lille i all välmening skaffat honom i anledning af psalmförslaget 1857, en grad hvilken hans vetenskapliga studier ingalunda motsvarade. Han "fräste som ett strykjärn", hvar gång det ämnet vidrördes, säger hans hustru. Ännu på sin sjukbädd kunde han vid minnet häraf skaka sin friska vänstra hand och förargad utbrista: "Sakramenskadt, de veta ej huru en karl skall vara!" Strömborg, som redan nu begynt, efter sin utnämning till lektor i Borgå, att närmare umgås i det Runebergska hemmet, omnämner den glädje, hvaraf Runeberg strålade vid denna tid, då han blott känt behof af att vara lycklig och se andra lyckliga. Han lät sina idéer som sköna fåglar i skiftande gestalter flyga omkring sig och fägnade sig af att blott se dem, utan att ens söka fånga dem. För sina gäster, som åter från när och fjärran strömmade till hans hus, var han denna snillrika, varmhjärtade, anspråkslösa värd, som räckte till för alla och aldrig tycktes tröttna, huru än nattens timmar fortskredo. Men medan studenten sålunda var upptagen, fick fänriken åter i ensamheten röka sin mossa. Runebergs tid upptogs dessa år äfven af nya upplagor af hans tidigare verk. Öfversättningarna till de stora kulturspråken befattade han sig icke med. I själfva verket hafva endast de tyska blifvit bestående, framför allt _W. Eigenbrodts Runebergs epische Dichtungen_, 1891, hvarmed hans förnämsta verk införlifvats med världslitteraturen, utan att dock tillsvidare hafva därstädes vunnit samma beaktande som Tegnérs. Till vederkvickelse från dagens mångahanda hade Runeberg vid tiden för psalmdiktandet begynt egna sig åt en ny art af jakt, räffångst med brockar, en vintersport hvarvid han utvecklade stor ihärdighet och stor kännedom om räfvens natur och lefnadssätt, så att jaktbytet under årens lopp räckte till både för de tjuguåtta skinnen hans hustrus pälskappa och som underlag till gevären på väggarna i hans arbetsrum. "Måtte han blott inte göra af med sig med de där jaktfärderna", skrifver hans hustru helt orolig. "Genom snö och issörja, kärr och sanka ängar, allt går det med samma ifver, och med hans kolossala figur och 40 år är det ej mer detsamma som förr". Detta skrefs 1846; Runeberg var nu fyllda femtio. Omsider uppnådde äfven den senare samlingens Sägner den förras antal af 17. Material hade Runeberg ej saknat, det tillsändes honom från många håll, särskildt af gamla veteraner eller deras ättlingar. Men ämnet hade dock begynt uttömmas, och hvarför skulle Runebergs sångmö nu mera än annars upprepa sig? Det långa uppskofvet medförde en märkbar skillnad mellan de bägge samlingarna. Förmågan att uppfinna situationer är väl lika stark i hvardera, men medan i den förra sägnen är anlagd på en enklare handling och mera summarisk i framställningen, äro i den senare detaljerna rikare, karaktärsteckningen mera individualiserad, och dikterna verka med starkare dramatiska effekter. Den utveckling mot det dramatiska, som Runebergs skaldskap under dessa år genomgick, har äfven här gjort sig gällande. Till utgifningsåret hör _Björneborgarenas marsch_, som sjöngs första gången af studenterna i Kaisaniemi den första maj 1860. Den sista af Sägnerna är Landshöfdingen. Samlingens emottagande både i Finland och Sverige vittnar om huru Runebergs läsarekrets vuxit; han hade aldrig sökt publiken, men nu sökte publiken honom. Häftet trycktes hos Sederholm i Helsingfors, där det första exemplaret ficks färdigt 1860 den 13 december på aftonen; man slets därom i enskilda kretsar. Ännu sent på natten anropades förläggaren af fänrikens vänner, och när det följande morgon utan annons blef bekant, att samlingen fanns tillgänglig, blef boklådan formligen belägrad. I Sverige tala tidningarna om en "oerhörd", en "fenomenal" afsättning. Runebergs förläggare i Sverige, N.M. Lindh i Örebro, som nio år tidigare inköpt förlagsrätten till Runebergs samtliga föregående verk för 3,300 rdr, erlade för detta lilla häfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som dittills ej uppnåtts af någon svensk författare, undantagandes Emelie Carlén. Inom ett år utkommo i Sverige och Finland fem upplagor på vid pass 25,000 exemplar; äfven för Danmark trycktes en särskild svenskspråkig upplaga. Allmänheten hoppades på ännu en tredje samling Sägner, och i själfva verket tyckes Runeberg haft några i tankarna, särskildt en om Montgomery. Men hans sångmö kallade honom till nya uppgifter. "Åt Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver han till v. Beskow i majbrefvet 1862. RUNEBERGS DRAMATISKA DIKTNING; HANS SJUKDOM OCH DÖD. Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka. Redan de första åren i Borgå var Holberg hans älsklingsförfattare, och om hans intresse för Shakespeare vittnar hans uppsats af år 1842: _Är Macbeth en kristlig tragedi_? När Stjernström gästade Borgå, var Runeberg en af den uppburna skådespelarens ifriga åhörare. Den tröghet, hvarmed de sista Sägnerna uppstodo, har kanske ytterst sin förklaring i skaldens håg för en ny diktart. Knappt ledig från Sägnerna, tog Runeberg i tu med _Kan ej_, familjemålning i tre akter, ett lustspel på inhemsk botten, där dock gestalterna på episkt vis blifvit alltför skarpt utpräglade för att röra sig med den lätthet, lustspelet fordrar på scenen; som läsdrama har detta täcka och graciösa stycke sin fulla verkan. _Kan ej_ fullbordades 1862 och uppfördes 1863 både i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors; i Finland har det äfven sedermera hållit sig som repertoarpjes på Runebergsdagen. Julen 1863 utkom KUNGARNE PÅ SALAMIS, en tragedi i fem akter, som skulle "följa efter sin idylliska syster och bedja om ursäkt för hennes enkelhet", skrifver Runeberg till v. Beskow. Denna antika tragedi hade skalden påbörjat redan på 1840-talet, innan Fänrikarne trädde emellan, vid tiden efter hans transport från det latinska lektoratet till det grekiska, då läsningen af de grekiska auktorerna i skaldens fantasi återväckte antikens formsköna värld. I dess saga och historia fann han den fastare botten hans dramatiska instinkt sökte: Sofokles' "Ajas gisselbärarn" var en omedelbar föregångare till Kungarne på Salamis, hvaraf redan tre akter voro fullbordade 1845, då skalden nu, efter närmare tjugu års förlopp, återupptog till behandling detta stora ämne. När Runeberg begynte sysselsätta sig med dramatisk diktning, yttrade han i bref till en af vännerna från Lördagssällskapet, att hans afgjorda riktning åt det episka möjligen därvid kunde leda honom på afvägar. Denna farhåga har besannats, åtminstone för dramats tre första akter, där exposén och karaktärsteckningen fått en nog mycket episk bredd och saklighet. Samtalet mellan Leiokritos och Leontes, där fadren för sonen motiverar det hårda regemente, hvarmed han vill betrygga sitt efter Ajas' fall usurperade välde på Salamis, saknar dramatisk hållning, och Leontes' pliktkollision, då hans erkännande af Ajasättens anspråk ställa honom i valet mellan Eurysakes och sin egen fader, är utkämpad i ynglingens bröst redan före dramats början, medan Tekmessas och sändebudens berättelser äro episka beståndsdelar utanför handlingen på scenen, låt vara efter antikt mönster. Ett starkare dramatiskt lif möter i de bägge senare tillkomna akterna, då genom Eurysakes' uppträdande på Salamis katastrofen närmar sig: vapenbytet mellan Leontes och Eurysakes, den växlande striden, Rhaistes' död, Leontes' fall för sin faders svärd, Leiokritos' undergång och Eurysakes' seger, allt sammangår till en stor dramatisk verkan, som gör sig gällande äfven från scenen. Om Kungarne på Salamis det oaktadt aldrig blifvit något spelstycke, kan detta bero äfven på annat än dramatiska brister; en hufvudorsak ligger tvifvelsutan i dess främmande, antikartade innehåll. Icke blott dramats yttre form: den sexfotade jambiska versen, språk och diktion, repliker och argumentering, äro hämtade ur det grekiska dramat; äfven karaktärsteckningen inrymmer drag af antik hårdhet och konsekvens: Eubulos, den gamle fiskaren, hvars trohet mot Ajasätten verkar med styrkan af en naturdrift; Rhaistes, härskarens gunstling, som i sitt väsen röjer intet annat än låghet: Eurysakes, hvars hämndkänsla på forngrekiskt vis går ut äfven öfver besegrade fienders lik: allt detta är drag, som stå främmande för den moderna andan. Men därmed är Kungarne på Salamis ej blott en studie på antiken. I dessa den forngrekiska världens gestalter har Runeberg framför allt sökt och träffat det allmänt mänskliga, det för alla tider gällande. Leontes' stränga ifver för det rätta, för hvilket han offrar sitt lif, verkar som ett förebud till den stoiska filosofin; men denna lära innebar många kristna beståndsdelar. Med sitt saktmod och sin försonlighet kommer Tekmessa kristendomen ganska nära, och ännu närmare kommer Leiokritos, i det skuldmedvetande, hvarmed han i undergångens stund böjer sig inför de himmelske, hvilkas uppfostrande ledning af människolifvet han bevittnat; men dessa makter--desamma som böjde Fjalar--hafva uppenbarat sig för människan så länge hon varit människa. Genom att sålunda i det antika lifvets former träffa dess bestående drag har Runeberg af detsamma gifvit i Kungarne på Salamis en bild, som hör till det yppersta den nyare diktningen frambragt. Han har ock därvid egnat en gärd af tacksamhet åt den bildningsvärld, ur hvars rena och klara former hans sångmö hämtat en så väsentlig näring för sina alster. Med sina höga tankar, sina varma känslor, sin underbara diktion är Kungarne på Salamis en svanesång, värdig denna sångmö. Runeberg själf har kallat Kungarne på Salamis "ett dramatiskt lärospån". Att han kände sig kallad att fortgå i denna riktning är otvifvelaktigt. Han hade funnit sin art inom det historiska skådespelet, och de verk, som ur de gifna förutsättningarna kunnat utgå, hade måhända grundlagt hos oss en inhemsk dramatik. Men den Försyn, af hvars mantel han i sin diktning sökt lyfta en flik, hade här bestämt dess mål och gränser. Samtidigt med Kungarne på Salamis utkom Wecksells "Daniel Hjort", en måhända mera utprägladt dramatisk skapelse än Runebergs. Men denna ande bröts vid samma tid i början af sin bana: den litterära epoken var afslutad. Blott Topelius' milda lyra klingade ännu genom det sociala och politiska arbetets buller. * * * * * Den 17 december 1863 utkom Kungarne på Salamis i bokhandeln; den 19 hade Runeberg med sin yngsta son begifvit sig ut på räffångst för att vittja sina brockar, då han träffades af det slaganfall, som fängslade honom vid sjukrummet för återstoden af hans lefnad. Slaget hade drabbat med sådan häftighet, att skalden fördes hem utan medvetande och till utseendet liflös. Ryktet om olyckan spred sig snabbt öfver hela landet. I hufvudstaden, säger "Helsingfors Dagblad", hör man tusende gånger samma fråga: Huru är det med Runeberg? Först efter några dagar begynte en bättring inträda, men den blef aldrig fullständig. Den högra sidan förblef förlamad, så att den sjuke endast med svårighet kunde röra sig i sina rum, stödd med vänstra armen på någon af de hemmavarande sönerna, medan den högra var instucken i barmen på nattrocken. Man hade anskaffat en rullstol med vefmekanism för vänstra handen, men Runeberg älskade icke "detta slags samfärdsel med världen". Äfven talförmågan förblef störd; endast i bättre stunder talade skalden obehindradt. Fullständigare återvände själsförmögenheterna, minne och tankereda; men den poetiska kraften var förstörd: anden var bunden vid den brutna kroppen, men förmådde ej mera verka i den. Somrarna kunde den sjuke ända till och med 1868 tillbringa på Kroksnäs, men förblef därefter i staden. Mest låg han på sin bädd, hvarvid plågorna kändes mindre; ett grått, kvarterslångt skägg betäckte haka och mun. Under dessa skaldens pröfvoår var hans maka hans outtröttliga vårdarinna i sjukdomen och sällskap i ensamheten. Hennes dag förgick under ständigt sysslande med den sjuke, hennes nätter blefvo som hans oroliga och sömnlösa, säger en af Runebergs nyare biografer. Ända till åtta timmar i dygnet kunde hon sitta som föreläserska vid hans bädd. Gripande är hennes bref kort efter den 5 februari 1865, det första år då Runebergsdagen begynte högtidlighållas i Borgå, för att efter hand blifva en nationaldag för hela landet. I anledning af festligheterna ute i staden skrifver hon: "Det skulle i sanning gjort mig godt, om jag skulle trott, att på festen en enda skulle med en vänlig tanke ett ögonblick kommit ihåg 'den store mannens' ringa stackars hustru, som alls icke, såsom andra hustrur, kan få räkna sig vara 'ett' med den hon öfver allt håller kär, men som ändå ibland icke kan betvinga en längtan att icke vara ställd så långt ifrån honom". Fredrika Runeberg öfverlefde sin make med endast två år; hon ligger begrafven vid hans sida på Näsebacken i Borgå. Naturlifvet, som i hälsans dagar varit Runebergs bästa vederkvickelse, spred sin trefnad ännu i hans sjukrum. Utanför dess fönster hade han låtit inrätta ett bräde, där han dagligen höll fri taffel för ortens småfåglar, medan en öfver sängen anbragt reflexionsspegel satte honom i tillfälle att från bädden betrakta dem. Strömborg berättar, huru han ännu 1875 på vintern i en på fågelbrädet utställd bur fångade en bofink, som eljes hade förgåtts i den starka kölden, och höll den i buren som gäst vintern öfver. En annan gång hade han tämt ett litet möss, som intog sina måltider dagligen framför hans säng, eller en fluga, som höll honom sällskap vid bordet. Så gladde sig skalden ännu i det sista att se lifvet trifvas under hans vård, medan han förkortade de långa timmarna i det nu så tysta skaldehemmet. I bättre stunder tog Runeberg gärna emot besök af vänner och bekanta och skämtade gladt om gemensamma minnen eller dröjde vid anekdoter ur det förflutna; det var under dessa år Strömborg gjorde sina biografiska anteckningar, som äro en så oskattbar källa för kännedomen om Runebergs lefnad. När professor C.R Nyblom från Uppsala 1869 om sommarn besökte honom för att ombesörja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu varit i bruk här som i Sverige, emottog han af "den lidande och i stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som så mången besökare från hans hälsas dagar omtalar. I sitt förord ger den kände svenske estetikern en anslående och åskådlig bild af lifvet i Runebergs hem. "Sedan han sändt sin tack och hälsning till alla vänner å denna sidan af Östersjön", slutar skildraren, "tog jag farväl af honom med en känsla, som ej kan beskrifvas. Det var en af de få gånger, jag haft den lyckan att stå inför en verkligt storartad, i alla hänseenden helgjuten personlighet. Ett sådant möte glömmer man aldrig". Hvad Runeberg lidit i det tysta under dessa tretton år, klagat har han icke. En af de svåra dagarna, då han uttalade sin längtan till Näsebacken, till begrafningsplatsen, och hans hustru med tårfylldt öga frågade, om han så gärna ville bort härifrån, påminte han henne gladt om några rader, dem han sommarn 1828 skrifvit i minnesboken i lusthuset i Pargas: Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara, när _Minnet_ lofvar vårt namn förvara. Efter hand nalkades slutet, krafterna aftogo, och genom sömnlösa nätter och trötta dagar skred tiden fram mot den afgörande stunden, den 6 maj 1877. Dagen för begrafningen, som försiggick Borgå den 12 maj, voro Finlands städer sorgklädda, och i alla hamnar flaggade fartygen på half stång. Finlands ständer, för tillfället församlade till landtdag i Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och kadettkåren, korporationer och föreningar närvoro vid denna nationalhögtid för Finlands folk: ändlöst gick tåget uppför Näsebackens furuklädda sidor. Det svenska broderfolket tog med Finlands del i akten genom talrika kransar vid grafven och genom telegram till skaldens maka från Sveriges riksdag, Svenska akademin och lärda sällskap. Äfven Danmark och Norge voro vid grafven representerade. På Finlands ständers vägnar talade Snellman, på universitetets Topelius; under Pacius' ledning sjöngo studenterna med Topelius' ord: Fjärran tid skall hans runor stafva, natt skall icke hans namn begrafva, ok skall icke hans folk förslafva, seger skall ur hans aska gro. ÄLGSKYTTARNE. Nio sånger. Första sången. Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lämning Låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfvan med kalja Stycken af hålkaksbröd och i koppar potäter och mujkor. Stugan var väl uppeldad och varm; från härden vid ugnen Spred en sprakande glöd den behagliga hettan och fyllde Taket med skyar af rök, att pärtorne knappast och slädan Kunde på sparrarme ses, där lagde de voro att torkas. Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker Blossade pärtor i mängd och belyste det landtliga folkets Aftonbefattningar än, värdinnan, den driftiga Anna, Hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen, Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan, Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt Öste åt fålarnes par, där de stampande stodo vid dörren, Hackelse, blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen. Värden och herregårdstorparen själf, den förståndige Petrus, Stod från bänken opp, där han sutit i slumrande dvala, Gäspade länge, strök ur pannan det yfviga håret, Sträckte mot taket armarna högt och blåste omsider Makligt ur tröttad kropp den tungt insmygande sömnen. Gärna han lagt sig i ro, då han dagen igenom arbetat, Vadat i skogarnas snö och släpat stockar till herrgåln, Hade ej herr kommissarien själf bedt alla af gårdens Underlydande män den följande morgonen tidigt Samlas hos honom för älgarnes skull, som man skådat i nejden. Nu, i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jakten, Måste han, trött som han var, fördrifva den älskade sömnen. Vägkostsäcken hängde där tom och förbidde att fyllas, Och hans förträffliga bössa, som sällan klickade annars, Ville för skottet sist ej elda, ty flintan var trubbig. Först från dess trädknapp tog han försiktigt bössan och afdrog Själskinnsfodret, som skyddade lås och pipa för väta. Glad i sitt sinne besåg han den nyss svartmålade stocken, Medan ur lådan däri en hvassare flinta han framtog; Men till sin hustru talte tillika den ärlige Petrus: "Anna, i afton ännu är det bäst, att du fyller min matsäck, Så att den mättar en man, som en dag vill dröja i skogen. Skaffa i ordning i kväll, om du ej vill störas i morgon; Sömnlös sängkamrat är försummadt arbete ständigt." Men hon svarade nu, den driftiga Anna, förtrytsam: "Aldrig ser jag ett slut på din häftiga längtan till skogen. Är du en björn till sinne och håg, förståndige Petrus, Lysten beständigt på rof och önskande jakter och vildbråd? Se, förståndige vän, ej mäktar du trifvas i stugan; Visst som en brännande glöd för din fot är det fredliga golfvet; Men att syssla i skogar och kärr onödigt och ständigt, Sådant är ditt. Nu måste du dock slå jakten ur hågen. Kommer min bror, som han loft, och besöker oss, länge förväntad, Lämnande gård och barn, dem moderlöse han äger, Passar det då, att jag här, med den galande tuppen som husvärd, Sitter allena och söker att roa den älskade gästen? Väl det ägnade dig att hemma förblifva och motta Honom och växla förtroliga ord som svåger med svåger." "Icke dock så", genmälte den välförståndige Petrus, "Icke dock så, ordkunniga mor; hvad min herre befallt mig, Måste jag lyda, om än det ej glädde mitt sinne som jakten. Men om han kommer i morgon, din bror, den raske Mattias, Väl, undfägne du då med vänliga håfvor den käre, Så att han sitter i stugan förnöjd, tills jag hinner tillbaka." Honom svarade åter den mångordkunniga Anna: "Såge jag stundom en vinst af ditt stora besvär och din möda, Mindre ville jag då på din oförtrutenhet undra; Men då du gick välaktade herr kommissarien till handa Dagen igenom och sköt de flesta och yppersta älgar, Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott Mer än kamraterna fick, då han tog det mesta, din herre." Leende svarade åter den välförståndige Petrus: "Hå hå, kunniga Anna, betänk, att min herre allena Vill ansvara för oss, om befallningsman för oss till tinget. Noga besinne du, mor, att älgarne borde besparas Endast för kungens gevär, om han nå'n gång reser i landet." Tiga förmådde dock icke den mångordkunniga Anna, Utan hon jämnade sängen och log och talte och sade: "Litet kostar en plikt, som aldrig fordras och kräfves; Såg du väl någonsin förr bland oss, att en herre blef tingstämd? Bringa blott själf en knippe med fisk eller fågel till fogden, Se, om han stämmer dig då! 'Välkommen, granne, välkommen', Ropar den ärade frun, ren innan du stigit på trappan, Leder dig in och hviskar sin man i örat, och vänligt Räcker han genast sin hand och frågar: 'Hvad har du att säga?' Stor konst vore det ej att själf ansvara, ty snaror Har du i skogarna nog och skjuter en orre som oftast. Men det må vara; den rike befaller, den fattige lyder." Så hon sade, och knappt hon talat till ända, då bjällror Hördes från vägen invid. Man lyssnade hastigt och uppsteg, Sköt gluggluckan tillbaka och tittade ut; men i blinken Stod en främmande man med frustande fåle på gården. Gästen från Kuru kände man snart, den raske Mattias, Annas älskade bror, som ej oväntad var anländ. Raggig som björnen trädde han in i den ångande stugan, Nickade gladt vid dörren och slog med den yfviga mössan Snön från sin fårskinnspäls och från fötternas ludna beklädning. Värd och värdinna och dotter och son välkomnade honom Alla med hand och med famn, och de spädare barnen på muren, Tittande sotiga fram, nedklängde med skri, att af gästen Få sig en kringla enhvar och en mjuk ostskifva till välkomst. Sedan man hälsat, manade Anna sin ärade broder Genast att sätta sig ned och viste den yppersta platsen Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas. Denne satte sig där, påtände sin mässingsbeslagna Pipa och rökte tobak, som han själf planterat och skurit, Medan med nöje han svarte sin syster, som frågade mycket Så om hans blomstrande barn som hans bördiga hemman i Kuru. Petrus, den välförståndige, gick och löste ur redet Fålen, som stampande stod fastbunden med tygel på gården. Ränkerna tog han på armen och bjällerkransen och lokan Och inledde med bång den modige hästen i stugan. Länge dröjde dock icke den kunniga Anna vid ord blott, Utan hon lämnade männerna fritt att tala i växling, Medan hon gick att bereda sin bror en smakelig kvällsvard, Kistan läste hon opp, den beslagna, som lyste i stugvrån, Målad med eldröd grund och med mörkare blommor beskuggad, Framtog brännvinsflaskan och glaspokalen med trädfot, Dukade, bröt det mjukaste bröd från spettet och frambar Ordnade stycken däraf; men ur boden hämtade dottren Smör och dricka och kött till glad välfägnad för fränden. Så bestyrdes hans mål i en hast, ty den kloka värdinnan Hade på förhand ren anrättningen lagt i beredskap, Så för att fägna sin bror som att visa de håfvor, hon ägde. Denne tömde pokalen och åt med förnöjelse kosten. Men hon glömde ej heller, den kunniga Anna, att åter Taga sitt samtal opp på det ställe, där nyss hon det lämnat, Och hon talade snart till den raske Mattias från Kuru: "Visst må jag kalla det svårt för en man att sköta allena Ej blott yttre bestyr, men på en gång sysslorna inne, Mest dock ifall hans hus är som ditt förmöget och vidsträckt. Ser man ej mången gång, hur äfven den frodige hästen Tröttnar i backen, då ensam han drar det betydliga lasset? Men där föraren går vid fimmelstången och hjälper, Manande mycket med vänliga ord, där komma de båda Lättare fram; och så är bekymret mindre för mannen, När af en trogen hustru han följs, som delar hans möda." Henne svarade åter den raske Mattias från Kuru: "Undra då ej, att så sällan jag får kringflacka och resa. Se, så är det med mig, och så är jag stadd på mitt hemman, Likasom gäddan stängs i den rumrikt gillrade katsan: Hvart hon förfogar sig, längtande ut, från ett hörn till ett annat, Sätta sig hinder emot, och förgäfves bryter hon böljan. Ägor och skog har jag skött i min tid, som det ägnar en bonde, Värd har jag varit, och nu skall jag vara värdinna tillika. Knappt ett år har förgått, sen min hustru, den goda, förlät mig; Tyngre det varit mig dock än alla de andra tillhopa. Gick jag att plöja, gick jag att sköta min viktiga kornsådd, Eller om sedan jag bjöds af årets växlande tider Bärga mitt frodiga hö och skörda den gulnade rågen, Rådde där pigor och barn oeftersedda i stugan; Dröjde jag åter inne en stund, snart flyktade fliten Då från åker och äng, och den opåmanade drängen Satt, med armarne lagde i kors, i behagelig hvila. Men hvad som tryckte mig tyngst, var barnen, det äldre, som ständigt Ropte sin mor, och det yngre, som grät vid det främmande bröstet." Honom svarade rörd den mångordkunniga Anna: "Ovis kallar jag dig, om du så förnöter i ängslan Lifvets raskaste år, då du än kan njuta och fröjdas. Därför välje du snart en förståndig hustru, som trogen Vårdar ditt hus och förnöjer dig dag och natt med sitt sällskap, Såsom jag menar, du snart skall finna en flicka benägen." Men allt medan han åt, genmälte den raske Mattias: "Så har jag tyckt, förståndiga mor, men med tvekan och oro Såg jag bland kvinnornas mängd och fann än icke den rätta. Ofta tänkte jag så: Skall jag välja en ung eller äldre? Allvarsammare kunde dig väl den mognare vara. Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet, Likasom spindeln spinner den kufvande tråden om flugan; Men ej gåfve hon mig, hvad den yngre förmådde att gifva, Kindernas fägring och kärlekens fröjd, som den kraftiga mannen Eftersträfvar likväl som kvinnans yppersta hemgift. Åter räds jag att, seende blott på mig själf och mitt nöje, Taga en ung, som, flyktig och yr, vårdslösade barnen, Eller ock, sedan hon själf födt blomstrande söner till världen, Blefve ett gissel för dem, som ej legat dess hjärta så nära. Därför dröjer jag än och med fruktan blickar mot valet." "Hej dock", sade i hast den kunniga Anna, "beständigt Faller det männerna kärt att eftersinna och rådslå. Innan de företaga en sak, skall det tänkas och tänkas Med och mot; så skrämmas de lätt af diktade faror, Ofta dröjande så, tills det nyttiga går dem ur händren. Icke är allt ostadigt, som ej är stadgadt af åren; Icke är stadigt allt, som länge af varandet glädt sig. Mångfald föder i jordiska ting den rika naturen, Mångfald föder hon ock i människolynnen och tankar. Ser man dock lätt, hur hon står på sin strand, vårplantan, och knoppas, Fredlig, rotad och lugn, då den hundraåriga bäcken Störtar i yra förbi och nejderna fyller med buller. Tag en flicka, Mattias, och tag den jag bjuder dig genast! Ser du på ungdom, nog, hon är adertonårig, min broder, Ser du på kroppens runda behag och den fylliga kindens, Får du väl länge söka en stoltare flicka än denna. Men om på lynnet du ser, är hon fromsint, stilla och böjlig, Lärd af sin barndoms nöd att tacksamt skatta det goda. Nu framlefver hon lyckliga dar på den ståtliga herrgåln, Piga bland pigornas mängd, men aktad af alla som ypperst. Henne förtror herrskapet de prunkande väfvarnas skötsel, Henne bestyret om mat och källarens nycklar och bodens, Och snart kunde du tro, att hon fostrats där som en dotter." Men nu föll han i talet, den välförståndige Petrus, Lysten att föra det ut, som hans kunniga hustru begynte: "Hedda menar du visst, Zakarias' dotter, med lätthet Känner jag Hedda igen i det välförtjänta berömmet. Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mödor och sorger, Liksom den goda kärnan, om än i svagare jordmån, Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta. Ingen passar som hon för den raske Mattias, och säkert Skulle den ärlige snart, om han henne blott finge för ögat, Börja på vigselring och förlofning tänka och skynda. Ty så är hon i sanning för männernas flyktiga blickar Som för trastarnas tropp den bärrikt lockande rönnen; Ystert svärma nu dessa och sväfva på luftiga vingar, Tills de i farten i hast bli varse det rodnande trädet; Genast skratta de högt af glädje och skynda begärligt Alla i täflande flykt till de yppiga klasarnas skatter; Sedan hänga de vid och tåla väl buller och käppkast, Innan de fly, då man lysten på bär vill jaga dem unnan. Därför ber jag ock den, som är värd det goda, att genast Ställa hos henne sig in, att ej andra må hinna i förväg; Därför skynde du snart, värderade svåger, till herrgåln." Honom svarade så den raske Mattias från Kuru: "Roligt vore att se den mycket beprisade flickan, Funne en förevändning jag blott för det käcka besöket, Ty att för friare strax misstänkas behagar mig icke." Men då log han behagligt, den välförståndige Petrus, Glad af sitt goda förslag, och han talade åter och sade: "Därtill att finna ett råd är lätt, ty, i sanning, din önskan Passar till ställningen nu som osten till krusade formen. Tidigt i morgon går jag på älgjakt, såsom min herre Bedt och befallt; då följer du raskt, med min bössa beväpnad, Och så hinna vi snart till den välbemedlade herrgåln. Men då i stugan du trädt och de öfriga skyttarna samlas, Spanar du tigande opp med din blick den förståndiga Hedda. Lätt på de rodnande kindernas glans och den dråpliga växten Känner du henne igen, om hon sute bland hundrade pigor. Om hon behagar dig då, det jag tror du skall finna besannadt, Kan du ock växla ett skämt eller språka förtroligt med flickan. Sedan betänke du väl, så länge vi dröja på jakten, Hur hon till nöjes dig var och om henne du önskar till hustru; Sist, om det faller dig kärt, skall jag åter blifva din talman." Men han beprisade nu, Mattias, förslaget och uppsteg Just i detsamma, mätt af den goda förplägningens skänker, Och med ett famntag tackade han sin svåger och syster. Öfvermåttan förnöjdes också den förståndiga Anna, När hon förmärkte sitt vänliga råd af männerna gilladt, Och hon dröjde ej mer att för bägge bereda en vägkost. Men då hon packat en närande mat i väskan af näfver, Hängde hon åter den tung på den hålliga knappen i väggen Och gick sedan åstad att bädda ett läger åt brodren. Halmen skakades opp i den rymliga sängen, behändigt Bredde hon lakan därpå och hufvudkudden af fjäder, Medan den blomstrande dottren med ståt inbragte till täcke Ryan, som fordom blef väfd för de fromma föräldrarnes brudsäng. Anna, förståndiga mor, väl hade du mycket förändrats, Sedan du bröllopsnattens behag invigde och ryan, Kinden var rynkig nu och de smidiga formerna fetnat; Men densamma i prakt var än din rya med samma Röda och hvita och svarta och blåa fasoner i ullen; Denna tjänade nu din bror till ett prunkande täcke. Men när allt var beredt och enhvar åstundade hvila, Släckte de pärtornas flammande bloss och förtrodde de trötta Lemmar åt nattens söfvande hand att förfriskas och styrkas. Andra sången. Ren aftynade syrsornas sång på den sotiga muren, Glöden förkolnade ren, och i vrån på sin vanliga pinne Gol nattvakande tuppen, bebådande morgonens ankomst. Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan Vaknat, trött som han var af de förra dagarnas mödor, Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått, Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret. Ty där låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron, Närmare ugnen och njöt den ångande hettan allena, Medan en annan af männernas tropp, inhysingen Pavo, Låg vid hans sida och kände ej nog af en älskelig värma Grannen ville med våld den ärlige Aron från stället Tvinga och hvälfde sig opp på hans andra sida behändigt, Trängande på som en kil; men förgrymmad reste sig Aron, Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo, Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet. Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrämd. Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade: "Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bättre, Kastat från muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede, Liksom han vore en kung och ej lefde af människors nåd blott." Honom svarade strax den ärlige tiggaren Aron: "Ville du tränga mig bort och ej unna den grånade gubben Värma sin sida vid ugnen, som dock har värma för alla, Måste du skylla dig själf, om ock nacken du brutit i fallet!" Men när den ärlige Petrus förnam, hvad männernas tvist var, Log han af hjärtat och nämnde vid namn inhysingen Pavo: "Pavo, min vän, det är bäst att ej neka en annan, hvad rätt är; Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren." Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen, Där han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta, Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila. Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen, Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mattias. Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers Skuldra och hviskade sen i hans öra de manande orden: "Morgon i händerna ren! Upp, sof ej längre, Mattias! Önskar du följa oss åt på den lofvande jakten och skåda Hedda i dag, som du ville i går, må vi skynda till herrgåln." Sade; ur hvilan spratt den raske Mattias, och redan Satt han i sängen rak; men den välförståndige Petrus Gick att bestyra om eld och sökte väl länge i härden, Innan där djupt på bottnen han fann det glödande kolet. Skickligt tog han det opp, med två pärtstumpar till eldtång, Förde det nära sin mun och blåste med vidgade kinder Häftigt därpå: en kväfvande rök omhvärfde hans anlet, Ömsom skådadt i ljus och ömsom höljdt i en mörk natt. Snart dock väcktes en låga, och pärtan flammade genast, Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen, Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet, Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen. Skyndsamt började sen den förståndige Petrus att klä sig, Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa Vallmanskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar, Passade fötterna sen i värmande strumpor af svart ull, Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspälsen af väggen, Svepte sig välansenlig i den och spände kring medjan Läderbältet, prunkande grant med sitt häkte af mässing. Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herrgåln. Äfven Mattias kom ur sin vrå, munderad och färdig, Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på jakten; Endast sin ståtliga päls af tolf mjuktgarfvade fårskinn, Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde, Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt omkring sig. Nu, då de voro i skick och väl utrustade båda, Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck, Hängde sin bössa på nacken och gaf Mattias ett gammalt, Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och sade: "Här är klenoden! En gång må den tagas af knappen för din skull. Själf den begagna nändes jag ej; på den sotiga väggen, Dyr och värderad, den hängt, som den lämnades där af min fader." Sade; men leende tog Mattias och hängde på axeln Remförsedda geväret och tryckte sin mössa på hufvet, Villig att vandra åstad till jägarens värf och till älskarns. Morgonsupen förglömde dock nu den förståndige Petrus Hvarken att taga sig själf eller bjuda sin ärade svåger, Utan de söpo med lust och togo sig värma på färden. Men då de kommo på gården och sågo den klarnade himlen, Fullt med stjärnor beströdd, och hörde den tindrande drifvan Knarra för fötternas steg och knutarna braka för kölden, Medan på hvar sitt par lättlöpande skidor de stege, Gladdes Petrus i hjärta och själ och talte och sade: "Nu, kamrat, för en dag som denna betalar man pengar. Kosteligt, trodde dock knappt, att den fuktiga vinden från östern Skulle sig vända så snart, då den kom med blida i aftse. Lätt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan Löper som stålet på is, och ägarne hindras af skaran; Dröjom ej, följ! Längs ängarna går genvägen till herrgåln." Sade och skyndade fram och hann den stupande backen, Som från hans ladgård sluttade brant mot ängen där nedan, Honom följde Mattias, och båda begåfvo sig utför, Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga på fästet. Men då de slätten nått, framlupo de saktare båda, Utan att hindras af gärden, ty snö betäckte dem alla, Och då ordade snart den raske Mattias betänkligt: "Glad jag, följer dig nu, ty af jakten väntar jag nöje, Väntar mig nöje också af att se den beprisade Hedda; Fråga måste jag dock, förståndige Petrus, på förhand: Räknas ej farligt här att bryta förbudet om älgjakt, Blir väl din herre belåten med mig, kanhända han hellre Brukar sitt eget folk, än tager en främmande med sig?" Leende talade åter den ärlige torparen Petrus: "Hej! Ej falla i dag väl de första älgar i socknen; Trygge vi jaga dem här, om ock kulorna yrde kring tingsgåln. Frukta ej heller att bli med förakt mottagen af herren; Åtta torpare äro vi väl, jordbrukare alla, Hvilka med möda och svett uppodla hans bördiga ägor, Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar: Petrus på Tjäderkulla, därnäst Zakarias på Hjerpvik. Först står Petrus, förty Zakarias, den ärlige gubben, Flammar som brinnande eld, hvar gång han fattar i bössan, Färdig att rikta en kula mot skyn, om det gäller, i hettan. Flere behöfvas vi där, som förstå handtera gevären. Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta Älgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt. Därför lite du på, att du blir välkommen på herrgåln, Både som svåger till mig och som en bösskunnig och känd man." Så han sade, och nöjd tog åter Mattias till ordet: "Se, på en okänd ort är man ögonmärke för alla; Hvaren, sådan är människors sed, vill spana den svaga Sidan hos främlingen opp och i tysthet gäcka hans felsteg. Om i mitt hem jag förgår mig en gång, så räknar dock ingen Grant därpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre; Här blott så, som jag visar mig först, är jag ärad och ansedd; Säg därföre också, hur säkert det gamla geväret Kastar en kula i mål? Jag är rädd att af mycken förtröstan Skjuta på håll och bomma och bli åtlöje för andra." Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus, Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade: "Älgen träffar du, broder, så länge med ögat du ser den. Skjuter du, måste han dö, om geväret ej blifvit sig olikt; Flere berömdare skott än ett slikt man gjorde med detta. Under kriget det hände en gång, att Johannes, min farbror, Hvilken som tapper korpral då bar det för land och för konung, Följde en dyr transport med hundrade käcka kamrater. Men där svärmade ofta fientliga skaror i nejden, Färden var farlig och svår, och den ädelborne kaptenen Måste med mycket mod och med mycken försiktighet framgå. Nu, då de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrant Åter och tågade af, och bönderne gingo försagde Nära sin fora enhvar och drefvo med fruktan i hjärtat, Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen! Så uppnådde de sakta den åldriga skogen af furu. Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen, Att där kunde i skygd af de väldiga tallarne döljas Månget fientligt försåt, men mest i de kvarnar, som socknen Tätt till hvarandra byggt vid den forsande bäcken, som flöt där. Därför befallte han käckt manskapet att hålla sig redo, Medan han själf gick åter och fram och såg med ett långsynt Glas längs vägen och ville försöka att möta bland träden Någon fientelig blick, som skytten bland granarna spejar, När han i gryningens stund hör tjädern knäppa och listigt Än framspringer ett steg, än håller sig stilla och lyssnar. Så kringspanade äfven den ädelborne kaptenen, Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och vänster. Sådan gick han förbi den tappre korpralen Johannes. Denne höll ej förgäfves sitt skarpa öga på nejden, Ty på en kvistrik gran, som höjde sig ofvanom bäcken, Viste han snart och talade så till den ädle kaptenen: 'Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen? Skåda dock dit, jag tror, att en spejare sitter fördold där!' Orden följde på stund den ädle kaptenen och vände Glaset och blickade dit och talte med manande stämma: 'Rätt! På hans dräkt är fienden röjd, men finns för en sup här Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fågeln?' Sade; men alla de hörde hans ord med förvåning och undran, Alla sågo i mark och mumlade sakta i tändren, Och så bviskade en och en ann' sin granne i örat 'Ville väl hellre lofva att månen skjuta i pannan; Är han ock längre borta, så får man dock sikte på honom.' Men där trädde han fram och spände sin hane betänkligt, Rynkande ögonabryn och styfva mustascher, min farbror. Han af alla var den, som vågade göra försöket, Viss på sin konst och sitt goda gevär och sitt öfvade öga. Vinkande bad han i hast kaptenen att låta sitt manskap Tåga i ostörd gång, att ej spejaren såge försåtet, Medan han själf, nedhukande, kröp till ett gärde vid vägen. Troppen tågade fram, och man hade ej funnit i mängden Någon, som vände sin blick åt ett annat håll än hans granne; Ty som stjärnorna se på den bördiga jorden, de sågo Alla, den ena såväl som den andra, på granen allenast. Väntan, tvifvel och hopp och halft förbitet ett löje Bodde på allas anleten då, och en växande hviskning Spriddes med sorl från mun och till mun, tills det ädla gevärets Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn Damp som en fiskörn ned i den svalluppkastande bäcken. Detta det yppersta skott, som göras kunde, berömdes Länge i hela armén, och geväret var vida beryktadt." Så fullföljde och slöt sin trogna berättelse Petrus. Men af begärelse snärd att vidare höra och fråga, Vände Mattias sin blick mot svågern och sade förbindligt: "Slutar ej än, jag brinner af lust att veta förloppet, Huru i skogen det gick, hur det var med försåtet, på hvad sätt Männerna redde sig ut, men mest hur det ädla geväret Kom att stanna hos dig, sen det tjänat fäderneslandet. Mycket förnöjde mig nyss din berättelse; gladt är att höra Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat, Mest dock ifall den kloke, som känner och ärar dem, talar. Därför skynda, min vän; ren mellan de snöiga träden Skåda vi skenet af tindrande ljus från stugan på herrgåln." Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda: "Nu; då man säkert såg, att fiender funnos i skogen, Gjorde den ädle kaptenen sin halt och höll för sitt manskap Kraftigt ett tal, förmanande dem att ej svika i striden. Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt Blefvo de tagna emot af kulor och blänkande sablar. Ingen vek; där bröto med lugn soldaterna först fram, Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede; Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo Fram till ställe och ort, men många de lämnade efter, Träffade svårt af fientliga skott, och många de förde Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes, Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta Bussar förgjort, sist träffades själf af en kula i benet Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad. Där i sin jämmer glömde han ej det kära geväret; Utan att fälla en tår och utan att klaga sin smärta Höll han det än i sin hand, då till högkvarteret de hunno. Men då befallning han fick att lämna munderingen från sig, Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan, Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta: Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen. Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes. Bifall fick han på bönen och kom med geväret tillbaka. Sakta smällde han då den tappre på axeln och sade: 'Kunde jag, käcke kamrat, ock återställa dig benet, Lika så visst som ditt goda gevär: här, tag det tillbaka, Ag det till minne af land och af kung, som du trogen har tjänat!' Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och väntat, Hjärtligt hälsar sin son, då han återkommer från staden, Länge fördröjd af bestyr och af dåligt före på vägen, Så förnöjdes ock du i din själ, min aktade farbror, När ur kaptenens ärade hand du geväret emottog. Men som den friske det följt, så följde det äfven den halte Hela hans lefnad igenom, och kom, när han dog i vår stuga, Först till min far och från honom till mig, då han lämnade världen." Så med förtroliga ord förkortade svågrarne vägen, Och ren hunno de fram till den rikt bemedlade herrgåln. Men då de trädde där in igenom det öppnade ledet, Mötte dem hundarne först, den modige Jäger och Backus, Öfvade båda att skälla på vildt och vakta vid boden. Strax med ett vredgadt skall mot den raske Mattias de sprungo, Djärfve och färdige snart att bita den främmande skytten, Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med käppen; Men då de hörde hans röst och sågo hans lyftade skidkäpp, Tego de stilla och kröpo, med smidigt viftande svansar, Ödmjukt nära hans knän och smekte den gamle bekante. Bullret nådde likväl välaktade herr kommissarien, Där han i salen satt, omgifven af bössor och skjuttyg. Genast begaf han sig ut, att se hvad vore å färde, Lockade hundarne först, steg sedan på trappan, blef varse Skyttarne där, omgifne af natt, och talte och sade: "Hvem? Hvadan ären I? Sägen det snart, att jag måtte förnimma, Om I af gårdens män eller vandrande främlingar ären?" Mössan tog i sin hand den förståndige Petrus och sade: "Jag, välaktade herre, det är, som på eder befallning Kommer för jakten beredd, min svåger Mattias från Kuru Hämtar jag med; bösskunnig är han och med bössa beväpnad." Genast svarade glad välaktade herr kommissarien: "Godt, att du kommit, min vän, och att äfven din svåger du medfört, Flere behöfvas vi här, som förstå handtera gevären. Vandren till stugan och vänten mig där, om en stund är jag färdig." Sade och vände sig om och gick tillbaka i salen. Tredje sången. Men till den välupplysta och välupptimrade stugan Gingo de modige skyttarne då, som befallde de voro. Skidorna ställde de först mot väggen och stötte i drifvan Käpparne ned, snön stampade de från föttren i farstun, Sedan trädde de in igenom den knarrande dörren. Glade sågo de där vid skenet af flammande pärtbloss Sju välrustade torpare ren kring bordet i samkväm, Medan i hvar sin vrå tyst gnolande pigor behändigt Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blårgarn. Sedan man hälsat hvarann och båda de tagit sig bänkrum, Började snart, bland tigande tyst, den raske Mattias Sända ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda. Lätt på de rodnande kindernas glans och den yppiga växten Kände han henne igen bland många, som Petrus förutsagt, Och han förnöjde sitt sinne, betraktande henne med undran. Tystnaden bröt omsider likväl Zakarias på Hjerpvik, Där vid bordet han satt välvördig, gammal och grånad; "Nu", så sade han, gäller det prof, värderade männer, Hvem, sen den raske Mattias är här, den yppersta skytt blir, Om välaktade herrn, om den välförståndige Petrus Eller ock jag må besegra den prisade gästen från Kuru. Annat menar dock den, som vet, att förträffliga skyttar Fostras ej färre än män i det fågelrika kapellet." Honom svarade åter den raske Mattias från Kuru: "Nej, Zakarias, tala ej slikt och rikta ej allas Blickar på mig, om jag sen ej mäktar att döda en enda. Väl bo skyttar i Kuru, det fågelrika kapellet, Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa må räknas, Lämnom åt gärningen slikt att bestyrka eller att neka." Sade, och alla längtade ut att försöka sin lycka. Men där lågo på halm, i en vrå vid den sotiga muren, Tyste och obemärkte, en hop långskäggige bröder, Vandrande handelsmän från det varurika Archangel, Hvilka med möda och svett, att vinna det lockande guldet, Tåga från by till by och på ränselbetungade skuldror Bära ett glitterkram, som är kärt för den treflige landtbon. Trötte de hvilade nu i en vrå vid den sotiga muren, Nära sin ränsel enhvar, ty om kvällen de kommit från Kuru, Där hos den raske Mattias de nyss som tillförene rastat. Desse hörde hans röst, då han talte för alla i stugan, Kände den genast igen i sömnen och sprungo ur bädden, Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän. Stojande kommo de nu och slöto hans händer i sina, Hvaren hade ett ord att säga, och hundrade öron Skulle med möda förmått uppfånga de flyktiga ljuden; Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst, När han på gummans knän af vänliga händer bestrykes, Så framsprittade orden ur skäggomsväfvade läppar. Men så talade väl den ena och andra ibland dem: "O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mattias! Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte In i hans stuga närhelst, då måste beständigt en kärfve Halm inhämtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt Bjöds väl ibland, då vi köpte hans ikornsryggar och mårdskinn. Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn. Hjärtligt är han vår vän, den raske Mattias, ty ständigt Handlar han redligt med oss, som i går, då vi köpte hans björnhud Kostligt, hur väl och hur snart vi fingo den åter försåld här. Ty den var ej af mal försåtligt stungen, ej heller Bar den en färgad svärta, som snart förblekes af åldern; Därför förnöjde den ock välaktade herr kommissarien." Så de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta, Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra, Tills att, af alla främst, den brunskäggyfvige Ontrus Gick till sin ränsel, snörde den opp och tog med förnöjsam Min, att de glimmande tändren emellan mustascherna syntes, Leende fram därur den med omsorg korkade flaskan, Där en smakelig rom han plägade spara på färder. Vinkande drack han och bjöd åt Mattias den härliga drycken. Men när hvar i sin vrå de spinnande pigorna sågo Silkesdukarnas glimmande sken i den öppnade ränseln, Sprungo de opp nyfikna och lämnade rockar och rullor. Likasom svalor flyga med skri kring den sväfvande höken, Så omhvärfde de nu den brunskäggyfvige Ontrus, Lystna att mätta sin blick med varornas skimmer och fägring. Längtande sågo de, frågade pris och suckade ofta, När de förnummo, hur dyrt de prunkande dukarne såldes; Men där talade då den unga, förståndiga Hedda: "Se, hvi dröja vi här och önska oss sådant, som aldrig Kan uppfyllas ändå? Hur skulle vi, fattiga pigor, Siden begära och silke, som blott en gosse med hemman Köper ibland åt sin brud, att fägna den lyckliga flickan? Ville helst någon känd eller okänd man i vårt samkväm Köpa och skänka åt mig ett synålsbref eller nålhus, Toge jag tacksamt emot och vore förnöjd i mitt sinne." Så hon sade och fäste sitt stora öga på männen. Leende framsteg då den raske Mattias och uppdrog Sedeltaskan af skinn, som han bar förvarad i barmen, Tog en sedel därur och köpte och delade vänligt Gult bröstsocker och uddiga nålar åt pigorna alla, Medan åt Hedda han valde därtill en glänsande hårkam. Flickorna gladdes därvid och nego och tackade sakta; Torparne åter, och äfven den brunskäggyfvige Ontrus, Logo och glammade högt och brydde den raske Mattias. Så utropade en och en ann' spetsfundig i hopen: "Se dock, hur hastigt det gick för den listiga Hedda att fånga Främlingens hjärta, som kom, ej anande slikt i sin frihet. Ja, så sätter sig lätt bröstrodnande vakan i rönnen, Säker och trygg, och märker ej där, hur den listige gossen Räcker sin tagelbepinnade käpp bland löfven försiktigt, Innan hon känner sin hals omsluten af snaran och fåfängt Flaxar med vingarnes par och söker befria sig åter. Likaså fångades nu den raske Mattias från Kuru." Leende talade äfven den gamle, förståndige Petrus: "Icke förundre man sig, om äfven min svåger som andra, Hvilka i ungdom blomstra ännu, besegras af Hedda, Ty svårt blefve det säkert en man att henne emotstå. Vet jag dock knappt, hur jag bäst skall beskrifva den dejliga flickan, När hon bland ynglingar dväljs och ömsom talar och tiger; Som då ett vårmoln hvilar sin glans bland träden på kullen, Buskarne fröjdas och björkarne stå i stilla förundran, Skådande morgonens prakt och det rosenfärgade molnet, Tills ur sitt sköte det sänder en fläkt; då svikta de späda Grenarnes skott, och de krusiga löfven skälfva af vällust; Mindre bäfvar också ej gossen, då Hedda han åhör." Honom med straffande ord genmälte den raske Mattias: "Skall jag väl mer dig kalla en man, förståndige Petrus, Eller en skägglös pilt, som i flyktig yra med tanklöst Smicker sölar sin mund och kväljer en sedesam flicka?" Sade och teg; då flög den rodnande blygseln af flickans Yppigt blomstrande kind som en färgrik fjäril af rosen, Och hon fällde sin vänliga blick på den raske Mattias, Medan till rocken hon gick och började spola ånyo. Men där skulle de stått till ljusnande morgon och växlat Löje och skämt och betraktat de hågförnöjande varor, Hade ej oförtänkt välaktade herr kommissarien Öppnat den knarrande dörren och stört det muntra gelaget. Men han höjde sin röst och sade de manande orden: "Dröjen ej, män, jag är färdig att gå, fort skynden, ty mörkret Börjar att skingras ren, och stjärnorna blekna på fästet. Dagen är kort, det är väl att i tid framhinna till stället." Så han talte vid dörrn, och alla de hörde hans stämma, Fulle af nit, som det höfves en man, då hans herre befaller. Ingen hade dock där, som velat med billighet döma, Sagt, att en annan snabbare var att fatta sin bössa Eller mer villig att gå än den välförståndige Petrus. Honom följde därnäst den raske Mattias från Kuru, Men den tredje var du, Zakarias, plöjande Hjerpvik. Dessa följde med bössor sin ärade herre i spåren, När ur stugan han gick, oväpnade följde de andra. Men då de kommo på gården, bestego de utan att dröja Skidornas glattade par och begåfvo sig muntra på färden. Likasom skaror af gäss, då på sväfvande vingar de lämna Nordens isade sjö, påkalla hvarandra som oftast, Lättande flyktens besvär med sånger och växlade tillrop, Så framsväfvade skyttarne nu på de snöiga fälten, Medan än en, än en annan af dem förtäljde i korthet Någon förnöjande bragd, den han öfvat själf eller hört blott. Tyst framvandrade dock den raske Mattias från Kuru; Mindre tänkte nu denne på egna bedrifter och andras Än på det möte, han gjort med den aktade Hedda på herrgåln. Vacker stod hon ännu för hans blick, som i stugan hon syntes Trampa sin surrande rock och varornas skimmer betrakta, Och han förnöjde sin själ med att tyst erinra sig henne. Honom omsider klappade lätt på den fylliga axeln Själf välaktade herrn och frågte och talade vänligt: "Främling, äger ej du en berättelse, rolig för alla? Vandra ej tigande här, om du än som den duglige mannen Skyr att berömma din bragd och beskrifva det goda, du själf gjort. Ty att du ej på ugnen förnött din tid, det bevisar Så ditt kraftiga skick som den ort, där du föddes och fostrats. Ständigt hörde jag Kuru, det fågelrika kapellet, Nämnas med lof för dess modiga män och kunniga skyttar, Hvilka förstå att med drift utrota förödande vilddjur, Bäst dock veta att ringa en björn i hans ide om vintern. Hemma från Kuru nämndes också den kostliga björnhud, Ryssarne sålde i går, hvars like i vidd och i storlek Aldrig försports; förskräcklig den är ännu att betrakta. Säg dock, min vän, om du sett den oförsagde, som vågat Höja mot honom sitt spjut, ty med spjut var han tagen af daga." Honom, blickande opp, genmälte den raske Mattias: "Tvenne voro vi där, välaktade herr kommissarie, Jag och en trogen kamrat, som öfvermannade björnen; Utan fara dock ej, ty, så många jag stuckit tillförne, Ingen jag sett att med denna i styrka och vrede förliknas." Åter talade du, välaktade herre, förbindligt: "Skåda, hur oförmodadt och snart min önskan är uppfylld! Strax då jag köpte i går den väldiga huden och häpen Tog en ram i min hand och besåg dess klor och dess senor, Rann i min håg ett begär att skåda den raske, som fällt den. Men låt höra förloppet; för mig är det kärt att för vänner Kunna förtälja det sen, då vi satt oss i slädan, och huden Klappar med glimmande tänder mot gafvelbrädet i farten." Så han sade, och strax framskrunno de andre att lyssna, Medan med nöje i männernas rund Mattias begynte: "Allt, hur man ringar en björn och hans ide om hösten iakttar, Veten I väl; vi gjorde, som fäderna länge för oss gjort. Men när julen omsider till ända lupit, och drifvan Vuxit i skogarne hög och hunnit af skara betäckas, Gingo vi ut mot björnen en dag med spjut och med bössor. Honom funno vi snart; på det ställe, han lämnades, låg han, Under en skyhög gran i en koja af hopade grenar, Öfversnögad och gömd och trygg i sin vintriga hvila. Tveksam tänkte jag då i min håg, om på stunden jag borde Lossa mitt skott och försöka att genomskjuta hans näste, Eller ock först med ett rop uppjaga den starke ur gömman. Bäst det syntes mig dock, som jag menade först, ty med lycka Kunde jag träffa den strax och allena berömmas af fångsten; Därför spände jag hanen och sköt med min säkra musköt dit. Men med brummande reste sig opp den förtörnade björnen, Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet, Och så stod han med gnistrande blick förfärlig i rämnan. Genast lade min trogne kamrat sin bössa till ögat, Mattade hastigt och sköt i sin ungdomshetta förgäfves, Ty lätt rispade kulan den väldiges hjässa allenast. Men i ett språng, som en dånande storm, framrusade björnen, Störtade öfver min vän som en åskvigg eller ett skyfall Och slog segrande snart sin fiende neder till marken. Häpen såg jag hans klor och vredgade käftar i täflan Måttas mot ynglingen då och nära att slita hans lemmar, Innan jag hann med mitt riktade spjut framila till bistånd; Men då jag nalkades djärf och stötte det djupt i hans strupe, Vände han vreden mot mig och det blodutsprutande gapet. Rytande högt, på darrande ben mot spjutet han trängde, Sökande mig med ramar och tänder och blickar på en gång; Fåfängt var dock hans våld, ty ju mer han förföljde, dess mera Vek jag tillbaka och hvälfde omkring det slipade järnet, Tills han tömde sin blod på den rodnande drifvan och mattad Föll för min fot och ur rosslande hals utblåste sin anda." Glad åhörde enhvar den raske Mattias från Kuru, När han sin bragd förtäljde, och lätt framskrunno de alla. Fjärde sången. Redan i öster rodnade vintersolen, och redan Nådde de ifrande skyttarne ön, som, med granar bevuxen, Grönskade opp ur snön och åt älgarne skänkte en fristad. Sex skidlöpare ordnades strax att bilda en skallgång, Medan i valda försåt sig skyttarne satte i hållet. Jakten begyntes med stormande rop. Uppskrämda bland träden, Svärmade orrar och järpar och stundom med buller en tjäder; Skott sig mängde med skri, och af dån genskallade nejden. Men som han sutit, satt i den rymliga stugan på herrgåln Ontrus, den brunskäggyfvige, glad bland förtrogna kamrater. Spinnande pigor blott och den skröpliga, halta Rebecka Voro där inne med dem, ty drängarna färdats till skogs ren. Nu kring det långa bordet de glädtiga bröderna satt sig, Tömmande skummigt öl och kryddande ölet med brännvin; Likasom trän, vid roten af rinnande bäckar besköljda, När de af våren beklädas med löf och grönska och fägring Utan sin möda och strid, så suto de alla vid bordet. Endast den yngste i brödernas tropp, den sköne Tobias, Rörde sig där och besörjde, att brist ej drabbade kannan. Denne, ju oftare nu han till hushållskammarn och Hedda Gick i sitt värf och ju mer han, af rusets yra bedårad, Såg på den blomstrande flickan, betogs dess mera af kärlek. Ingen archangelsk mö och ingen vid stranden af Dvina Växande tärna kufvat ännu den flyktiga gossen, Utan hans hjärta var fritt och spratt som en åder i källan. Nu, af ett skummande öl och en blomstrande tärna på en gång Dårad, sprang han och dansade, grät och skrattade ömsom, Tills i en blink som en storm han den varubetungade ränseln Slängde på nacken och skyndade ut. Ölstånkan ur handen Fällde af skräck, där han satt, den varuförståndige Ontrus. Upp från bänken han sprang och förföljde den flyende gossen, Kom ur stugan i farstun, och kom ur farstun på gården; Gärna med samma fart han i hushållskammaren inträngt, Hade ej hundarnes par, den modige Jäger och Backus, Stannat vid den, sen med tjut de den skyndande gossen förföljt dit. Men då han såg, hur med vrede och skall de belägrade dörren, Greps han af fruktan, stannade, lockade, hvisslade, smålog, Slog sig på knäna och nämnde vid namn dem båda förgäfves, Tills ur fickan han tog en glimmande kringla omsider. Denna itu deld bar han med båda händerna framräckt, Nalkades trappan, smög sig på den ett steg och ett annat, Tjuste och kastade bitarne fram. Halfmurrande grepo Hundarne dem, men han hann oskadad till kammaren, Ontrus. Där låg redan på knä vid den öppnade ränseln Tobias, Ryckande ifrigt varorna opp, som om alla i brand stått; Pärlor af glas, nattrockar och sidenschaletter och mösstyg Slängde han brådskande fram på en gång. Förvånad ur väfstoln. Spratt den förståndiga Hedda och fällde sin spole ur handen. Men han ropade snart, den sköne Tobias, i tårar: "Allt, tag allt, o flicka, och låt mig kyssa din mund blott!" Sade och ilade fram att kyssa den älskade genast. Orden hörde i dörro den brunskäggyfvige Ontrus, Där han med häpnad störtade in; som den vingade örnen Flög han sin broder i nacken och skrek åt Hedda tillika: "Icke dock, icke dock, flicka, försök det ej, hör på hans ord ej! Dåren, han äger ej russakan ens, som springer i väskan, Mindre en sidenduk, den fattiga narren."--I dammet Släpas kattuner och tyg, väl femtio rubler i värde.-- "Hej dock, Tobias, din hund!" Så ropande, höll han med ena Handen sin stretande bror i det yfviga håret i nacken, Medan han, hukande ned på en gång, med den andra behändigt Plockade varorna opp och stack dem åter i väskan. Men då han samlat allt, att en pärla ej mera var borta, Tog han sin ränsel, öppnade dörrn och, af hundarne ansatt, Gick han och ledde vid håret sin bror som en fåle till stugan. Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet, Än att med kärleken låta bero, sen han varorna bärgat. Först dock drack han, hvad öfrigt af öl i den tumlande stäfvan Blifvit, och strök ur mustascher och skägg det fastnade skummet; Men sen gick han åstad för sin älskade broder att fria. "Hedda!" ropte han strax, då i hushållskammarn han inkom, "Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Såg du, hur, fet, hur rund och hur röd om kinder och läppar Ynglingen var, hur hans hår, som en glänsande sobel i värde, Hängde på pannan jämnt och beskuggade kinden och nacken? Men på hans haka såg du det tätt framskjutande skägget? Snart som en räfsvans yfvigt och långt skall det falla mot bröstet. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Åter att dansa, min vän, om på klack, om på tå det beror här, Har han sin like ej sett, om det gäller att flat som en kringla Sjunka mot golfvet och lik en raket uppspritta tillbaka. Allt vid hans dans är fullkomligt, båd' armarnes svängning och benens, Sjunger han, sparkar han, knäpper han, stampar han, hvisslar han, ler han. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Hvad, om vi dricka ibland och rusige ligga på golfven? Icke beständigt dricka vi, sällan, o sällan, ibland blott. Kulen är vintern, flicka, och tung är för vandraren ränseln; Sen vi hos främmande fastat, af fruktan för tjufvar och bofvar, Dricka vi öl, då vi komma till gamla bekanta och kunder. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Kom till Archangel, skönt är det varurika Archangel: Siden blifver din dräkt och silfverrubler din kost där. Fattigt är Finland, skogar och fjäll blott finnas i Finland. Följ oss, kom till Archangel och bo vid stranden af Dvina! Rik är den brunskäggyfvige Ontrus, rik är hans broder. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!" Så han sade, och strax ur gömman i barmen en plånbok, Sedeldiger och stor, framdrog han och svängde mot taket. Sedlarna yrde omkring som fjärilar luftiga, lätta, Röda och hvita och blå, femtusende rubler och mera Sväfvade där mot golfvet, och mellan dem alla och på dem Sprang med ljungande blickar i tjust förmätenhet Ontrus. Honom lämnade då den förståndiga Hedda att ensam Stoja och fria, och gick till sin fru, där i salen hon träget Räknade kläder till tvätt och skref dem i ordning på nota. Leende hörde hon sen, hvad i hushållskammaren Ontrus Skrikit och gjort, och vid Heddas berättelse kom hon ur räkning. Men då den brunskäggyfvige Ontrus såg sig allena, Glömde han kärleken strax och slöt med de luftiga sprången. Sedlarna sökte han åter med darrande händer af andakt, Kysste med tjusning enhvar, väl tusende gånger förut kysst, Stack dem i taskan, stack, ljuft grinande, denna omsider Rund som förut i sin barm och gick tillbaka i stugan. Kärlekens kval bortdansade där den sköne Tobias, Knappast mäktig att svänga sig mer för det svindlande hufvet. Blandande löje med gråt och klagosånger med fröjdrop, Höll han sig ton till de språng, han på sviktande fötter försökte, Tills omsider, af hufvud och ben besviken, han kullföll, Lämnande hjärtats sår i sömnens händer att läkas. Sådan syntes han nu, då den brunskäggyfvige Ontrus Kom från sin friarefärd och gnolande trädde i stugan. Tvenne bestyr upptogo den kommandes sinne. Till bordet Gick han och såg med bedröfvelse ned i stäfvan, som tom var. Denna sände han ut med en skäggig broder att fyllas. Därpå såg han sig om, hvart han skulle den fallna kamraten Bringa i ro, att han ej, där på golfvet han hvilade utsträckt, Skulle för fötterna ligga och hindra hans dans och de andras. Lämpligast tyckte han då för den somnade brodern till läger Bädden af halm vid muren, med hufvudkudde af rörtofs, Där att hylla sin tröttade kropp den gamla Rebecka Lagt sig neder i frid, med den spräckliga katten vid sidan. Dit framsläpade Ontrus den ölbetungade brodren, Leende glad, då han såg, hur innerligt djupt hans sömn var, Föll på sitt knä och skakade sakta den åldrigas skuldra: "Maka dig litet, maka dig, gamla Rebecka", han sade, "Närmare muren och drif den kurrande katten ur famnen. Att du i stället må få en blomstrande gosse bredvid dig!" "Tvy!" skrek sprittande opp den skröpliga, halta Rebecka, "Tygle den onde din hädiska mund, långskäggiga odjur! Fick jag väl njuta en blund för hans ogudaktiga krumsprång? Får jag väl någonsin ro, om jag låge från dygn och till dygn här Ve, att den dag jag skådat, då du, okristliga hedning, Landet till styggelse tågar omkring!" Så talande, slängde Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten. Denna, förskräckt, grep fräsande tag i det yfviga skägget, Klöste hans haka och kind och flydde på muren i blinken, Där han i mörkret murrade sen med glimmande ögon; Men på sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka. Ontrus igen stod kvar och strök sin haka med handen, Svor och brummade sakta och log med förundran i växling, Tills han för ölet, som strax inhämtades, glömde sin motgång, Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde Honom ett rum på den bänk, där han själf tog säte vid kannan; Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat, Ljöd vid de hvilande rockarne än och den gamla Rebecka Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter. Femte sången. Så fördrefvo sin dag på den välbemedlade herrgåln Ryssarnas glädtiga tropp och drucko och friade ömsom, Medan på holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop. Men då af solen en strimma ej mer var öfrig i väster, Fanns på den skogiga ön ej heller en älg, som ej stupat. Sex skidlöpare, dröjande kvar vid bytet att vakta, Suto på snön i en rund och förnöjdes af mat och af brännvin; Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien Tågade långsamt fram mot sitt hem på det glimmande träsket. Åter ett stycke från dem, så långt, att det vingade lodet Nått, men ej träffat sitt mål, skrann flämtande värden på Hjerpvik; Honom följde, fast nära dock ej, den raske Mattias. Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna på fästet, Flögo på isen de fram med glattade skidor i täflan, Öfvade båda och båda för skidlopp vida berömda. Nu det gällde ett vad: hvem först till den aktade herrgåln Hunne och skaffade hästar att älgarne forsla från skogen, Skulle med ett stop öl och en sup af den andra förplägas. Vargen hade ej täflat i lopp med den åldrige Hjerpvik, Där han för vadet ilade fram; den raske Mattias Skyndade skamfull efter och stötte med käpparna drifvan. Men när omsider han kom till den sluttande backen vid herrgåln, Mötte han ren Zakarias, som stod stormodig på främsta Slädan och följdes af två frilöpande fålar i spåret. Glad, då de möttes, talte den ärade värden på Hjerpvik: "Nu, nu, laga, Mattias, att ölet mig väntar och supen, När jag med älgarne kommer i kväll och behöfver mig värma." Sade och eggade hästen till färd. Men den raske Mattias Tänkte på Hedda och fattade strax och släppte ej tygeln, Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka. "Väl", så sade han, "öl skall du finna i afton och brännvin; Lofva dock ett, Zakarias, åt mig tillbaka i hast här, Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru." Leende svarade då Zakarias, den ärlige gubben: "Ej är det jag, som skall bädda din säng och syra din rocka, Fråga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag äfven. Väl med en sämre kunde hon vandra och vandra till sämre." Sade och ropade högt åt hästen och åkte sin väg bort. Men till stugan begaf sig med fröjd den raske Mattias. Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda, Ty hon satt där oppe i hushållskammaren ensam, Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven; Ryssarna såg han dock där och med dem rotfattiga gumman. Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka, Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo där spridde, Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit. Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets Döfvande ro och glömde i lugn besvärliga färder; Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna, Drucken och säll, och såg på de fallna kamraternas hvila. Men då i dörren han märkte den raske Mattias från Kuru, Sprang han från bänken strax och började dansa i glädjen. Skriande sjöng han och mätte den rymliga stugan med stegen, Så att hon skyndade, skrämd af hans språng, den gamla Rebecka, Bort i en vrå och fördömde med slutna händer hans upptåg. Väl af hans dans förnöjdes den raske Mattias från Kuru, Hellre han skådat Hedda ändå; men han hejdade Ontrus Midt i hans fart och fångade ögonblicket och talte: "Hej dock! Går det så lätt, danskunnige broder, att röra Fötterna nu, då du lyder den glädtiga takten allena, Skulle väl stugan ej mer inrymma de luftiga sprången, Om med en vacker flicka du fick kringsvänga i polska? Säg, hvar äro de nu, de blomstrande pigorna alla?" Honom svarade åter den brunskäggyfvige Ontrus: "Hvem vill passa därpå, hvar de öfriga springa på gården: Endast den fagra Hedda, som sitter vid väfven där oppe, Söker jag glad, ty hon brygger och säljer det härliga ölet. Snart skall hon visa sig här med en skummande stäfva ånyo." Glad nedsatte sig då den raske Mattias att vänta. Men i detsamma syntes i dörrn den saknade flickans Rodnande kind, och hon kom att spola sitt färgade ullgarn. Stäfvan bar hon i handen också, af det jäsande ölets Fradga bestänkt, då hon skred som en morgonstjärna till bordet Och med ett leende fäste sin blick på den raske Mattias. "Nu", så sade hon, "måste du strax, värderade främling, Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i gården: Om det är hon eller jag, som skall få af den andra ett nålbref. Om på er jakt du träffade bäst, får jag, och hon tappar; Åter om Petrus träffade bäst, får hon, och jag tappar." Sade och knöt kring röret en ända och började spola. Närmare henne satte sig då den raske Mattias, Tände på pärtans eld sin stoppade pipa och sade: "Flicka, ej mer må du våga på främlingens lycka ett nålbref. Så har det gått med vår jakt, att af fyra älgar, som fallit, Två jag skjutit, och en välaktade herr kommissarien, En blott Petrus också; men det yppersta skottet är hans dock. Se, då vi slutade ren och voro beredda till hemfärd, Sköt Zakarias ett skott, där han stod vid stranden allena, Sköt och höjde sin röst och skrek som ett dånande tordön: 'Hit, hit! Skynden er, skynden med laddade bössor i tid hit!' Ingen hade väl då, om icke den flyende haren, Täflat om yppersta priset i lopp med den ärlige Petrus; Så framskyndade han, då han hörde det skallande ropet. Stranden nådde ock jag och såg, hur han lossade skottet, Såg, hur på håll, oskadad och fri, den flyende älgen Sträckte sin färd i galopp utöfver det snöiga träsket. Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade: 'Hvar är ditt vett, förståndige vän, då du skjuter på allvar? Snarare träffar du skyn, än den flyende älgen på slikt håll.' Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla geväret, Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran Följde hans dånande skott, ty den fjärran trafvande älgen Stannade, reste sig högt och störtade blodig på drifvan. Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes. Dock, hvi talar jag här om vår jakt? Långt annat i hågen Har du väl nu, då du spolar ditt garn, kanhända till brudskänk, Kanske till väst åt en man, som fångat och äger ditt hjärta?" "Hå hå!" suckade nu den skröpliga, halta Rebecka, Där vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla Gungning mot händernas par den rynkiga hakan betänksam: "Hå hå! Vore jag än, som jag var i min blomstrande ungdom, Vore jag än, som jag var, då vid lagmanstinget jag tjänte, Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög, Bättre jag visste att skicka mig så, som det ägnar en flicka. Mången förnämare man, som mig kom med förmätenhet nära, Fick sig en trasa i synen och äfven en skopa med vatten. Icke ville jag då med alla, som komma och fara, Sitta och språka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda Sitter med främlingen nu och slutar ej spola i kväll här." Så hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan. Men som då noten en kväll af fiskare kastas i lugnet, Varpet i början är blankt och knappt vid flarnena krusas, Tills omsider det trånges ihop, och fiskarna stängda Spritta ur sjön, och vågen i rörelse bringas och häfves, Så, vid den åldrigas tal, ju närmre sin mening hoa hopdrog, Skiftade främlingens anletes drag från lugn och till vrede. Vred från sin bänk uppstod han och talade bittert och sade: "Gamla Rebecka, om tyst på den sotiga muren du drefve Syrsor och russakor bort, då de springa i kärlekens upptåg, Utan att människor störa och hindra förtroliga samtal, Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten; Men som en dåre, och ej som det ägnar en klok, du beter dig." Så han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar, Utan hon gungade stilla, och tyst håhåade endast. Men i detsamma syntes igenom den öppnade gluggen Petrus på gården ren och den aktade herr kommissarien. Ut begaf sig Mattias och lämnade vreden i stugan. Strax, då de komna han nått, begynte han tala och sade: "Petrus, förut du varit en gång med lycka min talman, Var det ännu och gå, om den aktade herrn det ej nekar, Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begär jag; Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne." Bifall nickade strax kommissarien och talade vänligt: "Gå blott, gå, fast gården sin yppersta piga förlorar, Mer än en piga, ty kär som ett barn har hon varit oss ständigt; Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar, Skola i stugan i kväll ej dans och förplägningar saknas." "Hej, Hej!" ordade åter den välförståndige Petrus, "Icke dock så, ej går jag åstad som en tiggares talman, Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig själf får. Talar jag, måste en stäfva med öl först lossa min tunga, Sen skall en brudgumsgåfva också jag äga för bruden." Leende inbjöd strax kommissarien den aktade Petrus, Skaffade öl, och hans torpare tömde med glädje en stäfva; Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias. "Ontrus", ropte han gladt, då han öppnade dörren och inkom, "Fram med en sidenduk ur din väska, så sluta vi handel!" Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld, Lyste af glädje din blick vid hans ord, förståndige Ontrus. Ej köpslagades länge, och ej afprutades mycket, Hälften dock prutades strax, och den raske Mattias från Kuru Förde den köpta duken i hast till sin svåger i salen. Denne, så snart han druckit sitt öl och gåfvan i hand fått, Gick högtidlig och stolt i sitt värf till den blomstrande flickan, Där vid sin randiga väf hon i hushållskammaren dvaldes. Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan på spiseln, Stoppade pipan, tog med härdade fingrar ett eldkol, Tände den långsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda Skötte sin väf och slängde den flyende spolen behändigt. Men då den välförståndige Petrus sutit en stund där, Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven: "Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias från Kuru, Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan, Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla." Sade och satte sig ned och rökte och började åter: "Icke blott duken han ger, men sig själf han bjuder dig äfven. Men att du icke må tveka och tro, att en fattig begär dig, Se, så vill jag förtälja dig allt, hvad han har och besitter, Löst och fast, det förnämsta; det ringare nämner jag icke, Ty uppräkna det allt förmådde jag ej på en kvällstund, Hade en tunga jag än mer rörlig än löfvet på aspen. Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn, När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd. Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor, Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde, Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord. Ville jag nämna därhos hans gifvande sveder, där skogen, Härjad af lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden, Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kärret Sträcka sin längd och mellan beständigt flödande diken Synas som holmar af guld, när grödan mognar om hösten. Åkrarna plöjer han lätt med fem hullglänsande hästar. Ängar äger han ock, kring hela hans socken berömda, Både på högländ mark och på låg, välrödjade alla, Hvilka om våren gro blomrika och bärgas om sommarn. Aldrig betar en tand på hans väl omhägnade ängar, Medan de stå i sin växt, de betas af lian allenast. Ty med det första marken om värn från drifvor befriats, Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen, Där de i dalarna finna en frisk och rikelig föda. Så kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta Grönskande gräs och dricka sig mätta ur rinnande bäckar, Men hvar afton komma de hem, en glädje för ägarn. Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket? Femtio ulliga får och tjugu behornade getter. Aldrig störas de där af vargar, ty så är Mattias Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur, Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt. Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern, Ty då stå de i stall och äta en rikelig löfskörd; Getterna åter kunde den sämsta tiggare äga, Så behändiga äro de ständigt att söka sig foder. Kommer en främling med häst och stannar på gården att hvila, Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösäck, Tills han förtörnad svänger sin piska och drifver dem unnan. Se, så har jag beskrifvit hans gård och bördiga ägor Utan ett svekfullt ord, och på samma sätt äfven hans husdjur, Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen, Hvilka i stugan vistas och bo med människor gärna. Sådant äger han allt, den raske Mattias i Kuru, Rik och förnöjd, och befaller ännu, som om herre han vore, Tre välmående torparegods på hans bördiga hemman. Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter, Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes, Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta. Ty så lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru, Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint, Dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten: Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset Drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast. Nycklarna äge du själf; hvad lås dig lyster att öppna, Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner där inom, Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund. Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider Mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med saktmod, Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning. Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder, Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill. Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt, Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne, Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas; Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar, Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt, Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager; Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd; Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar, Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden." Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt Med pekfingret på askan, som pöst i den rykande pipan, Medan hon, rodnande djupt, den unga, förståndiga flickan, Nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte: "Icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus, Huru med glädje jag hör, att den raske Mattias begär mig; Ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigt Riktar en längtande blick och sitt hjärtas innersta tanke. Tungt är tjäna en annan, om äfven den gode man tjänar, När för den lön, han ger, han äger att fordra vår möda, Tyngre blir det en gång att kraftlös lefva af nådbröd. Därför hyser ej flickan en gladare önskan på jorden, Än att sin egen bli och rå som värdinna och ständigt Tjäna en godsint man af kärlek och icke af nödtvång. Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven, Tänkte jag så: När skall du väl, Hedda, väfva ditt eget? Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen. Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven. Nu, om min fader det vill, vill gärna jag följa Mattias." Sade och grät af glädje och fattade Petrus i handen, Skakande den; och han grät, den gamle, af glädje tillika. Men då sitt värt han slutat och allt aflupit med framgång, Gick han till stugan och träffade där den raske Mattias. "Saken är afgjord", sade han glad vid ett ljudande handslag, "Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fästmö! Själf skall på skidor jag skynda mig hem att hämta mitt folk hit.` Sade och lämnade svågern och steg på sitt glattade skidpar, Skyndande fjäten hem till sitt torp med glädje i hjärtat. Sjätte sången. Men på det skogomhägnade Tjäderkulla i stugan Satt den förståndiga Anna med son och dotter i stillhet. Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfven Hvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon, Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela, Ty som en guldsträng klang i hans mund järngigan beständigt. Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog: "Färdig vore jag här att spela, så länge jag mund har. Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka." Sade och afdrog metkan; och alla förstodo hans mening. Upp steg genast den blomstrande dottren och hällde i bunken Vatten och tvättade ren hans mecka och bar den att torkas. Men den förståndiga Anna på Tjäderkulla begynte: "Aron, min vän, det är väl, att du så, fast gammal och hjälplös, Ansar din kropp och ej älskar att dväljas beständigt i ugns-sot. Därför vill jag också förunna dig såpa att tvätta Änne och hand, och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort, Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan Likna en bärgad teg, där stubben allena är, öfrig." Henne svarade strax den aktade tiggaren Aron: "Anna, förståndiga hustru, åt mig, hvarhelst jag må gästa, Bjuds den renande badstun, så snart den eldas för andra; Därför som drifvan hvit är min kropp, där den skyddas af kläder Anletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer, Sölas af svett och damm, och skägget växer beständigt, Därför skadar det ej att emellanåt tvätta sig endast." Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman Slängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymd Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet. Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror. Sådan trädde han fram omsider, med undran af alla Skådad, ty nu i hans skick ej röjdes en tiggares skepnad, Men som en hemmansbonde, som en rusthållare sågs han. Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte: "Aron, min vän, som du visar dig nu i pärtornas skimmer, Ville väl ingen, fast fattig du är, vanlottad dig kalla, Utan med armarne lagde i kors och med lösta bekymmer Satt enhvar på sin bänk, och den aktade tiggaren Aron Fröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan. Ty som en ståtlig skatt är en ståtlig gestalt att betraktas; Men det kunde väl mången förundra sig öfver att sådan Kraft bland syrsor och sot uppvuxit på främmande murar, Icke på egen mark bland hjordar och bördiga tegar." Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron; Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft, Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjälkar Sprakade än och lönte med rök den arbetande munnen, Innan han satte sig ned och började tala och sade: "Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna, Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott, När han mig såg, som jag visar mig nu i pärtornas skimmer, Kunde han säga: 'Se där, förståndiga Anna, är Aron! Sådan syntes han ej, af ålder betungad och armod, Fordom i gladare dar, då han ägde sitt hemman i Soini, Kraftig till år och förnöjd som en kung och värderad af alla.' Alltså kunde han säga och jag kanhända med tårar Höra hans ord och minnas de lättare dagarnas glädje." Sade, och starkare sög han därvid den sprakande pipan, Blickande opp, men en tår nedrullade rund på hans kinder. Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna: "Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet, Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft; Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt." Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron: "Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annan Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt. Endast ibland, då jag fört jackärmen, den sträfva, till ögat, Synes en droppe på den, om på Soini, det ödebelägna, Länge jag tänkt och mitt hemman, som nu bär gröda åt andra. Men om du önskar att höra, förståndiga Anna, mitt öde, Väl, så vill jag berätta, hur allt aflupit i sanning. Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas, Skogrikt, åkerbegåfvadt, med träsk och gräsiga stränder. Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter Ärft, och han grånade där, som en sommarafton att påse. Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven Gråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas. Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan, Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig. Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthet År från år, afundad af många och prisad af alla, Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda. Råg upplånte jag då och ville betala om hösten; Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen. Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten, Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott. Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade korna Skänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde. Så skred julen sin kos; fast tynande, höllo vi ut dock. Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen, Mötte mig främmande män i min dörr. 'Vän', sade den ena, 'Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här.' Häpen svarade jag: 'Låt vara det, ärade herre, Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd Lefva vi nu.' Ej svarande, gingo de åter i stugan, Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg, Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan. Gråtande satt hon i sängen på halm, min värderade hustru, Seende på, men hon teg och sökte att stilla allenast Barnet, som kvidande låg vid dess barm, dygnsgammalt och hjälplöst. Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas, Stel i min håg som tallen, då yxorna döna vid roten. Men då på gården jag kom, uppskattades bytet; till hälften Skylde det icke min skuld. 'Vän', sade mig fogden ånyo, 'Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?' Sade och redde sig till, med lätthet hittande korna, Där de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder. Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra Stretande mot, oroliga, lämnande sorgsna sitt ställe. Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlös Vägrade följa, förunnades mig; så foro de alla. Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren. 'Aron, min vän', så talade då min hustru i sängen, 'Se dock, att något jag får, som stillar min hunger, en mjölktår Vore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer.' Så hon sade; men mig slog mörker för ögat. Med möda Kom jag till spiltan fram. Där stod med hängande hufvud Kon och tuggade halm och sörjde. Det torkade jufrets Spenar med darrande hand jag fattade, ömsom den ena, Ömsom den andra försökte jag då förgäfves,--en droppe Skänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare; blod blott Trängde sig ut, och röd bestänkte den botten af stäfvan. Rasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt, Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhugg Slog jag det sönder, och svart flög barken, ur rämnorna kringspridd. Bitarna förde jag fram till min hustru: 'Se där, hvad oss lämnats', Sade jag, 'ät och mätta ditt barn.' Ett stycke hon mottog, Vände det tigande kring i sin hand, såg på det och tryckte Barnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven. Skidor tog jag på föttren i hast och for till min granne, Han, som bodde mig närmst, en pipas väg, då man skyndat, Och då till honom jag kom och begärde ett lindrande bistånd, Gaf han det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade. Åter jag skyndade hem med mjölk i en flaska på ryggen, Hann till gården och hann stugdörren. En sorgelig klagan Mötte mig där, in gick jag och såg af barnen de tvenne Äldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det ena Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet; Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbredd Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon. Så var det ute med allt, och förödt var det härliga Kangas. Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedan Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde. Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdar Blomstra de älskade barnen på nytt; men själf med förnöjsamt Sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger." Sådant berättade där den ärlige Aron, och honom Hörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna. Men då han slutat, strök hon med ärmen kinden och ögat, Skakade hufvudet, snyftade, snöt sig och sprang till sin boda, Hämtade kött in, hämtade smör och mujkor och kalja, Rågande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nacken Tog hon och nödgade fram att, fast mätt tillförene, äta. Denne åt, som den ärade bjöd; då nalkades Petrus, Trädde i farstun, öppnade snart den knarrande stugdörrn, Stampade snön från föttren och tog välvördig sin plats in Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas. Men då han tändt sin pipa och lagt skinnmössan på bordet, Drog han behagligt en starkare rök och talte och smålog: "Anna, han kommer ej lätt, din bror, från den blomstrande Hedda; Fast är den raske Mattias, min vän, som en gädda på kroken, Men om dig lyster, så kom, och vi färdas i afton gemensamt, Äldre och yngre, och fira med fröjd hans förlofning på herrgåln." Sagdt; och alla de hörde hans ord med förundran och glädje. Genast klarnade åter den kunniga Anna i synen, Gick till sin kista att klä sig, och dottren sig klädde tillika. Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansväst på, Knäppte sin jacka igen, uppjämkade byxorna högre, Spände sitt bälte om medjan och stod ren färdig till aftåg. Men till sin mecka vid brasan begaf sig den ärlige Aron, Tog den rykande än af hetta uppå sig och sade: "Petrus, förståndige vän, det är tid, att jag tackar och vandrar Nu, sen du dygnet om i din gård välplägat och födt mig; Många bemedlade män må jag träffa i afton på herrgåln, Hvilka mig hylla som du och bjuda på glädje och gästning, Ingen träffar jag dock som den kunniga Anna att skattas, Hvilken, fast mätt jag var, mig tvungit att äta än mera." Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln. Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade: "Aron, det höfves ej dig att sjuttioårig i mörkret Tåga till fots från min gård, då jag än bar hästar i stugan; Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen. Därför åker du bäst, då min son med vigare fötter Skyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten." Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta. Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol, Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik, Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna. Färdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren. Skymmeln spände den reslige Karl snart färdig i redet, Fällar i slädan man bar, och ut begåfvo sig alla, Väntande glädje och dans; inhysingen Pavo allena Låg på den sotiga muren och sträckte ett ben och ett annat; Röra sig iddes han ej till den kalla, besvärliga färden, Utan han älskade mer gårdsvaktareposten och valde Hvilan och hettan och röken och barnens och syrsornas sällskap. Sjunde sången. Petrus själf och hans dotter och Anna och tiggaren Aron Började sakta sin färd med den härdiga skymmeln i redet. Skakande tyglarna, talade då den förståndige Petrus: "Aron, min vän, fast fålen är god, ej vill jag i traf dock Åka, ty lasset är tungt; men biter dig kölden i meckan, Säg, och jag smäller ett slag, och vi dröja ej länge på vägen." Honom svarade rörd den ärlige tiggaren Aron "Pecka, bekymra dig ej; om ock naken på slädan jag sute, Färden ej nämnde jag svår, då med dig och din hustru jag färdas. Godt är ett rågadt bord, då man hungrande kommer i stugan, God en päls, då man fryser, och god en bädd, då man trött är; Ringa är detta likväl mot människogodhet att sättas. Hyllad jag blifvit af er som en far, min mecka är tvättad, Magen är spänd som en trumma, och nu jag åker bekvämligt, Vårdad ännu, då jag lämnat er gård; helt annat jag utstått, Såsom en gång, då jag gick och ärnade tigga i staden. Missväxt drabbade landet, i socknarna saknades föda, Bonden knappade, tiggaren svalt. I staden, jag tänkte, Finns ett rikare folk med fetare åkrar och ägor. Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamla Foten vägrade ofta att gå, och påsen på ryggen Tyngde, fast blottad och tom. Uthungrad, med svikande krafter Kom jag till staden omsider och såg ett under af alla, Såg, förståndige vänner, hvad ej jag tillförene skådat: Gårdar, men ej kring gården ett fält med åkrar och ängar, Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens, Gårdar funnos där blott, högtimrade, fönsterförsedda; Målade, stolta att se, framsträckte de brokiga rader Långt, och emellan dem korsade hundrade vägar hvarandra. Åter på vägarna hördes ett dån som af åskor och stormar; Kärror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna, Präktiga, byggda som hus: af de trafvande fålarnas hofvar, Piskornas smällar, kuskarnas skri och hjulenas buller Dånade luften, och darrade fönster och väggar omkring dem. Men långt unnan bekymren, med fröjd förnötande dagen, Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar, Fjärlarne lika, som sitta i skimrande skrudar på blomstren, När solstrålen är varm och sommarens vindar dem gunga. Häpen gick jag på sidan och strök mot väggarna meckan, Mössan i handen jag bar och stannade ofta att hälsa; Ingen såg mig dock an, men alla de skyndade fram blott. Sådan kom jag, af ingen bemärkt, till ett öppnare ställe, Jämnt, med stenar belagdt, af lysande gårdar omkringhvärfdt. Där afbröt jag min färd och stod i behagelig trygghet, Armarna slagna i kors, och beundrade. Främst dock af alla Lyste ett hus, som en by till sin vidd, till sin höjd som en bergås. Detta beundrade jag och kunde ej mätta mitt öga, Seende jättarnes verk, ty af människor var det ej uppbyggdt. Men där stod vid min sida en man, som sopade flitigt Vägen och sköt med sin kvast den ymniga smutsen i högar; Honom, med önskan att fråga om allt, tilltalte jag slutligt: 'Säg dock, min vän, om en kyrka det är eller annars för kungar Ärnadt och byggdt; af förvåning är hela mitt sinne betaget.' Så jag sade, men han teg stilla och bet sig på läppen, Leende slugt, och ett skändeligt spratt han närde i hågen; Ty då jag vände mig om att åter beundra och skåda, Sänkte han kvasten i dyn och slog mig på ryggen: en svart fläck Stannade efter, och styggt nedsmordes den tvättade meckan. Sorgsen begynte jag gå och ville ej strida i otid, Rädd i min håg och försagd som tuppen på främmande sophög, Men af en svårare strid jag möttes; en gosse, i trasor Höljd, uthungrad och svart, såg slaget: med ljudande gapskratt, Smällde han händren ihop, högt hoppande; hitåt och ditåt Vände han blickarna sen och kallade vänner. I blinken Ljöd till höger och vänster ett sorl: barfotade ungar Trafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande fröjdrop Sågo de mig och sprungo på svingade fötter omkring mig. En lopp djärfvare fram och slet mig i meckan, en annan Hotade blott och sparkade opp som en fåle, den tredje Slog sig på knäna och skrek--i sin fröjd spetsfundiga speord, Medan den rörliga flocken alltmer förstärktes och stundligt Käckare blef att nalkas och fly. Af skam och förbittring Svor jag och rusade fram nu åt ett håll, nu åt ett annat, Ändtligt fick jag med list en fången och slängde i flocken Honom och slog en annan omkull som en kägla; på en gång Grep jag dem båda igen och agade båda med tung hand. Skriande sprattlade dessa, med nödrop sprungo de andra Vida omkring; folk skockades snart; två männer med sablar Togo mig fatt, och snart, af en sorlande skara omkringhvärfd, Fördes jag bort långs vägen och blef i ett fängelse insatt. Men då jag såg mig häktad och såg, hur dörren igenslöts, Greps mitt hjärta af sorg, och jag satte mig neder att gråta, Tänkande rörd på den tid, då jag lefde värderad af alla, Tänkande rörd, hur jag nu med gråhår skulle som fånge Sitta bland fångar och ej få glädjas af himlen och ljuset. Bittert satt jag och grät, men nära min sida på bänken Hvilade två förståndige män med fjättrade fötter, Glädtiga, språkande tyst om egna bedrifter och andras. Dessa fördrogo ej länge min sorg, men svuro i hast till, Snäsande båda; och så tilltalte mig bittert den ena: 'Kyrktjuf, sjung dig ej hes, att din stämma må ljuda behagligt, När sångmästaren snart slår takt på din rygg och du åter Tvingas att hålla till fyrtio par den vanliga tonen.' Så den ena, och strax tog äfven den andra till ordet: 'Gråskägg, trifs du ej här, så bjöds du ej heller att komma! Är dock fördömdt, att enhvar, som taklös irrar i landet, Sist skall tränga sig hit att störa en man i sin boning.' Sådant talade dessa, och mycket, som liknade detta, Ändlöst gäckande mig och bespottande dagen igenom. Men när solen försvann från fönsternas galler om kvällen, Kom fångvaktaren in och gjorde på trätan en ända. Mat inbragte han äfven och satte på bänken ett soppfat, Satte dit bröd, men sen försökte han fötternas bojor, Om oskadde de voro, och slog med en hammare på dem. Åter, när allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig dädan, Bister att se, men han manade mig att äta och sade: 'Åt, björnhufvud, och salta dig nu, sen får du måhända Sitta vid vatten och bröd en månad och släcka din törst här!' Sade och bommade dörren igen. Af rädsla betagen, Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan. Mycket belopp sig dock icke på mig, ty som hungriga vargar Kommo de andra i hast, och snart sågs bottnen i fatet. Men då de ätit och jag satt ensam och gnagade benen, Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt, Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda, Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade: 'Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss icke Röja i natt, då vi ärna att fly, om du älskar att lefva.' Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjärta: 'Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett mer. Kostligt, menen I knifvar och ed behöfvas att tvinga Fången från vatten och bröd till människoföda och frihet? Men dock svär jag, vid Gud, att ej röja er, utan er bistå.' Sagdt, och de lämnade mig, framtogo ur gömmorna filar Båda och satte sig ned att nöta på fötternas bojor. Arbetet gick dock ej fort, af männerna droppade svetten, Men järnbojan var stark; fast filad tillförene, höll den. Bägge jag hjälpte i växling och delade mödan med glädje, Längtande ut; så kufvades vid midnatten omsider Järnen, och männerna svängde med löje de lediga föttren. Snart uttogo de då en stock, lösskuren ur väggen, Gömd för spejarens öga af halm, som pöste i sängen, Denna togo de ut, och vi kröpo med glädje ur rummet. Skyndsamt hunno vi smygande fram till ändan af staden, Men där stannade tvärt den ena kamraten och sade: 'Vänner, ej höfves det oss att springa som harar till skogen, Rädda och tomma, men mig syns bäst, att vi borgarelåsen Pröfva förut och taga, hvad nyttigast är för vår resa.' Sagdt; och den andra jakade strax. Mig lyste att skuldlös Vandra min väg, och jag tog af männerna hjärteligt afsked. Tårögd skildes jag från dem och gick lättfotad; men desse Dröjde och vandrade af att stjäla i närmaste gårdar. Så, förståndige vänner, förlopp stadsfärden; en dylik Gör jag ej själfmant mer och fruktar ej heller att tvingas, Ty fast jag noga beskrefs från predikstolen, och alla Mantes att taga mig fatt och föra mig fängslig till staden, Skyr dock enhvar att plåga den åldrige Aron och lyssnar Hellre på gigan, då glad jag knäpper en polska om kvällen, Än han min gråt vill skåda och höra min jämmer och klagan." Sådant berättade nu den förståndige Aron; och alla Hörde med nöje hans ord. Mellertid framlunkade fålen Käckt, och man visste ej af, förrn herrgårdsbacken man uppnått. Där nedhoppade Petrus och gick vid sidan af slädan, Skjutande på, och med tömmarna smällde han skymmeln på länden; Uppför gick det med fart, och i hast stod slädan vid stugan. Nöjde förnummo de genast, att festen var börjad där inne, Sollikt tindrade ljus ur de öppnade gluggarnas imma, Dörrn stod vida på gafvel, och ljud af en stojande polska Susade fram som en storm och fyllde den rymliga farstun. In förfogade sig den förståndiga Anna och dottren, In gick tiggaren Aron också, men den ärlige Petrus Band vid slädan sin häst, sen han låtit den tumla sig först där. Stolt stod skymmeln och gnäggade sen bland främmande hästar, Ätande nöjd vid sitt lass och med hofven straffande grannen, Hvar gång denne för djärft pånosade höet i slädan; Petrus, hans ägare, åter begaf sig till stugan och ingick. Åttonde sången. Sång, låt höra hvad allt den förståndige Petrus i stugan Såg, då han tågade in och stannade häpen vid dörren. Tolf tättskockade par kringsvängde på golfvet i polska: Stolta, med ögonen blängande kvinnorna, männerna åter Ödmjukt böjande hufvudet ned, med blickarna sänkta. Dansen skötte nu dessa och främst af alla Mattias, Hvilken med glam kringförde den aktade Anna och Hedda, Medan på närmaste bänk två tagelbespända fioler Strökos af kunnige män och ljödo med gigor i samklang. Närmare bordet satt Zakarias, värden på Hjerpvik; Ensam, stolt som en kung och med armarna knutna på bröstet Såg han på dansen, så ofta han ej ölstäfvan iakttog. Gent mot den ärades plats vid den blossande brasan på härden Värmde sig tiggaren Aron i bredd med den gamla Rebecka. Aron ställde som bäst järngigan i ordning, Rebecka Gungade stilla och smekte på knät den spräckliga katten. Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus, Ropte i vimlet och höll aflägsna de dansande paren. Tvenne kamrater han ren bragt under en bänk, och i trygghet Hvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen. Denne, fast oförmögen att stå på de sviktande benen, Stretade mot och ville ej lämna den glädtiga dansen. Honom dock, jämt kringknuffad och stött, framsläpade Ontrus, Mödosamt trängande fram till den rymliga bänken omsider. Sådant betraktade där den förståndige Petrus med undran, När han till bordet gick och tog välvördig sin plats in. Tiggaren Aron, så snart han lagat sin giga och värmt sig, Gick att sätta sig vid spelmännernas sida på bänken. Honom, strax då han kom, tilltalte den ärlige Anders, Hvilken med ledsnad gned på fiolen, begärlig att dansa: "Skulle så sant du spela fiol, som du knäpper på giga, Kunde den yngre en stund få glädjas af dansen i afton; Men som ett väggspel sitter du nu och förmådde väl knappast Styra en takt, om ej jag med fiolen regerade polskan." Till smålöje sin mun drog tiggaren Aron, betänkligt Skrapande sig vid örat och halfbrydd talande detta: "Månne jag komme ihåg kanhända en polska på gamla Dagar ännu, fast på länge jag ej haft stråke i handen." Sagdt, och den bjudna fioln med förställd okunnighet tog han. Sakta spelte han först, försökande; men om en kort stund Fyllde sig tonen, och takterna rullade snabbare, hastigt Tvang han ur strängarna ljud med en svingande stråke; på en gång Klingade bas, kvint, alt och tenor: vid hans sida förstummad Gapade grannen och sänkte fioln; men till stormande ifver Växte de dansandes lust. Svett lyste på parenas pannor, Pärtorna flögo ur klykorna, stolar och bänkar förströddes, Fallandes rop, taktstampningar, gapskrattssalfvor och rökmoln Hvirflade om hvartannat, och sviktande brakade golfvet. Gamla Rebecka, fast tätt till den blossande brasan hon trängt sig, Stöttes af våda också, att så när hon fallit af muren: Klagande drog hon sig unnan och satte sig närmare dörren. Af medlidande rördes den ärlige Petrus i hjärtat, När han den åldriga såg, hur af alla förskjuten hon satt där; Bordet förlät han och ölet och gick till den gamla och talte: "Hej dock, Rebecka, hvad båtar det här att klaga och sörja? Kom, och jag leder dig fram till det rymliga bordet i trygghet!" Honom svarade åter den skröpliga halta Rebecka: "Nej, förståndige Petrus, i vrån må jag gömma mig unnan; Närmast grafven är vrån mest passlig ändå för den arma. Som på det skjutande trädet ett löf, fjolgammalt och vissnadt, Sitter jag här bland unga, som fröjdas af lifvet och dansen. O, att jag toges bort till de andra, son myllas i jorden!" Sade och snyftade bittert och grät. Välaktade herren, Nyss inkommen att se för en stund det glada gelaget, Stod åhörande rörd de växlade orden och talte: "Önska ej slikt, Rebecka, och tänk ej på grafven i otid! Hvem, då ej du mer rörs i den rymliga stugan, skall väcka Pigorna opp till rock och till väf, hvem pyssla med katten, Hvem ge hönorna mat och vakta på äggen beständigt? Lyft ditt öga och se där borta på bänken den gamle Aron, hur hjärteligt lugn han gnider fiolen och svettas; Sådan han syntes mig sist, då han spelade giga på tingsgåln, Syns han ännu, okufvad af ålderdom och bekymmer. Armen han svänger med kraft, lätt löpa de rörliga fingren, Ögonen lysa af frid, att med himmelens stjärnor förliknas; Modig, Rebecka, som han må du möta den svårare dagen." Sade och forslade sakta den gamla till bordet; och gumman, Stolt af den heder hon rönt, förglömde sin jämmer och satt sen Gungande stilla, och tyst välsignande gamla och unga. Men när polskan var slut och fiolerna tystnat och gigan, Ryckte den kunniga Anna sin man förtroligt i rocken, Och då hon fört till ett hörn den välförståndige Petrus, Talte hon hemlighetsfullt och hviskade honom i örat: "Ville du icke förmå Zakarias, värden på Hjerpvik, Att för sin blifvande måg och sin hjärtligt älskade dotter Hålla som far ett förmanande tal, som de dag ifrån dag sen Skulle i vördsam håg förvara och rätta sig efter. Så var fädernas sed: då de gåfvo sin dotter åt mannen, Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne; Aldrig glömde väl sen de unga den varnande rösten, Utan den följde dem åt som förlofningens minne beständigt. Så för de ungas skull som för gästernas måste han tala, Så att enhvar högtidligt må se de bådas förlofning." Henne svarade sakta den välförståndige Petrus: "Icke ännu är det tid att sätta din vilja i verket; Sådan är Zakarias: han vill, då förplägningen börjar, Dricka i ro, och han ger ej gärna sin granne ett svar då; Men då han sutit en tid vid sitt stop, och det värmande ölet Lossat hans tungas band, framflöda de sparade orden, Bubblorna lika i mängd på den forsande bäcken om våren. Ingen närmar sig då, som ej genast tvingas att lyssna, Om han förtäljer en sak eller varnar och rättar de yngre, Och man bytte väl strax och gåfve med glädje emellan, Kunde man skaffa sig så hans talande mun och hans klokhet. Därför vänta allenast en stund tålmodigt; din önskan Fyller han snart af sig själf, Zakarias, den ärlige gubben. Ty lätt ser du dock ren, hur hans panna förklaras, hur munnen Ler mot drycken förnöjd som en and, där hon dyker i sunden, Och hur han sitter som ängen i regn, upplifvad vid bordet. Men mellertid är det bäst, att du sköter ett roande samtal Eller också till en artig minett uppmuntrar de unga; Mitt skall det vara att ge Zakarias stämma och tunga." Sade och lämnade snart den aktade Anna tillfredsställd, Tog från det rymliga bordet ett stop förnöjsam i handen Och tilltalte sin vän, den ärade värden på Hjerpvik: "Drickom ännu, Zakarias, i fröjd tillsamman, som fordom äfven i svårare dar vi drucko med modiga sinnen; Ty det höfves dock bäst den förgängliga mänskan att glädjas, Likasom ikorn, lätt i sin håg, på det bräckliga flarnet Seglar från våg till våg och väntar att hinna till stranden!" Sade och drack; då höjde också Zakarias sin kanna, Lifvande hjärta och själ med skummande öl, som hans lust var; Men sin förståndiga vän sen svarte han gladt och förnöjsamt: "Visst må jag fägna mig nu, ty som ögonstenen och ljuset Skattar en far hvar lycka, som händt det älskade barnet." Så samtalade dessa och hörde fiolerna åter Stämmas och sågo en artig minett tillställas på golfvet. Men till bordet och till den förståndige torparen Petrus Sällade mången sig då, som försmådde den glädtiga dansen, Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal. Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus. Honom brydde där strax den ärlige Petrus och sade: "Se dock, dansar ej du, danskunnige broder? Kanhända Fruktar du kvinnornas list, om de skulle förblinda ditt sinne, Om, din värderade hustru till harm i det rika Archangel, Flickorna skulle som skänk framlocka en duk ur din väska." Så han sade och teg; men den brunskäggyfvige Ontrus Satte sig nära intill och tog hans händer och svarte: "Sådant fruktar jag ej, förståndige Petrus, och gärna Ville jag dansa bland andra, ty sång och dans är det bästa; Men jag finner ej lätt en flicka, som icke försmår mig. Nalkas jag vänligt och räcker min hand, då springer hon unnan, Skrämd af mitt skägg, och hon ler, och de öfriga skratta med henne; Ingen besinnar och tror, att äfven den främmande mannen Äger ett hjärta, där glädje och sorg kan väckas af andra. Ville helst du, min vän, åhöra och fylla min önskan, Ber jag dig nämna vid namn och beskrifva till stånd och till villkor Några, som dansa här nu, den raske Mattias till ära. Först, hvem är hon, den vördiga, välansenliga gumman, Som, framskridande främst som det gungande skeppet i hamnen, Mäter sin takt och sin randiga kjol utbreder med fingren? Ädel synes hon mig och ett mönster för gamla och unga." Honom svarade glad den välförståndige Petrus: "Anna och ingen annan det är, min aktade hustru, Hvilken i många skiftande år, som kommo och flydde, Trogen vårdat mitt hus och skänkt mig söner och döttrar. Mig berömmer den man, som henne berömmer och ärar." Och han sade igen, den varubeprisande Ontrus: "Lycklig tyckte jag dig, min vän, tillförene redan, Treflig och rask och förnöjd, som du var, och aktad af alla; Trefaldt kallar jag nu dig lycklig och säll, då en sådan Hustru blifvit din lott; ty från himlen kommer det goda. Nu må du säga också, hvem är han, den reslige gossen, Som kringsvänger som bäst den unga, beskedliga Hedda? Yster går han och stolt i sin vallmansjacka som fålen, När på en grönskande äng han betar bland andra och modigt Skakar sin fylliga man och gnäggar af glädje och kärlek." Honom svarade åter den välförståndige Petrus: "Denne är Karl, min älskade son; hur han artar sig framgent, Vet Den, honom mig gaf: Han styre det allt till det bästa." Härpå talade snart den varubeprisande Ontrus: "Likasom odlarn vårdar det träd, han sådde, och ständigt Ser på dess växande stam och vattnar och väntar sig fägnad, Så gör äfven en far med sitt barn; må den unga beständigt Tänka på fadrens bekymmer och bli hans glädje i stället. Ännu finnas här två, som jag önskade känna:--den raske Ynglingen där och den blomstrande flickan, han leder behagligt. Vacker är han, och hon kan bäst jämföras med Hedda." Honom svarade åter den ärlige Petrus och sade: "Drängen skådar du där, den snabbe, driftige Anders, Son till en ädel man, Zakarias, värden på Hjerpvik. Prisar du ynglingen nu som rask i den flyktiga dansen, Dubbelt skulle du höja hans lof och beundra hans ifver, Såge du honom en gång, där i svett han rödfar sin faders Kärr och, stark som en björn, uppbryter den rotade granen. Flickan, förståndige vän, är min dotter, den äldsta, vi äga, Anna och jag; hon sköter vårt hus och spädare syskon, Lindrande modrens möda med flit, som döttrarnas plikt är." Honom svarade rörd den varubeprisande Ontrus: "Lycklige, trefaldt lycklige du, som sitter i vänners Krets, värderad och känd, och trampar ej främmande trakter. Lugn betraktar du här en trogen maka och skådar Väl uppfostrade barn, som blomstrande plantor vid bäcken, Medan en annan, från fädernebygd och bekanta och fränder Skild, kringtågar, försmådd som den oupplösliga gåtan." Sade och snyftade sakta och grät; klartindrande tårar Rullade ned på hans kind och vätte det yfviga skägget; Men som en honing ljuf flöt saknaden genom hans ådror, Ty han mindes sitt hem, han mindes det isiga hafvets Stränder och Dvinas flod och det varurika Archangel, Och han tänkte därvid på sin hustru, som suckade ensam Ofta i dagens bestyr och ofta i nattliga hvilan, Samt på sin älskade son, den späda, som lämnades fjärran, Jollrande än och stammande fadersnamnet med glädje. Nionde sången. Sådan sörjde han nu, den varubeprisande Ontrus, Och uppväckte hos mången de svalkande tårarnas vällust. Äfven fuktades du, förståndige Petrus, i ögat, När på din hustru du såg, den goda, förståndiga Anna, Och på din resliga son och din väl uppfostrade dotter, Gladt erinrande dig, hur på Tjäderkulla de samfälldt Bodde i ostörd ro som fågelungar i nästet. Bägge gräto de där af sorg och glädje i växling, Medan de drucko sitt öl och sågo den långa minetten Slutas och hörde fiolernas sorl nedstämmas och gigans. Men då reste sig hög Zakarias, värden på Hjerpvik, Lämnande säte och rum vid öfversta ändan af bordet, Och framträdde med manliga steg allvarlig på golfvet. Alla betraktade strax med förvånade blickar den gamle: Ty så var han att se som ett åskmoln, när det på fästet Tågar i rodnande prakt och kyler den kvalmiga dagen. Hotfullt stannar det då omsider; den fjättrade viggen Bryter sig lös med dån och bestrålar det yppiga regnets Genomskimrade skur; men odlaren häpnar och fröjdas, Skådande himlen i hot och den tvinande tegen förfriskad. Sådan syntes han nu, Zakarias, där han betänksam Gick till sin aktade måg och sin dotter, som nära hvarandra Suto och växlade kärliga ord på den rymliga bänken. Skyndsamt stodo de upp, då de sågo den åldrige nalkas, Båda, och lyssnade till, om han hade en sak att befalla. Men det klappade ren på hans läpp, det besinnade talet, Längtande ut, och han tog den raske Mattias vid handen, Tog sin dotter också och fordrade tystnad och sade: "Äfven att dansa är väl på sin tid; jag tadlar ej dansen, Tadlar ej heller joller och skämt, då det öfvas anständigt; Men man bör dock ej alltid, så länge det skiftande lifvet Varar, fiolers ljud och gigor, som mana till polska; Glädjen sändes ej heller så rik till den bördiga jorden, Att den beständigt förmår med vederkvickande håfvor Hugna en människas själ och böja dess sinne till skämtet; Därför gagnar det väl att i tid påminnas om allvar. Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan, Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen; Men att vid hårdare dar och vid mödosammare plikter Handla med mod och hvad rätt, hvad orätt skilja med klokhet, Därtill måste du öfvas af många betänkliga skiftens Växlande lopp eller ledas af den, som mera bepröfvat. Därför är det ock väl att höra den åldriges varning. Först må du gömma, Mattias, de ord, jag dig lägger på hjärtat, Trettioårig själf den sextioårige gubbens: _Låt din förtröstan ej gro på ditt hemmans tegar allenast, Sörj ej mer, då du mister en sak, än du gladdes att få den, Sist, gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!_ Enkla synas de väl, de härliga språken, af fädren Ärfda från barn och till barn, men huslig lycka och välgång Växa ur dem som, blommor ur ängens bördiga sköte. Se, hvad du äger, och allt, hvad af människohänder ihopbragts, Har sin fiende ock, olyckan: din lofvande åker Härjas af hagel och frost, och din hjord förstöres af vilddjur. Så omskiftar din lycka, som snö försvinner om våren, Är den ej tryggad på fastare grund än på jordiska håfvor. Men då du lider en skada, betänk, hvad glädje dig skänktes Af det förlorade först, och väg därefter din saknad, Och jag tror, du ej då skall sörja din hjässa till grå hår; Ty som sparfven år från år förstorar sitt näste, Öker ock människan gärna sitt bo och värderar ej mycket, Hvad hon förvärfvat ren, ty det icke förvärfda är mera. Men mot din hustru vare du mild, som det ägnar den starke, Jämt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar, När hon med foglighet vänjes att se i mödan sitt nöje. Ty så säger jag dig, och så är en hustru för huset, Likasom bandet, som sluter omkring det rymliga stopet; Kraftlöst synes det visst och spädt och ringa till nytta, Men försök dock en gång att förstöra det: rämna vid rämna, Lagg afsöndrad från lagg skall du se och ölet omkringspilldt. Därför gå med din hustru till doms, som du går med ditt öga. Men, förståndiga Hedda, till dig vill jag tala ånyo, Såsom jag plantat förut i ditt bröst allvarliga läror Från den dag, då din mors mildt varnande stämma var tystnad Och på mig ensam föll det tunga bekymret om barnen. Ofta har jag dig sagt, hur den bräckliga kvinnan beständigt Måste vid tålamod och vid eftergifvenhet vänjas, Ty att af andra bero är dess lott, men hon märker ej tvånget, När hon viker, hon märker det blott, när hon vredgas och trotsar. Se, det säger jag nu, och tror, du skall se det besannadt, När du som maka en gång åtföljer Mattias i lifvet: Friden knytes af ingen, om ej af hustrun i huset. Äfven en godsint man kan ledsna ibland och på henne Hämnas en grannes bitande ord, en tjänares tröghet; Men då ägnar det henne att blidka hans hetta med saktmod. Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lämnat hans sinne, Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligt Väntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila. Snart nog ångrar han allt det hårda, han sagt i sin vrede, Om ett förtörnande svar ej ligger och retar hans sinne, Och han önskar ej mer än att godhet gälda med godhet. Så blir lugnet befäst, och sämjan växer, och kvinnan Tryggar sig glad vid den starkares arm och beskyddas af honom; Själf han äger sin fröjd i henne och ger för den kära Lif, om det gäller, och gods, som den tandbeväpnade hunden Stannar mot vargen med mod för hjorden, och trampar och trampar, Färdig att kämpa för den och föraktande hotet af döden. Men hvad förnämligast gör en människas lycka i världen, Binder makar i frid och förliker och tröstar och gläder, Är gudsfruktan, som aldrig är mätt af det goda och rätta. Denna förvaren båda och lefven och rörens i den blott. Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden, Tryggad och fast, ej böjer en storm den väldiga stammen; Samlas ock många att hugga den ned med förenade krafter, Går det ej lätt, manhaftiga slag, väl öfvade armar, Långt dagsverke behöfs därtill och yxor af godt stål." Så förmanande slöt Zakarias, värden på Hjerpvik. Genast var det att se, hur de öfrigas tigande läppar Öppnades hastigt till lof och beröm för det ljudande talet. Men så hviskade mången sin granne förtroligt i örat: "O, att han drucke som nu, Zakarias, från morgon till afton; Gärna trakterade den, som klok förnöjes af klokhet." Medan det hviskades så och enhvar förnöjdes af talet, Gick Zakarias tillbaka och tog välvördig sin plats in Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas. Ej förglömde han där att tömma sitt stop för de sinas Stadiga lycka och väl, ej heller att röra sin tunga Ömsom i egna förståndiga värf och ömsom i andras, Såsom han mycket sett och mycket bepröfvat i världen. Men på den ärlige Aron, som lagt fiolen på bänken, Medan han sorglös satt och torkade svetten ur pannan, Höll välaktade herr kommissarien sitt öga beständigt. Honom värderade så den förståndige herrn, att han hellre Låtit omsider sin yppersta dräng borttåga till andra, Än han den åldrige släppt ur sin gård. En fradgande stäfva Tog han i handen till slut och bjöd den gamle och sade: "Aron, min vän, drick öl och förfriska dig, som du förtjänt har Genom din polska, som ljöd som ett nordanväder i furan; Sen må du kasta din tiggarestaf på den blossande brasan. Här må du lefva, min vän, på din ålderdom, lugn och betryggad, Beten meta åt mig, då jag fiskar med krokar om sommarn, Jaga från åkern svinen och höns och tuppar ur trädgåln. Slikt må om sommarn bli din befattning; den hårdare vintern Må du förnöta i stugan, och sitta med pipan i munnen, Bindande ryssjor och nät och lappande hålen på noten." Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anlet Lyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögat Rulla, men glad i sin själ genmälte han: "Prisa och tacka Vill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre! Mycket jag pröfvat, det värsta af allt för den grånade gubben Var dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften, Utan att känna ett rum för den efterlängtade hyllan. Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till socken Från landsvägen emot kyrkgårdarne. 'Aron', jag tänkte, 'Äfven den uslaste här i den by, du tågar igenom, Har dock sin tröst och sin borg där inom den hägnande muren; Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud, Vet ej, och främling blir du i dödens gård som i lifvets.' Så jag tänkte, värderade herre, och skyndade framåt. Nu må jag prisa mig säll, ty jag äger ett hem, då jag lefver, Äger ett hem, då jag dör, där en vän och en annan kanhända Stannar och säger: 'Se här göms Aron den gamle från herrgåln. Träsket ljuder ej mer af hans morgonsånger, hans giga Klingar i stugan ej mer; men den åldrige sofve i frid här!` Sade och grät af glädje och tömde det fradgande ölet. Så samtalade dessa, och lyssnande bidde de andra. Sedan skötte man åter med glädje den stojande dansens Muntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod; Ty man saknade ej fioler och skrällande gigor, Polskor, minetter, förplägning och ord i den rymliga stugan, Medan man firade där till gryende morgon i samdräkt Männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning. HANNA. En dikt i tre sånger. _Till den första kärleken. En gång min första kärlek frågte jag: "Min lefnads stjärna, säg, hur tändes du, Och hvadan äger du ditt milda ljus?" Då sade stjärnan: "Har du sett nå'n gång, Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?" Jag sade: "Än med mörker, än med ljus Ett moln gått opp och dolt dig för min syn; Dock brann du lika klar, sen det försvann." Och stjärnan sade åter: "Har du sett, Hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?" Jag sade: "Mången jordisk sol jag såg Gå opp i glans och öfverstråla dig; Dock gick den ständigt ned, men aldrig du." Då sade stjärnan: "Tror du på mitt ljus, Och vill du tända lifvets hopp därvid?" Jag sade: "Bortom molnet log din blick, Och bortom dagens bländsken brann du klar, Och bortom grafven skall du lysa än." Då sade stjärnan: "Vet du, hvad jag är? En suck jag är ifrån din egen barm, Som sökt med fridens hopp en högre värld; En blixt jag är utaf ditt eget lif, Som flög i strålar till sitt hemland opp; Ett solljus är jag af din egen själ, Och i min milda låga lefver du."_ HANNA. Första sången. Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där. Glad midsommarens kväll ren nalkades. Solen i väster Strålade klar och kastade ljus på den landtliga prästgåln, Där uråldrig den låg vid den speglande viken af insjön. Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn, Rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan, Stundom med handen fläktande bort den skockade röken. Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda Älskade son, ett år, om ej mer, ren saknad i hemmet. "Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord, Bjud då gärna en fattig kamrat till sällskap för sommarn, Ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars." Så han skrifvit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam, Väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen. Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd, Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna. Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan, Fri i sin lediga dräkt att sköta det ljufva bestyret. Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder, Vidgades fullt och lyftes af andedräkten i vågor, När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen. Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje. Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått, Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla; Men då hon ljudet förnam af det klingande uret i kammarn, Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken. Sedan besåg hon sitt verk, af belåtenhet lockad att småle, Fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit, Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta: "Visst en sötare väl ej funnits än denna; hur vackert Randar ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten! Hade jag ren en klädning däraf att bära i morgon! Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag, Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan, Röd af värmen och grann och nättare mycket än alla, Sneglar enhvar på mig och afundsjukas i tysthet. Men då den aktade herrn, den rike befallningsman, kommer, Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom, Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är." Så hon tänkte och log och gladdes i hjärtat och uppsteg, Öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan, Medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad, Strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet. Men i detsamma syntes i dörrn den gamla Susanne. Hvilken i många växlande år, sorgfällig och trogen, Släpat för gården och trätt med försumliga pigor beständigt. Denna nu kom andtruten och talade genast och sade: "Skynda, mamsell, fäst kam i ert hår, knyt klädningen bättre, Tag guldringar på fingren och sidenschalett på er hals snart, Ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården. Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt, Kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra, Ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind, Ny var äfven hans dräkt och undransvärdig i fägring. Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan, Såg jag den aktade herrn, hur han hälsade alla på gården, Gammal och ung, och hans öga var mildt att skåda som solsken. Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan, Djupt, att det bräckliga knät knappt mäktade resa sig åter; Så af vördnad jag neg och ärnade digna på stället. Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig, Utan han såg helt vänligt och talade: 'Gamla Susanna', Sade han, 'nu är det tid, att du spänner ditt öga och vakar, Ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.' Så han sade och log, och en mening låg i hans löje. Hvad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat, Fann jag ej då. Ett band låg öfver min tunga, och tårar Trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren Skämta som andra och ej förakta den ringare mera. Lätt dock gissar jag nu, hvad han mente: att allt han förnyat, Kärra och dräkt, betyder helt visst, att han ärnar förändra Lefnad också och ej mer föråldras allena och ogift; Men att han kom nedlåten och hälsade alla på gården, Därmed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid; Åter att mildt han log och lofte förpanta det bästa, Tydde på er, som den ärade vill bortföra som maka." Hjärtligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan, När hon betänkte den åldrigas ord, hur förunderligt vore, Om hon den runda, vördiga herrns värderade maka Blef och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor. Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen, Tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga hufvud, Full af behag, och såg sig med fröjd och talte tillika: "Gamla Susanna, tycker ni! Skulle han välja en sådan? Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes? Fy, jag är själf snart rädd för mitt öfverdådiga öga. Skulle han välja en sådan, då ren i närmaste socknar Mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor, Sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt. Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom, Rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa, Tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan Snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen. Dock, hvad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig, Söka sig brud, då som ung han älskat att lefva allena?" Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring, Tog guldvingar på fingren och tillknöt klädningen bättre; Men i detsamma öppnades dörrn, och den vördige pastorn Blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade: "Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din klädsel i ordning, In i min kammare snart, att höra ett ord om din framtid." Sagdt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters Hjärta betog, och af aningar fylldes det lekande sinnet. Spegeln glömde hon straxt och nöjet att tänka på kindens Rosiga hy och sitt mörknade hår och sin blick och sin ungdom, Allt förglömde hon genast och sprang till den åldrigas sida, Färdig att söka sig skygd; men hon talade häpen och sade: "Råd mig, gamla Susanna, och säg, hvad måste jag göra? Måste jag stå för den ärade herrn och begäras af honom, Spricker min kind af blod, och mitt hjärta hoppar ur barmen; Så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas." "Hå hå", svarade, leende slugt, den gamla Susanna, "Nu är det annat, mamsell, än att frukta och vara förlägen. Se, snart ändras dock allt. När vigseln varit, befaller Mannen, och hustrun lyder och räds att ej vara till nöjes; Åter förut är det hon, som har att säga det mesta. Minns jag dock själf, hur jag förr, då han kom, densamma, som sedan Blef mig en trogen man, tills döden skilde oss åter,-- Hur jag befallte och viste mig spotsk och värd att begäras, Tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje; Därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn, Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren, Innan han bugat sig djupt och ödmjukt bedt om er ynnest. Men då han talat och sagt, hvad hans hjärta bjuder att säga, Blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar Tid att besinna er först och går högmodig tillbaka. Så skall han lämnas kvar att betänka sin ålder och väga Mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera, Lära med spaknadt mod, att ni ej är färdig att genast Springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är. Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld, Väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud, Sitter ni här och har alls icke i sinnet ett afslag, Skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka, Hur i ett hus, där allt som ett himmelrike är ordnadt, Ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde Hållen och lika förnäm som er ädle, bedagade herre." Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren, Kom i den svala farstun och stannade, dragande andan Länge och sökande tyst att kufva det klappande hjärtat. Men då hon druckit sig mätt af aftonkylan, och kinden Mildare brann, och barmen sin våg ren saktare häfde, Rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde. Rodnande syntes hon där, i sin blyghet ljuf till förundran; Lik en strimma af sjön, som, af morgonstrålar begjuten, Smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lundar, Sågs i sin fägring hon nu emellan de gamle i kammarn. Men af förtjusning greps den rike befallningsmans hjärta, Sinnet af värma mjuknade opp, och kärlekens sötma Blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror. Pipan ställde han strax med belefvenhet unnan och framsteg, Prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss. Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början, Utan han plirade ömt och myste med munnen allenast. Men i sin länstol talade så den vördige pastorn: "Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen, Väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden, Likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan, Synlig en stund, och lätt af en fläkt förskingras en annan. Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas. Därför har jag också rätt ofta i stojet af dagen, Ofta i nattens lugn på din framtid tänkt och med oro Fruktat att nödgas lämna dig här allena och värnlös. Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker Honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida. Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men hälsan Dröjer ännu, och kraften är kvar att råda och handla; Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor. Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad, Finner du lätt, att ej mången som han kan skänka en flicka Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. Pröfva dig då och beslut, om du vill som maka den ädle Följa och gläda hans lif och dela hans håfvor tillika." Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan Talet och blickade ned och kunde ej svara af häpnad. Men den förståndige herrn, den rike befallningsman, gladdes, Full af förhoppning, och log och gnuggade händren och sade: "Hade jag färdigt ren det nyss upptimrade huset, Kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden Fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka, Så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle. Men inredningen räcker evinnerligt länge; förgäfves Har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat; Fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela. Men i det gamla huset är allt uppfejadt och lagadt, Rummen drifna på nytt, allt under mitt öga, tapeter-- Knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blefvo-- Satta i saln, förmaket och äfven i kammarn där inom, Så att man där kan möta också en vinter, då kölden Jagar oss in och vi älska det trefliga tjället och brasan. Kom därför till min fröjd och dela min lycka tillika, Kom ren snart, mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln, Rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna; Kanske mognar ett äppel också, om sommarn är vacker." Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor: "Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister Min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan Lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom; Annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas. Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när Icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren. Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga Allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas. Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka Landet och hämta oss kram! Jag säger, en klädning af siden Såge ni ren i er hand, om den kunnat vägas med guld opp." Mera talade ej till sitt pris den aktade herren, Utan han teg och gladdes af hopp, frikostigt i tanken Hvälfvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö, Löst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i glädjen. Men på sin dotter blickade mildt den vördige pastorn, Rökte och log och talade snart halft bryende detta: "Gå, min dotter, för dig må det skicka sig bäst att ej genast Svara, som hade du tänkt på en friare redan på förhand; Men för den aktade herrn går snart en dag och en annan, Medan han väntar på svar och du öfverlägger och lugnas." Så han sade och log. Men lättare klappade dottrens Hjärta, och glad i sin håg begaf hon sig åter ur kammarn, Svalan den glädtiga lik, som, kommen af våda i rummen, Bäfvat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar. Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda Gamle, att hvar på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen, Orda om jordens ans och göra till byggnader utkast; Själf hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan, Spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå. Just den, hon sökte och önskade se, den förtrogna Johanna, Fostrad som dotter mer än som tjänarinna i huset, Såg hon och bjöd med en vink af den lyftade handen att nalkas. Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans Trappa med blommor och löf och kom rödbrusig och svettig. Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig unnan, Först i salen och dän i den ensliga kammarn där inom; Men där talte bekymrad den sjuttonåriga flickan: "Lyssna, Johanna, om någon du hör, om någon i salen Smugit sig ren, gå tyst och titta i fönstret, att ingen Står bland syrenerna gömd där ute och spetsar sitt öra! Vet du en underlig sak, en förunderlig--skratta blott icke!-- Vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock ren af en fästman." "Fästman!" ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde Händerna ned, "helt visst har den stolte befallningsman friat? Väl anstod det den åldrige herrn att söka en sämre Flicka än ni, en mera bekväm att dagar och nätter Värma hans svalnade famn och smittas af ålderns förvissning. Akta er, låt hans skatter och guld ej fängsla ert hjärta, Akta er, saknad och harm är den femtioåriges hemgift. Hvad, om den gamles teg är större än andras, hans boning Högre sitt tak, på våningar höjdt, mot himmelen sträcker, Borta är lyckan ändå: för trefnaden gulnar ej axet, Kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes, Sorgen sitter där blott, och förtreter i kamrarna dväljas. Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret, Rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln; Såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yfviga bladen Krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma. Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull, Gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust Fästa sig under håfvornas glans och smitta det goda; Därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta Bjuder er ringare skatter kanske, men gladare dagar." Henne med undran svarade då den vänliga Hanna: "Har du väl mer ditt förstånd, och tänker du på hvad du talar, Toka, som tror, att man ej kan följa en gammal med kärlek, Vårda hans hus och njuta med fröjd det goda, han äger! Dock, ej gammal en gång du skulle den ärade kalla, Hade du sett, hur lätt han emot mig trädde, hur munnen Log, då han nalkades, ömt och ögat strålade vänligt; Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor. Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad, Finner du snart, att ej mången som han kan skänka en flicka Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena, Ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljufhet, Veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre Håfvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar. Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska. Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka Mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit, Rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?" "Hå hå", suckade nu den vackra Johanna, "förgäfves Skattas ej guldet högt, då det allt kan jämna i världen, Göra den åldrige ung och en ung förlika med åldern. Låt då gärna de ord, jag talte, försvinna med vinden, Såsom de kommo med den, och blif för den gamle en trogen Maka och gör hans glädje och gläds af hans skatter tillbaka; Akta blott, skåda ej sen, hvad ni än ej skådat, en yngling, Er jämnlike till år och med er jämnlottad i villkor, Se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga Faller i ert, och en blick, som ej mer förjagas och glömmes, Blir som en törntagg kvar i ert sakta plågade hjärta." Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedröfvad. Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan, Höjde sitt hufvud och såg vidt öfver den strålande nejden, Såg dess lunder och berg, dess speglande sjöar i solens Mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljufva, Såg och rördes till tårar af fröjd och talte och sade: "Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes, Där man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden, Räknade ej, blott ljufva och snart förvissnade åter. Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta Vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme, Ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan Sutit med sömmen i famnen och tänkt.--Nu säg, hvad jag tänkt då! Allt är förtroligt och kärt, hvar planta, bekant som en syster, Skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar Komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga. Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka Högre än lyckan att här få lefva med egna beständigt! Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas: Mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets Ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden. Därför måste väl nu den ädle begära en annan, Söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet Älskadt och ljuft, och bättre förstår värdera hans håfvor; Sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket, Menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas." Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet, Hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle Yppa det sen och våga bedröfva den ärade herren; Ty i detsamma rullade fram på den banade vägen, Skymd i en hvirfvel af damm, en kärra, och vänligt i farten Lyfte de resande hatten och hälsade flickan i fönstret. Denna i blinken kände igen sin väntade broder, Klappade händren gladt tillsamman och, glömmande oron, Skyndade ut att se och möta de komna på gården. Andra sången. O, andra nejders son, Hvi flög du dädan, säg? O, fågel långt ifrån, Hvem styrde hit din väg? Ren man hälsat hvarann och med återseendets glädje Växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn Satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen, Hvilken för många bestyr och förargliga rester i socknen Knappt hann bygga med ord en prunkande våning och hvälfva Taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa. Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga Ständigt och hörde ej opp att betrakta den strålande blickens Glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna, Innan han såg hans kind af förlägenhet rodna och ögat Sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade: "Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt Hvilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling; Men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta, Ser af en ädel man, af den äldste, jag ägde bland vänner, Liksom den varmaste äfven, de oförgätliga dragen. Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan, Barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med hvarandra. Knä vid knä där suto vi sen och delte gemensamt Läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan. Men då med sommarns sprickande löf och med drifvan om julen Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet, Var det i glädjen en sorg att lämna hvarandra och skiljas; Åter, när skolan kallade oss, och ömma föräldrars Armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon, Var det i sorgen en glädje att vänta hvarandra och mötas. Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne, Lätt som en telning viras omkring en annan och växer, Växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda. En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård Bytte mot helgedomen en gång och sökte af ljusets Heliga skatter en lott att äga och sprida i världen. Täflande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena, Glädde den andra också att veta och känna och lära. Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider, Lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana Sågo mot kommande år och mot värf, som väntade mannen, Ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika, Agde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma.-- O, då vi skildes sen,--som han sjunger, den älsklige skalden-- For han för evigt dit, jag hit. Bekymren i lifvet Kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor. Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder, Lefde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad; Jag vid en bortglömd vik af en insjö fjarrän i norden Grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda. Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga, Ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet, Glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan, Glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och lifvets Sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan, Allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad, Ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom." Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt. Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte: "Månne den åldrige nyss ej hörde mitt namn, då det nämndes, Döf i sin glädje för mig som främmande, eller kanhända Var det en annan vän, som han skattade mer än min fader." Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade: "Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor, Smekt af er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra, Hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala. Sådan satt han också och talte om flyktade dagar, Talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms, Delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda. Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd Grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara, Talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta Dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er. Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet Ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen, Länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning. Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, Höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast, Finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet Visar ett drag, ej sedt och ej glömdt sen gladare tider.' Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!" Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat, När med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen Reste sig opp: "O, son af den älskade", sade han stilla, "Bild af en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta, Kom, att i dig jag må famna ännu den ädle, som bortgått. Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän, Bjuden för sommaren blott, må du lefva och röras ibland oss; Kär som en skänk af himlen, en son, är du kommen, och tacksam Tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser." Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg Trädde hans dotter in med en glänsande bricka på armen. Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet Spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet, Där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten. Varsam, full af förundran och rädd att störa den gamle, Började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning; Men till sin dotter talade då den vördige pastorn: "Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers Kyss åt den yngling ge, som så främmande varit dig hittills. Se, för en framtid är han din bror, en son af din faders Ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster." Sagdt; och en ljuf, lätt flammande sky, halfmulen af oro, Spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet. Tvekande stod hon, dröjde och teg, men mildt i sin bäfvan Föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat. Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan, Fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar Lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd. Icke ett ord blef taladt. Med ömt, halft tvekande saktmod Drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan, Ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar. Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt, Tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet. Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen, Ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väfven, Lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna. Känslor, ej kända förut, som vaknade andar i hjärtat Närde hon stilla och log och tårades, själf som en gåta, Själf som en gycklande dröm för sin ljuft förvirrade tanke. "Hvarför", tänkte hon, dröjer jag här, som jag vore förtrollad, Har jag ej mycket ännu att bestyra! Syrener och häggar Bjuda mig blommor och löf, och likväl oprydd för de komna Står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas Af mossväggarne där, med mörknade taflor behängda; Ser han då ut, som vore han van att mötas af sådant! Kunde jag komma mig opp och företaga mig något, Skulle jag lättare bli, och den oförklarliga oron Lämna min själ. Hvad tåras jag för, hvad suckar jag öfver?-- Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser, När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. Tom är gården och tyst. Min bror är borta, och borta Äfven den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar, Allt är ödsligt och hemskt, som i grafvar går man i rummen. Nå'n gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan, Skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer Mulen och pratar en stund. och berömmer sin boning och reser. Är då så ljuft allt detta, och borde jag annat än gråta, Borde jag annat, än gråta också för sommarn! En okänd Väntas och visar sig knappt, förrn redan han är som en broder, Kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga Djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta. Hvad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?" Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta, en blomdoft Liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas. Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer, Friska och plockade nyss vid den sorlande bäcken i hagen, Kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna. Farstun ville hon än långt grannare pryda med löfverk, Sätta buketter i glas för rummen, och kammarn på vinden Fylla med blomsterångor, att ljuft för de komna den första Natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas. Först dock på hushållskammarn en blick af vana hon fäste, Öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna Såg, då med kinderna flammande än och ögat i tårar. Opp från väfven hon steg och försökte att härma ett löje. Genast glömde sitt värf den tjänande tärnan och ställde Korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan; Själf med förundran nalkades hon den skyggande flickan. "Hvarför", sade hon, "ser jag en tår i ert mulnade öga, Hvilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla Vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?" Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan, Leende gladt, som om ren hon visste det väntade svaret. Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas, Utan hon vände sig bort förtretad och talte och sade: "Ständigt låtsar du se långt mera än andra, Johanna, Tycker dig öppna och sluta igen mitt fattiga hjärta, Liksom din sockergryns- eller synålsdosa det vore; Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret! Hvilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer, Kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme Sitta som jag här inne i kvaluren af häggarnas dofter, Se, om ditt hufvud ej tynges till slut och ögonen rodna!" Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet Aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter. Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna, Tigande, icke med ord hon ville försöka en ursäkt, Ville blott vänta en gladare blick, att gladare sedan Lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren. Länge förmådde ej heller den sjuttonåriga flickan Blicka på nejderna blott kallsinnigt och visa sig mulen, Utan hon ångrade snart i sitt sinne det hårda, hon talat. Harmen i ömhet löste sig opp, en tår, som i ögat Fyllde sig långsamt, doldes ej mer, och sakta mot tärnans Skuldra hon lutade ned sitt lockiga hufvud och talte: "Visst långt mindre, än själf du förmodar det, goda Johanna, Känner du mig och förstår, hvad mitt innersta tänker och drömmer. Nyss, då den gamle begärde min hand, och mitt hjärta af ömhet Fylldes och gärna hans ensliga lif jag förljufvat och tröstat, Mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal. Nu, då en gäst har kommit från vidt aflägsnade länder, Okänd mer än en sky, hit drifven af vindarne, okänd, Talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras af kärlek. Se, jag vill säga dig allt och ej dölja mig, spana blott icke Själf i mitt innersta du, att jag ej blir sluten af skygghet. Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen, Syntes han mulen och tvär, som man blir, då man växer vid boken? Nej, med sin spensliga rock kring lifvet och hatten i handen Sprang han från kärran och lyste af fröjd, då han gjorde sin hälsning. Sen--och jag finner det själf, hur tokig jag blir, då han nalkas-- Ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig, Liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon. Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna, Är det af kärlek ej, men af hat, åtminstone vrede, Att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom, När han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott." Sade och bäfvade skygg och tryckte sig närmare tärnans Vänliga famn och gömde i den af blygsel sitt anlet. Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappast Svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn. Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan Sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt. Så han kom, men han kallade strax sin syster och sade: "Hanna, den främmande väntar oss ren, tag hatten och skynda; Innan till kvällsvard dukas ännu och den gamla Susanna Löper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och söker, Hinna vi föra vår gäst kring nejden och spana, om folket Samlats till lekar ren och beredt lusteldar för natten." Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och höra Ljudet af klockan, som slog i detsamma, och glädas att träffa Allt som förut så förtroligt och kärt i det älskade hemmet, Hann ej märka, hur brydd den vänliga systern hans anblick Flydde och sprang att dölja sin blick i den skymmande hatten. Men då hon klädt sig, tog hon sin bror vid armen, och båda Skyndade ut och mötte den främmande redan på trappan. Tredje sången. Till hjärtat, som var kallt, Säg, hur du lågor bar? Hur kunde du bli allt För den, du intet var? Solen sänkte sig ned och skymdes af bergen i väster; Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren. Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats, Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket. Men för den främmande viste hans vän det älskade hemmets Ljufva behag och hörde ej opp att minnas och tala: "Ser du den rodnande sjön", så sade han, "ser du, hur olik Hafvet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder! Här är grönska och färger och lif. Otaliga holmar Skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla Lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga. Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet, Öppnas en vidare rymd af vatten, och trefliga byar Skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjärran. Äter på andra sidan hvad fält af odlade tegar, Bördiga, höljda af brodd, omgifna af skogiga höjder! Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna Skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan. Här, där skymningen nu oss möter i skuggan af barrträn, Här är siskornas lind, hit komma de första om våren, Smekas på granarnas skott eller yfvas och sjunga i toppen, Liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad. Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen, Skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren Börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka. Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar Spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar; Innan han anar det själf, är han nere på buren, och nätet Faller omkring, och sången är slut och friheten borta." "August", sade med bannande röst den vänliga systern, "O, att du än är grym som förut och fägnas af sådant! Är det ett nöje kanske att hålla en fånge i buren Året igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas? Sen, då hon länge saknat en ton, som ljuder som hennes, Förs hon till skogen och hör en like och svarar af menlös Glädje och narras att locka en vän, som hon älskar, i bojan." Henne i ögat såg den främmande vänligt och sade: "Tänk dock, att sådan är kärlekens sed; så gillrar den snaror, Stundom ett nät och stundom en famn. Ack, gärna i båda Lär man dock skynda, om blott af ett älskande hjärta man lockas." Så han sade. Hans vän åhörde de växlade orden Föga, ty nejden fäste hans blick, och ställen, besökta Tusende gånger förut, uppfyllde hans tanke med minnen. Leende talade då den främmande ynglingen åter: "Grymma vi kallas, vore vi så! Men grymmare mycket Är hvar flicka, så mild och så fredlig hon tycker sig vara. Se bland många blott en! Vid mitt hem, helt nära till gården, Växte af åldriga björkar en lund, värderad och hägnad; Nu, då med höstens kallare dar de gulnade löfven Började falla och blott fröhängen på kvistarna höllos, Samlades orrar ibland helt tama och åto i träden. Men då med bössan jag smög mot planket och ärnade skjuta, Smög min syster, hur ledsen jag än knöt handen och bytte, Ständigt i spåren och bad: 'Låt vara dem, rubba dem icke, Skona de arma fåglarna, broder, skona för min skull!' Så hon bad, och då snart hon märkte, att böner ej hulpo, Ropte hon, klappade händerna hop och skrämde dem ständigt. Märk dock, hur ömsint var hon ändå? En dag, då jag hemkom, Mötte jag strax en bekant på vår trappa och hälsade vänligt. Denne dock hälsade ej, men tryckte blott hatten i pannan Djupare ned och dolde en tår och skyndade dädan. Väl förstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet: 'Syster, din fästman mötte mig nyss i förtviflan och bortgick; Hvarför krossade du den arme?' Men hör, hvad hon svarte: 'Är jag för gammal kanske att välja, och måste jag tacksamt Taga den första, om än jag ej älskade honom det minsta?' Leende talte hon detta, den milda, som skonade fåglar. Nu, säg själf, hvad grymmare är: att skjuta en fågel Eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?" Så han sade. Men än på det lutande torpet vid stranden Höll sitt öga hans vän och mindes den åldrige fiskarn, Hvilken från barndomsåren han där sett vistas och lefva; Honom han mindes och frågade nu sin syster och sade: "Lefver han än, den gamle, och ser man hans julle på träsket Likasom förr, när morgonen gryr eller aftonen nalkas? Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat, Mött, då han landat, hans båt och betraktat hans fånge och bortglömt Lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet." Honom svarade rörd den vänliga systern och sade: "Bort han flyttat för alltid, och tom sen dagar och veckor Står hans koja vid sjön och gläder ej ägaren mera. Kunde jag dock med ett ord eller några beskrifva hans bortgång! Ofta, som hade han känt en gäckande aning, i vintras Kom han och satt i vår stuga och rökte sin pipa vid ugnen, Talande mycket om fisket i fjol och den stundande våren. Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan, Hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom; Nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden Refvar och krokar och sen begynna att fiska på allvar. Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan. Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla, Isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor Öppnade sunden sig ren, och vattenfåglarna hördes. Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre Kunde han styra sin färd, hvar gång han syntes ånyo, Tills att af hinder ej mer han stängdes och lätt i sin julle Rodde som förr kring uddar och skär, som grönskade åter. Då--en afton det var, och jag gick allena på stranden, Lockad af blommornas lukt och björkarnas, längre än vanligt-- Fann jag mig, innan jag visste däraf, helt nära hans koja. Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten Hängda på pinnarne än och slöt, att han vistades hemma, Ville ett vänligt ord jag säga den gamle till hälsning, Innan jag vandrade bort.--Så trädde jag in i hans stuga. Ensam syntes han där, på sin halmbädd hvilande stilla; Mattare var hans öga än förr och hvitare kinden; Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet. Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu't, Hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe Vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan; Hämtade vatten och gaf den döende gubben att dricka. Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog, Tog han min hand i sin darrande hand och talade detta: 'Lämna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka Känna jag får och se i min dödsstund grönskan och vågen.' Bortgå kunde jag ej och lämna den åldrige hjälplös Kvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjälpa, Utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida. Luften strömmade in, gladt hördes den jagande måsen Ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar Bruten allenast af fiskarnes slag, som lekte vid grunden. Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet, Var det en stråle af fröjd, eller syntes det vara det endast, Efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans hufvud Sjunkit mot skuldran, och lifvet med sorger och glädje försvunnit? Hyddan lämnade jag med bäfvande hjärta och tillslöt Dörren och vågade ej, förrn redan jag nalkades hemmet, Stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande. Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben, Nej, långt mer som det minne jag får, sen jag länge betraktat Fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna, Solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla, Sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider." Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick. Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, af ålder Älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns Skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen, Dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta Flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen, Blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten, Glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne. Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen Höjde sig furar mot skyn, halfbrända, med glesnade kronor; Icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens Buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen af åsen. Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös Tafla af skogar och vatten och fält utbreddes för ögat, Klädda i skimmer ännu af aftonens mattade purpur. Skaror af vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar Glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan, Medan en annan fyllde dess rum med växlade färger. Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor, Kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad, Hördes ur dalarna blott, och ibland till de döende ljuden Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af eko. Men till sin vän han talte, den främmande, full af förundran: "August, mera bekant, långt mer än du varit mig nånsin, Är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen. Här visst ser jag den bok, på hvars strålande sidor du läsit Allt, hvad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta, Jag och min syster och du, och fördrefvo med aningar kvällen. Lyckan af människans lott och kärleken, friden och glädjen Lärde du här, här väcktes din dröm om förklarade andar, Vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden. Lyssna, i sångernas ljud, i den domnande sucken af eko, Fåglarnas röster ur skyn och ur lunderna, hör du ej änglar, Leende änglar i allt, från din barndomsålder bekanta? O, hur ser jag ej nu dem klara! På aftonens guldmoln Segla de kring, framtindra ibland i en stråle af solen, Blicka ur blommorna, glittra på sjön och andas i luften; Var det ej dem, som du mente, och dem, som du lärde oss älska?" Så han sade. En tår sågs fylla sig sakta i flickans Öga och rullade ned som en daggklar pärla på kinden; Men med en halfdold suck hon frågade: "Talar han sådant, Talar för andra han sådant, för mig upptäcker han intet! Sluten går han och tyst här hemma, och säger han något, Är det om bössan blott eller fågelfänget, han talar, Mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam. Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan Endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta, Gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon, Någon att sluta mig till i en allvarsammare timme. Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta Sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklaradt! Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad Öfver naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet. Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala, Säga mig: 'Flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt, Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom.' O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar Dröjde hos oss, hur vore det ljuft att kunna med henne Växla en tanke ibland, då det anande hjärtat är rikast! Låt mig höra ett ord, hvad heter hon? Namnet allena Vore mig redan så kärt; sen söker jag tänka mig henne. Säg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhända?" "Fråga ej", svarade gladt den främmande, "ingen i världen Liknar hon, knappast sig själf. Den af smek bortskämda Maria Hette hon hemma förut, men för smek nu säger man smicker. Hyllad af egna och främmande, snart enväldig och nyckfull, Växte hon opp, men kär för oss alla förblef hon beständigt. Ville hon något och tog, då hon bad, den vänliga minen, Kunde man lätt ej neka, och kunde man, ville man icke; Fordrade åter hon spotskt, hvad hon önskade, lydde man nästan, Lydde, om än förtretad ibland, och visste ej hvarför. Sådan kom hon en höst till staden, och klubber och kaffen Började nu. På en kväll var ren landtflickan en mod-dam. Syntes hon, såg hon ständigt en svärm balfjärlar omkring sig, Tog hon i dansen ett steg, lorgnerades, hviskades, mystes; Allt var lyckadt och lätt, och hon såg det och lyckades dubbelt. Då först blef hon i hast odräglig. Den skönaste dansarn Eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, på dessa Kunde en solskensblick hon kasta ibland, då de kommo; Kom en annan, som ej, kantänka, behagade henne, Fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa, Innan den finaste skymt af en rynka han såg på prinsessans Näsa och modfälld nödgades gå att harmas i tysthet. Då kom äfven er bror, en vild björnunge från norden, Teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra; Inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera, Satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets Saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljufvast. Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll Såg man i den, med glesnade löf, tungt sväfvande dimmor, Bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen. Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast, Mera af under rikt och af drömmar, vakande drömmar. Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria Lyssna också, och man såg, att hon häpnade först af förundran, Liksom hade hon sett i en värld, helt annan än denna. Dock, än log hon förnämt och försökte att kasta med nacken Lätt som förut en kväll och en annan, då länge hon sutit Drömmande kvar i vår krets. Förgäfves! Följande afton Kom hon tillbaka och satt tankfullare, längre allenast. Ändtligt var det förbi med kapriserna. Tjustes hon nån' gång, Dolde hon tjusningen ej, och det öfvermodiga ögat Svällde af tårar ibland, då godnatt hon sade och bortgick. Hvilken förändring åter i hast, som genom ett trollslag! Hemma förtrolig hon blef, på en dans saktmodig och enkel Trädde hon in, besvarande mildt hvar mötande hälsning. Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad, Lika mot alla hon var, och äfven den ringastes hyllning Fick i en vänlig blick sin belöning och ångrades icke. Gladare nalkades snart hvar människa henne, och mindre Slösades smicker och ord, och hon älskades mer än berömdes. Sådan var hon, försök att föreställa er henne, Full af växlingar blott, nyss en, nu åter en annan! Kanske blir hon dock nu, som hon är, sen"... Leende afbröt Vännen hans ord: "Kom", sade han, "följen mig; källan vid stranden Måste jag hälsa uppå och dricka ur åter som fordom." Sagdt; och han vandrade ned från kullen och visade vägen. Snart till källan man kom. Af himlens skimmer bestrålad, Outtömlig och klar, där låg den i bädden af blommor, Lik ett människoöga, hvars frid, ej rubbad af stormar, Dallrar af ljus blott än och af lifvets åder i djupet. Tysta vid brädden af den nedsatte sig alla och drucko, Hvilande där och betraktande sommaraftonens slockning. Ord ej funno de mer och sökte dem icke; i tankar Närmade hjärta sig blott till hjärta och fylldes af sällhet; Men på den främmandes bild föll flickans öga i källan. Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra, Älskade drag, och hon såg och dröjde och fruktade icke; Innan hon visste det, log dock, hans blick mot hennes och möttes. Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat Drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände, hur kinderna redan Tändes af glöd, och hon såg med bäfvan sitt rodnande anlet Blottadt i källan för ynglingens blick.--Då seglade vänligt, Färgadt i purpur, ett moln utöfver den speglande böljan. Ljus förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad, Se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet Glödde, och flyktig en skymt af en tacksam glädje allenast Röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas anlet. Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodren, Nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar: "Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke, Nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet: Min är redan Maria, ej mer den spotska Maria, Nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger Skönare, än han beskref, och mildare, ljufvare, bättre. Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes Broder din hand! Så önskar hon, syster mot syster i byte; Så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!" Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset Ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen Sakta bland löfven och stod omsider vid brädden af vattnet. Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln, Flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen, Skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen. Skonande fällde han stenen och såg, hur den bäfvande modren Sam vid hans fötter ännu och trotsade döden af kärlek, Tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad Hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde. Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden, Lockad af fågeln och rädd att störa de båda vid källan. Snart dock vände han om och spanade redan på afstånd, Spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter. Famnad af ynglingens arm, stod skön i den bleknade kvällen Flickan och lutade tyst på hans skuldra sitt lockiga hufvud; Men då hon märkte sin bror och han nalkades, räckte hon honom Leende handen och strök en tår ur sitt lyckliga öga. Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje Tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt: "Nu, hvad säger vår far, då vi så förlofva oss alla, Hastigt, utan att nämna ett ord åt honom på förhand? Akta dig, Hanna, i hast kanhända förlofningen upphäfs." Skämtande talte han så; men med oro hörde dock flickan Orden och tänkte, hur lätt sitt förrädiska hjärta hon åtlydt, Så att sin egen älskade far hon förgätit alldeles, Glömt hans önskan och sin att lefva beständigt i hemmet, Glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast. Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo, Innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta. Så, af de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad. Knappt af vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden Hördes en kallande röst och man märkte den gamla Susanna. Spanande kom hon och syntes ej litet förtretad och viktig, När med sin förklädsfåll i handen hon skyndade framåt, Färdig i ifvern att torka beständigt sin svettiga panna. Men då de sökta hon funnit och såg dem närma sig redan, Steg hon på sidan af vägen och väntade. Vänligt till henne Talte ett blidkande ord vid förbigåendet flickan: "Hvarför kommer ni hit och tröttar er, gamla Susanna, Släpar om dagen och hvilar ej ens, när aftonen nalkas? Se, vi hinna ju hem, om ni än ej ropar och söker." Så hon sade; ett svar gaf icke den gamla tillbaka, Vinkade blott med handen och kallade flickan i tysthet, Men afsides hon hviskade sen den komna i örat: "Gud välsigne, mamsell, hvad ni dröjer, att vofflorna kallna, Steken i grytan torkar och bränns, och den vördige pastorn Sitter och hungrar och mäktar ej få sin fattiga kvällsvard. Säg dock, innan ni går, och berätta mig: blir det till hösten, Blir det i sommar kanske ert bröllop, säg, om ni redan Svarat den aktade herrn, eller dväljs han i fruktan och kval än?" Sakta talade åter till henne den vänliga flickan: "Vänta ej, gamla Susanna, att få tillreda mitt bröllop; Somrar hinna förgå och höstar, innan det firas, Kanske kommer till slut en vinter för evigt emellan." Sagdt; och hon lämnade kvar den gamla i häpen förundran. Själf hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt, Drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljufva bekymmer fördjupad. Men när trappan man hunnit och lätt från sitt hufvud hon hatten Lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna åter, Tog hon den älskade ynglingens hand, helt tyst i sin bäfvan, Öppnande dörren och trädande in till sin fader i kammarn. Tung af mödor och år, i sin ensamhet hade den gamle Tröttnat att vaka och nyss mot den stoppade karmen af länstoln Lutat sitt hufvud och somnat.--Ännu vid hans fötter på golfvet Steg en strimma af rök ur den knappt halfslocknade pipan. Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron, Skön som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat, Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit, Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek Röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet. Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder, När sin fader hon såg, hur han hvilade trygg i sin fromhet, Såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka Störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans lefnads Frid och samla bedröfvelse öfver hans grånade hjässa. Knäböjd nära hans fot, vid den älskade ynglingens sida, Stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga; Slutligt sänkte hon tyst sitt hufvud och tryckte med varma Läppar en kyss på hans hvilande hand. Förvånad ur slummern Väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar, Såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga Skarpt med en ljungelds hot mot den främmande. Se, vid hans anblick Veknade blixten och smalt i en tår. Gladt öppnande famnen, Tog han de unga och slöt dem båda i älskande armar. JULKVÄLLEN. En dikt i tre sånger. Första sången. Leende säges hon gå som en ängel emellan de andra, Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna. Tyst från sitt ensliga torp långt borta i djupet af skogen Gick den gamle soldaten Pistol mot kvällen omsider, Sedan han värmt sig i ro och tändt sin pipa vid härden. Ingen han lämnade kvar i den ödsliga hyddan, och ingen Följde hans spår. En son, den ende, han ägde sig närmast, Fjärran i härnad dragit och stred i det turkiska kriget. Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring, Utan som andra han väntade glad julaftonens glädje, Bjuden att fira den nu på den stora, bemedlade herrgåln. "Sitt ej", hade den aktade herrn, den ädle majoren, Sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan, "Sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen, Ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap? Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten Stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast; Helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher, Drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan." Så han talat och smällt den gamle soldaten på axeln. Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle majorens Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens Tjocknande mörker och snön, som, af vindarna hopad om dagen, Låg på den ödsliga stigen ännu, ojämnad och spårlös. Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben, Nöjd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt. Men med snabbare färd till den trefliga stugan på förhand Flydde hans tanke likväl, och han talade tyst i sitt sinne: "Nu är glädjen ej dyr, nu börjar man helgen i stugan, Kastar bekymren i vrån och arbetsdräkten i kistan, Tänder de strålande ljusen och strör halmkärfvar på golfvet. Vore det jul också i den präktiga salen där oppe Nu som förut, när lekar och sång där hördes beständigt! Men nu säges, att saknaden blott och sorgen och oron Sitter i den, sen i fält mot turken den unge kaptenen Tågade ut, kvarlämnande svärföräldrar och maka. Sen rörs sällan en sträng i det gälla klaveret, och ingen Manar till glädje och dans; af främmande vimlar ej gården. Ensam dväljs i sitt rum kaptenskan och sörjer den korta Bröllopsmånadens fröjd och sjunger med klagan en vaggsång Öfver sitt hvilande barn, som af fadrens öga ej skådats. Mulen vandrar den åldriga frun, värdinnan i gården, Än från salen till köket och än från köket till salen, Harmas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar Sitter vid vaggan hon då och hjälper sin dotter att gråta. Så är trefnaden borta i allt. Den gamle majoren Ledsnar vid kvinnotårar till slut och brummar i länstoln Dagen igenom och tål ej höra den eviga jämmern. En blott finnes där än, i sitt barnsliga sinne beständigt Färdig att glädjas och le, den vänliga fröken Augusta. Leende säges hon gå som en ängel emellan de andra, Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna, När af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma. Vore ej hon; blef säkert i kväll välplägningen mindre Äfven i stugan, ty lätt förgäta de öfriga sådant; Hon, fast barnslig hon är och den yngsta af alla i gården, Glömmer dock ingen och lefver af andras glädje allenast." Så han tänkte och hann byvägen och följde med lättnad Trampade spår i en gladare nejd, där fjärran en hydda Stundom mötte med ljus från den flammande härden hans öga. Lång var milen dock än för vandraren. Aftonen framskred Kulen och mörk. Sin färd försökte den åldrige skynda, När på en gång af bjällror en klang, kringljudande nejden, Nådde hans öra. Förskräckt åt sidan han stapplade undan, Stannande djupt nedsjunken i snön.--Stormodigt och högljudt Skallade kuskens varnande rop. Ren ilade trafvarn, Eggad af tömmen, förbi, då ett mildt "God afton!" ur släden Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten. Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas: "Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra, Kom, här finner ni rum, om ni sitter på kanten af släden; Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret." Sagdt, och den åldrige hörde med fröjd sig nämnas och kallas, Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta, Lydde och satte sig glad att åka på kanten af släden. Men med förundran talte han så till den vänliga flickan: "Nu, hur firar ni här julkvällen i skogarna, fröken, Reser på öfveryrade vägar allena i kölden, Medan af värma och ljus till ert hem hvar människa lockas, Medan ock jag med min bräckliga fot framstapplar på drifvan, Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?" Skämtande svarade blott den sextonåriga flickan: "Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjön där nere i dalen Finnes en koja, mera än er bofällig och ensam? Där bland granar och snö i den trånga, föraktade buren Har jag en gammal höna med fem små ungar omkring sig, Hvilka behöfva sig korn och glädje som andra till julen." Sade och log. En tår, osynlig i skuggan af kvällen, Fyllde den åldriges blick, men han talade, rörd i sitt hjärta: "Så må glädjen till er, till den stolta, beprisade gården Komma i afton, komma och bli kvarboende ständigt, Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit, Bringande hugnad och tröst åt människohjärtan i nöden!" Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan: "Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera; Borta är den långt, långt, med kaptenen i turkiska kriget. Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden, Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas. Sist, då han själf tog afsked och for, kanhända för alltid, Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom." Men han tänkte den gamle, på människoödet, hur ojämnt Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore, Som i den rikes boning försmås, och han talade åter: "Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman, Människan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda? Se, i ert hem hvad brister väl där? Står icke er fader Än på sin ålderdom rask bland de sina och ordnar och leder? Rörs ej dagen igenom er mor som värdinna i gården, Vördad af älskade barn och hulpen i lätta bekymmer? Täfla ej tjänare gladt vid sysslorna? Yppas en önskan, Utan att villiga människor skynda att fylla den genast? Gården är präktig och stor, att äfven den resande ofta Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet råder, Rik välsignelse tycks nedströmma på allt som ett solsken. Är det ej nog, då så litet behöfs till människolycka? Kom en gång och besök den gamle Pistol i hans koja! Ensam finner ni där soldaten. Allena vid muren Sitter han, jämkar en brand på sin härd och tänker och tiger. Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor; Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid; Ödsligt är allt, ett ord af människotunga förspörjs ej. Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen; Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker, Ensam liksom han själf, den ströfvande vargen hans boning. Nalkas han fönstret och ser, hur världen synes där ute, Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden, Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden Ingen finnes, som bär i sitt hjärta en tanke på honom, Ingen, som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver. Icke dess mindre röker han än sin pipa i kojan, Börjar sakta sin dag och väntar på dagen en ända." Vänligt svarade åter den sextonåriga flickan: "Sörj ej, gamle; en dag kanhända, då minst ni det anar, Kommer från kriget er son till sin saknande fader tillbaka. Men då vidgar han ut och förnyar er lutande boning, Odlar en teg, uppsöker en ung värdinna för gården, Trifves och lefver med er och förkofrar sig ständigt i välstånd. Själf värderad och kär för älskade barn och för barnbarn, Sitter ni trygg bland egna och minns krigstiderna fordom, Medan en sonson, lärd att skyldra med käpp och marschera, Hvilar sig lätt på ert knä och hör er maning att en gång Blöda med ära som ni, om det gäller, för fäderneslandet." Högre syntes den gamle i skymningen. Krigiska minnen Fyllde hans själ, och glömmande ensamheten och bristen, Nådde han herrgåln, stolt som en vapenbroder till ägarn. Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat, Gick han behagligt att fira sin kväll bland folket i stugan, Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig. Glädje möttes dock nu i det älskade hemmet ej mera, Tystnad och oro blott, ovanliga gäster om julen, Mötte hon där. Förgäfves i glans från glimmande kronor Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet; Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen där inne. Mörk i sin gungstol satt den ädle majoren och förde Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken, Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka Glömde sitt te och försmådde den ren halft svalnade koppen. Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar Dröjde, med pannan sänkt mot handen, den unga kaptenskan, Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena. Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan Tecknat i ljus sitt spår på den glödande kinden och fallit. Sådant såg, då hon kom i sin glädje, den vänliga flickan, Anande snart, att åter en storm de dyra i hemmet Skakat och stört; för en stund den tycktes lugnad allenast. Tala tordes hon ej, knappt hälsa. I bäfvande tystnad Löste hon kappan, blottade ljuft sitt lockiga hufvud, Ordnade dräkten och smög till systerns, den älskades, sida. Men med en suck omsider begynte den ädla majorskan: "Kom, Augusta, och se jultidningar, läs, hvad oss posten Hämtade nyss. O, låge din arma moder i grafven! Slagen är furstens kår, där din svåger tjänte, förlorad, Kringränd, fången till slut; blott få undkommit fördärfvet." "Kvinna", talade strax allvarligt den ädle majoren, "Svärma ej, fångar nämnas ju ej, kringränning ej heller; Tagen i flanken, står det, och hårdt anfäktad i fronten, Miste han folk, men slog sig igenom och räddade äran. Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton; Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen." Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan: "Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas, Såge oss leka i kväll lättsinnigt och glömma, att Adolf Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet, Eller ock firar förblödd i turkarnas boja sin julkväll?" Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan, Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet, Sökande tröst; men hårdt nedstötte den ädle majoren Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjässa. Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande dräktens Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen. "Se", så sade han, "se, sen trettio vintrar tillbaka Hvilar du här; säg själf, om de sår, här blödt och igengrott, Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjärta? Blir af din dotter en gång den saknade mindre värderad, Om en kula, ett svärd ojämnat hans hull, då han kommer, Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta? Tystna då; fölle han äfven, välan, hvad båtar er klagan? Mer, ja, mer än strömmar af gråt från klagande kvinnor Gäller en droppe ändå af det blod, bland dödar en hjälte Offrar i slaktningens stund åt fäderneslandet och äran." Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln, Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet. Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan, Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger. Bortskymd satt hon och fäste sin tårade blick på den gamle, Tänkande rörd, hur han förr i det lyckliga hemmet beständigt Trefnad mötte och fröjd, hur med kärlekens lugn på sin panna Själf förklarad han sågs som af aftonsolen en ljusning. Nu, hur förändradt syntes ej allt! Undviken och fruktad, Lämnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron, Dvaldes han oförstådd i sitt hem, den vänlige gubben. Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede. Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta, Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga. Småningom dock höjde sig klangen, i rikare växling Fyllde sig takterna ren, och en sång, af den åldrige älskad, Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar. När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna, Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången, Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol. Harmen lämnade rum i hans hjärta för tonernas välde, Tankar på tider, som flytt, uppvaknade; gladare känslor Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren. Men då hon slutat visan och blott med lekande händer Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta ackorder, Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke, Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje, Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader. Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga, Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjärta Slöt han sitt älskade barn, och han talte försonad och sade: "Gå, vår tröstande ängel, och narra din moder att glädjas Så, som du narrade mig, illistiga, gå till din syster, Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt, Talte jag än förnuft i min knarrighet kvällen igenom." Så han sade och löste sin famn; försmulten i kärlek, Höjde sig flickan på tå och kysste hans panna och flydde. Andra sången. Tänk blott vänligt vid min saga: Att en systers sorg förjaga, Sjöng en flicka En oskyldig sång! Men i sitt hvardagsrum, i den ensliga kammarn på vinden, Satt hos sitt slumrande barn den unga kaptenskan och sörjde. Tårögd satt hon och rörde den gungande vaggan med foten, Medan i stilla bestyr barnsköterskan ställde en rubbad Stol på sin plats eller skötte den långsamt tynande brasan. Ingen talte ett ord, matt flämtade lampan på bordet, Mörk, enformig och tung var nu julkvällen där oppe. Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjänande tärnan: "O", så sade hon, "säll må jag skatta mig arma, som ingen Gosse begärt, som känner ännu mitt fattiga hjärta Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast. Sitter jag ensam, kan jag en gång väl gråta af ledsnad, Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap; Bättre dock ledsnadens tår än den frätande sorgens och orons. O, hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman Ute i kriget också, och drömt, som jag drömde i aftse. Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven; Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt. Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre; Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken. Häpen ropte jag: 'Kom, sök skygd, ovädret är nära, Skynda er, kom!' Dock utan ett svar förblef ni på stället. Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten; Rosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor, Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren. Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap Stunda väl söder ifrån med stingande törnen för mången." Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud, Fäste på tärnan sin blick och kväfde sin smärta och sade: "Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton; Stugan är ljus, där leks, där väntas ej blodiga budskap. Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret." Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren. Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder, Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla ` Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda. "Slumra", sjöng hon, "o barn, som den gryende blomman i knoppen, Slumra och känn i din sömn, känn gladt, att din moder dig vaggar! Snart, ack, hvilar hon själf som du, ohunnen af sorgen, Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej. Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras; Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres. Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen. O, då du jagas en gång af ödets vindar i rymden, Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar. Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!" Så hon sjöng, dock stundom allenast. I växlande afbrott Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans Suckande gång och den flitiga pendelns knäppar i uret. Men då öppnades dörrn omsider. Den vänliga systern Kom i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna. Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas, När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes. Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern: "Älskade, sitter du här som en skugglik vålnad i grafven, Enslig och gömd, o, skrämd snart kunde jag fly vid din anblick. Tala ett ord, stig opp, kom, låtom oss jaga tillsammans Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast." Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade: "Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjärta, och sorgen Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo. Goda, man blygs, om du så, en gumma förvissnad i förtid, Möter din man, då han kommer med hufvudet fullt af turkinnor. Ler du? Välan, le, le, men akta dig! Vet, Orienten Är ej ett vildland; känslor af eld, svartblixtrande ögon, Svärmande tjusning finner man där och himlar på jorden. Läs ett stycke i Moore eller Irving, läs om Alhambra, O, och ditt hjärta drömmer ej mer om blod och om bojor, Fruktar väl snarare blott, att den älskade, rusig af fröjder, Glömmer sitt hem och sin lilla bedröfvade blomma i norden. Se, om du lofvar förgäta en stund ditt bekymmer och lyssna, Läser jag sakta en sång, som diktats med tankar på Adolf; Kalla den blott ej svärmande; så, om fången han blefve, Skulle det hända; i allt är österland och är sanning." Sade och vecklade opp ett fint brefpapper, med omsorg Skyddadt och slutet ihop, och hon rodnade lätt och begynte: Bud på bud seraljen hinna; Harems ljufva härskarinna Får ej slumra mer. Bref har kommit från sultanen: "Skynda, Seidi, på altanen, Sultaninna, Jag en fest dig ger." Följd af tjusningen och våren, Ren ur famnen, af Bosforen Morgonsolen hann; Mera skön dock, säger sången, Mera strålfull, på balkongen I juveler Harems stjärna brann. Och dess milda öga skickar Öfver nejden sina blickar; Det är festens stund. Mänskoskaror vimla, blandas, Hvart hon skådar, seglas, landas, Lefva, röras Stränder, sjöar, sund. Kan du jublets mening ana? Segrat har Mahomas fana, Portens hjältehär: Osmans son kan ej betvingas, I triumf till segrarn bringas Ryska fångar; Striden ändad är. Se den bleka, sorgsna skaran! Svärden, dödarne och faran Gick den lugn emot; Nu, en slaf, i bojor vorden, Ser hvar kämpe stum mot jorden En bland alla Blickar opp med hot. Vakter kring hans bana stoja, Fruktad än i segrarns boja, Går han stolt sin gång. Mörkt är pannans hvalf, det höga, Blixtar ljunga ur hans öga, Hjältevreden Trotsar död och tvång. Hotfull stormar folkets bölja, Tusen vreda blickar följa. Den förmätnes färd; Blott från tornet, säger sången, Såg ett öga ned på fången, Mildt som stjärnans Från en högre värld. Seidis tjusta hjärta rördes; O, hon minns, hur själf hon förded Från sitt fosterland, Långt från Serviens gyllne dalar, Från dess rosor, näktergalar, Från sin lycka Vid Moravas strand. Barmen höjes, kinden lågar; "Ser du främlingen?" hon frågar Sin förtrogne slaf, "Konungsfalken kan ej lära Band fördraga, bojor bära; Han vill flyga Öfver land och haf. Frihet måste hjälten vinna, Lefva än för älskarinna, Ära, fosterjord!" Sagdt, och i sin sköna ifver På ett rosenblad hon skrifver Till gemålen Några blyga ord: "Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda Och ditt hjärta nå: Tjusad af din makt, din ära, Ville hon en stund begära, Då för festen Hon kan tacka få." Så hon läste och blickade opp förstulet och talte: "Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, den första Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras. Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert? Allt är sådant det finns i tusende böcker. Allenast Sagan är ny om festen och sultaninnan och fången. Nu må du lyssna igen och kyssa mig sen, då jag slutat." Gömd bland harems stolta lunder, Utan glans af konstens under, Utan prakt och flärd, Smyckad blott af söderns sommar Står en rosenhäck och blommar, Vigd åt hjärtat, Härskarns lugna värld. Krona ses han här ej bära, Ingen dyrkans kulna ära Här hans bröst begär; Blott af hourikyssars nektar, Västanvindar, balsamfläktar, Kärlek, kärlek, Får han mötas här. Vill han spirans börda glömma, Om Mahomas himlar drömma En förklarad kväll, Vill han se en känsla knoppas, Vill han minnas, vill han hoppas, Går han trogen Till sitt blomstertjäll. Där, i ljufva dofters sköte, Vill han vänta Seidi's möte, Så till svar han skref. "När hans blomvärld aftonsvalkas, Då skall sultaninnan nalkas Den, som kysser Hennes rosenbref." Ren är solen skymd af bergen, Dagen bleknar, purpurfärgen Mister hvalfvet ren; Månen klarnar öfver dalen, Sången börjar näktergalen, Härskarn väntar.-- Är blott Seidi sen? Nej, hon kommer! Lätt som vinden, Tyst som skuggan, skygg som hinden, Sin gemål hon når; Blygsamt ren sitt knä hon böjer Och vid härskarns solblick höjer Slöjans dimma Från sitt anlets vår. Purpur hennes kinder målar, Men i ögats himmel strålar, Stjärnlikt klar, en tår: Är det sällhet, är det smärta? Lyssna! Vid gemålens hjärta Nu hans fråga Hon besvara får. "Seidis himmel!" så hon talar, "Från min hembygds sälla dalar Jag ett minne har Af en flicka, min väninna, Född att dyrkas och försvinna; _Serviens tjusning_, Så hon kallad var. Börjad nyss var blomstertiden, När för korsets tro till striden Serviens ungdom drog. _Serviens tjusning_ log ej sedan, Flydd var hennes blomning redan, Förrn i lunden Första rosen dog. Nu vid Savas silfverflöde Gömmer hon sitt tysta öde I en ensam graf. En blott kände hennes smärta. Dyre, därför brast dess hjärta, Att en yngling Fördes hit som slaf. När du jublets toner hörde, Väckta tankars sorg mig störde Under festens dag. Späda äro hjärtats vårar, Därför ser du Seidis tårar, Dyre herre, Därför gråter jag. O, där nordens bloss sig tända, Vissnar nu som hon, kanhända, En förlåten brud, Blickar hit mot oss och gråter, Fordrar stum en älskling åter, Som försmäktar Här på segrarns bud." Så hon suckar tyst som vinden, Lutar sakta rosenkinden Mot hans barm och lyss. "Seidi", hörs han kufvad svara, "Din skall hvarje fånge vara, Lös dem, ljufva, En för hvarje kyss." Österns himmel purpurrandas, Friska morgonvindar andas Öfver Peras strand, Och på böljans brutna spegel Skynda gladt med svällda segel Seidis fångar Till sitt fosterland. * * * Du, som lyssnat på min lyra, Sök ej skaldens höga yra I dess toners gång; Tänk blott vänligt vid min saga _Att en systers sorg förjaga Sjöng en flicka En oskyldig sång!_ Så hon läste sin dikt med bäfvande stämma i början, Blyg och försagd, nu skyndande, nu lätt hämtande andan, Tills för sagan hon glömde sig själf, och rösten, en flöjtton Liknande, fyllig och vek, den milda berättelsen frambar. Men då till slutet hon kom och nämnde sig själf och sin syster, Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna, Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet. Tröstbehöfvande själf var den tröstande. Men vid sin vagga Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan. Ändtligt talade sakta den sextonåriga åter: "Älskade, nu för en stund må du lämna den ensliga kammarn, Gå att förströ dig, gå att besöka den trefliga stugans Lekar och se, hur af litet också ett hjärta kan glädjas. O, där sitter visst nu den gamle Pistol vid sin pipa, Leende, medan vi här förgråta oss, nöjd med sitt öde, Rik med en mund full rök och ett ungdomsminne från kriget, Mera än vi, vi rike, som dock blott äga vår saknad. Gå att föröka den åldriges fröjd, låt ställa en stäfva Öl för hans plats, och hans blick skall stråla dig glädje i hjärtat. Gärna jag ginge, men dröjer du här och jag lämnar dig ensam, Mulnar ditt öga, som nu i sin klarhet lyser så vackert, Se, och din systers besvär med visan har varit förgäfves. Frukta ej, vaknar den lilla, är jag här färdig på stunden, Vaggar ej länge som du, men kysser hans leende öga Genast och värmer i hast mot min kind hans kläder för kvällen. Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld, Hvilar han lugn i min famn som en klar daggpärla i blommans." Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systern: "Älskade, nu blott icke; i kväll skall du vara för alla, Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan Mera än nog; hvad mer jag behöfver, skänker mig denne." Sade och visade lätt på det sofvande barnet och fortfor: "Här är din systers tröst och förströelse, fåfängt en annan Skulle hon söka. En skymt af denne, och rik i sin saknad Känner hon sig, en blick, och det mulnande hjärtat är dagadt." Öfver den spädes bädd, där han rodnade varm i sin slummer, Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud, Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade: "Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar Fylla dess blickar igen; då vakna, och efter din tunga Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga: 'Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra; Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden, Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen. Le, med ditt leende skingrar ditt barn sen sorgen i lifvet.'" Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret Rörde hon lätt och försvann som en blomsterånga ur kammarn. Tredje sången. Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln Finna ett korn: mig hjälper Hä- danefter som hittills. Men han satt och förtäljde, den gamle soldaten, i stugan, Rökte sin pipa och talte om krig för det undrande folket, Tills omsider han kom med berättelsen långt i Turkiet. "Turken", sade han då och blåste mot taket ett rökmoln, "Känner jag bättre än er, fast aldrig med honom jag kämpat. Ofta i lägret förr, då vi slutade kvällen med samtal, Hörde jag pröfvade män, som stridt utrikes i världen, Tala om honom och än med häpnad minnas hans framfart. Ali och Mustafa bej och Kapudan pascha och Achmed, Namn, som ej människotunga förmår oöfvad att nämna, Hörde jag då och förnam, hur hedningen lefver och strider. Turken, vänner, är hård som koppar för kulor och svärdshugg; Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen, Rister sitt yfviga skägg som ett lejon och rasar ånyo. Ingen skoning begärs i drabbningen, ingen förunnas; Stupar man, lycklig är den, som stupar och slipper att brännas. Men när stundom en fest för hedniska gudar begynnes, Tar han en skara fångar och klär beckskrudar på alla, Tänder med glädje dem an och låter dem brinna som lampor Ofta i drömmar jag sett den unge kaptenen i lågor Stå för sin front, och min son, den saknade, brinna med honom; Ofta som vaken jag trott, att bedröfvelse väntar oss alla." Så han sade.--Vid dörrn mellertid, nyss kommen i stugan, Stod, af honom ej sedd, den vänliga fröken Augusta. Löje stridde med sorg i den sextonårigas hjärta, När till den gamle hon gick och med mild förtrytelse talte: "Tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira Julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast? Vänta, en annan gång, då ni kommer och söker oss åter, Finner ni ingen, som hälsar ett gladt välkommen på trappan. Nej, långt hellre jag går till grinden och vinkar med handen, Ropar på afstånd ren: Bort, olycksbådare, hädan, Bort till turken, att värma er där vid brinnande mänskor! Ingen soppa i dag! Här kokas ej; vandra förbi blott." Leende dock, genmälte den åldrige krigaren detta: "Fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjärtan Finnas hos turkarna ock, fast fula de vore som vilddjur. Se, hur såg man ej här i det sista fördärfliga kriget Människor värre ännu, baschkirer och vilda kalmucker, Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött. Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen, Höjde han flaskan blott och behöfde ej höja sitt hufvud, Ty för honom ej var som för andra hans näsa till hinder, Utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset. Ögonen, svarta som kol med en tindrande gnista i sotet, Brunno i hufvudet djupt, och den vidt uppspärrade munnen Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden Möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll. Men en afton det var, vårtiden vid början af kriget; Allt var stilla och tyst, och vi rastade, sen vi om dagen Slagit och drifvit en tropp närgångna kosacker tillbaka. Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra, Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna Eller ett silfvergehäng eller annat, som duger att taga. Så till stället jag kom, där den blodiga slaktningen hållits, Hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte, Fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand. Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen, Där vårt läger vi valt, då bland buskar ett stycke från vägen Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo. Närmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur, Fann en slagen kalmuck. På en sjunken drifva bland tufvor Nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse, Låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet. Häpnad fyllde min själ, och jag ärnade vända tillbaka; Men dock bar han sin dräkt och en skön, blå tröja på kroppen, Värd en flaska och mer, om man sålde den vänner emellan. Denna förmådde jag ej kvarlämna till byte för andra, Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken. Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud, Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat, Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling. Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag, Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla, Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes. Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja, Tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln, Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar. Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud, Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat, Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt, Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder Länge att bida och vaka min natt orolig i skogen, Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med brännvin, Drack och manade sen den fallne kalmucken att dricka: 'Här, tag värma, kamrat! Drick ut, var mänska och skrik ej; Svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för munnen!' Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen, Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje. Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig, Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast. Snart till lägret jag kom, och det trumlades åter till uppbrott, Såsom vi plägade då, fast segrande, draga oss undan; Tropparna ordnades alla till tåg, och vi började vandra. Se, då hade jag tid att natten igenom i kölden Minnas, att flaskan var tom; och jag harmades öfver min enfald, Att som en kvinna jag sviktat och lyda mitt blödiga hjärta. Dock gick natten förbi, och morgonen grydde, och strider Följde på strider igen; blod spilldes, och nya bekymmer Kommo med nya dagar, och lätt förglömdes de gamla. Så blef sommar till slut, och sommaren följdes af hösten. Aldrig tänkte jag mer på det öfverståndna och gamla. Våren och vårens mödor och krig försvunnit ur minnet Likasom snön, som smälte och rann till sjöarna spårlöst; Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet, Kämpa som man för mig själf och därnäst för min granne i ledet, Sen att hinna till aftonens ro, uttröttad af dagen. Sådan kom jag en natt att af eftertroppen i nöden Glömmas och lämnas kvar på min post. Afsides och ensam Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan. Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja; Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor, Än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas; Därför dröjde jag kvar, förbidande fiendens ankomst. Talrik kom han ej först. Tre jägare syntes allenast Smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären, Sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva, Spände förtörnad min hane och sköt och nådde den ena. Strax var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda Kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig; Striden börjades då, och jag redde mig, bärgande lifvet. Ren svårt sårad var en af de båda och famnade marken Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna. Själf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt, Stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjärran Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd. Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste, Fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom. Sviktande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän, Innan jag stupade själf, när af ryttareflocken den förste Hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel. Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej, Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna, Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet. Men med förvåning kände jag då den slagne kalmucken, Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd. Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver, Vild som han var; hvi högg han ej till, hvad hejdade armen? Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet, Mänsklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde Äfven hos honom kärlekens bud i det klappande hjärtat. Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde kalmucken Sörjde för mig, och han spred kring hela fientliga hären Snart ett rykte om mig, och envart som fånge jag lände, Hade jag vänner och firades. Själf den stolte genralen Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes och mådde och sköttes. Men med den ringare delte jag allt. Det bästa beständigt Kunde jag taga och tvangs att äta och dricka och frodas, Så att af dagar de bästa, jag haft, jag hade som fånge. Därför fatta blott mod; en människa är ju ock turken." Sådant talade där den gamle soldaten, och alla Hörde med undran hans ord, men den lätt försonade flickan Gaf om aftonens fest anordning och lämnade stugan. Skyndande kom hon på gården och följde den banade stigen, Mödosamt letande väg bland hopade drifvor i mörkret; Först då hon herrskapsbyggningen nalkades, höjande blicken, Såg hon--och kunde ej tro sitt öga--en främmande anländ; Än med flämtande spann stod hög kursläden vid trappan. Full af förundran, vek hon åt sidan och ville ej genast Träda i salen, men gå köksvägen och först i de inre Rummen ordna sin dräkt, då hon såg satsdörren i skimmer Öppnas och märkte en skymt af sin fader och hörde hans stämma. "Hit! Hvad, tändas ej ljus, finns folk ej mera i gården, Kommer då ingen och bär kaptenens saker ur släden?" Så han ropte, och gladt i den sextonårigas hjärta Tändes en aning. Skyndande, utan att söka en omväg, Sprang hon i snön tvärsöfver och kom till sin fader på trappan. "Hvem är den komne?" frågte med bäfvande stämma hon. "Fader, Skynda då, säg mig det, plåga mig längre ej; o, om min gissning Sviker, förgås jag af sorg. Är det möjligt, att Adolf är hemma?" Utan att svara, tog den gamle sin dotter vid handen, Gaf framskyndande tjänare än en befallning och förde Flickan i salen. Ett rop af öfverraskning och glädje Flög från den sextonårigas läpp; men hon hämmade gången, Dröjde och såg, blott såg, med en tår i det leende ögat. Kommen var han, den saknade, aningen såg hon besannad: Hög, med en krigares skick, fast bärande sårad den vänstra Armen i band, satt där vid sin makas sida kaptenen. Återseendets skakande fröjd var mildrad, och tystnad Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln Brusat till slut och stilla till bön hvart sinne sig samlar. Knappast blef hon bemärkt af någon, den vänliga flickan, Där en minut vid dörrn i det stora rummet hon dröjde; Nu dock skyndade fram kaptenen och böjde sin friska Arm kring systern och tryckte en kyss på dess glödande läppar. Men då man hälsat och gladt framkastat ett ord och ett annat, Gick till sin maka på nytt kaptenen och fäste en strålfull, Frågande blick i den älskades blick och hviskade sakta: "Kom, här finns ju ännu en öfrig att träffa. Han sofver, Sade du nyss; evinnerligt får hans sömn dock ej räcka." Sagdt, och ur salen snart försvunno de båda, och häpen Följde majorskan, färdig med hjälp, om de väckte sitt arma Barn och det skrämdes ihjäl af den stormande fadrens mustascher. Ensam blef med sin dotter i rummet den ädle majoren, Trumpen ej nu. Förklarad han satt som fordom i gungstoln, Sög sin pipa i ro och fläktade stundom mot taket Hvirflar af rök och vaggade fram och åter behagligt. Men till hans sida sig smög den sextonåriga flickan, Följde i tystnad en stund med foten den gungande meden, Tills att med hjärtat fullt af bekymmer hon talade stilla: "Fader, i glädjen minnas vi blott oss själfva. En annan Finnes här än; blir julen för honom glad eller sorglig? Får den gamle Pistol sin fröjd tillbaka? I stugan Hör kanhända han nu vår lycka förkunnas och blickar Yfvande opp och söker sin son och väntar förgäfves." Knappt hon talat till slut, då man hörde den gamle soldatens Trädben klappa i farstun, och snart i den öppnade dörren Märkte en skymt af den åldrige själf. Saktmodig och tveksam Trädde han in och förblef i tyst förbidan vid tröskeln. Men på sin plats kvardröjde ej mer den ädle majoren; Fram till sin vapenbroder han gick och sänkte med sorgfullt Hjärta en trofast hand på den grånade krigarens skuldra. "Gamle Pistol, tag mod", så sade han, "hoppet är sviksamt, Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva." Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat Handen och strök på en gång från den skäggiga läppen en darrning, Sen vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter, Teg han en stund och tog omsider ordet och sade: "Ärade herre, oss behöfver ej människolifvet Lära, hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på. Ofta vi sett långt förr, än ett kvällsmoln mister sitt skimmer, Äfven den rödaste kind omskifta i färgen och hvitna; Skulle förgängelsen då oss drabba med skräck som ett under? Satt jag dock mången kväll i den ensliga stugan vid härden, Såg tallbrasan till glöd förvandlas och hörde, hur stormen Växte med dån där ute och dref snöskurar mot väggen. Hoppet glädde mig då; han kommer, tänkte jag, åter, Hugger mig ved och väcker till låga den slocknande glöden; Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen. Ärade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga? Kom han, satt han en gång kanhända som jag i ett skogstjäll, Krumpen och tyst, med kryckan och ålderdomen till sällskap, Ägde ej någon älskande själ att växla ett ord med, Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt, Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. Vore ett sådant Lif väl önskeligt mer än den fredade hvilan i jorden. Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton Dagen ändå som tillförne, och jag är öfvad att tåla." Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte majoren: "Gamle Pistol", så talte han, "se, för honom, som åter Trefnaden fört till mitt hus, för min dotters lif, för kaptenen Föll han, er son, så hör jag, och föll, som det ägnar en krigsman. Därför får ni ej mer i er enslighet dväljas i skogen, Hit skall ni flytta och bo; rum finns det i stugan, och mänskor Mera än nog till er tjänst, då er krafterna svika med åren. Kom, kamrat, kom, låtom oss gråna i friden tillsammans, Såsom i mången strid vid min sida ni kämpade fordom. Lifvet är kort, hän vandrar den ena och andra, och sällsynt Blir alltmer för den gamle en vän från krafternas dagar." Tigande dröjde en stund soldaten och tycktes betänksam Väga ett svar, omsider till ordet tog hann och sade: "Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen, Än har orren sin stig och tjädern nära min koja, Krafter äger jag; sköta en krok, utgillra en snara Kan till min bärgning jag än, och litet är nog för den nöjde. Bodde jag här och toge min dagliga kost af er godhet, Kunde en tjänare lätt eller tjänarinna i stugan Kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden Tyngde hans själ. Nej, där i mitt ensliga torp som min egen Lefver jag bäst och gästar den evige gifvarens håfvor. Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln Finna ett korn: mig hjälper Han hädanefter som hittills. Tar jag af Honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas." Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren, Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig, Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras. Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda, Heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet. Trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom Flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet. Tyst omsider till bordet han gick och bryggde med hjärtlig Fröjd ett rykande glas åt den stolte, men sakta till dörren Smög mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten. Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan, Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden, Tog i de fina händernas par den åldriges ena, Väldiga hand och talte med förebrående mildhet: "Elake, hårde Pistol, högmodige, vägrar ni komma, Menar ni, ingen finns, som behöfver er här i den stora, Lyckliga gården? Blicka dock opp, där ser ni min fader, Märk det, mera än jag är nu för honom hans pipa, Blott för sitt barnbarn lefver min mor, min svåger och syster Äga hvarandra; på mig ej tänker en enda af alla. Ensam blir jag här snart, af den öfverflödiga minskas Fröjden ej mer, då hon går, och ökes ej mer, då hon kommer. Lyckligt är allt af annat, och jag gör glädje åt ingen. Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen Mer än min vänliga vård, om jag skötte er än som en dotter." Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle: "Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lämna Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten. Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning, Hjälp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd, Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga; Sen till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar." Sagdt, ur majorens hand mottog han det ångande glaset, Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten. SMÄRRE EPISKA DIKTER. GRAFVEN I PERHO.[2] I. Hvar är grafven, som i Perhos vildmark Snart ett sekel har förgäten grönskat, Icke värd att glömmas och förgätas? Hvar är grafven? Fråga ej, o främling! Där den långa skogssjön smalast buktar In mot tallmons dal, är stället. Björkar Skaka gröna kronor ren däröfver. Hvar inunder deras rötter grafven En gång blef igenfylld, känner ingen. Du, hvars minne mer än mänskans vårdar, Höga Sångmö, Finlands dotter, svara: Göms en väldig konung där i grafven, Eller göms en konungs vederlike?-- Ej en konung, ej hans vederlike; Gamle bonden Hane göms i grafven, Och med honom sex hans stora söner. Sitt vid brädden af den höga stranden; Jag vill tälja deras sköna öde, Medan daggen än på ljungen glimmar Och af brantens furar solen skymmes. Hane, född af finska fäder, fyllde Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman. Gammal själf, han ägde unga söner, Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton Och det yngsta femton vårar gammalt. Sköna, kraftiga de voro alla, Lika bäckar, som af vårregn svälla; Var dock någon framför andra härlig, Var det visst den unga Tomas Hane, Äldre brodern i det andra paret. Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han Skön som stjärnan mellan rifna skyar, Och hvadhelst i världen han bedrifvit, Hade ingen velat hata honom. Honom tycktes dock hans fader hata, Ej blott honom, men hans bröder äfven. Ej som barn bemöttes de af honom, Ej som tröstare på ålderns dagar, Men som drängar, hårdare än drängar, Såsom väsen utan själ och frihet. Så de lefvat från sin barndom alla, Och den dag kom, då de yngsta båda Skulle fylla femton år tillika. Klar stod morgonrodnan bakom skogen, Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet, Från sin stråbädd stego brödraparen, Glade som den dag, som var bebådad. Men med bäfvan till sin far de gingo, Där i stugan han allena dvaldes, Och de yngsta stego fram med vördnad Och, hans händer fattande, begynte: "Fader, gif oss denna dagen ledig, Denna dag blott, att med våra bröder Öfver fyllda femton år oss glädja!" Sträng som vintern, hörde gubben talet, Sammandrog de hvita ögonbrynen Och tog ordet: "Hvad i dag försummas Lämnar ett försummadt kvar i morgon. Åkern ligger oplöjd, gån att plöja." Tyste gingo de till åkern alla, Och till ledet kommen, talte Tomas: "Såg jag rätt vår faders öga, bröder, Är vår arm värd guld i dag; af svetten Kan hvar droppe för ett granbarr säljas. Nu i dag det gäller att arbeta, Ty i afton kommer svårt att granskas." Tomas detta. Vid hans maning sänktes Hvarje plogbill ned i jorden genast. Så från solens uppgång till dess nedgång Utan mat och utan hvila framgick Hvar och en vid sin bestämda fåra. Men då aftonskuggan höljde fältet, Fanns en enda teg af åkern oplöjd. Då kom äfven dit den gamle fadren, Ropade tillsammans sina söner Och begynte: "Väl har verket skridit, Men med bättre flit det skridit bättre. Alla kan jag ej på en gång straffa, En har äfven mer än andra felat, Han skall straffas för sig själf och andra. I den trånga källarn i min stuga, Under golfvets tjocka, tiljor gräfven, Skall förbrytarn sitta innesluten. Trenne dars och trenne nätters växling Skall hans skumma öga icke skåda, Trenne dars och trenne nätters näring Skall hans torra tunga icke smaka." Så han sade och gick bort förgrymmad, I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat, Om de stora tårar ej bedrogo, Som, då han sig vände, sköljde kinden. Ren låg jorden tyst i nattens armar. I sin stuga sof den gamle fadren, Bröderna i pörtet på sin stråbädd. Ingen sof, så sant han tycktes sofva, Men han väntade de andras sömn blott. Först, när hvar och en han somnad trodde, Steg den yngste, Jakob, upp från bädden Och begaf sig till sin far i stugan. "Fader, jag är den, som har förbrutit; På min födslodag sprang jag i glädje Obetänksamt kring och glömde plöja. Straffa mig, som bröt, och ingen annan." Honom svarade den gamle fadren: "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon." Jakob gick och lade sig till hvila. Åter, när enhvar han somnad trodde, Steg från bädden tvillingsbrodern Gustaf Och begaf sig till sin far i stugan: "Fader, mig allena drabbe straffet, Såsom jag allena det förtjänar. På min födslodag sprang jag kring renen, Att för mina bröder plocka hallon. Mitt är felet, och de andras icke." Honom svarade den gamle fadren: "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon." Gustaf gick och lade sig till hvila. Åter, när enhvar han somnad trodde, Steg från bädden tredje brodren, Erik, Och begaf sig till sin far i stugan: "Fader, om du ärnar straffa någon, Så är skulden min och ingen annans. Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar Att med stenar jaga unga änder; Min är tegen, som blef lämnad oplöjd." Honom svarade den gamle fadren: "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon." Erik gick och lade sig till hvila. Så i ordning gick enhvar till fadren, Kom med samma svar från honom åter, Tills af alla Tomas blott var öfrig. Denne, då han märkte brödrens vandring, Gissade till deras uppsåt genast Och betänkte sig, tills alla somnat, Och gick in i stugan till sin fader. "Fader, hör en sällsam sak, i sanning! När jag låg där nyss och tycktes sofva, Satte sig hvar broder upp i bädden, Och då ensam jag låg kvar på halmen, Talade de sakta med hvarandra: 'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas Ensam vållat allt det straff, oss hotar, Likså väl som att han allt bekänner. Men han har för oss så ofta lidit, Att vi en gång bort för honom lida.' Sen, när alla tycktes somnat åter, Har jag sett än en och än en annan Smyga ut och komma in tillbaka. Har jag gissat deras afsikt, fader? Hvad de sagt, har deras kärlek diktat, Ty den felande är jag, i sanning." Fadren svarade med bruten stämma: "Gå, och straffet hinner dig i morgon." Ren med gyllne vingar morgonrodnan Flugit opp ur sjön och satt i skogen, När den gamle sina söner ropte. Hög och sträng i sina hvita lockar, Satt han redan helgdagsklädd vid bordet, Och en penning, fosterlandets gåfva, Hängde vid hans blåa rock på bröstet. "Hvem af eder", frågte han allvarlig, "Står här nu med brottet på sin skuldra?" "Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar. Då brast dammen, som för barnens ögon Stängt i sjutton år hans tårars flöden, Och han grät med sammanknäppta händer: "Pris ske Herran", sade han, "den store; Fylldt är löftet, och mitt fadershjärta Har vid mina söners hat ej brustit. Barn, från nu ej mer som slafvar hållna, Men som söner, älskelige söner, Hören hvad er gamle fader talar: Där som ung i närmsta by jag tjänte, Fanns en far med åtta raska söner, Men så hätsk är ovän ej mot ovän, Som en bror bland dem var mot sin broder; Möttes de, var knifven deras tunga, Gingo de förbi hvarandra, stenen. Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna All den fröjd, en älskad maka skänker, Än att lefva år från år i fruktan Att med slika odjur fylla jorden; Och med tanken var beslutet fattadt. Redan tyngde femti år min hjässa; Men ej åren, icke krigets mödor Kufvat mina friska lemmars styrka. Sådan satt jag sent en natt vid milan, Då en man stod hastigt vid min sida Och vid eldens matta skimmer talte: 'Känn i mig de onda brödrens fader; Låt den kraft, som göms i dina leder, Ej för maskar i din graf besparas. Tag en maka, föd åt landet söner, Och hvad mina ej af medgång lärde, Låt gemensam nöd de dina lära!' Mannen så. Ett vindkast ökte lågan, Och han var försvunnen, som han kommit. Han gaf rådet, Gud förlänte framgång. Nu vid samma Gud, o söner, svärjen, Att, som hittills I tillsammans hållit, Framgent ingen trygghet, ingen fara, Ingen lust och ingen nöd på jorden Skall den enas bli och ej den andras, Allt, såvidt er lif och krafter skänkas; Och den sorg, som mig min hårdhet kostat, Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven." Då steg Tomas Hane fram och talte: "Fader, ingen ed är ljuf som denna, Liksom ingen är så lätt att fylla. Se, som trälar, ej som söner hållne, Hvarför gingo vi ej bort från gården Och hos andra sökte tjänst och lycka? Hvarför, om ej för att icke skiljas? Ingen ville öfverge den andra. Skola vi kring vida världen spridas, Såsom tjäderungarna i skogen, Dem den mordbetänkta skytten jagar? Sådant var vårt tal, då nöden gällde, Sådant skall det bli i lyckans stunder." Och vid Gud begick hvar brodereden, Att, som hittills de tillsammans hållit, Framgent ingen trygghet, ingen fara, Ingen lust och ingen nöd på jorden Skulle enas bli och ej den andras, Allt, såvidt dem lif och krafter skänktes. Så de svuro; men den gamle fadren Gömde eden glad uti sitt hjärta. II. Ren försvunnen var den gyllne friden, Mord och härjning fyllde Finlands bygder, Männer stupade och kvinnor flydde. Upp från Lintulaks och Saarijärvi Kommo budskap, sorgeliga budskap, Ned från Storkyros och Lappos slätter Kommo icke gladare till Perho. Vid det långa bordet i sin stuga Satt en dag den ålderstegne Hane, Middag ätande med sina söner, När en flykting, när en tolfårs gosse Hann med bruten andedräkt hans stuga Och, igenom dörren kommen, talte: "Signe Gud er, gamle fader Hane! Tjugu ryttare med långa pikar Hafva bränt vår gård i natt. De rasta Nu i kyrkobyn på vägen hitåt; Innan kvällen skola här de vara." Vred steg gamle Hane opp och talte: "Väl har Gud sex söner mig förlänat, Seniga och axelbreda gossar, Men om tolf jag hade, gick väl någon Glad för fosterland och hem i döden?" Så han sade och från väggens trädknapp Nedtog lugn det rostade geväret. Tomas log och uppsteg stolt och talte: "Vapen passa ej för gamla händer, Liksom feghet ej för unga hjärtan; Häng geväret opp igen, o fader, Och låt mig och mina bröder pröfva." Gubben gladdes åt hans ord och lydde. Men i blinken gick hvar bror med stolthet Till sin säkra, skinnbeklädda bössa, Slängde den på axeln och i handen Fattade sitt trygga, korta björnspjut. Så beväpnade, de gingo alla, Tigande, men i sin själ betänkta Att, hvarhelst de mötte ovänsskaran, Slå den neder eller falla själfve. Som de nu en knapp halffjärndel framåt På den smala socknevägen hunnit, Talade till sina bröder Tomas: "Tågen nu, som vägen leder, bröder, Tills i hinnen träskets bukt mot dalen; Där på tallmon ofvanför bland träden, Där är stället att vår ovän bida. Innan kvällen kommer han väl icke, Om han först skall härja vägen framåt; Mellertid vill jag en stund fördröja I det gråa torpet här vid vägen, Där min flicka ren min ankomst väntar." Så han sade och gick upp till torpet. Bröderna i långsam vandring hunno Det bestämda stället, där vid träsket Tallmon öfver dalens väg sig höjde, Och, af skogens snår försåtligt dolda, Riktade enhvar sin blick långs vägen. Knappt så länge, som från första gryning Jägarn i sitt skjul af granar väntar, När på orrlek han om våren vandrat, Innan spelarn flyger ned och modigt Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller, Bidde brödren, när i hast på afstånd Fiendernas bistra skara syntes, Sprängande med höjda lansar framåt. Ingen såg dem förr likväl än Adolf, Tomas Hanes kära tvillingsbroder: "Nu", han sade, "nu det gäller, bröder; Lossen hölstren snart af edra bössor, Och så fort på andra sidan dalen Fienderna backens sluttning hunnit, Då gif eld, hvem som i bössan lod har." Så han sade; i detsamma hunno Fienderna backens höjd i trafvet, Och vid första sats, de gjorde utför, Smällde brödrens skott. I fyra pannor Kyldes loden, två i en och samma; Fyra hästar lupo lösa framåt, Sexton hejdades af häpna männer. "Ladden, bröder", ropte högrest Adolf, Trädande med trotsig blick ur gömman, Och som orden föllo, var lik ilen Fiendernas vilda tropp i anlopp. Den, som snabbast var af brödraskaran, Hann som knappast kasta krut i bössan, Mycket mindre skjuta kulan efter, Innan, oppför backen hunna redan, Fienderna, med ett språng på marken, Trängde fram med fällda pikar genast; Men med spjut, af fasta händer förda, Trädde brödren dem till mötes modigt. Striden börjades med rop och buller, Ingen vek och ingen vann ett framsteg. Först för ett pistolskott nedföll Erik, Och hans baneman för Gustafs björnspjut. Striden växte, styng med styng blef växladt, Sex af fienderna lågo döde, Och af brödraskaran blödde alla. Sist bland dem var Adolf ensam öfrig. Sårad genom ben och skuldra redan, Slog han kring sig med en röfvad sabel, Tills, igenom bröstet dödligt stungen, Än i döden sårande, han nedföll. Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste Skarans höfding på den hvassa piken Och red flämtande med troppen dädan. Sex, af tjugu komna, redo dädan, Och af dem bar en ett sår från striden. Men på spången i den djupa skogen Kom de slagnes ålderstegne fader. Ej han trifdes, sen hans söner vandrat, I sin stuga; obeväpnad kom han För att bringa säkra råd i striden. Dädan såg han ryttarskarans framfärd, Där den sprängde fram på vägen fjärran, Och på piken såg han Adolfs hufvud. Darrande i sina gamla leder, Skyndade han fort sin färd på spången Och kom fram till stället, där hans söners Sköna rad bland fienderna stupat. Från de gråa ögonhåren ref han Tåren bort och, blickande med stolthet, Räknade de slagna, vän och ovän. Alla söner fann han, Tomas icke. "Hvar är Tomas? Lefver han allena Och är icke här bland sina bröder?" Så han sade. Långt ifrån i torpet Satt den ädle Tomas hos sin flicka. Men han drog just nu sin hand ur hennes. "Hvad är detta?" sade han förvånad, "Ser mitt öga, eller ser min nacke? Ögat borde skåda dig blott, flicka, Och min nacke endast svarta väggen. Hvilket sinne ser då detta gyckel, Mina bröder blodiga och slagna, Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?" Så han sade, och sitt spjut, sin bössa Grep han hastigt, skyndande ur stugan. Hela vägen framåt såg han blodstänkt, Och till stället, som var aftaldt, kommen, Såg han sina bröders lik bland träden Och emellan dem sin gamle fader. Ej ett steg han vågade mot skogen, Men han stod där stum och såg och hörde, Hörde hur hans gamle fader ropte: "Ve mitt gråa hufvud! Hvar är Tomas? Hvar är Tomas? Han har flyktat ensam, Han, af mina söner fordom kärast, Han har flytt och svikit sina bröder. Ve förrädarn, ve den fege bofven! Må han irra, rädd som Kain, i skogen, Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver, Skrämd af järpen, som den spång, han nalkas, Bäfvande med dånfull vinge lämnar.-- Gud, om rättvis du i höjden lefver, Hata honom, som jag älskat honom, Och, hvarhelst han vaknar opp i döden, Gif ej fosterland, ej bror åt honom." Stel af fasa hörde Tomas orden, Och han vände bort sin blick från fadren. Hunden lik, som retad följer björnen, Vädrande hans stig i skog och vildmark, Gick han stum, som vägens blodspår ledde, Stum, men mordlust ropte i hans hjärta. När han kom förbi sin faders boning, Bröt där eld och rök ur taket redan; Men han såg ej, hörde ej, hans öga Var orörligt endast fäst på vägen. Ren var solen bakom skogen sjunken, När en öfvergifven by han nådde. Nära vägen ur en skyl på åkern Tittade en gosse fram och, varsamt Vinkande med handen, ropte sakta; "Gå ej ditåt, ty du är förlorad; Fienderna rasta där i gården. Sex de voro, förde långa pikar, Och den grymmaste och största ryttarn Bar ett blodigt hufvud fäst på piken." Endast snabbare gick Tomas framåt. Men på dörren till den främsta stugan Såg han brodrens kära hufvud spikadt. Rytande han slängde unnan bössan Och bröt in. Den första, honom mötte, Fick hans spjut till korset sänkt i barmen. Sen försmående i raseriet Värn och vapen, flög han fram lik örnen Och med blottad hand spred död och fasa. Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände. Än den ena, än den andra mötte Och med rifven strupe slogs till golfvet. Sist var öfrig endast skarans höfding. Honom grep till slut kring lifvet Tomas, Krossade hans bröst och rygg tillika, Att han dubbelviken föll på stället, Skar från kroppen sen den fallnes hufvud, Tog sin broders, sörjande, från dörren Och begaf sig, sårad, matt och blodig, Men med lättadt hjärta slutligt hemåt. Midnatt låg ren öfver jorden utbredd, När förblödd han hann sin faders boning. Rök och aska mötte där hans öga; Blott en lada stod på gården obränd, Dit han gick att söka tak och hvila. Som han nu, till dörren kommen, stannat, Hörde han sin faders röst där inne: "Hvem kan svara mig, har Tomas svikit? Kanske, kanske har han icke svikit. Gif, o Herre, att han skuldlös vore! Skicka honom hit med mannens hufvud, Hans, som bar min sons på piken fästadt, Att min blick må skåda honom trogen; Och din hämnd, som jag på honom kallat, Må du sända på mitt gamla hufvud. Och på askan af min gård, som brunnit, Och på mina söners lik, som fallit, Skall jag prisa dig, att än jag lefver!" In steg Tomas, då han hörde detta: "Frid med dina gråa lockar, fader! I den stund, jag står framför dig, andas Dina söners banemän ej mera." Så han sade och för fadrens fötter Kastade hans oväns bistra hufvud. Opp från golfvet sprang den gamle fadren Och kring sonen slog sin famn,--men redan Döende mot golfvet nedsjönk denne; Och i fallet följde fadren äfven. Af förblödda sår dog Tomas Hane, Och hans gamle fader dog i glädje. ZIGENAREN. (Efter en tradition.) Bland zigenare, i Finland sedde, Störst och käckast var den mörke Adolf. Inga tavastländska moar födde Bommar, starka nog att honom stänga; Häkten genombröt han såsom skogssnår, Männer slog han såsom harfven kokor. Men hans lif var som en björns i skogen; Hvad den väldige behöfde, tog han, Hvad han ej behöfde, lät han vara. Nu från tinget, där sitt straff han utstått, Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes Öfver Kangasalas ås tillbaka. Midt på vägen, där som smalast åsen, Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer, Slog han ögat opp och såg omkring sig, Såg och talte stilla till sin fångvakt: "Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar, Stränder, skogar, lunder, berg och ängar, Mäktiga att trolla kvar zigenarn. Om vid slutet af den långa bergbron, Där, hvar mellan dunkelt gröna granar Strandens glesa, gula björkar svaja, Om jag där min hustru skulle möta, Ville jag till henne säga: 'Kvinna, Dröj och föd ditt foster här till dagen, Att mitt barn må se i födslostunden, Hur vår Herres värld är glad och härlig, Fast att dröja är oss tungt som döden'." Så han sade: utan akt på talet Åkte förarn fram i lugn sin kärra. Stranden hann i sakta rullning kärran, Och ett stycke framför den på vägen Gick en ensam kvinna långsamt framåt. Djupt på hennes randigt väfda klädning Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran Och på den i svarta bucklor håret. Förarn åkte fram och upphann henne. Men med ena handen på ett spenbarn, Med den andra emot barmen hållet, Viste hon och talte så till förarn: "Låt mig följa på ditt lass ett stycke: Jag är trött af bördan vid mitt hjärta." Och han tog den bedjande på lasset, Och hon satte sig bakom med fången. Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger, Sen hans grenkamrat för kulan fallit, Åkte förarn aningslös och säker, När en dolk, i dukens veck förborgad, Leende zigenarkvinnan framdrog Och, mot mannen lutad, talte sakta: "Passa på, min man, när hugget faller, Skuffa förarn ned från kärran genast!" Sade, och med all sin styrka samlad Slog hon i sin oväns skuldra knifven. Genom jackan, gjord af vallman, trängde Stynget mellan nyckelben och nacke, Och ur förarns hand föll töm och piske. Men i blinken, stött af Adolfs axel, Sjönk han sanslös mellan hjulen neder. Glad till marken sprang zigenarns maka, Tog ifrån den slagne alla nycklar Och befriade sin man och herre. Lätt från hand och medja löstes järnen; Fötterna allena löstes icke. Fempunds-tunga bultar, icke lästa, Utan smidda fast med eld och hammar, Tyngde dem och lydde inga nycklar. Och han stod likväl, zigenarn Adolf, Glad på marken ren och eftertänkte, Hvart sin färd han skulle styra dädan, När, ur dödens slummer vaknad, förarn Öppnade sin blick och mötte röfvarns. Genast sprang emot sin ovän Adolf Och, med knifven höjd i luften, sade: "Aldrig skall du mera återvända För att säga, hvart zigenarns maka, Hvart zigenarn Adolf tagit vägen." Sade; men den fallne bad och svarte: "Håll med hugget opp och skänk mig lifvet; Aldrig vänder jag ändå tillbaka, Aldrig går jag att med spö och bojor Plikta för mitt oförstånd och hädas. Hellre lämnar jag mitt rika hemman, Dragande med er i ödemarker, Om mig Gud vill därtill unna styrka." Så han bad,--och öfvertald zigenarn Höll med hugget opp och skänkte lifvet. "Om vid Gud du lofvar brödratrohet, Skall ett hår ej på din hjässa krökas, Ej så länge röfvarn Adolf andas Och med dessa båda ögon ser dig." Så han sade: för ett slag flög hästen, Skenande den långa milen framåt; Men han själf tog af till skogs från vägen, Bärande, fast sjuk, sin slagne broder Och i spåren af sin maka åtföljd. Tvenne solar ren från hvalfvet stupat, Tvenne nätter hade klarnat redan, Från den stund, de veko af till skogen; Men vid kvällen af den tredje dagen Valde de till hviloplats en lada, Fjärran från ett mänskligt hem belägen. När de där på höet satt sig neder, Började zigenarn Adolf tala: "Nå, i sanning, mina trogna vänner, Många hårda dar jag genomlefvat, Aldrig har jag svultit dock så länge. Vore jag till mina fötter ledig, Mat jag hade skaffat längesedan; Nu i ödemarken kring vi irrat, Glade, om ett bär, en droppe vatten För vår värsta törst och hunger funnits. Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka, Ej för din skull, ej för min jag sörjer Så som för vår gode, sjuke broder!" Så han sade; och hans maka svarte: "Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla; Vill du dröja här i natt, o herre, Skall mitt bröst vår sjuke broder nära." Talte så, och efter lämnadt bifall, Mot den hungertärde svage lutad, Bjöd hon moderligt den bruna barmen. Och när äfven denna natt förlidit Och på topparna af skog och fjällar Höstens sol sin första rodnad spridde, Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda, Steg ifrån sin stråbädd opp och sade: "Nu, min vän och gode broder Adolf, Vill jag gå och söka mänskor åter, Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar. Om jag följer spången genom skogen, Hinner jag till middan väl ett hemman Och är här med mat i kväll tillbaka. Ingen, om han här i nejden ser mig, Skall åt förarn Anton neka bistånd." Prisande hans mening, svarte Adolf: "Väl, så långt, som mina krafter tåla, Skall jag villigt bära dig på spången; Sedan gå, och före Gud dig åter!" Och de gåfvo sig på färden båda, Ena tågande, den andra buren, Tills vid början af en bättre skogsväg De i vänlig brodersämja skildes. Till sin lada gick tillbaka Adolf; Förarn gick, fast svag, att hämta föda. Men med ständigt växlad gång och hylla Hann han innan middan till ett hemman, Gick där in och tog sig plats på bänken. Honom kände värden strax och talte: "Nå förunderligt, min gamla granne, Hvadan så till fots och så förbleknad?" Djupa suckar drog af trötthet förarn Och med ryggen stödd mot väggen svarte: "Granne, underlig har färden varit, Underligt jag kommer till ditt hemman; Ensam, så till fots och så förbleknad; Men låt först mig stilla törst och hunger, Sedan hör, hvad skett och hvad bör göras." Så han sade, i sitt hjärta redan Stämplande försåt emot zigenarn, Mot zigenarn Adolf och hans maka. Mat och dricka hämtades på stunden, Syradt kalja i ett stop af furu, Mujkor, kött och bröd och smör och brännvin, Och han sträckte glad sin hand till maten. Men när törst och hunger han tillfredsställt, Sträckte han sig hvilande på bänken Och till värden med en vink begynte: "Skicka, granne, bud till fogden genast, Att med folk och vapen han må komma Och zigenarkungen Adolf gripa. Se, emellan nyckelben och nacke Bär jag knifstyng, af hans maka hugget; Nödgad sedan för det kära lifvet Att dem följa genom ödemarken, Har jag lefvat trenne dygn i skogen, På det fjärde kommit hit omsider. Men i natt, då månan sjunkit, smygen Till den lilla ladan mellan bergen, Där mot skogssjön Mättäkoski krökes; Där är stället, där skall röfvarn finnas, Hvilande i natt bredvid sin maka, Där skall jag ock finnas, käck till bistånd." Sagdt, och värden åter: "Ingalunda, Gamla granne, får du gå tillbaka; Låt de friska styra och blif hemma." Honom svarte förarn Anton åter: "Om ej jag dem mat och brännvin bringar, Om ej jag, som lofvadt, återkommer, Fåfängt skall man söka dem i ladan. Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt." Så han sade, lastade sin påse Och, fast trött, begynte återfärden. Men i samma stund satt röfvarn Adolf I den glesa ladan med sin maka. På sitt späda barn, till barmen slutet, Höll sin blick orörligt fästad kvinnan; Mannen såg mot spången oupphörligt, Längtande att där sin broder varsna. Ej ett ord blef taladt; endast syrsan Skrek i höet, och i skogssjön anden, Och nå'n gång i modersfamnen barnet. Så gick dagen småningom till ända. Men när solen sjunkit bakom bergen, Satt zigenarn Adolf, där han sutit, Ej som förr med filen sänkt på bojan, Men med ögat fäst på spången ständigt. Och han såg omsider förarn komma. Opp han sprang, och stora tårar sköljde Rullande hans väderbitna kinder; Men i glädje brast han ut och sade: "Ingen nöd, mitt dyra barn och maka, Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen." Strax den kommande till mötes gick han, Nådde honom och på starka skuldror Bar den trötte fram till ladan åter. Men när förarn framtog maten sedan, Brast zigenarkvinnan ut i tårar, Och zigenarn Adolf satt och talte: "Äten nu, men jag vill fila bojan, Sen, hvad öfrigt lämnas, vill jag äta." Men när hungern alla stillat hade, Sökte de med fröjd i höet hvila. Ren med mörker hade natten kommit, Långsamt vandrande sin stilla bana; Vaken låg likväl zigenarn Adolf, Vaken låg också hans trogna maka, Tysta båda dock, tills kvinnan sade: "Hvad kan nu i vida världen handlas, Efter syrsan sjunger så beständigt?" Henne svarade zigenarn åter: "Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt, Gläds åt värmen i den fulla ladan, Gläds åt människornas goda sällskap; Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad, Jag åt friheten, förvärfvad åter, Mest dock, att vi fått en trogen broder." Åter talade zigenarkvinnan: "Bed, att stjärnan ej i molnet skrider, Att ej friheten i boja lägges, Bed, att brödratrohet ej må svika!" Knappast var det sista ordet taladt, När af sorl den glesa ladan omgafs Och en röst i dörrens mörker ropte: "Finnas mänskor här, och hvilka? Svaren!" Ingen svarte, och det roptes åter: "Sätten eld inunder ladan, vänner, Ty zigenarkungen har sin tron här!" Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren Och med dolken höjd i handen sade: "Här är mannen; ingen född af kvinna Skall ohämnad tränga fram till tronen, Innan ett beting han gett och svurit. Svärjen lejd och vård åt förarn Anton; Då med barn och maka är jag fången." Men igenom dörren smugen redan, Talte förarn, där han stod bland männen: "Sörj för dig, zigenare! Ditt bistånd Tarfvar icke förarn Anton mera." Ändtligt genomskådande försåtet, Med en blick, som gnistrade i natten, Med en mund i fradga, ropte Adolf: "Nå, vid Gud, har jag ej skådat bofvar, Röfvare, som plundrat sina bröder, Mördare, som ryckt ur spenbarn hjärtan; Ingen har dock gjort hvad förarn Anton." Så han sade, och till förarns hjärta Trängde med hans ord den slängda knifven. JENNY. Så berättade en gång min moder: I din barndom bodde här en flicka, Hennes namn var Jenny. Sextonårig Satt hon i sitt lilla rum och sydde, Sydde flitigt, dar och nätter ofta, För sin egen och sin moders bärgning. Med allt detta var det dock ett under, Att den unga flickans hy och hälsa Icke led dess mera. Vacker var hon, Skön i mångas tycke, fin och fyllig, Med en färg på kinden, icke rosens, Icke liljans heller, men en blandning Dock af bådas, liljans, om hon finge Låna blott en droppe blod af rosen. Sådan var hon, när hon teg och sydde; Såg hon åter opp ibland och talte, Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt, Hennes anlet öfver, som då blomman, Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt Lyses upp, och daggbegjuten kalken Leende tusen pärlor tindrar. Det var då, i stunder såsom dessa, Man förgaf att se, att hon var vacker, Och på ängeln såg, som nu i skimmer Log, där hennes anlet nyss sågs blomma. En gång kom från ett besök i staden Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade, "Håll dig nu beredd att få visiter Af vår granna värld. Den unga grefven, Han, vår stolta baronessas släkting, Kom i går; man säger, att hon väntar För sin äldsta dotter nu hans anbud. Men i morgon gifva stadens alla Unga herrar bal af tacksam aktning Så för baronessans hus som grefven.-- Du, min goda dotter, får, då andra Glädjas, sitta ensam här och tråka, Ordna andras dräkt och glömma egen. Vore än vår lott som fordom, finge Äfven du en bjudning, arma flicka, Kunde glänsa som en ann' i dansen; Men vår tid är all." Hon hann ej mera; Dörren uppgick, en betjänt i gala Trädde in och räckte i den sköna Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer, Tändt af glädje, flög kring hennes panna, När hon såg sitt namn på bjudningskortet, Men ett skimmer blott, det var försvunnet Nästa ögonblick. "Min goda moder", Sade hon med stilla allvar, "tiden Är mig dock för mycket dyrbar, balen Måste lämnas nu. En söm för andra Dessa tvenne dagar gör mig lättnad För en vecka, ja, för flere sedan." Så hon sade. Hvad som taltes mera Mellan mor och dotter, nämndes icke. Dock, en timme eller två därefter Höll en vagn på gården. Baronessan Med sin fröken och den stolta, vackra, Unga grefven stego högljudt muntra Ned och syntes nästa stund i kammarn, Växlande ett skämt ännu i dörren. Men till flickan, som från sömmen ödmjukt Stigit opp och bugat, gick i blidhet Hennes nåd och täcktes med sitt finger Röra lätt dess skära rosenkinder. "Nu, min vän", hon sade, "lämna genast, Hvad ni haft för händer; jag vill ensam Äga er för dessa tvenne dagar." Och tillika, med en blick på grefven, Föll hon in och log: "Bekänn det bara, Var det mödan värdt att lämna vagnen? Icke sant, en täck blondin, min grefve?" Det berättas endast, att ett löje, Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt, Spelat kring den smärta herrns mustascher, Då han tigande till bifall nickat. Men den unga flickan, utan minsta Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud För den nådiga och talte stilla: "Dessa tvenne dagar är jag hindrad Af min egen söm. Min mor har velat, Att i morgon jag går opp på balen." Med en min af spotsk förundran vände Baronessan sig till flickans moder "Kors", hon sade, "det är mer än artigt Att försmå sin fördel för att kunna Skänka oss er vackra dotters sällskap. Är det verkligt allvar, eller kunde Ert beslut, min fru, kanhända ändras?" När den gamla, enkla kvinnan fattat Dessa lätta ords förmätna mening, Steg hon sårad fram ett steg och talte "Baronessa, tvenne år har redan Detta barn med sina svaga händer Skaffat sig och mor och syskon bärgning. Räkna kan man snart de korta stunder, Hon på denna tid åt hvilan unnat. Äfven nu--det är dock första gången Hon, är bjuden--har jag nödgats bedja, Öfvertala, banna, ja, befalla, Innan hon förmåtts att börja tänka På sin egen dräkt och lämna andras. Det har kostat strid, men nå'n gång måste Äfven hon som andra ha en glädje." Så hon sade. Med en axelhöjning Nickade den nådiga till afsked, Och besöket var förbi, man skildes. Det är anmärkt dock, att något olikt Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa, Då han kom och gick, att nu hans bugning Synts som mera verklig, mera menad, Att hans anlet och hans hållning visat Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit Än en gång med varmt behag på Jenny. Dagen gick till ända, morgondagen Likaså; man samlades till balen. Allt, hvad staden ägde af förnämhet, Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste I förening nu, och polonäsen Gaf ett förspel snart af dansens glädje. Skön till undran, elegant, behaglig Mer än nånsin, sågs den unga grefven Föra baronessan först och sedan Hennes fröknar några hvarf kring salen. Med allt detta låg dock ögonblickligt Stundom i hans drag ett tankspridt tycke, Rättadt ständigt åter med en vändning Till hans dam och ett förnyadt samtal. Promenaden slöts. Musiken anslog Några takter åter, och kadriljen Skulle börjas. Det var sed den tiden, Att en kavaljer tog plats på förhand, Där han fällt sin handske, och med klappning Kallade sin dam till ronden sedan. Högst i salen stod den unga grefven Redan färdig, allt var ordnadt, alla Väntade ett tecken blott af honom. Och han gaf det. Kring det stora rummet Ljöd en klappning nu, musiken inföll, Damer sväfvade från alla sidor Fram till sina riddare, kadriljen Syntes sluten; grefven blott stod ensam. Då bemärktes först längst ned i salen, Blyg, förlägen, dröjande, en flicka. Mellan parens rad och dem, som suto, Sökte hon sig först en väg, men måste På det ljusa golfvet fram omsider. Enkel, med en krans af späda, hvita Blommor på sitt lockigt täcka hufvud, Skred hon, nu ett mål för allas blickar, I sin bäfvan framåt, längre, längre, Tills hon stannade vid grefvens sida. Det var Jenny. Hennes kinder glödde Djupare än rosens, och det milda, Sänkta ögat tycktes sky att röjas. Men den stolta, ädla grefven räckte, Utan minsta akt på någon annan, Glad och leende sin hand åt flickan, Och i samma stund begyntes dansen. Det är sagdt, att samma afton syntes Samma par på nytt i kotiljongen, Att från början då till slutet grefvens Varma blick liksom ett solsken hvilat Oafbrutet öfver Jenny ensam. Mången nämnde äfven sen med tjusning Om den blyga flickan, hur hon stundom Vågat skåda opp mot grefvens öga; Hur en klarhet, leende och himmelsk, Strålat då hvar gång i hennes anlet Och ett nytt behag kring purpurläppen Kysst i flykten hvarje ord, hon talte. Hvad som taltes, hörde eljest ingen. Men det vissa är, att innan hösten Sågs den stolta grefven här som brudgum, Dröjde några dagar blott och reste, Ung och lycklig, till sitt landtgods åter Med sin unga lyckliga grefvinna, Med den sköna sömmerskan, med Jenny. JULKVÄLLEN. Den bleka månen sken på mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll. Det var en kulen julekväll. Han skyndade sin trötta gång På stigen, öfveryrd och lång, Af barn och maka väntad hem; Han bar ett högtidsbröd åt dem, På herregåln i byn begärdt. De själfva länge bark förtärt. Det börjar mörkna mer och mer, Då han en ensam gosse ser, Som sitter stum på drifvans rand Och andas i sin kalla hand; Vid kvällens än ej släckta sken Han tycktes halft förstelnad ren. "Hvart leder, arma barn, din stig? Kom hem till oss att värma dig!" Så sagdt, han tog den frusna med Och hann omsider gårdens led Och trädde in till stugans fest Med brödet och sin späda gäst. Vid muren satt hans dagars tröst Med yngsta barnet vid sitt bröst: "Du dröjt så länge på din färd, Kom hit och sätt dig vid vår härd Och du också!"--Så öm, så lugn Hon ledde gossen närmre ugn. Och snart vid hennes vård man fann, Hur brasan mera lifligt brann. Hon tycktes glömma bort sin nöd, Hon tog så gladt sin makes bröd Och bar det fram till aftonvard Med litet mjölk, i bunken spard. Från halmen, glest på golfvet bredd, Till festens måltid, sparsamt redd, De muntra barnen redan gått; Vid muren kvar blef gästen blott. Hon tog den arma med sig då Och förde honom fram också. Och när en tacksam bön var slut, Hon tog sitt bröd och delte ut. "Välsignad är den godes skänk", Så talte gossen på sin bänk, Och tåren i hans öga log, När han den bjudna skifvan tog. Hon ville dela, som hon delt; I hennes hand var brödet helt. Förvånad hon sitt öga fäst På främlingen, sin späda gäst; Hon undrar och hon ser och ser; Han syntes ej densamma mer. Hans öga brann som stjärnan klart, Hans panna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans dräkt Som dimmorna för vindens fläkt Och hastigt står en ängel där, Så skön, som skaparns himmel är. Ett saligare ljus gick opp, Hvart hjärta slog af fröjd och hopp, Det var en oförgätlig kväll Uti det goda folkets tjäll; Och skönare var ingen fest, Ty ängeln blef hos dem som gäst. * * * Sen mången vinter gjort sitt tåg, Jag kom en julkväll dit och såg. De godas hydda fanns där än Och deras soneson i den; Han hade börjat gråna ren Och satt till bords vid brasans sken. Det var så ljust, det var så gladt Hans maka vid hans sida satt, Och barnaskaran rask och skön; Det var, som om de slutat bön, Det var, som om de hade trott, Att i en helgedom de bott. Men högst vid bordet brann ett ljus, Det enda i de frommas hus; Dit ställdes mjölk och hvetebröd, Men ingen njöt dess öfverflöd! Jag frågte, hvems den platsen var "Den gode ängelns", gafs till svar. FÄNRIK STÅLS SÄGNER. En samling sånger. Förra samlingen. VÄRT LAND. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord. Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär, En främling far oss stolt förbi; Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är. Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng, Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus, Allt, allt, hvad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång. Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog, Här, här, i klar som mulen tid, Med lycka hård, med lycka blid, Det finska folkets hjärta slog, Här bars, hvad det fördrog. Hvem täljde väl de striders tal, Som detta folk bestod, Då kriget röt från dal till dal, Då frosten kom med hungrens kval, Hvem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod? Och det var här, det blodet flöt, Ja, här för oss det var, Och det var här, sin fröjd det njöt, Och det var här, sin suck det göt, Det folk, som våra bördor bar Långt före våra dar. Här är oss ljuft, här är oss godt, Här är oss allt beskärdt; Hur ödet kastar än vår lott, Ett land, ett fosterland vi fått, Hvad finns på jorden mera värdt Att hållas dyrt och kärt? Och här och här är detta land, Vårt öga ser det här; Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa gladt på sjö och strand Och säga: Se det landet där, Vårt fosterland det är! Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, Och blef vårt lif en stjärnedans, Där tår ej göts, där suck ej fanns, Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå. O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, Där lifvets hat oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt! Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång. FÄNRIK STÅL. Till flydda tider återgår Min tanke än så gärna, Mig vinkar från förflutna år Så mången vänlig stjärna. Välan, hvem följer nu mitt tåg Till Näsijärvis dunkla våg? Jag lärde känna där en man, Soldat för länge sedan, Nu ägde fänriks titel han, Men lyckan var i nedan. Gud vet det, hur han kom en dag Att bo i samma gård som jag. Jag såg mig då som en person Med få, ja, inga brister, Jag var student, på kondition, Och kallades, magister; Mitt "mensa" gaf mig öfverflöd, Den gamle åt på nåd sitt bröd. Jag rökte "Gäfle vapen" jag Och hade sjöskumspipa; Den gamle skar af blad sitt slag, Då han ej var i knipa; I sådant fall blef mossa blott Hans nötta masurhufvuds lott. O tid af guld, o lif blott tändt För nöjet och behagen, Då man är ung och är student Och har fullt opp för dagen Och ingen annan sorg försökt, Än att mustaschen växer trögt! Hvad visste jag af andras nöd, Jag blott min glädje kände; Min arm var stark, min kind var röd, Och alla pulsar brände. Jag var så yr, jag var så ung, Och stolt som jag var ingen kung. Men fänrik Stål satt utan knot Förgäten i sin koja; Han sög sin rök, han knöt sin not Och lät oss andra stoja. Vasserra, mot en sådan en Hvad man sig tyckte vara re'n. Det var min höga lust att se Den kantiga figuren, Hans styfva skick, hans anlete, Hans rock, så ovant skuren, Hans örnenäsa mest ändå Med brillor utan skalman på. Jag gick till gubben ofta ned Att gunstigt gyckel drifva. Det var min fröjd, när han blef vred Och kom sitt nät att rifva, Då jag fick nålen ur hans hand Och knöt en lycka falskt ibland. Han sprang då ofta upp burdus Och dref mig utom knuten; Ett vänligt ord, en doft kardus, Och fred var åter sluten. Jag kom igen, som förr jag kom, Och gjorde samma narri om. Att äfven gubben haft sin dag, Då han var ung i världen, Att han gått flere steg än jag Och pröfvat mer på färden, Var jag för höglärd att förstå, Det kom ej för min tanke då; Ej att han stått med svärd i hand Och glad sitt hjärtblod gifvit För detta samma fösterland, Som nu så kärt mig blifvit. Jag var så yr, jag var så ung, Han fänrik var, jag mer än kung. Men hur det hände sig en gång, Fann jag mig mätt af ruset. Det vinter var, min dag blef lång, Fast den var kort till ljuset; Det var så ovant mot förut, Jag ville aldrig få den slut. Jag tog den första bok, jag fann, Blott för att döda tiden, Det var en skrift af onämnd man Om sista finska striden; Den låg där häftad, som på nåd, Bland husets bundna bokförråd. Jag tog den på mitt rum och satt Och bläddrade i bladen, Jag vet ej, hur jag så fick fatt På Savolaks-brigaden, Jag läste en rad, läste två, Mitt hjärta började att slå. Jag såg ett folk, som kunde allt, Blott ej sin ära svika, Jag såg en här, som frös och svalt Och segrade tillika; Mitt öga flög från blad till blad, Jag velat kyssa hvarje rad. I farans stund i stridens brun Hvad mod hos denna skara! Hur kunde, arma fosterland, Du dock så älskadt vara, En kärlek få, så skön, så stark, Af dem du närt med bröd af bark! Min tanke genom rymder lopp, Som förr den aldrig spanat, Ett lif gick för mitt hjärta opp, Hvars tjusning det ej anat, Min dag flög som på vingar bort O, hvad min bok mig syntes kort! Den slöts, och kvällen likaså, Dock glödde än min låga, Jag fann så mycket återstå Att forska om och fråga, Så många dunkla föremål. Jag gick till gamle fänrik Stål. Han satt på samma plats som förr Och samma syssla skötte. Jag såg, att ren i stugans dörr En missnöjd blick mig mötte; Det var, som om han frågt där vid Får man ej ens till natten frid? Men annat var det nu med mig Jag kom med ändradt sinne: "Jag läst om Finlands sista krig Och äfven jag är finne. Min håg blef tänd att höra mer, Kanhända får jag det af er?" Så var min hälsning gubben såg Förvånad upp från noten. En glans uti hans öga låg, Som om han stått för roten: "Jo, därom kan jag ge besked; Om herrn så vill, ty jag var med." Jag satte mig på sängens halm, Han började berätta Om Dunekers eld, om kapten Malm, Om mången bragd för detta; Hans blick blef ljus, hans panna klar, Jag glömmer ej, hur skön han var. Han sett så mången blodig dag, Så många faror delat, Ej segrar blott, men nederlag, Hvars sår ej tid har helat; Så mycket, som ren världen glömt, Låg i hans trogna minne gömdt. Jag satt där tyst och hörde på, Och intet ord förspilldes, Och natten hunnit hälft förgå, När jag från honom skildes; Han följde mig till tröskelns rand Och tryckte gladt min bjudna hand. Sen sågs han aldrig mera nöjd, Om han ej mig fick skåda; Vi delte sorg, vi delte fröjd, Vi rökte vapnet båda. Nu var han gammal, jag var ung, Jag blott student, han mer än kung. De sägner, här i sång jag satt, Från gubbens läpp de stamma, Jag hört dem mången stilla natt Vid pärtans matta flamma. De tala några enkla ord, Tag mot dem, dyra fosterjord! MOLNETS BRODER. Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne. Högt i skogen låg det ringa torpet, Djupt i ödemarken, långt från vägen, Där sen hösten krigets skiften rådde. Ingen ovän hade funnit stället, En fientlig fot ej trampat spången, Som dit ledde; bud om blod och strider Gaf blott korpen, ropande från molnen, Eller gladan, som satt mätt i granen, Eller vargen, som med blodigt byte Sökte hedens skymda klyftor åter. Men i pörtet vid det långa bordet Satt en lördagsafton sorgsen värden, Hvilande från veckans vedermödor. Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte: Ingen märkte detta af hans husfolk, Af de båda, som i pörtet voro, Ej hans fosterson, och ej hans dotter; Tysta, slutna af hvarandras armar, Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud, Suto de i sorglös frid vid muren. Men den gamle bröt omsider tystnan; För den kloke blef hans mening tydlig, Fast han sjöng blott som för eget nöje, Såsom sången föll och orden ville: "Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung, Furan växer opp att pryda heden; Mänskobarnet, om till kraft och storhet, Om till flärd och stoft det föds, vet ingen. Gossen kom en vinterkväll i stugan, Okänd kom han, lik en otam fågel Vilsefaren in i mänskors boning; Hjässan lyste kal ur mössans rämnor, Tån stack fram emellan snön på foten, Barmen såg man genom rifna tröjan. Hvems och hvadan?--Fråga hvems och hvadan Af den rike, som har far och hembygd. Någon vind lär från mitt hem väl komma, Skyn i luften törs jag kalla broder, Men blott snö är jag på nattens fötter, Som han stampar af, i stugan kommen.-- Snön från nattens fötter smälte icke, Molnets broder flög ej bort med vinden, Gossen dröjde kvar och blef en yngling. Obemärkt han sprang det första året, På det andra högg han sveder redan; Men förrän den fjärde sommarn ändats, Slog han björnen, öfver hjorden fallen. Hvar är nu hans rykte, kärt för mången, Större än en man i nejden vunnit, Hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter Tung i stugan, längtar, fast förgäfves, Att ett enda ord om kriget höra. Om hans land är bärgadt eller fallet. Örnens språk forstår han ej att tyda, Korpens rop han känner ej; en främling För ej budskap opp till ödemarken, Och den unge, som hans hjälp bort vara, Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan." Som när sommarns hvirfvelvind en afton, Då naturen lik en söndag tiger, Kommer ensam, osedd, snabb som pilen Och slår ned i skogssjöns famn, en planta Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen, Lugn står blomman på den branta stranden, Lugnt är allt, och endast djupet sjuder; Så, då sången slog den unges sinne, Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd, Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta. Kvar han satt hos flickan hela kvällen, Gick till hvila, då de andra gingo, Tycktes somna, förrn de andra somnat, Men långt förr, än någon annan vaknat, Ren vid första glimt af morgonrodnan, Smög han obemärkt ur stugan ensam. Dager blef, och solen steg på hvalfvet, Men blott tvenne väcktes nu i torpet; Stugan reddes, morgonbrödet frambars, Men blott tvenne stego fram till bordet; Middag blef, och ingen tredje syntes. Utan moln var än den gamles panna, Utan tårar än hans dotters öga, Men till hvila, fast af söndan manad, Gick vid slutad måltid ingendera. När en stund förgått, så lång som stunden, Innan stormskyn, sedd vid himlaranden, Kommer, brister, haglar och förskingras, Höjde ordet som till tröst den gamle: "Lång är vägen fram till byn, min dotter, Branter möta, bäckar hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren. Den, som vandrat dit vid morgonrodnan, Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma." Så den gamle. Utan akt på talet Satt hans dotter, sluten lik en blomma, Som sin kalk vid nattens anbrott sluter; Hvad hon tänkte, var för henne ensam. Länge satt dock ej den ädla flickan, Längre ej, än efter solens nedgång Plantan mattad väntar aftondaggen, Förrn en tår föll ned på hennes kinder Och hon sjöng med lutad panna sakta: "När ett hjärta mött ett annat hjärta, Ringa blir då, hvad förut var mycket, Jord och himmel, hemland, fader, moder. Mer än jorden sluts då i ett famntag, Mer än himlen ses då i ett öga, Mer än moders råd och faders vilja Hörs då i en suck, som knappast höres. Hvilken makt kan tjusa så som kärlek, Hvilken boja hålla den, som älskar? Sjöar simmar han som anden öfver, Möta fjällar, får han örnens vingar; Långt för middag är han ren tillbaka, Där han väntats först till sena kvällen." Sången hade knappt den gamle fattat, När, af vaknad sorg och oro slagen, Han gick ut att söka den försvunne. Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen, Villsamt tecknad ut i ödemarken; Solen stod ren skogens toppar nära, Innan närmsta gård han tröttad nådde. Tom och ödslig, lik en tall på heden, Där en skogseld gått med härjning öfver, Syntes nu den fordom rika gården; Men i stugan satt värdinnan ensam, Mot sitt söfda barn i vaggan lutad. Som en fågel, då han oförmodadt Hör ett skott och kulans ljud förnimmer, Fasar, spritter, kastar ut sin vinge; Så från stolen flög den unga kvinnan, Då hon hörde dörrens gång, men glädje Blef dock vid den gamles anblick fasan. Fram hon sprang och slöt hans hand i sina, Stora tårar sköljde hennes kinder. "Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader, Dyr i sorgen till vår boning kommen, Trefaldt hell den ädle, som du fostrat Till förtrycktas värn och armas bistånd! Sitt och hvila dina trötta lemmar Och med glädje hör, hvad jag förtäljer: Hårdt var kriget ren från höstens början, Landet tärdt af vän och ovän lika, Dock den vapenlöses lif var fredadt; Men en dag har knappast än förflutit, Sen en skara män från närmsta socken Följde hären fienden till mötes. Slaget hölls, och segern svek de våra, Få af många kommo undan döden, Och som löf i stormen spridda desse. Nu gick vreden strandlös lik en vårflod Öfver nejden: värnlös eller väpnad, Man och kvinna, ingen såg förskoning. Hit kom strömmen ren vid morgonstunden, När till gudstjänst ringdes första gången, Och en våg vek in till oss att härja. Låt mig ej vid jämrens sagor dröja! Bunden låg på golfvet ren min make, Blod var gjutet, våldet rådde, nöden Var som störst och ingen hjälp att vänta. Själf af åtta armar gripen, slets jag, Som ett byte mellan rofdjur slites; Då kom räddarn, då var hjälpen närmast, Molnets broder bröt som storm i stugan, Och förtrycket vek, de fräcka föllo. Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren." När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde. Solen skymdes ren af skogen fjärran, När han, delad mellan hopp och ängslan, Hann den gård, där kyrkans herde bodde. Sköflad syntes nu den stora gården, Tom och ödslig, lik en afklädd holme, Sedd från träskets is en vinterafton. Men i stugan satt vid muren ensam, Trött af år, den gamle knekten Klinga. Nu, när denne hörde dörren röras, Såg sin vän från forna dagar komma, Sprang han upp, fast lam af sår och mödor. "Än har dagen ljus för oss", han sade, "Då de unga trampa våra stigar, Kraft och mandom ej är glömd i landet. Sådan gudstjänst har i dag här hållits, Att ett barn, som hört den nu i vaggan, Skall förtälja den för sina söner. Se, i roflust lik en skara vargar, Kom han, landets ovän, segerdrucken, Följd af blod och härjning hit.--Det mindre Kan förtigas, om ock ej förgätas; Men när troppen ren i blod sig mättat, Blott de värsta blifvit kvar på stället, Då steg jämmern öfver damm och bräddar. Nu emellan tvenne ystra hästar Bands den ädle herden, dittills skonad, Att till fots den vilda ryttarn följa. Kort var domen, inom några stunder Skulle handen domna, foten svika Och hans hvita lockar sopa stoftet. Ensam stod den gamle, upp mot himlen Såg hans öga, som mot himlen skådas, Då på jorden allt är natt och mörker. Pris och ära! Då var hjälpen närmast; Han, som föddes lik en fläkt på heden, Molnets broder, se, en ljungeld vorden, Slog han ned, och krossad låg förtryckarn. Här jag lefvat nu med likars bistånd, Som en rotlös gran mot andra fallen, Tung för mig, en börda för min nästa; Lifvets gåfva vill dock än jag skatta, Om från striden, nära kyrkan hållen, Än med seger hem den ädle kommer." När den gamle hört det sista ordet, Gick han ut, som om från glöd han ilat; Aftonrodnan var dock bleknad redan, Innan kyrkobyn han hinna kunde. Så var byn att se i rök och aska, Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt; Så låg kyrkan bortom byn på kullen, Som en ensam stjärna mellan molnen; Så låg tystnad öfver öde nejden, Som ett månsken öfver kala hösten. Mellan fallna kämpar, vän och ovän, Som en skugga öfver skördad åker Gick den gamle. Öfverallt var döden, Men af lif ej ens en suck att spörjas. Först vid slutet af den krökta gången, Mellan ödelagda gårdar banad, Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen På hans bleka kinder flög dock rodnad, Flyktigt som på kvällens silfverskyar, Och hans släckta öga tändes åter, När han vaknad såg den gamle nalkas. "Hell", han sade, "nu är lätt att blöda, En bland många, som det unnats tidigt Att för fosterlandet dö med seger. Hell dig, du som fostrat landets räddning, Trefaldt hell den ädle; som oss förde, Ensam mäktig mer än vi tillsamman! Se, med bruten styrka stod vår skara, Skingrad som en hjord, den ingen leder, Ren till dödens nesa hopplös korad. Ingen fanns, som ropte folket samman, Ingen gaf ett råd och ingen lyddes, Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor Tiggarsonen kom med kungapanna Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes; Då flög eld igenom hvarje hjärta, Tvekan flydde, honom kände alla, Och med honom gick vår tropp mot svärden, Som en stormvind in i vassen bryter. Se mot kyrkan! Långt som vägen räcker, Ligger landets ovän, som på ängen Strå vid strå, där skördarns lie framgått; Där är banan, som den ädle vandrat, Som min blick har följt, sen foten svikit, Som min tanke följer än i döden." Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta. Så i stillhet släcktes dagen äfven; Månen, nattens sol, den bleka, ensam Lyste vandrarns stig till kyrkogården. När den gamle inom muren trädde, Stod en mänskoskara mellan korsen, Hemsk och tyst, som skaran söfd därunder. Ingen fanns, som gick ett steg till mötes, Ingen, som ett ord till välkomst sade, Ingen fanns, som ens med blickar talte. När den gamle inom ringen trädde, Låg en yngling för hans fötter slagen, Lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd. Som en fura, mellan tallar fallen, Än i stoftet störst och utan like, Låg bland fiender, som stupat, hjälten. Men med sammanknutna händer, mållös, Som af åskan drabbad, stod den gamle, Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde, Tills hans sorg fick ord och brast i klagan: "Nu är åsen i min stuga bruten, Skörden på min teg af hagel härjad, Nu är grafven värd långt mer än gården. Ve mig, att jag så skall se dig åter, Du, min ålders stöd, min lefnads ära, Skänk af himlen, nyss så stor och härlig, Nu som sanden, där du hvilar, ringa." Så i ängslan knappt den gamle klagat, När en röst, som var hans dotters, hördes, Och hon talte, nyss till stället kommen: "Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten, Dyrbar mer än annat allt i världen, Dubbelt kär är mig dock nu den ädle, Kall mot jordens kalla sköte sluten. Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne." Så hon sade utan gråt och jämmer, Framgick stilla till den fallnes sida, Böjde knä och tog sin duk och täckte Tyst och lätt hans genomskjutna panna. Hemsk och tigande stod kämpaskaran, Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer; Tysta stodo nejdens kvinnor äfven, Komna dit att skåda och att sörja. Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning." När den gamle så sin dotter hörde, Såg den öfvergifna vid sin sida, Tog med bruten röst han åter ordet "Ve dig, ve dig, du, min arma dotter! Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad, Värn i nöden, fader, broder, make, Allt med honom är för dig förloradt, Allt du mistat, intet står dig åter." Högt i jämmer brast vid talet skaran, Ingen fanns, som stod med tårlöst öga; Men den ädla flickans tårar glänste, Och hon tog den fallnes hand och sade: "Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas; Så skall fosterlandet dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och lugn och sånger Och med famnen sträckt mot morgonrodnan." VETERANEN. Han reste sig ansenlig I stugans skymda vrå, Väl var han böjd af åren, Men syntes hög ändå; Förändrad var han mycket I detta ögonblick, En ädel krigarhållning Låg i hans hela skick. Rotfattig var han annars På sina gamla dar; Från forna tappra strider Han hade ärr blott kvar; Sen utan hem han irrat I många år förut, På Röikö torp han hamnat I Alavo till slut. Nu reste han sig plötsligt, Liksom ur slummer väckt, Begynte kasta af sig Sin slitna hvardagsdräkt, Tog på sin högtidsklädnad, Bespard sen många år, Och strök åt båda sidor Sitt silfverhvita hår. Så stod soldaten färdig Att ut ur stugan gå, Helt vördnadsvärd att skåda I dräkten, gul och blå, Med mässingsskodda hatten Högt öfver hjässans rand, Och dödens lugn i minen, Och vandringsstaf i hand. Där ute lyste solen, Ej sedd på många dar, Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Kring fält och sjö for vinden Med lätta andedrag; Hvart ville gamla krigarn På denna sköna dag? Hvart ärnade han styra Sin vandring denna gång? Blef hemmet honom ödsligt, Hans plats i vrån för trång? Och denna högtidsklädnad, Hvi tog han den uppå? Var det till Herrans tempel, Den gamle tänkte gå? Det hördes ingen ringning Från denna helgedom, Och murens port var sluten, Och kyrkan stängd och tom. Hvad skulle man ock göra Uti Guds hus i dag? Den sjuttonde augusti Var ingen helgedag. Dock i den gamles tycke Hölls gudstjänst denna tid, Och hölls den ej i kyrkan, Så hölls den näst invid; Ty kringom den på höjden, Från mon till insjöns strand, Stred Finlands kämpaskara Just nu för kung och land. Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Och för den forne krigarn En högtidsdag den var. Han gick rakt fram mot kullen, Där Finlands fana höjts, Han ville se Gud tjänas I dag af Adlercreutz. Han ville höra klangen Af svärden än en gång, Den välbekanta tonen Af fältkanonens sång, För minnet återkalla Sin ungdoms kraft och mod Och se det nya släktet, Hur det höll ut i blod. Så har man tydt hans mening; Kanske man den förstått. Dock såg man ej hans tankar, Man såg hans vandring blott. Han gick sin bana framåt Helt lugnt, det märkte man, Och hann så kyrkovallen, Där striden hetast brann. Där tog han plats vid vägen Och satt och såg uppå, Han såg mot finska hären, Mot ryska likaså; Hvarhelst de skarpast möttes, Där sågs hans blick bli kvar, Och ofta som förklaradt Hans hela anlet var. Och blinda kulor hveno Kring honom hvarje stund, Och dödens ädla skördar, De föllo i hans rund; Han gick dock ej från stället, Hans lugn var lika gladt, Och ingen kula rörde Den gamle, där han satt. Och i beständig växling, Allt efter lyckans lek, Omslöts han af en skara, Som frambröt eller vek; Men hur ock striden hvälfde, Fick gubben ostörd bli, Och vän och ovän lika Gick vördande förbi. Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt. När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: "I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord? Stor tack vill han er säga För denna sköna dag, Ty aldrig har han skådat Ett härligare slag. Gud vare pris och ära, Vårt folk vet segra än, Än lefver fädrens anda, Ännu har landet män." LÖJTNANT ZIDÉN Det var den tappre löjtnant Zidén, Han hade sin egen sed, För fronten ville han gå allen: "Framåt, mina vasagossar, Nu gäller att hinna med!" Främst ville han gå hvar fara emot Hans folk fick trampa hans stråt. Gud nåde den, som var trög på fot, Så snart löjtnanten ropat: "Hurra, mina män, framåt!" Så lärde han in på eget vis Sin lilla käcka hop, Fördrog ej trassel och exercis: "Tätt efter i fjäten, gossar", Det var hans kommandorop. Och framåt såg han, han såg sig ej om, Når så mot faran det bar. Hur tätt i spåren hans skara kom, Det brukte han sällan varsna, Förrn midt i striden han var. Först då, när fiendens hop han nått Och börjat hugga och slå, Då såg han efter, hur flinkt de gått, Hans kära vasagossar, Hur nära de voro uppå. Och hände då, att han kring sig fann Sin hela kompani, Då var allt präktigt, då ropte han: "Hurra, det var flink manöver, Nu äro vi herrar, vi." Men gick hans trupp, då han själf sprang fram, Och kom han i strid förrn den "Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen." Han förde då kriget först bröt ut, En trupp af femtio man; Den hade smultit ihop till slut: Med tjugo vasagossar Stod nu i hären han. Men om med färre och om med fler, Det gaf han ej akt uppå, Han följde sitt gamla krigsmaner: "Tätt efter i fjäten, bussar, Nu gäller det fart, låt gå!" Det var i striden vid Virta bro Den sista, där han var med; På ögonblicket sågs allt bero, Fahlander, Malm och Duncker, De broto mot stranden ned. Där stod Tutschkoff med ett tusen man. Sex hundra blot hade de. "I tre kolonner vi rycka fram", Skrek öfverste Fahlander, "Hvem hinner främst af de tre?" De orden hörde löjtnant Zidén, Vasserra, det märktes snart. "Framåt", så ropte han, "flinka ben, Hurra, mina vasagossar, Karl den, som i dag tar fart!" Det var visst icke den första gång, Han ropat till folket så, Men aldrig hade i sådant språng, Så blindt han tillförne rusat Mot fiendens hop som då. Förrn någon annan till anfall kom, Tre djupa sår han fått. Då bröts hans kraft och han såg sig om, Såg efter, hvad hjälp han hade, Hur tappert hans bussar gått. Han sjönk till jorden, han såg och såg; Det var som förtrolladt, nej! Hans gamla korpral vid hans sida låg, Hans enda vasagosse, De öfriga såg han ej. Kolonnen kom, den kom helt när, Han fäste på den sin blick: "Mitt folk skall väl finnas i hopen där?" Förgäfves, häri såg platt ingen, Hans tålamod förgick. "Nu rycka de andra i seger fram, Och de mina synas ej än. Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen." Det hörde hans gamla korporal, Slog döende ögat opp: "Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, Ej höfs att om skam här orda, Ni förde en tapper tropp. Gud gifve, att alla som vi ryckt an, Då vore så mången ej fälld. Nu hafva vi fallit till sista man, Ty den främsta var vasaflocken, Och på oss gaf fienden eld. Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, Sen ni ropat en gång framåt; Men vi hörde er röst, och vi följde er, Och förr blef ingen efter, Än han stupat på ärans stråt." Då höjde löjtnanten ännu sin arm, Där på blodiga sanden han satt, Hans anlet sken, hans sårade barm Steg högt i dödsminuten, Han svängde sin slitna hatt: "Och föllo de alla för ädla sår, Förrn någon dem sprang förbi, Och voro de främst i sin löjtnants spår, Hurra, det var flink manöver, Nu dö vi som herrar, vi!" TORPFLICKAN. Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen, Ett sken af mattad purpur göts kring bygderna och tjällen, Från dagens mödor glad och trött en skara landtmän kom, De fyllt sitt värf, de vände nu till sina hyddor om. De fyllt sitt värf, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången, En djärf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången, De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken, När allt i seger ändadt var, då var det afton ren. Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden, Vid vägen låg ett litet torp, halft öde då för tiden. På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg, Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg. Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte? På kinden rann en högre färg, än aftonrodnan skänkte. Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå, Att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå. Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga: Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga En fråga, bäfvande och skygg, en fråga utan röst, Mer tyst än sucken själf, som smög ur hennes fulla bröst. När hela skaran gått förbi, de första som de sista, Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista; Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand, Och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand. "Hvad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter, O dotter, hör din moders röst en fåfäng tår du gråter; Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann, Han lefver än, han tänkt på dig, och därför lefver han. Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt mot faran, Det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran. Af tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss, Jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss." Och flickan såg med bäfvan opp, ur sorgsna drömmar vaknad, Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad. Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann, Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann. En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan, I skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning låg där nedan. "Hon dröjer än; o dotter, kom, din oro fåfäng år, I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här." Och dottren kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder, Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind, Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind. "Red mig en graf, o moder kär, min lefnadsdag är liden; Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden, Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord. När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde, Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde; Jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då, Jag velat lefva tusen år att honom sörja få. O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt af dagen, Men ingen af de slagna bar de kära anletsdragen. Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö, Han fanns ej bland de döda där, och därför vill jag dö." SVEN DUFVA. Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå, Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då; Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven. Om gubben haft förstånd, han själf, att dela med sig af Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf; Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var, Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar. Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark, Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. "I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?" Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi. Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod. När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?" Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!" Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut: "Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!" "Ja", mente gossen, "här går allt helt afvigt mig i hand; Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land." Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår; Och Sven, han tog sin sack på rygg och gick till närmsta kår. Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi, Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani. Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis. Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek, Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek. Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann', Han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann; Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom. Gevär på axel lärde han, gevär för fot också, Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå; Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett, Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt. Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring, Enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting; Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut Och väntade på bättre tid,--och så bröt kriget ut. Nu skulle truppen bryta opp, då blef o fråga ställdt, Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält. Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så: "Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå." Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han, Fick vara dräng där man höll rast, soldat, där striden brann; Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt, Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt. På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på; Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å. Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång, Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång. Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott, Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott, Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få, Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också. Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant: "Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär! Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där." "Och, herre", talte han till den, som förde folket an, "Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man! Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!" Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned, När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred. Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small; Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall. Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar. Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar. Då lydde alla, när det ljöd: "Gevär i hand, reträtt!" Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett. Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned, Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned. Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis, Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis. Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick, Ty bron sågs fylld med fiender i samma ögonblick. De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom, Gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom. Att störta denna jätte ned var mer, än arm förmått, Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott; Dock djärfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs; Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs. "Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du. Släpp ingen djäfvul öfver bron, håll ut en stund ännu! Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss. Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss." Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort, Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort; När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned Och frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred. Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut, Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut; Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek, Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek. Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt, Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt. "Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli", Så talte generalen blott, "den visste mer än vi; Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm. Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tappra barm." Och dessa ord, de spriddes sen i hären vidt och bredt, Och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt. "Ty visst var tanken", mente man, "hos Dufva knapp till mått; Ett dåligt hufvud hade han, men hjärtat, det var godt." VON KONOW OCH HANS KORPORAL. "Och har jag icke dragit dig upp ur dyn Allt för det mökret där kring ditt ögonbryn, Och har jag icke skaffat dig lön och stat Och gjort dig till korpral från gemen soldat? Och har du ej fått stå i hvarenda strid Som en kamrat och like mig närmst invid. Och har jag ej berömt dig som färm och rask?" Så talte Konow vredgad till korpral Brask. "Nu hörs om dig ej annat än klagomål, Hvar mänska talar om hur du blifvit bål; Soldaten slår du, där han som bäst klär skott, Och går med två tuggbussar af högfärd blott." Men Brask, han hörde butter majorens tal: "Väl var jag intet förr och är nu korpral, Men hvad jag är, det blef jag för trofast mod Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod. Om jag slår till nå'n gång, är ej ont däri, Jag gör som mången annan, jag gör som ni, Och brukte herr majoren här ensam slå, Lät jag de andra smeka och slog också. Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser, Det gör jag allt för hedern att stå närmst er; Men är det så, att äran er syns för klen, Så tar jag bort den andra och gör med en." Och Konow spände blicken, som han var van: "Du är en präktig pojke och stursk som fan, Blif, som du var, min närmaste man och kund, En sådan har man gagn af i nödens stund." Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked Von Konow in i skogen, och Brask var med; Korpraln var mörk att skåda, och hans major, Han hängde nedra läppen och sköt och svor. I fyra runda timmar han redan trätt, Och allt gick än affären på samma sätt. Han såg för få, som stupat där han gick fram, Och fienden kom unnan från stan till stan. "Fördömdt", så röt han åter, "det går ej bra, Jag ser, hur barken ryker från tallarna, Men ryssen står bredvid dem; och han går fri, Hvar är ert öga, gossar, hur sikten I" Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, När för en trumf af Brasken han damp till jord; Det var dock nästan mera än svar på tal, Det hade han ej väntat af sin korpral. Upp sprang han, drog sin värja, af vrede blek: "Hvad har du understått dig, krabat?" han skrek, "Nu skall dig djäfvuln taga med hull och hår, Då midt i värsta striden, din chef du slår." Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick. "Håll in er värja, herre, ett ögonblick, Tills jag fått mäta honom hans skäppa full. Som höll på er och sköt, då jag slog er kull." Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man, Bakom en buske störta till marken ned, Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked. "Och var det den, hvars kula mig pep förbi Det ögonblick, jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag, Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag." Nu lefver Brask hos Konow sen många år, Den ena går alltjämt där den andra går. Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de. DEN DÖENDE KRIGAREN. Försvunnen var en blodig dag, Det var på Lemos strand, De slagnas sista andedrag Ren tystnat efter hand; Det mörknade kring land och haf Och lugn var natten som en graf. Vid brädden af den dunkla våg, Som skådat dagens strid, En gammal krigare man såg, En man från Höglands tid; Hans panna låg mot handen stödd, Hans kind var blek, hans barm förblödd. Ej kom en vän, som kunde få Hans sista afskedsord, Ej var den jord, han blödde på, En älskad fosterjord. Hans hembygd Volgas bölja skar; En hatad främling här han var. Hans öga lyftes opp ibland, Fast slocknande och matt. På samma slätt, på samma sand, Helt nära där han satt, En halft förstelnad yngling låg; Han såg på honom, när han såg. När kulan hven, när striden brann, När bådas blod rann varm, Med vredens eld de mött hvarann Och pröfvat svärd och arm. Nu sökte ej den unge strid, Nu höll den gamle kämpen frid. Men natten skrider mer och mer, Man hör ett årslags sus, Och månen går ur moln och ger Den hemska nejden ljus; Då syns en julle tätt vid strand, En ensam flicka ror i land. En fridlös vålnad lik, hon steg I spår, där döden gått. Hon gick från lik till lik och teg, Hon tycktes gråta blott. Med häpnad hennes tysta tåg Den gamle, väckt ur dvalan, såg. Dock mera mildt med hvar minut, För hvarje steg, hon tog, Och mera tankfullt än förut Hans sorgsna öga log. En aning grep hans hjärta visst, Han tycktes veta, hvad hon mist. Han tycktes vänta: och hon kom, Som om ett bud hon hört, Så tyst, så lugnt, så visst, som om En ande henne fört. Hon kom. Vid nattens bleka sken Hon såg den fallne svensken ren. Hon såg, och ropte högt hans namn, Det kom ej svar igen; Hon sjönk emot hans öppna famn, Men slöts ej mer af den. Hans genomstungna bröst var kallt, Och stumt var allt, förvissnadt allt. Då, säger sångmön, föll en tår Uppå den gamles kind, Då talte han ett ord, hvars spår Försvann i nattens vind, Då stod han upp, ett steg han tog Och hann till flickans fot och dog. Hvad sade väl hans sorgsna blick, Hans ord, ej tydda än? Den tår, som ur hans öga gick, Hvad mening låg i den? Och när till flickans fot han hann Och föll och dog, hvad tänkte han? Var det för hjärtats frid kanske, Han höjde än sin röst? Var det en bön, han ville be Till ett försonligt bröst? Begrät han mänskans hårda lott Att plåga och att plågas blott? Han kom från ett fientligt land En oväns svärd han bar; Dock fatta, broder, rörd hans hand Och minns ej, hvad han var; O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer. OTTO VON FIEANDT. Från Kristina var en man, Otto Fieandt hette han, Föddes äldst bland bröder alla, Däraf lärde han befalla; Var i kriget, det är sant, Endast öfverstelöjtnant, Hade med armén fått vandra, Om han kunnat lyda andra. Men han gick sin egen stig, Bar sitt hufvud själf för sig, Kunde under ingen vara, Fick ock därför egen skara. Nu så hör, hur han såg ut: Klädd han gick i grå syrtut, Den var sydd på hemloft-skullen. Och af egna får var ullen. Öfverst på hans hjässa satt, Sliten blank, hans faders hatt, Ärfd vid Villmanstrand på näset, Där hans farfar bet i gräset. Lägg därtill i vintertid Fårskinnspäls, helt kort, men vid Becksömsstofflor sist på foten, Sådan red han framför roten. Hjälte var han ej just så, Att han nu dugt ses uppå; Andra tider, andra seder, Fieandt bar för djup sin heder. Bar sitt svärd som bihang blott, Gud vet, om han sköt ett skott Under hela långa kriget; Visst är, att det är förtiget. Järn och stål och krut och bly Därom fick hans trupp sig bry. Den höll primen, han höll basen, Gubbens vapen var karbasen. När han gick med den i hand, Klämde till för kung och land, Var han seg som gamla eken, Blef ej gärna trött af leken, Kunde slåss fast hela dan, Brydde sig om segern fan, Ville blott ge drift åt striden, Därtill var hans kantschuk vriden. Finnen, visste han helt godt, Är för trygg för att ha brådt, Ville därför hjälpa arten, Icke modet, endast farten. Pipa skulle dock han ha, Eljest var det aldrig bra; Men med röken frisk i munnen Slogs han gladt, fast öfvervunnen. Ofta midt bland vapnens brak Tog han därför ny tobak, Lät sin närmsta busse bida Och slå eld, förrn han fick strida. När han sen i hopen stod, Öfversköljd af svett och blod, Gjorde med sin dagg försöken Och ur bottnets djup sög röken. Fick sin trupp i ordning ställd, Bajonetten vackert fälld Och bröt in i värsta klämman, Var han som på eget hemman. Talte finska som en tolk, Skrek som åt sitt arbetsfolk; En fick pris, en ann' en skrapa, Ingen fick stå lat och gapa. Då, så säga än hans män, Var ej godt för fienden, Då var gubben lik hin onde, Annars var han som en bonde. Sådan kom han med sin flock, Samma pipa, samma jack, Efter många hårda strider Fram till Karstula omsider. Hela finska härens hopp Hvilade på denna tropp, Knappt tolf hundra man numera; Vlastoff kom med trefaldt flera. Hurtig lek det skulle bli, Fieandt stoppade uti, Pröfvade sin dagg mot klacken Och begynte strax attacken. Sexton timmar höll han ut, Då fick gubben stryk till slut, Måste dra sin trupp ur flamman Och ge djäfvulen alltsamman. Det förtäljs om honom då, Att han rakt slöt opp att slå, Tryckte djupt sin hatt på pannan Och blef spak som trots en annan. Så till Möttönen han red, Såg blott styft mot sadeln ned, Höll sin högra hand vid brickan; Pipan, den låg glömd i fickan. Hvad han satt och tänkte på, Kunde ingen rätt förstå, Med sig själf blott höll han gille, Lät sitt folk gå, som det ville. När han kom till Lintulaks, Bad han om en halmkärf strax, Sökte sömn på all sin möda, Smakte ej en bit till föda. Sådan slöt han denna dag; Nästa morgon, tre vid lag, Sen han fått en smula blunda, Var han ren helt annorlunda. Var mest såsom vanligt förr, Tittade ur stugans dörr, Lika skarp som förr i synen, Och drog valk vid ögonbrynen. Tog en pärla, förrn han for, Snäste till sin yngre bror, Gaf vid ån en örfil redan, Rökte friskt i Perho sedan. Gud vet eljest, hur det är. Väl behöfs i fält gevär, Men att såsom Fieandt strida Kan väl också ha sin sida. Därför säga ock hans män, När det väckes fråga än Om de tusende besvären, Landets fall och hufvudhären: "Annorlunda kriget gått, Om en general man fått, Som förstått värdera tiden, Och som rökt tobak i striden." SANDELS. Sandels, han satt i Pardala by, Åt frukost i allsköns ro. "I dag, ett slaget, blir striden ny, Det skall gälla vid Virta bro.-- Herr pastor, jag låtit kalla er hit.-- Var god, foreller en bit! Jag tänkt behålla er hos mig i dag, Det är så min önskan och plikt: Ni känner trakten här bättre än jag Och kan ge mig notiser af vikt. Var trygg, vi skola ej lukta blod.-- Ett glas? Maderan är god. Tutschkoff har sändt mig ett vänligt bud, Att vår vapenhvila är slut. Låt maten smaka er! Sås, min Gud! Då vi ätit, rida vi ut.-- Vi måste nöjas med hvad vi få,-- Kanske ni befaller margå?" Det kom ett bud, ett ilbud kom: "Den är bruen, vår konvetion; Brusin har vändt med vår förpost om, Man hinner ej rifva bron. Vårt ur var tolf, och vi följde det, Men den ryska klockan är ett." Sandels, han satt och smorde sitt krås, Ät friskt, som öm intet händt. "Försök, herr pastor! En dåb på gås? Den äter man excellent. Det är Dolgoruki, som brådskar igen; Ett glas till hans ära, min vän!" Men budet talte: "Herr general, Får jag bringa tillbaka ett svar?" "Jo, säg Fahlander, att bron är smal Och att batterier han har. Han må hålla ut där en timme, en half.-- Herr pastor, kotlett af kalf?" Ilbudet for, en sekund förlopp, Och en ryttare syntes igen: Som en blixt han sprängde till trappan opp, I ett språng var han nere på den; Hans yttre röjde en ung löjtnant, Det var Sandels' adjutant. Han skyndade in i salen, han stod För sin chef med lågande blick. "Herr genral, det har flutit strömmar af blod, Blod kostar hvar ögonblick. Vår här har mod, men den hade det mer På en half mil närmare er." Sandels, han såg på den komne förströdt: "Bevars, ni är varm som en ugn. Ni har säkert ridit er hungrig och trött, Kom, hvila en stund, var lugn. Man måste tänka på hunger och törst, Se här, genever till först?" Löjtnanten dröjde. "Vår kamp blir hård, Man forcerar med framgång bron, Vår förtrupp sviktar i Kauppila hård, Där den trycks af en hel bataljon, Armén är bestört, allt år på sin hals; Hvad order ges, hvad befalls?" "Jo, att ni sätter er vackert ned Och får er kuvert i skick; Och sen ni fått den, så ät i fred, Och sen ni ätit, så drick, Och sen ni druckit, så ät än mer, Där har ni order, jag ber." Harm brann i den unga krigarens själ, Af dess flammor hans öga sken. "General, jag är skyldig er sanning, nåväl, Ni föraktas af hela armén. Hos hvarenda soldat en tanke jag fann, Att ni är vår fegaste man." Sandels, han fällde sin gaffel, han teg, Brast ändtligt i gapskratt ut. "Hur var det, herre, är Sandels feg, Säger man så? Åh hut! Min häst, låt sadla min ädla Bijou! Herr pastor ni följer ej nu." Det var storm, det var brak, det var strid på den strand, Där den Sandelska hären var ställd, I ett rökmoln svepte sig vatten och land, Och ur molnet blixtrade eld, Som af åskor dånade rymdens hvalf, Och den blodiga marken skalf. Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp, Såg trotsigt faran emot; Men från rote till rote en hviskning lopp, Man hörde ett dämpadt knot: "Han är borta, han gömmer sig undan igen, Generalen synes ej än." Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar På redutten han stannade nu, Och hans öga var lugnt och hans panna var klar Och han sken på sin ädla Bijou, Och han satt orörlig med tub i sin hand Och betraktade brygga och strand. Och han sågs på sin springare långt ifrån, Och som tusendes gällde hans fall, Och fördubbladt hördes kanonernas dån Från fientliga strandens vall, Och det ljöd kring hans hjässa af kulor ett hvin Men han ändrade icke en min. Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer, Till sin chef på redutten han red: "General, man har märkt er, man måttar på er, Det gäller ert lif, rid ned!" "Ned, ned, general, er fara är vår", Skrek stormande hela hans kår. Sandels, han rörde sig ej från sin ort, Till sin öfverste talte han stolt: "Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjodt? Om det sviktar i dag, är det såldt. Men välan, ett försök! Var beredd till affär, På minuten är fienden här." Den ringa hop, som vid Kauppila stod, Af tusen fiender tryckt, Den hade kämpat med hjältemod, Men den nalkades nu i flykt. Den hann generalens batteri, Den störtade honom förbi. Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar, Som han sutit, satt han ännu, Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar, Och han sken på sin ädla Bijou, Och han mätte den här, som i segrande lopp Mot hans eldar rusade opp. Och han såg den komma, den kom helt när, Men på faran ej akt han gaf, Och han söktes af dödar från tusen gevär, Men han tycktes ej veta däraf; Han såg på sitt ur, han bidde sin tid, Han satt som i djupaste frid. Men den kom, den minut, som han väntat, och nu Till sin öfverste sprängde han ned: "Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu, Skall det veta att bryta ett led? Jag har låtit de stormande yfvas; välan, Vräk undan dem nu som en man!" Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer, Det blef fröjd, det blef jublande rop. Sex hundrade krigare stormade ner Mot den trotsande fiendens hop, Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton, Tills den föll nedtrampad vid bron. Sandels, han kom till sin här i galopp, Där vid stranden den segrande stod. Då hans hvita Bijou bland lederna lopp, I sin snöglans purprad med blod, Och genralen med tjusningens eld i sin själ Gladt hälsade trupp och befäl; Då spordes ej mer ett smygande knot, En hviskning, bister och dof, Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lof, Och det roptes af röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!" DE TVÅ DRAGONERNE. Stål så hette en, den andra Gick i fält med namnet Lod; Båda liknade hvarandra Så i kraft som mod. Samma trakt vid Saimens stränder Hade fostrat dem, Gnabbats hade de som fränder, Bott i samma hem. Och dragoner hade båda Blifvit sen på samma dag, Delat troget hvarje våda I hvartenda slag, Gnabbats än som stridskamrater, Huggits man mot man, Allt om äran att i dater Öfvergå hvarann. Snart i rykte framom alla I skvadronen stodo de; Ingen vågade sig kalla Bättre, tapprare. Till korpraler af befälet Gjordes snart de två, Men emellan dem blef grälet Icke slut ändå. Hvad dem eggat som gemena, Samma täflan fanns än kvar, Ännu var alltjämt den ena, Hvad den andra var. Båda stodo lika nära Ett gemensamt mål: Hvar gång Lod blef nämnd med ära, Nämndes äfven Stål. Lyckan svängde dock omsider, Att den ena seger vann: Lod gick fri i alla strider, Stål blef sårad, han Dömd till hvila på det sättet, Låg han tyst och led, Låg som sjuk på lasarettet, Då kamraten stred. Långa månar af elände Hade småningom dock flytt, Och den tappre återvände Till sin trupp på nytt; Men då stod han främst ej mera, Som han fordom stod; För hans likar gällde flera, Och medalj bar Lod. Stål, han såg kamratens lycka, Hörde, hur hans rykte steg; Hvad hans hjärta kunde tycka, Spordes ej, han teg, Lät ett ord ej det förråda, Ej ett anletsdrag. Nu på ströftåg hade båda Hållit ut en dag. Gjordt var allt, som borde göras, Det blef tid att vända om. Plötsligt sågs ett stoftmoln röras, En kosackhop kom. Lod tog ordet: "Sväng, ty faran Skall dock gagnlös bli; Broder, fem man stark är skaran, Två blott äro vi." Stål, han log ett hånfullt löje "Du har talat klokt och rätt; Blöda får du, om vi dröje, Hittills slapp du det. Gå, jag möter ensam skocken, Förrn den hinner oss, Du, som bär medalj på rocken, Är för god att slåss." Sagdt; sin sabel sågs han skaka, Sprängde af med stolt förakt, Och han såg sig ej tillbaka Sen sitt ord han sagt. På den harm, kamraten röjde, Föga akt han gett'; Om han följde, om han dröjde, Var för honom ett. Kämpa vill han, icke stanna, Fram till målet bär hans färd; Stäppens son med blodig panna Pröfvar ren hans svärd; Dödsrop gny, pistoler knalla, Vän vill hämnas vän; Midt i skocken, högst bland alla, Syns dragonen än. Ändtligt tycks dock lyckan svika; Segrarn segrar icke mer, Häst och ryttare tillika Hafva störtat ned. Fåfängt än i stoftet brottas Kämpens starka arm, Fyra blanka pikar måttas Mot den fallnes barm. Stum och bister hotar döden, En sekund blott öfrig är; Finns ej mera hjälp i nöden? Vänta, Lod är där. Han har kommit, sprängd är ringen, Sluten kring hans vän; På den fallne aktar ingen, Allt är strid igen. En har stupat af de fyra, Se, då såras äfven Lod; Ögonblicken äro dyra, Strömvis spills hans blod; Styrkan ren hans arm förlåter, Segerns hopp har flytt; Då är Stål på fötter åter Och i kamp på nytt. Den blef kort, så ryktet säger; Samma rykte nämner om Att till Sandels i hans läger Lod om kvällen kom. Lugnt med sin medalj i näfven Steg dragonen in: "Gif åt Stål en penning äfven, Eller tag ock min!" GAMLE HURTIG. Aldrig brusto ord vid bivuaken, Där den gamle Hurtig blott var med; Ofta satt han långt på natten vaken, Talande om krig och fred, Tände jämt sin korta pipa an Och förgat den åter, bäst den brann. Tredje Gustaf var hans man. "Hvad strider Höll ej han med Rysslands stolta fru? Mina vänner, det var andra tider För soldaten då än nu; Kungen själf stod med i rök och blod Nu är därtill en marskalk för god. Tron mig, om hans herrar blott ej vikit Från hvad plikt och mod och ära bjöd, Hade aldrig segern honom svikit; Nu blef trolöshet hans död; Det är världens tack, och den är tung, Det var synd med sådan ståtlig kung. När vid Anjala i upprorsskocken Han höll tal, hur mild var ej hans ton? Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken: 'Får jag svansa dit kanon?' 'Nej, min gosse', svarte han helt blid, 'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'" Så alltjämt med sägner, lika dessa Satt den gamle vid sin vaktelds glöd, Gråa lockar höljde ren hans hjässa, Men ännu var kinden röd; Yngre var han dock i Gustafs dar. Nu till Oravais han kommen var. Det var natten för det stora slaget, I den vilda skogen höll man hof. Sömn var sällspord öfver hufvud taget, Men den gamle Hurtig sof; Han, som vakat förr till sista man Hade somnat nu förrn någon ann'. Någon stund likväl af kvälln han sutit Lutad stilla mot en furas stam, Tändt sin pipa och i klagan brutit Om hur kriget gick bakfram Hur han nödgats tänka ut ett sätt Att få slut en gång på sin reträtt. "Att gå undan", så de fallit, orden, "Har man lärt sig nog och lär sig än. Sprungit har man en gång förr mot norden Och är nu på språng igen. Fly, det är det usla hopp, man har, Och att en gång stanna, Gud vet hvar. Nu blir strid likväl, så snart det dagas, Då är tid att börja annan sed. Den, som vill, må härda ut att jagas, Hurtig kan ej mer därmed; Han har sakta börjat blygas ren Att ej hafva tröttnat längesen. Jagas, bröder, skall ej gubben mera, Han har hunnit råd på gamla dar. Bästa konsten mot att retirera Är helt enkelt att stå kvar; Den, som lärt sig denna konst en gång, Han kan ta farväl af allt sitt språng." Sen han sagt det, hade lugnt han knutit Sina armar öfver bröstet blott, Och mot trädet, vid hvars stam han sutit, Sänkt sig tyst och somnat godt, Somnat utan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly. Nästa afton hade Finlands skara Kämpat ut sin sista hårda strid; Slut var kraften att vårt land försvara, Tiden var en sorgens tid; Hären, krossad lik en bruten våg, Hade börjat nu sitt återtåg. Hvar den syntes, sågs blott dyster smärta, Hördes blott en klagan, djup och dof; Lugn fanns ej i något vaket hjärta, Men den gamle Hurtig sof; Där Kamenski slutligt sprängt hans led, Hade gråa krigarn lagt sig ned. Och han sof, som om af Gustafs tider Hvarje minne längesen han mist, Sof mer djupt från marscher, språng och strider Än vid bivuaken sist, Sof förutan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly. KULNEFF. Och efter kvällen räcker till Och minnet ger oss glädje än, Om Kulneff jag berätta vill, Säg, har du hört om den? Det var en äkta folkets man, Båd' dö och lefva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks. Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördrif; Att falla endast blomman var Utaf en hjältes lif. Hvad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas. Och älska var hans hjärtas lust, Och lika fritt som snabbt hans val: Han kom blott från en blodig dust Och gaf helt färmt en bal; Och sen han lågat natten ut, Tog han sin skönas sko till slut Och fyllde den ur närmsta bål Och drack sin afskedsskål. Du skulle sett hans anletsdrag! Än finns på mången hyddas vägg Bland taflor en af eget slag, En bild af bara skagg; Du träder närmre, och du ser En mund som under skägget ler, En blick, helt öppen, varm och mild, Det är just Kulneffs bild. Dock fick man vara trygg och van För att ej blekna vid hans chock; Var man det minsta rädd för fan, Var man för honom ock; Det var på håll hans åsyn blott, Som skrämde mer än pik och skott, Och hellre såg man mot hans hugg Än mot hans svarta lugg. Så sågs han, när han rände an Med sabeln lyft, i eggadt språng Och sådan var han, säger man, När han höll ro nå'n gång, När, med sin korta päls uppå, Från gård till gård han syntes gå Och dröjde kvar som vän och gäst, Hvarhelst han tyckte bäst. Än talar mången moder om Sin skräck, när utan krus och lof Rakt fram till vaggan Kulneff kom, Där hennes älskling sof. "Men", säger hon, "han kysste blott Mitt barn och log så fint, så godt, Som nu hans bild på väggen där, Om blott man närmre är." Visst är, att i sitt rätta ljus Var gubben Kulneff god som guld; Man klandrar, att han tog ett rus, Det var hans hjärtas skuld; Och detta hjärta bar han med, Då han höll frid, som då han stred: Han kysste och han slog ihjäl Med samma varma själ. Det fanns i ryska hären namn, Som på sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an. Men Kulneff visste ingen af, Förrn krigets flamma här var tänd; Då kom han såsom storm på haf, Knappt anad förr än känd, Då bröt han fram som blixt ur sky, Så väldig och likväl så ny, Och glömdes ej och kändes nog Från första slag, han slog. Man hade kämpat dagen ut, Och rysse liksom svensk, var trött. Man trodde glad, att allt var slut Och sof helt lugnt och sött; Men bäst vid drömmens barm man låg Och guld och gröna skogar såg, Så skrek en skyltvakt: "I gevär!" Och då var Kulneff där. Man följde makligt en transport Långt skild från ryska härens stråt, Man åt och drack af bästa sort Och drack på nytt och åt; Men plötsligt, midt i glädjens stund, Kom Kulneff som en obedd kund. Det yrde opp ett moln af damm, Hans pikar glänste fram. Och satt man stadigt då till häst Och gjorde allt med bästa flit, Kom gubben rakad från vår fest Så skäggig han kom dit; Men höll man mindre amper min, Då blef det han som drack vår vin Och bjöd oss kvitta detta lån Vid stränderna af Don. Och var det varmt och var det kallt, I regn, i snö, om dag, om natt, Allt syntes Kulneff öfveradlt Och gjorde spratt på spratt; Och ställdes här mot här till slag, Visst märkte man, hvar han tog tag, Den fria stäppens käcke son, Kamraten långt ifrån. Dock hade Finlands hela här Ej kunnat visa en soldat, Som ej höll gamle Kulneff kär Som trots en stridskamrat. Och syntes blott hans kända drag, Då grinade af välbehag Mot björnen från kosackens land Hans bror från Saimens strand. Och denne åter såg helt nöjd Mot ramar, hvilkas tag han rönt, Och bröt han in, var det med fröjd, Som om det mödan lönt. Det var en syn, som dugde se, När Kulneff togs med finnarne; De visste bära opp hvarann, De starke, de och han. Hans arm har domnat längesen, Han föll i strid med svärd i hand, Hans ära lefver kvar allen', Bestrålande hans land; Och hvar hans namn du nämnas hör, Hör du "den tappre" nämndt framför; Den tappre, hvilket härligt ord Af tacksam fosterjord! Hans klinga drogs mot oss, hans lans, Den gaf oss ofta djupa sår, Dock älska äfven vi hans glans, Som om han varit vår; Ty hvad som mer än alla band Af fana och af fosterland På krigets ban förbrödrar oss, Är samma kraft att slåss. Hurra för Kulneff, för hans mod! Hans like skall ej hittas lätt; Hvad mer, om än han göt vårt blod, Det var hans krigarrätt. Han var vår fiende, välan, Vi voro fiender som han; Att han högg in med fröjd som vi, Var det ett ondt däri? Förhatlig är den fege blott. Åt honom ensam hån och skam, Men hell enhvar, som tappert gått Sin krigarbana fram! Ett gladt hurra, ett högt hurra För hvarje man, som kämpat bra, Hvadhelst han blef i lifvet än, Vår ovän eller vän! KONUNGEN. Och konung Gustaf Adolf Stod upp uti sin sal, Bröt af sin långa tystnad, Tog ljud och höll ett tal. Åhörare för gången Han hade summa tre: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Carl Lagerbring, blott de. Och konungen tog ordet Och talte allvarsam: "Vår finska här, Gud bättre, Går bakläng's, icke fram. Det hopp, vi byggt på Klingspor, Tycks ej fullbordadt bli, Och Sveaborg har fallit, Det stödet är förbi. Vi trott allt i det längsta På uppenbarelsen, Men ärkeängeln dröjer, Han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes Allt närmre krigets brak; Det är för oss som konung En högtbetänklig sak. Och därför ha vi fattat Vårt kungliga beslut. En föresats allvarlig Vi ärnat föra ut; Vi låtit nämmeligen Oss bringa hit i dag Den skrud, vårt svenska lejon Vigt in vid Narvas slag. Kung Karl den tolftes handskar Vi vilja lägga an; Det är i dubbel mening, Som konung och som man. Vi vilja kring oss gjorda Den store hjältens svärd Och slå som han med häpnad En svag, försoffad värld. Ni, Piper, skall oss hjälpa Hans ena handske på, Ni, Lagerbring, behandlar Hans andra likaså. Fältmarskalk Toll, er ålder, Er ära gör er värd Att spänna kring vår medja Hans segerkrönta svärd." Och konung Gustaf Adolf, Högtidlig lik en gud, Stöd snart för allas blickar I Karl den tolftes skrud. Han var för stolt att tala I denna stund, han teg, Han gick ett hvarf i salen Med jättelånga steg. När detta hvarf han slutat, Var än en syn att se, Han räckte svärd och handskar Tillbaka åt de tre, Såg på dem med en uppsyn, Som ej för skämt var gjord, Och täcktes bryta tystnan På nytt med dessa ord: "Nu, Lagerbring, besörjer Ni strax till hären bud. Att vi i nåder klädt oss I Karl den tolftes skrud: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Er båda kallar jag Till vittnen af min handling På denna stora dag." Hurvida finska kriget Ett annat skick han gaf Med denna stolta handling, Vet ej historien af; Men visst slog han med häpna Sin värld där rundtomkring, Den gamle Toll, gref Piper Och äfven Lagerbring. FÄLTMARSKALKEN. Gladt i Frantsila ett jubel Ljöd från Cronstedts lägerställen; Bud om Siikajokis seger Hade hunnit dit om kvällen. Och man drack i spridda gillen För sitt fosterland, det kära, För dess första skymt af lycka, För dess ändtligt frälsta ära. Tvenne tappra veteraner, Öfverstelöjtnanter båda, Gamle Christiernin och Lode, Fick man där tillsamman skåda. Jämlik dem, vid deras sida Höjde Aminoff sin hjässa, Och en ring af yngre kämpar Hade slutit sig kring dessa. Och man språkade vid glaset, Talte fritt om hvarjehanda; I en sådan krets behöfde Ingen man sin tunga banda: Allt det svaga hos befälet Kunde utan våda klandras, Och bland stolta namn, som nämndes Ljöd marskalkens framför andras. Aflecht han, som främst i striden Slöt vid Revolaks sin bana, Talte muntert: "Skål för Klingspor! Bröder, han har ändrat vana; Lustigt skall det bli att skåda Hur han lyfter nu sin panna; Sen han trafvat genom landet, Har han ändtligt vågat stanna." En af Cronstedts adjutanter, Löjtnant Reiher, föll i talet: "Den, som sagt, att Klingspor stannat, Han har talat förbannat galet, Adlercreutz det var och Hertzen, Som slog knut uppå vår nesa; Fältmarskalken var som vanligt, Ren för fan i våld på resa." Major Furumarck tog ordet: "Det är kungen som har felet; Hvarför har han satt i nåder Denna lumpna trumf i spelet?" Ladau sade: "Du är jäfvig Att marskalkens värde mäta; Du har hjärta, han har mage, Du vet dö, och han blott äta." Ehrnrooth talte: "Låt oss minnas, Hvar han lyst i sina dagar; Det är ej i magasiner Man blir varm för ärans lagar. Klingspors hjälteben har burit Uppför kommissariatet, Hvem vill undra, om han älskar, Icke striden nu, men fatet?" Tigerstedt, den finske gossen, Han, som Aflechts öde hade, Bet tillhopa sina tänder Och bröt ut i harm och sade: "Det är sant, han är en främling, Har ej växt i våra dalar, Han förstår ej våra seder, Ej det språk, vår tunga talar; Men vårt land, det har han skådat, Han har sett dess skär och öar, Sett som vi från våra höjder Dessa tusen, tusen sjöar, Utan Gud och utan hjärta Måste dock den mänska vara, Som ej tjusas in i döden Af att detta land försvara." Christiernin såg upp mot Lode: "Hör du, broder, på de unga? Klingspor har som vanligt åter Råkat ut för deras tunga. Sälla må vi väl oss prisa, Om vi falle, om vi blöde; Det är annat än att drabbas Af vår arma marskalks öde." Gamle Lode, barske herren, Hade sutit tyst vid talen; Nu blef gubben röd i synen Och stod högrest upp i salen, Drack sitt fyllda glas i botten, Stötte det med kraft i bordet, Fick sin hatt inunder armen Och tog harmfull så till ordet: "Jag går bort från detta gille, Andra må här ha sin gamman. Klingspor får man höra klandras Hvar man helst må råka samman. Fältmarskalken, fältmarskalken, Annat finns ej i språklådan; Det är skam, att tappra männer Täckas tala om en sådan." SVEABORG. Vi suto efter slutad dag Vid aftonbrasans sken, Den gamle fänrik Stål och jag; Det var vår vana ren. En stund flöt bort vid glam och skämt; Då råkte Sveaborg bli nämndt. Jag nämnde flyktigt blott dess namn, Men det blef allvar då: "Har du sett ön i hafvets famn Med Ehrnsvärds fästen på, Gibraltars like i vår nord?" Så tog den gamle mörk till ord. "Den blickar öfver haf och fjärd Med ögon i granit, Den lyfter högt sitt Gustafssvärd Och menar stolt: 'Kom hit!' Det svärdet sänks ej för att slå, Det blixtrar blott och krossar så. Låt bli att trotsigt nalkas ön, Då kriget gör sin rund, Stör icke drottningen af sjön I hennes vredes stund;" Hon slungar mot dig dödens bud I tusende kanoners ljud. Tillbakaträngd var Finlands tropp, Vid polens gräns den stod; Dock flammade ännu vårt hopp Dock glödde än vårt mod. Att bota allt ej troddes svårt Så länge Sveaborg var vårt. Klar blef i hast hvar mulen blick, När detta namn blott ljöd, Allt knot var slut, all sorg förgick, Det fanns ej köld, ej nöd. Ny fart den finska björnen tog Och skakade sin ram och slog. Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt. På drifvans bädd hur mången natt Jag hörde detta ord Af gråa kämpen, där han satt, Långt skild från hemmets jord; Det var hans eld, när det var kallt, I fjärran bygd hans hem, hans allt. Då flög en hviskning oss förbi, Ett rykte söder från: Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott af stolt förakt. Ej glöms i tiders tid den dag, Då denna sägn blef sann, Då likt ett dystert tordönsslag Det säkra bud oss hann, Att landets sista hopp gått ner Att Sveaborg var svenskt ej mer. Har hafvets bottenlösa svall Det i sin afgrund sänkt, Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar sprängt? Fanns ingen man på vallen kvar? Det frågtes blott, det gafs ej svar. Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt, Och mången blick, på tårar arm, I strida floder flöt; Det hade dött, ens fosterland, Man stod och grät vid grafvens rand. O lif! Den man, hvars skuld det var, Att denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjälte vann: Den svenska flottans största glans Dess seger vid Svensksund, var hans. Dock om sitt ljus, sin glans en värld Utaf hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift På klippan där med Ehrnsvärds grift. Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar du; Kanhända sjunger du en gång, Hvad jag förtäljer nu; Då gif hans svarta bragd sin dag, Det i sin afgrund sänkt, dag, Men hölj i natt hans namn som jag. Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Hvälf ej på den hans brott; Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrådt sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Nämn honom blott den falska arm, Man ställt till Finlands stöd, Nämn honom blygd och hån och harm Och skuld och straff och död. Det är blott så, han kallas bör, Det är att skona den, som hör. Tag allt, hvad mörker finns i graf, Och allt, hvad kval i lif, Och bilda dig ett namn däraf Och det åt honom gif; Det skall dock väcka mindre sorg Ån det, han bar på Sveaborg." DÖBELN VID JUTAS. Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, Förtappad är han evigt, om han dör. Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning, Och han, han ligger tyst en stund och hör: Då reser han sig plötsligt upp i sängen: 'Drif ut prelaten', ropar han åt drängen, 'Och akta dig, om han släpps in härnäst!' Är det ett språk af en, som nalkas döden? Dock, han må svara själf för sina öden, Jag har gjort nog som människa och präst." Så talte vid sitt middagsbord, det rika, Herr pastorn, där han satt i all sin ståt, Han talte så och drog en suck tillika Och skar en bit af steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor, Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, Och feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, På tvenne dygn, de sista, icke hvilat; Själf var han kommen till Nykarleby. Han led af pulsens brand, men i sitt sinne, En eld, mer tärande än den, han bar; Såg man hans öga, röjde sig där inne En oro djupare, än feberns var, Han räknade hvar stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, Och ofta var hans blick på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till genralen; Och Döbeln talte till sin unga gäst. "Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Hvad ni förordnat, har jag därför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl ni följer konstens lagar: Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord. Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i grafven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Där afgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz blir tagen? Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufaldt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!" Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. "Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder." En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: "Ha! Tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig, ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är äfven jag." Vid Jutas hade skotten tystnat alla, Sen döden gjort där ren sin första skörd, Den finska truppen, färdig blott att falla. Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; Ett anfall var tillbakakastadt bara, Och Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden, Står dubbelt hotfull åter, där den flytt. Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar? Af mod, af kraft, af guldren tro och heder Fanns nog, men ordnarn borta var. Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider, Som fört i hundra blodigt sköna strider Sin tappra björneborgska skära an, Han skulle nu ej se dess sista öden, Hans veteraners lugna gång mot döden, Den skulle slumpen leda, icke han. Det glömmes ej, du var dock där tillstädes, Du, som så ofta sågs i stridens lek, Du, vid hvars namn det fosterland än glädes, Som djupt har sörjt ditt öde, tappre _Eek_! Men du och dina ädla vänner alla, I kunden kämpa, icke så befalla; Det var hans konst, den sjukes, endast hans. Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man? Hurra, hurra far öfver fält och kullar, Det slukar massor, vidgas, växer, rullar Som en lavin af röster ned mot dala. Ha, han har kommit, han och ingen annan, Den lilla mannen syns med band om pannan, Den ädla, tappra, varma generaln. Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar Till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig, hans hopar, Och det blir skick på nytt från led till led. I täta rader blixtra ren gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen; Den har ej mer blott döden att förbida, Den tänker segra nu, ej endast strida; En annan ande hvilar öfver den. Men Döbeln reds fronten af sin skara, Sen han den åter stark och tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes öfverfara Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man. Det syntes klart för alla, svensk som finne, Att stora planer hvälfdes i hans sinne, Och slukar han mer, än han var van; Dock var han ovant mild också den dagen, Och ofta ljusnade de bistra dragen Mot någon välkänd, trumpen veteran. En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, Standar. Han stod med söndrig sko på ena foten, Den andra foten blödde och var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen på sin panna, Besåg han stum den gråa krigarns skick. "Du var dock med", så talte han omsider, "På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider Är det den lön, du för vår seger fick?" "Herr general", så svarte veteranen, "Se här är det gevär, ni själf mig gaf. Ännu är pipan utan fel, och hanen Ger eld som fordomdags, det är nog af. Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra; Man är ej sämre, då man är som andra, Och dräkten är ej mannen, vill jag tro. Skodd eller oskodd gör till saken ringa; Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa, Så hjälper nog sig foten utan sko." Och Döbeln talte icke mer men höjde Af aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde På nytt han nu, han såg trumslagar Nord. Det var en gubbe, känd sen åttiåtta; Nu var han stel i armen utan måtta Och kunde föga mer en hvirfvel slå; Men fast han sällan släpptes till paraden, Stod han, där blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så: "Kamrat, får du då aldrig nog af slagen? Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått och styfnat hela dagen, Hur vill du röra dina pinnar nu?" Den tappre hörde halft förtrytsam orden: "Herr general, väl är jag gammal vorden, Och att som pojkar drilla blir mig svårt; Men att ha kraft armen, det är summan. Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman!' Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt." Och Lappos hjälte log och räckte handen Åt mannen från den tappre Armfelts dar. Så red han hän och kom till ån, till stranden Där Gyllenbögels frikår uppställd var. Där stod en yngling, nyss från plogen tagen; Genralen såg de bleka anletsdragen, Höll in sin häst och röt med vredgad ton: "Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden? Har du ej lärt dig än förakta döden, Din kind är hvit som snö, är du pultron?" Men ynglingen steg fram och höjde armen Och ref sin slitna gråa tröja opp. Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen, Och frisk en ström af blod i dagen lopp. "Det fick jag, herr genral, här nyss i striden. Jag blödt kanske för mycket under tiden, Och därför har min kind ej rodnad mer; Dock kan jag än de tappres antal öka, Jag låg väl fallen, men låt mig försöka, Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er." Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: "Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag har sett nog, att tveka båtar föga, Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Spräng af, herr adjutant, vår skörd är mogen; Befall på höjd, på slätt, längs bort i skogen Vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, där borta må vi pröfva svärden: Med dessa trupper kan man trotsa världen, Man väntar ej med dem attack, man gör." Längs linjen hördes snart ett jubel skalla: "Framåt, framåt till seger eller död!" En åska var, Standar, din röst för alla, Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd, Och ynglingen med barmen sönderskjuten, Gick fram på slätten, med hans blod begjuten, Och främst red Döbeln själf med draget svärd. Och innan kvällen hann sin skugga sända, Var ryska styrkan kastad öfver ända, Och räddad Adlercreutz och fri hans färd. Och krigets skaror hade ren försvunnit Ifrån den nejd, där först de mött hvarann; Men på det fält, där striden hetast brunnit, Stod kvar i kvällens sena frid en man. Invid hans sida var hans stridshäst bunden. Han stod där ensam i den hemska runden Bland lik och spillror på en blodstänkt jord. Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden; Den bleka mannen såg med lugn mot höjden, Och från hans läppar ljödo dessa ord: "En plikt är fylld, de segra, mina leder; Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt, Fritänkare jag nämns, det är min heder; Friboren är jag, och jag tänker fritt. Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit, Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit, Du, i hvars vilja lifvets banor gå. Det är till dig jag blickar mot det höga; Här, där blott döden ser med slocknadt öga, Kan utan vittnen jag dig tacka få. Du skänkt mig åter fosterland och vänner Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt; Du skådar allt, rannsaka, hvad jag känner, Och se, om jag vet skatta, hvad du skänkt! Må slafven för sin Gud i stoftet ligga; Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga, Jag söker gunst ej och begär ej lön. Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna Med eldadt hjärta och med upprätt panna, Det är min manliga, min fria bön. Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva I omotståndlig fart från trakt till trakt; Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva, Hvad hade jag förmått af egen makt? Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten, Ser Finlands här en väg till räddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig Dock är det du, blott du, som frälst oss alla, Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, Du segergifvare, jag tackar dig." Så talte mannen, och hans öga sänktes, Han steg till häst och syntes snart ej mer; Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes På dödens skuggomhöljda skördar ner. O fosterland; hvem spanar dina öden? Förborgadt är, om lyckan eller nöden En gång skall röjas i din framtids drag, Men hur du jublar då, men hur du klagar, Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar Du minnas denna, minnas Döbelns dag. Senare samlingen. SOLDATGOSSEN. Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann, Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. Hans hela värld var ärans fält, Där stod han glad, hvar han sig ställt, I eld, i blod, i frost, i svält; Han var min fader, han. Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut, Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den hvar minut, Hans hatt, hans plym, den bruna hyn Och skuggan från hans ögonbryn: Nej, aldrig går det ur min syn, Hur härlig han såg ut. Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned, Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred. Så sad's, han fått medalj också, Det spordes snart, att han fått två; Ack, tänkte jag i hjärtat då, Den som fick vara med! Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår, Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår." Jag tänkte då, jag vet ej hvad, Var stundom ängslig, stundom glad; Men mor, hon grät tre dar å rad, Så blef hon lagd på bår. Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid; Det sägs, det var den första gång, han blekna setts i strid! På Uttis malm, för Gustafs land, Min farfar dög med svärd i hand, Hans fader föll vid Villmanstrand, Han var från Carols tid. Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått; Ett härligt lif de lefvat dock, en härlig död de fått. Ack, hvem vill stappla trög och tung? Nej, gå i fält helt, varm och ung Och dö för ära, land och kung, Se, det är annan lott! Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd, Jag har ej huld, jag har ej hem alltsen min faders död; Men klaga är ej mitt behag, Jag växer högre dag från dag, Jag är en krigargosse, jag, För mig finns ingen nöd. Och lefver jag, tills jag blir stor och fyller femton år, Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går. Där kulor hvina tätast då, Där skall man finna mig också, Där vill ock jag försöka på I mina fäders spår. BJÖRNEBORGARENAS MARSCH. Söner af ett folk, som blödt På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar, Än har Finlands kraft ej dött, Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt! Bort, bort, hvila, rast och fred! En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar; Framåt, framåt led vid led! På tappre män se tappre fäders andar ned. Ädlaste mål Oss lyser på vår bana; Skarpt är vårt stål Och blöda är vår vana. Alla, alla käckt framåt! Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt. Lys högt, du segersälla fana, Sliten af strider sen en grånad forntids dar, Fram, fram, vårt ädla, härjade standar! Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar. Aldrig skall vår fosterjord Af våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas; Aldrig ljuda skall det ord, Att Finlands folk förrådt sin fria bygd i nord. Falla kan den tappre blott, Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas. Falla, sköna krigarlott, Blif vår, sen för en seger än vi kämpa fått! Vapen i hand Och käckt vår ovän nära! Dö för vårt land Är lefva för vår ära. Rastlöst fram från strid till strid, Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid! Glesnade leder vittne bära Härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar. Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar! Omkring dig än din trogna finska vakt du har. FÄNRIKENS MARKNADSMINNE. "Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?" Så begyntes sången, yngling; ord för ord jag minns den än; När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den. Det var marknad; folk och varor mötte ögat, hvart man såg, Folket var ej gladt att skåda, och för köp var ej min håg. Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slut Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut. Om med afsikt så den hejdats, om af tvång, det vet jag ej; Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej. Men i vagnen satt en herre, vårdslöst mot suffletten stödd, Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd. Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar. Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och hvar? Jo, vid Lappo, jo, vid Salmis stod han bland de tappres tal Men han var kapten den tiden, nu är han en hög general. Och förändrad var han mycket, ej likväl af åren blott, Mer af denna stolta prägel, han på lifvets höjder fått. Var det högmod? Kanske icke; i hans min, hans skick, i allt Låg ett drag af lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt. Gladt det var mig städs att råka en kamrat från krigets tid, Men på denne såg jag bara, hjärtat blef ej varmt därvid. Yfs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också, Mindre stolt, men bättre smyckad var du när du blödde då. Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här, Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär: "Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?" Jag var en, som ville lyssna, en af granadörens sort, Och jag vände mig i stillhet från den höge herren bort, Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång. Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg han satt, Med den vänstra handen höll han öfver knät sin slitna hatt. Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåfva än, Men den högra, den var borta; kriget hade skördat den. Och han sjöng för menigheten, hvem som ville höra på. Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså. Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag, Men han sjöng om höga minnen, dar, som strålat längesen, Hjältar, gömda nu i grafven, bragder, halft förgätna ren. Det var Finlands kamp, han sjöng om, fosterlandets sista strid, Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid. "Jag har stått för kulor", sjöng han, "uti sex och tretti slag, Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag; Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är, Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här. Finns här bland ett yngre släkte någon enda, som var med, Då det ljöd: 'Till vapen, männer, det är slut med landets fred!' Då fanns eld i mannasinnen, då var allt på annat vis, Då brann också detta hjärta, som rätt nu är kallt som is. Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg, När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg! Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött af dagens färd, Men jag sökte nu ej hvila, tänkte ej på tak och härd; Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång, Där fanns mer än härd och flamma, mer än hvila natten lång, Där fanns Finlands här församlad, ung och modig, stark och fri Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi. Ära öfver gamle Klercker, evig ära kräfver han! Mångbepröfvad, sjuttiårig, var han än soldat och man. Ja, jag minns hans hvita hufvud, där bland rotarne han red Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned. Med sex tusen söner kring sig, lika stark som fienden, Ville han med fröjd och ära göra front i lifvet än. Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss, Och vi litte på hvarandra, vi på honom, han på oss. Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet själft, Med två hakor och ett öga och af hjärta knappt en hälft, Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt Och gaf order, han som Klercker, men hans order var reträtt. Natt, på drifvan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus, Än, sen många år förflutit, står du för mitt sinne ljus, Fast vår trohet blef besviken, fast vårt hopp blef slaget kull, Fast vår seger blef en dröm blott för en hjärtlös veklings skull. När skall han sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå För de steg, han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod, För de tårar, dem vi göto, då vi bort fä gjuta blod? Sveko vi vid Siikajoki, när det ändtligt gällde sen, Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben? Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock och andra fler Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer. Jag har nämnt de stora båda, ära, ära öfver dem! Många deras vederlikar gått som de till fridens hem. Döbeln hvilar, Duneker hvilar; spörjs det nu om deras tid. Får som här till vittne duga en förgäten invalid. Hvarför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll, Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll, Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var, Under Siikajokis, Salmis, Alavos och Lappos dar. Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt, Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtviflan bytt, Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort Att på Torneås isar stelna och vid Kalix skänkas bort. Hårda slut på våra mödor, tunga afsked från vårt land! Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand. Sen jag där med trofast kärlek blödt den svenska sanden röd, Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd. Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen; En soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben. Gud bevare fosterlandet, det är summan af min sång, Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje gång." Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring, Fick en slant af en och annan, af de fleste ingenting; Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt. Böjde djupt sitt gråa hufvud och stack fram sin slitna hatt. Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band, Blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand, Såg på honom, såg på folket, såg och inom en minut Låg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut. Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord: "Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord. Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu Ser du, jag ar stolt däröfver, mycket stoltare än du. Det är sant, att lyckan svek oss under mången blodig dag, Det är sant, att våra segrar byttes snart till nederlag. Men ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå Och jag bär min hatt på hufvu't, bär du, gubbe, din också!" Sagdt; ett sken af hög förklaring i hans anlet nu sig spred, Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned; Men han talte--hjärtat brinner än af glädje i mitt bröst, När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst. "Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, Jag fått glans och rika håfvor, du fått ringhet, du, och nöd; Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd, Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd. Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här! Gladt vi dela må det mindre, när det större lika är. Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig. Du må ha din sena trefnad och din vackra sång för mig." Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn; Folket skilde sig med vördnad och gaf plats från hörn till hörn, Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner, Men min blick var skum af tårar, och jag såg den snart ej mer. LOTTA SVÄRD. Ännu så händer det mången stund, Då vid kvällens trefliga härd Man träffar från kriget en gammal kund, Att man talar om Lotta Svärd. Hur trumpen kamraten förut man sett, Får strax han ett blidare drag, Och de grå mustascherna krusas lätt Af leende välbehag. Han minns, hur ofta från stridens ras, Från segerns blodade fält Han kommit tröttad och tömt sitt glas I Lottas bräckliga tält Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt. Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår. Förrn den ädle kungen i Finland stred, Hon blifvit en krigsmans brud; Och då trumman rördes och Svärd drog med, Så följde hon samma ljud. Då var hon vacker. En läpp, en kind Som hennes så skär knappt fanns, Och mången krigare såg sig blind På de bruna ögonens glans. Men en vår är flyktig, en blomning kort, Och hennes, den blef ej lång: I trenne växlingar gick den bort, En tredjedel hvarje gång. En togs af den första vinterns köld, Sent mildrad och tidigt sänd, Den andra blef första sommarens stöld, Den vissnade solförbränd. En del, den tredje, som återstod, Den höll hon ej mycket värd, Den lät hon drunkna i tårars flod, Sen han stupat i striden, Svärd. När det sista kriget med storm bröt ut Och hon syntes bland oss på nytt, Då mindes hon knappast sin fägrings slut, Så längesen hade den flytt. Men vacker än, fast på annat vis, För en krigsmans sinne hon var, Och ofta nämndes hon än med pris Som i blomningens bästa dar, Fast de forna löjenas högkvarter Nu hyste rynkor en flock Och ögat ensamt var brunt ej mer, Men hela anletet ock. Hon älskade kriget, hvadhelst det gaf, Mot-, medgång, fröjder, besvär, Och de gråa gossarne höll hon af, Och därför var hon oss kär. Och om någon med Svärd vid hans fana stått, Var han säker att ej bli glömd; Åt sådana mätte hon fullare mått. Och, fördenskull blef hon berömd. Så följde hon trogen och käck armén, Hvarthelst på sin marsch den kom Och där skotten smällde och kulan hven, Där var hon ej långt bakom. Ty de kära gossarnes unga mod, Det tyckte hon om att se, Och mente, hur nära hon striden stod, "Att hon ej var närmre än de." Och om någon tröttnat i rök och eld Eller fått sig ett ädelt sår, Så ville hon ha sin butik så ställd, Att han nådde en styrketår." Och den grå butiken, den röjde också, Om akt på dess flikar man gaf, Att den härbärgerat en kula och två, Och de kunderna skröt hon utaf. Nu lyssna vänligt och hör ett drag, Det sista af henne jag såg. Vi slutat Oravais blodiga dag Och gjorda vårt återtåg. Med var hon, hade med möda fått Ur striden sin enda skatt, Sitt tält, sin kärra med käril och mått, Och sin grålle, bruten af spatt. Vi rastade. Lotta skötte sin sak, Höll disk, som hon förr var van, Men gömdt var tältet, hon valt till tak Nu endast en skyrest gran. Och sorgsen var hon, om än hon bedrog Med ett löje emellanåt; Hon sörjde de tappres sorg, och hon log, Men den bruna kinden var våt. Då kom till henne, där så hon stod, En sälle, en ung dragon: Hans blickar lyste af öfvermod, Och af spotskhet svällde hans ton: "Häll i", så skrek han, "för ingen bang, I afton vill jag bestå, Ty silfver har jag, du hör dess klang, Och vänner kan jag mig få!" Hon sköt på den stolte en vredgad blick: "Det är väl, jag känner dig nu. För en fattig moder i fält du gick, Men hur stridde i dag här du? I mitt tält där satt du försagd och vek Och kved, att du sårad var. Nu bär du rosor, då var blek, Och såret, hvar finns det, hvar? Säg ej, att din moder i grafven bor, Att för henne gevär du ej tog; Si! Detta land är din gamla mor, Det är denna mor du bedrog. Och hade du skatter, din ränsel full, Och ett haf att ösa dem från, Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gaf ej en sådan son." Hon knöt vid sidan sin näfve blott, Det var så madammens maner Och den rike stormaren fann ej godt Att försöka närma sig mer. Men ett stycke borta vid vägens rand Där satt en yngling allen, På honom sänkte hon blicken ibland Med den blidaste stjärnas sken. Det syntes, om närmre hans skick man såg, Där han satt med geväret stödd, Att han följt med möda vårt skyndade tåg Och att rocken var genomblödd. På honom såg hon från stund till stund Så moderligt varmt och rent, Som om varje glas, hon räckte en kund, Just varit åt honom ment. Men då ständigt han sjönk blott djupare ner I de sorgsna drömmarnas famn, Då tycktes hon ledsna att vänta mer, Och hon nämnde ynglingens namn. "Kom", så hon sade med bruten röst, "Än finns här en pärla kvar, Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst, Vi behöfva den nu enhvar. Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog, Att ej guld i din ränsel du bär; Från ett torp i skogen till strids du drog, Och guld, det skar du ej här. Men där blod det gällde, där var du ej sämst, Det såg jag på Lappos slätt, Och vid Ruona stod du på bryggan främst, Då det stormades, minns du det? Sörj därför ej, om ett glas du tar, För betalningsn, den får gå; Ett glas för Lappo till godo du har Och för Ruona fullaste två. Och stod han, Svärd, vid geväret Med sin tappra, vänliga själ Och hade dig sett, hur i dag igen Du blödde och slogs likväl, Då stod du hos honom i denna stund Som en son hos sin köttsliga far, Och, så sant jag lefver, på jordens rund Fanns aldrig ett ädlare par." Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått För den tappre till yttersta rand, Och det feltes ej stort, att till råga han fått Två tårar till däribland. Det är länge sedan jag henne såg, Men hon bor i mitt minne dock, Och madammen kommer jag gärna ihåg, Och hon kan förtjäna det ock. GUBBEN LODE. Ständigt, förrn han gick att strida Och till anfall order gaf, Sågs den gamle Lode bida För sin front med hatten af. From och lugn med silfverhåren, Stod han så och bad en stund; Böner alltfrån barndomsåren Hördes än från gubbens mund. Hatten af i alla leder! Stilla andakt, helig frid! Kulor kommo, slogo neder Än i truppen, än bredvid, Mången kämpe bet i gräset, Halt dock! Ingen storm förut, Innan "Fader vår" var läset Och välsignelsen till slut. Först när han sin bön fått ända, Sagt sitt amen högt och gladt, Då var gubben klar att vända, Slog på hjässan ned sin hatt: "Komme nu all afgrunds skara Oss till mötes på vår stråt, Gud är med oss, ingen fara, Hurra gossar, raskt framåt!" Och så bröt han in i elden Med sin Gud och med sin tropp; Inga makter, inga välden Skakat nu hans modd och hopp. Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram. Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön." Blodig lek var bragt till ända, Segern vår väl mången gång; Hären fick till ro sig vända Efter slutad bön och sång. Trötta skaror sökte tälten, Höllo glade rast igen; Lode? Nej, han mätte fälten, Spökade kring nejden än. Ensam gick han för det mesta, Utan buller, utan ståt; Några män blott, af hans bästa, Fingo följa honom åt. Hvar han varit värst i klämma Under dagen tung och lång, Där, där var hans tanke hemmat Ditåt styrde han sin gång. Hade han ej nog af striden? Var dess hågkomst honom ljuf? Var, fast kampen var förliden. Han ej mätt på blod ännu? Ville han betrakta döden, Fröjdas åt dess offers tal? Lode?--Nej, han sökte nöden, Ville lindra likars kval. Hvar af lif en gnista röjdes, Hvar en puls än vaken fanns, Där höll gubben rast, där dröjdes, Där försöktes vård och ans. Ingen fick i omsorg svika, Ingen välja känd och kär, Vän och ovän, allt var lika, Bröder voro alla där. Mången kämpe, van att akta Lifvet blott som stundens lån, Kunde stå och tyst betrakta Gubbens vandring långt ifrån, Glömma bivuakens nöje Blott för nöjet att en stund Le, men med sitt bästa löje, Åt hans underliga rund. Och man sade: "Hugg och klappa Var hans rop i stridens ras; Nu så får han gå och lappa Hvad han nyss här slog i kras. Dock,--det var ej gamle Lode, Som bröt leder och högg ned, Det var gubben ej, den gode, Det var pojken, som var vred." Pojke var han, men med heder, Pojken satt i hjärtat lugnt; Gammal tro med gamla seder Höll det hemmet varmt och ungt. Stilla allvar var hans yta; Såg man i hans blick likväl, Sågs den som i speglar bryta Glädjen i hans barnasjäl. Enkel skrud och enkel ära Var hans fröjd, kampanjen lång. Det blef fred. Han måste bära Band och stjärnor sen nå'n gång. O, då var det som om ståten All hans vår kylt af till höst, Som om pojken, halft förgråte Klämts och frusit i hans bröst. Kom han då inför paraden Tvär och tung i högtidsdräkt, Stod hans manskap hela raden Häpet, som ur sömnen väckt, Ingen skyldring gick med gamman, Ingen sväng förtjänte ros, Tills han gaf dem allesamman Kort god dag och red sin kos. Sådant hände. Dock blott sällan Blott en stor parad till lags. Höll han öfning där emellan, Var han klädd som fordomdags, När han då red fram för skocken Eja, det var sömn ej då; Gamla herrn och gamla rocken Dem förstod man sig uppå. Lif och kraft i hvar manöver, Lust och fröjd, hvarhelst han kom, Aldrig under, alltid öfver Hvad han trott sin skara om. Gubben fick ej annat göra Än att gå från man till man, Nypa här en kund i öra, Där i skägget gladt en ann'. Folket sade sen: "Anamma! Än har gubbens vår ej flytt Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tiden på hans hjässa snögat, År och mödor böjt hans kropp, Pojken log dock än ur ögat, Skälmen kröp ur gömman opp." FRÄMLINGENS SYN. Hvems är palatset, som jag for förbi I kvällens mörker nyss? Hvem bor däri? Så graflikt hemskt det stannat i mitt minne: Det höjde sig så stolt bland nejdens hus, Men det var mörkt och tomt och dödt där inne, Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus. Jag stannade en stund och såg. Det var Palatsets stora sal, som lyste klar; Den låg som öppen för mitt skärpta öga. Jag sökte människor i salen, men Min väntan såg sig fylld så ganska föga, Blott två gestalter rörde sig i den. En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år, Med rika lockar af ett silfverhår, Som föll på skuldran ned, var en af dessa; En svartklädd man, den andra af de två, Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa, Än buren upprätt, sken som snö också. Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, En tafla fäst på salens vägg, och skild Från den på ringa afstånd fanns en annan. När kvinnan nådde dessa på sin rund, Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan Och såg mot dem liksom i bön en stund. Hvem var hon? En minut, och allt förgick: Hon hade vandrat. Nästa ögonblick Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända. Hvem var hon, säg? En vålnad utan ro? En enslig bilderdyrkerska kanhända. Från andra länder och af annan tro? Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid Du skådat,--allt var verklighet och frid. Dock, om i morgon du vid samma timma Vill följa vägen, som till slottet bär, Skall du som nyss se ljus i salen glimma Och se den gamla kvinnan åter där. Sen långa tider ren, sen måna år Med samma tjänare i samma spår Hon vandrar så hvar gång till natt det stundar: Hon dröjer en minut, sen syns hon gå; I nästa stund hon hvilar ren och blundar, Och det är fridens sömn, hon sofver då. De båda bilderna, du kunde se, Två ädle bröder Ramsay voro de, I denna boning vuxna med hvaranda. Den ena stupade på Lemos strand, Helt kort därpå vid Lappo föll den andra, Och båda för ett älskadt fosterland. Om dem vet sägnen tälja många drag, Och Finlands skalder sjunga än i dag, Hur gladt sitt unga hjärteblod de blödde. De fingo segra i sin ålders vår, De fingo falla för det land, dem födde, En tjugoett, den andra nitton år. Men kvinnan, ädle främling, som du såg Med dyster undran, när i stilla tåg Hon långsamt skred från broder och till broder, Hon lefver nu af sina minnens skatt: Det var de båda tappres gamla moder, Hon tillbad bilder ej,--hon tog god natt. FÄNRIKENS HÄLSNING. (Till Gregori Tigerstedt på femtionde årsdagen af striden vid Revolaks). "Har du på lifvets stigar märkt nå'n gång Ibland de tusende, du där sett vandra, Hur af en okänd makt, ett inre tvång, En människa kan dragas till den andra? Man ser ett anlete, en röst man hör, Och fängslas, glädes, vet ej själf hvarför. Det fanns vid Cronstedts skara förr en man, Ännu i minnet kär för mig att skåda; Jag var ren veteran, en yngling han, Men samma anda bodde i oss båda. Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej! Gregori Tigerstedt jag glömmer ej. Det syntes på hans blick, hans gång, på allt, Att han var född för svärdet, ej för trossen. En högrest krigarbild, en smärt gestalt, Gick han sin bana fram, den raske gossen. Han var mitt ögas fröjd från dag till dag, Han kände icke mig, men honom jag. Jag minns hans stämma: fostrad högt i nord, Ljöd den som nordan skarp inför plutonen; Till målet bar som kulan hvart hans ord Och trängde in, ty det var krut i tonen; Det låg ett vittne ren i denna röst, Att den var hemma från ett trofast bröst. Och hvart det bar, hvadhelst han pröfva fick, Vid hopplöst återtåg, af nöd och våda, Brann samma eld i samma öppna blick, Sågs samma lugn i samma anlet råda; Det var, som om man läst i brons däri: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.' Ibland, när farten norr ut blef för stor Och mången kämpe grät af harm och smärta, Då bet han tänderna ihop och svor, Men tåren gömde han uti sitt hjärta; Blott pressadt från hans läppar hörde vi: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.' Och dagen kom, hans festdag, då vår här Med ära kunde veckla ut sin fana. Vid Revolaks ljöd ropet: 'I gevär!' Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana. En blixt af fröjd flög genom männens rund, Det var en stund, en oförgätlig stund. O hvilken syn! En här med slocknadt hopp Bröt fram att det vid stridens låga tända, En hämmad ström ur sprängda dammar lopp Att mot hvart hinder sina böljor vända, Ett folk, förnedradt till förtviflans rand, Stod upp att värna sina fäders land. I ljus smalt rodnan bort kring österns berg, Och dagens strålflod kom alltmera nära, Då tog omkring oss drifvan purpurfärg, Där grydde morgonrodnan af vår ära: Allt djupare, ju högre solen stod, Sken denna morgonrodnad,--den var blod. Men dagens första väkt knappt än förgått, När stridens sista flamma var förbrunnen Och Siikajokis unga seger fått En tvillingsbroder, lika skön befunnen. Ett jubel skallade från led till led, Det var den hälsning, som den mottogs med. Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt, Där vreden rasat nyss, nu rådde friden: Man stred ej mer, man sof där djupt och tungt, Man sof den sömn, som mer ej störs i tiden; Och fanns en vaken, var det blott en vän, Som hos en vän, som somnat, dröjde än. Jag hade sökt, jag hade hittat rätt, Jag fått en visshet, lika svår att sakna: Jag hade sökt bland leden Tigerstedt, Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna. I segerns stund, af stridens glädje varm, Han somnat här med genomstungen barm. Den tappre! Nyss likväl jag honom såg Så ung, så käck, så stark sin stormning våga Och rycka an i omotståndligt tåg Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga; Nu låg han stel, på samma drifva sträckt, Där nyss Bulatoffs eldar djärft han släckt. Dock än med lifvets färg ifrån hans drag Ej prägeln af hans lugna själ försvunnit, Uti hans bleka anlet kunde jag Än se det trygga mod, jag förr där funnit; Jag måste tänka, när jag såg däri: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.' Och se! Än var ej allt förbi. Ännu Han sparad blef för fosterlandets fana. Jag såg ej honom sen. Kanhända du I lifvet möter honom på din bana: Då hälsa honom än från fordomdags, Från Stål, från bragderna, från Revolaks." Så talte gamle Stål en gång om dig, Du kämpe från vår äras gyllne tider. Hans hälsning har studenten gömt hos sig, Tills grånad ren han bär den fram omsider, Nu, när ett sekel hunnit halft förgå, Sen för din fosterjord du stridde då. Tag denna hälsning kärt, det bor i den En hälsning ock ifrån det land, dig födde; Det räknar lederna utaf de män, Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde. De glesnat mycket, desto mera har Det kärlek för de få, det äger kvar. Det tackar dem för detta trogna mod, Som än vid polens is ej slöt att brinna, Det tackar dem för allt det ädla blod, De för dess framtids räddning låtit rinna, Att genom dem dess lösen kan förbli: "Än kommer dag, än är ej allt förbi." VON TÖRNE. Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne Om mannen frän S:t Michel gamle Törne? Bland gråa hjältar nämndes äfven han Och förde Savolaks vargering an. Von Törne, vet du, var en äkta finne, En gammal, knotig björk med masur inne, Det var ej lätt att öfver honom rå, Det skulle vara hugg, som bet uppå. Han visste af det själf och trodde gärna, När folket sade, att han hade kärna, Att gamle Törne stod uppå sin kant Båd' som major och öfverstelöjtnant. Jag kände gubben under freden redan, Då var han rund och trygg som framgent sedan; En främling kunnat tro sig se en stock, Som man klädt sporrar på och krigsmansrock. Men i den stocken fanns ett hjärta slutet, Ett hjärta, fläckadt ej, ej heller brutet, Med starka pulsar och med eldadt blod, Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt af mod. Och detta hjärta slog för fosterbygden; Att veta akta den, se det var dygden. Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked, Att den var hans och hans vargerings med. Jag minns, hur ofta, när han var bland kända, Det var hans lust att orda utan ända Om detta land, "det bästa rakt, som fanns", Och om dess folk, "ett sådant folk som hans". Han stod då gärna bredbent midt i ringen, Det var hans sturska vana, efter ingen I vida världen, liten eller stor, Förneka djärfts, att han var finsk major. Som denna ära höll han ingen annan, Med den i hugen lyfte stolt han pannan Och var beredd att gå fast mot en värld Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd. Ibland likväl, när han var rätt i taget, Beskref han finnens enfald för gelaget, Hur ärlig mången var, men dum också. Han log hvar gång, ett jättelöje då. Men kom en annan och försökte klandra-- Pass! Det gick an för gubben, ej för andra. Långt förrn berättarn hunnit än till slut, Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut! Jag frågar er, som är så stolt i orden, Hvar ni sett en nation på vida jorden, Sett eller läst om en i skrift, i bok. Mer än den finska ädel, käck och klok. Försök att stå med den på tjänstens vägnar Dar kulan hviner och där blod det regnar, Och svara, sen ni pröfvat själf och sett, Om finnen saknar eld och ej har vett!" Som han i freden var, var han i striden. Jag var furir vid gubbens trupp den tiden Och kunde nämna många andra drag, Men vill blott tala nu om Lappos dag. Vi voro sända då att rensa skogen, Vi ville fram, hvar man var redobogen, Men gamle herrn fick lust att göra halt, "Emedan finnen sköt så skarpt och kallt". "Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd af träden Och mejen skocken, som man mejar säden; Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek, Det här blir en fördärfvadt rolig lek." Han kände hvarje man i bataljonen Till namnet icke blott, men till personen, Gaf akt, så långt han såg, på en och hvar Och hade ord för alla som en far: "Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet, Nu puffar aldrig mera den, som fått'et. Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol! Aj se, för tusan, där föll Per Pistol! Nå, det var synd med stackars gossen käcka, Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka." Så var hans språk, så förde han befäl, En finsk major till botten af sin själ. Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera! Framåt med bataljonen, skydna mera!" Von Törne hörde ganska lugnt därpå. Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!" Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan, Stod stolt och rund och bredbent efter vanan, Som om han ärnat stå till världens slut Och ment åt själfva kulan: "Stopp, vet hut!" Hvart ville budet med en slik ta vägen? Den unge fänriken var helt förlägen; Han hade sprängt dit öfver sten och stock, Och allt stod gubben kvar mot order dock. "Ryck framåt, herr major!"--"Tyst, herre, bara! Ni kan ju se det, här är ingen fara." "Men generaln befallt."--"Ja, lefve han! Karl Adlercreutz, han är en ärans man." Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen Fick sig en sats af splittrad bark mot skallen: "Åhå, jag kunde vänta sådant här, Det är en karl att sikta bra, den där. Det var så när, att han mig träffat hade; Nu får jag säga, som Hans Klinga sade, När kulan strök förbi hans ögonbryn: 'Den djäfvuln aktar ju ej ens folks syn'." De orden hade ständigt gjort hans nöje, Nu log han ock på nytt sitt stora löje Och ställde sig helt trygg, som nyss förut, Med hand i sidan och med benen ut. Gud vet, hur länge än han dröjt med slaget, Men bäst han stod där midt i själfva taget, Paff, kom en kula, åter och flög hän Rakt genom porten mellan gubbens knän. Den gamle märkte fladdret i syrtuten, Såg ned, såg på den, den var genomskjuten, Höll upp ett skört, det andra likaså,-- Fördömdt, det syntes hål i båda två. Nu blef han misslynt, tog sig vid sitt öra: "Här får Matts skräddare ett vackert göra! Men skynda, gosse, kära Janne, kom Och se, om det står bättre till bakom." Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: "Ack. herre, Nu gick det tokigt, här är sjufaldt värre, Där framtill finns helst skörtet i behåll, Men här en trasa bara utan fåll." Då blef von Törne vred: "Nej, si en tocken, Som tar och skjuter platt fördärfvad rocken, Som jag i dag bär på mig andra dan! Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan." DEN FEMTE JULI. "Nu lyser julisolen klart, Mitt sinne stäms så underbart I denna morgonstunden; Kom, yngling, om du vill som jag, Kom, låt oss andas några drag Af sommarluft i lunden; Det är i dag en högtidsdag." Den gamle knekten talte så, Sköt nätet bort, stod upp att gå Och tog mig tyst vid handen; Och genom byn vi följdes åt Och öfver ängens blomsterstråt Till blåa sjön och stranden, I pärlor klädd af daggens gråt. O, hvilken himmel, hvilken jord! Den gamle talte ej ett ord, Han tycktes blott betrakta. En tår föll å hans kind ibland Omsider tryckte han min hand Och log och sporde sakta: "Så kan man dö för detta land?" Jag teg. En blick ur hjärtat var Mitt enda, lättförstådda svar, Han sökte ej ett annat. Och tystnad rådde en minut, Han såg kring nejden som förut Från kullen, där vi stannat; Då tog han ord, då brast han ut: "Ja, yngling, här från denna strand Du ser ett stycke af det land Som fosterland du kallar: Skönt som vid Virdois sjöar här Är det kring Saimens tusen skär Där Vuoksens bölja svallar, Där Imatra i skum sig klär. Och stod du nu längst upp i nord, Du såg en lika härlig jord Ifrån dess fjällar höga; Och om den flacka kust du såg, Som sköljs af Bottenhafvets våg, Låg Finland för ditt öga Och tände kärlek i din håg. Men vet du, hvad jag syftar på Kan du den tysta tår förstå, Som i mitt öga sitter? Och denna dag, säg, anar du, Hur den kan vara mig så ljuf Och likafullt så bitter? Det är den femte juli nu. En dag gryr opp, en dag förgår; Hur mången lämnar ens ett spår, När den från oss är tagen? Den femte juli, ack, den drog Ej spårlöst bort, jag minns den nog Sen sjutton år den dagen. Det var den dag, då Duncker dog. Här fanns ett folk i Suomis land, Det finns ännu: vid sorgens hand Det lärt att bära öden, Det känner intet offer svårt, Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt, Dess trohet trotsar döden, Det är det folk, vi kallar vårt. Du ser det i dess hvila, du, Det härjas ej, det störs ej nu, Dock kan för det du flamma; Jag såg det i dess pröfningstid, I frost, i svält, i storm, i strid, Jag såg det då detsamma; Hvad, tror du, kände jag därvid? Jag såg det blöda dag från dag, Jag segrar såg och nederlag, Men ingen såg jag svika; I bygder, där ej sol gick opp, Stod kämpen än med ishöljd kropp Och nekade att vika, Fast utan hem och utan hopp. Hvad tålamod, hvad mannamod, Hvad kraft i hug, hvad eld i blod, Hvad lugn i skiften alla, Hvad bragder kräfdes ej af den, Som detta folk, som dessa män Sin hjälte skulle kalla Och dyrka efter döden än? Men fråga, om du träffar på En veteran från kriget då, En af de tappras skara, Spörj, om han kände dock en man, Som priset öfver alla vann Och trofast skall han svara: 'Ja, herre, Duncker hette han.' Och utan höga anors lån Kom denne man, en hyddans son, Från obemärkta trakter Och vann en storbet, knappast drömd, Blef landets stolthet, blef berömd Som starkast bland dess vakter Och blir i Finlands tid ej glömd. Och denna äras rena glans, Hans kärlek gjorde den till hans, Hans varma hjärtas låga. Sin fosterjord han trohet svor, För den som för en brud, en mor Sitt allt han ville våga, Med denna kärlek blef han stor. Han föll; och dock, hvad härlig lott Att dö som han, sen så man fått Sitt lif med ära hölja! Det är att trotsa glömskans sjö, Att lyftas som en grönklädd ö Ur djupet af dess bölja; Det är att dö, och dock ej dö. Nu stråla blomsterprydt, o land, Höj öfverallt en löfrik strand Ur sommarvarma vågen, Låt rodna dina fjällars topp, Låt skimra dina strömmars lopp Och slå mot himlabågen I glans ditt Saima-öga opp! Att minnet, när på denna dag Det nämner Dunckers namn som jag, Kan stolt till dig sig vända Och säga: 'Se, så härligt log Det land, som hjältens kärlek tog; Säg, kan det hjärtan tända? Det var för denna brud, han dog'." MUNTER. Vackert var det att betrakta Hjälten Adlercreutz, genralen, Hur han kom så tyst och sakta Till soldatens graf i dalen, Hur han stannade vid randen Och, med hatten sänkt i handen, Såg den enkla bädd fullbordas, Där Hans Munter skulle jordas. Stor var eljest icke hopen, Honom följde i det sista: Två soldater gräfde gropen, Fyra stodo vid hans kista; Men till heders sen för resten, Utom generaln och prästen, Tre korpraler, pengar värde, Och furiren, jag,--den fjärde. Annan ståt fanns ej att skåda. Klädd i slitna krigarkläder Låg han, Munter, i sin låda Hopklämd mellan fyra bräder, Trygg och nöjd att se i döden, Som han var i alla öden, Samma kämpe som i lifvet, Mindre färm blott, det är gifvet. Nu, när skild från strid och skiften Sitt kvarter han fått, soldaten, Framsteg korpral Buss på griften Och höll) tal om stridskamraten. Hur han var till börd och minnen, Hjärta, språk och kraft och sinnen Som en slant till krigsman slagen,-- Allt drog gubben Buss i dagen. Det var konstlöst, men man rördes, Stod där kvar i tyst förbidan, Log, när Munters kärnspråk hördes, Strök mustascherna åt sidan.-- Vill du lyssna till hans saga? Den är enkel och alldaga, Kan väl mödan knappt betala; Hör dock! Gamle Buss må tala. "Krigsmän! Nu är Munter borta. Känd och käck långt mer än mången, Har han kommit nu till korta Och åt döden gett sig fången. Efter marscher, stormar, strider Har han nu gjort halt ömsider, Lagt sig här till rast i backen Och vändt lugnt i vädret klacken. Fråga oss, som närmst i elden Fått med honom kulor smaka. Om han höll sig, där man ställde'n, Eller ryggade tillbaka, Om i striderna och slagen Han fick hvitt i anletsdragen, Eller såg mot dödsminuten Mörkbrun, som af koppar gjuten. Till armén från vilda skogen Kom han, styf till skick och later, Sina tappra fäder trogen, Allt från hedenhös soldater, Svarte kort och talte föga, Log med skalken i sitt öga Högst tre ord, sen stum som siken, Men på hufvet slog han spiken. Liksom han, så hela raden Af hans släkt gått fram i världen, Blödt och dött i lägsta graden, Hållit truten, talt med svärden. En gång som ett troll omsider Steg i Karl den tolftes tider Ända till furir en Munter; Sen dock bar på nytt herunter. Mången, ej i tjänsten öfvad, Släpper sent sitt hem ur minnet, Hänger näbb och går bedröfvad, Innan tiden stålsatt sinnet. Sådan var ej Munters vana, Nej, till tredje Gustafs fana Kom han, rakt från första dagen Som en slant till krigsman slagen; Drack af fröjd, blef vild om kvällen Och slog buckla på geväret; Nästa morgon fick sig sällen Litet fuktel för besväret. Väbeln sade: 'Tag ej illa, Så är tjänsten, gubbe lilla! Har du mjuknat nu till början?' 'Jo,' sad' Munter, 'tack för smörjan!' Nykter var han ock alltsedan, Hurtig, nöjd och oförtruten, Fick i första dusten redan Vänstra skuldran genomskjuten. Döbeln stod då bland de sina, Hörde samma kula hvina: 'Den gick nära, barn, hvem fick'en?' 'Munter svarte: 'Jag var pricken.' Knappast läkt på nytt den gången, Fick han åter lyckan pröfva, Fick, i en kosackhop fången, Sina breda fötter öfva; Tvangs att följa halfva milen Stäppens fåle, snabb som ilen, Tills af några djärfva kunder Han blef frälst som af ett under. Svetten svällde i hans panna, Hjärtat slog och barmen häfdes, När han ändtligt kom att stanna;-- Dock god min behölls och kräfdes. 'Fick du trafva?' ljödo ropen Skämtsamt ur den ystra hopen, 'Hur gick färden, hur var stigen?' Munter svarte: 'Tämmeligen.' Kort därpå blef Armfelt slagen; Munter, blodbestänkt, ja, färgad, Stod sin fana närmst den dagen, Genom honom blef hon bärgad. Nu, vasserra, ändtligt fick han På den fasta, gråa brickan Svärdsmedaljens hederstecken; Munter sade lugnt: Å näcken!' Som han var i dessa strider, Lika nöjd och oförfärad Var han allt till sista tider, Endast mer bemärkt och ärad, Var nu grå i skägget vorden, Kanske än mer karg på orden, Men i eld och rök och flamma In i döden än densamma. Sent på ett besök i våras Kom hans mor till bivuaken; Då fick Munter lof att tåras, När han såg den gamla draken; Satt ock sedan långt på natten, Teg och log och såg på skatten. Detta möte var det sista, Nu lär gummans hjärta brista. Aldrig nej, hvadhelst hon sade; Till hvart ord från modrens tunga Endast ja och ja han hade, Tills hon ändtligt hördes sjunga: 'Käre son, var ej förvägen! Håll dig saktligt, gå ur vägen, Bättre fly än illa fäkta!' Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!' Dock, hans kula, den var gjuten, Här var gränsen, här fanns döden, Sen han käck och oförtruten Följt armén i alla öden. Än i går dock blef han funnen, Hurtig med tobak i munnen, Som piket hos generalen, Där ett krigsråd hölls i salen. Nyss på orderna vi läste, Hur, liksom att föra ordet, En granat kom in och fräste Mellan herrarne kring bordet. Munter, van att röra bränder, Spottade i styfva händer Och fick gynnarn öfver nacken, Flink att skynda ut på backen. Dörren hann han, klippte sedan Genom farstun ut i rycken, Stod så när på trappan redan, När granaten sprang i stycken. Det var Munters bragd den dagen. Nu så låg den tappre slagen, Dock, till modet än behållen, Sad' han endast: 'Fan tog bollen.' Än i dag, när morgon grydde, Höll han kvar af lif en gnista; Ingen klagan, hållning prydde Veteranen i det sista. 'Stackars gubbe, ena armen, Den är borta, hela barmen Full med skärfvor af granaten Munter sad': 'Han sprack, den saten.' Sådan slöt han, sådan var han, Karl i början, karl i slutet, Trög i ord, men kvick i faran, Med om saken oafbrutet. Van att handla, ej att pråla, Van att sakna, van att tåla, Var han man att allt fördraga, Allt, ja, utom ett--att klaga. Kunde världen oss betala Våra bistra dar och nätter, Ägde de ett språk att tala, Finlands genomblödda slätter, Kunde härens fanor säga, Hvad en Munters likar väga, Mången med galon på rocken Fick då buga för en tocken. Ja, min gamla barm känns höja När jag honom minns i ledet; Skulle dödens fåror plöjas, Vänner, det var häst i redet; Aldrig ängslig och förlägen, Bara hejsan och ur vägen, Gången jämn och efter trumman, Framåt, det var hufvudsumman. Och hur var han dock ej boren, Vänfast, trofast, lugn och stilla Som ett barn, fast grå till håren, Ville han knappt ovän illa. Fienden var för hans händer. Hvad tobaken för hans tänder; Bägge sleto press och våda, Dock som kära plantor båda. Heder öfver honom, heder Öfver krigarn, där han gömmes! Mannamod och mannaseder Akte, att hans namn ej glömmes. Inga slafvar trampe kullen, Där den tappre bor i mullen, Nej, en ätt af gamla stammen Skydde ständigt grafven. Amen!" När korpralen slutat hade Och steg ned från vigda sanden, Tog genralen själf en spade I den segervana handen. Det var han, som sist af alla Sakta lät på grafven falla Litet stoft af fosterjorden; Men han talte.--Glöm ej orden! Hvad han sade, föll i tycket, Väckte tankar mångahanda, Fast det ej var grant och mycket, Endast talt i Munters anda; Nog det var att vittne bära Om vår trohet, om vår ära, Nog också till krigarns minne;-- Orden lydde: "Han var finne." VON ESSEN. Han stod på sin farstutrappa Med mössa af krigarsnitt, Med sporrar och ryttarkappa; Han ärnade göra sin ridt. Han stod där sjuttiårig, En kämpe till min och blick, Smärt, högrest, silfverhårig; Där har du hans yttre skick. Men hvad vållar hos gubben vreden? Han stampar helt vildt af harm. Vi lefva ju midt i freden, Hur gör han sådant alarm? Betrakta blott lugnt processen, Så farligt är ej därmed; Du ser den gamle von Essen, Du ser hans vanliga sed. Nu ropar han. Lyss till orden, Nu ger han reson och skäl: "Matts kusk, du mitt straff på jorden, Dig borde jag rakt slå ihjäl. Hur länge skall här jag bida Allt för din sömnighets skull? Du känner, när jag vill rida, Du vet, när timmen är full." Och kusken, han kom ur stallet Med skymmeln stolt att se; Att han sofvit, det var ej fallet, Han vaknat för fort kanske. Med hufvudet högt uppburet Framledde han hingsten stum. Blixt, dunder! Det ädla djuret Stod skälfvande, höljdt af skum. Han steg från sin farstutrappa, Genraln, i sitt bästa skick, Med sporrar och ryttarkappa; Då föll på skymmeln hans blick. Han stod som af åskan slagen, Han trodde sitt öga ej: "Säg, skurk, är min syn bedragen, Är detta ditt verk? Säg nej! Men dukar du opp en fabel Och ljuger mig full här nu, Så går jag och tar min sabel Och klyfver ditt hufvud itu." Det var Matts kusk, soldaten, Han blef ej så lätt försagd; Väl hade han gjort mandaten, Men svarade själf för sin bragd. "Hur? Ljuga här?" stolt han sade, "En skam är att misstros så. Väl svårare skuld jag hade Och ljög ej, herre, ändå. Här kom en kosack på vägen, Han skröt med sin flinka rapp. Hvad? Skulle jag bli förlägen? Jag red med honom i kapp." Von Essen, sjuttiårig, Med flammande eld i barm, Smärt, högrest, silfverhårig, Han hoppad